C-182/26

Domstolens dom (fjärde avdelningen) den 25 juni 2026

CELEX: 62026CJ0182
Datum: 2026-06-25
Källa: eur-lex.europa.eu

Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (fjärde avdelningen)

den 25 juni 2026 ( * )

” Begäran om förhandsavgörande – Brådskande mål om förhandsavgörande – Invandringspolitik – Återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i en medlemsstat – Direktiv 2008/115/EG – Artikel led 3 – Destinationsland – Artikel 5 – Principen om non-refoulement – Artikel 15 – Förvar inför avlägsnande – Prövning av huruvida villkoren för laglighet är uppfyllda – Tidpunkt för prövning av huruvida principen om non-refoulement har iakttagits – Beslut om återvändande i vilket flera potentiella destinationsländer anges – Förvarsåtgärd – Fastställande av destinationsland – Bristande samarbete från den tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i landet – Artiklarna 6, 19.2 och 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ”

I målet C‑182/26 PPU [Hardeker]( i ),

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Rechtbank Den Haag, zittingsplaats Haarlem (Domstolen i Haag, sammanträdesort Haarlem, Nederländerna) genom beslut av den 3 mars 2026, som inkom till domstolen den 9 mars 2026, i målet

mot

Minister van Asiel en Migratie,

meddelar

DOMSTOLEN (fjärde avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden I. Jarukaitis, samt domarna M. Condinanzi, N. Jääskinen, R. Frendo (referent) och A. Kornezov,

generaladvokat: Jean Richard de la Tour,

justitiesekreterare: handläggaren A. Lamote,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 7 maj 2026,

med beaktande av de yttranden som avgetts av

– det nederländska regerigen, genom E.M.M. Besselink och J. Langer, båda i egenskap av ombud,

– Europeiska kommissionen, genom F. Blanc, S. Noë och R. Tricot, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att ha hört generaladvokaten och hans förslag till avgörande vid förhandlingen den 4 juni 2026,

följande

Dom

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (EUT L 348, 2008, s. 98), samt principen om non-refoulement i artikel 19.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan DL, som är en tredjelandsmedborgare, och Minister van Asiel en Migratie (ministern för asyl- och migrationsfrågor, Nederländerna) (nedan kallad ministern) rörande lagligheten av ministerns beslut att hålla DL i förvar inför avlägsnandet till ett av de potentiella destinationsländer som anges i beslutet om återvändande.

Tillämpliga bestämmelser

Internationell rätt

3 I artikel 33.1 konventionen om flyktingars rättsliga ställning, undertecknad i Genève den 28 juli 1951 ( United Nations Treaty Series , vol. 189, s. 150, nr 2545 (1954)), som trädde i kraft den 22 april 1954 och har kompletterats och ändrats genom protokollet angående flyktingars rättsliga ställning, som antogs i New York den 31 januari 1967 och trädde i kraft den 4 oktober 1967 (nedan kallad Genèvekonventionen), föreskrivs följande:

”Fördragsslutande stat får inte, på vilket sätt det vara må, utvisa eller avvisa en flykting till gränsen mot område där hans liv eller frihet skulle hotas på grund av hans ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politiska åskådning.”

Unionsrätt

Stadgan

4 I artikel 4 i stadgan, med rubriken ”Förbud mot tortyr och omänsklig eller förnedrande bestraffning och behandling” föreskrivs följande:

”Ingen får utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande bestraffning och behandling.”

5 I artikel 6 i stadgan, med rubriken ”Rätt till frihet och säkerhet” föreskrivs följande:

”Var och en har rätt till frihet och personlig säkerhet”

6 I artikel 18 i stadgan, med rubriken ”Asylrätt”, föreskrivs följande:

”Rätten till asyl ska garanteras med iakttagande av reglerna i Genèvekonventionen av den 28 juli 1951 och protokollet av den 31 januari 1967 om flyktingars rättsliga ställning och i enlighet med fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt … .”

7 Artikel 19 i stadgan har rubriken ”Skydd vid avlägsnande, utvisning och utlämning”. I artikel 19.2 föreskrivs följande:

”Ingen får avlägsnas, utvisas eller utlämnas till en stat där han eller hon löper en allvarlig risk att utsättas för dödsstraff, tortyr eller andra former av omänsklig eller förnedrande bestraffning eller behandling.”

8 Artikel 47 i stadgan har rubriken ”Rätt till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol”. I artikel 47 första stycket föreskrivs följande:

”Var och en vars unionsrättsligt garanterade fri- och rättigheter har kränkts har rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol, med beaktande av de villkor som föreskrivs i denna artikel.”

Direktiv 2008/115

9 Skälen 2, 4, 6, 8, 16, 23 och 24 i direktiv 2008/115 har följande lydelse:

”(2) Vid sitt möte den 4–5 november 2004 i Bryssel efterlyste Europeiska rådet upprättandet av en effektiv politik för avlägsnande och återsändande som grundar sig på gemensamma standarder för personers återsändande på ett humant sätt och med fullständig respekt för deras mänskliga rättigheter och värdighet.

…

(4) Det är nödvändigt att det fastställs tydliga, öppna och rättvisa regler för tillhandahållandet av en effektiv återvändandepolitik, vilket är en nödvändig del av en väl förvaltad migrationspolitik.

…

(6) Medlemsstaterna bör se till att tredjelandsmedborgares olagliga vistelser bringas att upphöra genom ett rättvist och öppet förfarande. I enlighet med de allmänna principerna i EG‑rätten ska beslut som fattas enligt detta direktiv avse ett enskilt fall och grundas på objektiva kriterier, vilket innebär att även omständigheter utöver det faktum att personens vistelse är olaglig bör beaktas. …

…

(8) Det är ett erkänt faktum att medlemsstaterna har en legitim rätt att avvisa tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna, förutsatt att rättvisa och effektiva asylsystem har införts där principen om ”non-refoulement” respekteras fullt ut.

…

(16) Användning av förvar för avlägsnande bör begränsas och följa proportionalitetsprincipen i fråga om använda medel och eftersträvade mål. Förvar är motiverat endast för att förbereda återvändandet eller för att genomföra avlägsnandeprocessen och om andra, mindre ingripande, åtgärder är otillräckliga.

…

(23) Tillämpningen av detta direktiv påverkar inte de förpliktelser som följer av [Genèvekonventionen].

(24) Detta direktiv står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter och de principer som erkänns särskilt i [stadgan].”

10 I artikel 1 i detta direktiv förskrivs följande:

”I detta direktiv föreskrivs gemensamma normer och förfaranden som ska tillämpas i medlemsstaterna för återvändande av tredjelandsmedborgare vars vistelse är olaglig, i överensstämmelse med grundläggande rättigheter som allmänna principer för gemenskapsrätten och internationell rätt, inklusive flyktingsskydd och förpliktelser i fråga om mänskliga rättigheter.”

11 I artikel 2.1 i nämnda direktiv föreskrivs att direktivet ska tillämpas på tredjelandsmedborgare som vistas olagligt på en medlemsstats territorium.

12 Artikel 3 i samma direktiv har rubriken ”Definitioner”. I artikel 3 leden 2–5 föreskrivs följande:

”I detta direktiv gäller följande definitioner:

…

2) olaglig vistelse : vistelse på en medlemsstats territorium av en tredjelandsmedborgare som inte, eller inte längre, uppfyller villkoren för inresa enligt artikel [6] i [Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/399 av den 9 mars 2016 om en unionskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna) (EUT L 77, 2016, s.1)] eller andra villkor för att resa in i, vistas eller vara bosatt i den medlemsstaten.

3) återvändande : en tredjelandsmedborgares återresa – oavsett om den sker frivilligt i överensstämmelse med en skyldighet att återvända eller med tvång – till

– ursprungslandet, eller

– ett transitland i enlighet med återtagandeavtal med gemenskapen eller bilaterala återtagandeavtal eller andra arrangemang, eller

– ett annat tredjeland till vilket den berörda tredjelandsmedborgaren frivilligt väljer att återvända och där han eller hon kommer att tas emot.

4) beslut om återvändande : ett administrativt eller rättsligt beslut enligt vilket en tredjelandsmedborgares vistelse är olaglig och som ålägger eller fastställer en skyldighet att återvända.

