Riktlinjer för formgivningar

• 1 Inledning • Prövning av ansökningar om registrerade EU-formgivningar • Prövning av ansökningar om ogiltigförklaring av formgivning • Delar som är gemensamma med gällande varumärkespraxis • Redaktionell not och allmän inledning • Del A Allmänna regler • Del B Prövning • Del E Registeroperationer 1 Inledning

Myndighetens nuvarande praxis beträffande varumärken och formgivningar återspeglas i en serie av riktlinjer avsedda att vara till praktisk hjälp både för myndighetens personal som ansvarar för olika förfaranden och för användare av myndighetens tjänster. Myndigheten ger regelbundet ut en omarbetad version av riktlinjerna. Se närmare information om revideringsprocessen för myndighetens riktlinjer i den redaktionella noten och den allmänna inledningen i punkt 3 i riktlinjerna. Myndighetens riktlinjer är den huvudsakliga referenspunkten för användare av Europeiska unionens varumärkessystem och systemet för EU-formgivningar samt för professionella rådgivare som vill se till att de har den senaste informationen om vår prövningspraxis. Riktlinjerna har utarbetats för att spegla vår praxis vid de vanligaste scenarierna. De innehåller allmänna instruktioner som måste anpassas till varje enskilt fall. Myndighetens riktlinjer är alltså inga rättsakter utan självpåtagna uppföranderegler antagna med ett administrativt beslut. De nu gällande riktlinjerna om EU-varumärken och riktlinjerna om registrerade EUformgivning antogs av verkställande direktören den 30/06/2026 (beslut nr EX-26-09) och trädde i kraft den 01/07/2026. Myndighetens riktlinjer finns tillgängliga på myndighetens fem arbetsspråk (engelska, franska, tyska, italienska och spanska), antingen i en version utan markerade ändringar eller i en version där ändringar har markerats. I onlineversionen av riktlinjerna kan versionen med spårade ändringar visas via funktionen ”visa ändringar” som markerar de ändringar som gjorts jämfört med den föregående antagna utgåvan av riktlinjerna. Versioner av nya utgåvor av myndighetens riktlinjer med spårade ändringar kommer också att översättas och göras tillgängliga online på de övriga arton EU-språken efter att de gjorts tillgängliga på myndighetens fem arbetsspråk. Tidigare utgåvor av riktlinjerna finns i arkivet.

Prövning av ansökningar om registrerade EU-formgivningar

1 Inledning

I riktlinjerna förklaras hur bestämmelserna i förordningen om EU-formgivning ( ) (förordningen om EU-formgivning, EUDR), genomförandeförordningen om EUformgivning ( ) (genomförandeförordningen om EU-formgivning, EUDIR) och den delegerade förordningen om EU-formgivning ( ) (delegerad förordning om EU-formgivning, EUDDR) tillämpas i praktiken av myndighetens affärsverksamhetsavdelning från mottagandet av en ansökan om en registrerad EUformgivning (EUD) och fram till dess registrering och offentliggörande. Myndigheten har ingen behörighet när det gäller oregistrerade EU-formgivningar. Syftet med riktlinjerna är att se till att affärsverksamhetsavdelningens beslut är konsekventa och att ärendena handläggs konsekvent. I dessa Riktlinjer sammanställs ett antal regler för hur ärenden ska handläggas vid myndigheten. Detta innebär att reglerna, i den mån de överensstämmer med bestämmelser från högre myndighet, utgör en självpålagd begränsning för myndigheten i form av egna regler. Dessa riktlinjer kan dock inte avvika från förordningen om EU-formgivning, genomförandeförordningen om EU-formgivning eller den delegerade förordningen om EU-formgivning, och det är endast mot bakgrund av dessa förordningar som de ska tolkas och tillämpas. Riktlinjerna har utformats för att steg för steg följa prövningsförfarandet, där varje avsnitt och underavsnitt utgör ett steg i registreringsförfarandet från det att ansökan tas emot fram till att den registreras och offentliggörs. Allmänna principer ska följas under hela prövningsförfarandet (se riktlinjerna, del A, Allmänna regler som delas med nuvarande varumärkespraxis, vilken omfattar frågor som kommunikationsmedel, tidsfrister, allmänna principer som ska respekteras vid förfaranden vid myndigheten och bland annat auktoriserade ombud).

2 Inlämning av en ansökan till myndigheten

2.1 Inledning

Det finns två sätt att ansöka om registrering av en EU-formgivning, nämligen i) genom en direkt ansökan till myndigheten (artikel 41 i förordningen om EU-formgivning) eller ii) genom en internationell registrering som lämnas in till den internationella

byrån vid Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten och som designerar Europeiska unionen (artikel 152 i förordningen om EU-formgivning). Ansökningar som lämnas in efter den 01/05/2025 via nationella myndigheter (medlemsstaternas immaterialrättsmyndigheter eller Benelux byrå för immateriell äganderätt [BOIP]) godkänns inte längre. Detta avsnitt handlar om direkt inlämning. Prövningen av formaliteterna för internationella registreringar som designerar Europeiska unionen förklaras i punkt 12 nedan.

2.2 Ingivning av ansökan

En ansökan om en registrerad EU-formgivning kan endast lämnas in direkt till myndigheten genom e-ansökan (dvs. på elektronisk väg). I enlighet med artikel 88 i förordningen om EU-formgivning fastställs i beslut nr EX-26-03 av den 1 juli 2026 från myndighetens verkställande direktör om kommunikation med elektroniska medel att de godkända medlen för elektronisk kommunikation med myndigheten i förfaranden avseende EU-formgivningar är User Area (användarområdet). En registrerad EU-formgivning kan lämnas in via myndighetens webbplats (https:// www.euipo.europa.eu/en/designs/how-to-apply/apply-now), som även gör det möjligt att använda snabbförfarandet (Fast Track). Om sökanden på grund av tekniskt fel inte kan lämna in ansökan via User Area, kan ansökan om en EU-formgivning i undantagsfall lämnas in via en av de tillgängliga, elektroniska reservalternativen (se riktlinjerna, del A, Allmänna regler, avsnitt 1 Kommunikationsmetoder, tidsfrister, punkt 3.1.1 Via User Area (elektroniska medel)).

2.3 Ansökans innehåll

2.3.1 Minimikrav

Ansökan måste uppfylla alla de obligatoriska krav som anges i artiklarna 42, 44 och 48.2 i förordningen om EU-formgivning och artikel 1 (Ansökans innehåll) och 2 (Återgivning av formgivningen) i genomförandeförordningen om EU-formgivning. Ansökan måste undertecknas av sökanden (se punkt 6.1.4).

2.3.2 Ytterligare krav

Ytterligare krav gäller om sökanden väljer ett av följande alternativ: att lämna in en gemensam ansökan (artikel 44 i förordningen om EU-formgivning och artikel 1.5 i genomförandeförordningen om EU-formgivning), att åberopa prioritet

eller utställningsprioritet (artiklarna 50 och 53 i förordningen om EU-formgivning och artiklarna 3 och 4 i genomförandeförordningen om EU-formgivning) eller om sökanden väljer att låta sig företrädas eller måste låta sig företrädas av ett ombud (artikel 115 i förordningen om EU-formgivning).

2.3.3 Wipos tjänst för digital tillgång (WIPO DAS)

Myndigheten är ansluten till Wipos tjänst för digital tillgång (WIPO DAS) som är ett elektroniskt system som gör det möjligt för de deltagande varumärkesmyndigheterna att på ett säkert sätt utväxla dokument rörande prioritet och liknande handlingar mellan varandra. Systemet gör det möjligt för sökande och myndigheter att uppfylla Pariskonventionens krav i fråga om dokument rörande prioritet och att utväxla sådana dokument i en elektronisk miljö. Sökande som använder EUIPO som myndighet för den första inlämningen kan begära att få sina ansökningar registrerade i WIPO DAS-systemet. EUIPO kommer att registrera ansökan i WIPO DAS genom att ange de obligatoriska uppgifterna i registreringsansökan, vilket innefattar följande: Typ av immateriell rättighet.

Koden för den myndighet som handlägger prioritetsanspråket.

Nummer på ansökan om prioritet.

Inlämningsdatum för ansökan om prioritet.

Tillgångskod.

Genom att markera kryssrutan för att registrera ansökan i WIPO DAS får den sökande automatiskt en tillgångskod som senare kan anges för att åberopa prioritet för ansökan i påföljande inlämningar vid andra varumärkesmyndigheter som är anslutna till WIPO DAS. I enlighet med det gemensamma meddelandet för krav och medel för återgivning av formgivningar, vad gäller rätten till prioritet, bör sökande när de åberopar en första ansökan i EU för en formgivning som återges med hjälp av en dynamisk eller animerad återgivning, vara medvetna om att sådana nya typer av återgivningar kanske inte erkänns i jurisdiktioner utanför EU. I sådana fall kan en sökande överväga att lämna in statiska vyer av formgivningen som den första EU-ansökan som man förlitar sig på för en efterföljande ansökan utanför EU i en jurisdiktion som endast erkänner statiska vyer. Detta hindrar inte en sökande från att lämna in en separat formgivning med hjälp av en dynamisk eller animerad återgivning. Sådana separata formgivningar kan också ingå i en gemensam ansökan.

2.4 Språk i ansökan

Mer information om språkordningen för registreringsansökningar finns i riktlinjerna, del A, Allmänna regler, avsnitt 4, Handläggningsspråk, punkt 2, Från ansökan till registrering (undantaget invändning). Eftersom valet av språk även påverkar vilket språk som används i ogiltighetsförfaranden efter registreringen bör sökanden notera att språkreglerna för formgivningar inte är identiska med språkreglerna för EU-varumärken (se riktlinjerna, Prövning av ansökningar om ogiltigförklarande av formgivning, punkt 3.3).

2.5 Ombud

Om sökanden inte har sin hemvist, sin huvudsakliga verksamhetsplats eller en verklig och faktisk industriell eller kommersiell verksamhet inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet måste han eller hon företrädas av ett ombud i alla förfaranden vid myndigheten utom vid inlämningen av ansökan. Uppgifter om ombudet måste anges i ansökan. Om detta krav inte är uppfyllt kommer sökanden att uppmanas att utse ett ombud inom två månader. Om sökanden inte uppfyller kravet avvisas ansökan som otillåtlig (artikel 55.3 och 115.2 i förordningen om EU-formgivning). Mer information om auktoriserade ombud finns i riktlinjerna, del A, Allmänna regler, avsnitt 5, Parter i förfarandet och auktoriserade ombud.

2.6 Datum för mottagande, ärendenummer och utfärdande av mottagningsbevis

Datum för mottagande är den dag då e-ansökan når myndigheten. Denna dag kommer inte att vara densamma som ansökningsdagen om kraven för att tilldela en ansökningsdag inte är uppfyllda (se punkt 3). Myndighetens User Area (användarområde, e-ansökan) utfärdar omedelbart ett automatiskt mottagningsbevis för elektronisk ansökan, som innehåller de delar som anges i artikel 41.2 i förordningen om EU-formgivning, inklusive mottagningsdatum och ärendenummer för ansökan om en registrerad EU-formgivning. Mer information om de allmänna reglerna för meddelanden till myndigheten finns i riktlinjerna, del A, Allmänna regler, avsnitt 1, Kommunikationsmetoder och tidsfrister.

3 Krav beträffande ansökningsdag

Enligt artikel 46 i förordningen om EU-formgivning fastställs en ansökningsdag om ansökan uppfyller följande krav:

1. Ansökan är en begäran om registrering av en EU-formgivning.

2. Ansökan innehåller uppgifter som gör det möjligt att fastslå sökandens identitet.

3. Ansökan innehåller tillräckligt tydlig återgivning av formgivningen i enlighet med artikel 42.1 c i förordningen om EU-formgivning och uppfyller kraven i artikel 2 i genomförandeförordningen om EU-formgivning, och

4. Ansökningsavgiften (artikel 42.4 i förordningen om EU-formgivning) och, i förekommande fall, de ytterligare ansökningsavgifterna för en gemensam ansökan (artikel 44.2 i förordningen om EU-formgivning) har betalats inom en månad efter det att ansökan lämnades in. I följande punkter ges mer information om vart och ett av dessa krav.

3.1 Betalning av avgift

Ansökningsavgiften och, i förekommande fall, de ytterligare ansökningsavgifterna för en gemensam ansökan ska betalas inom en månad från det att ansökan lämnades in för att mottagningsdatumet för ansökan ska kunna fastställas som ansökningsdag (under förutsättning att de andra kraven för ansökningsdag är uppfyllda, se punkterna 3.2, 3.3 och 3.4 nedan). Mer information om godtagbara betalningssätt finns i riktlinjerna, del A, avsnitt 3, Betalning av avgifter, kostnader och taxor. Om ansökningsavgiften inte betalas inom en månad skickar myndigheten en skrivelse med en begäran om att sökanden ska åtgärda bristen inom två månader. Denna tidsfrist kan inte förlängas. Om betalning inkommer inom dessa två månader ska ansökningsdagen vara den dag då betalningen tas emot. Om betalningsbristerna inte åtgärdas inom den tidsgräns som fastställts av myndigheten kommer ansökan inte att handläggas som en ansökan om EUformgivning (artikel 55.4 i förordningen om EU-formgivning). Eventuella avgifter som redan betalats in kommer att återbetalas. Om betalningen inte är tillräcklig för att täcka alla avgifter, och om sökanden inte tydligt har angett syftet med betalningen, kommer den först att användas för att täcka ansökningsavgifterna för att fastställa en ansökningsdag. För gemensamma ansökningar kommer betalningen först att användas för ansökningsavgifterna i formgivningarnas nummerordning. Eventuella återstående belopp kommer att användas som betalning för senareläggningsavgifter i formgivningarnas nummerordning. Mer information om betalning av senareläggningsavgifter finns i punkt 6.1.1 nedan.

3.2 Begäran om registrering

En begäran om registrering lämnas in om sökanden har lämnat in ansökan korrekt genom en e-ansökan (se punkt 2.2 ovan).

3.3 Uppgifter som gör det möjligt att fastställa sökandens identitet

Vid tilldelning av en ansökningsdag är det inte nödvändigt att de uppgifter som gör det möjligt att fastställa sökandens identitet uppfyller alla krav i artikel 1.1 a, 1.1 b och 1.2 i genomförandeförordningen om EU-formgivning (se punkt 6.1.2). Det räcker att fysiska personers för- och efternamn eller juridiska personers företagsnamn uppges tillsammans med en adress där sökanden har sin hemvist eller sitt säte eller andra kontaktuppgifter som gör det möjligt att kontakta sökanden. Om myndigheten har gett sökanden ett id-nummer räcker det att ange id-nummer och namn. Mer information om identifieringsuppgifter för den som ansöker om EU-varumärke, inbegripet namn, rättslig form och adress, finns i Riktlinjerna, del A, Allmänna regler, avsnitt 5, Parter i förfarandet och auktoriserade ombud, punkt 3, Identifiering av parter i förfarandet. Om detta krav inte uppfylls kommer ett brev att skickas med en begäran om att sökanden ska åtgärda bristen inom två månader. Denna tidsfrist kan inte förlängas. Om bristen åtgärdas inom dessa två månader kommer ansökningsdagen att vara den dag då de obligatoriska kraven har uppfyllts. Om bristen inte åtgärdas kommer ansökan inte att behandlas som en ansökan om en EU-formgivning (artikel 55.4 i förordningen om EU-formgivning). Eventuella erlagda avgifter ska återbetalas.

3.4 Tillräckligt tydlig återgivning av formgivningen

Formgivningsskydd beviljas för sådana detaljer i en registrerad EU-formgivnings utseende som visas synligt i ansökan om registrering (artikel 19 i förordningen om EUformgivning). Skyddsomfånget påverkas inte av någon verbal friskrivning som ingår i en beskrivning som förklarar återgivningen av formgivningen (artikel 42.6 i förordningen om EU-formgivning). Återgivningen av formgivningen ska vara så pass klar att alla detaljer för vilka skydd söks kan fastställas (artikel 42.1 c i förordningen om EU-formgivning). Återgivningen av formgivningen kan vara statisk, dynamisk eller animerad, antingen i svartvitt eller i färg (artikel 2.1 i genomförandeförordningen om EU-formgivning). Formgivningen måste återges för sig, utan andra eventuella element. Detta hindrar dock inte användning av visuella undantagsmarkeringar för delar som inte omfattas av ansökan om skydd (se punkt 5.6). Ritningar, fotografier, videor, datorbilder, datormodellering eller återgivningar som använder någon annan allmänt tillgänglig teknik är godtagbara under förutsättning att de uppfyller kraven i beslut nr EX‑26‑03 från myndighetens verkställande direktör av den 1 juli 2026 om kommunikation via elektroniska medel.

Om återgivningen av formgivningen inte är tillräckligt tydlig för att fastställa alla detaljer för vilka skydd söks kommer en skrivelse att skickas där sökanden uppmanas att åtgärda bristen inom två månader. Denna tidsfrist kan inte förlängas. Om bristen åtgärdas inom dessa två månader kommer ansökningsdagen att vara den dag då de obligatoriska kraven har uppfyllts. Om bristen inte åtgärdas kommer ansökan inte att behandlas som en ansökan om en EU-formgivning (artikel 55.4 i förordningen om EU-formgivning). Myndigheten beviljar inte någon ansökningsdag och utfärdar ett meddelande om att ärendet har avslutats. Eventuella erlagda avgifter ska återbetalas.

4 Grunder för avslag

Myndigheten genomför en prövning av grunder för avslag, vilken enligt artikel 56.1 i förordningen om EU-formgivning är begränsad till tre grunder. En ansökan kommer att avslås om formgivningen 1. inte motsvarar definitionen i artikel 4.1 i förordningen om EU-formgivning, 2. strider mot allmän ordning eller mot goda seder (artikel 10 i förordningen om EUformgivning), 3. utan tillstånd från behörig myndighet för dess registrering innebär en felaktig användning av något av det som förtecknas i artikel 6b i Pariskonventionen, eller av märken, emblem och vapen som inte omfattas av nämnda bestämmelse och som är av särskilt allmänt intresse i en medlemsstat.

4.1 Överensstämmelse med definitionen av en formgivning

Med formgivning avses en produkts eller en produktdels utseende som beror av detaljer som finns på själva produkten och/eller i produktens utsmyckning, framför allt i form av linjer, konturer, färger, form, ytstruktur och/eller material, inbegripet rörelse, omvandling eller andra typer av animationer som rör dessa detaljer (artikel 4.1 i förordningen om EU-formgivning). Med produkt avses alla industriellt eller hantverksmässigt framställda föremål som inte är datorprogram, oavsett om de är integrerade i ett fysiskt föremål eller förverkligas i icke-fysisk form, inklusive a) förpackningar, uppsättningar av artiklar, rumsliga arrangemang av föremål som är avsedda att utgöra en inre eller yttre miljö samt delar som är avsedda att monteras till en sammansatt produkt, b) grafiska verk eller symboler, logotyper, ytmönster, typografiska typsnitt och grafiska användargränssnitt (artikel 4.2 i förordningen om EU-formgivning). Myndigheten prövar inte om den produkt som ansökan gäller faktiskt tillverkas eller används, eller om den kan tillverkas eller användas, industriellt eller hantverksmässigt.

Huruvida en formgivning visar utseendet på hela eller en del av en produkt kommer att prövas mot bakgrund av själva formgivningen, i den mån den tydliggör vad produktens art är, dess avsedda ändamål eller funktion och att den tydliggör uppgifterna om de produkter som formgivningen är avsedd att ingå i eller användas för (artikel 42.2 i förordningen om EU-formgivning). Följande exempel ger en uppfattning om myndighetens praxis, även om de inte är uttömmande.

4.1.1 Blåkopior, tekniska ritningar, husritningar eller andra byggnadsritningar samt inrednings- eller landskapsdesign

Blåkopior, tekniska ritningar, husritningar eller andra byggnadsritningar samt inrednings- eller landskapsdesign (t.ex. trädgårdar) anses vara produkter vid tillämpningen av artikel 4.2 i förordningen om EU-formgivning, och godtas endast med motsvarande indikation för övriga trycksaker i klass 19–08 i Locarnoklassificeringen. Om formgivningen är en 3D-återgivning av en inre eller yttre miljö, se punkt 5.5.10 Rumsligt arrangemang av föremål som är avsedda att bilda en inre eller yttre miljö. För en ansökan som gäller en formgivning i form av en blåkopia av ett hus kommer invändningar att göras om den angivna produkten är hus i klass 25-03 i Locarnoklassificeringen. Detta beror på att en blåkopia inte har samma utseende som slutprodukten, t.ex. ett hus.

4.1.2 Färger i sig och kombinationer av färger

En viss färg kan självklart vara en del av en formgivning, men uppfyller inte i sig definitionen av en formgivning eftersom den inte har en produkts utseende. Kombinationer av färger kan godtas om det utifrån återgivningens konturer går att fastställa att de avser en produkt, till exempel en logotyp eller en grafisk symbol i klass 32-01 i Locarnoklassificeringen.

4.1.3 Grafiska verk eller symboler, logotyper och grafiska användargränssnitt

Formgivning av bildskärmsvisning och ikoner, grafiska användargränssnitt och andra typer av synliga element i ett datorprogram kan registreras. Produkter som förekommer i icke-fysiska former, såsom beräknade, holografiska och/eller virtuella/förstärkt verklighet (PHVAR-formgivningar), är också berättigade till registrering (se klass 14‑04 och klass 32‑01 i Locarnoklassificeringen).

4.1.4 Rent verbala element

Ord i sig och bokstavssekvenser (skrivna med standardtecken i svartvitt) uppfyller inte definitionen av en formgivning eftersom de inte har en produkts utseende. Om fantasifulla tecken används och/eller ett bildelement inkluderas kan formgivningen emellertid skyddas antingen som en logotyp/grafisk symbol i klass 32-01 i Locarnoklassificeringen, eller som en dekorativ återgivning av en del av de produkter som formgivningen används på.

4.1.5 Musik och ljud

Musik och ljud, oavsett om de används ensamma eller i kombination med en animerad återgivning, har inte en produkts utseende och uppfyller därför inte definitionen av en formgivning. Den grafiska återgivningen av en musikalisk komposition, i form av notskrift, skulle emellertid kunna betraktas som en formgivning om ansökan t.ex. avser andra trycksaker i klass 19-08 eller grafiska symboler i klass 32-01 i Locarnoklassificeringen.

4.1.6 Fotografier

Ett fotografi har en produkts utseende och uppfyller därför definitionen av en formgivning, oavsett vad det visar. Uppgiften om produkten kan vara skrivpapper, korrespondenskort och kort för meddelanden och tillkännagivanden i klass 19-01, andra trycksaker i klass 19-08 i Locarnoklassificeringen eller någon produkt som formgivningen ska användas på.

4.1.7 Levande organismer

Levande organismer är inte produkter, dvs. industriellt eller hantverksmässigt framställda föremål. En formgivning som visar utseendet på växter, blommor, frukter m.m. i deras naturliga tillstånd kommer i princip att avslås. Även om formen i fråga avviker från den motsvarande levande organismen bör formgivningen avslås om inget annat vid första påseendet visar att formen är resultatet av en manuell eller industriell process (18/02/2013, R 595/2012-3, GROENTE EN FRUIT, § 11).

Inga invändningar kommer emellertid att göras om det framgår av återgivningen att produkten inte visar en levande organism eller om det specificeras i uppgiften om produkten att produkten är konstgjord (se särskilt klass 11-04 i Locarnoklassificeringen). Enbart det faktum att formgivningen återger en levande organism innebär inte automatiskt att kraven i artikel 4.1 i förordningen om EUformgivning inte är uppfyllda (12/11/2025, ICD nr 129 981, BLOOM OBJECTS ApS).

4.1.8 Undervisningsmaterial

Undervisningsmaterial såsom diagram, tabeller och kartor kan vara produkter i klass 19–07 i Locarnoklassificeringen.

4.1.9 Begrepp

En formgivningsansökan kommer att avslås om återgivningen föreställer en produkt som bara är ett exempel av många på vad sökanden vill skydda. Ensamrätt kan inte beviljas för en ospecifik formgivning som kan ha många olika utseenden. Detta är fallet om föremålet för ansökan, bland annat, har att göra med ett koncept, en uppfinning eller en metod för att få fram en produkt.

4.2 Allmän ordning och allmän moral

Myndigheten kommer att tillämpa koncepten allmän ordning och moral på det sätt som förklaras i riktlinjerna, del B, Prövning, avsnitt 4, Absoluta registreringshinder, kapitel 7, Varumärken som strider mot allmän ordning eller allmän moral (artikel 7.1 f i EU-varumärkesförordningen).

4.3 Symboler som skyddas enligt artikel 6ter i Pariskonventionen och emblem av särskilt allmänintresse som inte skyddas enligt artikel 6ter i Pariskonventionen

Myndigheten kommer att tillämpa begreppen symboler som skyddas enligt artikel 6ter i Pariskonventionen och emblem av särskilt allmänintresse som inte skyddas enligt artikel 6ter i Pariskonventionen, såsom förklaras i Riktlinjerna, del B, Prövning, avsnitt 4, Absoluta registreringshinder, kapitel 9 Varumärken i konflikt med flaggor och andra symboler (artikel 7.1 h och i i förordningen om EU-varumärken).

4.4 Invändningar

Om en granskare gör en invändning på grundval av någon av de tre grunder för avslag som anges i punkterna 4.2 och 4.3 i artikel 56.2 i förordningen om EU-formgivning får sökanden möjlighet att inom två månader svara genom att inlämna synpunkter,

återkalla EU-formgivningsansökan (artikel 57.1 i förordningen om EU-formgivning),

dra tillbaka de ståndpunkter som invändningen gäller,

lämna in en ändrad återgivning av formgivningen som endast skiljer sig i oväsentliga

detaljer från den ursprungligen inlämnade återgivningen (artikel 57.2 i förordningen om EU-formgivning). Om invändningen har att göra med överensstämmelsen med definitionen av en formgivning och om invändningen kan undanröjas genom att ändra uppgiften om de produkter som formgivningen är avsedd att ingå i eller användas på kommer granskaren att föreslå en sådan ändring i meddelandet till sökanden. Om sökanden väljer att lämna in en ändrad återgivning av formgivningen, ska denna återgivning vara tillåtlig, så länge den endast skiljer sig från den ursprungligen ingivna återgivningen i oväsentliga detaljer. Detta gäller särskilt när de detaljer som avlägsnats eller avståtts är så obetydliga i fråga om storlek eller betydelse att de sannolikt går obemärkta förbi (artikel 57.2 i förordningen om EU-formgivning) (se punkt 9). Detaljer kan avstås med hjälp av de visuella undantagsmarkeringar som anges i punkt 5.6. Ingivningsdatumet förblir datumet för mottagande av den ursprungliga ansökan. Om sökanden inte undanröjer grunden för avslag inom den fastställda tidsfristen kommer myndigheten att avslå ansökan. Om grunden för avslag endast gäller vissa formgivningar i en gemensam ansökan kommer myndigheten endast att avslå den del av ansökan som gäller de berörda formgivningarna (artikel 56.3 i förordningen om EU-formgivning).

5 Formella krav på återgivningen av formgivningen

Enligt artikel 42.1 c i förordningen om EU-formgivning krävs en tillräckligt tydlig återgivning av formgivningen för att fastställa ansökningsdagen (se punkt 3.4).

Även om föremålet för ansökan om skydd är tillräckligt tydligt kan återgivningen dock fortfarande inte uppfylla kraven i artikel 2 i EU:s varumärkesdirektiv jämförd med artikel 42.5 i förordningen om EU-formgivning och verkställande direktörens beslut nr EX-26-03, särskilt när det gäller återgivningssätt, tekniska krav för vyer, överensstämmelsen mellan formgivningsdetaljerna och användningen av visuella undantagsmarkeringar. Inom den samarbetsram som fastställs i artikel 152 i förordningen om EU-varumärken enades EUIPO, medlemsstaternas centrala myndigheter för industriell äganderätt och Benelux byrå för immateriell äganderätt den 25 november 2015 om ett gemensamt meddelande om grafisk återgivning av formgivningar (CP6), i syfte att ge vägledning om användningen av lämpliga friskrivningar, typer av vyer och återgivning av formgivningar med neutral bakgrund. För att säkerställa en harmoniserad och tydlig praxis och för att undvika tvetydighet med tanke på de utvidgade produkt- och formgivningsdefinitionerna och de nya tekniska metoderna för grafisk återgivning har myndigheterna dessutom kommit överens om ett gemensamt meddelande för krav och medel för återgivning av formgivningar. Detta gemensamma meddelande kompletterar de riktlinjer som tillhandahålls i CP6, som fortfarande gäller och är tillämpligt. Brister som konstateras i en ansökan avseende något av kraven i detta avsnitt har ingen betydelse för beviljandet av en ansökningsdag, såvida inte återgivningen inte är tillräckligt tydlig för att det ska vara möjligt att fastställa föremålet för det skydd som söks (se punkt 3.4). Om den framförda bristen inte åtgärdas inom två månader kommer ansökan att avslås (Artikel 55.5 i förordningen om EU-formgivning). Om bristerna endast gäller vissa formgivningar i en gemensam ansökan kommer myndigheten endast att avslå den del av ansökan som gäller de berörda formgivningarna (artikel 44.4 i förordningen om EU-formgivning). När en ansökningsdag väl har tilldelats leder ett avslag på ansökan inte till återbetalning av de avgifter som sökanden har betalat (artikel 59.4 i förordningen om EU-formgivning).

5.1 Typer av och medel för återgivning

Återgivningen av en formgivning betraktas som en visualisering av en formgivning på lämpligt sätt. Det finns tre typer av återgivning: statisk, dynamisk och animerad. Återgivningen kan påverkas på lämpligt sätt. En statisk återgivning är en stillbild, inklusive ritningar och fotografier. En dynamisk återgivning gör att en användare kan visa en formgivning ur flera vinklar, vilket leder till ett praktiskt taget obegränsat antal återgivningar, inklusive datoravbildning och datormodellering. En animerad återgivning kan visa rörelsen, övergången eller någon annan typ av animering

av formgivningsdetaljer, vanligtvis med hjälp av en video, i en kontinuerlig visuell återgivning. Det är sökandens ansvar att välja den lämpligaste typen av återgivning (statisk, dynamisk eller animerad) beroende på formgivningens art och det sökta skyddsomfånget. I enlighet med det gemensamma meddelandet för krav och medel för återgivning av formgivningar, och vad gäller rätten till prioritet, bör sökande när de åberopar en första ansökan i EU för en formgivning som återges med hjälp av en dynamisk eller animerad återgivning, vara medvetna om att sådana nya typer av återgivningar kanske inte erkänns i jurisdiktioner utanför EU. I sådana fall kan en sökande överväga att lämna in statiska vyer av formgivningen som den första EU-ansökan. På så sätt skulle den sedan kunna förlita sig på dessa för en efterföljande ansökan utanför EU inom en jurisdiktion som endast erkänner statiska vyer. Detta hindrar inte en sökande från att lämna in en separat formgivning med hjälp av en dynamisk eller animerad återgivning. Sådana separata formgivningar kan också ingå i en gemensam ansökan.

5.1.1 Statisk återgivning

En statisk återgivning består av en eller flera statiska vyer. En vy är en visuell återgivning av formgivningen som kan illustrera den från olika riktningar (vinklar) eller vid olika tidpunkter eller i olika tillstånd. En grafisk eller fotografisk bild får endast innehålla en vy. Ett exempel på en statisk återgivning finns i punkt 5.5.

5.1.2 Dynamisk återgivning

En dynamisk återgivning gör att en användare kan visa en formgivning ur flera vinklar, vilket leder till ett praktiskt taget obegränsat antal återgivningar. Varje vinkel är en återgivning av den formgivningen inom den dynamiska återgivningen. Ett exempel på en dynamisk återgivning finns i eSearch här.

5.1.3 Animerad återgivning

En animerad återgivning kan visa rörelsen, övergången eller någon annan typ av animering av formgivningsdetaljer, vanligtvis med hjälp av en video, i en kontinuerlig visuell återgivning. Varje bildruta i videon är en återgivning av den formgivningen inom den animerade återgivningen.

För formgivningar med animerade detaljer kan användningen av en video underlätta en tydligare förståelse av animationen än en serie statiska vyer. Sökande bör endast lämna in en video i syfte att beskriva specifika detaljer i en formgivning när animationen av den visade produkten är avsedd att utgöra en del av skyddsomfånget. Till exempel öppnings-/stängningsfunktionen hos en bäddsoffa, om en sådan animationen av detaljerna inte är avsedd att utgöra en del av skyddsomfånget, ska registreras med hjälp av statiska vyer eller en dynamisk vy. Ett exempel på en animerad återgivning från det gemensamma meddelandet för krav och medel för återgivning av formgivningar finns i eSearch här.

5.2 Antal vyer

En formgivning kan endast ha en återgivning, som kan innehålla en eller flera vyer.

5.2.1 Statiska vyer

I artikel 2 i genomförandeförordningen om EU-formgivning fastställs inte det högsta antal vyer som kan lämnas in för att återge en formgivning. De tekniska krav som fastställs i beslut EX-26-03 begränsar dock antalet vyer som kan lämnas in till tio vyer. För att minska risken för inkonsekvenser mellan statiska vyer (se punkt 5.4) rekommenderas att endast de vyer lämnas in som är nödvändiga för att visa detaljerna i den formgivning som ansökan om skydd gäller. Det är inte obligatoriskt för sökanden att lämna in ett visst antal eller en viss typ av vy, så länge formgivningens detaljer är tydligt synliga i den inlämnade återgivningen. Det kan vara tillräckligt att lämna in endast en vy. Vissa typer av vyer, särskilt sprängskisser och sektionsvyer, kan dock inte lämnas in på egen hand (se punkt 5.5). Det rekommenderas att endast en bild av var och en av aspektvyerna lämnas in (se punkt 5.5). Granskaren kommer inte att ändra den ordning som vyerna har i ansökan, och inte heller deras orientering. De sökande bör vara medvetna om att den första vyn är den som visas i förkortade hänvisningar till formgivningen, till exempel i sökresultat.

5.2.2 Dynamisk och animerad återgivning

Endast en dynamisk eller animerad återgivning kan lämnas in per formgivning (se beslut EX-26-03 av myndighetens verkställande direktör av den 1 juli 2026 om kommunikation via elektroniska medel).

5.3 Kombination av flera typer av återgivning

5.3.1 Statisk återgivning

Formgivningar ska återges med hjälp av endast en typ av visuell återgivning (statisk, dynamisk eller animerad) per formgivning, för att förhindra offentliggörande av aspekter som kan skapa ett annat helhetsintryck (se punkt 5.1). Se verkställande direktörens beslut EX-26-03. För statisk återgivning är det möjligt att kombinera olika medel, men det rekommenderas, i enlighet med det gemensamma meddelandet om gemensam praxis för grafisk återgivning av formgivningar (CP6), att en formgivning endast bör återges med hjälp av ett statiskt återgivningssätt (t.ex. en ritning eller ett fotografi). Följande kombination av en ritning och ett fotografi av ett leksaksfordon, som hämtats från det gemensamma meddelandet CP6, anses därför inte vara godtagbar och bör således inte registreras.

Om olika statiska medel för återgivning används måste vart och ha en tydlig koppling till samma formgivning och vara förenliga vid jämförelse av de egenskaper som har offentliggjorts. Om de olika statiska medel för återgivning visar aspekter som inte är förenliga med varandra anses de inte utgöra återgivningar av samma formgivning. En kombination av en ritning och ett fotografi avslöjar vanligen oförenligheter mellanolika vyer i olika statiska medel för återgivning. Följande exempel visar en formgivning av en fåtölj där sittdynan är platt på ritningen men välvd på fotografiet. Ryggstöden har också olika form.

Detsamma kan gälla om den grafiska återgivningen visar andra detaljer än konturlinjer, till exempel ytdetaljer som inte är förenliga med motsvarande detaljer i den fotografiska återgivningen. Myndigheten rekommenderar därför starkt att sökande som vill använda olika statiska medel för återgivning lämnar in vart och ett som en separat formgivning (t.ex. en formgivning som endast består av ritningar och en som består av fotografier). Dessa kan även kombineras i en gemensam ansökan. Om användningen av olika statiska medel för återgivning leder till inkonsekventa vyer som visar fler än en formgivning kommer granskaren att utfärda en skrivelse om brister som ger sökanden 2 månader att åtgärda dem genom att: dra tillbaka de vyer som återger andra formgivningar;

omvandla sin ansökan till en gemensam ansökan där den eller de inkonsekventa

vyerna utgör en eller flera separata formgivningar och betala motsvarande avgifter, eller om det högsta antalet formgivningar som är tillåtna i en ansökan enligt artikel 44.1

i förordningen om EU-formgivning överskrids efter skapandet av en eller flera separata formgivningar i en gemensam ansökan, dela upp sin ansökan i separata ansökningar och betala motsvarande avgifter. Om sökanden drar tillbaka den eller de inkonsekventa vyerna eller omvandlar ansökan till flera eller separata ansökningar inom den tidsgräns som fastställts av myndigheten, kommer datum för mottagande av den ursprungliga ansökan att vara ansökningsdagen. Om bristerna inte åtgärdas inom den tidsgräns som fastställts av myndigheten kommer ansökan att avslås enligt artikel 55.5 i förordningen om EU-formgivning och artikel 2.2 i genomförandeförordningen om EU-formgivning. När en ansökningsdag har tilldelats leder ett avslag på ansökan inte till återbetalning av de avgifter som har betalats (artikel 59.4 i förordningen om EU-formgivning).

5.3.2 Dynamisk eller animerad återgivning

Formgivningar ska återges med hjälp av endast en typ av visuell återgivning (statisk, dynamisk eller animerad) per formgivning, för att förhindra offentliggörande av aspekter som kan skapa ett annat helhetsintryck (se punkt 5.1). Se beslut nr EX-26-03 av

5.4 Återgivningens enhetlighet

Återgivningen måste ha koppling till samma formgivning, dvs. till utseendet av en och samma produkt eller dess delar.

5.4.1 Återgivningar avseende fler än en formgivning

En återgivning avser fler än en formgivning om det förekommer olika gestaltningsformer av samma koncept, eller om den text som används för att identifiera formgivningen eller de undantagsmarkeringar som används för att undanta vissa kännetecken inte används konsekvent i vyerna. Olika gestaltningsformer av samma koncept kan inte grupperas i en enskild ansökan eftersom varje gestaltningsform är en formgivning i sig. Detta ska inte förväxlas med olika konfigurationer av samma produkt (se punkt 5.5.1) eller uppsättningar av artiklar (sepunkt 5.5.7). Olika gestaltningsformer av samma koncept anses vara olika formgivningar.

Olika konfigurationer av samma formgivning får inte heller visas samtidigt i en dynamisk eller animerad återgivning. Texter och undantagsmarkeringar måste vara konsekventa i alla vyer.

Om ansökan innehåller olika gestaltningsformer eller om användningen av text eller visuella undantagsmarkeringar leder till inkonsekvent återgivning som visar fler än en formgivning kommer granskaren att utfärda en skrivelse om brister som ger sökanden två månader att åtgärda dem genom att dra tillbaka de vyer som återger andra formgivningar;

omvandla sin ansökan till en gemensam ansökan där den eller de inkonsekventa

vyerna utgör en eller flera separata formgivningar och betala motsvarande avgifter, om det högsta antalet formgivningar som är tillåtna i en ansökan enligt artikel 44.1

i förordningen om EU-formgivning överskrids efter skapandet av en eller flera separata formgivningar i en gemensam ansökan, dela upp sin ansökan i separata ansökningar och betala motsvarande avgifter. Om sökanden drar tillbaka den inkonsekventa vyn/de inkonsekventa vyerna eller omvandlar sin ansökan till flera eller separata ansökningar inom den tidsgräns som fastställts av myndigheten, kommer datum för mottagande av den ursprungliga ansökan att vara ingivningsdagen. Om bristerna inte åtgärdas inom den tidsgräns som fastställts av myndigheten kommer ansökan att avslås enligt artikel 55.5 i förordningen om EU-formgivning och artikel 2.2 i genomförandeförordningen om EU-formgivning. När en ansökningsdag har tilldelats leder ett avslag på ansökan inte till återbetalning av de avgifter som har betalats (artikel 59.4 i förordningen om EU-formgivning).

5.4.2 Färger

Återgivningen av formgivningen kan lämnas in antingen i svartvitt eller i färg (artikel 2.1 i genomförandeförordningen om EU-formgivning). En återgivning som kombinerar svartvita vyer med färgvyer kommer att ifrågasättas på grund av bristande överensstämmelse mellan dem.

Samma resonemang gäller om identiska detaljer i en formgivning återges i olika färger i de olika vyerna. En sådan bristande enhetlighet antyder att ansökan gäller mer än en formgivning (31/03/2005, R 965/2004-3, Bandmaß, § 18–20, 12/11/2009, R 1583/2007-3, Bekleidung, § 9–10).

Om användningen av olika färger leder till inkonsekventa vyer som visar fler än en formgivning kommer granskaren att utfärda en skrivelse om brister som ger sökanden 2 månader att åtgärda dem genom att; dra tillbaka de vyer som återger andra formgivningar;

omvandla sin ansökan till en gemensam ansökan där den eller de inkonsekventa

vyerna utgör en eller flera separata formgivningar och betala motsvarande avgifter, eller om det högsta antalet formgivningar som är tillåtna i en ansökan enligt artikel 44.1

i förordningen om EU-formgivning överskrids efter skapandet av en eller flera separata formgivningar i en gemensam ansökan, dela upp sin ansökan i separata ansökningar och betala motsvarande avgifter. Om sökanden drar tillbaka den inkonsekventa vyn/de inkonsekventa vyerna eller omvandlar sin ansökan till flera eller separata ansökningar inom den tidsgräns som fastställts av myndigheten, kommer datum för mottagande av den ursprungliga ansökan att vara ingivningsdagen. Om bristerna inte åtgärdas inom den tidsgräns som fastställts av myndigheten kommer ansökan att avslås enligt artikel 55.5 i förordningen om EU-formgivning och artikel 2.2 i genomförandeförordningen om EU-formgivning. När en ansökningsdag har tilldelats leder ett avslag på ansökan inte till återbetalning av de avgifter som har betalats (artikel 59.4 i förordningen om EU-formgivning).

Det finns dock ett undantag från ovanstående princip, samma detaljer i en formgivning kan återges i olika färger i de olika vyerna om sökanden lämnar bevis – inom den tidsfrist för att åtgärda bristerna som myndigheten fastställt – som styrker att färgändringar vid olika tidpunkter när produkten används är en av de relevanta detaljerna i formgivningen, som i exemplet nedan (EU-formgivning nr 283 817-0001, med benäget tillstånd av ASEM Industrieberatung und Vermittlung). En animerad återgivning kan vara bättre lämpad för att visa rörelsen, övergången eller någon annan typ av animering av formgivningsdetaljer (se punkt 5.1.3).

Om återgivningen är i färg kommer registreringen och offentliggörandet också att vara i färg (artikel 5.1 c i genomförandeförordningen om EU-formgivning).

5.5 Typer av vyer

Det är sökandens ansvar att så fullständigt som möjligt offentliggöra formgivningens detaljer. Detta uppnås med största sannolikhet genom att aspektvyer av formgivningen används. Sökanden kan emellertid lämna in ytterligare vyer för att visa formgivningens detaljer ytterligare. I enlighet med det gemensamma meddelandet om gemensam praxis för grafisk återgivning av formgivningar (CP6) rekommenderas användningen av aspektvyer av formgivningen. Aspektvyer definieras enligt det gemensamma meddelandet CP6 som vyer som visar formgivningen från vissa riktningar (vinklar) och omfattar följande vyer: perspektivvy(er), vy framifrån, vy ovanifrån, vy från höger och vänster sida, vy bakifrån och vy underifrån. Det rekommenderas att endast en bild av var och en av aspektvyerna lämnas in. Se följande exempel (för alla vyer utom underifrån).

Vid ansökan om registrering av en formgivning räcker det att lämna in en aspektvy. Andra (icke-traditionella) vyer, i synnerhet sprängskisser (se punkt 5.5.2) och sektionsvyer (se punkt 5.5.5), kan emellertid inte lämnas in var för sig. CP6 innehåller vägledning för andra typer av vyer som närmare beskriver specifika detaljer i formgivningen. Den vägledning som ges under CP6 gäller statiska vyer. När sådana vyer som ytterligare beskriver specifika detaljer i formgivningen lämnas in genom en animerad återgivning kan frågan uppstå om animationen i sig utgör en del av det avsedda skyddsföremålet. Sökande bör endast lämna in en video som beskriver specifika formgivningsdetaljer om animationen av den visade produkten är avsedd att utgöra en del av skyddsföremålet.

5.5.1 Alternativa lägen

En formgivning med alternativa lägen har ett utseende som kan ändras till olika konfigurationer utan att någon del läggs till eller tas bort. En sådan formgivning har på förhand angivna användningssteg som vart och ett motsvarar ett alternativt läge. I enlighet med det gemensamma meddelandet om gemensam praxis för grafisk återgivning av formgivningar (CP6) är vyer som visar olika konfigurationer av formgivningen godtagbara under förutsättning att inga delar har lagts till eller tagits bort. De alternativa lägena för de flyttbara eller löstagbara delarna av en formgivning måste visas i separata vyer. Nedanstående exempel på en godtagbar återgivning av en formgivning med alternativa lägen har hämtats från det gemensam meddelandet CP6, som även innehåller fler exempel.

I vissa fall kan olika konfigurationer ge olika produkter, som i exemplet med en väska som kan omvandlas till en handduk.

I det gemensamma meddelandet för krav och medel för återgivning av formgivningar fastställs – i linje med kravet i CP6 enligt vilket vyerna som visar de olika konfigurationerna av en formgivning måste visas separat – att olika konfigurationer av samma formgivning inte får visas sida vid sida, dvs. att de inte bör vara synliga samtidigt, i en dynamisk eller animerad återgivning. När sådana vyer som ytterligare beskriver specifika detaljer i formgivningen lämnas in genom en animerad återgivning kan frågan uppstå om animationen i sig slutligen kommer att utgöra en del av det avsedda skyddsföremålet. Detta problem kan till exempel uppstå när de olika konfigurationerna av en formgivning presenteras via animering.

5.5.2 Sprängskisser

Sprängskisser är vyer som visar produktens beståndsdelar demonterade så att det framgår hur delarna sitter ihop.

Sprängskisser måste kombineras med minst en vy som återger den sammansatta produkten. I dessa vyer måste produktens alla beståndsdelar visas demonterade i en separat vy. De demonterade delarna måste visas nära varandra och i den ordning de ska monteras. Ytterligare förklarande text, ord eller symboler som lagts till enbart i syfte att visa hur produkten är sammansatt är inte godtagbara och leder till en invändning, som kräver att sökanden raderar sådana beståndsdelar (se punkt 5.9). Nedanstående exempel på en godtagbar återgivning av en formgivning med en sammansatt vy och en sprängskiss har hämtats från det gemensamma meddelandet om gemensam praxis för konvergens i fråga om grafiska återgivningar av formgivningar (CP6), som även innehåller fler exempel.

När sådana vyer som ytterligare beskriver specifika detaljer i formgivningen lämnas in genom en animerad återgivning kan frågan uppstå om animationen i sig slutligen kommer att utgöra en del av det avsedda skyddsföremålet. Denna fråga kan t.ex. uppstå när en animation avbildar en explosion av ett fysiskt föremål och på så sätt avslöjar dess delar. Om en vy över den hopmonterade produkten saknas kommer granskaren att utfärda en skrivelse om brister som ger sökanden en tidsfrist på två månader för att åtgärda bristen genom att lämna in en vy som visar den hopmonterade produkt för vilken skydd söks. Den nya vyn bör inte innehålla några beståndsdelar som inte ingick i den ursprungliga återgivningen av formgivningen. Det ursprungliga datumet för inlämnande förblir gällande. Om bristerna inte åtgärdas inom den tidsgräns som fastställts av myndigheten kommer ansökan att avslås enligt artiklarna 42.5 och 55.5 i förordningen om EU-formgivning och artikel 2.2 i genomförandeförordningen om EU-formgivning. När en ansökningsdag har tilldelats leder ett avslag på ansökan inte till återbetalning av de avgifter som har betalats (artikel 59.4 i förordningen om EU-formgivning).

5.5.3 Vyer som förstorar en del av formgivningen

En förstorad vy visar en del av formgivningen i förstorad skala.

Exempel på en godtagbar förstorad vy som lämnats in som en separat vy

Om den förstorade vyn lämnas in med en annan vy kommer granskaren att utfärda en skrivelse om brister där sökanden uppmanas att inkomma med den vy som visar förstoringen separat, vilken inte bör innehålla detaljer som inte ingick i den ursprungliga återgivningen av formgivningen. Det ursprungliga datumet för inlämnande förblir gällande. Om bristerna inte åtgärdas inom den tidsgräns som fastställts av myndigheten kommer ansökan att avslås enligt artiklarna 42.5 och 55.5 i förordningen om EU-formgivning och artikel 2.2 i genomförandeförordningen om EU-formgivning. När en ansökningsdag har tilldelats leder ett avslag på ansökan inte till återbetalning av de avgifter som har betalats (artikel 59.4 i förordningen om EU-formgivning).

5.5.4 Delvyer

En delvy är en separat vy som visar en del av en produkt. En delvy kan vara förstorad. Delvyer måste kombineras med minst en vy av den sammansatta produkten (de olika delarna måste sitta ihop med varandra).

Exempel på en godtagbar sammansatt vy som lämnats in tillsammans med delvyer:

Om alla vyer visar olika detaljerade delar utan att visa hur dessa delar förhåller sig till varandra kommer granskaren att skicka skrivelse om brister som ger sökanden en tidsfrist på 2 månader för att åtgärda dem genom att; dra tillbaka de vyer som återger andra formgivningar;

omvandla sin ansökan till en gemensam ansökan där den eller de inkonsekventa

vyerna utgör en eller flera separata formgivningar och betala motsvarande avgifter, om det högsta antalet formgivningar som är tillåtna i en ansökan enligt artikel 44.1

i förordningen om EU-formgivning överskrids efter skapandet av en eller flera separata formgivningar i en gemensam ansökan, dela upp sin ansökan i separata ansökningar och betala motsvarande avgifter. Om sökanden drar tillbaka den felaktiga vyn/de felaktiga vyerna eller omvandlar sin ansökan till flera eller separata ansökningar inom den tidsgräns som fastställts av myndigheten, kommer datum för mottagande av den ursprungliga ansökan att vara ingivningsdagen. Om bristerna inte åtgärdas inom den tidsgräns som fastställts av myndigheten kommer ansökan att avslås enligt artiklarna 42.5 och 55.5 i förordningen om EU-formgivning och artikel 2.2 i genomförandeförordningen om EU-formgivning. När en ansökningsdag har tilldelats leder ett avslag på ansökan inte till återbetalning av de avgifter som har betalats (artikel 59.4 i förordningen om EU-formgivning).

5.5.5 Sektionsvyer

Sektionsvyer är utklippta delar som kompletterar aspektvyer genom att visa en eller flera detaljer av produktens utseende, t.ex. kontur, yta, form eller konfiguration. I enlighet med det gemensamma meddelandet om gemensam praxis för grafisk återgivning av formgivningar (CP6) är återgivningar med tekniska indikationer, som t.ex. axiallinjer eller storlekar (dimensioner) och antal, inte godtagbara. Det måste vara uppenbart att sektionsvyn visar samma formgivning. Sektionsvyer bör inte lämnas in utan andra vedertagna vyer, såsom aspektvyer.

Om sektionsvyn lämnas in för sig, utan andra aspektvyer, och skyddsföremålet är oklart kommer granskaren att utfärda en skrivelse om brister som ger sökanden en tidsfrist på två månader för att åtgärda bristen genom att lämna in en vy som visar den produkt för vilken skydd söks. Den ursprungliga ansökningsdagen behålls, förutsatt att den nya vyn inte innehåller några ytterligare funktioner som inte ingick i den sektionsvy som ursprungligen lämnades in. Om bristerna inte åtgärdas inom den tidsgräns som fastställts av myndigheten kommer ansökan att avslås enligt artiklarna 42.5 och 55.5 i förordningen om EU-formgivning och artikel 2.2 i genomförandeförordningen om EU-formgivning. När en ansökningsdag har tilldelats leder ett avslag på ansökan inte till återbetalning av de avgifter som har betalats (artikel 59.4 i förordningen om EU-formgivning). Följande exempel har godkänts inom ramen för det gemensamma meddelandet CP6 och visar sektionsvyer som måste lämnas in tillsammans med andra vedertagna vyer, såsom aspektvyer.

5.5.6 Sekvens av ögonblicksbilder (animerade formgivningar)

För sekvenser av ögonblicksbilder fastställs i CP6 krav som rör statiska vyer. Enligt CP6 är ögonblicksbilder en kort sekvens av vyer som visar en enskild animerad formgivning vid olika specifika tidpunkter i en tydlig och begriplig följd. Detta gäller till exempel följande:

Ett animerat grafiskt användargränssnitt (formgivning av ett gränssnitt).

Enligt det gemensamma meddelandet om gemensam praxis för grafisk återgivning av formgivningar (CP6) ska i princip alla vyer av en animerad ikon eller ett animerat grafiskt användargränssnitt hänga samman visuellt. Detta innebär att de måste ha gemensamma beståndsdelar. Det är sökandens ansvar att sammanställa vyerna på ett sätt som ger en tydlig bild av rörelsen eller förloppet. Dessa krav gäller för statiska vyer, men den nya rättsliga ramen tillåter också att animerade formgivningar återges med hjälp av videor (se punkt 5.1.3). En animerad återgivning kan visa rörelsen, övergången eller någon annan typ av animering av formgivningsdetaljer, vanligtvis med hjälp av en video, i en kontinuerlig visuell återgivning. Vid animerade formgivningar kan enligt det gemensamma meddelandet för krav och medel för återgivning av formgivningar användning av videoklipp ge en tydligare förståelse av progressionen än statiska vyer. Observera att videor inte kan kombineras med statiska vyer i en enda ansökan (sepunkt 5.3.2).

5.5.7 Artikelset

Ett artikelset är en grupp av produkter av samma slag som i allmänhet anses höra ihop och som används tillsammans. Se exemplet nedan.

Det är viktigt att inte förväxla artikelset med variationer i en formgivning. Olika gestaltningsformer av samma koncept kan inte grupperas i en enskild ansökan, eftersom varje gestaltningsform är en formgivning i sig. Se punkt 5.4.1. Skillnaden mellan en sammansatt produkt och ett artikelset är att artiklarna i ett artikelset, till skillnad från en sammansatt produkt, inte är mekaniskt sammankopplade. Ett artikelset kan vara en produkt i sig i den mening som avses i artikel 4.2 i förordningen om EU-formgivning. Det kan återges i en enskild ansökan om formgivning om artiklarna i setet kompletterar varandra estetiskt och funktionellt och under normala omständigheter säljs tillsammans som en enda produkt (t.ex. ett schackbräde och dess pjäser eller ett bestickset med knivar, gafflar och skedar). Det måste dock framgå tydligt av återgivningen att skydd söks för en formgivning som är ett resultat av en kombination av de artiklar som ingår i setet och inte för varje artikel var för sig. Sökanden måste lämna in åtminstone en vy som visar artikelsetet i sin helhet. Om det inte finns någon vy som visar artikelset i sin helhet, kommer granskaren att utfärda en skrivelse om brister där sökanden får en tidsfrist på två månader på sig för att åtgärda dem genom att återkalla vyerna så att de återstående vyerna endast återger en formgivning,

omvandla sin ansökan till en gemensam ansökan där den eller de inkonsekventa

vyerna utgör en eller flera separata formgivningar och betala motsvarande avgifter, om det högsta antalet formgivningar som är tillåtna i en ansökan enligt artikel 44.1

i förordningen om EU-formgivning överskrids efter skapandet av en eller flera separata formgivningar i en gemensam ansökan, dela upp sin ansökan i separata ansökningar och betala motsvarande avgifter. Om sökanden drar tillbaka vyn/vyerna eller omvandlar sin ansökan till flera eller separata ansökningar inom den tidsgräns som fastställts av myndigheten, kommer datum för mottagande av den ursprungliga ansökan att vara ingivningsdagen. Om bristerna inte åtgärdas inom den tidsgräns som fastställts av myndigheten kommer ansökan att avslås enligt artiklarna 42.5 och 55.5 i förordningen om EU-formgivning och artikel 2.2 i genomförandeförordningen om EU-formgivning. När en ansökningsdag har tilldelats leder ett avslag på ansökan inte till återbetalning av de avgifter som har betalats (artikel 59.4 i förordningen om EU-formgivning).

5.5.8 Upprepade ytmönster

Om ansökan gäller en formgivning som består av ett upprepat ytmönster måste återgivningen av formgivningen visa hela mönstret och en tillräckligt stor del av den återkommande ytan för att visa hur detta mönster upprepas i oändlighet. Om det inte finns någon indikation i ansökan på att formgivningen består av ett upprepat ytmönster kommer myndigheten att förutsätta att detta inte är fallet och kommer inte att begära in en tillräckligt stor del av den upprepade ytan. Om ytterligare vyer återger mönstret på en eller flera specifika produkter för att visa hur det skulle se ut, måste sökanden se till att anspråk inte görs på dessa produkters form som en del av formgivningen, genom att använda någon av de metoder som anges i punkt 5.6 nedan. Om bristerna inte åtgärdas inom den tidsgräns som fastställts av myndigheten kommer ansökan att avslås enligt artiklarna 42.5 och 55.5 i förordningen om EU-formgivning och artikel 2.2 genomförandeförordningen om EU-formgivning. När en ansökningsdag har tilldelats leder ett avslag på ansökan inte till återbetalning av de avgifter som har betalats (artikel 59.4 i förordningen om EU-formgivning).

5.5.9 Typografiska typsnitt

Om ansökan gäller en formgivning i form av ett typografiskt typsnitt, måste återgivningen av formgivningen visa hela alfabetet, versaler och gemener, och alla arabiska siffror samt fem rader text med det typsnittet, allt i samma typsnitt. De fyra kraven för typografiska typsnitt kan lämnas in i separata vyer. Typografiska typsnitt kan avse olika alfabet i en enda ansökan när de fyra ovanstående kraven är uppfyllda.

Om ansökan inte innehåller fem rader text med typsnittet i fråga uppmanas sökanden att skicka in en sådan text eller att godta en ändring av produktuppgiften till ”teckenuppsättning” i klass 18-03 i Locarnoklassificeringen. Om bristerna inte åtgärdas inom den tidsgräns som fastställts av myndigheten kommer ansökan att avslås enligt artiklarna 42.5 och 55.5 i förordningen om EU-formgivning och artikel 2.2 genomförandeförordningen om EU-formgivning. När en ansökningsdag har tilldelats leder ett avslag på ansökan inte till återbetalning av de avgifter som har betalats (artikel 59.4 i förordningen om EU-formgivning).

5.5.10 Rumsligt arrangemang av föremål som är avsedda att bilda en inre eller yttre miljö

Formgivningar som visar det rumsliga arrangemanget för föremål som är avsedda att bilda ett inre eller yttre utrymme är berättigade till registrering. Om fler än en vy lämnas in bör alla vyer av det rumsliga arrangemanget vara visuellt relaterade. Detta innebär att vyerna tillsammans tydligt måste visa en enda miljö. Om vyerna inte är tydligt relaterade kommer granskaren att utfärda en skrivelse om brister där sökanden får en tidsfrist på två månader på sig för att åtgärda dem genom att återkalla vyerna så att de återstående vyerna endast återger en formgivning,

omvandla sin ansökan till en gemensam ansökan där den eller de inkonsekventa

vyerna utgör en eller flera separata formgivningar och betala motsvarande avgifter, eller dela upp sin ansökan i separata ansökningar och betala motsvarande avgifter

om det maximala antalet formgivningar som tillåts i en ansökan enligt artikel 44.1 i förordningen om EU-formgivning har överskridits efter att ha skapat separata formgivningar i en gemensam ansökan. Om sökanden drar tillbaka vyn/vyerna eller omvandlar sin ansökan till flera eller separata ansökningar inom den tidsgräns som fastställts av myndigheten, kommer datum för mottagande av den ursprungliga ansökan att vara ingivningsdagen. Om bristerna inte åtgärdas inom den tidsgräns som fastställts av myndigheten kommer ansökan att avslås enligt artiklarna 42.5 och 55.5 i förordningen om EU-formgivning och artikel 2.2 i genomförandeförordningen om EU-formgivning. När en ansökningsdag redan har tilldelats leder ett avslag på ansökan inte till återbetalning av de avgifter som har betalats (artikel 59.4 i förordningen om EU-formgivning).

5.6 Visuella undantagsmarkeringar

Visuella undantagsmarkeringar används för att identifiera frågor som ingår i återgivningen av den formgivning för vilken inget skydd har begärts (artikel 2.3 i genomförandeförordningen om EU-formgivning). De visuella undantagsmarkeringarna måste vara tydliga och uppenbara utifrån återgivningen av formgivningen. Det måste göras en tydlig åtskillnad mellan de detaljer som ansökan gäller och de detaljer som undantas. De visuella undantagsmarkeringarna bör vara självförklarande när den uppskattas mot bakgrund av hela formgivningen. I enlighet med det gemensamma meddelandet om gemensam praxis för grafisk återgivning av formgivningar (CP6) visar visuella undantagsmarkeringar att sökanden inte har ansökt om skydd, och att registrering inte har beviljats, för vissa detaljer i den formgivning som visas i återgivningen. De anger alltså vad som inte ska omfattas av skyddet. Detta kan uppnås genom att markera de detaljer av formgivningen som inte omfattas av ansökan med streckade

linjer, oskärpa eller färgskuggning, eller omgärda de detaljer av formgivningen för vilka skydd söks med en gräns, så att det

framgår tydligt att ansökan om skydd inte omfattar det som ligger utanför gränsen. Enligt det gemensamma meddelandet CP6 har myndigheterna kommit överens om den allmänna rekommendationen att grafisk eller fotografisk återgivning som endast visar den formgivning som omfattas av ansökan är att föredra. Visuella undantagsmarkeringar kan dock användas om den grafiska eller fotografiska återgivningen av formgivningen innehåller sådana detaljer som inte omfattas av ansökan om skydd. I sådana fall måste den visuella undantagsmarkeringen vara klar

och tydlig, och det måste göras en tydlig åtskillnad mellan sökta och undantagna detaljer. För att den visuella undantagsmarkeringen ska godtas måste den visas konsekvent om den förekommer (artikel 2.3 i genomförandeförordningen om EU-formgivning) (se punkt 5.4.1). Om en undantagsmarkering används rekommenderas streckade linjer för statiska vyer. Om det av tekniska skäl inte går att använda streckade linjer (t.ex. om de ska visa sömmen på klädesplagg eller mönster, eller om fotografier används) kan andra undantagsmarkeringar användas, t.ex. färgskuggning, gränser eller oskärpa. I CP6 rekommenderas användning av streckade linjer för statiska vyer, men enligt det gemensamma meddelandet för krav och medel för återgivning av formgivningar gäller inte denna allmänna rekommendation för undantagsmarkeringar som rör animerade detaljer. I ett sådant fall kan andra typer av visuella undantagsmarkeringar passa bättre. I enlighet med det gemensamma meddelandet CP6 är följande visuella undantagsmarkeringar tillåtna, i en ansökan om registrering av en EU-formgivning (se punkterna 5.6.1–5.6.4).

5.6.1 Streckade linjer

Streckade linjer är konturer bestående av prickar eller streck (eller en kombination av dessa), som anger att inget skydd söks för de detaljer som är markerade med sådana prickade och/eller streckade konturer. En visuell undantagsmarkering med streckade linjer brukar kombineras med heldragna linjer. För att kunna godkännas måste de detaljer som inte ska skyddas markeras tydligt med streckade linjer, medan de delar för vilka skydd söks måste markeras med heldragna linjer. Följande exempel har godkänts inom ramen för det gemensamma meddelandet om gemensam praxis för grafisk återgivning av formgivningar (CP6) för korrekt användning av streckade linjer.

Om formgivningen innehåller streckade linjer (som t.ex. sömmar på klädesplagg) måste detta framgå tydligt av återgivningen. Det kan då vara bra att lämna in t.ex. en förstorad vy. Om formgivningen innehåller streckade linjer och en del av formgivningen behöver undantas kan andra visuella undantagsmarkeringar användas, t.ex. färgskuggning, oskärpa eller gränser. För att underlätta förtydligandet kan streckade linjer även användas för att illustrera en avskiljning som visar att formgivningens exakta längd inte ingår i ansökan (obestämd längd).

Mot bakgrund av det gemensamma meddelandet CP6 rekommenderar myndigheten att streckade linjer inte används för att visa delar av formgivningen som inte är synliga i en viss vy, dvs. osynliga linjer. Med tanke på att skydd endast beviljas för de detaljer av utseendet på en registrerad EU-formgivning som visas synligt i ansökan om registrering rekommenderas inte att man försöker visa ”osynliga” detaljer. Även om CP6 rekommenderar användning av streckade linjer för statiska vyer, i enlighet med det gemensamma meddelandet för krav och medel för återgivning av formgivningar, för animerade detaljer, gäller inte denna allmänna preferens för denna typ av undantagsmarkering. I ett sådant fall kan andra typer av visuella undantagsmarkeringar passa bättre.

5.6.2 Oskärpa

Oskärpa är en typ av visuell undantagsmarkering som innebär att de detaljer för vilka skydd inte söks skuggas eller grumlas på ritningar eller fotografier i en formgivningsansökan. Oskärpa godtas bara om det tydligt går att urskilja vilka detaljer som omfattas av ansökan och vilka detaljer som undantas (grumlas/skuggas). Följande exempel har godkänts inom ramen för det gemensamma meddelandet om gemensam praxis för grafisk återgivning av formgivningar (CP6) för korrekt användning av oskärpa.

5.6.3 Färgskuggning

Färgskuggning är en typ av visuell undantagsmarkering som innebär att de detaljer för vilka skydd inte söks skuggas med kontrasterande färgtoner på ritningar eller fotografier i en formgivningsansökan. Färgskuggningen måste tydligt visa vilka detaljer som omfattas av ansökan. De undantagna detaljerna måste återges i en annan färgton så att de framstår som oskarpa eller omärkbara. Följande exempel har godkänts inom ramen för det gemensamma meddelandet om gemensam praxis för grafisk återgivning av formgivningar (CP6) för korrekt användning av färgskuggning.

Ytterligare exempel på myndighetens praxis.

5.6.4 Gränser

Gränser är en typ av visuell undantagsmarkering som används i ritningar eller fotografier i en ansökan om registrerad EU-formgivning för att ange att inget skydd söks för de detaljer som ligger utanför gränsen. Följande exempel har godkänts inom ramen för det gemensamma meddelandet om gemensam praxis för grafisk återgivning av formgivningar (CP6) för korrekt tillämpade gränser.

För att godtas måste markeringen tydligt visa vilka detaljer som ligger innanför gränsen och omfattas av ansökan. Alla detaljer som ligger utanför gränsen betraktas som undantagna och därmed oskyddade. För att minimera risken att mer än bara formgivningen omfattas av gränserna måste gränser användas med försiktighet i ritningar/fotografier. Följande är exempel på felaktig användning av gränser.

5.7 Neutral bakgrund och beståndsdelar som inte ingår i formgivningen

Formgivningen måste återges ensam, med undantag för alla andra omständigheter (artikel 2.3 i genomförandeförordningen om EU-formgivning). Om bakgrunden innehåller något annat föremål, tillbehör eller dekoration, för vilket skydd inte söks, måste detta föremål avstås visuellt för att visa en neutral bakgrund (se punkt 5.6). Videor kan ge upphov till kvalitetsproblem, särskilt till följd av en manuell inspelning, till exempel med en bärbar enhet, vilket särskilt kan påverka kravet på en neutral bakgrund. Sökanden är ensam ansvarig för att se till att en video uppfyller den erforderliga kvalitetsnivån, i enlighet med tillämpliga rättsliga och tekniska krav.

För att säkerställa en harmoniserad och tydlig praxis och för att undvika tvetydighet med tanke på de utökade produkt- och formgivningsdefinitionerna och de nya tekniska metoderna för grafisk återgivning, har myndigheten och ett antal EU-baserade immaterialrättsmyndigheter kommit överens om ett gemensamt meddelande om krav och medel för återgivning av formgivningar, enligt vilket element som ingår i återgivningen men som inte ingår i det sökta skyddsomfånget måste undantas genom visuell undantagsmarkering. Detta gäller till exempel när en inre eller yttre miljö visas i bakgrunden.

En återgivning som inte har en neutral bakgrund och som innehåller delar som inte ingår i formgivningen kommer att ifrågasättas. Granskaren kommer att utfärda en skrivelse om brister, som ger sökanden en tidsfrist på två månader för att vidta korrigerande åtgärder genom att återkalla de berörda vyerna (som inte blir en del av EU-formgivningen),

lämna in nya vyer med neutral bakgrund, eller

ändra den återgivning som ogillas så att formgivningen isoleras från sin

bakgrund. Det sistnämnda alternativet utgår från användningen av visuella undantagsmarkeringar (se punkt 5.6). Om sökanden drar tillbaka den felaktiga vyn/de felaktiga vyerna eller lämnar in nya vyer eller ändrade återgivningar som inte ändrar formgivningen i materiella detaljer inom den tidsgräns som fastställts av myndigheten, kommer datum för mottagande av den ursprungliga ansökan att registreras som ingivningsdagen. Om bristerna inte åtgärdas inom den tidsgräns som fastställts av myndigheten kommer ansökan att avslås enligt artikel 55.5 i förordningen om EU-formgivning och artikel 2.3 i genomförandeförordningen om EU-formgivning. När en ansökningsdag redan har tilldelats leder ett avslag på ansökan inte till återbetalning av de avgifter som har betalats (artikel 59.4 i förordningen om EU-formgivning).

5.8 Bakgrundsfärger, kontrast och skuggor

I det gemensamma meddelandet för krav och medel för återgivning av formgivningar noteras att sammanhållen praxis avseende begreppet neutral bakgrund enligt det gemensamma meddelandet CP6 fokuserar på färger, kontraster och skuggor. De krav som föreskrivs i detta avseende för statiska vyer är lika tillämpliga för dynamiska eller animerade återgivningar. De exempel som anges nedan rörande dessa aspekter har hämtats från det gemensamma meddelandet CP6, som även innehåller fler exempel. En enskild eller dominerande bakgrundsfärg godtas alltid om den tydligt avviker från formgivningens färger. Exempel på en godtagbar enskild eller dominerande bakgrundsfärg

Exempel på en icke godtagbar enskild eller dominerande bakgrundsfärg

En bakgrund med graderad färgskala eller fler än en färg godtas under förutsättning att formgivningen syns tydligt. Exempel på en godtagbar bakgrund med graderad färgskala och fler än en färg

För att skapa kontrast ska alla detaljer i formgivningen synas tydligt. Kontrasten anses vara otillräcklig om bakgrundsfärgen och formgivningen har en likartad nyans och delvis smälter ihop med varandra så att inte alla delar av formgivningen kontrasterar tillräckligt mot bakgrunden (dvs. det framgår inte tydligt var produkten slutar och bakgrunden börjar). Ibland kan det vara lämpligt med en mörkare bakgrund när formgivningen är genomskinlig eller ljus och tvärtom. Exempel på tillräcklig kontrast mot bakgrunden

Exempel på otillräcklig kontrast mot bakgrunden

Skuggor eller reflexer godtas så länge alla detaljer i formgivningen förblir synliga. Skuggor eller reflexer godtas inte om det i någon av de inlämnade vyerna inte på ett entydigt sätt går att fastställa vad som är föremål för skyddet av formgivning. Detta kan inträffa om formgivningens färgkontrast är begränsad eller om skuggorna gör att alla detaljer i formgivningen inte kan uppfattas, till exempel beroende på att de stör, eller skymmer delar av, formgivningen eller förvränger formgivningens kontur. Exempel på godtagbara skuggor och reflexer

Exempel på icke godtagbara skuggor och reflexer

Videor kan ge upphov till kvalitetsproblem, särskilt till följd av en manuell inspelning, till exempel med en bärbar enhet, som i synnerhet kan påverka den tydliga synligheten

av formgivningens detaljer, som kan försämras, till exempel genom dålig belysning, reflektioner, färgförvrängning, felaktigt fokus eller suddighet på grund av rörelse under inspelningen. Sökanden är ensam ansvarig för att se till att en video uppfyller den erforderliga kvalitetsnivån, i enlighet med tillämpliga rättsliga och tekniska krav.

5.9 Förklaringar, ord eller symboler

Förklarande text, ord eller symboler får inte visas i vyerna. Om ord, bokstäver, siffror och symboler (t.ex. pilar) tydligt inte ingår i formgivningen kommer sökanden att uppmanas att skicka in rena vyer eller att återkalla de bristfälliga vyerna. Formgivningen godtas om orden, bokstäverna, siffrorna m.m. är en del av formgivningen (t.ex. grafisk symbol). Verbala element som visas i återgivningen och är en del av formgivningen kommer att matas in och ingå i akten. Om flera verbala element visas kommer granskaren endast att ta hänsyn till det som är mest framträdande.

6 Andra formella krav

6.1 Obligatoriska krav

Utöver kraven för att bevilja en ansökningsdag (se punkt 3) måste avgifterna för senareläggning av offentliggörandet betalas (artiklarna 42.4 och 44.2 i förordningen om EU-formgivning). Ansökan måste korrekt identifiera sökanden och, i tillämpliga fall, dennes ombud (artikel 42.1 b och 42.3 c i förordningen om EU-formgivning samt artikel 1.1 a, b och c, 1.2 och 1.3 i genomförandeförordningen om EU-formgivning), ange de två språken för ansökan (artikel 1.1 d i genomförandeförordningen om EUformgivning), innehålla en underskrift (artikel 1.1 e i genomförandeförordningen om EU-formgivning) och ange vilka produkter som formgivningen är avsedd att ingå i eller användas för (artikel 42.2 i förordningen om EU-formgivning). Även efter tilldelningen av en ansökningsdag kommer granskaren att göra invändningar om denne under prövningen av ansökan om registrerad EU-formgivning konstaterar en brist som gäller något av ovanstående krav (artikel 55.3 i förordningen om EU-formgivning).

6.1.1 Betalning av avgifter för senareläggning

Om en begäran om senareläggning tas emot (se punkt 6.2.5) måste senareläggningsavgiften tas emot tillsammans med ansökningsavgiften. I enlighet med artikel 55.3 i förordningen om EU-formgivning kommer en skrivelse om brister att utfärdas om myndigheten inte har mottagit hela beloppet för de ytterligare avgifter som ska betalas i enlighet med artikel 42.4 eller artikel 44.2 i förordningen om EU-formgivning för senareläggning av offentliggörandet. Om bristerna inte åtgärdas inom den tidsfrist som myndigheten fastställt kommer ansökan att avslås (artikel 55.5 i förordningen om EU-formgivning). Om betalningen inte är tillräcklig för att täcka alla avgifter kommer den, såvida sökanden inte tydligt har angett syftet med betalningen, först att användas för att täcka ansökningsavgifterna för att säkerställa en ansökningsdag (se punkt 3.1). För gemensamma ansökningar kommer betalningen först att användas för ansökningsavgifterna i formgivningarnas nummerordning. Eventuella återstående belopp kommer att användas som betalning för senareläggningsavgifter i formgivningarnas nummerordning. Ansökningar för vilka de erlagda avgifterna inte är tillräckliga för att täcka senareläggningsavgifterna kommer att avslås (artikel 55.6 i förordningen om EU-formgivning).

6.1.2 Identifiering av sökanden och dennes ombud

Enligt artikel 1.1 a och b och 1.2 i genomförandeförordningen om EU-formgivning kommer invändningar att göras mot en ansökan om den inte innehåller följande information om sökanden: namn, nationalitet och adress där sökanden har sin hemvist eller, om sökanden är en juridisk person, där denne har sitt huvudkontor eller driftställe. De obligatoriska uppgifter som anges ovan är nödvändiga för att myndigheten ska kunna identifiera den legitima sökanden och för att myndigheten ska kunna kommunicera med legitima sökanden. De uppgifter som förs in i registret om innehavarens adress kommer emellertid endast att omfatta innehavarens ort och land (artikel 104.2 d i förordningen om EU-formgivning). Myndigheten identifierar sökanden och, i tillämpliga fall, dess ombud, i enlighet med principerna i Riktlinjerna del A, Allmänna regler, avsnitt 5, Parter i förfarandet och auktoriserade ombud, punkt 3, Identifiering av parter i förfarandet.

6.1.3 Uppgift om språk

Ansökan får lämnas in på vilket som helst av Europeiska unionens officiella språk (ansökningsspråk) (artikel 137.1 i förordningen om EU-formgivning, se punkt 2.4 ovan). Det språk som används i ansökningsformuläret påverkar inte ansökningsspråket. Det

är språket i den text som sökanden skriver in som är avgörande. Ansökningsspråket blir det första språket i ansökan. Sökanden måste ange ett andra språk, vilket måste vara ett av myndighetens språk, dvs. engelska (EN), franska (FR), tyska (DE), italienska (IT) eller spanska (ES). Det andra språket måste vara ett annat språk än ansökningsspråket.

6.1.4 Underskrift

Ansökan måste undertecknas av sökanden (artikel 1.1 e i genomförandeförordningen om EU-formgivning). Om det finns flera sökande räcker det att en av dem undertecknar ansökan. Om ansökan inges på elektronisk väg anses en uppgift om avsändarens namn vara likvärdig med en underskrift i enlighet med artikel 17.1 i den delegerade förordningen om EU-formgivning. För mer information om underskrifter, se Riktlinjerna, del A, Allmänna regler, Avsnitt 1, Kommunikationsmetoder och tidsfrister, punkt 3.1.5 Underskrifter.

6.1.5 Produktuppgifter

6.1.5.1 Allmänna principer

Enligt artikel 42.2 i förordningen om EU-formgivning måste en ansökan om EUformgivning innehålla uppgifter om de produkter som formgivningen är avsedd att ingå i eller användas för. Enligt artikel 48 i förordningen om EU-formgivning måste produktuppgifterna dessutom vara sådana att produkternas art tydligt framgår och att det är möjligt att exakt klassificera varje produkt i en enda klass och underklass i Locarnoklassificeringen, företrädesvis med användning av de termer som används i klassificeringens produktförteckning eller i DesignClass-databasen (se punkt 6.1.5.2). Varken produktuppgiften eller klassificeringen påverkar EU-formgivningens skyddsomfång som sådant (artikel 42.6 i förordningen om EU-formgivning). En registrerad EU-formgivning ger dess innehavare ensamrätt att använda formgivningen i fråga i alla typer av produkter, och inte bara i den produkt som anges i ansökan om registrering (21/09/2017, C-361/15 P och C-405/15 P, Shower drains, EU:C:2017:720, § 93). Klassificeringen tjänar uteslutande administrativa syften, och gör det särskilt möjligt för tredje parter att söka i databaserna för EU-formgivningar.

6.1.5.2 Locarnoklassificeringen och DesignClass

Locarnoklassificeringen är en internationell klassificering för industriella formgivningar. Den finns på två officiella språk, nämligen franska och engelska. Dess struktur och innehåll har antagits och ändrats av en expertkommitté från de länder som är parter i

Locarnoöverenskommelsen. Klassificeringen administreras av Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten. Myndighetens webbverktyg DesignClass, som bygger på Locarnoklassificeringen, hjälper användarna att söka i den harmoniserade databasen för produktuppgifter efter de produktuppgifter som bäst motsvarar de produkter för vilka de vill registrera en formgivning. Den harmoniserade databasen följer samma struktur av klasser och underklasser som Locarnoklassificeringen. Den innehåller inte bara Locarnoproduktuppgifterna, utan också många fler som godtas av EU-medlemsstaternas immaterialrättsmyndigheter och myndigheten. Databasen uppdateras regelbundet med varje ny utgåva av Locarnoklassificeringen som har godkänts av expertkommittén. Varje klass och underklass i Locarnoklassificeringen och DesignClass har en rubrik. Klassernas och underklassernas rubriker ger en allmän indikation om vilka områden produkterna tillhör.

6.1.5.3 Hur produktuppgifter ska anges

6.1.5.3.1 Användning av DesignClass

För att påskynda och förenkla registreringsförfarandet rekommenderas det starkt att produkter ska anges med hjälp av de termer som förtecknas i DesignClass (Artikel 48.2 i förordningen om Eu-formgivning), som är klassificerade redan i enlighet med Locarnoklassificeringssystemet. Fler än en produkt kan anges i ansökan. Om fler än en produkt anges i ansökan behöver produkterna inte tillhöra samma klass i Locarnoklassificeringen.

6.1.5.3.2 Manuellt tillägg av produktangivelser

Sökanden kan ange sin egen produkt, om en sådan produkt inte ingår i DesignClass. Produktuppgiften/-uppgiterna måste anges på ett sätt som möjliggör klassificering i både relevant klass och underklass i Locarnoklassificeringen (artikel 48.2 i förordningen om EU-formgivning). Det är inte i sig förbjudet att använda adjektiv i produktuppgifterna, även om sådana adjektiv inte ingår i den alfabetiska produktförteckningen i Locarnoklassificeringen eller DesignClass (t.ex. elektriska verktyg för borrning i underklass 08-01 eller bomullslångbyxor i underklass 02-02). Det kan dock orsaka dröjsmål i handläggningen av ansökan om adjektivet måste översättas till alla EU-språk. Det är inte förbjudet att använda de termer som anges i rubriken för en viss klass i Locarnoklassificeringen, men det är inte att rekommendera. Sökanden bör inte välja de allmänna termer som används i rubriken för relevant klass (t.ex. beklädnadsartiklar i klass 2), utan snarare välja de termer som anges i underklassens rubrik (t.ex.

andra kläder i underklass 02-02) eller mer specifika termer bland dem som anges i underklasserna för den aktuella klassen (t.ex. kavajer i underklass 02-02).

6.1.5.4 Granskning av produktuppgifter

6.1.5.4.1 Ändringar av produktuppgiften på eget initiativ är möjliga.

Om sökanden har valt att tillåta myndigheten att på eget initiativ göra ändringar i produktuppgiften i sin ansökan, får myndigheten göra ändringar och fortsätta med granskningen om sökanden inte behöver ytterligare klargöranden (artikel 48.4 i förordningen om EU-formgivning). Detta kan ske i följande scenarier: Produkttermer som inte ingår i Locarnoklassificeringen eller DesignClass Om en sökande till exempel väljer termen träningsskor (och om denna term inte ingår i Locarnoklassificeringen eller DesignClass) för att ange de produkter som formgivningen kommer att ingå i kommer granskaren att ändra denna uppgift till löparskor (om denna term finns med där). Även om produktuppgiften inte påverkar EU-formgivningens skyddsomfång i sig kommer granskaren att avstå från att föreslå mer specifika termer än de som sökanden har valt. Produktuppgifter som inte överensstämmer med återgivningen av formgivningen Om produktuppgiften tydligt inte överensstämmer med den produkt som anges i återgivningen av formgivningen, till exempel om uppgiften gäller en tjänst snarare än en produkt, kommer granskaren att ersätta produktuppgiften med den korrekta. Produkter – del av och uppsättning av Om en formgivning återger utseendet hos en del av en produkt, och produkten i sin helhet anges i ansökan (t.ex. om det i en ansökan för formgivningen av ett knivhandtag står att de produkter som formgivningen är avsedd att ingå i är knivar i underklass 08-03) kommer granskaren att ersätta denna produktuppgift med uppgiften produkt X (del av –), under förutsättning att både den aktuella delen och produkten i sin helhet hör till samma klass i Locarnoklassificeringen. Om en formgivning återger utseendet hos en produkt i sin helhet, men endast en del av produkten anges i ansökan (t.ex. om det i en ansökan för formgivningen av en kniv anges att de produkter som formgivningen ska ingå i är knivhandtag), kommer granskaren att ersätta denna produktuppgift med termen för hela produkten. Om en formgivning återger en produktuppsättning, och om dessa produkter anges i ansökan (t.ex. om det i en ansökan för formgivningen av ett tallriksset står att de produkter som formgivningen är avsedd att ingå i är servisartiklar i underklass 07-01), kommer granskaren att ersätta denna uppgift med produkt(er) X (uppsättning av –). Ornament

Ornament är ett dekorativt inslag som kan användas på ytan på en mängd olika produkter. Det kan vara ett mönster, inklusive en gjutning, gravering eller snideri, där formgivningen framträder på en slät yta. Även om ornament i sig är en produkt i den mening som avses i Locarnoklassificeringen (klass 32-01) är dess främsta syfte att utgöra en detalj i en viss produkts utseende. Därför bör återgivningen av en formgivning för ornament i sig inte omfatta den produkt som den ska tillämpas på, annars bör den produkt som visas i återgivningen undantagsmarkeras (se punkt 5.6). Om sökanden har angett produkten som ornament eller produkt(-er) X (ornament för) kommer granskaren att kontrollera om återgivningen endast visar ornament och att produkten undantagsmarkerats på rätt sätt. Om granskaren håller med om att det gäller ornament kommer produkten att klassificeras i klass 32-01. Om formgivningen återger ornament för en viss produkt, och om endast produkten i sin helhet anges i ansökan, kommer granskaren att ersätta produktuppgiften med uppgiften produkt(-er) X (ornament för –) i klass 32-01 i Locarnoklassificeringen. Om formgivningen inte är begränsad till att återge ornament utan även visar den produkt som ornamenten ska användas till, eller delar av den produkten, utan att dess konturer har undantagsmarkerats, kommer granskaren att ersätta produktuppgiften ornament med produktuppgiften för den produkt som visas i återgivningen. Meddelande om ändring av uppgifter på eget initiativ Om sökanden har valt att tillåta myndigheten att på eget initiativ göra ändringar i produktuppgiften i sin ansökan, och förutsatt att det inte finns någon annan brist, kommer granskaren att registrera EU-formgivningen eller EU-formgivningarna och meddela innehavaren av registreringen om på eget initiativ ändring av produktuppgiften. Om innehavaren invänder mot en sådan ändring på eget initiativ kan han eller hon ansöka om rättelse av denna post i registret (se riktlinjerna, del A, avsnitt 6 Upphävande av beslut, annullering av poster i registret och korrigering av fel) och begära att de termer som ursprungligen användes i ansökan ska behållas, under förutsättning att det inte finns några problem som gäller tydligheten och precisionen för dessa termer eller deras klassificering (artikel 92 i förordningen om EU-formgivning).

6.1.5.4.2 Ändringar av produktuppgiften på eget initiativ är inte möjliga.

Uppgifterna om produkterna måste anges på ett sådant sätt att de tydligt beskriver produkternas art och gör att varje produkt kan klassificeras i endast en klass och underklass i enlighet med Locarnoklassificeringen (artikel 48.2 i förordningen om EUformgivning). Om sökanden har valt att tillåta myndigheten att på eget initiativ göra ändringar i produktuppgiften i sin ansökan, men myndigheten kräver ytterligare klargöranden från sökanden, kommer myndigheten därför att göra en invändning och sökanden kommer att få två månader på sig att inkomma med synpunkter och åtgärda de konstaterade bristerna (artikel 55.3 i förordningen om EU-formgivning).

art och syfte ska kunna fastställas, t.ex. varor, skämtartiklar, gåvor, souvenirer, heminredning, elektriska apparater m.m. Om produktuppgiften inte gör det möjligt att klassificera varje produkt i en enda

klass och underklass i Locarnoklassificeringen. Om bristerna inte åtgärdas inom tidsfristen kommer ansökan att avvisas (artikel 55.5 i förordningen om EU-formgivning). 6.1.5.4.3 Uteslutning av ändringar av produktuppgiften på eget initiativ

Om sökanden inte har valt att tillåta myndigheten att på eget initiativ göra ändringar i produktuppgiften i sin ansökan, och en brist har identifierats i samband med produktuppgiften, kommer granskaren att göra invändningar och sökanden kommer att få två månader på sig att inkomma med synpunkter och åtgärda de konstaterade bristerna (artikel 55.3 i förordningen om EU-formgivning). Om myndigheten i samband med denna brist har kunnat föreslå en alternativ produktuppgift (se till exempel punkt 6.1.5.4.1) och sökanden inte svarar inom den tidsfrist som myndigheten har angett, får myndigheten fortsätta med prövningen utifrån den föreslagna produktuppgiften (artikel 48.4 i förordningen om EU-formgivning). Om myndigheten i samband med denna brist inte har kunnat föreslå en alternativ produktuppgift (se till exempel punkt 6.1.5.4.2) och sökanden inte svarar inom den tidsfrist som myndigheten har angett, kommer ansökan att avslås (artikel 55.5 i förordningen om EU-formgivning).

6.2 Valfria delar

En ansökan kan innehålla ett antal valfria delar enligt förteckningen i artiklarna 42.3, 50 och 53 i förordningen om EU-formgivning, närmare bestämt ett åberopande av prioritet eller utställningsprioritet,

en beskrivning,

uppgifter om Locarnoklassificeringen av de produkter som ansökan gäller,

Uppgift om formgivaren eller formgivargruppen eller avståendet från rätten att

anges. en begäran om senareläggning.

6.2.1 Prioritet och utställningsprioritet

6.2.1.1 Prioritet

Allmänna principer

En ansökan om EU-formgivning kan innehålla ett åberopande av prioritet från en eller flera tidigare ansökningar för samma formgivning eller bruksmodell i eller med verkan för en stat som är part i Pariskonventionen eller i avtalet om upprättande av Världshandelsorganisationen, eller i eller med verkan för en annan stat med vilken det finns ett avtal om ömsesidighet (artikel 49 i förordningen om EU-formgivning, artikel 3 i genomförandeförordningen om EU-formgivning). Denna konventionsprioritet gäller i sex månader från den dag då den första ansökan lämnades in. Rätten till prioritet medför att prioritetsdagen räknas som den dag då ansökan om en registrerad EU-formgivning lämnades in enligt artiklarna 6, 7, 8, 24, 27.1 d, e och f samt 62.1 i förordningen om EU-formgivning (artikel 52 i förordningen om EUformgivning). Alla ansökningar som motsvarar en korrekt nationell ansökan enligt den nationella lagstiftning som gäller för denna ger rätt till prioritet. Med korrekt nationell ansökan avses varje ansökan som är tillräckligt fullständig för att fastställa den dag då ansökan lämnades in i det berörda landet, oberoende av resultatet av ansökan (artikel 49.3 i förordningen om EU-formgivning). EUIPO är ansluten till Wipos tjänst för digital tillgång (WIPO DAS), ett elektroniskt system som gör det möjligt för de deltagande varumärkesmyndigheterna att på ett säkert sätt utväxla dokument rörande prioritet och liknande handlingar mellan varandra. Systemet gör det möjligt för sökande och myndigheter att uppfylla Pariskonventionens krav i fråga om dokument rörande prioritet och att utväxla sådana dokument i en elektronisk miljö. I egenskap av myndighet för den andra inlämningen godkänner EUIPO prioritetsanspråk genom hänvisning. I detta syfte ska de därför avsedda fälten användas, nämligen ansökningsnummer, inlämningsdatum, det land där den tidigare ansökan ingetts och tillgångskoden för WIPO DAS. På så sätt kan EUIPO begära relevanta prioritetsdokument i WIPO DAS för omedelbar nedladdning. Åberopande av prioritet och styrkande handlingar Prioritet kan åberopas antingen när ansökan om en registrerad EU-formgivning lämnas in eller inom en månad från ansökningsdagen. Under denna tidsperiod måste sökanden lämna in förklaringen om prioritet och ange vilket datum den tidigare ansökan inkom och i vilket land den gjordes (artikel 50.1 i förordningen om EUformgivning). Ärendenummer för den tidigare ansökan och de handlingar till stöd för begäran om prioritet måste lämnas in inom tre månader från den dag då förklaringen om prioritet lämnades in. Om ansökan inte innehåller något åberopande kommer inlämning av prioritetshandlingar, eller tillgångskoden för WIPO DAS, inom två månader från ansökningsdagen att tolkas som ett åberopande av prioritet. Om det i ansökan åberopas prioritet för en eller flera tidigare ansökningar som inte finns tillgängliga i WIPO DAS genom att lämna relevanta uppgifter men utan att lämna

in en kopia, kan sökanden fortfarande lämna in en kopia av den tidigare ansökan inom tre månader från ansökningsdagen (artikel 50 i förordningen om EU-formgivning). I sådana fall kommer granskaren att informera sökanden om att prövningen av ansökan bordläggs till dess att de saknade kopiorna av tidigare ansökningar eller intyget om utställningen lämnas in. Prövningen fortsätter tre månader efter ansökningsdagen, såvida inte en kopia av tidigare ansökning(ar) eller en förklaring om att åberopandet av prioritet återkallas tas emot tidigare. Åberopande av prioritet efter inlämning av ansökan Prioriteten av en eller flera tidigare ansökningar kan fortfarande åberopas inom två månader från ingivningsdatumet genom att lämna in prioritetsförklaringen med angivelse av datumet och landet för den tidigare ansökningen (artikel 50.1 i förordningen om EU-formgivning), eller namnet på utställningen och datumet för första offentliggörande av produkten (artikel 53.2 i förordningen om EU-formgivning och artikel 4.1 i EU:s varumärkesdirektiv. (se punkt 6.2.1.2). Dokumentation till stöd för begäran om prioritet, eller tillgångskoden för WIPO DAS om sådan finns tillgänglig (beslut nr EX‑26‑08 av den 1 juli 2026 från myndighetens verkställande direktör om prioritetsdokument för registrerade EU-formgivningar som är tillgängliga från andra källor) måste lämnas in inom tre månader från begäran om prioritet. Om sökanden uppger i sin ansökan att han eller hon har för avsikt att åberopa sådan prioritet kommer granskaren att informera sökanden om att prövningen av ansökan bordläggs till dess att de saknade uppgifterna lämnas in. Prövningen fortsätter två månader efter ansökningsdagen, såvida inte en förklaring om prioritet eller en förklaring om att åberopandet av prioritet återkallas tas emot tidigare. Om det inte står uttryckligen i ansökan att prioritet kommer att åberopas vid en senare tidpunkt kommer ansökan att prövas utan dröjsmål och, om det inte finns några brister, registreras utan en månads väntan på en eventuell förklaring om prioritet. Om en giltig förklaring om prioritet lämnas in efter det att ansökan om registrerad EU-formgivning har registrerats kommer motsvarande post att föras in i registret. Myndigheten kommer dock inte att utfärda ett nytt registreringsintyg som inbegriper ett prioritetsanspråk som begärts efter registreringen, i stället kan de sökande få ett utdrag ur registret med uppdaterade uppgifter inklusive prioritet (se punkt 10.3). Formella krav På prövningsstadiet prövar myndigheten endast att alla formella krav är uppfyllda. De formella kraven är följande: Ett åberopande av prioritet måste lämnas in tillsammans med ansökan om

en registrerad EU-formgivning eller inom två månader från ansökningsdagen (artikel 50.1 i förordningen om EU-formgivning). Ansökningsdag och land för tidigare ansökning måste anges vid åberopande av

prioritet (artikel 50.1 i förordningen om EU-formgivning). Ärendenummer och prioritetshandlingar måste lämnas in:

○ Genom att tillhandahålla tillgångskoden för WIPO DAS vid tidpunkten för eansökan eller inom tre månader från ansökningsdagen eller, i förekommande fall, mottagandet av åberopandet av prioritet, ○ eller genom att skicka in en kopia av alla prioritetshandlingar* inom tre månader från ansökningsdagen eller, i förekommande fall, mottagandet av åberopandet av prioritet, tillsammans med översättningar i tillämpliga fall (artikel 3.2 i genomförandeförordningen om EU-formgivning). * Prioritetshandlingen måste bestå av en kopia av hela den tidigare ansökan eller registreringen. I enlighet med artikel 4D.3 i Pariskonventionen för skydd av den industriella äganderätten ska denna kopia härröra från den myndighet som tog emot den och innehålla samma information som den ursprungliga ansökan, inbegripet återgivningen av formgivningen, i färg i tillämpliga fall. Den ska ange, eller åtföljas av, ett uttalande som innehåller ärendenummer och ansökningsdatum för den ansökan. (Se beslut nr EX-26-08 av den 1 juli 2026 från myndighetens verkställande direktör om prioritetsdokument för registrerade EU-formgivningar som är tillgängliga från andra källor).

En fullständig kontroll av denna dokumentation för att styrka åberopan om prioritet kommer inte att utföras i prövningsskedet, utan endast om åberopandet om prioritet blir relevant, i synnerhet i inter partes-förfaranden. Om prioritet åberopas från en tidigare registrerad EU-formgivning måste sökanden ange nummer och ansökningsdag för den tidigare ansökan. Inga ytterligare upplysningar eller handlingar krävs (beslut nr EX2608 av den 1 juli 2026 från myndighetens verkställande direktör om prioritetshandlingar för registrerade EUformgivningar som är tillgängliga från andra källor). Myndigheten kommer sedan att offentliggöra åberopandet av prioritet som det lämnats in, vilket innebär att myndigheten inte bekräftar om åberopandet av prioritet är giltigt. Språk i tidigare ansökan Om språket för den tidigare ansökningen inte är något av EU-språken uppmanar granskaren sökanden att inom två månader lämna in en översättning av det första eller det andra språket för ansökan om EU-formgivning (artikel 3 i genomförandeförordningen om EU-formgivning). En sådan översättning kommer endast att begäras om granskaren vid prövning av de formella kraven inte kan kontrollera ärendenummer, datum och land för den tidigare ansökan. Om de formella kraven för prioritet inte är uppfyllda I ansökningsskedet kommer myndigheten endast att kontrollera huruvida de formella krav som anges ovan avseende åberopandet av prioritet har uppfyllts (artiklarna 50 och 53 i förordningen om EU-formgivning). Om det finns brister som kan åtgärdas kommer granskaren att uppmana sökanden att göra detta inom två månader.

Om bristerna inte åtgärdas inom tidsfristen eller om de inte kan åtgärdas kommer myndigheten att informera sökanden om att åberopandet av prioritet har avslagits och att det finns en möjlighet att begära ett formellt (dvs. överklagbart) beslut om detta avslag (artikel 55.7 i förordningen om EU-formgivning). Om de brister som inte åtgärdas endast gäller vissa formgivningar i en gemensam ansökan går rätten till prioritet förlorad endast för de enskilda formgivningar som berörs. Materiella krav De materiella krav som måste vara uppfyllda enligt artikel 49 i förordningen om EU-formgivning för att ett åberopande av prioritet ska betraktas som giltigt kommer inte att prövas under ansökningsskedet, utan vid behov under förfaranden mellan parter, och kommer att baseras på kopian av prioritetshandlingarna som lämnats in. Prioritetshandlingen måste bestå av en kopia av hela den tidigare ansökan eller registreringen. I enlighet med artikel 4D.3 i Pariskonventionen för skydd av den industriella äganderätten ska denna kopia härröra från den myndighet som tog emot den och innehålla samma information som den ursprungliga ansökan, inbegripet återgivningen av formgivningen, i färg i tillämpliga fall. Den ska ange, eller åtföljas av, ett uttalande som innehåller ärendenummer och ansökningsdatum för den ansökan.

Den som ansöker om en EU-formgivning måste därför lämna in en kopia av prioritetshandlingarna och, i när detta begärs av myndigheten, översättningar av dessa i ansökningsskedet, så att åberopandet av prioritet vid behov kan prövas grundligt under inter partes-förfarandet.

Följande krav gäller för innehållet i åberopandet av prioritet: Den tidigare ansökan måste vara en första ansökan.

Den tidigare ansökan måste gälla en formgivning eller en bruksmodell.

EU-formgivningen måste avse samma formgivning eller bruksmodell.

Innehavaren måste vara densamma.

Prioritet måste åberopas inom sex månader efter det att den första ansökan ingavs.

Den tidigare ansökan måste ha lämnats in i ett land där rätten till prioritet kan

åberopas. Ett åberopande av prioritet avseende den omtvistade registrerade EU-formgivningen kommer att prövas på eget initiativ av myndigheten under ogiltighetsförfarandet om utgången av ärendet beror på huruvida åberopandet av prioritet var giltigt. Om åberopandet av prioritet inte uppfyller alla materiella krav kommer den berörda innehavaren att uppmanas att lämna synpunkter inom den tidsfrist som fastställts av myndigheten. Om giltigheten för åberopandet av prioritet inte kan verifieras kommer ingen prioritet att beaktas i samband med förhandlingarna i fråga. Beslutet om åberopandet av prioritet kan endast överklagas tillsammans med det slutgiltiga beslutet om ogiltighetsförfarandena.

Den tidigare ansökan är den första ansökan

I princip måste den tidigare ansökan vara den första ansökan. Myndigheten kommer därför att kontrollera att prioritetshandlingen inte avser prioritet som åberopats med

avseende på en ännu tidigare ansökan. En tidigare EU-formgivnings åberopande om prioritet är godtagbart om denna EU-formgivning tilldelats ett ansökningsdatum. I undantagsfall kan dock även en senare ansökan som avser samma formgivning som en tidigare första ansökan, och som lämnats in i eller för samma stat, betraktas som en första ansökan i syfte att fastställa prioritetsfristen. Så kan vara fallet om den tidigare ansökan, då den senare ansökan lämnades in, har återkallats, förfallit eller avslagits utan att ha blivit allmänt tillgänglig, utan att några rättigheter kvarstår och utan att ha utgjort grund för åberopande av prioritet. Den tidigare ansökan får inte därefter utgöra grund för åberopande av prioritet (artikel 49.4 i förordningen om EU-formgivning). Den tidigare ansökan gäller en formgivning eller en bruksmodell Prioritet från en tidigare ansökan som gäller en formgivning eller bruksmodell kan åberopas, inbegripet från en tidigare registrering av en EU-formgivning eller en internationell formgivning. I många länders nationella lagstiftning föreskrivs inte skydd av bruksmodeller, t.ex. i USA. I EU kan bruksmodeller registreras i bland annat Tjeckien, Danmark, Tyskland, Spanien, Italien, Ungern, Österrike, Polen, Portugal, Slovakien och Finland. Nyttighetsmodeller kan också registreras i Japan. Ett åberopande av prioritet som grundar sig på en tidigare ansökan om patent kommer i princip att avslås. En internationell ansökan som lämnas in enligt konventionen om patentsamarbete (PCT) kan emellertid utgöra grund för en rätt till prioritet i enlighet med artikel 49.1 i förordningen om EU-formgivning, under förutsättning att föremålet för den internationella ansökan i fråga är en nyttighetsmodell och att prioritet åberopas inom sex månader från dagen för inlämnandet av den första ansökan, såsom uttryckligen fastställs i artikel 49.1 i förordningen om EU-formgivning (27/02/2024, C‑382/21 P, Turn- oder Sportgeräte und -artikel, EU:C:2024:172, § 78). Ett åberopande av prioritet får endast grunda sig på en tidigare ansökan som lämnats in till ett nationellt kontor som skyddar formgivningar som formgivningspatent i stället för registrerade formgivningar (t.ex. United States Patent and Trademark Office – USPTO) om föremålet för den tidigare ansökan avser ett ”formgivningspatent”, inte ett ”patent”.

EU-formgivningen avser samma formgivning eller bruksmodell

Föremålet för den tidigare ansökan måste vara identiskt med föremålet för motsvarande EU-formgivning, utan att några detaljer lagts till eller tagits bort. I enlighet med artikel 6.2 i förordningen om EU-formgivning anses föremålet vara identiskt om EU-formgivningen och den tidigare ansökan om rätten till en formgivning eller nyttighetsmodell endast skiljer sig åt på punkter som kan betraktas som ”oväsentliga”. Föremålets identitet påverkas inte i de fall då återgivningen av formgivningen, såsom den visas i den tidigare ansökan, på grund av skillnader i de formella kraven måste ändras för att kunna registreras som EU-formgivning (15/05/2013, ICD nr 8 683). Dessutom utesluter inte användningen av olika typer och medel för återgivning automatiskt identitet. Formgivningens identitet kommer att bedömas mellan de olika

typerna och medlen för återgivningen. Därför kommer två formgivningar att anses vara identiska vid granskning av begäranden om prioritet om skyddsföremålet och formgivningarna är desamma, oavsett typen av återgivning. (Se Gemensamt meddelande om nya typer av märken: Granskning av formella krav och registreringshinder CP11 för information om hur begäranden om prioritet för olika typer av märken prövas) Innehavaren är densamma. Prioritet kan åberopas av den som ingav den första ansökan eller av en senare rättsinnehavare. I det senare fallet måste den första ansökan ha överförts före den registrerade EU-formgivningens ansökningsdag, och styrkande handlingar måste lämnas in. Själva rätten till prioritet kan också överföras oberoende av den första ansökan. Därför kan prioritet godkännas även om innehavarna av EU-formgivningen och den tidigare ansökan inte är desamma, under förutsättning att handlingar som styrker överlåtelsen av rätten till prioritet lämnas in. I sådana fall måste överlåtelsedagen infalla före den dag då ansökan om registrerad EU-formgivning lämnades in. Dotterbolag eller närstående bolag till sökanden anses inte vara samma juridiska person som själva sökanden av en EU-formgivning. Prioritet åberopas inom sex månader efter det att den första ansökan ingavs Myndigheten kommer att undersöka om den ansökningsdag som tilldelats EUformgivningen är inom sex månader från den dag då den första ansökan lämnades in. Den som ansöker om en EU-formgivning bör vara medveten om att den dag för ansökan som tilldelats av myndigheten inte alltid motsvarar dagen för mottagande av ansökan om registrerad EU-formgivning. Den rätt till prioritet som åberopas måste alltid gälla en tidigare ansökan. Därför kan prioritet inte räknas från samma dag som ansökan om registrerad EU-formgivning. Den tidigare ansökan lämnades in i ett land där rätten till prioritet kan åberopas ”Konventionsprioritet” är en tidsbegränsad rättighet som utlöses av den första ansökan om formgivning. Med en vanlig nationell ansökan avses en ansökan som uppfyller kraven för att fastställa det datum då ansökan ingavs i landet i fråga, oberoende av vad som därefter hänt med ansökan (artikel 4A.3 i Pariskonventionen). Den kan göras gällande i sex månader efter den första ansökan, förutsatt att det land där ansökan först ingavs var en part i Pariskonventionen eller i överenskommelsen om upprättande av Världshandelsorganisationen (WTO) eller ett land med avtal om lika behandling (artikel 49.4–49.6 i förordningen om EU-formgivning). De stater och organ som nämns nedan, bland andra, är inte parter eller medlemmar i någon av de relevanta konventionerna. De omfattas inte heller av avtal om motsvarande behandling. Därför kommer yrkanden om prioritet som baseras på ansökningar i dessa länder att avslås. Oberoende stater (ej parter i Pariskonventionen, medlemmar i WTO eller parter i avtal om motsvarande behandling):

6.2.1.2 Utställningsprioritet

Allmänna principer Utställningsprioritet medför att den dag då formgivningen visades på en officiell eller officiellt erkänd internationell utställning anses vara den dag då ansökan om en EUformgivning lämnades in enligt artiklarna 6, 7, 8, 24, 27.1 d, e och f samt 62.1 i förordningen om EU-formgivning (artikel 52 i förordningen om EU-formgivning). Sökanden kan åberopa utställningsprioritet inom sex månader efter det första offentliggörandet av de produkter i vilka formgivningen ingår. Sökanden måste lämna in Riktlinjer för prövning vid myndigheten allmän inledning, Prövning av ansökningar Sidan 59 om registrerade EU-formgivningar

bevis för offentliggörandet (artikel 53.1 och 53.2 i förordningen om EU-formgivning och artikel 4 i genomförandeförordningen om EU-formgivning). Utställningsprioritet kan inte beviljas för en längre period än konventionsprioritetens sex månader (artikel 53.3 i förordningen om EU-formgivning). Åberopande av utställningsprioritet I likhet med konventionsprioritet (se punkt 6.2.1.1) kan utställningsprioritet åberopas antingen när ansökan om EU-formgivning lämnas in eller vid ett senare tillfälle. Om sökanden vill åberopa utställningsprioritet efter det att ansökan lämnats in ska sökanden inom en månad efter ansökningsdagen lämna in en förklaring om prioritet, som ska innehålla namnet på utställningen och datumet för den första visningen av produkten (artikel 53.2 i förordningen om EU-formgivning). Sökanden måste lämna in ett intyg utfärdat av den ansvariga instansen vid utställningen till myndigheten inom tre månader från ansökningsdagen eller den dag då förklaringen om prioritet togs emot. Detta intyg måste intyga att den formgivning som ingår i eller tillämpas på produkten offentliggjordes på utställningen. I intyget ska också anges det datum då utställningen startade och datumet för det första offentliggörandet, om offentliggörandet inte sammanföll med utställningens första dag. Intyget ska innehålla, eller tydligt hänvisa till, en återgivning av formgivningen såsom den offentliggjorts i utställningen (artikel 4 i genomförandeförordningen för EUvarumärken). Prioritet kan endast beviljas om ansökan om EU-formgivning lämnas in inom sex månader från den första visningen på en utställning som erkänts för detta syfte, dvs. en världsutställning i den mening som avses i konventionen om internationella utställningar som senast reviderades den 30 november 1972. Sådana utställningar är sällsynta, och artikel 53 i förordningen om EU-formgivning gäller inte för visning på andra utställningar, vare sig nationella eller internationella. Utställningarna anges på webbplatsen för Internationella utställningsbyrån i Paris: http://www.bie-paris.org/ site/en/. Liksom i fallet med konventionsprioritet kommer de materiella kraven för utställningsprioritet inte att granskas vid ansökningsstadiet utan under ett förfarande mellan parter, där så är nödvändigt, och kommer att begränsas till omfattningen av förfarandet mellan parter (se punkt 6.2.1.1, Prioritet).

6.2.2 Beskrivning

Ansökan får innehålla en beskrivning på högst 100 ord som förklarar återgivningen av formgivningen. Beskrivningen ska endast gälla de detaljer som syns på återgivningen av formgivningen. Den får inte innehålla uppgifter om påstådd nyhet eller särprägel för formgivningen och inte heller uppgifter om dess tekniska värde (artikel 1.4 i genomförandeförordningen om EU-formgivning). Bortsett från dessa krav kommer myndigheten inte att granska om beskrivningen stämmer överens med återgivningen av formgivningen.

Beskrivningen påverkar inte omfattningen av skyddsomfånget för en EU-formgivning som sådant (artikel 42.6 i förordningen om EU-formgivning, 21/06/2017, T-286/16, Toilettensitze (Teil von -), EU:T:2017:411, § 44). Den kan inte användas som ersättning för visuella undantagsmarkeringar för att undanta detaljer från skydd (se punkt 5.6 ovan). Beskrivningen får dock klargöra art eller syfte för vissa detaljer i formgivningen för att undvika en eventuell invändning. Om olika vyer för samma formgivning, till exempel visar olika färger, och således ger upphov till tvivel om deras enhetlighet (se punkt 5.4.2 ovan), kan beskrivningen användas för att förklara att färgerna i formgivningen ändras när den produkt som formgivningen ingår i används. Beskrivningar som lämnas in efter ansökningsdagen godtas inte. I registret anges att en beskrivning har lämnats in, men själva beskrivningen kommer inte att översättas eller offentliggöras. Beskrivningen kommer emellertid att vara en del av ansökans administrativa akt, och kommer att finnas tillgänglig för allmänheten på de villkor som anges i artiklarna 109 och 110 i förordningen om EU-formgivning.

6.2.3 Uppgift om Locarnoklassificeringen

6.2.3.1 Allmänna principer

Sökanden kan själv fastställa klass och underklass i enlighet med Locarnoklassificeringen för de produkter som anges i ansökan (sepunkt 6.1.5). Om sökanden tillhandahåller en klassificering måste produkterna ordnas i grupper enligt klasserna i Locarnoklassificeringen. Före varje grupp ska numret på den relevanta klassen anges, och grupperna ska följa samma ordning som klasserna och underklasserna (artikel 42.3 d i förordningen om EU-formgivning). Användningen av den harmoniserade databasen för produktbeteckningar (Locarnoproduktbeteckningar och de som godtagits av medlemsstaternas immaterialrättsmyndigheter och myndigheten) som kan nås via DesignClass när ansökan om EU-formgivning lämnas in på nätet kommer att påskynda granskningsförfarandet. Den harmoniserade databasen för produktbeteckningar är införlivad i EUIPO:s program för e-ansökan om formgivningar. Om sökanden har angett fel klassificering kommer granskaren att tilldela en korrekt klassificering på eget initiativ. Produkter som kombinerar olika delar för att kunna utföra mer än en funktion klassificeras i lika många klasser och underklasser som de har användningsområden. Exempelvis kommer produktuppgiften kylboxar med radioapparater och cd-spelare att klassificeras i klasserna 14-01 (utrustning för inspelning och återgivning av ljud eller bilder), 14-03 (kommunikationsutrustning, trådlösa fjärrkontroller och radioförstärkare) och 15-07 (kylmaskiner och kylapparater) i Locarnoklassificeringen.

6.2.3.2 Gemensamma ansökningar

Om samma produktuppgift gäller för samtliga formgivningar som ingår i en gemensam ansökan ska rutan ”Samma produktuppgift för alla formgivningar” markeras i ansökningsformuläret för e-ansökan och fältet ”Produktuppgift” bör lämnas tomt för de följande formgivningarna.

6.2.4 Uppgifter om formgivaren eller formgivargruppen

Ansökan får innehålla följande: 1. En uppgift om angivande av formgivaren eller formgivargruppen (artikel 18 i förordningen om EU-formgivning). 2. En uppgift om att formgivaren eller formgivargruppen har avstått från rätten att anges (artikel 42.3 e i förordningen om EU-formgivning). Uppgifterna om formgivaren eller medlemmarna i gruppen av formgivare och avståendet är endast frivilliga och är inte föremål för prövning. Eftersom rätten att anges som formgivare eller formgivargrupp inte är tidsbegränsad kan formgivarens namn eller namnen på medlemmarna i gruppen av formgivare också föras in i registret efter det att formgivningen har registrerats (artikel 104-2 j i förordningen om EU-formgivning). De kan även ändras senare om en formgivare ändrar sitt namn, t.ex. på grund av giftermål (artikel 18 i förordningen om EUformgivning). Formgivarens avstående kan också läggas till eller tas bort senare. Mer information om ändring av namn eller adress för innehavaren av den registrerade EU-formgivningen och angivandet av formgivaren eller gruppen av formgivare finns i punkt 11.4 Ändringar av namn och/eller adress för sökanden/innehavaren och/eller dess ombud eller i angivandet av formgivaren eller formgivargruppen.

6.2.5 Begäran om senareläggning

6.2.5.1 Allmänna principer

Sökanden av en registrerad EU-formgivning får när ansökan lämnas in begära att dess offentliggörande senareläggs i 30 månader från ansökningsdagen, eller om prioritet begärs, från prioritetsdagen (artikel 62.1 i förordningen om EU-formgivning). Om det inte finns några brister kommer EU-formgivningen att registreras. De uppgifter som offentliggörs i del A.2 i EU-formgivningstidningen är ärendenummer, ansökningsdag, dag för registrering i registret, registreringsnummer, innehavarens namn, ort och land samt (i förekommande fall) ombudets namn och tjänsteadress. Inga andra uppgifter, såsom återgivningen av formgivningen eller produktuppgiften, offentliggörs (artikel 62.3 i förordningen om EU-formgivning).

En tredje part kan ändå ta del av hela akten om denna först har fått sökandens samtycke eller kan styrka ett berättigat intresse (artikel 109.1 och 109.2 i förordningen om EU-formgivning). Ett berättigat intresse finns i synnerhet om den berörda personen lämnar bevis för att innehavaren av den EU-formgivning vars offentliggörande har senarelagts har vidtagit åtgärder för att åberopa rätten gentemot den personen. Inget registreringsintyg görs tillgängligt så länge offentliggörandet av formgivningen är senarelagt. Innehavaren av den registrerade formgivning vars offentliggörande har senarelagts kan emellertid begära ett bestyrkt eller obestyrkt utdrag ur registret, som innehåller återgivningen av formgivningen eller andra uppgifter som visar hur den ser ut (artikel 109.5 i förordningen om EU-formgivning) för att väcka talan mot tredje part (artikel 62.9 i förordningen om EU-formgivning). Mer information om erhållande av bestyrkta registerutdrag finns i riktlinjerna, del E, Registeroperationer, avsnitt 5, Granskning av akter. Det förfarande som beskrivs i detta avsnitt gäller inte för internationella registreringar som designerar Europeiska unionen (se punkt 12).

6.2.5.2 Begäran om senareläggning

Senareläggning av offentliggörandet måste begäras i ansökan (artikel 62.1 i förordningen om EU-formgivning). En senare begäran godtas inte, även om den tas emot samma dag. Sökanden bör vara medveten om att en formgivning kan registreras och godkännas för offentliggörande inom två arbetsdagar och ibland samma dag som ansökan tas emot (se punkt 2.7.1). Om ansökan av misstag inte innehåller någon begäran om senareläggning bör ansökan återkallas för att förhindra att den offentliggörs. Med tanke på det snabba förfarandet för registrering och offentliggörande bör detta göras omedelbart efter det att ansökan lämnats in. Sökanden bör dessutom kontakta myndigheten samma dag som återkallandet görs. En begäran om senareläggning av offentliggörandet kan gälla endast vissa av formgivningarna i en gemensam ansökan. I detta fall måste de formgivningar som ska senareläggas tydligt anges genom att man kryssar i rutan ”Offentliggörande som ska senareläggas” (i ansökningsformuläret för e-ansökan) för varje enskild formgivning. Sökanden måste betala en avgift för senareläggning av offentliggörandet tillsammans med ansökningsavgiften (se punkt 6.1.1). Brister Om uppgifterna i ansökan är motsägelsefulla (t.ex. om avgiften för senareläggning av offentliggörandet har betalats, men sökanden inte har kryssat i rutan ”Begäran om senareläggning av offentliggörande”) eller om de inte stämmer (t.ex. om de totala senareläggningsavgifter som betalats för en gemensam ansökan inte motsvarar antalet senarelagda formgivningar) kommer granskaren att skicka en skrivelse om brister där sökanden uppmanas att bekräfta att senareläggning har begärts och, i förekommande

fall, för vilka specifika formgivningar i en gemensam ansökan, och/eller att betala motsvarande avgifter (se punkt 6.1.1).

6.2.5.3 Begäran om tidigare offentliggörande

Om innehavaren av EU-formgivningen någon gång före utgången av senareläggningsperioden på 30 månader räknat från ansökningsdagen eller, om prioritet åberopas, från prioritetsdagen, meddelar myndigheten att han eller hon vill att formgivningen eller formgivningarna ska offentliggöras (begäran om tidigare offentliggörande enligt artikel 62.4 i förordningen om EU-formgivning) kommer offentliggörandet att ske så snart det är tekniskt möjligt (artikel 63 i förordningen om EU-formgivning). Om rättsinnehavaren inte anger några specifika önskemål kommer formgivningarna att offentliggöras när senareläggningsperioden löper ut.

6.2.5.4 Begäran om avstående från en senarelagd formgivning

Myndigheten kommer att påminna rättsinnehavarna minst fyra månader före utgången av senareläggningsperioden om att offentliggörandet är nära förestående. Rättsinnehavarna får inte åberopa denna möjlighet fullt ut, eftersom en underlåtenhet från myndighetens sida att skicka en sådan påminnelse inte kommer att påverka det datum då formgivningen offentliggörs. Om rättsinnehavaren beslutar att formgivningen trots allt inte bör offentliggöras kan denne förhindra offentliggörandet genom att lämna in en skriftlig begäran om avstående i enlighet med artikel 71 i förordningen om EU-formgivning i god tid innan formgivningen ska offentliggöras och senast tre månader före utgången av senareläggningsperioden (artikel 62.5 i förordningen om EU-formgivning). Vid en gemensam registrering ska rättsinnehavaren ange vilka av formgivningarna som identifierats för senareläggning som ska avstås och, i förekommande fall, för vilka formgivningar senareläggningen av offentliggörandet ska fortsätta att gälla (artikel 62.6 i förordningen om EU-formgivning). Anmälan om avstående måste uppfylla kraven i artikel 71 i förordningen om EUformgivning (se punkt 11.2.2). Brister Om en förklaring om avstående avseende en senarelagd formgivning inte uppfyller alla krav i artikel 62.5 och 62.6 samt i artikel 71 i förordningen om EU-formgivning och i artikel 10.1 i genomförandeförordningen om EU-formgivning, kommer myndigheten att underrätta innehavaren om bristerna och begära att de åtgärdas inom den föreskrivna tidsfristen, som under inga omständigheter får löpa ut efter senareläggningsperioden på 30 månader (artikel 62.7 i förordningen om EU-formgivning). Om bristerna inte åtgärdas inom tidsfristen kommer myndigheten att avvisa införandet av avståendet i registret och informera innehavaren av EU-formgivningen skriftligen. Om det fortfarande är mer än tre månader kvar till utgången av senareläggningsperioden kan innehavaren emellertid lämna in en ny begäran om avstående. Om rättsinnehavaren

inte anger några specifika önskemål kommer formgivningarna att offentliggöras när senareläggningsperioden löper ut (se punkt 6.2.5.5).

6.2.5.5 Offentliggörande efter senareläggning

Om ingen begäran om avstående har lämnats in inom tidsfristen kommer registreringen att offentliggöras i del A.1 i tidningen om EU-formgivningar. Vid offentliggörandet kommer det att anges att senareläggning ursprungligen begärdes (artikel 62.3 i förordningen om EU-formgivning).

7 Gemensamma ansökningar

7.1 Allmänna principer

En gemensam ansökan är en begäran om registrering av mer än en formgivning i samma ansökan. Alla formgivningar som ingår i en gemensam ansökan eller registrering prövas och handläggs separat. Framför allt kan formgivningarna, var och en för sig, åberopas, bli föremål för licenser, sakrätt eller exekutiva åtgärder, ingå i insolvensförfaranden, avstås, förnyas, överlåtas, bli föremål för senarelagt offentliggörande eller förklaras ogiltiga (artikel 37.4 i förordningen om EU-formgivning). För gemensamma ansökningar gäller särskilda ansökningsavgifter och senareläggningsavgifter om ansökan innehåller en begäran om senareläggning av offentliggörandet, vilka varierar i förhållande till antalet formgivningar (se punkt 8 nedan).

7.2 Formella krav på gemensamma ansökningar

7.2.1 Allmänna krav

Antalet formgivningar som får ingå i en gemensam ansökan är begränsat till 50 (artikel 44.1 i förordningen om EU-formgivning). Formgivningarna behöver inte ha någon koppling till varandra eller på något annat sätt ha liknande utseende, art eller ändamål, och de behöver inte klassificeras i samma Locarnoklass. Antalet formgivningar ska inte förväxlas med antalet vyer som återger formgivningen (se punkt 5.2). En lämplig återgivning av varje formgivning som ingår i en gemensam ansökan ska lämnas in (se punkt 5), och uppgift ska lämnas om den produkt som formgivningen är avsedd att ingå i eller användas på (artikel 42.1 c och 42.2 i förordningen om EUformgivning jämförda med artikel 1.5 i genomförandeförordningen om EU-formgivning, se punkt 6.1.5).

7.2.2 Separat prövning

Alla formgivningar som ingår i en gemensam ansökan prövas separat (artikel 44.4 i förordningen om EU-formgivning) Om en brist som gäller vissa formgivningar i en gemensam ansökan inte åtgärdas inom den tidsfrist som myndigheten har fastställt kommer ansökan att avslås endast för de berörda formgivningarna. Beslut om registrering eller avslag kommer att fattas samtidigt för alla formgivningar som ingår i en gemensam ansökan.

7.2.3 Högsta antalet formgivningar i gemensamma ansökningar

7.2.3.1 Princip

I enlighet med artikel 44.1 i förordningen om EU-formgivning får högst 50 formgivningar kombineras i en gemensam ansökan om registrerade EU-formgivningar. Varje formgivning som ingår i en gemensam ansökan ska numreras av myndigheten i enlighet med ett system som fastställts av den verkställande direktören.

7.2.3.2 Brister

Om det totala antalet formgivningar i en gemensam ansökan på grund av en brist överstiger 50 (t.ex. om vyerna av några av formgivningarna i en gemensam ansökan delats upp i flera formgivningar (se punkterna 5.3.1, 5.4.1, 5.4.2, 5.5.4 och 5.5.7)) kommer granskaren att begära att sökanden återkallar de vyer som återger andra formgivningar, så att det totala antalet

formgivningar i ansökan inte överstiger 50, eller delar upp ansökan i fler ansökningar (med högst 50 formgivningar i varje) för de

formgivningar som överstiger den 50:e formgivningen i den ursprungliga ansökan, och betalar de extra avgifterna för dessa. Det totala belopp som ska betalas kommer att beräknas av granskaren och föras in i skrivelsen om brister. Sökanden kommer att uppmanas att avhjälpa bristerna enligt skrivelsen inom två månader och betala det totala avgiftsbeloppet för alla ansökningar som blir resultatet av uppdelningen av den gemensamma ansökan, eller återkalla några av formgivningarna för att efterleva det högsta tillåtna antalet formgivningar i en gemensam ansökan (artikel 44.1 i förordningen om EU-formgivning). Om sökanden inte åtgärdar bristerna i tid kommer ansökan att avslås i den mån den gäller de bristfälliga formgivningarna (de som har osammanhängande vyer).

