HFD 2026 ref. 38

Skälen för avgörandet

Frågan i Högsta förvaltningsdomstolen

6Frågan är hur intresseavvägningen ska göras vid prövningen av om synnerliga skäl talar för att det intresse som en sekretessregel ska skydda har företräde framför intresset av att en kontaktuppgift lämnas ut till en brottsbekämpande myndighet.

Rättslig reglering m.m.

7Lagen (2025:170) om skyldighet att lämna uppgifter till de brottsbekämpande myndigheterna innehåller bestämmelser om skyldigheter för statliga myndigheter, kommuner, regioner och vissa andra att lämna uppgifter till de brottsbekämpande myndig­heterna i deras brottsbekämpande verksamhet.

8I 2 § anges att med brottsbekämpande myndigheter avses bl.a. Polismyndigheten. Av 3 § framgår att med brottsbekämpande verksamhet avses en brottsbekämpande myndighets arbete för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet eller för att utreda eller lagföra brott.

9I 4 § första stycket föreskrivs att en myndighet på begäran ska lämna en fysisk persons kontaktuppgifter till en brottsbekämpande myndighet, om uppgifterna behövs i den brottsbekämpande verk­samheten. Vidare anges att med kontaktuppgift avses bl.a. telefonnummer.

10Enligt 4 § tredje stycket ska en uppgift inte lämnas om det finns en bestämmelse om sekretess eller tystnadsplikt som är tillämplig på uppgiften och synnerliga skäl talar för att det intresse som sekretessen eller tystnadsplikten ska skydda har företräde framför intresset av att uppgiften lämnas ut.

11I 25 kap. 1 § första stycket första meningen offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) anges att sekretess gäller inom hälso- och sjukvården för uppgift om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående lider men.

Högsta förvaltningsdomstolens bedömning

Uppgiftsskyldigheten till de brottsbekämpande myndigheterna

12Regleringen i lagen om skyldighet att lämna uppgifter till de brottsbekämpande myndigheterna innebär att myndigheter och andra aktörer som omfattas av regleringen som utgångspunkt ska dela alla relevanta uppgifter i sin verksamhet med Polismyndig­heten och andra brottsbekämpande myndigheter, oavsett om uppgifterna skulle kunna omfattas av sekretess. Syftet är att ge de brottsbekämpande myndigheterna bättre förutsättningar att förebygga och bekämpa brottslighet.

13För uppgifter som behövs i den brottsbekämpande verk­samheten regleras uppgiftsskyldigheten i 4–7 §§. I 4 § föreskrivs en generell skyldighet för myndigheter och vissa andra aktörer att på begäran lämna ut kontaktuppgifter, dvs. uppgifter för att kontakta, identifiera och lokalisera enskilda. I 5–7 §§ finns regler om att där angivna aktörer, offentliga och enskilda, antingen på begäran eller på eget initiativ ska lämna uppgifter till de brottsbekämpande myndigheterna. I sistnämnda bestämmelser begränsas inte uppgifts­lämnandet till vissa typer av uppgifter.

14I förarbetena framhålls att den utlämnande aktören förutsätts kunna utgå från att uppgifterna behövs i den brottsbekämpande verksamheten när en brottsbekämpande myndighet begär att få uppgifter (prop. 2024/25:65 s. 202, 205, 207 och 208). Normalt finns det således inte anledning att ifrågasätta vare sig att uppgifterna begärs ut i brottsbekämpande syfte eller att de behövs i den brottsbekämpande verksamheten.

15I samtliga paragrafer finns dock vissa begränsningar i uppgiftsskyldigheten. Dessa har konstruerats så att uppgifter inte behöver lämnas ut om en intresseavvägning faller ut på så sätt att tillräckliga skäl talar emot ett utlämnande. Skillnaderna i utformning av dessa regler för intresseavvägning inverkar givetvis på den prövning som ska göras.

16I fråga om kontaktuppgifter gäller, enligt 4 § tredje stycket, att en sådan uppgift inte måste lämnas ut, om det finns en bestämmelse om sekretess eller tystnadsplikt som är tillämplig på uppgiften och synnerliga skäl talar för att det intresse som sekretessen eller tystnadsplikten ska skydda har företräde framför intresset av att uppgiften lämnas ut.