5) avlägsnande : verkställigheten av skyldigheten att återvända, det vill säga den faktiska transporten ut ur medlemsstaten”.

13 I artikel 5 i direktiv 2008/115, med rubriken ”’Non-refoulement’, barnets bästa, familjeliv och hälsotillstånd”, föreskrivs följande:

”När medlemsstaterna genomför detta direktiv ska de ta vederbörlig hänsyn till

a) barnets bästa,

b) familjeliv,

c) hälsotillståndet för den berörda tredjelandsmedborgaren,

och respektera principen om ’non-refoulement’.”

14 Artikel 6 i detta direktiv har rubriken ”Beslut om återvändande”. I artikel 6.1 föreskrivs följande:

”Utan att det påverkar tillämpningen av de undantag som avses i punkterna 2–5 ska medlemsstaterna utfärda beslut om att tredjelandsmedborgare som vistas olagligt på deras territorium ska återvända.”

15 Artikel 12 i nämnda direktiv har rubriken ”Utformning”. I artikel 12.1 första stycket föreskrivs följande:

”Beslut om återvändande och eventuella beslut om inreseförbud och beslut om avlägsnande, ska utfärdas skriftligt och innehålla en redovisning av de faktiska och de rättsliga omständigheterna, liksom uppgift om tillgängliga rättsmedel.”

16 Artikel 13 i samma direktiv har rubriken ”Rättsmedel”. I artikel 13.1 och 13.2 föreskrivs följande:

”1. Den berörda tredjelandsmedborgaren ska ha tillgång till ett effektivt rättsmedel för att kunna överklaga eller begära omprövning av sådana beslut om återvändande som avses i artikel 12.1, inför en behörig rättslig myndighet eller förvaltningsmyndighet eller ett behörigt organ som består av opartiska ledamöter som åtnjuter garantier för sin oberoende ställning.

2. Den myndighet eller det organ som nämns i punkt 1 ska ha befogenhet att pröva sådana beslut om återvändande som avses i artikel 12.1, inbegripet möjligheten att tillfälligt skjuta upp verkställigheten, om inte verkställigheten redan är tillfälligt uppskjuten enligt den nationella lagstiftningen.”

17 Artikel 15 i direktiv 2008/115, med rubriken ”Förvar”, har följande lydelse:

”1. Om inte andra tillräckliga, men mindre ingripande, åtgärder kan tillämpas verkningsfullt i det konkreta fallet, får medlemsstaterna endast hålla i förvar en tredjelandsmedborgare som är föremål för förfaranden för återvändande för att förbereda återvändandet och/eller för att genomföra avlägsnandet, särskilt när

a) det finns risk för avvikande, eller

b) den berörda tredjelandsmedborgaren håller sig undan eller förhindrar förberedelserna inför återvändandet eller avlägsnandet.

Förvar ska vara under så kort tid som möjligt och får endast fortgå under den tid som förfarandena inför avlägsnandet pågår och genomförs med rimliga ansträngningar.

2. Ett beslut om förvar ska fattas av förvaltningsmyndigheter eller rättsliga myndigheter.

Ett beslut om förvar ska utfärdas skriftligt och med angivande av de faktiska och rättsliga omständigheterna.

När ett beslut om förvar har fattats av förvaltningsmyndigheter ska medlemsstaterna

a) antingen så snart som möjligt efter det att en person tagits i förvar se till att ett beslut fattas om snabb rättslig prövning av förvarsbeslutets laglighet,

b) eller medge den berörda tredjelandsmedborgaren rätt att inleda förfaranden för att få lagligheten av förvarsbeslutet prövat så snart som möjligt efter det att de aktuella förfarandena inleddes. Medlemsstaterna ska i detta fall omedelbart informera den berörda tredjelandsmedborgaren om möjligheten att inge en sådan ansökan.

Den berörda tredjelandsmedborgaren ska friges omedelbart om kvarhållandet i förvar inte är lagligt.

3. I varje enskilt fall ska beslutet om förvar omprövas med lämpliga mellanrum, antingen på begäran av den berörda tredjelandsmedborgaren eller ex officio. För längre perioder av förvar ska prövningar övervakas av en rättslig myndighet.

4. När det framkommer att rimliga utsikter till ett avlägsnande inte längre föreligger på grund av rättsliga eller andra överväganden, eller de villkor som fastställs i punkt 1 inte längre föreligger, upphör hållandet i förvar att vara berättigat och den berörda personen ska omedelbart friges.

5. Tredjelandsmedborgaren ska hållas i förvar så länge som de villkor som fastställs i punkt 1 uppfylls och så länge som det är nödvändigt för att försäkra sig om att avlägsnandet kan genomföras. Varje medlemsstat ska fastställa en begränsad förvarsperiod, som inte får överskrida sex månader.

6. Medlemsstaterna får inte förlänga den period som avses i punkt 5 annat än med en begränsad tid som inte överskrider ytterligare tolv månader i enlighet med nationell rätt i sådana fall där avlägsnandet, trots alla rimliga ansträngningar, sannolikt kommer att ta längre tid

a) på grund av bristande samarbete från den berörda tredjelandsmedborgarens sida, eller

b) beroende på att införskaffandet av nödvändiga handlingar från tredjeländer drar ut på tiden.”

Nederländsk rätt

18 I artikel 59b.1 i wet tot algehele herziening van de Vreemdelingenwet (Vreemdelingenwet 2000) (lag om allmän revidering av utlänningslagen (2000 års utlänningslag)), av den 23 november 2000 (Stb. 2000, nr 495), i den version som är tillämplig i det nationella målet, föreskrivs följande:

”En utlänning som vistas lagligt i landet enligt artikel 8 f, g eller h får, såvitt det rör sig om en ansökan om ett sådant uppehållstillstånd som avses i artikel 28, tas i förvar genom beslut av vår minister

a) om förvar är nödvändigt för att fastställa utlänningens identitet eller nationalitet,

b) om förvar är nödvändigt för att inhämta nödvändiga uppgifter för prövningen av en sådan ansökan om tidsbegränsat uppehållstillstånd som avses i artikel 28, särskilt om det finns en risk för att sökanden håller sig undan,

c) om utlänningen

1. hålls i förvar som ett led i ett förfarande för återvändande enligt [direktiv 2008/115],

…”

Det nationella målet och tolkningsfrågorna

19 Den 9 februari 2020 ansökte DL, som är en tredjelandsmedborgare, om tidsbegränsat uppehållstillstånd av asylskäl i Nederländerna. Hans ansökan prövades emellertid inte, eftersom det visade sig att DL redan hade ansökt om internationellt skydd i Frankrike, varför Frankrike ansågs ansvarigt för prövningen av DL:s ansökan enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (EUT L 180, 2013, s. 31). DL lämnade senare Nederländerna för en okänd destination, vilket innebar att denna medlemsstat inte kunde överföra honom till Frankrike.

20 Den 10 november 2023 ansökte DL om internationellt skydd i Tyskland, och överfördes därefter den 8 april 2024 till Nederländerna, innan han återvände till Tyskland den 23 maj 2024. Den 14 september 2025 lämnade han Tyskland för en okänd destination. Den 29 december 2025 anmodade de österrikiska myndigheterna med stöd av förordning nr 604/2013 Tyskland att återta DL. Denna framställan avslogs den 2 januari 2026. De österrikiska myndigheterna gjorde samma framställan till Nederländerna, som gick med på att återta DL.

21 Den 27 januari 2026 överfördes DL till Nederländerna och i anslutning till detta beslutades att han skulle tas i förvar med stöd av artikel 59.1 a och b i lagen om allmän revidering av utlänningslagen (2000 års utlänningslag), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet. Innan DL togs i förvar uppgav han att han är född i Tanger (Marocko) och har dubbelt medborgarskap, att hans mor är marockanska och bosatt i Marocko och att hans far är algerier och bosatt i Algeriet. DL förklarade vidare att han inte har något pass eller några andra handlingar som kan styrka hans nationalitet.

