Tribunalens dom (andra avdelningen, som sammanträder med fem domare) den 9 september 2026

Preliminär utgåva

TRIBUNALENS DOM (andra avdelningen, som sammanträder med fem domare)

den 9 september 2026 ( * )

” Begäran om förhandsavgörande – Beskattning – Gemensamt system för mervärdesskatt – Undantag i samband med gemenskapsinterna transaktioner – Undantag för leverans av varor – Artikel 138.1 i direktiv 2006/112/EG – Undantag för gemenskapsinterna förvärv av varor – Artikel 141 i direktiv 2006/112 – Leveranskedja med en enda gemenskapsintern transport – Trepartstransaktion – Hänförande av transporten – Transport inom ramen för uppskovsförfarandet för punktskatt – Övergång till förvärvaren av rätten att förfoga över varorna ”

I mål T‑614/25,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Augstākā tiesa (Senāts) (Högsta domstolen, Lettland) genom beslut av den 25 augusti 2025, som inkom till domstolen den 25 augusti 2025, i målet

AS ”Trading 4”

mot

Valsts ieņēmumu dienests ,

meddelar

TRIBUNALEN (andra avdelningen, som sammanträder med fem domare)

sammansatt av ordföranden N. Półtorak (referent) samt domarna G. Hesse, G. Steinfatt, D. Petrlík och I. Dimitrakopoulos,

generaladvokat: M. Brkan,

justitiesekreterare: V. Di Bucci,

med beaktande av domstolens överlämnande av begäran om förhandsavgörande till tribunalen den 25 augusti 2025, med tillämpning av artikel 50b tredje stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol,

med beaktande av det sakområde som avses i artikel 50b första stycket b i stadgan för Europeiska unionens domstol och med beaktande av att det inte föreligger någon självständig tolkningsfråga i den mening som avses i artikel 50b andra stycket i stadgan,

efter den skriftliga delen av förfarandet

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

– Lettlands regering, genom K. Pommere och S. Zellis, båda i egenskap av ombud,

– Tjeckiens regering, genom L. Březinová, L. Halajová och J. Vláčil, samtliga i egenskap av ombud,

– Europeiska kommissionen, genom M. Björkland, M. Herold och V. Hitrovs, samtliga i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 138.1, 141 och 197.1 i rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt (EUT L 347, 2006, s. 1), i dess lydelse enligt rådets direktiv (EU) 2016/1065 av den 27 juni 2016 (EUT L 177, 2016, s. 9) (nedan kallat mervärdesskattedirektivet).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan AS ”Trading 4”, ett bolag bildat enligt lettisk rätt, och Valsts ieņēmumu dienests (skattemyndigheten, Lettland) angående undantag från mervärdesskatteplikt för leveranser som görs inom ramen för en kedja av på varandra följande leveranser som inbegriper en enda transport inom Europeiska unionen, till företag som är etablerade i Estland och i Förenade kungariket, av punktskattepliktiga varor som transporteras till dessa företags kunder i andra medlemsstater i unionen under ett förfarande för punktskatteuppskov.

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

3 Artikel 14.1 i mervärdesskattedirektivet har följande lydelse:

”Med leverans av varor avses överföring av rätten att såsom ägare förfoga över materiella tillgångar.”

4 I artikel 20 första stycket i mervärdesskattedirektivet föreskrivs följande:

”Med gemenskapsinternt förvärv av varor avses förvärv av rätten att såsom ägare förfoga över materiell lös egendom som försänds eller transporteras till förvärvaren av säljaren eller förvärvaren eller för säljarens eller förvärvarens räkning i en annan medlemsstat än den från vilken försändelsen eller transporten av varorna avgick.”

5 I artikel 40 i mervärdesskattedirektivet föreskrivs följande:

”Platsen för ett gemenskapsinternt förvärv av varor skall anses vara den plats där varorna befinner sig vid den tidpunkt då försändelsen eller transporten till förvärvaren avslutas.”