17I de fall det finns regler om sekretess eller tystnadsplikt som är tillämpliga, ska den utlämnande aktören alltså göra en intresseavvägning. När det gäller kontaktuppgifter sägs ingenting i förarbetena om att det vid intresseavvägningen ska göras någon bedömning av brottslighetens karaktär. Slutsatsen får därför dras att brottslighetens allvar eller omfattning inte är en faktor som har betydelse vid intresseavvägningen.

18Den intresseavvägning som ska göras när det gäller kontaktuppgifter företer vissa likheter med den prövning som görs enligt regleringar där uttrycket synnerliga skäl används för att markera den nivå på omständigheter som ska föreligga för att en viss rättsföljd ska inträda. Genom kravet på att det ska finnas synnerliga skäl markeras att det krävs tungt vägande skäl för att neka ett utlämnande. Avsikten är således att prövningen bara i undantagsfall ska resultera i att en kontaktuppgift, som i regel i sig är harmlös, inte lämnas ut (a. prop. s. 81 och 203).

19En situation där det kan finnas skäl att överväga om vissa kontaktuppgifter inte bör lämnas ut är t.ex. om uppgifterna är särskilt integritetskänsliga. Även en kontaktuppgift som inte kan anses vara särskilt integritetskänslig i sig kan i ett enskilt fall bedömas ha ett högt skyddsvärde beroende på i vilket sammanhang uppgiften förekommer (jfr a. prop. s. 79 ff.). Med hänsyn till att uppgifterna hos de brottsbekämpande myndigheterna regelmässigt kommer att omfattas av sekretess och till att det krävs synnerliga skäl för att neka ett utlämnande får dock, enligt Högsta förvaltnings­domstolens mening, utrymmet för att av integritets- eller andra skyddshänsyn inte lämna ut kontaktuppgifter anses vara ytterst begränsat.

20Vidare kan ett utlämnande i vissa speciella situationer leda till konsekvenser som talar emot ett utlämnande. I förarbetena ges bl.a. exemplet att personal inom socialtjänsten eller hälso- och sjukvården bedömer att en person med ett stort behov av vård eller stöd inte skulle ta emot hjälp om uppgiften lämnas till brotts­bekämpningen (a. prop. s. 203). Det handlar alltså om situationer där det finns omständigheter i det enskilda fallet som talar för att ett utlämnade av en uppgift skulle rubba personens förtroende för myndigheten på så sätt att han eller hon inte skulle söka eller ta emot hjälp.

21Det förhållandet att det är omständigheterna i det enskilda fallet som ska bedömas få allvarliga konsekvenser måste enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening förstås på så sätt att det krävs konkreta uppgifter som med en betydande styrka talar för att ett utlämnande skulle få den befarade konsekvensen i ett enskilt fall. Det är således inte tillräckligt att ett utlämnande typiskt sett skulle kunna få dessa konsekvenser. För att neka ett utlämnande av kontaktuppgifter måste därutöver den befarade konsekvensen vara av så allvarlig natur att det kan sägas föreligga synnerliga skäl.

22Sammanfattningsvis innebär kravet på synnerliga skäl att utrymmet för att inte lämna ut kontaktuppgifter är ytterst begränsat.

23I sammanhanget kan även noteras att när det gäller patient­uppgifter inom hälso- och sjukvården är hälso- och sjukvårds­personal enligt 6 kap. 15 § patientsäkerhetslagen (2010:659) skyldig att lämna uppgift om huruvida någon vistas på en sjukvårds­inrättning, om det begärs av t.ex. Polismyndigheten. Denna uppgiftsskyldighet är undantagslös.

Bedömningen i detta fall

24Det saknas anledning att ifrågasätta att Polismyndigheten behöver kontaktuppgiften, dvs. den aktuella personens telefon­nummer, i sin brottsbekämpande verksamhet. Karolinska Universit­e­tssjukhuset är således som utgångspunkt skyldigt att lämna ut den enligt 4 § första stycket lagen om skyldighet att lämna uppgifter till de brottsbekämpande myndigheterna.

25Det kan konstateras att uppgiften omfattas av bestämmelsen om hälso- och sjukvårdssekretess i 25 kap. 1 § första stycket offentlighets- och sekretesslagen. Därmed aktualiseras en prövning enligt undantagsregeln i 4 § tredje stycket lagen om skyldighet att lämna uppgifter till de brottsbekämpande myndigheterna.

