Tribunalens dom (andra avdelningen, som sammanträder med fem domare) den 4 november 2026
Preliminär utgåva
TRIBUNALENS DOM (andra avdelningen, som sammanträder med fem domare)
den 4 november 2026 ( * )
” Begäran om förhandsavgörande – Beskattning – Gemensamt system för mervärdesskatt – Transaktioner som likställs med tillhandahållande av tjänster mot ersättning – Artikel 26.1 i direktiv 2006/112/EG – Begreppet rörelsefrämmande ändamål – En vägfordonstillverkare tillhandahåller verktyg och former till tillverkare av delar utan ersättning – Det finns inget direkt förhållande ur faktureringssynpunkt ”
I mål T‑680/25,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Curtea de Apel Bucureşti (Appellationsdomstolen i Bukarest, Rumänien) genom beslut av den 12 mars 2025, som inkom till domstolen den 15 september 2025, i målet
Mercedes-Benz AG
mot
Ministerul Finanţelor – Direcţia Generală de Soluţionare a Contestaţiilor ,
Direcţia Generală Regională a Finanţelor Publice Bucureşti – Administraţia Fiscală pentru Contribuabili Nerezidenţi ,
meddelar
TRIBUNALEN (andra avdelningen, som sammanträder med fem domare)
sammansatt av ordföranden N. Półtorak samt domarna G. Hesse (referent), G. Steinfatt, D. Petrlík och I. Dimitrakopoulos,
generaladvokat: M. Brkan,
justitiesekreterare: T. Henze, tillförordnad justitiesekreterare,
med beaktande av att domstolen överlämnade begäran om förhandsavgörande till tribunalen den 3 oktober 2025 i enlighet med artikel 50b tredje stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol,
med beaktande av det sakområde som avses i artikel 50b första stycket a i stadgan för Europeiska unionens domstol och av att det inte föreligger någon självständig tolkningsfråga i den mening som avses i artikel 50b andra stycket i stadgan,
efter den skriftliga delen av förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Mercedes-Benz AG, genom M. Bosa och R. Andrei, avocaţi,
– Rumäniens regering, genom B.-I. Ciulacu, E. Gane och L. Popescu, samtliga i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, genom P. Carlin och E. Stamate, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 26.1 i rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt (EUT L 347, 2006, s. 1) (nedan kallat mervärdesskattedirektivet).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan, å ena sidan, Mercedes-Benz AG (nedan kallat MB) och, å andra sidan, Direcția Generală Regională a Finanțelor Publice București – Administrația Fiscală pentru Contribuabili Nerezidenți (Regionala generaldirektoratet för offentliga finanser i Bukarest – Skattemyndigheten för skattskyldiga personer utan hemvist i landet, Rumänien) och Ministerul Finanțelor – Direcția Generală de Soluționare a Contestațiilor (Finansministeriet – Generaldirektoratet för skattetvister, Rumänien) angående ett beskattningsbeslut varigenom MB ålades att betala mervärdesskatt för att ha tillhandahållit verktyg och former (nedan kallade den omtvistade utrustningen) till sina leverantörer och underleverantörer.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
3 I artikel 2 i mervärdesskattedirektivet föreskrivs följande:
”1. Följande transaktioner skall vara föremål för mervärdesskatt:
a) Leverans av varor mot ersättning som görs inom en medlemsstats territorium av en beskattningsbar person när denne agerar i denna egenskap.
…
c) Tillhandahållande av tjänster mot ersättning som görs inom en medlemsstats territorium av en beskattningsbar person när denne agerar i denna egenskap.
…”
4 Artikel 24.1 i mervärdesskattedirektivet har följande lydelse:
”Med tillhandahållande av tjänster avses varje transaktion som inte utgör leverans av varor.”
5 I artikel 26.1 i mervärdesskattedirektivet anges följande:
”Följande transaktioner skall likställas med tillhandahållande av tjänster mot ersättning:
a) Användning av en vara som ingår i en rörelses tillgångar för den beskattningsbara personens eget eller personalens privata bruk, eller mer generellt sådan användning för andra ändamål än den egna rörelsen, om avdragsrätt förelegat helt eller delvis för mervärdesskatten på dessa varor.
b) Tillhandahållande av tjänster utan ersättning som utförs av den beskattningsbara personen för hans eget eller personalens privata bruk eller, mer generellt, annat rörelsefrämmande ändamål.”