22 Den 3 februari 2026 hävdes förvarsbeslutet efter det att DL hade återkallat sin asylansökan.

23 Samma dag utfärdades ett beslut om återvändande mot DL (nedan kallat beslutet om återvändande), i vilket det inte angavs någon tidsfrist för frivillig avresa. Under det förhör som föregick beslutet underrättades DL om att han kunde avlägsnas till Marocko eller Algeriet, eftersom det fanns uppgifter som tydde på att han kunde vara medborgare i ett av dessa tredjeländer. DL invände att han inte kunde återsändas till Marocko, eftersom han inte har några tillgångar i det landet och har familjeproblem där. Enligt DL kunde han inte heller återvända till Algeriet, eftersom han inte har någon relation till det landet. DL förklarade dessutom, utan att styrka detta, att han kom från Libyen och framhöll att han inte kunde återsändas till det landet på grund av att det råder krig där.

24 I beslutet om återvändande angavs således Marocko, Algeriet och Libyen som potentiella återvändandeländer. Dessutom utfärdades ett ettårigt förbud mot inresa till Konungariket Nederländerna mot DL. DL har inte överklagat detta beslut.

25 Den 3 februari 2026 togs DL också i förvar för att förbereda hans avlägsnande till Marocko, Algeriet eller Libyen, och för att verkställa beslutet om återvändande.

26 DL överklagade detta beslut till Rechtbank Den Haag, zittingsplaats Haarlem (Domstolen i Haag, sammanträdesort Haarlem, Nederländerna), som är den hänskjutande domstolen, med motiveringen att ministern vid antagandet av beslutet om återvändande inte hade prövat huruvida principen om non-refoulement utgjorde hinder för det föreslagna avlägsnandet, och att detta beslut därför är rättsstridigt och inte kan ligga till grund för beslutet om förvar. Enligt DL beaktades principen om non-refoulement inte heller när denna förvarsåtgärd vidtogs.

27 Ministern har gjort gällande att prövningen av huruvida beslutet om återvändande är lagligt inte är relevant, eftersom beslutet inte har överklagats. Ministern har dessutom hävdat att det på grund av DL:s beteende är svårt att fastställa till vilket av de tre tredjeländer som nämns i beslutet som han ska avlägsnas. Det skulle vara oproportionerligt att för vart och ett av dessa tre länder pröva huruvida principen om non-refoulement har iakttagits. Enligt ministern kan en sådan prövning ske först när har fastställts till vilket land DL ska avlägsnas.

28 Den hänskjutande domstolen vill för det första få klarhet i huruvida och i vilken utsträckning principen om non-refoulement ska prövas när flera potentiella destinationsländer anges i beslutet om återvändande.

29 Den hänskjutande domstolen har påpekat att det framgår av artikel led 3 i direktiv 2008/115, såsom denna har tolkats i EU-domstolens praxis, att när ett beslut om återvändande utfärdas, så ska det i detta beslut anges till vilket land tredjelandsmedborgaren ska återvända, och en bedömning göras av huruvida principen om non-refoulement har iakttagits beträffande just detta land. Den hänskjutande domstolen vill följaktligen få klarhet i huruvida den, när ett överklagande ingetts mot en förvarsåtgärd som vidtagits på grundval av ett beslut om återvändande, även är skyldig att kontrollera huruvida principen om non-refoulement beaktades när beslutet om återvändande antogs, även om detta beslut inte har överklagats.

30 För det andra har den hänskjutande domstolen erinrat om att enligt rättspraxis ska principen om non-refoulement beaktas i alla skeden av förfarandet, från den tidpunkt då ett beslut om återvändande antas till domstolsprövningen av verkställigheten av detta beslut. Den hänskjutande domstolen vill emellertid få klarhet i om det, till följd av bristande samarbete från tredjelandsmedborgarens sida när det gäller att fastställa till vilket land han eller hon ska avlägsnas, ska göras en bedömning som tar hänsyn till principen om non-refoulement vid antagandet av beslutet om återvändande eller om denna bedömning kan göras i ett senare skede, särskilt när flera potentiella destinationsländer anges i beslutet om återvändande.

31 Mot denna bakgrund beslutade den hänskjutande domstolen att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

”1) Ska det i en situation som den förevarande, där tre möjliga återvändandeländer anges i beslutet om återvändande och det vid tidpunkten för beslutet om återvändande (fortfarande) var oklart till vilket land utlänningen ska återvända, göras en bedömning av risken för refoulement vid tidpunkten för beslutet om återvändande? Får den domstol som är behörig att besluta om förvarsåtgärder ex officio göra en sådan bedömning som ett särskilt krav i beslutet om återvändande, även om beslutet om återvändande inte har överklagats till denna domstol?

a) Om så är fallet: Ska bedömningen av risken för refoulement avse samtliga möjliga länder som anges i beslutet om återvändande? Ska bedömningen av risken för refoulement göras som om utlänningen är medborgare i och har sitt ursprung i ovannämnda återvändandeländer, eller kan man nöja sig med att göra en bedömning som endast grundar sig på den allmänna situationen i de berörda länderna, eventuellt i kombination med vad som är känt om utlänningen, exempelvis vilken religion eller befolkningsgrupp som han eller hon tillhör? Ska det därvidlag göras skillnad mellan den bedömning som förvaltningsorganet ska göra i denna situation och den bedömning som den nationella domstolen ska göra, och i så fall på vilket sätt?

b) Vilken roll spelar det i detta avseende huruvida utlänningen samarbetar vid fastställandet av ett återvändandeland?

2) Ska det i en situation som den förevarande, där tre möjliga återvändandeländer anges i beslutet om återvändande och det vid tidpunkten för beslutet om återvändande (fortfarande) var oklart till vilket land utlänningen ska återvända, göras en bedömning av risken för refoulement vid antagandet av förvarsåtgärden, trots att syftet med förvarsåtgärden är att verka för att utlänningen ska återvända, bland annat genom att hålla denne tillgänglig för fastställandet av hans eller hennes nationalitet eller ursprung, och följaktligen av till vilket land han eller hon ska återvända? Om så är fallet: Ska bedömningen av risken för refoulement avse samtliga möjliga återvändandeländer som anges i beslutet om återvändande?

a) Vilken roll spelar det i detta avseende huruvida utlänningen samarbetar vid fastställandet av ett återvändandeland?

3) Om den första och den andra frågan ska besvaras nekande, är det i så fall möjligt att i en situation som den förevarande vänta med bedömningen av risken för refoulement till dess att det står klart till vilket land utlänningen ska återvända, exempelvis om dennes nationalitet har bekräftats av myndigheterna i det landet eller om utlänningen själv har styrkt sin nationalitet?”

Huruvida målet ska handläggas enligt förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande

32 Den hänskjutande domstolen har ansökt om att förevarande begäran om förhandsavgörande ska handläggas enligt det förfarande för brådskande mål som föreskrivs i artikel 23a i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 107 i domstolens rättegångsregler.

33 Av dessa bestämmelser följer att två kumulativa villkor måste vara uppfyllda för att detta förfarande ska kunna tillämpas. Dels ska begäran om förhandsavgörande ge upphov till tolkningsfrågor rörande området med frihet, säkerhet och rättvisa, som behandlas i avdelning V i tredje delen av EUF-fördraget, dels ska omständigheterna i det nationella målet, såsom de beskrivits av den hänskjutande domstolen, vara sådana att det föreligger en situation som ställer krav på skyndsamhet.

34 Vad gäller det första villkoret ska det påpekas att förevarande begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av direktiv 2008/115, som omfattas av de områden som avses i avdelning V i tredje delen av EUF-fördraget rörande området med frihet, säkerhet och rättvisa. Begäran kan således handläggas enligt förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande.

35 Vad gäller det andra villkoret, om skyndsamhet, är detta bland annat uppfyllt eftersom den berörda personen i det nationella målet för närvarande är frihetsberövad och frågan om huruvida han fortsatt ska vara frihetsberövad är beroende av EU-domstolens avgörande, eftersom svaret på de tolkningsfrågor som ställts skulle kunna medföra att han omedelbart ska friges. Hans situation ska i detta sammanhang bedömas utifrån omständigheterna vid tidpunkten för prövningen av ansökan om att begäran om förhandsavgörande ska handläggas enligt förfarandet för brådskande mål (dom av den 23 april 2026, Casotta, C‑24/26 PPU, EU:C:2026:333, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

36 I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att DL togs i förvar den 3 februari 2026 inför avlägsnandet av honom från den medlemsstat där han olagligt vistas, vilket innebär att han för närvarande är frihetsberövad.