26En uppgift om telefonnummer är typiskt sett inte integritets­känslig eller annars skyddsvärd. Karolinska Universitetssjukhuset har inte angett några konkreta omständigheter som talar för att ett utlämnande av uppgiften skulle leda till att personen inte längre uppsöker vårdinrättningen eller tar emot vård. Det har således inte framkommit att synnerliga skäl talar för att det intresse som sekretessen ska skydda har företräde framför intresset av att uppgiften lämnas ut.

27Överklagandet ska således bifallas, vilket innebär att Karolinska Universitetssjukhuset ska lämna ut den begärda uppgiften till Polismyndigheten.

Högsta förvaltningsdomstolens avgörande

Högsta förvaltningsdomstolen bifaller överklagandet och beslutar att Karolinska Universitetssjukhuset ska lämna ut den begärda uppgiften till Polismyndigheten.

I avgörandet deltog justitieråden Haggren, Classon, von Essen, Säfsten och Mihaic. Föredragande var justitiesekreteraren Emil Alfredsson.

Kammarrätten i Stockholm (2025-12-10, Silfverhjelm, Kristiansson och Faiqi):

Utgångspunkter för bedömningen

Karolinska universitetssjukhuset har i det överklagade beslutet angett att endast uppgift om den enskildes telefonnummer förvaras på sjukhuset. Prövningsramen är därmed begränsad till om Polismyndigheten har rätt att ta del av kontaktuppgifter i form av telefonnummer till den enskilde. Vad som förts fram om övriga kontaktuppgifter medför därför ingen åtgärd från kammarrätten.

Kontaktuppgifter, inklusive telefonnummer, omfattas av sekretess enligt 25 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Frågan är därför om det finns någon sekretessbrytande bestämmelse som är tillämplig på uppgiften.

Sekretessbrytande bestämmelser i offentlighets- och sekretesslagen och patientsäkerhetslagen

I överklagandet har Polismyndigheten fört fram att 10 kap. 23 § offentlig­hets- och sekretesslagen redan i dag gör att det är möjligt för Polis­myndigheten att få information från sjukvården gällande patienter som vårdas under samma förutsättningar som nu är aktuella. Kammarrätten konstaterar dock att det framgår redan av ordalydelsen att 10 kap. 23 § offentlighets- och sekretesslagen endast omfattar brott för vilket det lägsta straffet enligt straffskalan är fängelse i sex månader eller mer. Det finns bara ett fåtal situationer i utlänningslagen som har ett minimistraff som är högre än böter och såvitt kommit fram är ingen sådan situation aktuell i målet. Inte heller de sekretessbrytande bestämmelserna i 10 kap. 18 b och c §§ offentlighets- och sekretesslagen är tillämpliga eftersom de rör brottslighet som inte är aktuell i målet. Kammarrätten konstaterar också att skyldigheten att lämna uppgifter enligt 6 kap. 15 § patientsäkerhets­lagen (2010:659) inte är tillämplig på uppgiften i målet.

Rätt att ta del av uppgift med stöd av lagen om skyldighet att lämna uppgifter till de brottsbekämpande myndigheterna

Enligt 4 § första stycket lagen om skyldighet att lämna uppgifter till de brottsbekämpande myndigheterna ska en myndighet på begäran lämna en fysisk persons kontaktuppgifter till en brottsbekämpande myndighet, om uppgifterna behövs i den brottsbekämpande verksamheten. Med kontakt­uppgift avses bl.a. telefonnummer. Enligt tredje stycket ska en uppgift inte lämnas om det finns en bestämmelse om sekretess eller tystnadsplikt som är tillämplig på uppgiften och synnerliga skäl talar för att det intresse som sekretessen eller tystnadsplikten ska skydda har företräde framför intresset av att uppgiften lämnas ut.

Brottsbekämpande verksamhet definieras i 3 § lagen om skyldighet att lämna uppgifter till de brottsbekämpande myndigheterna som sådan verksamhet som en brottsbekämpande myndighet bedriver för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet eller för att utreda eller lagföra brott.