8 Betalning av avgifter

8.1 Allmänna principer

För ansökningar om EU-formgivningar gäller olika avgifter (artiklarna 42.4 och 44.2 i förordningen om EU-formgivning), däribland ansökningsavgiften eller, om ansökan gäller en begäran om senareläggning av offentliggörandet, senareläggningsavgiften. Ansökningsavgiften och, i förekommande fall, de ytterligare ansökningsavgifterna för en gemensam ansökan ska betalas inom en månad från inlämningen av ansökan. Om avgiften betalas inom denna tidsfrist kommer mottagningsdatumet för ansökan att fastställas som ansökningsdag (förutsatt att de andra kraven avseende ansökningsdag är uppfyllda, se punkt 3). För gemensamma ansökningar måste ytterligare ansöknings- eller senareläggningsavgifter också betalas för varje ytterligare formgivning. Om betalningen inte är tillräcklig för att täcka alla avgifter kommer myndigheten, eftersom det inte finns några kriterier för att fastställa syftet med betalningen, att använda betalningen för att först täcka alla ansökningsavgifter för att fastställa en ansökningsdag (se punkt 3). Eventuella återstående belopp kommer sedan att användas för att betala senareläggningsavgifter, i tillämpliga fall. Myndigheten kommer att ta formgivningarna i den nummerordning de återges i enlighet med artikel 44.1 i förordningen om EU-formgivning. Om bristerna i betalningen av ansökningsavgifter inte åtgärdas inom den tidsfrist som fastställts av myndigheten kommer ansökan inte att handläggas som en ansökan om EU-formgivning (artikel 55.4 i förordningen om EU-formgivning). Eventuella avgifter som redan betalats in kommer att återbetalas. Om bristerna i betalningen av senareläggningsavgiften (se punkt 6.1.1) inte åtgärdas inom den tidsfrist som fastställts av myndigheten kommer myndigheten att avslå ansökan om den gäller formgivningar för vilka ytterligare senareläggningsavgifter inte har betalats eller inte har betalats i sin helhet. För den avgift som ska betalas för en internationell ansökan som designerar Europeiska unionen, se punkt 12.1.2.4. Mer information om avgifter och betalningar i allmänhet finns i Riktlinjerna, del A, Allmänna regler, avsnitt 3, Betalning av avgifter, kostnader och taxor.

8.2 Valuta och belopp

Avgifterna måste betalas i euro. Betalningar i andra valutor godtas inte. Följande avgifter gäller vid inlämning av en ansökan: Ansökningsavgifter

Senareläggningsavgifter (om senareläggning av offentliggörandet begärs)

Exempel på avgifter som ska betalas för en gemensam ansökan som lämnas in om offentliggörandet ska senareläggas för bara vissa formgivningar

8.3 Betalningssätt, uppgifter om betalningen och återbetalning

Betalningssätten, de uppgifter som ska anges tillsammans med betalningen och villkoren för återbetalning av betalda avgifter förklaras närmare i riktlinjerna, del A, Allmänna regler, avsnitt 3, Betalning av avgifter, kostnader och taxor.

Avgifterna återbetalas om ansökan återkallas eller avslås utan att en ansökningsdag har tilldelats (ansökan handläggs inte som en ansökan om registrerad EU-formgivning).

Myndigheten betalar också tillbaka betalda belopp som inte räcker för att täcka avgifterna för ansökan om (eller senareläggningen av) formgivningen eller minst en formgivning i en gemensam ansökan.

9 Återkallelser och ändringar

9.1 Inledning

Detta avsnitt behandlar ansökningar som lämnas in av sökanden och som antingen vill återkalla ansökan om EU-formgivning eller ändra den. Sökanden får när som helst under prövningen återkalla en ansökan om registrerad EU-formgivning eller vissa av de formgivningar som ingår i en gemensam ansökan. Rättelser tillåts endast under vissa omständigheter. Sökanden kan också när som helst under prövningsfasen begära en ändring av ansökan om EU-formgivning avseende ändringar av oväsentliga punkter om återgivningen av formgivningen (artikel 57.2 i förordningen om EU-formgivning). Alla ändringar av återgivningen av en ansökan om EU-formgivning som görs som svar på en brist som myndigheten har tagit upp – till exempel inkonsekvenser mellan vyer eller användning av en icke-neutral bakgrund (artikel 2.2 och 2.3 i EU:s varumärkesdirektiv) – kan innebära att en eller flera vyer ändras eller återkallas, eller till och med att hela återgivningen ersätts. Dessa ändringar gäller formella krav för återgivningen och måste behandlas i enlighet med punkterna 5.4 och 5.7. Eventuella rättelser av fel i andra delar av ansökan (artikel 92.1 i förordningen om EU-formgivning) måste hanteras i enlighet med del A, Allmänna regler, avsnitt 5, 11 Rättelse av namn och adress eller avsnitt 6 Upphävande av beslut, annullering av poster i registret och rättelse av fel.

9.2 Återkallelse av ansökan

Sökanden får när som helst före registreringen återkalla en ansökan om EUformgivning eller vissa av de formgivningar som ingår i en gemensam ansökan (artikel 57.1 i förordningen om EU-formgivning). Granskaren skickar en bekräftelse på återkallelsen. Dagen för återkallelse är den dag då myndigheten tar emot en begäran om att återkalla ansökan. En begäran om att återkalla ansökan ska vara skriftlig och innehålla följande: Ärendenumret för ansökan om en registrerad EU-formgivning eller, om en begäran

om att återkalla ansökan har lämnats in innan den har fått ett ansökningsnummer, annan information som gör det möjligt att identifiera ansökan, t.ex. sökandens eller

ombudets referensnummer och/eller det provisoriska ärendenummer som anges i det automatiska mottagningsbeviset för ansökningar via systemet för e-inlämning. Om inte alla formgivningar i en gemensam ansökan ska återkallas, uppgift om vilken

eller vilka formgivningar som sökanden vill återkalla. Sökandens namn och adress och/eller i tillämpliga fall ombudets namn och adress.

Avgifterna betalas endast tillbaka om ingen ansökningsdag har tilldelats, utom i de fall där det belopp som sökanden har betalat inte är tillräckligt för att täcka avgifterna för ansökan (eller i förekommande fall senareläggningen) av formgivningen, eller för minst en formgivning i en gemensam ansökan. En begäran om att återkalla ansökan som tas emot av myndigheten på eller efter registreringsdagen kommer att hanteras som en förklaring om avstående (se punkt 11.2 nedan). En begäran om att återkalla ansökan som tas emot av myndigheten på formgivningens ansökningsdag godtas även om formgivningen har registrerats samma dag.

9.3 Ändring av ansökan

9.3.1 Delar som får ändras

Återgivningen av EU-formgivningen får när som helst ändras på oväsentliga punkter på begäran av sökanden (artikel 57.2 i förordningen om EU-formgivning). Detta innebär att den ändrade återgivningen endast får skilja sig från den version som ursprungligen lämnades in i oväsentliga avseenden. Detta gäller om ändrade detaljer (detaljer som avlägsnats, avståtts, ändrats eller lagts till) och ändrad(e) eller återkallad(e) vy(er) är så obetydlig(a) – särskilt i fråga om storlek eller betydelse – att den/de sannolikt inte uppmärksammas. Det är viktigt att notera att termen återgivning avser formgivningen såsom den visas i alla inlämnade vyer eller reproduktioner.

9.3.2 Förfarande för att begära ändring av ansökan

En begäran om ändring av återgivningen av ansökan om EU-formgivning på oväsentliga punkter måste innehålla följande: 1. Den aktuella ansökans ärendenummer. 2. Sökandens namn och adress enligt artikel 1.2 i genomförandeförordningen om EUformgivning. 3. Den ändrade återgivningen av formgivningen (endast på oväsentliga punkter) enligt reglerna om hur EU-formgivningen ska återges visuellt (artikel 2 i genomförandeförordningen om EU-formgivning), tillsammans med en uppgift om de egenskaper som ska ändras och den eller de vyer som ändras eller dras tillbaka (artikel 1.1 c i den delegerade förordningen om EU-formgivning).

En enda begäran om ändring får göras för ändring av samma detaljer i två eller flera formgivningar, förutsatt att sökanden är densamma för alla formgivningar som omfattas av begäran (artikel 1.3 i den delegerade förordningen om EU-formgivning). Om alla kraven är uppfyllda skickar granskaren en bekräftelse på ändringen. För rättelser i andra delar av ansökan när en EU-formgivning registreras, se Riktlinjerna del A, Allmänna regler, avsnitt 5, punkt 11, Rättelse av namn och adress eller avsnitt 6, Upphävande av beslut, annullering av poster i registret och rättelse av fel.

9.3.3 Brister

Brister i begäran om ändring av ansökan Om en begäran om ändring inte uppfyller ovanstående krav och den brist som konstateras kan åtgärdas kommer granskaren att uppmana sökanden att åtgärda bristen inom två månader. Om bristen inte åtgärdas inom tidsfristen kommer granskaren att avslå begäran om ändring (artikel 1.2 i den delegerade förordningen om EU-formgivning). Brister i ändringens omfattning Om en begäran om ändring av ansökan inte uppfyller kravet i artikel 57.2 i förordningen om EU-formgivning, vilket innebär att den ändrade återgivningen av formgivningen går längre än oväsentliga punkter, kommer granskaren att underrätta sökanden om att begäran om ändring inte är godtagbar enligt den nämnda bestämmelsen och att den kommer att avslås.

10 Registrering, offentliggörande och intyg

10.1 Registrering

När prövningen av grunderna för avslag (se punkt 4) och formaliteter (se punkterna 5, 6 och 7) har slutförts, och om det inte finns några brister, registreras formgivningen. En ny registrering införs i registret över EU-formgivningar med de uppgifter som anges i artikel 104 i förordningen om EU-formgivning. Mer information om poster i registret finns i beslut nr EX-26-07 bilaga II.

10.2 Offentliggörande

Alla registrerade EU-formgivningar offentliggörs i tidningen om EU-formgivningar, som endast ges ut i elektroniskt format på myndighetens webbplats.

Internationella registreringar som designerar Europeiska unionen offentliggörs dock av Wipo (International Designs Bulletin) (se punkt 12 nedan). Offentliggörandet sker vid registreringen, såvida inte ansökan innehåller en begäran om att skjuta upp det. Om en ansökan innehåller en begäran om senareläggning av offentliggörandet publiceras den i del A.2 av tidningen om EU-formgivningar och begränsas till följande uppgifter: formgivningens nummer, ansöknings- och registreringsdag samt namn på sökanden och på dennes eventuella ombud. Om en ansökan innehåller en begäran om senareläggning av offentliggörandet som endast gäller vissa av formgivningarna i en gemensam ansökan, kommer endast de formgivningar som inte berörs av senareläggningen att offentliggöras i sin helhet. Datumet för offentliggörandet förs in i registret (artikel 104.2 c i förordningen om EUformgivning).

10.3 Registreringsintyg

Ett registreringsintyg utfärdas när den registrerade EU-formgivningen har offentliggjorts i sin helhet (dvs. offentliggjorts i del A.1). Myndigheten utfärdar emellertid inga registreringsintyg för internationella registreringar som designerar Europeiska unionen (se punkt 12). Registreringsbevis utfärdas endast som e-certifikat online. Innehavare av registrerade EU-formgivningar kan ladda ner intyget dagen efter offentliggörandet med hjälp av verktyget eSearch plus på EUIPO:s webbplats. Vidimerade eller ovidimerade kopior av registreringsintyget kan begäras. Intyget innehåller alla uppgifter som förts in i registret över EU-formgivningar på registreringsdagen. Inga nya intyg utfärdas till följd av ändringar i registret efter registreringsdagen. Ett utdrag från registret som visar formgivningarnas nuvarande administrativa status kan dock begäras. Mer information om erhållande av bestyrkta registerutdrag finns i riktlinjerna, del E, Registeroperationer, avsnitt 5, Granskning av akter. Ett åtgärdat intyg utfärdas efter offentliggörandet av ett fel som kan tillskrivas myndigheten och som ändrar omfattningen av den registrering som identifierats i en formgivningsregistrering (del A.3.2), eller efter offentliggörandet av ett sådant fel som identifierats i en notering (del B.1.2).

10.4 Registreringssymbol

För att underlätta saluföringen av formskyddade produkter och öka medvetenheten om formgivningsregistreringen får innehavaren av en registrerad EU-formgivning informera allmänheten om att formgivningen är registrerad genom att ange bokstaven ”D” inom en cirkel på den produkt som formgivningen ingår i eller används på. Detta

11 Ändringar i registret och i offentliggörandet av EUformgivningsregistreringar

11.1 Inledning

I denna punkt beskrivs följande ändringar i EU-formgivningsregistret: avstående från en EU-formgivning med eller utan senareläggning

ändring av oväsentliga detaljer vid återgivning av en registrerad EU-formgivning

Ändringar av sökandens/innehavarens namn och/eller adress (ort och land) och/

eller av ombudets namn och/eller företagsadress och/eller av formgivarens eller formgivargruppens namn. Registrering av överlåtelser.

Registrering av licenser.

Registrering av rättighetsförfaranden och tillhörande ändring av innehav.

Rättelse av fel i registreringar av EU-formgivningar eller i offentliggörandet behandlas i riktlinjerna del A, Allmänna regler, avsnitt 6 Upphävande av beslut, annullering av poster i registret och korrigering av fel.

11.2. Avstående från den registrerade EU-formgivningen

11.2.1 Allmänna principer

Innehavaren kan när som helst efter registreringen avstå från en EU-formgivning. Ett avstående måste meddelas myndigheten skriftligen (artikel 71 i förordningen om EU-formgivning). En begäran om avstående från eller begränsning av en internationell formgivning som designerar EU måste dock lämnas in till, och registreras av, den internationella byrån (se artikel 16 i Genèveakten och punkt 12.2) ( ). Ett avstående kan även endast gälla vissa formgivningar som ingår i en gemensam ansökan (artikel 10.1 c i genomförandeförordningen om EU-formgivning).

Avståendet får rättsverkan den dag då det förs in EU-formgivningsregistret, utan retroaktiv verkan (artikel 71.1 i förordningen om EU-formgivning). Om en EUformgivning vars offentliggörande har senarelagts avstås, kommer den emellertid redan från början att anses ha saknat den rättsverkan som anges i EU:s formgivningsförordning (artikel 71.2 i förordningen om EU-formgivning). En registrerad EU-formgivning kan endast avstås i sin helhet. Avståendet registreras endast med samtycke från innehavaren av en rätt som har införts i registret (artikel 71.3 i förordningen om EU-formgivning). Personer som har en registrerad rätt innefattar innehavarna av en registrerad licens, de sakrättsligt skyddade innehavarna, fordringsägarna vid registrerade exekutiva åtgärder eller den myndighet som är behörig för en registrerad konkurs eller liknande. Om licenser har registrerats i EU-formgivningsregistret förs avståendet av en EUformgivning in i registret först när bevis tagits emot att innehavaren har informerat licenstagaren eller licenstagarna om avståendet. Avståendet förs in i registret tre månader efter den dag då myndigheten tar emot bevis för att innehavaren har informerat licenstagarna om sin avsikt att avstå, eller tidigare om bevis tas emot för att licenstagarna medger avståendet (artikel 71.3 i förordningen om EU-formgivning). Om talan har väckts vid en behörig domstol eller myndighet angående rätten till en registrerad EU-formgivning enligt artikel 15 i förordningen om EU-formgivning, förs avståendet in i registret endast om den som gör anspråk på rätten medger avståendet (artikel 10.3 i genomförandeförordningen om EU-formgivning).

11.2.2 Formella krav på en förklaring om avstående

Innehavaren ska skriftligen meddela myndigheten om avståendet. De allmänna reglerna för kommunikation med myndigheten gäller (se Riktlinjerna, del A, Allmänna regler, avsnitt 1, Kommunikationsmetoder och tidsfrister). Anmälan om avstående kan lämnas in på det språk som användes för inlämnande av ansökan eller på det andra språket. En förklaring om avstående måste innehålla följande uppgifter som anges i artikel 10.1 i genomförandeförordningen om EU-formgivning: 1. Den registrerade EU-formgivningens registreringsnummer. 2. Innehavarens namn och adress. 3. Uppgifter om vilka formgivningar avståendet gäller, vid gemensamma registreringar. Om en tredje parts rätt till den registrerade EU-formgivningen förs in i registret måste ansökan om avstående innehålla bevis på att den tredje parten samtycker till avståendet. En förklaring om samtycke till avståendet som vederbörligen undertecknats av rättighetsinnehavaren eller av dennes ombud är tillräckliga bevis för att den tredje parten samtycker till att avstå rätten (artikel 10.2 i genomförandeförordningen om EU-formgivning). Om ett förfarande rörande rätten till en registrerad EU-formgivning har inletts vid den behöriga domstolen eller myndigheten enligt artikel 15 i förordningen om EU-formgivning, ska en förklaring

om samtycke till avståendet, undertecknad av sökanden eller dennes ombud, vara tillräckligt bevis för att sökanden samtycker till avståendet (artikel 10.3 i genomförandeförordningen om EU-formgivning). Om en anmälan om avstående inte innehåller alla de uppgifter och inte uppfyller alla krav som anges ovan kommer myndigheten att meddela innehavaren om bristerna och begära att de åtgärdas inom den fastställda tidsfristen. Om bristerna inte åtgärdas inom tidsfristen förs avståendet inte in i registret och innehavaren av EUformgivningen kommer att informeras om detta skriftligen (artikel 71.5 i förordningen om EU-formgivning).

11.3 Ändring i återgivningen av en registrerad EUformgivning

11.3.1 Allmänna principer

Under registreringsperioden eller vid förnyelse går det att ändra återgivningen av en registrerad EU-formgivning i registret på innehavarens begäran, så länge endast oväsentliga detaljer ändras (artikel 67.1 och 67.2 i förordningen om EU-formgivning). Detta innebär att den ändrade återgivningen endast i oväsentliga avseenden får skilja sig från den version som ursprungligen registrerades. Detta gäller när ändrade detaljer (som har avlägsnats, ändrats eller lagts till eller på vilka inget anspråk har gjorts) och ändrade eller återkallade vyer är så obetydliga – särskilt i fråga om storlek eller betydelse – att de sannolikt inte kommer att märkas. Det är viktigt att notera att termen ”återgivning” avser formgivningen såsom den visas i alla inlämnade vyer eller reproduktioner.

11.3.2 Förfarande för att begära ändring av formgivningsåtergivningen

Ett flertal krav måste uppfyllas vid återgivningsändringar gällande registrerade EUformgivningar: Begäran om ändring En begäran om återgivningsändringar av oväsentliga detaljer i en registrerad EUformgivning måste innehålla följande (artikel 7 i genomförandeförordningen om EUformgivning): 1. EU-formgivningens registreringsnummer 2. Namn på och adress till innehavaren av den registrerade EU-formgivningen enligt artikel 1.2 i genomförandeförordningen om EU-formgivning. 3. Den ändrade versionen av formgivningsåtergivningen (artikel 67.2 i förordningen om EU-formgivning) i enlighet med reglerna för hur EU-formgivningar ska återges

visuellt (artikel 2 i genomförandeförordningen om EU-formgivning) tillsammans med en uppgift om vilka detaljer som ändrats och den/de vy(er) som ändrats eller tagits bort.

Betalning av ändringsavgiften Begäran om ändring åtföljs av avgiftsbetalning (artikel 67.3 i förordningen om EUformgivning). Avgiften är 200 euro (bilaga I.13 i förordningen om EU-formgivning). En samlad begäran får göras för ändring av samma inslag i två eller fler registreringar, så länge innehavaren är densamma för alla formgivningar. Den erforderliga ändringsavgiften ska betalas för varje registrering som ska ändras (artikel 67.3 i förordningen om EU-formgivning). Om alla krav är uppfyllda skickar granskaren en bekräftelse på ändringen.

11.3.3 Brister

Brister vid betalning av ändringsavgiften Om innehavaren inte betalar avgiften, eller inte betalar den i sin helhet, kommer myndigheten att informera innehavaren om detta och bevilja en tidsfrist på två månader för att vidta åtgärder. Om ändringsavgiften inom den fastställda tidsfristen betalas i sin helhet går begäran om ändring vidare till bedömning

inte betalas anses begäran om ändring som ”ej inlämnad”

inte betalas för varje registrering som ska ändras, om en begäran påverkar två eller

flera registreringar, avslås begäran om ändring för ytterligare formgivningar såvida det inte är tydligt vilka formgivningar det betalade beloppet är avsett att täcka. Om det inte går att avgöra för vilka formgivningar avgifterna har betalats, behandlar myndigheten formgivningarna i den nummerordning de har i den gemensamma ansökan. Begäran om ändring avslås för de formgivningar för vilka avgiften inte har betalats eller inte har betalats i sin helhet. Brister vid begäran om ändring Om en begäran om registreringsändring inte uppfyller ovanstående krav (artikel 7 i genomförandeförordningen om EU-formgivning) och bristen kan åtgärdas kommer granskaren att uppmana sökanden att åtgärda bristen inom två månader. Om bristen inte åtgärdas inom tidsfristen avslår myndigheten begäran om ändring. Brister i tillämpningsområdet för begäran om ändring Om en begäran om ändring av återgivningen av en EU-formgivningsregistrering inte uppfyller kravet i artikel 57.2 i förordningen om EU-formgivning, vilket innebär att ändringen av formgivningens återgivning inte är att betrakta som obetydlig, kommer granskaren att underrätta sökanden om att begäran om ändring inte är godtagbar enligt den nämnda bestämmelsen och att den kommer att avslås.

11.3.4 Offentliggörande av ändringen

Om alla krav för registreringsändring enligt artikel 67.1 till 67.3 i förordningen om EU-formgivning och artikel 7 i genomförandeförordningen om EU-formgivning är uppfyllda, förs ändringen in i registret och offentliggörs. Offentliggörandet innehåller en återgivning av den registrerade EU-formgivningen, i dess ändrade version (artikel 67.4 i förordningen om EU-formgivning). Myndigheten kommer att underrätta innehavaren om att begäran om ändring har registrerats.

11.4 Ändringar av sökandens/innehavarens namn och/eller adress och/eller dess ombud eller av angivande av formgivare eller formgivningsteam

Innehavaren av EU-formgivningen kan begära att en namn- eller adressändring förs in i registret. Det registrerade ombudet kan begära en ändring av sitt namn eller sin företagsadress. En begäran om registrering av en namn- eller adressändring för en internationell formgivning som designerar Europeiska unionen måste lämnas in till den internationella byrån (se artikel 16 i Genèveakten). En begäran om ändring av namn eller adress måste innehålla följande: 1. registreringsnumret för EU-formgivningen 2. Innehavarens namn och adress enligt registret eller innehavarens id-nummer. 3. Uppgift om det nya namnet och den nya adressen. 4. Ombudets namn och tjänsteadress, om ett ombud har utsetts. Om ändringen gäller angivande, ändring av namn eller formgivarens eller formgivargruppens avstående måste begäran även innehålla följande: Uppgift om den formgivare eller den formgivargrupp som ska läggas till.

Namnet på formgivaren eller medlemmarna i gruppen av formgivare, såsom det

registrerats i registret, och uppgift om att det nya namnet har ändrats. En förklaring, undertecknad av formgivaren eller medlemmarna i gruppen av

formgivare som tagits bort, om att de avstår från rätten att anges. Ändringar av registreringarna av innehavare av EU-formgivningar offentliggörs i del B.2.2 av tidningen om EU-formgivningar, medan överlåtelser av rättigheter offentliggörs i del B.2.1. Ändringar av ombud offentliggörs i del B.9 av tidningen om EU-formgivningar. Ändringar i angivande av formgivaren eller gruppen av formgivare offentliggörs i del B.10.2 i tidningen om EU-formgivningar. Mer information om ändring av namn och adress finns i riktlinjerna, del A, Allmänna regler, avsnitt 5, Parter i förfarandet och auktoriserade ombud, punkt 10, Ändring av namn och adress. Ändringar av adress och namn ska inte förväxlas med rättelse av fel i ansökningar och registreringar avseende EU-formgivningar. Mer information om detta finns i riktlinjerna,

del A, Allmänna regler, avsnitt 6, Upphävande av beslut, annullering av poster i registret och korrigering av fel.

11.5 Överlåtelser

Innehavaren kan överlåta en registrering av en EU-formgivning eller en ansökan om registrering av en EU-formgivning. Överlåtelser förs in i registret på begäran. En begäran om registrering av en överlåtelse för en internationell formgivning som designerar Europeiska unionen måste dock lämnas in till den internationella byrån (se artikel 16 i Genèveakten). De rättsliga bestämmelserna om överlåtelser i förordningen om EU-formgivning och genomförandeförordningen om EU-formgivning motsvarar respektive bestämmelser i EU-varumärkesförordningen och tillämpningsföreskrifterna för EU-varumärken. De rättsliga principerna och noteringsförfarandena vid överlåtelse av EUvarumärken gäller vid överlåtelse av EU-formgivningar (se riktlinjerna för prövning, del E, Registeroperationer, avsnitt 3, EU-varumärken och EU-formgivningar som förmögenhetsobjekt, kapitel 1, Överlåtelse).

11.6 Licenser

Innehavaren kan licensiera EU-formgivningar och licenserna kan föras in i registret på begäran. Bestämmelserna i förordningen om EUformgivning och genomförandeförordningen om EU-formgivning gällande EUformgivningslicenser motsvarar bestämmelserna i EU-varumärkesförordningen och tillämpningsföreskrifterna för EU-varumärken. De rättsliga principerna och noteringsförfarandena för licenser för EU-varumärken gäller även för EU-formgivningar, undantaget de särskilda förfaranden som endast är tillämpliga på EU-formgivningar (se riktlinjerna för prövning, del E, Registeroperationer, avsnitt 3, EU-varumärken och EU-formgivningar som förmögenhetsobjekt, kapitel 2, Licenser, sakrätter, exekutiva åtgärder, insolvensförfaranden, rättighetsförfaranden eller liknande förfaranden).

11.7 Rättighetsförfaranden

Registrerade EU-formgivningar kan bli föremål för rättighetsförfaranden och efterföljande ändringar av äganderätt enligt artikel 15 i förordningen om EUformgivning (se riktlinjerna, del E, Registeroperationer, avsnitt 3, EU-varumärken och registrerade EU-formgivningar som förmögenhetsobjekt, kapitel 2, Licenser, sakrätt, exekutiva åtgärder, insolvensförfaranden, rättighetsförfaranden eller liknande förfaranden, punkt 8.2).

12 Internationella registreringar

Denna del av riktlinjerna handlar om de särskilda regler som gäller vid granskningen av internationella registreringar som designerar EU när ansökningar lämnats in till den internationella byrån vid Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten (nedan kallade ”internationella registreringar som designerar EU” och ”den internationella byrån”) enligt Genèveakten av den 02/07/1999 inom ramen för Haagöverenskommelsen om internationell registrering av industriella formgivningar. Följande allmänna översikt visas endast som ramverk för myndighetens roll i granskningen av internationella registreringar som designerar EU. Den är därför begränsad i omfattning och de regler och metoder som utfärdas av Wipo i förhållande till internationella registreringar gäller. En fullständig översikt av Haagsystemet och hur man ansöker inom ramen för detta finns på https://www.wipo.int/hague/en/.

12.1 Allmän översikt över Haagsystemet

12.1.1 Haagöverenskommelsen och Genèveakten

Haagöverenskommelsen är ett internationellt registreringssystem som gör det möjligt att skydda formgivningar i ett antal stater och/eller mellanstatliga organisationer, såsom Europeiska unionen eller den afrikanska organisationen för immateriella rättigheter, genom en enda internationell ansökan som lämnas in till den internationella byrån. Enligt Haagöverenskommelsen ska en enda internationell ansökan ersätta ett antal ansökningar som annars skulle ha lämnats in till olika nationella myndigheter för immateriella rättigheter eller mellanstatliga organisationer. Internationella registreringar som designerar Europeiska unionen regleras av Genèveakten (1999).

12.1.2 Förfarande för inlämnande av internationella ansökningar

12.1.2.1 Särskilda regler

Till skillnad från protokollet till Madridöverenskommelsen om internationell registrering av varumärken, varken tillåter eller kräver Genèveakten att en internationell registrering bygger på en tidigare inlämnad EU-formgivning eller nationell formgivning. Detta innebär att myndigheten endast kan vara en ”designerad myndighet” och inte en ”ursprunglig myndighet”. Internationella ansökningar måste därför lämnas in direkt till den internationella byrån (artikel 153 i förordningen om EU-formgivning).

Dessutom innehåller varken Genèveakten eller förordningen om EU-formgivning förfaranden för att omvandla en internationell registrering som designerar EU till en eller flera ansökningar om EU-formgivning eller nationell formgivning, eller för att omvandla en internationell registrering som designerar EU till en eller flera nationella formgivningsansökningar i medlemsstaterna och till designeringar av avtalsslutande parter inom ramen för Haagsystemet, eller för att ersätta registreringar avseende EU-formgivningar eller nationella formgivningar med en internationell registrering som designerar den avtalsslutande parten i fråga. Genèveakten föreskriver inte heller möjligheten till efterföljande designering av EU. Genèveakten (1999) och föreskrifterna inom Genèveakten till Haagöverenskommelsen innehåller särskilda regler som kan skilja sig från dem som gäller för ”direkta inlämningar” av EU-formgivningar, dvs. ansökningar som lämnas in direkt till myndigheten (se punkt 2.2.1). Dessa specifika regler avser särskilt i) rätten att lämna in en internationell ansökan, ii) innehållet i en internationell ansökan, iii) avgifter och iv) offentliggörande och senareläggning av offentliggörande.

12.1.2.2 Rätten att lämna in en internationell ansökan

För att ha rätt att lämna in en ansökan om internationell registrering enligt Genèveakten, måste den sökande uppfylla minst ett av följande villkor: 1. vara medborgare i en avtalsslutande part eller i en medlemsstat, i en mellanstatlig organisation som är en avtalsslutande part, såsom Europeiska unionen eller Afrikanska immaterialrättsorganisationen, eller 2. ha hemvist eller stadigvarande boende på en avtalsslutande parts territorium, eller 3. ha en verklig och verksam industriell eller kommersiell anläggning inom en avtalsslutande parts territorium.

12.1.2.3 Innehåll i en internationell registrering som designerar EU

Den sökande kan välja att lämna in den internationella ansökan på engelska, franska eller spanska (regel 6.1 i Haagöverenskommelsen) och elektroniskt via gränssnittet för e‑inlämning (www.wipo.int/hague/en/e-filing.html) eller genom att använda det officiella formuläret (www.wipo.int/hague/en/forms/) på Wipos webbplats. Ingen tidigare nationell eller regional ansökan eller registrering krävs. En internationell ansökan kan omfatta upp till 100 olika formgivningar. Alla formgivningar måste dock tillhöra samma klass enligt internationell klassificering för industriella formgivningar (Locarno klassificeringen). Den måste framför allt, innehålla en återgivning av de berörda industriella formgivningarna, tillsammans med designeringen av de avtalsslutande parter där skydd eftersträvas.

12.1.2.4 Avgifter för internationella registreringar som designerar EU

Tre typer av avgifter måste betalas för en internationell ansökan som designerar Europeiska unionen ( ): en grundavgift;

en avgift för offentliggörande;

en individuell designeringsavgift, nämligen 62 euro per formgivning, omräknat

till schweiziska franc (artikel 154 i förordningen om EU-formgivning, bilaga I.2 i förordningen om EU-formgivning, regel 28 i de gemensamma föreskrifterna).

12.1.2.5 Offentliggörande och senareläggning av offentliggörande av internationella registreringar som designerar EU

Den allmänna regeln är att offentliggörandet i International Designs Bulletin sker tolv månader efter datumet för den internationella registreringen. En internationell ansökan som designerar EU kan innehålla en begäran om att den internationella registreringen ska offentliggöras omedelbart. Om omedelbart offentliggörande begärs, kommer detta offentliggörande att ske så snart nödvändiga tekniska förberedelser har genomförts efter registrering av den industriella formgivningen. En internationell ansökan får innehålla en begäran om senareläggning av offentliggörandet av formgivningen, eller av alla formgivningar i en gemensam ansökan. Enligt Genèveakten får inte offentliggörandet senareläggas för endast vissa av formgivningarna i en gemensam ansökan (artikel 11 i Genèveakten). Senareläggningsperioden för offentliggörande av en internationell ansökan som designerar Europeiska unionen får inte överstiga 30 månader från ansökningsdagen eller, om prioritet åberopas, den dag från vilken prioritet räknas (artikel 11 i Genèveakten). Det förfarande som beskrivs i punkt 6.2.5 ovan är inte tillämpligt, eftersom myndigheten inte är ansvarig för att offentliggöra internationella registreringar som designerar Europeiska unionen.

12.2 Den internationella byråns roll

När den internationella byrån får en internationell ansökan kontrollerar den om ansökan uppfyller de föreskrivna formella kraven, såsom de som beskrivs under punkt 12.1.2.2 och 12.1.2.3 ovan, samt de som gäller kvaliteten på återgivningen av formgivningarna, prioritetsbegäranden och betalningen av avgifterna. Sökanden informeras om eventuella brister som i princip måste åtgärdas inom den fastställda tidsfristen på tre månader. Om detta inte görs anses sökanden avstå från den

internationella ansökan. Alla korrespondens måste skickas till den internationella byrån. Om en internationell ansökan uppfyller de föreskrivna formella kraven, registrerar den internationella byrån ansökan i det internationella registret och offentliggör motsvarande registrering i International Designs Bulletin (såvida inte senareläggning av offentliggörandet har begärts (se punkt 12.1.2.5 ovan)). Offentliggörandet sker elektroniskt på Wipos webbplats och innehåller alla relevanta uppgifter om den internationella registreringen, inklusive en återgivning av formgivningen/ formgivningarna. Den internationella byrån kontrollerar inte om formgivningen är ny eller om den har särprägel, och har därför inte rätt att avvisa en internationell ansökan utifrån denna, eller någon annan, materiell grund. I samband med den internationella byråns internationella offentliggörande anses de designerade myndigheterna ha underrättats om den internationella registreringen. Varje myndighet har därefter möjlighet att avslå skyddet på materiell grund. Följande ändringar, som kan påverka en internationell registrering, kan registreras i det internationella registret: 1. ändring av innehavarens namn och adress; 2. ändring av äganderätten för den internationella registreringen (med avseende på alla eller några av de designerade avtalsslutande parterna och/eller med avseende på hela eller en del av de industriella formgivningarna); 3. avstående av alla industriella formgivningar, med avseende på någon eller alla de designerade avtalsslutande parterna, och 4. begränsning av några av de industriella formgivningarna, med avseende på någon eller alla de designerade avtalsslutande parterna. En begäran om registrering av sådana ändringar måste inges till den internationella byrån på relevant officiellt formulär och måste åtföljas av betalningen av de föreskrivna avgifterna. Information om sådana ändringar registreras i det internationella registret och offentliggörs i bulletinen för information till tredje parter.

12.3 Myndighetens roll som designerad myndighet

12.3.1 Allmän översikt

I detta avsnitt förklaras hur internationella registreringar som designerar EU handläggs av myndigheten när den internationella byrån har meddelat myndigheten om detta, hela vägen fram till det slutliga beslutet om huruvida designeringen av Europeiska unionen har godkänts eller avslagits. En av Haagsystemets huvudfunktioner är att myndigheten kan vägra skydd på EU:s territorium i fråga om en internationell registrering som designerar EU om den inte uppfyller de materiella skyddsvillkor som föreskrivs i EU-lagstiftningen.

Ett avslag får emellertid inte utfärdas på grund av brist på överensstämmelse med de formella kraven, eftersom dessa krav redan ska anses vara uppfyllda efter den internationella byråns granskning. Om myndigheten avslår skydd, måste detta anmälas till den internationella byrån inom sex månader från det att den internationella registreringen som designerar EU, offentliggörs på Wipos webbplats. Alla avslag av skydd kommer att påverka hela EU:s territorium. Om ansökan avslås får innehavaren avstå från den internationella registreringen med avseende på unionen, begränsa den internationella registreringen till en eller vissa av de industriella formgivningarna med avseende på unionen eller inkomma med synpunkter och, om så är lämpligt, utse ett ombud. Det efterföljande förfarandet äger enbart rum inför myndigheten. Ett överklagande av ett avslag måste lämnas in av innehavaren till överklagandenämnden inom tidsfristen och i enlighet med de villkor som anges i förordningen om EU-formgivning, genomförandeförordningen om EUformgivning och den delegerade förordningen om EU-formgivning. Den internationella byrån är inte delaktig i detta förfarande. Ett avslag kan återkallas, helt eller delvis. Ett sådant tillbakadragande kan också ske i form av en motivering med avsikt att skydd ska beviljas den industriella formgivningen, eller några av de industriella formgivningarna, som är föremål för den internationella registrering som designerar EU. De huvudsakliga uppgifterna för EUIPO som designerad myndighet är mottagande av information om den internationella registrering som designerar EU;

prövning av vägransgrunder;

prövning av ansökningar om ogiltigförklaring av formgivning mot internationella

registreringar som designerar EU. Prioritetsbegäran för internationella formgivningar prövas mot de formella kraven av den internationella byrån. EUIPO varken prövar prioritet eller begär styrkande handlingar för internationella formgivningar som designerar EU. Alla dokument som myndigheten tar emot kommer att arkiveras utan att det påverkar beviljandet av skydd, men de kan åberopas i inter partes-förfaranden.

12.3.2 Mottagande av information om den internationella registrering som designerar EU

Meddelanden mellan myndigheten och den internationella byrån skickas elektroniskt (artikel 16 i den delegerade förordningen om EU-formgivning).

12.3.3 Vägransgrunder

När den internationella byrån har meddelat myndigheten om den internationella registrering som designerar EU gäller bestämmelserna i avdelning XII i förordningen om EU-formgivning (artikel 152.1 i förordningen om EU-formgivning).

12.3.3.1 Överensstämmelse med definitionen av en formgivning och iakttagande av allmän ordning och goda seder, och artikel 6b i Pariskonventionen

En internationell registrering som designerar EU får inte avslås för att den inte uppfyller de formella kraven, eftersom dessa krav redan anses vara uppfyllda när de har granskats av den internationella byrån. Myndigheten begränsar sin prövning till de tre grunderna för vägran (artikel 156.1 i förordningen om EU-formgivning). En internationell registrering som designerar EU avslås om en formgivning inte överensstämmer med definitionen i artikel 4.1 i förordningen om EU-formgivning eller om den strider mot allmän ordning eller goda seder (artikel 10 i förordningen om EU-formgivning), vid avsaknad av registreringstillstånd från den behöriga myndigheten, om den innehåller felaktig användning av något av det som förtecknas i artikel 6b i Pariskonventionen, eller av märken, emblem och vapen som inte omfattas av nämnda bestämmelse och som är av särskilt allmänt intresse i en medlemsstat (se punkt 4). Prövningen av grunderna för vägran för internationella registreringar som designerar EU, genomförs på samma sätt som om ansökan om formgivning(ar) hade lämnats in direkt till myndigheten. Tidsfristerna och andra allmänna förfaranden för denna prövning är desamma som de som gäller för ansökningar om formgivning som har lämnats in direkt till myndigheten (se punkt 4.4 ovan).

12.3.3.2 Tidsfrister

Myndigheten måste informera den internationella byrån om alla avslag på ansökningar om skydd inom sex månader efter att den internationella registreringen offentliggjorts på Wipos webbplats (artikel 156.1 i förordningen om EU-formgivning). Ett avslag ska vara motiverat och ange grunderna för avslaget, och innehavaren av den internationella registrering som designerar EU måste ges tillfälle att yttra sig (artikel 156.1 och 156.2 i förordningen om EU-formgivning). Inom två månader från dagen för meddelandet om avslag till Wipo kommer innehavaren av den internationella registreringen därför att ges möjlighet att avstå från den internationella registreringen för EU (för alla formgivningar i registreringen), att begränsa den internationella registreringen till en eller vissa av formgivningarna för Europeiska unionen eller att inkomma med synpunkter (artikel 156.3 i förordningen om EU-formgivning). Den internationella byrån vidarebefordrar meddelandet om avslag till innehavaren (eller i tillämpliga fall till dennes ombud inför Wipo). Innehavaren måste svara direkt till myndigheten eller, i tillämpliga fall, genom sitt ombud (se punkt 12.3.3.4 nedan). Se punkt 1.2.3 ovan för mer information om förlängning av tidsfrister.

12.3.3.3 Språk

En internationell ansökan måste lämnas in på engelska, franska eller spanska (regel 6.1 i Haagöverenskommelsen). I registreringen och offentliggörandet av den internationella registreringen anges det språk på vilket den internationella ansökan togs emot av den internationella byrån (regel 6.2 i Haagöverenskommelsen). I praktiken kan detta språk identifieras från produktuppgiften (INID-kod 54): det första språk som används i produktuppgiften är det språk på vilket den internationella ansökan togs emot av den internationella byrån. De uppgifter som lämnas på de andra två språken är översättningar som tillhandahålls av den internationella byrån (regel 6.2 i Haagöverenskommelsen). Det språk på vilket den internationella ansökan togs emot av den internationella byrån blir EU-designeringens första språk och således det språk som används under myndighetens prövningsförfarande (artikel 137.1 och 137.3 i förordningen om EUformgivning). I alla meddelanden till den internationella byrån kommer myndigheten således att använda det språk på vilket den internationella ansökan lämnades in. Om innehavare vill kommunicera med myndigheten på något av EUIPO:s andra officiella språk måste de tillhandahålla en översättning till det språk på vilket den internationella ansökan lämnades in inom en månad från den dag då det ursprungliga dokumentet gavs in (artikel 137.3 och 137.7 i förordningen om EU-formgivning). Om ingen översättning tas emot inom denna tidsfrist anses det ursprungliga dokumentet inte ha tagits emot av myndigheten.

12.3.3.4 Auktoriserade ombud

I princip behöver inte innehavaren av den internationella registreringen utse något ombud inför myndigheten. Innehavare utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) måste emellertid låta sig företrädas efter ett avslag (se riktlinjerna, del A, Allmänna regler, avsnitt 5, Parter i förfarandet och auktoriserade ombud samt artiklarna 115 och 116 i förordningen om EU-formgivning). Om en innehavare utanför EES har utsett ett ombud inför Wipo som även finns med i myndighetens ombudsdatabas, anses detta ombud automatiskt även vara den internationella registreringsinnehavarens ombud inför myndigheten. Om representation är obligatorisk enligt artikel 115.2 i förordningen om EU-formgivning (se punkt 2.5), och om en innehavare utanför EES inte har utsett något ombud eller har utsett ett ombud inför Wipo som inte finns med i myndighetens ombudsdatabas, kommer innehavaren i alla meddelanden om avslag eller invändningar att uppmanas att utse ett ombud i enlighet med artiklarna 115 och 116 i förordningen om EUformgivning. Om innehavaren har ett Wipo-ombud inom EU som inte finns med i myndighetens ombudsdatabas kommer myndigheten att underrätta ombudet om att behörighetsgrund måste uppges om ombudet vill företräda innehavaren inför myndigheten. Detta innebär

att ombudet måste uppge om han eller hon är utövande jurist eller ett auktoriserat ombud i den mening som avses i artikel 116.1 a eller b eller artikel 116.4 i förordningen om EU-formgivning, eller en anställd i den mening som avses i artikel 115.3 i förordningen om EU-formgivning (se riktlinjerna, del A, Allmänna regler, avsnitt 5, Parter i förfarandet och auktoriserade ombud). Om innehavaren inte utser ett ombud inom den angivna tidsfristen kommer myndigheten att avslå skyddet för den internationella registreringen (artikel 156.4 i förordningen om EU-formgivning).

12.3.3.5 Avstående och begränsning

Om innehavaren avstår från hela den internationella registreringen i EU eller begränsar den till en eller vissa av formgivningarna för Europeiska unionen måste innehavaren informera den internationella byrån genom ett registreringsförfarande i enlighet med artikel 16.1 iv och 16.1 v i Genèveakten. Innehavaren kan informera myndigheten genom att lämna in en motsvarande förklaring (artikel 156.6 i förordningen om EUformgivning).

12.3.3.6 Beviljande av skydd

Om myndigheten konstaterar att det inte finns någon grund för att avslå skydd eller om ett avslag återkallas, måste myndigheten informera den internationella byrån om detta utan dröjsmål.

12.3.3.7 Avslag

Om innehavaren inte avstår från den internationella registreringen för EU, inte begränsar den till en eller vissa av formgivningarna, inte inkommer med synpunkter som uppfyller myndighetens krav inom den angivna tidsfristen eller inte drar tillbaka sin ansökan kommer meddelandet om avslag av skydd av EU-designeringen till den internationella byrån att vidhållas. Om avslaget endast gäller vissa formgivningar i en gemensam internationell registrering kommer myndigheten endast att avslå den del av registreringen som gäller de berörda formgivningarna (artikel 156.5 i genomförandeförordningen om EU-formgivning). Det finns inga rättsliga bestämmelser i förordningen om EU-formgivning, genomförandeförordningen om EU-formgivning eller den delegerade förordningen om EU-formgivning som gör det möjligt för en sökande att begära en ändring av formgivningen för att undgå invändningar avseende en internationell registrering. Innehavaren kan emellertid avstå från att designera EU genom att vända sig direkt till Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten, som sedan meddelar myndigheten. Om ansökan avslås får sökanden avstå från den internationella registreringen med avseende på EU, begränsa den internationella registreringen till en eller vissa av de industriella formgivningarna med avseende på EU eller inkomma med synpunkter och,

om så är lämpligt, utse ett ombud. Det är myndigheten som hanterar det påföljande förfarandet. Innehavaren måste överklaga ett beslut om att avslå en begäran om skydd till överklagandenämnden inom den tidsfrist och i enlighet med de villkor som fastställs i artiklarna 77–78 i förordningen om EU-formgivning och artikel 10 i genomförandeförordningen om EU-formgivning (artikel 156.5 i förordningen om EUformgivning). Den internationella byrån är inte delaktig i detta förfarande. Om innehavaren begränsar den internationella registreringen för EU till en eller vissa av formgivningarna eller inkommer med synpunkter som uppfyller myndighetens krav inom den angivna tidsfristen kommer myndigheten att skicka förklaringen om beviljat skydd till den internationella byrån. Om förklaringen om beviljat skydd endast avser vissa av formgivningarna i en gemensam ansökan står det i meddelandet till den internationella byrån vilka formgivningar som har beviljats.

12.4 Internationella registreringars verkan

Om inget avslag meddelas av myndigheten inom sex månader från offentliggörandet av den internationella registreringen på Wipos webbplats, eller om ett meddelande om avslag återkallas, kommer den internationella registreringen från och med den registreringsdag som tilldelats av den internationella byrån enligt artikel 10.2 i Genèveakten (artikel 152.2 i förordningen om EU-formgivning) att ha samma verkan som om ansökan hade lämnats in till och registrerats av myndigheten.

12.5 Ansökningar om ogiltigförklaring mot internationella registreringar som designerar EU

Internationella registreringar som designerar EU kan bli föremål för ogiltighetsförfaranden enligt samma villkor och förfaranderegler som vid ”direkt inlämning” av EU-formgivningar (artikel 157 i förordningen om EU-formgivning, se riktlinjerna för prövning av ansökningar om ogiltigförklarande av formgivning). En ansökan om ogiltighetsförklaring måste lämnas in till myndigheten och tydligt ange det internationella registreringsnumret inklusive den omtvistade formgivningen i en gemensam registrering. Den omtvistade formgivningen i en gemensam registrering kan tydligt identifieras genom att ange vyerna och de vynummer med vilka den omtvistade formgivningen är registrerad, eller genom att lägga till ett tilläggsnummer för den specifika formgivningen till registreringsnumret. I en internationell ansökan som designerar EU måste något av myndighetens språk användas. En ansökan om ogiltigförklaring mot en sådan internationell registrering måste lämnas in på samma språk som ansökan (se punkt 12.3.3.3). Myndigheten kommer att meddela innehavaren eller dennes ombud direkt om eventuella begäranden om ogiltigförklaring. Om en innehavare utanför EES inte har utsett något ombud, eller har utsett ett ombud inför Wipo som inte finns med i EUIPO:s ombudsdatabas, kommer myndigheten att kommunicera med innehavaren direkt och

uppmana denne att utse ett ombud som kan svara inför myndigheten. Innehavaren måste svara direkt till myndigheten eller, i tillämpliga fall, genom ett ombud som finns med i myndighetens förteckning över ombud, i enlighet med artikel 116 i förordningen om EU-formgivning (se punkt 2.5). Om myndigheten ogiltigförklarar rättsverkan av en internationell registrering på Europeiska unionens territorium måste den meddela den internationella byrån om sitt beslut så snart det blir slutgiltigt (artikel 157.2 i förordningen om EU-formgivning och artikel 15.2 i Genèveakten).

12.6 Ändringar som påverkar internationella registreringar

Det internationella registret förs av Wipo. De förfaranden som styr förnyelsen av internationella registreringar och registreringar av ändringar av namn, överlåtelser, avståenden eller begränsning av vissa formgivningar, registrering för någon eller samtliga av de utsedda avtalsparterna eller begränsning av registreringen till vissa formgivningar, hanteras av den internationella byrån (se riktlinjerna, del E, Registeroperationer, avsnitt 4, Förnyelse, punkt 13, Förnyelse av registreringar av internationella formgivningar som designerar EU, artiklarna 16 och 17 i Genèveakten och artikel 158 i förordningen om EU-formgivning). EUIPO behandlar inte förnyelseansökningar eller betalning av förnyelseavgifter eller andra ändringar av internationella formgivningsregistreringar som designerar EU, såsom licenser, sakrätt, exekutiva åtgärder eller insolvensförfaranden.

13 Utvidgningen och den registrerade EUformgivningen

I detta avsnitt diskuteras reglerna i samband med nya medlemsstaters anslutning till Europeiska unionen och de konsekvenser detta har för dem som ansöker om en registrerad EU-formgivning eller för dem som redan har registrerat en sådan. Tio nya medlemsstater gick med i Europeiska unionen 01/05/2004 (Tjeckien, Estland, Cypern, Lettland, Litauen, Ungern, Malta, Polen, Slovenien och Slovakien), två gick med den 01/01/2007 (Bulgarien och Rumänien) och en gick med den 01/07/2013 (Kroatien). Artikel 161 i förordningen om EU-formgivning innehåller bestämmelser angående utvidgningen som avser registrerade EU-formgivningar. Dessa bestämmelser lades till i förordningen om EU-formgivning i samband med EU:s utvidgning 2004 och gäller även för efterföljande utvidgningar. Den enda ändringen av texten i förordningen om EU-formgivning är att de nya medlemsstaternas namn har lagts till. När det gäller EU-formgivningarnas registrerbarhet och giltighet får Europeiska unionens utvidgning följande rättsverkan för registrerade EU-formgivningar.

13.1 Automatisk utvidgning av EU-formgivningen till de nya medlemsstaternas territorier

Enligt artikel 161.1 i förordningen om EU-formgivning ska rättsverkan för alla ansökningar om skydd för EU-formgivning som lämnats in före den 1 maj 2004, den 1 januari 2007 eller den 1 juli 2013 automatiskt utvidgas till att omfatta territorier som hör till de medlemsstater som anslöt sig dessa datum (artikel 161.1 i förordningen om EU-formgivning). Utvidgningen är automatisk i den meningen att den inte medför några administrativa formaliteter eller extra avgifter. EU-formgivningens innehavare eller en tredje part kan inte heller motsätta sig utvidgningen.

13.2 Andra praktiska konsekvenser

13.2.1 Auktoriserade ombud

Från och med anslutningsdagen behöver sökande (samt andra parter i förfaranden vid myndigheten) som har sitt huvudkontor eller sin hemvist i en ny medlemsstat inte längre företrädas av ett auktoriserat ombud. Från och med anslutningsdagen kan auktoriserade ombud från en ny medlemsstat läggas till i myndighetens förteckning över auktoriserade ombud i enlighet med artikel 116 i förordningen om EU-formgivning, varefter de kan företräda tredje parter inför myndigheten.

13.2.2 Första och andra språk

Den 1 januari 2004 tillkom nio officiella EU-språk, närmare bestämt estniska, lettiska, litauiska, maltesiska, polska, slovakiska, slovenska, tjeckiska och ungerska. Två nya språk (bulgariska och rumänska) lades till den 1 januari 2007 ( ) och ytterligare ett (kroatiska) lades till den 1 juli 2013. Dessa språk får endast användas som första språk för ansökningar om registrerad EU-formgivning som lämnats in från och med den aktuella anslutningsdagen.

13.2.3 Översättning

Ansökningar om registrerade EU-formgivningar med en tidigare ansökningsdag än anslutningsdagen, eller befintliga registreringar av EU-formgivningar, kommer inte att översättas till den eller de nya medlemsstaternas språk, och de kommer inte heller att offentliggöras på nytt på det språket. Ansökningar om registrerade EU-formgivningar

som lämnas in efter anslutningsdagen kommer emellertid att översättas till alla officiella EU-språk och kommer även att offentliggöras på alla dessa språk.

13.3 Prövning av grunder för avslag

Myndigheten begränsar sin prövning av de materiella skyddskraven till endast tre grunder för avslag (artikel 56.1 i förordningen om EU-formgivning). En ansökan kommer att avslås om formgivningen inte motsvarar definitionen i artikel 4.1 i förordningen om EU-

formgivning (se punkt 4.1) formgivningen strider mot allmän ordning eller mot goda seder (artikel 10 i

förordningen om EU-formgivning), se punkt 4.2) tillstånd från behörig myndighet för dess registrering saknas, formgivningen

innehåller felaktig användning av något av det som förtecknas i artikel 6b i Pariskonventionen, eller av märken, emblem och vapen som inte omfattas av nämnda bestämmelse och som är av särskilt allmänt intresse i en medlemsstat (se punkt 4.3). En ansökan om registrering av en EU-formgivning kan inte avslås på någon av de grunder för avslag som anges i artikel 56.1 i förordningen om EU-formgivning om dessa grunder blir tillämpliga enbart på grund av anslutningen av en ny medlemsstat (artikel 161.2 i förordningen om EU-formgivning). Bedömningen av om en EU-formgivning stämmer överens med artikel 4 i förordningen om EU-formgivning, eller om allmän ordning och allmän moral iakttas, görs normalt sett utan hänsyn till nationella eller språkliga sammanhang. Om en EU-formgivning innehåller ett ord som är stötande på ett språk som till följd av anslutningen av en ny medlemsstat blir ett officiellt språk i Europeiska unionen efter ansökningsdagen, gäller dock inte den grund för avslag som föreskrivs i artikel 10 i förordningen om EU-formgivning.

13.4 Immunitet mot annulleringar baserade på ogiltighetsgrunder som blir tillämpliga endast på grund av att en ny medlemsstat tillkommit

13.4.1 Allmänna principer

Ansökningar om EU-formgivning som lämnats in eller registrerats före den 1 maj 2004, den 1 januari 2007 eller den 1 juli 2013 kommer inte att ogiltigförklaras på grundval av en ogiltighetsgrund som föreligger i någon av de medlemsstater som anslutit sig till Europeiska unionen på dessa datum om ogiltighetsgrunden blev tillämplig först från och med den aktuella anslutningsdagen (artikel 161.3 i förordningen om EUformgivning). Detta är ett uttryck för behovet av att respektera förvärvade rättigheter.

Inte alla ogiltighetsgrunder som anges i artikel 27.1 i förordningen om EU-formgivning kan bli ”tillämpliga enbart på grund av anslutningen av en ny medlemsstat”.

13.4.1.1 Ogiltighetsgrunder som är tillämpliga oberoende av EU:s utvidgning

Anslutningen av en ny medlemsstat har ingen verkan på tillämpligheten av följande fyra ogiltighetsgrunder. Artikel 161.3 i förordningen om EU-formgivning ger därför inget skydd mot att dessa grunder tillämpas på ansökningar om EU-formgivning som lämnats in före den 1 maj 2004, den 1 januari 2007 respektive den 1 juli 2013. Osynlighet och funktionalitet Osynlighet för en EU-formgivning som tillämpas på en del av en sammansatt produkt och begränsningar som gäller detaljer i en formgivning med uteslutande teknisk funktion eller krav på mekaniskt sammanfogade delar, är ogiltighetsgrunder som måste utvärderas på grundval av själva formgivningen och inte utifrån en faktisk situation som råder i en viss medlemsstat (artikel 27.1 b jämförd med artiklarna 5 och 9 i förordningen om EU-formgivning). Nyhetsvärde och särprägel Under normala omständigheter påverkas inte en EU-formgivnings bristande nyhetsvärde eller särprägel av EU:s utvidgning (artikel 27.1 b jämförd med artiklarna 6 och 7 i förordningen om EU-formgivning). Om en formgivning offentliggörs före EU-formgivningens ansöknings- eller prioritetsdag kan detta leda till att gemenskapsformgivningen inte längre anses vara ny eller särpräglad, även om offentliggörandet ägde rum i ett land innan det anslöt sig till EU. Det enda kravet är att ett detta offentliggörande rimligen borde ha blivit känt vid normal yrkesmässig verksamhet i de kretsar inom den berörda sektorn som är verksamma inom unionen (artikel 8.1 i förordningen om EU-formgivning). Rätt till EU-formgivningar Det faktum att rättsinnehavaren till följd av ett domstolsbeslut inte har rätt till EUformgivningen är en annan ogiltighetsgrund som inte påverkas av utvidgningen (artikel 27.1 c i förordningen om EU-formgivning). I artikel 14 i förordningen om EUformgivning ställs inga krav på nationalitet för den person som gör anspråk på rätten till EU-formgivningen, och den domstol som fattar beslutet behöver inte heller finnas i en medlemsstat. Felaktig användning av en eller flera av de symboler som anges i artikel 6ter i Pariskonventionen Ogiltighetsgrunden felaktig användning av en eller flera av de symboler som anges i artikel 6ter i Pariskonventionen påverkas inte heller av EU:s utvidgning. Det finns inget krav på att det förbjudna tecknet måste komma från en medlemsstat (artikel 27.1 g i förordningen om EU-formgivning).

13.4.1.2 Ogiltighetsgrunder till följd av EU:s utvidgning

En ansökan om EU-formgivning som lämnats in före anslutningsdatumen den 1 maj 2004, den 1 januari 2007 eller den 1 juli 2013 kan inte förklaras ogiltig på grundval av någon av de fem ogiltighetsgrunder som anges nedan om någon av dessa grunder blir tillämpliga på grund av anslutningen av en ny medlemsstat (artikel 161.3 i förordningen om EU-formgivning). Strid med ett tidigare formskydd i en ny medlemsstat (artikel 27.1 d i förordningen om EU-formgivning) En ansökan om EU-formgivning som lämnats in före en medlemsstats anslutningsdag kan inte förklaras ogiltig för att den står i strid med en tidigare formgivning som har skyddats i den nya medlemsstaten före EU-formgivningens ansöknings- eller prioritetsdag, men som offentliggjorts vid ett senare datum. Användning av ett tidigare särskiljande kännetecken (artikel 27.1 e i förordningen om EU-formgivning) En ansökan om EU-formgivning som lämnats in före en medlemsstats anslutningsdag kan inte förklaras ogiltig med hänvisning till att den använder ett tidigare särskiljande kännetecken som har skyddats i den nya medlemsstaten före EU-formgivningens ansöknings- eller prioritetsdag. Otillåten användning av ett verk som skyddas av en medlemsstats upphovsrättslagstiftning (artikel 27.1 f i förordningen om EU-formgivning) En ansökan om EU-formgivning som lämnats in före en medlemsstats anslutningsdag kan inte förklaras ogiltig med hänvisning till att den utan tillstånd använder ett verk som har skyddats av den nya medlemsstatens upphovsrättslagstiftning före EUformgivningens ansöknings- eller prioritetsdag. Felaktig användning av märken, emblem och vapen som inte omfattas av artikel 6b i Pariskonventionen (artikel 27.1 g i förordningen om EU-formgivning) En ansökan om EU-formgivning som lämnats in före en medlemsstats anslutningsdag kan inte förklaras ogiltig med hänvisning till felaktig användning av märken, emblem eller vapen som inte omfattas av artikel 6b i Pariskonventionen och som är av särskilt intresse för den nya medlemsstaten. Allmän ordning och allmän moral En ansökan om EU-formgivning som lämnats in före en ny medlemsstats anslutningsdag kan inte förklaras ogiltig med hänvisning till att den strider mot allmän ordning eller allmän moral på den nya medlemsstatens territorium.

13.4.2 Rättsverkan av ett åberopande av prioritet

Ansökningar om EU-formgivning som lämnats in från och med den 1 maj 2004, den 1 januari 2007 respektive den 1 juli 2013 kan förklaras ogiltiga på grundval av de fem ovannämnda grunderna.

Detta gäller även om prioritetsdagen för den aktuella EU-formgivningen är tidigare än den relevanta anslutningsdagen. Rätten till prioritet skyddar inte EU-formgivningens innehavare mot ändringar i den lagstiftning som gäller för formgivningens giltighet.

Prövning av ansökningar om ogiltigförklaring av formgivning

1 Syfte

Syftet med dessa riktlinjer är att förklara hur bestämmelserna i förordningen 8 9 om EU-formgivning ) (EUDR), genomförandeförordningen om EU-formgivning ( ) (genomförandeförordningen om EU-formgivning, EUDIR) och den delegerade förordningen om EU-formgivning ( ) (delegerad förordning om EU-formgivning, EUDDR) tillämpas i praktiken av myndigheten från mottagandet av en ansökan om ogiltigförklaring av en EU-formgivning (ansökan) fram till dess att ogiltighetsförfarandet avslutas. Syftet är också att se till att annulleringsenhetens beslut är konsekventa och att ärenden behandlas konsekvent. Riktlinjerna är inte avsedda att och kan inte ändra förordningarnas rättsliga innehåll.

2 Inledning – Allmänna principer för ogiltighetsförfaranden

2.1 Skyldighet att ange skäl

I annulleringsenhetens beslut måste skälen som dessa bygger på anges (artikel 79 i förordningen om EU-formgivning). Resonemanget måste vara logiskt och får inte uppvisa interna inkonsekvenser. Annulleringsenheten kommer att tillämpa de principer som förklaras i Riktlinjerna, del A, Allmänna regler, avsnitt 2, Allmänna principer som ska följas i förfaranden, punkt 1, Fullgod grund för beslut.

2.2 Rätten att höras

Annulleringsenhetens beslut ”[grundar sig endast] på omständigheter eller bevis som parterna har haft tillfälle att yttra sig över” (artikel 79 i förordningen om EUformgivning). Annulleringsenheten kommer att tillämpa de principer som förklaras i riktlinjerna, del A, Allmänna regler, avsnitt 2, Allmänna principer som ska följas i förfaranden, kapitel 2, Rätten att höras.

2.3 Omfattningen av myndighetens prövning

Vid ogiltighetsförfaranden är myndighetens prövning begränsad till de grunder, sakförhållanden, bevis och skäl som lämnats in av parterna (artikel 63.1 i förordningen om EU-formgivning). Detta hindrar inte myndigheten från att beakta välkända fakta (16/02/2017, T828/14 och T829/14, Radiatori per riscaldamento, EU:T:2017:87, § 90; se Riktlinjerna, Del A, Allmänna regler, Avsnitt 2, Allmänna principer som ska följas i förfaranden, Punkt 1, Fullgod grund för beslut). Myndigheten måste väga fakta, bevis och skäl, bedöma deras bindande verkan och därefter dra rättsliga slutsatser av dem, utan att vara bunden av parternas överenskommelse. Påstådda förhållanden som inte kan styrkas av bevis tas inte i beaktande (12/02/2018, R 459/2016-G, Dishes, § 26). Fakta, bevis och skäl är tre olika saker som inte ska förväxlas. Datum för visning av en tidigare formgivning är exempelvis ett faktum. Bevis för detta faktum kan vara datum för publicering av en katalog som visar den tidigare formgivningen tillsammans med bevis för att katalogen varit tillgänglig för allmänheten före dagen för ingivandet eller den dag från vilken prioritet räknas för den omtvistade EU-formgivningen. Sökandens argument kan vara att den tidigare formgivningen utgör ett hinder för särprägeln hos den omtvistade EU-formgivningen, eftersom det helhetsintryck den omtvistade formgivningen ger den informerade användaren inte skiljer sig åt från det helhetsintryck som den tidigare formgivningen ger. Huruvida en EU-formgivning har särprägel eller inte är inte ett faktum utan en rättslig fråga som måste avgöras av annulleringsenheten på grundval av de sakförhållanden, bevis och skäl som lämnats in av parterna. Sakkunnigutlåtanden och andra skriftliga yttranden ingår i de bevis som avses i artikel 83.1 c och f i förordningen om EU-formgivning. Att de är formellt tillåtliga innebär emellertid inte automatiskt att yttrandet är trovärdigt och fungerar som bevis för de fakta som ska bevisas. Dessa yttranden bör snarare granskas kritiskt vad gäller informationens riktighet och korrekthet, samt huruvida de kommer från en oberoende källa och/eller är bundna av eller stöds av skriftlig information (09/03/2012, T-450/08, Phials, EU:T:2012:117, § 26). De rättsliga kriterierna för att tillämpa en ogiltighetsgrund är självfallet en del av de rättsliga omständigheter som lämnats för prövning till myndigheten. Rättsliga omständigheter kan behöva avgöras av annulleringsenheten även om de inte tagits upp av parterna, om det är nödvändigt för att förordningen om EU-formgivning ska kunna tillämpas korrekt. Myndigheten kommer då, på eget initiativ, pröva dessa rättsliga omständigheter som kan bedömas oberoende av eventuell faktisk bakgrund, för att tillåta eller avvisa parternas skäl, även om de inte har uttryckt någon åsikt i dessa frågor (01/02/2005, T57/03, Hooligan, EU:T:2005:29, § 21). Dessa rättsliga omständigheter innefattar bland annat definitionen av en kunnig användare och graden av frihet för formgivaren i den mening som avses i artikel 6 i förordningen om EUformgivning.

2.4 Iakttagande av tidsfrister

Myndigheten kan bortse från fakta eller bevis som de berörda parterna inte har lämnat in i tid (artikel 80.2 i förordningen om EU-formgivning). Parterna erinras om att de måste inkomma med fakta och bevis som de hänvisar till i rätt tid och inom de tidsfrister som myndigheten fastställt. Parter som inte iakttar tidsfristerna riskerar att deras bevis och fakta inte beaktas. Parterna har ingen ovillkorlig rätt att lämna in fakta och bevis efter den tidsfrist som fastställts av myndigheten. Om myndigheten utövar sin befogenhet att göra en skönsmässig bedömning enligt artikel 80.2 i förordningen om EU-formgivning måste den ange skälen till att sent inlämnade sakuppgifter och bevis är tillåtliga eller inte, med beaktande av huruvida det material som lämnats in för sent till synes är relevant för resultatet av det ogiltighetsförfarande som inletts vid myndigheten. Vidare måste myndigheten överväga om det skede i förfarandet vid vilket den försenade inlämningen äger rum, och omständigheterna kring detta, inte talar mot att sådana frågor beaktas (13/03/2007, C‑29/05 P, ARCOL / CAPOL, EU:C:2007:162, § 42-44; 05/07/2017, T‑306/16, Door handles, EU:T:2017:466, § 15-18). Befogenheten att göra en skönsmässig bedömning när det gäller tillåtligheten av handlingar som lämnats in efter tidsfristen gäller endast ”kompletterande” bevis eller ”ytterligare bevis”, i motsats till ”helt ny bevisning” som aldrig är tillåtlig. ”Helt ny bevisning” kännetecknas av avsaknaden av en koppling till tidigare inlämnad bevisning och ska avvisas som försenad. ”Ytterligare” eller ”kompletterande bevisning” är däremot bevisning som kompletterar annan bevisning som tidigare lämnats in i rätt tid. Detta är den bevisning som myndigheten kan använda sig av för att utöva sin befogenhet att göra en skönsmässig bedömning (se 13/12/2023, T-10/23, Lampenschirme, EU:T:2023:804, § 48; and by analogy 14/05/2019, T‑89/18 & T‑90/18, Café del Sol/Café del Sol (fig.) et al., EU:T:2019:331, § 42). Ett exempel på när myndigheten kan utöva sin befogenhet enligt artikel 80.2 i förordningen om EU-formgivning för att beakta fakta eller bevis som inte lämnades in i tid kan vara de bevis som lämnats in av den part som ansökt om ogiltigförklaring som svar på synpunkterna från innehavaren av den omtvistade EU-formgivningen, till exempel att offentliggörandet av en tidigare formgivning inte har fastställts korrekt enligt artikel 8 i förordningen om EU-formgivning. Utövandet av denna befogenhet att göra skönsmässiga bedömningar kräver dock att de bevis som sökanden av ogiltighetsförklaring har lagt fram kompletterar de ursprungliga bevisen i syfte att vederlägga de specifika argument som framförts av innehavaren av EU-formgivningen, till exempel när det gäller tidpunkt, plats eller omständigheter i samband med offentliggörandet av den tidigare formgivningen. Ett annat exempel är när bevisen inte var tillgängliga i ett tidigare skede eller när en uppgift blev känd under förfarandets gång (14/03/2018, T-651/16, Footwear, EU:T:2018:137, § 34-36; 10/11/2021, T-443/20, Labels, EU:T:2021:767, § 18-22).

Försenad bevisning avseende en tidigare formgivning eller äldre rättighet som inte har åberopats i ansökan om ogiltigförklaring betraktas inte som ytterligare och kommer därför att avslås (13/12/2023, T-10/23, Lampenschirme, EU:T:2023:804, § 47-48; 15/12/2021, T‑682/20, Schuwaren, EU:T:2021:907, § 34). Myndigheten kan även utöva sin befogenhet att göra en skönsmässig bedömning enligt artikel 80.2 i förordningen om EU-formgivning när det gäller fakta och bevis i rättsinnehavarens svar på ogiltighetsansökan som lämnats in efter tidsfristen. Under pågående tidsfrist kan parten begära att tidsfristen förlängs i enlighet med artikel 21 i den delegerade förordningen om EU-formgivning (se punkt 4.1.5). Allmän information om tidsfrister finns i Riktlinjerna, del A, Allmänna regler, avsnitt 1, Kommunikationsmetoder och tidsfrister.

3 Ansökan om ogiltighet – Kontroll av tillåtlighet

3.1 Ansökningsformulär

Ansökningar lämnas in via e-inlämningsalternativet i User Area på EUIPO:s webbplats (beslut nr EX-26-03 från myndighetens verkställande direktör om kommunikation via elektroniska medel av den 1 juli 2026). I händelse av driftstörningar under den elektroniska överföringen av en ansökan, ett meddelande eller ett dokument genom den specifika e-operationen eller einlämningsformatet i User Area, har myndigheten gjort två elektroniska reservalternativ tillgängliga: Teknisk information gällande tillgänglighet och funktionalitet för båda reservalternativen finns i Användningsförhållanden för User Area. Mer information om kommunikation via User Area finns i riktlinjerna, del A, Allmänna regler, avsnitt 1, Kommunikationsmetoder och tidsfrister, punkt 3.1.1.

3.2 Ansökans räckvidd

Vid ogiltighetsförfaranden kan sökandens yrkande endast gälla ogiltigförklaringen av den omtvistade registrerade EU-formgivningen (artikel 27 i förordningen om EUformgivning). Om en omtvistad EU-formgivning ingår i en gemensam registrering måste varje formgivning bestridas individuellt (artikel 44.4 i förordningen om EU-formgivning) och identifieras genom hänvisning till dess fullständiga registreringsnummer eller till den numrering som fastställts för gemensamma internationella ansökningar. En enda ansökan (och gemensamt angivande av grunderna) kan gälla fler än en EUformgivning i en gemensam registrering. I detta fall måste ansökningsavgiften betalas

för varje omtvistad EU-formgivning. Av tydlighetsskäl rekommenderar myndigheten emellertid att separata ansökningar lämnas in för varje omtvistad EU-formgivning.

3.3 Förfarandespråk

Vid förfaranden för ogiltigförklaring av formgivningar gäller andra språkregler än vid förfaranden om varumärken, se förklaringen nedan. En ansökan om ogiltigförklaring måste lämnas in på förfarandespråket, vilket är det språk som används i ansökan om registrering av den omtvistade EU-formgivningen, förutsatt att språket som används i ansökan är ett av myndighetens fem arbetsspråk (artikel 137 i förordningen om EU-formgivning). Om språket i ansökan inte är ett av myndighetens fem egna språk, är förfarandespråket det andra språket som angetts i ansökan om den omtvistade EUformgivningen (artikel 137.4 i förordningen om EU-formgivning). När det gäller internationella registreringar som avser EU är förfarandespråket det språk som den internationella ansökan lämnades in på (engelska, franska eller spanska). Detta motsvarar det första språk som används för produktuppgiften (INIDkod 54 av de internationellt överenskomna siffrorna för identifiering av [bibliografiska] uppgifter), såsom offentliggjorts i Wipos International Designs Bulletin. Det språk som används i produktuppgiften i Hague Express-databasen är gränssnittskänslig och kan därför inte åberopas vid fastställandet av förfarandespråket, eftersom de tre officiella språkens ordning varierar beroende på det valda gränssnittsspråket. Om tvivel föreligger rekommenderas personer som ansöker om ogiltigförklaring att kontrollera vilket språk som användes i ansökan om internationell registrering till den internationella byrån. Om en ansökan om ogiltigförklaring har lämnats in på ett språk som inte är förfarandespråket kommer myndigheten att uppmana sökanden att lämna in en översättning inom en månad efter dagen för mottagande av underrättelsen. Om sökanden inte uppfyller kravet avvisas ansökan (artikel 5.3 i den delegerade förordningen om EU-formgivning). Samma krav på språkregler gäller för de bevis som krävs för att ansökan ska vara tillåtlig (se punkt 3.10.3.2, Tillåtlighetskrav för enskilda grunder), inklusive bevis från de onlinekällor som sökanden hänvisar till, där språket i onlinebevisen inte är samma som förfarandespråket (för mer information om onlinekällor, se punkt 3.10.3.1, Dokumentation av äldre rättigheter på nätet). Om bevisen inte är på förfarandespråket kommer myndigheten att uppmana sökanden att lämna in översättningen inom en månad. Om ingen översättning tas emot inom denna period kommer myndigheten att betrakta bevisen som otillåtliga och gå vidare med prövningen av ansökan utan att ta hänsyn till dessa bevis (artikel 5.3 i den delegerade förordningen om EU-formgivning). Eventuella andra styrkande handlingar som inte krävs för ansökans tillåtlighet får lämnas in på något av Europeiska unionens officiella språk. Dessa inbegriper handlingar som sökanden lämnat in till stöd för en ansökan om ogiltighetsförklaring på

grundval av artikel 27.1 a i förordningen om EU-formgivning eller artikel 27.1 b jämförd med artikel 9 eller 10 i förordningen om EU-formgivning, samt de styrkande handlingar som avses i punkt 4.1.3.2, Översättning av sökandens svar och punkt 4.1.3.3, Inlämning av bevis på användning av ett äldre varumärke. Om de styrkande handlingarna inte lämnas in på förfarandespråket får myndigheten begära att sökanden lämnar in en översättning av dessa handlingar till förfarandespråket inom en angiven tidsfrist, antingen på eget initiativ eller på begäran av den andra parten (artikel 5.4 i den delegerade förordningen om EU-formgivning jämförd med artikel 15 i EU:s varumärkesdirektiv och artikel 24 i genomförandeförordningen för EU-varumärken). Frågan om huruvida vissa delar av det bevis som krävs för att ansökan ska tas upp (och de styrkande handlingarna) kan anses irrelevanta för ansökan, och därför inte behöver översättas, är en fråga som sökanden får avgöra. Om ingen översättning lämnas in får annulleringsenheten bortse från de textavsnitt i bevisen som inte är översatta och basera sitt beslut endast på de bevis som har översatts till förfarandespråket (artikel 5.3 i den delegerade förordningen om EU-formgivning). För språkkrav för översättningar, se Del A, Allmänna regler, avsnitt 4, Förfarandespråk, punkt 7, Översättningar och deras certifiering. Parterna i ogiltighetsförfarandet kan komma överens om ett annat förfarandespråk under förutsättning att det är ett av Europeiska unionens officiella språk. Information om överenskommelsen måste ha inkommit till myndigheten inom en tvåmånadersperiod från det att rättsinnehavaren informerats om det officiella meddelandet som skickats, efter slutförande av prövningen av tillåtlighet i enlighet med artikel 6.1 i den delegerade förordningen om EU-formgivning (se punkt 3.14.1). Om ansökan om ogiltigförklaring inte ingavs på det språket får innehavaren begära att sökanden lämnar in en översättning av ansökan till det språket. En sådan begäran bör inkomma till myndigheten före utgången av den tvåmånadersperiod sedan innehavaren av EU-formgivningen tog emot meddelandet om tillåtlighet (artikel 6.1 i den delegerade förordningen om EU-formgivning). Myndigheten ger sökanden en månads tidsfrist för att lämna in översättningen av ansökan. Om översättningen inte inges inom den fastställda tidsfristen kommer förfarandespråket att förbli oförändrat.

3.4 Identifiering av sökanden

Ansökan måste innehålla uppgifter om namn och adress till sökanden (artikel 2.1 d i den delegerade förordningen om EU-formgivning). Mer information finns i Riktlinjerna, del A, Allmänna regler, avsnitt 5, Parter i förfarandet och auktoriserade ombud, punkt 2, Parter i förfaranden vid myndigheten och punkt 3, Identifiering av parter i förfarandet. Ansökan måste avvisas om informationen i ansökan inte gör det möjligt att otvetydigt identifiera sökanden och om bristen inte har avhjälpts inom två månader efter myndighetens begäran om detta (artikel 5.2 i den delegerade förordningen om EUformgivning).

3.5 Sökandens talerätt

Varje fysisk eller juridisk person, samt varje grupp eller organ som inrättats för att företräda tillverkare, producenter, tjänsteleverantörer, näringsidkare eller konsumenter (om gruppen eller organet har befogenhet att väcka talan i sitt eget namn enligt den lagstiftning som reglerar detta) får lämna in en ansökan om ogiltigförklaring av en EU-formgivning till myndigheten på grundval av artikel 27.1 a och b i förordningen om EU-formgivning (artikel 27.2 i förordningen om EU-formgivning). Om ogiltighetsgrunden saknar rätt till EU-formgivning enligt artikel 27.1 c i förordningen om EU-formgivning är en ansökan om ogiltigförklaring endast tillåtlig om sökanden har rätt till EU-formgivning enligt artikel 14 i förordningen om EUformgivning. Om grunden för ogiltighet är ett intrång i en äldre rättighet i den mening som avses i artikel 27.1 d–f i förordningen om EU-formgivning får ansökan endast lämnas in av följande personer: Sökanden eller innehavaren av den äldre rättigheten.

Personer som enligt unionsrätten, eller enligt rätten i den berörda relevanta

medlemsstaten, har rätt att utöva rättigheten. En licenstagare som auktoriserats av en innehavare av den äldre rättigheten.

Om ogiltighetsgrunden är felaktig användning av flaggor eller andra symboler, i den mening som avses i artikel 27.1 g i förordningen om EU-formgivning, får ansökan endast lämnas in av den person eller enhet som berörs av den felaktiga användningen, om inte annat föreskrivs av respektive medlemsstat (artikel 27.6 i förordningen om EU-formgivning). Rättigheterna kommer att prövas på grundval av den internationella eller nationella rätt eller EU-rätt som styr den tidigare rättigheten eller symbolen i fråga. Ansökan om ogiltigförklaring måste innehålla uppgifter som styrker att sökanden är behörig eller har rätt att lämna in den (artikel 2.1 f i den delegerade förordningen om EU-formgivning). Informationen om sökandens tillstånd eller behörighet kan också finnas tillgänglig via de nätkällor såsom avses i punkt 3.10.3.1.

3.6 Företrädare

Av princip tillämpas reglerna för företrädare vid förfaranden om EU-varumärken i tillämpliga delar även vid ogiltighetsförfaranden för EU-formgivningar (se riktlinjerna, del A, Allmänna regler, avsnitt, 5 Parter i förfarandet och auktoriserade ombud).

3.7 Identifiering av den omtvistade EU-formgivningen

En ansökan om ogiltigförklaring måste innehålla registreringsnumret för den omtvistade EU-formgivningen samt namn för dess rättsinnehavare enligt registret (artikel 2.1 a i den delegerade förordningen om EU-formgivning).

Om informationen från sökanden inte gör det möjligt att entydigt identifiera den omtvistade EU-formgivningen, kommer sökanden att uppmanas att lämna sådan information inom en tvåmånadersperiod. Om sökanden inte uppfyller detta krav avvisas ansökan (artikel 5.2 i den delegerade förordningen om EU-formgivning).

3.8 Registreringar som upphört eller avståtts

En registrerad EU-formgivning kan förklaras ogiltig även efter att EU-formgivningen har upphört att gälla eller avståtts om sökanden visar ett berättigat intresse av att få ett beslut i sakfrågan (artikel 26.2 i förordningen om EU-formgivning). Om den omtvistade EU-formgivningen har upphört att gälla eller avståtts före inlämningen av ansökan om ogiltigförklaring eller före det datum då myndighetens beslut om ansökans tillåtlighet meddelas till parterna, kommer sökanden att uppmanas att inom en tvåmånadersperiod lämna in skäl och bevis för att han eller hon har ett berättigat intresse av ogiltighetsförklaringen. Om sökanden inte uppfyller kravet avslås ansökan och avgifterna återbetalas inte (artikel 5.2 i den delegerade förordningen om EU-formgivning). Inget beslut om kostnader kommer att fattas (artikel 5.5 i den delegerade förordningen om EU-formgivning). Om begäran om avstående lämnas in medan ogiltighetsförfarandet pågår, eller om respitperioden för förnyelse av den omtvistade EU-formgivningen löper ut i samband med ogiltighetsförfarandet, kommer ogiltighetsförfarandet att förklaras vilande. Eftersom begäran om avstående inleder ett separat förfarande i vilket sökanden inte är part, måste den ifrågasatta innehavaren av EU-formgivningen lämna in en separat begäran (artikel 6.5 i den delegerade förordningen om EU-formgivning) i stället för att begära avstående som svar på ansökan om ogiltigförklaring. För mer information, se riktlinjerna för prövning av ansökningar om registrerade EU-formgivningar, 11.2 Avstående från den registrerade EU-formgivningen. Om begäran om avstående inte går vidare, eller om EU-formgivningen förnyas, återupptas ogiltighetsförfarandet. Om den omtvistade EU-formgivningen avförs från registret (artikel 66.8 i förordningen om EU-formgivning) eller om avståendet förs in i registret över EUformgivningar (artikel 71.1 i förordningen om EU-formgivning) medan förfarandet för ogiltighetsförklaring pågår, kommer sökanden att uppmanas att bekräfta om han eller hon upprätthåller sin ansökan och i så fall att lämna in skäl och bevis till stöd för sitt berättigade intresse att inom två månader begära ett beslut i sakfrågan. Om den som ansöker om ogiltighetsförklaring återkallar sin ansökan, inte svarar på inbjudan eller inte visar ett berättigat intresse av att ta emot beslutet, kommer ogiltighetsförfarandet att avslutas utan beslut i sakfrågan (se punkt 6, Avslutande av förfarandet). Ett åberopande av berättigat intresse kommer endast att godtas om sökanden visar varför det krävs ett avgörande i sak om ogiltigförklaringen och varför avståendet eller upphörandet av den omtvistade formgivningen inte räcker för att tillgodose

detta intresse. Begäranden utan styrkande bevis och utan någon förklaring av varför avståendet eller upphörandet av formgivningen inte uppfyller berättigade intressen (till skillnad från en ogiltigförklaring) kommer att avvisas. Ett berättigat intresse kommer till exempel att fastställas om sökanden bevisar att innehavaren av den omtvistade EU-formgivningen har vidtagit åtgärder för att åberopa rättigheter enligt den omtvistade EU-formgivningen mot sökanden. Om annulleringsenheten anser att ett berättigat intresse inte har påvisats kommer den att fatta ett beslut om att avslå begäran och ange skälen till detta. Ogiltighetsförfarandet avslutas (se punkt 6, Avslutande av förfarandet) först när detta beslut blir slutgiltigt. Om sökanden visar att han eller hon har ett berättigat intresse fattar myndigheten ett beslut i sakfrågan. Ovanstående fall måste särskiljas från ansökningar om ogiltigförklaring riktade mot en EU-formgivning, vilka, vid inlämningen av ansökan om ogiltigförklaring eller före det datum då myndighetens beslut om ansökans tillåtlighet meddelas parterna, redan har ogiltigförklarats genom ett slutgiltigt beslut. I dessa fall, är den senare ogiltighetsåtgärden otillåtlig och avgifterna återbetalas inte. Om så är fallet kommer den part som ansöker om ogiltigförklaring att uppmanas att lämna synpunkter innan ansökan avslås (artikel 79.1 i förordningen om EU-formgivning).

3.9 Res judicata

En ansökan om ogiltigförklaring är otillåtlig om en ansökan som avser samma innehåll och grund för talan, och som omfattar samma parter, har prövats i sak, antingen av myndigheten eller av en domstol för EU-formgivningar, och om beslutet har vunnit laga kraft (artikel 73.3 i förordningen om EU-formgivning). Om så är fallet kommer den som ansökt om ogiltighetsförklaring att uppmanas att lämna synpunkter på detta innan ansökan avslås som otillåtlig. Ogiltighetsavgiften återbetalas inte. Om denna orsak till otillåtlighet uppstår efter det att ansökan ansågs tillåtlig kommer myndigheten att uppmana sökanden att kommentera slutsatsen om res judicata innan ansökan avvisas som otillåtlig (det tidigare beslutet om tillåtlighet behöver inte återkallas eftersom det inte innehöll något fel vid den tidpunkt då det fattades). Myndigheten kommer att tillämpa samma principer för bedömning av försvaret enligt res judicata i enlighet med riktlinjerna för prövning av EU-varumärken, del D, Annullering, avsnitt 1, Förfaranden för annullering, 2.5.1.3 Res judicata. För ersättning av kostnader, se punkterna 6.2 Beslut om kostnader och 6.2.2 Fördelning av kostnader.

3.10 Grunder, fakta, bevis och skäl

Ansökan måste innehålla uppgift om de grunder som ansökan bygger på (artikel 73.2 i förordningen om EU-formgivning, artikel 2.1 b i den delegerade förordningen om

EU-formgivning) tillsammans med en motivering som förklarar fakta, bevis och skäl som framförs till stöd för dessa grunder (artikel 2.1 c i den delegerade förordningen om EU-formgivning).

3.10.1 Angivande av grunderna

En ansökan om ogiltigförklaring måste lämnas in med hjälp av det elektroniska formulär som finns på EUIPO:s webbplats. Sökanden kan åberopa en eller flera ogiltighetsgrunder i en enda ansökan. Myndigheten prövar en ansökan mot bakgrund av alla grunder som framförts i ett motiverat utlåtande som förklarar fakta, bevis och skäl, även om motsvarande grund inte är angiven i ansökningsformuläret på nätet. Om ansökningsformuläret, tillsammans med ett motiverat utlåtande som förklarar fakta, bevis och skäl, inte gör det möjligt att otvetydigt fastställa den grund eller de grunder som ansökan om ogiltigförklaring baseras på, kommer sökanden att uppmanas att lämna ytterligare uppgifter i detta hänseende, inom en tvåmånadersperiod. Om sökanden inte uppfyller kravet avvisas ansökan som otillåtlig (artikel 5.2 i förordningen om EU-formgivning (se punkt 3.13 Bristande efterlevnad av tillåtlighetskrav). Grunder för ogiltighet utöver dem som uttryckligen anges i ansökan kommer att betraktas som otillåtliga om de lämnas in till myndigheten senare. Myndigheten rekommenderar starkt att alla grunder för ogiltighet läggs fram i en och samma ansökan. Om separata ansökningar lämnas in mot samma omtvistade EUformgivning men baseras på olika grunder kan myndigheten behandla dem i ett och samma förfarande. Det är mer sannolikt att myndigheten förenar dem om de dessutom ingivits av samma sökande om ogiltigförklaring eller om det finns ett ekonomiskt band mellan de sökande om ogiltigförklaring, till exempel ett moderföretag och dess dotterföretag. Annulleringsenheten kan dock senare besluta att inte längre hantera dem på detta sätt (artikel 8.1 i den delegerade förordningen om EU-formgivning).

3.10.2 Motiverat utlåtande med fakta, bevis och skäl

I förfaranden som rör en ogiltigförklaring är myndighetens prövning begränsad till de grunder, fakta, bevis och skäl som parterna åberopat och yrkat (artikel 80.1 i förordningen om EU-formgivning). Sökanden måste lämna in ett motiverat utlåtande som förklarar fakta, bevis och skäl till stöd för var och en av de åberopade grunderna, samt stödjande bevis (artikel 2.1 c och d i den delegerade förordningen om EU-formgivning). I princip ska alla fakta, bevis och argument som åberopas till stöd för en ansökan om ogiltigförklaring lämnas in tillsammans med ansökan.

3.10.3 Styrkande underlag

Handlingar till stöd för ansökan bör förtecknas i enlighet med kraven i Riktlinjerna, del A, Allmänna regler, avsnitt 10, Bevisning.

3.10.3.1 Bevis för äldre rättigheter på nätet

Om bevis på ansökan om eller registrering av de äldre rättigheterna eller gällande innehållet i de relevanta nationella lagbestämmelserna som åberopas finns tillgängliga på nätet från en av myndigheten godkänd källa, kan sökanden formellt meddela myndigheten att den åberopar dessa bevis. Myndigheten kommer inte att på eget initiativ kontrollera bevis för rättigheter på nätet om sökanden inte uttryckligen och ovillkorligen har uttryckt sin avsikt att åberopa bevis på nätet. Sökanden måste säkerställa att alla uppgifter finns tillgängliga antingen via de bevis från nätkällor som sökanden hänvisar till eller de som ingår i det bifogade utdraget/de bifogade utdragen. Om nätkällorna inte innehåller alla uppgifter som krävs måste den saknade informationen fyllas i från en annan officiell källa och föras in i ansökan.

Rättigheter som har registrerats vid myndigheten

Om ansökan baseras på en äldre rättighet som registrerats hos myndigheten (som EU-formgivning eller EU-varumärke) behöver sökanden inte lämna in några handlingar (inklusive prioritetshandlingar), förutsatt att ansökan också innehåller ansöknings- eller registreringsnumret för de åberopade äldre rättigheterna och deras återgivning (eller benämning). Myndigheten kommer att bedöma den nödvändiga informationen baserat på uppgifterna i myndighetens register.

Rättigheter som inte har registrerats vid myndigheten

Myndigheten godtar information om inlämning eller registrering av åberopade rättigheter och tidigare formgivningar från källor som erkänns av myndigheten, däribland de officiella (inklusive på nätet) databaserna, registren och tidningarna från medlemsstaterna, Wipo (inklusive databaserna Madrid Monitor och Hague Express) och från portalerna DesignView och TMview. Utdragen från dessa källor kan bifogas direkt till ansökan om ogiltigförklaring. Om bevisen finns tillgängliga på nätet via en källa som erkänns av myndigheten kan sökanden av ogiltigförklaring tillhandahålla dessa bevis genom att hänvisa till källan (artikel 2.3 i den delegerade förordningen om EU-formgivning) i stället för att bifoga utdraget till ansökan. I detta fall kan den relevanta informationen direkt laddas upp från källan i ansökningsformuläret (när denna funktion tillhandahålls), eller så kan sökanden lägga till en direkt länk (webbadress) i ansökningsformuläret. Sökanden måste formellt förklara för myndigheten att han eller hon förlitar sig på denna bevisning, annars kommer myndigheten inte att på eget initiativ kontrollera förekomsten och giltigheten av några rättigheter på nätet. En hänvisning till en nätkälla kommer att vara godtagbar, oavsett vilken grund för ogiltigförklaring som åberopas, förutsatt att ansökan också innehåller ansöknings-

eller registreringsnumret för de åberopade äldre rättigheterna eller tidigare formgivningarna och deras återgivning (eller benämning). Myndigheten erkänner information från de officiella nätkällorna hos de behöriga registreringsmyndigheterna i medlemsstaterna som bevis på inlämnande eller registrering av nationella formgivningar och varumärken och information från respektive Wipo-nätkälla som bevis på internationella registreringar. Dessutom erkänner myndigheten, som bevis för inlämnade eller registrerade formgivningar och varumärken, information som erhållits via myndighetens portaler DesignView och TMview. Utdrag genererade via DesignView och TMview och näthänvisningar till dessa databaser återspeglar den information som erhållits direkt från de behöriga registreringsmyndigheterna och betraktas därför som handlingar som motsvarar registreringsintyg från de behöriga registreringsmyndigheterna i den mening som avses i artikel 2.3 i den delegerade förordningen om EU-formgivning (i tillämpliga delar 06/12/2018, T-848/16, V (fig.) / V (fig.) et al., EU:T:2018:884, § 59-61, 70). Sökanden bör noggrant kontrollera att den officiella nätdatabasen som åberopas är uppdaterad och innehåller all relevant information som är nödvändig för att bevisa offentliggörandet, giltigheten och skyddet för den äldre rättigheten som åberopas eller den tidigare formgivningen i ansökan om ogiltigförklaring. Den ska också bevisa sökandens rätt att lämna in ansökan. Om utdraget från en officiell databas eller en databas som finns tillgänglig online inte innehåller alla uppgifter som krävs, måste sökanden komplettera det med andra dokument från en officiell källa som innehåller de uppgifter som saknas. Sökanden måste tillhandahålla en översättning som återger den ursprungliga textens struktur och innehåll, om bevisningen inte är på förfarandets språk (för mer information om språk, se punkt 3.3, Förfarandespråk).

Innehållet i relevant nationell lagstiftning

För att bevisa innehållet i den relevanta nationella lagstiftningen, när det är tillämpligt (artikel 2.3 i den delegerade förordningen om EU-formgivning), kommer en hänvisning till en databas på nätet att godtas, under förutsättning att den avser den officiella rättsliga texten från den berörda medlemsstatens regering eller ett officiellt organ i den medlemsstaten, och på villkor att databasen finns allmänt tillgänglig utan kostnad och att dess sökmiljö är på förfarandets språk. Wipo-databasen Lex är därför en användbar källa eftersom den sammanställer officiella texter för lagstiftning om immateriella rättigheter på det ursprungliga språk som de berörda medlemsstaterna mottagit eller från andra kontrollerade källor (för översättningskrav, se punkt 3.3, Förfarandespråk). Om den ursprungliga lagtexten inte är på förfarandespråket måste översättningen också finnas tillgänglig i den angivna källan på nätet eller lämnas in separat med ansökan om ogiltigförklaring.

3.10.3.2 Tillåtlighetskrav för enskilda grunder

I artikel 2.2 i den delegerade förordningen om EU-formgivning klargörs de särskilda krav som ansökan måste uppfylla, beroende på vilken grund som åberopas. Sökanden måste säkerställa att alla uppgifter finns tillgängliga via bevisningen från de nätkällor som sökanden hänvisar till eller att de ingår i det bifogade utdraget/de bifogade utdragen. Om nätkällorna inte innehåller alla uppgifter som krävs måste den saknade informationen fyllas i från en annan officiell källa och lämnas in i ansökan.

3.10.3.2.1 Artikel 27.1 b i förordningen om EU-formgivning (avsaknad av nyhet och särprägel)

Om sökanden hävdar att den omtvistade EU-formgivningen inte betraktas som ny eller saknar särprägel (artikel 27.1 b i förordningen om EU-formgivning), måste ansökan innehålla uppgifter, en återgivning och bevis på offentliggörandet av den eller de tidigare formgivningarna (artikel 2.2 b i den delegerade förordningen om EUformgivning). Bevis på angivande, återgivning och offentliggörande av tidigare formgivningar kan härröra från källorna och tillhandahållas på de sätt som anges i punkt 3.10.3.1, Bevis för äldre rättigheter på nätet. Bevis från andra källor måste hämtas och bifogas till ansökan. För mer information om prövning av ansökningar om ogiltigförklaring på grundval av artikel 27.1 b i förordningen om EU-formgivning, se punkt 5.7, Avsaknad av nyhet och särprägel.

3.10.3.2.2 Artikel 27.1 c i förordningen om EU-formgivning (avsaknad av behörighet)

Om sökanden hävdar att innehavaren inte har behörighet till den omtvistade EUformgivningen (artikel 27.1 c i förordningen om EU-formgivning), måste ansökan innehålla det slutgiltiga beslutet från en behörig domstol eller myndighet i den berörda medlemsstaten som visar att sökanden har rätt till den omtvistade EU-formgivningen (artikel 2.2 b i den delegerade förordningen om EU-formgivning jämförd med artikel 15 i förordningen om EU-formgivning). Mer information om prövning av ansökningar om ogiltigförklaring på grundval av artikel 27.1 c i förordningen om EU-formgivning finns i punkt 5.3, Avsaknad av behörighet.

3.10.3.2.3 Artikel 27.1 d i förordningen om EU-formgivning (tidigare formgivningsrättighet)

Om sökanden hävdar att den omtvistade EU-formgivningen strider mot en tidigare formgivning (artikel 27.1 d i förordningen om Eu-formgivning) måste ansökan innehålla en återgivning och uppgifter som identifierar den tidigare formgivningen. Om det inte rör sig om en registrerad EU-formgivning måste bevis på dess ansökan

eller registrering tillhandahållas. Detta måste bestå av en kopia av relevant ansökan, registrering och, i tillämpliga fall, förnyelseintyget eller ett motsvarande dokument från den förvaltning där formgivningen lämnades in eller registrerades. Sökanden kan i stället hänvisa till tillgängliga onlinekällor som erkänns av myndigheten där den relevanta informationen finns (se punkt 3.10.3.1). Handlingen måste styrka den tidigare formgivningens existens och giltighet (artikel 2.2 c i den delegerade förordningen om EU-formgivning) och att ansökningsdagen eller, i förekommande fall, prioritetsdagen för den tidigare formgivningen ligger före den omtvistade formgivningens ansökningsdag. Om den tidigare rättigheten väntar på registrering, måste sökanden fylla i akten genom att framställa bevis på registreringen när den har beviljats. Fram till dess räcker det att visa att ansökan lämnats in till den berörda myndigheten. Vid behov kan myndigheten före beslutsfattandet tillfälligt avbryta ogiltighetsförfarandet tills bevis på registrering har inkommit (se punkt 4.1.5.2 Upphävande). Mer information om prövning av ansökningar om ogiltigförklaring på grundval av artikel 27.1 d i förordningen om EU-formgivning finns i punkt 5.8, Konflikt med ett tidigare formgivningsskydd.

3.10.3.2.4 Artikel 27.1 e i förordningen om EU-formgivning (tidigare särskiljande kännetecken)

Om sökanden hävdar att den omtvistade EU-formgivningen används på ett otillåtet sätt av ett särskiljande tecken (artikel 27.1 e i förordningen om EU-formgivning), i enlighet med artikel 2.2 d i den delegerade förordningen om EU-formgivning, måste ansökan innehålla följande: En uppgift om det tidigare särskiljande tecknets typ eller art och dess återgivning.

En uppgift om huruvida det särskiljande tecknet gäller i hela unionen eller i en eller

flera medlemsstater och i så fall en uppgift om vilka medlemsstater. Om det tidigare särskiljande kännetecknet är en rättighet som kan registreras,

uppgifter som identifierar det (t.ex. registreringsnummer, återgivning), inbegripet bevis på att rättigheten är äldre (t.ex. bevis på eventuella yrkanden om prioritet). Bevis på dess existens, giltighet och omfattning, inbegripet innehavarens rätt

att förbjuda användningen av den omtvistade formgivningen. Dessa bevis ska i synnerhet omfatta följande: ○ Om det särskiljande tecknet, som inte är ett registrerat varumärke, åberopas enligt en medlemsstats lagstiftning, ska en uppgift om innehållet i den nationella lagstiftningen som åberopas anges genom att publikationer som innehåller relevanta bestämmelser eller relevant rättspraxis läggs fram. ○ Om det särskiljande kännetecknet är en annan registrerbar rättighet än ett EU-varumärke (t.ex. en geografisk beteckning), en kopia av den relevanta ansökan, registreringen eller förnyelseintyget eller ett motsvarande dokument från den myndighet till vilken det särskiljande kännetecknet lämnades in eller registrerades. Sökanden kan i stället hänvisa till tillgängliga onlinekällor som erkänns av myndigheten där den relevanta informationen finns (se punkt 3.10.3.1). Närmare information om relevanta informationskällor för

geografiska beteckningar finns i Riktlinjerna för varumärken, del C, Invändning, avsnitt 6, Geografiska beteckningar (artikel 8.6 i förordningen om EUvarumärken), punkt 2.4, Närmare uppgifter om dokumentation. Om den tidigare rättigheten väntar på registrering, måste sökanden fylla i akten genom att tillhandahålla bevis på den aktuella registreringen av den tidigare rättigheten som åberopas när den väl är registrerad. Fram till dess räcker det med att bevisa att ansökan har lämnats in till den berörda myndigheten. Vid behov kan myndigheten före beslutsfattandet tillfälligt avbryta förfarandet för ogiltigförklaring tills bevis på registrering har inkommit (se punkt 4.1.5.2 Upphävande). Om den äldre rättighet som åberopas enligt artikel 27.1 e i förordningen om EUformgivning är ett icke-registrerat varumärke eller annat tecken som används i näringsverksamhet måste ansökan om ogiltigförklaring innehålla bevis för att det äldre särskiljande tecknet användes av sökanden före ansökningsdagen för den omtvistade formgivningen, eller före prioritetsdagen. Mer information om prövning av en ansökan om ogiltigförklaring på grundval av artikel 27.1 e i förordningen om EU-formgivning finns i punkt 5.9, Användning av ett tidigare särskiljande tecken.

3.10.3.2.5 Artikel 27.1 f i förordningen om EU-formgivning (äldre upphovsrätt)

Om sökanden hävdar att den omtvistade EU-formgivningen används på ett otillåtet sätt av ett verk som skyddas av upphovsrättslagstiftning i en medlemsstat, i enlighet med artikel 27.1 f i förordningen om EU-formgivning, i enlighet med artikel 2.2 e i den delegerade förordningen om EU-formgivning, måste ansökan innehålla följande: En uppgift och närmare upplysningar som identifierar det verk som skyddas av

upphovsrätt, inbegripet bevis på att rättigheten är äldre samt dess återgivning. En uppgift om den medlemsstat där den skyddas och om innehållet i den

nationella lagstiftningen som åberopas genom att lägga fram publikationer som innehåller relevanta bestämmelser eller relevant rättspraxis, inbegripet, vid behov, domstolsbeslut eller akademiska texter. Bevis för upphovsmannaskap för det tidigare verket som skyddas av upphovsrätt

eller förvärv av rätten till detta verk och dess skyddsomfång enligt den nationella lagstiftning som åberopas, inbegripet rätten att förbjuda den omtvistade användningen som rättsinnehavaren har. För mer information om prövning av en ansökan om ogiltigförklaring på grundval av artikel 27.1 f i förordningen om EU-formgivning, se punkt 5.10, Otillåten användning av ett verk som skyddas av en medlemsstats upphovsrättslagstiftning.

3.10.3.2.6 Artikel 27.1 g i förordningen om EU-formgivning (flaggor och andra symboler)

Om sökanden hävdar att den omtvistade EU-formgivningen innebär en felaktig användning av någon av de detaljer som förtecknas i artikel 6ter i Pariskonventionen eller av märken, emblem och vapen (som inte omfattas av artikel 6ter) som är

av särskilt intresse i en medlemsstat (artikel 27.1 g i förordningen om EU-

formgivning), måste ansökan innehålla en återgivning och en beskrivning av den relevanta detaljen (artikel 2.2 f i den delegerade förordningen om EU-formgivning). Mer information om prövning av en ansökan om ogiltigförklaring på grundval av artikel 27.1 g i förordningen om EU-formgivning finns i punkt 5.11, Felaktig användning av flaggor eller andra symboler.

3.11 Undertecknande av ansökan

Ansökan om ogiltigförklaring måste undertecknas av sökanden eller dennes eventuella ombud. Om ansökan inges på elektronisk väg anses en uppgift om avsändarens namn vara likvärdig med en underskrift i enlighet med artikel 17.1 i den delegerade förordningen om EU-formgivning. Mer information om underskrifter finns i Riktlinjerna, del A, Allmänna regler, avsnitt 1, Kommunikationsmetoder och tidsfrister, punkt 3.1.5.

3.12 Betalning av avgift

För allmänna regler om betalning, se Riktlinjerna, del A, Allmänna regler, avsnitt 3, Betalning av avgifter, kostnader och taxor. Ansökan om ogiltigförklaring anses inte ingiven förrän avgiften har betalats i sin helhet (artikel 73.2 i förordningen om EU-formgivning och artikel 5.1 i den delegerade förordningen om EU-formgivning). Därför kontrollerar myndigheten först om avgiften har mottagits innan den avgör om ansökan kan tas upp till prövning. Om myndigheten konstaterar att avgiften inte har betalats kommer den att begära att sökanden betalar avgiften inom två månader från mottagandet av meddelandet. Om sökanden inte uppfyller begäran anses ansökan inte ha ingivits och sökanden informeras om detta. Om den avgift som krävs betalas efter att den angivna tidsfristen har löpt ut kommer den att återbetalas till sökanden (artikel 5.1 i den delegerade förordningen om EU-formgivning). Om avgiften mottas efter det att den betalningsfrist som myndigheten angett har löpt ut, men sökanden tillhandahåller bevis på att en order till en bank att överföra betalningsbeloppet i en medlemsstat vederbörligen givits inom betalningsfristen, kommer artikel 180 i förordningen om EU-varumärken att tillämpas, i tillämpliga fall inklusive betalning av en tilläggsavgift (se beslut nr EX-25-13 från myndighetens verkställande direktör av den 1 december 2025 gällande metoder för betalning av avgifter och taxor och fastställande obetydliga belopp av avgifter och taxor och Riktlinjerna, del A, Allmänna regler, avsnitt 3, Betalning av avgifter, kostnader och taxor). Ansökningsdatum för en ansökan om ogiltigförklaring påverkas inte av datumet för betalning av avgiften, eftersom artikel 73.2 i förordningen om EU-formgivning inte föreskriver några följder när det gäller ansökans inlämningsdatum. Om avgiften betalas

inom den tidsfrist som fastställs i artikel 5.1 i den delegerade förordningen om EUformgivning, anses ansökan vara ingiven och ansökningsdatumet blir det datum då ansökan togs emot av myndigheten. Som allmän princip är ogiltighetssavgiften en ansökningsavgift för ingivande av ansökan oavsett förfarandets utfall. Den kommer därför inte att återbetalas om ansökan avvisas som otillåtlig eller dras tillbaka under förfarandet.

3.13 Bristande efterlevnad av tillåtlighetskrav

Om sökanden inte tar med alla tillåtlighetsuppgifter som anges i detta kapitel i ansökan (3 Ansökan om ogiltigförklaring – Kontroll av tillåtlighet) kommer myndigheten att utfärda en skrivelse om brister, i vilken det begärs att de saknade uppgifterna lämnas in inom en angiven tidsfrist. Om sökanden inte uppfyller detta krav avvisas ansökan som helt eller delvis otillåtlig (i förhållande till de särskilda grunder, formgivningar eller rättigheter som åberopas) (enligt artikel 5.2 i den delegerade förordningen om EU-formgivning). Nya äldre formgivningar och rättigheter eller nya ogiltighetsgrunder som åberopas efter det att ansökan har meddelats (artikel 4 i den delegerade förordningen om EUformgivning) kommer att avvisas i den mån de skulle utöka tillämpningsområdet för den ursprungliga ansökan om ogiltigförklaring (05/02/2016, R 2407/2014‑3, Kitchen utensils, § 21; 22/10/2009, R 690/2007‑3, Chaff cutters, § 44 et seq.). Detta scenario bör inte förväxlas med bevis avseende angivelse och återgivning av åberopade tidigare formgivning(ar) eller rättighet(er) som lämnats in som svar på en skrivelse om brister som utfärdats av myndigheten i enlighet med artikel 5.2 i i den delegerade förordningen om EU-formgivning. En bedömning av innehållet i ovanstående fakta, bevis och skäl utförs av annulleringsenheten i ett senare skede, när ett beslut fattas.

3.13.1 Beslut om att ansökan är otillåtlig

Om myndigheten anser att ansökan är otillåtlig och bristen inte avhjälps inom den angivna tidsfristen kommer den att utfärda ett beslut om att avvisa ansökan som otillåtlig (artikel 5.2 i den delegerade förordningen om EU-formgivning). Avgiften återbetalas inte.

3.14 Tillåtlighet avseende en av de anförda grunderna eller åberopade äldre rättigheter eller tidigare formgivningar

Om ansökan är baserad på mer än en grund för ogiltighet, eller mer än en äldre rättighet eller tidigare formgivning, betraktas den som tillåtlig om kraven rörande tillåtlighet är uppfyllda för minst en av dessa grunder, och i förhållande till minst en

äldre rättighet eller tidigare formgivning, oavsett om dessa krav är uppfyllda för de återstående grunderna och de äldre rättigheterna eller de tidigare formgivningarna. Eftersom ingen ytterligare tidsfrist beviljas för att styrka ansökan, måste alla uppgifter lämnas i ansökan. Sökanden måste därför redan från början lämna in en fullständig ansökan om ogiltigförklaring som innehåller de nödvändiga uppgifter som krävs enligt artikel 2.1 och 2.2 i den delegerade förordningen om EU-formgivning, inklusive fakta, bevis och skäl avseende alla grunder och äldre rättigheter eller den tidigare formgivning eller de tidigare formgivningar som åberopas (se punkt 3.10.2 Motiverat utlåtande med fakta, bevis och skäl). Av processekonomiska skäl kan myndigheten vid prövningen av ansökans tillåtlighet välja att inte pröva om alla grunder och äldre rättigheter eller tidigare formgivningar som åberopas i ansökan är tillåtliga. I stället kan myndigheten välja att begränsa prövningen till en grund och en äldre rättighet eller tidigare formgivning. Följaktligen kommer sökanden inte att uppmanas att åtgärda tillåtlighetsbrister om och i den mån kraven för tillåtlighet är uppfyllda för minst en av dessa grunder och i förhållande till minst en äldre rättighet eller tidigare formgivning. Undantaget från denna regel gäller grunderna i artikel 5.1 i förordningen om EU-formgivning. Om det framförs ett uttalande om att ansökan om ogiltigförklaring grundar sig på nyhet och/eller särprägel måste tillåtlighetsbedömningen säkerställa att ansökans omfattning är tydlig. I händelse av tvivel kommer myndigheten att uppmana den som ansöker om ogiltighetsförklaring att klargöra om endast nyhet, särprägel eller båda grunderna åberopas och vilka tidigare formgivningar som är relevanta för var och en av grunderna. Om ansökan inte kan tas upp till prövning i sin helhet kommer myndigheten att uppmana den som ansöker om ogiltighetsförklaring att åtgärda tillåtlighetsbristerna inom två månader. Om sökanden inte åtgärdar bristerna avvisas ansökan (artikel 5.2 i den delegerade förordningen om EU-formgivning). Myndigheten utvärderar fakta, bevis och argument utifrån ärendet i ett senare skede när ett beslut fattas. Om ansökan om ogiltigförklaring inte kan prövas på grund av äldre rättighet eller tidigare formgivning som anses tillåtlig kommer myndigheten att pröva om återstående grunder och äldre rättigheter eller tidigare formgivningar är tillåtliga. Vid behov kommer den sökande att uppmanas att åtgärda tillåtlighetsbristerna avseende de återstående äldre rättigheterna eller tidigare formgivningarna och grunderna inom två månader. Om bristerna åtgärdas inom tidsfristen kommer innehavaren att uppmanas att lämna synpunkter i detta avseende innan beslut i frågan fattas. Myndigheten kommer sedan att besluta i sakfrågan utifrån de återstående grunderna och äldre rättigheter eller tidigare formgivningar som anses vara tillåtliga. Om sökanden inte uppfyller begäran kommer tillåtlighetsfrågan att behandlas tillsammans med beslutet i sakfrågan. Beslutet om tillåtlighet avseende ansökan om ogiltigförklaring kan överklagas tillsammans med det slutliga beslutet om avslutande av förfarandet (artikel 77.2 i förordningen om EU-formgivning).

3.14.1 Beslut om att ansökan är tillåtlig och meddelande till parterna

Vid inlämning via e-ansökan får innehavaren av EU-formgivningen ett automatiskt mottagningsbevis för ansökan om ogiltigförklaring. Det är först när ansökan har godkänts som tillåtlig som myndigheten utfärdar ett meddelande till parterna om att den kontradiktoriska delen av förfarandet för ogiltigförklaring har inletts och uppmanar innehavaren att lämna synpunkter som svar inom en tidsfrist på två månader (se punkt 4.1.1, Innehavarens synpunkter) (artikel 6.1 i den delegerade förordningen om EU-formgivning). Detta meddelande utgör beslutet om tillåtlighet, vilket kan överklagas tillsammans med det slutliga beslutet (artikel 77.2 i förordningen om EU-formgivning). Beslutet om tillåtlighet kan emellertid dras tillbaka, i enlighet med de allmänna principerna i förvaltnings- och processrätt, om oegentligheter upptäcks av myndigheten på eget initiativ, inom rimlig tid, eller av innehavaren av EU-formgivningen vid de första synpunkterna (artikel 6.1 i den delegerade förordningen om EU-formgivning) och om sökanden om ogiltigförklaring underlåter att avhjälpa sådana oegentligheter inom den tidsperiod som myndigheten föreskriver (artikel 5 i den delegerade förordningen om EU-formgivning) (artikel 99 i förordningen om EU-formgivning och, genom analogi, 18/10/2012, C-402/11 P, REDTUBE / www.redtube.com, EU:C:2012:649, § 59).

3.15 Deltagande av den som påstås göra intrång

Så länge inget slutgiltigt beslut har fattats av annulleringsenheten kan tredje part, som visar att förfaranden för överträdelse baserat på den omtvistade EU-formgivningen har inletts mot honom eller henne, delta som part i förfarandet för ogiltigförklaring (artikel 76 i förordningen om EU-formgivning och artikel 9 i den delegerade förordningen om EU-formgivning). Den som påstås göra intrång måste inge sin begäran att delta som part inom tre månader efter det datum då överträdelseförfarandena inleddes. Om inget bevis lämnas av rättsinnehavaren för att ett annat datum bör väljas i enlighet med nationell lagstiftning, förutsätter myndigheten att förfarandet inleds på delgivningsdagen för åtgärden mot den som påstås göra intrång. Den som påstås göra intrång måste lämna bevis vad gäller delgivningsdag för åtgärden. En tredje part som bevisar att i) den faktiska rättsinnehavaren av EU-formgivningen har begärt att en påstådd överträdelse av formgivningen upphör och att ii) den tredje parten har inlett ett förfarande för domstolsavgörande som inte kränker den registrerade EU-formgivningen (om fastställelsetalan om att det inte föreligger något intrång i EU-formgivningar är tillåtna enligt nationell lagstiftning) kan också delta som part i ogiltighetsförfaranden (artiklarna 54 och 120 b i förordningen om EUformgivning).

Begäran att delta som part måste lämnas i ett skriftligt motiverat yttrande och kommer inte att anses ingiven förrän avgiften har betalats. De regler som förklaras ovan i punkterna 3.1 Ansökningsblankett till 3.13 Betalning av avgift gäller för den som påstås göra intrång (artikel 76.2 i förordningen om EU-formgivning, artikel 9 i den delegerade förordningen om EU-formgivning).

4 Kontradiktoriska fasen av förfarandet

4.1 Informationsutbyte

4.1.1 Rättsinnehavarens kommentarer

4.1.1.1 Allmänt

Rättsinnehavarens synpunkter kommer utan dröjsmål att delges sökanden. Dokument till stöd för synpunkter bör listas i enlighet med kraven i Riktlinjerna, del A, Allmänna regler, avsnitt 10, Bevis. Om rättsinnehavaren inte lämnar några synpunkter inom tvåmånadersgränsen meddelar myndigheten parterna att den kontradiktoriska delen av förfarandet är avslutad och att ett beslut kommer att fattas efter saklig prövning på grundval av befintliga handlingar. Detsamma skulle gälla om sökanden inte lämnade in synpunkter inom den tidsfrist som myndigheten fastställt (artikel 6.2 i den delegerade förordningen om EU-formgivning).

4.1.1.22 Förtur för granskning av ett förfarande om ogiltighetsförklaring

Enligt artikel 7 i den delegerade förordningen om EU-formgivning ska myndigheten som en prioritet besluta om den ansökan om ogiltigförklaring som har godkänts om följande kumulativa krav är uppfyllda: Ansökan om ogiltigförklaring grundas på artikel 27.1 b i förordningen om EU-

formgivning jämförd med artiklarna 6 och/eller 7 i förordningen om EU-formgivning. Innehavaren av den omtvistade registrerade EU-formgivningen har inte bestridit

grunderna för ogiltighet eller det yrkande som gjorts genom att lämna in synpunkter som svar på ansökan om ogiltigförklaring. Prioritetsfrågan gör det möjligt att pröva ansökan om ogiltigförklaring med förtur inom de tidsfrister inom vilka myndigheten ska fatta ett beslut. Myndigheten ska använda alla tillgängliga medel för att lösa tvisten så effektivt och snabbt som möjligt.

4.1.1.3 Begäran om bevis för användning av ett tidigare varumärke

En begäran om bevis för användning av ett tidigare varumärke under de fem år som föregår datumet för ansökan om ogiltigförklaring kan lämnas in av rättsinnehavaren om följande kumulativa villkor är uppfyllda: Ansökan bygger på artikel 27.1 e i förordningen om EU-formgivning.

Det äldre särskiljande tecknet är ett äldre EU-varumärke, ett varumärke som är

registrerat i en medlemsstat eller vid Benelux byrå för immateriell äganderätt eller en internationell registrering med skydd i EU eller i en medlemsstat som vid tidpunkten för ansökan om ogiltigförklaring har varit registrerat i minst fem år. Begäran om bevis på användning är uttrycklig och lämnas in i ett separat dokument

(artikel 6.3 i den delegerade förordningen om EU-formgivning i kombination med artikel 19.2 i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken). För mer information om tillåtligheten av en begäran om bevis om användning, se Riktlinjerna för EU-varumärken, del C, Invändning, avsnitt 1, Invändningsförfaranden, kapitel 5, Tillåtlighet av begäran om bevis på användning, punkt 5.1.4 Begäran i ett separat dokument och punkt 5.1.5 Sökandens möjlighet att först hantera bevis på användning.

4.1.2 Översättning av rättsinnehavarens kommentarer

Om förfarandespråket inte är språket i ansökan rörande den omtvistade EUformgivningen kan rättsinnehavaren lämna in kommentarer på det språk ansökan är ingiven på (artikel 137.4 i förordningen om EU-formgivning). Myndigheten ansvarar för att få kommentarerna översatta till förfarandespråket kostnadsfritt och överlämnar översättningarna till sökanden utan dröjsmål.

4.1.3 Svar från sökanden

4.1.3.1 Allmänt

Om myndigheten kan basera sitt beslut på parternas ingivna handlingar kommer den att informera parterna om att den kontradiktoriska delen av förfarandet är avslutad. Sökanden har emellertid möjlighet att besvara rättsinnehavarens kommentarer inom två månader (artikel 74.2 i förordningen om EU-formgivning och artikel 6.2 i den delegerade förordningen om EU-formgivning), särskilt i följande fall: Om rättsinnehavarens kommentarer innehåller ytterligare fakta, bevis och skäl som

är prima facie-relevanta för ett beslut i sakfrågan. Om rättsinnehavaren krävde bevis för användning av det tidigare varumärket som

anförs enligt artikel 27.1 e i förordningen om EU-formgivning. Svar från sökanden vidarebefordras till rättsinnehavaren (artikel 6.4 i den delegerade förordningen om EU-formgivning). Om sökandens svar anses tillåtligt uppmanas

rättsinnehavaren att lämna in ett svaromål (artikel 74.2 i förordningen om EUformgivning). Om sökanden inte svarar inom den fastställda tidsfristen meddelar myndigheten parterna att den kontradiktoriska delen av förfarandet är avslutad och att ett beslut kommer att fattas efter saklig prövning på grundval av befintliga handlingar (artikel 6.2 i den delegerade förordningen om EU-formgivning). Syftet med förhandlingarna måste fastställas i ansökan (se punkt 3.10). Det är inte tillåtligt att förlita sig på kompletterande äldre formgivningar eller rättigheter när de lämnas in i det försenade förfarandestadiet av svaret, om det leder till att innehållet i förhandlingarna ändras (22/03/2019, R 1283/2018-3, Goggles (part of-), § 18; 05/02/2016, R 2407/2014-3, Kitchen utensils, § 21; 22/10/2009, R 690/2007-3, Chaff cutters, § 44 et seq.). Tillåtligheten för kompletterande fakta, bevis och skäl rörande tidigare formgivningar eller rättigheter som redan tagits upp i ansökan avgörs av myndigheten enligt artikel 80.2 i förordningen om EU-formgivning (se punkt 2.4). Handlingar till stöd för sökandens synpunkter ska förtecknas i en bilageförteckning (se kraven i Riktlinjerna, del A, Allmänna regler, avsnitt 10 Bevis).

4.1.3.2 Översättning av sökandens svar

Eventuellt svar från sökanden måste vara skrivet på förfarandespråket. När sökandens svar inte är skrivet på förfarandespråket måste sökanden på eget initiativ lämna en översättning av sitt svar inom en månad efter att det ursprungliga svaret lämnats in (artikel 137.7 i förordningen om EU-formgivning). Myndigheten påminner inte sökanden om denna skyldighet. Om sökanden lämnar in översättningen i tid vidarebefordras den till rättsinnehavaren. Om sökanden inte lämnar in översättningen i tid anses svaret inte ha ingivits. Eventuella styrkande handlingar för svaret kan lämnas in på något av Europeiska unionens officiella språk. Om de inte inges på förfarandespråket får myndigheten, på eget initiativ eller på motiverad begäran av den andra parten, begära att sökanden lämnar in en översättning av bevisen till förfarandespråket inom en angiven tidsfrist (artikel 15 i EU:s varumärkesdirektiv jämförd med artikel 24 i genomförandeförordningen för EU-varumärken).

4.1.3.3 Framläggande av bevis för användning av ett tidigare varumärke

När sökanden, i enlighet med artikel 74.3 i förordningen om EU-formgivning jämförd med artikel 64.2 och 64.3 i förordningen om EU-varumärken, uppmanas att framlägga bevis på användning av sitt äldre varumärke, avseende en ogiltighetstalan grundad på artikel 27.1 e i förordningen om EU-formgivning, måste han eller hon lämna dessa bevis i) i anslutning till de varor eller tjänster för vilka varumärket är registrerat och som sökanden nämner som motivering till sin ansökan och ii) för den femårsperiod som föregår datum för ansökan om ogiltigförklaring (den första relevanta perioden), om det inte föreligger lämpliga skäl att inte använda det. Skälen för att inte använda det måste vara välgrundade.

Om det äldre varumärket hade varit registrerat i minst fem år vid den omtvistade formgivningens ansöknings- eller prioritetsdag, måste användningen av det varumärket dessutom fastställas inom de fem år som föregår ansökningsdagen eller, i tillämpliga fall, den omtvistade formgivningens prioritetsdatum (den andra relevanta perioden). Dessa två relevanta perioder överlappar inte nödvändigtvis varandra: de kan överlappa varandra helt eller delvis, eller följa efter varandra (med eller utan tidslucka). Vid överlappning av perioderna kan bevis på användning av det äldre märket beträffande överlappningsperioden beaktas för båda två relevanta perioder (29/11/2018, C-340/17 P, ALCOLOCK, EU:C:2018:965, § 84). Bevis på användning av ett tidigare varumärke måste uppfylla samtliga kumulativa villkor i artikel 10.3 i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken, dvs. angivande av plats, tid, omfattning och slag av användning av det tidigare varumärket för de varor och tjänster som det är registrerat för och som ansökan bygger på. Om språket i de handlingar som sökanden lämnat in inte är förfarandespråket får myndigheten, på eget initiativ eller på motiverad begäran av den andra parten, kräva att en översättning tillhandahålls på det språket inom två månader (artikel 15 i EU:s varumärkesdirektiv jämförd med artikel 24 i genomförandeförordningen för EUvarumärken). I avsaknad av bevis på verklig användning av det tidigare varumärket (om det inte föreligger lämpliga skäl för att inte använda det) eller i avsaknad av en översättning om myndigheten kräver det, avvisas ansökan om ogiltigförklaring i den mån den baserades på artikel 27.1 e i förordningen om EU-formgivning och detta tidigare märke. Vid prövning av bevisen för användning tillämpar myndigheten principerna i Riktlinjerna, del C, Invändning, avsnitt 7, Bevis på användning.

4.1.4 Avslutat utbyte av synpunkter

Om parternas synpunkter inte innehåller ytterligare fakta, bevis eller skäl som är relevanta vid första påseendet för ett beslut i sakfrågan och ytterligare synpunkter inte behövs, informerar myndigheten båda parter om att den kontradiktoriska delen av förfarandet är avslutad och att ett beslut kommer att fattas utifrån befintliga bevis (artikel 74.2 i förordningen om EU-formgivning). Fakta, bevis eller skäl som lämnas in när myndigheten redan har meddelat parterna att den kontradiktoriska delen av förfarandet har avslutats anses otillåtliga utom under exceptionella omständigheter, till exempel om bevisen inte var tillgängliga vid ett tidigare skede eller om en uppgift blev känd under förfarandets gång (artikel 80.2 i förordningen om EU-formgivning, se punkt 2.4).