6 I artikel 41 i mervärdesskattedirektivet anges följande:

”Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 40 skall platsen för sådana gemenskapsinterna förvärv av varor som avses i artikel 2.1 b i anses vara belägen inom det territorium som tillhör den medlemsstat som tilldelat det registreringsnummer för mervärdesskatt under vilket förvärvaren gjorde förvärvet, om denne inte visar att förvärvet har varit föremål för mervärdesskatt i enlighet med artikel 40.

Om förvärvet blir föremål för mervärdesskatt i enlighet med artikel 40 i den medlemsstat där försändelsen eller transporten av varorna avslutas efter att ha varit föremål för mervärdesskatt i enlighet med första stycket, skall beskattningsunderlaget minskas i motsvarande mån i den medlemsstat som tilldelat det registreringsnummer för mervärdesskatt under vilket förvärvaren gjorde förvärvet.”

7 I artikel 42 i mervärdesskattedirektivet föreskrivs följande:

”Artikel 41 första stycket skall inte tillämpas, och det gemenskapsinterna förvärvet skall anses ha varit föremål för mervärdesskatt i enlighet med artikel 40, när följande villkor är uppfyllda:

a) Förvärvaren styrker att han har gjort det gemenskapsinterna förvärvet för en efterföljande leverans inom den medlemsstats territorium som fastställs i enlighet med artikel 40 och för vilken mottagaren har utsetts som betalningsskyldig för mervärdesskatten i enlighet med artikel 197.

b) Förvärvaren har uppfyllt de skyldigheter när det gäller överlämnande av den sammanställning som fastställs i artikel 265.”

8 Artikel 138.1 i mervärdesskattedirektivet har följande lydelse:

”1. Medlemsstaterna skall tillämpa undantag från skatteplikt för leverans av varor som av säljaren eller förvärvaren eller för säljarens eller förvärvarens räkning försänds eller transporteras ut ur respektive medlemsstats territorium men inom gemenskapen, om leveransen görs till en annan beskattningsbar person eller en icke beskattningsbar juridisk person som agerar i denna egenskap i en annan medlemsstat än den från vilken försändelsen eller transporten av varorna avgår.”

9 Artikel 141 i mervärdesskattedirektivet har följande lydelse:

”Medlemsstaterna skall vidta särskilda åtgärder för att se till att mervärdesskatt inte tas ut på gemenskapsinterna förvärv av varor inom deras territorium, i enlighet med artikel 40, när följande villkor är uppfyllda:

a) Förvärvet görs av en beskattningsbar person som inte är etablerad i medlemsstaten, men som har registrerats till mervärdesskatt i en annan medlemsstat.

b) Förvärvet görs för en efterföljande leverans av varorna inom samma medlemsstat av den beskattningsbara person som avses i a.

c) De varor som på detta sätt förvärvats av den beskattningsbara person som avses i a försänds eller transporteras direkt från en annan medlemsstat än den där han har registrerats till mervärdesskatt till den person för vilken han gör den efterföljande leveransen.

d) Mottagaren av den efterföljande leveransen är en annan beskattningsbar person, eller en icke beskattningsbar juridisk person, som har registrerats till mervärdesskatt i samma medlemsstat.

e) Den mottagare som avses i d har i enlighet med artikel 197 utsetts till betalningsskyldig för mervärdesskatt som skall betalas för den leverans som görs av den beskattningsbara person som inte är etablerad i den medlemsstat där skatten skall betalas.”

10 I artikel 197.1 i mervärdesskattedirektivet föreskrivs följande:

”1. Mervärdesskatt skall betalas av mottagaren av en leverans av varor när följande villkor är uppfyllda:

a) Den beskattningsbara transaktionen utgörs av en leverans av varor som görs på de villkor som anges i artikel 141.

b) Mottagaren av denna leverans av varor är en annan beskattningsbar person eller en icke beskattningsbar juridisk person, som är registrerad till mervärdesskatt i den medlemsstat där leveransen görs.

c) Den faktura som har utfärdats av den beskattningsbara person som inte är etablerad i varumottagarens medlemsstat har upprättats i enlighet med kapitel 3 avsnitten 3–5.”