Rumänsk rätt
Skattelagen
6 I artikel 271.1 och 271.4 a i legea nr. 227/2015 privind codul fiscal (lag nr 227/2015 om skattelagen) av den 8 september 2015 ( Monitorul Oficial al României , del I, nr 688, av den 10 september 2015) (nedan kallad skattelagen), genom vilken artiklarna 24.1 och 26.1 a i mervärdesskattedirektivet har införlivats med rumänsk rätt, föreskrivs följande:
”1. Med tillhandahållande av tjänster avses varje transaktion som inte utgör leverans av varor enligt definitionen i artikel 270.
…
4. Följande transaktioner ska likställas med tillhandahållande av tjänster mot ersättning:
a) Användning av andra varor än investeringsvaror som ingår i de tillgångar som i samband med den beskattningsbara personens ekonomiska verksamhet används för den beskattningsbara personens eget eller personalens privata bruk eller i syfte att utan ersättning tillhandahållas andra personer för rörelsefrämmande ändamål, om mervärdesskatten på dessa varor helt eller delvis har dragits av, med undantag av varor som vid förvärvet omfattas av begränsningen av avdragsrätten till 50 procent i enlighet med artikel 298.”
Tillämpningsföreskrifter för skattelagen
7 Avsnitt 2 (med rubriken ”Tillhandahållande av tjänster”) i kapitel IV i avdelning VII i Normele metodologice de aplicare a legii nr. 227/2015 privind codul fiscal, aprobate prin Hotărârea Guvernului nr. 1/2016 (tillämpningsföreskrifter för lag nr 227/2015 om skattelagen, godkända enligt regeringsbeslut nr 1/2016), av den 6 januari 2016 ( Monitorul Oficial al României , del I, nr 22 av den 13 januari 2016) innehåller en punkt 8, vars stycke 7 har följande lydelse:
”I enlighet med artikel 271.4 i skattelagen ska med tillhandahållande av tjänster mot ersättning inte likställas vare sig användning av andra varor än investeringsvaror som ingår i de tillgångar som, i samband med den beskattningsbara personens ekonomiska verksamhet, används i syfte att utan ersättning tillhandahållas andra personer, eller tillhandahållande av tjänster utan ersättning för ändamål som har samband med den beskattningsbara personens bedrivande av ekonomisk verksamhet. Med tillhandahållande av tjänster mot ersättning ska likställas användning av varor som ingår i de tillgångar som, i samband med den beskattningsbara personens ekonomiska verksamhet, används för den beskattningsbara personens eget bruk och tjänster som den beskattningsbara personen tillhandahåller utan ersättning för eget bruk, om skatten på varorna i fråga helt eller delvis har dragits av, med undantag för varor som vid förvärvet omfattas av 50 procents begränsning av avdragsrätten enligt artikel 298 i skattelagen.
…
Exempel nr 4: I fall av avtal enligt vilket en beskattningsbar person i egenskap av leverantör av varor/tillhandahållare av tjänster, i syfte att tillverka varor till förmån för en annan person, använder en form eller andra verktyg som är ägnade att expediera kundbeställningar kan, beroende på avtalets art, följande situationer urskiljas:
a) Om äganderätten till formen eller verktygen överförs från leverantören/tillhandahållaren till den person med vilken leverantören/tillhandahållaren har ingått avtal om tillverkning av varor, föreligger det en leverans av varor i den mening som avses i artikel 270 i skattelagen. Förvärv av sådana formar/verktyg anses ha genomförts i samband med den ekonomiska verksamhet som bedrivs av den beskattningsbara person som har ingått ett avtal om tillverkning av varor med leverantören/tillhandahållaren, även om leverantören av varor/tillhandahållaren av tjänster använder dessa varor. Leverantörens/tillhandahållarens tillhandahållande av varor utgör ett tillhandahållande av tjänster som har samband med den ekonomiska verksamhet som bedrivs av den person som utan ersättning har tillhandahållit en annan person varan och kvalificeras inte som tillhandahållande av tjänster mot ersättning försåvitt leverantören/tillhandahållaren använder varorna för leveranser av varor/tillhandahållanden av tjänster enbart till förmån för varornas ägare.
b) Om leverantören/tillhandahållaren inte överför äganderätten till formen eller verktygen, utan erhåller ersättning motsvarande deras värde från den person med vilken vederbörande har ingått avtalet om tillverkning av varor, anses erhållandet av ersättningen motsvarande formens/verktygens värde vara accessoriskt i förhållande till huvudtransaktionen, det vill säga leveransen av varor eller tillhandahållandet av tjänster. Denna accessoriska transaktion ska omfattas av samma skattesystem som huvudtransaktionen.