37 Enligt fast rättspraxis utgör placering av en tredjelandsmedborgare på en förvarsanläggning emellertid en frihetsberövande åtgärd, oavsett om detta sker under prövningen av hans eller hennes ansökan om internationellt skydd eller inför avlägsnandet av honom eller henne (dom av den 30 juni 2022, Valstybės sienos apsaugos tarnyba m.fl., C‑72/22 PPU, EU:C:2022:505, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

38 Med sina frågor vill den hänskjutande domstolen vidare bland annat få klarhet i huruvida den – i en situation där bristen på samarbete från en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i landet vid tidpunkten för antagandet av beslutet om återvändande inte har gjort det möjligt att fastställa till vilket land han eller hon ska avlägsnas, vilket innebär att det i beslutet har varit nödvändigt att ange tre potentiella destinationsländer – enligt unionsrätten är skyldig att kontrollera huruvida förvarstagandet av denna tredjelandsmedborgare är lagligt, huruvida principen om non-refoulement har prövats i samband med antagandet av nämnda beslut och beslutet om förvar, och huruvida denna princip utgör hinder för ett eventuellt avlägsnande av DL till ett av de tre destinationsländer som anges i beslutet om återvändande.

39 För det fall domstolen skulle finna att en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i en medlemsstat inte ens i en situation som kännetecknas av bristande samarbete från dennes sida kan hållas i förvar inför avlägsnandet av honom eller henne om risken för åsidosättande av principen om non-refoulement gör att det inte föreligger rimliga utsikter för ett avlägsnande måste den hänskjutande domstolen måste avbryta förvaret av DL.

40 Under dessa omständigheter beslutade domstolens fjärde avdelning den 23 mars 2026, på förslag av referenten och efter att ha hört generaladvokaten, att bifalla den hänskjutande domstolens ansökan om att handlägga begäran om förhandsavgörande enligt förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande.

Tolkningsfrågorna

Den första och den andra frågan

41 Det framgår av fast rättspraxis att det, enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF, ankommer på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits. Dessutom kan EU-domstolen behöva ta hänsyn till unionsbestämmelser som den nationella domstolen inte har hänvisat till i sin fråga. Den omständigheten att en nationell domstol formellt sett har formulerat sin fråga med hänvisning till vissa bestämmelser i unionsrätten, utgör nämligen inte hinder för att EU-domstolen tillhandahåller den domstolen alla uppgifter om unionsrättens tolkning som kan vara användbara vid avgörandet av det nationella målet, oberoende av om det har hänvisats därtill i frågorna eller inte. EU-domstolen ska härvid, utifrån samtliga uppgifter som den nationella domstolen har lämnat, och i synnerhet utifrån skälen i beslutet om hänskjutande, avgöra vilka delar av unionsrätten som behöver tolkas med hänsyn till saken i målet (dom av den 29 januari 2026, Keladis I och Keladis II, C‑72/24 och C‑73/24, EU:C:2026:51, punkt 154 och där angiven rättspraxis).

42 Av beslutet om hänskjutande framgår att den hänskjutande domstolen har ställt den första och den andra frågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i vid vilken tidpunkt under återvändandeförfarandet och med avseende på vilket land den nationella domstol som har att pröva ett överklagande av ett beslut om förvar ska pröva huruvida principen om non-refoulement har iakttagits när tre potentiella destinationsländer anges i beslutet om återvändande, bland annat på grund av att den tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i landet inte har samarbetat vid fastställandet av det berörda landet, och att det i beslutet om återvändande därför inte gick att fastställa till vilket av dessa länder tredjelandsmedborgaren ska avlägsnas.

43 Även om det i tolkningsfrågorna inte anges exakt vilka unionsrättsliga bestämmelser som det begärs tolkning av, framgår det av beslutet om hänskjutande att den hänskjutande domstolen vill få klarhet i hur artiklarna 3.3 och 5 i direktiv 2008/115, vilka rör begreppet återvändande respektive principen om non-refoulement , ska tolkas. Eftersom det nationella målet avser prövningen av lagligheten av ett beslut att hålla en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i landet i förvar finns det, för att ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar, även anledning att tolka artikel 15 i detta direktiv.

44 Mot bakgrund är det dessutom även nödvändigt att beakta artiklarna 6, 19.2 och 47 i stadgan, vilka rör rätten till frihet och rättvisa, skydd vid avlägsnande, utvisning och utlämning respektive rätten till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol.

45 Under dessa omständigheter ska den hänskjutande domstolen anses ha ställt den första och den andra frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 3.3, 5 och 15 i direktiv 2008/115, jämförda med artiklarna 6, 19.2 och 47 i stadgan, ska tolkas så, att en nationell domstol som har att pröva lagligheten av ett beslut att hålla en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i landet i förvar inför avlägsnandet av vederbörande i syfte att verkställa ett beslut om återvändande, är skyldig att för detta ändamål, i förekommande fall ex officio, pröva huruvida principen om non-refoulement har beaktats, dels vid antagandet av beslutet om återvändande, i vilket på grund av tredjelandsmedborgarens bristande samarbete tre potentiella destinationsländer anges och vilket inte har varit föremål för domstolsprövning, dels vid antagandet av själva förvarsåtgärden. Den hänskjutande domstolen vill dessutom få klarhet i huruvida denna prövning ska omfatta alla potentiella destinationsländer som anges i beslutet om återvändande och huruvida det bristande samarbetet från den berörda tredjelandsmedborgarens sida kan påverka prövningens omfattning.

46 Domstolen erinrar till att börja med om att det i artikel 13.1 och 13.2 i direktiv 2008/115 bland annat föreskrivs att den berörda tredjelandsmedborgaren ska ha tillgång till ett effektivt rättsmedel för att kunna överklaga sådana beslut om återvändande som avses i artikel 12.1 i direktivet, det vill säga beslut om återvändande och, i förekommande fall, beslut om inreseförbud och beslut om avlägsnande.

47 Av de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat framgår emellertid att det nationella målet inte avser lagligheten av ett beslut om återvändande eller något annat beslut kopplat till återvändandet, i den mening som avses i artikel 13.1 och 13.2 i direktiv 2008/115, utan lagligheten av ett beslut att hålla en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i landet i förvar inför avlägsnandet av vederbörande i syfte att verkställa ett beslut om återvändande som inte har varit föremål för någon domstolsprövning.

48 Den hänskjutande domstolen vill särskilt få klarhet i huruvida det ankommer på den att inom ramen för sin prövning av lagligheten av ett beslut att hålla en sådan tredjelandsmedborgare i förvar, i förekommande fall ex officio, kontrollera huruvida principen om non-refoulement har beaktats i beslutet om återvändande när det i detta beslut, på grund av att tredjelandsmedborgaren inte har samarbetat, inte anges ett utan tre möjliga destinationsländer och detta beslut inte har överklagats.