Lettisk rätt

11 I artikel 5.1 leden 1 och 3 i Pievienotās vērtības nodokļa likums (mervärdesskattelagen) av den 29 november 2012 (Latvijas Vēstnesis, 2012, nr 197) föreskrivs följande:

”Följande transaktioner som utförs inom landets territorium inom ramen för ekonomisk verksamhet utgör beskattningsbara transaktioner:

1) Leverans av varor (inklusive leverans av varor inom Europeiska unionens territorium och export av varor) mot vederlag.

…

3) Förvärv av varor inom Europeiska unionens territorium mot vederlag.”

12 I artikel 43.4 i mervärdesskattelagen föreskrivs följande:

”Skattesatsen på 0 procent ska tillämpas på leveranser av varor inom Europeiska unionens territorium om följande två villkor är uppfyllda:

1) Mottagaren av varorna, som anges i de handlingar som åtföljer transporten av varorna och i fakturan, har för leverantören av varorna uppgett ett vid transaktionstillfället giltigt registreringsnummer för beskattningsbara personer i en annan medlemsstat.

2) Varorna försänds eller transporteras från Lettlands territorium till sin bestämmelseort i en annan medlemsstat och detta styrks genom de transportdokument för varorna som leverantören förfogar över.”

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

13 Trading 4 är ett bolag som är registrerat för mervärdesskatt i Lettland. Från januari 2016 till januari 2017 levererade Trading 4, inom ramen för uppskovsförfarandet för punktskatt, petroleumprodukter till flera företag etablerade i Estland och i Förenade kungariket (nedan tillsammans kallade de beskattningsbara personerna B), vilka inte var registrerade för mervärdesskatt i Lettland, utan i Estland respektive i Förenade kungariket.

14 Vid samma tidpunkt då de beskattningsbara personerna B förvärvade varorna från Trading 4 sålde de varorna vidare till sina avtalsparter (nedan tillsammans kallade de beskattningsbara personerna C) i andra medlemsstater i unionen än Estland och Förenade kungariket.

15 Varorna transporterades direkt från Trading 4 till de beskattningsbara personerna C, vilket skapade en kedja av flera på varandra följande leveranser som endast inbegrep en enda unionsintern transport.

16 I detta sammanhang tillämpade Trading 4 en mervärdesskattesats på 0 procent på de leveranser av varor som utfördes till de beskattningsbara personerna B.

17 Efter en kontroll ansåg skattemyndigheten att Trading 4 inte borde ha tillämpat en mervärdesskattesats på 0 procent på sina leveranser till de beskattningsbara personerna B (nedan kallade de aktuella leveranserna). personerna B hade överlåtit varorna till de beskattningsbara personerna C innan varorna transporterades från Trading 4:s lager till de beskattningsbara personerna C:s lokaler, vilket Trading 4 ska ha känt till. Skattemyndigheten fann att de aktuella leveranserna skulle betraktas som inhemska leveranser i Lettland som omfattades av den normala mervärdesskattesatsen. Skattemyndigheten tillade, för det första, att de beskattningsbara personerna B var skyldiga att registrera sig för mervärdesskatt som beskattningsbara personer i Lettland och, för det andra, att Trading 4 genom dessa transaktioner hade deltagit i ett mervärdesskattebedrägeri.

18 Den 7 juni 2019 antog skattemyndigheten följaktligen ett beslut genom vilket den tillämpade en normalskattesats för mervärdesskatt på de aktuella leveranserna och ålade Trading 4 att vidta flera rättelseåtgärder.

19 Trading 4 överklagade beslutet till Administratīvā apgabaltiesa (Regionala förvaltningsdomstolen, Lettland). Till stöd för sitt överklagande gjorde bolaget gällande att det hade utfört gemenskapsinterna leveranser och att dessa leveranser omfattades av en mervärdesskattesats på 0 procent.