…”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
8 MB, som har sitt säte i Tyskland, är registrerat till mervärdesskatt i Rumänien. Bolaget tillverkar vägtransportfordon i Rumänien.
9 MB förvärvade år 2020 den omtvistade utrustningen, vilken MB påstår sig ha tillhandahållit rumänska tillverkare utan ersättning för att dessa skulle kunna använda den för att tillverka bildelar åt MB. Efter en skattekontroll utfärdade skattemyndigheten den 3 april 2023 ett beskattningsbeslut genom vilket MB ålades att betala ytterligare mervärdesskatt med ett belopp om 12 174 729 rumänska lei (RON) (ungefär 2 398 932 euro), vilket bland annat motsvarade den mervärdesskatt som skulle betalas för tillhandahållandet av den omtvistade utrustningen.
10 Skattemyndigheten ansåg att tillhandahållandet av den omtvistade utrustningen skulle likställas med tillhandahållande av tjänster mot ersättning i den mening som avses i artikel 26.1 i mervärdesskattedirektivet, eftersom MB varken hade företett handlingar som styrkte identiteten på de tillverkare av bildelar till vilka MB hade tillhandahållit utrustningen eller hade visat att utrustningen uteslutande hade använts för att tillverka bildelar åt MB. För att tillhandahållandet utan ersättning av den omtvistade utrustningen inte skulle likställas med tillhandahållande av tjänster mot ersättning skulle MB, enligt skattemyndigheten, ha behövt bevisa att utrustningen hade använts till nytta för MB:s ekonomiska verksamhet och inte till nytta för andra beskattningsbara personer.
11 MB begärde omprövning av beskattningsbeslutet av den 3 april 2023. Behörig myndighet vidhöll vid omprövning den 15 november 2023 sitt tidigare beslut. Den behöriga myndigheten ansåg att det, för att tillhandahållandet utan ersättning av utrustning till en tillverkare av delar inte ska likställas med tillhandahållande av tjänster mot ersättning, krävs att tillverkaren uteslutande använder utrustningen för att tillhandahålla tjänster till ägaren av utrustningen. Myndigheten påpekade som exempel att den omtvistade utrustningen i ett fall hade tillhandahållits en tillverkare av delar som inte hade fakturerat MB, utan leverantören av utrustningen, för de varor som tillverkats med denna utrustning. Den behöriga myndigheten drog härav slutsatsen att det direkta samband som måste föreligga mellan tillhandahållandet utan ersättning av den omtvistade utrustningen och resultatet av användningen av denna utrustning, till nytta uteslutande för MB:s verksamhet, hade brutits.
12 MB överklagade beskattningsbeslutet av den 3 april 2023 och omprövningsbeslutet av den 15 november 2023 till Curtea de Apel Bucureşti (Appellationsdomstolen i Bukarest, Rumänien), som är den domstol som hänskjutit frågor till EU-domstolen. MB har gjort gällande att dessa beslut är grundade på en felaktig tolkning av artikel 26 i mervärdesskattedirektivet.
13 Den hänskjutande domstolen har påpekat att MB ålades att betala den ytterligare mervärdesskatten av det skälet att försäljningen av de varor som tillverkats med den omtvistade utrustningen hade skett via en mellanhand eller att dessa varor hade sålts till andra än MB. Den hänskjutande domstolen anser i detta sammanhang att det i det nationella målet måste fastställas huruvida det, för att tillhandahållande utan ersättning av utrustning till tillverkare av bildelar inte ska likställas med tillhandahållande av tjänster mot ersättning enligt artikel 26 i mervärdesskattedirektivet, krävs att de varor som tillverkas med denna utrustning säljs av dessa tillverkare direkt till utrustningens ägare. Den hänskjutande domstolen anser att tolkningen av denna bestämmelse inte är så uppenbar att det inte finns utrymme för rimligt tvivel.
14 Mot denna bakgrund beslutade Curtea de Apel Bucureşti (Appellationsdomstolen i Bukarest) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:
”1) Ska [mervärdesskattedirektivet] i allmänhet, och särskilt artikel 26, tolkas så, att det faktum att ägaren av en form (eller ett verktyg) utan ersättning ställer den till förfogande för en viss leverantör, som i sin tur ställer den till förfogande för en eller flera underleverantörer (tillverkare), vilka till förmån för formens ägare tillverkar delar/komponenter som de säljer till leverantören, som i sin tur säljer dem vidare till formens ägare, i ett specifikt sammanhang som det som är för handen i det nationella målet, kan kvalificeras som tillhandahållande av tjänster mot ersättning?