49 Domstolen erinrar om att varje förvar av en tredjelandsmedborgare enligt direktiv 2008/115 inom ramen för ett förfarande för återvändande till följd av en olaglig vistelse utgör ett allvarligt ingrepp i den berörda personens rätt till frihet, vilken stadfästs i artikel 6 i stadgan (dom av den 4 september 2025, Adrar, C‑313/25 PPU, EU:C:2025:647, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

50 En förvarsåtgärd består nämligen i att en person hålls kvar inom en särskild anläggning. Den innebär att den berörda personen åläggs att utan avbrott stanna kvar inom ett begränsat och slutet område och att denna person således isoleras från resten av befolkningen och fråntas sin rörelsefrihet (dom av den 4 september 2025, Adrar, C‑313/25 PPU, EU:C:2025:647, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

51 Syftet med förvarsåtgärderna, i den mening som avses i direktiv 2008/115, är inte att lagföra eller beivra brott, utan att uppnå de mål som eftersträvas med detta direktiv i fråga om återvändande. Ett beslut om förvar av en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna, när ett sådant antas i avvaktan på avlägsnande av vederbörande, syftar således endast till att säkerställa att förfarandet för återvändande genomförs på ett effektivt sätt och tjänar inte något bestraffningssyfte (dom av den 4 september 2025, Adrar, C‑313/25 PPU, EU:C:2025:647, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

52 Mot bakgrund av att förvar är ett allvarligt ingrepp i den rätt till frihet som stadfästs i artikel 6 i stadgan och med beaktande av att denna rättighet är så betydelsefull, är de behöriga nationella myndigheternas behörighet att ta tredjelandsmedborgare i förvar strikt reglerad. Ett beslut om förvarstagande eller kvarhållande i förvar kan således endast fattas med iakttagande av allmänna och abstrakta regler som fastställer villkoren och formerna för förvaret (dom av den 4 september 2025, Adrar, C‑313/25 PPU, EU:C:2025:647, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

53 De allmänna och abstrakta regler som, i egenskap av unionens gemensamma normer, fastställer villkoren för att förvaret av en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna ska vara lagligt enligt direktiv 2008/115, även mot bakgrund av artikel 6 i stadgan, återfinns i artikel 15 i direktivet (dom av den 4 september 2025, Adrar, C‑313/25 PPU, EU:C:2025:647, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

54 I artikel 15.1 i direktiv 2008/115 anges att om inte andra tillräckliga, men mindre ingripande, åtgärder kan tillämpas verkningsfullt i det konkreta fallet, får medlemsstaterna endast hålla i förvar en tredjelandsmedborgare som är föremål för förfaranden för återvändande för att förbereda återvändandet och/eller för att genomföra avlägsnandet, särskilt när det finns risk för avvikande, eller när den berörda tredjelandsmedborgaren håller sig undan eller förhindrar förberedelserna inför återvändandet eller avlägsnandet. I denna bestämmelse preciseras även att förvar ska vara under så kort tid som möjligt och endast får fortgå under den tid som förfarandena inför avlägsnandet pågår och genomförs med rimliga ansträngningar.

55 När det framgår att de villkor för att förvaret ska vara lagligt som anges i artikel 15 i direktiv 2008/115 inte har uppfyllts eller inte längre är uppfyllda, ska den berörda personen, såsom unionslagstiftaren för övrigt uttryckligen har angett i artikel 15.2 fjärde stycket och 15.4 i det direktivet, omedelbart friges (dom av den 4 september 2025, Adrar, C‑313/25 PPU, EU:C:2025:647, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

56 Det föreskrivs nämligen i artikel 15.2 fjärde stycket i direktiv 2008/115 att den berörda tredjelandsmedborgaren ska friges omedelbart om kvarhållandet i förvar inte är lagligt. Vidare krävs även omedelbar frigivning av den berörda personen enligt artikel 15.4 i direktivet när det framkommer att rimliga utsikter till ett avlägsnande inte längre föreligger på grund av rättsliga eller andra överväganden, eller de villkor som fastställs i artikel 15.1 i direktivet inte längre föreligger (dom av den 4 september 2025, Adrar, C‑313/25 PPU, EU:C:2025:647, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

57 För att det ska anses föreligga ”rimliga utsikter till ett avlägsnande”, i den mening som avses i artikel 15.4 i direktiv 2008/115, krävs det att det vid tidpunkten för prövningen av förvarets laglighet finns verkliga utsikter till att avlägsnandet kan genomföras med hänsyn till de tidsfrister som föreskrivs i artikel 15.5 och 15.6 i direktivet och utan att ”rättsliga överväganden”, i den mening som avses i denna bestämmelse, utgör hinder för detta (dom av den 4 september 2025, Adrar, C‑313/25 PPU, EU:C:2025:647, punkt 56 och där angiven rättspraxis).

58 Den behöriga nationella myndigheten ska således, med beaktande av de villkor för förvarets laglighet som anges i artikel 15 i direktiv 2008/115, bland annat kontrollera om det finns rimliga utsikter att den berörda tredjelandsmedborgaren som vistas olagligt i landet kan avlägsnas eller om sådana rättsliga överväganden utgör hinder för att avlägsna vederbörande (dom av den 4 september 2025, Adrar, C‑313/25 PPU, EU:C:2025:647, punkt 57 och där angiven rättspraxis).

59 Begreppet rättsliga överväganden ska anses omfatta alla rättsregler som medlemsstaterna är skyldiga att iaktta vid avlägsnandet av en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i landet. En av dessa regler är artikel 5 i direktiv 2008/115, som utgör en allmän regel som gäller för medlemsstaterna när de genomför detta direktiv och som innebär att den behöriga nationella myndigheten är skyldig att i varje skede av förfarandet för återvändande iaktta principen om non-refoulement, vilken i egenskap av grundläggande rättighet garanteras i artikel 18 i stadgan (jämförd med artikel 33 i konventionen angående flyktingars rättsliga ställning, i dess lydelse enligt protokollet angående flyktingars rättsliga ställning) och i artikel 19.2 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 september 2025, Adrar, C‑313/25 PPU, EU:C:2025:647, punkterna 58–60).

60 Härav följer att när den behöriga nationella myndigheten ska besluta om en förvarsåtgärd, ompröva det beslutet eller besluta om kvarhållande i förvar i syfte att avlägsna en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i landet, så ska myndigheten kontrollera att principen om non-refoulement inte utgör hinder för att avlägsna tredjelandsmedborgaren. Detta gäller även när ett beslut om återvändande inte har bestritts och således har vunnit laga kraft (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 september 2025, Adrar, C‑313/25 PPU, EU:C:2025:647, punkterna 63 och 66).

61 Även om det, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 54 i sitt förslag till avgörande, av det ovan anförda följer att den rättsliga myndighet som ska pröva lagligheten av förvarstagandet eller kvarhållandet i förvar är skyldig att genomföra denna prövning med beaktande av principen om non-refoulement , så följer det inte härav att den rättsliga myndighet som ska genomföra denna prövning är skyldig att pröva lagligheten av det lagakraftvunna beslutet om återvändande.

62 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 56 och 57 i sitt förslag till avgörande regleras antagandet och domstolsprövningen av beslut om återvändande av kapitel III i direktiv 2008/115, med rubriken ”Rättssäkerhetsgarantier”, medan beslut om förvar behandlas i kapitel IV, med rubriken ”Förvar inför avlägsnande”. Dessutom har dessa två kapitel olika syften och ser villkoren för att anta respektive beslut olika ut. I direktiv 2008/115 föreskrivs således inte att den prövning som den behöriga rättsliga myndigheten ska göra för att kontrollera lagligheten av förvarsåtgärden även ska omfatta lagligheten av beslutet om återvändande.

63 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 69 i sitt förslag till avgörande ska den rättsliga myndigheten, inom ramen för prövningen av förvarsåtgärden, göra en egen bedömning av huruvida principen om non-refoulement har iakttagits. Denna bedömning är separat och självständig i förhållande till den bedömning som i förekommande fall gjorts av den behöriga förvaltningsmyndigheten. Vid sin prövning behöver den rättsliga myndigheten således inte uttala sig om huruvida denna princip beaktades vid antagandet av beslutet om återvändande.

64 Mot bakgrund av det ovan anförda finner domstolen att artiklarna 3.3, 5 och 15 i direktiv 2008/115, jämförda med artiklarna 6, artikel 19.2 och artikel 47 i stadgan, inte innebär att en nationell domstol som har att pröva lagligheten av ett beslut att hålla en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i landet i förvar inför avlägsnandet av vederbörande i syfte att verkställa ett beslut om återvändande, är skyldig att ex officio pröva huruvida principen om non-refoulement beaktades när det lagakraftvunna beslutet om återvändande fattades.

65 Vad för det andra gäller frågan huruvida den rättsliga myndighet som är behörig att pröva lagligheten av ett beslut om förvar ska kontrollera, i förekommande fall ex officio, huruvida principen om non-refoulement utgör hinder för att en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i landet hålls i förvar innan denne avlägsnas, följer det av fast rättspraxis att medlemsstaterna enligt artikel 47 i stadgan ska säkerställa ett effektivt domstolsskydd av de rättigheter för enskilda som följer av unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 september 2025, Adrar, C‑313/25 PPU, EU:C:2025:647, punkt 67 och där angiven rättspraxis).