4.1.5 Förlängning av tidsfrister och uppskjutande

4.1.5.1 Förlängning av tidsfrister

Begäran om en förlängning av en tidsfrist som fastställts av myndigheten från någon av parterna måste inges innan den ursprungliga tidsfristen går ut (artikel 21 i den delegerade förordningen om EU-formgivning). Den allmänna regeln är att en första begäran om förlängning av en tidsfrist anses giltig och myndigheten beviljar då en förlängning som motsvarar den ursprungliga perioden (eller kortare tid om så begärs). Eventuella ytterligare begäranden om förlängning av samma tidsfrist kommer däremot att avvisas, förutom om den part som begär förlängningen vederbörligen förklarar och motiverar de exceptionella omständigheter som utgjorde ett hinder mot att uppfylla den ursprungliga tidsfristen och den första förlängningen och varför en ytterligare förlängning krävs. Allmänna eller vaga förklaringar motiverar inte en andra förlängning. Myndigheten kan framför allt kräva att förlängningen av en tidsfrist ska godkännas av den andra parten eller de andra parterna i förfarandet (artikel 21 i den delegerade förordningen om EUformgivning). Skäl som stödjer en eventuell ytterligare begäran om förlängning måste lämnas till myndigheten. I begäran om förlängning av tidsfristen måste det anges varför parten som påverkas av tidsfristen inte kan hålla den. Omständigheter som är inom den berörda partens kontroll är inte ”exceptionella omständigheter”. Diskussioner i sista minuten med den andra parten utgör till exempel inte ”exceptionella omständigheter”. Dessa står inom parternas kontroll. Båda parter informeras om förlängningen. Mer information om tidsfrister finns i Riktlinjerna, del A, Allmänna regler, avsnitt 1, Kommunikationsmetoder och tidsfrister.

4.1.5.2 Uppskjutande

Myndigheten skjuter upp förfarandet på eget initiativ efter att ha hört parterna, om det inte finns särskilda skäl att fortsätta förfarandet, om myndigheten har fått kännedom om att giltigheten för den omtvistade EU-formgivningen redan har diskuteras i ett genkäromål vid en behörig nationell domstol och den nationella domstolen inte skjuter upp sina förfaranden (artikel 130.2 i förordningen om EU-formgivning). Myndigheten kan även skjuta upp förfarandet om det är lämpligt, särskilt med tanke på de omständigheter som här nämns. Om ansökan om ogiltigförklaring bygger på en tidigare formgivning eller ett tidigare

varumärke för vilka registreringsprocessen pågår, till dess att ett slutligt besked fattas i dessa förfaranden (artikel 27.1 d och e i förordningen om EU-formgivning). Om ansökan om ogiltigförklaring bygger på en tidigare formgivning, ett tidigare

varumärke eller annan tidigare rättighet vars giltighet bestrids i administrativa

förfaranden eller domstolsförfaranden, till dess att ett slutligt beslut har fattats i förfarandena (artikel 27.1 d och e i förordningen om EU-formgivning). Om myndigheten mottar en gemensam ansökan om uppskjutande som

undertecknas av båda parter i syfte att nå en uppgörelse i godo enligt artikel 74 i förordningen om EU-formgivning). Om ett antal ansökningar om ogiltigförklaring har lämnats in för samma EU-

formgivning och om en preliminär prövning visar att EU-formgivningen kan vara ogiltig på grundval av en av dessa ansökningar. Myndigheten kommer att behandla denna ansökan först och kan skjuta upp de övriga förfarandena om ogiltighetsförklaring (artikel 8.2 i den delegerade förordningen om EU-formgivning). Myndigheten har en omfattande egen befogenhet när det gäller att besluta om hur lämpligt uppskjutandet är. Vid beslut om uppskjutande måste hänsyn tas till balansen mellan parternas respektive intressen, inbegripet sökandens intresse av att erhålla ett beslut inom en rimlig tidsperiod (se genom analogi 16/05/2011, T-145/08, Atlas, EU:T:2011:213, § 68-77). Myndigheten delger parterna sitt beslut att bevilja eller avslå ett uppskjutande, samt anger skäl och förklarar vilka faktorer den beaktar i sitt beslut. Om myndigheten beslutar att inte bevilja uppskjutandet kan skälen i stället anges i beslutet som avslutar förfarandet. Om uppskjutandet beviljas för en fastställd period anger myndigheten i sitt meddelande vilken dag förhandlingarna kommer att återupptas. Förhandlingarna återupptas dagen efter att uppskjutandeperioden upphört. Om uppskjutning beviljas för en obestämd period kommer ogiltighetsförfarandet att återupptas när parterna informerar myndigheten om eller när det har kommit till myndighetens kännedom att den händelse som motiverade uppskovet har inträffat eller i förekommande fall inte längre är aktuell. Datum för återupptagandet anges i meddelandet från myndigheten eller, i avsaknad av denna angivelse, dagen efter datumet för meddelandet. Uppskjutande begärs av båda parterna: Om båda parter begär uppskjutande av förfarandet kommer uppskjutandet beviljas utan att begäran ska vara motiverad, enligt artikel 24.2 i den delegerade förordningen om EU-formgivning. Förfarandet får skjutas upp i högst två år enligt artikel 24.2 i den delegerade förordningen om EU-formgivning, vilket ska förstås som sammanlagt två år under förfarandets gång. Oavsett vilken period parterna begär kommer det första uppskjutandet att beviljas för en period på sex månader. Endera parten kan begära att uppskjutningen upphör (”opting out”). Det spelar ingen roll huruvida den andra parten samtycker till det eller inte. Om en av parterna tillämpar opting out, upphör uppskjutningen två veckor efter att parterna informerats om detta. Förfarandet återupptas dagen efter. Om en tidsfrist löpte vid tidpunkten för uppskjutandet beviljas den berörda parten samma fullständiga tidsfrist från och med den dag då förfarandet återupptas. Det är inte möjligt att avbryta förfarandet under den sista månaden av vilandeförklaringen. En sådan begäran kommer att avslås.

Vid en gemensam begäran av parterna kommer vilandeförklaringen att förlängas, utan att begäran ska vara motiverad. Förlängningen av uppskjutandet beviljas under en period av 18 månader (eller för den återstående perioden på upp till två år), oavsett den period som parterna begär, men med möjlighet till undantag. En gemensam begäran om vilandeförklaring avvisas som otillåtlig om parterna har använt den maximala perioden på 2 år.

4.1.6 Bevisupptagning

Parterna kan lämna in bevis i form av handlingar och bevismaterial, hörande av vittnen och sakkunnigutlåtanden och/eller ett beedigat eller styrkt skriftligt utlåtande eller annat skriftligt utlåtande som har liknande rättsverkan enligt lagstiftningen i den stat där utlåtandet upprättades (artikel 83.1 i förordningen om EU-formgivning). Om en part erbjuder bevis i form av vittnesutlåtanden eller sakkunnigutlåtanden uppmanar myndigheten parten att lämna in vittnesutlåtandet eller sakkunnigutlåtandet skriftligen, utom när förhör anses lämpligt (artikel 83 i förordningen om EU-formgivning och artikel 11 den delegerade förordningen om EU-formgivning). Mer information finns i riktlinjerna, del A, Allmänna regler, avsnitt 10, Bevisning.

4.1.7 Muntlig förhandling

Muntliga förhandlingar kan genomföras på begäran av myndigheten eller av någon av parterna (artiklarna 79 och 81 i förordningen om EU-formgivning och artikel 11 i den delegerade förordningen om EU-formgivning). Om en part begär muntliga förhandlingar har myndigheten stor frihet när det gäller att besluta om huruvida muntliga förhandlingar verkligen är nödvändiga. Förhör hålls inte om myndigheten har tillgång till all nödvändig information som grund för den operativa delen av beslutet om ogiltighet (13/05/2008, R 135/2007-3, Macchine da gioco automatiche, § 14). Myndigheten kommer att tillämpa de principer som förklaras i Riktlinjerna, del A, Allmänna regler, avsnitt 2, Allmänna principer som ska följas i förfaranden, punkt 4, Muntlig förhandling.

4.2 Prövning

4.2.1 Inledning av prövning

Annulleringsenheten börjar granska ansökan så snart parterna informerats om att den kontradiktoriska delen av förfarandet har avslutats och att inga ytterligare synpunkter kan lämnas (artikel 74 i förordningen om EU-formgivning).

4.2.2 Prövning av ogiltighetsgrunder

Grunderna för att förklara en EU-formgivning ogiltig anges utförligt i artikel 27 i förordningen om EU-formgivning. En ansökan om ogiltigförklaring baserad på en annan grund än de som anges i förordningen om EU-formgivning (till exempel ett påstående om att rättsinnehavaren agerade i ond tro vid ansökan om den registrerade EU-formgivningen) avvisas som otillåtlig när det gäller grunden i fråga (18/03/2010, T‑9/07, Metal rappers, EU:T:2010:96, § 30–31). Valet och angivelsen av en eller flera ogiltighetsgrunder i ansökningsformuläret är en giltig förklaring av de grunder som ansökan bygger på. Myndigheten måste dock pröva en ansökan mot bakgrund av alla grunder som framförts i den motiverade förklaringen, även om motsvarande rutor i ansökningsformuläret inte har kryssats i. Om sökanden därför i det motiverade utlåtandet angav att den omtvistade EU-formgivningen ”inte var ny” utgör denna angivelse därför en giltig angivelse av grunder, även om detta alternativ inte valdes i det elektroniska formuläret för ansökan om ogiltigförklaring (02/08/2007, R 1456/2006‑3, Saucepan handles, § 10). Prövningen kommer inte att utvidgas till att omfatta grunder som inte anförs i ansökan. Om en sökande, till exempel, enbart åberopar antingen att en EU-formgivning är ny eller att den har en särprägel som ogiltighetsgrund prövar myndigheten endast den åberopade grunden (14/03/2018, T-424/16, Footwear, EU:T:2018:136, § 47). Sökanden kan inte lämna in nya grunder för ogiltighet efter att ansökan om ogiltigförklaring har lämnats in till formgivningsinnehavaren (10/02/2016, R 1885/2014‑3, Logos, § 15-19). Enligt artikel 27.7 i förordningen om EU-formgivning får en registrerad EU-formgivning inte förklaras ogiltig om sökanden eller innehavaren av en av de rättigheter som avses i artikel 27.1 d–f i förordningen om EU-formgivning uttryckligen har samtyckt till registreringen av EU-formgivningen innan ansökan om ogiltigförklaring lämnas in. Om sökanden eller en innehavare av en av de rättigheter som avses i artikel 27.1 d– f i förordningen om EU-formgivning tidigare har ansökt om ogiltigförklaring av en EUformgivning, får denne enligt artikel 27.8 i förordningen om EU-formgivning inte lämna in en ny ansökan om ogiltigförklaring baserad på någon av de andra rättigheter som avses i dessa punkter och som skulle ha kunnat åberopas som stöd för den första ansökan. Om ansökan kan godkännas på grundval av en av flera grunder som sökanden lagt fram fattar annulleringsenheten inte beslut om de övriga (15/12/2004, ICD No 321). Om en ansökan kan godkännas på grund av förekomsten av en av de tidigare gemenskapsformgivningar eller rättigheter som sökanden hänvisar till, kommer de återstående tidigare formgivningarna eller rättigheterna inte att prövas (14/06/2011, T‑68/10, Watches, EU:T:2011:269). Om ansökan inte kan godkännas på grundval av en av flera grunder eller en av de tidigare formgivningar eller rättigheter som konstaterats vara tillåtliga, kommer

myndigheten att pröva de återstående grunderna och rättigheterna eller de tidigare formgivningarna och återuppta tillåtligheten där så krävs (se punkt 3.14, Tillåtlighet avseende en av grunderna eller den äldre rättighet eller tidigare formgivningar som åberopas). Mer information om prövningen av de materiella krav som rör giltigheten för en prioritetsbegäran under ogiltighetsförfaranden finns i riktlinjerna, Prövning av ansökningar om registrerade EU-formgivningar, punkt 6.2.1.1, Prioritet. Oberoende av ogiltighetsgrunden eller ogiltighetsgrunderna bör den omtvistade EUformgivningens giltighet endast bedömas på grundval av återgivningen i ansökan, så som den offentliggörs i registret. Detta beror på att det skydd som en registrerad EUformgivning ges omfattar alla de detaljer som tydligt visas i ansökan om registrering, såsom den offentliggjorts i registret (artikel 19 i förordningen om EU-formgivning).

5 De olika ogiltighetsgrunderna

5.1 Inte en formgivning

Enligt artikel 27.1 a i förordningen om EU-formgivning kan en EU-formgivning förklaras ogiltig om formgivningen inte stämmer överens med definitionen i artikel 4.1 i förordningen om EU-formgivning. Detta skulle vara fallet om vyerna av EUformgivningen är inkonsekventa och återger olika produkter (som inte bildar ett ”produktset” eller en inre eller yttre miljö, som också kan bestå av olika produkter, se artikel 4 i förordningen om EU-formgivning och riktlinjerna, Prövning av ansökningar om registrerade EU-formgivningar, ytterligare krav på återgivningen av formgivningen, punkt 5.5.7, Artikelset och punkt 5.5.10, Rumsligt arrangemang av föremål som är avsedda att bilda en inre eller yttre miljö). Bedömningen kommer att begränsas till att kontrollera om återgivningen visar utseendet på en produkt eller en del av en produkt, det vill säga om den utgör en enda enhetlig produkt. Däremot kan bedömningen inte åberopas för brister i återgivningen som går utöver att kontrollera formgivningens unikhet, eftersom sådana brister måste korrigeras under prövningsskedet inom den angivna tidsfristen (19/02/2025, T-25/23, Bodenmarkerung, EU:T:2025:178, § 33 och 42). Artikel 27.1 a i förordningen om EU-formgivning kan också åberopas om den grafiska återgivningen endast består av en återgivning av en levande organism (såsom växter, frukter eller djur) som inte är en produkt i den mening som avses i artikel 4.2 i förordningen om EU-formgivning. Bedömningen av denna grund baseras enbart på de detaljer i utseendet som visas tydligt i ansökan om registrering, eftersom den definierar föremålet för och omfattningen av skyddet (artikel 19 i förordningen om EU-formgivning). Uttalanden som sökanden eller innehavaren gjort under förfarandet beaktas i allmänhet endast om de återspeglas i själva återgivningen (19/02/2025, T-25/23, Bodenmarkerung, EU:T:2025:178, § 33–34).

5.1.1 Levande organismer

En ansökan om registrering av en EU-formgivning som visar utseendet på en levande organism i sitt naturliga tillstånd kommer att avslås. Även om formen i fråga avviker från den motsvarande levande organismen bör formgivningen avslås om inget annat vid första påseendet visar att formen är resultatet av en manuell eller industriell process (se genom analogi 18/02/2013, R 595/2012-3, GROENTE EN FRUIT, § 11).

En EU-formgivning kommer inte att ogiltigförklaras om det tydligt framgår av återgivningen att produkten inte är kopplad till en levande organism eller om det framgår i produktuppgiften att produkten är artificiell (se särskilt klass 11-04 i Locarnoklassificeringen).

5.1.2 Idéer och metoder för användning

Rättsreglerna avseende formgivningar skyddar utseendet för hela eller delar av en produkt men skyddar inte den idé som ligger bakom formgivningen (06/06/2013, T-68/11, Watch-dials, EU:T:2013:298, § 72). Metoden för användning eller hantering skyddas inte heller genom en formgivning (21/11/2013, T-337/12, Sacacorchos, EU:T:2013:601, § 52).

5.2 Strid mot allmän ordning eller moral

Enligt artikel 27.1 b i förordningen om EU-formgivning kan en EU-formgivning förklaras ogiltig om den inte uppfyller kraven i artikel 10 i förordningen om EU-formgivning. Myndigheten kommer att tillämpa principerna för allmän ordning och allmän moral, vilka förklaras i riktlinjerna, del B, Prövning, avsnitt 4, Absoluta registreringshinder.

5.3 Avsaknad av berättigande

Enligt artikel 27.1 c i förordningen om EU-formgivning kan en EU-formgivning förklaras ogiltig om rättsinnehavaren genom ett beslut från den behöriga domstolen eller

myndigheten inte har rätt till EU-formgivningen enligt artikel 14 i förordningen om EU-formgivning (se punkt 3.5 Sökandens talerätt för rätten att åberopa denna grund). I brist på ett sådant domstolsbeslut kan annulleringsenheten inte förklara den omtvistade EU-formgivningen ogiltig enligt artikel 27.1 c i förordningen om EUformgivning (11/02/2008, R 64/2007-3, Loudspeakers, § 15). Som ett alternativ till att lämna in en begäran om ogiltighetsförklaring enligt artikel 27.1 c i förordningen om EU-formgivning får den person som är berättigad till en EU-formgivning enligt artikel 14 i förordningen om EU-formgivning lämna in en begäran om ägarbyte till myndigheten. En sådan begäran måste åtföljas av det slutliga beslutet från den behöriga domstolen eller myndigheten i den berörda medlemsstaten om rätten till en EU-formgivning enligt artikel 15.4 i förordningen om EU-formgivning. Rättighetsförfarandena preskriberas dock tre år efter dagen för offentliggörandet av en registrerad EU-formgivning, förutsatt att den person som inte har rätt till den registrerade EU-formgivningen inte uppvisade någon ond tro. (Artikel 15.3 i förordningen om EU-formgivning, se Riktlinjerna, Del E, Registeråtgärder, Avsnitt 3, EU-varumärken och EU-formgivningar som egendomsobjekt, Kapitel 2, Licenser, sakrätt, exekutiva åtgärder, insolvensförfaranden, rättighetsförfaranden eller liknande förfaranden, 8.2 Rättighetsförfaranden för EU-formgivningar).

5.4 Beståndsdelar i sammansatta produkter som inte är synliga vid normal användning

Detaljer hos en EU-formgivning som tillämpas på eller ingår i en ”beståndsdel i en sammansatt produkt” kommer inte att beaktas om de inte är synliga vid normal användning av den sammansatta produkten i fråga (artikel 5.2 i förordningen om EUformgivning och skäl 11 i förordningen om EU-formgivning). Med ”sammansatt produkt” avses en produkt som består av flera utbytbara beståndsdelar, så att produkten kan demonteras och åter hopfogas (artikel 4.3 i förordningen om EU-formgivning). Sadeln på en cykel eller motorcykel är till exempel en beståndsdel av en sammansatt produkt i den mening som avses i artikel 4.3 i förordningen om EU-formgivning. Cykeln eller motorcykeln i sig räknas som en sammansatt produkt; sadeln kan ersättas genom att produkten demonteras och åter hopfogas, och utan den kunde den sammansatta produkten inte användas på normalt sätt (16/02/2023, C‑472/21, Monz Handelsgesellschaft Internation, EU:C:2023:105, § 34). En elektrod som är avsedd att föras in i en svetsbrännare kan däremot inte betraktas som en beståndsdel enligt artikel 5.2 i förordningen om EU-formgivning. Detta beror på dess förbrukningsbara natur, det faktum att ett byte inte kräver att svetsbrännaren demonteras och åter hopfogas, eftersom den anses vara fullständig även utan elektroden, och elektrodens utbytbarhet (22/03/2023, T‑617/21, Welding torches (part of -), EU:T:2023:152, § 55–69).

Tabell 1. EUD nr 1292122-0001 (5 av 7 vyer)

En bedömning i abstrakt mening av synligheten hos den beståndsdel som ingår i en sammansatt produkt, som inte har någon koppling till en praktisk användningssituation för produkten, är inte tillräcklig för att en beståndsdel ska kunna omfattas av skyddet som formgivning. Synligheten hos en beståndsdel som ingår i en sammansatt produkt bör bedömas ur slutanvändarens perspektiv, men även utifrån en extern betraktares perspektiv (16/02/2023, C‑472/21, Monz Handelsgesellschaft International, EU:C:2023:105, § 45–46). Med ”normal användning” avses slutanvändarens användning, dock inte underhåll, service och reparationsarbeten (artikel 5.3 i förordningen om EU-formgivning). "Normal användning" avser att den sammansatta produkten används på det sätt den är avsedd att användas. ”Normal användning” omfattar både handlingar som företas under den huvudsakliga användningen av en sammansatt produkt och handlingar som slutanvändaren vanligtvis måste företa i samband med sådan användning (vilket, beroende på produkten, kan innefatta lagring och transport) (16/02/2023, C‑472/21, Monz Handelsgesellschaft International, EU:C:2023:105, § 55–56). Synlighet vid normal användning måste vara en verklig möjlighet och inte bygga på osannolika scenarier. Av säkerhetsskäl omges t.ex. ett elektriskt anslutningsdon normalt av ett hölje för att förhindra kontakt med potentiella användare under driften av en sammansatt produkt, t.ex. ett tåg eller ett elfordon, vilket innebär att det normalt inte är synligt. Argumentet att en sådan beståndsdel teoretiskt blir synlig när den placeras i ett transparent hölje eller ett skal, utgör ett rent hypotetiskt och slumpmässigt kriterium som inte kan beaktas (03/08/2009, R 1052/2008‑3, Electrical contactors, § 42–53). Om ingen av detaljerna i en EU-formgivning tillämpad på en beståndsdel (t.ex. en insats till en värmeväxlare) är synlig vid normal användning av den sammansatta produkten (t.ex. en värmeväxlare), kommer EU-formgivningen att ogiltigförklaras i sin helhet (20/01/2015, T‑616/13, Heat Exchanger Inserts, EU:T:2015:30, § 14–16). Enligt artikel 5.2 i förordningen om EU-formgivning krävs emellertid inte att en beståndsdel ska vara väl synlig i sin helhet hela tiden vid användning av den sammansatta produkten. Det räcker att beståndsdelen kan ses en del av tiden på ett sätt som gör att dess väsentliga särdrag kan uppfattas (16/02/2023, C‑472/21, Monz Handelsgesellschaft International, EU:C:2023:105, § 45).

5.5 Teknisk funktion

I artikel 9.1 i förordningen om EU-formgivning anges att ett EU-formgivningsskydd inte kan erhållas ”för sådana detaljer i en produkts utseende som uteslutande är betingade av en teknisk funktion”. De detaljer i en formgivning som endast betingas av den tekniska funktionen är undantagna från skydd och beaktas inte vid bedömningen av huruvida andra detaljer i formgivningen uppfyller kraven för skydd (skäl 13 i förordningen om EU-formgivning, 18/11/2020, T‑574/19, Fluid distribution equipment, EU:T:2020:543, § 23).

5.5.1 Motivering

Syftet med artikel 9.1 i förordningen om EU-formgivning är att förhindra att teknisk innovation hämmas genom att formskydd beviljas för detaljer med uteslutande teknisk funktion (08/03/2018, C-395/16, DOCERAM, EU:C:2018:172, § 29). I artikel 9.1 jämförd med artikel 27.1 b i förordningen om EU-formgivning föreskrivs att en EU-formgivning är ogiltig i sin helhet om det kan visas att den uteslutande består av yttre detaljer hos en produkt som uteslutande betingas av dess tekniska funktion, även om det finns andra formgivningar som fyller samma funktion (08/03/2018, C-395/16, DOCERAM, EU:C:2018:172, § 32). Om minst en av de yttre detaljerna hos den produkt som omfattas av en omtvistad formgivning inte enbart betingas av produktens tekniska funktion kan formgivningen inte förklaras ogiltig enligt artikel 9.1 i förordningen om EU-formgivning (24/03/2021, T‑515/19, Building blocks from a toy building set, EU:T:2021:155, § 96). Artikel 9.1 i förordningen om EU-formgivning kommer även att uteslutas om innehavaren av den registrerade EU-formgivningen fastställer att andra

överväganden än behovet av att produkten fyller sin tekniska funktion, särskilt de som rör den visuella aspekten, har spelat en roll vid valet av dessa detaljer (08/03/2018, C-395/16, DOCERAM, EU:C:2018:172, § 31) (även om detta inte innebär att en formgivning måste ha en estetisk kvalitet [skäl 13 i förordningen om EU-formgivning]), eller innehavaren av EU-formgivningen fastställer att den omtvistade EU-formgivningen

avser en formgivning som underlättar att ömsesidigt utbytbara produkter sammanfogas eller kopplas flera gånger inom ett modulsystem (se punkt 5.5.2.5).

5.5.2 Prövning

Vid tillämpning av artikel 9.1 i förordningen om EU-formgivning krävs en analys i tre steg: Att fastställa den berörda produktens tekniska funktion.

Att identifiera produktens utseende.

Att mot bakgrund av alla relevanta objektiva omständigheter undersöka om dessa

detaljer enbart betingas av den tekniska funktionen hos den berörda produkten och, om så är fallet, huruvida innehavaren av den registrerade EU-formgivningen har fastställt att andra överväganden har spelat en roll vid valet av detaljer (24/03/2021, T-515/19, Building blocks from a toy building set, EU:T:2021:155, § 98).

5.5.2.1 Fastställande av produktens tekniska funktion och detaljer i produktens utseende

Det första steget i prövningen enligt artikel 9.1 i förordningen om EU-formgivning är att fastställa vilken produktfunktion som är relevant inom den aktuella produktkategorin. Den relevanta produktkategorin identifieras både genom produktuppgiften (se Prövning av ansökningar om registrerade EU-formgivningar, 6.1.5 Produktuppgifter) och återgivningen av själva formgivningen (se 5.7.2.2 Särprägel, Särprägel). Det andra steget består av att fastställa vilka detaljer som ingår i utseendet. Den omtvistade formgivningens yttre egenskaper granskas av myndigheten, med beaktande av parternas inlagor (24/03/2021, T‑515/19, Building blocks from a toy building set, EU:T:2021:155, § 105-108). Funktionen som utförs av den produkt i vilken den registrerade EU-formgivningen ingår, liksom funktionen hos var och en av formgivningens detaljer, kommer i princip inte att prövas på eget initiativ av myndigheten och måste förklaras av den som ansöker om ogiltigförklaring (artikel 80.1 i förordningen om EU-formgivning och punkt 5.5.2.2, Bevisbörda).

5.5.2.2 Lämpliga bevis på funktionalitet

Enligt artikel 9.1 i förordningen om EU-formgivning krävs en objektiv bedömning, särskilt med hänsyn till formgivningen i fråga, de objektiva omständigheterna bakom skälen till valet av detaljer i den berörda produktens utseende, eller information om dess användning eller förekomsten av alternativa formgivningar som uppfyller samma tekniska funktion. Omständigheterna, uppgifterna eller informationen om förekomsten av alternativa formgivningar måste dock stödjas av tillförlitliga bevis.

Bevisbörda

Bevisbördan ligger på den part som ansöker om ogiltigförklaring och som måste lägga fram bevis för att alla detaljer i den omtvistade formgivningen enbart dikteras av den berörda produktens tekniska funktion (artikel 80.1 i förordningen om EU-formgivning; 21/09/2017, C‑361/15 P & C‑405/15 P, Shower drains, EU:C:2017:720, § 60). Andra immateriella rättigheter avseende den berörda produkten En formgivning som skyddas av en EU-formgivning utesluter inte skydd genom andra former av immateriella rättigheter, inklusive patent och nyttighetsmodeller (artikel 135 i förordningen om EU-formgivning).

Patent och nyttighetsmodeller som åberopas i ogiltighetsåtgärder baserade på artikel 9.1 i förordningen om EU-formgivning behöver inte vara giltiga före den omtvistade EU-formgivningen för att de ska vara relevanta. Ogiltighetsåtgärder på grundval av artikel 9.1 i förordningen om EU-formgivning har ett annat syfte än grunden enligt artiklarna 6 och 7 i förordningen om EU-formgivning (nyhet och särprägel). Patent eller nyttighetsmodeller kan bidra till att analysera den produkt som innefattar den omtvistade formgivningen och identifiera de delar som ingår i produkten och bidra till dess tekniska funktion för att se om de motsvarar detaljer i dess utseende (18/11/2020, T-574/19, Fluid distribution equipment, EU:T:2020:543, § 96). Det faktum att patent- eller nyttighetsmodellen beviljas eller söks för en produkt med samma eller liknande utseende kan dock inte i sig, utan ytterligare fakta, bevis och argument, fastställa att alla detaljer i den omtvistade formgivningen enbart styrs av produktens tekniska funktion (04/06/2025, T-1060/23, Massee de plongée, EU:T:2025:565, § 44–46; 18/11/2020, T-574/19, Fluid distribution equipment, EU:T:2020:543, § 81; 19/10/2022, T-231/21, Posts, EU:T:2022:649, § 32). Nedan följer exempel på EU-formgivningar där ett patent eller en nyttighetsmodell med en identisk eller nästan identisk återgivning av EU-formgivningen spelade en roll vid bedömningen av produktens särdrag på grundval av artikel 9.1 i förordningen om EU-formgivning.

Ett patent eller en nyttighetsmodell som innehåller en återgivning som är annorlunda än den omtvistade EU-formgivningen kan fortfarande vara relevant om beskrivningen eller kraven i dokumentet förklarar varför de detaljer som är av samma form som den omtvistade EU-formgivningen kan uppnå samma funktion. Detta resultat är dock inte automatiskt om parterna inte lämnar in argument och bevis som förklarar hur alla detaljer i utseendet hos den omtvistade EU-formgivningen (inklusive de som inte anges i patentet eller bruksmodellen) enbart styrs av en teknisk funktion. Detta åskådliggörs med följande exempel:

Patentet visade endast den tekniska funktionen hos de ledskenor som är kopplade till varandra och hos den bladkant som är böjd som en krok, men inte den av den rektangulära rundade formen på fingerringarna eller handskaften i saxens mittsektion. Eftersom endast en del av den omtvistade formgivningens detaljer bevisligen dikterades av den tekniska funktionen hos en sax i den mening som avses i artikel 9.1 i förordningen om EU-formgivning, avslogs ansökan om ogiltigförklaring. Ritningarna i sig kan inte utgöra bevis på teknisk funktion utan måste läsas tillsammans med kraven och beskrivningen av uppfinningen för att: avgöra om formgivningen innehåller detaljer som är synliga i ritningarna av patent

eller nyttighetsmodeller, men vars funktion inte omfattas eller inte förklaras av anspråken eller beskrivningen,

bedöma om utseendet hos en viss detalj kan kopplas till en teknisk funktion (dvs.

formen/placeringen av en viss egenskap krävs för att uppnå det önskade tekniska resultatet). Expertutlåtanden och allmän information om produktens användning Expertutlåtanden eller annan information om användningen av produkten, särskilt av teknisk art, kan tjäna till att illustrera dess funktion, inbegripet dess enskilda funktioner. Denna information kan ingå i beskrivningen av den konkreta produkten, marknadsföringsmaterial såsom kataloger och broschyrer, eller videofilmer som visar dess användning.

5.5.2.3 Granskning

Myndigheten kommer att, mot bakgrund av bevisen och argumenten från den part som ansöker om ogiltighetsförklaring, undersöka om varje detalj av den omtvistade EU-formgivningen bevisas dikteras av produktens funktion. Det faktum att den omtvistade EU-formgivningen kan bestå av olika detaljer, som var och en har olika funktioner, utesluter inte tillämpningen av artikel 9.1 i förordningen om EU-formgivning. Tolkningen av begreppet ”uteslutande” i denna bestämmelse kräver inte att de omtvistade detaljerna av EU-formgivningen måste hänvisa till ett enda tekniskt resultat. Detaljerna kan ge flera tekniska resultat, så länge de bidrar till att uppnå de tekniska resultat som produkten avser (18/11/2020, T‑574/19, Fluid distribution equipment, EU:T:2020:543, § 56). Artikel 9.1 i förordningen om EU-formgivning kan tillämpas på former där den grafiska återgivningen inte visar alla delar som är nödvändiga för att genomföra den tekniska lösningen, förutsatt att det visas att denna tekniska lösning kräver de väsentliga egenskaper som kan ses från den grafiska återgivningen för att produkten ska fungera korrekt. Enkelt uttryckt, om en produkts tekniska funktion kräver samverkan mellan de tre delarna ”A”, ”B” och ”C”, måste artikel 9.1 i förordningen om EU-formgivning tillämpas på var och en av dessa enskilda delar om de lämnas in som en EU-formgivning var för sig. Sammanlänkande funktioner kan omfattas av både artikel 9.1 och 9.2 i förordningen om EU-formgivning. Sammanlänkande funktioner kan enbart betingas av produktens tekniska funktion (dvs. tillåta att den kopplas till och kopplas ifrån en annan produkt), såvida inte innehavaren av EU-formgivningen visar att detaljerna i sammankopplingen har utformats på ett sådant sätt att visuella överväganden har spelat en roll (24/03/2021, T-515/19, Building blocks from a toy building set, EU:T:2021:155, § 59– 63). Om minst en av detaljerna i utseendet hos den produkt som omfattas av en omtvistad EU-formgivning inte enbart styrs av produktens tekniska funktion, kan EUformgivningen inte förklaras ogiltig enligt artikel 9.1 i förordningen om EU-formgivning (24/03/2021, T‑515/19, Building blocks from a toy building set, EU:T:2021:155, § 96). EU-formgivningen finns kvar i registret som helhet, dvs. som en kombination

av godtyckliga inslag och enbart funktionella inslag. En sådan EU-formgivning kan förklaras ogiltig på grund av att den saknar särprägel om tillägget av de godtyckliga detaljerna inte skapar ett tillräckligt avlägset intryck jämfört med en tidigare formgivning, vilket för detta ändamål kan offentliggöras i en tidigare patent- eller nyttighetsmodell (se punkt 5.7.2 Bedömning av nyhet och särprägel, ”Detaljer som betingas av en teknisk funktion och detaljer för sammankoppling”).

5.5.2.4 Innehavarens försvar

Om var och en av detaljerna i den omtvistade registrerade EU-formgivningen enbart styrs av en funktion, eftersom ett orsakssamband finns mellan dess utseende och produktens funktion enligt principerna i punkt 5.5.2.3 Prövning, kommer myndigheten att förutsätta att dessa detaljer valdes och kombinerades uteslutande av tekniska skäl. Det är upp till innehavaren av EU-formgivningen att lämna in motargument och bevis som fastställer att överväganden av en annan art, särskilt sådana som rör produktens visuella aspekt, har spelat en roll i valet av dessa detaljer (artikel 80.1 i förordningen om EU-formgivning). Olika former Enbart förekomsten av alternativa formgivningar med samma tekniska funktion kan i sig inte utesluta slutsatsen att alla detaljer i en produkts utseende endast betingas av dess tekniska funktion (08/03/2018, C‑395/16, DOCERAM, EU:C:2018:172, § 32, 37). Förekomsten av alternativa former kan emellertid i vissa fall vara en relevant indikation på att andra överväganden än produktens tekniska funktion har spelat en roll vid valet av detaljer (19/10/22, T-231/21, tjänster, ECLI:EU:T:2022:649, § 45). Estetiska överväganden En formgivning måste inte ha en estetisk kvalitet (skäl 13 i förordningen om EUformgivning; 08/03/2018, C‑395/16, DOCERAM, EU:C:2018:172, § 23, 31). Om det emellertid kan fastställas av innehavaren av EU-formgivningen att den har estetisk kvalitet, kan detta anses vara en relevant faktor. Innehavaren av EU-formgivningen måste förklara att valet av detaljer dikterades av mer än rent tekniska överväganden och bevisa hur dessa detaljer bidrar till formgivningens visuella aspekt (19/10/22, T-231/21, posts, ECLI:EU:T:2022:649, § 49– 54). Estetiska överväganden måste återspeglas på ett objektivt sätt och får inte vara en fråga om personlig smak. Allmänna påståenden om den omtvistade EU-formgivningens elegans eller enkelhet, som inte stöds av objektiva bevis, är sannolikt ofullständiga i fråga om andra överväganden som har spelat en roll i valet av funktionella detaljer (18/11/2020, T‑574/19, Fluid distribution equipment, EU:T:2020:543; 26/01/2022, T‑325/20, Water purifiers, EU:T:2022:23, § 59–61). Att en produkt har varit framgångsrik på marknaden innebär inte i sig att formgivaren har gjort överväganden som inte har gällt de funktionella behoven. Samma slutsats gäller för priser där kriterierna för deras tilldelning inte enbart

avser utformningen av produkterna i fråga (18/11/2020, T-574/19, Fluid distribution equipment, EU:T:2020:543, § 102).

5.5.2.5 Modulsystem

Med tanke på överlappningen mellan artikel 9.1 och 9.2 i förordningen om EUformgivning är artikel 9.3 i förordningen om EU-formgivning ett undantag som gäller både för funktionalitet och sammankoppling. Myndigheten måste undersöka om formgivningen kan omfattas av det undantag som gäller för modulsystem, även om begäran om ogiltighetsförklaring inte baserades på artikel 9.2 i förordningen om EU-formgivning, under förutsättning att innehavaren av EU-formgivningen anskaffade sig ett försvar baserat på artikel 9.3 i förordningen om EU-formgivning i sinom tid (02/04/2025, T-220/24, Baumaterialien, EU:T:2025:349, § 73; 24/03/2021, T‑515/19, Building blocks from a toy building set, EU:T:2021:155, §§ 69-80).

5.6 Formgivningar för mekaniskt sammanfogade delar

Detaljerna hos en formgivning skyddas inte om de absolut måste återges i sin exakta form och sina exakta dimensioner för att göra det möjligt för produkten i vilken formgivningen ingår eller som den tillämpas på att mekaniskt anslutas till eller placeras i, runt eller mot en annan produkt så att produkterna kan fungera. Om artikel 9.2 i förordningen om EU-formgivning gäller för samtliga av dessa detaljer för EU-formgivningen måste den senare förklaras ogiltig (20/11/2007, ICD No 2 970). Det ankommer på sökanden att bevisa att det går att invända mot EU-formgivningen på grundval av artikel 9.2 i förordningen om EU-formgivning. Sökanden måste styrka förekomsten av den produkt vars form och dimensioner styr den omtvistade EUformgivningen och lämna in fakta, bevis och argument som visar interaktionen mellan den omtvistade EU-formgivningen och en befintlig produkt. Ett undantag är att artikel 9.2 i förordningen om EU-formgivning inte gäller för en EU-formgivning vars syfte är att tillåta att inbördes utbytbara produkter sammanfogas eller förbinds med varandra ett stort antal gånger inom ett modulsystem (artikel 9.3 i förordningen om EU-formgivning). Det ankommer på innehavaren att bevisa att EUformgivningen fyller detta syfte.

5.7 Brist på nyhet och särprägel

5.7.1 Offentliggörande av en tidigare formgivning

5.7.1.1 Allmänna principer

Ett ifrågasättande av giltigheten hos en EU-formgivning på grund av att den inte är någon nyhet eller saknar särprägel kräver bevis för att den tidigare formgivning som är identisk eller ger samma helhetsintryck gjordes tillgänglig för allmänheten före ingivningsdagen för ansökan om registrering eller, om prioritet åberopas, före datumet för prioriteten (artikel 8 i förordningen om EU-formgivning). Offentliggörande av den tidigare formgivningen är ett preliminärt steg innan beslut fattas om huruvida den är identisk med den omtvistade EU-formgivningen, eller ger samma helhetsintryck på den kunniga användaren (23/10/2018, T‑672/17, Cot bumpers, EU:T:2018:707, § 30). Om det inte har bevisats att den tidigare formgivningen har offentliggjorts, kommer ansökan om ogiltigförklaring därför att avslås i den mån den baseras på artiklarna 6 och 7 i EU:s formgivningsförordning. Utvärdering av offentliggörande av en tidigare formgivning kräver en tvåstegsanalys. För det första måste den som ansöker om ogiltigförklaring bevisa offentliggörandet, dvs. att den åberopade tidigare formgivningen offentliggjordes efter registreringen eller förevisades på annat sätt, användes i yrkesmässig verksamhet eller offentliggjordes på annat sätt (se punkt 5.7.1.2). För det andra kan innehavaren av den omtvistade EU-formgivningen åberopa att offentliggörandet inte bör tas i beaktande eftersom något av de undantag för offentliggörande som anges i artikel 8.1 i förordningen om EU-formgivning är tillämpligt (se punkt 5.7.1.3) (14/03/2018, T‑651/16, Footwear, EU:T:2018:137, § 48; 13/06/2019, T‑74/18, Informationstafeln für Fahrzeuge, EU:T:2019:417, § 24; 27/02/2020, T‑159/19, Furniture, EU:T:2020:77, § 20). Därför kommer den tidigare formgivningen att anses ha offentliggjorts om minst ett fall av dess offentliggörande har fastställts, under förutsättning att inget av undantagen i artikel 8.1 i förordningen om EU-formgivning är tillämpligt. Ett offentliggörande ska inte tas i beaktande om en formgivning gjordes tillgänglig för allmänheten under ”respitperioden” av formgivaren, den till vilken rätten har övergått eller någon annan till följd av uppgifter som tillhandahållits eller åtgärder som vidtagits av formgivaren, eller den till vilken rätten har övergått, eller till följd av missbruk i förhållande till formgivaren eller den till vilken rätten har övergått enligt artikel 8.2 och 8.3 i förordningen om EU-formgivning (se punkt 5.7.1.4).

5.7.1.2 Fastställa offentliggörandet

För att fastställa offentliggörandet måste följande aspekter beaktas. Källan till offentliggörandet av formgivningen.

I allmänhet kan en formgivning offentliggöras var som helst i världen (13/02/2014, C‑479/12, ”Athen” gazebo, EU:C:2014:75, § 33), inklusive på internet (se punkt 5.7.1.5) och via olika källor (t.ex. genom publicering i en katalog, visning på en mässa, försäljning i en onlinebutik). Den händelse som utgör offentliggörandet av den tidigare formgivningen behöver inte inträffa inom Europeiska unionens territorium. Följaktligen är enbart det faktum att en webbplats kan vara avsedd för kunder utanför unionen inte tillräckligt för att visa att de specialiserade kretsar som är verksamma inom unionen inte är medvetna om ett sådant offentliggörande (18/05/2022, T‑256/21, Armchairs, EU:T:2022:297, § 35). Den bevisning som skickats in måste tydligt ange de respektive källorna till offentliggörandet. Det kan även vara viktigt att skicka in ytterligare information om den källan, t.ex. dess syfte eller målgrupp (11/12/2019, R 311/2019-3, Hookahs, § 23). Den åberopade formgivningen

Den åberopade tidigare formgivningen bör identifieras och återges noggrant och i sin helhet (21/09/2017, C‑361/15 P och C‑405/15 P, Shower drains, EU:C:2017:720, § 65). Det finns inte något krav på att myndigheten ska använda antaganden och slutledningar för att fastställa vilka formgivningar av de som ingår i bevishandlingarna som kan vara relevanta när det gäller ansökan om ogiltigförklarande. Dessutom bör de relevanta detaljerna i tidigare formgivning framgå tydligt i bevismaterialet (06/03/2024, T‑647/22, Shoes, EU:T:2024:147, § 54). Om de vyer av den tidigare formgivningen som skickats in inte möjliggör jämförelse med den omtvistade registrerade EUformgivningen, är detta inte ett offentliggörande i den mening som avses i artikel 8.1 i förordningen om EU-formgivning (10/03/2008, R 586/2007-3, Barbecues, § 22 et seq.). Vid tillämpning av artikel 8 i förordningen om EU-formgivning spelar det ingen roll huruvida en tidigare formgivning i den mening som avses i artikel 4.1 i förordningen om EU-formgivning är eller har varit skyddad enligt lag (som formgivning, varumärke, upphovsrättsskyddat verk, patent, nyttighetsmodell eller på annat sätt) (21/05/2015, T‑22/13 och T‑23/13, Umbrellas, EU:T:2015:310, § 24). Det datum då formgivningen offentliggjordes

Vid bedömning av offentliggörandet av en tidigare formgivning, är det avgörande att fastställa vilket datum formgivningen gjordes tillgänglig för allmänheten. Datumet måste vara före dagen för ingivande av ansökan om registrering av den omtvistade EU-formgivningen eller, om prioritet åberopas, datumet för prioriteten. Dagen för offentliggörande är när en produkt som en formgivning tillämpas på, eller som en formgivning ingår i, gjordes tillgänglig för allmänheten och inte när kretsar inom den berörda sektorn faktiskt blev medvetna om detta offentliggörande. Det räcker att offentliggörandet ägde rum vid en tidpunkt som kan identifieras före datumet för ingivande eller prioritetsdatumet för den omtvistade registrerade EUformgivningen, även om det exakta datumet för offentliggörande är okänt (14/06/2011, T‑68/10, Watches, EU:T:2011:269, § 31–32;13/06/2019, T‑74/18, Informationstafeln für Fahrzeuge, EU:T:2019:417, § 34).

Varken i förordningen om EU-formgivning eller i den delegerade förordningen om EU-formgivning föreskrivs att bevisen som krävs för att fastställa offentliggörandet behöver vara av någon särskild form. I artikel 2.2 a i den delegerade förordningen om EU-formgivning anges endast att uppgifter om och bevis för offentliggörande av tidigare formgivning(ar) måste lämnas in. Det finns inte heller några bestämmelser om någon obligatorisk form av bevisning som måste lämnas in. I artikel 83 i förordningen om EU-formgivning finns en förteckning över möjliga sätt att lägga fram bevis till myndigheten, men det framgår tydligt av dess formulering att listan inte är uttömmande (”ska bland annat följande bevismedel vara tillåtna”). Det är därmed sökandens ansvar att tillhandahålla bevismaterial som stödjer offentliggörandet och princip kan allt bevismaterial som kan bevisa offentliggörandet accepteras (13/06/2019, T‑74/18, Informationstafeln für Fahrzeuge, EU:T:2019:417, § 21; 27/02/2020, T‑159/19, Furniture, EU:T:2020:77, § 21). Myndigheten gör en övergripande bedömning av bevisen genom att beakta alla relevanta faktorer i det särskilda fallet. Ett offentliggörande kan inte bevisas genom sannolikheter eller antaganden, utan måste visas genom gedigna och objektiva bevis på faktiskt och tillräckligt offentliggörande av den tidigare formgivningen (09/03/2012, T-450/08, FLACONS, EU:T:2012:117, § 21-24; 13/06/2019, T‑74/18, Informationstafeln für Fahrzeuge, EU:T:2019:417, § 22). En övergripande prövning av det bevismaterial som rör samma tidigare formgivning innebär att materialen måste bedömas i förhållande till varandra. Även om vissa bevismaterial i sig inte utgör avgörande bevis kan de bidra till fastställande av offentliggörandet om de granskas i kombination med andra material (09/03/2012, T‑450/08, FLACONS, EU:T:2012:117, § 25, 30–45; 27/02/2018, T‑166/15, Étui pour téléphone portable, EU:T:2018:100, § 24; 14/03/2018, T‑651/16, Footwear, EU:T:2018:137, § 52; 17/05/2018, T‑760/16, Fahrradkörbe, EU:T:2018:277, § 42, 45 and 50; 13/06/2019, T‑74/18, Informationstafeln für Fahrzeuge, EU:T:2019:417, § 22). Vad beträffar ”beedigat eller styrkt skriftligt utlåtande”, såsom edsvurna utsagor, är dessa i sig själva eventuellt inte tillräckliga för att styrka ett faktum, såsom exempelvis offentliggörandet av en tidigare formgivning. I synnerhet, när de kommer från den part som ansöker om ogiltighetsförklaring själv eller närstående personer, bör de normalt styrkas med ytterligare bevis. (18/11/2015, T‑813/14, Cases for portable computers, EU:T:2015:868, § 29). Vid bedömningen av bevisvärdet hos en skriftlig försäkran under ed (affidavit) bör först och främst innehållets trovärdighet beaktas. Därefter är det nödvändigt att ta hänsyn särskilt till dess ursprung, omständigheterna kring dess tillkomst, till vem det är ställt och huruvida dess innehåll verkar förnuftigt och trovärdigt (09/03/2012, T‑450/08, FLACONS, EU:T:2012:117, § 39-40). Myndigheten tillämpar principerna i Riktlinjerna, del C, Invändning, avsnitt 1, Invändningsförfaranden, punkt 5.3.2.3, Edsvurna utsagor och del A, Allmänna regler, avsnitt 10, Bevis, punkt 4.2 Edsvurna utsagor. I avsaknad av indikationer på motsatsen, antas inlämnat bevismaterial vara äkta. Bara möjligheten att den relevanta informationen skulle kunna manipuleras räcker inte för att väcka tvivel avseende dess äkthet. Därför skulle framlagt bevismaterial bara avslås i händelse av allvarliga och bestyrkta tvivel (27/02/2018, T‑166/15, Étui pour téléphone

portable, EU:T:2018:100, § 89–90; 27/02/2020, T‑159/19, Furniture, EU:T:2020:77, § 28–29). Officiella publiceringar Publicering av en tidigare formgivning i en tidning som tillhör någon av immaterialrättsmyndigheterna världen över utgör ett offentliggörande (21/05/2015, T‑22/13 och T‑23/13, Umbrellas, EU:T:2015:310, § 37). Detsamma gäller om publiceringen avser utseendet på en produkt, i relation till någon annan typ av immateriell rättighet, såsom varumärken (16/12/2010, T‑513/09, Ornamentación, EU:T:2010:541, § 20) eller patent (15/10/2015, T‑251/14, Doors (parts of), EU:T:2015:780, § 22). En handling som förvaras av en immaterialrättsmyndighet som allmänheten endast kan få tillgång till genom att ansöka om att få ta del av handlingar kan emellertid inte anses ha blivit känd vid normal yrkesmässig verksamhet i de specialiserade kretsarna inom den berörda sektorn. Det skulle därför inte ge upphov till ett offentliggörande av en tidigare formgivning i den mening som avses i artikel 8 i förordningen om EU-formgivning (22/03/2012, R 1482/2009-3, Insulation blocks, § 39–43; 15/04/2013, R 442/2011-3, Skirting boards, § 26). För att styrka offentliggörandet måste bevisningen göra det möjligt att fastställa datumet för publiceringen oberoende av datumet för ingivande eller datumet för registrering. Huruvida publiceringen sker före eller efter registreringen spelar ingen roll (15/04/2013, R 442/2011-3, Skirting boards, § 24). Dessutom kan datumet för publicering identifieras genom hänvisning till den relevanta INID-koden (internationellt överenskomna siffror för identifiering av [bibliografiska] uppgifter). Utställningar Utställning av en formgivning på en mässa var som helst i världen utgör ett offentliggörande (14/03/2018, T‑651/16, Footwear, EU:T:2018:137, § 67). Bevismaterial från mässor måste tydligt visa den tidigare formgivningen. Det är också viktigt att koppla bevismaterialet till den specifika händelsen. En lista över deltagare, en karta över utställningsbås eller till och med uppgifter om avtal med organisatörerna kan bidra till att bevisa offentliggörandet av formgivningen. Användning i handel Användning i handel är ett annat exempel på offentliggörande som anges i artikel 8.1 i förordningen om EU-formgivning, oavsett om användningen sker inom eller utanför EU (14/03/2018, T‑651/16, Footwear, EU:T:2018:137, § 68). En formgivning kan anses vara offentliggjord även om det inte finns några bevis för att produkterna i vilka den tidigare formgivningen ingår faktiskt har producerats eller släppts ut på marknaden (21/05/2015, T‑22/13 och T‑23/13, Umbrellas, EU:T:2015:310, § 36). Det kan räcka med att produkterna salufördes i kataloger (22/10/2007, R 1401/2006-3, Ornamentation, § 25) importerades från ett land utanför EU (14/06/2011, T‑68/10, Watches, EU:T:2011:269, § 31–32) eller var föremål för ett

köp mellan två europeiska aktörer (09/03/2012, T‑450/08, FLACONS, EU:T:2012:117, § 30–45). När kataloger lämnas in som bevis på offentliggörande bör de helst tillhandahållas i sin helhet. Beroende på det enskilda fallet kan det dock vara tillräckligt att endast lämna in utdrag ur deras relevanta delar (13/06/2019, T-74/18, Informationstafeln für Fahrzeuge, EU:T:2019:417, § 35). Dessutom kan en katalog, om den kombineras eller jämförs med annat bevismaterial, hjälpa till att fastställa ett offentliggörande även i avsaknad av bevis som visar dess distribution (03/07/2024, T-329/22, Bajantes para la recogida de aguas; canalones, EU:T:2024:438, § 31; 27/02/2020, T‑159/19, Furniture, EU:T:2020:77, § 30-33). För ytterligare information om bevismaterial se Del A, Allmänna regler, Avsnitt 10, Bevismaterial.

5.7.1.3 Undantag för offentliggörande

Om offentliggörandet vederbörligen har fastställts antas att tidigare formgivningar har offentliggjorts i den mening som avses i artikel 8.1 i förordningen om EUformgivning (14/03/2018, T‑651/16, Footwear, EU:T:2018:137, § 47; 13/06/2019, T‑74/18, Informationstafeln für Fahrzeuge, EU:T:2019:417, § 23; 27/02/2020, T‑159/19, Furniture, EU:T:2020:77, § 41). Innehavaren av den omstridda EU-formgivningen kan emellertid motbevisa detta antagande genom att bevisa att något av undantagen för offentliggörande enligt artikel 8.1 i förordningen om EU-formgivning är tillämpligt för offentliggörandet. Formgivningar som inte anses ha gjorts tillgängliga för allmänheten Enligt artikel 8.1 i förordningen om EU-formgivning anses en formgivning ha gjorts tillgänglig för allmänheten, förutom om offentliggörandet inte rimligen kunde ha blivit känt under normal yrkesmässig verksamhet för de berörda kretsar inom sektorn som bedriver verksamhet inom EU. Därför måste den part som ifrågasätter offentliggörandet fastställa till erforderlig rättslig standard att ärendets omständigheter rimligen skulle förhindra offentliggörandet från att bli känt för de specialiserade kretsarna (15/10/2015, T‑251/14, Doors (parts of), EU:T:2015:780, § 26; 21/05/2015, T‑22/13 & T‑23/13, UMBRELLAS, EU:T:2015:310, § 26; 14/03/2018, T‑651/16, Footwear, EU:T:2018:137, § 47; 13/06/2019, T‑74/18, Informationstafeln für Fahrzeuge, EU:T:2019:417, § 23). Om fler än ett offentliggörande har ägt rum (t.ex. om en formgivning har presenterats på en mässa och erbjudits till försäljning i en nätbutik) måste antagandet motbevisas för alla offentliggöranden. Förutsättningarna i artikel 8.1 i förordningen om EU-formgivning gäller oavsett var ett offentliggörande ägde rum. Det är därför inte begränsat till att ha ägt rum på EU:s territorium (21/05/2015, T‑22/13 och T‑23/13, UMBRELLAS, EU:T:2015:310, § 27). Frågan om huruvida offentliggöranden som ägt rum utanför EU rimligen kunde ha blivit kända för personer som ingår i dessa kretsar är en fråga om sakförhållanden. Svaret på denna fråga måste bedömas utifrån de särskilda omständigheterna i varje

enskilt fall (13/02/2014, C‑479/12, ”Athen” gazebo, EU:C:2014:75, § 34; 14/03/2018, T‑651/16, Footwear, EU:T:2018:137, § 55). Inom ramen för artikel 8.1 i förordningen om EU-formgivning är det som spelar roll huruvida ”kretsarna inom den berörda sektorn” har haft möjlighet att få tillgång till formgivningen, oavsett hur många som faktiskt tog vara på möjligheten och kan ha stött på den offentliggjorda formgivningen. Det finns därför ingen kvantitativ tröskel när det gäller den faktiska kännedomen om offentliggörandena. (14/03/2018, T‑651/16, Skodon, EU:T:2018:137, § 73). Det måste prövas, utifrån de fakta som ska åberopas av den part som ifrågasätter offentliggörandet, om det är lämpligt att anse att det faktiskt inte var möjligt för dessa kretsar att känna till händelserna som utgjorde ett offentliggörande, samtidigt som hänsyn måste tas till vad som rimligen kan krävas av dessa kretsar när det gäller att känna till tidigare känd teknik. Dessa fakta kan exempelvis röra kretsarnas sammansättning, kompetens, rutiner, beteenden, verksamhetsområde, och deras närvaro på evenemang där formgivningar presenteras, egenskaperna hos formgivningen i fråga, som till exempel dess kompatibilitet med andra produkter eller sektorer, samt egenskaperna hos de produkter som formgivningen i fråga har integrerats i, bland annat graden av teknisk detalj hos produkterna i fråga. En formgivning kan under alla omständigheter inte anses vara känd vid normal yrkesmässig verksamhet om kretsarna inom den berörda sektorn endast kan få kännedom om den av en slump (14/03/2018, T‑651/16, Footwear, EU:T:2018:137, § 56). Den ”berörda sektorn”, i den mening som avses i artikel 8.1 i förordningen om EU-formgivning, är inte begränsad till sektorn för den produkt som den omstridda EU-formgivningen är avsedd att införlivas i eller tillämpas på (21/09/2017, C‑361/15 P och C‑405/15 P, Shower drains, EU:C:2017:720, § 103). I artikel 8.1 i förordningen om EU-formgivning föreskrivs inte heller några begränsningar när det gäller karaktären hos den verksamhet som utförs av de fysiska eller juridiska personer som kan anses ingå i den ”berörda sektorn”. Bortsett från de personer som är involverade i att skapa formgivningarna och utveckla eller tillverka de produkter som är baserade på dessa formgivningar inom den berörda sektorn, kan marknadsaktörer också utgöra en del av de ”specialiserade kretsarna” i den mening som avses i artikel 8.1 förordningen om EU-formgivning (jämför med 13/02/2014, C‑479/12, ”Athen” gazebo, EU:C:2014:75, § 27). Offentliggörande för tredje person efter en indirekt eller direkt överenskommelse om sekretess Att göra en EU-formgivning tillgänglig för en tredje person efter en indirekt eller direkt överenskommelse om sekretess ska inte anses utgöra ett offentliggörande (artikel 8.1 i förordningen om EU-formgivning). Offentliggörande av en formgivning till en tredje part i samband med affärsförhandlingar är därför utan verkan om de berörda parterna var överens om att den utbytta informationen skulle förbli hemlig (20/06/2005, ICD No 172, § 22).

Bevisbördan för fakta som fastställer sekretess ligger på innehavaren av den omstridda EU-formgivningen (08/07/2020, T‑748/18, Pneumatic power tools, ECLI:EU:T:2020:321, § 25).

5.7.1.4 Anståndsperiod

I artikel 8.2 i förordningen om EU-formgivning föreskrivs en respitperiod om 12 månader före dagen för ingivandet eller prioritetsdatum för den omtvistade EUformgivningen. Offentliggörande av EU-formgivningen inom denna period beaktas inte om det genomförts av formgivaren eller dennes senare rättsinnehavare. I princip måste rättsinnehavaren fastställa att det antingen är upphovsmannen till formgivningen som ansökan baseras på eller dennes senare rättsinnehavare, annars kan artikel 8.2 i förordningen om EU-formgivning inte tillämpas (14/06/2011, T‑68/10, Watches, EU:T:2011:269, § 26–29). Det åligger sökanden att genom sina iakttagelser uppmärksamma myndigheten på skälen till innehavarens förklaringar och bevis inte är trovärdiga eller konsekventa (12/03/2025, T-66/24, LED light bulbs, EU:T:2025:248 § 55). En tredje persons offentliggörande, som ett resultat av information som tillhandahållits, eller åtgärd som vidtagits av formgivaren eller dennes senare rättsinnehavare, omfattas också av artikel 8.2 i förordningen om EU-formgivning. Detta kan, till exempel, ske om en tredje part har offentliggjort en formgivning som kopierats från en formgivning för vilken skydd sökts, eftersom rättsinnehavaren själv tidigare offentliggjort den inom respitperioden (02/05/2011, R 0658/2010‑3, Leuchtvorrichtungen, § 37–39). Det undantag som föreskrivs i artikel 8.2 i förordningen om EU-formgivning får tillämpas om den offentliggjorda formgivningen antingen är identisk med den omtvistade EU-formgivningen i den mening som avses i artikel 6 i förordningen om EUformgivning eller om den offentliggjorda formgivningen inte ger ett annat helhetsintryck i den mening som avses i artikel 7 i förordningen om EU-formgivning. Respitperioden gäller även om offentliggörandet av en formgivning är resultatet av missbruk i förhållande till formgivaren eller den till vilken rätten har övergått (artikel 8.3 i förordningen om EU-formgivning). Huruvida offentliggörandet är resultatet av bedrägligt eller oärligt uppträdande kommer att prövas från fall till fall på grundval av fakta, skäl och bevis från parterna (25/07/2009, R 0552/2008‑3, MP3 players and recorders, § 24-27).

5.7.1.5 Särdrag för offentliggöranden av formgivningar på internet

Ett växande antal offentliggöranden av formgivningar görs på internet. Av detta skäl har myndigheten och ett antal av medlemsstaternas immaterialrättsmyndigheter kommit överens om en gemensam praxis, ”Kriterier för att bedöma offentliggörande av formgivningar på internet (CP10)”.

De utvalda principer och rekommendationer som fastställs i det gemensamma meddelandet CP10 har tagits med i detta avsnitt av riktlinjerna, som kan studeras för ytterligare vägledning. Följande avsnitt handlar om särdragen för offentliggörande av formgivning på internet. Källor till offentliggörande på internet Internet omfattar ett stort antal möjliga källor till offentliggörande av en formgivning. Webbplatser är bland de vanligaste källorna till offentliggörande av formgivningar på internet, i synnerhet de som är relaterade till e-handel och sociala medier. Därför skulle en förevisning på en webbplats av en produkt där formgivningen tillämpas, eller i vilken den ingår i allmänhet kunna utgöra dess offentliggörande. E-postmeddelanden kan också betraktas som källor till offentliggörande av formgivningar, särskilt sådana som syftar till att marknadsföra produkter och skickas till ett stort antal mottagare (27/02/2018, T‑166/15, Étui pour téléphone portable, EU:T:2018:100, § 93). Formgivningar kan även offentliggöras via mobila applikationer, fildelning osv. Fastställande av det relevanta datument för offentliggörande på internet. Information som finns tillgänglig på webbplatser och som är relevant för offentliggörandet (t.ex. artiklar, videor, produktrecensioner, reklamerbjudanden) bör visa det datum då informationen publicerades. Det relevanta datumet är emellertid inte alltid synligt i webbplatsernas innehåll. I stället visas bara det datum när en utskrift gjordes, och detta är vanligtvis senare än ingivningsdagen för ansökan om den omtvistade EU-formgivningen eller dess prioritetsdatum. På internet finns emellertid olika verktyg som kan användas för att hämta historisk information om en viss webbplats, däribland datumet för offentliggörande av en formgivning. Exempelvis, kan tjänster för arkivering av webbplatser (t.ex. ”WayBack Machine”) ge åtkomst till arkiverade webbplatser eller delar därav och visa en formgivning på ett visst historiskt datum. Det datum när webbplatsen arkiverades skulle anses vara datumet för offentliggörande om inget tidigare relevant datum förekommer i dess innehåll. Om flera datum visas i bevismaterialet måste den berörda parten tydligt ange vilket datum som är det relevanta datumet för offentliggörande, dvs. det datum som åberopas för att bevisa offentliggörandet. När det gäller e-postmeddelanden visas vanligen datumet när de faktiskt skickades i deras uppgifter, och de skulle därmed finnas synliga i en utskrift. Metoder för att lägga fram bevis som erhållits på internet Offentliggörande av en formgivning på internet kan fastställas genom inlämning av olika typer av bevismaterial, såsom utskrifter, skärmbilder, bilder, videofilmer och metadata.

Att enbart tillhandahålla en länk till innehållet på internet (t.ex. adressen till webbplatsen) är inte tillräckligt. Myndigheten kommer inte att göra någon sökning efter innehållet. Dessutom kan, innehållet ha ändrats eller tagits bort. Länkar kan endast beaktas om de kompletteras med ytterligare bevisning, t.ex. en utskrift eller skärmdump av den relevanta information som finns där (24/01/2024, T-537/22, Building blocks from a toy building set, EU:T:2024:22, § 91). Utskrifter från webbplatser, eller skärmbilder därav, är det vanligaste sättet att bevisa offentliggörande av formgivningar på internet, i synnerhet på e-handelsplattformar, privata företags webbplatser, sociala medier och online databaser. För att bevisa offentliggörande ska en utskrift eller skärmdump visa webbadressen till webbplatsen,

det datum då formgivningen offentliggjordes,

den offentliggjorda formgivningen.

Dessutom kan information om webbplatsens syfte och viktigaste egenskaper vara relevant för att utvärdera om formgivningen har gjorts tillgänglig för allmänheten. Om en utskrift eller en skärmbild inte omfattar alla relevanta delar kan information som saknas visas genom att tillhandahålla ytterligare bevismaterial (27/02/2018, T‑166/15, Étui pour téléphone portable, EU:T:2018:100, § 61–63). Dessutom kan användarkommentarer som lämnats på e-handelsplattformar eller i sociala medier vara relevanta vid bedömning av offentliggörande. Vid inlämning av en utskrift av ett e-postmeddelande som innehåller en återgivning av en formgivning som bilaga bör kopplingen mellan utskriften av e-postmeddelandet och utskriften av bilagan bevisas. Utskrifter och skärmbilder får inte ändras manuellt, eftersom detta kan påverka bevismaterialets trovärdighet (27/02/2018, T‑166/15, Étui pour téléphone portable, EU:T:2018:100, § 90). En formgivning kan även offentliggöras genom att fotografier och videor som visar en produkt som formgivningen tillämpats på eller där den ingår publiceras på internet. Fotografier ska kompletteras med information om källan till offentliggörandet och relevant datum. När det gäller videor ska offentliggörandet av en formgivning företrädesvis bevisas genom inlämning av en eller flera skärmbilder som visar exakt hur lång tid formgivningen visas i videon. Slutligen kan metadata från digitalkameror inhämtas för att bevisa datum och plats när fotot eller videofilmen togs om fotografier och videofilmer skickas in som bevismaterial. Enbart den abstrakta möjligheten att innehållet i eller datumet för en webbplats kan vara manipulerat är inte ett tillräckligt skäl för att undergräva trovärdigheten hos bevisning som utgörs av en skärmbild av den webbplatsen. Denna trovärdighet får endast undergrävas genom att åberopa fakta som konkret tyder på en manipulation, t.ex. tydliga tecken på förfalskningar, obestridliga motsägelser i den information som lämnats eller uppenbara motsägelser som rimligen kan motivera tvivel om äktheten hos

skärmbilderna av webbplatsen i fråga (15/03/2023, T‑89/22, Chairs, EU:T:2023:132, § 40; 20/10/2021, T‑823/19, Bobby pin, EU:T:2021:718, § 49). Undantag från tillgängligheten för allmänheten Med tanke på internets globala karaktär är material på internet generellt sett tillgängligt runtom i hela världen. På grund av vissa begränsningar, särskilt vad gäller åtkomst och sökbarhet för informationen på internet, kan emellertid ett offentliggörande av en formgivning på internet rimligen inte anses ha blivit känt i kretsar inom den berörda sektorn som bedriver verksamhet inom EU. Till exempel kan det vid bedömning av ett offentliggörande kopplat till offentliggörandet av en formgivning på en webbplats vara nödvändigt att bedöma om det var tekniskt möjligt att komma åt webbplatsen och om relevanta kretsar faktiskt kunde hitta den tidigare kända tekniken på internet (14/03/2018, T‑651/16, Footwear, EU:T:2018:137, § 61). Om inte innehållet omfattas av begränsad åtkomst i vissa interna databaser (t.ex. om det endast används av anställda vid ett företag), anses i allmänhet vare sig lösenord eller betalningskrav förhindra åtkomst av information som publicerats på internet. För ytterligare information om onlinebevisning, se del A, Allmänna regler, avsnitt 10, Bevisning, punkt 4.1, Onlinebevisning.

5.7.2 Prövning av nyhet och särprägel

En formgivning skyddas som EU-formgivning i den mån den är ny och har särprägel (artiklarna 5.1, 6 och 7 i förordningen om EU-formgivning). Huruvida en EU-formgivning är ny och har särprägel måste prövas den dag då den inges eller, i förekommande fall, på prioritetsdagen, mot bakgrund av relevanta tidigare formgivningar som har gjorts tillgängliga för allmänheten i enlighet med artikel 8 i förordningen om EU-formgivning. EU-formgivningen måste jämföras individuellt med alla tidigare formgivningar som sökanden hänvisar till. En EU-formgivnings nyhet och särprägel kan inte förkastas genom att kombinera separat beaktade detaljer tagna från en rad tidigare formgivningar, utan genom en eller flera tidigare formgivningar som beaktas var för sig (21/09/2017, C‑361/15 P och C‑405/15 P, Shower drains, EU:C:2017:720, § 69; 19/06/2014, C‑345/13, Karen Millen Fashions, EU:C:2014:2013, § 23–35; 22/06/2010, T‑153/08, Communications equipment, EU:T:2010:248, § 23–24). En kombination av tidigare offentliggjorda detaljer kan därför skyddas som en EUformgivning under förutsättning att kombinationen som helhet är ny och har särprägel. I princip, och med ett antal undantag som beskrivs nedan, måste alla detaljer som syns i återgivningen av den omtvistade formgivningen och i den tidigare formgivningen, såsom de offentliggjorts, beaktas vid granskningen av nyhet och särprägel. Under vissa omständigheter är det dock fortfarande möjligt att göra en jämförelse på grundval av detaljer i en formgivning, vilka kan härledas från själva återgivningarna av

den jämförda formgivningen (29/04/2020, T-73/19, Wood splitting tools, EU:T:2020:157, § 41). Detta kan vara fallet om de jämförda formgivningarna återger produkter i olika positioner eller stadier av användning eller i olika perspektiv. Utgångspunkt för jämförelsen Den omtvistade EU-formgivningen är referenspunkten vid bedömningen av nyhet och särprägel i jämförelse med den tidigare formgivningen (13/06/2017, T-9/15, Dosen [für Getränke], EU:T:2017:386, § 87). Om den omtvistade EU-formgivningen endast återges i vyer från vissa sidor, till exempel framifrån, kommer den följaktligen bara att jämföras med den tidigare formgivningens motsvarande del. Eventuella ytterligare egenskaper som offentliggjorts genom den tidigare formgivningen, till exempel de vyer som ses bakifrån, kommer inte att beaktas. Samma princip gäller om den omtvistade EU-formgivningen uppvisar färre detaljer än den tidigare formgivningen, t.ex. om den omtvistade EU-formgivningen utgörs av utseendet på endast en del av en produkt medan den tidigare formgivningen visar hela produkten, eller om den omtvistade formgivningen återges i svartvitt medan den tidigare formgivningen återges i färg. Om inte annat följer av de undantag som beskrivs nedan kommer alla detaljer att beaktas vid bedömningen av nyhet och särprägel om den omtvistade EUformgivningen visar fler detaljer än den tidigare formgivningen. Detta kan exempelvis inträffa om den omtvistade EU-formgivningen omfattar färger, synliga effekter som orsakas av texturer eller andra aspekter av utseende som inte syns i den tidigare formgivningen. I bedömningen av särprägel vägs den relativa betydelsen av sådana detaljer inom ramen för helhetsbedömningen av det helhetsintryck som de jämförda formgivningarna ger (se punkt 5.7.2.2, underrubrik ”Helhetsintryck”). Detaljer som betingas av en teknisk funktion och detaljer för mekaniskt sammanfogande delar Detaljer som endast betingas av teknisk funktion och detaljer som nödvändigtvis måste återges i exakt form och exakta dimensioner för att kunna sammankopplas med en annan produkt kan inte bidra till nyhet och särprägel för en EU-formgivning. En part som hävdar att enskilda detaljer i den omtvistade formgivningen enbart betingas av en teknisk funktion eller av sammankopplande ändamål måste lämna in fakta, bevis och argument till stöd för sitt påstående (artikel 9 i förordningen om EU-formgivning, se punkt 5.5.1). Om detaljer i en produkt emellertid fyller ett funktionellt syfte utan att betingas av det i den mening som avses i artikel 9 i förordningen om EU-formgivning kan de vara relevanta om det fastställs att de kan utformas på ett annat sätt (10/11/2021, T-443/20 Labels, EU:T:2021:767, § 95; 22/09/2021, T-503/20, Signalling apparatus and devices, EU:T:2021:613, § 75–77). Till exempel, kan en knapp som styr funktionerna på ett elektroniskt armband placeras på produkten på olika sätt och kan ha olika form och storlek (04/07/2017, T‑90/16, Measuring instruments, apparatus and devices, EU:T:2017:464, § 61). Eventuella begränsningar av formgivarens frihet och inverkan på

bedömningen av särprägeln hos den omtvistade formgivningen vägs i samband med den samlade bedömningen av helhetsintrycket (se punkt 5.7.2.2 ”Helhetsintrycket”). Detaljer hos beståndsdelar som inte är synliga vid normal användning Om detaljerna hos en omtvistad EU-formgivning tillämpad på en beståndsdel endast delvis är synliga vid normal användning av den sammansatta produkten, måste jämförelsen med de relevanta åberopade tidigare formgivningarna begränsas till de synliga delarna (artikel 4.2, se punkt 5.4). Tydligt urskiljbara detaljer EU-formgivningens detaljer som inte är tydligt urskiljbara i den grafiska återgivningen kan inte bidra till dess nyhet eller särprägel (Europaparlamentets och rådets direktiv 98/71/EG av den 13 oktober 1998 om mönsterskydd, skäl 11). På samma sätt kan detaljer i den tidigare formgivningen som inte är av tillräcklig kvalitet för att alla detaljer ska kunna urskiljas i avbildningen av den tidigare formgivningen inte beaktas i enlighet med artiklarna 6 och 7 i förordningen om EU-formgivning (10/03/2008, R 586/2007-3, Barbecues, § 23–26). Detaljer hos en tidigare formgivning kan kompletteras med ytterligare detaljer som gjorts tillgängliga för allmänheten på olika sätt, exempelvis först genom offentliggörande av en registrering och sedan genom att i kataloger presentera en produkt som innehåller den registrerade formgivningen. Dessa återgivningar måste emellertid avse samma tidigare formgivning (22/06/2010, T‑153/08, Communications equipment, EU:T:2010:248, § 25–30). Detaljer som avståtts Detaljer hos en omtvistad EU-formgivning som avståtts beaktas inte vid jämförelse av formgivningar. Detta gäller detaljerna hos en omtvistad EU-formgivning som återges med streckade linjer, utsuddade konturer, färgskuggning eller gränser eller på något annat sätt som tydligt visar att skydd inte har sökts för dessa detaljer (14/06/2011, T‑68/10, Watches, EU:T:2011:269, § 59–64). Mer information finns i punkt 5.6 (Användning av visuella undantagsmarkeringar för att utesluta detaljer från skydd) i riktlinjerna gällande ”prövning av ansökan för registrerade EU-formgivningar” eller i texten i det gemensamma meddelandet om gemensam praxis för grafisk återgivning av formgivningar (CP6). Däremot kan detaljer hos en tidigare registrerad formgivning som avståtts beaktas, när en omtvistad EU-formgivnings nyhet och särprägel ska prövas enligt artikel 27.1 b i förordningen om EU-formgivning eftersom den tidigare formgivningen betraktas som ett offentliggörande oavsett vad som är föremål för skyddet som en EU-formgivning, och omfattar således också de avstådda detaljerna (08/05/2024, T-758/22, Shoes, EU:T:2024:292, § 47-48, 57).

5.7.2.1 Nyhet

En EU-formgivning anses vara ny om den inte föregås av en identisk formgivning som offentliggjorts enligt artikel 8 i förordningen om EU-formgivning. Formgivningarna anses

vara identiska om deras detaljer endast skiljer sig åt på oväsentliga punkter (artikel 6.2 i förordningen om EU-formgivning). En tidigare formgivning som ingår i eller tillämpas på en produkt som skiljer sig från den till vilken den senare formgivningen kopplas, är i princip relevant för bedömningen av om den ska anses vara ny (21/09/2017, C‑361/15 P och C‑405/15 P, Shower drains, EU:C:2017:720, § 104; 15/01/2020, R 2512/2018‑3, Stickers, § 25). En EU-formgivning och en tidigare formgivning är identiska om den senare visar samtliga beståndsdelar som den förra utgörs av. En EU-formgivning kan inte vara ny om den ingår i en mer sammansatt tidigare formgivning (25/10/2011, R 978/2010‑3, PART OF SANITARY NAPKIN, § 20–21; 18/03/2020, R 751/2019‑3, Cube games, § 26). De tillkommande eller differentierande detaljerna hos EU-formgivningen kan emellertid vara relevanta för att besluta huruvida den är ny, om inte dessa beståndsdelar är så obetydliga att de kan passera obemärkt. Ett exempel på en oväsentlig detalj är en liten variation i nyansen av färgmönstret i de jämförda formgivningarna (28/07/2009, R 921/2008‑3, NAIL FILES, § 25; 20/01/2020, R 2300/2018‑3, Graphic symbols and logos, surface patterns, ornamentation, § 28-32). En annan illustration är visning, i en av de två jämförda formgivningarna, av ett märke som är så litet att det inte uppfattas som en relevant detalj (08/11/2006, R 216/2005‑3, Coffee pot, § 23-26), som i följande exempel.

5.7.2.2 Särprägel

En formgivning anses ha särprägel om det helhetsintryck den ger på en medveten användare skiljer sig från det helhetsintryck som åstadkoms hos denna användare av all formgivning som har gjorts tillgänglig för allmänheten före dagen för ingivande av ansökan om registrering eller, om prioritet åberopas, dagen för prioritet (artikel 7.1 i förordningen om EU-formgivning).

Vid bedömningen av särprägel kommer formgivarens grad av frihet vid framtagningen av formgivningen att beaktas (artikel 7.2 i förordningen om EU-formgivning). Det framgår av dessa bestämmelser att bedömningen av en registrerad EU-formgivnings särprägel i grunden är resultatet av en granskning i fyra steg. Vid prövningen fastställs för det första vilken sektor de produkter som formgivningen är avsedd att införlivas i eller tillämpas på tillhör, för det andra den kunniga användaren av dessa produkter i enlighet med deras syfte och, vad avser den kunniga användaren, graden av medvetenhet om tidigare känd teknik och graden av medvetenhet om jämförelsen (direkt om möjligt) av formgivningarna, för det tredje formgivarens grad av frihet att utveckla sin formgivning och för det fjärde resultatet av jämförelsen av de aktuella formgivningarna, med beaktande av den aktuella sektorn, formgivarens grad av frihet och det helhetsintryck som den omtvistade formgivningen gör på den kunniga användaren och av eventuella tidigare formgivningar som har gjorts tillgängliga för allmänheten (10/09/2015, T-525/13, Sacs à main, EU:T:2015:617, § 32; 13/06/2019, T-74/18, Informationstafeln für Fahrzeuge, EU:T:2019:417, § 66). Fastställandet av den berörda sektorn, den kunniga användaren och formgivarens grad av frihet får endast göras i förhållande till den omtvistade formgivningen (10/11/2021, T-193/20, Panels, EU:T:2021:782, § 24). Produkterna i fråga När kategorin av produkter som berörs av den omtvistade formgivningen fastställs beaktas den relevanta produktuppgiften i registreringen av den formgivningen samt, vid behov, den omtvistade formgivningen i sig, i den mån den klargör produktens art, avsedda syfte eller funktion (18/03/2010, T-9/07, Metal rappers, EU:T:2010:96, § 56). Påståendet att de relevanta produkterna eller den ”berörda sektorn” är begränsad till ett mycket smalt produktsegment för användning av särskilt uppmärksamma användare är ogrundat om det inte stöds av återgivningen av den omtvistade formgivningen i sig (10/11/2021, T‑193/20, Paneler, EU:T:2021:782, § 43). I de flesta fall stämmer produktuppgiften överens med återgivningen av formgivningen. Det finns dock situationer där produktkategorin måste definieras bättre genom att själva formgivningen beaktas. Den omtvistade formgivningen kan till exempel ingå i en produkt som utgör en självständig kategori av homogena produkter inom ramen för den mer allmänna beteckningen på produkter (15/10/2020, T‑818/19, Supportkuddar, EU:T:2020:486, § 31; 10/11/2021, T‑193/20, Paneler, EU:T:2021:782, § 37–40). I andra fall kan produktuppgiften vara bredare än den produkt som visas i återgivningen (18/05/2022, T-256/21, Armchairs, EU:T:2022:297). Om det finns en avvikelse mellan produktangivelsen och återgivningen har återgivningen av formgivningen företräde (08/03/2017, R 2113/2015-3, Spülungen für W.C. (Wasser-), § 14). De produkter där de berörda formgivningarna ingår som faktiskt marknadsförs kan endast beaktas i illustrativt syfte för att fastställa de visuella aspekterna av dessa formgivningar. Detta övervägande är dock endast tillåtet under förutsättning att de produkter som faktiskt marknadsförs motsvarar den omtvistade formgivningen såsom den registrerats. En produkt som faktiskt marknadsförs kan därför inte beaktas om

den formgivning som ingår i produkten skiljer sig från den registrerade formgivningen, eller om den visar detaljer som inte tydligt framgår av den registrerade grafiska återgivningen av formgivningen (10/11/2021, T-193/20, Panels, EU:T:2021:782, § 33). Kunnig användare Den kunniga användaren ska definieras i förhållande till den relevanta produkt som den omtvistade formgivningen ingår i eller tillämpas på (10/11/2021, T-193/20, Panels, EU:T:2021:782, § 24). Begreppet ”kunnig användare” avser en fiktiv person som rutinmässigt använder de produktkategorier som den omtvistade formgivningen ingår i (21/09/2017, C‑361/15 P och C‑405/15 P, Shower drains, EU:C:2017:720, § 125–126). Enligt skäl 12 i förordningen om EU-formgivning och rättspraxis är emellertid den kunniga användaren medveten om den samlade mängden av redan befintliga formgivningar, dvs. alla relevanta formgivningar som utgör den senaste utvecklingen. Därför är användarens kunskap inte begränsad till den sektor som den omtvistade formgivningen tillhör. Vidare behöver ingen verklig kännedom bevisas om tidigare formgivningar som hänför sig till produkter från olika sektorer (21/09/2017, C‑361/15 P och C‑405/15 P, Shower drains, EU:C:2017:720, § 121–134). Statusen ”användare” innebär att den berörda personen använder produkten som innehåller formgivningen på det sätt som produkten är avsedd för (22/06/2010, T‑153/08, Communications equipment, EU:T:2010:248, § 46; 09/09/2011, T‑10/08, Internal combustion engine, EU:T:2011:446, § 24; 06/06/2013, T‑68/11, Watch-dials, EU:T:2013:298, § 58). Begreppet ”kunnig användare” ligger någonstans mellan en genomsnittlig konsument som är tillämplig i varumärkesfrågor, och som kanske inte har någon specifik kunskap, och den sektorsvisa sakkunniga som har detaljerade tekniska expertkunskaper. Utan att vara formgivare eller tekniskt sakkunnig (och därför utan att nödvändigtvis känna till vilka aspekter av den berörda produkten som är betingade av teknisk funktion, såsom konstateras i 22/06/2010, T-153/08, Communications equipment, EU:T:2010:248, § 48) är den kunniga användaren medveten om de olika formgivningar som finns inom den berörda sektorn, och besitter en viss kunskapsnivå vad gäller de detaljer som dessa formgivningar vanligtvis innehåller (20/10/2011, C-281/10 P, Metal rappers, EU:C:2011:679, § 53, 59; 22/06/2010, T-153/08, Communications equipment, EU:T:2010:248, § 47; 06/06/2013, T-68/11, Watch-dials, EU:T:2013:298, § 59). Därför är den kunniga användaren varken formgivare eller teknisk expert. Men trots att de inte nödvändigtvis vet vilka aspekter av en produkt som betingas av en teknisk funktion har de viss kännedom om befintliga formgivningar i den berörda sektorn. Den kunniga användaren är varken tillverkare eller säljare av produkterna i vilka de aktuella formgivningarna är avsedda att ingå (09/09/2011, T‑10/08, Internal combustion engine, EU:T:2011:446, § 25-27). Beroende på karaktären hos den produkt i vilken den registrerade EU-formgivningen ingår (t.ex. reklammaterial) kan emellertid begreppet ”kunnig användare” innefatta både en yrkesperson som förvärvar dessa produkter för att distribuera dem till

slutanvändarna och slutanvändarna själva (20/10/2011, C-281/10 P, Metal rappers, EU:C:2011:679, § 54). Det faktum att en av de två typerna av kunniga användare uppfattar formgivningen i fråga som att den åstadkommer samma helhetsintryck är tillräckligt för ett beslut om att den omtvistade formgivningen saknar särprägel (14/06/2011, T-68/10, Watches, EU:T:2011:269, § 56). Som ett resultat av sitt intresse för de berörda produkterna visar den kunniga användaren, i regel, en relativt hög grad av uppmärksamhet vid användning av dem (24/10/2019, T‑559/18, Medizinische Pflaster, EU:T:2019:758 § 50). Till skillnad från genomsnittskonsumenten inom området för varumärken där konsumentens uppmärksamhet kan påverkas av om personen, till exempel, ställs inför en modeaccessoar, är detta faktum irrelevant vid fastställande av uppmärksamheten hos den kunniga användaren (21/05/2015, T-22/13 och T-23/13, UMBRELLAS, EU:T:2015:310, § 50). På samma sätt påverkas inte den kunniga användarens uppmärksamhet av att ofta ställas inför en viss formgivning, eftersom användarens uppmärksamhet redan i sig är hög (29/04/2020, T-73/19, Wood splitting tools, EU:T:2020:157, § 75). Om arten av den produkt i vilken de jämförda formgivningarna ingår är sådan att det är möjligt, kommer helhetsintrycket av dessa formgivningar att bedömas utifrån antagandet att den kunniga användaren kan göra en direkt jämförelse mellan dem (18/10/2012, C-101/11 P och C-102/11 P, Ornamentación, EU:C:2012:641, § 54–55). Formgivarens grad av frihet Formgivarens grad av frihet beror på arten av och det avsedda syftet med den produkt som den omtvistade formgivningen ska ingå i, liksom på den industribransch som produkten hör till (se ovan). Formgivarens grad av frihet vid framtagningen av formgivningen fastställs bland annat genom begränsningarna från de detaljer som krävs av den tekniska funktionen hos produkten eller en del av denna, eller av lagstadgade krav som är tillämpliga på produkten. Dessa begränsningar leder till en standardisering av vissa detaljer, vilka således är gemensamma för de formgivningar som tillämpas på produkten i fråga (13/11/2012, T-83/11 och T-84/11, Radiatori per riscaldamento, EU:T:2012:592, § 44). Tvärtom bedömdes formgivarens grad av frihet inte vara begränsad i ett antal fall (13/06/2019, T‑74/18, Informationstafeln für Fahrzeuge, EU:T:2019:417, § 79), i synnerhet när formen på den produkt som formgivningen ska införlivas i kan variera väsentligt (21/11/2013, T‑337/12, Sacacorchos, EU:T:2013:601, § 36–39) och till exempel kan förekomma i olika kombinationer av färger, mönster, former och material (05/07/2017, T‑306/16, Door handles, EU:T:2017:466, § 45–47). Detta kan även vara fallet när begränsningar av funktionell karaktär som rör förekomsten av vissa väsentliga detaljer sannolikt inte i betydande utsträckning påverkar produktens form eller övergripande utseende, eftersom de kan anta olika former och arrangeras på olika sätt (13/06/2019, T-74/18, Informationstafeln für Fahrzeuge, EU:T:2019:417, § 79; 04/07/2017, T-90/16, Measuring instruments, apparatus and devices, EU:T:2017:464, § 61).

Formgivarens frihet påverkas dessutom inte av att liknande formgivningar finns på marknaden och utgör en ”allmän trend” eller samexisterar i registren hos kontor för immateriella rättigheter (22/06/2010, T‑153/08, Communications equipment, EU:T:2010:248, § 58; 01/06/2012, R 89/2011‑3, Sacacorchos, § 27; 06/06/2019, T‑209/18, Kraftfahrzeuge/Kraftfahrzeuge, EU:T:2019:377, § 59). Som ett exempel fann tribunalen att formgivarens grad av frihet när det gäller att utveckla dockhuvuden är bred och att friheten endast begränsas i den mån dessa huvuden måste följa de grundläggande egenskaperna hos en människa. Denna frihet begränsas dock inte av marknadens preferenser när det gäller utseendet på ”modedockor” (01/12/2021, T-84/21, Doll's heads, EU:T:2021:844, § 39–41).

Ju större frihet formgivaren haft i framtagandet av den ifrågasatta formgivningen, desto mindre sannolikt är det att mindre skillnader mellan formgivningarna i fråga blir tillräckliga för att åstadkomma ett annat helhetsintryck på den kunniga användaren. Tvärtom, ju mer begränsad formgivarens frihet är när det gäller att ta fram den registrerade EU-formgivningen, desto större är sannolikheten att mindre skillnader mellan formgivningarna i fråga blir tillräckliga för att åstadkomma ett annat helhetsintryck på den kunniga användaren (18/03/2010, T-9/07, Metal rappers, EU:T:2010:96, § 67, 72). Om formgivaren åtnjuter en större frihet i framtagandet av en formgivning stärker det därför slutsatsen att formgivningar som inte har betydande skillnader ger samma helhetsintryck på den kunniga användaren (09/09/2011, T‑10/08, Internal combustion engine, EU:T:2011:446, § 33). Graden av formgivarens frihet är en förmildrande omständighet som gör det möjligt att förstärka eller e contrario, mildra slutsatsen vad gäller helhetsintrycket av varje aktuell formgivning (06/06/2019, T-209/18, Kraftfahrzeuge/Kraftfahrzeuge, EU:T:2019:377, § 48).

Dessutom kan formgivarens grad av frihet variera, vad gäller olika detaljer i en formgivning, och detta måste tas med i beräkningen vid bedömning av i vilken omfattning som enskilda funktioner bidrar till formgivningens helhetsintryck. Mättnadsgrad för den senaste tekniken Mättnadsgraden för den senaste tekniken, även om den inte ska anses begränsa formgivarens frihet, kan vara sådan att användaren blir mer känslig för skillnader i detalj i de motstridiga formgivningarna. Därför kan en formgivning på grund av mättnadsgraden för den senaste tekniken ha särprägel på grund av detaljer som, i avsaknad av en sådan mättnadsgrad, sannolikt inte skulle skapa en skillnad i helhetsintryck på den kunniga användaren (15/06/2022, T-380/20, Radiatori per riscaldamento, EU:T:2022:259, § 67). Det går inte att anta att den senaste tekniken är mättad, men detta måste visas av innehavaren med tillräckliga bevis, såsom kataloger och skriftliga bevis på varor som erbjuds av ett stort antal konkurrerande företag, uttalanden från experter på sektorn, uttalanden från tillverkare och konsumentorganisationer, kataloger och prislistor från större distributörer som är verksamma inom den relevanta sektorn och slutligen i undersökningar och sektorsstudier som utförs av tredje parter (10/10/2024, R 1272/2013-3, RADIATORI PER RISCALDAMENTO, § 47). Som ett exempel fann tribunalen att samexistens mellan ett dussin modeller av radiatorer som tillverkas av företag inte är tillräcklig för att påvisa mättnadsgraden för den senaste tekniken (15/06/2022, T-380/20, Radiatori per riscaldamento, EU:T:2022:259, § 105). Helhetsintryck Enligt artikel 7.1 b i förordningen om EU-formgivning ska en registrerad EU-formgivning anses ha särprägel om det helhetsintryck den ger på den kunniga användaren skiljer sig från det helhetsintryck en sådan användare får av en tidigare formgivning. Vid bedömningen av särprägel ska formgivarens grad av frihet vid framtagningen av formgivningen beaktas (artikel 7.2 i förordningen om EU-formgivning). Om de jämförda formgivningarna inte innefattar funktionella detaljer eller detaljer som undantagsmarkerats, eller detaljer som inte är synliga vid normal användning (se punkt 5.7.2) måste båda formgivningarna jämföras i sin helhet. Det innebär emellertid inte att samma betydelse ska ges till alla detaljer i de jämförda formgivningarna. För det första använder den kunniga användaren produkten som formgivningen ingår i på det sätt som produkten är avsedd att användas. Den relativa betydelsen av detaljerna hos de jämförda formgivningarna kan därför bero på hur produkten används. Särskilt den roll som spelas av vissa detaljer kan vara mindre viktig beroende på deras begränsade synlighet när produkten används (22/06/2010, T‑153/08, Communications equipment, EU:T:2010:248, § 64-66, 72; 21/11/2013, T‑337/12, Sacacorchos, EU:T:2013:601, § 45-46; 21/05/2015, T‑22/13 och T‑23/13, UMBRELLAS, EU:T:2015:310, § 97). För det andra, vid bedömning av helhetsintrycket av de två formgivningarna fäster den kunniga användaren endast mindre betydelse vid detaljer som är fullständigt triviala

och gemensamma för den typ av produkt det är fråga om och koncentrerar sig på detaljer som är godtyckliga eller skiljer sig från standard (18/03/2010, T‑9/07, Metal rappers, EU:T:2010:96, § 77; 28/11/2006, R 1310/2005‑3, galletas, § 13; 30/07/2009, R 1734/2008‑3, FORCHETTE, § 26 et seq.). För det tredje kommer likheter som rör gemensamma detaljer som finns i formgivningen för funktionella eller standardiserande ändamål endast ha mindre betydelse för det helhetsintryck som dessa formgivningar ger på den kunniga användaren. Ju mer begränsad formgivarens frihet är vid framtagningen av den omtvistade formgivningen, desto större är dessutom sannolikheten att mindre skillnader mellan formgivningarna i fråga blir tillräckliga för att åstadkomma ett annat helhetsintryck på den kunniga användaren (18/03/2010, T-9/07, Metal rappers, EU:T:2010:96, § 67, 72). För det fjärde följer bedömningen av särprägel (artikel 7 i förordningen om EUformgivning) en annan logik än uteslutning av skydd baserat på funktionalitet eller sammankoppling (enligt artikel 9 i förordningen om EU-formgivning): Det faktum att den tidigare formgivningen helt eller delvis styrs av teknisk

funktion eller består av sammanlänkande funktioner är inte avgörande eftersom artikel 7 i förordningen om EU-formgivning inte kräver att jämförelsen görs med en tidigare giltig formgivning. Om den omtvistade formgivningen skiljer sig från eller sammanfaller med en tidigare formgivning med enskilda detaljer, som endast styrs av teknisk funktion eller sammanlänkande överväganden, kan helhetsintrycket fortfarande skilja sig åt beroende på förekomsten av andra godtyckliga detaljer eller arrangemanget av dessa funktionella detaljer eller sammanlänkande delar. Om den omtvistade formgivningen innehåller en eller flera egenskaper som i viss utsträckning är tekniska eller tjänar sammanlänkade ändamål, påverkar detta jämförelsen i två avseenden: I princip kommer större vikt att läggas vid andra detaljer varigenom formgivaren

utnyttjade sin frihet vid framtagandet av formgivningen, förutsatt att sådana detaljer är lämpliga för att fånga den kunniga användarens uppmärksamhet på grund av till exempel deras storlek eller placering. Formen, konfigurationen och placeringen av de funktionella eller sammanfogande

detaljerna kan också beaktas (04/07/2017, T-90/16, Measuring instruments, apparatus and devices, EU:T:2017:464, § 61) i den mån formgivaren har viss frihet att kombinera dessa element. Denna grad av frihet kan visas till exempel genom förekomsten av alternativa former som fyller samma funktion (09/09/2011, T-10/08, Internal combustion engine, EU:T:2011:446, § 36). Exempel:

Samma helhetsintryck (den omtvistade formgivningen förklaras ogiltig)

Enligt tribunalen är skillnaderna mellan den omtvistade formgivningen och den tidigare formgivningen, såsom förekomsten av en ytterligare central rand med mörk fyllning, mindre variationer i längd, andel eller färgintensitet, inte tillräckligt betydande för att

skapa ett annat helhetsintryck. Graden av frihet hos formgivaren i den relevanta sektorn anses vara genomsnittlig, vilket innebär att endast tydliga och märkbara skillnader skulle påverka helhetsintrycket. Den kunniga användaren, som är bekant med det stora antalet snacks på marknaden och medveten om att sådana föremål ofta varierar i storlek, form och smak, skulle inte fokusera på de marginella skillnaderna utan snarare på produktens allmänna utseende och struktur. Den rektangulära formen, kombinationen av två mörka yttre skikt och en vit fyllning och den övergripande konfigurationen av formgivningarna leder till ett starkt intryck av likhet. Den centrala mörka randen i den omtvistade formgivningen skulle sannolikt inte uppfattas som en betydande skillnad utan endast som en smakvariation, särskilt eftersom den inte ändrar produktens yttre form (10/05/2019, T-517/18, Backwaren, EU:T:2019:323, § 42–50).

Annat helhetsintryck

Enligt tribunalen finns det flera betydande skillnader mellan den omtvistade formgivningen och de tidigare åberopade formgivningarna, såsom takets och dörrens form och storlek, förekomsten av ett krontak och ventilationsöppningar, skillnader i väggbeläggningar och färger samt olika piktogram. Dessa skillnader förändrar utseendet på de offentliga toalettenheterna och styrs inte av lagstadgade krav. Även om offentliga toaletter måste uppfylla vissa tekniska hälso- och säkerhetsnormer gäller dessa krav i själva verket främst inredningen, som inte skyddas av den omtvistade EU-formgivningen. Formgivaren har en relativt hög grad av frihet avseende yttre egenskaper, såsom sidopaneler, takform och avbild av toalettsymboler. Dessutom omfattar den omtvistade formgivningen vissa delar som inte är synliga i de tidigare formgivningarna, såsom en stor stadskartpanel eller en stötfångare längst ner i strukturen. Sammantaget är skillnaderna mellan de två formgivningarna tillräckligt uttalade för att ge den omtvistade formgivningen särprägel (26/03/2025, T-608/23, Public toilets; Outdoor toilets, EU:T:2025:333, § 76, 81).

5.8 Strid med ett tidigare formskydd

Motivering Enligt artikel 27.1 d i förordningen om EU-formgivning kan en EU-formgivning ogiltigförklaras efter ansökan av innehavaren av en tidigare formgivning som var registrerad i EU och gjordes tillgänglig för allmänheten, oavsett om detta skedde före eller efter ansökningsdagen för den omtvistade formgivningen (inbegripet eventuell begäran om prioritet). Den skyddade formgivningen enligt artikel 27.1 d i förordningen om EU-formgivning måste vara en av följande: 1. En registrerad EU-formgivning eller en ansökan om en sådan formgivning som är föremål för registrering (artikel 13 i förordningen om EU-formgivning), eller 2. ett registrerat formskydd i en medlemsstat eller en ansökan om ett sådant formskydd som är föremål för registrering (artikel 10 i direktivet om formskydd), eller 3. ett formskydd registrerat enligt Genèveakten till Haagöverenskommelsen om internationell registrering av industriella formgivningar, som antogs i Genève den 2 juli 1999, nedan kallad Genèveakten, som godkändes genom rådets

beslut 2006/954/EG och som gäller inom EU (artikel 14 i Genèveakten), eller genom en ansökan om en sådan rättighet som är föremål för registrering. Om ansökan om ogiltigförklaring bygger på en tidigare ansökan om formgivning kan ett beslut fattas först när formgivningen har registrerats. Detta innebär att ogiltighetsförfarandet skjuts upp till dess att registreringsförfarandet har avslutats. Begreppet ”konflikt” Enligt artikel 27.1 d i förordningen om EU-formgivning står en EU-formgivning i konflikt med en skyddad formgivning om denna formgivning, vid beaktande av formgivarens frihet vid framtagandet av EU-formgivningen, inte åstadkommer ett annat helhetsintryck hos en kunnig användare än den skyddade formgivning som åberopas (18/03/2010, T‑9/07, Metal rappers, EU:T:2010:96, § 52; 21/04/2021, T‑326/20; Beverage bottles, EU:T:2021:208, § 31). Artikel 27.1 d i förordningen om EU-formgivning är en relativ ogiltighetsgrund vars syfte är att avgöra om den omtvistade EU-formgivningen omfattas av skyddet för en annan skyddad formgivning. Detta innebär att utgångspunkten i jämförelsen enligt artikel 27.1 d i förordningen om EU-formgivning är den tidigare formgivningen och inte den omtvistade formgivningen såsom i artikel 27.1 b i förordningen om EU-formgivning. Till skillnad från prövningen av nyhet/särprägel enligt artikel 27.1 b i förordningen om EU-formgivning beaktas därför endast de detaljer som utgör en del av den tidigare formgivningsrättigheten vid bedömningen enligt artikel 27.1 d i förordningen om EU-formgivning. Detta innebär att detaljer från den tidigare formgivningen som avståtts, i förekommande fall, inte beaktas (jämför med punkt 5.7.2 under underrubriken ”Detaljer som avståtts”). Relevans för yrkanden om prioritet ”Rätten till prioritet ska medföra att prioritetsdagen ska räknas som den dag då ansökan om en registrerad EU-formgivning lämnades in, i enlighet med [artikel] 25.1 d […]” (se artikel 52 i förordningen om EU-formgivning). Denna princip gäller oavsett om EU-formgivningen är den omtvistade formgivningen eller en tidigare formgivning som åberopas enligt artikel 27.1 d i förordningen om EUformgivning. Detta innebär lika behandling för alla formgivningar (på EU-nivå, nationell nivå eller internationell nivå) och är förenligt med artikel 4.B i Pariskonventionen, där det slås fast att det skydd som ges mot utnyttjande av en rättighet som inleddes mellan prioritetsdagen och ansökningsdagen aldrig kan ge upphov till tredje parts rättigheter eller rätt till personligt innehav. I konflikter enligt artikel 27.1 d i förordningen om EU-formgivning avgör därför det tidigare datumet (om ansökan eller prioritet) vilken rättighet som har företräde (se i analogi med detta artikel 36 i EU-varumärkesförordningen), och en formgivning för vilken prioritet åberopas är ”skyddad” i den mening som avses i artikel 27.1 d i förordningen om EU-formgivning, under förutsättning att den registreras, från och med prioritetsdagen. Giltigheten av ett åberopande av prioritet kommer endast att bedömas på eget initiativ om det blir relevant för att fastställa vilken rättighet som har företräde. Bedömningen

kommer att baseras på de prioritetshandlingar som lämnats in av parterna (se punkt 3.10.3). Mer information om materiella krav för åberopande av prioritet för en formgivning finns i riktlinjerna för prövning av ansökningar om registrerade EU-formgivningar, 6.2.1 Prioritet och utställningsprioritet. De gäller i tillämpliga delar för tidigare och omtvistade formgivningar. Fortsatt förekomst En tidigare formgivning som åberopas enligt artikel 27.1 d i förordningen om EUformgivning måste vara i kraft den dag då myndigheten fattar ett beslut om ogiltighet. Om en tidigare nationell eller internationell formgivning med verkan i EU, på vilken ogiltigförklaringen grundas, löper ut innan myndigheten fattar ett beslut i frågan utfärdas ett meddelande till den som ansöker om ogiltighetsförklaring, i vilket denne uppmanas att lämna in bevis på förnyelse. Innehavaren underrättas sedan om detta (se genom analogi 05/05/2015, T‑715/13, Castello (fig.)/Castelló y Juan S.A. (fig.) et al., EU:T:2015:256, § 68 et seq.). I annat fall antar myndigheten att den tidigare formgivningen är giltig om inte innehavaren lämnar bevis för att ett slutgiltigt beslut har förklarat den tidigare formgivningen ogiltig innan beslutet antas (se genom analogi 29/03/2011, C‑96/09 P, Bud, EU:C:2011:189, § 94–95) (se punkt 4.1.5.2). Enligt artikel 27.7 i förordningen om EU-formgivning får en registrerad EU-formgivning inte förklaras ogiltig om sökanden eller innehavaren av en av de rättigheter som avses i artikel 27.1 d–f i förordningen om EU-formgivning uttryckligen har samtyckt till registreringen av EU-formgivningen innan ansökan om ogiltigförklaring lämnas in. Om sökanden eller en innehavare av en av de rättigheter som avses i artikel 27.1 d– f i förordningen om EU-formgivning tidigare har ansökt om ogiltigförklaring av en EUformgivning, får denne enligt artikel 27.8 i förordningen om EU-formgivning inte lämna in en ny ansökan om ogiltigförklaring baserad på någon av de andra rättigheter som avses i dessa punkter och som skulle ha kunnat åberopas som stöd för den första ansökan.

5.9 Användning av ett tidigare särskiljande kännetecken

En EU-formgivning förklaras ogiltig om ett särskiljande kännetecken används i en senare formgivning och om unionslagstiftningen eller den medlemsstats lagstiftning som är tillämplig på detta kännetecken ger kännetecknets rättsinnehavare rätt att förbjuda sådan användning (artikel 27.1 e i förordningen om EU-formgivning).

5.9.1 Särskiljande kännetecken och rätten att förbjuda användning

Begreppet ”särskiljande kännetecken” omfattar registrerade varumärken samt alla tecken som kan åberopas mot bakgrund av artikel 8.4 och 8.6 i EUvarumärkesförordningen. I enlighet med praxis enligt artikel 8.4 och 8.6 i EU-varumärkesförordningen kan sökanden även åberopa bestämmelser i nationell lagstiftning om förbud mot senare registrering. Sökanden måste endast slå fast att han eller hon har rätt att förbjuda användning av den senare EU-formgivningen. Sökanden kan inte avkrävas att fastställa att en sådan rättighet har utövats, eller med andra ord, att sökanden faktiskt har kunnat förbjuda en sådan användning (genom analogi 29/03/2011, C‑96/09 P, Bud, EU:C:2011:189, § 191). Om det tidigare särskiljande kännetecknet är ett kännetecken som kan åberopas mot bakgrund av artikel 8.4 och 8.6 i EU-varumärkesförordningen tillämpar myndigheten motsvarande lagstiftning enligt förklaringen i Riktlinjerna, del C, Invändning, avsnitt 4, Icke-registrerade varumärken och andra tecken som används i näringsverksamhet (artikel 8.4 i EU-varumärkesförordningen), och del C, Invändning, avsnitt 6, Geografiska beteckningar (artikel 8.6 i EU-varumärkesförordningen).

5.9.2 Styrkande av ansökan enligt artikel 27.1 e i förordningen om EU-formgivning (tidigare särskiljande kännetecken)

Om en ansökan om ogiltighet baseras på en rättighet som ingår i ett tidigare EU-varumärke eller ett internationellt varumärke som designerar EU, är det inte nödvändigt att lämna in den lagstiftning och den rättspraxis som rör EUvarumärken för att bestyrka den tidigare rättigheten, enligt artikel 9.2 a, b eller c i EU-varumärkesförordningen. Detsamma gäller om sökanden åberopar ett tidigare nationellt registrerat varumärke eller ett internationellt varumärke som designerar en medlemsstat. För att avgöra om en formgivning är ”senare” än ett särskiljande tecken används ansöknings- eller prioritetsdatumen för formgivningen som de materiella datumen för beräkningen (artikel 52 i förordningen om EU-formgivning). Om det tidigare av dessa datum infaller senare än ansöknings- eller prioritetsdagen för det särskiljande kännetecknet (eller den dag från vilken skyddet börjar gälla för oregistrerade tecken) är det en ”senare” formgivning. Giltigheten för en prioritetsbegäran för respektive rättigheter kommer endast att bedömas om de kan vara avgörande för att fastställa vilken rättighet som är äldre (t.ex. om ansökningsdatumet för det särskiljande kännetecknet infaller senare än ansökningsdatumet för den omtvistade formgivningen men dess prioritetsdatum infaller tidigare, eller om ansökningsdatumet för den omtvistade formgivningen infaller senare

än ansökningsdatumet för den påstått ”äldre” rättigheten, men man yrkar på tidigare prioritet). För de materiella kraven för en begäran om prioritet för ett registrerat varumärke, se riktlinjerna, del B, Prövning, avsnitt 2, Formaliteter, punkt 11.2, Materiella krav för yrkanden om prioritet. Om det tidigare särskiljande kännetecknet är ett kännetecken som skulle kunna åberopas mot bakgrund av artikel 8.4 och 8.6 i EU-varumärkesförordningen, måste en ansökan i enlighet med artikel 2.2 d iv i den delegerade förordningen om EU-formgivning innehålla uppgifter som fastställer innehållet i den EU-lagstiftning eller nationella lagstiftning som sökanden vill ska tillämpas, vilket vid behov inbegriper domstolsbeslut och/eller akademiska texter (principerna i riktlinjerna, del C, Invändning, avsnitt 4, Icke-registrerade varumärken och andra tecken som används i näringsverksamhet (artikel 8.4 i EU-varumärkesförordningen) och avsnitt 6, Geografiska beteckningar (artikel 8.6 i EU-varumärkesförordningen) är tillämpliga). För ytterligare information om styrkande av ansökan på grundval av ett icke-registrerat varumärke eller annat tecken som används i näringsverksamhet (artikel 8.4 i EU-varumärkesförordningen) eller en geografisk beteckning (artikel 8.6 i EU-varumärkesförordningen), se riktlinjerna, del C, avsnitt 1, Invändningsförfaranden, punkt 4.2.4.3 Icke-registrerat varumärke eller annat tecken som används i näringsverksamhet och avsnitt 6 Geografiska beteckningar (artikel 8.6 i EUvarumärkesförordningen), punkt 2.4 Dokumentation).

5.9.3 Användning i en senare formgivning

Begreppet ”användning i en senare formgivning” förutsätter inte nödvändigtvis en fullständig och detaljerad återgivning av det tidigare särskiljande kännetecknet i en senare EU-formgivning. Även om EU-formgivningen kan sakna vissa detaljer i det tidigare särskiljande kännetecknet, eller kan ha andra ytterligare detaljer, kan detta utgöra ”användning” av kännetecknet, särskilt om de detaljer som utelämnats eller lagts till är av mindre betydelse och sannolikt inte uppmärksammas av den relevanta allmänheten. Det räcker att EU-formgivningen och det tidigare särskiljande kännetecknet liknar varandra (12/05/2010, T‑148/08, Instruments for writing, EU:T:2010:190, § 50–52; 25/04/2013, T‑55/12, Cleaning devices, EU:T:2013:219, § 23; 09/08/11, R 1838/2010‑3, Instruments for writing, § 43). Prövningen enligt artikel 27.1 e i förordningen om EU-formgivning ska grundas på omsättningskretsens uppfattning om det särskiljande kännetecken som åberopas och ge intryck av att den omtvistade EU-formgivningen använder det särskiljande kännetecken som åberopas till stöd för ansökan om ogiltighetsförklaring (24/09/2019, T‑219/18, Ciclomotori, EU:T:2019:681, § 67). I följande fall förklarades den omtvistade formgivningen ogiltig eftersom prövningen drog slutsatsen att den använde det äldre varumärket och att sökanden hade rätt att förbjuda sådan användning.

Om en EU-formgivning innefattar ett särskiljande kännetecken utan något avstående som tydliggör att skydd inte har sökts för denna detalj kommer EU-formgivningen att anses använda det tidigare särskiljande kännetecknet, även om det senare endast återges i en av vyerna (18/09/2007, R 137/2007-3, Containers, § 20).

Om det framgår tydligt av sökandens argument att dess anspråk endast omfattar överträdelsen av dess rättigheter till det särskiljande kännetecknet, och inte de andra

detaljerna hos den produkt som den omtvistade formgivningen ska ingå i, kommer det tidigare särskiljande kännetecken som återges i den omtvistade formgivningen att bedömas, och inte själva formgivningen (19/03/2020, R 2449/2018-3, Pendenti, § 21, 22 och 24).

Enligt artikel 27.7 i förordningen om EU-formgivning får en registrerad EU-formgivning inte förklaras ogiltig om sökanden eller innehavaren av en av de rättigheter som avses i artikel 27.1 d–f i förordningen om EU-formgivning uttryckligen har samtyckt till registreringen av EU-formgivningen innan ansökan om ogiltigförklaring lämnas in. Om sökanden eller en innehavare av en av de rättigheter som avses i artikel 27.1 d– f i förordningen om EU-formgivning tidigare har ansökt om ogiltigförklaring av en EUformgivning, får denne enligt artikel 27.8 i förordningen om EU-formgivning inte lämna in en ny ansökan om ogiltigförklaring baserad på någon av de andra rättigheter som avses i dessa punkter och som skulle ha kunnat åberopas som stöd för den första ansökan.

5.9.4 Prövning av myndigheten

Prövningen genomförs i enlighet med den lagstiftning som tillämpas på det tidigare särskiljande kännetecknet. Om det tidigare särskiljande kännetecknet är ett EU-varumärke tillämpar myndigheten principerna i riktlinjerna, del C, Invändning, avsnitt 2, Dubbel identitet och förväxlingsrisk, och avsnitt 5, Kända varumärken (artikel 8.5 i EUvarumärkesförordningen).

Om det tidigare särskiljande kännetecknet är ett registrerat nationellt varumärke tillämpar myndigheten samma principer (03/10/2017, T‑695/15, Comfit boxes, containers, EU:T:2017:684, § 29). Giltigheten för prioritetsbegäranden för den omtvistade formgivningen och äldre varumärken kommer endast att bedömas om de kan vara avgörande för att fastställa vilken rättighet som är äldre. Mer information om de materiella kraven för en begäran om prioritet för ett registrerat varumärke finns i riktlinjerna, del B, Prövning, avsnitt 2, Formaliteter, 11.2, Materiella krav för yrkanden om prioritet. Mer information om de materiella kraven för en begäran om prioritet för en formgivning finns i punkt 6.2.1 Prioritet och utställningsprioritet. Vid tillämpning av dessa principer förutsätter myndigheten att den omtvistade EUformgivningen eller en beståndsdel som används i den omtvistade formgivningen av den relevanta allmänheten uppfattas som ett kännetecken som kan användas ”för” eller ”i förhållande till” varor eller tjänster (12/05/2010, T‑148/08, Instruments for writing, EU:T:2010:190, § 107; 25/04/2013, T‑55/12, Cleaning devices, EU:T:2013:219, § 39 och 42). Myndigheten prövar vilka varor den omtvistade EU-formgivningen är avsedd att användas för (12/05/2010, T‑148/08, Instruments for writing, EU:T:2010:190, § 108). För att fastställa huruvida dessa varor och tjänster är identiska eller liknar varandra beaktar myndigheten uppgifterna om den eller de produkter som formgivningen är avsedd att ingå i eller användas för (artikel 42.2 i förordningen om EU-formgivning). Även själva formgivningen beaktas i den mån den tydliggör produktens art, dess avsedda syfte eller dess funktion (18/03/2010, T‑9/07, Metal Frappers, EU:T:2010:96, § 56; 07/11/2011, R 1148/2010-3, PACKAGING, § 34–37). Om EU-formgivningen är avsedd att ingå i tvådimensionella ”logotyper” bedömer annulleringsenheten att dessa logotyper kan tillämpas på en oändlig mängd produkter och tjänster, inbegripet produkter och tjänster för vilka det tidigare särskiljande kännetecknet skyddas (03/05/2007, R 609/2006-3, logo MIDAS, § 27). Om det tidigare särskiljande kännetecknet är ett kännetecken som skulle kunna åberopas mot bakgrund av artikel 8.4 och 8.6 i EU-varumärkesförordningen tillämpar myndigheten motsvarande lagstiftning enligt förklaringen i riktlinjerna, del C, Invändning, avsnitt 4, Icke-registrerade varumärken och andra tecken som används i näringsverksamhet (artikel 8.4 i EU-varumärkesförordningen), och del C, Invändning, avsnitt 6, Geografiska beteckningar (artikel 8.6 i EU-varumärkesförordningen).

5.10 Otillåten användning av ett verk som skyddas av en medlemsstats upphovsrättslagstiftning

En EU-formgivning förklaras ogiltig om den utgör en otillåten användning av ett verk som skyddas av en medlemsstats upphovsrättslagstiftning (artikel 27.1 f i förordningen om EU-formgivning).

För att ett föremål ska klassificeras som ett ”verk”, och i synnerhet ett ”verk av brukskonst”, måste två kumulativa villkor vara uppfyllda. För det första måste det berörda föremålet vara originellt i den meningen att det är upphovsmannens egen intellektuella skapelse. För det andra måste det vara uttrycket för upphovsmannens egen intellektuella skapelse (04/12/2025, C-580/23 och C-795/23, MIO, EU:C:2025:941 § 48; 24/10/2024, C-227/23, Kwantum, EU:C:2024:914, § 48; 12/09/2019, C‑683/17, COFEMEL, EU:C:2019:721, § 29). Ett föremål kan betraktas som originellt om det återspeglar upphovsmannens personlighet, som ett uttryck för dennes fria och kreativa val. Annars, om skapandet av ett ämne styrs av tekniska överväganden, regler eller andra begränsningar som inte lämnar något utrymme för kreativ frihet, kan det inte anses tillräckligt originellt för att betraktas som ett verk (12/09/2019, C‑683/17, COFEMEL, EU:C:2019:721, § 30 och 31; 04/12/2025, C-580/23 och C-795/23, MIO, EU:C:2025:941 § 48). Val som styrs av olika begränsningar, särskilt tekniska, som binder upphovsmannen under skapandet av ämnet är inte fria och kreativa. Val som visserligen är fria, men som inte har ett avtryck av upphovsmannens personlighet genom att ge föremålet ett unikt utseende. Omständigheter som upphovsmannens avsikter under den kreativa processen, deras inspirationskällor och användningen av befintliga former, sannolikheten för ett liknande oberoende skapande eller erkännandet av ämnet i yrkesmässiga kretsar, får beaktas när så är lämpligt. Dessa faktorer är dock i vilket fall som helst inte nödvändiga eller avgörande för att fastställa originaliteten i det föremål för vilket skydd begärs (04/12/2025, C-580/23 och C-795/23, MIO, EU:C:2025:941 § 82). När det gäller det andra villkoret, ges upphovsrättsligt skydd till uttrycket av upphovsmannens egen intellektuella skapelse som är identifierbar med tillräcklig precision och objektivitet (12/09/2019, C‑683/17, COFEMEL, EU:C:2019:721, §§ 29 och 32). Det verk som sökanden förlitar sig på för att tillämpa artikel 27.1 f i förordningen om EU-formgivningkan därför inte vara en ackumulering av stilistiska versioner av en produkt under många årtionden eller en idé, utan ett specifikt uttryck av den idén (24/09/2019, T‑219/18, Ciklomotori, EU:T:2019:681, §§ 100–102). Enligt artikel 27.7 i förordningen om EU-formgivning får en registrerad EU-formgivning inte förklaras ogiltig om sökanden eller innehavaren av en av de rättigheter som avses i artikel 27.1 d–f i förordningen om EU-formgivning uttryckligen har samtyckt till registreringen av EU-formgivningen innan ansökan om ogiltigförklaring lämnas in. Om sökanden eller en innehavare av en av de rättigheter som avses i artikel 27.1 d– f i förordningen om EU-formgivning tidigare har ansökt om ogiltigförklaring av en EUformgivning, får denne enligt artikel 27.8 i förordningen om EU-formgivning inte lämna in en ny ansökan om ogiltigförklaring baserad på någon av de andra rättigheter som avses i dessa punkter och som skulle ha kunnat åberopas som stöd för den första ansökan.

5.10.1 Styrkande av ansökan enligt artikel 27.1 f i förordningen om EU-formgivning (tidigare upphovsrätt)

Utöver de delar som nämns i punkterna 3.5 och 3.10.3.2.5 måste en ansökan enligt artikel 2.2 e i den delegerade förordningen om EU-formgivning innehålla följande: Uppgifter som visar att sökanden uppfyller de nödvändiga villkoren i enlighet med

relevant lagstiftning och att formgivningen utgör en otillåten användning av det skyddade verket. I tillämpliga fall kommer giltigheten för den omtvistade formgivningens begäran om prioritet endast att prövas om den är relevant för resultatet av bedömningen enligt artiklarna 27.1 f och 52 i förordningen om EU-formgivning. Mer information om de materiella kraven för en begäran om prioritet för en formgivning finns i punkt 6.2.1 Prioritet och utställningsprioritet.

5.10.2 Prövning av myndigheten

Syftet med prövningen är att ta reda på om den som ansöker om ogiltigförklaring innehar den upphovsrätt som åberopats och om den omtvistade EU-formgivningen utgör en otillåten användning av ett verk som skyddas av en medlemsstats upphovsrättslagstiftning, enligt den tolkning som görs av domstolarna i medlemsstaten (23/10/2013, T‑566/11 & T‑567/11, Vajilla, EU:T:2013:549, § 52; 17/10/2013, R 781/2012‑3, CHILDREN’S CHAIRS, § 27, 43). Testerna för bedömning av nyhet eller särprägel enligt artikel 27.1 b jämförd med artiklarna 6 och 7 i förordningen om EU-formgivning är inte relevanta för bedömningen av denna grund. Det bör noteras att artikel 27.1 f i förordningen om EU-formgivning inte gäller fall där EU-formgivningens ägarskap ifrågasätts, särskilt om huvudmotiveringen från den som ansöker om ogiltigförklaring är att EU-formgivningen inte skapades av den registrerade rättsinnehavaren utan av sökanden eller av dennes anställda. Myndigheten har ingen behörighet att avgöra vilken av parterna som är den rättmätige rättsinnehavaren av den omtvistade EU-formgivningen eftersom det är de nationella domstolarna som innehar denna behörighet (artikel 15 i förordningen om EU-formgivning; 11/02/2008, R 64/2007‑3, Loudspeakers, § 18–19).

5.11 Felaktig användning av flaggor eller andra symboler

En EU-formgivning förklaras ogiltig om den innebär en felaktig användning av något av det som förtecknas i artikel 6b i Pariskonventionen, eller av märken, emblem och vapen som inte omfattas av artikel 6b och som är av särskilt allmänt intresse i en medlemsstat (artikel 27.1 g i förordningen om EU-formgivning).

De detaljer som omfattas av artikel 6b är följande (se riktlinjerna, del B, Prövning, avsnitt 4, Absoluta registreringshinder): Vapen, flaggor, andra emblem, officiella kontroll- och garantimärken och

garantistämplar som tillhör stater och har anmälts till Wipo. En sådan anmälan är dock inte obligatorisk för flaggor. Vapen, flaggor, andra emblem, förkortningar och namn på internationella

mellanstatliga organisationer som har meddelats till Wipo, med undantag av sådana som redan är föremål för internationella avtal för att säkerställa skyddet av dem (se t.ex. artikel 44 i Genèvekonventionen av den 12/08/1949 angående förbättrande av sårades och sjukas behandling vid stridskrafterna i fält, som skyddar det röda korset mot vit bakgrund, benämningen röda korset eller Genèvekorset samt motsvarande emblem). Märken, emblem och vapen som inte omfattas av artikel 6b och som är av särskilt allmänt intresse i en medlemsstat kan exempelvis vara religiösa symboler, politiska symboler eller symboler för offentliga organ eller förvaltningar såsom provinser eller kommuner.

5.11.1 Styrkande av ansökan enligt artikel 27.1 g i förordningen om EU-formgivning (flaggor och andra symboler)

Om en detalj som inte finns med i förteckningen i artikel 6b åberopas måste ansökan förutom att följa kraven i punkterna 3.4, 3.5 och 3.10.3.2.6 visa att en sådan detalj är av särskilt allmänt intresse i en medlemsstat.

5.11.2 Prövning av myndigheten

Syftet med prövningen är att ta reda på om den som ansöker om ogiltigförklaring är den person eller enhet som berörs av användningen och om EU-formgivningen innebär en felaktig användning av en av de symboler som omfattas av artikel 27.1 g i förordningen om EU-formgivning och som anges ovan.

5.12 Grunder för ogiltighet som blir tillämpliga endast på grund av att en ny medlemsstat tillkommit

Se riktlinjerna, Prövning av ansökningar om registrerade EU-formgivningar, punkt 13, Utvidgningen och den registrerade EU-formgivningen.

6 Förfarandets avslutande

6.1 Förfarandets avslutande utan beslut i sakfrågan

Ogiltighetsförfarandet avslutas utan beslut i sakfrågan när 1. 1. sökanden drar tillbaka sin ansökan som ett resultat av en uppgörelse i godo eller av annat skäl, eller 2. innehavaren avstår från EU-formgivningen i enlighet med artikel 71 i förordningen om EU-formgivning och sökanden inte visade något berättigat intresse av att få ett beslut i sakfrågan i ärendet (artikel 26.2 i förordningen om EU-formgivning, se punkt 3.8), eller 3. den omtvistade EU-formgivningen har förfallit och sökanden inte har visat något berättigat intresse av att få ett avgörande i sakfrågan i ärendet (artikel 26.2 i förordningen om EU-formgivning, se punkt 3.8), eller 4. myndigheten har skjutit upp ett antal ansökningar om ogiltigförklaring som gäller samma registrerade EU-formgivning. Dessa ansökningar anses vara avslutade när ett beslut om att förklara EU-formgivningen ogiltig har vunnit laga kraft (artikel 8.3 den delegerade förordningen om EU-formgivning). Myndigheten informerar parterna om att förfarandet avslutas utan beslut i sakfrågan.