2) Utgör [mervärdesskattedirektivet] i allmänhet, och särskilt artikel 26, hinder för en tolkning i rättspraxis av den nationella lagstiftningen, enligt vilken det faktum att formen (verktyget) utan ersättning ställs till förfogande för tillverkaren/leverantören av varor/tillhandahållaren av tjänster inte ska likställas med tillhandahållande av tjänster mot ersättning enbart när tillverkaren/leverantören av delar/komponenter för vilka formen (verktyget) används levererar dessa delar/komponenter direkt till formens ägare, det vill säga under förutsättning att det finns ett direkt förhållande mellan tillverkaren av delar/komponenter och formens ägare ur faktureringssynpunkt?”
Huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning
15 Den rumänska regeringen har gjort gällande att tolkningsfrågorna inte kan tas upp till prövning och menar att den första frågan är grundad på antagandet att de varor som tillverkats med hjälp av den tillhandahållna utrustningen har levererats till utrustningens ägare via utomstående bolag och att den andra frågan är grundad på antagandet att denna utrustning har levererats direkt till denna ägare. Den hänskjutande domstolen har enligt den rumänska regeringen inte identifierat mottagaren av de delar som tillverkats med hjälp av den omtvistade utrustningen. Dessutom är de två hypoteser som ligger till grund för tolkningsfrågorna motstridiga. Den rumänska regeringen anser således att tribunalen, i avsaknad av en tydlig faktisk situation, inte kan ge ett användbart svar på dessa frågor och att åtminstone en av dem är uppenbart hypotetisk.
16 För det första erinrar tribunalen om att nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten presumeras vara relevanta. Dessa frågor ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på unionsdomstolen att pröva (dom av den 18 juni 2024, Bundesrepublik Deutschland (Verkan av ett beslut om beviljande av flyktingstatus), C‑753/22, EU:C:2024:524, punkt 44). En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller unionsdomstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (se dom av den 6 oktober 2021, Sumal, C‑882/19, EU:C:2021:800, punkt 28 och där angiven rättspraxis).
17 För det andra konstaterar tribunalen, i likhet med vad som följer av domstolens praxis (se, i detta avseende, dom av den 6 mars 2025, Anikovi, C‑395/23, EU:C:2025:142, punkt 32 och där angiven rättspraxis) att den hänskjutande domstolen har redogjort för de faktiska omständigheterna i det nationella målet på ett sätt som är tillräckligt detaljerat för att tribunalen ska kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts, bland annat genom att ange att MB ålades att betala den ytterligare mervärdesskatten på grund av att försäljningen av de varor som hade tillverkats med den omtvistade utrustningen hade ombesörjts av en mellanhand eller att dessa varor hade sålts till andra personer än MB.
18 I synnerhet finns det ingen motsägelse mellan de antaganden som ligger till grund för de båda tolkningsfrågorna, eftersom den första avser en situation där en transaktion ska likställas med tillhandahållande av tjänster mot ersättning i den mening som avses i artikel 26 i mervärdesskattedirektivet, medan den andra avser en situation där ett sådant likställande inte kan komma på fråga.
19 För det tredje framgår det inte på ett uppenbart sätt av handlingarna i målet att de frågor som ställts, vilka avser en situation där det inte finns något direkt förhållande ur faktureringssynpunkt mellan fordonstillverkaren och den tillverkare av delar till vilken fordonstillverkaren har tillhandahållit utrustning, inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller att de är hypotetiska.
20 Begäran om förhandsavgörande kan således tas upp till prövning.
Prövning av tolkningsfrågorna
21 Inom ramen för det samarbete mellan nationella domstolar och unionsdomstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer det på unionsdomstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan unionsdomstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits. Det ankommer på unionsdomstolen att utifrån samtliga uppgifter som den nationella domstolen har lämnat avgöra vilka delar av unionsrätten som behöver tolkas med hänsyn till saken i målet (se dom av den 6 oktober 2021, A (Passage av gränser med fritidsbåt), C‑35/20, EU:C:2021:813, punkt 46 och där angiven rättspraxis).