20 Administratīvā apgabaltiesa (Regionala förvaltningsdomstolen) ogillade talan genom dom av den 6 februari 2024. Nämnda domstol fann i huvudsak att Trading 4:s leveranser av varor till de beskattningsbara personerna B hade ägt rum i Lettland och det således var den normala mervärdesskattesatsen som skulle tillämpas på dessa leveranser. Domstolen konstaterade att äganderätten till de berörda varorna övergick från Trading 4 till de beskattningsbara personerna B vid den tidpunkt då varorna överlämnades till transportören av varorna. De beskattningsbara personerna B hade bett Trading 4 att på den internationella fraktsedeln Cargo Movement Requirement (CMR) ange uppgifter om andra företag, vilket gjorde att Trading 4 förstod att de berörda varorna omedelbart såldes vidare i en tredje medlemsstat.

21 Trading 4 överklagade domen från Administratīvā apgabaltiesa (Regionala förvaltningsdomstolen) till Augstākā tiesa (Senāts) (Högsta domstolen, Lettland), som är den domstol som hänskjutit tolkningsfrågorna i förevarande mål.

22 För det första gjorde Trading 4 inom ramen för sitt överklagande gällande att de berörda varorna omfattas av punktskatt och levereras inom ramen för uppskovsförfarandet för punktskatt i unionen. Under dessa omständigheter överfördes rätten att såsom ägare förfoga över varorna till de beskattningsbara personerna B först i och med det att varorna togs emot i ett punktskattelager i en annan medlemsstat i unionen. Dessutom överfördes äganderätten till varorna till de beskattningsbara personerna C först efter det att varorna hade levererats till deras bestämmelseort och efter det att det elektroniska administrativa dokumentet hade undertecknats. För att bedöma vid vilken tidpunkt överföringen av äganderätten ägde rum ska de beskattningsbara personerna B betraktas som organisatörer av transporten av varorna, och det finns ingen anledning att anse att transporten organiserades av de beskattningsbara personerna C. För det andra har Trading 4 hävdat att bolaget inte hade informerats om att de beskattningsbara personerna B hade levererat de berörda varorna till de beskattningsbara personerna C omedelbart före transporten. För det tredje har Trading 4 gjort gällande att skattemyndigheten har åsidosatt principen om mervärdesskattens neutralitet genom att ålägga bolaget att betala mervärdesskatt i Lettland, trots att de beskattningsbara personerna C redan har betalat denna skatt i destinationsmedlemsstaten för samma varor.

23 Mot denna bakgrund beslutade Augstākā tiesa (Senāts) (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:

”1) Ska artikel 138.1 jämförd med artiklarna 141 och 197.1 i mervärdesskattedirektivet tolkas på så sätt att när punktskattepliktiga varor levereras inom ramen för uppskovsförfarandet för punktskatt i en kedjetransaktion där de tre inblandade parterna är registrerade för mervärdesskatt i tre olika medlemsstater, och det fastställs att det är den sista parten i kedjan, etablerad i den tredje medlemsstaten, som är betalningsskyldig för mervärdesskatten, så utgör detta i sig ett skäl för att – i enlighet med artikel 138.1 i direktivet – undanta den leverans som görs av den i den första medlemsstaten etablerade parten till den i den andra medlemsstaten etablerade parten från mervärdesskatt, under förutsättning att det i målet styrks att varorna faktiskt exporterades från den första medlemsstaten och levererades i den tredje medlemsstaten?

2) Vid en sådan trepartstransaktion, ska artikel 138.1 i mervärdesskattedirektivet tolkas på så sätt att om den i den första medlemsstaten etablerade säljaren underrättas om att den i den andra medlemsstaten etablerade köparen omedelbart kommer att sälja vidare varorna till en beskattningsbar person etablerad i den medlemsstaten, innan varorna lämnar den första medlemsstaten och transporteras till köparen i den tredje medlemsstaten, så är den i den första medlemsstaten etablerade säljarens leverans av varor till köparen i den andra medlemsstaten inte undantagen från mervärdesskatt?