6.2 Beslut om kostnader

Om ett beslut i sakfrågan i ett ärende fattas anges beslutet om fördelning av kostnader i slutet av beslutet. I alla övriga fall där myndigheten avslutar ärendet utan ett beslut i sakfrågan utfärdas ett separat beslut om kostnaderna om parterna inte har kommit överens om kostnaderna enligt beskrivningen i punkt 6.2.1. För mer information. se riktlinjerna, del A, Allmänna regler, avsnitt 3, Betalning av avgifter, kostnader och taxor, punkt 7.

6.2.1 Överenskommelse om kostnader

Om parterna informerar myndigheten om att de har avslutat ogiltighetsförfarandet med en överenskommelse som innefattar kostnaderna utfärdar myndigheten inte något beslut om kostnaderna (artikel 101.5 i förordningen om EU-formgivning). Myndigheten tillämpar principerna i riktlinjerna, del C, Invändning, avsnitt 1, Invändningsförfarandet, punkt 6.5.2.1, Beslut om fördelningen av kostnader.

6.2.2 Fördelning av kostnader

Den generella regeln är att den förlorande parten, eller den part som avslutar förfarandet, måste bära den andra partens kostnader liksom alla kostnader som denne haft och som är avgörande för förfarandet (artikel 101.1 och 101.3 i förordningen om EU-formgivning). Om båda parter delvis förlorar, eller om det är motiverat av rättviseskäl, måste en annan fördelning beslutas (artikel 101.2 i förordningen om EU-formgivning). Som en allmän regel är det skäligt att respektive part bär sina egna kostnader. Om ett antal ansökningar om ogiltighetsförklaring rörande samma registrerade EUformgivning har skjutits upp, anses de avslutade när ett beslut om att förklara EUformgivningen ogiltig har blivit slutligt. Varje sökande vars ansökan anses ha avslutats ska bära sina egna kostnader (artikel 101.4 i förordningen om EU-formgivning). Myndigheten återbetalar dessutom 50 procent av ogiltighetsavgiften (artikel 8.4 i den delegerade förordningen om EU-formgivning). För mer information, se riktlinjerna, del A, Allmänna regler, avsnitt 2, Allmänna principer som ska följas i förfaranden, punkt 5.2.

6.2.3 Fastställande av kostnader

Ersättningsgilla kostnader för företräde och avgifter Om kostnaderna är begränsade till ombudskostnader och ansökningsavgift kommer beslutet om fastställande av kostnader att ingå i beslutet om fördelning av kostnaderna, förutom när det beslutats att parterna ska bära sina egna kostnader. Den högsta nivån för varje kostnadskategori fastställs i artikel 11 i genomförandeförordningen om EU-formgivning. Vad gäller avgifter är det ersättningsgilla beloppet begränsat till ogiltighetsavgiften på 320 euro om sökanden vinner. Det ersättningsgilla beloppet för kostnader för företräde är begränsat till 450 euro. Det gäller både för sökanden och för rättsinnehavaren, under förutsättning att de företräddes av ett auktoriserat ombud i ogiltighetsförfarandena i den mening som avses i artikel 115 i förordningen om EU-formgivning. En vinnande part som inte längre företräds av ett auktoriserat ombud vid tiden för beslutet har också rätt till ersättning av kostnader, oavsett när under förfarandet det professionella företrädandet upphörde. Detta påverkar inte behovet av att utnämna ett auktoriserat ombud när det är obligatoriskt. Det belopp som ska bäras av den förlorande parten fastställs alltid i euro, oavsett i vilken valuta den vinnande parten betalade sin företrädare. Kostnader för företräde av anställda, även från ett annat bolag med ekonomiska förbindelser, är inte ersättningsgilla. Andra ersättningsgilla kostnader

Om kostnaderna innefattar utgifter för ett muntligt förhör eller bevisupptagning fastställer annulleringsenheten, på begäran, det belopp som ska betalas (artikel 101.6 i förordningen om EU-formgivning). Beloppet för ersättningsgilla kostnader kan ses över genom ett beslut av annulleringsenheten efter en motiverad begäran som lämnas in inom en månad från dagen för anmälan om tillerkännande av kostnader (artikel 101.7 i förordningen om EU-formgivning). Fastställande av kostnader efter att ärendet överlämnats till annulleringsenheten för ytterligare åtgärd När beslutet om ogiltighet helt eller delvis har annullerats och ärendet överlämnats av överklagandenämnden blir situationen som följer: Det första beslutet (som överklagades) blir inte slutgiltigt, inte ens när det gäller

fördelning eller fastställande av kostnader. När det gäller kostnaderna för ogiltighetsförfarandet måste ett enda beslut om

fördelning och om fastställande av kostnader fattas för ogiltighetsförfarandet som helhet. När det gäller kostnaderna för överklagandeförfarandet måste begreppet ”vinnande

part” tillämpas på resultatet av överklagandeförfarandet, vilket innebär att beslutet kan skilja sig åt mellan de två instanserna. Beloppet för återbetalning av kostnader för företräde vid överklagandeförfarandet är 550 euro, vilket gäller utöver kostnaderna för företräde vid ogiltighetsförfarandet.

6.2.4 Verkställighet av beslut om kostnadsbelopp

För verkställandet av beslut om fastställande av kostnader kommer myndigheten att tillämpa de principer som förklaras i riktlinjerna, del A, Allmänna regler, avsnitt 3, Betalning av avgifter, kostnader och taxor, punkt 7.2. Verkställighet av beslutet om kostnader.

6.3 Rättelse av fel, upphävande av beslut och införande i registret

6.3.1 Rättelse av fel

I annulleringsenhetens beslut kan endast språkliga fel, skrivfel och uppenbara fel rättas. De rättas av annulleringsenheten på eget initiativ eller på begäran av en berörd part (artikel 92 i förordningen om EU-formgivning). Mer information om rättelse av fel finns i riktlinjerna, del A, avsnitt 6, Upphävande av beslut, annullering av poster i registret och korrigering av fel.

6.3.2 Upphävande av beslut

Annulleringsenhetens beslut ska upphävas om de innehåller uppenbara fel som kan hänföras till myndigheten. De rättas av annulleringsenheten på eget initiativ eller på begäran av en berörd part (artikel 93 i förordningen om EU-formgivning). Mer information om upphävande av beslut finns i Riktlinjerna, del A, avsnitt 6, Upphävande av beslut, annullering av poster i registret och rättelse av fel.

6.3.3 Införande i registret

Enligt artikel 104.3 r i förordningen om EU-formgivning ska datumet för och innehållet i beslutet om ansökan (artikel 74.4 i förordningen om EU-formgivning), eller något annat slutligt beslut i förfarandet, föras in i registret så snart det är slutgiltigt.

7 Övriga förfarandefrågor

7.1 Byte av parter

När det gäller reglerna för överlåtelse- och ogiltighetsförfaranden, namnändring, byte av ombud och avbrott i förfaranden på grund av att sökanden eller ombudet avlider eller förlorar sin rättsliga handlingsförmåga under ogiltighetsförfaranden, se riktlinjerna, del C, Invändning, avsnitt 1, Invändningsförfarande, punkt 7.5, Byte av parter (överlåtelse, namnändring, byte av ombud, avbrott i förfaranden), eftersom reglerna gäller i tillämpliga delar för EU-formgivningar och förfaranden avseende EUformgivningar.

8 Överklagande

8.1 Rätt till överklagande

Var och en som varit part i ett förfarande om ogiltighet har rätt att överklaga ett beslut som gått denne emot (artikel 77 i förordningen om EU-formgivning). Ett överklagande har en uppskjutande effekt. Ett beslut som inte avslutar handläggningen för någon part får endast överklagas i samband med att det slutliga beslutet överklagas, om det inte i beslutet anges att det får överklagas särskilt. All skriftlig kommunikation om beslutet innefattar ett meddelande om att beslutet kan överklagas inom två månader från den dag då delgivningen om beslutet togs emot.

Delar som är gemensamma med gällande varumärkespraxis Redaktionell not och allmän inledning

1 Område

Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO eller myndigheten), med säte i Alicante, ansvarar för registrering av EU-varumärken (EUTM) och registrerade EU-formgivningar (EUD) i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001 av den 14 juni 2017 och Europaparlamentets och rådets förordning XXXX/XXXX om EU-formgivning som kodifierar rådets förordning nr 6/02 av den 12 december 2001. Dessa registreringar säkrar enhetligt skydd av varumärken och formgivningar i hela Europeiska unionen. Myndigheten hanterar registreringsförfaranden (bl.a. granskning av ansökningar för absoluta registreringshinder och vid invändning mot en ansökan om ett EU-varumärke för relativa registreringshinder), ansvarar för de offentliga registren över dessa rättigheter och fattar beslut om ansökningar om ogiltigförklaring eller upphävande av sådana registrerade rättigheter. Myndighetens Riktlinjer omfattar praxis på alla dessa områden.

2 Syftet med Riktlinjerna

Riktlinjerna om EU-varumärken och riktlinjerna om EU-formgivningar är utarbetade för att höja samstämmigheten, förutsägbarheten och kvaliteten i myndighetens beslut. Riktlinjerna är avsedda för att systematiskt föra samman principerna för praxis som härrör från rättspraxis av Europeiska gemenskapernas domstol, rättspraxis av myndighetens överklagandenämnder, beslut av myndighetens affärsoperativa avdelning och resultaten av myndighetens konvergensprogram med EU-immaterialrättsmyndigheter. Riktlinjerna utvecklas i takt med utvecklingen av rättspraxis. De anpassas regelbundet för att återspegla utvecklingarna i myndighetens praxis med hjälp av kontinuerlig revidering (se punkt 3 nedan).

3 Förfarande för revidering av Riktlinjerna

Eftersom riktlinjerna utgör den enda referenskällan för myndighetens praxis för EU-varumärken och EU-formgivningar finns de gällande riktlinjerna tillgängliga på myndighetens fem arbetsspråk. Dessutom översätter myndigheten regelbundet riktlinjerna till övriga officiella EU-språk. De revideras av myndighetens avdelningsövergripande ”kunskapskretsar” inom en cyklisk, öppen process: ”cyklisk” eftersom praxis uppdateras kontinuerligt genom att granska det föregående årets rättspraxis och beakta de operativa behoven

och resultaten av konvergensinitiativ, och ”öppen” eftersom externa intressenter är inblandade när denna praxis definieras. Deltagandet av nationella myndigheter och intresseorganisationer bidrar inte bara till Riktlinjernas kvalitet utan främjar även konvergens, dvs. processen för fastställande av gemensam grund vid problem där olika praxis kan förekomma. Att riktlinjerna görs tillgängliga på alla EU-språk bidrar till att höja medvetenheten om myndighetens praxis bland medlemsstater och användare och underlättar identifieringen av skillnader i praxisen. Processen inkluderar följande etapper: 1. Utarbetande av utkast för Riktlinjerna hos myndigheten I denna etapp upprättas utkast till Riktlinjerna av myndighetens kunskapskretsar. De tre stegen inom denna etapp – analys, utkast och diskussion – måste slutföras i tid. Under analysen fastställer kunskapskretsarna trender i det föregående årens rättspraxis medan de granskar slutsatser från konvergensprojekt och beaktar kommentarer mottagna under den föregående cykeln från myndighetens användare och intressenter. Som nästa steg upprättar kunskapskretsarna utkast till Riktlinjerna. Slutligen diskuteras texterna inom kunskapskretsarna där representanter för myndighetens olika enheter och avdelningar deltar. 2. Samråd med intressenter När utkasten har upprättats skickas de för samråd till interna intressenter och dessutom till externa intressenter, nationella myndigheter och användarorganisationer. Intressenterna har möjlighet att granska utkasten och lämna in sina kommentarer och förslag under samrådsfasen. Vid slutet av samrådsfasen bearbetar kunskapskretsarna den mottagna återkopplingen och införlivar den i utkasten. Kunskapskretsarna kan välja att antingen acceptera eller avslå en kommentar, ta upp den för beaktande under nästa revideringscykel eller markera den som ej relevant. 3. Antagande av Riktlinjerna Efter samråd med styrelsen i enlighet med artikel 153.1 l i EUvarumärkesförordningen och artikel 162 i förordningen om EU-formgivning antar den verkställande direktören de uppdaterade riktlinjerna. De olika versionerna på myndighetens fem arbetsspråk utgör tillsammans den officiella texten. Vid motsägelser mellan olika språkversioner äger texten i utkastets språk (engelska) företräde. Riktlinjerna översätts regelbundet till de övriga officiella EU-språken. Dessa ytterligare översättningar publiceras på myndighetens webbplats, och externa intressenter, antingen nationella myndigheter eller användarorganisationer, kan ge återkoppling om deras kvalitet. Eventuella språkliga ändringar till följd av denna informella återkoppling införlivas i texterna utan något formellt förfarande. 4. Snabbförfarande (Fast Track) I vissa fall (t.ex. om en dom från domstolen har omedelbar effekt på myndighetens praxis) kommer myndigheten att ändra riktlinjerna med ett snabbförfarande utanför det normala tidsschemat enligt ovan. Detta förfarande är emellertid en avvikelse från normen.

4 Riktlinjernas struktur

De punkter som tas upp i Riktlinjerna listas nedan. Inledning Redaktionell not och allmän inledning

EU-VARUMÄRKEN

Del A: Allmänna regler Avsnitt 1: Kommunikationsmetoder och tidsfrister Avsnitt 2: Allmänna principer som ska följas i förfaranden Avsnitt 3: Betalning av avgifter, kostnader och taxor Avsnitt 4: Handläggningsspråk Avsnitt 5: Parter i förfarandet och auktoriserade ombud Avsnitt 6: Upphävande av beslut, annullering av poster i registret och korrigering av fel Avsnitt 7: Omprövning Avsnitt 8: Återställande av försutten tid Avsnitt 9: Utvidgning Avsnitt 10: Bevis Del B: Prövning Avsnitt 1: Förfaranden för annullering Avsnitt 2: Formaliteter Avsnitt 3: Klassificering Avsnitt 4: Absoluta registreringshinder Kapitel 1: Allmänna principer Kapitel 2: Definition av EU-varumärke (artikel 7.1 a i EU-varumärkesförordningen) Kapitel 3: Varumärken som saknar särskiljningsförmåga (artikel 7.1 b i EUvarumärkesförordningen) Kapitel 4: Beskrivande varumärken (artikel 7.1 c i EU-varumärkesförordningen) Kapitel 5: Tecken eller upplysningar som blivit sedvanliga beteckningar (artikel 7.1 d i EU-varumärkesförordningen) Kapitel 6: Former eller andra egenskaper som följer av varans art, krävs för att uppnå ett tekniskt resultat eller ge varan ett betydande värde (artikel 7.1 e i förordningen om EU-varumärken) Kapitel 7: Varumärken som strider mot allmän ordning eller mot allmän moral (artikel 7.1 f i EU-varumärkesförordningen) Kapitel 8: Vilseledande varumärken (artikel 7.1 g i EU-varumärkesförordningen)

REGISTRERADE EU-FORMGIVNINGAR

Prövning av ansökningar om registrerade EU-formgivningar Prövning av ansökningar om ogiltigförklaring av formgivning

Del A Allmänna regler Del A Allmänna regler Avsnitt 1 Kommunikationsmetoder och tidsfrister

1 Inledning

I denna del av Riktlinjerna behandlas de bestämmelser som är gemensamma för alla myndighetens förfaranden i varumärkes- och formgivningsfrågor, utom överklaganden. För en effektiv handläggning och för att undvika olika praxis för parterna tillämpar myndigheten förfarandereglerna konsekvent. Förfarandena vid myndigheten kan indelas i två huvudtyper: ex parte-förfaranden, som endast berör en part, och inter partes-förfaranden, som berör två eller flera oeniga parter. Den första kategorin omfattar i synnerhet ansökningar om registrering eller förnyelse av ett EU-varumärke eller en registrerad EU-formgivning, registeruppgifter som avser överlåtelser, licenser, exekutiva åtgärder eller konkurser, insolvensförfaranden samt förfaranden avseende prioritet/företräde och omvandling. I den andra kategorin ingår bland annat invändnings- och annulleringsförfaranden (upphävande eller ogiltigförklaring av ett registrerat EU-varumärke eller en EUformgivning).

2 Förfaranden för ingivande och för kommunikation med myndigheten

Artiklarna 30, 98 och 100 i EU-varumärkesförordningen Artiklarna 63 och 65 i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken Artiklarna 41, 85 och 88 i förordningen om EU-formgivning Artiklarna 17 och 18 i den delegerade förordningen om EU-formgivning

I förfaranden som rör EU-varumärken kan meddelanden skickas till myndigheten elektroniskt, med post eller via bud. Myndigheten kan utfärda meddelanden elektroniskt, via post, budtjänst eller offentlig delgivning. I förfaranden som rör registrerade EU-formgivningar kan kommunikation som riktar sig till myndigheten endast lämnas in på elektronisk väg. Myndigheten kan endast utfärda meddelanden elektroniskt eller via offentlig delgivning. Ansökningar för EU-varumärken och EU-formgivningar måste inges direkt till myndigheten. Ansökningar om EU-formgivningar måste lämnas in via elektronisk inlämning

(onlineansökningar via User Area). Elektronisk inlämning (onlineansökningar via User Area) rekommenderas för

ansökningar om EU-varumärken. Ansökningar om EU-varumärken som inges via myndighetens e-inlämningssystem omfattas dessutom av en nedsatt avgift.

Vid onlineansökningar för både EU-varumärken och EU-formgivningar erbjuder myndigheten även ett snabbare förfarande, ett så kallat snabbförfarande (Fast track) (mer information om villkoren för snabbförfaranden för varumärken och formgivningar finns på EUIPO:s webbplats). När det gäller förfaranden som rör EU-varumärken ska myndigheten, om ansökan på annat sätt än genom elektronisk inlämning, göra flera formulär tillgängliga för allmänheten och på alla EU:s officiella språk. Det är inte obligatoriskt att använda dessa, men det rekommenderas starkt för att göra det lättare att uppfylla ansökningskraven. Dock måste, vid inlämning av en internationell ansökan eller en senare designering enligt Madridprotokollet, antingen blankett MM 2 eller MM 4 från Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten (Wipo) eller myndighetens blankett EM 2 eller EM 4 användas.

3 Delgivning och inlämning av dokument

Artiklarna 98 och 100 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 60.3 och artikel 66 i den delegerade förordningen om EU-varumärken

Artiklarna 85 och 88 i förordningen om EU-formgivning

Artikel 13.3 och 19 i den delegerade förordningen om EU-formgivning

I den delegerade förordningen om EU-varumärken och den delegerade förordningen om EU-formgivning skiljer man mellan handlingar som skickas till myndigheten och meddelanden som utfärdas av myndigheten. Datumet för ett dokuments delgivning eller underrättelse är det datum då dokumentet tas emot eller anses vara mottaget av adressaten (inklusive myndigheten) (30/01/2014, C324/13 P, Patrizia Rocha, EU:C:2014:60, § 43). Den exakta tidpunkten då handlingen anses vara mottagen beror på delgivnings- eller kommunikationsmetoden som används enligt de relaterade underpunkterna nedan. Om ett auktoriserat ombud vederbörligen har utsetts ska alla meddelanden som delges endast sändas till ombudet (12/07/2012, T‑279/09 , 100% Capri, EU:T:2012:367; 25/04/2012, T‑326/11 , BrainLAB, EU:T:2012:202). Med ”vederbörligen utsedd” menas att ombudet har rätt att företräda och har utsetts på ett korrekt sätt samt att det inte finns några allmänna hinder för att personen ska kunna agera som ombud. Alla meddelanden som riktas till ombudet får samma verkan som om de hade riktats till den företrädda personen. På samma sätt anses alla meddelanden som ställs till myndigheten av ett ombud komma från den företrädda personen. Mer information om ombudsutnämning och -auktorisering finns i riktlinjerna, del A, Allmänna regler, avsnitt 5, Parter i förfarandet och auktoriserade ombud.

3.1 Meddelanden till myndigheten

Artiklarna 98.3 och 100 i EU-varumärkesförordningen

Artiklarna 63 och 64 i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken

Artiklarna 85.2 och 88 i förordningen om EU-formgivning

Artiklarna 12 och 17 i den delegerade förordningen om EU-formgivning

Myndighetens verkställande direktörs beslut nr EX-26-03 av den 1 juli 2026 om kommunikation med elektroniska medel

Beslut nr EX-26-5 av den 1 juli 2026, från myndighetens verkställande direktör, gällande tekniska specifikationer för bilagor som lämnas in på databärare

I följande avsnitt beskrivs de allmänna bestämmelser och de olika kommunikationsmetoder som parterna kan använda för att kommunicera med myndigheten vid förfaranden som rör EU-varumärken eller EU-formgivningar, för alla inlagor, inklusive eventuella åtföljande bilagor.

3.1.1 Via User Area (elektroniskt format).

Det godkända medlet för elektronisk kommunikation med myndigheten i förfaranden avseende EU-varumärken och EU-formgivningar är User Area (användarområdet), som är en säker elektronisk kommunikationsplattform som drivs av myndigheten. Via User Area kan användarna lämna in ansökningar och andra handlingar, ta emot meddelanden och handlingar som skickas av myndigheten, besvara dessa och utföra andra uppgifter. Vid formgivningsförfaranden hänvisar artikel 17 i den delegerade förordningen om EUformgivning till åtkomsten till inkommande meddelanden från parterna till myndigheten, och åtkomsten till innehållet i sådana inlagor. Inlämningar i detta format är endast tillåtna i enlighet med myndighetens beslut, inklusive användningssättet och -villkoren. Om sökanden inte kan lämna in sin ansökan via User Area på grund av tekniska problem kan en ansökan om EU-varumärke eller EU-formgivning lämnas in via en av de alternativa kanalerna som finns tillgängliga (se nedan). Den anses då ha mottagits av myndigheten, förutsatt att sökanden inom tre arbetsdagar från och med dagen för den ursprungliga inlämningen lämnar in ansökan om registrering av ett EU-varumärke eller en EU-formgivning (med samma innehåll) via User Area. Om dessa villkor inte uppfylls anses den ursprungliga inlämningen inte ha mottagits. Mer information om inlämning av en ansökan om förnyelse av ett EU-varumärke eller en EU-formgivning via ett av de tillgängliga elektroniska reservalternativen finns i riktlinjerna, del E, Registeroperationer, avsnitt 4, Förnyelse, punkt 7. För att underlätta återinlämning i händelse av driftstörningar under den elektroniska överföringen av en ansökan, ett meddelande eller annat dokument genom den

specifika e-operationen eller e-inlämningen i User Area, kommer myndigheten att ha två elektroniska reservalternativ tillgängliga: 1. En uppladdningslösning som finns i avsnittet Kommunikation i User Area. Detta är en allmän uppladdningsplattform som medger att dokument kan bifogas och skickas till myndigheten. 2. En fildelningslösning utanför User Area; myndigheten kommer att ge kontoinnehavaren tillgång till en säker plats för fildelning där dokumenten i fråga kan laddas upp. Teknisk information gällande tillgänglighet och funktionalitet för båda dessa reservalternativ finns i användarvillkoren för User Area. Om det osannolika skulle inträffa att dessa stödåtgärder inte finns tillgängliga kan den verkställande direktören fatta ett beslut om att förlänga tidsfristerna (se punkt 4.2). Tidpunkten för mottagande av ansökningar, meddelanden eller andra handlingar som lämnas in elektroniskt är lokal tid i Alicante (Spanien) när mottagandet har validerats. En rad e-transaktioner (e-inlämning, e-åtgärder och andra e-transaktioner) kan utföras via User Area. Dessa är tillgängliga när man loggar in i User Area genom kontots ”Dashboard”- eller ”Online Services”-sektioner. I vissa inter partes-förfaranden kan parterna dessutom, när de är registrerade användare av User Area, lämna in gemensamma begäranden som valideras (signeras) elektroniskt av de två parterna. Om en kontoinnehavare använder en av de standardiserade e-transaktionerna i User Area för att skicka in en ansökan kommer e-transaktionen att ha företräde framför andra uppgifter eller synpunkter från kontoinnehavarens sida, som framförs på andra sätt samma dag, såvida inte myndigheten samma dag informeras om att e-transaktionen ska dras tillbaka (se punkt 3.1.6) för tillbakadraganden samma dag. Om ett meddelande som lämnas in elektroniskt är ofullständigt eller oläsligt, eller om myndigheten har skäl att betvivla överföringens riktighet ska myndigheten enligt artikel 63.3 i den delegerade förordningen om EU-varumärken och artikel 17.3 i den delegerade förordningen om EU-formgivning, informera avsändaren om detta och uppmana denna att återigen sända meddelandet eller lämna in det via ett annat tillgängligt kommunikationsmedel inom en angiven tidsfrist. Om den nya överföringen är fullständig gäller det datum då den ursprungliga överföringen mottogs som datum för mottagande, utom vid fastställande av ansökningsdag för en ansökan. I övriga fall kommer myndigheten att bortse från överföringen eller endast ta hänsyn till de mottagna och/eller läsliga delarna (04/07/2012, R 2305/2010-4, HOUBIGANT/ PARFUMS HOUBIGANT PARIS et al.) Närmare upplysningar om ansökningsdatum finns i riktlinjerna, del B, Prövning, avsnitt 2, Formaliteter, och i riktlinjerna för prövning av ansökningar om registrerade EU-formgivningar. För mer information om User Area, och särskilt om korrekt användning av användarkontot och de sanktioner som har införts i händelse av förbjudet offentliggörande av identifieringsuppgifter för User Area, se punkt 4 b i Bilaga

I: användarvillkoren för User Area, som finns bifogat till beslut nr EX-26-03 från myndighetens verkställande direktör av den 1 juli 2026 om kommunikation med elektroniska medel.

3.1.2 Per post eller bud (endast för EU-varumärken)

Post- eller budtjänster kan endast användas som kommunikationsmedel i förfaranden som rör EU-varumärken. I förfaranden som rör EU-formgivningar kommer alla inlagor som skickas med post eller bud inte att anses ha mottagits och avsändaren kommer att informeras om detta. Ingen bekräftelse på mottagandet kommer att utfärdas av myndigheten. Sådana inlagor kommer därför varken att skannas eller att ingå i akten. Dessutom kommer inlagorna inte att återsändas till avsändaren och kommer att förstöras efter 30 dagar, såvida inte sökanden gör anspråk på dem på egen hand. Handlingar som inges per post eller budtjänst ska skickas till myndighetens officiella adress. Handlingar som skickas med post eller budtjänst ska vara försedda med en originalunderskrift. Om en ansökan som har skickats till myndigheten inte är undertecknad uppmanar myndigheten den berörda parten att åtgärda bristen inom en fastställd tidsfrist. Om handlingen inte undertecknas inom denna tidsfrist kommer myndigheten att förklara ansökan eller begäran otillåtlig, alternativt bortse från handlingen, allt efter omständigheterna. Datumet för mottagande är det datum då myndigheten mottar meddelandet, oavsett när det postades (28/09/2016, T‑400/15; CITRUS SATURDAY / CITRUS, EU:T:2016:569, § 25; 15/03/2011, T‑50/09, Dada & Co. Kids (fig.) / DADA, EU:T:2011:90, § 67) Mottagningstiden är lokal tid i Alicante (Spanien). För mer information om kopior av handlingar som ingetts i inter partes-förfaranden, se Riktlinjerna, del C, Invändning, avsnitt 1, Förfarandefrågor, punkt 4.2 Dokumentation

3.1.3 Bilagor till meddelanden

Enligt artikel 55 i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken och artikel 11 i den delegerade förordningen om EU-formgivning ska alla handlingar eller annat bevismaterial som lämnas av en part i förfaranden som rör EU-varumärken ingå i en bilaga till inlämningen, vara numrerade och åtföljas av ett index med en kort beskrivning av varje enskilt bevis tillsammans med antalet sidor, i tillämpliga fall, och sidnumret i inlämningen där de omnämns. En brist kommer att tas upp under förfarandet i) när bevisen inte är strukturerade i numrerade bilagor, ii) när inget index lämnas (det vill säga då det begärda innehållet i indexet inte kan identifieras på något sätt), eller iii) när myndigheten på eget initiativ eller efter förfrågan från den andra parten anser det motiverat, i synnerhet när det anser att underlåtenheten att uppfylla relevanta krav väsentligt hindrar myndighetens eller den andra partens förmåga att granska och bedöma de dokument eller handlingar

som lämnats in och förstå betydelsen av dem. En brist kommer inte att tas upp om innehållet i bilagorna finns med i synpunkterna. I inter partes-förfaranden behöver bilagor som lämnas in elektroniskt inte lämnas in i två exemplar;

behöver bilagor som skickas med post eller bud (för förfaranden som rör EU-

varumärken) och som består av pappersdokument (såsom lösa bevishandlingar) upp till och med storlek A3 inte lämnas in i två exemplar, behöver bilagor som skickas med post eller bud (för förfaranden som rör EU-

varumärken) och som består av pappersdokument som är större än A3 eller som inte består av pappersdokument (t.ex. databärare eller fysiska bevis som produktprover) lämnas in i två exemplar, där en kopia ska skickas till den andra parten. Om vid inter partes-förfaranden som rör EU-varumärken inte tillhandahålls en kopia trots att detta krävs, kommer bilagorna i fråga inte att beaktas. Mer information om bevis som ska lämnas in i inter partes-förfaranden i syfte att fastställa verkligt bruk finns i Riktlinjerna, del C, Invändning, avsnitt 1, Invändningsförfaranden, punkt 5.3.2.1, Bevismedel, Principer. Förutom kraven i artikel 55.2 i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken rekommenderar myndigheten att följande viktiga aspekter av en strukturerad presentation beaktas för att underlätta behandlingen och hanteringen av akterna: 1. för att säkerställa en hanterbar akt, bör parterna begränsa sina inlagor till bevis som är relevanta för ärendet och till grunden/argumentet i fråga; 2. om dokumentationen skickas i olika delinlämningar ska varje inlämnad del tydligt ange det totala antalet delar (inklusive det totala antalet sidor och antalet sidor i varje delinlämning); 3. för fysiska exemplar som behållare, förpackningar etc. kan ett fotografi tas och skickas in i stället för själva beviset, med en kopia (såvida inte föremålets elektroniska innehåll är relevant, som i fallet med en databärare) 4. om originaldokument eller -bevis skickas till myndigheten via post ska de inte häftas, bindas eller placeras i mappar;

5. allt bevis som skickas som kopior för vidarebefordran till den andra parten bör göras tydligt identifierbara, och om originalet skickas in till myndigheten på elektronisk väg behöver ingen andra kopia skickas.

3.1.4 Databärare

I förfaranden som rör EU-varumärken får bilagor till meddelanden lämnas in per post på databärare. Myndigheten definierar databärare som små bärbara lagringsenheter, till exempel USB-enheter eller liknande minnesenheter. Externa hårddiskar, minneskort, CD-ROMskivor, DVD-skivor och andra optiska skivor samt magnetiska databärare av alla slag är uteslutna.

Myndigheten godtar endast de filformat som anges i myndighetens verkställande direktörs beslut nr EX‑26-05 av den 1 juli 2026 om tekniska specifikationer för bilagor som lämnas in på databärare, nämligen JPEG, MP3, MP4, PDF, TIFF, och för 3D-modeller, STL, OBJ och X3D. Myndigheten godtar inte filer i ett körbart filformat (EXE), i ett komprimerat filformat eller i ett krypterat format, även om den resulterande körbara, avkomprimerade eller okrypterade filen finns i ett av de godtagbara filformaten. Myndigheten godtar inte heller ifyllbara pdf-format och pdffiler som innehåller tillagda element såsom redigerad (överstruken) eller tillagd text, markerad text eller pilar. Den maximala storleken på varje enskild fil som sparas på databäraren är begränsad till 20 MB (artikel 4 i beslut nr EX-26-05). Mer information finns i artikel 3 i beslut nr EX-26-05 av den 1 juli 2026 från myndighetens verkställande direktör, om tekniska specifikationer för bilagor som lämnas in på databärare. Om en bilaga på databäraren inte överensstämmer med den godtagbara typen av databärare enligt artikel 2.1 eller de tekniska specifikationerna enligt artiklarna 3 och 4 i beslut nr EX‑26‑05 kommer myndigheten att anse att den inte har lämnats in utan att uppmana parten att åtgärda bristen (artikel 6 a, nr EX‑26‑05).

3.1.5 Underskrift

Artikel 63.1 i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken

Artikel 17.1 i den delegerade förordningen om EU-formgivning

Ansökningar och andra meddelanden till myndigheten måste undertecknas av avsändaren. Åtskillnad bör göras mellan underskrifter i ansökningar (begäranden som lämnats in till myndigheten) och i styrkande bevisning.

Underskrifter för ansökningar:

Ansökningar som lämnas in på elektronisk väg

När en ansökan lämnas in på elektronisk väg (elektroniska kommunikationsmedel till myndigheten enligt beslut nr EX-26-03, dvs. User Area) anses en uppgift om avsändarens namn vara likvärdig med en underskrift. Ansökningar som lämnas in per post eller bud i EU-varumärkesrelaterade

förfaranden Om en ansökan lämnas in per post eller bud i varumärkesrelaterade förfaranden krävs en fysisk underskrift (handskriven).

Underskrifter för styrkande underlag:

Om ett styrkande underlag måste vara undertecknat för att det ska vara tillåtligt krävs en fysisk underskrift (handskriven). Dessutom måste det, när så krävs enligt förordningarna (t.ex. som bevis till stöd för en begäran om överföring), undertecknas av

alla avtalsslutande parter. Huruvida en handling är undertecknad eller inte kan också påverka dess trovärdighet (t.ex. en skriftlig försäkran under ed). Om en inlämning eller en styrkande handling måste undertecknas, måste namnteckningen åtföljas av namnet på den fysiska personen som undertecknar, och om namnteckningen tillhör en juridisk person (företag), måste den också innehålla en uppgift om den fysiska personens roll i företaget eller denna persons befogenhet som undertecknande part (t.ex. verkställande direktör, ordförande). Myndighetens identifieringsnummer (ID) kan också anges om tillgängligt. Om något av dessa identifieringselement saknas i namnteckningen, kan myndigheten utfärda ett meddelande om brister och begära in de element som saknas. Om en inlämning helt saknar underskrift, uppmanar myndigheten den berörda parten att åtgärda denna brist. Om en brist meddelas och inte åtgärdas inom den fastställda tidsfristen, kommer ansökan att avslås eller meddelandet inte att beaktas. I en gemensam begäran som lämnas in som ett enda elektroniskt meddelandet i inter partes-förfaranden anses avsändarens namn motsvara avsändarens underskrift. För att begäran ska godtas måste dock även den andra partens underskrift finnas med. Användning av elektroniska underskrifter som ersättning för fysiska underskrifter är inte undantagen från förordningarna. Myndigheten kommer att godta elektroniska underskrifter som uppfyller de tekniska specifikationerna i eIDA-förordningen, förordning (EU) nr 910/2014, vilket gör det möjligt att rättsligt ersätta en handskriven underskrift med en ”kvalificerad elektronisk underskrift” (se artikel 3 och artikel 25.2 i eIDA-förordningen). När en elektronisk underskrift används måste den åtföljas av de tryckta underskriftsuppgifterna eller identifiering av en källa för validering för att säkerställa att underskriften överensstämmer med nämnda förordning.

3.1.6 Konfidentialitet

Artikel 114 4 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 109.4 c i förordningen om EU-formgivning

När det gäller konfidentialitet måste den part som lämnar in en ansökan ha i åtanke att innehållet i akterna finns tillgängligt för offentlig granskning, och detta är särskilt relevant när avtal eller andra handlingar lämnas in som bevis till stöd för en begäran, eftersom de kan innehålla känsliga uppgifter. En part kan, i samband med inlämnande av ett dokument eller i ett senare skede, begära att hela eller delar av ett dokument, hålls konfidentiellt så länge ingen begäran om inspektion av handlingar inkommit. Den berörda parten, måste uttryckligen ha åberopat och i tillräcklig grad ha motiverat ett särskilt intresse av att hålla handlingen konfidentiell. För ytterligare information om åberopande av konfidentialitet och särskilt intresse, samt om granskning av sekretessbelagda uppgifter, se Riktlinjerna, del E, Registeroperationer, avsnitt 5, Granskning av akter, punkt 4.3.4. Alternativt får parten lämna in bevis på ett sådant

sätt att de inte avslöjar delar av den handling eller den information som parten vill hålla konfidentiell, så länge som delar av den inlämnade handlingen innehåller den begärda informationen. De bevis som krävs till stöd för en begäran behöver inte omfatta kommersiellt känsliga uppgifter, till exempel det pris som betalats för en licens eller för EU-varumärket eller EU-formgivningen. När avtal eller andra handlingar lämnas in som bevis, kan till exempel viss information döljas innan handlingen lämnas in till myndigheten, eller så kan vissa sidor utelämnas i sin helhet. För handlingar av personlig karaktär, såsom pass eller andra identitetshandlingar, som lämnas in särskilt som bevis i samband med begäran om överföring, bevis för ”hälsodata”, som i synnerhet lämnas in som bevis i fråga om återställande av försutten tid eller som stödjande belägg för förlängningsbegäranden, och bankkontoutdrag som till exempel kan bifogas ansökningar och begäranden som bevis på avgiftsbetalningar, är konfidentialitet gentemot tredje man, i princip motiverat på grund av handlingarnas inneboende personliga karaktär, och detta åsidosätter i princip tredje mans intressen. Under inter partes-förfaranden, kan en av parterna begära att myndigheten behandlar vissa dokument konfidentiellt, även gentemot den andra parten i förfarandet. Myndigheten kan hålla dokument konfidentiella i förhållande till tredje parter (granskning av akter), men kan under inga omständigheter hålla dokument konfidentiella i förhållande till den andra parten i inter partes-förfaranden. För mer information om konfidentialitet i inter partes-förfaranden, se Riktlinjerna, del C, Invändningsförfaranden, avsnitt 1, Förfarandefrågor, punkt 4.4.4.

3.1.7 Tillbakadragande av kommunikation

En ansökan träder i kraft när den mottas av myndigheten, förutsatt att ingen skrivelse om tillbakadragande av ansökan, når myndigheten samma dag. Detta innebär att en ansökan endast kommer att ogiltigförklaras om tillbakadragandet av ansökan når myndigheten samma dag som ansökan mottogs.

3.1.8 Hänvisningar till dokument eller bevis i andra förfaranden

Mer information om hur man hänvisar till dokument eller bevis som lämnats in i andra förfaranden finns i riktlinjerna, del A, avsnitt 10, Bevis, 3.1, Hänvisning till dokument eller bevis i andra förfaranden vid myndigheten.

3.2 Kommunikation från myndigheten

Artiklarna 94.2 och 98 i EU-varumärkesförordningen

Artiklarna 56–62 i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken

Artiklarna 79.2 och 85 i förordningen om EU-formgivning

Artiklarna 12–15 i den delegerade förordningen om EU-formgivning

Beslut nr EX-26-04 av den 1 juli 2026 från myndighetens verkställande direktör, om underrättelse genom offentlig kungörelse

Myndighetens verkställande direktörs beslut nr EX-26-03 av den1 juli 2026 om kommunikation med elektroniska medel

Skrivelser från myndigheten delges parten eller parterna i förfaranden. En handling anses ha delgivits när den har mottagits eller anses ha mottagits av adressaten, oavsett om adressaten har underrättats om detta. Datumet för delgivning av en handling är följaktligen det datum då handlingen gjordes tillgänglig för eller nådde adressaten, och inte det datum då den skickades eller när adressaten fick kännedom om delgivningen. Den exakta tidpunkten då handlingen anses vara mottagen beror dock på delgivningsmetoden, såsom anges i respektive stycke. Myndigheten delger i regel på elektronisk väg. Om användaren inte har något konto i användarområdet (User Area) kommer delgivningen att ske genom offentlig delgivning, efter ett tidigare försök till delgivning per post (endast i förfaranden som rör EUvarumärken). Om delgivning har skett på vederbörligt sätt anses handlingen ha delgivits, såvida inte mottagaren kan bevisa att handlingen inte kom fram eller nådde mottagaren vid ett senare tillfälle. Om detta bevisas delger myndigheten handlingarna på nytt. Om delgivningen inte har skett på vederbörligt sätt anses handlingen ändå ha delgivits om myndigheten kan bevisa att handlingen faktiskt nådde mottagaren (13/01/2011, T-28/09, Pine Tree, EU:T:2011:7, § 32). I myndighetens meddelanden eller delgivningar anges relevant avdelning eller enhet samt namn på ansvariga tjänstemän. Dessa handlingar ska undertecknas av ansvariga tjänstemän eller bära myndighetens stämpel, i tryck eller stämplad.

3.2.1 Delgivning genom elektroniska medel

User Area är den enda plattformen genom vilken myndigheten kommer att utfärda meddelanden på elektronisk väg, och kontoinnehavare får inte välja bort detta sätt att ta emot elektronisk kommunikation från myndigheten så länge User Area-kontot är aktivt. Detta gäller nya och befintliga innehavare av användarkonton i likvärdig grad, inklusive de användare som tidigare har valt bort de tidigare reglerna i artikel 3.1 i

verkställande direktörens beslut nr EX‑23‑13. Överföringen kan ske genom att själva handlingen överförs, eller ske genom att ge elektronisk åtkomst till handlingen. Det datum då handlingen skickas till kontoinnehavarens inkorg registreras av myndigheten och anges i User Area. Handlingen anses ha delgivits den femte kalenderdagen efter den dag, då handlingen skickades till kontoinnehavarens inkorg, oavsett om mottagaren har öppnat och tagit del av handlingen.

3.2.2 Delgivning per post eller bud (endast för EU-varumärken)

Vid delgivning via vanlig post eller budtjänst varierar förfarandet beroende på vilken typ av dokument som delges. Beslut som innefattar en tidsfrist för överklagande samt kallelser och andra dokument enligt vad som bestäms av myndighetens verkställande direktör, delges via budtjänst eller med rekommenderat brev, i båda fallen med mottagningsbevis. Alla andra delgivningar kan skickas antingen med budtjänst eller med rekommenderat brev, med eller utan mottagningsbevis, eller med vanlig post. Om mottagaren inte har sin adress i EES eller inte har utsett ett auktoriserat ombud skickar myndigheten handlingen med vanlig post. Delgivningen ska anses ha skett den tionde dagen efter det att dokumentet sändes. Mottagaren kan endast bestrida detta antagande genom att bevisa att dokumentet inte kom fram eller att det nådde mottagaren vid ett senare tillfälle. Uppgifter som ger upphov till rimligt tvivel om huruvida dokumentet har mottagits på korrekt sätt anges utgöra tillräckliga bevis (25/10/2012, T-191/11, Miura, EU:T:2012:577, § 34). I händelse av tvist, ska myndigheten kunna fastställa att delgivningen har nått adressaten eller fastställa det datum då delgivningen levererades till adressaten. I detta avseende, måste myndigheten fastställa att den har skapat förutsättningar för att det dokument som ska delges anländer inom rimlig tid för att adressaten ska kunna utöva inflytande. En åtskillnad måste göras, mellan överföringen av ett dokument till mottagaren, vilket krävs för vederbörlig delgivning, och kännedom om detta dokument, vilket inte krävs för att meddelandet ska betraktas som vederbörlig delgivning. Förekomsten av en giltig delgivning till mottagaren är inte på något sätt villkorad av att den faktiskt har delgivits den person som är behörig att hantera den enligt de interna regler som gäller för den adresserade enheten (22/11/2018, T‑356/17, RoB, EU:T:2018:845, § 31-32 och däri angiven rättspraxis). Delgivning genom rekommenderat brev ska anses ha skett om adressaten vägrar att motta brevet.

3.2.3 Delgivning genom offentlig kungörelse

Offentlig kungörelse används för all delgivning då mottagarens adress är okänd eller då meddelanden delgivna med post har returnerats till myndigheten efter minst ett misslyckat försök.

4 Tidsfrister som anges av myndigheten

Artikel 101 i EU-varumärkesförordningen Artiklarna 67–69 i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken Artikel 90 i förordningen om EU-formgivning Artiklarna 20–22 i den delegerade förordningen om EU-formgivning

Tidsfrister gentemot myndigheten är ett viktigt verktyg för att förfaranden ska kunna genomföras korrekt och inom rimlig tid. De kan delas in i två kategorier: De som fastställs i EU-varumärkesförordningen, förordningen om EU-formgivning

och tillhörande delegerade akter och genomförandeakter, som inte kan förlängas. De som anges av myndigheten och som kan förlängas under vissa omständigheter.

Riktlinjerna föreskriver tre åtgärder som innebär undantag från principen om strikt beaktande av tidsfrister, beroende på om tidsfristen pågår eller har löpt ut. Under pågående tidsfrist kan parten begära att tidsfristen förlängs i enlighet med artikel 68 i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken och artikel 21 i den delegerade förordningen om EU-formgivning. Om tidsfristen har löpt ut, återstår följande två möjligheter för den part som inte har hållit tidsfristen: att antingen ansöka om fortsatt behandling av ärendet (enligt artikel 105 i förordningen om EU-varumärken och artikel 96 i förordningen om EUformgivning), vilket endast kräver att vissa formella krav är uppfyllda, eller att ansöka om återställande av försutten tid (enligt artikel 104 i förordningen om EU-varumärken och artikel 95 i förordningen om EU-formgivning), vilket kräver att såväl formella som materiella krav är uppfyllda (t.ex. att parten har iakttagit all nödvändig omsorg). Närmare upplysningar ges i punkterna 4.4 och 4.5 nedan.

4.1 Längden på de tidsfrister som anges av myndigheten

Med undantag för de tidsfrister som uttryckligen anges i förordningen om EUvarumärken, förordningen om EU-formgivning och alla relevanta delegerade akter eller

genomförandeakter, får de tidsfrister som fastställs av myndigheten inte vara kortare än en månad eller längre än sex månader. Allmän praxis är att bevilja två månaders tidsfrist.

4.2 Tidsfristers utgång

Enligt artikel 101.1 i förordningen om EU-varumärken och artikel 90 i förordningen om EU-formgivning börjar beräkningen av en tidsfrist dagen efter den dag då den ”relevanta händelsen” inträffade. Om myndigheten anger en tidsfrist i ett meddelande med angivande av en tidsfrist uttryckt i dagar, veckor eller månader (vanligtvis två månader), är den ”relevanta händelsen” den dag då dokumentet delges eller anses vara delgivet, beroende på vilka regler som gäller för delgivningen. Ett meddelande som har utfärdats elektroniskt anses ha delgetts den femte kalenderdagen efter den dag då handlingen skickades till kontoinnehavarens inkorg (se punkt 3.2.1) och ett meddelande som har skickats per post eller bud i ett förfarande som rör EU-varumärken anses ha delgetts den tionde dagen efter det att det skickades (se punkt 3.2.2). Om en tidsfrist anges i månader ska den löpa ut i den relevanta efterföljande månaden på samma dag som den dag då den relevanta händelsen inträffade. Det är ovidkommande om den relevanta händelsen inträffade på en arbetsdag, helgdag eller söndag. Detta är relevant endast för tidsfristens slut. När den relevanta efterföljande månaden inte har någon dag med samma sifferbeteckning, ska tidsfristen i fråga löpa ut den sista dagen i den månaden. Om man i ett meddelande fastställer en tvåmånadersfrist som börjar den 31 juli löper den alltså ut den 30 september. Detsamma gäller tidsfrister som anges i veckor eller år. Alla tidsfrister anses löpa ut vid midnatt den sista dagen (lokal tid i Alicante, Spanien). Om en tidsfrist överskrids finns det inga bestämmelser som skulle kräva att myndigheten ska underrätta en part om tillgängliga förfaranden enligt artiklarna 104 och 105 i förordningen om EU-varumärken och artiklarna 95 och 96 i förordningen om EU-formgivning, och den är inte heller a fortiori skyldig att rekommendera parten att använda något visst rättsmedel. God förvaltningssed anses därför ha följts av myndigheten om den underlåter att underrätta om medel för åtgärdande av försenat inlämnande (04/05/2018, T‑34/17, SKYLEADER (fig.), EU:T:2018:256, § 43) En tidsfrist som löper ut på en dag då myndigheten inte är öppen (lördagar, söndagar och helgdagar) ska därefter förlängas till den första arbetsdagen. Om post används som kommunikationsmetod (endast i förfaranden relaterade till EU-varumärken) kommer dessutom en tidsfrist som löper ut en dag då post inte delas ut på den ort där myndigheten är belägen att förlängas till den första arbetsdagen därefter. För detta ändamål ska myndighetens verkställande direktör före varje kalenderårs början fastställa de dagar då myndigheten är stängd eller då ingen post kommer att delas

ut. Förlängningen sker automatiskt men gäller bara i slutet av tidsfristen (12/05/2011, R 924/2010‑1, whisper power (fig.) / WHISPER). I händelse av ett ”allmänt avbrott” i posttjänsten i Spanien (endast för förfaranden som rör EU-varumärken) eller av ett ”faktiskt avbrott” i myndighetens anslutning till godkända elektroniska kommunikationsmedel kommer varje tidsfrist som löper ut under den perioden att förlängas. Dessa perioder av avbrott och förlängning bestäms av myndighetens verkställande direktör, och ska gälla för alla parter i förfarandet. Alla tekniska fel betraktas inte som ett ”faktiskt avbrott i myndighetens anslutning till godkända elektroniska kommunikationsmedel” som motiverar en förlängning av tidsfristerna enligt artikel 101.3 i förordningen om EU-varumärken och artikel 90.3 i förordningen om EU-formgivning. För att ett avbrott ska anses vara ”faktiskt” måste alla elektroniska kommunikationsmedel (inbegripet alla reservalternativ) vara otillgängliga under minst fyra på varandra följande timmar inom, eller med början inom, myndighetens arbetstider samma dag. Parterna bör därför vara försiktiga med att lämna in inlagor den sista dagen av en tidsfrist, särskilt efter myndighetens arbetstider. Om en part missar en tidsfrist kan den, beroende på omständigheterna, överväga att lämna in en begäran om fortsatt handläggning (se punkt 4.4) eller om återställande av försutten tid (se punkt 4.5). Om en exceptionell händelse (t.ex. en strejk eller en naturkatastrof) orsakar ett avbrott eller påverkar kommunikationen mellan parterna och myndigheten, får tidsfristerna förlängas med en period som fastställs av myndighetens verkställande direktör. I princip gäller förlängningen av tidsfrister i händelse av en exceptionell händelse för de parter i förfarandet som påverkas, det vill säga de som har sin hemvist eller sitt säte i det berörda landet/den berörda platsen eller, om händelsen förekommer i EES, som har utsett ett ombud med ett säte i denna EES-medlemsstat. Om händelsen emellertid påverkar myndighetens säte (Alicante, Spanien), ska ett sådant beslut av verkställande direktören ange att det gäller för samtliga parter i förfarandet (se artikel 101.4 i förordningen om EU-varumärken och artikel 90.4 i förordningen om EU-formgivning, sista meningarna).

4.3 Förlängning av tidsfrister

I förfaranden inför myndigheten ex parte ska myndigheten, förutsatt att begäran om förlängning inlämnas före tidsfristens slut, bevilja att tidsfristen förlängs en period beroende på omständigheterna i ärendet, dock inte längre än sex månader. De regler som är tillämpliga för förlängning av tidsfrister i inter partes-förfaranden (dvs. förfaranden som omfattar två eller flera parter, t.ex. förfaranden om invändning, ogiltighet och/eller upphävande) tas upp i Riktlinjerna, del C, Invändning, avsnitt 1, Invändningsförfarandet, och i Riktlinjerna för prövning av ansökningar om ogiltigförklaring av formgivning. Den allmänna regeln är att den första begäran om förlängning som mottas i tid anses giltig. Myndigheten beviljar då en förlängning som motsvarar den ursprungliga tidsfristen (eller kortare tid om parten begär detta). En eventuell senare begäran

licenstagare/våra leverantörer. Hittills har vi samlat in dokument från några av dem men på grund av företagets affärsstruktur har vi inte förrän nyligen kunnat få kontakt med resten av dem.” ”För att visa att varumärket har förvärvat särskiljningsförmåga genom användning

började vi genomföra marknadsundersökningar i början av perioden (den [datum]). Fältarbetet slutfördes dock nyligen, och därför behöver vi en andra förlängning för att kunna slutföra analysen och förbereda de handlingar som ska lämnas in till myndigheten.” Dödsfall betraktas också som en exceptionell omständighet. Samma sak gäller

allvarlig sjukdom, förutsatt att det inte funnits någon lämplig ersättare. Till exceptionella omständigheter räknas också force majeure-situationer. Force

majeure definieras som en oundviklig katastrof som avbryter det normala händelseförloppet. Detta inkluderar naturkatastrofer, krig och terrorism samt oundvikliga händelser som ligger utanför partens kontroll.

4.4 Fortsatt behandling

Artikel 105 i EU-varumärkesförordningen Artikel 96 i förordningen om EU-formgivning

Uttrycken ”fortsatt behandling” och ”fortsatt förfarande” har samma innebörd. Artikel 105 i EU-varumärkesförordningen och artikel 96 i förordningen om EUformgivning innehåller bestämmelser om möjligheten till fortsatt behandling om en tidsfrist missats, dock med undantag för de olika tidsfrister som fastställs i vissa artiklar i EU-varumärkesförordningen respektive i förordningen om EU-formgivning. När det gäller EU-varumärken undantas följande tidsfrister:

Artikel 32 i EU-varumärkesförordningen, det vill säga den dag då betalningen av

grundavgiften ska göras. Artiklarna 34.1 och 38.1 i förordningen om EU-varumärken, det vill säga den

sexmånadersperiod under vilken rätt till prioritet eller utställningsprioritet kan åberopas. Artikel 39 i EU-varumärkesförordningen, det vill säga den två månader långa

tidsfristen för att åberopa företräde i ett anspråk före registrering.

tidsfristen för att åtgärda brister – i) brister gällande ansökningsdag (artikel 41.1 a i EU-varumärkesförordningen), ii) formella brister (artikel 41.1 b i EUvarumärkesförordningen) och iii) brister gällande klassavgifter (artikel 41.1 c i EUvarumärkesförordningen). Artikel 46.1 och 46.3 i förordningen om EU-varumärken, det vill

säga invändningsperioden på tre månader och tidsfristen för att betala invändningsavgiften. Artikel 53.3 i förordningen om EU-varumärken, det vill säga förnyelseperioderna

och betalningen av förnyelseavgiften – i) den sexmånadersperiod som föregår registreringsperiodens upphörande och ii) den ytterligare sexmånadersperiod som följer efter registreringens upphörande. Artikel 68 i förordningen om EU-varumärken och artikel 72.5 i förordningen om

EU-varumärken, det vill säga tidsfristen på två månader för att lämna in ett överklagande och betala överklagandeavgiften, tidsfristen på fyra månader för att lämna in den skriftliga redogörelsen för grunderna för överklagandet och tidsfristen på två månader för att lämna in ett överklagande till domstolen. Artiklarna 104.2 och 105.1 i EU-varumärkesförordningen, det vill säga tidsfristerna

för begäran om återställande av försutten tid och fortsatt behandling, för att undvika dubbel lättnad för att missa samma tidsfrist. Artikel 139 i EU-varumärkesförordningen, det vill säga tremånadersfristen för

begäran om omvandling och betalning av omvandlingsavgift. Ingen av tidsfristerna i ett invändningsförfarande är dock undantagna (förutom tidsfrist för att lämna in en invändning och betala motsvarande avgift, i enlighet med vad som sägs ovan). Följaktligen finns fortsatt behandling tillgänglig vid överskridande av: tidsfristen för översättning av invändning enligt artikel 146.7 i EU-

varumärkesförordningen, tidsfristen för att rätta till brister som påverkar invändningens tillåtlighet enligt

artikel 5.5 i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken, tidsfristen för att invändaren ska bevisa invändningen enligt artikel 7 i den

delegerade förordningen avseende EU-varumärken, tidsfristen för sökanden att avge yttranden enligt artikel 8.2 i den delegerade

förordningen avseende EU-varumärken, tidsfristen för invändarens svar enligt artikel 8.4 i den delegerade förordningen

avseende EU-varumärken, tidsfristerna för eventuellt ytterligare utbyte av argument, om myndigheten tillåter

detta (07/12/2011, R 2463/2010-1, Pierre Robert/ Pierre Robert (fig.), tidsfristen för sökandens begäran om att invändaren ska bevisa användningen av

dennes äldre varumärke enligt artikel 10.1 i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken,

tidsfristen för invändarens inlämning av bevis på användningen av dennes

äldre varumärke enligt artikel 10.2 i den delegerade förordningen avseende EUvarumärken, tidsfristen för översättning av bevis på användning enligt artikel 10.6 i den

delegerade förordningen avseende EU-varumärken, Vidare anger artikel 105 i EU-varumärkesförordningen inga undantag för någon av de tidsfrister som är tillämpliga vid förfaranden för upphävande eller ogiltigförklaring. För EU-formgivningar är de undantagna tidsfristerna följande: Artikel 46 i förordningen om EU-formgivning, det vill säga den dag då avgiften ska

betalas. Artiklarna 49.1 och 53.1 i förordningen om EU-formgivning, det vill säga den

sexmånadersperiod under vilken rätt till prioritet eller utställningsprioritet kan åberopas. Artikel 55.3 i förordningen om EU-formgivning, det vill säga tidsfristen på två

månader för att åtgärda i) brister vid ansökningsdatumet (artikel 46 i förordningen om EU-formgivning) och ii) formella brister som avses i artikel 55.2 i förordningen om EU-formgivning. Artikel 66.3 i förordningen om EU-formgivning, det vill säga förnyelseperioderna

och betalningen av förnyelseavgiften – i) den sexmånadersperiod som föregår registreringsperiodens upphörande och ii) den ytterligare sexmånadersperiod som följer efter registreringens upphörande. Artiklarna 68 och 72.5 i EU-varumärkesförordningen, det vill säga

tvåmånadersfristen för att lämna in ett överklagande och betala överklagandeavgiften, fyramånadersfristen för att lämna in den skriftliga förklaringen med grunderna för överklagandet och tvåmånadersfristen för att lämna in ett överklagande till domstolen enligt artikel 77.2 i förordningen om EU-formgivning. Artiklarna 95.2 och 96.1 i förordningen om EU-formgivning, det vill säga tidsfristerna

för begäran om återställande av försutten tid och fortsatt behandling, för att undvika dubbel lättnad för att missa samma tidsfrist. Dock anger artikel 96 i förordningen om EU-formgivning inga undantag för någon av de tidsfrister som är tillämpliga vid ogiltighetsförfaranden avseende formgivningar. Den part som ansöker om fortsatt behandling måste lämna in begäran, som är avgiftsbelagd enligt bilaga I till förordningen om EU-varumärken och bilaga I till förordningen om EU-formgivning, inom två månader efter den ursprungliga tidsfristens slut och vidta den åtgärd som försummats innan begäran om fortsatt behandling mottagits. Inget materiellt krav behöver uppfyllas, som vid begäran om återställande av försutten tid, det vill säga man behöver inte rättfärdiga en missad tidsfrist. Begäran ska lämnas in inom två månader efter den ursprungliga tidsfristens

utgång

De två månader som finns för att lämna in en begäran om fortsatt behandling är en objektiv tidsfrist och den kan inte förlängas. Följaktligen, och i motsats till fallet för återställande av försutten tid, är det irrelevant när skälet till att inte uppfylla

den ursprungliga tidsfristen försvann eller när parten blev medveten om att den ursprungliga tidsfristen löpt ut. Begäran anses mottagen först efter betalning av respektive avgift (400 EUR). När en begäran om fortsatt behandling väl har beviljats måste tidsfristen hållas och möjligheten att fortsätta behandlingen är uttömda. Därmed är varje ytterligare begäran om fortsatt behandling för samma tidsfrist per definition otillåtlig, även om den lämnas in inom den tid som återstår av de två månaderna som finns för att lämna in en sådan begäran. När den första begäran om fortsatt behandling avslås kommer däremot en ytterligare begäran om fortsatt behandling godtas om den lämnas in inom den tid som återstår av de två månaderna som finns för att lämna in en sådan begäran (och även de andra kraven är uppfyllda, dvs avgiften är betald och försummade åtgärder har genomförts). Försummade åtgärder måste genomföras i samband med begäran

Försummade åtgärder måste genomföras i samband med begäran. Myndigheten godtar också att försummade åtgärder genomförs innan begäran lämnas in, så länge begäran görs inom de två månader som föregår utgången av den ursprungliga tidsfristen. Om de försummade åtgärderna genomförs efter att begäran lämnas in, kommer begäran om fortsatt behandling att avslås som otillåtlig. Detta är fallet även om de försummade åtgärderna genomförs efter begäran, men fortfarande inom den tid som återstår av de två månader som är öppna för en sådan begäran. Försummade åtgärder måste genomföras

Den part som ansöker om fortsatt behandling måste vidta den proceduråtgärd vars tidsfrist överskreds (t.ex. lämna in bevis som stöd för invändningen, begära bevis på användning, lämna in synpunkter till svar på invändningen). Om den försummade åtgärden inte genomförs kommer begäran att avslås som otillåtlig. Ansökan om förlängning kan inte ersätta att den åtgärd som försummats har vidtagits. Kontrollen av en begärans tillåtlighet utgör inte en granskning av om inlämningen uppfyller de faktiska rättsliga kraven i den försummade åtgärden. Oavsett om en begäran om fortsatt behandling har ansetts tillåtlig och motsvarande avgifter har betalats kan därför inlämningen för att ”genomföra de försummade åtgärderna” bedömas som att den inte uppfyller de faktiska rättsliga kraven för den berörda åtgärden. Därför bör parterna förbereda sina inlagor genom att vidta den åtgärd som försummats med största noggrannhet så att ansökan om fortsatt behandling ska kunna uppfylla sitt syfte. Exempel: ○ I fallet när tidsfristen missas för dokumentation av invändningen, om parten tillsammans med begäran om fortsatt behandling lämnar in dokument i syfte att dokumentera invändningen kommer den försummade åtgärden att anses ha genomförts och begäran om fortsatt behandling att beviljas. Det beviset kan dock senare anses som otillräckligt som stöd för invändningen under sakprövningen. ○ I fallet när tidsfristen missas för att lämna in bevis för användning i invändningsförfarandet, om parten tillsammans med begäran om fortsatt

behandling lämnar in dokument i syfte att bevisa verklig användning kommer den försummade åtgärden att anses ha genomförts och begäran om fortsatt behandling att beviljas. Det beviset kan dock senare anses som otillräckligt för att bevisa verklig användning under sakprövningen. ○ I fallet när tidsfristen missas för att begära bevis på användning i invändningsförfarandet, om parten tillsammans med begäran om fortsatt behandling lämnar in en korrekt formulerad begäran om bevis på användning (dvs. otvetydig, ovillkorlig och i en separat handling i enlighet med de formella kraven i artikel 10.1 i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken), men det äldre varumärket ännu inte är föremål för kravet på användning (alltså inte uppfyller det faktiska kravet i artikel 47.2 eller 47.3 i förordningen om EU-varumärken) kommer den försummade åtgärden att anses ha genomförts och begäran om fortsatt behandling att beviljas, men begäran om bevis på användning kommer att avslås. De formella kraven på den försummade åtgärden måste dock uppfyllas för att den försummade åtgärden ska anses vederbörligen införd, och alltså ”genomförd”. Exempel: ○ I fallet när tidsfristen missas för att begära bevis på användning i invändningsförfarandet, om parten under en egen rubrik i begäran om fortsatt behandling (dvs. inte i en separat handling som krävs i artikel 10.1 i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken) begär bevis på användning kommer begäran om bevis på användning inte anses ha lämnats in och alltså kommer den försummade åtgärden inte anses som genomförd. Ansökan om fortsatt behandling kommer att avslås som otillåtlig. Resultat av begäran

Om myndigheten godtar begäran om fortsatt behandling innebär detta att konsekvenserna av den missade tidsfristen inte anses ha uppstått och de berörda förfarandena ska återupptas. Om ett beslut har fattats mellan tidsfristen och begäran om fortsatt behandling kommer myndigheten att granska beslutet för att avgöra om slutförandet av den försummade åtgärden (eller dess konsekvenser) ändrar resultatet eller motiveringen av beslutet eller inför nya element till förfarandet. Om så är fallet kommer myndigheten att fatta ett annat beslut som i) kan överklagas, och ii) gör det ursprungliga beslutet ogiltigt i sin helhet. I annat fall kommer myndigheten att skriftligen bekräfta att det ursprungliga beslutet inte behöver ändras. Om beslutet i första instans som påverkas av begäran om fortsatt behandling redan överklagas till överklagandenämnderna kommer den relevanta avdelningen att informera överklagandenämnderna när begäran om fortsatt behandling godtas och om resultatet i det nationella förfarandet. Om myndigheten avslår begäran om fortsatt behandling kommer avgiften att återbetalas, eller om den ännu inte dragits från partens konto kommer den inte debiteras (artikel 105.5 i förordningen om EU-varumärken och artikel 96.5 i förordningen om EU-formgivning). Som anges ovan kan parten emellertid lämna

in en ny ansökan om det fortfarande finns tid kvar av tvåmånadersperioden för inlämnande av sådan ansökan.

4.5 Återställande av försutten tid

En part i ett förfarande vid myndigheten kan beviljas återställande av försutten tid, om parten, trots iakttagande av all omsorg som har betingats av omständigheterna, inte har kunnat hålla en tidsfrist i förhållande till myndigheten, förutsatt att underlåtenheten att hålla tidsfristen enligt denna förordning har haft till omedelbar följd att en rättighet eller rätt att överklaga gått förlorad. Närmare upplysningar finns i Riktlinjerna, del A, Allmänna regler, avsnitt 8, Återställande av försutten tid.

Del A Allmänna regler Avsnitt 2 Allmänna principer som ska följas i förfaranden

1 Fullgod grund för beslut

Artiklarna 94, 95 och 97 i EU-varumärkesförordningen

Artiklarna 79, 80 och 83 i förordningen om EU-formgivning

Myndighetens beslut ska vara i skriftlig form och innehålla de skäl som ligger till grund för beslutet. Det finns två skäl till detta: att förklara för berörda parter varför åtgärden har vidtagits för att skydda deras rättigheter, och att göra det möjligt för Europeiska unionens domstol att utöva sin befogenhet att pröva lagenligheten av beslutet (12/07/2012 T-389/11, Guddy, EU:T:2012:378, § 16; 22/05/2012, T‑585/10, Penteo, EU:T:2012:251, § 37, samt där angiven rättspraxis; 27/06/2013, T‑608/11, Instruments for writing, EU:T:2013:334, § 67). Om myndigheten inte svarar på alla de argument som framförs av parterna strider detta inte nödvändigtvis mot skyldigheten att motivera (11/06/2014, T‑486/12, Metabol, EU:T:2014:508, § 19; 28/01/2014, T‑600/11, Carrera Panamericana, EU:T:2014:33, § 21; 15/07/2014, T‑576/12, Protekt, EU:T:2014:667, § 78; 18/11/2015, T‑813/14, Cases for Portable computers, EU:T:2015:868, § 15). Det räcker att myndigheten anger vilka sakförhållanden och rättsliga överväganden som är av grundläggande betydelse i samband med beslutet (18/01/2013, T‑137/12, Vibrator, EU:T:2013:26, § 41–42; 20/02/2013, T‑378/11, Medinet, EU:T:2013:83, § 17; 03/07/2013, T‑236/12, Neo, EU:T:2013:343, § 57–58; 16/05/2012, T‑580/10, Kindertraum, EU:T:2012:240, § 28; eller 10/10/2012, T‑569/10, Bimbo Doughnuts, EU:T:2012:535, § 42–46, 08/05/2014, C‑591/12 P, Bimbo Doughnuts, EU:C:2014:305). Myndigheten får använda fakta som är allmänt kända som grund för sitt resonemang. Välkända fakta är sådana som sannolikt är kända av vem som helst eller kan inhämtas från allmänt tillgängliga källor (16/10/2014, T‑444/12, Linex, EU:T:2014:886, § 30; 22/06/2004, T‑185/02 Picaro, EU:T:2004:189, § 29; 09/02/2011, T‑222/09, Alpharen, EU:T:2011:36, § 29; 28/09/2016, T‑476/15, FITNESS, EU:T:2016:568, § 41; 17/09/2020, C‑449/18 P–C‑474/18 P, MESSI (fig.)/MASSI et al., EU:C:2020:722, § 74). Myndigheten är inte skyldig att styrka riktigheten hos dessa välkända fakta och är därför inte skyldig att ge konkreta exempel. Det är upp till den berörda parten att lämna bevisning i detta syfte (20/03/2013, T‑277/12, Caffè Kimbo, EU:T:2013:146, § 46; 11/07/2013, T‑208/12, Rote Schnürsenkelenden, EU:T:2013:376, § 24; 21/02/2013, T‑427/11, Bioderma, EU:T:2013:92, § 19–22; 08/02/2013, T‑33/12, Medigym, EU:T:2013:71, § 20, 25; 07/12/2012, T‑42/09, Quadratum, EU:T:2012:658, § 73; 19/09/2012, T‑231/11, Stoffmuster, EU:T:2012:445, § 51). Om en part hävdar att omständigheterna i förfarandet är jämförbara med ett tidigare beslut av myndigheten, och myndigheten avviker från den ståndpunkt som intagits i detta beslut, måste denna fråga lyftas och särskilda förklaringar kan komma att behövas (se Riktlinjerna, del A, Allmänna regler, avsnitt 2, Allmänna principer som ska

följas i förfaranden, punkt 3, Andra allmänna principer i EU-lagstiftningen vad gäller principen om sund förvaltning).

2 Rätten att höras

Artiklarna 94–97 i EU-varumärkesförordningen

Artiklarna 79–83 i förordningen om EU-formgivning

Rätten att höras är en allmän princip i unionsrätten, enligt vilken en person vars intressen väsentligen påverkas av ett beslut av en offentlig myndighet riktat till honom eller henne ska ges tillfälle att lämna sina synpunkter. I enlighet med denna princip får myndigheten grunda sitt beslut endast på frågor som rör faktiska eller rättsliga omständigheter där parterna har haft möjlighet att uttrycka sina åsikter. Om myndigheten samlar in uppgifter som ska ligga till grund för beslutet måste den följaktligen underrätta parterna om dessa fakta, så att parterna kan lämna sina synpunkter på dem (11/07/2014, T-567/12, Kaatsu, EU:T:2014:937, §50–51 och den rättspraxis som citeras där). Rätten att höras omfattar alla faktiska eller rättsliga frågor och bevisning som ligger till grund för beslutet. Myndigheten ska ta hänsyn till rättsliga frågor, oavsett om de har anförts av parterna eller ej. När det gäller prövningen kommer myndigheten att undersöka omständigheterna på eget initiativ. I invändnings- och annulleringsförfaranden samt ogiltighetsförfaranden avseende formgivningar kommer prövningen av fakta att begränsas till de bevis och argument som lämnats av parterna. Denna begränsning hindrar dock inte myndigheten från att ta ytterligare kända fakta med i beräkningen. Samtidigt som myndigheten ska pröva varje yrkande (10/06/2008, T-85/07, Gabel, EU:T:2008:186, § 20) måste den inte precisera skälen för sin bedömning för vart och ett av de bevis eller argument som framförts om den anser att bevisen eller argumenten är oviktiga eller saknar relevans för avgörandet av tvisten (15/06/2000, C-237/98 P, Dorsch Consult mot Europeiska unionens råd och Europeiska kommissionen, EU:C:2000:321, § 51). Rätten att höras är inte tillämplig på det slutliga ställningstagandet. Därför har myndigheten ingen skyldighet att informera parterna om sitt juridiska utlåtande innan den utfärdar ett beslut och därmed ge dem möjlighet att inkomma med synpunkter på denna ståndpunkt eller till och med lämna ytterligare bevisning (09/07/2014, T-184/12, Heatstrip, EU:T:2014:621, § 37; 14/06/2012, T-293/10, Colour per se, EU:T:2012:302, § 46 in fine; 08/03/2012, T-298/10, Biodanza, EU:T:2012:113, § 101; 20/03/2013, T-277/12, Caffè Kimbo, EU:T:2013:146, § 45–46). Ändrade omständigheter som uppkommer inom ramen för förfarandet (t.ex. om vid invändningsförfarandet den äldre rättighet som invändningen bygger på upphör att gälla eftersom den inte förnyas eller förklaras ogiltig) kommer också att beaktas och parterna kommer att delges denna information.

3 Andra allmänna principer i EU-lagstiftningen

Myndigheten ska följa de allmänna principerna i unionsrätten, bland annat om likabehandling och god förvaltningssed (24/01/2012 T-260/08, Visual Map, EU:T:2012:23; 23/01/2014, T‑68/13, Care to care, EU:T:2014:29, § 51; 10/03/2011, C‑51/10 P, 1000, EU:C:2011:139, § 73). För att skapa rättslig säkerhet och god förvaltningspraxis måste alla ansökningar granskas strikt och fullständigt, för att förhindra att varumärken och formgivningar inte registreras på ett otillbörligt sätt. Denna granskning måste utföras i varje enskilt ärende (23/01/2014 T-68/13, Care to care, EU:T:2014:29, § 51). Lagenligheten av myndighetens beslut måste bedömas enbart på grundval av EU:s regler, såsom dessa tolkas av EU-domstolen. Av detta följer att myndigheten inte är bunden varken av sin tidigare beslutspraxis eller av beslut som fattats i en medlemsstat eller ett tredjeland om att tecknet/formgivningen i fråga kan registreras som ett nationellt varumärke/en nationell formgivning (23/01/2014, T‑513/12, Norwegian getaway, EU:T:2014:24, § 63). Detta gäller även om beslutet antogs i ett land som tillhör det språkliga område där ordtecknet i fråga har sitt ursprung (16/05/2013, T‑356/11, Equipment, EU:T:2013:253, § 7). Mot bakgrund av principerna om likabehandling och god förvaltning kommer myndigheten dock att ta hänsyn till de beslut som redan fattats i jämförbara fall och noggrant överväga om den ska fatta samma beslut eller inte (28/06/2018, C‑564/16 P, DEVICE OF A JUMPING ANIMAL (fig.) / PUMA (fig.) et al., EU:C:2018:509, § 61 och 66; 10/03/2011, C‑51/10 P, 1000, EU:C:2011:139, § 74–75). Dessutom ska principen om likabehandling och god förvaltning tillämpas på ett sätt som överensstämmer med principen om lagenlighet, enligt vilken en person till stöd för sitt påstående inte kan åberopa en olaglig handling som begåtts i ett annat förfarande (23/01/2014, T‑68/13, Care to care, EU:T:2014:29, § 51; 12/12/2013, T‑156/12, Oval, EU:T:2013:642, § 29; 02/05/2012, T‑435/11, UniversalPHOLED, EU:T:2012:210, § 38; 10/03/2011, C‑51/10 P, 1000, EU:C:2011:139, § 76–77).

4 Muntlig förhandling

Artiklarna 96–97 i EU-varumärkesförordningen

Artiklarna 49–55 i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken

Artiklarna 81–83 i förordningen om EU-formgivning

Artikel 11 i den delegerade förordningen om EU-formgivning

I artikel 96 i EU-varumärkesförordningen och artikel 81 i förordningen om EUformgivning föreskrivs att myndigheten får hålla muntliga förhandlingar.

Eventuella inofficiella kontakter såsom telefonsamtal anses inte utgöra muntlig förhandling i den mening som avses i artikel 96 i EU-varumärkesförordningen och artikel 81 i förordningen om EU-formgivning. Myndigheten håller muntliga förhandlingar antingen på eget initiativ eller på begäran av en part i förfarandet, under förutsättning att myndigheten anser att de är absolut nödvändiga. Detta sker enligt myndighetens gottfinnande (20/02/2013, T-378/11, Medinet (fig.), EU:T:2013:83, § 72 och den rättspraxis som citeras där; 16/07/2014, T-66/13, DARSTELLUNG EINER FLASCHE (fig.), EU:T:2014:681, § 88). I de allra flesta fall kommer det att vara tillräckligt för parterna att lämna sina synpunkter skriftligen.

4.1 Kallelse

4.1.1 Kallelse till muntlig förhandling

Om myndigheten har beslutat att hålla muntliga förhandlingar utfärdar den en kallelse till parterna. Myndigheten måste sörja för att beslut i ärendet kan fattas efter förhandlingen, om inte särskilda skäl talar mot detta. I sin kallelse begär myndigheten att parterna tillhandahåller alla relevanta uppgifter och dokument före förhandlingen och kan också uppmärksamma parterna på de punkter som behöver diskuteras för att ett beslut ska kunna fattas. Myndigheten kan också erbjuda möjligheten att delta i den muntliga förhandlingen genom videolänk eller med hjälp av andra tekniska medel. Om så krävs, och för att underlätta den muntliga förhandlingen, får myndigheten anmoda parterna att inkomma med skriftliga synpunkter eller lämna in bevis före den muntliga förhandlingen. Den tidsfrist som myndigheten fastställer för att ta emot dessa synpunkter måste vara tillräckligt lång för att de ska kunna nå myndigheten och sedan vidarebefordras till övriga parter. Parterna får på eget initiativ lämna in bevis som stöder deras argument. Om dessa bevis borde ha uppvisats i ett tidigare skede i förfarandet ska emellertid myndigheten avgöra om bevismaterialet är tillåtligt, med beaktande av principen om hörande av båda parter i förekommande fall. För krav i samband med inlämning av skriftlig bevisning, se Riktlinjerna, del A, avsnitt 10, Bevis, punkt 2, Hur man lämnar in bevis.

4.1.2 Kallelse för muntliga vittnesmål från parter, vittnen eller sakkunniga

Om myndigheten anser det nödvändigt att höra muntliga vittnesmål från parter, vittnen eller sakkunniga, ska myndigheten fatta ett interimistiskt beslut och då ange vilka medel som ska användas för bevisupptagningen, vilka relevanta fakta som ska bevisas samt datum, tid och plats för utfrågningen. Kallelserna ska innehålla en

sammanfattning av beslutet och namnen på parterna i förfarandet och uppgift om eventuella kostnader som vittnen eller sakkunniga kan ha rätt att få ersättning för av myndigheten. Kallelsetiden till sådana förhör kommer att vara minst en månad såvida inte parterna, vittnena eller sakkunniga samtycker till en kortare tid. Myndigheten kan också erbjuda möjligheten att ge muntliga vittnesmål genom videolänk eller med hjälp av andra tekniska medel.

4.2 Handläggningsspråk vid muntlig förhandling

Muntliga förhandlingar hålls på handläggningsspråket, såvida inte parterna kommer överens om att använda ett annat officiellt EU-språk. Myndigheten får kommunicera på ett annat officiellt EU-språk i muntliga förhandlingar och får, på skriftlig begäran, tillåta en part att kommunicera på ett annat officiellt EUspråk, förutsatt att simultantolkning av kommunikationen till handläggningsspråket kan göras tillgänglig. Kostnaderna för att tillhandahålla simultantolkning ska betalas av den part som lämnat begäran eller av myndigheten, beroende på omständigheterna.

4.3 Den muntliga förhandlingens gång

Muntliga förhandlingar inför granskarna, invändningsenheten och den enhet som förvaltar registret är inte offentliga. Muntliga förhandlingar, inklusive meddelandet av beslut, är offentliga inför annullerings-/ogiltighetsenheten och överklagandenämnderna, om inte den avdelning vid vilken förhandlingen äger rum beslutar annat i fall då offentlighet skulle kunna medföra allvarliga och oskäliga olägenheter, särskilt för någon av parterna. Om en part som vederbörligen har kallats till muntlig förhandling inte infinner sig på myndigheten, får förhandlingarna fortsätta utan denna part. I slutet av den muntliga förhandlingen ska myndigheten ge parterna möjlighet att hålla varsin slutplädering.

4.4 Sakkunnigutlåtanden

De berörda parterna ska underrättas när myndigheten kallar en sakkunnig eller ett vittne till förhandlingen. Dessa kan vara närvarande och ställa frågor till den person som hörs. Myndigheten kommer att besluta i vilken form sakkunnigutlåtandet ska lämnas in och fastställa möjligheten för parterna att delta i den muntliga förhandlingen via videolänk eller med hjälp av andra tekniska medel. När en sakkunnig utses kommer utlåtandet att lämnas in på handläggningsspråket eller åtföljas av en översättning till det språket. En kopia av ett eventuellt skriftligt utlåtande, och översättning om det behövs, ska skickas till parterna. En invändning mot valet av

4.5 Protokoll över upptagning av muntliga bevis och över muntliga förhandlingar

Artikel 53 i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken Artikel 11 i den delegerade förordningen om EU-formgivning

Protokoll över upptagande av muntlig bevisning och muntliga förhandlingar ska innehålla ärendets nummer och datumet för den muntliga förhandlingen,

namn på myndighetens tjänstemän, deras företrädare samt närvarande vittnen och

sakkunniga, inlagor och yrkanden från parterna,

metod för att lägga fram eller erhålla bevis, och

i tillämpliga fall, myndighetens beslut.

Protokollet ska framför allt inte innehålla de ordagranna redogörelser som lämnats, och heller inte skickas för godkännande. Eventuella utsagor från sakkunniga eller vittnen ska dock protokollföras, så att de exakta utsagorna kan verifieras i andra instanser. Protokoll över vittnesmål från ett vittne, en sakkunnig eller en part behöver inte läsas upp för deras för godkännande eller invändning. De behöver inte heller undertecknas av den anställde som upprättade dem eller av den anställde som genomförde förfarandet eller bevisupptagningen. Om de muntliga förhandlingarna eller bevisupptagningen inför myndigheten spelas in kommer inspelningen att ersätta protokollet. Protokollet ska läggas till akten för ansökan om eller registrering av det berörda EUvarumärket eller den berörda EU-formgivningen. Det kommer att delges parterna.

4.6 Kostnader för bevisupptagning vid muntliga förhandlingar

Myndigheten får villkora bevisupptagningen med en deposition av den part som begär den. Myndigheten ska fastställa beloppet utifrån en uppskattning av kostnaderna. Vittnen och sakkunniga som kallas eller hörs av myndigheten har rätt till kostnadsersättning för resa och uppehälle, om sådana kostnader faktiskt uppkommer.

Myndigheten kan bevilja ersättningen i förväg. De har även rätt till kompensation för utebliven inkomst respektive uteblivet arvode för arbete. Ersättningsbeloppen och förskotten för omkostnader bestäms av myndighetens verkställande direktör och offentliggörs i myndighetens officiella tidning. Beloppen ska beräknas på samma grund som anges i tjänsteföreskrifterna för tjänstemännen i unionen och anställningsvillkoren för övriga anställda i unionen som fastställs i rådets förordning (EEG, Euratom, EKSG) nr 259/68 och i bilaga VII till den förordningen. För närmare detaljer, se beslut nr EX-99-1 från myndighetens direktör av den 12 januari 1999, ändrat genom beslut nr EX-03-2 från myndighetens direktör av den 20 januari 2003. Om myndigheten beslutar att använda metoder för bevisupptagning som förutsätter muntliga förhör med vittnen eller sakkunniga, ska myndigheten att stå för kostnaderna för detta. Om någon av parterna begär muntlig bevisning ska dock den parten stå för kostnaderna, efter ett beslut om fördelning av kostnaderna i tvåpartsförfaranden.

5 Beslut

5.1 Innehåll

Artikel 94 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 79 i förordningen om EU-formgivning

Myndighetens beslut ska motiveras på ett sådant sätt att lagligheten kan bedömas vid ett överklagande eller inför tribunalen eller EU-domstolen. Beslutet ska omfatta de relevanta frågor som ställts av parterna. Om det finns olika utfall för vissa varor och tjänster i den berörda ansökan om eller registreringen av EUvarumärke, ska beslutet specifikt klargöra för vilka av varorna och tjänsterna ansökan avslås och inte. Namnet eller namnen på de personer som fattat beslutet ska anges i slutet av beslutet. I slutet av beslutet ska det också finnas en anmärkning som upplyser om rätten att överklaga. Även om denna anmärkning inte skulle finnas med påverkas varken beslutets laglighet eller tidsfristen för överklagande.

5.2 Beslut om kostnader och fastställande av kostnader

Artiklarna 109, 110 och bilaga I A.33 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 18 i tillämpningsföreskrifterna för EU-varumärken

Artiklarna 101, 102 och 103 i förordningen om EU-formgivning samt bilaga I.18 i förordningen om EU-formgivning

Artikel 11 i genomförandeförordningen om EU-formgivning

Förfarandet för fördelning av kostnader har två aspekter: Ett beslut om kostnader (dvs. att fastställa om och vem som ska bära den andra

partens avgifter och kostnader). Om det har fastställts att kostnaderna ska beviljas, ett beslut om fastställande av

kostnaderna (dvs. fastställande av de belopp som ska betalas). I förfaranden ex parte finns det inga beslut om kostnader. Beslut om kostnader är begränsade till inter partes-förfaranden, nämligen förfaranden för invändning, annulleringsförfaranden samt ogiltighetsförfaranden avseende formgivningar (inbegripet inledande av överklagandeförfaranden eller förfaranden inför tribunalen eller EU-domstolen). Ett beslut om kostnader kommer att bestå av de avgifter och kostnader som parterna i förfarandet ådragit sig och som är väsentliga för förfarandet, främst följande: 1. Ombudskostnader och kostnader för deltagande i muntliga förhandlingar. 2. Avgift för invändning, annullering eller ogiltighetsförklaring. Ombudskostnader: kostnader för auktoriserade ombud i den mening som avses i artikel 120 i EU-varumärkesförordningen och artikel 116 i förordningen om EU-formgivning (dvs. när en utövande jurist, ett auktoriserat ombud eller en sammanslutning av ombud utses). Det omfattar inte situationer där ett anställt ombud användes, inte ens en anställd från ett annat företag med ekonomiska band. När ett avgörande i sak fattas kommer beslutet om kostnader (och i förekommande fall ett beslut om fastställande av kostnader) att ingå i avgörandet i sak. Den allmänna regeln är att den förlorande parten ska stå för kostnaderna. Om båda parterna förlorar på en eller flera punkter eller om det är motiverat av rättviseskäl, får myndigheten besluta om en annan fördelning av kostnaderna (t.ex. att varje part står för sina egna kostnader). För ytterligare information om fall där ett beslut om kostnader fattas (eller inte fattas), och standardfall av beslut, se riktlinjerna, del C, Invändning, avsnitt 1, Förfarandefrågor, punkt 6.5 och Riktlinjerna för prövning av ansökningar om ogiltighetsförklaring av formgivning, punkt 6.2, Beslut om kostnader. Beslutet kommer att fastställa de kostnader som ska betalas av den part eller de parter som förlorar. Den förlorande parten ska stå för avgifterna och för de kostnader som den

andra parten har ådragit sig och som är väsentliga för förfarandet. För detta ändamål krävs inga bevis för att dessa kostnader faktiskt uppkommit. Beslutet om fastställande av kostnader kommer att ingå i beslutet om kostnader. Inom en månad efter delgivningen av det fastställda beloppet för kostnaderna får den berörda parten begära en omprövning av kostnadsbeloppet i enlighet med artikel 109.8 i EU-varumärkesförordningen och artikel 101.7 i förordningen om EU-formgivning. Denna begäran ska innehålla de skäl som den grundar sig på och ska åtföljas av motsvarande avgift. Alla slutliga beslut om fastställande av kostnadsbeloppet kan verkställas i enlighet med artikel 110 i EU-varumärkesförordningen och artikel 103 i förordningen om EUformgivning, i förenklade förfaranden i alla EU:s medlemsstater när det blir slutligt. Mer information finns i riktlinjerna, del A, Allmänna regler, avsnitt 3, Betalning av avgifter, kostnader och taxor, punkt 7.2, Verkställighet av beslutet om kostnader.

5.3 Beslut som kan överklagas

Artiklarna 66–71 och 99 i EU-varumärkesförordningen

Artiklarna 77 och 87 i förordningen om EU-formgivning

Beslut av granskare, invändningsenheter, en avdelning med ansvar för att föra registret, annulleringsenheter eller någon annan enhet eller person som utsetts av den verkställande direktören för detta ändamål får överklagas. Dessa beslut träder i kraft först från och med dagen för utgången av den överklagandeperiod som avses i artikel 68 i EU-varumärkesförordningen. Ingivandet av överklagandet ska ha suspensiv verkan. Ett beslut som inte avslutar handläggningen för någon part får endast överklagas i samband med att det slutliga beslutet överklagas, om det inte i beslutet anges att det får överklagas separat. Om myndigheten finner att förlusten av eventuella rättigheter följer av bestämmelserna i EU-varumärkesförordningen och förordningen om EU-formgivning eller de akter som antagits enligt dessa, utan att något beslut har fattats, kommer den att meddela detta till den berörda personen. Den senare får, om denne anser att immaterialrättsmyndighetens konstaterande är felaktigt, inom två månader från och med delgivningen av underrättelsen begära att ett beslut fattas i frågan. Myndigheten kommer endast att anta ett sådant beslut om den inte instämmer med den person som begär det. I annat fall kommer myndigheten att ändra sitt konstaterande och informera den person som begär beslutet.

5.4 Allmänhetens tillgång till beslut

Artikel 113 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 106 i förordningen om EU-formgivning Beslut nr EX-26-07 av myndighetens verkställande direktör av den 1 juli 2026 om registret över EU-varumärken, registret över EU-formgivningar, databasen över förfaranden vid myndigheten och databasen över rättspraxis. För att främja konvergens i praxis upprätthåller myndigheten en databas över rättspraxis, där den offentliggör beslut av myndigheten i enlighet med EUvarumärkesförordningen, EU:s formgivningsförordning och de lagstiftningsakter som antagits i enlighet med dem samt domar från nationella domstolar och EU-domstolar i immaterialrättsliga frågor. Av öppenhetsskäl och i allmänhetens intresse offentliggör myndigheten sina beslut när de delges, oavsett om besluten har blivit slutgiltiga eller inte. Detta inbegriper att beslut offentliggörs när man har granskat en EU-varumärkesansökan som har delgetts, men det kan hända att EU-varumärkesansökan inte offentliggörs om den får avslag eller om den återkallas (se Riktlinjerna, del B, Prövning, avsnitt 1, Förfaranden, punkt 4, Offentliggörande). Den omfattar även beslut som ogiltigförklaras i ett senare skede eller om de inte blir slutgiltiga av något annat skäl. Myndighetens beslut kommer att sparas i databasen. Begäranden om att beslut ska raderas från databasen kommer att avslås. Innan en EU-formgivning offentliggörs i enlighet med artikel 60 eller artikel 62.4 i förordningen om EU-formgivning är emellertid allmänhetens tillgång till myndighetens beslut föremål för de begränsningar som fastställs i artikel 62.2 och 62.3 i förordningen om EU-formgivning och artikel 14.3 i genomförandeförordningen om EU-formgivning. Dessa omfattar ansökningar om EU-formgivning som avslagits före registreringen och EU-formgivningar vars offentliggörande har senarelagts. I båda fallen gäller begränsningarna i ovannämnda artiklar för offentliggörande av innehåll. Att offentliggöra sådana beslut i databasen får inte förväxlas med att de förs in i registret. Utfallet av besluten registreras i registren över EU-varumärken och EUformgivningar först när de är slutgiltiga. Domarna och besluten görs tillgängliga på originalspråket. Officiella översättningar offentliggörs om de finns tillgängliga. Databasen över rättspraxis kan innehålla inofficiella översättningar, om sådana finns, eller underlätta automatiska maskinöversättningar i rent informationssyfte. Databasen över rättspraxis finns tillgänglig utan kostnad på myndighetens webbplats via verktyget eSearch Case Law.

Del A Allmänna regler Avsnitt 3 Betalning av avgifter, kostnader och taxor

1 Inledning

Artiklarna 178–181 och bilaga I i EU-varumärkesförordningen

Artiklarna 148–151 och bilaga I till förordningen om EU-formgivning De särskilda bestämmelserna för betalning av avgifter och taxor i ärenden som rör EU-varumärken fastställs i artiklarna 178–181 i EU-varumärkesförordningen och i dess bilaga I. De särskilda bestämmelserna för betalning av avgifter och taxor i ärenden som rör EU-formgivningar fastställs i artiklarna 148–151 och bilaga I till förordningen om EUformgivning. Den fullständiga listan över avgifter finns på EUIPO:s webbplats: för EU-varumärken och EU-formgivningar. Den verkställande direktören har rätt att fastställa avgifter som ska betalas till myndigheten för tjänster den kan erbjuda och är bemyndigad att godkänna andra betalningssätt än dem som uttryckligen föreskrivs i EU-varumärkesförordningen och EU:s formgivningsförordning. Skillnaden mellan avgifter, kostnader och taxor är följande: Avgifter ska betalas till myndigheten av användare för ingivande och handläggning

av varumärkes- och formgivningsförfaranden. I avgiftsförordningarna ovan fastställs storleken på avgifterna och hur de ska betalas. De flesta förfaranden vid myndigheten kräver betalning av avgifter såsom ansökningsavgift för ett EUvarumärke eller en EU-formgivning, förnyelseavgifter osv. Vissa avgifter har reducerats till noll (t.ex. registreringsavgifter, överlåtelser). Myndighetens rätt att kräva betalning av en avgift upphör när fyra år har förflutit från utgången av det kalenderår under vilket avgiften förföll till betalning (artikel 108 i EU-varumärkesförordningen och artikel 100 i EU:s formgivningsförordning). Kostnader avser kostnaderna för båda parterna i förfaranden inter partes inför

myndigheten, särskilt för auktoriserade ombud (för varumärken, se artikel 109 i EU-varumärkesförordningen och artiklarna 18 och 27 i tillämpningsföreskrifterna för EU-varumärken; för formgivningar, se artiklarna 101–103 i förordningen om EU-formgivning och artikel 11 i genomförandeförordningen om EU-formgivning). Beslut i inter partes-ärenden kan när så krävs innehålla ett beslut om avgifter och kostnader för ombudet, och måste fastställa beloppets storlek. Myndighetens beslut om fastställande av kostnadsbelopp kan verkställas när beslutet har blivit slutligt, i enlighet med artikel 110 i EU-varumärkesförordningen och artikel 103 i EU:s formgivningsförordning. Taxorna fastställs av den verkställande direktören för alla tjänster som utförs

av myndigheten utom dem som anges i bilaga I till EU-varumärkesförordningen och bilaga I till förordningen om EU-formgivning ( artikel 178 i EUvarumärkesförordningen och artikel 148 i förordningen om EU-formgivning). De taxebelopp som fastställs av den verkställande direktören offentliggörs i

myndighetens officiella tidning och finns på webbplatsen under verkställande direktörens beslut. Exempel är taxorna för medling i Bryssel eller för vissa publikationer som utfärdas av myndigheten. Betalningen av en avgift och angivande av avgiftens art och det förfarande som avses medför inte något undantag från skyldigheten att uppfylla de övriga återstående formella kraven i den berörda förfarandeakten, såvida detta inte uttryckligen fastställs i EU-varumärkesförordningen, förordningen om EU-formgivning och de sekundära lagstiftningsakterna (t.ex. för förnyelser). Till exempel är betalningen av överklagandeavgiften och angivelsen av numret på det överklagade beslutet inte tillräckligt för att inge ett giltigt överklagande (31/05/2005, T‑373/03, Parmitalia, EU:T:2005:191, § 58; 09/09/2010, T‑70/08, Etrax, EU:T:2010:375, § 23–25).

2 Betalningsmedel

Artikel 179 1 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 149.1 i förordningen om EU-formgivning

Beslut nr EX-25-13 av den 1 december 2025 av myndighetens verkställande direktör om metoder för betalning av avgifter och taxor och fastställande av obetydliga belopp

Alla avgifter och taxor ska betalas i euro. Betalningar i andra valutor är inte giltiga, ger inte upphov till rättigheter och kommer att återbetalas. Tillåtna betalningssätt är i de flesta fall banköverföringar, debiteringar från konton vid EUIPO och (enbart för vissa onlinetjänster) betal- eller kreditkort. Kontantbetalningar till myndighetens lokaler och checkar godtas inte (03/09/2008 R 524/2008-1, Teamstar/ TeamStar). I enlighet med artikel 178 i EU-varumärkesförordningen och artikel 71 i EUIPO:s budgetförordning tillhandahåller myndigheten tjänster mot förskottsbetalning av motsvarande avgift. Myndigheten utfärdar inte några fakturor eller debetnotor för att kräva betalning för avgifter eller taxor, eftersom de måste betalas innan tjänsterna tillhandahålls av myndigheten. Således finns det inte några utestående betalningar. Myndigheten kan emellertid tillhandahålla ett kvitto för att bekräfta betalning på begäran av användaren. För varje begäran som lämnas in av en part i förfarandet inför myndigheten utfärdar myndigheten dessutom ett mottagningsbevis för begäran där avgiftsbeloppet anges.

2.1 Betalning genom banköverföring

Det går att skicka pengar till myndigheten genom banköverföring. En avgift betraktas som obetald om överföringsordern ges efter att betalningsfristen löpt ut. Om avgiften

sänds innan betalningsfristen löper ut, men kommer in efter att den löpt ut, kan myndigheten på vissa villkor betrakta avgiften som vederbörligen betald (se punkt 4.1 nedan).

2.1.1 Bankkonton

Betalning via banköverföring kan endast göras till något av myndighetens två bankkonton. Närmare information om dessa konton finns på myndighetens webbplats (https://www.euipo.europa.eu/en/trade-marks/before-applying/fees-payments) under ”Avgifter och betalningar”. När det gäller bankavgifter är det viktigt att se till att hela beloppet når myndigheten utan några avdrag.

2.1.2 Uppgifter som måste åtfölja betalningen

Artiklarna 179.2 och 179.3 i EU-varumärkesförordningen

Myndighetens verkställande direktörs beslut nr EX-25-13 av den 1 december 2025, om metoder för betalning av avgifter och taxor och fastställande av obetydliga belopp

Varje betalning måste ange namnet på den person som gör betalningen och måste innehålla den information som myndigheten omedelbart behöver för att identifiera syftet med betalningen. 1. Namn När det gäller namnet på den person som gör betalningen måste avsändarens fullständiga namn anges i fältet för banköverföringens avsändare. 2. Syfte När det gäller betalningens syfte måste fältet för beskrivning av banköverföringen innehålla den information som behövs för att omedelbart identifiera syftet med betalningen. Dessutom rekommenderas det att kontaktuppgifter anges antingen i avsändarfältet eller i beskrivningsfältet. Detta gör det möjligt för myndigheten att kontakta den person som gör betalningen om detta skulle vara nödvändigt. Myndigheten ger användarna en enda transaktionskod för betalning. Om en part väljer ”banköverföring” som betalningsmetod när ett onlineformulär för e-inlämning fylls i, i User Area, kommer systemet att tillhandahålla en unik åttasiffrig transaktionskod för betalning i ansökningsbekräftelsen. De första två siffrorna gäller för innevarande år, de följande fem siffrorna är en blandning av siffror och bokstäver och den sista är ett kontrollnummer (t.ex. 2139EDH2).

Det rekommenderas starkt att transaktionskoden för betalningen anges i fältet

för beskrivning av banköverföringen, helst i början. I detta fält ska man även ange typen av avgift, till exempel förfarandets typ i förkortad form (se exempel nedan), och ansöknings- eller ärendenumret. Efter dessa två avgörande punkter kan annan

information anges, såsom namnet på parten eller ombudet (om det inte är samma person som gör betalningen) och deras myndighets-id-nummer.

Om fälten för namn och beskrivning fylls i korrekt i samband med banköverföringen kan myndigheten identifiera betalningen korrekt och hantera ansökningarna eller förfarandeåtgärderna i rätt tid. Eftersom dessa fält har teckenbegränsningar rekommenderas det att man använder förkortningar när så är möjligt och undviker allt för många blanksteg eller inledande nollor i siffror.

Följande förkortningar (eller en kombination av dem) föreslås för de vanligaste transaktioner med myndigheten som är avgiftsbelagda, och kan användas tillsammans med betalningstransaktionskoden för att underlätta identifieringen av betalningen:

Om numret på EU-varumärkesansökan anges på kvittot (184583674) när du betalar för en EU-varumärkesansökan för vilken en betalningskod har tillhandahållits (2132EDH2), och den lämnas in av ett ombud som har ett id hos myndigheten (ID 1024891), skulle den föredragna beskrivningen vara ”2132EDH2 EUTM 184583674 REP ID1024891”.

Ett annat exempel, där ett ombud (ID 1024891) gör en betalning för att fylla på ett konto hos myndigheten (konto nr 6361), eftersom det inte finns någon enskild transaktionskod för betalningen, skulle den föredragna beskrivningen vara ”CA6361 REP ID 1024891”.

Felaktig eller otillräcklig information som identifierar det ärende som betalningen är kopplad till kan orsaka betydande förseningar i behandlingen av ansökningar eller förfarandeåtgärder.

Om den tillhandahållna informationen inte är tillräcklig för att myndigheten ska kunna fastställa syftet med betalningen kontaktar myndigheten den person som

gör betalningen (om de har lämnat sina kontaktuppgifter) och anger en tidsfrist inom vilken den information som saknas måste lämnas. Om ingen information lämnas anses betalningen inte ha gjorts och beloppet kommer att återbetalas (om avsändaren tillhandahåller de nödvändiga bankuppgifterna). Om det finns motsägelsefull information i beskrivningsfältet som identifierar fler än ett ärende eller fler än ett förfarande kommer myndigheten att kontakta avsändaren (om denne har lämnat sina kontaktuppgifter) och ange en tidsfrist inom vilken han eller hon ska klargöra vilket av ärendena som betalningen ska kopplas till. Utan förtydligande kommer betalningen i princip att anses avse det ärende som identifierats först i fältet för beskrivning av betalningen. Till exempel, en betalning på 850 euro för en EU-varumärkesansökan med två transaktionskoder för betalningen (t.ex. ”2132EDH2, 2141KHG1, EUTM”) i beskrivningsfältet, som var och en avser en separat ansökan om EU-varumärke. Om parten inte svarar på myndighetens skrivelse kommer betalningen att kopplas till den EU-varumärkesansökan som först identifierades. I exemplet gäller detta den med transaktionskoden ”2132EDH2”.

2.2 Betalning med betalkort eller kreditkort

Beslut nr EX-25-13 av den 1 december 2025 av myndighetens verkställande direktör om metoder för betalning av avgifter och taxor och fastställande av obetydliga belopp

Bilaga I A i EU-varumärkesförordningen

Artikel 149.1 i förordningen om EU-formgivning

De flesta onlinetjänster kan betalas med betal- eller kreditkort, under förutsättning att betalningen görs för en tjänst som utförts via User Area (användarområdet). Men, betalning med betal- eller kreditkort är ännu inte möjlig för alla myndighetens avgifter. Det nätbaserade verktyg som är relevant (t.ex. e-ansökan) kommer att ange när en avgift kan betalas med kredit- eller betalkort. Särskilt gäller att betal- eller kreditkort inte kan användas för att betala de avgifter som avses i artikel 178.1 i EU-varumärkesförordningen och artikel 148.1 i förordningen om EU-formgivning eller för att fylla på ett konto. Betalningar med betal- eller kreditkort gör att myndigheten kan utnyttja sina interna automatiska system så effektivt som möjligt, så att arbetet med ärendet kan inledas snabbare. Betal- eller kreditkortsbetalningar är omedelbara (se punkt 4.2 nedan) och är därför inte tillåtna för uppskjutna betalningar (betalningar som ska göras inom en månad från ansökningsdagen). För betalning med betal- eller kreditkort måste vissa viktiga uppgifter lämnas. De uppgifter som lämnas kommer inte att lagras av myndigheten i någon permanent databas. De förvaras endast tills de skickas till banken. Registreringar av formulär kommer endast att innehålla typen av betal- eller kreditkort plus de fyra sista siffrorna

i kortnumret. Hela betal- eller kreditkortsnumret kan anges säkert via en säker server som krypterar alla uppgifter som lämnas.

2.3 Betalning via konto hos myndigheten

Beslut nr EX-25-13 av den 1 december 2025 av myndighetens verkställande direktör om metoder för betalning av avgifter och taxor och fastställande av obetydliga belopp.

Det är tillrådligt att öppna ett konto hos myndigheten eftersom avgifter för ansökningar som är föremål för tidsfrister, t.ex. ingivning av invändningar eller överklaganden, anses vara betalda även om relevant dokumentation som betalningen gäller (t.ex. en invändning mot registrering) inges på tidsfristens sista dag, förutsatt att det finns tillräckligt med medel på kontot (se 4.3 Betalning från konto) (07/09/2012, R 2596/2011-3, Stair Gates, punkt 13-14). Kontot debiteras vanligen vid ett senare datum, men betalningen anses gjord den dag då ansökan om en handläggningsåtgärd mottas av myndigheten, eller på annat sätt som passar parten i förfarandet, i enlighet med artikel 7 i beslut nr EX-25-13 från myndighetens verkställande direktör av den 1 december 2025 om metoder för betalning av avgifter och taxor och fastställande obetydliga belopp av avgifter och taxor. Följande kan inneha konton (artikel 2 i beslut nr EX-25-13 av den 1 december 2025 från myndighetens verkställande direktör, se riktlinjerna, del A, avsnitt 5, Parter i förfarandet och auktoriserade ombud): 1. Fysiska eller juridiska personer som, i enlighet med artikel 5 i EUvarumärkesförordningen och artiklarna 3 och 17 i förordningen om EU-formgivning, är innehavare av EU-varumärket eller EU-formgivningen. 2. Personer som kan agera som ombud i enlighet med artikel 120 i EUvarumärkesförordningen och artikel 116 i förordningen om EU-formgivning. 3. Sammanslutningar av ombud. 4. Fysiska eller juridiska personer som auktoriserats av innehavare av EU-varumärken eller EU-formgivningar i enlighet med artikel 53.1 i EU-varumärkesförordningen eller artikel 66.1 i förordningen om EU-formgivning. Om personen som ingav ansökan eller respektive handläggningsåtgärd är innehavare av ett konto hos myndigheten debiterar myndigheten automatiskt kontot, förutom om andra anvisningar ges i ett enskilt fall. För att kontot ska kunna identifieras korrekt rekommenderar myndigheten att id-numret för innehavaren av kontot hos myndigheten anges tydligt. Kontosystemet är ett system för automatisk debitering, vilket innebär att myndigheten när ett sådant konto identifieras kan debitera utifrån utvecklingen av berörda förfaranden, och så länge det finns tillräckliga medel på kontot kommer alla avgifter och taxor som ska betalas inom ramen för nämnda förfaranden att dras från kontot och ett betalningsdatum tilldelas utan ytterligare anvisningar. Det enda undantaget från denna regel görs när innehavaren av ett konto vill utesluta användning av kontot för en viss avgift eller taxa och underrättar myndigheten skriftligen om detta. I detta scenario

kan kontoinnehavaren dock när som helst ändra betalningsmetod tillbaka till betalning från kontot innan betalningsfristen löper ut. Det har ingen negativ inverkan om inget belopp eller felaktigt belopp anges för avgiften eftersom kontot automatiskt debiteras med hänvisning till den handläggningsåtgärd för vilken betalning ska erläggas. Om det inte finns tillräckliga medel på ett konto kommer kontoinnehavaren att underrättas om detta av myndigheten och ges möjlighet att fylla på kontot med tillräckliga medel för att möjliggöra för betalningen av de berörda avgifterna samt administrationsavgiften, som är 20 % av den totala förseningsavgiften. Den administrativa avgiften ska under inga omständigheter överskrida maxbeloppet 500 euro eller minimibeloppet 100 euro. Om innehavaren fyller på kontot kommer betalningen av avgiften att anses vara gjord den dag då myndigheten mottog det relevanta dokumentet i samband med vilket betalningen gjordes (t.ex. en invändning mot registrering). Om betalningen avser påfyllnad av ett konto räcker det att ange kontonumret. Om kontot fylls på endast för att täcka en del av det belopp som är skyldigt kommer kontot, utan undantag, att debiteras i följande ordning: 1. De administrativa avgifterna debiteras först. 2. Om flera avgifter och taxor kvarstår att betala kommer debitering därefter att ske i kronologisk ordning, utifrån det datum då avgifterna skulle ha betalats, och endast om hela avgiften kan debiteras. Om det aktuella kontot inte fylls på för att täcka alla administrativa kostnader och avgifter i tid anses betalningen ej vara utförd, och alla rättigheter som är beroende av att betalningar görs i tid kommer att gå förlorade. Myndigheten ger kontoinnehavarna tillgång till sina konton genom en säker internetuppkoppling. Via User Area (användarområdet) på myndighetens webbplats kan kontoinnehavarna se, spara och skriva ut kontohändelser och pågående debiteringar. Betalning av en avgift genom debitering av ett konto som innehas av en tredje part kräver uttryckligt skriftligt godkännande. Godkännandet måste ges av kontoinnehavaren och måste ange att kontot kan debiteras en viss avgift. Godkännandet ska ha inkommit till myndigheten före betalningsfristens utgång. Betalningen anses gälla den dag myndigheten mottar godkännandet. Om innehavaren varken är part eller ombud kommer myndigheten att kontrollera om ett sådant godkännande finns. Om godkännandet inte finns registrerat kommer myndigheten att underrätta parten i fråga om detta. Om godkännandet för innehavaren inte inkommer i tid, dvs, före betalningsfristens utgång, kommer myndigheten att bortse från partens begäran om debitering av avgiften. Ett konto kan öppnas hos myndigheten antingen genom en begäran via e-post som skickas till fee.information@euipo.europa.eu eller genom en e-åtgärd i User Area (användarområdet). För att få öppna ett konto krävs det att minst 1 000 euro sätts in.

När ett konto väl har upprättats förbehåller sig myndigheten rätten att stänga ner det löpande kontot genom ett skriftligt meddelande till innehavaren, i synnerhet om myndigheten anser att användningen av kontot inte uppfyllt de villkor som fastställs i den verkställande direktörens beslut EX-25-13 av den 1 december 2025 om metoder för betalning av avgifter och taxor och fastställande av obetydliga belopp av avgifter och taxor, eller om det har konstaterats att kontot missbrukats. Missbruk kan t.ex. utgöras av systematisk brist på medel, upprepat missbruk av tillstånd från tredje part eller flera konton, utebliven betalning av administrativa avgifter eller situationer där kontoinnehavarens agerande har lett till en alltför stor administrativa börda för myndigheten. Mer information om stängning ges i artikel 12 i myndighetens verkställande direktörens beslut EX-25-13 av den 1 december 2025 om metoder för betalning av avgifter och taxor och fastställande av obetydliga belopp av avgifter och taxor.

3 Betalningsfrist

Artikel 178.2 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 148 2 i förordningen om EU-formgivning

Avgifter måste betalas senast på förfallodagen. Om en tidsfrist anges för en betalning måste betalningen göras inom den tidsfristen. Avgifter och taxor för vilka förfallodag inte är angiven i förordningarna ska förfalla den dag då begäran inkommer om den tjänst som ger upphov till avgiften eller taxan, t.ex. en ansökan om anteckning.

4 Dag som ska anses vara betalningsdagen

Artiklarna 180.1 och 180.3 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 150 i förordningen om EU-formgivning

Beslut nr EX-25-13 av den 1 december 2025 av myndighetens verkställande direktör om metoder för betalning av avgifter och taxor och fastställande av obetydliga belopp

Den dag då en betalning ska anses ha gjorts beror på betalningsmetoden.

4.1 Betalning genom banköverföring

När betalning görs genom banköverföring eller betalning till ett myndighetskontor anses betalningsdagen vara den dag då beloppet krediteras myndighetens konto.

4.1.1 Sen betalning med eller utan tilläggsavgift

En betalning som mottas av myndigheten efter utgången av tidsfristen ska anses ha gjorts i tid om bevisning lämnas in till myndigheten som styrker att den person som gjorde betalningen a) vederbörligen gav en betalningsorder inom den relevanta betalningsperioden till en bankinrättning för att överföra betalningsbeloppet, och b) betalade en tilläggsavgift på 10 % av det totala belopp som han eller hon var skyldig (upp till högst 200 euro). Båda villkoren ska vara uppfyllda i enlighet med domstolens dom av den 12/05/2011, T-488/09, Redtube, EU:T:2011:211, § 38, och beslutet av den 10 oktober 2006, R 0203/2005-1, BLUE CROSS MEDICARE/BLUE CROSS. Detsamma gäller inte för sen betalning av tilläggsavgiften. Om en tilläggsavgift betalas in sent betraktas hela betalningen som sen och går inte att avhjälpa genom en ”tilläggsavgift på tilläggsavgiften” (07/09/2012, R 1774/2011-1, LAGUIOLE (fig.), § 12– 15). Ingen tilläggsavgift tas ut om personen inger bevis för att betalningen initierades mer än tio dagar före den relevanta betalningsfristens utgång. Myndigheten kan sätta en tidsfrist för när personen som gjorde betalningen efter betalningsfristens utgång måste lämna bevis för att något av ovanstående villkor uppfylls. För mer information om konsekvenserna av sena betalningar vid särskilda förfaranden, se relevanta delar i Riktlinjerna. Del B i riktlinjerna, Prövning, avsnitt 2, Formaliteter, handlar t.ex. om konsekvenserna av försenad betalning av ansökningsavgiften, medan riktlinjernas del C, Invändning, avsnitt 1, Invändningsförfarandet, tar upp konsekvenserna av försenad betalning av invändningsavgiften.

4.1.2 Bevis för betalning och dag för betalning

Artikel 180.4 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 24 i tillämpningsföreskrifterna för EU-varumärken Alla typer av bevis kan lämnas in, såsom en banköverföringsorder (t.ex. SWIFT-order) med stämplar och den berörda

bankens mottagningsdatum, en onlinebetalningsorder skickad via internet eller en utskrift av en elektronisk

överföring, förutsatt att denna innehåller överföringsdatum, uppgift om till vilken bank betalningen skickades samt en indikation som ”överföring utförd”. Dessutom kan följande bevis lämnas in: Intyg från banken om att betalningsinstruktioner mottagits.

Brev från den bank där betalningen gjordes som intygar på vilken dag ordern gavs

eller betalningen gjordes, med angivelse av det förfarande betalningen gällde.

Beedigat eller intygat skriftligt utlåtande eller annat skriftligt utlåtande från parten

eller dennes ombud som har liknande rättsverkan enligt lagstiftningen i den medlemsstat där utlåtandet upprättades. Dessa ytterligare bevis anses tillräckliga endast om de har stöd av det ursprungliga beviset. Denna förteckning är inte uttömmande. Om bevisen är oklara måste myndigheten skicka en begäran om fler bevis. Om inga bevis inkommer anses det förfarande för vilket betalningen gjordes inte ha inletts. Om bevisen är otillräckliga, eller om betalaren inte uppfyller myndighetens begäran om saknade uppgifter, kan myndigheten anse att betalningsfristen inte har uppfyllts. Myndigheten kan likaledes inom samma tidsfrist begära att personen ska betala en tilläggsavgift. Om en sådan tilläggsavgift inte betalas anses betalningsfristen inte ha uppfyllts. Avgiften eller taxan eller den del därav som har betalats kommer att återbetalas eftersom betalningen är ogiltig. Handlingarna kan lämnas in på valfritt officiellt EU-språk. Om det språk som används inte är samma som handläggningsspråket får myndigheten kräva att en översättning tillhandahålls till något av myndighetens språk.

4.2 Betalning med betalkort eller kreditkort

Artiklarna 15 och 16 i myndighetens verkställande direktörs beslut nr EX-25-13 av den 1 december 2025, om metoder för betalning av avgifter och taxor och om fastställande av vad som avses med avgifter till ett obetydligt belopp

Betalning med kredit- eller betalkort anses ha gjorts den dag då den relaterade registreringen eller begäran framgångsrikt genomförts via User Area (användarområdet) och om pengarna faktiskt når fram till myndighetens konto till följd av kredit- eller betalkortstransaktionen, och inte dras tillbaka vid en senare tidpunkt. Om myndigheten försöker debitera kredit- eller betalkortet och transaktionen av någon anledning misslyckas betraktas betalningen som ej utförd. Detta gäller alltid om transaktionen misslyckas.

4.3 Betalning från konto

Artikel 7 i beslut nr EX-25-13 från myndighetens verkställande direktör av den 1 december 2025, om metoder för avgiftsbetalning och om fastställande av vad som avses med avgifter till ett obetydligt belopp

Om betalningen görs från ett konto hos myndigheten, ska betalningsdagen anses vara den som fastställs för att passa parten i förfarandet, enligt beslut nr EX-25-13 från myndighetens verkställande direktör av den 1 december 2025, om metoder för avgiftsbetalning och om fastställande av vad som avses med avgifter till ett obetydligt belopp. För en ansökningsavgift för ett EU-varumärke eller en EU-formgivning kommer till exempel avgifterna att debiteras från kontot den dag då ansökan mottogs. Kontoinnehavaren kan dock anvisa myndigheten att debitera hans eller hennes konto på den sista dagen av betalningsfristen på en månad. Vid förnyelse debiteras på samma sätt förnyelseavgifterna (inbegripet klassavgifterna) på dagen för mottagandet av begäran, om inte kontoinnehavaren begär något annat. Om en part drar tillbaka sin handling samma dag som den lämnades in, eller före utgången av tidsfristen för betalningen, debiteras inte avgiften (i förekommande fall) kontot. Se punkterna 5.1 och 5.6 nedan om de specifika villkoren för återbetalning av ansöknings- och förnyelseavgifter, där betalning sker med konto, och Riktlinjerna, del A, avsnitt 1, Kommunikationsmedel, punkt 3.1.6, Återkallande av inlagor).

5 Återbetalning av avgifter

Artiklarna 108, 179.3 och 181 i EU-varumärkesförordningen

Artiklarna 149.4 och 151.1 i förordningen om EU-formgivning Återbetalning av avgifter föreskrivs uttryckligen i förordningarna. Återbetalning sker via banköverföring eller konton hos myndigheten även om avgifterna betalades med betaleller kreditkort. Som allmän regel gäller att om en ansökan som är beroende av betalningen av en avgift har återkallats senast den dag då betalningen ska anses ha gjorts, ska avgiften återbetalas. Om en avgift ska återbetalas ska den återbetalas direkt till parten eller det angivna ombudet (om sådant ombud har utsetts) vid tidpunkten för återbetalningen. Återbetalningar görs inte till den ursprungliga betalaren om denna person inte längre finns angiven.

5.1 Återbetalning av ansökningsavgifter

Artiklarna 32 och 49.1 i EU-varumärkesförordningen

Artiklarna 46, 59 och 66 i förordningen om EU-formgivning

Om en ansökan återkallas återbetalas inte avgifterna annat än om myndigheten mottar en ansökan om återkallande (när det gäller betalning genom banköverföring) före eller senast på samma dag

som beloppet faktiskt infördes på myndighetens bankkonto, (när det gäller betalning med betal- eller kreditkort), samma dag som ansökan

innehållande betal- eller kreditkortsinstruktionerna/-uppgifterna mottogs, (när det gäller betalning via konto, och om innehavaren uttryckligen begärt att

ansökningsavgiften ska debiteras den sista dagen av betalningsfristen på 1 månad eller, om senare skriftliga instruktioner har getts för att omedelbart debitera kontot inom den månaden), före eller senast på samma dag som betalningen ska debiteras. Ansökningsdag för ansökan tilldelas inte i något av ovanstående scenarier. Om grundavgiften för ansökan måste återbetalas kommer även extra avgifter för ytterligare klasser (för EU-varumärken) eller senareläggningsavgifter (för EUformgivningar) också att återbetalas. Myndigheten kommer enbart att återbetala ytterligare klassavgifter för sig om dessa har betalats utöver de klasser som anges av sökanden i ansökan om EU-varumärke och där sådana betalningar inte har begärts av myndigheten, eller om myndigheten, efter genomgång av klassificeringen, finner att ytterligare klasser ingår som inte krävdes för att täcka de varor och tjänster som ingick i den ursprungliga ansökan.

5.2 Återbetalning av invändningsavgift

Artiklarna 5.1, 6.5 och 7.1 i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken

Om en invändning anses ej ha gjorts (eftersom den lämnades in efter tidsfristen på tre månader), eller om invändningsavgiften inte betalades helt eller betalades efter utgången av invändningsperioden, eller om myndigheten avslår en ansökan om skydd av varumärket på eget initiativ i enlighet med artikel 45.3 i EU-varumärkesförordningen, bör myndigheten återbetala avgiften (se Riktlinjerna, del C, Invändning, avsnitt 1, Invändningsförfarandet, punkt 6.4, Återbetalning av avgift).

5.3 Återbetalning av avgiften för en ansökan om upphävande eller ogiltigförklaring

Artikel 15.1 i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken Om en ansökan om upphävande eller ogiltigförklaring inte anses inlämnad på grund av att avgiften inte betalades inom den tid som fastställts av myndigheten ska myndigheten återbetala avgiften, inklusive tilläggsavgiften (se riktlinjerna, del D, Annullering, avsnitt 1, Förfaranden för annullering, punkt 2.3, Betalning och riktlinjerna om prövning av ansökningar om ogiltigförklaring av formgivningar, punkt 3.13 Betalning av avgifter).

5.4 Återbetalning av avgifter för internationella märken

Beslut nr ADM-11-98 från myndighetens direktör i samband med regulariseringen av viss återbetalning av avgifter För information om de olika scenarier där återbetalning kan vara tillämpligt i förfaranden i samband med internationella ansökningar och registreringar där EUIPO är den ursprungliga varumärkesmyndigheten och/eller den utsedda myndigheten, se Riktlinjerna, del M, Internationella märken.

5.5 Återbetalning av överklagandeavgifter

Artikel 33 i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken Artikel 10 i den delegerade förordningen om EU-formgivning Bestämmelser om återbetalning av avgifter för överklagande finns i artikel 33 i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken och artikel 10 i den delegerade förordningen om EU-formgivning.

5.6 Återbetalning av förnyelseavgifter

Artikel 53.8 i EU-varumärkesförordningen Artikel 66 i förordningen om EU-formgivning Hänsyn kommer inte att tas till avgifter som betalats innan den första tidsfristen för förnyelse på sex månader inletts och dessa kommer att återbetalas.

Om avgifterna har betalats men registreringen inte förnyas (dvs. om avgiften betalades först efter att den extra tidsfristen löpt ut, eller om det inbetalda beloppet understiger grundavgiften och avgiften för sen betalning/sen inlämning av ansökan om förnyelse, eller om vissa andra brister inte har åtgärdats) kommer avgifterna att återbetalas. Om innehavaren har lämnat in en ansökan till myndigheten om att förnya ett EUvarumärke, och därefter antingen helt eller delvis (i förhållande till vissa klasser) drar tillbaka denna ansökan om förnyelse, kommer förnyelseavgiften endast att återbetalas om myndigheten, när det gäller betalning genom banköverföring, mottog

återkallelsen före eller senast på samma dag som beloppet faktiskt infördes på myndighetens bankkonto, om myndigheten, när det gäller betalning med betal- eller kreditkort, mottog

återkallelsen före eller på samma dag som det mottog betalningen med betal- eller kreditkort, om, när det gäller betalning via konto, och om innehavaren uttryckligen begärt att

avgiften ska debiteras den sista dagen av betalningsfristen på sex månader, och myndigheten mottog återkallelsen inom sexmånadersfristen för förnyelse, eller, om senare skriftliga instruktioner hade givits för att debitera kontot omedelbart, före eller senast på samma dag som betalningen ska debiteras. Mer information finns i Riktlinjerna, del E, Registeroperationer, avsnitt 4, Förnyelse.

5.7 Återbetalning av obetydliga belopp

Artikel 181 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 151 i förordningen om EU-formgivning

Artikel 18 i beslut nr EX-25-13 från myndighetens verkställande direktör av den 1 december 2025, om metoder för avgiftsbetalning och om fastställande av vad som avses med avgifter till ett obetydligt belopp

En avgift anses inte vara betald förrän hela avgiftsbeloppet har betalats. Om detta inte är fallet kommer hela det belopp som redan betalats att återbetalas efter betalningsfristens utgång, eftersom avgiften i detta fall inte längre fyller någon funktion. Så långt det är möjligt kan myndigheten dock uppmana personen att komplettera betalningen inom tidsfristen. Om ett för högt belopp betalas in för en avgift eller taxa för ett EU-varumärke kommer den överskjutande delen inte att återbetalas om beloppet är obetydligt och den berörda parten inte uttryckligen har begärt återbetalning. Obetydliga belopp är fastställda till 15 euro enligt myndighetens verkställande direktörs beslut nr EX-25-13 av den 1 december 2025 om metoder för avgiftsbetalning och om fastställande av vad som avses med avgifter till ett obetydligt belopp.

6 Avgiftsnedsättning för en EU-varumärkesansökan som lämnats in elektroniskt

Bilaga I A.2 i EU-varumärkesförordningen

Myndighetens verkställande direktörs beslut nr EX-26-03 av den1 juli 2026 om kommunikation med elektroniska medel

I enlighet med bilaga I A.2 i EU-varumärkesförordningen kan grundavgiften för en ansökan om ett enskilt varumärke sättas ned om ansökan har ingivits på elektronisk väg. Tillämpliga regler och förfaranden för elektroniska ansökningar finns i myndighetens verkställande direktörs beslut nr EX-26-03 av den 1 juli 2026, om kommunikation med elektroniska medel samt i Bilaga I: Användningsvillkoren för User Area (användarområdet) som fastställs i detta beslut. För att betraktas som en ansökan om EU-varumärke som lämnas på elektronisk väg i den mening som avses i bilaga I A.2 i EU-varumärkesförordningen ska den sökande ange alla de varor och/eller tjänster som ska omfattas av ansökan direkt i myndighetens verktyg. Följaktligen får den sökande inte inkludera varorna eller tjänsterna i ett bifogat dokument eller lämna dem med hjälp av något annat kommunikationsmedel. Om varorna eller tjänsterna är bifogade i ett dokument eller lämnas till myndigheten på något annat sätt ska ansökan inte anses ha lämnats på elektronisk väg, och kan därmed inte dra nytta av avgiftsnedsättningen.