22 Tribunalen påpekar att den hänskjutande domstolen har hänvisat till artikel 26 i mervärdesskattedirektivet, utan att precisera vilken specifik bestämmelse i denna artikel som det är nödvändigt att tolka för att besvara de ställda frågorna. Det framgår emellertid av skälen i beslutet om hänskjutande att den hänskjutande domstolens frågor avser tolkningen av artikel 26.1 i mervärdesskattedirektivet. Närmare bestämt framgår det av beslutet om hänskjutande att den hänskjutande domstolens frågor avser begreppet rörelsefrämmande ändamål, vilket i huvudsak är gemensamt för led a och led b i artikel 26.1 i mervärdesskattedirektivet. Det är därför inte nödvändigt att göra någon åtskillnad mellan dessa två bestämmelser för att besvara tolkningsfrågorna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 oktober 1997, Fillibeck, C‑258/95, EU:C:1997:491, punkt 20).
23 I artikel 26.1 i mervärdesskattedirektivet likställs en transaktion med tillhandahållande av tjänster mot ersättning i två typfall. Det första fallet, som avses i artikel 26.1 a i det direktivet, avser användning av en vara som ingår i en rörelses tillgångar för den beskattningsbara personens eget eller personalens privata bruk, eller mer generellt sådan användning för andra ändamål än den egna rörelsen, om avdragsrätt förelegat helt eller delvis för den ingående mervärdesskatten på dessa varor. Det andra fallet, som avses i artikel 26.1 b i direktivet, avser tillhandahållande av tjänster utan ersättning som utförs av den beskattningsbara personen för dennes eget eller personalens privata bruk eller, mer generellt, annat rörelsefrämmande ändamål.
24 Den hänskjutande domstolen har således ställt sina två frågor, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 26.1 i mervärdesskattedirektivet ska tolkas så, att den omständigheten att en vägtransportfordonstillverkare utan ersättning tillhandahåller utrustning till en tillverkare av bildelar ska likställas med tillhandahållande av tjänster mot ersättning i en situation där den sistnämnde, med hjälp av denna utrustning, tillverkar delarna åt fordonstillverkaren, men inte säljer dem till denne direkt, utan via en mellanhand, vilket innebär att det inte finns något direkt förhållande ur faktureringssynpunkt mellan tillverkaren av delarna och fordonstillverkaren.
25 Tribunalen erinrar om att syftet med artikel 26.1 i mervärdesskattedirektivet är att säkerställa likabehandling mellan, å ena sidan, en beskattningsbar person som tar ut en vara eller tillhandahåller tjänster för sitt eget eller personalens privata bruk eller, mer generellt, för annat rörelsefrämmande ändamål, och, å andra sidan, en slutkonsument som köper en vara eller en tjänst av samma slag. För att uppnå detta syfte utgör artikel 26.1 a i detta direktiv hinder för att en beskattningsbar person som har kunnat dra av mervärdesskatten på köpet av en vara som är avsedd för vederbörandes rörelse undgår att betala denna skatt när denna person tar ut varan ur rörelsens tillgångar för sitt eget eller personalens privata bruk och således drar otillbörlig fördel i förhållande till den slutkonsument som köper varan och därvid betalar mervärdesskatt. Likaså utgör artikel 26.1 b i nämnda direktiv hinder för att en beskattningsbar person eller dennes personal erhåller skattebefrielse för de tjänster som den beskattningsbara personen tillhandahåller, för vilka en privatperson skulle ha fått betala mervärdesskatt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 november 2022, GE Aircraft Engine Services, C‑607/20, EU:C:2022:884, punkt 25 och där angiven rättspraxis).
26 Det framgår av rättspraxis att en transaktion inte genomförs för andra ändamål än den beskattningsbara personens rörelse, i den mening som avses i artikel 26.1 i mervärdesskattedirektivet, om den syftar till att rörelsen ska fungera väl och vara lönsam (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 november 2022, GE Aircraft Engine Services, C‑607/20, EU:C:2022:884, punkt 33). Transaktioner som genomförs för att tillgodose ett företags behov och intressen kan inte heller anses ha genomförts för ett för företaget rörelsefrämmande ändamål (dom av den 2 oktober 2025, Svilosa, C‑535/24, EU:C:2025:744, punkt 30).
27 Tribunalen påpekar att tillhandahållandet av den omtvistade utrustningen i förevarande fall inte utgör en transaktion mot ersättning, i den mening som avses i artikel 2.1 a och c i mervärdesskattedirektivet. Den omständigheten att utrustningen tillhandahålls utan ersättning hindrar emellertid inte i sig att det är en beskattningsbar transaktion i mervärdesskattehänseende. En sådan transaktion skulle nämligen kunna likställas med tillhandahållande av tjänster mot ersättning i enlighet med artikel 26.1 i det direktivet, under förutsättning att transaktionen genomförs för andra ändamål än den beskattningsbara personens rörelse.