3) Är artikel 141 i mervärdesskattedirektivet tillämplig när ett företag i den tredje medlemsstaten, efter en sådan trepartstransaktion, i sin tur säljer vidare samma varor inom ramen för en och samma transport inom Europeiska unionens territorium?”

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan

24 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 138.1 i mervärdesskattedirektivet, jämförd med artiklarna 141 och 197.1 i samma direktiv, ska tolkas så, att följande omständigheter som sådana utgör en grund för att från mervärdesskatteplikt undanta en leverans som en beskattningsbar person som är registrerad för mervärdesskatt i en första medlemsstat utför till en mellanliggande förvärvare som är registrerad för mervärdesskatt i en andra medlemsstat: 1) Det genomförs en punktskattepliktig varuleverans inom ramen för uppskovsförfarandet för punktskatt. 2) Det är inom ramen för en trepartstransaktion fastställt att en beskattningsbar person som är registrerad för mervärdesskatt i en tredje medlemsstat är skyldig att betala mervärdesskatt. 3) Det är styrkt att varorna verkligen har lämnat den första medlemsstaten och har levererats i den tredje medlemsstaten.

25 Enligt artikel 138.1 i detta direktiv ska medlemsstaterna tillämpa undantag från skatteplikt för leverans av varor som av säljaren eller förvärvaren eller för säljarens eller förvärvarens räkning försänds eller transporteras ut ur respektive medlemsstats territorium men inom unionen, om leveransen görs till en annan beskattningsbar person eller en icke beskattningsbar juridisk person som agerar i denna egenskap i en annan medlemsstat än den från vilken försändelsen eller transporten av varorna avgår.

26 För att detta undantag ska vara tillämpligt krävs att rätten att såsom ägare förfoga över varan har övergått på förvärvaren och leverantören visar att denna vara har försänts eller transporterats till en annan medlemsstat, och varan genom denna försändelse eller transport fysiskt har lämnat territoriet i den medlemsstat varifrån leveransen sker (se dom av den 26 juli 2017, Toridas, C‑386/16, EU:C:2017:599, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

27 I fall där det rör sig om en kedja av två på varandra följande leveranser, vilka bara har gett upphov till en enda gemenskapsintern transport, kan denna transport bara hänföras till en av dessa två leveranser, och det är således endast denna leverans som ska undantas från skatteplikt med tillämpning av artikel 138.1 i mervärdesskattedirektivet (se dom av den 26 juli 2017, Toridas, C‑386/16, EU:C:2017:599, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

28 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende, i punkt 10 i beslutet om hänskjutande, påpekat att artikel 36a i direktiv 2006/112, i dess lydelse enligt rådets direktiv (EU) 2018/1910 av den 4 december 2018 (EUT L 311, 2018, s. 3), reglerar formerna för fastställandet av vilken av de på varandra följande leveranserna som transporten ska hänföras till. Tvisten i målet vid den nationella domstolen avser emellertid leveranser som Trading 4 utförde mellan åren 2016 och 2017. Denna bestämmelse är således inte tillämplig i det nationella målet.

29 Det framgår av rättspraxis att man, för att avgöra vilken av de två leveranserna som den gemenskapsinterna transporten ska hänföras till, ska göra en helhetsbedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet (se dom av den 26 juli 2017 Toridas, C‑386/16, EU:C:2017:599, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

30 I anslutning till denna bedömning behöver det i synnerhet fastställas vid vilken tidpunkt den andra överföringen av rätten att såsom ägare förfoga över varan ägde rum, till den slutlige förvärvaren. För det fall att den andra överföringen av denna rätt, alltså den andra leveransen, ägde rum före den gemenskapsinterna transporten, kan denna transport nämligen inte längre hänföras till den första leveransen till förmån för den första förvärvaren (se dom av den 26 juli 2017, Toridas, C‑386/16, EU:C:2017:599, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