66 Rätten till ett effektivt domstolsskydd för tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna och som hålls i förvar kommer till uttryck i artikel 15.2 tredje stycket i direktiv 2008/115. Enligt den bestämmelsen ska det, när ett beslut om förvar har fattats av en förvaltningsmyndighet, ske en snabb rättslig prövning av förvarsbeslutets laglighet, antingen ex officio eller på begäran av den berörda personen (dom av den 4 september 2025, Adrar, C‑313/25 PPU, EU:C:2025:647, punkt 68 och där angiven rättspraxis).

67 Dessutom krävs det enligt artikel 15.3 i direktiv 2008/115 – enligt vilken det vid kvarhållande i förvar ”med lämpliga mellanrum” ska göras en omprövning av beslutet om förvar för att kontrollera huruvida villkoren för att förvaret ska anses vara lagligt fortfarande är uppfyllda – att denna omprövning ska övervakas av en rättslig myndighet vid längre perioder av förvar.

68 Unionslagstiftaren har således infört gemensamma processuella regler som syftar till att säkerställa att det i varje medlemsstat finns ett system som gör det möjligt för den behöriga rättsliga myndigheten att, i förekommande fall efter en prövning ex officio, frige den berörda personen så snart det framgår att förvaret av honom eller henne inte är, eller inte längre är, lagligt (dom av den 4 september 2025, Adrar, C‑313/25 PPU, EU:C:2025:647, punkt 70 och där angiven rättspraxis).

69 För att ett sådant skyddssystem på ett effektivt sätt ska säkerställa iakttagandet av de stränga villkor som ska vara uppfyllda för att en förvarsåtgärd som avses i direktiv 2008/115 ska vara laglig, måste den behöriga rättsliga myndigheten kunna pröva alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter för att avgöra huruvida åtgärden är laglig. Den ska i detta syfte kunna beakta de faktiska omständigheter och den bevisning som åberopats av den förvaltningsmyndighet som fattat det ursprungliga beslutet om förvar. Den ska även kunna beakta de omständigheter, bevis och yttranden som den berörda personen eventuellt har ingett. Den måste också kunna undersöka alla övriga omständigheter som är relevanta för beslutet om den anser att det är nödvändigt. De befogenheter som denna rättsliga myndighet har i samband med en prövning kan aldrig inskränkas till att enbart avse de omständigheter som anförts av förvaltningsmyndigheten (dom av den 4 september 2025, Adrar, C‑313/25 PPU, EU:C:2025:647, punkt 71 och där angiven rättspraxis).

70 Domstolen framhåller betydelsen av rätten till frihet, det allvarliga ingrepp som förvar av personer av andra skäl än att lagföra eller beivra brott innebär i denna rättighet och kravet – som lyfts fram i de gemensamma bestämmelser som fastställts av unionslagstiftaren – på en hög grad av rättsligt skydd som gör det möjligt att rätta sig efter det tvingande påbudet att frige en sådan person när villkoren för att förvaret ska vara lagligt inte är eller inte längre är uppfyllda. Mot denna bakgrund måste den behöriga rättsliga myndigheten beakta samtliga omständigheter, däribland faktiska omständigheter, som den fått kännedom om, med hänsyn till de kompletteringar och förtydliganden av uppgifterna om dessa omständigheter som skett genom de processuella åtgärder som den behöriga rättsliga myndigheten ansett nödvändiga att vidta med stöd av nationell rätt, och på grundval av dessa omständigheter i förekommande fall fastställa huruvida ett laglighetsvillkor som följer av unionsrätten har åsidosatts, även om den berörda personen inte har påstått att ett sådant åsidosättande har ägt rum. Denna skyldighet påverkar inte den skyldighet som åligger den rättsliga myndighet som på detta sätt ex officio ska pröva ett sådant laglighetsvillkor att ge var och en av parterna tillfälle att yttra sig över detta villkor i enlighet med den kontradiktoriska principen (dom av den 4 september 2025, Adrar, C‑313/25 PPU, EU:C:2025:647, punkt 72 och där angiven rättspraxis).

71 Under dessa omständigheter, och med beaktande av de skäl som anges i punkterna 55–60 i förevarande dom, ska den rättsliga myndighet som är behörig att pröva beslutet om förvar eller kvarhållande i förvar av en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i landet, i förekommande fall ex officio, förvissa sig om att principen om non-refoulement inte utgör hinder för att avlägsna tredjelandsmedborgaren. För det fall den aktuella myndigheten skulle finna att denna princip utgör hinder för avlägsnande, är den enligt artikel 15.2 fjärde stycket och 15.4 i direktiv 2008/115 skyldig att omedelbart frige tredjelandsmedborgaren (dom av den 4 september 2025, Adrar, C‑313/25 PPU, EU:C:2025:647, punkt 73).

72 Vad för det tredje gäller frågan om huruvida den prövning av iakttagandet av principen om non-refoulement som ska göras av den behöriga rättsliga myndighet som har att pröva frågan om förvarsbeslutets laglighet skiljer sig från den prövning som förvaltningsmyndigheten ska göra när förvarsbeslutet grundar sig på ett beslut om återvändande i vilket tre potentiella destinationsländer anges, erinrar domstolen om att det av fast rättspraxis framgår att artikel 19.2 i stadgan, jämförd med artikel 4 i densamma, innehåller ett absolut förbud mot att en person – oberoende av den berörda personens eget uppträdande – avlägsnas, utvisas eller utlämnas till en stat där han eller hon löper en allvarlig risk att utsättas för dödsstraff, tortyr eller omänsklig eller förnedrande bestraffning eller behandling. Medlemsstaterna får således inte avlägsna, utvisa eller utlämna en utlänning om det finns grundad anledning att förmoda att han eller hon i mottagarlandet kommer att löpa en verklig risk att utsättas för behandling som är förbjuden enligt dessa två bestämmelser i stadgan (dom av den 17 oktober 2024, Ararat, C‑156/23, EU:C:2024:892, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

73 När det finns grundad anledning att förmoda att en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i landet löper en verklig risk att utsättas för sådan behandling som är förbjuden enligt nämnda bestämmelser i stadgan, kan tredjelandsmedborgaren således inte bli föremål för ett beslut om avlägsnande så länge som en sådan risk kvarstår, vilket för övrigt uttryckligen föreskrivs i artikel 9.1 a i direktiv 2008/115 (dom av den 4 september 2025, Adrar, C‑313/25 PPU, EU:C:2025:647, punkt 62 och där angiven rättspraxis).

74 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 70 i sitt förslag till avgörande avser följaktligen den prövning av principen om non-refoulement som förvaltningsmyndigheten och den behöriga rättsliga myndigheten ska göra för att kontrollera lagligheten av beslutet om förvar eller kvarhållandet i förvar i sak samma fråga, nämligen huruvida den berörda personen, med beaktande av samtliga omständigheter som rör dels den berörda personen, dels destinationslandet, för det fall beslutet om återvändande verkställs, skulle utsättas för en verklig risk för behandling som strider mot artikel 19.2 i stadgan, jämförd med artikel 4 däri.

75 Såsom det har erinrats om i punkt 63 ovan ankommer det emellertid på den rättsliga myndigheten att, inom ramen för denna prövning, göra sin egen bedömning med framtida verkan mot bakgrund av principen om non-refoulement på grundval av samtliga uppgifter som den förfogar över, oavsett om dessa uppgifter har gjorts tillgängliga av den förvaltningsmyndighet som beslutade om förvarsåtgärden. Denna bedömning ska inte begränsas till en kontroll av att sistnämnda myndighet har iakttagit sin skyldighet att göra en bedömning mot bakgrund av denna princip, utan ska vara separat och självständig i förhållande till den bedömning som i förekommande fall gjordes av denna myndighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 oktober 2024, Ararat, C‑156/23, EU:C:2024:892, punkt 38).