28 Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att fastställa huruvida tillhandahållandet av den omtvistade utrustningen verkligen var till nytta för MB:s ekonomiska verksamhet, bland annat genom att pröva huruvida de delar som tillverkats med hjälp av denna utrustning uteslutande användes av MB.
29 För det fallet att de delar som tillverkats med hjälp av den omtvistade utrustningen, vilken MB tillhandahållit utan ersättning, uteslutande användes av MB, kan tillhandahållandet av utrustningen till utomstående tillverkare inte anses utgöra en transaktion som genomförts för andra ändamål än MB:s rörelse, i den mening som avses i artikel 26.1 i mervärdesskattedirektivet.
30 MB är nämligen en vägfordonstillverkare. I princip är verktygsförsörjningen, det vill säga den process som består i att anskaffa eller tillverka de maskiner och den utrustning som behövs för att tillverka delarna, en viktig del av fordonstillverkningen. Det framgår av handlingarna i målet att den omtvistade utrustningen används för tillverkning av delar som är avsedda att ingå i MB:s vägfordon. MB har således ett intresse av att dessa delar tillverkas i enlighet med bolagets exakta specifikationer. MB köper dessutom den omtvistade utrustningen för att tillhandahålla den till tillverkarna av delarna i syfte att minimera de ekonomiska riskerna samtidigt som MB behåller kontrollen över utrustningen, vilken MB fortfarande äger.
31 Den omständigheten att det, när det gäller försäljningen av de varor som tillverkats med hjälp av den omtvistade utrustningen, inte finns något förhållande ur faktureringssynpunkt mellan vägfordonstillverkaren, som äger den utrustning som denne har tillhandahållit utan ersättning, och tillverkaren av delar, som använder denna utrustning, är inte avgörande vid den bedömning som ska göras enligt artikel 26.1 i mervärdesskattedirektivet för att pröva huruvida en transaktion har genomförs för andra ändamål än den beskattningsbara personens rörelse.
32 Tribunalen erinrar dessutom om följande. Den omständigheten att tolkningen av nationell rätt skulle kunna leda till en annan slutsats är inte avgörande, eftersom det genom mervärdesskattedirektivet har inrättats ett gemensamt system för mervärdesskatt, vilket bland annat är grundat på en enhetlig definition av vad som utgör beskattningsbara transaktioner (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 juni 2013, Newey, C‑653/11, EU:C:2013:409, punkt 39). Begrepp i unionsrätten ska därför tillämpas enhetligt, även om de tolkas på olika sätt i nationell rätt.
33 Mot bakgrund av det ovan anförda ska tolkningsfrågorna besvaras på följande sätt. Artikel 26.1 i mervärdesskattedirektivet ska tolkas så, att den omständigheten att en vägtransportfordonstillverkare utan ersättning tillhandahåller utrustning till en tillverkare av bildelar inte ska likställas med tillhandahållande av tjänster mot ersättning i en situation där den sistnämnde, med hjälp av denna utrustning, tillverkar delarna åt fordonstillverkaren, men inte säljer dem till denne direkt, utan via en mellanhand, vilket innebär att det inte finns något direkt förhållande ur faktureringssynpunkt mellan tillverkaren av delarna och fordonstillverkaren, förutsatt att delarna uteslutande används av fordonstillverkaren.
Rättegångskostnader
34 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till tribunalen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (andra avdelningen som sammanträder med fem domare)
följande:
Artikel 26.1 i rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt
ska tolkas så,
att den omständigheten att en vägtransportfordonstillverkare utan ersättning tillhandahåller utrustning till en tillverkare av bildelar inte ska likställas med tillhandahållande av tjänster mot ersättning i en situation där den sistnämnde, med hjälp av denna utrustning, tillverkar delarna åt fordonstillverkaren, men inte säljer dem till denne direkt, utan via en mellanhand, vilket innebär att det inte finns något direkt förhållande ur faktureringssynpunkt mellan tillverkaren av delarna och fordonstillverkaren, förutsatt att delarna uteslutande används av fordonstillverkaren.
| Półtorak | Hesse | Steinfatt |
| Petrlík | Dimitrakopoulos |
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 4 november 2026.
Underskrifter
* Rättegångsspråk: rumänska.