7 Beslut om kostnader

Artikel 109 i EU-varumärkesförordningen

Artiklarna 1 k, 18 och 27 i tillämpningsföreskrifterna för EU-varumärken

Artikel 101 i förordningen om EU-formgivning

Artikel 11 i genomförandeförordningen om EU-formgivning

7.1 Fastställande av kostnader

Beslutet om fastställande av kostnader innefattar det enhetsbelopp som avses i artikel 18 i tillämpningsföreskrifterna för EU-varumärken och artikel 11 i genomförandeförordningen om EU-formgivning för auktoriserade ombud och avgifter (se ovan) som den vinnande parten ådragit sig, oberoende av om denne verkligen har ådragit sig dessa kostnader. Fastställandet av kostnaderna kan ändras genom ett

7.2 Verkställighet av beslutet om kostnader

Artikel 110 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 103 i förordningen om EU-formgivning

Myndighetens slutliga beslut om fastställande av kostnadsbelopp kan verkställas i enlighet med artikel 110 i EU-varumärkesförordningen och artikel 103 i förordningen om EU-formgivning. Myndigheten ansvarar inte för verkställighetsförfaranden. Dessa måste genomföras av behöriga nationella myndigheter.

7.2.1 Villkor

Den vinnande parten kan verkställa beslutet om kostnader, förutsatt att beslutet innehåller ett beslut som fastställer kostnaderna i den vinnande partens

favör, beslutet har blivit slutligt,

beslutet har en order från behörig nationell myndighet.

7.2.2 Nationell myndighet

Varje medlemsstat ska utse en enda nationell myndighet som kontrollerar beslutets äkthet och bifogar verkställighetsbeslutet till myndighetens beslut om fastställande av kostnader. Medlemsstaten måste lämna den myndighetens kontaktuppgifter till myndigheten, till Europeiska unionens domstol och till kommissionen (artikel 110.2 i EU-varumärkesförordningen och artikel 103.2 i förordningen om EU-formgivning). Meddelande nr 1/23 från myndighetens verkställande direktör av den 9 juni 2023 om de behöriga myndigheterna enligt artikel 110.2 i EU-varumärkesförordningen och artikel 103.2 i förordningen om EU-formgivning innehåller en förteckning över alla nationella myndigheter och deras kontaktuppgifter som tillhandahållits av medlemsstaterna.

7.2.3 Förfaranden

1. Berörd part måste ansöka om att den behöriga nationella myndigheten bifogar verkställighetsbeslutet till myndighetens beslut. I nuläget beror villkoren för ansökans språk, översättningar av relevanta delar av beslut, avgifter och behovet av ombud på de enskilda medlemsstaternas praxis och är inte harmoniserade utan bedöms från fall till fall.

Den behöriga myndigheten bifogar verkställighetsbeslutet till myndighetens beslut utan annan formalitet än en prövning av beslutets äkthet. När det gäller felaktiga beslut om kostnader eller fastställande av kostnader, se punkt 7.3 nedan. 2. Om formkraven har uppfyllts kan den berörda parten begära verkställighet. Verkställigheten sker i enlighet med de civilrättsliga bestämmelser som gäller i den stat där den äger rum (artikel 110.2 i EU-varumärkesförordningen och artikel 103.2 i förordningen om EU-formgivning). Verkställighet kan skjutas upp endast genom beslut av Europeiska unionens domstol. Prövning av lagligheten av verkställighetsåtgärderna ska emellertid åligga domstolarna i det berörda landet (artikel 110.4 i EU-varumärkesförordningen och artikel 103.4 i förordningen om EUformgivning).

7.3 Fördelning av kostnader

I förfaranden inter partes fattar invändningsenheten, annulleringsenheten, ogiltighetsavdelningen och överklagandenämnderna vid behov ett beslut om fördelningen av kostnader. Kostnaderna som ska fördelas innefattar framförallt kostnaderna för eventuella ombud samt motsvarande avgifter. Mer information om fördelning av kostnader i invändningsförfaranden finns i riktlinjerna, del C, Invändning, avsnitt 1, Invändningsförfarandet, punkt 6.5, Beslut om fördelningen av kostnader. När det gäller annulleringsförfaranden, se riktlinjerna, del D, Annullering, avsnitt 1, Förfaranden för annullering, punkt 4.3.4, Beslut om fördelningen av kostnader. När det gäller ogiltighetsförfaranden för formgivningar, se riktlinjerna, Prövning av ansökningar om ogiltigförklaring av formgivning, punkt 6.2 Beslut om kostnader. Om beslutet innehåller uppenbara fel när det gäller kostnaderna kan parterna begära en rättelse (artikel 102.1 EU-varumärkesförordningen och artikel 92.1 i förordningen om EUformgivning) eller en återkallelse (artikel 103 i EU-varumärkesförordningen och artikel 93 i förordningen om EU-formgivning), beroende på omständigheterna (se Riktlinjerna, del A, Allmänna regler, avsnitt 6, Upphävande av beslut och annullering av poster i registret och korrigering av fel).

Del A Allmänna regler Avsnitt 4 Handläggningsspråk

1 Inledning

Artikel 146 i EU-varumärkesförordningen

Artiklarna 25 och 26 i tillämpningsföreskrifterna för EU-varumärken

Artikel 24 i tillämpningsföreskrifterna för EU-varumärken

Artikel 137 i förordningen om EU-formgivning

Artikel 17 i genomförandeförordningen om EU-formgivning

Myndigheten har fem arbetsspråk: engelska, franska, tyska, italienska och spanska. En ansökan om EU-varumärke (EUTM) eller registrerad EU-formgivning (EUD) kan dock inges på vilket som helst av de officiella EU-språken. EU-varumärkesförordningen och förordningen om EU-formgivning innehåller regler om hur handläggningsspråket ska fastställas och användas. Dessa regler kan variera mellan olika förfaranden, särskilt beroende på om det finns en eller flera parter i förfarandet. I detta avsnitt behandlas enbart de övergripande bestämmelser som är gemensamma för alla typer av förfaranden. Undantagen för vissa typer av förfaranden tas upp i respektive avsnitt i Riktlinjerna. I enlighet med artikel 146.6 i EU-varumärkesförordningen och artikel 137.5 b i förordningen om EU-formgivning, gäller att när begäran inges på en blankett som tillhandahålls av myndigheten i enlighet med artikel 65 i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken och artikel 18 i den delegerade förordningen om EUformgivning (EUDDR), får språket för blanketten vara vilket som helst av unionens officiella språk, under förutsättning att textdelarna i blanketten fylls i på ett av myndighetens arbetsspråk.

2 Från ingivning till registrering (undantaget invändning)

Artikel 146 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 137 i förordningen om EU-formgivning

Ansökningar om EU-varumärken eller EU-formgivningar kan inges på vilket som helst av de officiella EU-språken (första språket). Förfarandespråket är det språk som används för att lämna in ansökan. Sökanden ska ange ett andra språk, som ska vara ett av myndighetens fem arbetsspråk. Det andra språket, ska vara ett språk som kan användas vid förfaranden för invändningar, annulleringar och ogiltighetsförklaring av formgivning. Det andra språket

3 Invändning och annullering

Artikel 146.5, 146.7 och 146.8 i EU-varumärkesförordningen Artikel 3 i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken

En invändning eller ansökan om annullering (ansökan om upphävande eller ogiltigförklaring) kan inges på följande språk: Om det första språket i ansökan om EU-varumärke är ett av myndighetens fem

arbetsspråk kan invändaren/den som ansöker om annullering välja att invända/ ansöka antingen på det första eller det andra språket. Om det första språket i ansökan om EU-varumärke inte är ett av myndighetens

arbetsspråk ska invändningen/ansökan vara på det andra språket. Detta språk blir handläggningsspråk för invändnings- eller annulleringsförfarandet, såvida inte parterna medger att ett annat av de officiella EU-språken används. En invändning eller ansökan om annullering kan också inges på något av myndighetens övriga språk, förutsatt att invändaren/den som ansöker om annullering lämnar in en översättning till ett språk som gäller som handläggningsspråk inom en månad efter invändningsperiodens slut eller inom en månad efter ingivandet av ansökan om annullering. Mer information om det språkliga systemet och översättningar för stödjande handlingar i invändningsförfaranden, se Riktlinjerna, del C, Invändning, avsnitt 1, Invändningsförfaranden, punkt 2.3 och 4.3, och för annulleringsförfaranden, se Riktlinjerna, del D, Annullering, avsnitt 1, Förfaranden, punkt 2.4 och 3.3.

4 Ogiltigförklaring av formgivning

Artikel 137.4, 137.5 och 137.6 i förordningen om EU-formgivning Ansökan om ogiltigförklaring kan inges på följande språk:

På det första språket för EU-formgivningen om det första språket är ett av

myndighetens fem arbetsspråk. Om det första språket inte är ett av myndighetens arbetsspråk ska invändningen/

ansökan vara på det andra språket. Detta språk blir förfarandespråk för förfarandet för ogiltigförklaring, såvida inte parterna medger att ett annat av de officiella EU-språken används. För mer information om de språkregler som gäller för förfaranden för ogiltigförklaring av formgivningar, se Riktlinjerna för prövning av ansökningar om ogiltigförklaring av formgivning, punkt 3.3, Förfarandespråk.

5 Andra ansökningar

5.1 Före registrering (undantaget invändning)

Artikel 146 6 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 65 i tillämpningsföreskrifterna för EU-varumärken

Artikel 24 i genomförandeförordning för EU-varumärken

Artikel 137.5 i förordningen om EU-formgivning, artikel 18 i den delegerade förordningen om EU-formgivning och artikel 15 i genomförandeförordningen om EUformgivning

Om inte något annat är avtalat får annan begäran, ansökan eller förklaring som inte rör prövningen av ansökan i sig, utan som inleder ett sammanhängande förfarande (t.ex. begränsning av listan över varor och tjänster, registrering av överlåtelse eller licens, ansökan om omvandling, förklaring om delning för ett EU-varumärke eller en EU-formgivning) under tiden från ingivning till registrering lämnas in på det första eller andra språket för respektive EU-varumärke eller EU-formgivning, efter vad sökanden eller tredje part finner lämpligt. Det språket blir då handläggningsspråket för de därmed sammanhängande förfarandena. Detta gäller oberoende av om det första språket är ett av myndighetens arbetsspråk eller ej. Om det första språket för EU-varumärket är bulgariska, och det andra språket är tyska, kan till exempel en begäran om ägarskifte för EU-varumärket lämnas in på antingen bulgariska eller tyska. Stödjande bevisning (i de fall sådan behövs) kan vara på vilket som helst av de officiella EU-språken. Om bevisningen inte är utfärdad på handläggningsspråket kan myndigheten emellertid kräva en översättning till handläggningsspråket. För mer information om det språkliga systemet och översättningar avseende registeroperationer, se respektive avsnitt i riktlinjerna, del E, Registeroperationer.

5.2 Efter registrering (undantaget hävning och ogiltighetsförklaring av formgivning)

Artikel 146 6 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 65 i tillämpningsföreskrifterna för EU-varumärken

Artikel 24 i genomförandeförordning för EU-varumärken

Artikel 137.4 i förordningen om EU-formgivning, artikel 18 i den delegerade förordningen om EU-formgivning och artikel 15 i genomförandeförordningen om EUformgivning

Alla framställningar, ansökningar eller förklaringar som lämnas efter att EU-varumärket eller den registrerade EU-formgivningen har registrerats ska lämnas in på något av myndighetens fem arbetsspråk. Vidare gäller att förfrågningar efter registrering gällande samma registrerade EUvarumärke eller registrerade EU-formgivning inte nödvändigtvis behöver skickas in på samma språk. När ett EU-varumärke har registrerats får till exempel, varumärkesinnehavaren ansöka om registrering av en licens på engelska och några veckor senare ansöka om förnyelse på italienska och/eller ett ägarskifte på franska. Det enda kravet är att förfrågningarna skickas in på ett av myndighetens fem arbetsspråk. Stödjande bevisning (i de fall sådan behövs) kan vara på vilket som helst av de officiella EU-språken. Om bevisningen inte är utfärdad på handläggningsspråket kan myndigheten emellertid kräva en översättning till handläggningsspråket. För mer information om det språkliga systemet och översättningar avseende registeroperationer, se respektive avsnitt i riktlinjerna, del E, Registeroperationer.

6 Språkreglernas konstanta karaktär

Förordningarna ger vissa möjligheter att välja bland de tillgängliga språken under förfarandets gång (se ovan), och under vissa angivna perioder välja ett annat språk som handläggningsspråk för invändning, annullering och ogiltigförklaring av formgivning. Bortsett från dessa undantag är språkreglerna dock konstanta. Framför allt får det första och det andra språket inte ändras under förfarandets gång.

7 Översättningar och intyg om dessa

Artikel 146.10 i EU-varumärkesförordningen

Artiklarna 24–26 i tillämpningsföreskrifterna för EU-varumärken

Artiklarna 16 och 17 i genomförandeförordningen om EU-formgivning

Om det krävs en översättning av ett dokument är den allmänna regeln att översättningen ska inkomma till myndigheten inom den tidsfrist som fastställts för ingivande av originaldokumentet. Detta gäller såvida förordningarna inte innehåller något uttryckligt undantag från denna regel. Översättningen ska innehålla en uppgift om vilket dokument som den avser och återge originalets struktur och innehåll. Parten kan ange att endast delar av dokumentet är relevanta och begränsa översättningen till dessa delar. Parten får dock inte enligt eget gottfinnande betrakta delar som krävs enligt förordningarna som irrelevanta (t.ex. när det gäller att styrka förekomsten av ett äldre varumärke som registrerats i invändningsförfaranden). I brist på bevis eller indikationer på motsatsen kommer myndigheten att anta att en översättning motsvarar den relevanta originaltexten. I händelse av tveksamhet kan myndigheten begära ingivande, inom en viss period, av ett intyg som visar att översättningen överensstämmer med den ursprungliga texten. Om det begärda intyget inte lämnas in ska det dokument för vilket en översättning måste registreras betraktas som ej mottaget av myndigheten.

8 Överträdelser av språkreglerna

Om språkreglerna inte följs skickar myndigheten ett brev om brister, såvida inte annat föreskrivs i förordningarna. Om bristen inte åtgärdas kommer ansökan eller begäran att avslås. Mer information om språkregler för vissa typer av förfaranden finns i respektive avsnitt i Riktlinjerna.

Del A Allmänna regler Avsnitt 5 Parter i förfarandet och auktoriserade ombud

1 Inledning – Parterna i förfarandet och principen om ombud

Artiklarna 3, 5, 119 och 120 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 7 b i tillämpningsföreskrifterna för EU-varumärken

Artiklarna 14, 73, 115 och 116 i förordningen om EU-formgivning

Artikel 26 i den delegerade förordningen om EU-formgivning

Fysiska eller juridiska personer, däribland myndigheter och andra offentliga organ, kan vara innehavare av ett EU-varumärke (EUTM) och registrerad EU-formgivning (EUD), och i allmänhet även parter i förfaranden vid myndigheten. De enda undantagen är vissa begränsningar av ägandet av kollektivmärken och kontrollmärken (se riktlinjerna, del B, Prövning, avsnitt 4, Absoluta registreringshinder, kapitel 15 och 16, om kollektivmärken respektive kontrollmärken). Med juridiska personer avses bolag och andra juridiska enheter som enligt den lag som reglerar dess ställning har rätt att i eget namn inneha rättigheter och skyldigheter av samtliga slag, att ingå avtal eller utöva andra rättshandlingar och föra talan inför domstolar och andra myndigheter. Personer som har sin hemvist eller sitt huvudsakliga säte i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), som består av Europeiska unionen (EU) samt Island, Liechtenstein och Norge, eller som där bedriver verklig och faktisk industriell eller kommersiell verksamhet, måste inte vara representerade i alla förfaranden inför myndigheten i varken varumärkes- eller formskyddsfrågor (se punkt 5.1.1). Fysiska personer som inte har sin hemvist i EES, eller juridiska personer som inte har sitt huvudsakliga säte i EES eller där bedriver verklig och faktisk industriell eller kommersiell verksamhet, måste representeras av ett ombud som är baserat i EES, förutom om det saknas krav på att ha ett ombud (se punkt 5.1 för eventuella undantag från huvudregeln). Se punkt 5.2.1 om konsekvenserna av att inte utse något ombud när det är obligatoriskt att företrädas, när ansökan om EU-varumärke eller EU-formgivning väl har lämnats in. Ombud i den mening som avses i artiklarna 119 och 120 i EU-varumärkesförordningen och artiklarna 115 och 116 i EU:s formgivningsförordning måste ha ett säte eller en anställning i EES. I princip behöver ombud inte inge någon skriftlig fullmakt för att få agera inför myndigheten annat än om myndigheten uttryckligen begär detta eller om den andra parten begär det vid inter partes-förfaranden. Om ett ombud har utsetts kommer myndigheten endast att kommunicera med denne. Den första delen av detta avsnitt (punkterna 2 och 3) handlar om identifiering av alla parter i förfarandena vid myndigheten.

I den andra delen av detta avsnitt (punkt 4) anges de olika typerna av ombud. Den tredje delen av detta avsnitt (punkterna 5–9) behandlar utnämningen av ombud eller underlåtenhet att utse ombud samt fullmakt för ombud. Den sista delen av detta avsnitt (punkterna 10 och 11) handlar om ändringar och rättelser av namn på och adresser till parter som håller på att förhandsregistreras. För mer information om ändringar av registreringar, se riktlinjerna, del E, Registeroperationer, avsnitt 1, Ändringar av en registrering och riktlinjerna för formgivningar, Prövning av ansökningar om registrerade EU-formgivningar, punkt 11.

2 Parter i förfaranden vid myndigheten

Artikel 112 1 i EU-varumärkesförordningen Artikel 105 i förordningen om EU-formgivning Beslut nr EX-26-07 av myndighetens verkställande direktör av den 1 juli 2026 om registret över EU-varumärken, registret över EU-formgivningar, databasen över förfaranden vid myndigheten och databasen över rättspraxis. I detta avsnitt av Riktlinjerna behandlas de allmänna bestämmelserna om parter i förfarandet. Information om parternas rättigheter i de olika förfarandena vid myndigheten finns i bestämmelserna i de relevanta avsnitten av dessa riktlinjer. För mer information om t.ex. personer som har rätt att inneha EU-kollektivmärken och EU-kontrollmärken,

se Riktlinjerna, del B, avsnitt 4, Absoluta registreringshinder, kapitel 15, Kollektivmärken, punkt 2, och Riktlinjerna, del B, kapitel 16, Kontrollmärken, punkt 4, särskilda aspekter när det gäller personer som har rätt att inge en invändning, se

Riktlinjerna, del C, avsnitt 1, Invändningsförfarandet, punkt 2.4.2.6, särskilda aspekter när det gäller personer som har rätt att inge en

annulleringsansökan, se Riktlinjerna, del D, avsnitt 1, Annulleringsförfaranden, punkt 2.1, specifika aspekter när det gäller personer som har rätt att inge en ansökan om

internationell ansökan baserad på ett EU-varumärke (myndigheten som ursprunglig varumärkesmyndighet), se Riktlinjerna, del M, Internationella märken, punkt 2.1.3.1, särskilda aspekter när det gäller personer som har rätt att inge en ansökan om

ogiltigförklaring av en EU-formgivning, se riktlinjerna, Prövning av ansökningar om ogiltigförklaring av formgivning, punkt 3.5. Alla personer som identifierar sig som parter i förfaranden vid myndigheten förs in i myndighetens databas och tilldelas ett id-nummer. Id-numret kan visas i myndighetens eSearch plus-verktyg, som finns på myndighetens webbplats. Myndigheten uppmanar parterna att alltid använda sitt id-nummer för att importera befintliga uppgifter i stället för att ange adressen och/eller andra kontaktuppgifter i formulär manuellt, eller i kommunikation med myndigheten, eftersom detta leder till färre fel. Id-numret kan dock inte ersätta partens namn om det måste anges i något formulär eller i kommunikation.

3 Identifiering av parterna i förfarandet

Artikel 3 i EU-varumärkesförordningen Artikel 2.1 b i tillämpningsföreskrifterna för EU-varumärken Artiklarna 1.1 a och 1.2 i genomförandeförordningen om EU-formgivning Beslut nr EX-26-07 av myndighetens verkställande direktör av den 1 juli 2026 om registret över EU-varumärken, registret över EU-formgivningar, databasen över förfaranden vid myndigheten och databasen över rättspraxis. De som ansöker om EU-varumärken och EU-formgivningar identifieras enligt kriterierna i artikel 2.1 b i genomförandeförordningen om EU-varumärken och artiklarna 1.1 a respektive 1.2 i genomförandeförordningen om EU-formgivning. Dessa kriterier gäller i tillämpliga delar för alla parter i förfaranden vid myndigheten (t.ex. invändare, sökande om upphävande eller ogiltigförklaring, sökande om registrering av överlåtelse). Följande information krävs för att identifiera en part: Namn.

Adress.

Hemvistlandet för en fysisk person, eller det land där denne har sin hemvist eller sitt

säte eller ett driftställe om det är en juridisk person. I en ansökan om en EU-formgivning måste fysiska personer också ange sitt medborgarskap. Om parten i förfarandet tidigare har tilldelats ett id-nummer av myndigheten räcker det att ange id-numret tillsammans med sökandens namn. Om det finns flera parter i förfarandet gäller samma identifieringskrav för var och en av dem. Om en parts namn och juridiska adress, eller dennes auktoriserade ombud, registreras i registren över EU-varumärken eller EU-formgivningar, kommer dessa att sparas under obestämd tid (i enlighet med artikel 111.9 i EU-varumärkesförordningen och artikel 105.5 i förordningen om EU-formgivning). För information om vilka uppgifter som finns i registren över EU-varumärken och registrerade EU-formgivningar, se bilagorna I och II till beslut nr EX-26-07.

3.1 Namn

3.1.1 Fysiska personer

Namnen på fysiska personer måste inbegripa personens förnamn och efternamn såsom de anges i officiella personliga identitetshandlingar (exempel: John Steven Smith i stället för J.S. Smith). Om namnet på en fysisk person tycks vara det namn som anges, men parten har angett att personen är en ”juridisk person” och fyllt i avsnittet om juridisk form med en uppgift som inte är en juridisk form som sådan (t.ex. frilansare, enskild näringsidkare osv.), kommer myndigheten att skicka ett meddelande om att uppgifter saknas. Om sökanden inte svarar kommer myndigheten att ändra typen av person från ”juridisk person” till ”fysisk person”. Till exempel kommer ”John Smith”, som identifierats som en juridisk person med den juridiska formen ”frilans”, att ändras till en fysisk person och den juridiska formen stryks. En fysisk person får ange ett företags- eller firmanamn som en frivillig uppgift utöver sitt juridiska namn. Till exempel är den fysiska personen ”John Smith, som bedriver verksamhet under namnet Smithy’s” godtagbart. Se punkt 3.1.2 för mer information om användning av företags- eller firmanamn.

3.1.2 Juridiska personer

Namn på juridiska personer måste anges med sin officiella beteckning (fullständigt officiellt namn) och omfatta enhetens rättsliga form (i tillämpliga fall), som kan förkortas på brukligt sätt (t.ex. S.L., S.A., Ltd, PLC). Företagets nationella registreringsnummer får också anges. Juridiska personer kan ange sina företags- eller firmanamn som en frivillig uppgift utöver sitt officiella namn (anges vanligen genom att det juridiska namnet används, följt av ”som bedriver verksamhet under namnet” eller ”i egenskap av” i titeln). Företags- eller firmanamn får dock inte användas ensamma, det vill säga i stället för namnet på den juridiska personen. Som en allmän regel kommer myndigheten att utgå från att sökande som identifieras med enbart firma- eller företagsnamn utan någon juridisk form inte har rätt att äga egendom i sitt eget namn, såvida inte bevis som visar motsatsen lämnas in. Till exempel skulle ”J. Smith Ltd.” vid näringsidkande som ”Smithy’s” vara godtagbart om ”J. Smith” är det juridiska namnet, ”Ltd” är den rättsliga formen och ”Smithy’s” är företagsnamnet. Om enbart ”Smithy’s” används (utan juridisk form), kommer detta att ifrågasättas. Se även exemplet i punkt 3.1.1. Namnet på en juridisk enhet som är under bildande kommer att godtas. Myndigheten rekommenderar starkt att ange delstaten för bolagsbildning för företag baserade i USA, där det är tillämpligt. Företag med samma namn och juridiska form men med olika delstater för bolagsbildning anses vara olika juridiska personer och tilldelas därför olika id-nummer i databasen.

Om den juridiska formen inte anges eller om den anges felaktigt ska ett brev om brister skickas, där denna information efterfrågas. Om bristen inte åtgärdas kommer respektive begäran att avslås eftersom parten inte kan identifieras korrekt i enlighet med artikel 2.1 b i tillämpningsföreskrifterna för EU-varumärken och artikel 1.1 a och 1.2 i genomförandeförordningen om EU-formgivning.

3.2 Adress

Myndigheten erkänner två typer av adresser som det hänvisas till i artikel 2.1 b i tillämpningsföreskrifterna för EU-varumärken och artikel 1.1 a och 1.2 i genomförandeförordningen om EU-formgivning: en parts officiella ”juridiska” adress och ”delgivningsadress”.

3.2.1 Juridisk adress

Endast en juridisk adress ska anges för varje sökande. Detta är den adress där parten har sin hemvist, sitt säte eller en verklig och faktisk industriell eller kommersiell verksamhet. Det är ett obligatoriskt krav för att kunna identifieras. Vidare är den juridiska adressen nödvändig för att myndigheten ska kunna fastställa om parten måste företrädas eller inte enligt artikel 119.2 i förordningen om EU-varumärken och artikel 115.2 i förordningen om EU-formgivning. För juridiska personer avses med den juridiska adressen var parten har sitt säte, vilket är företagets registrerade huvudkontor eller säte enligt utdraget ur företagsregistret. Adressen måste innehålla alla nödvändiga identifieringsuppgifter. Om någon av dessa uppgifter saknas utfärdar myndigheten ett brev om brister och fastställer en tidsfrist för att åtgärda bristen eller ange ett giltigt skäl för att inte göra det. Enbart en postbox eller en adress för (virtuell) vidarebefordran är inte en juridisk adress om det inte kan bevisas att den faktiskt är registrerad som företagets adress (t.ex. genom att lämna in ett utdrag ur företagsregistret).

3.2.2 Delgivningsadress

En delgivningsadress (kallas även för postadress) är en valfri andra adress som kan anges av en part. Myndigheten kommer att skicka all post till denna adress i förfaranden som rör EU‑varumärken. Korrespondens per post i förfaranden som rör EU‑varumärken kommer som standard att skickas till partens juridiska adress såvida inte en annan delgivningsadress tillhandahålls.

3.3 Övriga kontaktuppgifter

Det är inte obligatoriskt att lämna ytterligare kontaktuppgifter, såsom telefonnummer eller e-postadresser. Det rekommenderas dock att en e-postadress anges för att underlätta skapandet av ett användarkonto.

4 Ombud: Vem får företräda?

Artiklarna 119.3, 120.1 a och b i EU-varumärkesförordningen

Artikel 74.8 i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken

Artikel 115.3, artikel 116.1 a och b och artikel 116.8 i förordningen om EU-formgivning

Artikel 26 i den delegerade förordningen om EU-formgivning

Rätten att företräda klienter i rättsliga förhandlingar är reglerad i alla medlemsstater i EES och kan endast utövas på särskilda villkor. I förfaranden inför myndigheten skiljs följande kategorier av fysiska personer som kan agera som ombud. Utövande jurister (artikel 120.1 a i förordningen om EU-varumärken, artikel 116.1 a i förordningen om EU-formgivning) är yrkespersoner som beroende på nationell lagstiftning har fullständig rätt att företräda tredje parter inför nationella myndigheter (se punkt 4.2). Övriga auktoriserade ombud (artikel 120.1 b i förordningen om EU-varumärken och artikel 116.1 b i förordningen om EU-formgivning) måste uppfylla ytterligare villkor och måste tas upp i en förteckning som upprätthålls av myndigheten för detta ändamål (myndighetens förteckning över auktoriserade ombud). Bland dessa ska ytterligare två grupper särskiljas: de som endast får verka som ombud i EUformgivningsförfaranden (”formgivningsförteckningen”) och de som får verka som ombud i både EU-varumärkes- och EU-formgivningsförfaranden (se punkt 4.3). Myndigheten hänvisar kollektivt till dessa andra ombud som ”auktoriserade ombud”. Flera jurister och auktoriserade ombud kan organiseras i enheter kallade sammanslutningar av ombud (artikel 74.8 i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken, artikel 26 i den delegerade förordningen om EU-formgivning) (se punkt 5.4.3). Den sista kategorin av ombud utgörs av anställda som agerar som ombud för parten i förfaranden vid myndigheten (artikel 119.3 i förordningen om EU-varumärken, första alternativet, artikel 115.3 i förordningen om EU-formgivning, första alternativet) eller anställda hos en juridisk person som har en ekonomisk anknytning (artikel 119.3 i förordningen om EU-varumärken, andra alternativet, artikel 115.3 i förordningen om EU-formgivning, andra alternativet) (se punkt 4.4). Anställda måste skiljas från juridiska ombud enligt nationell lagstiftning (se punkt 4.5).

4.1 Id-nummer och databasen

Artikel 116.8 i förordningen om EU-formgivning Alla personer som identifierar sig som ombud för eller anställda hos enskilda parter i förfaranden inför myndigheten och uppfyller kraven i förordningarna förs in i databasen och får ett id-nummer. Databasen har en dubbel funktion genom att den tillhandahåller alla relevanta kontaktuppgifter under ett specifikt id-nummer för alla typer av ombud samt den offentliga informationen i myndighetens förteckning över auktoriserade ombud eller formgivningar ( ). Ett ombud kan ha flera id-nummer. Sammanslutningar av ombud kan ha olika id-nummer för olika juridiska adresser.

Enskilda ombud kan ha ett id som anställt ombud och ett annat som utövande jurist

som har rätt att agera självständigt. Om en person bekräftar att han eller hon arbetar för två olika sammanslutningar av

ombud eller från två olika adresser kan han eller hon ha två olika nummer utfärdade. Bara det första id-numret publiceras i den officiella tidningen. Det är också möjligt att ha två olika id-nummer, ett som utövande jurist och ett som

myndighetens auktoriserade ombud, om en sådan dubbel kvalifikation är tillåten enligt nationell lagstiftning (vilket inte är fallet i till exempel Frankrike, se bilaga I). Myndigheten avslår praktiskt taget alltid ansökningar från utövande jurister om införande i förteckningen över auktoriserade ombud, eftersom de automatiskt är berättigade att anges i databasen som ”utövande jurister” och inte behöver tas upp i myndighetens förteckning över auktoriserade ombud. Om ett id-nummer begärs för någon typ av ombud kan myndigheten begära att personen ska bevisa sin verkliga och faktiska verksamhet på någon av de angivna verksamhetsadresserna. Eventuella inlämnade bevis får inte begränsas till förekomsten av lokaler på denna adress utan ska bevisa verklig och faktisk verksamhet eller anställning som sker på och faktureras från de olika platserna. De utövande juristernas och de auktoriserade ombudens namn och företagsadress offentliggörs i myndighetens databas och i EU-varumärkes- och EU-formgivningsregistren. Ett id-nummer beviljas inte för en postboxadress eller en ren delgivningsadress inom EES. Se punkt 3.2 för skillnaden mellan ”juridisk adress” och ”delgivningsadress”. I databasen identifieras företrädarna som sammanslutning, anställd, advokat (utövande jurist) och ombud. Internt delas den sistnämnda kategorin in i två underkategorier: typ 1 omfattar personer som endast är auktoriserade som ombud i frågor rörande EU-formgivningar enligt artikel 116.1 c i förordningen om EU-formgivning, och typ 2 omfattar personer som är auktoriserade som ombud i både varumärkes- och formgivningsfrågor i enlighet med artikel 120.1 b i förordningen om EU-varumärken och artikel 116.1 b i förordningen om EU-formgivning.

I alla formulär och i all kommunikation med myndigheten får och bör helst ombudets adress och telefonuppgifter ersättas med det id-nummer myndigheten tilldelat, tillsammans med ombudets namn. Id-numret framgår på alla akter hos ombudet i fråga eller i myndighetens avancerade sökalternativ eSearch plus, som finns på EUIPO:s webbplats: https://euipo.europa.eu/ eSearch/#advanced/representatives.

4.2 Utövande jurister som auktoriserade ombud

Artikel 120.1 a i EU-varumärkesförordningen

Artikel 116.1 a i förordningen om EU-formgivning

En utövande jurist är en yrkesperson som automatiskt och utan ytterligare formellt erkännande får företräda tredje part inför myndigheten, förutsatt att personen uppfyller följande tre villkor: 1. Är kvalificerad i en EES-medlemsstat. 2. Driver affärsverksamhet i EES. 3. Har behörighet att i den medlemsstat där han eller hon är kvalificerad att företräda annan i varumärkes- och eller formgivningsärenden.

4.2.1 Termen ”utövande jurist”

Yrkestitlarna för varje EES-medlemsstat anges i kolumnen ”Terminologi för utövande jurister” i bilaga 1 till detta avsnitt.

4.2.2 Kvalifikationer

Kravet på att vara kvalificerad i en EES-medlemsstat innebär att personen måste ha rätt att beviljas inträde i advokatsamfundet eller ha rätt att utöva advokatyrket med någon av de yrkestitlar som anges i bilaga 1, i enlighet med relevanta nationella bestämmelser. Myndigheten kontrollerar inte detta annat än om allvarliga tvivel föreligger.

4.2.3 Nationalitet och säte

Det finns inget krav avseende nationalitet. Därför kan den utövande juristen vara medborgare i en annan stat än någon av EES-medlemsstaterna. Verksamheten ska ha sitt säte i EES. En boxadress eller en delgivningsadress utgör inte ett säte (se punkt 3.2.1 ovan, med avseende på den juridiska adressen). Sätet behöver inte nödvändigtvis vara ombudets enda säte. Vidare kan sätet finnas i en annan EES-medlemsstat än den där den utövande juristen har rätt att utöva advokatyrket. Utövade jurister som har sitt enda säte utanför EES har dock inte rätt att företräda annan inför myndigheten ens om de har rätt att utöva advokatyrket i någon av

EES-medlemsstaterna. Myndigheten kan när som helst kräva bevis för att den angivna adressen är, eller fortsätter att vara, ett verkligt och effektivt säte. Om en sammanslutning av ombud, t.ex. en advokatbyrå, har flera säten kan den agera som ombud endast via ett säte inom EES, och myndigheten kommer att kommunicera med den utövande juristen endast på adressen inom EES.

4.2.4 Behörighet att företräda annan i varumärkes- eller formskyddsärenden

Behörigheten att agera som ombud i varumärkes- och/eller formskyddsärenden i en stat måste inkludera behörighet att företräda klienter inför det nationella organet för industriell äganderätt i den staten. Detta villkor gäller alla medlemsstater i EES. Utövande jurister enligt artikel 120.1 a i förordningen om EU-varumärken och artikel 116.1 a i förordningen om EU-formgivning som uppfyller villkoren i dessa respektive artiklar har automatiskt behörighet att företräda sina klienter inför myndigheten. Detta innebär i princip att om en utövande jurist har behörighet att agera i varumärkes- och/eller formskyddsärenden inför den centrala myndigheten för industriellt rättsskydd i den EES-medlemsstat där han eller hon är kvalificerad, gäller behörigheten även inför myndigheten. Utövande jurister tas inte upp i den förteckning över auktoriserade ombud som avses i artikel 120.2 i förordningen om EU-varumärken och artikel 116.1 b och c i förordningen om EU-formgivning, eftersom behörigheten och de särskilda kvalifikationerna enligt dessa bestämmelser gäller personer som tillhör kategorier av auktoriserade ombud som är specialiserade på industriell äganderätt eller varumärkesärenden medan utövande jurister per definition har behörighet att företräda en annan part i alla rättsliga frågor. Om en ”utövande jurist” som redan har fått ett id-nummer som utövande jurist ansöker om införande i förteckningen över ” auktoriserade ombud” behålls id-numret men statusen ändras från ”utövande jurist” till ”auktoriserat ombud” efter föregående konsultation med sökanden. Se punkt 4.1 ovan om situationer där flera id-nummer kan utfärdas till en person. I bilaga 1 finns en ingående förklaring till de särskilda reglerna och terminologin för de flesta länderna. Uppgifterna i denna bilaga har lämnats av det nationella organet för industriell äganderätt i varje medlemsstat, och eventuella förtydliganden med avseende på dess riktighet bör därför riktas till det nationella organet för industriell äganderätt i fråga. Myndigheten skulle uppskatta att informeras om alla inkonsekvenser.

4.3 Auktoriserade ombud som får tas upp i myndighetens förteckningar

Artiklarna 120.1 b och 120.2 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 116.1 b och c i förordningen om EU-formgivning

Den andra gruppen personer som har rätt att företräda tredje parter yrkesmässigt inför myndigheten är de vars namn finns upptagna i någon av de båda förteckningar över yrkesmässiga ombud som hålls av myndigheten: 1. Myndighetens förteckning över auktoriserade ombud enligt artikel 120.1 b i förordningen om EU-varumärken och artikel 116.1 b i förordningen om EUformgivning (i varumärkes- och formgivningsärenden). 2. Förteckningen över auktoriserade ombud enligt artikel 116.1 c i förordningen om EU-formgivning (i formgivningsärenden). För denna kategori av auktoriserade ombud ger en plats i förteckningen över auktoriserade ombud dem rätt att företräda tredje parter inför myndigheten. Ett ombud som finns upptaget i myndighetens förteckning som avses i artikel 120.1 b i förordningen om EU-varumärken har automatiskt rätt att företräda tredje part i formgivningsärenden enligt artikel 116.1 b i förordningen om EU-formgivning och kommer inte att tas upp i den särskilda förteckningen över auktoriserade ombud i förteckningen över ombud i formgivningsärenden (formgivningsförteckningen). Om en person som finns upptagen i den förteckning som upprätthålls enligt artikel 120.1 b i förordningen om EU-varumärken ansöker om att bli upptagen i EU-förteckningen över ombud som uteslutande agerar i formgivningsärenden enligt artikel 116.1 c och 116.4 i förordningen om EU-formgivning kommer ansökan att avslås. Formskyddsförteckningen är avsedd endast för auktoriserade ombud som har rätt att företräda klienter inför myndigheten i formskyddsärenden men inte i varumärkesärenden. I bilaga 2 finns en ingående förklaring till de särskilda reglerna och terminologin för de flesta länderna. Uppgifterna i denna bilaga har lämnats av det nationella organet för industriell äganderätt i varje medlemsstat, och eventuella förtydliganden med avseende på dess riktighet bör därför riktas till det nationella organet för industriell äganderätt i fråga. Myndigheten skulle uppskatta att informeras om alla inkonsekvenser. Upptagande i förteckningen kräver att ansökan fylls i och skrivs under personligen av den berörda personen med användning av det formulär myndigheten upprättat för detta ändamål (finns tillgängligt på https://www.euipo.europa.eu/en/online-services). Den sökande måste uppfylla tre villkor för att kunna tas upp i förteckningen: 1. Vara medborgare i en EES-medlemsstat. 2. Ha sitt säte inom EES.

3. De ska enligt nationell lag ha rätt att företräda tredje parter i varumärkeseller formgivningsärenden inför det nationella kontoret för industriella rättigheter. Personen måste för det ändamålet tillhandahålla ett intyg om detta från en EESmedlemsstats nationella organ för industriell äganderätt.

4.3.1 Behörighet enligt nationell lag

Villkoren för upptagande i myndighetens förteckning över auktoriserade ombud och formskyddsförteckningen beror på rättsläget i den berörda EES-medlemsstaten.

Artikel 120.2 c i EU-varumärkesförordningen

Artikel 116.1 b i förordningen om EU-formgivning

I många EES-medlemsstater krävs särskilda yrkesmässiga kvalifikationer för att företräda tredje parter inför den nationella varumärkesmyndigheten (artikel 120.2 c i förordningen om EU-varumärken, första alternativet; artikel 116.4 c i förordningen om EU-formgivning, första alternativet). För att kunna agera som ombud måste personen därför ha rätt kvalifikationer. I andra EES-medlemsstater finns inget sådant krav på särskilda kvalifikationer, vilket innebär att vem som helst kan agera som ombud i varumärkesärenden. I det fallet måste den berörda personen regelbundet ha företrätt tredje parter i varumärkeseller formgivningsfrågor inför den berörda nationella myndigheten i minst fem år (artikel 120.2 c i förordningen om EU-varumärken, andra alternativet; artikel 116.4 c i förordningen om EU-formgivning, andra alternativet). En underkategori i denna kategori av EES-medlemsstater är de som har ett system med officiellt erkännande av yrkesmässiga kvalifikationer för att företräda tredje parter inför det berörda nationella myndigheten men där sådana kvalifikationer inte är en förutsättning för att agera som auktoriserat ombud. I det fallet behöver personer som erkänns på det sättet inte regelbundet ha agerat som ombud i minst fem år. Se bilaga 1 för de länder där det krävs särskilda yrkesmässiga kvalifikationer.

4.3.1.1 Första alternativet – särskilda yrkesmässiga kvalifikationer

När det i berörda EES-medlemsstater krävs särskilda yrkesmässiga kvalifikationer måste personer som ansöker om att tas upp i förteckningen ha förvärvat dessa.

4.3.1.2 Andra alternativet – fem års erfarenhet

I EES-medlemsstater där befogenheten inte är villkorad på särskilda yrkesmässiga kvalifikationer, dvs. att möjligheten att företräda annan i varumärkesärenden är öppen för alla, måste personer som ansöker om att bli upptagna i förteckningen regelbundet ha agerat som auktoriserade ombud i varumärkes- eller formskyddsärenden i minst fem år inför ett centralt kontor för industriella rättigheter i en EES-medlemsstat.

Myndighetens verkställande direktör kan bevilja ett undantag från detta krav (se punkt 4.3.4 nedan)

4.3.1.3 Tredje alternativet – erkännande av en EES-medlemsstat

Om befogenheten i den berörda EES-medlemsstaten inte är villkorad på särskilda yrkesmässiga kvalifikationer, dvs. att möjligheten att företräda annan i varumärkesärenden är öppen för alla, omfattas personer vars befogenhet att företräda fysiska eller juridiska personer i varumärkes- och/eller formgivningsärenden inför det centrala kontoret för industriella rättigheter i någon EES-medlemsstat är officiellt godkänd i enlighet med gällande bestämmelser i denna medlemsstat inte av kravet på minst 5 års yrkeserfarenhet.

4.3.2 Nationalitet och säte

Artiklarna 120.2 och 120.4 i EU-varumärkesförordningen

Artiklarna 116.4 och 116.6 i förordningen om EU-formgivning

Ett auktoriserat ombud som begär att bli upptaget i förteckningen måste vara medborgare i en EES-medlemsstat. Myndighetens verkställande direktör kan bevilja ett undantag från nationalitetskravet (se punkt 4.3.4 nedan) Det auktoriserade ombud som ansöker om att bli upptaget i förteckningen måste ha sitt säte eller sin anställning i EES. En postboxadress eller service utgör inte något säte. Sätet eller anställningen behöver inte nödvändigtvis vara ombudets enda säte eller anställningen. Myndigheten kan när som helst kräva bevis för att den angivna adressen är, eller fortsätter att vara, ett verkligt och effektivt säte för verksamhet eller anställning.

4.3.3 Intyg

Artikel 120.3 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 116.5 i förordningen om EU-formgivning

Att de ovannämnda villkoren enligt artikel 120.2 i EU-varumärkesförordningen och artikel 78.4 i förordningen om EU-formgivning är uppfyllda måste styrkas med ett intyg från den berörda nationella myndigheten. Vissa nationella kontor utfärdar individuella intyg medan andra förser myndigheten med gruppintyg. Vid utfärdande av gemensamma certifikat skickar de nationella myndigheterna regelbundet in uppdaterade förteckningar över auktoriserade ombud med rätt att företräda kunder inför sin myndighet. I dessa fall kontrollerar myndigheten uppgifterna i ansökningen mot uppgifter i de tillhandahållna förteckningarna.

Annars måste den berörda personen bifoga ett individuellt certifikat till sin ansökan. Sökande måste fylla i ansökningsformuläret (som finns på nätet via https:// www.euipo.europa.eu/en/online-services) och skicka det till respektive kontor för industriella rättigheter i de berörda länderna. Certifikatet ska fyllas i av respektive kontor för industriella rättigheter.

4.3.4 Undantag

Artikel 120 4 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 116.6 i förordningen om EU-formgivning

Myndighetens verkställande direktör får bevilja undantag från kravet på att vara medborgare i en medlemsstat i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), förutsatt att sökanden visar att han eller hon är en ”högt kvalificerad yrkesperson”. Verkställande direktören kan även bevilja undantag från kravet på tidigare regelbundet agerande som ombud i varumärkesärenden i minst 5 år, förutsatt att sökanden bevisar att han eller hon har erhållit den erforderliga kvalifikationen på något annat sätt. Denna befogenhet är av skönsmässig karaktär. Det breda utrymmet för skönsmässig bedömning vid beviljande av undantag från kravet på fem års erfarenhet eller kravet på nationalitet i EES enligt artikel 120.4 i förordningen om EU-varumärken och artikel 116.4 i förordningen om EU-formgivning utnyttjas av myndighetens verkställande direktör med vederbörlig hänsyn till att bestämmelsen i) inte medför någon rättighet för den som ansöker om undantag, ii) utgör undantag till den allmänna regeln och bör tillämpas restriktivt och endast på strikt individuell basis, och iii) även kan utgå från mer allmänna överväganden såsom avsaknad av behov av ytterligare auktoriserade ombud. 1. Undantag från kravet på 5 års erfarenhet Undantag från kravet på 5 års erfarenhet (artikel 120.4 a i EUvarumärkesförordningen) begränsas till fall där kvalifikationen för att företräda annan i varumärkes- eller formgivningsärenden inte erhölls inför det berörda centrala kontoret för industriella rättigheter utan på något annat sätt under en motsvarande period om minst 5 år.

This exemption can only be requested where the requestor is entitled to act in EEA Member States in which no ‘special professional qualification’ is required.

The experience equivalent to at least 5 years of habitually acting as a representative before the central industrial property office concerned, to be established by the requestor (with supporting evidence), must have been obtained in the EEA Member State concerned. Vid ansökan om undantag från kravet på fem års agerande inför den centrala myndigheten för industriella rättigheter i medlemsstat ”A” (t.ex. Malta) måste bevisen för regelbundet agerande som ombud komma från samma medlemsstat (Malta), inte från någon annan medlemsstat (t.ex. Irland). 2. Undantag från kravet på nationalitet i EES

Undantagen från kravet på nationalitet i EES är begränsade till sökande som uppfyller kraven enligt artikel 120.2 b och c i förordningen om EU-varumärken eller artikel 116.4 b och c i förordningen om EU-formgivning, nämligen att de har driftställe i EES och att de enligt nationell lagstiftning har rätt att företräda tredje parter inför den nationella myndigheten för industriella rättigheter.

Undantag från kravet på nationalitet i EES kan endast beviljas om sökanden är en ”högt kvalificerad yrkesperson” (artikel 120.4 b i förordningen om EU-varumärken).

Begreppet ”högt kvalificerad yrkesperson” definieras inte i förordningen om EUvarumärken eller i tillämpningsföreskrifterna för EU-varumärken, men domstolen har beskrivit det som en ”specialist med egenskaper, färdigheter, förmågor eller kunskaper på särskilt hög nivå” i varumärkesfrågor (25/09/2024, T‑727/20 RENV, Kirimova, EU:T:2024:646, § 30).

Statusen som ”högt kvalificerad yrkesperson” är oberoende av kravet på behörighet enligt artikel 120.2 c i förordningen om EU-varumärken och har inget samband med de nödvändiga villkoren för att uppfylla kravet. Egenskaperna, färdigheterna, förmågorna eller kunskaperna på särskilt hög nivå behöver därför inte förvärvas för att utöva den nödvändiga rätten att företräda enligt artikel 120.2 c i förordningen om EU-varumärken. De kan dessutom ha förvärvats inom EES eller i ett tredjeland, före eller efter det att rätten att företräda har erhållits (25/09/2024, T‑727/20 RENV, Kirimova, EU:T:2024:646, § 34).

Det åligger sökanden att (med styrkande handlingar) visa att denne uppfyller kravet på ”högt kvalificerad yrkesperson”. En ansökan om undantag som inte omfattas av någon tidsfrist kan lämnas in på det formulär som tillhandahålls i detta syfte och finns tillgängligt på myndighetens webbplats. Alla argument och bevis som sökanden anser vara nödvändiga för att stödja dennes krav ska lämnas in tillsammans med ansökan. Den verkställande direktören kommer att fatta ett beslut på basis av denna ansökan.

Verkställande direktörens beslut om att avslå begäran om undantag kan överklagas till Europeiska unionens tribunal enligt artikel 263.4 i EUF-fördraget.

4.3.5 Förfarande för upptagande i förteckningen

Artiklarna 66.1 och 120.3 i EU-varumärkesförordningen, artikel 162 i EUvarumärkesförordningen

Artiklarna 77.1, 116.5 och 143 i förordningen om EU-formgivning

Upptagande i förteckningen bekräftas med ett meddelande om ett positivt beslut som innehåller det id-nummer som tilldelats det auktoriserade ombudet. Upptaganden i myndighetens förteckning över auktoriserade ombud eller formskyddsförteckningen offentliggörs i myndighetens officiella tidning.

Om något av kraven för införande i förteckningen över auktoriserade ombud inte uppfylls meddelas en brist. Om bristen inte åtgärdas kommer ansökningen om införande i förteckningen att avslås. Den berörda parten kan överklaga beslutet. Auktoriserade ombud kan få ett extra exemplar av beslutet kostnadsfritt. Akterna som hör till ansökningar om upptagande i myndighetens förteckning över auktoriserade ombud är inte offentliga. Om ansökningen om införande i förteckningen över auktoriserade ombud åtföljs av en ansökan om undantag eftersom ett av de erforderliga villkoren för införande i förteckningen inte är uppfyllt (se punkt 4.3.4 ovan) och beviljande av sådant undantag har avslagits med ett slutligt beslut från den verkställande direktören kommer inget påföljande beslut att fattas om avslag på införande i ombudsförteckningen. Detta formella påföljande beslut, utfärdas endast om sökanden uttryckligen begär det.

4.3.6 Ändringar i förteckningen över auktoriserade ombud

4.3.6.1 Strykning

Första alternativet, på egen begäran

Artikel 120.5 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 116 7 i förordningen om EU-formgivning

Artikel 26 i den delegerade förordningen om EU-formgivning

Registreringen i myndighetens förteckning över auktoriserade ombud stryks på egen begäran. Strykningen förs in i de akter som hålls av myndigheten. Underrättelse om strykningen skickas till ombudet och strykningen offentliggörs i myndighetens officiella tidning. Andra alternativet, automatisk strykning från förteckningen över auktoriserade ombud

Artikel 75.1 i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken

Artikel 26 i den delegerade förordningen om EU-formgivning

Registreringen i myndighetens förteckning över auktoriserade ombud stryks automatiskt 1. om det auktoriserade ombudet avlider eller förlorar sin rättsliga handlingsförmåga, 2. om det auktoriserade ombudet inte längre är medborgare i någon EESmedlemsstat; 3. om det auktoriserade ombudet inte längre har sitt säte eller sin anställning i EES, eller 4. om det auktoriserade ombudet inte längre har rätt att företräda tredje parter inför den centrala myndigheten för industriellt rättsskydd i en EES-medlemsstat.

Artikel 75 2 i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken Artikel 26 i den delegerade förordningen om EU-formgivning

Efter besked från det berörda nationella kontoret för industriella rättigheter, om ett beslut om tillfälligt upphävande av rätten att företräda fysiska eller juridiska personer inför respektive nationella kontor för industriella rättigheter, kommer registerposten för det auktoriserade ombudet på myndighetens lista över auktoriserade ombud, eller formgivningslistan, att strykas. Ombudet informeras om detta.

4.3.7 Återupptagande i förteckningen över auktoriserade ombud

Artikel 75.3 i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken Artikel 26 i den delegerade förordningen om EU-formgivning

En person vars registrering har strukits eller tillfälligt upphört kan på begäran återupptas i förteckningen över auktoriserade ombud om villkoren för strykning eller tillfälligt upphörande inte längre uppfylls. En ny begäran måste lämnas in i enlighet med det normala förfarandet för att tas upp i förteckningen över auktoriserade ombud (se punkt 4.2 ovan).

4.4 En anställd som ombud

Artikel 119 3 i EU-varumärkesförordningen Artiklarna 1 j och 74.1 samt artikel 65.1 i i EU-varumärkesförordningen Artikel 115.3 i förordningen om EU-formgivning Artikel 18 i den delegerade förordningen om EU-formgivning

4.4.1 Allmänna regler

En part i förfaranden vid myndigheten, oavsett om det rör sig om en fysisk eller juridisk person som har sin hemvist eller sitt säte i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller där bedriver verklig och faktisk industriell eller kommersiell verksamhet, får inför myndigheten låta sig företrädas av en anställd (artikel 119.3 i förordningen om EU-varumärken,, första meningen, och artikel 115.3 i förordningen om EU-formgivning, första meningen). Anställda hos de juridiska personer som beskrivs ovan kan även företräda andra juridiska personer som har ekonomisk anknytning till den första juridiska personen, även om dessa andra juridiska personer inte har sin juridiska adress inom EES (artikel 119.3 i förordningen om EU-varumärken, andra meningen, och artikel 115.3 i förordningen om EU-formgivning, andra meningen). Huruvida ett ombud i form av en anställd godtas beror därför på om den företrädda parten är en fysisk eller juridisk person, om den företrädda parten har sin juridiska adress i eller utanför EES och om den anställde är anställd direkt eller indirekt av den företrädda parten, såsom förklaras nedan. En definition av den juridiska adressen, såsom den identifieras i den företrädda personens id-nummer, finns i punkt 3.2.1. Följande situationer kan därför särskiljas: Fysiska personer vars juridiska adress finns inom EES kan företrädas av en anställd

som är anställd av honom eller henne. Den anställde kanske arbetar från den representerade fysiska personens juridiska adress eller inte, men den anställde måste vara anställd av denna fysiska person. Den anställde kan till exempel arbeta från ett annat driftställe än den fysiska personens juridiska adress. Fysiska personer vars juridiska adress finns utanför EES kan inte företrädas av en

anställd. Juridiska personer vars juridiska adress finns inom EES kan företrädas av en

anställd som är direkt anställd av dem. Detta innebär att den anställde kan arbeta direkt för dem på denna juridiska adress. De kan emellertid även vara indirekt anställda av dem. Denna ”indirekt anställda” kan antingen arbeta för den företrädda juridiska personen genom ett annat verksamhetsställe eller en annan verklig och faktisk verksamhet som ägs av personen med en annan adress inom EES, eller vara anställd av en annan juridisk person inom EES som har en ekonomisk koppling till den första juridiska personen. Juridiska personer vars juridiska adress finns utanför EES får endast företrädas av

en ”indirekt” anställd genom en anställd som arbetar för den företrädda juridiska personen via ett annat verksamhetsställe eller en verklig och faktisk verksamhet som ägs av dem under en annan adress inom EES, eller vara anställd av en annan juridisk person inom EES som har en ekonomisk koppling till den första juridiska personen. När det gäller kraven på indirekta arbetstagare som ombud, se punkt 4.4.2.

I alla dessa situationer måste den anställde som är ombud vara en fysisk person som är etablerad inom EES. En anställd utanför EES får inte företräda sin arbetsgivare inför myndigheten. I de formulär som tillhandahålls av myndigheten måste den anställde som undertecknar ansökan eller begäran fylla i fältet för ombud genom att ange sitt namn och sin adress (arbetsplatsen) och markera de kryssrutor som gäller för anställda som är ombud. Namnet/namnen på den/de anställda kommer att föras in i databasen och offentliggöras under ”ombud” i tidningarna om EU-varumärken och EU-formgivningar och i myndighetens databas, som är tillgänglig via verktyget eSearch plus. De kommer dock inte att föras in i respektive register över EU-varumärken och EU-formgivningar. Om en anställd agerar för sin arbetsgivares räkning är det inte fråga om ett auktoriserat ombud enligt artikel 120.1 i förordningen om EU-varumärken eller artikel 116.1 i förordningen om EU-formgivning. Som sådan är artikel 109.1 i förordningen om EU-varumärken och artikel 11.1 b och c i genomförandeförordningen om EUformgivning inte tillämplig för kostnadsfördelning och fastställande av kostnader i inter partes-förfaranden (17/07/2012, T‑240/11, MyBeauty (fig.) / BEAUTY TV et al., EU:T:2012:391, § 15 et seq.). Inget tillstånd behöver lämnas in, såvida inte myndigheten eller någon part i förfarandet begär det. Myndigheten kommer att utföra kontroller den första gången som en anställd som är ombud uppger sig företräda en arbetsgivare. I ett senare skede kan den också utföra kontroller om den har anledning att tvivla på att anställningsförhållandet fortsätter att existera, t.ex. om olika adresser anges eller om en och samma person utses till ombud hos olika juridiska personer.

4.4.2 Indirekt anställning

Såsom anges i punkt 4.4.1 kan en juridisk person som är part i ett förfarande vid myndigheten även företrädas av en anställd, även om den personen inte arbetar direkt för den juridiska person som identifieras genom den juridiska adressen. Detta är särskilt relevant för juridiska personer med en juridisk adress utanför EES, eftersom det är obligatoriskt för dem att företrädas av ett ombud (se punkt 5.1 nedan). Dessa juridiska personer utanför EES kan företrädas av en anställd i följande två scenarier: För det första kan juridiska personer med en juridisk adress utanför EES, men

som har en verklig och faktisk industriell eller kommersiell verksamhet inom EES, företrädas inför myndigheten av en anställd vid detta EES-baserade driftställe. För det andra får juridiska personer med en juridisk adress utanför EES företrädas

av en anställd hos en annan juridisk person inom EES, förutsatt att båda dessa juridiska personer har en ekonomisk anknytning till varandra. En definition av den juridiska adressen, såsom den identifieras i den företrädda personens id-nummer, finns i punkt 3.2.1.

I det första scenariot måste den företrädda juridiska personen, för att kunna utse en anställd till ombud, visa att trots att dennes juridiska adress ligger utanför EES, även har en verklig och faktisk industriell eller kommersiell verksamhet i EES, t.ex. genom att bevisa att denne äger eller kontrollerar en filial, agentur eller annan typ av kommersiell verksamhet (inklusive dotterbolag) i EES i sådan utsträckning att detta kan betraktas som en utvidgning av den juridiska person som är etablerad utanför EES. Begreppet ”filial, agentur eller annan verksamhet” innebär ett driftställe som varaktigt framträder som representant för ett moderbolag till vilket det hör, har en affärsledning och är materiellt så utrustat att det kan förhandla med tredje man på så sätt att denne – trots att han vet att det eventuellt uppkommer ett rättsförhållande med det moderbolag till vilket driftstället hör och som har sitt säte i utlandet – inte behöver vända sig direkt till detta moderbolag utan kan ingå avtal på platsen för det driftställe som representerar företaget (se definitionen i 22/11/1978, C‑33/78, Somafer, EU:C:1978:205, § 12; även citerad i 22/09/2016, T‑512/15, Sun Cali (fig.), EU:T:2016:527, § 30). Bevis på anställning vid det EES-baserade driftstället måste också tillhandahållas för den anställde som agerar som ombud. Ponera att sökanden av EU-varumärket är ett företag med juridisk adress i Förenta staterna, som dock kan bevisa att denne äger en filial i Spanien. Parten måste ange och bevisa att den fysiska person som identifierats som den anställde som agerar som ombud arbetar för driftstället i Spanien. En anställd som arbetar för det spanska driftstället kan sedan företräda den amerikanska sökanden av EU-varumärket inför myndigheten. I det andra scenariot är den rättsliga bedömningen likartad för att kunna ange en anställd som agerar som ombud. För det första måste den juridiska personen visa att den andra juridiska personen existerar inom EES, för det andra att det finns en tillräckligt stark ekonomisk anknytning mellan den företrädda parten och den EESbaserade juridiska personen och för det tredje att den anställde som agerar som ombud verkligen arbetar för den EES-baserade juridiska personen. Ponera att ”företag A LLC” med juridisk adress i Förenta staterna är part i förfarandet vid myndigheten. Det kan visa att det har en ekonomisk anknytning till ”företag B Ltd.” i Irland. John Smith är anställd av ”Företag B Ltd.” i Irland. John Smith kan följaktligen agera som en anställd som agerar som ombud för det USA-baserade ”företag A LLC”. I likhet med det första scenariot föreligger endast ekonomiska anknytningar när det finns ett ekonomiskt beroende mellan de båda juridiska personerna, antingen genom att parten i förfarandet är beroende av den berörde anställdes arbetsgivare eller omvänt. Detta ekonomiska beroende kan till exempel finnas antingen därför att de båda juridiska personerna tillhör samma grupp, eller

på grund av ledningens kontrollmekanismer (22/09/2016, T‑512/15, SUN CALI (fig.),

EU:T:2016:527, § 33 et seq.). Följande innebär dock inte att ekonomiska anknytningar föreligger: Ett samband i form av ett varumärkeslicensavtal.

Ett avtalsförhållande mellan två företag som syftar till ömsesidig representation eller

rättsligt bistånd. Ett leverantörs-/kundförhållande, t.ex. på grundval av ensamåterförsäljnings- eller

franchisingavtal. Alla argument och bevis som sökanden anser vara nödvändiga för att underbygga påståendena, inklusive alla bevis som styrker förekomsten och typen av anknytning mellan de olika enheterna och alla anställningsbevis, måste lämnas in tillsammans med begäran. Om dessa bevis inte lämnas in kommer myndigheten att utfärda ett meddelande om brister.

4.5 Juridisk representation och underskrift

Juridisk representation avser när fysiska eller juridiska personer låter sig företrädas av andra personer i enlighet med nationell lagstiftning. Den verkställande direktören för ett företag är t.ex. dess rättsliga ombud. I alla händelser bör en fysisk person som agerar som rättsligt ombud ange detta under underskriften/underskrifterna, namnet/namnen på den enskilda personen/de enskilda personerna som undertecknar och den berörda personens/personernas status, exempelvis ordförande, verkställande direktör, gérant, procuriste, Geschäftsführer eller Prokurist. Andra exempel på ett juridisk representation enligt nationell lagstiftning är fall där barn företräds av sina föräldrar eller vårdnadshavare, eller företag som företräds av en förvaltare. I dessa fall ska den person som faktiskt skriver under visa att han eller hon har kapacitet att underteckna även om ingen fullmakt krävs. Det bör dock erinras om att en juridisk person som vänder sig till myndigheten från ett land utanför EES måste företrädas av ett ombud inom EES, om inte utnämningen av ett ombud inte är obligatorisk (se punkt 5.1 nedan för alla undantag från huvudregeln). Se punkt 5.2.1 om konsekvenserna av att inte utse något ombud när det är obligatoriskt att företrädas av ett sådant, när ansökan om EU-varumärke eller EU-formgivning väl har lämnats in.

5 Utnämning av ett auktoriserat ombud

5.1 Omständigheter som kräver att ett ombud utses

Om inte annat följer av undantaget i punkt 4.4, är det obligatoriskt för parter i förfaranden inför myndigheten som inte har sin hemvist eller sitt huvudsakliga säte eller bedriver faktiskt industriell eller kommersiell verksamhet i EES att utse ett ombud. Denna skyldighet gäller alla förfaranden vid myndigheten utom ingivande av en ansökan om att registrera ett EU-varumärke eller en EU-formgivning, en ansökan om

förnyelse av ett EU-varumärke eller en EU-formgivning och en ansökan om granskning av akter. Detsamma gäller internationella registreringar som designerar EU. Mer information om detta finns i Riktlinjerna, del M, Internationella märken och Riktlinjerna för prövning av ansökningar om registrerade EU-formgivningar, 12 Internationella registreringar, 12.3.3.4 Auktoriserade ombud.

5.1.1 Hemvist, säte eller verklig och faktisk industriell eller kommersiell verksamhet

Kriteriet för obligatorisk representation avgörs av den företrädda personens juridiska adress, inte personens nationalitet. En fransk medborgare med hemvist i Japan måste t.ex. ha ett ombud, medan en australisk medborgare med hemvist i Belgien inte behöver det. För mer information om den juridiska adressen, se punkt 3.2.1. Kriteriet är inte uppfyllt om parten i förfarandet endast har en postbox eller en delgivningsadress i EES, och inte heller när sökanden anger en adress till ett ombud med säte i EES. Mer information om situationer där en part kan ha en juridisk adress utanför EES men också har en verklig och faktisk industriell eller kommersiell verksamhet inom EES finns i punkt 4.4.1, som behandlar detta begrepp för att fastställa om en anställd som agerar som ombud har rätt att göra detta.

5.1.2 Begreppet ”i EES”

Artikel 119 2 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 115.2 i förordningen om EU-formgivning

Vid tillämpningen av artikel 119.2 i EU-varumärkesförordningen och artikel 115.2 i förordningen om EU-formgivning är det relevanta området EES territorium, vilket omfattar EU samt länderna Island, Liechtenstein och Norge.

5.2 Följder av att inte använda ombud när detta är obligatoriskt

Artikel 120.1 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 116.1 i förordningen om EU-formgivning

Om en part i ett förfarande inför myndigheten är i någon av de situationer som beskrivs i punkt 5.1 men inte har utsett ett ombud i den mening av avses i artikel 120.1 i EUvarumärkesförordningen eller artikel 116.1 i förordningen om EU-formgivning i ansökan eller begäran, eller om efterlevnaden av kravet på ombud upphör i ett senare skede (t.ex. genom att ombudet frånträder uppdraget) beror de rättsliga följderna på vilken typ av förfarande det rör sig om.

5.2.1 Under registrering

Artiklarna 31.3 och 119.2 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 115.2 i förordningen om EU-formgivning

Artikel 55.3 i förordningen om EU-formgivning

Om det är obligatoriskt att företrädas och den sökande underlåter att utse ett ombud i ansökningsformuläret, kommer granskaren att uppmana sökanden att utse ett ombud som en del av formalitetsgranskningen i enlighet med artikel 31.3 i EUvarumärkesförordningen, första meningen, eller artikel 55.3 i förordningen om EUformgivning. Om sökanden inte följer uppmaningen kommer ansökan att avslås. Detsamma kommer att gälla om ett ombud när som helst under perioden fram till den faktiska registreringen frånträder sitt uppdrag, dvs. även under perioden mellan offentliggörande av ansökan om och registreringen av ett EU-varumärke. Om en specifik (sekundär) begäran inges på sökandens vägnar under registreringsprocessen, t.ex. en ansökan om granskning av akter, en begäran om registrering av en licens eller en begäran om återställande av försutten tid, behöver utnämningen av ett ombud inte upprepas. Om det råder osäkerhet kan myndigheten dock begära en fullmakt. Myndigheten ska i detta fall kommunicera med det registrerade ombudet och ombudet för sökanden, om dessa skiljer sig åt.

5.2.2 Under invändning

För sökande som ansöker om registrering av EU-varumärke ska ovanstående punkter tillämpas om det är obligatoriskt att utse ett ombud. Förfarandet för att avhjälpa eventuella brister som rör ombud ska äga rum utanför invändningsförfarandet. Om sökanden underlåter att åtgärda bristen ska ansökan om EU-varumärke att avslås och invändningsförfarandet avslutas.

Artiklarna 2.2 h ii och 5.5 i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken

När det gäller invändaren är alla inledande brister i samband med ombudet grund för att avvisa invändningen. Om det är obligatoriskt att företrädas enligt artikel 119.2 i EUvarumärkesförordningen och något ombud inte är utsett i meddelandet om invändning kommer granskaren att uppmana invändaren att utse ett ombud inom en tidsfrist på två månader i enlighet med artikel 5.5 i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken. Om bristen inte åtgärdas inom tidsfristen kommer invändningen att avslås. Om ett ombud frånträder sitt uppdrag fortsätter förfarandet med invändaren själv om denna kommer från EES. Om invändaren kommer från ett land utanför EES kommer myndigheten att utfärda ett meddelande om att ett grundkrav inte är uppfyllt och uppmana invändaren att utse ett ombud. Om bristen inte åtgärdas kommer invändningen att avslås.

Om ombudet återkallas, ersätts eller utses under invändningsförfaranden underrättar myndigheten den andra parten om ändringen genom att skicka en kopia av skrivelsen och fullmakten (om en sådan lagts fram).

5.2.3 Annullering

Artiklarna 12.1 c ii och 15.4 i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken

Artiklarna 2.1 e och 5.2 i den delegerade förordningen om EU-formgivning

Vid annulleringsförfaranden gäller ovanstående punkter för den som ansöker om upphävande eller ogiltighetsförklaring av ett EU-varumärke och för den som ansöker om ogiltigförklaring av en EU-formgivning. Om en innehavare av ett EU-varumärke från ett land utanför EES inte längre är företrädd kommer granskaren att uppmana denna innehavare att utse ett ombud. Om den inte gör det kommer ingen hänsyn att tas till innehavarens yttranden under förfarandet och ansökan om annullering kommer att behandlas utifrån de bevis myndigheten har framför sig. Ett registrerat EU-varumärke kommer dock inte att upphävas eller ogiltigförklaras enbart på grund av att innehavaren av ett EU-varumärke från ett land utanför EES inte längre är företrädd.

5.3 Utnämning av ett ombud när det inte är obligatoriskt

Om parten i förfarandet inför myndigheten inte måste vara företrädd kan den ändå, närsomhelst, utse ett ombud i den mening som avses i artiklarna 119 eller 120 i EUvarumärkesförordningen och artiklarna 115 och 116 i förordningen om EU-formgivning. Om ett ombud har utsetts kommer myndigheten endast att kommunicera med ombudet (se punkt 6 nedan).

5.4 Utnämning/ersättning av ett ombud

5.4.1 Utnämning/ersättning av ett enskilt ombud

Artikel 74.7 i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken

Artikel 1.1 c och 1.3 i genomförandeförordningen om EU-formgivning och artikel 26 i den delegerade förordningen om EU-formgivning

Ett ombud utses normalt i myndighetens officiella blankett för inledning av respektive procedur, till exempel ansökningsblankett eller invändningsblankett (se punkt 6 nedan om utnämning av flera ombud).

Ett ombud får också utses i ett efterföljande meddelande. På samma sätt kan ett ombud också bytas ut när som helst under förfarandet. Utnämningen måste vara entydig. I förfaranden som rör EU‑varumärken rekommenderas starkt att ansökan om att registrera utnämningen av ett ombud görs elektroniskt via myndighetens webbplats (e-noteringar). I förfaranden som rör EU-formgivning kan en sådan begäran endast göras på elektronisk väg. En ansökan om registrering av en utnämning ska innehålla registrerings- eller ansökningsnummer för registreringen eller ansökan om EU-

varumärke eller EU-formgivning, uppgifter om det nya ombudet,

underskrift av de personer som begär registreringen.

Om ansökan inte följer ovanstående regler uppmanas sökanden att åtgärda bristen. Uppmaningen riktas till den person som lämnade in ansökan om att registrera utnämningen av ombudet. Om sökanden underlåter att åtgärda bristen ska myndigheten avslå ansökan. Om ett ombud har utsetts underrättas den part som lämnade in ansökan om att registrera utnämningen, det vill säga sökanden. Varje annan part, inklusive tidigare ombud vid ersättning när han eller hon inte är sökanden, underrättas om utnämningen i ett separat meddelande först efter det att utnämningen har registrerats. Om ansökan rör flera förfaranden ska sökanden välja ett språk för ansökan som är gemensamt för alla berörda förfaranden. Om det inte finns något gemensamt språk måste separata ansökningar om utnämning lämnas in. Ytterligare information om språkanvändning finns i Riktlinjerna, del A, Allmänna regler, avsnitt 4, Handläggningsspråk. Om det inte finns något ombud i förfarandet, innebär ett meddelande som rör ett visst förfarande (t.ex. en registrering eller en anmälan) som åtföljs av en fullmakt undertecknad av parten i förfarandet att ett ombud utnämns. Detta gäller även när en allmän fullmakt inges på samma sätt. Mer information om allmänna fullmakter finns i punkt 7.2 nedan. Inlämningar eller begäranden för parternas räkning från ett annat ombud (nedan kallat det nya ombudet) än det som finns i myndighetens register (nedan kallat det gamla ombudet) kommer inledningsvis att godtas. Myndigheten kommer därefter att skicka en skrivelse med en tidsfrist till det nya ombudet och uppmana dem att lämna in handlingar som bekräftar att de utsetts till ombud. Om de begärda handlingarna lämnas in kommer de tidigare inlagorna att beaktas och myndigheten kommer att skicka ytterligare meddelanden till det nya ombudet. Om det nya ombudet inte svarar inom tidsfristen eller lämnar in de begärda handlingarna som bekräftar utnämningen kommer förfarandet att fortsätta med det

gamla ombudet. Inlämningen och svaret från det nya ombudet kommer inte att beaktas och kommer att vidarebefordras till det gamla ombudet för kännedom.

5.4.2 Utnämning/ersättning av en sammanslutning av ombud

Artikel 74.8 i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken

Artikel 116.8 i förordningen om EU-formgivning En sammanslutning av ombud (t.ex. företag eller partnerskap av advokater eller auktoriserade ombud eller båda delarna) kan utses i stället för ett individuellt ombud som arbetar inom den sammanslutningen. Eftersom bestämmelserna inte fastställer den rättsliga form som krävs för en sammanslutning av ombud behöver en sammanslutning av ombud inte nödvändigtvis tolkas som en juridisk person på det sätt ett registrerat företag skulle vara föremål för sådan tolkning. Syftet med artikel 74.8 i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken och artikel 116.8 i förordningen om EU-formgivning är att göra det möjligt för en part att utse eller bemyndiga alla enskilda ombud i en sammanslutning, oavsett de rättsliga eller faktiska arrangemang enligt vilka sammanslutningen kan ha inrättats (se 10/04/2024, T‑262/23, Mushie / KUSHIES, EU:T:2024:227, § 21-22). För att myndigheten ska bevilja en sammanslutning av ombud ett id-nummer (se punkt 4.1) måste det finnas minst två utövande jurister eller auktoriserade ombud som praktiserar inom sammanslutningen eller partnerskapet och som uppfyller kraven enligt artikel 120.1 i EU-varumärkesförordningen eller artikel 116.1 i förordningen om EU-formgivning och som redan har erhållit individuella id-nummer från myndigheten, utfärdade till sammanslutningens adress. Dessa uppgifter bör lämnas in tillsammans med den ursprungliga ansökningen. Om myndigheten tvivlar på att sammanslutningen har minst två medlemmar som uppfyller kraven eller att minst två kvalificerade medlemmar fortfarande finns i sammanslutningen kommer myndigheten att utfärda ett meddelande om brist. Denna brist kan utfärdas i samband med granskning av den ursprungliga ansökningen eller i någon senare etapp. Om bristen inte avhjälps kommer sammanslutningens eventuella befintliga id-nummer att ogiltigförklaras och eventuella akter tilldelade detta befintliga id-nummer överförs till det individuella id-numret för den enda befintliga medlemmen av sammanslutningen. Utnämning av en sammanslutning av ombud utökas automatiskt till eventuella auktoriserade ombud som efter den inledande utnämningen ansluter sig till sammanslutningen av ombud. Om ett ombud lämnar sammanslutningen kommer i stället detta ombud att upphöra att ha fullmakt som en del av sammanslutningen. Det rekommenderas dock starkt att eventuella ändringar och information om ombud som tillkommer eller lämnar sammanslutningen meddelas myndigheten. Myndigheten förbehåller sig rätten att, om det är motiverat med hänsyn till omständigheterna i ärendet, kontrollera om ett givet ombud faktiskt verkar inom sammanslutningen.

Artikel 120.1 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 74 i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken

Artiklarna 115.3 och 116.1 i förordningen om EU-formgivning Utnämning av en sammanslutning av ombud är ingen avvikelse från den allmänna regeln att endast utövande jurister och auktoriserade ombud i den mening som avses i artikel 120.1 i EU-varumärkesförordningen och artikel 116.1 i förordningen om EU-formgivning har befogenhet att utföra rättshandlingar inför myndigheten för tredje parters räkning. Därför måste alla ansökningar, begäranden och meddelanden skrivas under av en fysisk person som har denna kvalifikation. Ombudet måste ange sitt namn under namnteckningen. Ombudet kan ange sitt individuella id-nummer, om myndigheten har tilldelat ett sådant, eller sammanslutningens id-nummer.

6 Kommunikation med parter och ombud

Artikel 60.1 och 60.3 samt artikel 66 i den delegerade förordningen avseende EUvarumärken

Artiklarna 13.1, 13.2 och 19 i den delegerade förordningen om EU-formgivning

Om ett ombud har utsetts i den mening som avses i artikel 119 eller 120 i EUvarumärkesförordningen och artikel 115 eller 116 i förordningen om EU-formgivning kommer myndigheten endast att kommunicera med det ombudet. Varje delgivning eller meddelande från myndigheten till det vederbörligen bemyndigade ombudet ska ha samma verkan som om det hade adresserats till den företrädda personen. Varje meddelande till myndigheten från det vederbörligen bemyndigade ombudet ska ha samma verkan som om det lämnats av den företrädda personen. Om den representerade parten själv registrerar handlingar hos myndigheten samtidigt som han eller hon företräds av ett vederbörligen auktoriserat ombud, ska även dessa handlingar godtas av myndigheten, så länge som den företrädda parten har sin hemvist eller sitt säte eller bedriver verklig och faktisk industriell eller kommersiell verksamhet inom EES. Myndigheten kommer dock att rikta sitt svar till det utsedda ombudet, och inte till parten direkt. Om den företrädda parten har sin hemvist eller sitt säte eller bedriver verklig och faktisk industriell eller kommersiell verksamhet utanför EES kommer dessa handlingar inte att beaktas.

Artiklarna 60.2 och 73 i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken

Artiklarna 13.2 och 26 i den delegerade förordningen om EU-formgivning

En part i förfaranden inför myndigheten får utse upp till två ombud, varvid varje ombud får agera antingen gemensamt eller separat, förutsatt att den fullmakt som

inlämnats till myndigheten inte föreskriver annat. Myndigheten kommunicerar emellertid normalt endast med det först nämnda ombudet, utom om det ytterligare ombudet utses för en viss sekundär procedur (såsom granskning av akter eller invändning) varvid myndigheten ska kommunicera med detta ombud under förloppet för denna sekundära procedur.

Artikel 119.4 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 60.1 och 60.2 samt artikel 73.1 i den delegerade förordningen avseende EUvarumärken

Artikel 115.4 i förordningen om EU-formgivning

Artiklarna 13 och 26 i den delegerade förordningen om EU-formgivning

Om det finns fler än en sökande, invändare eller någon annan part som agerar gemensamt i förfarandet inför myndigheten, kan ett gemensamt ombud uttryckligen utses. Om ett gemensamt ombud inte uttryckligen anges kommer den sökande som namngivs först i ansökan som är bosatt inom EES, eller dennas ombud om ett sådant har utsetts, att betraktas som det gemensamma ombudet. Om inga av de sökande har sin hemvist inom EES är de är skyldiga att utse ett auktoriserat ombud. Därför kommer det första namngivna auktoriserade ombudet som anges i ansökan att betraktas som det gemensamma ombudet. Myndigheten kommer att rikta all kommunikation till det gemensamma ombudet. Det räcker att meddela det gemensamma ombudet, eftersom det har samma verkan som om det hade varit riktat till de företrädda personerna.

7 Fullmakt

Artiklarna 119.3 och 120.1 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 74 i tillämpningsföreskrifterna för EU-varumärken

Artiklarna 115.3 och 116.1 i förordningen om EU-formgivning

Artikel 26 i den delegerade förordningen om EU-formgivning

I princip behöver auktoriserade ombud inte inge någon fullmakt inför myndigheten. Ett auktoriserat ombud (utövande jurist eller myndighetsauktoriserat ombud som finns upptaget i förteckningen, inklusive en sammanslutning av ombud) som agerar inför myndigheten måste inge en fullmakt som ska läggas till akten om myndigheten uttryckligen begär detta, eller när det finns flera parter i förfarandet där ombudet agerar inför myndigheten, om någondera parten begär detta.

I sådana fall uppmanar myndigheten representanten att registrera fullmakten inom en viss tidsfrist. Meddelandet kommer att innehålla en varning om att myndigheten kommer att utgå ifrån att det inte har utsetts något ombud om han eller hon inte svarar inom tidsfristen, och förhandlingarna kommer att fortsätta direkt med parten. Om det är obligatoriskt med ombud kommer den företrädda parten att anmodas att utse ett nytt ombud och punkt 5.2 ovan gäller. Alla åtgärder i ärendet, förutom ingivande av ansökan, som vidtas av ombudet, kommer att anses inte ha vidtagits om den företrädda parten inte godkänner dem inom en period som anges av myndigheten. En fullmakt måste vara underskriven av parten i förfarandet. För juridiska personer måste fullmakten undertecknas av en person som enligt tillämplig nationell lagstiftning har behörighet att agera för den personens räkning. Enkla kopior av de undertecknade originalen får lämnas in. Originaldokument blir en del av akten och kan därför inte återsändas till den person som lämnade in dem. Fullmakter kan inges i form av individuella eller allmänna fullmakter.

7.1 Individuella fullmakter

Artikel 120.3 i EU-varumärkesförordningen

Artiklarna 65.1 i och 74 i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken

Artikel 116.5 i förordningen om EU-formgivning

Artiklarna 18 och 26 i den delegerade förordningen om EU-formgivning

För individuella fullmakter kan det formulär som fastställts av myndigheten i enlighet med artikel 65.1 i i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken och artikel 18 i den delegerade förordningen om EU-formgivning användas. Det måste anges vilket förfarande fullmakten gäller (t.ex. gällande EU-varumärkesansökan nr 12345). Fullmakten omfattar då alla akter under livstiden för den registrering av ett EU-varumärke som följer. Flera förfaranden kan anges. Individuella fullmakter får innehålla begränsningar gällande deras omfång, oavsett om de inges på det formulär myndigheten gör tillgängligt eller på ombudets eget formulär.

7.2 Allmänna fullmakter

Artikel 120.1 i EU-varumärkesförordningen

Artiklarna 65.1 i och 74 i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken

Artikel 116.1 i förordningen om EU-formgivning

Artiklarna 18 och 26 i den delegerade förordningen om EU-formgivning

En allmän fullmakt ger ombudet, sammanslutningen av ombud eller den anställde, rätt att utföra alla åtgärder i alla förfaranden inför myndigheten, inklusive men inte begränsat till ingivande och handläggning av ansökningar om EUvarumärken, ingivande av invändningar samt av ansökningar om upphävandeoch ogiltighetsförklaringar samt alla förfaranden som rör EU-formgivningar och internationella märken. Fullmakten ska inges på det formulär myndigheten tillhandahåller eller på ett formulär med samma innehåll. Fullmakten måste omfatta alla förfaranden inför myndigheten och får inte innehålla begränsningar. Det är t.ex. inte godtagbart att fullmaktens text hänvisar till ingivande och handläggning av ansökningar om EU-varumärken och försvar av dessa eftersom det inte omfattar behörigheten att inge invändningar och ansökningar om upphävande eller ogiltigförklaring. Om fullmakten innehåller sådana begränsningar kommer den att behandlas som en individuell fullmakt.

7.3 Följder om den fullmakt som myndigheten uttryckligen begär saknas

Om företrädande inte krävs kommer förfarandet att fortsätta med sökanden. Om företrädande är obligatoriskt tillämpas punkt 5.2 ovan.

8 Återkallande av ett ombuds utnämning eller fullmakt

Ett återkallande eller ett byte av ombud kan genomföras genom en åtgärd vidtagen av den person som företräds, det gamla ombudet, eller det nya ombudet.

8.1 Åtgärd vidtagen av den som företräds

Artikel 74.4 och 74.5 i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken Artikel 26 i den delegerade förordningen om EU-formgivning Den person som företräds kan när som helst, genom ett skriftligt och undertecknat meddelande till myndigheten, återkalla utnämningen av ombudet eller den fullmakt de tilldelats. Återkallande av fullmakt medför återkallande av ombudets utnämning. Ett ombud vars behörighet har upphört ska fortsätta att betraktas som ombud tills myndigheten har blivit underrättad om att fullmakten har upphört att gälla. Om parten i förfarandet måste företrädas gäller punkt 5.2 ovan.

8.2 Ombudet frånträder sitt uppdrag

Ombudet kan när som helst genom ett undertecknat meddelande till myndigheten meddela att han eller hon frånträder sitt uppdrag som ombud. Denna begäran ska ange förfarandets ärendenummer (t.ex. nummer för EU-varumärke/EU-formgivning, invändning osv.). Om ombudet förklarar att företrädandet från och med den tidpunkten kommer att övertas av ett annat ombud registrerar myndigheten förändringen i enlighet med detta och korresponderar med det nya ombudet.

9 Företrädd part eller ombud avlider eller förlorar sin rättsliga handlingsförmåga

9.1 Den företrädda parten avlider eller förlorar sin rättsliga handlingsförmåga

Artikel 106.1 och 106.2 i EU-varumärkesförordningen Artikel 74.6 i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken Artikel 97.1 och 97.2 i förordningen om EU-formgivning Artikel 26 i den delegerade förordningen om EU-formgivning Om den fullmaktsgivande parten avlider eller förlorar sin rättsliga handlingsförmåga kommer förfarandet att fortsätta med ombudet, så länge fullmakten inte innehåller andra bestämmelser.

Beroende på förfarandet kommer ombudet att vara tvunget att ansöka om registrering av förvärvaren. Om sökanden eller innehavaren av ett EU-varumärke eller en EUformgivning avlider eller förlorar sin rättsliga handlingsförmåga får dock ombudet ansöka om att avbryta förfarandet. För mer information om avbrott i invändningsförfarandet till följd av att sökanden av EU-varumärket eller dennes ombud avlider eller förlorar sin rättsliga handlingsförmåga, se riktlinjerna, del C, Invändning, avsnitt 1 Förfarandefrågor, 7.5.5 Avbrott i förfarandet på grund av att sökanden eller dennes ombud avlider eller förlorar sin rättsliga handlingsförmåga. Denna praxis gäller i tillämpliga delar för avbrott i ogiltighetsförfaranden avseende EU-formgivning på grund av dödsfall eller rättslig oförmåga hos sökanden eller innehavaren av en EU-formgivning. Det avbrutna förfarandet vid myndigheten ska återupptas så snart identiteten på den person som är bemyndigad att fortsätta förfarandet har fastställts. Om ingen information har lämnats om identiteten på den person som är behörig att fortsätta förfarandet efter avbrottet kommer myndigheten att göra alla rimliga försök att fastställa denna information. Om denna persons identitet fortfarande inte har identifierats efter det att dessa försök har avslutats kan förfarandet komma att återupptas och särskilda rättsliga konsekvenser kan bli tillämpliga. I insolvensförfaranden gäller att en konkursförvaltare, så snart en sådan har utsetts, kommer att ta över den rättsliga handlingsförmågan för den person som försatts i konkurs och kan – eller, om ett ombud krävs, måste – utse ett nytt ombud, eller i annat fall bekräfta det befintliga ombudet. För mer information om insolvensförfaranden, se riktlinjerna, del E, Registeroperationer, avsnitt 3, EU-varumärken och EU-formgivningar som förmögenhetsobjekt, kapitel 2, Licenser, sakrätt, exekutiva åtgärder, insolvensförfaranden eller liknande förfaranden.

9.2 Ombudet avlider eller förlorar sin rättsliga handlingsförmåga

Artikel 106.1 och 106.2 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 72.2 i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken

Artikel 97.1 c och 97.2 i förordningen om EU-formgivning och artikel 25.2 i den delegerade förordningen om EU-formgivning

Om ombudet avlider eller förlorar sin rättsliga handlingsförmåga kommer förfarandet inför myndigheten att avbrytas. Om myndigheten inte har underrättats om att ett nytt ombud utsetts inom tre månader efter avbrottets början kommer myndigheten att när ombud inte krävs, underrätta den befullmäktigande parten om att förfarandet nu

kommer att återupptas med dem,

när ombud krävs, underrätta den befullmäktigande parten om de särskilda rättsliga

följderna, beroende på typen av berörda förfaranden (t.ex. kommer ansökan om registrering av ett EU-varumärke eller en EU-formgivning att bedömas vara återkallad, invändningen mot EU-varumärket/EU-formgivningen eller ansökan om ogiltigförklaring av EU-varumärket/EU-formgivningen avvisad) om inget nytt ombud utses inom två månader från datumet för underrättelsen (28/09/2007, R 48/2004-4, PORTICO / PORTICO, §§ 13, 15).

10 Ändring av namn eller adress

Artikel 55 och artikel 111.3 a och b i EU-varumärkesförordningen Artiklarna 69.1 och 104.3 a, b och c i förordningen om EU-formgivning Artikel 8 i genomförandeförordningen om EU-formgivning Namnet på eller adressen till en sökande/innehavare av ett EU-varumärke eller en EU-formgivning, en part i förfarandet eller ett ombud går att ändra genom att skicka en begäran till myndigheten. Innehavaren av EU-formgivningen kan begära att en namnändring av formgivaren och en eller flera medlemmar i formgivargruppen kan läggas till i registret i enlighet med artikel 104.3 d i förordningen om EU-formgivning. En namnändring är begränsad till en ändring som inte påverkar personens identitet, till exempel om namnet har ändrats (genom giftermål/skilsmässa), eller om det rör sig om en juridisk person, om företaget officiellt ändrar sitt namn i företagsregistret. Å andra sidan kan en ändring av partens identitet utgöra en överlåtelse eller ett byte av innehavare. Om det råder tvivel om huruvida en ändring kommer att betraktas som en överlåtelse eller en ändring av innehav, se riktlinjerna, del E, Registeroperationer, avsnitt 3, EU-varumärken och EU-formgivningar som förmögenhetsobjekt, kapitel 1, Överlåtelse. Detta kapitel innehåller detaljerad information om detta samt det tillämpliga förfarandet. Ett ombuds namn eller adress kan ändras, förutsatt att ombudet inte ersätts av ett annat ombud. Detta skulle betraktas som ett utnämning av ett nytt ombud, vilket omfattas av reglerna för en sådan utnämning. Om adressen till en sammanslutning av ombud ändras måste även adressen till samtliga medlemmar i sammanslutningen uppdateras. Såsom framgår av punkt 5.4.3 måste den adress som är kopplad till id-numren för medlemmarna i en sammanslutning och den adress som är kopplad till själva sammanslutningens id-nummer sammanfalla. Den berörda personen kan begära en ändring av namn eller adress. Begäran måste innehålla EU-varumärkets/EU-formgivningens nummer (eller det ärendenummer som tilldelats förfarandet i fråga) samt partens eller ombudets namn och adress, både såsom det registrerats tidigare och enligt ändringen. Id-numret ska också anges. Begäran är kostnadsfri.

I tveksamma fall kan myndigheten begära bevis såsom ett utdrag från handelsregistret eller andra bevis för att bekräfta ändringen av namn eller adress. Ändringar av parternas eller ombudens namn eller adress kommer att återspeglas i det id-nummer som tilldelats parten eller ombudet. Följaktligen kommer ändringen att återspeglas i alla förfaranden där detta id-nummer tilldelas, inklusive alla ansökningar om EU-varumärken och EU-formgivningar och pågående förfaranden. Ändringen kan inte registreras enbart för en viss portfölj av rättigheter. En enskild begäran får göras om en ändring av namn eller adress som gäller två eller flera registreringar. För ändringar av namn eller adress för innehavaren av ett registrerat EU-varumärke, se riktlinjerna, del E, Registeroperationer, avsnitt 1, Ändringar av en registrering. För ändringar av namn eller adress till innehavaren eller dess ombud, eller i hänvisningar till formgivare eller formgivarteam för en EU-formgivning, se riktlinjerna, Prövning av ansökningar om registrerade EU-formgivningar, punkt 11.4.

11 Rättelse av namn eller adress

Artikel 31.1 b EU-varumärkesförordningen, artikel 49.2 i EU-varumärkesförordningen Artikel 11 5 i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken Artiklarna 42.1 b och 92 i förordningen om EU-formgivning Artikel 8 i genomförandeförordningen om EU-formgivning Namnet på och den officiella adressen till den som ansöker om ett EU-varumärke eller en EU-formgivning, en part i förfarandena eller ett ombud, får rättas om det förekommer fel i den berörda ansökan eller begäran. För det första tillåts rättelser om felet i det namn eller den adress som måste rättas anses vara uppenbart, vilket innebär att inget annat kan ha avsetts än vad som anges för att rätta till felet. Exempel på uppenbara fel i namn eller adress kan vara felstavningar, typografiska fel, skrivfel eller användning av en förkortad eller informell form av fysiska personers namn (t.ex. ”Lasse” i stället för ”Lars”). Dessutom kan en rättelse också övervägas i detta scenario där det finns ett typografiskt fel i den juridiska formen (t.ex. om S.A. angavs i ansökningsformuläret i stället för S.L.). Denna rättelse kräver att bevis lämnas in till stöd för begäran. Rättelse av namn eller adress för en sökande av ett EU-varumärke eller en EUformgivning kommer inte att få några konsekvenser när det gäller ansökningsdagen, eftersom sökanden anses vara korrekt identifierad från början enligt artikel 31.1 b i EU-varumärkesförordningen och artikel 42.1 b i förordningen om EU-formgivning. För det andra kan det finnas fel som inte anses vara uppenbara och som leder till en ändring av identiteten för sökanden av EU-varumärket eller EU-formgivningen, men dessa omfattas inte av artikel 49.2 i EU-varumärkesförordningen eller artikel 92 i förordningen om EU-formgivning. Dessa kommer att leda till att ansökningsdatumet ändras, eftersom en korrekt identifiering av sökanden är ett formellt krav för att bevilja

en ansökningsdag i enlighet med artikel 31.1 b i EU-varumärkesförordningen och artikel 42.1 b i förordningen om EU-formgivning. Det nya ansökningsdatumet kommer att anses vara det datum då den korrigerade (nya) sökanden formellt identifieras och alla stödjande bevis lämnas in till stöd för rättelsen. I detta andra scenario ligger bevisbördan på den part som ligger bakom misstaget att bevisa vad som behöver rättas och varför det behöver rättas. Vid begäranden om rättelser av namn som innebär att ett namn ska ersättas med ett annat, krävs bevis för vad som behöver korrigeras, och bevisen kommer också att behöva koppla rättelsen till ansökan om EU-varumärke eller EU-formgivning (eller ärendet) i fråga. Om ett ombud till exempel underrättar myndigheten om att fel EU-varumärkessökande har angetts i formuläret för EU-varumärkesansökan av misstag, måste det av beviset framgå att parten (för vilken en rättelse begärs) har en relation till EU-varumärkesansökan i fråga. En begäran i vilken man endast underrättar myndigheten om att rättelsen behövs på grund av att någon gjort ett misstag, eller på grund av att någon annan sökande avsågs, eller på grund av att man ändrat sig efter inlämningen, kommer inte att godtas. En begäran om rättelse av fel måste innehålla ansökans eller förfarandets ärendenummer, det felaktiga namnet eller den felaktiga adressen och den rättade versionen av detta, samt i förekommande fall bevis till stöd för begäran om rättelse. Rättelser ska inte förväxlas med begäranden om ändring av namn eller adress, se punkt 10. Mer information om rättelse av andra fel vid registrering av ett EU-varumärke eller vid offentliggörande av registreringen, samt rättelse av fel vid registrering av en EU-formgivning och vid offentliggörande av registreringen finns i riktlinjerna (del A, avsnitt 6, Upphävande av beslut, annullering av poster i registret och korrigering av fel).

Bilaga 1 Bilaga 2

Förteckningen nedan visar länder där det finns en titel för en person som bara har befogenhet att företräda i formskyddsärenden. Om landet inte finns med i förteckningen betyder det att relevant befogenhet även innefattar varumärkesärenden och att denna person därför inte skulle finnas med i en särskild förteckning för formgivningar.

Del A Allmänna regler Avsnitt 6 Upphävande av beslut, annullering av poster i registret och korrigering av fel

1 Inledning

Myndigheten åtgärdar fel, framför allt genom Upphävelse av beslut och annullering av poster i registret (artikel 103.1 och

103.2 i EU-varumärkesförordningen och artikel 93.1 och 93.2 i förordningen om EU-formgivning, se punkt 2). Rättelse av fel i offentliggörandet av en ansökan om EU-varumärke (artikel 44.3 i

EU-varumärkesförordningen, se punkt 3). Rättelse av fel i beslut (artikel 102 i EU-varumärkesförordningen och artikel 92 i

förordningen om EU-formgivning), se punkt 4). Rättelse av fel i registreringen eller offentliggörandet av registreringen av ett EU-

varumärke eller en EU-formgivning (artikel 102 i EU-varumärkesförordningen och artikel 92 i förordningen om EU-formgivning, se punkt 4). Skillnaden mellan upphävande enligt artikel 103 i EU-varumärkesförordningen och artikel 93 i förordningen om EU-formgivning och rättelse enligt artikel 102.1 i EUvarumärkesförordningen och artikel 92.1 i förordningen om EU-formgivning avser felens art. Olika typer av fel kan ge upphov till rättelse eller upphävande (20/11/2024, T‑13/24, The King of Soho (fig.)/SOHO et al., EU:T:2024:846, §24, 29). De typer av fel som omfattas av artikel 103 i EU-varumärkesförordningen och artikel 93 i förordningen om EU-formgivning kräver en ny analys av ärendet, medan de som omfattas av artikel 102.1 i EU-varumärkesförordningen och artikel 92.1 i förordningen om EU-formgivning inte gör det (20/11/2024, T‑13/24, The King of Soho (fig.) / SOHO et al., EU:T:2024:846, §27).x I samband med beslut gäller rättelser enligt artikel 102 i EU-varumärkesförordningen och artikel 92.1 i förordningen om EU-formgivning vid språkfel, skrivfel eller uppenbart förbiseende av myndigheten, medan ett upphävande enligt artikel 103 i EU-varumärkesförordningen och artikel 93 i förordningen om EU-formgivning måste omfatta ”ett uppenbart fel som kan tillskrivas myndigheten”. Språkfel omfattar fel i grammatik, syntax, stavning och semantiska fel. Skrivfel avser situationer där uppgifter kopieras eller förs in felaktigt. Det svåra är ibland att fastställa skillnaden mellan ”uppenbart förbiseende” i beslut enligt artikel 102 i EU-varumärkesförordningen och artikel 92.1 i förordningen om EU-formgivning som enbart går att korrigera och ”uppenbara fel” enligt artikel 103.1 i EU-varumärkesförordningen och artikel 93 i förordningen om EU-formgivning som endast kan upphävas. Ett ”uppenbart förbiseende” enligt artikel 102 i EU-varumärkesförordningen och artikel 92 i förordningen om EU-formgivning föreligger om korrigeringen inte ändrar beslutets övergripande innehåll, innehåll och samstämmighet (22/09/2021, T‑169/20, Marina yachting, EU:T:2021:609, § 111; 28/05/2020, T‑724/18 and T‑184/19, AUREA BIOLABS (fig.)/Aurea et al., EU:T:2020:227, § 34-40). Däremot hänvisar ”uppenbart fel” enligt artikel 103.1 i EU-varumärkesförordningen och artikel 93.1 i förordningen om EU-formgivning till fel som uppenbart bortser

från relevanta rättsliga bestämmelser eller omständigheter, och därför kräver en ny prövning av beslutsresultatet. Upphävande av ett beslut motiveras av fel som inte gör det möjligt att upprätthålla den normativa delen av beslutet i fråga (31/10/2019, C‑281/18 P, REPOWER, EU:C:2019:916, § 34; 20/11/2024, T‑13/24, The King of Soho (fig.)/SOHO et al., EU:T:2024:846, § 27). När det gäller verkningarna ogiltigförklarar en återkallelse ett beslut medan en rättelse av fel inte påverkar beslutets giltighet och inte innebär att en ny överklagandeperiod inleds (28/05/2020, T‑724/18 and T‑184/19, AUREA BIOLABS (fig.)/Aurea et al., EU:T:2020:227, § 28-30; 22/09/2021, T‑169/20, Marina yachting, EU:T:2021:609, § 111). Myndighetens tolkning av artikel 44.3 i EU-varumärkesförordningen är att den gäller fel som är så uppenbara att de inte kräver någon ny bedömning eller analys. Rättelserna enligt artikel 44.3 i EU-varumärkesförordningen kan endast tillämpas på offentliggörande av ansökningar om EU-varumärken, medan rättelser enligt artikel 102.1 i EU-varumärkesförordningen kan tillämpas på beslut och på registrering och offentliggörande av registreringar av EU-varumärken.

2 Upphävande av beslut och annullering av poster i registren över EU-varumärken och EU-formgivningar

2.1 Allmänna anmärkningar

Artikel 103 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 70 i tillämpningsföreskrifterna för EU-varumärken

Artikel 93 i förordningen om EU-formgivning

Artikel 23 i den delegerade förordningen om EU-formgivning Artikel 103 i EU-varumärkesförordningen och artikel 93 i förordningen om EUformgivning innehåller bestämmelser om strykande av uppgifter från registret och återkallelse av beslut som är behäftade med uppenbara fel som myndigheten har gjort. Myndigheten får inleda ett förfarande för återkallelse eller borttagande på eget initiativ eller på begäran av en av parterna i förfarandet. Ett beslut kan endast upphävas genom ett annat beslut. På samma sätt kräver borttagande av uppgifter i registret även ett beslut om återkallelse. Beslut om återkallelse/borttagande fattas av den avdelning som förde in uppgiften eller fattade beslutet. Effekten av upphävande av beslut blir att beslutet behandlas som om det aldrig hade existerat. Det ursprungliga felaktiga beslutet måste ersättas med ett nytt beslut där de identifierade felen har åtgärdats.

Effekten av annullering av poster i registret blir att posten behandlas som om den aldrig hade existerat. Ärendet återgår till det skede i förfarandet där det befann sig före det felaktiga införandet i registret.

2.2 Bedömning

2.2.1 Felets karaktär

Myndigheten måste till att börja med kontrollera om beslutet/posten innehåller ett uppenbart fel. Ett fel är uppenbart om det inte är möjligt att bibehålla den operativa delen av beslutet eller posten utan en ny analys, som därefter kommer att utföras av den avdelning som fattade beslutet eller skapade posten (22/09/2021, T‑169/20, Marina yachting, EU:T:2021:609, § 111; 20/11/2024, T-13/24, The King of Soho (fig)/SOHO et al., EU:T:2024:846, § 27). Uppenbara fel är inte begränsade till förfarandefel (22/09/2021, T-169/20, Marina yachting, EU:T:2021:609, § 110). Begreppet ”uppenbart fel” omfattar uppenbara förfarandefel, uppenbar snedvridning av fakta eller uppenbara sakfel som kräver en ny analys av ärendet. Nedan följer en icke uttömmande förteckning över exempel på uppenbara fel som kan leda till felaktiga beslut som kan återkallas eller felaktiga registreringar som kan annulleras. Invändningen har konstaterats vara godtagbar, även om vissa formkrav inte var

uppfyllda (18/10/2012, C‑402/11 P, Redtube, EU:C:2012:649). Ett beslut om att avslå ansökan om EU-varumärke på absoluta grunder meddelas

om sökanden inte framför några synpunkter som svar på invändningen före utgången av tidsfristen för att lämna synpunkter, eller trots de synpunkter som lämnats in i tid. Registreringsansökningar för EU-varumärken avslås på absoluta grunder, trots en

underordnad begäran om att få lämna in bevis på att varumärket har förvärvat särskiljningsförmåga enligt artikel 7.3 i EU-varumärkesförordningen eller trots sådana bevis som lämnats in i tid. Invändningsenheten avslår en registreringsansökan, utan hänsyn till att det finns

en förfrågan om bevis på användning eller utan att ta upp frågan om bevis på användning. Invändningen avvisas på grund av avsaknad av bevis på användning, men den som

invänt gavs inte uttryckligen någon tidsfrist för att lämna in bevis på användning, eller så inlämnades bevis på användning i tid och förbisågs. Beslutet för invändnings- eller ogiltighetsärendet meddelas då förfarandet skjutits

upp eller avbrutits, eller mer allmänt innan en tidsfrist som satts för en av parterna hade löpt ut.

Alla brott mot rätten att höras (synpunkter som inte skickas vidare till den andra

parten då denne borde ha getts möjlighet att svara inom en viss tidsfrist i enlighet med förordningen eller myndighetens rutiner). Ett ärende avslutas på grund av en begränsning av den ifrågasatta

EU-varumärkesansökan eller en återkallelse, och myndigheten utfärdar ett kostnadsbeslut utan att ta hänsyn till ett tidigare avtal om kostnader som slutits av de två parterna (01/07/2009, T‑419/07, OKATECH, EU:T:2009:238, § 33 and 40). Ett beslut i ett inter partes-förfarande inkluderar felaktigt en kategori av varor/

tjänster som inte omfattades av invändningen/annulleringen, vilket innebär att beslutsomfattningen överskrids och leder till att resonemanget blir bristfälligt (24/10/2019, T‑498/18, Happy Moreno choco (fig.)/MORENO (fig.) et al., EU:T:2019:763; 28/05/2020, T‑724/18, AUREA BIOLABS (fig.)/Aurea et al, EU:T:2020:227, § 32; 20/11/2024, T‑13/24, The King of Soho (fig.)/SOHO et al., EU:T:2024:846, § 30). En namnändring registreras i stället för en överlåtelse av äganderätten.

En överlåtelse av äganderätten införs i registret efter att en ansökan gällande ett

rättighetsanspråk har lämnats in (artikel 104.3 g i förordningen om EU-formgivning).

2.2.2 Ettårig tidsfrist

Myndigheten ska sedan fastställa om det har gått ett år sedan dagen för införandet i registret eller beslutet fattades. I artikel 103.2 i EU-varumärkesförordningen och artikel 93.2 i förordningen om EUformgivning föreskrivs att upphävande/annullering ska ske inom ett år från den dag då det felaktiga beslutet fattades eller den felaktiga uppgiften fördes in i registret, efter samråd med parterna i förfarandet och de eventuella innehavarna av rätten till EU-varumärket eller EU-formgivning i fråga som förts in i registret. Upphävandet/ annulleringen betraktas som genomförd på dagen för delgivningen av beslutet om upphävande/annullering, oavsett eventuella överklaganden. Begäranden om återkallande/annullering som mottagits efter ett år från den dag då det felaktiga beslutet fattades eller den felaktiga registreringen gjordes i registret kommer att avslås. Även om en begäran har mottagits inom denna tidsfrist kommer den att avslås om myndigheten inte kan verkställa den före utgången av ettårsperioden, oavsett skälet till att begäran inte kunde verkställas i tid. Mot bakgrund av den fastställda tidsfristen måste alla parter i förfarandet informera myndigheten om ett uppenbart fel som identifierats utan dröjsmål, särskilt om flera parter berörs. Myndigheten ska alltid inleda förfarandet för upphävande/annullering så snart den får kännedom om ett uppenbart fel som kräver upphävande eller annullering, och kommer att göra sitt yttersta för att genomföra ett lämpligt förfarande inom tidsramen.

2.2.3 Beslut mot vilket ett överklagande pågår

Ett överklagande som inges mot ett beslut som innehåller ett uppenbart fel är inte ett hinder för upphävande. I artikel 103.4 i EU-varumärkesförordningen och artikel 93.3 i förordningen om EU-formgivning föreskrivs att överklagandeförfarandet inte längre har något syfte vid återkallandet av ett felaktigt beslut och att överklagandeavgiften återbetalas till klaganden. Den myndighet som är behörig att bestämma om upphävande av beslutet ska utan dröjsmål underrätta överklagandenämnderna om den överväger ett upphävande och även informera dem om resultatet.

2.3 Förfarande – åtskillnad mellan fall där endast en part eller flera parter berörs

Förfarande där endast en part berörs, till exempel vid beslut om att avslå en ansökan om EU-varumärke eller en EU-formgivning, beskrivs i punkt 2.3.1. Om ett beslutsupphävande påverkar fler än en part, till exempel beslut vid inter partes-förfaranden för EU-varumärken eller beslut om ogiltigförklaring av en EUformgivning, ska förfarandet som beskrivs i punkt 2.3.2 följas. Fel i registreringen av en överlåtelse av äganderätt påverkar fler än en part. Medan förfarandet för notering huvudsakligen är ensidigt, ska myndigheten avgöra om fler än en part berörs vid tillämpningen av förfarandet för annullering av den felaktiga posten: den nya ägaren, den tidigare ägaren och någon tredje part som skulle ha förts in i registret, beroende på omständigheterna. I enlighet med artikel 103.2 i EU-varumärkesförordningen (artikel 70.5 i den delegerade förordningen om EU-varumärken) och artikel 93.2 i förordningen om EUformgivning (artikel 23.5 i den delegerade förordningen om EU-formgivning) ska ett upphävande som påverkar ett offentliggjort beslut eller en offentliggjord registerpost också offentliggöras. En motsvarande post förs in i registret (artikel 111.3 x i EUvarumärkesförordningen och artikel 104.3 u i förordningen om EU-formgivning).

2.3.1 Förfaranden där endast en part berörs

a) Fel som upptäcks av myndigheten Om myndigheten finner att ett fel har gjorts underrättar den parten om sin avsikt att upphäva beslutet/annullera posten, anger skälen till detta och fastställer en tidsfrist på en månad för anmärkningar. Om parten instämmer eller inte skickar in några anmärkningar ska myndigheten upphäva beslutet/annullera posten. Om parten inte instämmer med upphävandet eller annulleringen måste ett formellt beslut fattas i enlighet med de vanliga krav som beskrivs i Riktlinjerna, del A, Allmänna regler, avsnitt 2, Allmänna principer som ska följas i förfaranden, punkt 5. b) Fel som upptäcks av den berörda parten

Om den part som påverkas negativt meddelar myndigheten om felen, behöver myndigheten inte be parten att lämna in anmärkningar. I dessa fall kan myndigheten avgöra om upphävande/annullering är motiverat och möjligt på en gång. Om så är fallet ska beslutet upphävas/posten annulleras. Om myndigheten finner att det inte finns några grunder för upphävande eller annullering eller att det inte längre är möjligt, ska myndigheten underrätta parten om detta och ange lämpliga skäl.

2.3.2 Förfarande i situationer som berör fler än en part

a) Fel som upptäcks av myndigheten Om myndigheten finner att ett fel har gjorts underrättar den parterna om sin avsikt att upphäva beslutet/annullera posten, den anger skälen till detta och fastställer en tidsfrist på en månad för anmärkningar (artikel 70.1 i den delegerade förordningen om EU-varumärken och artikel 23.1 i den delegerade förordningen om EU-formgivning). Om parterna instämmer eller inte skickar in några anmärkningar till svar ska myndigheten upphäva beslutet/annullera posten. Om den part som gynnades av felet inte instämmer med upphävandet eller annulleringen måste ett motiverat beslut fattas i enlighet med de vanliga krav som beskrivs i Riktlinjerna, del A, Allmänna regler, avsnitt 2, Allmänna principer som ska följas i förfaranden, punkt 5. b) Fel som upptäcks av en av de berörda parterna Om den part som påverkas negativt av ett fel informerar myndigheten måste myndigheten fastställa om upphävande/annullering är motiverad och möjlig. Om så är fallet ska myndigheten meddela den part som gynnades av felet om sin avsikt att upphäva beslutet/annullera posten och fastställa en tidsfrist på en månad för anmärkningar (och därefter skicka en kopia av underrättelsebrevet till den andra parten i informationssyfte enligt artikel 70.4 i den delegerade förordningen om EU-varumärken och artikel 23.4 i den delegerade förordningen om EU-formgivning). Om den part som gynnades av felet instämmer eller inte skickar in några synpunkter ska myndigheten upphäva beslutet/annullera posten. Om den part som gynnades av felet inte instämmer med upphävandet eller annulleringen måste ett motiverat beslut fattas i enlighet med de vanliga krav som beskrivs i riktlinjerna, del A, Allmänna regler, avsnitt 2, Allmänna principer som ska följas i förfaranden, punkt 5. Om parten som gynnades av felet informerar myndigheten om felet måste myndigheten fastställa om upphävande/annullering är motiverad och möjlig. Om så är fallet måste den part som påverkas negativt av felet underrättas. Eftersom upphävandet/annulleringen är till fördel för den senare parten kan beslutet upphävas/ posten annulleras samtidigt som brevet skickas ut (till båda parter). Det är inte nödvändigt för den part som gynnades av felet att skicka in anmärkningar, eftersom det brev parten skickat för att underrätta myndigheten om felet kan anses vara ett godkännande av upphävandet/annulleringen. Det är heller inte nödvändigt att höra den

3 Rättelse av fel i offentliggörandet av ansökan om EUvarumärke

Artikel 44.3 och 44.4 i EU-varumärkesförordningen Artikel 46 2 i EU-varumärkesförordningen Artikel 11 i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken

3.1 Allmänna anmärkningar

I artikel 44.1 i EU-varumärkesförordningen anges att varumärkesansökningar som inte har avslagits på absoluta grunder ska offentliggöras. Offentliggörandet av ansökan ska innehålla de uppgifter som anges i artikel 7 i genomförandeförordningen om EUvarumärken. Om offentliggörandet av ansökan innehåller ett fel är det enligt artikel 44.3 och 44.4 i EU-varumärkesförordningen möjligt att rätta eventuella fel som kan tillskrivas myndigheten. Nedan ges exempel på fel som kan korrigeras: EU-varumärket offentliggörs för färre klasser än vad ansökan gällde.

Ansökan gällde tecknet X men offentliggörandet gäller tecknet Y.

Den offentliggjorda förteckningen över varor och tjänster är felaktig.

I det här avsnittet förklaras rättelse av fel i offentliggörandet av EUvarumärkesansökan. Mer information om ändringar av själva EU-varumärkesansökan finns i riktlinjerna, del B, Prövning, avsnitt 1, Förfaranden, 5 Ändringar av en EUvarumärkesansökan. Detta avsnitt gäller inte för EU-formgivningar eftersom en EU-formgivning endast offentliggörs vid registreringen.

3,2 Förfarande

Om offentliggörandet av ansökan innehåller ett fel som begåtts av immaterialrättsmyndigheten ska immaterialrättsmyndigheten, på eget initiativ eller på begäran av sökanden, rätta till felet och offentliggöra rättelsen. Det finns ingen tidsfrist för korrigeringar enligt artikel 44.3 och 44.4 i EUvarumärkesförordningen. Om rättelsen begärs av sökanden kontrollerar myndigheten huruvida ett fel förekommer, och sökanden underrättas om rättelsen. Beroende på rättelsens karaktär offentliggörs antingen rättelsen, eller så offentliggörs EU-varumärkesansökan på nytt. Rättelser av fel i ansökningar om EU-varumärken enligt artikel 44.3 och 44.4 i EUvarumärkesförordningen som inte behöver offentliggöras av invändningsskäl publiceras i avsnitt B.2 i tidningen om EU-varumärken. Rättelser som måste offentliggöras av invändningsskäl publiceras i avsnitt A.2. Återpublicering av invändningsskäl krävs om en korrigering ändrar varumärkets återgivning eller innebär en utökning av den förteckning över varor och tjänster som redan har offentliggjorts. När det gäller andra korrigeringar fattas beslut om återpublicering från fall till fall. För mer information om effekterna av återpubliceringen i pågående invändningsförfaranden, se Riktlinjerna, Del C, Avsnitt 1, Förfarandefrågor, Punkt 7.1.2.

4 Rättelse av fel i beslut och i registrering eller offentliggörande av registrering av ett EU-varumärke eller en EU-formgivning

Artikel 102 i EU-varumärkesförordningen Artikel 92 i förordningen om EU-formgivning

4.1 Allmänna anmärkningar

I enlighet med artikel 102.1 i förordningen om EU-varumärken och artikel 92.1 i förordningen om EU-formgivning ska myndigheten på eget initiativ eller på begäran av en part korrigera eventuella språkliga fel eller skrivfel och uppenbara förbiseenden i sina beslut,

eller fel i registreringen av ett EU-varumärke eller en EU-formgivning eller i

offentliggörandet av registreringen.

För skillnaden mellan dessa rättelser enligt artikel 102.1 i EU-varumärkesförordningen och rättelser av offentliggörandet av ansökan enligt artikel 44.3 i EUvarumärkesförordningen eller upphävande/annullering av poster enligt artikel 103 i EU-varumärkesförordningen, se punkt 1. Eftersom det inte finns någon tidsfrist kan fel enligt artikel 102.1 i förordningen om EU-varumärken och artikel 92.1 i förordningen om EU-formgivning rättas när som helst, och begäran är kostnadsfri.

4.2 Bedömning: rättelse av fel i beslut

Myndigheten måste kontrolleras om det fel som ska korrigeras i beslutet är ett språkligt fel, ett skrivfel eller ett uppenbart förbiseende. Rättelser i beslut enligt artikel 102.1 i förordningen om EU-varumärken och artikel 92.1 i förordningen om EU-formgivning är begränsade till uppenbara formella fel som endast påverkar beslutets form, inte dess omfattning eller innehåll. Detta gäller fel som är så pass uppenbara att ingen annan formulering än den korrigerade ordalydelsen kunde vara avsedd och fel som inte motiverar att upphäva eller återkalla det beslut som berörs av felen. Detta omfattar fel som utgör motsägelsefulla uppgifter i ett beslut som i övrigt är konsekvent och otvetydigt (28/05/2020, T‑724/18 och T‑184/19, AUREA BIOLABS (fig.) / Aurea et al., EU:T:2020:227, § 29, 33-34; 20/11/2024, T‑13/24, The King of Soho (fig.) / SOHO et al., EU:T:2024:846, § 26, § 31). Till och med beslutstexten kan korrigeras om ingen annan ordalydelse än den som följer av rättelsen hade varit tänkbar. Det följer av de typer av fel och förbiseenden som kan korrigeras i ett beslut i enlighet med artikel 102.1 i förordningen om EU-varumärken och artikel 92.1 i förordningen om EU-formgivning att ett överklagande som inges mot ett beslut inte hindrar att beslutet korrigeras av den första instans som antog det. Den relevanta instansen ska emellertid utan dröjsmål underrätta överklagandenämnderna om den överväger en rättelse och informera dem om resultatet av överläggningarna (dvs. om någon rättelse har gjorts) så att detta kan beaktats i överklagandeförfarandet. Följande är exempel på fel i ett beslut som kan korrigeras: Motsättning mellan motiveringen och domslutet (den dispositiva delen av beslutet),

utan att ny prövning krävs (28/05/2020, T‑724/18 och T‑184/19, AUREA BIOLABS (fig.) / Aurea et al., EU:T:2020:227, § 34-40) eller beslutets domslut grundat på artikel 8.1 b i förordningen om EU-varumärken bifaller invändningen medan beslutets motivering finner att invändningen är ogrundad. I ett fall där en invändning delvis har bifallits saknar förklaringen enligt artikel 8.1 b

i förordningen om EU-varumärken en förteckning över alla varor/tjänster för vilka EU-varumärket ska avslås enligt jämförelsen i beslutets huvuddel. Där det finns duplicerade punkter med motiveringen (20/11/2024, T‑13/24, The King

of Soho (fig.) / SOHO et al., EU:T:2024:846, § 33). Om parternas förfarandemässiga ställning är felaktig, exempelvis om invändaren

anges som sökanden.

Datumet för beslutet förblir oförändrat efter rättelsen. Därför påverkas inte tidsfristen för överklagande.

4,3. Bedömning: rättelse av fel i registrering eller offentliggörande av registrering av ett EU-varumärke eller en EU-formgivning

Artikel 102.1 i förordningen om EU-varumärken och artikel 92.1 i förordningen om EU-varumärken avser fel vid registrering av ett EU-varumärke eller en EU-formgivning, eller vid ett införande i registret, i enlighet med artikel 111.2 och 111.3 i förordningen om EU-varumärken, artikel 104.2 och 104.3 i förordningen om EU-formgivning eller ett beslut av den verkställande direktören enligt artikel 111.4 i förordningen om EU-varumärken och artikel 104.4 i förordningen om EU-formgivning, samt fel vid offentliggörande av dessa införanden i registret. Rättelsen av dessa fel bör inte kräva en ny analys av ärendet. Nedan ges exempel på fel som kan korrigeras: EU-varumärket registrerades utan hänsyn till en begränsning eller ändring av

märkets återgivning efter offentliggörandet. EU-varumärket registrerades trots att det tidigare hade återkallats.

EU-varumärket registrerades trots att ansökningsavgiften inte har betalats.

EU-varumärket registrerades trots att en inlämnad invändning ännu inte har

behandlats eller blivit bifallen. EU-formgivningen registrerades med en felaktig ansökningsdag på grund av ett

skrivfel, medan det prioritetsdokument som lämnats in till myndigheten visar motsatsen. EU-formgivningen har registrerats med en felaktig produktuppgift.

Fel i översättningen av produktuppgiften till officiella EU-språk korrigeras eftersom översättningarna betraktas som införanden i registret som en del av innehållet i offentliggörandet av registreringen. Vid tveksamhet kommer texten på det myndighetsspråk på vilket ansökan om ett EU-varumärke lämnades in att betraktas som giltig (artikel 147.3 i förordningen om EU-varumärken och artikel 139.3 i förordningen om EU-formgivning). Om ansökan har lämnats in på ett officiellt EU-språk som inte är något av myndighetens språk kommer det språk som sökanden angett som andra språk att gälla. För rättelse av namn eller adress för en sökande av ett EU-varumärke eller en EUformgivning, en part i förfarandet eller ett ombud, se Riktlinjerna, del A, Allmänna regler, avsnitt 5, punkt 11, Rättelse av namn eller adress.

4,4. Förfarande

Myndigheten korrigerar fel (enligt definitionen i artikel 102 i förordningen om EUvarumärken och artikel 92 i förordningen om EU-formgivning), antingen på eget initiativ (när myndigheten själv har fått kännedom om felet) eller på begäran av en av parterna.

Om innehavaren begär rättelse av fel i registreringen eller offentliggörandet av registreringen av ett EU-varumärke eller en EU-formgivning ska begäran innehålla följande information: Registreringsnumret för EU-varumärket eller EU-formgivningen.

Namn på och adress till innehavaren av EU-varumärket eller EU-formgivningen eller

det id-nummer som tilldelats av myndigheten samt innehavarens namn. Om innehavaren av EU-varumärket eller EU-formgivningen har utsett ett ombud,

ombudets namn och tjänsteadress eller ombudets namn samt det id-nummer som tilldelats av myndigheten. Uppgift om vilken post i registret eller vilket innehåll i offentliggörandet av

registreringen som ska rättas, tillsammans med den rättade versionen av denna. En enskild begäran får göras om en korrigering av fel som gäller två eller flera registreringar som tillhör samma rättsinnehavare av EU-varumärke eller EUformgivning. Om kraven för den begärda rättelsen inte är uppfyllda informerar myndigheten sökanden om bristen. Om bristen inte åtgärdas inom de två månader som fastställts av myndigheten kommer begäran om rättelse att avvisas. Begäranden om rättelse av fel som inte avser införanden i registret eller innehållet i offentliggörandet av registreringar kommer att avslås. Till skillnad från vid upphävande fastställs i artikel 102 i förordningen om EUvarumärken och artikel 92 i förordningen om EU-formgivning inga förfarandemässiga steg. En rättelse kommer att skickas till den eller de berörda parterna. Denna ska åtföljas av en skrivelse som kortfattat förklarar vilka ändringar som gjorts.

4,5. Offentliggörande av rättelser

a) Rättelse av uppgifter i registret Korrigeringar i poster i registret måste offentliggöras i enlighet med artikel 102.3 i EU-varumärkesförordningen och artikel 92.3 i förordningen om EU-formgivning samt artikel 116.1 a i EU-varumärkesförordningen. Rättelser av fel i registerposter offentliggörs i underavsnitt C.10 i EU-varumärkestidningen och i avsnitt B.1 i EUformgivningstidningen och förs in i registret med uppgift om det datum då de registrerades. Innehavaren av EU-varumärket eller EU-formgivningen kommer att underrättas om alla ändringar i registret (artikel 111.6 i EU-varumärkesförordningen och artikel 104.6 i förordningen om EU-formgivning). Ett registerutdrag (i bestyrkt eller enkel form) som återspeglar EU-varumärkets eller EU-formgivningens aktuella status kan när som helst begäras. Se närmare information om erhållande av bestyrkta registerutdrag i riktlinjerna, del E, Registeroperationer, avsnitt 5, Granskning av akter.