76 Enbart den omständigheten att förvaltningsmyndigheten inte beaktade principen om non-refoulement vid antagandet av förvarsåtgärden medför således inte automatiskt att den berörda personen omedelbart ska friges, om den rättsliga myndighet som är behörig att pröva beslutet om förvar eller kvarhållandet i förvar av en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i landet, grundat på sin egen självständiga och separata bedömning, kommer fram till att principen om non-refoulement inte utgör hinder för ett sådant förvar inför avlägsnandet av vederbörande (se, analogt, dom av den 5 mars 2026, Aroja, C‑150/24, EU:C:2026:148, punkt 100).

77 För det fjärde har den hänskjutande domstolen angett att i en situation där bristande samarbete från tredjelandsmedborgarens sida gör det svårt, eller till och med omöjligt, att fastställa till vilket destinationsland vederbörande ska avlägsnas, är det enligt nationell praxis tillåtet att ange flera potentiella destinationsländer i beslutet om återvändande. Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida den behöriga rättsliga myndighetens bedömning av lagligheten av beslutet om förvar av tredjelandsmedborgaren mot bakgrund av principen om non-refoulement under sådana omständigheter ska avse samtliga potentiella destinationsländer som anges i beslutet om återvändande.

78 Denna fråga har uppkommit på grund av att – i en sådan situation som den som beskrivs i föregående punkt i förevarande dom – flera potentiella destinationsländer anges i det beslut om återvändande som förvarsåtgärden grundas på. För att kunna ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar anser EU-domstolen således att det är nödvändigt att ge den hänskjutande domstolen följande vägledning vid dess bedömning av huruvida direktiv 2008/115 utgör hinder för att, såsom i det nationella målet, ange tre potentiella destinationsländer i ett beslut om återvändande.

79 För det första erinrar domstolen om att det framgår av artikel 6.1 i direktiv 2008/115 att varje tredjelandsmedborgare – utan att det påverkar tillämpningen av de undantag som föreskrivs i punkterna 2–5 i samma artikel och med strikt iakttagande av kraven i artikel 5 i direktivet – ska bli föremål för ett beslut om återvändande när det väl har konstaterats att hans eller hennes vistelse är olaglig och att det i detta beslut ska anges till vilket av de länder som avses i artikel led 3 i direktiv 2008/115 tredjelandsmedborgaren ska avlägsnas (dom av den 6 juli 2023, Bundesamt für Fremdenwesen und Asyl (Flykting som har begått ett allvarligt brott), C‑663/21, EU:C:2023:540, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

80 Det är således juridiskt omöjligt för den behöriga myndigheten att anta ett beslut om återvändande utan att ha identifierat ett mottagarland till vilket ett återvändande kan ske med iakttagande av principen om non-refoulement (dom av den 26 mars 2026, Tadmur, C‑202/25, EU:C:2026:257, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

81 Vad gäller fastställandet av till vilket tredjeland en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i en medlemsstat ska avlägsnas, i den mening som avses i artikel led 3, erinrar domstolen vidare om att enligt fast rättspraxis ska vid tolkningen av en unionsbestämmelse inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i, samt, i förekommande fall, dess tillkomsthistoria (dom av den 14 maj 2020, Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság Dél-alföldi Regionális Igazgatóság, C‑924/19 PPU och C‑925/19 PPU, EU:C:2020:367, punkt 113 och där angiven rättspraxis).

82 Det ska i detta avseende påpekas att direktiv 2008/115 inte innehåller någon specifik bestämmelse om hur många destinationsländer som får anges i ett beslut om återvändande. Enligt artikel led 3 är det enligt denna bestämmelse möjligt att ålägga tredjelandsmedborgaren att återvända inte bara till sitt ursprungsland, utan även, enligt artikel led 3 andra och tredje strecksatserna, till ett transitland i enlighet med återtagandeavtal med gemenskapen eller bilaterala återtagandeavtal eller andra arrangemang, eller till ett annat tredjeland till vilket den berörda tredjelandsmedborgaren frivilligt väljer att återvända och där han eller hon kommer att tas emot.

83 Artikel led 3 utesluter inte heller uttryckligen att flera ursprungsländer anges när en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i landet är medborgare i mer än ett land.

84 Av detta följer att lydelsen av denna bestämmelse inte utgör hinder för att en medlemsstat anger flera potentiella destinationsländer i beslutet om återvändande.

85 En sådan tolkning bekräftas av det sammanhang i vilket nämnda bestämmelse ingår.

86 Enligt artikel 5 i direktiv 2008/115 ska den behöriga nationella myndigheten, när den avser att anta ett beslut om återvändande, bland annat iaktta principen om non-refoulement , varvid frågan huruvida denna princip har iakttagits ska bedömas med avseende på det land som myndigheten avser att ålägga den berörda personen att återvända till (dom av den 14 maj 2020, Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság Dél-alföldi Regionális Igazgatóság, C‑924/19 PPU och C‑925/19 PPU, EU:C:2020:367, punkterna 118 och 119 och där angiven rättspraxis). Bedömningen av huruvida denna princip har iakttagits innebär emellertid inte med nödvändighet att beslutet om återvändande endast omfattar ett land, eftersom det räcker att den berörda personen, mot bakgrund av denna princip, kan avlägsnas till åtminstone ett av de tredjeländer som anges i beslutet.

87 Härav följer att när det utifrån de uppgifter som lämnats av den tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i landet går att identifiera flera potentiella destinationsländer, utan att det, när beslutet om återvändande antas, går att utse ett enda land på grund av bristande samarbete från tredjelandsmedborgarens sida, kan samtliga dessa länder således anges i beslutet om återvändande, förutsatt att tredjelandsmedborgaren, mot bakgrund av principen om non-refoulement , kan avlägsnas till åtminstone ett av de tredjeländer som anges i detta beslut.

88 Domstolen påpekar även att det i artikel 12.1 första stycket i direktiv 2008/115 bland annat föreskrivs att beslut om återvändande ska innehålla en redogörelse för de faktiska och rättsliga omständigheterna. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 44 i sitt förslag till avgörande ska ett beslut om återvändande i vilket flera potentiella destinationsländer anges innehålla de skäl som motiverar att vart och ett av dessa länder anges, på grundval av den berörda personens uttalanden och annan tillgänglig bevisning, eftersom dessa konstateranden kan bli föremål för domstolsprövning.

89 Enligt artikel 8.3 i direktiv 2008/115 får medlemsstaterna anta ett separat administrativt eller rättsligt beslut om avlägsnande. Det kan således inte uteslutas, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 40 i sitt förslag till avgörande, att det i detta beslut eller i denna rättsakt anges till vilket av de länder som anges i beslutet om återvändande den berörda personen faktiskt kommer att avlägsnas.

90 Enligt artikel 15.1 b i direktiv 2008/115 får medlemsstaterna dessutom, om inte andra tillräckliga, men mindre ingripande, åtgärder kan tillämpas verkningsfullt i det konkreta fallet, endast hålla i förvar en tredjelandsmedborgare som är föremål för förfaranden för återvändande för att förbereda återvändandet, eller för att genomföra avlägsnandet, särskilt när den berörda tredjelandsmedborgaren håller sig undan eller förhindrar förberedelserna inför återvändandet eller avlägsnandet. Detta är särskilt fallet när bristande samarbete från den berörda personens sida gör det svårt, eller till och med omöjligt, att fastställa ett enda destinationsland.

91 Dessutom är medlemsstaterna skyldiga att se till att de berörda personerna kan åberopa alla förändringar i omständigheterna som har inträffat sedan beslutet om återvändande antogs och som kan vara av avgörande betydelse vid bedömningen av tredjelandsmedborgarens situation med avseende på bland annat artikel 5 i direktiv 2008/115 (dom av den 17 oktober 2024, Ararat, C‑156/23, EU:C:2024:892, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

92 Artikel 5 i direktiv 2008/115, jämförd med artiklarna 4 och 19.2 i stadgan, tvingar således den nationella myndigheten att, innan beslutet om återvändande verkställs, göra en uppdaterad bedömning av riskerna för att tredjelandsmedborgaren kan komma att utsättas för sådan behandling som är absolut förbjuden enligt dessa två bestämmelser i stadgan. Denna bedömning, som ska vara separat och självständig i förhållande till den bedömning som gjordes när beslutet om återvändande antogs, ska göra det möjligt för den nationella myndigheten att försäkra sig om att det inte, med beaktande av alla förändringar i omständigheterna som har inträffat och varje ny uppgift som eventuellt har lagts fram av tredjelandsmedborgaren, finns grundad anledning att förmoda att tredjelandsmedborgaren, vid ett återvändande till ett tredjeland, löper en verklig risk att utsättas för dödsstraff, tortyr eller omänsklig eller förnedrande bestraffning eller behandling. Det är nämligen bara genom att göra en sådan uppdaterad bedömning som denna myndighet kan försäkra sig om att avlägsnandet uppfyller de lagstadgade kraven, bland annat kraven i artikel 5 i direktiv 2008/115 (dom av den 17 oktober 2024, Ararat, C‑156/23, EU:C:2024:892, punkt 38).