31 När det gäller villkoret om överföring av rätten att såsom ägare förfoga över varan har EU-domstolen i sin praxis slagit fast att detta inte är begränsat till en äganderättsövergång som uppfyller de formkrav som ställs i den tillämpliga nationella rätten, utan innefattar samtliga överföringar av materiell egendom från en part till en annan, som ger mottagaren befogenhet att faktiskt förfoga över egendomen som om denne var ägare till densamma. För överföring av rätten att såsom ägare förfoga över materiell egendom krävs inte att den part till vilken denna egendom överförs innehar egendomen fysiskt, eller att egendomen fysiskt har transporterats till vederbörandes lokaler och/eller fysiskt har mottagits av denna part (dom av den 19 december 2018, AREX CZ, C‑414/17, EU:C:2018:1027, punkt 75 och där angiven rättspraxis).

32 Dessutom innebär en överföring av rätten att såsom ägare förfoga över materiell egendom att den part till vilken denna rätt har överförts har möjlighet att fatta beslut som kan påverka den rättsliga situationen för den berörda egendomen, bland annat ett beslut om att sälja den (dom av den 23 april 2020, Herst, C‑401/18, EU:C:2020:295, punkt 40).

33 Den hänskjutande domstolen ska således i detta sammanhang bland annat beakta sådana omständigheter som att den berörda aktören inlett transporten för att bedriva sin egen ekonomiska verksamhet, att denne direkt eller indirekt bär ansvaret för kostnaderna och de logistiska formerna för förflyttningen av varorna, att denne använder sina egna materiella resurser för att genomföra transaktionen, att denne utövar faktisk eller funktionell kontroll över varornas flyttning eller att transporten ingår i en verksamhet för återförsäljning eller kommersiellt utnyttjande som utförs för egen räkning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 april 2020, Herst, C‑401/18, EU:C:2020:295, punkterna 48 och 49).

34 Den omständigheten att transporten av bränslet i det nationella målet har skett inom ramen för uppskovsförfarandet för punktskatt kan däremot inte vara avgörande för fastställandet av vilken av leveranserna i den aktuella kedjan som den nämnda transporten ska hänföras till (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2018, AREX CZ, C‑414/17, EU:C:2018:1027, punkt 73).

35 Den omständigheten att de aktuella varorna transporteras inom ramen för uppskovsförfarandet för punktskatt påverkar nämligen på intet vis villkoren för överföringen av rätten att förfoga över dem såsom ägare (dom av den 19 december 2018, AREX CZ, C‑414/17, EU:C:2018:1027, punkt 76).

36 Vidare gäller att den beskattningsgrundande händelsen, som innebär att de lagstadgade villkoren för att skatten ska vara utkrävbar uppfylls, utgörs av leveransen eller importen av varan och inte av uttaget av en punktskatt på varan (dom av den 19 december 2018, AREX CZ, C‑414/17, EU:C:2018:1027, punkt 77).

37 Det ska dessutom påpekas att den tidpunkt då det elektroniska administrativa dokumentet – som i enlighet med artikel 21 i rådets direktiv 2008/118/EG av den 16 december 2008 om allmänna regler för punktskatt och om upphävande av direktiv 92/12/EEG (EUT L 9, 2009, s. 12) upprättas vid flyttningar av punktskattepliktiga varor under ett uppskovsförfarande för punktskatt – undertecknas, inte påverkar bedömningen av vid vilken tidpunkt överföringen av rätten att såsom ägare förfoga över de berörda varorna äger rum. Även om ett kvitto på att ett sådant dokument har mottagits kan visa att dessa varor verkligen lämnat territoriet i den medlemsstat varifrån varan avsänts och att de har transporterats eller försänts till en annan medlemsstat, i den mening som avses i artikel 138.1 i mervärdesskattedirektivet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 juni 2018, Enteco Baltic, C‑108/17, EU:C:2018:473, punkt 76), kan den nämligen inte påverka villkoren för överföringen av rätten att förfoga över varorna såsom ägare.