Del A Allmänna regler Avsnitt 7 Omprövning

1 Allmänna principer

Artikel 66 i EU-varumärkesförordningen Artikel 77.2 i förordningen om EU-formgivning Artikel 69 i EU-varumärkesförordningen Artikel 34 1 i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken

Omprövning sker endast i ex parte-ärenden, dvs. ärenden som endast berör en part. Omprövning ger den första beslutsfattaren möjlighet att ändra ett beslut som har överklagats om överklagandet anses kunna tas upp till prövning och är befogat. Syftet med omprövningen är att undvika beslut från överklagandenämnderna när det gäller överklaganden mot beslut som den avdelning som fattade beslutet redan vet måste ändras. Omprövningsförfaranden kan äga rum om ett överklagande har lämnats in mot ett beslut för vilket överklagandenämnden är behörig. Överklagandenämnderna överlämnar det överklagade beslutet till den enhet som fattade beslutet för omprövning. Ett beslut kan endast korrigeras inom en månad från mottagandet av redogörelsen för grunderna till överklagandet. Eftersom omprövning kräver ett pågående överklagande kommer den inte att ske när överklagandet återkallas innan ett beslut om omprövning kan fattas.

2 Omprövning av beslut

Artikel 69 i EU-varumärkesförordningen Artiklarna 23.1, 33 och 34.1 i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken Artikel 77.2 i förordningen om EU-formgivning Artikel 10 i den delegerade förordningen om EU-formgivning När överklagandenämnden anser att överklagandet kan tas upp till prövning i förfaranden som berör en part , skickar registratorn vid överklagandenämnderna handlingarna om överklagandet (överklagandet och redogörelsen för grunderna) till den avdelning som fattade det överklagade beslutet. Den berörda avdelningen granskar huruvida det överklagade beslutet ska rättas eller inte. Eftersom omprövningen endast kan leda till rättelse av det överklagade beslutet när överklagandet kan tas upp till prövning och är befogat, måste den behöriga enheten även kontrollera att följande villkor är uppfyllda:

om EU-varumärken, artikel 10 i den delegerade förordningen om EU-formgivning, och Överklagandet är ”välgrundat” inom överklagandets tillämpningsområde, på

materiella eller förfarandemässiga grunder. Den relevanta tidpunkten för bedömningen av huruvida överklagandet är ”befogat” är den dag då den behöriga avdelningen fattade det överklagade beslutet. Det överklagade beslutet kommer inte att korrigeras när klaganden försöker åtgärda brister för första gången inför överklagandenämnderna.

2.1 Ingen rättelse av det överklagade beslutet

Artikel 69 2 i EU-varumärkesförordningen Artikel 77.2 i förordningen om EU-formgivning

När den behöriga enheten kommer fram till att villkoren för att rätta till det överklagade beslutet inte är uppfyllda, och senast inom en månad från mottagandet av redogörelsen för grunderna till överklagandet, överlämnar den ärendet till överklagandenämnderna utan kommentarer eller uttalanden. Inget formellt beslut om att vägra rättelse av det överklagade beslutet utfärdas och förfarandet fortsätter vid överklagandenämnderna.

2.2 Rättelse av det överklagade beslutet

Artikel 69.1 och 69.2 i EU-varumärkesförordningen Artiklarna 33 b och 34.1 och 34.2 i den delegerade förordningen avseende EUvarumärken Artikel 77.2 i förordningen om EU-formgivning Artikel 10 i den delegerade förordningen om EU-formgivning När den behöriga enheten finner att villkoren för att rätta det överklagade beslutet är uppfyllda kommer den att informera överklagandenämnden om detta utan dröjsmål. Dessutom kommer följande processuella åtgärder att vidtas: Inom en månad från det att överklagandenämnden lämnat in redogörelsen för

grunderna till överklagandet till den behöriga avdelningen ska denna avdelning fatta ett beslut om upphävande av det överklagade beslutet i sin helhet (nedan kallat beslut om rättelse). Den behöriga avdelningen fattar ett nytt beslut i sakfrågan antingen tillsammans

med beslutet om rättelse eller i ett senare skede. Överklagandenämnden beslutar om avslutande av överklagandet.

2.2.1 Innehållet i beslutet om rättelse

Beroende på de skäl som den behöriga enheten funnit för att korrigera det överklagade beslutet kan resultatet leda till någon av följande situationer: 1. En ny interaktion med parten (t.ex. för att en begäran om förlängning av tiden har förbisetts). I detta fall fastställer myndigheten nya tidsfrister för parten, och ett nytt beslut i sakfrågan kommer att antas i ett senare skede. 2. Ett nytt beslut i sakfrågan som fattas direkt utan någon interaktion med parten (t.ex. om bevis för förvärvad särskiljningsförmåga fanns med i akten men inte togs upp i det överklagade beslutet). I detta fall kan det nya beslutet i sakfrågan utfärdas antingen tillsammans med beslutet om rättelse eller i ett senare skede. Med beaktande av detta måste beslutet om rättelse innehålla följande: 1. De skäl som motiverar rättelsen av det ursprungliga beslutet. 2. En förklaring om att det ursprungliga beslutet (dvs. det överklagade beslutet) anses ha upphävts. 3. Ett uttalande som fastställer den förfarandemässiga situationen i prövningsförfarandet, dvs.: ○ En förklaring om att ett beslut i sakfrågan kommer att fattas i ett senare skede och en förklaring om att beslutet om rättelse endast kan överklagas tillsammans med det senare beslutet i sakfrågan. eller ○ En förklaring om att ett nytt beslut i ärendets sakfråga, som ersätter det ursprungliga beslutet, härmed antagits, och en förklaring om att ett överklagande kan lämnas in inom två månader. I det nya beslutet i sakfrågan kan förfarandet avbrytas och en ny prövning tillåtas, som kan gå utöver det ursprungliga överklagandets omfattning. Det nya beslutet i sakfrågan kan leda till samma resultat.

2.2.2 Underrättelse om beslutet om rättelse

När beslutet om rättelse har fattats måste den behöriga avdelningen omedelbart underrätta registratorn vid överklagandenämnderna. Överklagandenämnden beslutar om avslutande av överklagandet. Överklagandeavgiften återbetalas.

Del A Allmänna regler Avsnitt 8 Återställande av försutten tid

1 Allmänna principer

Artikel 104 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 95 i förordningen om EU-formgivning

En part i ett förfarande vid myndigheten kan få sin rätt återställd (restitutio in integrum) (återställande av försutten tid) om den inte har kunnat iaktta en tidsfrist i förhållande till myndigheten, trots att all omsorg som har betingats av omständigheterna har iakttagits. Detta om underlåtenheten att iaktta tidsfristen har haft till omedelbar följd, i enlighet med förordningarna, att en rättighet eller rätt att överklaga gått förlorad (28/06/2012, T‑314/10, Cook’s, EU:T:2012:329, § 16-17; 26/09/2017, T‑84/16, widiba (fig.) / ING DiBa (fig.) et al., EU:T:2017:661, § 27). Iakttagande av tidsfrister är en fråga om allmän ordning och uppfyller kraven på rättssäkerhet och behovet av att undvika diskriminering eller godtycklig behandling inom rättskipningen. Undantag från dessa regler kan endast göras vid exceptionella omständigheter (23/09/2020, T‑557/19, 7SJU (fig.), EU:T:2020:450, § 34). Följaktligen måste villkoren för ansökan om återställande av försutten tid tolkas restriktivt (19/09/2012, T‑267/11, VR, EU:T:2012:446, § 35; 16/06/2015, T‑585/13, JBG Gauff Ingenieure (fig.) / Gauff et al., EU:T:2015:386, § 25). Ett återställande av försutten tid kan bara beviljas om en begäran skickas in till myndigheten och avgiften erläggs (se punkt 3.7). Myndigheten är inte skyldig att informera eller ge råd till en part i förfarandet vid myndigheten om att vidta särskilda rättsliga åtgärder, inbegripet återställande av försutten tid (06/10/2021, T‑635/20, Juvéderm vybrance, EU:T:2021:656, § 36).

2 Kriterier för att bevilja återställande av försutten tid

Det finns två krav för återställande av försutten tid: 1. sökanden ska ha iakttagit all omsorg som har betingats av omständigheterna, och 2. sökandens underlåtenhet (att respektera en tidsfrist) ska ha haft till omedelbar följd att en rättighet eller rätt att överklaga har gått förlorad.

2.1 Villkoret ”all omsorg som har betingats av omständigheterna”

Rättigheterna fastställs på nytt endast under exceptionella omständigheter som inte kan förutses på grundval av erfarenheter (13/05/2009, T-136/08, Aurelia, EU:T:2009:155, § 26) och därför är oförutsebara och oavsiktliga. Om parten företräds är ombudets underlåtenhet att vidta all omsorg som har betingats av omständigheterna hänförlig till den part som de företräder (19/09/2012, T-267/11,

VR, EU:T:2012:446, § 40; 16/12/2020, T‑3/20, Canoleum/Marmoleum, EU:T:2020:606, § 45). Frågan om parten har utövat den nödvändiga vaksamheten för att mildra de fel från sitt ombud som orsakar förlusten av en rättighet kan inte ursäkta ombudet (19/09/2012, T‑267/11, VR, EU:T:2012:446, § 41; 31/01/2019, T‑604/17, REJECTION OF RESTITUTIO IN INTEGRUM (RECORDAL), EU:T:2019:42, § 21). 1. Exempel på fall där villkoret ”all omsorg som har betingats av

omständigheterna” har uppfyllts

Utebliven leverans av post (vid förfaranden som rör EU-varumärken) I princip innebär inte uteblivet tillhandahållande av leverans- eller posttjänster vid EU-varumärkesrelaterade förfaranden någon avsaknad av vederbörlig omsorg som har betingats av omständigheterna av den berörda parten (25/06/2012, R 1928/2011‑4, SUN PARK HOLIDAYS/SUNPARKS). Det ankommer emellertid på parternas ombud att åtminstone på förhand ta reda på vilka leveransföretagets normala leveranstider är (t.ex. när det gäller brev från Tyskland till Spanien i beslut 04/05/2011, R 2138/2010-1, YELLOWLINE / Yello). Fel gjorda av myndigheten och följder av dessa Graden av vederbörlig omsorg som parterna måste visa för att deras rättigheter ska återställts ska fastställas mot bakgrund av alla relevanta omständigheter. Relevanta omständigheter kan inbegripa ett relevant fel som gjorts av myndigheten och dess följder. Även om den berörda parten har underlåtit att vidta all vederbörlig omsorg, kan ett relevant fel som gjorts av myndigheten leda till beviljandet av återställande av försutten tid (25.4.2012, T326/11, BrainLAB, EU:T:2012:202, § 57, 59). Force majeure Omständigheter såsom naturkatastrofer och allmänna strejker anses uppfylla villkoren för omsorg som har betingats av omständigheterna. En annan oförutsägbar händelse kan vara när alla anställda vid en advokatbyrå som företräder den berörda parten i praktiken hindras från att få tillgång till de fysiska filerna och följaktligen från att vidta ytterligare åtgärder för att iaktta tidsfristen (14/06/2021, R 735/2021-4, MOOI MUSEUM OF OPTICAL ILLUSIONS (fig.)/MUSEUM OF ILLUSIONS (fig.) et al., § 15). 2. Exempel på fall där villkoret ”all omsorg som har betingats av

omständigheterna” inte har uppfyllts

a. Fel orsakade i administration eller organisation Delegering av uppgifter Den part i förfarandet som delegerar de administrativa uppgifterna i samband därmed måste säkerställa att den valda personen lämnar de nödvändiga garantierna för att uppgifterna utförs korrekt (13/09/2011, T-397/10, Sport shoe, EU:T:2011:464, § 25). Hantering av akter Fel i hanteringen av akter orsakade av ombudets anställda eller av det datoriserade systemet i sig är förutsebara. Följaktligen skulle tillbörlig omsorg kräva ett system för övervakning och upptäckt av sådana fel (13/05/2009,

T‑136/08, Aurelia, EU:T:2009:155, § 18; 26/09/2017, T‑84/16, widiba (fig.) / ING DiBa (fig.) et al., EU:T:2017:661, § 39; 21/04/2021, T‑382/20, Table knives, forks and spoons, EU:T:2021:210, § 31-34). Ett fel orsakat av chefen på förnyelseavdelningen (Renewals Department Manager) på ett privat företag, som övervakar personalens prestationer dagligen, utgör till exempel inte en exceptionell händelse (24/04/2013, R 1728/2012-3, LIFTING DEVICES (PART OF-)). Arbetsbörda Den exceptionella arbetsbörda och de organisatoriska påfrestningar som de sökande hävdar att de omfattas av är i princip irrelevanta (20/06/2001, T-146/00, Dakota, EU:T:2001:168, § 62; 20/04/2010, T-187/08, Dog, EU:T:2010:150, § 34). Frånvaro av en central medarbetare på bokföringsavdelningen Frånvaro av en central medarbetare på bokföringsavdelningen kan inte betraktas som en exceptionell eller oförutsedd händelse (10.4.2013, R 2071/2012-5 STARFORCE). Försening av anvisningar Försening av ägaren när det gäller att tillhandahålla anvisningar är inte en exceptionell händelse (15/04/2011, R 1439/2010-4, SUBSTRAL NUTRI+MAX / NUTRIMIX). Ekonomiska problem/nedläggning av affärsverksamhet Ekonomiska problem i innehavarens affärsverksamhet, dess nedläggning och förlusten av arbetstillfällen kan inte godtas som skäl som förhindrar innehavaren från att iaktta tidsfristen för att förnya sitt EU-varumärke (31/03/2011, R 1397/2010-1, CAPTAIN). b. Skyldigheter och fel orsakade av auktoriserade ombud Rättsliga fel och missförstånd Rättsliga fel orsakade av ett auktoriserat ombud motiverar inte återställande av försutten tid (16/11/2010, R 1498/2010-4, REGINE’S / REGINA DETECHA, CH.V.D). Ett missförstånd av gällande regler får av principskäl inte betraktas som ett ”hinder” för att iaktta en tidsfrist (14/06/2012, R 2235/2011‑1, KA; 28/04/2020, R 2391/2019‑5, STAHL (fig.)). Beaktande av tidsfrister Ett noggrant beaktande av tidsfristerna är en del av de yrkesmässiga företrädarnas grundläggande skyldigheter, bland annat att noggrant kontrollera översändandet av faxmeddelanden efter inlämning av handlingar (26/06/2017, R 748/2017‑2, GIBBS S3 Business, Technology and Community Partner (fig.) / STHREE et al., § 43). En felaktigt införd tidsfrist orsakad av ett skrivfel kan inte betraktas som en exceptionell eller oförutsedd händelse (31/01/2013, R 265/2012‑1, KANSI / Kanz). Beräkning av tidsfrister

En felaktig beräkning av tidsfristen utgör inte en exceptionell händelse som inte kan förutses på grundval av erfarenheter (05/07/2013, R 194/2011‑4, PAYENGINE / SP ENGINE). Den korrekta beräkningen av tidsfristen styrs av EU-varumärkesförordningen och den delegerade förordningen avseende EUvarumärken, och parten kan inte motivera att tidsfristen inte iakttogs eftersom tidsfristen inte visades i myndighetens onlinedatabas (03/09/2019, R 500/2019‑5, minimon (fig.) / Minimensch, § 36). Samma regel gäller för EU-formgivningar där de relevanta bestämmelserna finns i förordningen om EU-formgivning och genomförandeförordningen om EU-formgivning. c. Skrivfel Borttagning av en tidsfrist Att en tidsfrist stryks av en assistent är inte oförutsebart (28/06/2010, R 268/2010‑2, ORION). Fel vid banköverföring Ett fel vid överföringen av uppgifter till en bank eller ett fel som en bank gjort vid genomförandet av överföringen till myndigheten kan inte anses vara ett undantagsfall eller oförutsebart. Parten i förfarandet vid myndigheten är skyldig att förutse dessa omständigheter och vidta nödvändiga försiktighetsåtgärder för att säkerställa att betalningen görs inom den fastställda tidsperioden (13/10/2021, T‑732/20, Crystal, EU:T:2021:696, § 29-31).

2.2 Förlust av en rättighet eller rätt att överklaga som orsakas direkt av underlåtenheten att respektera tidsfristen

Underlåtenhet att hålla tidsfristen måste ha haft som direkt följd att rättigheterna eller möjligheterna till prövning har gått förlorade. Detta är inte fallet när förordningarna innehåller olika förfaranden som parterna kan välja att använda, till exempel att begära en muntlig förhandling, att den invändande parten bevisar att den faktiskt använder sitt tidigare varumärke, eller att ansöka om en utökning av förlikningsperioden enligt artikel 7 i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken. Återställande av försutten tid är inte tillgängligt för denna

förlikningsperiod, eftersom det inte är en tidsfrist inom vilken en part måste vidta en viss åtgärd. Återställande av försutten tid är dock möjligt vid sent svar på en granskares delgivning om provisoriskt avslag på ansökan, i det fall att bristerna i ansökan inte åtgärdas inom den angivna tidsfristen, eftersom det i detta fall finns ett direkt samband mellan underlåtenheten att iaktta tidsfristen och ett eventuellt avslag. Återställande av försutten tid är också möjligt vid sent inskickande av fakta och argument samt sen inlämning av anmärkningar på den andra partens utlåtanden i förfaranden med två parter, om och när myndigheten vägrar att ta hänsyn till dessa på grund av att de lämnats in för sent. Förlusten av rättigheter gäller här uteslutandet av inskickade handlingar och anmärkningar från de fakta och argument som myndigheten använder som grund för sina beslut.

3 Förfarandeaspekter

Artikel 104.2 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 65.1 i i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken

Artikel 95.2 i förordningen om EU-formgivning

3.1 Förfaranden där ett återställande av försutten tid kan bli aktuellt

Återställande av försutten tid är tillgängligt i alla förfaranden vid myndigheten (ex parte, inter partes och överklagandeförfaranden). Detta inbegriper förfaranden enligt EU-varumärkesförordningen och förordningen om EU-formgivning. De relevanta bestämmelserna skiljer sig åt när det gäller kraven för översättningar (se punkt 3.7), tidsperioden för en begäran avseende utebliven betalning av förnyelseavgift (se punkt 3.5) och återbetalningen av avgiften (se punkt 3.6). Återställande av försutten tid är tillgängligt, såvida detta inte specifikt utesluts av artikel 104.5 i EU-varumärkesförordningen eller artikel 95.5 i förordningen om EUformgivning. Mer information om återställande av försutten tid vid förnyelseförfaranden finns i punkt 3.12.

3.2 Parter

Artikel 104 i EU-varumärkesförordningen Artikel 95 i förordningen om EU-formgivning

Ett återställande av försutten tid är möjligt för alla parter i förfaranden inför myndigheten. Det måste vara den berörda parten eller partens representant som har underlåtit att iaktta tidsfristen.

3.3 Tidsfrister som inte omfattas av reglerna om återställande av försutten tid

Artikel 104 5 i EU-varumärkesförordningen Artikel 95.5 i förordningen om EU-formgivning

I syfte att värna rättssäkerheten är återställande av försutten tid inte möjligt i samband med nedanstående tidsfrister. Tidsfristen för att lämna in en invändning som avses i artikel 46.1 i förordningen om

EU-varumärken, inbegripet tidsfristen för att betala den invändningsavgift som avses i artikel 46.3 i förordningen om EU-varumärken. Tidsfristerna för att begära återställande av försutten tid enligt artikel 104.2 i

förordningen om EU-varumärken och artikel 95 i förordningen om EU-formgivning, nämligen ○ en tidsfrist på två månader för inlämnande av ansökan om återställande av försutten tid från det att skälet för underlåtelsen bortföll, ○ en tidsfrist på två månader från datumet för fullgörande av den åtgärd som försummats, ○ en tidsfrist på ett år för inlämnande av ansökan om återställande av försutten tid från och med utgångsdatumet av den tidsfrist som inte iakttagits. Tidsfristen för att lämna in en begäran om fortsatt behandling i enlighet med

artikel 105.1 i förordningen om EU-varumärken och artikel 96.1 i förordningen om EU-formgivning och tidsfristen för att betala den avgift som avses i artikel 105.1 i förordningen om EU-varumärken och artikel 96.1 i förordningen om EU-formgivning. Tidsfristen på två månader för att lämna in ett överklagande av beslutet av

överklagandenämnden till tribunalen (08/06/2016, T‑583/15, DEVICE OF THE PEACE SYMBOL, EU:T:2016:338).

3.4 Effekten av återställande av försutten tid

Ett beviljande av återställande av försutten tid får som retroaktiv rättslig effekt att den tidsfrist som inte har iakttagits betraktas som iakttagen, och att förlusten av rättigheter inte anses ha inträffat. Om myndigheten har fattat ett beslut under perioden mellan den ursprungliga tidsfristens slut och beslutet om återställande, som baseras på underlåtenheten att iaktta tidsfristen, kommer det beslutet att upphävas. Detta innebär att då ett återställande av försutten tid har beviljats finns det inte längre något behov av att överklaga myndighetens beslut för att annullera det. I praktiken innebär återställandet av försutten tid att alla rättigheter för den berörda parten återupprättas.

3.5 Tidsfrister för att begära återställande av försutten tid

Artiklarna 53.3 och 104.2 i EU-varumärkesförordningen

Artiklarna 95.2 och 66.3 i förordningen om EU-formgivning

De sökande ska skriftligen ansöka till myndigheten om återställande av försutten tid. Den sökande ska lämna in ansökan inom två månader från det att hindret för iakttagande upphörde, och inte mer än ett år efter att den icke iakttagna tidsfristen löpt ut. Om förnyelseavgiften för en formgivning inte har betalats måste ansökan emellertid göras senast ett år efter att respitperioden för förnyelse har löpt ut (artikel 66.3 i förordningen om EU-formgivning). Den åtgärd som försummats måste vidtas inom denna frist. Det datum som räknas som datumet för hindrets upphörande är den första dag då parten blev medveten om, eller bör ha blivit medveten om, de fakta som ledde till att fristen inte iakttogs. Om skälet till att tidsfristen inte kunde iakttas var att den person som hanterade ärendet var frånvarande eller sjuk, räknas dagen för hindrets upphörande som den dag då denna person återvände till arbetsplatsen. Om ansökan om återställande av försutten tid lämnas in för sent kommer den att avvisas.

3.6 Avgifter

Artikel 104.3 i EU-varumärkesförordningen och dess bilaga I 22

Artikel 95.3 och bilaga I.11 i förordningen om EU-formgivning Sökanden ska också betala avgiften för återställande av försutten tid inom samma tidsfrist (se punkt 3.5 ovan). Som regel måste den enskilda avgiften (200 EUR) betalas för varje ansökan om återställande av försutten tid (dvs. en avgift per rättighet). Undantag kan dock göras i vissa fall. Minimikriterier för sådana undantag är följande:

1. alla rättigheter ska avse samma rättighetsinnehavare; 2. alla rättigheter ska vara av samma typ (t.ex. EU-varumärken, EU-formgivningar); 3. den tidsfrist som inte iakttagits ska vara identisk för alla rättigheter (t.ex. överskriden tidsfrist för förnyelse); 4. förlust av alla rättigheter i fråga ska härröra från samma omständigheter. Dessa villkor är kumulativa. Endast när alla dessa villkor är uppfyllda kan ansökan om återställande av försutten tid avseende flera rättigheter därför vara föremål för en enda avgift. Om alla villkor inte är uppfyllda måste en individuell avgift betalas för varje berörd rättighet. Om sökanden inte betalar avgiften senast vid utgången av tidsfristen kommer ansökan om återställande av försutten tid att anses som icke ingiven. Om ansökan inte anses ha lämnats in på grund av sen eller otillräcklig betalning av avgiften eller på grund av att den lämnades in i förhållande till en tidsfrist som är undantagen från återställande av försutten tid (se punkt 3.3 ovan) ska alla eventuella avgifter som betalats (inklusive sena eller otillräckliga avgifter) återbetalas. I samband med förfaranden avseende EU-varumärken, när ansökan om återställande av försutten tid har bedömts som inlämnad, ska avgiften inte återbetalas om ansökan om återställande av försutten tid senare dras tillbaka, avvisas eller avslås på grund av innehållet i ansökan (dvs. om villkoret ”all omsorg som har betingats av omständigheterna” inte uppfylls, se punkt 2.1 ovan). I förfaranden för EU-formgivning kommer avgiften att återbetalas om ansökan om återställande av försutten tid beviljas (artikel 95.3 i förordningen om EU-formgivning).

3.7 Språk och översättningar

Artikel 146 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 24 i tillämpningsföreskrifterna för EU-varumärken

Artikel 137.5 och 137.7 i förordningen om EU-formgivning

Artikel 15 i genomförandeförordningen om EU-formgivning

Sökanden ska lämna in ansökan om återställande av försutten tid på handläggningsspråket, eller på ett av handläggningsspråken, i de ärenden där underlåtenheten att uppfylla tidsfristen ägde rum. I registreringsförfarandet för EUvarumärken är detta till exempel det korrespondensspråk som anges i ansökan. I registreringsförfarandet för EU-formgivningar är det språket som används för att lämna in ansökan eller det andra språk som sökanden angett i ansökan. I invändningsförfarandet är det språket för invändningsförfarandet. I förfarandet för ogiltigförklaring av EU-formgivningar är det språket för förfarandet för ogiltigförklaring

(artikel 137.4 i förordningen om EU-formgivning). I förnyelseförfarandet är det något av myndighetens fem språk. Om ansökan om återställande av försutten tid inte lämnas in på handläggningsspråket måste sökanden lämna in en översättning till det språket inom en månad från den dag då ansökan lämnades in (artikel 146.9 i förordningen om EU-varumärken och artikel 137.7 i förordningen om EU-formgivning). Om en översättning till det handläggningsspråket inte lämnas in i tid, ska ansökan om återställande av försutten tid avvisas. Bevis till stöd för ansökan om återställande av försutten tid får lämnas in på något av Europeiska unionens officiella språk. Om bevis inte har lämnats in på handläggningsspråket kan myndigheten begära en översättning till det språket (artikel 24 i tillämpningsföreskrifterna för EU-varumärken och artikel 15 i genomförandeförordningen om EU-formgivning). Om en översättning inte lämnas in i tid kommer bevisen inte att beaktas.

3.8 Fakta och bevis

Artiklarna 97 och 104 i EU-varumärkesförordningen

Artiklarna 83 och 95 i förordningen om EU-formgivning

I sin ansökan om återställande av försutten tid ska sökanden ange grunderna för ansökan och de omständigheter som åberopas. I ansökan måste det anges vilken tidsfrist som har missats. Med tanke på att beviljandet huvudsakligen är baserat på fakta, är det en god idé för den som ansöker om av återställande av försutten tid att lämna bevis i form av beedigade eller intygade utlåtanden. Rapporter som utarbetats av de berörda parterna själva eller av deras anställda ges vanligtvis mindre vikt än oberoende bevis (16/06/2015, T‑586/13, Gauff THE ENGINEERS WITH THE BROADER VIEW (fig.)/ Gauff et al., EU:T:2015:385, § 29). Dessutom måste den åtgärd som försummats vidtas, tillsammans med ansökan om återställande av försutten tid, senast vid tidsfristen för inlämnande av ansökan. Om exempelvis tidsfristen för att lämna in synpunkter har missats måste synpunkterna lämnas in tillsammans med begäran om återställande av försutten tid. En begäran om förlängning av tidsfristen ska inte godkännas som den ”åtgärd som försummats”. Om en avgift inte har betalats i tid ska den betalas tillsammans med ansökan om återställande av försutten tid. Om de grunder på vilka ansökan baseras samt de omständigheter som åberopas inte lämnas in, ska ansökan om återställande av försutten tid att avvisas. Detsamma gäller om den åtgärd som försummats inte vidtas.

3.9 Behörighet

Artikel 104 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 95 i förordningen om EU-formgivning

Den enhet eller avdelning som är behörig att besluta om den åtgärd som försummats (dvs. som är ansvarig för det förfarande vid vilket tidsfristen inte iakttogs) ansvarar för behandlingen av ansökningar om återställande av försutten tid.

3.10 Offentliggörande

Artiklarna 53.5, 53.7, 53.8, 104.7, 111.3 k, 111.3 l och 116.1 a i EUvarumärkesförordningen

Artiklarna 66.7, 66.8, 95, 104.3 n och o samt 107.1 a i förordningen om EU-formgivning Enligt EU-varumärkesförordningen och EU:s formgivningsförordning ska information om återställandet av rättigheter offentliggöras i tidningen om EU-varumärken. Denna information kommer emellertid bara att publiceras om den icke iakttagna tidsfrist som ansökan om återställande av försutten tid gäller resulterade i offentliggörande av den förändrade statusen för ansökan/registreringen gällande ett EU-varumärke eller en EU-formgivning. Detta beror på att det endast är i en sådan situation som en tredje part skulle ha haft möjlighet att dra fördel av avsaknaden av rättigheter. Myndigheten ska till exempel offentliggöra en uppgift om att återställande av försutten tid har beviljats om den offentliggjort en uppgift om att registreringen upphörde på grund av underlåtenhet att uppfylla tidsfristen för betalning av förnyelseavgiften. Alla sådana offentliggöranden förs också in i registret. Information om att en ansökan om återställande av försutten tid har mottagits offentliggörs emellertid inte.

3.11 Beslut, andra parters roll i förfaranden återställande av försutten tid

Artiklarna 66 och 67 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 77 i förordningen om EU-formgivning

Den som ansöker om återställande av försutten tid är den enda parten i återställandeförfarandet, även när den tidsfrist som inte iakttogs var del av ett förfarande som berör två parter.

Beslutet om återställande av försutten tid kommer, om möjligt, att fattas i beslutet om att avsluta förfarandet. Myndigheten får också anta ett separat beslut om ansökan om återställande av försutten tid. I båda fallen kan den som ansökt om återställande av försutten tid överklaga beslutet att vägra att bevilja återställande av försutten tid tillsammans med ett överklagande mot beslutet att avsluta förfarandet. Ett beslut att bevilja återställande av försutten tid kan inte överklagas. Den andra parten i ett förfarande som berör två parter ska informeras både om att återställande av försutten tid har begärts och om detta förfarandes resultat. Om återställande av försutten tid beviljas är den andra partens enda möjlighet att överklaga att väcka talan som tredje man (se punkt 4 nedan).

3.12 Återställande av försutten tidvid förnyelser

De principer som anges i detta kapitel gäller även ansökningar om återställande av försutten tid vid förnyelseförfaranden, men med följande undantag.

Part i förfarandet

I förnyelseförfaranden är auktoriserade personer, i den mening som avses i artikel 53.1 i förordningen om EU-varumärken eller artikel 66.1 i förordningen om EU-formgivning, som missade tidsfristen för förnyelse parter i förnyelseförfarandet och kan därför begära återställande av försutten tid i eget namn (23/09/2020, T‑557/19, 7SEVEN (fig.), EU:T:2020:450, § 26, 31-32).

Tidsfrister

Om en tidsfrist för förnyelse överskreds och förlusten av rättigheter anmäldes till innehavaren av EU-varumärket är dagen för detta meddelande den tidpunkt då en omsorgsfull innehavare har två månader på sig att uppfylla kraven i artikel 104 i EUvarumärkesförordningen eller artikel 95 i förordningen om EU-formgivning (30/09/2010, C‑479/09 P, DANELECTRO, EU:C:2010:571, § 36, 42; 28/09/2021, R 396/2021‑2, Netcomponents, § 28). Meddelandet om förlust av rättigheter till innehavaren gäller även för en behörig person (23/09/2020, T‑557/19, 7SEVEN (fig.), EU:T:2020:450, § 47 et seq.). Om den som ansöker om förnyelse av ett EU-varumärke inte lämnar in ansökan om förnyelse eller betalar förnyelseavgiften inleds den ettåriga perioden efter att den missade tidsfristen löpt ut (artikel 104.2 i EU-varumärkesförordningen) den dag då skyddet upphör och inte vid utgången av den ytterligare sex månader långa respitperiod som fastställs i artikel 53.3 i EU-varumärkesförordningen. När det gäller förnyelse av en EU-formgivning inleds emellertid den ettåriga perioden efter att den missade tidsfristen löpt ut (artikel 95.2 i förordningen om EU-formgivning) vid utgången av den ytterligare sex månader långa respitperiod som fastställs i artikel 66.3 i förordningen om EU-formgivning.

Avgifter Angivelse av vilken period som ska återställas

I sin ansökan om återställande av försutten tid ska sökanden tydligt ange om han eller hon ansöker om återställande av den grundläggande perioden, respitperioden eller perioden i den mening som avses i artikel 180 i EU-varumärkesförordningen.

4 Förfaranden som inleds av tredje man

Artikel 104.6 och 104.7 i EU-varumärkesförordningen Artikel 95.6 och 95.7 i förordningen om EU-formgivning

En tredje man som under perioden mellan förlusten av rättigheterna fram till offentliggörandet av återställandet av rättigheter i god tro har släppt ut produkter på marknaden eller tillhandahållit tjänster under ett

varumärke som är identiskt med eller liknande EU-varumärket i fråga eller, när det gäller en EU-formgivning, i god tro har släppt ut produkter på marknaden

som innehåller eller använder en formgivning som omfattas av skyddet för EUformgivningen i fråga, får föra talan som tredje man mot beslutet att återställa rättigheterna för sökanden eller innehavaren av EU-varumärket/EU-formgivningen. För en sådan begäran gäller en tidsfrist på två månader som tar sin början vid det datum då den offentliggjordes, om offentliggörande har ägt rum, eller

vid det datum då beslutet att bevilja återställande av försutten tid började gälla, om

offentliggörande inte har ägt rum. Förordningarna innehåller inga bestämmelser gällande detta förfarande. Den enhet eller avdelning som fattade beslutet om att återinföra rättigheterna har ansvaret i fråga om förfaranden från tredje part. Myndigheten ska genomföra kontradiktoriska tvåpartsförfaranden, vilket innebär att den kommer att höra båda parterna innan det fattar sitt beslut.

Del A Allmänna regler Avsnitt 9 Utvidgning

1 Inledning

I detta avsnitt diskuteras reglerna i förhållande till nya medlemsstaters anslutning till Europeiska unionen och konsekvenserna för innehavare av EU-varumärken. Både absoluta och relativa registreringshinder tas upp i detta avsnitt. De relevanta bestämmelserna om utvidgning och EU-varumärken finns i artikel 209 i EU-varumärkesförordningen. Dessa bestämmelser infördes i förordningen i samband med utvidgningsprocessen 2004 (dåvarande artikel 142a i förordningen om gemenskapsvarumärken) och har inte ändrats under efterföljande utvidgningsprocesser. Den enda ändringen i förordningstexten är att de nya medlemsstaternas namn har lagts till. I tabellen i bilaga 1 anges de nya medlemsstaterna med respektive anslutningsdatum och officiellt språk.

2 Regler avseende prövning

2.1 Automatisk utsträckning av EU-varumärken till nya medlemsstater

I artikel 209.1 i EU-varumärkesförordningen fastställs grundregeln i samband med utvidgning, som är att alla befintliga ansökningar om EU-varumärken och registrerade EU-varumärken automatiskt utsträcks till de nya medlemsstaterna utan att någon ytterligare åtgärd vidtas av Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet, något annat organ eller innehavarna av de berörda rättigheterna. Man behöver inte betala några extra avgifter eller genomföra någon annan administrativ formalitet. Genom att befintliga ansökningar om EU-varumärken och registrerade EU-varumärken utsträcks till de nya medlemsstaternas territorier garanteras att dessa rättigheter har samma verkan i hela EU och följer den grundläggande principen om EU-varumärkets enhetliga karaktär.

2.2 Pågående ansökningar om EU-varumärke

Artikel 209.2 i EU-varumärkesförordningen innehåller en viktig övergångsbestämmelse enligt vilken ansökningar om EU-varumärken som är under behandling på anslutningsdagen inte får vägras med hänsyn till något av de absoluta registreringshindren i artikel 7.1 i EU-varumärkesförordningen, om detta hinder blir tillämpligt enbart på grund av en ny medlemsstats anslutning (klausul om undantag för gammal hävd). I praktiken innebär det till exempel att en ansökan om EU-varumärke inte avslås om den är ingiven före en ny medlemsstats anslutningsdag, även om varumärket är icke-särskiljande, beskrivande, generiskt, vilseledande eller strider mot allmän ordning eller goda seder på språket inom den nya medlemsstatens territorium.

För ansökningar som inges efter anslutningsdagen tillämpas registreringshindren i artikel 7.1 i EU-varumärkesförordningen även för den nya medlemsstaten. Det gäller även när ansökan om EU-varumärke har ett prioritetsdatum som ligger före den relevanta anslutningsdagen. Rätten till prioritet skyddar inte den som ansöker om EU-varumärke mot eventuella lagändringar som är relevanta för ansökan. Granskarna ska därför tillämpa samma prövningskriterier som för alla övriga officiella EU-språk. Det innebär att granskaren måste kontrollera om EU-varumärket i ansökan är beskrivande etc. även i den nya medlemsstaten. Denna princip ska dock tillämpas med försiktighet, eftersom den endast innebär att kriterierna för tillämpning av artikel 7.1 i EU-varumärkesförordningen inte ska bli strängare till följd av att nya medlemsstater ansluter sig. Den omvända slutsatsen, att benämningar som är beskrivande på ett språk eller inom en ny medlemsstats territorium ändå får registreras om ansökan om EU-varumärke inges före anslutningsdagen, stämmer inte alltid. Exempelvis kan beskrivande benämningar i de nya medlemsstaternas språk ha kommit in i befintliga medlemsstaters sedvanliga språk eller vara välkända inom dem (till exempel vodka), och geografiska beteckningar kan redan ha avslagits som beskrivande benämningar (till exempel Balaton eller Tokaj). Man ska även ta hänsyn till geografiska beteckningar som redan är skyddade i de nya medlemsstaterna och till skydd som härrör från EU-lagstiftningen eller bilaterala avtal mellan nya medlemsstater och EU eller befintliga medlemsstater. Registreringshindren i artikel 7.1 f och g i EU-varumärkesförordningen avseende märken som strider mot allmän ordning eller allmän moral respektive vilseledande märken, påverkas närmare bestämt endast av denna bestämmelse om vilseledandet eller överträdelsen av allmän moral beror på en innebörd som bara framgår på en ny medlemsstats språk. Myndigheten tolkar artikel 7.1 f i EU-varumärkesförordningen i enlighet med unionsomfattande kriterier, oavsett hur sträng moralen är i olika länder i EU. Slutligen påverkar bestämmelsen i artikel 209.2 i EU-varumärkesförordningen inte registreringshindren i artikel 7.1 e eller i i EU-varumärkesförordningen: det förstnämnda avser tecken som endast består av en form eller annan egenskap som följer av varans art, dess form eller en annan egenskap hos varan som krävs för att uppnå ett tekniskt resultat eller en varas form eller annan egenskap som ger varan ett betydande värde, och det sistnämnda avser andra tecken och emblem som inte skyddas genom artikel 6b i Pariskonventionen men som är av särskilt allmänt intresse.

2.3 Särskiljningsförmåga till följd av användning

I enlighet med myndighetens praxis måste särskiljningsförmåga till följd av användning (artikel 7.3 i EU-varumärkesförordningen) finnas på ingivningsdagen för ansökan om EU-varumärke och kvarstå till registreringsdagen. Om den som ansöker om ett EU-varumärke före anslutningsdagen kan visa att särskiljningsförmåga till följd av användning fanns på ansökningsdagen, förhindrar artikel 209.2 i EUvarumärkesförordningen invändningar på grund av att varumärket inte är särskiljbart

genom användning i de nya medlemsstaterna. Den sökande behöver alltså inte bevisa särskiljningsförmåga till följd av användning i de nya medlemsstaterna.

2.4 Ond tro

Myndigheten kommer anse att sökanden har ingett sin ansökan om ett EU-varumärke i ond tro om den inlämnades före anslutningsdatumet och avser en benämning som är beskrivande eller på annat sätt ogiltig för registrering på språket i en ny medlemsstat med syftet att få ensamrätt till en icke registrerbar benämning eller med andra förkastliga syften. Detta har i praktiken ingen verkan under själva prövningen, eftersom ond tro inte utgör ett absolut registreringshinder och myndigheten följaktligen inte har befogenhet att invända på eget initiativ. Myndigheten har till uppgift att beakta ingivande i ond tro endast då en ansökan om ogiltigförklaring inges (artikel 59.1 b i EUvarumärkesförordningen). Även de nationella varumärkesmyndigheterna i de nya medlemsstaterna är fast beslutna att vidta åtgärder mot ond tro i samband med utvidgning. De som ansöker om EU-varumärke bör därför ha i åtanke att även om det inte finns några registreringshinder under registreringsförfarandet, kan talan väckas mot deras registrerade EU-varumärken i ett senare skede på grundval av artikel 59.1 b i EU-varumärkesförordningen.

2.5 Omvandling

Omvandling av en ansökan om EU-varumärke till ansökningar om nationellt varumärke för nya medlemsstater kan begäras från och med dessa staters anslutningsdag. Omvandling är också möjlig när ansökningsdagen för ett omvandlat EU-varumärke är före anslutningsdagen. När det gäller en ny medlemsstat ska den omvandlade ansökan dock ha samma verkan som en äldre rättighet i enlighet med nationell lagstiftning. Nationell lagstiftning i nya medlemsstater innehåller antagna bestämmelser som är likvärdiga med artikel 209 i EU-varumärkesförordningen och som innebär att utsträckta EU-varumärken har samma verkan som äldre rättigheter i de nya medlemsstaterna endast från och med anslutningsdagen. I praktiken betyder detta att omvandlingsdagen i en ny medlemsstat inte kan inträffa före den statens anslutningsdag. Om man tar Kroatiens anslutning som exempel, innebär detta att även om ett omvandlat EU-varumärke har ansökningsdatumet 01.05.2005, kommer omvandlingsdatumet inte att vara 01.05.2005 i Kroatien utan 01.01.2013, dvs. Kroatiens anslutningsdag. Utvidgningsdatumet utlöser inte någon ny tremånadersfrist för ansökan om omvandling enligt artikel 139.4 i EU-varumärkesförordningen.

2.6 Övriga praktiska konsekvenser

2.6.1 Auktoriserade ombud

Från och med en ny medlemsstats anslutningsdag behöver sökande (likväl som övriga parter i förfaranden inför myndigheten) med säte eller hemvist i den staten inte längre företrädas av ett auktoriserat ombud. Från och med en ny medlemsstats anslutningsdag kan auktoriserade ombud från den staten tas med i myndighetens förteckning över auktoriserade ombud i enlighet med artikel 120 i EUvarumärkesförordningen och får sedan företräda tredje parter inför myndigheten.

2.6.2 Första och andra språk

Från och med en ny medlemsstats anslutningsdag (se bilaga 1) får den statens officiella språk användas som första språk i ansökningar om EU-varumärke som inges på eller efter den dagen.

2.6.3 Översättning

Ansökningar om EU-varumärke med ansökningsdatum före en ny medlemsstats anslutningsdag och befintliga registreringar av EU-varumärken kommer varken att översättas eller offentliggöras på nytt på den statens språk. Ansökningar om EUvarumärke som inges efter en ny medlemsstats anslutningsdag översätts till och offentliggörs på alla officiella EU-språk.

2.6.4 Företräde

Företräde kan åberopas för ett nationellt varumärke som var registrerat före anslutningen av den nya medlemsstaten i fråga eller till och med före upprättandet av Europeiska unionen. Yrkandet om företräde får emellertid inte göras förrän efter anslutningsdagen. Det varumärke som registrerats i den nya medlemsstaten måste vara äldre än EU-varumärket. Eftersom ett utsträckt EU-varumärke har samma verkan i den nya medlemsstaten som en äldre rättighet från och med anslutningsdagen, är yrkande om företräde bara relevant när det äldre nationella varumärkets ansökningsdatum eller prioritetsdatum ligger före anslutningsdagen i tiden. Exempel 1: Samma person inger en ansökan om EU-varumärke den 1 april 1996

och en ansökan om nationellt varumärke i Rumänien den 1 januari 1999. Efter 01.01.2007 (Rumäniens anslutningsdag) kan personen åberopa företräde för den rumänska ansökan om nationellt varumärke. Exempel 2: Samma person innehar en internationell registrering som designerar

EU den 1 januari 2005 och som sedan designerar Rumänien den 1 januari 2006. Efter 01.01.2007 kan företräde för den rumänska designeringen åberopas även om själva designeringen skedde senare än den internationella registrering som

designerar EU. Det beror på att EU-varumärket får rättsverkan från och med den nya medlemsstatens anslutningsdag (i detta fall 01.01.2007).

2.6.5 Granskning

De nationella varumärkesmyndigheterna i en ny medlemsstat kan göra granskningar (artikel 43.2 och 43.3 i EU-varumärkesförordningen) från och med den statens anslutningsdag. Endast ansökningar om EU-varumärke med ansökningsdag på eller efter anslutningsdagen skickas till nationella varumärkesmyndigheter för granskning.

3 Regler avseende invändning och annullering

1. I enlighet med artikel 209.4 b i EU-varumärkesförordningen är det inte tillåtet att invända mot eller ogiltigförklara en ansökan om EU-varumärke på grundval av en nationell äldre rättighet som förvärvats i en ny medlemsstat före den statens anslutningsdag. Ansökningar om EU-varumärke som ingetts på eller efter anslutningsdagen omfattas dock inte av denna klausul om undantag för gammal hävd, så dessa kan avslås efter invändning eller ogiltigförklaras, med anledning av en äldre nationell rättighet i en ny medlemsstat. Detta förutsatt att den äldre rättigheten faktiskt är äldre om man jämför de två ansöknings- eller prioritetsdatumen. 2. När det gäller invändningar finns ett undantag från denna (övergångs)bestämmelse i artikel 209.3 i EU-varumärkesförordningen. Om en ansökan om EU-varumärke har ingetts under de sex månaderna närmast före anslutningsdagen får invändningar framställas på grund av att det fanns en nationell rättighet i en ny medlemsstat på anslutningsdagen, förutsatt att denna rättighet a. har ett tidigare ansökningsdatum eller prioritetsdatum, och b. har förvärvats i god tro. 3. Det är ansökningsdag och inte prioritetsdag som är avgörande för huruvida en invändning får framställas mot en ansökan om EU-varumärke på grundval av en äldre rättighet i en ny medlemsstat. Ovannämnda bestämmelser får i praktiken de konsekvenser som framgår av följande exempel avseende Kroatiens anslutning (01.07.2013): a. Om en ansökan om EU-varumärke ingavs före 01.01.2013 (prioritetsdatum är irrelevant i detta sammanhang) kan man inte under några omständigheter framställa någon invändning eller ogiltigförklara EU-varumärket på grundval av en nationell äldre rättighet i en ny medlemsstat. b. Om en ansökan om EU-varumärke ingavs mellan 1.01.2013 och 30.06.2013 (dvs. de sex månaderna närmast före anslutningsdagen), får invändning framställas av ett kroatiskt varumärke, förutsatt att det kroatiska varumärkets ansökningsdatum eller prioritetsdatum föregår ansökningsdatumet eller prioritetsdatumet för den ansökan om EU-varumärke som invändningen avser och förutsatt att ansökan om det nationella varumärket skedde i god tro.

c. En ansökan om EU-varumärke med ansökningsdatum 01.07.2013 eller senare kan invändas mot eller ogiltigförklaras på grundval av ett varumärke som registrerats i Kroatien, om det varumärket har ett äldre ansökningsdatum eller prioritetsdatum enligt de normala reglerna. Förvärvande i god tro är inget villkor. Detta gäller alla nationella varumärken och äldre icke-registrerade rättigheter som någon ansökt om eller förvärvat i en ny medlemsstat före anslutningen. d. En ansökan om EU-varumärke med ansökningsdatum 01.07.2013 eller senare, men som har ett prioritetsdatum före 01.07.2013, kan man invända mot eller ogiltigförklara på grundval av ett varumärke som registrerats i Kroatien, om det varumärket har ett äldre ansökningsdatum eller prioritetsdatum enligt de normala reglerna. Detta övergångsundantag är begränsat till rätten att framställa en invändning och innefattar inte rätten att inge en ansökan om annullering på grund av relativa registreringshinder. Om det inte inkommer någon invändning under ovannämnda sexmånadersperiod, kan ansökan om EU-varumärke inte längre bestridas genom en invändning eller en ansökan om ogiltigförklaring. 4. Enligt artikel 209.5 i EU-varumärkesförordningen får användningen av ett EUvarumärke med ansökningsdatum före en ny medlemsstats anslutningsdag förbjudas i enlighet med artiklarna 137 och 138 i EU-varumärkesförordningen om ett äldre varumärke registrerats i den nya medlemsstaten i god tro med ett ansökningseller prioritetsdatum före anslutningsdagen. Ovannämnda bestämmelse gäller även ○ ansökningar om nationella varumärken som ingetts i nya medlemsstater, förutsatt att de sedan har registrerats, och ○ oregistrerade rättigheter som förvärvats i nya medlemsstater och som omfattas av artikel 8.4 eller artikel 60.2 i EU-varumärkesförordningen, förutsatt att datum för förvärv av rättigheten enligt nationell lagstiftning ersätter ansöknings- eller prioritetsdatumet. 5. När en invändning grundar sig på ett nationellt registrerat varumärke eller annan rättighet i en ny medlemsstat, är det om invändningen är befogad eller inte som avgör om den rättigheten kan åberopas som grund för invändning mot en ansökan om EU-varumärke. Det är inte en fråga om tillåtlighet.

6. Det äldre nationella varumärket antas ha förvärvats i god tro. Detta innebär att om god tro ifrågasätts måste den andra parten i förfarandet (den som ansökt om det bestridda EU-varumärket vid tillämpning av artikel 209.4 i EUvarumärkesförordningen eller innehavaren av det registrerade EU-varumärket vid tillämpning av artikel 209.5 i EU-varumärkesförordningen) bevisa att innehavaren av den äldre nationella rättighet som erhållits i en ny medlemsstat, handlade i ond tro när denne ingav den nationella ansökan eller på annat sätt förvärvade rättigheten.

7. Artikel 209 i EU-varumärkesförordningen innehåller inte några övergångsbestämmelser om villkoret om bruk (artiklarna 18 och 47 i EUvarumärkesförordningen). I invändningsförfaranden uppkommer skyldigheten att verkligen använda varumärket när den som ansöker om det bestridda EUvarumärket begär att invändaren ska bevisa bruk av det äldre varumärket i enlighet med artikel 47.2 och 47.3 i EU-varumärkesförordningen samt artikel 10 i den

delegerade förordningen avseende EU-varumärken. Frågor som har att göra med utvidgning kan uppkomma när det gäller tid och plats för användning av det äldre varumärket. Följande två fall kan urskiljas: a. Det äldre varumärket är ett nationellt varumärke som är registrerat i en ny

medlemsstat.

I detta fall måste invändaren bevisa att det äldre varumärket varit i verkligt bruk. Denna situation kan endast uppstå i samband med att invändningen riktas antingen mot en ansökan om EU-varumärke med ansökningsdatum efter anslutningsdagen eller mot en ansökan om EU-varumärke som ingetts under de sex månaderna närmast före anslutningsdagen. Det äldre nationella varumärket måste ha varit i verkligt bruk i det område där det är skyddat under de fem år som föregår ansöknings- eller prioritetsdagen av den bestridda ansökan om EU-varumärke. I detta avseende är det oväsentligt om bruket avser en period när den berörda staten redan var en medlemsstat i Europeiska unionen. Beviset av bruk kan alltså även avse en period före anslutningsdagen (när det gäller Kroatien före 01.07.2013). b. Det äldre varumärket är ett EU-varumärke Om ägaren till det tidigare EU-varumärket endast kan bevisa användning på en ny medlemsstats eller flera nya medlemsstaters territorium, eftersom användningsskyldigheten avser den period på fem år som föregår ansökningsdagen eller prioritetsdagen av den bestridda ansökan om EUvarumärke, kan användning i en ny medlemsstat (eller flera nya medlemsstater) bara beaktas om den berörda staten var medlemsstat i Europeiska unionen på den dag då ansökan lämnades in eller på prioritetsdagen för den bestridda ansökan om EU-varumärke (artikel 47.2 i EU-varumärkesförordningen kräver användning ”i unionen”). Före anslutningsdatumen är de nya staterna inte medlemsstater i unionen, och därför kan användning ”i unionen” inte bevisas. Femårsperioden ska därför bara räknas från och med anslutningsdatumen i fråga.

8. Det finns inga särskilda övergångsproblem när det gäller invändningsförfaranden. Rätten att välja ett annat handläggningsspråk än något av myndighetens fem språk enligt artikel 146.8 i EU-varumärkesförordningen är tillämplig från och med anslutningsdagen när det gäller de andra officiella språken i EU.

Bilaga 1

Del A Allmänna regler Avsnitt 10 Bevis

1 Inledning

I detta avsnitt av riktlinjerna behandlas de allmänna bestämmelserna om bevismedel vid förfaranden vid myndigheten avseende EU-varumärken och EU-formgivningar. Mer utförlig information om vart och ett av förfarandena vid myndigheten finns i respektive särskilt riktlinjeavsnitt. Inlämning av relevanta och övertygande bevis är avgörande för att stödja yrkanden, validera bakomliggande fakta och argument, och lägga grunden för ett ärende vid myndigheten. Förfaranderegler anger hur och inom vilka tidsfrister bevis ska lämnas in. Kvaliteten på bevisen är av yttersta vikt, så det är grundläggande för bevisningseffektiviteten att säkerställa dess trovärdighet (eller bevisvärde). Syftet med denna del av riktlinjerna är att hjälpa parterna att förstå bevismaterialsreglerna och hur bevisvärdet kan förbättras. Praktisk vägledning, baserad på relevant rättsligt ramverk och rättspraxis, om vilken typ av bevis som kan lämnas för att bevisa en omständighet eller stödja ett argument, samt hur det ska presenteras ges. Det här avsnittet är strukturerat på följande sätt: Allmänna principer – definierar begreppen fakta, bevis och argument, presenterar

tillåtlighets- och relevansprinciperna samt klargör bevisbördan och beviskraven. Hur bevis läggs fram − beskriver ramen för bevisinsamling.

Specifika bevismedel – fokus ligger på de olika typer av bevis som kan lämnas fram.

För sent inlämnade bevis vid inter partes-förfaranden – beskriver reglerna för sen

inlämning av bevis vid inter partes-förfaranden.

2 Allmänna principer

2.1 Fakta, bevis och argument

I EU-varumärkesförordningen, förordningen om EU-formgivning och respektive sekundärrättsakter används uttrycket ”fakta, bevis och argument” i bestämmelser som rör myndighetsförfaranden. De är de grundläggande elementen i den juridiska utläggningen. Förhållandet och samspelet mellan i) fakta, ii) bevis och iii) argument är avgörande eftersom var och en av dem spelar en avgörande och tydlig roll i beslutsprocessen. Fakta avser omständigheter, händelser eller situationer som ligger till grund för en fordran (eller ett svaromål). De är de väsentliga elementen som måste fastställas för att tillämpa den relevanta rättsliga bestämmelsen. Bevis är sättet på vilket fakta stöds och kan verifieras. Bevisens relevans och tillförlitlighet avgör dess ”bevisvärde” när det gäller att styrka påstådda fakta eller den rättsliga bestämmelsen (se punkt 2.3.2). Argument framförs för att i) fastställa vissa fakta eller ii) besluta hur en rättsregel ska tillämpas på en viss faktauppsättning. En grundläggande uppgift för myndigheten är att utvärdera fakta, bevis och argument vid beslutsfattande om de rättsfrågor som är relevanta för de ärenden som behandlas. I enlighet med artikel 95.1 i EU-varumärkesförordningen och artikel 80.1 i förordningen om EU-formgivning måste myndigheten göra en egen faktautvärdering. Vid inter partes-förfaranden är myndighetens undersökningar begränsade till de ”fakta, bevis och argument som parterna lämnat in och de yrkanden som framförts”. Såsom förklaras nedan har omfattningen av den sistnämnda begränsningen klargjorts genom rättspraxis i två viktiga avseenden: i) den hindrar inte myndigheten från att beakta välkända fakta och ii) den ålägger myndigheten att undersöka villkoren för tillämpning av en bestämmelse som parterna har åberopat till stöd för sina yrkanden. Det är en viktig skillnad mellan faktafrågor och rättsfrågor. Rättsfrågor avser tolkning och tillämpning av rättsliga regler. Myndighetens beslut

fastställer vilka rättsliga frågor som är nödvändiga Information om att lösa ärendet inför den och hur du säkerställer korrekt tillämpning av lagen, se domen av den 12 juli 2023 för T-694/21, aTmos, EU:T:2023:395, § 69 för ett liknande resonemang). Dessa rättsfrågor omfattar alla frågor som måste prövas i syfte att bedöma de fakta och bevis som parterna åberopar och tillåta eller avvisa sina argument.

Vissa rättsfrågor rör grundläggande processkrav eller är nödvändiga att lösa för att säkerställa korrekt tillämpning av lagen. Dessa rättsliga parametrar måste granskas av myndigheten även om parterna inte tar upp dem. Exempel: ○ i invändningsförfaranden som grundar sig på sannolikheten för förväxling är det nödvändigt att fastställa det äldre varumärkets särskiljande karaktär, även

om det inte tas upp av någon part (18/06/2020, C-702/18 P, PRIMART Marek Łukasiewicz (fig.)/PRIMA et al., EU:C:2020:489, § 43); ○ definitionen av omsättningskretsen (den berörda allmänheten) och området bör alltid granskas eftersom den ingår i helhetsanalysen av eventuell förväxlingsrisk, även om det inte tas upp av någon part (05/10/2017, T‑337/16, VERSACCINO (fig.) / VERSACE et al., EU:T:2017:692, § 67-68). Andra rättsfrågor analyseras endast av myndigheten om de tas upp och hävdas av parterna, till exempel argument för att det äldre märket ska bli mer särskiljbart. Faktafrågor avser omständigheter, händelser eller situationer som ska styrkas

genom bevis. I invändningsförfaranden är det till exempel en sakfråga om omsättningskretsen förstår ett visst element i ett tecken på ett visst sätt.

Det är viktigt att notera att artikel 95.1 i EU-varumärkesförordningen inte hindrar myndigheten från att på eget initiativ beakta välkända fakta som inte behöver bevisas, eftersom de sannolikt är kända för alla eller kan inhämtas från allmänt tillgängliga källor (05/10/2017, T-36/17, COLINEB/Colina (fig.), EU:T:2017:690, § 29). Mer information finns i del A, Allmänna regler, avsnitt 2, Allmänna principer som ska följas i förfaranden, 1 Fullgod grund för beslut, och där angiven rättspraxis. Mer information om skillnaden mellan faktafrågor och rättsfrågor vid bedömningen av förväxlingsrisk finns i del C Invändning, avsnitt 2 Dubbel identitet och förväxlingsrisk, kapitel 1 Allmänna principer, 3.4 Förväxlingsrisk: faktafrågor och rättsfrågor.

2.2 Bevisbörda

Bevisbördan avser skyldigheten att lägga fram bevis och argument till stöd för ett sakliga eller rättsliga yrkanden. Som regel åligger det parten som åberopar eller förlitar sig på yrkandet. Fastställande av var bevisbördan ligger är särskilt viktig i förfaranden mellan parter där myndigheten, i enlighet med artikel 95.1 i EU-varumärkesförordningen och artikel 80.1 i förordningen om EU-formgivning, är begränsad till de fakta, bevis och argument som parterna lagt fram och de yrkanden som framförts. Om den som ansöker om ett EU-varumärke i ett invändningsförfarande till exempel inte lämnar in bevis på användning av det tidigare enda varumärket som åberopas, avslås i enlighet med artikel 47.2 och 47.3 i EU-varumärkesförordningen. På samma sätt ska sökanden, om de hävdar att varumärkena kan samexistera, lägga fram bevis som visar att sådana varumärken samexisterar utan konflikt, att omsättningskretsen varit medveten om vart och ett av varumärkena före ingivningsdagen för ansökan om registrering och övriga krav (01/03/2018, C‑412/16 P, ocean beach club Ibiza (fig.)/ocean club Ibiza (fig.), EU:C:2018:140, § 43-44).

Även om bevisbördan i allmänhet vilar på den part som lämnar in yrkandet, finns det situationer där den är omvänd. I fall av återkallande som bygger på att varumärket inte har använts behöver den som ansöker om annullering till exempel inte bevisa sitt påstående om att det omtvistade varumärket inte har använts i praktiken, utan det ligger på innehavaren av EU-varumärket att bevisa att dess varumärke har använts i praktiken. Detta följer av artikel19.1 i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken och bekräftas i rättspraxis (10/03/2022, C‑183/21, MAXUS, EU:C:2022:174, § 36-38). Mer information finns i del D, Annullering, avsnitt 2, Materiella bestämmelser, punkt 2.2.1 Bevisbörda. Bevisbördan kan även flyttas vid antagande. Innehavaren kan till exempel åtnjuta ett antagande i god tro vid annulleringshandlingar där ond tro åberopas. När övertygande bevis motbevisar detta antagande är det innehavaren som ska tillhandahålla rimliga förklaringar avseende de mål och den kommersiella logik som eftersträvas med ansökan om registrering av det relevanta märket (23/05/2019, T-3/18 & T-4/18, ANN TAYLOR/ANNTAYLOR et al., EU:T:2019:357, § 36-37 och den rättspraxis som citeras där). Mer information om bevisbörda där ond tro åberopas finns i del D, Annullering, avsnitt 2, Materiella bestämmelser, punkt 3.3.3 Bevis på ond tro.

2.3 Beviskrav och bevisvärde

Två relaterade men åtskilda begrepp spelar roll vid bevisbedömning i förfaranden: beviskrav och bevisvärde. Beviskraven avser den bevisnivå som krävs för att bevisa ett faktum i ett rättsligt mål. De två huvudstandarderna är ”bortom rimligt tvivel” (främst vid brottmål) och ”i enlighet med sannolikhetsövervikten” (för civilrättsliga frågor). Med bevisvärde avses däremot bevisens kvalitet och dess förmåga att bevisa en viss sak. Till exempel har bevis från oberoende och opartiska källor i allmänhet ett högre bevisvärde än bevis från själva parten. Fastställandet av bevisvärdet är ett viktigt steg för att kunna bedöma alla bevis tillsammans gentemot tillämpliga beviskrav.

2.3.1 Beviskrav

Faktiska påståenden måste bevisas med specifika och övertygande bevis som inte är baserade på sannolikheter eller antaganden (se 10/09/2008, T-325/06, CAPIO/ CAPIOX, EU:T:2008:338, § 34). De inlämnade bevisen måste bedömas för att avgöra om de uppfyller det nödvändiga beviskravet, som i allmänhet baseras på sannolikhetsavvägning (23/05/2019, T‑312/18, AQUAPRINT / AQUACEM et al., EU:T:2019:358, § 107). Följaktligen måste en part visa att dess påståenden är mer benägna att vara sanna än inte. Endast antaganden är inte tillräckliga och parten måste lägga fram tydliga och övertygande bevis för att validera kraven i respektive yrkande, såsom följande:

för att fastställa att ett varumärke är känt (artikel 8.5 i EU-varumärkesförordningen)

– krävs ”detaljerade och verifierbara” bevis (10/05/2007, T-47/06, NASDAQ (fig.)/ NASDAQ, EU:T:2007:131, § 52); för att bevisa att användningen är skadlig för eller riskerar att skada det

äldre märkets särskiljande karaktär enligt artikel 8.5 i EU-varumärkesförordningen måste en stor sannolikhet för en förändring i det ekonomiska beteendet hos genomsnittskonsumenten fastställas (19/05/2021, T‑510/19, DEVICE OF A JUMPING ANIMAL (fig.)/PUMA (fig.) et al., EU:T:2021:281, § 143 & 152); för att bevisa ond tro enligt artikel 59.1 b i EU-varumärkesförordningen krävs bevis

som, mot bakgrund av påståendets allvar inte kan betraktas som oväsentliga, tveksamma eller svaga (23/05/2019, T-3/18 & T-4/18, ANN TAYLOR/ANNTAYLOR et al., EU:T:2019:357, § 177). Myndigheten utför en övergripande bedömning av de bevis som lämnats in, vilket innebär att alla omständigheter i det specifika fallet måste beaktas och att allt material som lämnats in måste bedömas tillsammans. Även om bevisen i sig kan vara otillräckliga för att bevisa påståendet, kan de fungera i kombination med annan dokumentation och information (17/04/ 2008, C‑108/07 P, FERRO/FERRERO, EU:C:2008:234, § 36, and 7/02/2024, T‑792/22, WOXTER (fig.), EU:T:2024:69, § 41). Bevisningen måste dessutom bedömas med hänsyn till fallets särskilda omständigheterna. Bevis som i vissa fall skulle anses otillräckliga kan därför räcka för att väga balansen i specifika situationer. Låga försäljningssiffror kan till exempel tyda på verklig användning där produkterna är dyra eller nischade (05/03/2025, T-118/24, ROZALIYA jewelry for enlightenment, EU:T:2025:216, § 52).

2.3.2 Bevisvärde

Parterna måste tillhandahålla övertygande och tillförlitliga bevis för de påståenden som görs. I förfaranden vid myndigheten är det enda relevanta kriteriet för att bedöma bevisvärdet som lagligen åberopas bevisens trovärdighet (13/05/2020, T‑288/19, IPANEMA (fig.)/ iPANEMA (fig.) et al., EU:T:2020:201, § 41). Trovärdighet är en vägledande princip vid bevisgranskning och myndigheten måste avgöra om bevisen är tillförlitliga och objektivt övertygande. Vid skriftliga bevis, som är den absolut vanligaste formen vid förfaranden vid myndigheten, tillämpas enligt rättspraxis konsekventa kriterier för att bedöma trovärdigheten (06/11/2014, T-463/12, MB/MB&P (fig.) et al., EU:T:2014:935, § 53). Framför allt måste bevisvärdet granskas mot bakgrund av dess ursprung, inklusive vem som utfärdade det och deras förhållande till parterna

omständigheterna under vilka det upprättades, till exempel syftet och tidpunkten

mottagaren, som kan indikera avsedd användning eller tillförlitlighet

dess innehåll samt rimligheten och riktigheten i informationen och om den verkar

vara välgrundad och tillförlitlig. Bevisens ursprung och sammanhang är viktiga indikatorer för deras trovärdighet. Handlingar från oberoende källor får större betydelse i fråga om trovärdighet. Handlingar från enskilda personer med nära anknytning till den part som lämnar in

dem – såsom uttalanden från driftchefen eller en anlitad expert – får å andra sidan mindre betydelse när det gäller bevisvärde på grund av bristande oberoende. Även om sådana bevis tillåts kan de i sig inte styrka de påståenden som gjorts (30/06/2009, T‑435/05, DR. NO / DR.NO, EU:T:2009:226, § 45 and 07/06/2005, T‑303/03, Salvita / SOLEVITA, EU:T:2005:200, § 42-45). Trovärdigheten hos vissa typer av bevis ifrågasätts ofta, även om de utarbetas av ansedda experter. Metoder för konsumentundersökningar kan till exempel ifrågasättas, till exempel på grund av ledande frågor som uppmuntrar till ”ovanliga spekulationer” (02/03/2022, T-125/21, Eurobic / BANCO BiG BANCO DE INVESTIMENTO GLOBAL (fig.) et al., EU:T:2022:102, § 43-47). På samma sätt anses edsvurna utsagor eller lagstadgade förklaringar i allmänhet ha ett lågt bevisvärde. Domstolen har betonat att det är viktigt att beakta vem som utfärdade dokumentet, omständigheterna kring upprättandet, dess mottagare och huruvida dess innehåll verkar sunt och tillförlitligt för att bedöma deras rimlighet (07/09/2022, T‑521/21, ad pepper the e-advertising network (fig.), EU:T:2022:520, § 99 och där angiven rättspraxis). Mer information om bedömning av olika typer av skriftliga bevis finns i punkt 4.

2.4 Tillåtlighet och relevans

För att vara tillåtliga måste bevis uppfylla de relevanta förfaranderegler som fastställs i förordningarna och respektive verkställande direktörs beslut. Exempel: Myndigheten kan bortse från bevis som inte lämnas in i tid (artikel 95.2 i EU-

varumärkesförordningen och artikel 80.2 i förordningen om EU-formgivning). Skriftliga bevis måste läggas fram i enlighet med de formella kraven i artikel 55 i

den delegerade förordningen om EU-varumärken, som även gäller vid förfaranden avseende EU-formgivningar i enlighet med artikel 11 i den delegerade förordningen om EU-formgivning. Om en bilaga på databäraren inte överensstämmer med den godtagbara typen av

databärare enligt artikel 2.1 eller de tekniska specifikationerna enligt artiklarna 3 och 4 i beslut nr EX‑26-05 kommer myndigheten att anse att den inte har lämnats in utan att uppmana parten att åtgärda bristen (artikel 6 a, beslut nr EX‑26-05). Relevans avser sambandet mellan bevisen och de fakta som ska bevisas. Följande tabell innehåller exempel på påståenden med allmänna uppgifter om bevis som är relevanta för de fakta som måste bevisas:

Tabell 1: Förfaranden om EU-varumärken Tabell 2. Tabell 2: Förfaranden om EU-formgivningar Tabell 3.

Det finns andra aspekter som avgör bevisens relevans, såsom den tidpunkt som ska beaktas för varje grund och de berörda varorna och tjänsterna, framför allt vid varumärkesförfaranden.

3 Inlämning av bevis

Enligt artikel 97 i EU-varumärkesförordningen, artikel 51i den delegerade förordningen om EU-varumärken, artikel 83 i förordningen om EU-formgivning och artikel 43 i genomförandeförordningen om EU-formgivning omfattar metoderna för att lämna och erhålla bevis i alla förfaranden inför myndigheten följande: Hörande av parter.

Inhämtande av upplysningar.

Framställning av handlingar och bevis.

Hörande av vittnen.

Sakkunnigutlåtanden.

Beedigat eller intygat skriftligt utlåtande eller annat skriftligt utlåtande som

har liknande rättsverkan enligt lagstiftningen i den medlemsstat där utlåtandet upprättades. Granskning av myndigheten på plats.

Den vanligaste typen av bevis är inlämning av dokument och föremål. I enlighet med CP10 och CP12 godtar myndigheten bland annat följande: Fakturor och andra affärshandlingar.

Kataloger, annonser och marknadsföringsrelaterade dokument.

Publikationer.

Varuprover.

Officiella och offentliga handlingar.

Vittnesutsagor.

Beedigade eller intygade utlåtanden (affidavit).

Marknadsundersökningar.

Utdrag från sociala medier, utskrifter och skärmdumpar från onlinekällor.

Olika typer av bevis får lämnas in för att fastställa samma fakta eller krav och parterna får fritt välja vilka bevismedel de lämnar in (26/06/2019, T‑651/18, HAWKERS (fig.)/ HAWKERS (fig.) et al., EU: T:2019:444, § 35). Det är viktigt att välja rätt information som ska läggas fram som bevis. Bevisningen måste vara tillräckligt specifik för att kunna bevisa de faktiska omständigheterna. Till exempel kommer allmänna bevis rörande omsättning eller vinst inte att visa hur omfattande användningen är lika effektivt som de mer specifika programuppgifterna

och den tid som krävs för att sända en film på tv eller visa på biografer som mer korrekt visar användningens omfattning (30/06/2009, T‑435/05, DR). NO/DR. NO, EU:T:2009:226, § 45).

3.1 Allmänna krav och rekommendationer

Enligt artikel 55.2 i den delegerade förordningen om EU-varumärken och artikel 11 i den delegerade förordningen om EU-formgivning om prövning av skriftliga bevis i förfaranden måste alla handlingar och andra bevis läggas till som en bilaga i inlämningen. Inlagan ska även innehålla ett index över bevisningen i bilagorna enligt följande: Numret på den bilaga som bevismaterialet ingår i.

En kort beskrivning av allt bevismaterial.

Antalet sidor i varje handling eller annat material (i förekommande fall).

Det sidnummer i framställningen där handlingen eller materialet nämns.

Nedan följer ett exempel på ett godtagbart index:

Bilagorna ska vara numrerade i ordningsföljd och i enlighet med indexet. Själva bilagorna ska namnges på sin första sida och ha sidnummer som fortsätter från en bilaga till nästa. Inlagan måste hänvisa till bilagans nummer i enlighet med indexet (t.ex. bilaga 1) när den nämns i texten. När det gäller bevis på databärare fastställs tekniska specifikationer i beslut nr EX‑26‑05 av myndighetens verkställande direktör av den 1 juli 2026 gällande tekniska specifikationer för bilagor som lämnas in på databärare (för mer information, se Riktlinjerna, del A, Allmänna regler, Avsnitt 1, Kommunikationsmetoder och tidsfrister, punkt 3.1.4, Databärare). Parterna måste strukturera bevis på databärare i enlighet med artikel 55 i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken och behandla varje mapp som motsvarande en bilaga. Bästa praxis: I parternas, myndighetens och i högre instansers intresse rekommenderar myndigheten följande tillvägagångssätt när bevis och inlagor struktureras för att underlätta behandlingen och hanteringen av akterna: 1. Parterna bör begränsa sina inlagor till bevismaterial som är relevanta för ärendet och för grunden/argumentet i fråga och undvika ovidkommande eller överflödigt material. 2. Om dokumentationen skickas i flera omgångar ska varje parti numreras, ha sidnummer och visa det totala antalet sidor i varje parti.

3. Även om bilagor lämnas in vid olika tidpunkter inom ramen för samma förfarande bör de numreras i ordningsföljd för att undvika förvirring på grund av en upprepning av numreringen. 4. Fotografier bör lämnas in i stället för fysiska provexemplar (t.ex. behållare, förpackningar osv.), utom i fall där de relevanta detaljerna inte kan återges visuellt. 5. Inga originalhandlingar eller originalföremål bör skickas med post, eftersom myndigheten inte kommer att återlämna några original utan arkivera dem (artikel 115 i EU-varumärkesförordningen, artikel 112 i förordningen om EUformgivning). 6. För att underlätta skanning får bevismaterial som skickas med post inte vara häftade, bundna eller placerade i mappar. Om materialet måste skickas i två exemplar för vidarebefordran till den andra parten bör de vara tydligt märkta som sådana. 7. Om flera varumärken, varor och tjänster eller datum visas i ett enda bevismaterial bör det tydligt anges i inlagan vilken information som är relevant för förfarandet i fråga. 8. Om färgen är relevant för förfarandet ska bevismaterialet lämnas in i färg (t.ex. ett registreringsintyg för ett märke i färg eller bevis på verkligt bruk).

9. Om ärendet gäller en rad olika äldre varumärken, grunder, klasser eller långa förteckningar över varor och tjänster bör parten i sin inlaga förklara vilken fråga som stöds av varje typ av bevis (t.ex. bilagorna A–D innehåller bevis på användning av det äldre varumärket 1 för klass 25, eller för varor som omfattas av den breda kategorin kläder i klass 25, bilagorna E–F visar att det äldre varumärket 2 i klass 25 är känt/välkänt/har hög särskiljningsförmåga, och bilaga G innehåller bevis på användning av det äldre varumärket 3 för detaljhandelsförsäljning av kläder i klass 35).

3.1.1 Brister

En brist kan tas upp i enlighet med artikel 55.3 i den delegerade förordningen om EU-varumärken och artikel 11 i den delegerade förordningen om EU-formgivning om 1. det inte finns något tydligt index, 2. indexet inte anger antalet bilagor, en beskrivning av varje bevis eller sidnumret i inlagan där bevisföremålet behandlas, eller 3. bevismaterialet inte är strukturerat i bilagor numrerade i ordningsföljd och/eller om dessa inte är strukturerade i enlighet med förteckningen. Dessutom kommer myndigheten endast att beakta en handling eller ett bevis om det går att fastställa vilken grund eller vilket argument bevismaterialet hänför sig till. I myndighetens beslut anges vilka bevis som inte beaktas på grund av att de inte uppfyller ovannämnda bestämmelser. För bilagor som lämnas in på databärare, även om bilagan uppfyller de tekniska specifikationerna i artiklarna 3 och 4 i beslut nr EX‑26‑05, kan invändningar göras mot en brist om materialet är oläsligt.

Om en rättad bilaga inte lämnas in på nytt anses den ursprungliga bilagan inte ha lämnats in (se artiklarna 5 och 6 b i det beslutet; för mer information om databärare, se Riktlinjerna, del A, Allmänna regler, avsnitt 1, Kommunikationsmetoder och tidsfrister, punkt 3.1.4, Databärare).

3.2 Särskilda krav i förfaranden inter partes

I förfaranden inter partes, där ett meddelande med bilagor lämnas in via post eller bud, måste parten lämna in lika många kopior av bilagorna som det finns parter i förfarandet (artikel 64 i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken). Detta krav gäller inte för förfaranden på nätet där all kommunikation endast kan lämnas in elektroniskt. Myndigheten kräver emellertid inte kopior om de bilagor som skickas med post eller bud består av pappersdokument (som t.ex. lösa bevisblad) i storlek upp till A3. Detta beror på att dessa handlingar skannas in i den elektroniska filen och överförs till den andra parten med hjälp av elektroniska kommunikationsmedel. I undantagsfall, om den andra parten inte använder elektronisk kommunikation, kommer myndigheten att skapa en papperskopia eller en kopia på en databärare och skicka den med post eller bud. Bilagor som skickas med post eller bud måste emellertid lämnas in i två exemplar om bilagan består av pappersdokument som är större än A3-storlek, eller om

bilagan inte består av papper (t.ex. produktprover och andra fysiska bevis). Detta

inbegriper även bevismaterial på databärare, eftersom en kopia krävs som en skyddsåtgärd även om databärarens innehåll har laddats upp till den elektroniska filen (för mer information om databärare, se riktlinjerna, del A, Allmänna regler, avsnitt 1, Kommunikationsmetoder, Tidsfrister, punkt 3.1.4 Databärare). Bilagor som lämnas in elektroniskt kräver inte några kopior (för mer information om de tekniska kraven för kommunikation med elektroniska metoder, se riktlinjerna, del A, Allmänna regler, avsnitt 1, Kommunikationsmetoder och tidsfrister, punkt 3.1.1 [Meddelanden …] via User Area (elektroniska metoder)). Vid förfaranden inter partes som rör EU-varumärken, där kopior av bilagorna inte har tillhandahållits trots att detta krävs, kommer bilagorna i fråga inte att beaktas. Myndigheten kommer endast att grunda sitt beslut på bevis som båda sidor har haft möjlighet att lämna synpunkter på. Bevisning som lämnats in på ett korrekt sätt kommer därför att meddelas den andra parten, varefter myndigheten kan fastställa en tidsfrist för svar.

3.3 Konfidentialitet

I samband med inlämningen av ett dokument, eller i ett senare skede, kan en part begära att hela eller delar av dokumentet hålls konfidentiellt så länge ingen

begäran om inspektion av handlingar inkommit. Mer information om konfidentialitet för dokument som lämnats in finns i riktlinjerna:

3,4 Hänvisningar till andra förfaranden

Artikel 115 3 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 64 2 i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken

Artikel 112 i förordningen om EU-formgivning

Beslut nr EX-25-04 från myndighetens verkställande direktör av den 7 april 2025 om registerföring och kontroll av akter

Beslut nr EX-26-05 av den 1 juli 2026, från myndighetens verkställande direktör, gällande tekniska specifikationer för bilagor som lämnas in på databärare

3.4.1 Hänvisning till dokument eller bevis i andra förfaranden vid myndigheten

Parterna får anföra bevis i förfaranden vid myndigheten genom att hänvisa till dokument eller bevis som lämnats in vid andra förfaranden. Sådana hänvisningar är godtagbara om parten tydligt identifierar vilka dokument som avses. De måste ange följande: 1. Typen av förfarande och, i tillämpliga fall, dess nummer (t.ex. invändnings- och annulleringsförfaranden, överklagande, överlåtelser osv.). 2. Dokumentets titel och, i förekommande fall, numret på den bilaga där dokumentet ingick. 3. Antalet sidor i dokumentet. 4. Det datum då dokumentet skickades till myndigheten. Exempel på en korrekt referens: ”den obligatoriska förklaring som lämnades in till myndigheten den 12 december 2020 som bilaga I i invändningsförfarande B 123 456, tillsammans med bevisen 1–8, bestående av 200 sidor”.

Bästa praxis: Hänvisningar till inlagor och bevis i andra fall bör göras via ett separat dokument eller ett separat avsnitt i början av synpunkterna. Detta synliggör hänvisningen och gör att förfarandena inte försenas i onödan. Om denna rekommendation inte följs riskerar parten att hänvisningen förbises. Detta kan leda till att förfarandet återupptas och försenas. Om parten endast gör en allmän hänvisning till handlingar eller bevis som lämnats in i samband med andra förfaranden uppmanar myndigheten parten att tydligt och exakt ange vilka dokument eller bevis det hänvisas till inom en angiven tidsfrist. Om detta inte görs kommer den allmänna hänvisningen inte att beaktas. En part får hänvisa till alla eller vissa av de bilagor som tidigare lämnats in på en databärare, men parten måste även lämna in en kopia av bilagorna med samma innehåll på en databärare som överensstämmer med de gällande tekniska specifikationerna i beslut nr EX-26-05. Material som lämnats in inom ramen för andra förfaranden och som inte hållits i elektroniskt format kan ha förstörts enligt artikel 115.3 i förordningen om EUvarumärken, artikel 112 i förordningen om EU-formgivning och beslut nr EX‑23‑12. Om så är fallet uppmanas den part som hänvisar till sådana bevis att lämna in de tidigare bevisen igen, med kopior vid behov (se riktlinjerna, del A, Allmänna regler, avsnitt 10, Bevis, punkt 2.2, Särskilda krav i förfaranden inter partes). Om en databärare används för att lämna in bevisen på nytt måste databäraren uppfylla kraven i beslut nr EX-26-05. Om bevisen lämnas in på nytt via User Area bör bestämmelserna i beslut nr EX-26-03 av myndighetens verkställande direktör av den 1 juli 2026 om kommunikation med elektroniska medel följas. Om hänvisning görs till ett förfarande på ett annat språk kan en översättning vara nödvändig om bevismaterialets innehåll inte är självförklarande (för mer information om översättning av bevis i förfaranden inter partes, se Riktlinjerna, del C, Invändning, avsnitt 1, Invändningsförfaranden, punkt 4.3.3, Översättning av andra styrkande handlingar än synpunkter och Riktlinjerna för formgivningar, Prövning av ansökningar om ogiltigförklaring av formgivning, 3.3 Förfarandespråk).

3.4.2 Hänvisningar till nationella myndighets- och domstolsbeslut samt beslut från myndigheten

Parterna får hänvisa till slutsatser i tidigare beslut av nationella myndigheter och domstolar eller till tidigare beslut av myndigheten. När det hänvisas till sådana beslut finns inga strikta regler, men de måste vara tydligt identifierbara. EUIPO hänvisar exempelvis till sådana beslut enligt följande: Överklagandenämndens beslut: 02/03/2022, R 1184/2021-5, Sütat, § 5; 15/02/2012, R 2077/2010-1, PEBAFLEX / PEBAX, § 18; Tribunalens beslut: 26/07/2023, T‑315/22, Sütat, EU:T:2023:432, § 5; 01/02/2023, T‑349/22, Hacker space / Hacker-pschorr et al., EU:T:2023:31 § 35. Om en part hänvisar till nationella myndighets- eller domstolsbeslut är myndigheten inte bunden av dessa beslut. De nationella domstolarna har dock ingående kunskaper

om särdragen i sin medlemsstat, särskilt de marknadsförhållanden där varor och tjänster omsätts och kundens uppfattning av tecken, och detta kan vara relevant för myndighetens bedömning, särskilt om omständigheterna är liknande (se 18/03/2016, T‑501/13, WINNETOU, EU:T:2016:161, § 35-36 och där angiven rättspraxis). För att dessa beslut ska vara så relevanta som möjligt inför myndigheten krävs framför allt tillräcklig information om de sakuppgifter och bevis som beslutet grundades på samt en förklaring till varför parten anser att det nationella beslutet är relevant för ärendets resultat.

Om parten hänvisar till beslut av myndigheten (EUIPO) bör parten förklara i detalj varför den anser att ärendena är jämförbara och hur det tidigare beslutet kan påverka resultatet (t.ex. samma rättsliga fråga, samma eller jämförbara tecken, samma parter). Under alla omständigheter är myndigheten inte skyldig att dra samma slutsats som i sitt tidigare beslut. Den måste pröva varje ärende utifrån dess egna omständigheter. När det gäller skyldigheten att ange skäl, se riktlinjerna, del A, Allmänna regler, avsnitt 2, Allmänna principer som ska följas i förfaranden, punkt 1, Fullgod grund för beslut. Mer information om hänvisningar till nationella beslut eller beslut från myndigheten finns på

4 Särskilda typer av bevis

4.1 Bevis från internet

Utvecklingen av informationsteknik och den växande betydelsen av e-handel, sociala medier och andra onlineplattformar i näringslivet gör att bevis som härrör från internet kan godtas som giltiga bevismedel. Om internetbevis lämnas in i förfaranden vid myndigheten kräver de flesta yrkanden att parten uppvisar interaktion på nätet snarare än enbart internetnärvaro. Detta kan uppnås genom att tillhandahålla uppgifter om den geografiska fördelningen av webbplatsbesökare, vilka webbsidor som setts vid olika webbplatsbesök, besökens varaktighet och genomförda transaktioner. Hänvisning till en webbplats Internets karaktär kan göra det svårt att fastställa vilket innehåll som finns tillgängligt och vilket datum eller vilken period innehållet gjordes tillgängligt för allmänheten. Detta kan bero på följande: Det framgår inte på alla webbsidor när de publicerades.

När sidorna uppdateras finns det inte något arkiv med det tidigare visade materialet

eller ett register som korrekt anger vad som publicerats vid ett visst datum. Webbsidor kan vara i bruk när bevisen lämnas in, men stängas ner vid en senare

tidpunkt då myndigheten behöver hänvisa till dem. Därför är endast en hänvisning till en webbplats (även om den görs via en direkt länk) inte giltig. Myndigheten godtar dock en hänvisning till en databas som myndigheten erkänt för dokumentationsändamål i inter partes-varumärkesförfaranden (sedel C, Invändning, avsnitt 1, Förfarandefrågor, 4.2 Dokumentation) och formgivningsförfaranden (se Riktlinjer för formgivningar, Prövning av ansökan om ogiltighetsförklaring, 3.10.3.1 Styrkande av äldre rättigheter på nätet). Datum för bevis från internet Datumet för informationen måste anges, till exempel när den lades ut på sociala medier eller när bevisen skrevs ut. Myndigheten kan fastställa datumet för bevisen från internet om webbplatsen tillhandahåller information om tidsstämpling som rör ändringshistoriken

som tillämpats på en fil eller på en webbsida, en skärmdump av webbsidan visar ett visst datum (20/10/2021, T‑823/19, Bobby

pin, EU:T:2021:718, § 26, 32 och 42), eller information om uppdateringarna av webbsidan finns tillgänglig hos en

webbarkiveringstjänst, t.ex. Wayback Machine (19/11/2014, T‑344/13, FUNNY BANDS/FUNNY BANDS, EU:T:2014:974). Det rekommenderas emellertid att arkivutskrifter bekräftas av andra bevis från alternativa källor.

Exempel:

4.1.1 Utskrifter från webbplatser

I princip kan utdrag från redigerbara webbplatser, såsom encyklopedier på nätet såsom Wikipedia eller liknande källor, endast tillskrivas ett lågt bevisvärde på egen hand. Detta beror på att deras innehåll kan ändras när som helst och i vissa fall av alla besökare, även anonymt (23/09/2020, T‑738/19, Wi-Fi Powered by The Cloud (fig.),

EU:T:2020:441, § 38–39; 16/10/2018, T‑548/17, ANOKHI (fig.) / Kipling (fig.) et al., EU:T:2018:686, § 131, och där angiven rättspraxis). Bevis av detta slag bör bekräftas med information från andra källor, t.ex. vetenskapliga studier, utdrag från tekniska publikationer, tidningsartiklar eller uttalanden från yrkesverksamma, näringsidkare och konsumenter (se 01/02/2023, T‑319/22, aquamation, EU:T:2023:30, § 28 och där angiven rättspraxis). Beroende på vad som måste bevisas måste utskrifter eller skärmdumpar också stödjas av stödjande bevis i vissa situationer. Till exempel när den andra parten bestrider bevisens riktighet, där relevanta uppgifter saknas eller där bevis tas från en webbplats som kontrolleras av den berörda parten eller som inte förefaller tillförlitlig av andra skäl. Om utdrag från webbplatser används för att bevisa offentliggörandet av formgivningar kan de emellertid vara tillräckliga i den mån de visar när innehållet publicerades och att det gjordes tillgängligt för allmänheten.

4.1.2 Analysrapporter för webbplatser

Analysrapporter som visar trafiken på en webbplats kan vara ett användbart sätt att visa att webbplatsen har besökts och av vem den har besökts (19/10/2022, T-275/21, DEVICE OF A RUCHRUTABLE PATTERN (fig.), EU:T:2022:654, § 80, 82). Analysrapporterna kan innehålla information om sidvisningar, sidträffar, sidbesökens varaktighet och användarens geografiska region. Denna information kan till exempel vara relevant för att bevisa verkligt bruk, förvärvad särskiljningsförmåga eller anseende.

Exempel:

4.1.3 Sociala medier

Sociala medier är webbplatser och program som underlättar socialt nätverksbyggande. Bevis från sociala medier kan användas för att visa i vilken omfattning omsättningskretsen känner igen eller använder märket eller för att visa att en formgivning har offentliggjorts. Sociala medier kan vara en oberoende källa till bevis för information som skapats av plattformarna själva (t.ex. datumet då kontot skapades eller information om ändringen av kontots/sidans namn) och som inte kan styras eller ändras av sidans/kontots ägare (24/10/2017, T-202/16, coffee inn (fig.)/coffee in (fig.) et al., EU:T:2017:750, § 51). Innehåll som skapats av användare kan dock ändras, och sökanden rekommenderas att lämna in en utskrift eller en skärmdump av sidan,

säkerställa att bevisen hänvisar till det relevanta varumärket och de relevanta

varorna och tjänsterna, eller att de ger en tydlig bild av formgivningen och anger det relevanta datumet och källan för offentliggörande, säkerställa att sidans utgivningsdatum och webbadress visas,

lämna in filanalysrapporter (se punkt 4.1.2), och

tillhandahålla information om ändamålet med och de viktigaste särdragen hos

webbplatsen för sociala medier. När det gäller hänvisningar till marknadsföring genom influerare rekommenderas att sökanden lämnar in information om influeraren och följarna (t.ex. influerarens/följarnas vistelseort och

tillhörande reklamutgifter), eller resultaten av en kampanj riktad till följare (t.ex. försäljningsvolymen per land som

uppnåtts via en särskild webbadress eller kod som skapats av influeraren). För mer information om reklam på internet, se punkt 4.8.1.

4.2 Skriftliga försäkringar under ed

Översikt Beedigade eller intygade skriftliga utlåtanden eller andra skriftliga utlåtanden med liknande rättsverkan enligt lagstiftningen i den medlemsstat där utlåtandet upprättades (skriftliga försäkringar under ed) är giltiga bevis (artikel 97.1 f i förordningen om EUvarumärken, artikel 83.1 f i förordningen om EU-formgivning). Inför myndigheten bedöms deras bevisvärde mot bakgrund av unionsrätten, och inte lagstiftningen i en medlemsstat (28/03/2012, T‑214/08, OUTBURST (fig.) / Outburst, EU:T:2012:161, § 33; 09/12/2014, T‑278/12, PROFLEX, EU:T:2014:1045, § 53). Myndigheten kommer att bedöma bevisvärdet hos de uppgifter som den skriftliga försäkran innehåller, tillsammans med eventuella stödjande bevis, med beaktande av

dokumentets ursprung, inklusive befogenheten hos den person som lämnat in

bevisen (se punkterna4.2.1 och 4.2.2), under vilka omständigheter försäkran har utarbetats,

vem försäkran riktar sig till,

om innehållet är logiskt och verkar tillförlitligt, och

utlåtandets relevans för det enskilda ärendet.

(07/06/2005, T‑303/03, Salvita, EU:T:2005:200, § 42; 09/12/2014, T‑278/12, PROFLEX, EU:T:2014:1045, § 50; 18/11/2015, T-813/14, Fodral för bärbara datorer, EU:T:2015:868, § 26). Skriftliga försäkringar som innehåller detaljerad och specifik information och som stöds av andra bevis har ett högre bevisvärde än allmänna och abstrakta utlåtanden. Myndigheten skiljer mellan skriftliga försäkringar under ed från parten eller partens inflytandesfär (t.ex. anställda) och försäkringar från en oberoende källa. Med detta sagt måste en affidavit beaktas under omständigheterna i det aktuella fallet och dess trovärdighet kan inte automatiskt avslås, även om den upprättas av de berörda parterna eller deras anställda (16/12/2020, T‑3/20, Canoleum / Marmoleum, EU:T:2020:606, § 51-52; 28/03/2012, T‑214/08, OUTBURST (fig.) / Outburst, EU:T:2012:161, § 30; 05/10/2022, T-429/21, Aldiano/Aldi et al, EU:T:2022:601, § 52). Det faktum att skriftliga försäkringar under ed från olika källor har upprättats enligt ett förutbestämt utkast som tillhandahållits av den berörda parten påverkar inte i sig deras bevisvärde (16/09/2013, T‑200/10, Avery Dennison, EU:T:2013:467, § 73). Relevansen hos innehållet i den skriftliga försäkran i det enskilda ärendet bidrar till dess bevisvärde. Till exempel kommer en skriftlig försäkran att vara mindre effektiv om den endast i allmänhet hänvisar till ”partens varumärken” i stället för till det eller de specifika varumärkena i fråga (se avseende förvärvad särskiljningsförmåga 13/09/2012, T‑72/11, Espetec, EU:T:2012:424, § 83–84; 04/05/1999, C‑108/97 och C‑109/97, Chiemsee, EU:C:1999:230).

4.2.1 Skriftliga försäkringar under ed av parten eller dess anställda

Skriftliga försäkringar under ed från den berörda partens område (t.ex. ett skriftligt utlåtande från en intern bolagsjurist som bekräftar försäljnings- och marknadsföringssiffror) tillmäts i allmänhet mindre bevisvärde eftersom en parts uppfattning i målet kan påverkas av personliga intressen i saken. Följaktligen måste sådana bevis behandlas som vägledande och bekräftas av andra bevis (21/11/2012, T-338/11, PHOTOS.COM, EU:T:2012:614, § 51; 28/05/2020, T-615/18, D (fig.)/D (fig.) m.fl., EU:T:2020:223, § 61; 09/12/2014, T-278/12, PROFLEX, EU:T:2014:1045, § 51; 18/11/2015, T-813/14, Fodral för bärbara datorer, EU:T:2015:868, § 29). Därför bör en bedömning göras av huruvida innehållet i den skriftliga försäkran har tillräckligt stöd av andra bevis (eller omvänt).

4.2.2 Skriftliga försäkringar under ed utfärdade av den advokat som företräder parten

En skriftlig försäkran under ed från en advokat utgör i sig ett tillförlitligt bevis på den information som försäkran innehåller om den är tydlig, konsekvent och uttömmande och om det inte finns några tvivel om dess äkthet (16/12/2020, T-3/20, Canoleum / Marmoleum, EU:T:2020:606, § 55–56, 58). Detta beror på att en advokat är en rättstillämpare som är skyldig att följa etiska regler och upprätthålla moraliska normer, vilket bland annat innebär ett förbud mot att avsiktligt vilseleda myndigheterna och, i synnerhet, domstolen. Om advokaten hade avgett en försäkran som var falsk skulle detta dessutom inte bara innebära att advokaten blev föremål för straffrättsliga påföljder, utan även äventyra hans eller hennes yrkesmässiga anseende och leda till allvarliga tvivel om hans eller hennes integritet.

4.2.2 Skriftliga försäkringar under ed från tredje part

Skriftliga försäkringar under ed från oberoende tredje parter har högre bevisvärde än försäkringar från enheter som har kopplingar till den berörda parten (19/01/2011, R 1595/2008-2, FINCONSUM ESTABLECIMIENTO FINANCIERO DE CREDITO/ FINCONSUMO (fig.), § 31). Bevis från den berörda partens leverantörer eller distributörer har i allmänhet mindre vikt, men deras grad av oberoende kan ha stor inverkan på bevisvärdet (28/10/2009, T‑137/08, Green/Yellow, EU:T:2009:417, § 54–56).

Exempel: 4.3 Opinions- och marknadsundersökningar

Opinions- och marknadsundersökningar (nedan kallade undersökningar) utgör primära bevis för att visa att ett varumärke är känt bland konsumenterna. De används särskilt i förfaranden som gäller förvärvad särskiljningsförmåga, ökad särskiljningsförmåga eller ett varumärkes anseende.

Vid bedömningen av undersökningarnas bevisvärde kommer myndigheten att beakta

leverantören av undersökningen,

målgruppen, urvalets storlek och resultatens representativitet,

den använda metoden, uppsättningen av frågor och under vilka omständigheter

undersökningen genomfördes, samt datumen.

4.3.1 Undersökningsleverantör

Parterna ska tillhandahålla information som gör att myndigheten kan fastställa leverantörens sakkunskap och opartiskhet, eftersom dessa påverkar bevisvärdet.

Parterna kan själva välja undersökningsleverantör, men myndigheten rekommenderar att oberoende forskningsinstitut, företag eller andra oberoende experter med relevant kunskap och erfarenhet används för att korrekt förstå undersökningens syfte, strukturera och genomföra undersökningen på ett tillförlitligt sätt samt tolka resultaten.

Exempel:

4.3.2 Målgrupp, urvalsstorlek och resultatens representativitet

Målgruppen eller urvalsstorleken ska vara representativ för hela omsättningskretsen och måste väljas ut slumpvis (29/01/2013, T-25/11, Cortadora de cerámica, EU:T:2013:40, § 88). De kriterier som tillämpats för att göra urvalet är därför avgörande för att fastställa om urvalet är representativt och om undersökningen är giltig. Parten måste tillhandahålla information som gör att myndigheten kan bedöma om urvalet var representativt (09/09/2020, T-187/19, Colour Purple -2587C (col), EU:T:2020:405, § 101). Urvalets storlek och profil (kön, ålder, yrke och bakgrund) måste tillhandahållas för att myndigheten ska kunna bedöma om undersökningens resultat är representativa för de berörda konsumenterna av varorna i fråga (allmänheten, särskilda konsumentgrupper inom allmänheten eller yrkesverksamma). En undersökning saknar bevisvärde om det inte har kontrollerats vem som besvarade frågorna (21/03/2018, R 1852/2017-4, V V-WHEELS (fig.)/VOLVO (fig.) m.fl., § 49). I sådana fall går det inte att fastställa urvalets verkliga profil. Dessutom måste det framgå av undersökningens resultat huruvida de procentandelar som återspeglas i resultaten motsvarar det totala antalet personer som frågats eller bara de som svarat. Ett representativt urval kräver inte nödvändigtvis ett stort antal intervjuade personer. Det beror på vilken typ av berörd konsument undersökningen gäller (01/06/2011, R 1345/2010-1, Fukato Fukato (FIGURMÄRKE) /DEVICE OF A SQUARE (FIGURMÄRKE) et al., § 58). Det bör framgå av undersökningen hur urvalets storlek valdes för den berörda konsumenten. Det finns en särskild risk för att små urval kan vara otillförlitliga för varor för allmänt bruk som är avsedda för allmänheten (09/09/2020, T-187/19, Colour Purple -2587C (col), EU:T:2020:405, § 100–101). Små urval kan emellertid vara representativa för vissa grupper av yrkesverksamma eller för mer specialiserade varor och tjänster.

Exempel:

4.3.3 Använd metod, frågetyper och omständigheter

Den metod som användes och de omständigheter under vilka undersökningen genomfördes (t.ex. ansikte mot ansikte, via telefon, på internet) påverkar dess bevisvärde (12/07/2006, T‑277/04, Vitacoat, EU:T:2006:202, § 38).

Undersökningarnas bevisvärde är även starkt beroende av hur frågorna är formulerade (24/10/2018, T‑261/17, SALOSPIR 500 mg (fig.)/Aspirin m.fl., EU:T:2018:710, § 68). Frågorna måste formuleras korrekt på ett öppet och oberoende sätt, så att de är neutrala och representativa. De får inte leda deltagaren till ett visst svar (13/09/2012, T-72/11, Espetec, EU:T:2012:424, § 79).

Parten måste lämna in en fullständig förteckning över de frågor som ingick i frågeformuläret för att myndigheten ska kunna avgöra om öppna och oberoende

frågor användes (08/04/2011, R 0925/2010-2, 1 CLEAN! 2 FRESH! 3 STRONG! (fig.) / FRESH & CLEAN et al. § 27). Parten måste också visa hur frågorna ställdes och rangordnades. Undersökningen ska utföras på ett sätt som tar hänsyn till de objektiva omständigheter under vilka varumärkena i fråga förekommer eller kan förekomma på marknaden (24/10/2018, T-261/17, SALOSPIR 500 mg (fig.)/Aspirin et al., EU:T:2018:710, § 63– 64). Syftet är att visa målgruppens spontana association till eller igenkänning av märket i fråga, vilket framgår av exemplen nedan. Undersökningens bevisvärde minskar om det inte kan uteslutas att en icke-objektiv formulering av frågorna gjorde det lättare för de tillfrågade personerna att associera varumärket med ett visst företag (19/06/2019, T-307/17, DEVICE OF THREE PARALLEL STRIPES (fig.), EU:T:2019:427, § 131), eller om frågornas ordningsföljd leder till ovanliga spekulationer i kärnfrågan (02/03/2022, T-125/21, Eurobic/BANCO BiG BANCO DE INVESTIMENTO GLOBAL (fig.) m.fl., EU:T:2022:102, § 42–45). För ytterligare vägledning om strukturering av undersökningar och formuleringsfrågor, se gemensam praxis för bevisning i överklagandeförfaranden för varumärken: inlämning, struktur och framställning av bevis och hantering av konfidentiell bevis (CP 12) (s. 36–38). I CP12 rekommenderas ett test i tre steg för att fastställa svarspersonernas förmåga att spontant konstatera att ett testobjekt kommer från en viss kommersiell källa.

Exempel:

4.3.4 Datum

Den period under vilken undersökningen utfördes måste anges. Denna period måste vara relevant för förfarandet. Om undersökningen exempelvis är avsedd att påvisa särskiljningsförmåga som förvärvats genom användning vid datumet för EUvarumärkesansökan kommer bevisvärdet sannolikt att variera beroende på närheten till relevant ansökningsdatum eller prioritetsdatum (12/07/2006, T‑277/04, Vitacoat, EU:T:2006:202, § 38–39).

4.4 Revisioner

Revisioner av en parts företag omfattar vanligtvis uppgifter om ekonomiska resultat, försäljningsvolymer, omsättning och vinster. De kan ge användbar information om hur intensiv användningen av ett varumärke är. Denna information kommer emellertid endast att vara relevant som bevisning om den specifikt avser de varor eller tjänster som saluförs under varumärket i fråga, och inte partens verksamhet i allmänhet.

Revisioner kan utföras på initiativ av parten själv eller krävas enligt företagseller finansbestämmelser. I det förstnämnda fallet gäller samma regler som för undersökningar. Statusen för den enhet som utför revisionen och tillförlitligheten hos den metod som tillämpas är avgörande för att fastställa dess trovärdighet. Bevisvärdet hos officiella revisioner och inspektioner är i regel mycket högre, eftersom de vanligtvis utförs av en statlig myndighet eller ett erkänt revisionsorgan på grundval av allmänt godtagna standarder och regler.

4.5 Ekonomiska årsrapporter och företagsprofiler

Denna typ av bevis omfattar alla typer av interna publikationer med information om företagets historia, verksamhet och utsikter, eller mer detaljerade uppgifter om omsättning, försäljning och marknadsföring. Bevisning som härrör från den berörda parten är vanligtvis främst avsedd att främja dennes image. Därför bör den relevanta informationen behandlas med försiktighet, särskilt om den främst består av uppskattningar och subjektiva bedömningar. Bevisvärdet kan emellertid förbättras om publikationerna distribueras till kunder och andra berörda parter och innehåller objektivt verifierbara uppgifter. Detta är till exempel fallet om de har sammanställts eller granskats av oberoende revisorer (vilket ofta är fallet med årsrapporter).

4.6 Fakturor och andra affärshandlingar

Alla typer av kommersiella dokument kan grupperas under denna rubrik, däribland fakturor, beställningsformulär, fraktsedlar, distributions- och sponsringskontrakt, prover av korrespondens med kunder, leverantörer eller medarbetare. Dokument av detta slag kan ge en mängd information om användningen av ett varumärke (t.ex. användningsintensitet, geografisk omfattning och användningens varaktighet). Sådan information kan utgöra primära bevis (t.ex. för att bevisa att ett märke är i verkligt bruk) eller sekundära bevis (t.ex. i vilken grad ett märke är känt på marknaden). Om dokumenten innehåller känslig affärsinformation kan parten antingen redigera specifika uppgifter i dokumentet eller på motiverad begäran kräva att hela dokumentet ska behandlas konfidentiellt (för mer information om konfidentialitet, se Riktlinjerna, del A, Allmänna regler, avsnitt 1, Kommunikationsmetoder, Tidsfrister, 3.1.6 Konfidentialitet). Fakturor tillhör de vanligaste bevismedlen i förfaranden avseende EU-varumärken som gäller bevis på användning (för mer information om användning av varumärken, se riktlinjerna, del C, Invändning, avsnitt 7, Bevis på användning, 6.1 Användning som varumärke, och för allmänna överväganden om användning, se del C, Invändning, avsnitt 7, Bevis på användning).

De måste bedömas noggrant tillsammans med bevisen i sin helhet. Fakturorna måste hänvisa till de uppgifter som är relevanta för att förfarandet ska ha bevisvärde (t.ex. vem som har utfärdat fakturan, till vem den ställdes, varorna eller tjänsterna, en återgivning av märket i fråga och det datum då den utfärdades). Fakturor kan också vara relevanta vid ogiltighetsförfaranden för EU-formgivningar för att bevisa offentliggörande eller den senaste tekniken. De kan användas i kombination med andra bevis eller till och med i sig själv om de inbegriper en återgivning av en tidigare formgivning. Koder som används i fakturor Fakturorna ska möjliggöra en koppling till det tecken som använts för de fakturerade varorna eller tjänsterna. Om fakturorna inte innehåller en uttrycklig förteckning över varorna eller tjänsterna eller en återgivning av varumärket kan det finnas produktnummer eller produktkoder som gör det möjligt att härleda dem. Parten måste förklara sådana eventuella koder och nummer. Korshänvisningar mellan fakturorna och kataloger eller andra avbildningar av varorna, såsom förpackningar, kan användas för att göra en tydlig koppling till tecknet i fråga (27/04/2022, T‑181/21, SmartThinQ (fig.)/ SMARTTHING (fig.), EU:T:2022:247, § 91; 22/03/2023, T‑408/22, SEVEN SEVEN 7 (fig.)/Seven, EU:T:2023:157, § 29–31, 33). Om dessa bevis bedöms tillsammans går det att dra slutsatser om till exempel vilka varor eller tjänster som sålts under vilka varumärken, hur stora kvantiteter som såldes och när försäljningen ägde rum. Bästa praxis: När parterna lämnar in fakturor som bevis bör de belysa de varor och tjänster som är relevanta för förfarandet för att säkerställa att de kan identifieras korrekt. Detta är särskilt viktigt om fakturorna kan omfatta andra varumärken eller varor och tjänster som inte är relevanta för förfarandet. Föredömlig karaktär – extrapolering Fakturor avser enskilda transaktioner, men hela sammanhanget måste beaktas. Även om de utvalda fakturorna inte återspeglar företagets hela försäljning kan de tyda på att mer försäljning ägde rum under den relevanta perioden (07/12/2022, T‑747/21, Fohlenelf, EU:T:2022:773, § 43). Om det till exempel finns luckor i numreringen av de fakturor som tillhandahållits visar detta att det kan finnas andra fakturor som stödjer en parts uttalanden, eller annan redovisningsinformation, när det gäller volymer eller kontinuitet i försäljningen. Mottagare Ett urval av fakturor som är daterade under den relevanta perioden bidrar till att fastställa försäljningens varaktighet och frekvens. Tillsammans med uppgifterna om mottagaren ger dessa viktiga upplysningar om användningens geografiska omfattning. Om en part redigerar uppgifterna måste denne se till att mottagarens uppgifter fortfarande omfattar det relevanta territoriet (ett land, en region eller en stad, etc.). Företagsnamn och återgivning av varumärke Vissa fakturor kan ha tydliga återgivningar av varumärket i fråga, medan andra kan innehålla ett företagsnamn. Om varumärket till exempel systematiskt placeras

i fakturans sidhuvud direkt ovanför företagsnamnet används tecknet inte bara för att identifiera företaget, utan det hänvisar även till det kommersiella ursprunget för de tjänster som tillhandahålls. Fakturornas layout möjliggör därför en nära koppling mellan tecknet och de fakturerade tjänsterna (03/10/2019, T‑666/18, ad pepper (fig.), EU:T:2019:720, § 82). Användningen av ett tecken som företagsnamn utesluter inte att det används som varumärke (26/04/2023, T‑546/21, R.T.S. ROCHEM Technical Services (fig.)/ROCHEM MARINE (fig.), EU:T:2023:221, § 61).

4.7 Intyg, rangordningar och utmärkelser

Intyg som styrker kvaliteten eller andra egenskaper samt rangordningar och utmärkelser som utfärdats av offentliga myndigheter eller officiella institutioner, t.ex. industri- och handelskammare, yrkes-, idrotts- och kulturföreningar eller konsumentorganisationer, kan användas som bevis. Dessa specialiserade källor är vanligtvis oberoende av parterna. De som utfärdar intygen bedömer sakuppgifter inom ramen för sina officiella arbetsuppgifter. Sådana bevis är därför i allmänhet tillförlitliga. Däremot har priser som delas ut av okända aktörer, eller som bygger på ospecificerade eller subjektiva kriterier, ett mindre bevisvärde. Bevisvärdet beror även på dokumentens innehåll.

Exempel:

Det faktum att parten innehar ett kvalitetsintyg av typen ISO 9001 eller är hovleverantör innebär inte automatiskt att varumärket är känt bland allmänheten. Det visar bara att partens varor uppfyller vissa kvalitetsmässiga eller tekniska normer eller att parten levererar varor till ett kungahus.

4.8 Marknadsföringsmaterial och publikationer

4.8.1 Kataloger, reklam och marknadsföringskampanjer

En part får lämna in reklammaterial som omfattar prislistor och erbjudanden,

reklamens räckvidd och utgifter,

material som gäller onlinebutiker,

säljfrämjande åtgärder på företags webbplatser,

webbplatsarkiv,

tv-inslag och video-/ljudfiler,

affärskorrespondens och visitkort, och

material från mässor och konferenser.

Reklammaterial kan ofta ge stöd till sakuppgifter som bygger på andra bevis. Det är viktigt att reklamens genomslagskraft klarläggs. Detta kan uppnås genom hänvisning till marknadsföringskostnaderna, marknadsföringsstrategins karaktär och de medier som använts. Om man till exempel vill visa att ett tecken är känt bland allmänheten bör reklam på en landstäckande tv-kanal eller i en berömd tidskrift ges större vikt än regionala eller lokala kampanjer. Höga siffror för målgrupp eller spridning bidrar till att fastställa varumärkets anseende. Sponsring av prestigefyllda sport- eller kulturevenemang kan också vara ett tecken på intensiv marknadsföring. Detta beror på att den betydande investering som detta innebär huvudsakligen följer av publikens storlek eller sammansättning.

Exempel:

När det gäller insatser för onlinereklam kan de också användas som bevis med hänvisning till uppgifter om ”betald sökning” och ”betald social reklam”. Dessa uppgifter avser förfarandet att betala för ett annonsutrymme i sökmotorer eller på sociala medieplattformar. Samma antagande gäller även för andra metoder för onlinereklam, till exempel betald rangordning.

Mer information om reklam som bevisning finns i

Marknadsföringsmaterial kan också utgöra relevanta bevis på offentliggörande av formgivningar i ogiltighetsförfaranden. Kataloger, broschyrer från handelsmässor, pressmeddelanden eller reklammaterial som avbildar den äldre formgivningen och anger datumet för offentliggörande eller distribution kan visa att formgivningen gjordes tillgänglig för allmänheten före det relevanta datumet. Om sådana material kommer från oberoende eller allmänt tillgängliga källor, eller bevisar spridning inom de relevanta kretsarna inom unionen, kan de ge indikationer på att formgivningen ingick i den senaste tekniken enligt artikel 8 i förordningen om EU-formgivning (se Riktlinjer för formgivningar, Prövning av ansökningar om ogiltighetsförklaring av formgivning, avsnitt 5 De olika ogiltighetsgrunderna, punkt 5.7.1.2 Fastställande av offentliggörandet).

4.8.2 Publikationer

En part får lämna in publikationer, däribland pressmeddelanden,

dagstidningar,

tidskrifter,

tryckta material,

utdrag ur bruksanvisningar, böcker, uppslagsverk, lexikon eller vetenskapliga

skrifter. I förfaranden som rör EU-varumärken beror publikationernas bevisvärde för att visa att det berörda varumärket är framgångsrikt på om det enbart är av reklamkaraktär eller är resultatet av oberoende och objektiv forskning. Om artiklar förekommer i prestigefyllda publikationer med höga kvalitetskrav eller har skrivits av oberoende yrkesutövare kan de ha ett högt bevisvärde.

Om verkligt bruk har påvisats och användningens omfattning inte är det väsentliga kan olika kriterier tillämpas, och ännu mindre kända eller prestigefyllda publikationer kan vara användbara. Vid ogiltighetsförfaranden för formgivningar är nästan alla typer av publikationer lämpliga för att bevisa offentliggörandet av en tidigare formgivning (se riktlinjerna för formgivningar, Prövning av ansökningar om ogiltighetsförklaring av formgivning, avsnitt 5 De olika ogiltighetsgrunderna, punkt 5.7.1.2 Fastställande av offentliggörandet).

4.9 Muntlig bevisning

Muntlig bevisning avser bevis som inhämtas vid muntliga förhandlingar, däribland muntliga vittnesmål av parter, vittnen eller sakkunniga. Mer information om muntliga förfaranden finns i riktlinjerna, del A, Allmänna regler, avsnitt 2, Allmänna principer som ska följas i förfaranden, 4 Muntliga förfaranden.

Myndigheten beslutar endast i undantagsfall att inhämta muntliga bevis. Detta beror på att muntlig bevisning i regel inte är nödvändig för att parterna ska kunna lägga fram sina rättsliga och sakliga argument på ett effektivt sätt. Dessutom kan det komplicerade inhämtandet av muntliga bevis förlänga förfarandena och öka kostnaderna avsevärt (15/12/2022, R 1613/2019-G, Island (fig.), där myndigheten inhämtade bevis från vittnen och sakkunniga). Om myndigheten beslutar att höra vittnen eller sakkunniga kommer den att stå för kostnaderna. Om parterna begär att muntlig bevisning ska godtas, kommer de dock att stå för kostnaderna. Varken artikel 97 i EU-varumärkesförordningen och artikel 51 i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken eller artikel 81 i förordningen om EUformgivning och artikel 11 i genomförandeförordningen om EU-formgivning föreskriver att myndigheten är skyldig att kalla vittnen till muntliga förfaranden om detta begärs av någon av parterna (14/06/2021, T-512/20, Protective covers for computer hardware, EU:T:2021:359, § 31–34). När en part begär att muntlig bevisning ska upptas bör sökanden förklara varför muntliga vittnesutsagor är lämpligare för att intyga de påstådda fakta eller varför parten inte kunde lämna in dessa vittnesutsagor skriftligen eller i någon annan form (18/01/2018, T-178/17, HYALSTYLE, EU:T:2018:18, § 23). Myndigheten informerar parterna om hörandet av ett vittne eller en sakkunnig inför myndigheten, så att de kan delta och ställa frågor till vittnet eller den sakkunnige. Bevisvärdet och tillförlitligheten hos de muntliga bevis som inges av vittnen och parter kan i stort sett bedömas på samma sätt som skriftliga försäkringar under ed.

4.10 Myndighetens inhämtande av sakkunnigutlåtanden

Artikel 52 i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken, artikel 97 i EUvarumärkesförordningen

Artiklarna 43 och 44 i genomförandeförordningen om EU-formgivning

Myndigheten inhämtar sällan något sakkunnigutlåtande, eftersom den vanligtvis kan fatta beslut på grundval av tillgängliga bevis (se de exceptionella fallen 21/09/2011, R 1105/2010-5, FLUGBÖRSE, där myndigheten inhämtade ett sakkunnigutlåtande om innebörden av ordet ”Flugbörse” vid ett visst tidigare datum, och 25/02/2021, R 0696/2018-5, QUESO Y TORTA DE LA SERENA (fig.)/Torta del Casar et al., där myndigheten inhämtade ett sakkunnigutlåtande om den generiska karaktären hos termen ”Torta”). Dessutom kan sakkunnigutlåtanden medföra betydande kostnader och förlänga förfarandet. Att myndigheten beställer expertutlåtanden enligt artikel 52 i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken och artikel 44 i genomförandeförordningen om EU-formgivning skiljer sig från expertutlåtanden som en part kan lämna in som

skriftlig bevisning i förfarandet eller när experter kallas enligt artikel 51 i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken och artikel 43 i genomförandeförordningen om EU-formgivning (15/12/2022, R 1613/2019‑G, Iceland (fig.). Inhämtade sakkunnigutlåtanden kan vara skriftliga eller muntliga. Om de tillhandahålls muntligen gäller den praxis som beskrivs i punkt 4.9 Muntlig bevisning. Om en part begär att myndigheten ska inhämta ett sakkunnigutlåtande bedömer myndigheten huruvida ett sakkunnigutlåtande ska inhämtas eller inte,

vem som ska utses som sakkunnig, och

vilken form utlåtandet ska ha.

Myndigheten upprätthåller inte någon förteckning över sakkunniga. Om myndigheten beslutar att inhämta ett sakkunnigutlåtande, enligt artikel 52.2 i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken och artikel 44.2 i genomförandeförordningen om EU-formgivning, omfattar kallelsen till den sakkunnige en exakt beskrivning av hans eller hennes uppgift,

tidsfristen för att lämna sitt yttrande,

namnen på parterna i förfarandet, och

uppgifter om eventuella kostnader som myndigheten kommer att ersätta.

Det sakkunnigutlåtande som inhämtas måste lämnas på handläggningsspråket eller åtföljas av en översättning till det språket. En kopia av det skriftliga utlåtandet, och av översättningen vid behov, ska lämnas till parterna. Parterna får invända mot utnämningen av en sakkunnig med hänvisning till inkompetens, en intressekonflikt (om den sakkunnige tidigare har varit inblandad i tvisten som ombud för en av parterna eller i något skede då beslut fattades) eller på grund av partiskhet. Om en part invänder mot den sakkunnige ska myndigheten besluta om invändningen.

4.11 Kontroller som utförs av myndigheten på plats

Myndigheten har nästan aldrig behövt kontrollera varor utanför sina egna lokaler. Myndigheten kommer endast under mycket exceptionella omständigheter att utföra en kontroll på plats enligt artikel 51.1 i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken och artikel 43.1 i genomförandeförordningen om EU-formgivning, till exempel i en parts lokaler. Om myndigheten beslutar att göra en kontroll kommer den att fatta ett preliminärt beslut för att ange vilka relevanta sakuppgifter som ska bevisas samt datum, tid och plats för kontrollen. Datumet för kontrollen ska fastställas så att den berörda parten får tillräcklig tid att förbereda sig för den. Om kontrollen av någon anledning inte kan utföras kommer förfarandet att fortsätta på grundval av tillgängliga bevis.

5 Försenad bevisning i förfaranden inter partes

Artikel 95.2 i EU-varumärkesförordningen, artikel 8.5 i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken, artikel 10.7 i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken, artikel 19.1 och 19.2 i den delegerade förordningen avseende EUvarumärken

Artikel 80.2 i förordningen om EU-formgivning

Parterna i förfarandet ska lämna sina synpunkter inom de tidsfrister som fastställs i förordningarna om EU-varumärken och EU-formgivning eller inom de tidsfrister som fastställts av myndigheten (se riktlinjerna, del A, Allmänna regler, avsnitt 1, Kommunikationsmetoder, Tidsfrister, 4 Tidsfrister som anges av myndigheten). Myndigheten behöver inte beakta sakuppgifter eller bevis som inte har ingetts i rätt tid. Myndigheten har stor handlingsfrihet i detta avseende (13/03/2007, C‑29/05 P, ARCOL/CAPOL, EU:C:2007:162, § 43; 05/07/2017, T‑306/16, Door handles, EU:T:2017:466, § 16). Det finns därför ingen garanti för att myndigheten kommer att ta hänsyn till försenade sakuppgifter och bevis. Bästa praxis: Om parten vet att den inte kommer att hinna lämna in alla sina bevis inom den tidsfrist som fastställts av myndigheten bör parten begära en förlängning av tidsfristen i stället för att skicka in en del av bevisen för sent (se riktlinjerna, del A, Allmänna regler, avsnitt 1, Kommunikationsmetoder, tidsfrister, 4.3 Förlängning av tidsfrister). Vägledning om särskilda förfaranden finns i följande dokument:

För att uppfylla definitionen av begreppet ”försenad bevisning” krävs att

en tidsfrist har fastställts och inte iakttagits,

bevis har lämnats in efter att denna tidsfrist har löpt ut (”försenat”).

Om ingen tidsfrist har överskridits gäller inte punkterna 5.1–5.2.

5.1 Åtskillnad mellan kompletterande och nya sakuppgifter eller bevis

Om en part tillhandahåller sakuppgifter eller bevis utanför tidsfristen görs en åtskillnad mellan helt nya sakuppgifter eller bevis, vilket innebär att det inte finns någon koppling till

sakuppgifter och bevis som lämnats in i tid, eller kompletterande sakuppgifter eller bevis, vilket innebär att parten lämnade

sakuppgifter eller bevis i tid och kompletterade dem vid ett senare tillfälle (t.ex. för att vederlägga den andra partens argument i förfaranden inter partes eller för att bemöta myndighetens argument) 19/01/2022, T‑76/21, Pomodoro, EU:T:2022:16, § 40. Myndigheten godtar inte helt nya sakuppgifter eller bevis i förfaranden inter partes. Godtagandet av sådan försenad bevisning skulle göra tidsfristerna verkningslösa. Det skulle inte finnas något incitament för parterna att hålla en tidsfrist (13/03/2007, C‑29/05 P, ARCOL/CAPOL, EU:C:2007:162, § 48; 19/01/2022, T‑76/21, Pomodoro, EU:T:2022:16, § 37). Bästa praxis: Om en tidsfrist har missats i inter partes-förfaranden avseende EU-varumärken eller EU-formgivningar och helt ny bevisning har lämnats in ska parten överväga att i stället begära fortsatt behandling (del A, Allmänna regler, avsnitt 1, Kommunikationsmetoder, tidsfrister, 4.4 Fortsatt behandling). Myndigheten kan emellertid godta kompletterande sakuppgifter eller bevis genom sin befogenhet att göra en skönsmässig bedömning (se punkt 5.2). Bästa praxis: Den part som lämnar in sakuppgifter eller bevis för sent måste ange skälen till att dessa uppgifter eller bevis endast är kompletterande (inte helt nya) och därför kan godtas. Parten bör påvisa en konkret koppling genom att ange vilka tidigare inlämnade sakuppgifter eller bevis den kompletterande bevisningen avser, till exempel i en tabell. För att bevisningen ska betraktas som kompletterande måste parten ha gjort ett allvarligt försök att lägga fram tillräckliga bevis för alla faktorer som ska bevisas inom tidsfristen. Om en part till exempel endast hänvisar till sin egen webbplats som bevis på användning av ett varumärke, har inget allvarligt försök gjorts att lägga fram bevis för tid, plats och omfattning av användningen. Fakturor eller annan bevisning som lämnas in i ett senare skede kommer att betraktas som ny bevisning (04/05/2017, T‑97/16, GEOTEK, EU:T:2017:298, § 29). Dessutom måste de sakuppgifter och bevis som lämnats in inom tidsfristen omfatta alla relevanta faktorer som ska bevisas för att kompletterande bevis ska vara möjliga. Om endast vissa av faktorerna har bevisats inom tidsfristen kan sent inlämnade bevis

5.2 Skönsmässig befogenhet

Om bevisen betraktas som kompletterande bevis i förfaranden inter partes ska myndigheten utöva sin befogenhet att göra en skönsmässig bedömning och besluta om bevisen ska beaktas. Vid denna bedömning ska myndigheten ta hänsyn till i vilket skede av förfarandet de försenade bevisen lämnades in,

om de försenade bevisen vid ett första påseende är relevanta, i den mån de kan

inverka på bedömningen och utgången av ärendet, om det finns giltiga skäl för den sena inlämningen, och

huruvida omständigheterna skulle förhindra att sent inlämnade sakuppgifter och

bevis beaktas. Dessa faktorer är beroende av varandra.