93 Härav följer att eftersom det är möjligt att avlägsna en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i en medlemsstat, med iakttagande av principen om non-refoulement , till ett av de tredjeländer som anges i beslutet om återvändande, ska det anses motiverat att hålla denna tredjelandsmedborgare i förvar, förutsatt att detta även är motiverat med hänsyn till kraven i artikel 15.1 i direktiv 2008/115.

94 Den bokstavstolkning som gjorts i punkt 84 i förevarande dom är även förenlig med syftet med direktiv 2008/115, vilket är att genomföra en effektiv politik för avlägsnande och återsändande, varigenom fullständig respekt för de berörda personernas mänskliga rättigheter och värdighet garanteras (dom av den 14 maj 2020, Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság Dél-alföldi Regionális Igazgatóság, C‑924/19 PPU och C‑925/19 PPU, EU:C:2020:367, punkt 121 och där angiven rättspraxis).

95 Dels bidrar angivandet av flera potentiella destinationsländer i beslutet om återvändande till en effektiv policy för avlägsnande när bristande samarbete från den berörda personens sida gör det svårt, eller till och med omöjligt, att fastställa ett enda destinationsland. När den förvaltningsmyndighet som är behörig att anta ett sådant beslut vid sin bedömning av de uppgifter som är kända, och som grundar sig på uttalanden från den tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i landet eller på andra uppgifter, kommer fram till att det är möjligt att behålla flera destinationsländer, gör nämligen angivandet av samtliga dessa länder det möjligt att, i avvaktan på att det slutliga destinationslandet fastställs, vidta de åtgärder som behövs för att förbereda återvändandet till vart och ett av dessa länder, såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 41 och 42 i sitt förslag till avgörande. Ett sådant angivande skulle bidra till att förkorta förfarandet för tredjelandsmedborgarens återvändande. För det fall tredjelandsmedborgaren hålls i förvar i syfte att, såsom framgår av den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 51 ovan, säkerställa ett effektivt återvändandeförfarande, skulle dessutom ett angivande av flera destinationsländer i beslutet om återvändande bidra till möjligheten att faktiskt genomföra avlägsnandet inom de tidsfrister som föreskrivs i artikel 15.5 och 15.6 i direktiv 2008/115.

96 Dels kan, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 38 i sitt förslag till avgörande, ett beslut om återvändande i vilket mer än ett potentiellt destinationsland anges inte anses kränka den berörda personens grundläggande rättigheter. Framför allt kan denne alltid överklaga beslutet och bestrida fastställandet av ett eller flera destinationsländer, genom att göra gällande ett åsidosättande av såväl artikel led 3 som artikel 5 i direktiv 2008/115.

97 Härav följer att direktiv 2008/115 inte utgör hinder för flera potentiella destinationsländer anges i beslutet om återvändande i en situation där bristande samarbete från en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna gör det svårt, eller till och med omöjligt, att fastställa till vilket destinationsland vederbörande ska avlägsnas.

98 Vad för det andra gäller den prövning av huruvida principen om non-refoulement har iakttagits som ska göras av den rättsliga myndighet som är behörig att pröva beslutet om förvar eller kvarhållandet i förvar i en sådan situation, framgår det av punkterna 56–58 i förevarande dom att det för att ett förvar ska vara lagligt bland annat krävs att det finns rimliga utsikter för ett avlägsnande. Vidare framgår det av punkt 86 i förevarande dom att sådana utsikter föreligger när det är möjligt att avlägsna en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i landet till åtminstone ett av de länder som anges i beslutet om återvändande.

99 Eftersom den rättsliga myndighet som är behörig att pröva beslutet om förvar har identifierat ett tredjeland till vilket den tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i landet skulle kunna avlägsnas är beslutet om förvar motiverat. Om denna myndighet emellertid efter sin prövning konstaterar att den berörda personen på grund av principen om non-refoulement inte kan avlägsnas till något av de destinationsländer som anges i beslutet om återvändande, så måste myndigheten frige honom eller henne.

100 Vad för det femte och slutligen gäller den behöriga rättsliga myndighetens bedömning av lagligheten av ett beslut om förvar av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i landet, erinrar domstolen om att det ankommer det på den berörda tredjelandsmedborgaren att samarbeta med den behöriga nationella myndigheten vid hörandet och lägga fram alla relevanta uppgifter om sina personliga förhållanden och familjeförhållanden och, i synnerhet, uppgifter som talar emot ett beslut om återvändande (dom av den 11 december 2014, Boudjlida, C‑249/13, EU:C:2014:2431, punkt 50).

101 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 76 och 77 i sitt förslag till avgörande kan följaktligen den hänskjutande domstolens bedömning – i ett fall där tredjelandsmedborgarens åsidosättande av sin samarbetsskyldighet gör det svårt, eller till och med omöjligt, att fastställa ett enda destinationsland till vilket han eller hon ska avlägsnas – endast avse de tillförlitliga uppgifter som den vid tidpunkten för prövningen förfogar över om den berörda personen och situationen i de destinationsländer som anges i beslutet om återvändande. I avsaknad av närmare uppgifter kan dess bedömning endast vara av allmän karaktär.

102 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första och den andra frågan besvaras på följande sätt. Artiklarna 3.3, 5 och 15 i direktiv 2008/115, jämförda med artiklarna 6, 19.2 och 47 i stadgan, ska tolkas så, att en nationell domstol som har att pröva lagligheten av ett beslut att hålla en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i landet i förvar inför avlägsnandet av vederbörande i syfte att verkställa ett beslut om återvändande

– inte är skyldig att för detta ändamål pröva huruvida principen om non-refoulement beaktades när beslutet om återvändande antogs, även om detta beslut inte har varit föremål för domstolsprövning,

– är skyldig att, även om det på grund av bristande samarbete från tredjelandsmedborgarens sida anges tre potentiella destinationsländer i beslutet om återvändande, i förekommande fall ex officio och utifrån de uppgifter som den förfogar över samt alla andra relevanta omständigheter pröva huruvida beslutet om förvar är lagligt mot bakgrund av denna princip, oberoende av huruvida den behöriga myndigheten gjorde en sådan prövning vid den tidpunkt då tredjelandsmedborgaren togs i förvar, under förutsättning att denna princip anses ha iakttagits när den inte utgör hinder för avlägsnande av tredjelandsmedborgaren till åtminstone att av de potentiella destinationsländer som anges i beslutet om återvändande.

Den tredje frågan

103 Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida, för det fall den första och den andra frågan ska besvaras nekande, prövningen av iakttagandet av principen om non-refoulement får skjutas upp till dess att ett enda destinationsland kan fastställas, om det på grund av bristande samarbete från en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna anges tre potentiella destinationsländer i beslutet om återvändande.

104 Med hänsyn till svaret på den första och den andra frågan saknas det anledning att besvara den tredje frågan.

Rättegångskostnader

105 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande:

Artiklarna 3.3, 5 och 15 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna, jämförda med artiklarna 6, 19.2 och 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

ska tolkas så,

att en nationell domstol som har att pröva lagligheten av ett beslut att hålla en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i landet i förvar inför avlägsnandet av vederbörande i syfte att verkställa ett beslut om återvändande

– inte är skyldig att för detta ändamål pröva huruvida principen om non-refoulement beaktades när beslutet om återvändande antog, även om detta beslut inte har varit föremål för domstolsprövning,

Underskrifter

* Rättegångsspråk: nederländska.

i Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.