38 Inom ramen för den trepartstransaktion som är aktuell i det nationella målet kan för övrigt varken den omständigheten att de beskattningsbara personerna C, som är registrerade för mervärdesskatt i en tredje medlemsstat, är betalningsskyldiga för mervärdesskatt, eller den omständigheten att det är fastställt att varorna rent fysiskt har lämnat den första medlemsstatens territorium för att transporteras till en tredje medlemsstat, påverka frågan huruvida rätten att såsom ägare förfoga över dessa varor har överförts till förvärvaren.

39 Här ska det erinras om att en trepartstransaktion är en transaktion genom vilken en leverantör, som är registrerad för mervärdesskatt i en första medlemsstat, levererar en vara till en mellanliggande förvärvare, som är registrerad för mervärdesskatt i en andra medlemsstat, som i sin tur levererar varan till en slutlig förvärvare som är registrerad för mervärdesskatt i en tredje medlemsstat, varvid varan transporteras direkt från den första medlemsstaten till den tredje medlemsstaten (dom av den 8 december 2022, Luxury Trust Automovil, C‑247/21, EU:C:2022:966, punkt 41).

40 Slutsatsen i punkt 38 påverkas inte av artikel 141 i mervärdesskattedirektivet om en förenklad ordning för trepartstransaktioner. Denna undantagsordning, som föreskrivs i artikel 141 i mervärdesskattedirektivet, innebär nämligen dels att gemenskapsinterna förvärv som görs av en mellanliggande förvärvare, som är registrerad för mervärdesskatt i den andra medlemsstaten, ska undantas från skatteplikt, dels att beskattningen av detta förvärv flyttas över till den slutliga förvärvaren, som är etablerad och registrerad för mervärdesskatt i den tredje medlemsstaten, och att den mellanliggande förvärvaren är befriad från skyldigheten att vara registrerad till mervärdesskatt i sistnämnda medlemsstat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 december 2022, Luxury Trust Automovil, C‑247/21, EU:C:2022:966, punkt 43).

41 Tillämpningen av den förenklingsmekanism som föreskrivs i artikel 141 i mervärdesskattedirektivet förutsätter således att en mellanliggande näringsidkare, såsom de beskattningsbara personerna B, gör ett gemenskapsinternt förvärv, som det endast kan vara fråga om under förutsättning att den första transaktionen, som genomförs mellan en leverantör, såsom Trading 4, och nämnda mellanhand, kvalificeras som en gemenskapsintern leverans som är undantagen från skatteplikt enligt artikel 138.1 i direktivet.

42 Den omständigheten att de skattskyldiga personerna B och C i det nationella målet har använt sig av denna förenklade ordning saknar följaktligen betydelse för fastställandet av vilken av de två leveranserna som den gemenskapsinterna transporten ska hänföras till.

43 Dessutom är det så, att de villkor som föreskrivs i artikel 138.1 i mervärdesskattedirektivet, vilka det erinrats om i punkt 25 ovan, inte innebär att undantaget från skatteplikt för en gemenskapsintern leverans förutsätter att den mellanliggande förvärvaren är betalningsskyldig för mervärdesskatt och att motsvarande gemenskapsinterna förvärv faktiskt är föremål för mervärdesskatt.

44 Det ankommer således på den hänskjutande domstolen, som är ensam behörig att bedöma de faktiska omständigheterna, att, i enlighet med punkt 33 ovan, fastställa vid vilken tidpunkt rätten att såsom ägare förfoga över varan överfördes till förvärvaren, och särskilt huruvida den andra överföringen av denna rätt, det vill säga den andra leveransen till förmån för de beskattningsbara personerna C, ägde rum innan den gemenskapsinterna transporten utfördes, oberoende av om leveransen av de punktskattepliktiga varorna skedde inom ramen för uppskovsförfarandet för punktskatt och om de beskattningsbara personerna C, som är registrerade för mervärdesskatt i en tredje medlemsstat, är betalningsskyldiga för mervärdesskatt, och oberoende av att det är styrkt att dessa varor faktiskt har lämnat den första medlemsstaten och att de har levererats i den tredje medlemsstaten.