Exempel:

Det är mer sannolikt att ytterligare sakuppgifter eller bevis godtas om de kan vara relevanta för utgången av ärendet och om de lämnas in i ett tidigt skede av förfarandet med en motivering av inlämningen i det skedet. Ju senare skede i förfarandet, desto starkare måste skälen vara till det sena inlämnandet eller bevisens relevans. Om omständigheterna i ärendet leder till slutsatsen att en part använder fördröjningstaktik genom att lämna in bevis i flera omgångar för att förlänga förfarandet är det osannolikt att sent inlämnade bevis godtas. Svårigheterna med att inhämta bevis anses i sig inte utgöra ett giltigt skäl till sen inlämning. Myndigheten måste ange skäl i sitt beslut som visar att den har utövat sin befogenhet att göra en skönsmässig bedömning (05/07/2017, T‑306/16, Door handles, EU:T:2017:466, § 18). Myndigheten måste ange varför de sent inlämnade sakuppgifterna och bevisen är tillåtliga eller inte,

ange vilka faktorer den tog hänsyn till, och

väga de intressen som står på spel mot varandra.

Del B Prövning

Avsnitt 4 Absoluta registreringshinder

Del B Prövning Avsnitt 4 Absoluta registreringshinder Kapitel 7 Varumärken som strider mot allmän ordning eller mot allmän moral (artikel 7.1 f i EU-varumärkesförordningen)

1 Allmänna anmärkningar

Enligt artikel 7.1 f i EU-varumärkesförordningen får varumärken som strider mot allmän ordning eller mot allmän moral inte registreras. Artikel 7.1 f i EUvarumärkesförordningen speglar angivelserna i artikel 6d.B.3 i Pariskonventionen ( ), som innehåller bestämmelser om registreringshinder för ansökningar om varumärken och för ogiltigförklaring av registreringar av varumärken som är ”stridande mot god sed och allmän ordning”. Ordalydelsen i artikel 7.1 f i EU-varumärkesförordningen är mycket allmän och ger stort utrymme för tolkningar. En omdömesgill tillämpning av denna bestämmelse förutsätter en avvägning av näringsidkarnas rätt att fritt använda ord och bild i de tecken som de önskar registrera som varumärken mot allmänhetens rätt att inte ställas inför stötande, smädande, kränkande eller till och med hotfulla varumärken (06/07/2006, R 495/2005- G, SCREW YOU, § 14). Syftet med artikel 7.1 f i EU-varumärkesförordningen är inte att identifiera och filtrera bort tecken vars användning i handeln till varje pris måste stoppas, utan att förhindra att varumärken registreras om beviljandet av en ensamrätt skulle strida mot den gällande lagstiftningen eller strida direkt mot samhällets grundläggande moraliska normer enligt omsättningskretsens uppfattning. Med andra ord bör inte myndigheten underlätta för personer som vill driva sin verksamhet framåt med hjälp av varumärken som strider mot vissa grundläggande värden i det civiliserade samhället (06/07/2006, R 495/2005-G, SCREW YOU, § 13). Tillämpningen av artikel 7.1 f i EU-varumärkesförordningen begränsas inte av yttrandefrihetsprincipen (artikel 10 i Europakonventionen om yttrandefrihet) eftersom avslag på registreringsansökan endast innebär att tecknet inte beviljas skydd enligt varumärkeslagstiftningen, vilket inte hindrar att tecknet används – även i affärsverksamhet (09/03/2012, T-417/10, ¡Que buenu ye! HIJOPUTA (fig.), EU:T:2012:120, § 26). ”Allmän ordning” och ”allmän moral” är två skilda begrepp som ofta överlappar varandra. Frågan om de varor eller tjänster för vilka skydd söks lagligen kan eller inte kan erbjudas på en viss medlemsstats marknad saknar betydelse för frågan om själva tecknet är otillåtet enligt artikel 7.1 f i EU-varumärkesförordningen (13/09/2005, T-140/02, Intertops, EU:T:2005:312, § 33). Huruvida ett märke strider mot allmän ordning eller mot allmän moral måste avgöras utifrån de inneboende egenskaperna hos det varumärke som ansökan gäller och inte utifrån omständigheter som rör uppträdandet hos den person som ansöker om varumärket (13/09/2005, T-140/02, Intertops, EU:T:2005:312, § 28). I sin dom av den 20/09/2011, T-232/10, Coat of Arms of the Soviet Union, EU:T:2011:498, slog tribunalen fast att man vid tolkningen av begreppen allmän ordning och allmän moral måste beakta inte bara förhållanden

som är gemensamma för alla medlemsstater i unionen, utan även de ”särskilda förhållanden som gör sig gällande i de enskilda medlemsstaterna och som kan påverka uppfattningen hos omsättningskretsen i dessa medlemsstater” (punkt 34). Lagstiftningen och den administrativa praxisen i vissa medlemsstater kan också beaktas i detta sammanhang (dvs. för bedömning av subjektiva värden). Inte på grund av deras normativa verkan, utan som faktiska uppgifter som kan ligga till grund för en bedömning av vilken uppfattning omsättningskretsen i de aktuella medlemsstaterna har (20/09/2011, T-232/10, Coat of Arms of the Soviet Union, EU:T:2011:498, § 57). I sådana fall är olagligheten hos det EU-varumärke som ansökan gäller inte den avgörande faktorn för tillämpningen av artikel 7.1 f i EU-varumärkesförordningen utan har snarare betydelse som bevisvärde för den uppfattning som omsättningskretsen i de berörda medlemsstaterna har. Eftersom de särskilda omständigheterna i enskilda medlemsstater kanske inte är allmänt kända inom EU:s territorium bör dessa omständigheter förklaras tydligt i invändningsskrivelsen så att sökanden till fullo kan förstå det resonemang som låg till grund för invändningen och svara på det. Inom ramen för Europeiska unionens nätverk för immaterialrätt (EUIPN) har myndigheten och ett antal varumärkesmyndigheter i EU enats om en gemensam praxis för varumärken som strider mot allmän ordning eller allmän moral (även kallad konvergensprojekt 14 eller CP14-praxis). I den gemensamma praxisen fastställs allmänna principer för bedömningen av tecken som strider mot allmän ordning eller allmän moral, särskilt den gemensamma tolkningen av dessa begrepp, deras inbördes förhållande, kriterierna för bedömningen av dem och vilka olika grupper av tecken som kan anses strida mot allmän ordning och/eller allmän moral. Detta beskrivs med belysande exempel.

2 ”Allmän ordning”

2.1 Begrepp och kategorier

Invändningen härrör från en bedömning som grundas på objektiva kriterier. ”Allmän ordning” inbegriper alla rättsliga regler som är nödvändiga för att ett demokratiskt samhälle och rättsstaten ska fungera. Med allmän ordning avses enligt artikel 7.1 f i EU-varumärkesförordningen den unionsrätt som är tillämplig inom ett visst område samt den rättsordning och gällande lagstiftning enligt fördragen och EU:s sekundärlagstiftning som avspeglar en gemensam överenskommelse om vissa grundprinciper och värden, såsom de mänskliga rättigheterna. Följande är en icke-uttömmande förteckning över exempel på tecken som omfattas av förbudet. Varumärken som strider mot grundläggande principer och grundläggande

värderingar i Europeiska unionens politiska och sociala ordning och i synnerhet de universella värderingar som ligger till grund för Europeiska unionen, såsom människors värdighet, frihet, jämlikhet och solidaritet, och principer om demokrati

och rättsstatsprincipen, som offentliggjordes i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna i Europeiska unionen (EUT C 83, 30.3.2010, s. 389). Den 27 december 2001 antog Europeiska unionens råd den gemensamma

ståndpunkten 2001/931/Gusp om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism (EUT L 344, 28.12.2001, s. 93), uppdaterad genom rådets beslut (Gusp) 2017/1426 av den 4 augusti 2017 om uppdatering av förteckningen över personer, grupper och enheter som omfattas av artiklarna 2, 3 och 4 i den gemensamma ståndpunkten 2001/931/Gusp om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism, och om upphävande av beslut (Gusp) 2017/154 (EUT L 204, 05.08.2017, s. 95, konsoliderad version finns på http://eur-lex.europa.eu/ legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32017D1426&from=SV), som innehåller en förteckning över personer och grupper som underlättat, försökt att begå eller har begått terroristdåd på EU:s territorium. Varje ansökan om ett EU-varumärke som kan anses stödja eller vara till fördel för en person eller grupp på förteckningen kommer att avslås därför att det strider mot allmän ordning.

3 Allmän moral

Denna invändning gäller subjektiva värden, men granskaren måste tillämpa dem så objektivt som möjligt. Bestämmelsen utesluter registrering av EU-varumärken som består av hädiska, rasistiska, diskriminerande eller kränkande ord eller fraser, men endast om denna innebörd framgår av varumärket på ett tydligt och otvetydigt sätt. Den norm som gäller är känslighets- och toleransnivån för en förnuftig genomsnittskonsument (09/03/2012, T-417/10, ¡Que buenu ye! HIJOPUTA (fig.), EU:T:2012:120, § 21). Accepterade principer om allmän moral är ett koncept som avser de grundläggande moraliska värderingar och standarder som ett samhälle följer vid en given tidpunkt. Dessa värderingar och normer förändras troligen över tid och varierar efter plats (27/02/2020, C‑240/18 P, Fack Ju Göhte, EU:C:2020:118, § 39). Begreppet moral i artikel 7.1 f i EU-varumärkesförordningen har inget att göra med dålig smak eller skydd av enskilda personers känslor. För att strida mot artikel 7.1 f i EU-varumärkesförordningen måste ett varumärke, eller åtminstone en betydande del av det, uppfattas som direkt stridande mot samhällets grundläggande moraliska värderingar och normer. Att varumärket endast sannolikt kan uppfattas som anstötligt hos en liten minoritet exceptionellt puritanska medborgare är inte tillräckligt. Omvänt gäller att ett varumärke inte bör tillåtas att registreras enbart på grund av att en liten minoritet i andra änden av spektrumet godtar även grova obsceniteter. Varumärket måste bedömas med hänsyn till vanliga medborgares normer och värderingar, som faller mellan de två ytterligheterna (06/07/2006, R 495/2005-G, SCREW YOU, § 21). Granskningen ska baseras på uppfattningen hos en förnuftig person med genomsnittliga nivåer i fråga om känslighet och tolerans, med beaktande av det sammanhang där märket kan påträffas och, i förekommande fall, de särskilda

omständigheter som gäller för den del av unionen som berörs. För detta ändamål är faktorer som lagstiftning och administrativ praxis, allmän opinion och, i förekommande fall, det sätt på vilket relevanta allmänheten tidigare har reagerat på detta tecken eller liknande tecken, samt eventuella andra faktorer som gör det möjligt att bedöma uppfattningen hos denna allmänhet, som relevanta (27/02/2020, C‑240/18 P, Fack Ju Göhte, EU:C:2020:118, § 42). Nationell lagstiftning och praxis i medlemsstaterna är indikatorer som ska beaktas vid bedömningen av hur vissa typer av tecken uppfattas av relevanta allmänheten i dessa medlemsstater (20/09/2011, T-232/10, Coat of Arms of the Soviet Union, EU:T:2011:498, § 58). Myndigheten ska dock inte göra invändningar mot varumärken enbart på grund av att de står i konflikt med nationell lagstiftning och praxis. Nationell lagstiftning och praxis betraktas som faktiska bevis som möjliggör en bedömning av den allmänna uppfattningen i omsättningskretsen inom det relevanta territoriet. Exempel på nationell lagstiftning som beaktas, som bevis för att ett varumärke strider mot allmän moral: användning av symboler och namn på grundlagsstridiga partier eller organisationer

är förbjudet i Tyskland (§ 86a dt.StGB (tyska strafflagen), BGBl. Nr I 75/1998) och i Österrike (§ 1 öst. Abzeichengesetz (Österrikisk lag om insignier), BGBl. Nr 84/1960 tillsammans med § 1 öst. Verbotsgesetz (österrikisk förbudsrätt), BGBl. Nr 25/1947); ”Användning av symboler för totalitarism” (t.ex. hammaren och skäran och den

femuddiga röda stjärnan), särskilt på ett sätt som kränker värdigheten hos de totalitära regimernas offer och deras rätt till okränkbarhet är förbjuden i Ungern (avsnitt 335 i lag C av 2012 i strafflagen) (20/09/2011, T-232/10, Coat of Arms of the Soviet Union, EU:T:2011:498). Tecken som kan uppfattas som främjande av användning av olagliga droger faller också under denna bestämmelse. Med hänsyn till, som faktabevis, att vissa droger är olagliga i vissa medlemsstater samt att EU har vidtagit narkotikapolitiska initiativ för att bekämpa olagliga droger, bör en invändning tas upp. Det är en objektiv indikation på att sådana tecken skulle uppfattas som att de strider mot de grundläggande moraliska normerna i samhället. Bedömningen kommer att ta hänsyn till uttryck som används för det ansökta varumärket eller närvaron av andra delar som kan uppfattas som främjande av användning av olagliga droger. En invändning kommer emellertid inte att göras om tecknet innehåller en hänvisning till ett läkemedel som är för medicinskt bruk, eftersom märket i princip inte kommer att omfattas av förbudet till artikel 7.1 f i EUvarumärkesförordningen. I granskningen av artikel 7.1 f i EU-varumärkesförordningen bör hänsyn tas till det sammanhang i vilket man sannolikt kommer att stöta på märket vid normal användning av varumärket i samband med de varor och tjänster som omfattas av ansökan (06/07/2006, R 495/2005-G, SCREW YOU, § 21). Det brukar vara nödvändigt att beakta de varor och tjänster som en ansökan om ett varumärke avser, eftersom omsättningskretsen kan variera för olika varor och tjänster och därmed ha olika trösklar för vad som är klart oacceptabelt anstötligt. Exempelvis är det osannolikt att en person

vars intresse för [sexleksaker] är såpass stort att han eller hon noterar de varumärken under vilka artiklarna saluförs blir förolämpad av en term som består av rå sexuell jargong (06/07/2006, R 495/2005-G, SCREW YOU, § 29). Även om domstolen har slagit fast att de varor och tjänster för vilka skydd söks är viktiga för att identifiera relevanta allmänheten vars uppfattning måste undersökas, har den icke desto mindre också klargjort att relevant allmänhet inte nödvändigtvis endast är de som köper de varor och tjänster som omfattas av varumärket, eftersom en större allmänhet än konsumenterna i målgruppen kan komma i kontakt med märket (05/10/2011, T-526/09, PAKI, EU:T:2011:564, § 17-18). Ett varumärkes kommersiella sammanhang, i bemärkelsen målgruppen för varorna och tjänsterna, är således inte alltid den avgörande faktorn för om det varumärket strider mot allmän moral (09/03/2012, T-417/10, ¡Que buenu ye! HIJOPUTA (fig.), EU:T:2012:120, § 24; 26/09/2014, T-266/13, Curve, EU:T:2014:836, § 18-19). Olaglighet är inte en nödvändig förutsättning för att en konflikt mot allmän moral ska uppstå: det finns ord eller tecken som inte skulle leda till förfaranden inför de behöriga myndigheterna och domstolarna, men som är tillräckligt anstötliga för allmänheten för att inte registreras som varumärken (01/09/2011, R 168/2011-1, fucking freezing! by TÜRPITZ (fig.), § 16). Det finns dessutom ett intresse av att se till att barn och ungdomar inte stöter på anstötliga ord i affärer som är tillgängliga för allmänheten, även om de inte tillhör omsättningskretsen för varorna och tjänsterna i fråga. Lexikala definitioner ger i princip en preliminär indikation av om ordet i fråga har en anstötlig betydelse på det berörda språket (01/09/2011, R 168/2011-1, fucking freezing! by TÜRPITZ (fig.), § 25), men den avgörande faktorn måste vara omsättningskretsens uppfattning i det särskilda sammanhang som består av hur och var de kommer att stöta på varorna eller tjänsterna. Överklagandenämnden ansåg dock att ordet ”kuro” inte förmedlade den anstötliga betydelsen av ordet kúró (som betyder ”fucker” på engelska) till den ungerska allmänheten, eftersom vokalerna ”ó” och ”ú” är skilda tecken som skiljer sig från ”o” och ”u” och de uttalas annorlunda och har olika innebörd (22/12/2012, R 482/2012-1, kuro, § 12 et seq.). Det finns en klar risk för att ordalydelsen i artikel 7.1 f i EU-varumärkesförordningen skulle kunna tillämpas subjektivt så att varumärken som inte stämmer med granskarens personliga smak utesluts. För att ord ska kunna kritiseras måste de dock ge ett klart anstötligt intryck på personer med normal känslighet (09/03/2012, T-417/10, ¡Que buenu ye! HIJOPUTA (fig.), EU:T:2012:120, § 21). Det är inte nödvändigt att fastställa att den sökande vill chockera eller förolämpa omsättningskretsen. Det faktum att det ansökta EU-varumärket i sig kan uppfattas som chockerande eller förolämpande är tillräckligt (23/10/2009, R 1805/2007-1, PAKI, EU:T:2011:564, § 27, bekräftad 05/10/2011, T-526/09, PAKI, EU:T:2011:564, § 20 et seq.). Slutligen är det är inte enbart tecken med negativ bibetydelse som kan vara anstötliga. En vardaglig användning av vissa tecken med starkt positiv bibetydelse kan också vara anstötlig (t.ex. ord med religiös betydelse eller nationella symboler med ett andligt

eller politiskt värde, som ”ATATURK” för allmänheten i EU som har turkiskt ursprung (17/09/2012, R 2613/2011-2, ATATURK, § 31)).

En invändning som gäller att ett varumärke strider mot allmän moral utesluter dock inte att tecknet också strider mot allmän ordning (varumärket kan t.ex. uppfattas av omsättningskretsen som att gå tvärt emot de grundläggande moraliska normerna i samhället, och kan samtidigt strida mot de grundläggande principerna och värderingarna för EU:s politiska och sociala ordning).

4 Exempel

4.1 Exempel på avslagna ansökningar om EU-varumärken 4.2 Exempel på godtagna ansökningar om EU-varumärken

Del B Prövning Avsnitt 4 Absoluta registreringshinder Kapitel 9 Varumärken i konflikt med flaggor och andra symboler (artikel 7.1 h och i) i EU-varumärkesförordningen)

1 Inledning

Genom artikel 7.1 h i EU-varumärkesförordningen införlivas artikel 6b i Pariskonventionen för skydd av den industriella äganderätten i EU:s varumärkessystem. Å andra sidan skyddar artikel 7.1 i i EU-varumärkesförordningen tecken, emblem och vapen som inte är skyddade enligt artikel 6ter i Pariskonventionen, men som är av särskilt allmänt intresse. I enlighet med artikel 7.1 h och (i) EU-varumärkesförordningen ska myndigheten vägra registrering av varumärken som innehåller eller består av dessa skyddade symboler eller en imitation av dem ur heraldisk synvinkel, såvida inte sökanden ger den behöriga myndigheten registreringstillstånd.

2 Artikel 7.1 h i EU-varumärkesförordningen – emblem som är skyddade enligt artikel 6b i Pariskonventionen

Syftet med artikel 7.1 h i EU-varumärkesförordningen är att förhindra att symboler som är skyddade enligt artikel 6b i Pariskonventionen eller en imitation av dem ur heraldisk synvinkel, registreras som EU-varumärken eller som delar av EU-varumärken utan den behöriga myndighetens tillstånd. Dessa skyddade symboler är vapen, flaggor och andra statliga emblem,

officiella märken och stämplar för kontroll och garanti,

vapen, flaggor, namn, förkortningar eller andra emblem för mellanstatliga

organisationer. Med undantag för länders flaggor (artikel 6.3 a i Pariskonventionen) måste dessa symboler ha meddelats av de behöriga myndigheterna enligt artikel 6ter i Pariskonventionen via Wipos internationella byrå för att åtnjuta ett sådant skydd. Wipo offentliggör en halvårsrapport med förteckningen över meddelade symboler som sedan offentliggörs i Article 6ter Express Database på Wipos webbplats (se nedan 2.1.4 Sökning efter skyddade symboler) under ett unikt referensnummer (t.ex. ES5, JP3, QO188). Datum för offentliggörande av det meddelande som anses utgöra mottagningsdatum är det datum som anges i databasen. Det skydd som ges för dessa symboler gäller endast varumärken som registrerats mer än två månader efter mottagandet av detta meddelande (artikel 6.6 i Pariskonventionen). Det skydd som beviljas enligt artikel 7.1 h i EU-varumärkesförordningen omfattar skyddade symboler för alla länder som kan åberopa artikel 6ter i Pariskonventionen, inklusive länder utanför EU.

2.1 Symboler som skyddas enligt artikel 7.1 h i EUvarumärkesförordningen

2.1.1 Vapen, flaggor och andra emblem

Vapen består normalt av ett formgivning eller en bild som återges på en sköld. Ett exempel på ett vapen är Spaniens statsvapen.

Offentliggjort enligt ES5 En stats flagga definieras av en stats författning eller av en särskild lag i staten. En stat har vanligtvis endast en statlig flagga. Till exempel är den spanska flaggan definierad i artikel 4 i den spanska grundlagen, den franska flaggan definierad i artikel 2 i den franska grundlagen, och den tyska flaggan definierad i artikel 22 i den tyska grundlagen. ”Andra statliga emblem” är ett uttryck som omfattar symboler för en stats suveränitet, såsom en representation av den nationella kronan, ett officiellt statssigill eller andra flaggor än statliga flaggor, nämligen sådana som tillhör den första politiska indelningen i en federal stat. Till exempel: Tyskland har begärt skydd för flaggorna i varje Bundesland (delstat).

Offentliggjort enligt DE34 (flagga för delstaten Berlin). Nederländerna har begärt skydd för den nationella kronan.

Offentliggjort enligt NL48. USA har begärt skydd för sitt officiella sigill.

Offentliggjort enligt US1.

2.1.2 Officiella märken och stämplar för kontroll och garanti

Syftet med officiella märken och stämplar för kontroll och garanti är att intyga att en stat eller en organisation som vederbörligen har utsetts av en stat för det ändamålet har kontrollerat att vissa varor och tjänster uppfyller särskilda normer eller har en angiven kvalitetsnivå. Det finns officiella kontroll- och garantimärken i flera stater för produkter som ädla metaller eller smör, ost, kött, elektrisk utrustning etc. Officiella kontroll- och garantimärken kan också gälla för tjänster – till exempel sådana som avser utbildning, turism etc. Typiska exempel är garantimärken för metaller, t.ex. följande:

Dessa symboler kommuniceras normalt via Wipo för särskilda produkter och tjänster, såsom följande:

2.1.3 Vapen, flaggor, namn, förkortningar och andra emblem för mellanstatliga organisationer

Mellanstatliga organisationer i vilka en eller flera medlemsstater är medlem i Pariskonventionen åtnjuter skydd för sina vapen, flaggor, namn, förkortningar och andra emblem, när dessa symboler har kommunicerats via Wipo. Till exempel åtnjuter följande tecken skydd inom ramen för Pariskonventionen:

Europeiska unionen har till exempel begärt skydd för följande tecken, förkortningar och namn:

2.1.4 Sök efter skyddade symboler

Relevant information om skyddade symboler finns i Wipos artikel 6b i Expressdatabasen. Resultaten kan filtreras efter ”stat” (dvs. land), ”kategori” (dvs. typ av ”emblem”) och ” Wienklassificering” (dvs. figurelement). Användare kan också söka efter liknande bilder i 6b tecknen via ”Bildsökning”. En bildsökning (t.ex. https://images.google.com/) kan erbjuda grundläggande tips för att identifiera ett skyddat emblem. Statliga flaggor skyddas utan kommunikation via Wipo och visas normalt inte i Wipos databas enligt artikel 6b (förutom om de har meddelats som statligt emblem genom Wipo). Verktyg för att hitta flaggor som t.ex. http://www.flagid.org eller http://www.flagfinder.com kan användas.

2.2 Tillämplighet av artikel 7.1 h i EU-varumärkesförordningen

För att ett varumärke ska omfattas av artikel 7.1 h i EU-varumärkesförordningen måste det bestå av eller innehålla en identisk återgivning eller en ”heraldisk imitation” av en skyddad symbol enligt artikel 6b.1 a och b i Pariskonventionen (se punkt 2.2.1 Identisk återgivning eller heraldisk imitation av en skyddad symbol). I artiklarna 6b.1 c och 2 i Pariskonventionen fastställs ytterligare krav för skydd av officiella märken och stämplar för kontroll och garanti, och för mellanstatliga organisationers symboler (se punkt 2.2.2 Ytterligare krav för särskilt skyddade symboler). Varumärken som skulle omfattas av artikel 7.1 h i förordningen om EU-varumärken kan registreras när den behöriga myndigheten ger tillstånd till registrering av varumärket (se punkt 4, Tillstånd för registrering av varumärken som innehåller skyddade symboler eller heraldisk imitation av dessa).

2.2.1 Identisk återgivning eller heraldisk imitation av en skyddad symbol

Myndigheten kommer att göra en invändning om ett varumärke består av eller innehåller en identisk återgivning eller en heraldisk imitation av en skyddad symbol.

2.2.1.1 Identisk återgivning

Myndigheten anser att det finns en identisk återgivning av en skyddad symbol när tecknet, utan några ändringar eller tillägg, återger alla delar som utgör den skyddade symbolen eller om skillnaderna för tecknet i sin helhet är så obetydliga att den berörda konsumenten möjligen inte lägger märke till dem.

2.2.1.2 Heraldisk imitation

Förbudet mot imitation av skyddade symboler gäller endast för imitationer ur ett

heraldiskt perspektiv.

Heraldik är en disciplin som rör formen på, visningen och studien av vapen samt relaterade discipliner, såsom vexilologi (flaggstudier). Myndigheten beaktar den heraldiska beskrivningen av symbolen för att bedöma om ett tecken innehåller en heraldisk imitation av en skyddad symbol, inte hur den visas inom daglig användning (16/07/2009, C‑202/08 P och C‑208/08 P, RW feuille d’érable, EU:C:2009:477, § 48). Den heraldiska beskrivningen är en formell beskrivning där de heraldiska element som återges i den skyddade symbolen identifieras men fokus ligger inte på de specifika detaljerna i varje del, vilka kan visas med en viss grad av variation eller konstnärlig licens. De relevanta elementen för statliga flaggor i den heraldiska beskrivningen är till exempel formen, färgerna och formatet (proportion och mönster), medan den

heraldiska beskrivningen för vapen normalt omfattar metaller (guld/silver), färger, päls (djurskinn) och fyllning (enheter eller bilder).

Som exempel är den heraldiska beskrivningen av EU-flaggan ( )följande: ”på ett himmelsblått fält, en cirkel bestående av tolv femuddiga guldfärgade stjärnor vars uddar inte vidrör varandra” (13/03/2014, T‑430/12, European Network Rapid Manufacturing (fig.), EU:T:2014:120, § 21). Myndigheten tar hänsyn till den övergripande kombinationen av elementen i den heraldiska beskrivningen för att se om de återges på ett sätt som uppfattas av omsättningskretsen (16/07/2009, C‑202/08 P, RW (fig.), EU:C:2009:477, § 50). En avvikelse som upptäckts av en specialist inom heraldik mellan det varumärke ansökan gäller och det statliga emblemet är inte nödvändigtvis något som uppfattas av en genomsnittlig konsument och att det ifrågasatta varumärket därför, trots skillnader när det gäller vissa heraldiska detaljer, kan utgöra en kopia av emblemet i fråga i den mening som avses i artikel 6b i Pariskonventionen (16/07/2009, C‑202/08 P och C‑208/08 P, RW feuille d’érable, EU:C:2009:477, § 50 et seq.; 25/05/2011, T‑397/09, Suscipere et finire, EU:T:2011:246, § 24-25) Myndigheten tar följande i beaktande vid bedömningen av heraldisk imitation: Färger är relevanta, men

○ en svart och vit återgivning av en skyddad symbol kan fortfarande betraktas som en heraldisk imitation, förutsatt att det är möjligt att känna igen en specifik symbol (21/04/2004, T-127/02, ECA, EU:T:2004:110, § 45; 28/02/2008, T-215/06, RW (fig.), EU:T:2008:55, § 68). ○ Mindre skillnader i den faktiska färgen är irrelevanta (ljusblå jämfört med mörkblå). Inom heraldiken skiljer man normalt inte mellan olika nyanser av samma färg (15/01/2013, T‑413/11, EUROPEAN DRIVESHAFT SERVICES EDS (fig.), EU:T:2013:12, § 42). ○ Guld och silver: Guld återges ofta som gult (20/05/2009, R 1041/2008‑1, kultur IN DEUTSCHLAND + EUROPA (fig.), § 33) och silver som grått. När en del av den skyddade symbolen inte återges i varumärket kan en heraldisk

imitation ändå konstateras om en betydande del av den skyddade symbolen fortfarande är synlig. Detta är till exempel fallet när den skyddade symbolen döljs av ett annat element, men där en betydande del av den skyddade symbolen fortfarande är synlig. Storleken på det skyddade emblem som ingår i varumärket är irrelevant så länge

det är identifierbart. En rörlig flagga kan betraktas som en heraldisk imitation när effekten av en rörlig

flagga tydligt återges i varumärket och flaggans form och format (proportion och mönster) är synliga.

2.2.1.3 Exempel på heraldiska imitationer

Heraldisk imitation konstaterad

Heraldisk imitation ej konstaterad

2.2.2 Ytterligare krav för särskilt skyddade symboler

2.2.2.1 Officiella märken eller stämplar för kontroll och garanti

Artikel 7.1 h i EU-varumärkesförordningen är tillämplig för officiella märken eller stämplar som anger kontroll och garanti om märket används för varor och tjänster av samma eller liknande slag som de berörda varorna och tjänsterna. Därför görs en invändning beroende på vilka varor och tjänster som ansökan gäller.

2.2.2.2 Vapen, flaggor, namn, förkortningar eller andra emblem för mellanstatliga organisationer och det vilseledande sambandet

Artikel 7.1 h i EU-varumärkesförordningen är tillämplig för vapen, flaggor, namn, förkortningar eller andra emblem för mellanstatliga organisationer när i) den skyddade symbol som visas i tecknet skulle antyda att det finns ett samband mellan tecknet och den berörda organisationen för allmänheten, och ii) antydan av ett samband mellan användaren [sökanden] och organisationen är vilseledande (artikel 6b.1 c i Pariskonventionen). För att fastställa om artikel 7.1 h i EUvarumärkesförordningen är tillämplig måste det därför bedömas om allmänheten gör en vilseledande koppling. Detta utförs i två steg: a) Först bedömer EUIPO om det är troligt att allmänheten kommer att göra en

koppling mellan den berörda organisationen och sökanden. Enbart det faktum att ett varumärke innehåller en identisk återgivning eller en heraldisk efterbildning av en skyddad symbol är inte tillräckligt för att dra slutsatsen att allmänheten kommer att se ett samband mellan den berörda organisationen och sökanden av EU-varumärket. En sådan koppling kan finnas när de varor och tjänster som ansökan avser kan kopplas till IGO:s verksamhet och kan leda till att allmänheten tror att de kommer från den, har godkänts av organisationen eller på annat sätt är kopplade till den (15/01/2013, T-413/11, EUROPEAN DRIVESHAFT SERVICES EDS (fig.), EU:T:2013:12, § 61). Även om Europeiska unionen inte är en stat enligt internationell rätt, utan snarare en internationell mellanstatlig organisation, är dess verksamhetsområde ekvivalent med det i en stat (12/05/2011, R 1590/2010‑1, EUROPEAN DRIVESHAFT SERVICES EDS (fig.), § 54; 15/01/2013, T‑413/11, EUROPEAN DRIVESHAFT SERVICES EDS (fig.), EU:T:2013:12, § 70) och alla varor eller tjänster kan i princip kopplas till Europeiska unionen. Om de varor och tjänster som ansökan gäller är kopplade till mellanstatliga organisationens verksamhet bedömer myndigheten om de element som återges i tecknet leder till en koppling för den berörda konsumenten. Denna bedömning inkluderar de element som inte är kopplade till det skyddade emblemet men som fortfarande kan förändra uppfattningen av kopplingen i allmänhetens ögon (01/12/2021, T‑700/20, Steirisches Kürbiskernöl g.g.A GESCHÜTZTE GEOGRAFISCHE ANGABE (fig.), EU:T:2021:851, § 41). b) För det andra bedömer myndigheten om kopplingen mellan användaren

[sökanden] och organisationen som uppfattas av allmänheten (se a) ovan) är vilseledande. Om omsättningskretsen uppfattar en koppling till den myndighet som den skyddade symbolen avser (”organisationen”) i tecknet men det saknas koppling mellan organisationen och sökanden, anses uppfattningen vara vilseledande och en invändning bör göras. Däremot görs ingen invändning när en varumärkesansökan lämnas in av den organisation eller av en enhet som är kopplad till den eftersom den upplevda kopplingen i sådana fall inte anses vara vilseledande.

EU-varumärket 18 839 087 återger till exempel symbolen för EUIPO (kommunicerad via Wipo och offentliggjort enligt referens QO1742). Ansökan har lämnats in av EUIPO och den befintliga kopplingen mellan användaren och organisationen är därför inte vilseledande.

3 Artikel 7.1 i i EU-varumärkesförordningen – emblem som inte är skyddade enligt artikel 6b i Pariskonventionen

Syftet med artikel 7.1 i i EU-varumärkesförordningen är att förhindra att tecken, emblem eller vapen som inte är skyddade enligt artikel 7.1 h i EUvarumärkesförordningen men som är av särskilt allmänt intresse registreras som EU-varumärken eller som delar av EU-varumärken utan den behöriga myndighetens godkännande.

3.1 Symboler som skyddas enligt artikel 7.1 i i EUvarumärkesförordningen

Artikel 7.1 i i EU-varumärkesförordningen skyddar tecken, emblem och vapen som inte är skyddade enligt artikel 7.1 h i EU-varumärkesförordningen men som är av särskilt

allmänt intresse.

Artikel 7.1 i i EU-varumärkesförordningen innehåller ingen definition av symboler av ”särskilt allmänt intresse”. Utformningen av dessa symboler kan variera och kan omfatta t.ex. symboler för stater, internationella mellanstatliga organisationer, offentliga organ eller myndigheter, såsom provinser eller kommuner. Kravet för ”särskilt allmänt intresse” innebär att intresset har fastställts i offentliga handlingar, till exempel ett nationellt eller internationellt rättsligt instrument, en förordning eller annan normativ akt. Det särskilda allmänintresset kan finnas i EU eller i en del av EU (10/07/2013, T‑3/12, MEMBER OF €e EURO EXPERTS (fig.), EU:T:2013:364, § 45-46). Ett särskilt allmänintresse kan finnas om emblemet har en särskild koppling till själva organisationen eller en av de verksamheter som organisationen bedriver (10/07/2013, T‑3/12, MEMBER OF €e EURO EXPERTS (fig.), EU:T:2013:364, § 44). Följande tecken skyddas enligt artikel 7.1 i i EU-varumärkesförordningen: Eurotecknet (€, fastställd av Europeiska kommissionen).

EU-symbolerna för ”skyddad ursprungsbeteckning” och ”skyddad geografisk

beteckning”. EU har exklusiv befogenhet att anta rättsakter som skyddar ursprungsbeteckningar och dessa symboler anses vara av särskilt allmänt intresse.

Användningen av dessa symboler regleras genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1143 av den 11 april 2024 om geografiska beteckningar för vin, spritdrycker och jordbruksprodukter, samt garanterade traditionella specialiteter och frivilliga kvalitetsbegrepp för jordbruksprodukter (bland annat artikel 37). Se även 01/12/2021, T‑700/20, Steirisches Kürbiskernöl g.g.A GESCHÜTZTE GEOGRAFISCHE ANGABE (fig.), EU:T:2021:851, § 38).

De beteckningar som skyddas enligt Genèvekonventionerna och tilläggsprotokollen

till dessa, det vill säga röda korset, röda halvmånen och de röda kristallemblemen och deras namn (https://www.icrc.org/en/war-and-law/

emblem). Den olympiska symbolen skyddas i enlighet med Nairobifördraget om skyddet av

den olympiska symbolen (http://www.wipo.int/treaties/en/text.jsp?file_id=287432).

3.2 Tillämplighet av artikel 7.1 i) i förordningen om EUvarumärken

Artikel 7.1 i och h i förordningen om EU-varumärken har ett liknande tillämpningsområde och ger en likvärdig skyddsnivå (10/07/2013, T-3/12, MEMBER OF €e EURO EXPERTS (fig.), EU:T:2013:364, § 39; 01/12/2021, T‑700/20, Steirisches Kürbiskernöl g.g.A GESCHÜTZTE GEOGRAFISCHE ANGABE (fig.), EU:T:2021:851, § 25).

Följaktligen omfattas artikel 7.1 i) i förordningen om EU-varumärken av samma villkor som de som gäller för skyddet av symboler enligt artikel 7.1 h i förordningen om EU-varumärken. Därför gäller reglerna för bedömning av identisk återgivning och heraldisk efterbildning enligt artikel 7.1 h i förordningen om EU-varumärken (se punkt 2.2.1, Identisk återgivning eller heraldisk efterbildning av en skyddad symbol), samt reglerna för bedömning av huruvida ett vilseledande samband uppfattas enligt artikel 7.1 h i förordningen om EU-varumärken (se punkt 2.2.2.2, Vapen, flaggor, namn, förkortningar eller andra emblem för en mellanstatlig organisation och den vilseledande kopplingen) för bedömningen enligt artikel 7.1 i) i förordningen om EU-varumärken. Varumärken som skulle omfattas av artikel 7.1 i) i förordningen om EU-varumärken kan ändå registreras när den behöriga myndigheten ger tillstånd till registrering av varumärket (se punkt 4, Tillstånd för registrering av varumärken som innehåller skyddade symboler eller heraldiska imitationer av dessa).

3.2.1 Exempel på återgivning av emblem som är skyddade enligt artikel 7.1 i) i förordningen om EU-varumärken och heraldiska imitationer

Återgivning/heraldisk imitation konstaterad

Återgivning/heraldisk imitation ej konstaterad

3.2.2 Exempel på vilseledande koppling

Vilseledande koppling till organisationen

Ingen koppling till den mellanstatliga organisationen

4 Tillstånd för registrering av varumärken som innehåller skyddade symboler eller heraldiska imitationer av dessa

EU-varumärkesansökningar kan registreras trots att de kan ifrågasättas enligt artikel 7.1 h eller i) i förordningen om EU-varumärken, om sökanden ger myndigheten tillstånd att ta med den skyddade symbolen i sitt varumärke. Tillståndet måste omfatta registrering som varumärke. Allmänna tillkännagivanden eller tillstånd som utfärdats av behöriga myndigheter enligt nationell lagstiftning för användning av en skyddad symbol i handeln kan vara otillräckliga. Det kommer att prövas från fall till fall om sådana tillstånd specifikt tillåter användning av ett emblem i ett varumärke (26/02/2015, R 1166/2014‑1, ALPENBAUER BAYERISCHE BONBONLUTSCHKULTUR (fig.), § 23-29). Det åligger sökanden att lämna tillståndet. Om ett sökt EU-varumärke innehåller eller består av en heraldisk imitation av två eller fler staters skyddade symboler, som liknar varandra, räcker det att uppvisa godkännande från en av dem (artikel 6ter 8 i Pariskonventionen).

Del E Registeroperationer Del E Registeroperationer Avsnitt 3 EU-varumärken och EU-formgivningar som förmögenhetsobjekt Del E Registeroperationer Avsnitt 3 EU-varumärken och EU-formgivningar som förmögenhetsobjekt Kapitel 1 Överlåtelse

1 Inledning

Artikel 1.2, artikel 19, 20, 27 och 28, artikel 111.1 och artikel 111.3 g i EUvarumärkesförordningen

Artiklarna 13 och 14 i tillämpningsföreskrifterna för EU-varumärken

Artiklarna 1.3, 25, 30, 31, 38, 40, 104.1 och 104.3 j i förordningen om EU-formgivning

Artikel 9 i genomförandeförordningen om EU-formgivning

En överlåtelse är en ändring av innehavet av äganderätten till ett EU-varumärke eller en EU-varumärkesansökan från en enhet till en annan. EU-varumärken och EU-varumärkesansökningar kan överlåtas från den nuvarande innehavaren till en ny innehavare, främst genom överlåtelse eller arv enligt lagen. Om inte annat föreskrivs ska den praxis som tillämpas på EU-varumärken även gälla för ansökningar om EUvarumärken. Överlåtelsen kan vara begränsad till vissa av de varor och tjänster för vilka märket är registrerat eller har ansökts för (partiell överlåtelse). I motsats till en licens eller omvandling kan en överlåtelse av ett EU-varumärke inte förändra märkets enhetliga karaktär. Därför kan ett EU-varumärke inte ”delvis” överlåtas för vissa territorier eller medlemsstater. Även registrerade EU-formgivningar (EUD) och ansökningar om EU-formgivningar kan överlåtas. Bestämmelserna i förordningen om EU-formgivning och genomförandeförordningen om EU-formgivning om överlåtelse av registrerade EU-formgivningar är nästan identiska med motsvarande bestämmelser i EU-varumärkesförordningen, den delegerade förordningen avseende EU-varumärken och tillämpningsföreskrifterna för EU-varumärken. En utförlig beskrivning av de undantag och särskilda bestämmelser som gäller för EU-formgivningar finns i punkt 3. På begäran från en av parterna registreras överlåtelser av EU-varumärken och EUformgivningar i EU-varumärkesregistret och offentliggörs. En registreringen av en överlåtelse är avgiftsfri. Enligt artikel 20.11 i EU-varumärkesförordningen och artikel 31.6 i förordningen om EU-formgivning måste inte en överlåtelse registreras för att gälla. Om en överlåtelse inte registreras av myndigheten kan rättsinnehavaren emellertid inte göra gällande de rättigheter som följer av registreringen EU-varumärket. Den nya innehavaren får heller inte meddelanden från myndigheten, särskilt vid inter partes-förfaranden, eller underrättelser om tidsfrist för förnyelse av märket (anges i artikel 53.2 i EU-varumärkesförordningen och artikel 66.2 i förordningen om EUformgivning). I enlighet med artikel 19 i EU-varumärkesförordningen och artikel 30 i förordningen om EU-formgivning är det dessutom innehavarens adress som avgör vilken underordnad nationell lagstiftning som är tillämplig i alla frågor som rör EU-

varumärken och EU-formgivning som förmögenhetsobjekt, vilka inte beskrivs ytterligare i EU-varumärkesförordningen och förordningen om EU-formgivning. Följaktligen är det viktigt att registrera en överlåtelse hos myndigheten för att rätten till ansökningar om EU-varumärken och EU-formgivning, samt registreringar tydligt ska framgå.

1.1 Överlåtelser

Artikel 20 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 31 i förordningen om EU-formgivning

Överföring av äganderätt har två aspekter, nämligen giltigheten av överlåtelsen mellan parterna och överlåtelsens inverkan på förfarandet vid myndigheten, som blir aktuell först efter det att överlåtelsen förts in i registren för EU-varumärken och EUformgivningar (se punkt 1.2 nedan). Ett EU-varumärke får, oavsett om företaget som det tillhör överlåts, överlåtas för alla eller en del av de varor eller tjänster för vilka det är registrerat (Artikel 20.1 i EU-varumärkesförordningen).

1.1.1 Överlåtelse

Artikel 20.3 i EU-varumärkesförordningen, artikel 21 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 15 i förordningen om EU-formgivning, artikel 31.1 i förordningen om EUformgivning

Om en överlåtelse sker genom tilldelning är den endast giltig om överlåtelsen görs skriftligen och undertecknas av båda parter. Detta formella krav för att överlåtelsen av ett EU-varumärke eller av en EU-formgivning ska vara giltig gäller oavsett om en överlåtelse enligt nationell lagstiftning för överlåtelser av (nationella) varumärken eller formgivningar är giltig utan att uppfylla vissa formella krav, såsom att den ska ske skriftligen och undertecknas av båda parterna. Undantag från ovanstående sker om överlåtelsen är en följd av ett domstolsbeslut eller av EU-varumärkesrelaterade förfaranden där myndigheten fattar ett beslut om en överlåtelsebegäran enligt artikel 21 i EU-varumärkesförordningen. Det bör noteras att ändringen i innehavet av EU-formgivningar på grund av rättighetsförfaranden vid en nationell myndighet dock inte sker genom en överlåtelse utan genom en ändring av innehavet till följd av det slutliga beslutet enligt artikel 15 i förordningen om EU-formgivning (se punkt 3 nedan).

1.1.2 Arv

När innehavaren av ett EU-varumärke eller en EU-formgivning avlider blir arvingarna innehavare av EU-varumärket eller EU-formgivningen genom enskild eller generell övergång. Även detta omfattas av reglerna om överlåtelser.

1.1.3 Sammanslagning

En generell övergång sker också vid en sammanslagning mellan två företag som leder till att ett nytt företag bildas eller vid ett förvärv då ett företag tar över ett annat. När hela det företag som märket tillhör överlåts förutsätter man att överlåtelsen innefattar EU-varumärket eller EU-formgivningen, utom när det, enligt den lag som ska tillämpas på överlåtelsen, föreligger ett avtal om det motsatta eller om detta klart framgår av omständigheterna.

1.1.4 Gällande lagstiftning

Artikel 19 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 30 i förordningen om EU-formgivning

Såvida inget annat anges i EU-varumärkesförordningen eller förordningen om EUformgivning omfattas överlåtelser av den nationella lagstiftningen i den medlemsstat som fastställs enligt artikel 19 i EU-varumärkesförordningen och artikel 30 i förordningen om EU-formgivning. Den nationella lagstiftning som är tillämplig enligt denna bestämmelse är den nationella lagstiftningen i allmänhet och innefattar därmed även internationell privaträtt, som i sin tur kan hänvisa till lagstiftningen i en annan stat.

1.2 Rättsverkan av överlåtelsen

Artikel 20.11 i EU-varumärkesförordningen och artikel 27 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 13 i tillämpningsföreskrifterna för EU-varumärken

Artiklarna 31.6 och 38 i förordningen om EU-formgivning

Artikel 9 i genomförandeförordningen om EU-formgivning

Den allmänna regeln är att en efterföljande rättsinnehavare kan åberopa de rättigheter som följer av registreringen av EU-varumärket eller EU-formgivningen först efter registrering i EU-varumärkesregistret eller registret över EU-formgivningar (se även 16/01/2020, T‑128/19, Sativa (fig.) / K KATIVA (fig.) et al, EU:T:2020:3, § 22, 25-26). Före ett sådant införande i registret ska dock en överlåtelse gälla gentemot tredje man som förvärvat rättigheter till EU-varumärket eller till EU-formgivningen och som kände till överlåtelsen vid den tidpunkt då dessa rättigheter förvärvades.

Ett undantag från denna allmänna regel gäller vid generell övergång (t.ex. överlåtelse av hela företaget). Ovanstående principer gäller även överlåtelser till följd av genomförandet av ett beslut eller en dom, även om de fastställer äganderätt med tidigare eller retroaktiv verkan (ex tunc). Från det att myndigheten tar emot ansökan om registrering av överlåtelsen till dess att överlåtelsen registreras får dock den nya innehavaren redan lämna in handlingar till myndigheten för att iaktta tidsfristerna. Om en part exempelvis har ansökt om registrering av överlåtelsen av en EU-varumärkesansökan mot vilken myndigheten har gjort invändningar på absoluta grunder, får den nya innehavaren besvara invändningarna (se punkt 6). I en ansökan om registrering av en överlåtelse prövar myndigheten enbart om tillräckliga bevis för överlåtelsen har lämnats in. För ändringar i innehav till följd av nationella rättighetsförfaranden avseende EUformgivningar, se punkt 3.1.

2 Överlåtelser jämfört med namnändringar

Artikel 55 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 12 i tillämpningsförordningen för EU-varumärken

Artikel 69 i förordningen om EU-formgivning

Artikel 8 i genomförandeförordningen om EU-formgivning

En överlåtelse ska särskiljas från en ändring av innehavarens namn. Med en ändring av innehavarens namn avses en ändring som inte påverkar innehavarens identitet, medan en överlåtelse är en ändring av innehavarens identitet. Det rör sig inte om någon överlåtelse när en fysisk person ändrar sitt namn på grund av giftermål eller efter ett officiellt förfarande för namnändring, eller när en pseudonym används i stället för det egentliga namnet och så vidare. I inget av dessa fall påverkas innehavarens identitet. När namn eller företagsstatus för en juridisk person ändras är kriteriet för att skilja en överlåtelse från en enkel namnändring huruvida den juridiska personens identitet förblir densamma. Om identiteten förblir densamma registreras ändringen som en namnändring (06/09/2010, R 1232/2010-4, Cartier, § 12-14). Om den juridiska personen med andra ord inte upphör (exempelvis vid en sammanslagning genom förvärv, då ett företag helt absorberas av det andra och upphör att existera) och en ny juridisk person inte inrättas (exempelvis efter en sammanslagning mellan två företag som leder till att en ny juridisk person inrättas) ändras enbart den formella företagsorganisation som redan fanns, inte den faktiska identiteten i sig. Därför registreras ändringen i förekommande fall som en namnändring.

Om ett EU-varumärke exempelvis är knutet till företag A, och detta företag som en följd av en sammanslagning, absorberas av företag B, sker en överlåtelse av tillgångar från företag A till företag B. Vid en uppdelning av företag A i två separata företag, varvid det ena är det ursprungliga företaget A och det andra ett nytt företag B, sker på samma sätt en överlåtelse av tillgångar om det varumärke som är knutet till företag A blir företag B:s egendom. Normalt sker inte någon överlåtelse om företagets registreringsnummer i det nationella företagsregistret förblir oförändrat. Om företagets land ändras förutsätts dock av princip att det skett en överlåtelse av tillgångar (se dock 06/11/2013, R 546/2012-1, PARFUMS LOVE / LOVE et al.). Om det är tveksamt vilken nationell lagstiftning som ska tillämpas på den berörda juridiska personen kan myndigheten kräva lämplig information från den som ansöker om registrering av namnändringen. Med förbehåll för beslut av motsatt innehåll enligt berörd nationell lagstiftning kommer ändring av bolagsform att behandlas som en namnändring och inte som en överlåtelse, under förutsättning att ändringen inte åtföljs av en överlåtelse av tillgångar genom sammanslagning eller förvärv. Om ändringen av bolagsform däremot är följden av en sammanslagning, en delning eller en överlåtelse av tillgångar, beroende på vilket företag som absorberar eller avdelas från det andra eller på vilket företag som överlåter vilka tillgångar till det andra, kan det röra sig om en överlåtelse.

2.1 Felaktig ansökan om registrering av namnändring

Artikel 55 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 12 i tillämpningsförordningen för EU-varumärken

Artikel 69 i förordningen om EU-formgivning

Artikel 8 i genomförandeförordningen om EU-formgivning

När en ansökan om registrering av namnändring lämnas in men handlingarna visar att det egentligen rör sig om en överlåtelse av ett EU-varumärke eller en EU-formgivning, underrättar myndigheten sökanden om detta med en uppmaning om att inge en ansökan om registrering av överlåtelse inom en viss tid. Om sökanden samtycker eller inte lämnar in bevis om motsatsen och inger motsvarande ansökan om registrering av överlåtelse, registreras överlåtelsen. Om sökanden inte ändrar ansökan utan insisterar på att registrera ändringen som en namnändring, eller om sökanden inte svarar, avvisas ansökan om registrering av namnändring. Den berörda parten kan överklaga beslutet. En ny ansökan om registrering av överlåtelse kan inges när som helst.

2.2 Felaktig ansökan om registrering av överlåtelse

Artiklarna 20.5 och 20.7 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 13 i tillämpningsförordningen för EU-varumärken

Artikel 31.3 och 31.4 i förordningen om EU-formgivning

Artikel 9 i genomförandeförordningen om EU-formgivning

När en ansökan om registrering av en överlåtelse lämnas in men det egentligen rör sig om en namnändring för en innehavare av ett EU-varumärke eller EU-formgivning, underrättar myndigheten sökanden om detta med en uppmaning om att inom en viss tid ge sitt samtycke till att uppgifterna om innehavaren registreras i registret för EU-varumärken eller EU-formgivningar. Om sökanden samtycker registreras namnändringen. Om sökanden inte samtycker utan insisterar på att registrera ändringen som en överlåtelse, eller om sökanden inte svarar, avvisas ansökan om registrering av en överlåtelse.

3 Undantag och särskilda bestämmelser för EUformgivningar

3.1 Överlåtelser jämfört med ändringar av innehav på grund av rättighetsförfaranden för EU-formgivningar

Artiklarna 15 och 16 i förordningen om EU-formgivning, artikel 104.3 g–i och j–m i förordningen om EU-formgivning

Överlåtelser av EU-formgivningar måste hållas isär från ändringar av innehav på grund av rättighetsförfaranden. EU-formgivningar kan enligt artikel 15 i förordningen om EU-formgivning vara föremål för rättighetsförfaranden. Ändringar av innehav som uppkommer genom ett slutligt beslut av den behöriga myndigheten eller domstolen i respektive medlemsstat förs in i registret över EU-formgivningar på begäran. För mer information, se riktlinjerna del E, Registeroperationer, avsnitt 3, kapitel 2, Licenser, sakrätt, exekutiva åtgärder, insolvensförfaranden, rättighetsförfaranden eller liknande förfaranden, punkt 8.2. Följande är de viktigaste skillnaderna mellan ändringar av innehav som uppstår på grund av överlåtelser och rättighetsförfaranden: Begäran till myndigheten: Bestämmelserna avseende bevis för begäran skiljer

sig åt. För rättighetsförfaranden, se riktlinjerna, del E, Registeroperationer, avsnitt 3, kapitel 2, Licenser, sakrätt, exekutiva åtgärder, insolvensförfaranden,

rättighetsförfaranden eller liknande förfaranden, punkt 8.2, och för överlåtelser, se punkt 4.5 nedan. Förfarandet för inlämning av begäran skiljer sig också åt i User Area. Användaren måste välja ”säkerhetskopiering av meddelanden” vid rättighetsförfaranden. Det finns en särskild e-åtgärd för överlåtelser i avsnittet ”Noteringar” i User Area. Registerposter och deras verkan: Posterna i EU-formgivningsregistret skiljer sig

åt. Rättighetsförfaranden kan föras in i registret så snart de har inletts. Detta fryser EU-formgivningen och hindrar den registrerade innehavaren från att utföra handlingar som kan hindra den legitima innehavaren att utöva rättigheter över EU-formgivningen (t.ex. överlåtelser av formgivningen) (se punkt 1.2 när det gäller rättsverkan av överlåtelser). Licenser: Även om registreringen av en överlåtelse inte påverkar befintliga licenser

kommer licenserna att upphöra när en ändring av innehav till följd av ett rättighetsförfarande införs i EU-formgivningsregistret (artikel 16.1 i förordningen om EU-formgivning). Personer som har behörighet enligt artikel 14 i EU:s formgivningsförordning bör omedelbart underrätta myndigheten om inledandet och resultatet av rättighetsförfaranden i nationella domstolar eller myndigheter. För EU-varumärken kan man inte göra anspråk på en rättighet till EU-formgivningar på det sätt som man kan för EU-varumärken. Domstolsavgöranden om innehav av ett EU-varumärke måste genomföras genom en överlåtelse.

4 Krav för en ansökan om registrering av en överlåtelse

Artikel 20 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 13 i tillämpningsförordningen för EU-varumärken

Artikel 31 i förordningen om EU-formgivning

Artikel 9 i genomförandeförordningen om EU-formgivning

Det rekommenderas starkt att ansökan om registrering av en överlåtelse görs elektroniskt via myndighetens webbplats (e-noteringar). En ansökan om överlåtelse av en EU-formgivning kan endast lämnas in elektroniskt. För ytterligare information, se Riktlinjerna, del A, avsnitt 1, Kommunikationsmetoder och tidsfrister, punkt 3.1.

4.1 Språk

Artikel 146.6 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 24 i tillämpningsföreskrifterna för EU-varumärken

Artikel 137.5 i förordningen om EU-formgivning

Artikel 15 i genomförandeförordningen om EU-formgivning

Ansökan om registrering av en överlåtelse av en EU-varumärkes- eller EUformgivningsansökan måste göras på det första eller andra språk som angetts i ansökan. Om ansökan om registrering av överlåtelsen rör flera EU-varumärkes- eller EUformgivningsansökningar måste sökanden välja ett språk för ansökan som är gemensamt för alla berörda EU-varumärken och EU-formgivningar. Om det inte finns något gemensamt språk måste separata ansökningar om registrering av överlåtelsen lämnas in. Ansökan om registrering av en överlåtelse av ett registrerat EU-varumärke eller en EU-formgivning måste lämnas in på ett av myndighetens fem arbetsspråk, det vill säga engelska, franska, tyska, italienska eller spanska. Om ansökan om registrering av överlåtelsen rör flera ansökningar om registrering av EU-varumärken eller EU-formgivningar måste sökanden välja ett av myndighetens fem arbetsspråk som gemensamt språk. Eventuella stödjande handlingar kan lämnas in på något av EU:s officiella språk. Detta gäller alla handlingar som lämnas in som bevis på överlåtelsen, såsom ett kontrasignerat överlåtelsedokument eller överlåtelseintyg, ett avtal om överlåtelse eller ett utdrag från handelsregister eller en förklaring om registrering av förvärvaren som ny innehavare. Om de stödjande handlingarna lämnas in på ett officiellt EU-språk som inte är handläggningsspråk får myndigheten kräva en översättning till det språket. Myndigheten kommer att fastställa en tidsfrist för inlämning av översättningen. Om översättningen inte lämnas in inom tidsfristen kommer handlingen inte att beaktas och betraktas inte som inlämnad. Ytterligare information om språk och användning av formulär finns i Riktlinjerna1 Inledning. Mer information om översättningar finns i Riktlinjerna, del A, avsnitt 4, Förfarandespråk, punkt 7, Översättningar och deras certifiering.

4.2 Ansökan om registrering av en överlåtelse som ingetts för mer än ett EU-varumärke eller en EU-formgivning

Artikel 20.8 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 31.5 i förordningen om EU-formgivning

En enda ansökan om registrering av en överlåtelse för två eller flera EU-varumärken eller EU-formgivningar får lämnas in endast om den registrerade innehavaren och mottagaren eller förvärvaren i samtliga fall är densamma. Separata ansökningar krävs om den ursprungliga och den nya innehavaren inte är helt identiska för varje EU-varumärke eller EU-formgivning. Detta gäller exempelvis om en förvärvare är aktuell i ett fall och flera förvärvare i ett annat, även om förvärvaren i det första fallet ingår bland förvärvarna i det andra. Det är oväsentligt om ombudet är detsamma för märkena. Om en enda ansökan lämnas in i sådana fall utfärdar myndigheten ett meddelande om brister. Sökanden kan antingen åtgärda invändningen genom att begränsa ansökan om registrering av överlåtelsen till de EU-varumärkes- eller EU-formgivningsansökningar eller EU-varumärkes- eller EU-formgivningsregistreringar som har en och samma ursprungsinnehavare och en och samma nya innehavare, eller genom att samtycka till att ansökan behandlas i två eller fler förfaranden. I annat fall avvisas ansökan om registrering av överlåtelsen i sin helhet. Den berörda parten kan överklaga beslutet.

4.3 Parter i förfarandet

Artikel 20.4 och 20.6 b i förordningen om EU-varumärken

Artikel 13.3 i tillämpningsföreskrifterna för EU-varumärken

Artiklarna 31.2 och 32 b i förordningen om EU-formgivning

Artikel 9.3 i genomförandeförordningen om EU-formgivning

Ansökan om registrering av en överlåtelse får lämnas in till myndigheten av 1. innehavaren (innehavarna), eller 2. innehavaren (innehavarna) tillsammans med förvärvaren (förvärvarna), eller 3. förvärvaren (förvärvarna), eller 4. en domstol eller myndighet. De formella villkor som ansökan måste uppfylla beror på vem som lämnar in ansökan.

4.4 Formella krav

4.4.1 Uppgifter om EU-varumärket/EU-formgivningen och den nya innehavaren

Artikel 20.5 i EU-varumärkesförordningen Artikel 2.1 b och e samt artikel 13.1 i tillämpningsföreskrifterna för EU-varumärken Artikel 31.3 i förordningen om EU-formgivning Artikel 1.1 b och e samt artikel 9.1 och 9.2 i genomförandeförordningen om EUformgivning

Ansökan om registrering av en överlåtelse ska innehålla följande uppgifter: 1. Registreringsnumret för det EU-varumärke eller den EU-formgivning som berörs. Om ansökan gäller flera EU-varumärken eller EU-formgivningar ska samtliga registreringsnummer anges. 2. Uppgifter om den nya innehavaren. Dessa uppgifter motsvarar de uppgifter som krävs för en sökande i en ny EU-varumärkes- eller EU-formgivningsansökan. Mer information om identifieringskraven av sökanden finns i Riktlinjerna, del A, Avsnitt 5, Parter i förfarandet och auktoriserade ombud, punkt 3. Identifiering av parterna i förfarandet. 3. Om den nya innehavaren utser ett ombud ska ombudets namn och det id-nummer som myndigheten tilldelat anges. Om ombudet inte har tilldelats något id-nummer ska tjänsteadressen anges. För mer information om vem som kan agera som ombud och om utnämningen av ett ombud, se Riktlinjerna, del A, avsnitt 5, Parter i förfarandet och auktoriserade ombud, punkt 5. Utnämning av ett auktoriserat ombud. Ytterligare krav vid partiell överlåtelse anges under punkt 5 nedan.

4.4.2 Ombud

Artikel 20 5 i EU-varumärkesförordningen Artiklarna 2.1 e och 13.1 i tillämpningsföreskrifterna för EU-varumärken Artikel 31.3 i förordningen om EU-formgivning Artiklarna 1.1 f och 9.1 och 9.2 i genomförandeförordningen om EU-formgivning

De allmänna reglerna för ombud gäller (se Riktlinjerna, del A, Allmänna regler, avsnitt 5, Parter i förfarandet och auktoriserade ombud).

4.4.3 Underskrifter

Artiklarna 20.3, 20.5 och 119.4 i förordningen om EU-varumärken

Artikel 13 i tillämpningsföreskrifterna för EU-varumärken

Artikel 63.1 i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken

Artikel 31.1 och 31.3 samt 115.4 i förordningen om EU-formgivning

Artikel 9 i genomförandeförordningen om EU-formgivning

Artikel 17.1 i den delegerade förordningen om EU-formgivning Kraven på vilken person som har rätt att lämna in ansökan om registrering av överlåtelsen och underskrifterna måste beaktas tillsammans med kravet på bevis för överlåtelsen. Principen är att den ursprungliga innehavarens och den nya innehavarens underskrifter ska upptas tillsammans eller var för sig på ansökan om registrering av överlåtelsen eller i en bifogad handling. Vid samägande där överlåtelsen rör innehavet som helhet måste alla innehavare underteckna ansökan eller utse ett gemensamt ombud. För mer information om kraven för underskrifter och förklaringar avseende skillnaderna mellan underskrifter i ansökningar eller styrkande bevis, se Riktlinjernadel A, avsnitt 1, Kommunikationsmedel och tidsfrister, punkt 3.1.5, Underskrift.

4.4.4 Förfaranden som påverkar överlåtelsen

Granskningen av de formella kraven för registrering av en överlåtelse innebär att hänsyn tas till fakta som kan påverka registreringens lagenlighet, däribland förekomsten av insolvensförfaranden på nationell nivå (22/09/2021, T-169/20, Marina Yachting, EU:T:2021:609, § 68). Om innehavaren av ett EU-varumärke eller en EU-formgivning är föremål för ett insolvensförfarande bör ett införande om detta göras i registret och offentliggöras i tidningen. Alla efterföljande ansökningar om registrering av en överlåtelse som rör samma rätt kommer automatiskt att vilandeförklaras och kan endast besvaras med uttryckligt tillstånd från förvaltaren eller den nationella domstol som ansvarar för insolvensförfarandet. Myndigheten kan återkalla en överlåtelse som den registrerat om den i efterhand får kännedom om att innehavaren var insolvent vid tidpunkten för registreringen. Myndigheten bör även vägra registrering av en överlåtelse om den föregåtts av en tidigare begäran som lämnats in i enlighet med artikel 24.3 i förordningen om EU-varumärken eller artikel 35.4 i förordningen om EU-formgivning, i vilken den underrättats om att innehavaren av ett EU-varumärke eller en EU-formgivning var föremål för insolvensförfarande (22/09/2021, T‑173/20, Henry Cotton’s and Henry Cotton’s (fig.), EU:T:2021:610, § 70).

Om myndigheten får bevis för att äganderätten till ett EU-varumärke eller en EUformgivning ifrågasätts vid en behörig nationell domstol kommer den att avbryta alla pågående överföringar tills en av parterna har lämnat en kopia av det slutliga beslutet om tvisten till myndigheten.

4.5 Bevis på överlåtelse

Artikel 20 i förordningen om EU-varumärken

Artikel 13.1 d, 13.2 och 13.3 i tillämpningsföreskrifterna för EU-varumärken

Artikel 31 i förordningen om EU-formgivning

Artikel 9.1 d, 9.2 och 9.3 i genomförandeförordningen om EU-formgivning

En överlåtelse får endast registreras om den bevisas genom handlingar som i vederbörlig ordning fastställer överlåtelsen, exempelvis en kopia av överlåtelsehandlingen. Det finns fall där är en kopia av överlåtelsehandlingen dock inte är nödvändig. Bevis på överlåtelse är inte nödvändigt under följande omständigheter: När den ursprungliga och den nya innehavaren båda undertecknar ansökan om

registrering av överlåtelsen. Om den som ansöker om registrering av överlåtelsen är den ursprungliga

innehavaren och ansökan åtföljs av en förklaring undertecknad av den nya innehavaren om att den samtycker till registreringen av överlåtelsen. Om den som ansöker om registrering av överlåtelsen är den nya innehavaren och

ansökan åtföljs av en förklaring undertecknad av den ursprungliga innehavaren om att den samtycker till registreringen av överlåtelsen. Om den ursprungliga innehavarens ombud även begär att utses till den nya

innehavarens ombud får ombudet underteckna ansökan om registrering av överlåtelsen för både den ursprungliga och den nya innehavaren. Bevis på överlåtelse är nödvändigt i alla andra situationer, däribland om det ombud som undertecknar formuläret för ansökan om överlåtelse för

både den ursprungliga och den nya innehavarens räkning inte är det ombud som registrerats för den ursprungliga innehavaren (det vill säga formuläret för ansökan om överlåtelse utser samtidigt personen till ombud för båda parter och överför EU-varumärket eller EU-formgivningen). Bevis på överlåtelse måste lämnas in tillsammans med begäran om överlåtelse. Om inga bevis lämnas kommer myndigheten att utfärda ett meddelande om brister och begära bevis för överlåtelsen (det vill säga ett tillstånd som undertecknats av den ursprungliga innehavaren, bevis på överlåtelse, bekräftelse av överlåtelsen från den ursprungliga innehavaren eller dess registrerade ombud).

När bevis på överföring krävs får parterna i förfarandet även använda de formulär som fastställts enligt fördraget om varumärkesrätt på Wipos webbplats (https://wipolex.wipo.int/en/treaties/textdetails/12680). De relevanta formulären är överlåtelsehandlingen – ett dokument som ska utgöra själva överlåtelsen – och överlåtelseintyget – ett dokument i vilket parterna förklarar att en överlåtelse har ägt rum. Vilket som helst av dessa dokument, vederbörligen ifyllt, utgör tillräckligt bevis på överlåtelsen. Andra bevis är dock inte uteslutna. Därför kan själva överenskommelsen (handlingen) eller något annat dokument som bevisar överlåtelsen lämnas in. Överlåtelsen av rättigheter till ett EU-varumärke eller en EU-formgivning måste uttryckligen följa av den eller de handlingar som lämnats in till stöd för begäran. Följaktligen ska bevisen inte bara innehålla en tydlig förklaring om överlåtelsen av rättigheter, utan även ange det relevanta EU-varumärkes- eller EU-formgivningsnumret. Ett tillstånd att kommersiellt utnyttja ett varumärke utgör till exempel inte i sig ett formellt bevis på överlåtelse av äganderätt (07/11/2023, T‑299/22, Diego maradona, EU:T:2023:710, § 38-39 and § 44-45). När det gäller konfidentialitet måste den part som lämnar in bevisen ha i åtanke att innehållet i akterna finns tillgängligt för offentlig granskning, och detta är särskilt relevant när avtal eller andra handlingar lämnas in som bevis på en överlåtelse, eftersom de kan innehålla känsliga uppgifter. Följaktligen kan viss information döljas innan den lämnas in till myndigheten, eller så kan vissa sidor utelämnas helt och hållet. De bevis som krävs till stöd för en överlåtelse behöver inte omfatta kommersiellt känsliga uppgifter, såsom det pris som betalats för EU-varumärket eller EU-formgivningen i fråga. Den känsliga informationen bör helst utelämnas, men alternativt föreskrivs det i förordningarna att konfidentialitet ska åberopas om den berörda parten uttrycker ett särskilt intresse av att en del av akten ska hållas konfidentiell. För allmän information om konfidentialitet, se Riktlinjerna, del A, Allmänna regler, avsnitt 1, Kommunikationsmetoder och tidsfrister, punkt 3.1.6 Konfidentialitet. Mer information om att åberopa särskilt intresse och om granskningsförfarandet för konfidentiell information, se Riktlinjerna, del E, Registeroperationer, avsnitt 5 Granskning av akter, punkt 4.3.4, Delar av akten som den berörda parten särskilt har önskat ska hållas konfidentiella. Om varumärket varit föremål för ett flertal överlåtelser och/eller namnändringar på innehavaren som inte tidigare har förts in i registret, räcker det att lämna in den beviskedja som visar de händelser som lett fram till förhållandet mellan den ursprungliga innehavaren och den nya innehavaren utan att enskilda ansökningar behöver inges för varje förändring. När överlåtelsen av märket är en följd av att hela den ursprungliga innehavarens företag överlåts ska den handling som visar överlåtelsen av hela företaget lämnas in. När överlåtelsen beror på en sammanslagning eller annan generell övergång kan inte den ursprungliga innehavaren underteckna ansökan om registrering av överlåtelsen. I detta fall måste ansökan åtföljas av stödjande handlingar som

bevisar sammanslagningen eller den generella övergången, exempelvis utdrag från handelsregistret. När överlåtelsen av varumärket är en följd av sakrätt, exekutiva åtgärder eller insolvensförfaranden kan den ursprungliga innehavaren inte underteckna ansökan om registrering av överlåtelse. I dessa fall måste ansökan åtföljas av ett slutgiltigt beslut utfärdat av en behörig nationell myndighet som överlåter innehavet av varumärket till mottagaren. Stödjande handlingar behöver inte vara lagligen bekräftade, och det är inte heller nödvändigt att lämna in originalhandlingar. Originalhandlingar blir en del av akten och kan därför inte återsändas till den person som lämnade in dem. Vanliga kopior av dessa räcker. Om myndigheten har anledning att betvivla handlingens riktighet eller trovärdighet kan den kräva ytterligare bevis. Vid hanteringen av en begäran om överlåtelse är myndighetens behörighet i princip begränsad till att granska de formella krav som anges i artikel 20 i förordningen om EU-varumärken och artikel 13 i tillämpningsföreskrifterna för EU-varumärken (artikel 31 i förordningen om EU-formgivning och artikel 9 i genomförandeförordningen om EU-formgivning), och innebär inte en bedömning av väsentliga frågor som kan uppstå enligt tillämplig nationell lagstiftning (22/09/2021, T‑173/20, Henry Cotton’s and Henry Cotton’s (fig.), EU:T:2021:610, § 62; 22/09/2021, T‑169/20, Marina yachting, EU:T:2021:609, § 61). Myndigheten prövar endast om handlingarna faktiskt bekräftar det som anges i ansökan, nämligen de berörda EU-varumärkenas eller EU-formgivningarnas identitet och parternas identitet, samt huruvida de rör en överlåtelse. Myndigheten tar inte ställning till och beslutar inte i avtalsmässiga eller rättsliga frågor enligt nationell lagstiftning (09/09/2011, T‑83/09, CRAIC, EU:T:2011:450, § 27 och 07/03/2023, T-299/22, Diego maradona, EU:T:2023:710). I tveksamma fall tar de nationella domstolarna ställning till överlåtelsens laglighet i sig. Myndighetens omsorgsplikt kräver dock att hänsyn tas till fakta som kan ha betydelse för lagligheten i registreringen av en överlåtelse, såsom förekomsten av insolvensförfaranden på nationell nivå, såsom nämns i punkt 4.4.4. (22/09/2021, T-169/20, Marina yachting, EU:T:2021:609, § 68; 22/09/2021, T‑173/20, Henry Cotton’s and Henry Cotton’s (fig.), EU:T:2021:610,§ 59 och 69).

4.5.1 Översättning av bevis

Artikel 146.1 i EU-varumärkesförordningen Artiklarna 24 och 25 i tillämpningsföreskrifterna för EU-varumärken Artikel 137.5 i förordningen om EU-formgivning Artiklarna 15 och 16 i genomförandeförordningen om EU-formgivning

Bevisen måste vara 1. på det av myndighetens språk som använts i handläggningen av registreringen av överlåtelsen, eller 2. på annat valfritt officiellt EU-språk än handläggningsspråket. I detta fall får myndigheten begära att handlingen översätts till ett av myndighetens arbetsspråk. Översättningen ska lämnas in inom en tidsfrist som fastställs av myndigheten. Om de stödjande handlingarna lämnas in på ett officiellt EU-språk som inte är handläggningsspråk får myndigheten kräva en översättning till det språket. Myndigheten kommer att fastställa en tidsfrist för inlämning av översättningen. Om översättningen inte lämnas in inom tidsfristen kommer handlingen inte att beaktas och betraktas inte som inlämnad.

4.6 Förfarande för att åtgärda brister

Artikel 20.7 i EU-varumärkesförordningen Artikel 31.4 i förordningen om EU-formgivning

Myndigheten kommer skriftligen att underrätta den som ansöker om registrering av överlåtelsen om eventuella brister i ansökan. Om bristerna inte avhjälps inom den tidsperiod som fastställs i underrättelsen kommer myndigheten att avvisa ansökan om registrering av överlåtelsen. .

4.7 Kollektivmärken och kontrollmärken (endast EUvarumärken)

Artikel 20.5 och 20.7 samt artiklarna 75, 79, 83, 84 och 88 i EUvarumärkesförordningen

Myndighetens praxis vid hantering av ansökningar om överlåtelse av EUkollektivmärken och EU-kontrollmärken utgår från principen att varje ny innehavare av ett EU-kollektivmärke eller EU-kontrollmärke måste uppfylla de ursprungliga krav

som den ursprungliga innehavaren skulle uppfylla vid tidpunkten för inlämnande av EU-varumärket. Det förutsätts därför att om en ansökan om överlåtelse avseende ett EUkollektivmärke eller ett EU-kontrollmärke lämnas in kommer myndigheten förutom de krav och handlingar som vederbörligen fastställer överlåtelsen (artikel 20.5 i EUvarumärkesförordningen) att kräva att förvärvaren ska lämna in ändrade bestämmelser för användning (artiklarna 75, 79, 84 och 88 i EU-varumärkesförordningen). I synnerhet vid EU-kontrollmärken bör sökanden inkludera en försäkran i bestämmelserna för användning som tydligt anger att villkoren enligt artikel 83.2 i EU-varumärkesförordningen uppfylls. Om dessa handlingar inte finns bifogade till ansökan om registrering av överlåtelsen eller om de inte uppfyller kraven enligt artiklarna 75, 79, 84 och 88 i EUvarumärkesförordningen kommer ett meddelande om brist med stöd i artikel 20.7 i EU-varumärkesförordningen att utfärdas och om bristen inte avhjälps kommer ansökan om registrering av överlåtelsen att avslås. Se närmare information om de formella kraven för EU-kollektivmärken och EUkontrollmärken samt om innehållet i och kraven på bestämmelser för användning i Riktlinjerna, del B, Prövning, avsnitt 2, Formaliteter, punkter 8.2 och 8.3.

5 Partiella överlåtelser (endast EU-varumärken)

Artikel 20.1 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 14 i tillämpningsföreskrifterna för EU-varumärkesförordningen

En partiell överlåtelse avser endast vissa av varorna och tjänsterna i EU-varumärket och gäller endast EU-varumärken (inte EU-formgivningar). Den innebär att den ursprungliga förteckningen över varor och tjänster delas upp mellan det återstående EU-varumärket och ett nytt. När det gäller partiella överlåtelser använder myndigheten en särskild terminologi för att identifiera varumärkena. I början av förfarandet finns det ”ursprungliga” märket. Detta är det märke för vilket man har ansökt om partiell överlåtelse. Efter registreringen av överlåtelsen finns två märken: ett har nu färre varor och tjänster och kallas det ”återstående” märket, och det andra är det ”nya” märket, som omfattar vissa av varorna och tjänsterna från det ursprungliga märket. Det ”återstående” märket har kvar det ”ursprungliga” märkets EU-varumärkesnummer, medan det ”nya” märket har ett nytt EU-varumärkesnummer. Överlåtelsen kan inte förändra EU-varumärkets enhetliga karaktär. Därför kan ett EUvarumärke inte ”delvis” överlåtas för vissa territorier. När det är tveksamt om det rör sig om en partiell överlåtelse underrättar myndigheten den som ansöker om registreringen av överlåtelsen och uppmanar denna att göra nödvändiga förtydliganden.

Det kan även röra sig om en partiell överlåtelse när ansökan om registrering av överlåtelse avser flera EU-varumärken. Följande regler gäller för varje EU-varumärke som ingår i ansökan.

5.1 Regler om uppdelning av förteckningarna över varor och tjänster

Artiklarna 33 och 49 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 14.1 i tillämpningsföreskrifterna för EU-varumärken

Meddelande nr 1/2016 av den 8 februari 2016 från myndighetens direktör

I ansökan om registrering av en partiell överlåtelse måste de varor och tjänster som den partiella överlåtelsen avser anges (förteckningen över varor och tjänster för den ”nya” registreringen). Varorna och tjänsterna ska fördelas mellan det ursprungliga EUvarumärket och det nya EU-varumärket så att varorna och tjänsterna i det ursprungliga och det nya EU-varumärket inte sammanfaller. De två specifikationerna tillsammans får inte omfatta mer än den ursprungliga specifikationen. Därför måste upplysningarna vara tydliga, exakta och entydiga. När det exempelvis gäller ett varumärke för varor och tjänster i flera klasser, och delningen mellan den gamla och den nya registreringen avser hela klasser, räcker det att ange respektive klasser för den nya registreringen eller för den återstående registreringen. När ansökan om att registrera en partiell överlåtelse omfattar varor och tjänster som uttryckligen anges i den ursprungliga förteckningen över varor och tjänster, kommer myndigheten automatiskt att i det ursprungliga EU-varumärket behålla de varor och tjänster som inte anges i ansökan om att registrera den partiella överlåtelsen. Exempel: Den ursprungliga förteckningen omfattar varorna A, B och C, och ansökan om överlåtelse avser C. Myndigheten behåller varorna A och B i den ursprungliga registreringen och skapar en ny registrering för C. För mer information om omfattningen av förteckningen över varor och tjänster samt om myndighetens praxis när det gäller tolkningen av de allmänna uppgifterna i Niceklassificeringens klassrubriker, se Riktlinjerna, del B, Prövning, avsnitt 3, Klassificering, samt meddelande nr 1/2016 från myndighetens verkställande direktör av den 8 februari 2016 om tillämpning av artikel 28 i EU-varumärkesförordningen (nu artikel 33 i EU-varumärkesförordningen) och bilagan till detta. I varje fall rekommenderas starkt att man lämnar in en tydlig och exakt förteckning över varor och tjänster som ska överlåtas, tillsammans med en tydlig och exakt förteckning över varor och tjänster som ska behållas i den ursprungliga registreringen. Dessutom måste den ursprungliga förteckningen förtydligas. Om den ursprungliga förteckningen exempelvis avsåg ”alkoholhaltiga drycker” och överlåtelsen avser ”whisky” och ”gin” måste den ursprungliga förteckningen ändras genom att den begränsas till ”alkoholhaltiga drycker, ej whisky och gin”.

5.2 Förfarande för att åtgärda brister

Artikel 20.7 i EU-varumärkesförordningen

Om ansökan om registrering av en partiell överlåtelse inte följer de regler som beskrivs ovan uppmanar myndigheten sökanden att åtgärda bristen. Om bristerna inte åtgärdas avvisar myndigheten ansökan om en partiell överlåtelse. Den berörda parten kan överklaga beslutet.

5.3 Upprättande av ett nytt EU-varumärke

Artikel 20.6 c i EU-varumärkesförordningen

Artikel 14.2 i tillämpningsföreskrifterna för EU-varumärken

En partiell överlåtelse leder till att ett nytt EU-varumärke upprättas. För det nya EU-varumärket upprättar myndigheten en separat akt, som består av en fullständig kopia av den elektroniska akten för det ursprungliga EU-varumärket, ansökan om registrering av överlåtelsen och all korrespondens i samband med ansökan om den partiella överlåtelsen. Det nya EU-varumärke får ett nytt registreringsnummer. Det kommer att ha samma ansökningsdag och, där så är tillämpligt, prioritetsdatum som det ursprungliga EU-varumärket. När det gäller det ursprungliga EU-varumärket lägger myndigheten in en kopia av ansökan om registrering av överlåtelsen i akten, men tar i allmänhet inte med kopior av den fortsatta korrespondensen i samband med den ansökan.

6 Överlåtelse under andra förfaranden och avgiftsfrågor

Artiklarna 20.11 och 20.12 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 31.6 och 31.7 i förordningen om EU-formgivning

När överlåtelsen registreras blir den nya innehavaren automatiskt part i alla förfaranden som rör EU-varumärket eller EU-formgivningen, utan att det påverkar rätten att agera på grund av tidsfrister från det att ansökan om registrering av en överlåtelse tas emot av myndigheten. Ingivning av en ansökan om registrering av en överlåtelse påverkar inte tidsfrister som redan löper eller som redan har fastställts av myndigheten, däribland tidsfrister för betalning av avgifter. Nya tidsfrister för betalning fastställs inte. Från den dag överlåtelsen registreras blir den nya innehavaren skyldig att betala alla avgifter.

Mellan ingivandet av ansökan om registrering av en överlåtelse och myndighetens bekräftelse av att den faktiskt har förts in i EU-varumärkesregistret eller EUformgivningsregistret är det, vid förfaranden som berör två parter, därför viktigt att den ursprungliga innehavaren och den nya innehavaren aktivt samarbetar för att lämna information om tidsfrister och mottagen korrespondens. Ovanstående gäller även tidsfristen för att betala förnyelseavgifter. Med tanke på de fastställda tidsfristerna för både snabb och sen betalning av förnyelseavgifter, liksom konsekvenserna av att inte förnya giltigheten för ett EU-varumärke eller en EU-formgivning, kommer prövningen av en begäran om förnyelse att ha företräde framför en begäran om överlåtelse, även om den senare lämnades in tidigare.

6.1 Särskilda frågor i samband med partiella överlåtelser (endast för EU-varumärken)

Artikel 20.10 i EU-varumärkesförordningen

Vid partiella överlåtelser befinner sig det nya EU-varumärket i samma skede av förfarandet som det ursprungliga (återstående) EU-varumärket. Eventuella tidsfrister som fortfarande löper för det ursprungliga EU-varumärket anses gälla för både det återstående och det nya EU-varumärket. Efter att överlåtelsen har registrerats behandlar myndigheten varje EU-varumärke separat och fattar separata beslut om dem. Om ett EU-varumärke är avgiftsbelagt och den ursprungliga innehavaren har erlagt dessa avgifter, är den nya innehavaren inte skyldig att betala några ytterligare avgifter för det nya EU-varumärket. Det avgörande är vilken dag överlåtelsen förs in i EUvarumärkesregistret. Om avgifterna för det ursprungliga EU-varumärket betalas efter det att en ansökan om registrering av en överlåtelse har lämnats in men innan överlåtelsen faktiskt har registrerats, krävs därför inga ytterligare avgifter.

Artiklarna 31.2 och 41.5 i EU-varumärkesförordningen

Bilaga I A.3–4, bilaga I A.7–8 till EU-varumärkesförordningen

Om den partiella överlåtelsen avser en EU-varumärkesansökan och klassavgifter ännu inte har erlagts eller inte har erlagts till sitt fulla belopp, registrerar myndigheten överlåtelsen i akten för den återstående EU-varumärkesansökan och upprättar en ny EU-varumärkesansökan enligt ovanstående beskrivning. Om ytterligare klassavgifter måste betalas för en EU-varumärkesansökan hanterar granskaren sådana fall efter att en ny EU-varumärkesansökan har upprättats enligt beskrivningen nedan. Om ytterligare klassavgifter betalades innan överlåtelsen registrerades men inga ytterligare klassavgifter behövde betalas för den återstående EU-varumärkesansökan,

görs inte någon återbetalning eftersom avgifterna betalades korrekt vid tidpunkten för betalningen. I alla andra fall behandlar granskaren den återstående och den nya EUvarumärkesansökan separat, men begär ingen ytterligare grundavgift för den nya EU-varumärkesansökan. Klassavgifter för den återstående och den nya EUvarumärkesansökan bestäms i enlighet med den situation som råder efter att överlåtelsen har registrerats. Om exempelvis den ursprungliga EU-varumärkesansökan hade sju klasser och den återstående EU-varumärkesansökan efter överlåtelsen endast har en klass medan den nya EU-varumärkesansökan har sex, kommer inga ytterligare avgifter att krävas för den återstående EU-varumärkesansökan medan ytterligare motsvarande klassavgifter måste betalas för den nya EUvarumärkesansökan. Om några varor och tjänster i en viss klass överlåts och andra inte, ska klassavgiften betalas både för den återstående EU-varumärkesansökan och för den nya. Om en tidsfrist för betalning av ytterligare klassavgifter redan har fastställts men ännu inte löpt ut, bortser myndigheten från denna för att beslut ska kunna fattas i enlighet med den situation som råder efter det att överlåtelsen har registrerats.

Artiklarna 53.1, 53.3–53.5 och 53.7–53.8 i EU-varumärkesförordningen

Om ansökan om registrering av en partiell överlåtelse avser en EUvarumärkesregistrering som det är dags att förnya, det vill säga från sex månader innan den ursprungliga registreringen upphör och upp till sex månader efter upphörandet, registrerar myndigheten överlåtelsen och tar ställning till förnyelsen och förnyelseavgifterna enligt nedanstående beskrivning.

Om det inte har lämnats in någon begäran om förnyelse och inga avgifter har erlagts innan överlåtelsen registrerades, gäller de allmänna reglerna, däribland reglerna om avgiftsbetalning, både för den återstående och den nya EU-varumärkesregistreringen (separat begäran, separat avgiftsbetalning, om så är nödvändigt). Om en begäran om förnyelse lämnades in innan överlåtelsen registrerades gäller denna begäran även det nya EU-varumärket. Den ursprungliga innehavaren förblir part i förnyelseförfarandet för det återstående EU-varumärket, men den nya innehavaren blir automatiskt part i förnyelseförfarandet för den nya registreringen. När en begäran om förnyelse har lämnats in men de tillhörande avgifterna inte har betalats före registreringen av överlåtelsen, bestäms avgifterna enligt situationen efter det att överlåtelsen har registrerats. Detta innebär att både innehavaren av det återstående EU-varumärket och innehavaren av det nya EU-varumärket måste betala den grundläggande förnyelseavgiften och eventuella klassavgifter. Om en begäran om förnyelse har lämnats in före registreringen av överlåtelsen och alla tillämpliga förnyelseavgifter har betalats före detta datum, ska inga ytterligare förnyelseavgifter betalas efter att överlåtelsen har registrerats. Redan erlagda klassavgifter återbetalas inte.

6.2 Överlåtelse och förfaranden som berör två parter

Om en ansökan om registrering av en överlåtelse lämnas in vid förfaranden som berör två parter kan flera olika situationer uppstå. För äldre EU-varumärken eller EUformgivningar som invändningen/annulleringen grundas på kan den nya innehavaren endast bli part i förfarandet (eller lämna synpunkter) efter det att ansökan om registrering av överlåtelsen har nått myndigheten. Grundprincipen är att den nya innehavaren ersätter den ursprungliga innehavaren i förfarandet. Myndighetens praxis vid behandling av överlåtelser i invändningsförfaranden beskrivs i Riktlinjerna, del C, Invändning, avsnitt 1, Invändningsförfarandet, punkt 7.5.

7 Införande i registret, underrättelse och offentliggörande

7.1 Offentliggörande och införande i registret

Artiklarna 20.4, 20.9, 44 och 111.3 g i EU-varumärkesförordningen Artiklarna 31.2, 60 och 104.3 j i förordningen om EU-formgivning

Beslut nr EX-26-07 av myndighetens verkställande direktör av den 1 juli 2026 om registret över EU-varumärken, registret över EU-formgivningar, databasen över förfaranden vid myndigheten och databasen över rättspraxis samt dess bilaga I och bilaga II.

Myndigheten kommer att föra in överlåtelsen i EU-varumärkesregistret eller EUformgivningsregistret och offentliggöra den i tidningen.

7.2 Underrättelse

Myndigheten kommer att meddela sökanden när överlåtelsen har registrerats. När ansökan om registrering av överlåtelsen har ingetts av den nya innehavaren (förvärvaren) kommer myndigheten också att den ursprungliga innehavaren (överlåtaren) om överlåtelsen.

8 Överlåtelser för internationella varumärken

Madridordningen möjliggör registrering av ”byte av innehavare” för en internationell registrering.

via kontoret för den registrerade innehavarens avtalsslutande part eller genom

kontoret för en avtalsslutande part för vilken överlåtelsen beviljas, eller via kontoret för den nya innehavarens avtalsslutande part (mottagaren av

överlåtelsen). Ansökan om registrering av en överlåtelse kan inte lämnas in direkt till den internationella byrån av den nya innehavaren. Myndighetens eget registreringsformulär bör inte användas. Detaljerad information om ändringar av innehav finns i punkt 597 och följande i Vägledning till Madridsystemet. Se även Riktlinjerna, del M, Internationella märken.

Del E Registeroperationer Avsnitt 3 EU-varumärken och EU-formgivningar som förmögenhetsobjekt Kapitel 2 Licenser, sakrätt, exekutiva åtgärder, insolvensförfaranden, rättighetsförfaranden eller liknande förfaranden

1 Inledning

Artiklarna 19–29, 111.1 och 111.3 h, i och j i EU-varumärkesförordningen

Artiklarna 30–40, 104.1 och 104.3 g, h, i, k, l och m i förordningen om EU-formgivning.

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/848 av den 20 maj 2015 om insolvensförfaranden

Beslut nr EX‑26‑07 av myndighetens verkställande direktör av den 1 juli 2026 om registret över EU-varumärken, registret över EU-formgivningar, databasen över förfaranden vid myndigheten och databasen över rättspraxis.

Detta avsnitt i Riktlinjerna tar upp förfaranden för registrering, annullering eller ändring av licenser, sakrätt, exekutiva åtgärder och insolvensförfaranden eller liknande förfaranden. Om inte annat föreskrivs ska den praxis som tillämpas på registrerade EU-varumärken (EUTM) även gälla för ansökningar om EU-varumärken. På samma sätt är den praxis som gäller för registrerade EU-formgivningar (EUD) även tillämplig på ansökningar om EU-formgivningar (EUD). Bestämmelserna i förordningen om EU-formgivning (EUDR) och genomförandeförordningen om EU-formgivning (EUDIR) avseende formgivningslicenser, sakrätter rörande formgivningar, exekutiva åtgärder rörande formgivningar och insolvensförfaranden eller liknande förfaranden rörande formgivningar är nästan identiska med motsvarande bestämmelser i EUvarumärkesförordningen (EUTMR), den delegerade förordningen om EU-varumärken (EUTMDR) och tillämpningsföreskrifterna för EU-varumärken (EUTMIR).

Undantag och särskilda bestämmelser för EU-formgivningar anges i punkt 8.

Särskilda förfaranden för internationella varumärken beskrivs i punkt 9.

1.1 Definition av licensavtal

En licens är ett avtal genom vilket innehavaren av ett EU-varumärke eller en EU-formgivning (licensgivaren) utan att förlora äganderätten ger en tredje person (licenstagaren) tillstånd att använda varumärket eller formgivningen i näringsverksamhet på de villkor som anges i avtalet. En licens avser en situation där licenstagarens rättigheter att använda EUvarumärket eller EU-formgivningen uppkommer på grund av ett avtalsförhållande med innehavaren. Innehavarens samtycke till eller tillåtande av att en tredje part använder varumärket eller formgivningen är inte liktydigt med en licens.

1.2 Definition av sakrätt

En sakrätt är en begränsad egendomsrätt som är en absolut rätt. Sakrätt avser en rättslig åtgärd inriktad på egendom snarare än på en viss person, vilket gör att rättighetsinnehavaren kan återfå, äga eller utnyttja ett visst objekt. De kan bland annat bestå av bruksrätt, nyttjanderätt eller panträtt. Sakrätt skiljer sig från en personlig rättighet i det att den inte är inriktad på en viss person. De vanligaste sakrätterna för varumärken eller formgivningar är panträtter eller säkerheter. De garanterar att innehavaren till ett varumärke eller en formgivning (det vill säga gäldenären) kan återbetala en skuld. Om gäldenären inte kan återbetala skulden kan borgenären (det vill säga innehavaren av en panträtt eller säkerhet) få tillbaka pengarna genom att exempelvis sälja varumärket eller formgivningen. Det finns två typer av sakrätt för vilka sökanden kan begära registrering i registret för EU-varumärken eller EU-formgivningar: Sakrätter som ska garantera säkerheter (panträtt, inteckning osv.).

Sakrätter som inte fungerar som garanti (nyttjanderätt).

1.3 Fastställande av exekutiva åtgärder

En exekutiv åtgärd är en åtgärd genom vilken en domstolstjänsteman beslagtar en gäldenärs egendom sedan käranden erhållit ett domstolsbeslut om besittning. På så sätt kan en borgenär driva in en skuld från gäldenärens hela egendom, inklusive rättigheter gällande varumärken och formgivning.

1.4 Definition av insolvensförfaranden eller liknande förfaranden

I dessa Riktlinjer avses med ”insolvensförfaranden” kollektiva förfaranden som innebär att gäldenärens tillgångar helt eller delvis tas i anspråk och att en förvaltare utses. Dessa kan omfatta avveckling som utförs av, eller sker under överinseende av, en domstol, borgenärers frivilliga avveckling (med bekräftelse av domstolen), förvaltning, frivilliga överenskommelser inom ramen för lagstiftningen om insolvens samt konkurs. Med ”förvaltare” avses varje person eller organ som har till uppgift att förvalta eller

avveckla de tillgångar som gäldenären har avyttrat eller att övervaka förvaltningen av dennas verksamhet, och kan inbegripa förvaltare, övervakare av en frivillig överenskommelse, administratörer, konkursförvaltare och gode män. En ”domstol” är det dömande organ eller annat behörigt organ i en medlemsstat

som har rätt att inleda insolvensförfaranden eller fatta beslut i samband med sådana förfaranden.

Med ”dom” avses även, när det gäller att inleda ett insolvensförfarande eller utse

en förvaltare, ett beslut av en domstol som är behörig att inleda sådana förfaranden eller att utse en förvaltare. För terminologin på andra territorier, se förordning (EU) 2015/848 om insolvensförfaranden.

1.5 Gällande lagstiftning

Artikel 19 i EU-varumärkesförordningen, artikel 24.1 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 30 och artiklarna 35.1 och 35.2 i förordningen om EU-formgivning

Artikel 2.8 och 3.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/848 av den 20 maj 2015 om insolvensförfaranden

EU-varumärkesförordningen och förordningen om EU-formgivning innehåller inte enhetliga och fullständiga bestämmelser rörande licenser, sakrätter eller exekutiva åtgärder för EU-varumärken eller EU-formgivningar. I artikel 19 i EUvarumärkesförordningen och artikel 30 i förordningen om EU-formgivning hänvisas i stället till medlemsstaternas lagstiftning rörande förvärv, giltighet och verkan av EUvarumärken eller EU-formgivningar som förmögenhetsobjekt, och rörande förfarandet för exekutiva åtgärder. En licens, en sakrätt eller en exekutiv åtgärd för ett EUvarumärke eller en EU-formgivning likställs därför i sin helhet i denna kontext, och för hela EU-territoriet, med en licens, en sakrätt eller en exekutiv åtgärd för ett varumärke eller en formgivning som är registrerat/registrerad i den medlemsstat där innehavaren har sitt säte eller sin hemvist. Om innehavaren inte har ett säte eller en hemvist i en medlemsstat ska det behandlas som en licens, sakrätt eller exekutiv åtgärd för ett varumärke eller en formgivning som är registrerat/registrerad i den medlemsstat i vilken innehavaren har ett driftställe. Om innehavaren inte har ett driftställe i en medlemsstat ska det behandlas som en licens, sakrätt eller exekutiv åtgärd för ett varumärke eller en formgivning som är registrerad i den medlemsstat i vilken myndigheten har sitt säte, det vill säga Spanien. Detta gäller dock enbart om inget annat föreskrivs i artiklarna 20–28 i EUvarumärkesförordningen och artiklarna 31–40 i förordningen om EU-formgivning. Artikel 19 i EU-varumärkesförordningen och artikel 30 i förordningen om EUformgivning är begränsade till verkan av en licens eller sakrätt som förmögenhetsobjekt och omfattar inte avtalsrätt. Dessa artiklar reglerar inte tillämplig lag eller giltigheten av ett licensavtal eller avtal gällande sakrätt. Detta innebär följaktligen att avtalsparternas frihet att lämna in licensavtalet eller avtalet gällande sakrätten enligt viss nationell lag inte påverkas av EU-varumärkesförordningen eller förordningen om EU-formgivning. Syftet med dessa Riktlinjer är dessutom att beskriva myndighetens förfarande för att registrera inledande, ändring eller slutförande av insolvensförfaranden eller liknande förfaranden. I enlighet med artikel 19 i EU-varumärkesförordningen och artikel 30 i förordningen om EU-formgivning ska alla andra bestämmelser omfattas av nationell

rätt. Bestämmelser om behörighet, erkännande och tillämplig lag inom området insolvensförfaranden regleras dessutom av förordning (EU) 2015/848. I förordningarna anges särskilt att EU-varumärken eller EU-formgivningar endast får vara inblandade i insolvensförfaranden som inleds i den medlemsstat där gäldenären har sina huvudsakliga intressen. Ett exempel på ett undantag är om gäldenären är ett försäkringsföretag eller ett kreditinstitut. I sådana fall får EU-varumärket eller EU-formgivningen endast omfattas av förfaranden som inleds i den medlemsstat där företaget eller institutet har auktoriserats. ”Huvudsakliga intressen” ska avse den plats där gäldenären vanligtvis förvaltar sina intressen och därför är fastställbar för tredje parter (se närmare information om ”huvudsakliga intressen”, se artikel 3.1 i förordning (EU) nr 2015/848). Vidare anges i artikel 2.8 i förordning (EU) 2015/848 att ett insolvensförfarande inleds vid ”den tidpunkt då beslutet om att inleda ett insolvensförfarande träder i kraft, oavsett om domen är slutgiltig eller inte”. Införandet i registret är därför inte beroende av att domen är slutgiltig.

1.6 Fördelar med registrering

Artiklarna 27 och 57.3 i EU-varumärkesförordningen

Artiklarna 38 och 71.4 i förordningen om EU-formgivning

Artikel 10.2 i genomförandeförordningen om EU-formgivning

Det är inte obligatoriskt att i EU-varumärkesregistret eller EU-formgivningsregistret registrera ett licensavtal, en sakrätt eller en exekutiv åtgärd, eller inledande, ändring och slutförande av insolvensförfaranden. En sådan registrering har dock vissa fördelar. 1. Den gör det möjligt för tredje parter att ta del av de fullständiga uppgifterna om dessa förfaranden genom en ansökan om granskning av akter (riktlinjerna, del E, Registeroperationer, avsnitt 5, Granskning av akter, punkt 4, Granskning av akter). 2. Med hänsyn till bestämmelsen i artikel 27.1 i EU-varumärkesförordningen och artikel 38.1 i förordningen om EU-formgivning påverkar licenser och sakrätter tredje parter som kan ha förvärvat, eller som i registret infört, rättigheter till varumärket eller formgivningen som är oförenliga med den registrerade licensen eller sakrätten. Licenstagaren eller panthavaren får endast nyttja rättigheterna inom ramen för denna licens eller sakrätt ○ om den har förts in i registret, eller ○ om tredje part har förvärvat sina rättigheter efter rättshandlingsdatumet och med fullständig kännedom om licensen eller sakrätten. 3. Om en licens eller en sakrätt förs in i registret kommer ett avstående av märket eller formgivningen från innehavarens sida endast att föras in i registret om innehavaren kan bevisa att han eller hon har informerat licenstagaren eller panthavaren om sin avsikt att avsäga sig märket.

Innehavaren av en registrerad licens eller panthavaren till en registrerad sakrätt har därför rätt att bli informerad i förväg av innehavaren av varumärket eller formgivningen om dennes avsikt att avsäga sig varumärket eller formgivningen. 4. När ett insolvensförfarande eller en exekutiv åtgärd införs i registret förlorar innehavaren sin rätt att vidta åtgärder och får därför inte utföra några handlingar inför myndigheten (såsom att återkalla, avsäga sig eller överlåta varumärket eller att agera i inter partes-förfaranden). 5. När en licens, sakrätt, exekutiv åtgärd eller ett insolvensförfarande för eller mot ett EU-varumärke eller en EU-formgivning införs i EU-varumärkesregistret kommer myndigheten att minst sex månader i förväg meddela licenstagaren, panthavaren, förmånstagaren respektive förvaltaren om att registreringen snart kommer att upphöra. 6. Det är viktigt att registrera licenser, sakrätter, exekutiva åtgärder och insolvensförfaranden (och i förekommande fall ändringar och/eller annullering av dessa) för att kunna upprätthålla uppgifternas korrekthet i EU-varumärkesregistret och EU-formgivningsregistret, i synnerhet i händelse av inter partes-förfaranden. Dock gäller följande: 1. När en part i ett förfarande vid myndigheten måste styrka användningen av ett EUvarumärke, om en licenstagare har stått för denna användning, behöver licensen inte heller ha noterats i EU-varumärkesregistret för att användningen ska anses utgöra användning med innehavarens medgivande i enlighet med artikel 18.2 i EU-varumärkesförordningen. 2. Registrering är inte heller ett villkor för att ett varumärke ska kunna användas av en panthavare enligt villkoren i det sakrättsliga avtal som har ingåtts med innehavarens medgivande i enlighet med artikel 18.2 i EU-varumärkesförordningen. 3. Myndigheten rekommenderar starkt att förvaltare vederbörligen meddelar myndigheten om återkallelse, avstående eller överlåtelse av EU-varumärken eller EU-formgivningar som är föremål för insolvensförfaranden innan den slutgiltiga avvecklingen.

2 Krav för ansökan om registrering av licens, sakrätt, exekutiv åtgärd och insolvensförfarande

Artikel 22.2, 23.3, 24.3 och 25.5, samt artiklarna 26 och 111.3 i EUvarumärkesförordningen

Artiklarna 33.2, 34.3, 35.3, 37 och 104.3 i förordningen om EU-formgivning

Ansökan om registrering av en licens, en sakrätt, en exekutiv åtgärd eller ett insolvensförfarande måste uppfylla följande villkor:

2.1 Ansökningsformulär

Artiklarna 20.8 och 26.1 i EU-varumärkesförordningen, artikel 146.6 i EUvarumärkesförordningen

Artikel 65 i tillämpningsföreskrifterna för EU-varumärken

Artiklarna 31.5 och 37.1 i förordningen om EU-formgivning, artikel 137 i förordningen om EU-formgivning

Artikel 18 i den delegerade förordningen om EU-formgivning

Det rekommenderas starkt att ansökan om registrering av en licens, en sakrätt, en exekutiv åtgärd eller ett insolvensförfarande för ett EU-varumärke ska lämnas in elektroniskt via myndighetens webbplats (e-noteringar). En ansökan relaterad till en EU-formgivning kan endast lämnas in elektroniskt. Mer information finns i riktlinjerna, del A, Allmänna regler, avsnitt 1, Kommunikationsmetoder och tidsfrister, punkt 3.1. En enda ansökan om registrering av en licens för två eller fler EU-varumärken eller EU-formgivningar får endast göras om den registrerade innehavaren och licenstagaren är desamma och om avtalen föreskriver samma villkor, begränsningar och tidsgränser i varje enskilt fall (se punkt 2.5). En enda ansökan om registrering av en sakrätt eller en exekutiv åtgärd avseende två eller fler registrerade EU-varumärken eller EU-formgivningar får lämnas in endast om den registrerade innehavaren och förmånstagaren är densamma i varje enskilt fall.

2.2 Språk

Artikel 146.6 a och b i EU-varumärkesförordningen

Artikel 137.5 a och b i förordningen om EU-formgivning

Ansökan om registrering av en licens, en sakrätt, en exekutiv åtgärd eller ett insolvensförfarande för en ansökan om ett EU-varumärke eller en EU-formgivning måste göras på ansökans första eller andra språk. Ansökan om registrering av en licens, en sakrätt, en exekutiv åtgärd eller ett insolvensförfarande för en registrering av ett EU-varumärke eller en EU-formgivning ska lämnas in på ett av myndighetens fem arbetsspråk, dvs. engelska, franska, tyska, italienska eller spanska. Mer information om språk användning av formulär finns i riktlinjernadel A, avsnitt 4, Förfarandespråk, punkt 1, Inledning. Mer information om översättningar finns i riktlinjerna, del A, avsnitt 4, Förfarandespråk, punkt 7, Översättningar och deras certifiering.

2.3 Avgifter

Artikel 26.2 och bilaga I A.26 och A.27 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 37.2 och bilaga I 12 i förordningen om EU-formgivning

Ansökan om registrering av en licens, en sakrätt eller en exekutiv åtgärd anses inte ha inlämnats förrän avgiften betalats. Avgiften är 200 euro för varje EU-varumärke eller EU-formgivning som åtföljs av en ansökan om registrering. Om ansökan har gjorts för flera licenser, sakrätter eller exekutiva åtgärder inom ramen för en enda ansökan och den registrerade innehavaren och licenstagaren (och avtalsvillkoren), panthavaren eller förmånstagaren är desamma i samtliga fall uppgår avgiften till högst 1 000 euro. Samma högsta belopp gäller då man ansöker om flera registreringar av licenser, sakrätter eller exekutiva åtgärder samtidigt, under förutsättning att de kunde ha lämnats in i en enda ansökan och den registrerade innehavaren och licenstagaren, panthavaren eller förmånstagaren är desamma i samtliga fall. För registrering av licenser eller sakrätter måste avtalsvillkoren dessutom vara desamma. En exklusiv och en icke-exklusiv licens kan exempelvis inte omfattas av samma ansökan, även om parterna är desamma. När motsvarande avgift har betalats kommer den inte att återbetalas om ansökan om registrering avslås eller återkallas. Ingen avgift tas ut för registrering av insolvensförfaranden eller liknande förfaranden. Om avgiften inte har inkommit ska myndigheten underrätta sökanden om att ansökan inte anses ha lämnats in. Under förutsättning att rätt avgift har betalats från början kan dock en ny ansökan lämnas in när som helst.

2.4 Parter i förfarandet

2.4.1 Sökande

Artiklarna 22.2, 23.3, 24.3, 25.5 och 117.1 i EU-varumärkesförordningen

Artiklarna 33.2, 34.3, 35.3 och 36.5 i förordningen om EU-formgivning

Ansökan om registrering av en licens, sakrätt eller exekutiv åtgärd vid myndigheten får lämnas in av 1. innehavaren (innehavarna), eller 2. innehavaren (innehavarna) tillsammans med licenstagare/panthavare/ förmånstagare (en eller flera), eller

3. licenstagare/panthavare/förmånstagare (en eller flera). Om myndigheten får handlingar om sådana befintliga rättigheter över EU-varumärken eller EU-formgivningar från tredje parter eller myndigheter, t.ex. nationella register eller nationella domstolar, vidarebefordrar den handlingarna till innehavaren med ett meddelande om att rättigheten vid begäran och vid betalning av respektive avgifter kan införas i registret över EU-varumärken eller EU-formgivningar. Vidare gäller att om rättighetsinnehavaren (panthavaren eller förmånstagaren) är fullständigt identifierad med dess kontaktuppgifter skickas samma meddelande endast i informationssyften även till panthavaren eller förmånstagaren. Handlingen ska införlivas i handlingarna om det berörda EU-varumärket eller den berörda EU-formgivningen. Ansökan om registrering av insolvensförfarande kan begäras av 1. en domstol, eller 2. behöriga nationella myndigheter, bl.a. förvaltaren i insolvensförfarandet; eller 3. någon av parterna.

2.4.2 Obligatoriska uppgifter som rör EU-varumärket/EU-formgivningen och licenstagaren, panthavaren, förmånstagaren eller förvaltaren

Artiklarna 24.2 och 26.1 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 2.1 b och e i tillämpningsföreskrifterna för EU-varumärken

Artikel 35.3 och 37.1 i förordningen om EU-formgivning

Artikel 1.1 b och e i genomförandeförordningen om EU-formgivning

Ansökan om registrering av en licens, en sakrätt, en exekutiv åtgärd eller ett insolvensförfarande måste innehålla följande uppgifter: 1. Registreringsnumret för det berörda EU-varumärket eller den berörda EUformgivningen. Om ansökan gäller flera EU-varumärken eller EU-formgivningar ska samtliga registreringsnummer anges. För insolvensförfaranden registrerar myndigheten dessutom insolvensförfaranden mot samtliga EU-varumärken/EU-formgivningar som är kopplade till innehavarens id-nummer hos myndigheten. Om innehavaren är en gemensam innehavare av ett EU-varumärke eller en EUformgivning ska insolvensförfarandena gälla den gemensamma innehavarens andel. 2. Uppgifter om licenstagaren, panthavaren, förmånstagaren eller förvaltaren. Dessa uppgifter motsvarar de uppgifter som krävs för en sökande vid nya ansökningar för EU-varumärken eller EU-formgivningar. Mer information om identifieringskrav för sökande finns i riktlinjernadel A, avsnitt 5 Parter i förfarandet och auktoriserade ombud, punkt 3 Identifiering av parter i förfarandet.

2.4.3 Underskrifter

Artikel 63 1 i den delegerade förordningen om EU-varumärken Artikel 17 i den delegerade förordningen om EU-formgivning Allmänna bestämmelser för underskrifter gäller. Mer information om kraven för underskrifter och förklaringar avseende skillnaderna mellan underskrifter i ansökningar och styrkande handlingar finns i riktlinjerna del A, Allmänna regler, avsnitt 1, Kommunikationsmetoder och tidsfrister, punkt 3.1.5, Underskrift.

2.4.4 Ombud

Artiklarna 119.2 och 120.1 i EU-varumärkesförordningen Artiklarna 115.2 och 116.1 i EU-förordningen om EU-formgivning De allmänna reglerna för ombud gäller (se Riktlinjerna, del A, Allmänna regler, avsnitt 5, Parter i förfarandet och auktoriserade ombud).

2.4.5 Bevis

Artiklarna 55 och 64 i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken Artikel 88 i förordningen om EU-formgivning Artikel 17.1 i den delegerade förordningen om EU-formgivning Myndigheten prövar endast om de styrkande handlingarna faktiskt bekräftar det som anges i ansökan, nämligen identiteten på de berörda EU-varumärkena eller EUformgivningarna, och parternas identitet, samt om det rör en licens, sakrätt, exekutiv åtgärd eller ett insolvensförfarande.

När det gäller konfidentialitet måste den part som lämnar in bevisen ha i åtanke att innehållet i dessa handlingar blir tillgängligt för offentlig granskning. Detta är särskilt relevant om avtal eller andra dokument ska lämnas in som bevis för en licens, sakrätt eller exekutiv åtgärd, då de kan innehålla känsliga uppgifter. Följaktligen kan viss information döljas innan den lämnas in till myndigheten, eller så kan vissa sidor utelämnas helt och hållet. Allmän information om konfidentialitet finns i riktlinjerna, del A, Allmänna regler, avsnitt 1, Kommunikationsmetoder, tidsfrister, punkt 3.1.6 och mer information om anspråk på särskilt intresse och granskning av konfidentiell information finns i riktlinjerna, del E, Registeroperationer, avsnitt 5, Granskning av akter, punkt 4.3.4. De särskilda bestämmelser och särskilda krav som gäller för bevis anges i punkterna nedan. Uppgifterna anges på grundval av den typ av rättighet som ska registreras: punkt 4.1 för licenser, punkt 5.1 för sakrätter, punkt 6.1 för exekutiva åtgärder och punkt 7.1 för insolvensförfaranden.

2.4.6 Översättning av bevis

Artikel 146.6 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 137.5 i förordningen om EU-formgivning

Artikel 15 i genomförandeförordningen om EU-formgivning

Bevisen måste uppfylla följande krav: 1. De måste vara på det av myndighetens arbetsspråk som har blivit handläggningsspråket för registrering av den berörda licensen, sakrätten, den exekutiva åtgärden, eller insolvensförfarandet, se punkt 2.2 ovan. 2. De kan även vara på ett annat av Europeiska unionens officiella språk. I detta fall får myndigheten begära att handlingen översätts till ett av myndighetens arbetsspråk. Översättningen ska lämnas in inom en tidsfrist som fastställs av myndigheten. Myndigheten ska fastställa en tidsfrist för inlämning av översättningen. Om översättningen inte lämnas in inom denna tidsfrist kommer dokumentet inte att beaktas och betraktas därmed som icke inlämnat.

2.5 Prövning av ansökan om registrering

Artikel 24.1, artikel 26, artikel 120.1 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 35.1, 37, 116.1 i förordningen om EU-formgivning

När det gäller insolvensförfaranden kommer myndigheten att kontrollera att det inte finns några andra pågående noteringar och att inga insolvensförfaranden redan har registrerats för innehavaren i fråga.

Myndigheten kommer att kontrollera att ansökan om registrering uppfyller de formella villkor som anges i punkt 2.4 ovan och de särskilda krav som anges nedan, på grundval av den typ av rättighet som ska registreras (se punkt 4.1 för licenser, punkt 5.1 för sakrätter, punkt 6.1 för exekutiva åtgärder och punkt 7.1. för insolvensförfaranden). Myndigheten kommer att kontrollera att ansökan om registrering för licensen, sakrätten, den exekutiva åtgärden eller insolvensförfarandet har undertecknats på vederbörligt sätt. Om ansökan undertecknas av licenstagarens, panthavarens, förmånstagarens eller förvaltarens ombud kan en fullmakt krävas av myndigheten eller, när det gäller tvåpartsförfaranden, av den andra parten i förfarandena. Om ingen fullmakt lämnas kommer förfarandena att fortsätta som om inget ombud utsetts. Om ansökan om registrering av licensen, sakrätten, insolvensförfarandet eller den exekutiva åtgärden undertecknas av ett ombud som redan har utsetts till innehavarens ombud för det berörda EU-varumärket eller den berörda EUformgivningen uppfylls kraven avseende underskrift och fullmakt. Myndigheten ska underrätta sökanden vid eventuella brister. Om bristerna inte åtgärdas inom den fastställda tidsperiod kommer myndigheten att avvisa ansökan om registrering av rättigheten. Ytterligare särskilda formaliteter som endast berör licenser och sakrätter anges i de särskilda bestämmelserna nedan (punkterna 4.3 och 4.4 för licenser, och punkt 5.2 för sakrätter).

3 Förfarande för att annullera eller ändra registreringen av en licens eller andra rättigheter

Artiklarna 29.1 och 117.1 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 39.1 i förordningen om EU-formgivning

Registreringen av en licens, en sakrätt, en exekutiv åtgärd eller ett insolvensförfarande annulleras eller ändras på begäran av en berörd part, dvs. sökanden eller innehavaren av EU-varumärket eller EU-formgivningen, eller den registrerade licenstagaren, panthavaren, förmånstagaren eller förvaltaren. Vid insolvensförfaranden, kan det även vara den berörda nationella myndigheten eller domstolen. En registrering av en licens eller en sakrätt får även överlåtas (se punkt 4.6 för licenser och punkt 5.4 för sakrätter). I ansökan ska tydlig åtskillnad göras mellan en begäran om ändring och en begäran om överlåtelse. Myndigheten kommer att avslå annulleringen, överlåtelsen och/eller ändringen av en licens, underlicens eller sakrätt om huvudlicensen eller den huvudsakliga sakrätten inte finns med i registret för EU-varumärken eller EU-formgivningar.

3.1 Befogenhet, språk och inlämnande av begäran

Artikel 29.3 och 29.6, och artikel 162 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 65 i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken

Artiklarna 39, 40 och 143 i förordningen om EU-formgivning

Artikel 18 i den delegerade förordningen om EU-formgivning

Det rekommenderas starkt att ansökan om annullering eller ändring av en licens, sakrätt, exekutiv åtgärd eller ett insolvensförfarande för EU-varumärken lämnas in elektroniskt via myndighetens webbplats (e-notering). Ansökningar för EU-formgivning kan endast lämnas in elektroniskt. Punkterna 2.1 och 2.2 ovan gäller. Parter i förfarandet får även använda sig av Wipos internationella mallblankett nr 1, ”begäran om ändring/annullering av notering om licens” (finns i bilagan till den gemensamma rekommendationen om varumärkeslicenser som antogs av generalförsamlingen i Pariskonventionen och generalförsamlingen för Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten (Wipo) den 25/09/2000 till 03/10/2000), som kan laddas ner från http://www.wipo.int/edocs/pubdocs/en/ marks/835/pub835.pdf, eller en blankett med liknande innehåll och format.

3.2 Sökande om en annullering eller begäran om ändring

Artikel 29.1 och 29.6 samt artikel 117.1 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 39.1 och 39.3, artikel 40 och artikel 113.1 i förordningen om EU-formgivning

Begäran om annullering eller ändring av en registrering kan lämnas in av samma parter som kan lämna in ansökningar om registrering (se punkt 2.4.1 ovan).

3.2.1 Licenser

3.2.1.1 Annullering av en registrerad licens

Om en gemensam ansökan inges av en licensgivare (EU-varumärkesinnehavaren eller EU-formgivningsinnehavaren) och licenstagaren, eller om licenstagaren inger en ansökan på egen hand, behövs inget bevis på annulleringen av licensen eftersom begäran i sig inbegriper ett utlåtande från licenstagaren om att den samtycker till annulleringen av licensregistreringen. Om ansökan om annullering inges enbart av licensgivaren måste ansökan åtföljas av bevis på att den registrerade licensen inte längre existerar, eller av ett utlåtande från licenstagaren om dess samtycke till annulleringen.

Om licensgivaren anklagar licenstagaren för bedrägeri måste innehavaren uppvisa ett slutgiltigt beslut från en behörig myndighet som styrker detta. Det ingår inte i myndighetens uppdrag att utreda detta. Om flera licenser har begärts samtidigt är det möjligt att annullera dem separat. Registreringar i EU-varumärkes- eller EU-formgivningsregistret av tidsbegränsade, det vill säga tillfälliga, licenser löper inte ut automatiskt utan måste annulleras.

3.2.1.2 Ändring av en registrerad licens

Vid en gemensam ansökan från licensgivaren och licenstagaren krävs inga ytterligare bevis på licensändringen. Om ansökan görs av en licensgivare krävs bevis på licensändringen endast när den ändring för vilken registrering begärs i EU-varumärkes- eller EU-formgivningsregistret är sådan att den skulle inskränka den registrerade licenstagarens rättigheter enligt licensen. Så är exempelvis fallet när licenstagarens namn ska ändras, när en exklusiv licens ska ändras till icke-exklusiv eller när licensen begränsas i fråga om dess territoriella omfattning, den tidsperiod för vilken licensen beviljats eller de varor eller tjänster som den avser. Om ansökan görs av den registrerade licenstagaren krävs bevis på licensändringen endast när den ändring för vilken registrering begärs i EU-varumärkes- eller EUformgivningsregistret är sådan att den skulle utöka den registrerade licenstagarens rättigheter enligt licensen. Så är till exempel fallet när en icke-exklusiv licens ska ändras till exklusiv eller när eventuella registrerade begränsningar av licensen i fråga om dess territoriella omfattning, den tidsperiod för vilken licensen beviljats eller de varor eller tjänster som den avser, annulleras helt eller delvis. Om bevis på licensändringen krävs räcker det om några av de dokument som avses i punkt 4.1.4 nedan lämnas in, förutsatt att följande krav är uppfyllda: Den skriftliga överenskommelsen måste undertecknas av den andra parten i

licensavtalet och avse registreringen av den begärda licensändringen. Ansökan om ändring eller annullering av en licens måste visa på vilket sätt licensen

har ändrats. Kopian eller utdraget från licensavtalet måste tas från den ändrade licensen.

3.2.2 Sakrätt

3.2.2.1 Annullering av registreringen av en sakrätt

Om pantgivaren (EU-varumärkes- eller EU-formgivningsinnehavaren) och panthavaren lämnar in en gemensam begäran eller om panthavaren ensam lämnar in en begäran krävs inga bevis för annulleringen av registreringen av en sakrätt, eftersom begäran i sig innebär en förklaring av panthavaren om att den samtycker till annulleringen. Om begäran om annullering lämnas in av pantgivaren ska begäran åtföljas av bevis på att

Om pantgivaren och panthavaren lämnar in en gemensam begäran krävs inga ytterligare bevis för ändringen av registreringen av sakrätten. Om begäran lämnas in av pantgivaren eller panthavaren krävs bevis för ändringen av registreringen av sakrätten. Om det krävs bevis för ändringen av registreringen av sakrätten räcker det om någon av de handlingar som anges i punkt 5.1.4 nedan lämnas in, under förutsättning att följande krav är uppfyllda: Den skriftliga överenskommelsen ska vara undertecknad av den andra parten i

den sakrättsliga överenskommelsen och ska avse registreringen av den begärda ändringen av sakrätten. Begäran om ändring eller annullering av registreringen av en sakrätt ska visa

sakrätten i dess ändrade form. Kopian av eller utdraget ur den sakrättsliga överenskommelsen ska visa sakrätten i

dess ändrade form.

3.2.3 Exekutiva åtgärder

3.2.3.1 Annullering av registreringen av en exekutiv åtgärd

Ansökan om annullering av registreringen av en exekutiv åtgärd måste åtföljas av bevis på att den registrerade exekutiva åtgärden inte längre existerar. Detta bevis består av ett slutligt beslut från den behöriga myndigheten. 3.2.3.2 Ändring av registreringen av en exekutiv åtgärd

Exekutiva åtgärder får ändras efter inlämning av motsvarande slutliga beslut av den behöriga myndigheten som visar ändringen i fråga.

3.2.4 Insolvensförfarande

3.2.4.1 Annullering av insolvensregistrering En ansökan om registrering av annullering av insolvensförfaranden måste åtföljas av bevis på att den registrerade insolvensen inte längre existerar. Detta bevis består av ett slutligt beslut från den behöriga myndigheten. 3.2.4.2 Ändring av registreringen av en insolvens Registreringen av ett insolvensförfarande kan ändras efter inlämning av motsvarande slutliga beslut av den behöriga myndigheten som visar ändringen i fråga.

3.3 Begärans innehåll

Artikel 29 2 i EU-varumärkesförordningen Artikel 12 i tillämpningsföreskrifterna för EU-varumärken Artiklarna 39.2 och 69.1 i förordningen om EU-formgivning Punkt 2.4 ovan gäller, med undantaget att uppgifter om licenstagaren, panthavaren, förmånstagaren eller förvaltaren inte behöver anges förutom vid ändring av den registrerade licenstagarens, panthavarens, förmånstagarens eller förvaltarens namn. Punkt 4.2 nedan gäller om en ändring av licensens omfattning begärs, t.ex. om en licens blir en tillfällig licens eller om licensens geografiska räckvidd ändras.

3.4 Avgifter

3.4.1 Annullering

Artikel 29.3 och bilaga I A.27 i EU-varumärkesförordningen För EU-varumärken gäller att varje begäran om annullering av licenser, sakrätter och exekutiva åtgärder inte anses ha gjorts förrän avgiften är betald. Avgiften är 200 euro för varje EU-varumärke för vilket annullering begärs. Om flera begäranden om annullering av licenser, sakrätter och exekutiva åtgärder omfattas av en enda ansökan eller görs på samma gång, och den registrerade innehavaren och licenstagaren (inklusive avtalsvillkoren), panthavaren eller förmånstagaren är densamma i samtliga fall, uppgår annulleringsavgiften till högst 1 000 euro.

3.4.2 Ändring

Artikel 29.3 i EU-varumärkesförordningen Artikel 39 i förordningen om EU-formgivning

Ingen avgift tas ut för ändring av registrering av en licens, en sakrätt, en exekutiv åtgärd eller ett insolvensförfarande.

3.5 Prövning av ansökningar om annullering eller ändring

3.5.1 Avgifter

Artikel 29.3 i EU-varumärkesförordningen Artikel 39 i förordningen om EU-formgivning

För EU-varumärken gäller att om myndigheten inte har mottagit den begärda avgiften för annullering av registreringen av en licens, en sakrätt eller en exekutiv åtgärd kommer myndigheten att informera sökanden om att begäran om annullering inte anses ha lämnats in. Ingen avgift tas ut för en begäran om annullering av registreringen av insolvensförfaranden. För EU-formgivningar gäller att begäranden om annullering av licenser, sakrätter, exekutiva åtgärder och insolvensförfaranden inte medför någon avgift.