Av förarbetena till bestämmelsen framgår att när begreppet brotts­bekämpande verksamhet används i lagen avses sådan verksamhet som en brottsbekämpande myndighet bedriver för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet eller för att utreda eller lagföra brott. Med att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet avses det som vanligtvis kallas underrättelseverksamhet, dvs. arbete med insamling, bearbetning och analys av information när det ännu inte finns konkreta misstankar om att ett visst brott har begåtts. Med att utreda brott avses framför allt att genomföra förundersökning enligt 23 kap. rättegångs­balken men också t.ex. sådana utredningsåtgärder som en polisman får vidta innan förundersökning inletts. Med uttrycket att lagföra brott avses framför allt åklagares beslut i åtalsfrågor och om åtalsunderlåtelser samt brottmåls-förfaranden i allmän domstol. Med brott avses ett konkret brott. Verksamhet för att verkställa straffrättsliga påföljder, upprätthålla allmän ordning och säkerhet och sådan kontrollverksamhet som brotts­bekämpande myndigheter i vissa fall bedriver omfattas inte av uttrycket (prop. 2024/25:65 s. 201).

Det är ostridigt att personen vars kontaktuppgifter har begärts ut omfattas av ett lagakraftvunnet utvisningsbeslut. Med hänsyn till att det finns en straffbestämmelse i 20 kap. 1§ utlänningslagen som omfattar personer som vistas i Sverige utan tillstånd får det anses ingå i Polismyndighetens brottsbekämpande arbete att upptäcka eller utreda om en person omfattas av den straffbestämmelsen. För att kunna uppfylla det brottsbekämpande uppdraget i denna del får det antas finnas ett behov av den efterfrågade uppgiften (jfr prop. 2024/25:65 s. 80). Att Polismyndig­hetens arbete i praktiken kan överlappa med arbetet kring verkställighet av lagakraftvunna avvisnings- och utvisningsbeslut medför inte någon annan bedömning.

Finns det synnerliga skäl att inte lämna ut uppgiften?

Kammarrätten har bedömt att den aktuella uppgiften omfattas av begreppet brottsbekämpande verksamhet. Frågan är om det finns synnerliga skäl enligt 4 § tredje stycket lagen om skyldighet att lämna uppgifter till de brottsbekämpande myndigheterna som talar för att uppgiften ändå inte ska lämnas ut.

Av förarbetena framgår att när det gäller en skyldighet att lämna kontaktuppgifter till de brottsbekämpande myndigheterna är utgångs­punkten att kontaktuppgifterna ska lämnas ut. Det finns skäl att ställa krav på tungt vägande motstående intressen för att uppgifterna inte ska lämnas ut. Vid en avvägning mellan det intresse sekretessen eller tystnadsplikten är avsedd att skydda och vikten av att brottsbekämpningen får del av kontaktuppgifterna bör det därför krävas synnerliga skäl för att avstå från att lämna ut en uppgift. Det kan i ett enskilt fall anses finnas synnerliga skäl för att avstå att lämna ut en uppgift om det rör sig om kontaktuppgifter som finns inom hälso- och sjukvården (prop. 2024/25:65 s. 81). Synnerliga skäl för att inte lämna ut en uppgift kan föreligga om personal bedömer att en person med ett stort behov av vård eller stöd inte skulle ta emot hjälp om uppgiften lämnas till brottsbekämpningen (prop. 2024/25:65 s. 203).

Karolinska universitetssjukhuset har i det överklagade beslutet fört fram att den enskilde behandlas för en livshotande, smittsam sjukdom och att ett utlämnande av kontaktuppgiften innebär en risk för att den enskilde inte uppsöker sjukhuset för den livsnödvändiga vården. En avbruten medicinering innebär också en risk för att den samhällsfarliga sjukdomen smittar andra.

Även om det inte framgår närmare av det överklagade beslutet vilken sjukdom det rör sig om ifrågasätter inte kammarrätten att det rör sig om livsnödvändig vård för den aktuella personen. Enligt kammarrätten har Karolinska Universitetssjukhuset lagt fram tillräckligt konkreta argument till stöd för att den enskilde inte skulle ta emot vård. Om det kravet skulle ställas högre skulle det medföra betydande risk att mer känsliga uppgifter om den enskilde skulle kunna röjas. Med hänsyn till detta och att det här rör sig om en sjukdom som kräver livsnödvändig vård bedömer kammar­rätten att det intresse som sekretessen ska skydda i det här fallet har företräde framför intresset av att uppgiften lämnas ut. Det föreligger därför synnerliga skäl för att inte lämna ut den aktuella uppgiften. Överklagandet ska alltså avslås.

– Kammarrätten avslår överklagandet.