45 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 138.1 i mervärdesskattedirektivet, jämförd med artiklarna 141 och 197.1 i samma direktiv, ska tolkas så, att följande omständigheter som sådana inte utgör en grund för att från mervärdesskatteplikt undanta en leverans som en beskattningsbar person som är registrerad för mervärdesskatt i en första medlemsstat utför till en mellanliggande förvärvare som är registrerad för mervärdesskatt i en andra medlemsstat: 1) det genomförs en punktskattepliktig varuleverans inom ramen för uppskovsförfarandet för punktskatt, 2) det är inom ramen för en trepartstransaktion fastställt att en beskattningsbar person som är registrerad för mervärdesskatt i en tredje medlemsstat är skyldig att betala mervärdesskatt, och 3) det är styrkt att varorna verkligen har lämnat den första medlemsstaten och har levererats i den tredje medlemsstaten.

Den andra frågan

46 Med hänsyn till svaret på den första frågan behöver den andra frågan inte prövas, eftersom den har ställts av den hänskjutande domstolen endast för det fall den första frågan besvaras jakande.

Den tredje frågan

47 Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida den förenklade ordning som föreskrivs i artikel 141 i mervärdesskattedirektivet är tillämplig när en beskattningsbar person som är etablerad i en tredje medlemsstat till följd av en trepartstransaktion säljer varorna vidare i unionen.

48 Kommissionen har ifrågasatt om den tredje tolkningsfrågan kan tas upp till sakprövning.

49 Nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten vara relevanta. Dessa frågor ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva. En begäran om förhandsavgörande från en nationell domstol kan bara avvisas av EU-domstolen då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (se dom av den 4 juni 2026, Darashev, C‑312/24, EU:C:2026:449, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

50 I förevarande fall framgår det av begäran om förhandsavgörande att det nationella målet inte avser tillämpningen av den förenklade ordning som föreskrivs i artikel 141 i mervärdesskattedirektivet, som avser de beskattningsbara personerna B, vilka är etablerade i en andra medlemsstat, utan tillämpningen av artikel 138.1 i direktivet, jämförd med artikel 141 i samma direktiv, på transaktioner som utförs av Trading 4 som är etablerat i den första medlemsstaten. Såsom har påpekats i punkt 42 ovan saknar tillämpningen av nämnda förenklingsåtgärd relevans för tillämpningen av artikel 138.1 i mervärdesskattedirektivet. Den tredje frågan har således inte något samband med saken i det nationella målet.

51 Härav följer att den tredje frågan inte kan tas upp till prövning.

Rättegångskostnader

52 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till tribunalen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (andra avdelningen, som sammanträder med fem domare)

följande:

Artikel 138.1 i rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt, i dess lydelse enligt rådets direktiv (EU) 2016/1065 av den 27 juni 2016, jämförd med artiklarna 141 och 197.1 i detta direktiv

ska tolkas så,

att följande omständigheter som sådana inte utgör en grund för att från mervärdesskatteplikt undanta en leverans som en beskattningsbar person som är registrerad för mervärdesskatt i en första medlemsstat utför till en mellanliggande förvärvare som är registrerad för mervärdesskatt i en andra medlemsstat: 1) Det genomförs en punktskattepliktig varuleverans inom ramen för uppskovsförfarandet för punktskatt. 2) Det är inom ramen för en trepartstransaktion fastställt att en beskattningsbar person som är registrerad för mervärdesskatt i en tredje medlemsstat är skyldig att betala mervärdesskatt. 3) Det är styrkt att varorna verkligen har lämnat den första medlemsstaten och har levererats i den tredje medlemsstaten.

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: lettiska.