3.5.2 Prövning av myndigheten

Artiklarna 29, 111.6 och 117.1 i förordningen om EU-varumärken Artiklarna 39, 104.6 och 113.1 i förordningen om EU-formgivning

Punkt 2.5 ovan gäller även i tillämpliga delar för de obligatoriska delarna i begäran, även för bevis i den mån bevis krävs. Särskilda formella krav gäller för licenser (se punkt 4.3 nedan), för sakrätter (se punkt 5.2 nedan), för exekutiva åtgärder (se punkt 6.1 nedan) och för insolvensförfaranden (se punkt 7.1 nedan). Myndigheten kommer att meddela den sökande om annullering eller ändring om eventuella brister och fastställa en tidsfrist för åtgärdande på två månader. Om bristerna inte åtgärdas kommer myndigheten att avslå ansökan om annullering eller ändring. Punkt 4.4 nedan gäller i den mån som ändringen av licensen skulle påverka licensens art eller dess begränsning till en del av de varor och tjänster eller det produktutbud som ingår i EU-varumärket eller EU-formgivningen. Alla berörda parter meddelas om registreringen av en annullering eller ändring av en licens, en sakrätt, en exekutiv åtgärd eller ett insolvensförfarande.

3.6 Registrering och offentliggörande

Artiklarna 111.3 s och 116.1 a i EU-varumärkesförordningen Artiklarna 104.3 t och 107.1 a i förordningen om EU-formgivning Artikel 12 i genomförandeförordningen om EU-formgivning

Upprättandet, annulleringen eller ändringen kommer att föras in i EUvarumärkesregistret eller EU-formgivningsregistret och offentliggöras i EUvarumärkestidningen eller tidningen om EU-formgivningar.

4 Licenser – Särskilda bestämmelser

4.1 Krav rörande bevis

Artiklarna 19 och 26.1 i EU-varumärkesförordningen

Artiklarna 2.1 b och 13.3 a i tillämpningsföreskrifterna för EU-varumärken

Artiklarna 30 och 37.1 i förordningen om EU-formgivning

Artikel 1.1 a och b, artiklarna 1.2 och 9.3 a i genomförandeförordningen om EUformgivning

4.1.1 Ansökan enbart av EU-varumärkets eller EU-formgivningens innehavare

När en ansökan om registrering av en licens inges enbart av licensgivare (EUvarumärkets eller EU-formgivningens innehavare), ska ansökan undertecknas av denne. När det gäller samägande, måste alla samägare underteckna ansökan eller utse ett gemensamt ombud. Inga licensbevis krävs. Myndigheten kommer dock att informera licenstagaren när licensen förs in i EUvarumärkes- eller EU-formgivningsregistret. Licenstagaren får inge en förklaring till myndigheten för att göra invändningar mot registreringen av licensen. Myndigheten kommer inte att vidta några ytterligare åtgärder med anledning av förklaringen men kommer att registrera licensen. Efter det att licensen har registrerats har varje licenstagare som inte samtycker till licensregistreringen rätt att begära annullering eller ändring av licensen (se punkt 3 ovan). Myndigheten kommer inte att ta hänsyn till huruvida parterna, även om de har enats om ett licensavtal, har kommit överens om att registrera licensen vid myndigheten. Varje tvist om licensen är en fråga som måste lösas av de berörda parterna enligt tillämplig nationell rätt (artikel 19 i förordningen om EU-varumärken och artikel 30 i förordningen om EU-formgivning).

4.1.2 Gemensam ansökan av licensgivaren och licenstagaren

När ansökan görs gemensamt av licensgivaren (EU-varumärkets eller EUformgivningens innehavare) och licenstagaren måste den undertecknas av både licensgivaren och licenstagaren. När det gäller samägande, måste alla samägare underteckna ansökan eller utse ett gemensamt ombud. I sådana fall utgör båda parternas underskrift ett bevis på licensen.

Om det finns formella brister i fråga om licenstagarens underskrift eller dess ombud kommer ansökan fortfarande att godtas under förutsättning att den även skulle ha godtagits om den hade lämnats in enbart av licensgivaren. Detsamma gäller om det finns brister i fråga om licensgivarens underskrift eller dess ombud men ansökan skulle ha godtagits om den hade lämnats in enbart av licenstagaren.

4.1.3 Ansökan enbart av licenstagaren

En ansökan om registrering av en licens får också inges enbart av licenstagaren. I detta fall ska den undertecknas av licenstagaren och bevis på att licensen existerar ska lämnas in.

4.1.4 Licensbevis

Det finns tillräckliga bevis för licensen om ansökan om licensregistrering åtföljs av något av följande: Ett intyg om att EU-varumärkets eller EU-formgivningens innehavare samtycker

till licensregistreringen, som har undertecknats av innehavaren. Innehavarens medgivande är särskilt relevant om en licens beviljats av en föregångare på titelsidan innan en överlåtelse av rättigheter registrerades (22/11/2023, T‑679/22, LAPLANDIA Land of purity et al., EU:T:2023:738, § 23). Enligt artikel 13.3 a i tillämpningsföreskrifterna för EU-varumärken och artikel 9.3 a i genomförandeförordningen om EU-formgivningar anses det också föreligga tillräckliga bevis om ansökan om licensregistrering undertecknats av båda parter. Detta fall har redan tagits upp i punkt 4.1.2 ovan. Licensavtalet eller ett utdrag från detta, med uppgift om parterna och det

EU-varumärke eller den EU-formgivning som licensen avser samt parternas underskrifter. I många fall vill inte parterna avslöja alla detaljer i licensavtalet, som kan innehålla sekretessbelagda uppgifter om licensroyaltyer eller andra licensvillkor. I sådana fall räcker det att endast en del av eller ett utdrag från licensavtalet lämnas in, under förutsättning att det finns uppgift om parterna i licensavtalet, bevis på att EUvarumärket eller EU-formgivningen i fråga omfattas av en licens och båda parters underskrift. Alla andra delar kan utelämnas eller strykas. En obestyrkt licensförklaring på Wipos internationella mallblankett nr 1, ”begäran

om notering av licens”. Blanketten ska ifyllas i sin helhet. Formuläret måste undertecknas av både licensgivaren och licenstagaren. Det finns att tillgå via följande länk: http://www.wipo.int/edocs/pubdocs/en/marks/835/pub835.pdf.

4.2 Icke-obligatoriskt innehåll i ansökan

Artiklarna 25.1 och 26.3 i EU-varumärkesförordningen

Artiklarna 36.1 och 37.3 i förordningen om EU-formgivning

Beroende på typ av licens kan registreringsansökan innehålla en begäran om att registrera licensen tillsammans med andra uppgifter, nämligen sådana som avses i punkterna a–e i artikel 26.3 i förordningen om EU-varumärken och artikel 37.3 i förordningen om EU-formgivning. Dessa uppgifter kan vara individuella eller kombinerade på något sätt för en viss licens (t.ex. en tidsbegränsad exklusiv licens) eller för flera licenser (t.ex. en exklusiv licens för A i fråga om medlemsstat X och en annan för B i fråga om medlemsstat Y). Myndigheten för endast in dem i EUvarumärkes- eller EU-formgivningsregistret om detta uttryckligen begärs i ansökan om licensregistrering. Utan en sådan uttrycklig begäran kommer myndigheten inte att registrera några inlämnade uppgifter i licensavtalet i EU-varumärkes- eller EUformgivningsregistret, till exempel uppgifter som lämnas in som bevis på licensen. Om registrering i registret begärs för en eller flera av dessa uppgifter måste följande detaljer anges: 1. Då ansökan om registrering avser en licens som är begränsad till enbart en del av varorna eller tjänsterna eller enbart till vissa produktuppgifter för EU-formgivningar måste de varor eller tjänster eller det särskilda produktutbudet för vilka licensen beviljats anges. 2. Då ansökan avser registrering av en territoriellt begränsad licens måste den del av Europeiska unionen för vilken licensen beviljats anges i ansökan. En del av Europeiska unionen kan utgöras av en eller flera medlemsstater eller av ett eller flera administrativa distrikt i en medlemsstat. 3. Då ansökan avser registrering av en exklusiv licens måste ett intyg om detta lämnas i registreringsansökan. 4. Då ansökan avser registrering av en licens för en begränsad tidsperiod måste licensens slutdatum anges. Vidare kan licensens begynnelsedatum anges. 5. Då licensen beviljas av en licenstagare vars licens redan är registrerad i EUvarumärkes- eller EU-formgivningsregistret får det i registreringsansökan anges att det hela rör sig om en underlicens. Underlicenser kan inte registreras om inte huvudlicensen redan finns med i registret.

4.3 Prövning av särskilda formaliteter (licenser)

Artikel 26.4 i EU-varumärkesförordningen Artikel 37.3 och 37.4 i förordningen om EU-formgivning

Då ansökan om licensregistrering lämnas in gemensamt av licensgivaren (EUvarumärkets eller EU-formgivningens innehavare) och licenstagaren kommer myndigheten att kommunicera med licensgivaren och skicka en kopia till licenstagaren. Om ansökan om licensregistrering inges enbart av licensgivaren kommer myndigheten inte att informera licenstagaren. Myndigheten kommer att meddela den sökande om eventuella brister i ansökan. Om bristerna inte avhjälps inom den tidsperiod som fastställs kommer myndigheten att avslå ansökan. Om licenstagaren också har undertecknat ansökan kommer denna inte att kunna bestrida licensens existens eller omfattning.

4.4 Prövning av valfria delar (licenser)

Artiklarna 25.1 och 26 i förordningen om EU-varumärken Artiklarna 36.1 och 37.3 i förordningen om EU-formgivning

Om det anges i en ansökan om licensregistrering att licensen ska registreras som en exklusiv licens,

en tillfällig licens,

en territoriellt begränsad licens,

en licens som är begränsad till vissa varor eller tjänster (EU-varumärken) eller till ett

visst antal produkter (EU-formgivningar), en underlicens,

kommer myndigheten att kontrollera om uppgifterna i punkterna 2.4 och 4.1 ovan har angetts. När det gäller beteckningen ”exklusiv licens”, kommer myndigheten att godta endast detta begrepp och inte någon annan formulering. Om begreppet ”exklusiv licens” inte uttryckligen anges kommer myndigheten att betrakta licensen som icke-exklusiv. Om det i registreringsansökan framgår att det rör sig om en licens som är begränsad till vissa varor eller tjänster som ingår i EU-varumärket, eller ett visst antal produkter som ingår i EU-formgivningen, kommer myndigheten att kontrollera om varorna och tjänsterna grupperats på lämpligt sätt och faktiskt ingår i EU-varumärket eller EUformgivningen.

När det gäller underlicenser kommer myndigheten att kontrollera om dessa har beviljats av en licenstagare vars licens redan finns med i EU-varumärkes- eller EU-formgivningsregistret. Myndigheten kommer inte att registrera en underlicens om huvudlicensen inte finns med i registret. Emellertid kommer myndigheten inte att kontrollera giltigheten av en ansökan om registrering av en underlicens som en exklusiv licens om huvudlicensen inte är en exklusiv licens. Inte heller kommer den att undersöka om det huvudsakliga licensavtalet utesluter ett beviljande av underlicenser. Det åligger den som ansöker om licensregistrering att inte ingå och registrera avtal som är oförenliga och att begära annullering eller ändring av uppgifter i registret som inte längre är giltiga. Om till exempel en exklusiv licens har registrerats utan begränsning i fråga om varor och territorium och ansökan om registrering av en annan exklusiv licens lämnas in, kommer myndigheten att registrera den andra licensen, även om båda licenserna förefaller vara oförenliga vid första anblicken. Parterna uppmanas vidare att skyndsamt och regelbundet uppdatera all information i EU-varumärkes- eller EU-formgivningsregistret genom att annullera eller ändra befintliga licenser (se punkt 3 ovan). Om den information som anges i punkt 4.2 saknas kommer myndigheten att uppmana den som ansöker om licensregistrering att lämna in kompletterande uppgifter. Om den sökande inte svarar på detta meddelande kommer myndigheten inte att beakta ovannämnda uppgifter, utan kommer att registrera licensen utan dessa.

4.5 Förfarande för registrering och offentliggörande (licenser)

Artikel 25.5 och artiklarna 111.3 j och 111.6 och 116.1 a i förordningen om EUvarumärken

Artikel 37.3, artikel 104.3 m och 104.6 samt artikel 107.1 a i förordningen om EUformgivning

Myndigheten kommer att föra in licensen i EU-varumärkesregistret eller EUformgivningsregistret och offentliggöra den i tidningen om EU-varumärken eller tidningen om EU-formgivningar. I tillämpliga fall kommer det att anges i EU-varumärkesregistret eller EUformgivningsregistret om licensen är en exklusiv licens,

en tillfällig licens,

en territoriellt begränsad licens,

en underlicens, eller

en licens som är begränsad till vissa varor eller tjänster som omfattas av EU-

varumärket eller till ett visst produktutbud som omfattas av EU-formgivningen. Följande uppgifter kommer inte att offentliggöras: Giltighetstiden för en tillfällig licens.

Varor och tjänster eller ett produktutbud som omfattas av partiell licens.

Myndigheten kommer att underrätta den som ansöker om registrering av en licens om registreringen av denna licens. När en ansökan om registrering av en licens har lämnats in av licenstagaren kommer myndigheten även att informera innehavaren av EU-varumärket eller EU-formgivningen om registreringen.

4.6 Överlåtelse av en licens

4.6.1 Bestämmelse för överlåtelse av en licens

Artikel 25.5 i EU-varumärkesförordningen Artiklarna 37.3 och 104.3 m och t i förordningen om EU-formgivning

En licens för ett EU-varumärke eller en EU-formgivning får överlåtas. Licensöverlåtelse skiljer sig från överlåtelse av en underlicens. I det förstnämnda fallet förlorar licenstagaren samtliga rättigheter enligt licensavtalet och ersätts av en ny licenstagare. På samma sätt skiljer sig licensöverlåtelse från ett byte av namnet på en licenstagare, vilket inte innebär några ändringar i ägandet (se Riktlinjerna, Del E, Registeroperationer, avsnitt 3, EU-varumärken och registrerade EU-formgivningar som förmögenhetsobjekt, kapitel 1, Överlåtelse).

4.6.2 Tillämpliga regler

Artiklarna 26.1 och 26.5 samt bilaga I A.26 b i EU-varumärkesförordningen Artiklarna 37.1, 37.2, 37.4 och 40 samt bilaga I.12 b i förordningen om EU-formgivning

För förfarandet för registrering av överlåtelse av en licens gäller samma regler som för en ansökan om registrering av en licens. En avgift tas ut vid licensöverlåtelse. Punkt 2.3 ovan gäller i tillämpliga delar. Om det enligt reglerna krävs ett intyg eller en underskrift från innehavaren av ett EUvarumärke eller en EU-formgivning ska detta ersättas av ett intyg eller en underskrift av den registrerade licenstagaren (den tidigare licenstagaren).

5 Sakrätt – särskilda bestämmelser

5.1 Krav rörande bevis

Artiklarna 19 och 26.1 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 2.1 b i tillämpningsföreskrifterna för EU-varumärken

Artiklarna 30, 33 och 37 i förordningen om EU-formgivning

Artiklarna 1.1 a och b, 1.2 och 9.3 i genomförandeförordningen om EU-formgivning

5.1.1 Ansökan som inges enbart av EU-varumärkets eller EUformgivningens innehavare

Om en ansökan om registrering av en sakrätt inges enbart av pantgivaren (EUvarumärkets eller EU-formgivningens innehavare), ska ansökan undertecknas av innehavaren. När det gäller samägande, måste alla samägare underteckna ansökan eller utse en gemensam företrädare. Pantgivarens underskrift utgör bevis på sakrätten. Det behövs därför inget ytterligare bevis på sakrätten. Myndigheten underrättar panthavaren när sakrätten förs in i EU-varumärkesregistret eller EU-formgivningsregistret. Om panthavaren lämnar in en inlaga till myndigheten där den motsätter sig registreringen av sakrätten vidarebefordrar myndigheten inlagan till innehavaren av EU-varumärket eller EU-formgivningen för kännedom. Myndigheten kommer inte att vidta några ytterligare åtgärder med anledning av inlagan. Efter registreringen av sakrätten kan den panthavare som inte instämmer med registreringen av sakrätten begära att registreringen annulleras eller ändras (se punkt 3 ovan). Myndigheten tar inte hänsyn till huruvida parterna har kommit överens om att registrera ett sakrättsligt avtal vid myndigheten. Varje tvist om sakrätten är en fråga som måste lösas av de berörda parterna enligt tillämplig nationell rätt (artikel 19 i EUvarumärkesförordningen och artikel 30 i förordningen om EU-formgivning).

5.1.2 Ansökan som lämnas in gemensamt av pantgivaren och panthavaren

Om en ansökan om registrering av en sakrätt inges gemensamt av pantgivaren (EU-varumärkets eller EU-formgivningens innehavare) och panthavaren, ska ansökan undertecknas av båda parter. När det gäller samägande måste alla samägare underteckna ansökan eller utse en gemensam företrädare. I detta fall utgör båda parternas underskrifter bevis på sakrätten.

Om det finns formella brister i fråga om panthavarens underskrift eller ombudet kommer ansökan fortfarande att godtas under förutsättning att den skulle ha godtagits om den hade lämnats in enbart av pantgivaren. Detsamma gäller om det finns brister i fråga om pantgivarens underskrift eller dess ombud, men ansökan skulle ha godtagits om den hade lämnats in enbart av panthavaren.

5.1.3 Ansökan som lämnas in enbart av panthavaren

Ansökan kan även lämnas in enbart av panthavaren. I detta fall ska den undertecknas av panthavaren och bevis på att sakrätten existerar ska lämnas in.

5.1.4 Bevis på sakrätten

Bevisen på sakrätten är tillräckliga om ansökan om registrering av sakrätten åtföljs av något av följande bevis: En förklaring undertecknad av innehavaren av EU-varumärket eller EU-

formgivningen om samtycke till registreringen av sakrätten. Enligt artikel 13.3 a i tillämpningsföreskrifterna för EU-varumärken betraktas det även som tillräckligt bevis om ansökan om registrering av sakrätten är undertecknad av båda parter. Detta fall har redan tagits upp i punkt 5.1.2 ovan. Det sakrättsliga avtalet, eller ett utdrag ur detta, med uppgift om det berörda EU-

varumärket eller EU-formgivningen och parterna, undertecknat av parterna. Det räcker om det sakrättsliga avtalet lämnas in. I många fall vill parterna i det sakrättsliga avtalet inte lämna ut alla detaljer i avtalet, som kan innehålla konfidentiell information om villkoren för panträtten. I dessa fall räcker det om endast en del eller ett utdrag ur det sakrättsliga avtalet lämnas in, så länge det innehåller uppgift om parterna i det sakrättsliga avtalet och om det EU-varumärke eller den EU-formgivning som sakrätten avser samt har undertecknats av båda parter. Alla andra delar kan utelämnas eller strykas. En obestyrkt förklaring om sakrätten som har undertecknats av både innehavaren

av EU-varumärket/EU-formgivningen och av panthavaren.

5.2 Prövning av krav på särskilda formaliteter (sakrätt)

Artikel 26.4 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 37.4 i förordningen om EU-formgivning

Om ansökan om registrering av en sakrätt har lämnats in gemensamt av pantgivaren (innehavaren av EU-varumärket eller EU-formgivningen) och panthavaren kommunicerar myndigheten med pantgivaren och översänder en kopia till panthavaren.

5.3 Förfarande för registrering och offentliggörande (sakrätter)

Artiklarna 22.2, 26.5, 111.3 h och 111.6 i EU-varumärkesförordningen Artiklarna 6, 33.2, 40 och 104.3 k i förordningen om EU-formgivning Myndigheten för in sakrätten i registret över EU-varumärken eller EU-formgivningar och offentliggör den i tidningen om EU-varumärken eller tidningen om EU-formgivningar. Myndigheten kommer att underrätta den som ansöker om registrering av en sakrätt om denna registrering. Om ansökan om registrering av sakrätten lämnades in av panthavaren underrättar myndigheten även innehavaren av EU-varumärket eller EU-formgivningen om registreringen.

5.4 Överlåtelse av en sakrätt

Artikel 26.1 och 26.5 Artiklarna 37.1 och 40 i förordningen om EU-formgivning Bilaga I.12 d i förordningen om EU-formgivning

5.4.1 Bestämmelse för överlåtelse av en sakrätt

En sakrätt kan överlåtas.

5.4.2 Tillämpliga regler

För förfarandet för registrering av en överlåtelse av en sakrätt gäller samma regler som för registreringen av en sakrätt. Överlåtelsen av en sakrätt är avgiftsbelagd. Punkt 2.3 ovan gäller i tillämpliga delar.

Om det enligt reglerna krävs ett intyg eller en underskrift av innehavaren av ett EUvarumärke eller en EU-formgivning ska detta ersättas av ett intyg eller en underskrift av den registrerade panthavaren (den tidigare panthavaren).

6 Exekutiva åtgärder – särskilda bestämmelser

6.1 Krav rörande bevis

Artikel 26.1 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 2.1 b i tillämpningsföreskrifterna för EU-varumärken

Artiklarna 1.1 a och b, 1.2 och 9.3 i genomförandeförordning om EU-varumärken

6.1.1 Ansökan inlämnad av innehavaren av EU-varumärket eller EUformgivningen

När en ansökan om registrering av en exekutiv åtgärd lämnas in av EU-varumärkets eller EU-formgivningens innehavare ska den undertecknas av innehavaren. När det gäller samägande måste alla samägare underteckna ansökan eller utse en gemensam företrädare. Myndigheten kommer att informera förmånstagaren när den exekutiva åtgärden förs in i EU-varumärkesregistret eller EU-formgivningsregistret. Förmånstagaren kan lämna in en inlaga till myndigheten där den motsätter sig registreringen av den exekutiva åtgärden. Myndigheten kommer inte att vidta några ytterligare åtgärder med anledning av en sådan inlaga. Efter det att den exekutiva åtgärden registrerats får varje förmånstagare som inte samtycker till registreringen av den exekutiva åtgärden begära att registreringen annulleras eller ändras (se punkt 3 ovan). Varje tvist om den exekutiva åtgärden är en fråga som måste lösas av de berörda parterna enligt tillämplig nationell rätt (artikel 19 i EU-varumärkesförordningen eller artikel 30 i förordningen om EU-formgivning).

6.1.2 Ansökan lämnas in av förmånstagaren

En ansökan om registrering av en exekutiv åtgärd får också lämnas in av förmånstagaren. I detta fall måste förmånstagaren underteckna ansökan. Dessutom måste bevis på den exekutiva åtgärden lämnas in.

6.1.3 Bevis på den exekutiva åtgärden

Det finns tillräckliga bevis för den exekutiva åtgärden om ansökan om registrering av den exekutiva åtgärden åtföljs av ett slutgiltigt beslut från den behöriga nationella myndigheten. I många fall vill parterna i förhandlingarna om den exekutiva åtgärden inte avslöja alla detaljer kring beslutet då detta kan innehålla sekretessbelagd information. I sådana fall räcker det om endast en del eller ett utdrag av beslutet om exekutiv åtgärd lämnas in, under förutsättning att det är möjligt att fastslå parternas identitet och det EU-varumärke eller EU-formgivning som är föremål för den exekutiva åtgärden samt att en bekräftelse av beslutets slutgiltighet ingår. Alla andra delar kan utelämnas eller strykas.

6.2 Förfarande för registrering och offentliggörande (exekutiv åtgärd)

Artiklarna 111.3 i och 116.1 a i EU-varumärkesförordningen

Artiklarna 34, 104.3 l och 107 i förordningen om EU-formgivning

När rättigheten har registrerats förs den exekutiva åtgärden in i EU-varumärkesregistret eller EU-formgivningsregistret och offentliggörs i tidningen om EU-varumärken eller tidningen om EU-formgivningar. Myndigheten kommer att underrätta den som ansöker om registrering av en exekutiv åtgärd om registreringen av denna exekutiva åtgärd. I tillämpliga fall kommer även EU-varumärkets eller EU-formgivningens innehavare att informeras.

7 Insolvensförfaranden – särskilda bestämmelser

7.1 Krav rörande bevis

Det finns tillräckliga bevis på utnämnande av förvaltare och på insolvensförfarandet om ansökan om registrering av insolvensförfarande åtföljs av ett beslut från den behöriga nationella myndigheten. Det räcker om insolvensbeslutet inges. I många fall vill inte parterna i insolvensförfarandena avslöja alla detaljer kring beslutet, som kan innehålla sekretessbelagda uppgifter. I dessa fall räcker det om endast en del eller ett utdrag av beslutet inges, under förutsättning att parterna i förfarandena kan identifieras. Alla andra delar kan utelämnas eller strykas.

Det är inte nödvändigt att lämna in originalhandlingar. Originalhandlingar blir en del av akten och kan därför inte återsändas till den person som lämnade in dem. Vanliga kopior av dessa räcker. Originalet eller kopian behöver inte styrkas eller godkännas såvida inte myndigheten hyser rimliga tvivel om dokumentens äkthet.

7.2 Förfarande för registrering och offentliggörande (insolvensförfarande)

Artiklarna 111.3 i och 116.1 a i EU-varumärkesförordningen

Artiklarna 35, 104.3 l och 107 i förordningen om EU-formgivning

När EU-varumärket eller EU-formgivningen har registrerats kommer insolvensförfarandet att föras in i registret och offentliggöras i tidningen. De uppgifter som offentliggörs är bland annat EU-varumärkets registreringsnummer, namnet på den myndighet som begär införande i registret, datum och nummer för införandet och det datum då införandet offentliggörs i tidningen. Myndigheten kommer att underrätta den som ansöker om registrering av ett insolvensförfarande om registreringen av detta insolvensförfarande. Likvidatorns kontaktuppgifter registreras som kontaktuppgifter för EU-varumärkets eller EU-formgivningens innehavare i myndighetens databas.

8 Särskilda förfaranden för registrerade EUformgivningar

Artiklarna 30, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40 och 71.4 i förordningen om EU-formgivning

8.1 Gemensam ansökan om EU-formgivningar

Artikel 44.4 och bilaga I.12 i förordningen om EU-formgivning

En ansökan om en EU-formgivning kan göras i form av en gemensam ansökan där flera formgivningar kombineras (artikel 44 i förordningen om EU-formgivning). En ansökan om registrering av licenser, sakrätter och exekutiva åtgärder för en EUformgivning kan lämnas in i form av en gemensam ansökan. För tillämpningen av rättsverkan på licenser, sakrätter och exekutiva åtgärder, såväl som förfarandet för registrering av licenser, sakrätter och exekutiva åtgärder, kommer de enskilda formgivningar som ingår i en gemensam ansökan att behandlas som om de var separata ansökningar. Detta fortsätter att gälla efter registreringen av de formgivningar som ingår i en gemensam ansökan.

alla relevanta anmälningar skickas in samma dag.

I ansökan kan det anges att licensen är exklusiv för tre av dessa sex formgivningar. Detta påverkar inte de avgifter som ska betalas. Exempel 2 I en gemensam ansökan för tio formgivningar är fem av dem licensierade till samma licenstagare. En licens har också beviljats för en annan formgivning som inte ingår i den gemensamma ansökan. Avgiften är 1 000 euro under förutsättning att alla sex licenser tas upp i en gemensam anmälan om registrering, eller att alla

relevanta anmälningar skickas in samma dag, och innehavaren av EU-formgivningen och licenstagaren är densamma i samtliga sex

fall.

8.2 Rättighetsförfaranden för EU-formgivningar

Artiklarna 15, 16 och 20 i förordningen om EU-formgivning, artikel 104.3 g, h och i förordningen om EU-formgivning och artikel 137.5 i förordningen om EU-formgivning Artikel 9.1 b i genomförandeförordningen om EU-formgivning

Ansökningar och registreringar av EU-formgivning kan bli föremål för rättighetsförfaranden. När det gäller skillnaderna mellan registreringen av en ändring av innehav efter ett överlåtelse- eller rättighetsförfarande, se riktlinjerna, del E, Registeroperationer, avsnitt 3, kapitel 1 Överföringar, punkt 3. Om en ansökan om eller registrering av en EU-formgivning har gjorts för en person som inte har rätt till den enligt artikel 14 i förordningen om EU-formgivning kan den person som har rätt till formgivningen enligt den bestämmelsen, dvs. formgivaren eller

myndigheten i den berörda medlemsstaten. Datum för och uppgifter om det slutgiltiga beslutet från den behöriga domstolen eller

myndigheten eller något annat slutgiltigt beslut i rättighetsförfarandet. Eventuella ändringar i äganderätten till EU-formgivningen till följd av det slutliga

beslutet från den behöriga domstolen eller myndigheten. Ansökan om registrering måste uppfylla de villkor som fastställs i punkt 8.2.1. Verkan av de olika posterna i registret beskrivs i punkt 8.2.3.

8.2.1 Krav för en ansökan om registrering av uppgifter som rör rättighetsförfaranden

Ansökningsformulär och handläggningsspråk En ansökan om registrering av ett rättighetsförfarande kan lämnas in via alternativet ”säkerhetskopiering av meddelanden” i User Area. När det gäller handläggningsspråket, se punkt 2.2 ovan. Avgifter Ingen avgift tas ut för registrering av uppgifter som rör rättighetsförfaranden. Parter i förfarandet En begäran om registrering av en post i registret enligt artikel 15.5 i förordningen om EU-formgivning (inledandet eller resultatet av ett rättighetsförfarande) kan lämnas in av innehavaren/innehavarna av den registrerade EU-formgivningen,

den eller de personer som gör anspråk på att vara berättigade innehavare i

rättighetsförfarandet, eller

Om myndigheten tar emot handlingar om sådana förfaranden från någon annan än innehavaren av den registrerade EU-formgivningen kommer den att vidarebefordra handlingarna till innehavaren. Om begäran inte kommer från den person som erkänts som berättigad innehavare, och denna person är fullständigt identifierad med sina kontaktuppgifter, kommer myndigheten att vidarebefordra handlingarna till den personen. Obligatoriska uppgifter Begäran om att det ska anges i registret att ett rättighetsförfarande har inletts eller avslutats ska innehålla följande information: Registreringsnumret för den berörda EU-formgivningen. Om ansökan gäller flera

EU-formgivningar ska samtliga registreringsnummer anges. Innehavarens namn, adress och nationalitet samt den stat där denne har sin

hemvist, sitt säte eller ett driftställe. Om myndigheten redan har tilldelat innehavaren ett id-nummer, räcker det att ange detta nummer tillsammans med namnet. Ansökan om ändring av innehav ska dessutom innehålla följande information: Namn, adress och nationalitet för den person som erkänts som berättigad

innehavare av den registrerade EU-formgivningen samt den stat där personen har sin hemvist, sitt säte eller ett driftställe. Om myndigheten redan har tilldelat den legitima innehavaren ett id-nummer, räcker det att ange detta nummer jämte namnet. När det gäller underskrift och ombud, se punkterna 2.4.3 och 2.4.4.

8.2.2 Krav rörande bevis

För att inledandet av ett rättighetsförfarande ska föras in i registret måste ansökan åtföljas av bevis som visar vilken domstol eller myndighet i medlemsstaten som har inlett rättighetsförfarandet. För att det slutliga beslutet eller ett annat resultat av rättighetsförfarandet ska föras in i registret måste ansökan åtföljas av bevis på att rättighetsförfarandet har avslutats, t.ex. ett slutligt beslut från den behöriga myndigheten eller domstolen i medlemsstaten.

8.2.3 Verkan av posterna i registret

Artiklarna 15.4, 16, 17, 30 och 104.3 g–i i förordningen om EU-formgivning

Inledande av ett rättighetsförfarande – verkan på senare begäranden

Införandet av inledandet av ett rättighetsförfarande i registret fryser den registrerade EU-formgivningen, vilket innebär att alla efterföljande begäranden som inges om överlåtelse, licenser, avgifter, insolvens eller sakrätter kommer att vilandeförklaras.

En post om det slutliga beslutet från den behöriga domstolen eller myndigheten

om att talan angående rätten avvisas eller förfarandet avslutas på ett sätt som inte ändrar rätten till EU-formgivningen.

Ändring av innehav – verkan på licenser

Om en fullständig ändring av innehavet av en EU-formgivning sker till följd av ett rättighetsförfarande enligt artikel 15.1 i förordningen om EU-formgivning upphör licenser och andra rättigheter att gälla när den nya innehavaren av EU-formgivningen förts in i registret. När den nya innehavaren har registrerats kommer myndigheten att informera den nya innehavaren om att han eller hon kan begära annullering av en redan

registrerad licens, den registrerade licenstagaren om

○ datumet då den nya innehavaren registrerades, ○ att den registrerade licensen kan annulleras på begäran eftersom den löpt ut enligt artikel 16.1 i förordningen om EU-formgivning, och ○ att licenstagaren får begära att den nya innehavaren beviljar en ny enkel licens inom tre månader från registreringen av den nya innehavaren enligt artikel 16.2 i förordningen om EU-formgivning. På begäran av innehavaren eller licenstagaren kommer myndigheten att annullera den registrerade licensen, eller

ange en ändring av den redan registrerade licensen om licenstagaren begärde

en ny licens från den nya innehavaren enligt artikel 16.2 i förordningen om EUformgivning. Om licenstagaren begär en ändring av licensen måste denne tillhandahålla bevis på att den nya innehavaren har beviljat en ny licens. Myndigheten kommer inte att ingripa i utformningen av licensens giltighetsperiod och villkor mellan den tidigare innehavaren/licenstagaren och den nya innehavaren. Varje tvist om licensen är en fråga som måste lösas av de berörda parterna enligt tillämplig nationell rätt (artikel 30 i förordningen om EU-formgivning).

Ändring av innehav – verkan på pågående förfaranden

Så länge ändringen av innehav inte har förts in i registret får den person som påstår sig ha rätt inte åberopa de rättigheter som registreringen av EU-formgivningen ger upphov till (se artikel 17 i förordningen om EU-formgivning). Om det i förhållande till myndigheten finns tidsfrister som ska iakttas kan den nya innehavaren avge de förklaringar som behövs till myndigheten så snart ansökan om registrering av ändringen av innehav har tagits emot av myndigheten.

9 Förfaranden för internationella varumärken

Reglerna 20 och 20a i bestämmelserna enligt Madridprotokollet.

9.1 Registrering av licenser

Det system som föreskrivs i Madridprotokollet möjliggör registrering av licenser mot en internationell registrering. Alla begäranden om registrering av en licens ska lämnas in på blankett MM13, antingen direkt till den internationella byrån av den registrerade innehavaren, eller

via myndigheten för den registrerade innehavarens avtalsslutande part eller

myndigheten för en avtalsslutande part för vilken licensen beviljas, eller genom licenstagarens myndighet.

Licenstagaren kan inte lämna ansökan direkt till den internationella byrån. Myndighetens eget ansökningsformulär bör inte användas. Detaljerad information om licensregistreringen finns i punkt 703 och följande i Vägledning till Madridsystemet. Mer information om internationella varumärken finns i Riktlinjerna, del M, Internationella märken.

9.2 Registrering av sakrätter, exekutiva åtgärder eller insolvensförfaranden

Madridsystemet möjliggör registrering av sakrätter, exekutiva åtgärder eller insolvensförfaranden mot en internationell registrering (se regel 20 i bestämmelserna enligt Madridprotokollet). Formulär MM19 kan användas för att begära att en begränsning av innehavarens förfoganderätt förs in i det internationella registret. Användningen av detta formulär rekommenderas med eftertryck för att undvika avvikelser. Begäranden bör lämnas in antingen direkt till den internationella byrån av den registrerade innehavaren, eller

till kontoret för den registrerade innehavarens avtalsslutande part, eller

till myndigheten för den avtalsslutande part för vilken sakrätten, den exekutiva

åtgärden eller insolvensen beviljas, eller till myndigheten för den avtalsslutande parten för panthavaren, förmånstagaren eller

förvaltaren. Panthavaren, förmånstagaren eller förvaltaren kan inte lämna ansökan direkt till den internationella byrån. Myndighetens eget ansökningsformulär bör inte användas.

Detaljerad information om registrering av sakrätter, exekutiva åtgärder eller insolvensförfaranden finns i punkt 698 och följande punkter i Vägledning till Madridsystemet. Mer information om internationella varumärken finns i Riktlinjerna, Del M, Internationella märken.

10 Förfaranden för internationella formgivningar

Vid ändringar av internationella formgivningsregistreringar är det inte möjligt för EUIPO att registrera licenser, sakrätter, exekutiva åtgärder eller insolvensförfaranden. Detta är dock möjligt för EU-formgivningar som ingetts direkt till myndigheten, om de kan behandlas och föras in i EU-formgivningsregistret. Myndigheten behandlar följaktligen inte sådana ansökningar om internationella formgivningar. Mer information om internationella formgivningsregistreringar finns i riktlinjerna, Prövning av ansökningar om registrerade EU-formgivningar, punkt 12 Internationella registreringar.

Del E Registeroperationer Avsnitt 4 Förnyelse

1 Bedrägerivarning

1.1 Privata företag som skickar ut vilseledande fakturor

Myndigheten är medveten om att användare får alltfler oombedda försändelser från företag som kräver betalning för varumärkes- och formgivningstjänster, exempelvis förnyelse. En förteckning över brev från företag eller register som användare har klagat på för att de uppträder vilseledande finns på myndighetens webbplats. Dessa tjänster är inte förbundna med några officiella registreringstjänster för varumärken eller formgivning från myndigheter för industriell äganderätt eller andra offentliga organ inom Europeiska unionen, exempelvis EUIPO. Om en användare får ett brev eller en faktura bör han eller hon kontrollera noga vad det är som erbjuds och vem avsändaren är. Det bör påpekas att EUIPO aldrig skickar

ut fakturor till användarna eller brev med begäran om direkt betalning för tjänster

(se Riktlinjerna, del A, Allmänna regler, avsnitt 3, Betalning av avgifter, kostnader och taxor).

1.2 Förnyelse via obehörig tredje part

Myndigheten är också medveten om att bedragare har riktat in sig på modulen för e-ansökan om förnyelse. En användare som när han eller hon fyller i en e-ansökan om förnyelse upptäcker att varumärket är ”blockerat” på grund av att förnyelse redan har begärts bör kontakta myndigheten.

2 Villkor för registrering av EU-varumärken

Artiklarna 1, 32 och 52 samt artikel 41.5 och 41.8 i EU-varumärkesförordningen

Registreringsperioden för ett EU-varumärke är tio år från och med ansökningsdagen. En ansökan om EU-varumärke som inges den 16/04/2020 löper exempelvis ut den 16/04/2030. Ansökningsdagen fastställs enligt artiklarna 31, 32, 41.5 och 41.8 i EUvarumärkesförordningen. En registrering kan förnyas i tioårsperioder hur många gånger som helst.

3 Villkor för skydd av registrerade EU-formgivningar

Artiklarna 13, 46 och 55 i förordningen om EU-formgivning Skyddstiden för en registrerad EU-formgivning (EUD) är fem år från och med ansökningsdagen (artikel 13 i förordningen om EU-formgivning). En ansökan om EU-formgivning som inges den 16 april 2020 löper exempelvis ut den 16 april 2025. Ansökningsdagen fastställs i enlighet med artikel 46 och artikel 55 i EU:s formgivningsförordning (se riktlinjerna för prövning av registrerade gemenskapsformgivningar, Prövning av ansökningar om registrerade gemenskapsformgivningar, avsnitt 3, Tilldelning av en ansökningsdag). En registrering kan förnyas i femårsperioder upp till sammanlagt 25 år räknat från ansökningsdagen.

4 Meddelande om registreringens upphörande

Artikel 53.2 i EU-varumärkesförordningen Artiklarna 60.3 och 66 i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken Artikel 66 i förordningen om EU-formgivning Artiklarna 13 och 19 i den delegerade förordningen om EU-formgivning Minst sex månader innan registreringsperioden upphör ska myndigheten informera den registrerade innehavaren av EU-varumärket/EU-formgivningen och

andra personer som har en registrerad rätt till EU-varumärket/EU-formgivningen

om att registreringsperioden snart kommer att upphöra. Personer som har en registrerad rätt innefattar innehavarna av en registrerad licens, sakrättsligt skyddade innehavare, fordringsägare vid registrerade exekutiva åtgärder eller den myndighet som är behörig att agera i innehavarens ställe vid insolvensförfaranden. Underlåtenhet att lämna sådan underrättelse påverkar inte registreringens upphörande och medför inget ansvar för myndigheten.

5 Förnyelse av en EU-varumärkesansökan

Artikel 53.2 i EU-varumärkesförordningen Bilaga I A.19 till EU-varumärkesförordningen Under exceptionella omständigheter när en ansökan ännu inte hunnit registreras på grund av pågående förfaranden kommer myndigheten inte att skicka ut den

underrättelse som avses i artikel 53.2 i EU-varumärkesförordningen. Den sökande är inte skyldig att förnya sin ansökan om förfarandet pågår i över tio år och då resultatet av registreringen är osäkert. Det är först när varumärket är registrerat som myndigheten kommer att uppmana innehavaren att förnya EU-varumärket och betala relevanta förnyelseavgifter. Innehavaren har då fyra månader på sig att betala förnyelseavgifterna (inbegripet eventuella klassavgifter). 25 procent påslag på förnyelseavgiften enligt bilaga I A.19 i EU-varumärkesförordningen tillämpas inte. Om förnyelseavgiften inte erläggs inom den angivna tidsfristen utfärdar myndigheten ett meddelande om att registreringen har upphört. Registreringen kommer att upphöra från och med datumet för registreringen av EU-varumärket.

6 Förnyelse av en ansökan om EU-formgivning

Artikel 66.2 i förordningen om EU-formgivning

Bilaga I 8 till förordningen om EU-formgivning

Under exceptionella omständigheter när en ansökan ännu inte hunnit registreras på grund av pågående förfaranden kommer myndigheten inte att skicka ut den underrättelse som avses i artikel 66.2 i förordningen om EU-formgivning. Den sökande är inte skyldig att förnya sin ansökan om förfarandet pågår i över fem år och då resultatet av registreringen är osäkert. Det är först när EU-formgivningen är registrerad som myndigheten kommer att uppmana innehavaren att förnya formgivningen och betala förnyelseavgiften. Innehavaren har då fyra månader på sig att betala förnyelseavgiften. Det påslag på förnyelseavgiften å 25 procent enligt bilaga I.8 i förordningen om EU-formgivning tillämpas inte. Om förnyelseavgiften inte erläggs inom den ytterligare tidsfrist som beviljats utfärdar myndigheten ett meddelande om att registreringen har upphört. Registreringen kommer att upphöra från och med datumet för registreringen av EU-formgivningen.

7 Avgifter och andra formella krav för ansökan om förnyelse

Artikel 53 i EU-varumärkesförordningen Artikel 63 i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken Artikel 66 i förordningen om EU-formgivning Artikel 17 i den delegerade förordningen om EU-formgivning Myndighetens verkställande direktörs beslut nr EX-26-03 av den1 juli 2026 om kommunikation med elektroniska medel

De allmänna reglerna för meddelanden till myndigheten gäller (se Riktlinjerna, del A, Allmänna regler, avsnitt 1, Kommunikationsmetoder och tidsfrister), vilket innebär att ansökan kan lämnas enligt följande: För både EU-varumärken och EU-formgivningar, via elektroniska medel som finns

tillgängliga på EUIPO:s webbplats (förnyelse via User Area). Om e-ansökan används för förnyelse av EU-varumärken sänks grundavgiften för förnyelse med 150 euro för ett enskilt varumärke (och med 300 euro för ett kollektivmärke). E-ansökan om förnyelse ger även andra fördelar, till exempel direkt automatisk elektronisk bekräftelse på ansökan om förnyelse och möjlighet att använda administratörsfunktionen för förnyelse för att snabbt fylla i formuläret för så många EU-varumärken/EU-formgivningar som behövs. För EU-varumärken, genom att skicka ett undertecknat originalformulär per post

eller med bud. Ett standardformulär kan tillhandahållas av myndigheten på begäran. Enligt beslut EX-26-03 gäller att om det finns tekniska hinder för e-ansökan kommer ansökningar om förnyelse via en av de två alternativa elektroniska reservåtgärderna endast att behandlas av myndigheten om de tas emot inom de tre sista dagarna innan i) tidsfristen för förnyelse löper ut eller ii) den förlängda tidsfristen för förnyelse löper ut. En gemensam ansökan om förnyelse för två eller flera EU-varumärken/EUformgivningar (inbegripet EU-formgivningar som utgör delar av samma gemensamma registrering) får lämnas in om avgiften för varje EU-varumärke/EU-formgivning har betalats.

7.1 Personer som kan lämna in ansökan om förnyelse

Artiklarna 20.12 och 53.1 i EU-varumärkesförordningen Artiklarna 31.7 och 66.1 i förordningen om EU-formgivning

Ansökan om förnyelse kan lämnas av följande:

1. Den registrerade innehavaren av EU-varumärket/EU-formgivningen. 2. Om EU-varumärket/EU-formgivningen har överlåtits, förvärvaren från och med den dag en ansökan om registrering av överlåtelsen mottagits av myndigheten. 3. Varje person som uttryckligen bemyndigats av EU-varumärkets/EU-formgivningens innehavare att göra det. Denna person kan exempelvis vara en registrerad licensinnehavare, en icke-registrerad licensinnehavare eller någon annan person som har bemyndigats av EU-varumärkets/EU-formgivningens innehavare att förnya varumärket/formgivningen. Auktoriserade ombud krävs inte för förnyelse. Om ansökan om förnyelse lämnas in av en annan person än den registrerade innehavaren eller dennes registrerade representant, måste ett tillstånd finnas för hans eller hennes räkning; det behöver emellertid inte vara registrerat hos myndigheten om inte myndigheten särskilt begär det. Om en annan person än innehavaren eller dennes representant skickar en direkt betalning eller inkommer med en begäran om förnyelse med angivelse av att betalningen kommer att göras via banköverföring, kommer innehavaren att informeras om att förnyelsen kommer att behandlas så snart betalningen har tagits emot. Om inget svar erhålls från innehavaren eller om ingen invändning inkommer mot förnyelsen, kommer myndigheten att godkänna betalningen när den tagits emot av myndigheten, varefter förnyelsen kommer att behandlas. Om myndigheten erhåller avgifter från två olika källor varav ingen är innehavaren eller dess registrerade ombud, kommer innehavaren att kontaktas så att myndigheten kan ta reda på vem som har rätt att inge ansökan om förnyelse. Om inget svar mottas från innehavaren kommer myndigheten att godkänna den betalning som först inkom till myndigheten (12/05/2009, T-410/07, Jurado, EU:T:2009:153, § 33-35; 13/01/2008, R 989/2007-4, ELITE GLASS-SEAL, § 17-18).

7.2 Innehåll i ansökan om förnyelse

Artikel 53.4 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 66 i förordningen om EU-formgivning

Ansökan om förnyelse måste innehålla följande: namn för den person som ansöker om förnyelse och registreringsnumret för det EU-varumärke/den EU-formgivning som ska förnyas. Vid förnyelse av ett EU-varumärke anses att förnyelsen per definition omfattar de fullständiga specifikationerna. Enbart betalning kan utgöra en giltig ansökan om förnyelse under förutsättning att betalningen når myndigheten och innehåller namn på betalaren, EU-varumärkets/den registrerade EU-formgivningens registreringsnummer och beteckningen att ansökan avser förnyelse. Under dessa omständigheter behöver inga ytterligare formaliteter uppfyllas (se Riktlinjerna, del A, Allmänna regler, avsnitt 3, Betalning av avgifter, kostnader och taxor). Om detta alternativ utnyttjas för förnyelser av EU-varumärken,

7.2.1 Namn andra uppgifter för den person som lämnar in ansökan om förnyelse

Artikel 2.1 b och 2.1 e i tillämpningsföreskrifterna för EU-varumärkesförordningen Artikel 66.4 a i förordningen om EU-formgivning 7.2.1.1 Ansökan ingiven av innehavaren Om ansökan inges av EU-varumärkets/EU-formgivningens innehavare måste dennes namn anges. 7.2.1.2 Ansökan ingiven av en person som bemyndigats av innehavaren Om ansökan om förnyelse inges av en person som bemyndigats av innehavaren att göra det, måste den bemyndigade personens namn och adress eller id-nummer och namn anges i enlighet med artikel 2.1 e i tillämpningsföreskrifterna för EU-varumärken eller artikel 66.4 a i förordningen om EU-formgivning. Om den valda betalningsmetoden är banköverföring kommer en kopia av ansökan om förnyelse att skickas till innehavaren.

7.2.2 Registreringsnummer

Artikel 53.4 b i EU-varumärkesförordningen Artikel 66.4 b i förordningen om EU-formgivning EU-varumärkets/EU-formgivningens registreringsnummer måste anges.

7.2.3 Angivande med avseende på förnyelsens omfattning

Artikel 53.4 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 66.4 c i förordningen om EU-formgivning

För EU-varumärken anses förnyelsen som standard omfatta alla de varor och tjänster som varumärket är registrerat för. Om förnyelsen endast omfattar vissa varor eller tjänster som varumärket är registrerat för måste följande anges: De klasser eller varor och tjänster för vilka förnyelse begärs måste anges på ett

tydligt och otvetydigt sätt. Alternativt kan följande anges: De klasser eller de varor och tjänster för vilka förnyelse inte begärs måste anges på

ett tydligt och otvetydigt sätt. Plattformen för e-ansökan om förnyelse möjliggör bara radering (dvs. inte förnyelse) av hela klasser; den möjliggör inte partiell förnyelse av bara vissa varor och tjänster i en klass (dvs. den möjliggör inte radering av vissa av de varor och tjänster som anges i en specifik klass vid tidpunkten för förnyelse). Om förnyelse endast krävs för vissa varor och tjänster inom en klass kan ansökan om förnyelse därför antingen skickas in via en annan kommunikationskanal som godtas av myndigheten, eller så kan hela klassen förnyas via en e-ansökan om förnyelse och en begäran om partiellt överlämnande kan skickas in i enlighet med artikel 57 i EU-varumärkesförordningen för de varor eller tjänster som ägaren vill avstå EU-varumärket. Vid gemensam registrering av EU-formgivningar, en uppgift om att ansökan gäller förnyelse av alla formgivningar i en gemensam registrering eller, om ansökan inte gäller förnyelse av alla formgivningarna, det aktnummer som ansökan avser. Om inget anges anses förnyelsen som standard omfatta alla formgivningarna.

7.3 Språk

Artikel 146.6 i EU-varumärkesförordningen

Artiklarna 68 samt 80 b och c i genomförandeförordningen om EU-formgivning

Ansökan om förnyelse kan inges på något av myndighetens fem arbetsspråk. Det språk som väljs blir då handläggningsspråk för förnyelseförfarandet. Om ansökan om förnyelse lämnas in via det formulär som myndigheten tillhandahåller enligt artikel 65.1 g i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken eller artikel 68.1 e i genomförandeförordningen om EU-formgivning får formuläret användas på vilket som helst av EU:s officiella språk, under förutsättning att den text som fylls i är

på ett av myndighetens arbetsspråk. Det gäller framför allt förteckningen över varor och tjänster vid partiell förnyelse av ett EU-varumärke.

7.4 Tidsfrister

Artiklarna 52 och 53.3 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 69.1 i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken

Artikel 66.3 i förordningen om EU-formgivning

Artiklarna 20 och 22 i den delegerade förordningen om EU-formgivning

Meddelande nr 3/2024 av den 11 december 2024 från myndighetens verkställande direktör

7.4.1 Sexmånadersperiod för förnyelse före upphörande (grundperiod)

Ansökan om förnyelse måste lämnas in och förnyelseavgiften måste betalas inom en sexmånadersperiod före registreringsperiodens utgång (”grundperioden”). Om till exempel ansökningsdagen för EU-varumärket är den 10 juni 2021 är den dag då skyddet upphör den 10 juni 2031. En ansökan om förnyelse måste därför lämnas in och avgiften för förnyelse betalas från och med den 11 december 2030 till och med den 10 juni 2031 eller, om denna dag är en lördag, söndag eller annan dag då enheten håller stängt eller inte får normal post i den mening som avses i artikel 69.1 i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken, den första arbetsdag därefter som enheten har öppet för allmänheten och tar emot normal post. Om till exempel ansökningsdagen för EU-formgivningen är den 10 juni 2021 är den dag då skyddet upphör den 10 juni 2026. En ansökan om förnyelse måste därför införas och avgiften för förnyelse betalas mellan den 11 december 2025 och den 10 juni 2026 eller, om denna dag infaller på en lördag, söndag eller annan dag då myndigheten håller stängt i den mening som avses i artikel 22 i den delegerade förordningen om EU-formgivning, den första arbetsdag därefter som myndigheten håller öppet för allmänheten.

7.4.2 Sexmånadersperiod efter upphörandet (respitperiod)

Om EU-varumärket/den registrerade EU-formgivningen inte förnyas inom grundperioden kan ansökan fortfarande lämnas in och förnyelseavgiften betalas, tillsammans med en extra avgift (se punkt 7.5), inom en period på ytterligare sex månader (”respitperioden”). Om till exempel ansökningsdagen för EU-varumärket är den 10/06/2021 är den dag då skyddet upphör den 10/06/2031. Den respitperiod under vilken en ansökan om förnyelse fortfarande kan lämnas in efter att avgiften för förnyelse erlagts,

tillsammans med tilläggsavgiften, räknas från dagen efter den 10 juni 2031, dvs. från den 11 juni 2031, och slutar den 10 december 2031 eller, om detta datum infaller på en lördag, söndag eller annan dag då myndigheten håller stängt, eller inte får normal post i den mening som avses i artikel 69.1 i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken, den första arbetsdag därefter som myndigheten håller öppet för allmänheten och får normal post. Detta gäller även om den 11/06/2031 i ovanstående exempel är en lördag eller söndag; regeln att den tidsfrist som ska gälla gentemot myndigheten förlängs till nästa arbetsdag gäller endast en gång och för att fastställa när grundperioden ska upphöra, inte när respitperioden ska börja. Samma tillvägagångssätt gäller för förnyelser av EU-formgivningar, även om skyddsperioden är fem år och inte tio. Under respitperioden på sex månader är betalning av förnyelseavgiften (inklusive betalning av ytterligare avgift för försenad betalning) den enda åtgärd som kan vidtas för ett EU-varumärke eller en EU-formgivning. Om myndigheten får någon annan ansökan under respitperioden såsom ansökan om överlåtelse, registrering av en licens, överlämnande, namnändring osv., eller någon annan ansökan om införande i registren, ska myndigheten uppskjuta denna ansökan tills förnyelseavgiften är betald. Först när förnyelseavgiften är fullständigt betald och EU-varumärket eller den registrerade EU-formgivningen officiellt har förnyats kommer myndigheten att pröva de eventuella ansökningar som har skjutits upp.

7.4.3 Övergångsbestämmelser för beräkning av grund- och respitperioder för EU-formgivningar

Förordningen om EU-formgivning ändrade beräkningen av förnyelseperioderna för EU-formgivningar, vilka nu är anpassade till perioderna för EU-varumärken. Nu löper grundperioden för förnyelse av EU-formgivningar ut det datum då registreringen löper ut (tidigare den sista dagen i den månad då registreringen löpte ut). Respitperioden på sex månader för förnyelse inleds därför dagen efter det att registreringen har löpt ut. Myndighetens praxis, som återspeglar övergångsbestämmelserna, fastställs i meddelande nr 3/2024 av den 11 december 2024 från myndighetens verkställande direktör om fastställande av förnyelseavgifter för registrerade EU-formgivningar och grundperioden och respitperioden för förnyelse med anledning av ikraftträdandet av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/2822 av den 23 oktober 2024 om ändring av rådets förordning (EG) nr 6/2002 om gemenskapsformgivning och om upphävande av kommissionens förordning (EG) nr 2246/2002. Denna praxis är att om grundperioden på sex månader för förnyelse inleddes före det datum då förordningen om EU-formgivning började tillämpas ska bestämmelserna i den tidigare artikel 13.3 i förordningen om EU-formgivning (före ändringen) tillämpas för att beräkna både grundperioden och, i tillämpliga fall, respitperioden. Till exempel, om ansökningsdagen för den registrerade EU-formgivningen är den 15 mars 2020 kommer grundperioden för förnyelse att löpa till och med den sista dagen i den månad då skyddet upphör, det vill säga den 31 mars 2025. Därför måste en ansökan om förnyelse lämnas in och förnyelseavgiften betalas mellan den 1 oktober

7.5 Avgifter

När det gäller beräkningen av förnyelseavgifterna är sista betalningsdag för förnyelseavgifterna det datum då registreringsperioden upphör (artikel 53.3 i EUvarumärkesförordningen och artikel 66.3 i förordningen om EU-formgivning). Denna princip gäller oavsett när förnyelsen faktiskt begärdes och betalades, med undantag för övergångsbestämmelserna för förnyelse av registrerade EU-formgivningar (se punkt 7.5.3).

7.5.1 Avgifter för EU-varumärken

Artikel 53.3 och bilaga I A.11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18 och 19 i EUvarumärkesförordningen Meddelande nr 2/16 av den 20/01/2016 från myndighetens direktör

Avgifterna för förnyelse av ett EU-varumärke består av: en grundavgift som omfattar första klassen av varor/tjänster;

en eller flera klassavgifter för varje klass av varor/tjänster som överstiger den första;

eventuell tilläggsavgift för sen betalning av förnyelseavgiften eller sen begäran om

förnyelse. Beloppet för förnyelseavgiften är som följer. Grundavgift (vid förnyelse genom e-ansökan): för ett enskilt varumärke: 850 euro, och

för ett kollektivmärke eller ett kontrollmärke: 1 500 euro.

Grundavgift (vid annat sätt än förnyelse genom e-ansökan): för ett enskilt varumärke: 1 000 euro, och

för ett kollektivmärke eller ett kontrollmärke: 1 800 euro.

Klassavgifter:

för varje klass utöver två: 150 euro.

Avgiften måste skickas in inom sexmånadersperioden innan registreringen går ut (se punkt 7.4 ovan). Tilläggsavgiften för sen betalning eller sen inlämning är: 25% av den försenade förnyelseavgiften, dock högst 1 500 euro.

7.5.2 Avgifter för EU-formgivningar

Artikel 66.3 i förordningen om EU-formgivning Artikel 150 och bilaga I.6 och I.8 i förordningen om EU-formgivning

Avgifterna för förnyelse av en EU-formgivning består av: en förnyelseavgift,

eventuell tilläggsavgift för sen betalning av förnyelseavgiften eller sen begäran om

förnyelse. Förnyelseavgift per formgivning, oberoende av om den ingår i en gemensam registrering eller inte, är för den första förnyelsen: 150 euro,

för den andra förnyelsen: 250 euro,

för den tredje förnyelsen: 400 euro,

för den fjärde förnyelsen: 700 euro.

Avgiften måste betalas inom en period på sex månader innan registreringen löper ut (se punkt 7.4 ovan). Tilläggsavgiften för sen betalning eller sen inlämning är: 25% av förnyelseavgiften.

7.5.3 Övergångsbestämmelser för beräkning av beloppet för förnyelseavgifter för EU-formgivning

Myndighetens praxis, som fastställs i meddelande nr 3/2024, är att de avgifter som gäller för varje förnyelse beror på förnyelsens ANSÖKNINGSDATUM. Exempel: Om ansökan om förnyelse tas emot på eller efter tillämpningsdatumet för den

rättsliga reformen gäller de avgifter som anges i bilaga I till förordningen om EUformgivning, oavsett betalningsmetod och om avgiften debiteras direkt eller senare. Om ansökan om förnyelse tas emot före tillämpningsdatumet för den rättsliga

reformen gäller de avgifter som anges i bilagan till förordningen om avgifter för formgivningar.

Rättsinnehavare rekommenderas att kontrollera om en förnyelse före eller efter tillämpningsdatumet är mer fördelaktig och agera utifrån det.

7.5.4 Tidsfrist för betalning

Artiklarna 53.3 och 180.3 samt bilaga I A.19 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 66.3 samt bilaga I.6 och I.8 i förordningen om EU-formgivning

Artikel 8 c och h i beslut nr EX-25-06 av den 7 april 2025 från myndighetens verkställande direktör.

Avgiften måste betalas inom en grundperiod på sex månader (för beräkning av perioden, se punkterna 7.4.1 och 7.4.3 ovan). Avgiften kan betalas med ytterligare respit på sex månader (se punkt 7.4.2 och 7.4.3 ovan), under förutsättning att en tilläggsavgift för sen betalning erläggs motsvarande 25 procent av den totala förnyelseavgiften, inklusive alla klassavgifter. Förnyelse kommer endast att genomföras om betalning av alla avgifter når myndigheten inom respitperioden. Detta inkluderar alla förnyelseavgifter, tilläggsavgifter för betalning inom respitperioden samt tilläggsavgifter för försenad betalning via banköverföring (se del A, avsnitt 3, Betalning av avgifter, kostnader och taxor, punkt 4.1.1) där så är tillämpligt. Avgifter som erläggs innan grundperioden på sex månader inleds beaktas i princip inte och kommer att återbetalas.

7.5.5 Betalning från tredje part

Artikel 5 i beslut nr EX-25-06 av myndighetens verkställande direktör av den 07/04/2025.

Betalning kan även göras av de andra personer som anges i punkt 7.1 ovan. Betalning genom debitering av konto som innehas av en tredje part förutsätter uttryckligt bemyndigande från kontots innehavare att kontot får debiteras för avgiften i fråga. I dessa fall kontrollerar myndigheten om det finns något bemyndigande. Om inget bemyndigande finns sänds ett brev till sökanden av förnyelsen med begäran om att lämna bemyndigandet för att debitera det konto som innehas av en tredje part. I dessa fall anses betalningen utförd den dag då myndigheten mottar bemyndigandet.

7.5.6 Återbetalning av avgift

Artikel 53.8 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 66.8 i förordningen om EU-formgivning

Förnyelseavgifter och i förekommande fall tilläggsavgifter för sen betalning kan återbetalas under vissa omständigheter. Mer information finns i Riktlinjerna, Del A, Allmänna regler, Avsnitt 3, Betalning av avgifter, kostnader och taxor.

8 Förfaranden vid myndigheten

8.1 Prövning av formell ansökan

Prövningen av ansökan om förnyelse begränsas till formaliteter och gäller följande punkter.

8.1.1 Iakttagelse av tidsfrister

Artiklarna 53.3, 53.4 och 53.8 i EU-varumärkesförordningen

Artiklarna 66.3, 66.4, 66.8, 149.1 och 149.4 i förordningen om EU-formgivning

8.1.1.1 Betalning under grundperioden eller respitperioden

Om ansökan om förnyelse har lämnats in och förnyelseavgiften har betalats inom grundperioden kommer myndigheten att registrera förnyelsen, under förutsättning att övriga villkor i förordningarna om EU-varumärken eller EU-formgivningar är uppfyllda (se punkt 8.1.2). Om ingen begäran om förnyelse har skickats in, men betalningen av en förnyelseavgift inkommer till myndigheten tillsammans med erforderliga identifieringsuppgifter (se punkt 7.2), utgör detta en giltig begäran och inga ytterligare formaliteter behöver följas. Detta gäller i enlighet med artikel 53.4 sista meningen i EU-varumärkesförordningen och artikel 66.4 sista meningen i förordningen om EU-formgivning. Om detta alternativ utnyttjas för förnyelser av EU-varumärken måste betalningen avse den förnyelseavgift som anges i punkt 11 eller 15 i bilaga I A till EUvarumärkesförordningen och inte den sänkta avgift för förnyelse på elektronisk väg som anges i punkt 12 eller 16 i bilaga I A. Eftersom endast en betalning i sig inte kan utgöra en giltig begäran om förnyelse via e-ansökan, kan avgiftsrabatten därför endast tillämpas om en ansökan om förnyelse skickas in på elektronisk väg. Den som lämnar in begäran måste antingen skicka in ett giltigt förnyelseformulär via e-ansökan, eller

betala skillnaden i grundavgiften, senast före utgången av förnyelseperioden. Om detta görs under respitperioden, ska även tilläggsavgiften för sen betalning betalas. Om ingen begäran om förnyelse har skickats in, men en förnyelseavgift har betalats utan tillhandahållande av erforderliga identifieringsuppgifter, kommer myndigheten att uppmana personen som begär förnyelse att tillhandahålla de uppgifter som saknas. En skrivelse kommer att skickas ut så snart det rimligen är möjligt efter att avgiften tagits emot, så att ansökan kan inges innan tilläggsavgiften tillkommer. Om en begäran om förnyelse har lämnats in, men förnyelseavgiften inte har betalats i sin helhet, kommer myndigheten om möjligt att påminna den person som ansöker om förnyelse om att erlägga resterande del därav, inom grundperioden för förnyelse samt tilläggsavgiften för sen betalning inom respitperioden. Utebliven betalning är inte en brist som myndigheten fastställer någon tidsfrist för parten att åtgärda. Vid ofullständig betalning av en avgift för förnyelse av ett EU-varumärke får innehavaren, i stället för att betala det belopp som saknas, begränsa sin ansökan om förnyelse till motsvarande antal klasser. Vid ofullständig betalning av en avgift för förnyelse av en EU-formgivning får rättsinnehavaren, i stället för att betala det belopp som saknas, begränsa sin ansökan om förnyelse till motsvarande antal formgivningar i en gemensam ansökan.

8.1.1.2 Otillräckliga betalningar och betalning efter att respitperioden löpt ut

Artikel 53.5 och 53.8 samt artikel 99 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 66.5 och 66.8 i förordningen om EU-formgivning

Om en ansökan om förnyelse inte har lämnats in eller har lämnats in först efter att respitperioden har löpt ut, eller om avgifterna inte har betalats, kommer myndigheten att besluta att registreringen har löpt ut och meddela innehavaren att rättigheterna har förlorats. Om de avgifter som mottagits under respitperioden inte betalats till fullo (dvs. den avgift som erhållits uppgår till mindre än erforderlig grundavgift och tilläggsavgiften för sen betalning), eller om de tagits emot först efter utgången av respitperioden, kommer myndigheten att besluta att registreringen har löpt ut och meddela innehavaren att rättigheterna har förlorats. Om den avgift som mottagits under respitperioden gäller EU-varumärken, och om den omfattar grundavgiften och tilläggsavgiften för sen betalning, men inte alla klassavgifter, kommer myndigheten endast att förnya registreringen för vissa klasser. Vilka klasser av varor och tjänster som ska förnyas fastställs enligt följande kriterier: Om ansökan om förnyelse uttryckligen är begränsad till vissa klasser förnyas endast

dessa klasser. Om det på annat sätt tydligt framgår av ansökan vilken eller vilka klasser som ska

omfattas av ansökan förnyas den eller de klasserna.

Myndigheten kan kontakta innehavaren för att fråga om vilka klasser som i första

hand ska gälla vid partiell betalning. I avsaknad av andra kriterier kommer myndigheten att beakta klasserna i

nummerordning och börja med det lägsta numret i klassificeringen. Om inte alla klassavgifter betalas och myndigheten fastställer att registreringen har löpt ut för vissa klasser av varor och tjänster, kommer myndigheten att, tillsammans med bekräftelsen på förnyelsen, meddela innehavaren att rättigheterna för dessa klasser av varor och tjänster har förlorats. Om den berörda personen anser att myndighetens slutsatser är felaktiga kan han eller hon inom två månader efter meddelandet om förlust av rättigheter ansöka om ett beslut i ärendet. Om den betalda avgiften när det gäller EU-formgivningar omfattar grundavgiften och avgiften för sen betalning men avgifterna inte räcker för att omfatta alla formgivningar som anges i ansökan om förnyelse, kommer myndigheten endast att förnya registreringen för vissa formgivningar. I avsaknad av angivelse om vilka formgivningar som ska förnyas, eller andra kriterier för att avgöra vilka formgivningar som ska omfattas, kommer myndigheten att fastställa vilka formgivningar som ska förnyas i nummerordning.

8.1.1.3 När den som lämnar in begäran har ett konto

Myndigheten debiterar inte ett konto om det inte föreligger en uttrycklig begäran om förnyelse. Kontot för den person som begär förnyelse kommer att debiteras. Om sökanden av förnyelse har ett konto hos myndigheten debiteras förnyelseavgiften först när en ansökan om förnyelse har ingetts, och förnyelseavgiften (inklusive eventuella klassavgifter) kommer att debiteras den dag ansökan mottas, om inga andra instruktioner lämnas. Om begäran om förnyelse skickas in under den sex månader långa respitperioden debiteras både förnyelseavgiften och tilläggsavgiften för sen betalning från kontot. För betalning via tredje part, se punkt 7.5.4 ovan.

8.1.2 Uppfyllande av formella krav

8.1.2.1 Ansökan om förnyelse från bemyndigad person

Artikel 53.1 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 66.1 i förordningen om EU-formgivning

Om en ansökan om förnyelse lämnas in för innehavarens räkning behöver inget bemyndigande inges. Ett sådant bemyndigande bör emellertid finnas för den person som lämnar in ansökan om myndigheten begär det.

8.1.2.2 Ytterligare krav

Artiklarna 53.4 och 53.7 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 66.4 och 66.7 i förordningen om EU-formgivning

Om ansökan om förnyelse inte uppfyller övriga formella krav, det vill säga om namn och adress för den person som ansöker om förnyelse inte har angetts tillräckligt, om registreringsnumret inte har angetts, om ansökan inte har undertecknats korrekt eller, för EU-varumärken, om en partiell förnyelse begärts men de varor och tjänster som ska förnyas inte har angetts korrekt, kommer myndigheten att informera den person som ansöker om förnyelse om bristerna. Myndigheten kommer att utgå från att ansökan gäller alla varor och tjänster eller alla formgivningar i en gemensam registrering, om inte en partiell förnyelse begärs uttryckligen. Vid partiell förnyelse, se punkt 7.2.3 ovan. Om ansökan om förnyelse lämnas in av en person som bemyndigats av innehavaren (se punkt 7.1 c ovan) kommer innehavaren att få en kopia av meddelandet om brister.

Artikel 53.5 och 53.8 och artikel 99 i EU-varumärkesförordningen

Artiklarna 66.8 och 87 i förordningen om EU-formgivning

Om dessa brister inte åtgärdas innan den aktuella tidsfristen löper ut kommer myndigheten att agera enligt följande: Om bristen bestod i att de varor och tjänster inom EU-varumärket som skulle

förnyas inte har angetts, kommer myndigheten att förnya registreringen för samtliga klasser för vilka avgifterna har erlagts. Om de erlagda avgifterna inte täcker samtliga klasser i registreringen av EU-varumärket beslutas vilka klasser som ska förnyas i enlighet med kriterierna i punkt 8.1.1.2 ovan. Myndigheten kommer, vid utgången av respitperioden, att meddela innehavaren att rättigheterna för dessa klasser av varor och tjänster anses ha löpt ut. Om bristen består i att innehavaren inte har besvarat en begäran om klargörande

av vem den bemyndigade personen är, kommer myndigheten att godta den ansökan om förnyelse som lämnas in av det registrerade bemyndigade ombudet. Om ingen av ansökningarna om förnyelse har lämnats in av ett registrerat bemyndigat ombud, kommer myndigheten att godta den ansökan om förnyelse som först inkom till myndigheten. Om bristen består i att det inte finns någon uppgift om vilka formgivningar som

ska förnyas, och de betalda avgifterna inte räcker till alla formgivningarna i en gemensam ansökan om förnyelse, kommer fastställandet av vilka formgivningar som ska förnyas att ske i enlighet med de kriterier som fastställs i punkt 8.1.1.2 ovan. Myndigheten kommer att besluta att registreringen har löpt ut för alla formgivningar för vilka förnyelseavgifterna, delvis eller helt, inte har betalats.

Vid andra brister kommer myndigheten att besluta att registreringen har upphört

och meddela innehavaren och, i förekommande fall, den person som ansöker om förnyelse, att rättigheterna har förlorats. Den berörda personen kan inom två månader ansöka om ett beslut i frågan i enlighet med artikel 99 i EU-varumärkesförordningen eller artikel 87 i förordningen om EUformgivning.

8.2 Punkter som inte granskas

Ingen prövning görs vid förnyelse av huruvida det föreligger hinder för registrering av märket eller formgivningen och inte heller av huruvida EU-varumärket faktiskt har använts. Myndigheten kommer inte att granska förnyelsen vad gäller korrekt klassificering av EU-varumärket, och en registrering kommer inte heller att omklassificeras om den har registrerats i enlighet med en utgåva av Niceklassificeringen som inte längre är i kraft vid tidpunkten för förnyelsen. Inget av detta påverkar tillämpningen av artikel 57 i EU-varumärkesförordningen. Myndigheten kommer inte att granska produktklassificeringen för EU-formgivningen, och en omklassificering av EU-formgivningen kommer inte heller att göras om den har registrerats i enlighet med en utgåva av Locarnoklassificeringen som inte längre är i kraft vid tidpunkten för förnyelsen. En sådan omklassificering kan inte göras ens på innehavarens begäran.

9 Partiella förnyelser av EU-varumärken

Artikel 53.4 c och 53.8 i EU-varumärkesförordningen

Bilaga I A.19 till EU-varumärkesförordningen

Det är möjligt att delvis förnya ett EU-varumärke för vissa av de varor och/eller tjänster för vilka märket har registrerats. En partiell förnyelse är inte ett partiellt avstående av de varor och/eller tjänster för vilka EU-varumärket inte har förnyats. Ett EU-varumärke får förnyas partiellt flera gånger under den inledande sex månader långa grundperioden för förnyelse eller under respitperioden på sex månader. Se 22/06/2016, C-207/15 P, CVTC, EU:C:2016:465. För varje partiell förnyelse måste hela beloppet för motsvarande avgift erläggas, och om en ansökan om partiell förnyelse lämnas in under respitperioden måste även tilläggsavgiften för sen betalning av ansökan erläggas, nämligen 25% av den försenade förnyelseavgiften den försenade förnyelseavgiften (dock högst 1 500 euro). Exempel:

Om, myndigheten inom respitperioden får in en ny begäran om förnyelse av ytterligare två klasser i registreringen skulle de avgifter som ska betalas vara följande:

Tilläggsavgifter att betala totalt: 375 euro. Med samma exempel, skulle myndigheten vid utgången av respitperioden utfärda ett meddelande till innehavaren om att rättigheterna har förlorats för de återstående tre klasserna av varor eller tjänster, som inte förnyats och för vilka registreringen anses ha löpt ut.

10 Poster i registret

Artiklarna 53.5, 111.6 och 111.3 k i EU-varumärkesförordningen Artiklarna 66.6, 104.3 n och 104.6 i förordningen om EU-formgivning Om ansökan om förnyelse uppfyller samtliga krav ska förnyelsen registreras. Myndigheten kommer att underrätta ägaren/innehavaren av det EU-varumärke/den EU-formgivning som förnyelsen gäller, angående dess införande i registret och det datum då förnyelsen börjar gälla. Om den som söker om förnyelse är en annan person än den registrerade ägaren/innehavaren eller dess registrerade ombud, kommer de också att informeras om förnyelsen. Om förnyelse har skett enbart för vissa varor och tjänster som omfattas av registreringen kommer myndigheten att meddela innehavaren om de varor och tjänster för vilka registreringen har förnyats och att förnyelsen har lagts in i registret samt vilken dag förnyelsen börjar gälla (se punkt 11 nedan). Efter tidsfristens utgång, kommer

myndigheten att meddela ägaren att registreringen för de återstående varorna och tjänsterna löper ut och att de kommer att tas bort från registret. Om endast vissa av formgivningarna i en gemensam ansökan har förnyats kommer myndigheten att meddela innehavaren av de formgivningar för vilka registreringen har förnyats om att förnyelsen har lagts in i registret samt vilken dag förnyelsen börjar gälla (se punkt 11 nedan). Efter tidsfristens utgång kommer myndigheten att meddela innehavaren att registreringen för de återstående formgivningarna löper ut och att de kommer att avföras från registret.

Artikel 53.5 och 53.8 och artikel 99 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 66.6, 66.8 och 87 i förordningen om EU-formgivning

När myndigheten enligt artikel 53.8 i EU-varumärkesförordningen eller artikel 66.8 i förordningen om EU-formgivning har slagit fast att registreringen har löpt ut kommer varumärket/formgivningen att avföras från registret och innehavaren att underrättas. Enligt artikel 99 i EU-varumärkesförordningen eller artikel 87 i förordningen om EUformgivning kan innehavaren inom två månader ansöka om ett beslut i frågan.

11 Datum för ikraftträdande av förnyelse eller upphörande, omvandling

11.1 Förnyelsens ikraftträdande

Artikel 53.6 och 53.8 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 67.2 i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken

Artikel 13 och 66.6 i förordningen om EU-formgivning Förnyelser träder i kraft dagen efter den dag då den befintliga registreringen löper ut. Exempel: Om datumet för registrering av EU-varumärket exempelvis är den 01/04/2010 löper

registreringen ut den 01/04/2020. Förnyelsen träder därför i kraft dagen efter den 01/04/2020 det vill säga den 2/04/2020. Den nya registreringsperioden är tio år från detta datum, och den upphör alltså den 01/04/2030. Om datumet för registrering av en EU-formgivning exempelvis är den 1/4/2015,

löper registreringen ut den 1/4/2020. Förnyelsen träder därför i kraft dagen efter den 01/04/2020 det vill säga den 02/04/2020. Den nya registreringsperioden är 5 år från detta datum, vilket innebär att den upphör den 01/04/2025. Det har ingen betydelse om någon av dessa dagar är en lördag, söndag eller officiell helgdag. Även i de fall då förnyelseavgiften betalas inom respitperioden, träder förnyelsen i kraft dagen efter den dag då den befintliga registreringen löper ut.

Om EU-varumärket eller EU-formgivningen har löpt ut och strukits från registret kommer annulleringen att träda i kraft dagen efter den dag då den befintliga registreringen löpte ut. I de två exemplen ovan skulle strykningen från registret ske den 2/4/2020 (för EU-varumärket) och den 2/4/2020 (för EU-formgivningen).

11.2 Omvandling av EU-varumärken som upphört

Artiklarna 53.3 och 139.5 i EU-varumärkesförordningen

Om innehavaren vill omvandla sitt EU-varumärke som upphört till ett nationellt märke ska begäran om detta lämnas in inom 3 månader från dagen efter sista dagen av respitperioden på 6 månader. Tidsfristen på tre månader för att ansöka om en omvandling börjar automatiskt utan anmälan (se Riktlinjerna, del E, Registeroperationer, avsnitt 2, Omvandling).

12 Förnyelse av internationella varumärken som designerar EU

Artikel 202.1 i EU-varumärkesförordningen

Hela förfarandet för förnyelse av internationella varumärken hanteras av den internationella byrån. Myndigheten kommer inte att hantera ansökningar om förnyelse eller betalning av förnyelseavgifter. Den internationella byrån sänder meddelande om förnyelse, tar emot förnyelseavgifter och registrerar förnyelsen i det internationella registret. Det faktiska datumet för förnyelse är detsamma för alla designeringar som ingår i den internationella registreringen, oavsett datum när beteckningarna registrerades i det internationella registret. När en internationell registrering som designerar EU har förnyats får myndigheten besked om det från den internationella byrån. Om den internationella registreringen inte förnyas för designeringen av EU kan den omvandlas till nationella märken eller till senare designeringar av medlemsstater enligt Madridprotokollet. Tidsfristen på tre månader för ansökan om omvandling börjar dagen efter den sista dag då förnyelsen fortfarande kan genomföras vid Wipo enligt artikel 7.4 i Madridprotokollet (se Riktlinjerna, del E, Registeroperationer, Avsnitt 2, Omvandling).

13 Förnyelse av internationella registreringar av formgivningar som designerar EU

Artiklarna 152 och 158 i förordningen om EU-formgivning

Internationella registreringar måste förnyas direkt hos den internationella byrån vid Wipo enligt artikel 17 i Genèveakten. Myndigheten kommer inte att hantera ansökningar om förnyelse eller betalning av förnyelseavgifter som avser internationella registreringar. Hela förfarandet för förnyelse av internationella registreringar av formgivningar hanteras av den internationella byrån, som skickar ut meddelandet om förnyelse, tar emot förnyelseavgifter och registrerar förnyelsen i det internationella registret. När internationella registreringar som designerar EU förnyas meddelar den internationella byrån även myndigheten.

Del E Registeroperationer Avsnitt 5 Granskning av register och akter

1 Allmänna principer

Artiklarna 111.1 och 111.5, 114, 117.1 och 117.2 samt bilaga 1 A.30 i EUvarumärkesförordningen Artiklarna 20 och 21 i tillämpningsföreskrifterna för EU-varumärken Artiklarna 104, 109, 110, 111 och 113 i förordningen om EU-formgivning Artiklarna 13 och 14 i genomförandeförordningen om EU-formgivning Beslut nr EX-25-4 om arkivering och granskning av akter Beslut nr EX-26-07 om registret över EU-varumärken, registret över EU-formgivningar, databasen över förfaranden vid myndigheten och databasen över rättspraxis

Den princip som har etablerats enligt EU:s system för varumärken och formgivningar är att ”registret över EU-varumärken” och ”registret över EU-formgivningar” är det officiella

registret över alla registreringar som gjorts i samband med EU-varumärken (EUTM) eller registrerade EU-formgivningar (EUD), om dessa uppgifter krävs enligt EUvarumärkesförordningen, förordningen om EU-formgivning eller akter som antas i enlighet med dessa, och ”akterna” ska innehålla alla handlingar eller bevisföremål som parterna lämnat in

till myndigheten under alla förfaranden som föreskrivs i EU-varumärkesförordningen eller förordningen om EU-formgivning, och all korrespondens och alla beslut som myndigheten utfärdat rörande dessa förfaranden. Både myndighetens register och dess akter är i princip tillgängliga för allmänheten. Innan en ansökan om EU-varumärke eller EU-formgivning har offentliggjorts eller om offentliggörandet av en EU-formgivning har senarelagts, kan akter bara granskas i undantagsfall (se punkterna 4.2.1 och 4.2.2). I granskningen av akterna kan följande ingå: Granskning av registren.

Beställning av bestyrkta eller obestyrkta registerutdrag.

Granskning av aktens/akternas innehåll;

Förmedling av uppgifter i akterna, det vill säga förmedling av specifik information

som finns i akterna utan att tillhandahålla själva akthandlingarna. Beställning av bestyrkta eller obestyrkta kopior av handlingar i akterna.

I dessa Riktlinjer används termen ”granskning av akter” för att omfatta alla ovannämnda former av granskning av akter, om inget annat anges.

2 Registren över EU-varumärken och EU-formgivningar

Artiklarna 111.1 och 111.5 i EU-varumärkesförordningen Artiklarna 104 och 105 i förordningen om EU-formgivning Beslut nr EX-26-07 av myndighetens verkställande direktör av den 1 juli 2026 om registret över EU-varumärken, registret över EU-formgivningar, databasen över förfaranden vid myndigheten och databasen över rättspraxis.

Alla registerposter läggs till i ett elektroniskt arkiv (”e-registret”). E-registret innehåller en elektronisk databas med alla registerposter för ett visst EUvarumärke eller en viss EU-formgivning. Åtkomst till e-registret sker via verktyget eSearch Plus som finns på myndighetens webbplats. När du hittar ett EU-varumärke eller en EU-formgivning i eSearch Plus kan du även välja att visa eRegister-databasen för denna rättighet i ett separat gränssnitt. Åtkomst till e-registret sker även via myndighetsverktygen TMview och DesignView. De uppgifter som registreras i e-registren anges i bilagorna I och II till beslut EX-26-07 av myndighetens verkställande direktör om registret över EU-varumärken, registret över EU-formgivningar, databasen över förfaranden vid myndigheten och databasen över rättspraxis. Om uppgifterna i e-registren ännu inte är allmänt tillgängliga kan du få åtkomst till dessa genom att skicka in en informationsbegäran eller erhålla bestyrkta eller obestyrkta utdrag eller kopior av akthandlingarna (se punkt 5.2).

3 Granskning av registren

3.1 Registret över EU-varumärken

Artikel 111.2, 111.3 och 111.4 i EU-varumärkesförordningen Beslut EX-26-07 av myndighetens verkställande direktör av den 1 juli 2026 om registret över EU-varumärken, registret över EU-formgivningar, databasen över förfaranden vid myndigheten och databasen över rättspraxis samt dess bilaga I.

Registret över EU-varumärken innehåller den information som anges i artikel 111.2 och 111.3 i EU-varumärkesförordningen samt eventuella övriga uppgifter som beslutas av myndighetens verkställande direktör i enlighet med artikel 111.4 i EUvarumärkesförordningen.

Posterna i registret för varje EU-varumärke blir tillgängliga i e-registret när EU-varumärkesansökan anses ha lämnats in i enlighet med artikel 32 i EUvarumärkesförordningen. Innehållet i varje registerpost i enlighet med artikel 111 i EU-varumärkesförordningen anges i bilaga I till beslut EX-26-07.

3.2 Register över EU-formgivningar

Artiklarna 62, 104 och 109.5 i förordningen om EU-formgivning

Beslut EX-26-07 av myndighetens verkställande direktör av den 1 juli 2026 om registret över EU-varumärken, registret över EU-formgivningar, databasen över förfaranden vid myndigheten och databasen över rättspraxis samt dess bilaga II.

Registret över EU-formgivningar innehåller den information som anges i artikel 104.2 och 104.3 i förordningen om EU-formgivning samt eventuella övriga uppgifter som beslutas av myndighetens verkställande direktör i enlighet med artikel 104.4 i förordningen om EU-formgivning. Posterna i registret för varje EU-formgivning kommer att bli tillgängliga i e-registret när EU-formgivningen har registrerats i enlighet med artikel 59 i förordningen om EUformgivning. Om offentliggörandet av EU-formgivningar är senarelagt enligt artikel 62.1 i förordningen om EU-formgivning ska, i enlighet med artikel 109.5 i förordningen om EU-formgivning, andra personer än rättsinnehavaren endast få tillgång till uppgifter i registret om rättsinnehavarens namn, eventuella ombuds namn, ansökningsdag, registreringsdag och ansökans ärendenummer samt till uppgiften att offentliggörandet är senarelagt. Innehållet i varje post i registret i enlighet med artikel 104 i förordningen om EUformgivning anges i bilaga II till beslut EX-26-07.

4 Granskning av akter

4.1 Personer/enheter som har rätt att begära tillgång till akterna

Reglerna och graden av tillgång till akterna varierar beroende på vem som begär granskning. I förordningarna görs det åtskillnad mellan följande tre kategorier: Sökanden/innehavaren av EU-varumärket/EU-formgivningen.

Tredje part.

Domstolar och myndigheter i medlemsstaterna.

Nationella domstolars eller myndigheters granskning av akterna omfattas av systemet för administrativt samarbete med myndigheten (se punkt 7 nedan).

4.2 Handlingar som utgör akterna

Artiklarna 114 och 115 i förordningen om EU-varumärken

Artiklarna 109 och 112 i förordningen om EU-formgivning

Beslut nr EX-25-4 från myndighetens verkställande direktör om registerföring och insyn i akter

Akterna avseende ett EU-varumärke eller en EU-formgivning består av alla handlingar och bevisföremål som parterna lämnat in till myndigheten i alla förfaranden enligt förordningen om EU-varumärken eller förordningen om EU-formgivning, samt all korrespondens och alla beslut som myndigheten utfärdat rörande dessa förfaranden. Handlingar som rör invändningsförfaranden, annulleringsförfaranden, ogiltighetsförfaranden eller överklaganden vid myndigheten eller andra förfaranden, såsom anteckningar (överlåtelser, licenser osv.) ingår också i akterna. Insyn i respektive akt är fortfarande möjlig även om en EU-varumärkesansökan eller EU-formgivningsansökan inte anses ha lämnats in, avslagits, återkallats eller anses ha återkallats, eller en registrering av EU-varumärke eller EU-formgivning upphör att gälla eller avstås, förklaras ogiltig eller återkallas. Om en sökande eller innehavare begär tillgång till sin egen akt kommer de att ha tillgång till alla handlingar som ingår i akten med undantag endast av de handlingar som anges i artikel 114.4 i förordningen om EU-varumärken och artikel 109.4 a och b i förordningen om EU-formgivning. Om akterna lagras i elektronisk form kommer de elektroniska akterna eller säkerhetskopior av dessa att arkiveras under obegränsad tid. Myndigheter får kassera originalhandlingar som har lämnats in av parterna, vilka har skannats eller laddats upp för att utgöra underlag för de elektroniska akterna, fem år efter att de har mottagits av myndigheten. Om akter eller delar av akter inte lagras elektroniskt (t.ex. föremål eller fysiska bevisföremål som inte kan omvandlas till elektroniskt format på grund av deras fysiska form eller volym) kommer myndigheten att lagra de relevanta artiklarna eller bevisföremålen i minst fem år från slutet av det år då EU-varumärkesansökan/EU-formgivningsansökan avslås eller återkallas,

registreringen av EU-varumärket/EU-formgivningen slutgiltigt upphör att gälla,

avståendet av det registrerade EU-varumärket eller EU-formgivningen har förts in i

registret, eller det registrerade EU-varumärket eller EU-formgivningen tas bort från registret.

4.2.1 Akter avseende EU-varumärkesansökningar

Artiklarna 41.3, 44 114 och 115 i förordningen om EU-varumärken

Artikel 7 i tillämpningsföreskrifterna för EU-varumärken

Akterna för EU-varumärkesansökningar är tillgängliga för granskning när myndigheten har offentliggjort ansökan i tidningen om EU-varumärken. Dagen för offentliggörandet är det utgivningsdatum som anges i tidningen om EU-varumärken och återges under INID-kod 442 i registret. Spridning av uppgifter avseende icke offentliggjorda EU-varumärkesansökningar genom tillgång via nätet eller på annat sätt utgör inte offentliggörande av ansökan i den mening som avses i artikel 44 i EUvarumärkesförordningen och artikel 7 i tillämpningsföreskrifterna för EU-varumärken. Innan ansökan offentliggörs är granskning av akterna endast möjlig om något av följande villkor är uppfyllt: Den som begär granskning är sökanden av EU-varumärket.

Sökanden av EU-varumärket har lämnat sitt medgivande till att den akt som rör

EU-varumärkesansökan granskas (se punkt 5.5.1). Sökanden om granskning har styrkt att det föreligger ett berättigat intresse av

granskning i en EU-varumärkesansökan, särskilt när EU-varumärkessökanden har uppgett att denne, när varumärket väl registrerats, kommer att åberopa rättigheterna enligt EU-varumärket mot sökanden om granskning (se punkt 5.5.2).

4.2.2 Akter avseende EU-formgivningsansökningar och EU-formgivningar som är föremål för senareläggning av offentliggörande

Artiklarna 62, 109 och 110.2 i förordningen om EU-formgivning

Handlingarna som gäller ansökningar om EU-formgivning, eller en EU-formgivning som är föremål för senareläggning av offentliggörande, inklusive de som har avståtts, är endast tillgängliga för granskning om något av följande villkor är uppfyllt: Den som begär granskning är sökanden eller innehavaren av EU-formgivningen.

Sökanden av EU-formgivning har lämnat sitt medgivande till att den akt som rör

ansökan om EU-formgivning granskas (se punkt 5.5.1). Sökanden om granskning har styrkt att det föreligger ett berättigat intresse av

granskning i en EU-varumärkesansökan, särskilt när EU-varumärkessökanden har uppgett att denne, när varumärket väl registrerats, kommer att åberopa rättigheterna enligt EU-varumärket mot sökanden om granskning (se punkt 5.5.2). Vid en gemensam ansökning om flera EU-formgivningar gäller denna granskningsbegränsning bara information som rör de EU-formgivningar vars offentliggörande har senarelagts eller de som i slutändan inte registreras, antingen på grund av att myndigheten avvisar dem eller för att de återkallas av sökanden.

4.2.3 Akter avseende registrerade EU-varumärken

Akterna avseende EU-varumärken är tillgängliga för granskning efter registreringen.

4.2.4 Akter avseende EU-formgivningar

Akterna avseende ansökningar om EU-formgivningar är tillgängliga för granskning när myndigheten har offentliggjort ansökan i tidningen om EU-formgivningar. Dagen för offentliggörandet är det utgivningsdatum som anges i tidningen om EU-formgivningar och återges under INID-kod 45 i registret. För granskning av de handlingar som rör en EU-formgivning som är föremål för senareläggning av offentliggörande, se punkt 4.2.2, ovan.

4.2.5 Akter avseende internationella registreringar som designerar EU

Artiklarna 114.8, 189 och 190 i EU-varumärkesförordningen Artiklarna 105 och 155 i förordningen om EU-formgivning

De akter som myndigheten arkiverar beträffande internationella registreringar av varumärken som designerar EU kan på begäran granskas från och med det datum för offentliggörande som anges i artiklarna 114.8 och 190.1 i EU-varumärkesförordningen. Samma regler gäller som vid granskning av EU-varumärken. För internationella registreringar av formgivningar med EU som angiven skyddsomfattning tillhandahåller myndigheter information i form av en elektronisk länk till den sökbara databas som förs av det internationella byrån (http://www.wipo.int/ designdb/hague/en/). De akter som arkiveras av myndigheten kan röra avslag av den internationella formgivningen enligt artikel 156 i förordningen om EU-formgivning och ogiltigförklaring av den internationella formgivningen enligt artikel 157 i förordningen om EU-formgivning. De kan granskas med förbehåll för begränsningarna enligt artikel 109 i förordningen om EU-formgivning (se punkt 4.3) och med samma begränsningar som förklaras i punkt 4.2.2 och 4.2.4.

4.3 Delar av akten som är undantagna från granskning

4.3.1 Undantagna handlingar

Artiklarna 114.4 och 169 i EU-varumärkesförordningen Artikel 109 i förordningen om EU-formgivning

Akterna kan innehålla vissa handlingar som ska vara undantagna från granskning, nämligen

handlingar rörande uteslutning eller invändningar mot personal vid myndigheten på

grund av misstanke om jäv (se punkt 4.3.2), utkast till beslut och yttranden och alla andra interna handlingar som använts för att

förbereda beslut och yttranden (se punkt 4.3.3), delar av akten som den berörda parten särskilt har önskat hålla konfidentiella (se

punkt 4.3.4), all korrespondens i samband med medling, om parterna använder sig av de

medlingstjänster som myndigheten erbjuder i enlighet med beslut nr EX-25-09 av EUIPO:s verkställande direktör om förvaltningen av medlingsförfaranden (regler om medling), akterna som hör till ansökningar om upptagande i myndighetens förteckning över

auktoriserade ombud eller formgivningsförteckningen, inbegripet alla beslut som fattas i detta avseende. Dessa akter är inte öppna för allmän granskning eftersom de inte avser förfaranden i samband med EU-varumärken eller EU-formgivningar som sådana (se Riktlinjerna, del A, Allmänna regler, avsnitt 5, Parter i förfarandet och auktoriserade ombud, punkt 4.3.5). I princip handlingar av personlig karaktär, såsom pass eller andra identitetshandlingar, som lämnas in särskilt som bevis i samband med begäran om överföring, bevis för ”hälsodata”, som i synnerhet lämnas in som bevis i fråga om återställande av försutten tid eller som stödjande belägg för förlängningsbegäranden, och bankkontoutdrag som till exempel kan bifogas ansökningar och begäranden som bevis på avgiftsbetalningar, på grund av handlingarnas inneboende personliga karaktär. Dessa handlingar är inte öppna för offentlig granskning eftersom sekretess gentemot tredje part är motiverad och i princip åsidosätter tredje parts intressen.

4.3.2 Handlingar som rör uteslutning eller invändningar

Artikel 114.4 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 109.4 a i förordningen om EU-formgivning

Handlingar i vilka en granskare uppger att han eller hon inte bör medverka i ärendet och handlingar i vilka en sådan person framför synpunkter om en invändning från en part i förfarandet grundad på skäl för uteslutning eller misstanke om jäv är undantagna från granskning. Följande handlingar utgör dock en del av akten och är inte undantagna från granskning: Brev i vilka en part i förfarandet gör en invändning på grundval av en grund för

uteslutning eller misstanke om partiskhet, antingen separat eller tillsammans med andra uttalanden, till ett beslut om vilken åtgärd som ska vidtas i de ovannämnda fallen. Det beslut som har fattats av den behöriga enheten vid myndigheten.

4.3.3 Förslag till beslut och yttranden samt interna handlingar

Artikel 114.4 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 109.4 b i förordningen om EU-formgivning

Handlingar som används för att ta fram beslut och yttranden, såsom rapporter och kommentarer som tagits fram av en granskare och som innehåller synpunkter eller förslag till hantering av ett ärende eller till beslut om detta, eller anteckningar som innehåller särskilda eller allmänna anvisningar om hanteringen av vissa ärenden, är undantagna från insyn. Handlingar som innehåller ett meddelande, ett tillkännagivande eller ett slutgiltigt beslut från myndigheten i samband med ett särskilt ärende är inte undantagna. Alla handlingar som ska delges en part i förfarandet utgörs antingen av originalhandlingen eller en kopia av denna som bestyrkts av myndigheten eller är försedd med myndighetens stämpel eller av en datorutskrift med denna stämpel. Meddelandet, tillkännagivandet eller beslutet i original eller en kopia kommer att förvaras i akten.

4.3.4 Delar av akten som den berörda parten särskilt har önskat hålla konfidentiella

Artiklarna 67 och 114.4 i förordningen om EU-varumärken

Artiklarna 77.2 och 109.4 c i förordningen om EU-varumärken

De handlingar som utgör akterna är öppna för offentlig granskning (se punkt 4.2). Det ankommer på den part som gör inlämningen att se till att känsliga uppgifter döljs, eller att vissa sidor utelämnas helt och hållet, innan de lämnas in till myndigheten. Om detta inte är möjligt kan den berörda parten uttrycka ett särskilt intresse av att hålla delar av akten konfidentiella. De delar av akten som den berörda parten särskilt önskade hålla konfidentiella innan ansökan om granskning av akten ingavs är undantagna från granskningen av akten, såvida inte den som begär granskning har ett överordnat berättigat intresse.

Åberopande av konfidentialitet

Ansökan om att hålla en handling eller delar av den konfidentiell kan göras när handlingen lämnas in eller i ett senare skede, så länge ingen ansökan om granskning av den har gjorts. Under granskningsförfaranden av akter kan ansökan om konfidentialitet inte göras. En begäran om konfidentialitet kan endast inges med avseende på handlingar som har lämnats in av den berörda parten (och inte, till exempel, handlingar som lämnats in av den andra parten i förfaranden inter partes). I inter partes-förfaranden där den andra berörda parten (den som framställer en invändning eller ansöker om upphävande eller ogiltigförklaring) har önskat hålla sin

handling konfidentiell gentemot tredje part, kommer denna part att underrättas om att handlingarna inte kan behandlas konfidentiellt gentemot den andra parten i förfarandet. De kommer att uppmanas att antingen lämna ut handlingarna eller dra tillbaka dem från förfarandet. Om de väljer att dra tillbaka sina handlingar, ska de inte skickas till den andra parten och beaktas inte av myndigheten när beslut fattas. Om de däremot vill att handlingarna ska beaktas men förbli konfidentiella för tredje part kan myndigheten vidarebefordra dem till den andra parten, men de kommer inte att vara tillgängliga för granskning av tredje part (för information om invändningsförfaranden, se Riktlinjerna, del C, Invändning, avsnitt 1, Invändningsförfarandet, punkt 4.4.4). Uttryck för ett särskilt intresse Berörd part måste uttryckligen ha åberopat, och i tillräcklig mån rättfärdigat, ett särskilt intresse av att behålla sekretessen för dokumentet (se 08/11/2018, R 722/2018-5, nume (fig.)/Numederm, § 16). Det särskilda intresset måste bero på handlingens konfidentiella karaktär eller dess status som företags- eller affärshemlighet. Detta kan till exempel vara fallet när sökanden har lämnat in handlingar som bevis beträffande en ansökan om registrering av en överlåtelse eller licens. Myndigheten måste kontrollera om detta särskilda intresse är tillräckligt påvisat. Om myndigheten finner att de särskilda intressen som åberopats inte motiverar dokumentets konfidentialitet, ska den innan konfidentialiteten upphävs underrätta den person som har lämnat in handlingarna. Sökanden kan lämna in bevis på nytt på ett sätt som inte lämnar ut någon information som sökanden anser vara konfidentiell. När avtal eller andra handlingar lämnas in som bevis för en överlåtelse eller licens får viss information till exempel döljas innan handlingen lämnas in till myndigheten. Vissa sidor kan också utelämnas i sin helhet. Konfidentialitet har åberopats utan försök att hävda särskilt intresse Om parten har hävdat konfidentialitet genom att använda en vanlig stämpel med ordet ”konfidentiell” på inlagans försättsblad eller genom att kryssa i konfidentialitetsrutan på den elektroniska kommunikationsplattformen utan att handlingarna i inlagan innehåller någon beskrivning av ett särskilt intresse eller något försök från partens sida att motivera inlagans konfidentiella status, kommer myndigheten att betrakta dessa handlingar som konfidentiella, om de inte tydligt är av personlig karaktär och inte tillgängliga för allmän insyn (se punkt 4.3.1). Myndigheten kommer inte att underrätta den begärande parten. Parten kan fortfarande när som helst innan en ansökan om granskning av akten mottagits åberopa och motivera ett särskilt intresse av att hålla en handling konfidentiell. Denna begäran kommer att granskas av myndigheten i enlighet med gällande regler. Begränsningar av konfidentialiteten

Tillgång till konfidentiella handlingar får dock beviljas en person som visar att han eller hon har ett övervägande berättigat intresse av att granska handlingen. Det måste vara den person som begär granskning som har ett överordnat berättigat intresse. Om den akt som ska granskas innehåller konfidentiella handlingar kommer myndigheten att informera den som ansöker om granskning om detta. Sökanden kan åberopa ett överordnat berättigat intresse. Den part som begär granskning ges möjlighet att yttra sig i detta avseende. Varje ansökan kommer att analyseras var för sig. Innan ett beslut fattas ska ansökan och eventuella synpunkter skickas till den part som ingav de konfidentiella handlingarna, som har rätt att yttra sig. Myndigheten kommer att fatta beslut om huruvida tillgång till sådana handlingar ska beviljas. En part som påverkas negativt av detta beslut har rätt att överklaga.

5 Förfaranden vid myndigheten avseende ansökningar om granskning av akter

5.1 Granskning av akter online

Användning av onlinegranskning rekommenderas starkt eftersom den ger omedelbar tillgång och är kostnadsfri. Under förutsättning att EU-varumärkesansökan eller EUformgivningsregistreringen (som inte är föremål för senareläggning) har offentliggjorts, kan varje användare som loggat in på sitt konto i användarområdet på myndighetens webbplats få tillgång till innehållet i akterna. Innehållet i akterna finns tillgängligt i aktens korrespondensavsnitt (”Correspondence”) i eSearch plus på myndighetens webbplats. Alternativet till att använda onlinegranskning är att begära granskning av akter genom att lämna in ett formulär (avgiftsbelagt) till myndigheten (se punkt 5.3).

5.2 Nedladdningsbara bestyrkta eller obestyrkta kopior

Beslut nr EX-26-03 från myndighetens verkställande direktör av den 1 juli 2026 om kommunikation med elektroniska medel, och bilaga I till beslutet.

Beslut nr EX-26-07 av myndighetens verkställande direktör av den 1 juli 2026 om registret över EU-varumärken, registret över EU-formgivningar, databasen över förfaranden vid myndigheten och databasen över rättspraxis, artikel 5 samt dess bilaga I och bilaga II.

Artikel 51 2 i EU-varumärkesförordningen

Bestyrkta och obestyrkta kopior av ansökningar om EU-varumärken och EUformgivningar, registreringsintyg, registerutdrag och kopior av handlingarna i akten (som för närvarande endast är tillgängliga för EU-varumärken) kan genereras och laddas ner automatiskt när användaren är inloggad via en direkt länk från EUIPO:s webbplats med hjälp av

myndighetens onlineverktyg eSearch Plus eller från e-registren, från e-formuläret för granskning av akter,

från akterna för ett valt EU-varumärke eller en vald EU-formgivning, och

från databaserna TMview och DesignView (ansökningsformulär och

registreringsintyg). Bestyrkta kopior av handlingen skapas i form av en PDF-fil som består av ett försättsblad på myndighetens fem arbetsspråk, en introduktion av den bestyrkta handlingen och själva handlingen. Handlingen har en unik identifikationskod. Varje sida i handlingen har sidhuvud och sidfot med viktiga uppgifter för att garantera att den bestyrkta kopian är äkta: en unik identifikationskod, en stämpel med texten ”kopia”, underskrift av den tjänsteman vid myndigheten som har ansvar för att utfärda bestyrkta kopior, datum för den bestyrkta kopian, EU-varumärkets/EU-formgivningens nummer samt sidnummer. Det datum som anges är det datum då den bestyrkta kopian skapades automatiskt. De automatiskt genererade bestyrkta kopiorna har samma värde som bestyrkta papperskopior som skickats på begäran i förfaranden för EU-varumärken, och kopiorna kan användas antingen i elektroniskt eller tryckt format. Bestyrkta kopior kan kontrolleras online med hjälp av den unika identifieringskod som anges. En länk för kontroll av bestyrkta kopior (”Verify certified copies”) finns i avdelningen för databaser (”Databases”) på myndighetens webbplats. Den unika identifieringskoden kan anges i den ruta som tillhandahålls för att hämta och visa originaldokumentet från myndighetens onlinesystem. Äktheten hos bestyrkta kopior av ansöknings- eller registreringsintyg som laddats ner från TMview eller DesignView kan också kontrolleras i TMview eller DesignView. Mer information om intygens tillgänglighet och innehåll finns i punkt 5.2.2.

5.2.1 Bestyrkta eller obestyrkta registerutdrag

Artikel 111 7 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 63 i tillämpningsföreskrifterna för EU-varumärken

Artiklarna 62, 104 och 109.5 i förordningen om EU-formgivning

Beslut nr EX-26-07 av myndighetens verkställande direktör av den 1 juli 2026 om registret över EU-varumärken, registret över EU-formgivningar, databasen över förfaranden vid myndigheten och databasen över rättspraxis.

Utdrag ur EU-varumärkesregistret och EU-formgivningsregistret kan hämtas med hjälp av följande metoder: 1. e-registret: När en användare som är inloggad på sitt konto i User Area (användarområdet) kan en bestyrkt kopia av utdraget laddas ner för denna rättighet från databasen för EU-varumärket eller EU-formgivningen. Det kostar ingenting att hämta detta utdrag direkt från e-registret. 2. En onlinebegäran i User Area: Om begäran görs online via kontot i User Area kommer användaren att omdirigeras till e-registrets arkiv (se punkt 1) för att ladda ner en bestyrkt kopia av utdraget omedelbart och utan kostnad. 3. Per post: Detta alternativ kan bara användas för EU-varumärken. Användaren kan via User Area begära att myndigheten skickar ett utdrag eller en liknande begäran per post. Myndigheten kommer att skicka det bestyrkta eller obestyrkta utdrag som hämtats från, och motsvarar, de utdrag som finns tillgängliga online via e-registret. Begäran är belagd med en avgift enligt artikel 111.7 i EU-varumärkesförordningen och punkt A.29 i bilaga I till EU-varumärkesförordningen (se punkt 5.4). Det går inte att begära utdrag ur EU-formgivningsregistret, eftersom artikel 104.7 i förordningen om EU-formgivning endast tillåter utfärdande av utdrag med elektroniska medel. För uppskjutna formgivningar omfattas sådana utdrag av villkoren i artikel 109.5 i förordningen om EU-formgivning och kommer därför endast att innehålla innehavarens namn, eventuellt ombuds namn, ansökningsdag och registreringsdag, ansökans ärendenummer och uppgiften att offentliggörandet skjuts upp.

5.2.2 Bestyrkta eller obestyrkta kopior av handlingar i akter

Kopior av de akthandlingar som utgör EU-varumärkesfilerna och EUformgivningsfilerna (se punkt 4.2) kan erhållas med hjälp av följande metoder: 1. Genom eSearch plus: När du för in databasuppgifterna om EU-varumärket eller den EU-formgivningen får en användare som är inloggad möjlighet att ladda ner en kopia av specifika fildokument för denna rättighet. Det kostar ingenting att ladda ner sådana dokument direkt från eSearch plus.

2. En onlinebegäran i användarområdet (User Area): användare kan använda ansökningsformuläret på nätet via deras användarkonto. De uppmanas att logga in och fylla i ansökan om granskning med begäran om specifika bestyrkta eller obestyrkta handlingar. Sådana begäranden är kostnadsfria. 3. Per post: Detta alternativ kan bara användas för EU-varumärken. Användaren kan via användarområdet (User Area) begära att myndigheten skickar bestyrkta eller obestyrkta kopior av specifika handlingar per post. Myndigheten kommer att skicka användaren det certifierade eller obestyrkta dokument som hämtas från och motsvarar de dokument som kan hämtas online genom eSearch plus. Begäran är belagd med en avgift enligt artikel 111.7 i EU-varumärkesförordningen och punkt A.29 i bilaga I till EU-varumärkesförordningen (se punkt 5.4). Handlingar i EU-formgivningsärenden kan inte begäras ut eftersom artikel 104.7 i förordningen om EU-formgivning endast tillåter att handlingar utfärdas på elektronisk väg. Bestyrkta kopior av EU-varumärkesansökan eller registreringsintyget för EUformgivningar är bara tillgängliga när en ansökningsdag har fastställts (för krav för att fastställa ansökningsdag för EU-varumärken, se riktlinjerna, del B, Prövning, avsnitt 2, Formaliteter, och för krav för att fastställa ansökningsdag för EU-formgivningar, se riktlinjerna för prövning av ansökningar om registrerade EU-formgivningar). När det gäller gemensamma ansökningar för flera gemenskapsformgivningar är bestyrkta kopior av ansökan bara tillgängliga för de formgivningar för vilka en ansökningsdag har fastställts. Om ansökan om EU-varumärke eller registreringen av en EU-formgivning ännu inte har offentliggjorts gäller vid begäran om bestyrkta eller obestyrkta kopior av aktens handlingar de begränsningar som anges i punkterna 4.2.1–4.2.4. Det bör noteras att den bestyrkta kopian av ansökan eller registreringsintyget bara återger de uppgifter som fanns på ansöknings- eller registreringsdagen. Varumärket eller formgivningen kan ha varit föremål för överlåtelse, avstående, partiellt avstående eller annan handling som påverkar skyddets omfattning, vilket inte framgår av den bestyrkta kopian av formuläret för EU-varumärkesansökan eller registreringsintyget för EU-varumärket/EU-formgivningen. Aktuell information går att få via den elektroniska databasen eller genom en begäran om ett bestyrkt registerutdrag (se punkt 5.2.1).

5.3 Skriftlig ansökan om granskning av akter

Artikel 63 i den delegerade förordningen avseende EU-varumärken

Artikel 17 i den delegerade förordningen om EU-formgivning

Alternativet till onlinegranskning via eSearch plus (se punkt 5.1) är att lämna in en ansökan om granskning av akter med hjälp av det elektroniska inlämningsformulär som finns i användarområdet (User Area).

Samtliga språkversioner av formuläret får användas, förutsatt att formuläret uppfyller de allmänna språkreglerna. Se riktlinjerna, del A, Allmänna regler, avsnitt 4, Förfarandespråk. Det krävs inte ombud för att inge en ansökan om granskning av akter. När ett ombud utses gäller dock de allmänna reglerna för ombud och bemyndigande. Se riktlinjerna, del A, Allmänna regler, avsnitt 5, Auktoriserade ombud. Ansökan om granskning av akter ska innehålla följande: Uppgift om aktnummer eller registreringsnummer för vilket ansökan om granskning

görs. Namn och adress för den som ansöker om granskning.

Om det är tillämpligt, uppgift om den handling eller den information som ansökan

om granskning avser (ansökan kan göras om att granska hela akten eller bara vissa handlingar). Om ansökan görs om att granska en viss handling ska typen av handling anges (t.ex. ”ansökan” eller ”framställning av invändningar”). Den typ av information som behövs måste anges i ansökan om överföring av

information från akten. Om ansökan om granskning görs av tredje part och rör en EU-varumärkesansökan

som ännu inte offentliggjorts eller en ansökan om en EU-formgivning som ännu inte har offentliggjorts eller en EU-formgivning för vilken senareläggning av offentliggörandet gäller i enlighet med artikel 62 i förordningen om EU-formgivning eller som, när sådan senareläggning gäller, har blivit föremål för ett avstående före eller vid utgången av senareläggningsperioden, måste uppgift om och bevis för att berörd tredje part har rätt att granska akten anges. När utskrivna kopior begärs (endast för förfaranden som rör EU-varumärken) ska

det anges i ansökan hur många kopior som begärs, om dessa ska vara bestyrkta och, om handlingarna ska presenteras i tredje land och kräver bestyrkande av underskriften (legalisering), ges en uppgift om de länder för vilka bestyrkande krävs. Om sökanden inte uttryckligen begär att utskrivna kopior ska skickas per post kommer myndigheten att tillhandahålla en elektronisk kopia av de begärda dokumenten, som kommer att meddelas via användarområdet (User Area) via elektroniska kommunikationsmedel. Sökandens underskrift. I enlighet med artikel 63.1 i den delegerade förordningen

avseende EU-varumärken och artikel 17.1 i den delegerade förordningen om EU-formgivning kommer avsändarens namn att anses vara likvärdigt med en underskrift. När en ansökan om granskning av akter inte uppfyller kraven på innehållet i ansökningen ska den som ansöker om granskning uppmanas att åtgärda bristerna. Om bristerna inte åtgärdas inom den fastställda tidsfristen ska ansökan om granskning avslås.

5.4 Avgifter för granskning och förmedling av uppgifter i akterna

Granskning av akter online och förmedling av uppgifter i akterna, liksom nedladdning av bestyrkta eller obestyrkta kopior av arkiverade handlingar eller utdrag ur registret, är kostnadsfri för filer relaterade till både EU-varumärken och EU-formgivning. Vid förfaranden som rör EU-varumärken tas olika avgifter ut för granskning och förmedling av uppgifter i akter i myndighetens lokaler eller genom utfärdande av papperskopior av dessa handlingar, vilket framgår av följande punkter. Dessa alternativ finns inte tillgängliga i förfaranden relaterade till EU-formgivning.

5.4.1 Tillhandahållande av information i en akt som rör ett EU-varumärke

Artikel 114.9 och bilaga I A.32 i EU-varumärkesförordningen För tillhandahållande av uppgifter i en akt tas en avgift på 10 euro ut.

5.4.2 Granskning av akterna

Artikel 114.6 och bilaga I A.30 i EU-varumärkesförordningen För begäran om granskning av akter i myndighetens lokaler tas en avgift på 30 euro ut. Om akterna har elektronisk form kommer myndigheten endast att ge elektronisk tillgång till akterna i myndighetens lokaler. Artikel 114.7 och bilaga I A.31 a i EU-varumärkesförordningen När granskning av akter om EU-varumärken beviljas genom att myndigheten utfärdar obestyrkta kopior av handlingarna tas en avgift på 10 euro ut på dessa kopior plus 1 euro för varje sida utöver den tionde. Artikel 51.2 i EU-varumärkesförordningen Artiklarna 111.7 och 114.7 samt bilaga I A.29 a i EU-varumärkesförordningen För en obestyrkt kopia av ett EU-varumärkes i) ansökan, ii) registreringsbevis, iii) utdrag ur registret eller iv) utdrag ur ansökan från databasen tas en avgift på 10 euro ut per kopia eller utdrag. Artikel 114.7 och bilaga I A.31 b i EU-varumärkesförordningen När granskning av en akt beviljas genom att bestyrkta kopior av akthandlingar utfärdas tas för dessa en avgift på 30 euro ut plus 1 euro för varje sida utöver den tionde.

Artikel 51.2 i EU-varumärkesförordningen

Artiklarna 111.7 och 114.7 samt bilaga I A.29 b i EU-varumärkesförordningen

För en bestyrkt kopia av ett EU-varumärkes i) ansökan, ii) registreringsbevis, iii) utdrag ur registret eller iv) utdrag ur ansökan från databasen tas en avgift på 30 euro ut per kopia eller utdrag.

5.4.3 Konsekvenserna av utebliven betalning

Artikel 114.6 i EU-varumärkesförordningen

En ansökan om granskning av akter kommer inte att anses vara ingiven förrän avgiften har betalats. Avgifterna ska inte bara betalas om ansökan om granskning har ingetts av tredje part, utan även om den har ingetts av sökanden eller innehavaren av ett EU-varumärke. Myndigheten kommer inte att behandla ansökan om granskning förrän avgiften har betalats. Om avgiften inte betalas helt eller delvis kommer myndigheten dock att underrätta den som ansöker om granskning genom att utfärda en skrivelse om brister som anger vilket avgiftsbelopp som ska betalas. Om den som ansöker om granskning inte känner till den exakta avgiften på grund av att denna beräknas på antalet sidor, kommer myndigheten antingen att ta med den informationen i den standardiserade skrivelsen eller informera sökanden på annat sätt.

5.4.4 Återbetalning av avgifter

Om en ansökan om granskning av akter om EU-varumärken avslås återbetalas inte avgiften. Om myndigheten efter att avgiften betalats finner att alla bestyrkta eller obestyrkta kopior som begärts inte kan utfärdas (t.ex. om begäran avser konfidentiella handlingar och sökanden inte har kunnat styrka ett överordnat berättigat intresse), kommer dock de avgifter som överstiger det belopp som ska betalas att återbetalas.

5.5 Granskning av akter avseende en opublicerad EUvarumärkesansökan eller en senarelagd EU-formgivning som lämnats in av en tredje part

Artikel 114.1 och 114.2 i EU-varumärkesförordningen

Artiklarna 109 och 110.2 i förordningen om EU-formgivning

Om en ansökan om granskning av akter för en EU-varumärkesansökan som ännu inte har offentliggjorts eller för akter som rör en EU-formgivning som är föremål för senareläggning av offentliggörande i enlighet med artikel 62 i förordningen om EUformgivning, eller för dem som, som är föremål för sådan senareläggning, har avståtts

före eller vid utgången av den perioden (se punkterna 4.2.1 och 4.2.2), lämnas in av en tredje part (dvs. av en annan person än den som ansöker om EU-varumärke eller EU-formgivning eller dennes ombud), kommer rätten till granskning av akter endast att beviljas när sökanden har samtyckt till granskningen (se punkt 5.5.1) eller när sökanden har fastställt ett berättigat intresse av att granska en akt (se punkt 5.5.2).

5.5.1 Medgivande

Om en ansökan från tredje part baseras på de skäl som anges i artikel 114.1 i EU-varumärkesförordningen (se punkt 4.2.1) eller i artikel 109.1 eller artikel 110.2 a i förordningen om EU-formgivning (se punkt 4.2.2), ska den innehålla en indikation på och bevis på att sökanden av EU-varumärket eller sökanden/innehavaren av EUformgivningen har samtyckt till granskningen. Medgivande från sökanden av EU-varumärket eller sökanden/innehavaren av den registrerade EU-formgivningen ska lämnas i form av en skriftlig förklaring i vilken den lämnar sitt medgivande till att ifrågavarande akt(er) granskas. Medgivandet kan begränsas till granskning av vissa delar av akten, såsom ansökan. I det fallet får ansökan om granskning av akter inte överskrida medgivandets omfattning. När den som ansöker om granskning av akter inte lämnar in en skriftlig förklaring från sökanden av EU-varumärket eller sökanden/innehavaren av EU-formgivningen med medgivande till att akterna granskas, ska den som ansöker om granskning underrättas och få två månader räknat från dagen för underrättelsen för att åtgärda bristen. Om inget medgivande har lämnats när tidsfristen har löpt ut ska myndigheten avslå begäran om granskning av akter. Den som ansöker om granskning ska informeras om beslutet att avslå ansökan om granskning. Den som har ansökt om granskning kan överklaga beslutet (artiklarna 67 och 68 i EU-varumärkesförordningen och artikel 77 i förordningen om EU-formgivning).

5.5.2 Berättigat intresse av att granska akten

Artikel 114.2 i EU-varumärkesförordningen

Artiklarna 109.2 och 110.2 i förordningen om EU-formgivning

Om ansökan grundar sig på påståendet att innehavaren av EU-varumärket eller den registrerade EU-formgivningen kommer att åberopa rättigheterna efter registreringen kommer det an på den som ansöker om granskning att bevisa påståendet. Den bevisning som ska lämnas in måste utgöras av handlingar såsom yttranden från sökanden om ett EU-varumärke eller sökanden om en EU-formgivning eller innehavaren för det aktuella rättigheten, affärskorrespondens osv. Inlämnande av en invändning mot ett nationellt varumärke på basis av en ansökan om ett EU-varumärke utgör ett yttrande om att EU-varumärket ska åberopas. Om den som ansöker om granskning enbart gör antaganden är detta inte tillräckligt som bevis. Myndigheten kommer först att undersöka huruvida beviset är tillräckligt.

Om så är fallet kommer myndigheten att skicka ansökan om granskning och de styrkande handlingarna till sökanden av EU-varumärket eller sökanden/innehavaren av den registrerade EU-formgivningen och uppmana denna att yttra sig inom två månader. Om sökanden av EU-varumärket eller sökanden/innehavaren av EU-formgivningen framför synpunkter med invändningar mot att akterna granskas kommer myndigheten att skicka synpunkterna till den som ansöker om granskning. Eventuella ytterligare yttranden från den som ansöker om granskning kommer att meddelas sökanden av EU-varumärket eller sökanden/innehavaren av EU-formgivningen och vice versa. Myndigheten kommer att beakta alla framställningar som parterna har gjort i tid och fatta beslut utifrån dessa. Myndighetens beslut kommer att meddelas både den som ansöker om granskning och sökanden av EU-varumärket eller sökanden/innehavaren av EU-formgivningen. Beslutet kan överklagas av den part som beslutet har gått emot (artiklarna 67 och 68 i EU-varumärkesförordningen och artikel 77 i förordningen om EU-formgivning).

5.6 Beviljande av en ansökan om granskning av akter

Efter en skriftlig ansökan om granskning av akter kommer myndigheten, när den beviljas, att skicka de begärda kopiorna av handlingar eller, i förekommande fall, begärd information till den som ansöker om granskning.

5.6.1 Förmedling av uppgifterna i en akt

Artikel 114.9 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 111 i förordningen om EU-formgivning

Användaren kan utan kostnad ta del av informationen i akten via eSearch plus (se punkt 5.1). Myndigheten får på begäran förmedla uppgifter i akter som rör ansökningar om eller registreringar av EU-varumärken eller EU-formgivningar. Uppgifter i akterna lämnas utan att ansökan om granskning har gjorts bland annat när den berörda parten vill veta om en viss EU-varumärkesansökan har ingetts av en viss sökande, datum för en sådan ansökan och huruvida förteckningen över varor och tjänster har ändrats under tiden från det att ansökan ingavs fram till dess offentliggörande. Efter att ha fått dessa uppgifter kan parten sedan bestämma om den ska begära kopior av relevanta handlingar eller ansöka om granskning av akten. Sådana uppgifter lämnas inte när den berörda parten t.ex. vill veta vilka argument den som har framställt en invändning har framfört i ett invändningsförfarande, vilka handlingar med företräde som har ingetts eller den exakta ordalydelsen i den förteckning över varor och tjänster som har ingetts. Myndigheten kommer i stället att råda parten att ansöka om granskning av akten.

I annat fall skulle omfattningen och den komplicerade arten av de uppgifter som ska lämnas gå utöver rimliga gränser och skapa en onödig administrativ börda.

5.6.2 Kopior av akthandlingar

Om granskningen av akterna sker genom att myndigheten tillhandahåller bestyrkta eller obestyrkta kopior av akthandlingarna kommer de begärda handlingarna att skickas till parten.

5.6.3 Särskilt intresse avseende den som ansöker om granskning av akter

Om en part framställer ett särskilt intresse av att få veta huruvida dess akt har granskats och av vem, bör en avvägning göras mellan å ena sidan allmänhetens generella intresse av att med minsta möjliga formaliteter kunna granska akter i förfaranden vid myndigheten och å andra sidan parternas särskilda intresse av att under exceptionella och vederbörligen motiverade omständigheter få reda på vem som har granskat deras akter. Med tanke på att parterna som regel inte underrättas om de ansökningar om granskning av deras akter som görs via nätet måste de lämna en motiverad och bestyrkt begäran som visar att det finns skälig grund för att de ska informeras om huruvida deras akter har granskats och av vem. Myndigheten kommer inte automatiskt att bevilja en sådan begäran. Innan en sådan begäran beviljas kommer myndigheten i stället, inom en tidsfrist som myndigheten fastställer för ändamålet, att från fall till fall väga dessa grunder mot de förklaringar som lämnas av den person som gjorde granskningen.

6 Förfaranden för att bevilja domstolar och myndigheter i medlemsstaterna tillgång till akterna

Artikel 117.1 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 113.1 i förordningen om EU-formgivning

Artiklarna 20 och 21 i tillämpningsföreskrifterna för EU-varumärken

Artiklarna 13 och 14 i genomförandeförordningen om EU-formgivning

För administrativt samarbete kommer myndigheten på begäran att bistå domstolar och myndigheter i medlemsstaterna genom att lämna uppgifter eller låta dem ta del av innehållet i akter. Myndigheten kan också på begäran förmedla relevanta uppgifter till medlemsstaternas centrala myndigheter för industriellt rättsskydd om inlämningen av ansökningar om EUvarumärken eller EU-formgivningar och om förfaranden som rör sådana ansökningar och de märken eller formgivningar som registreras som ett resultat av detta.

Granskning av akter rörande ansökningar om eller registreringar av EU-varumärken/EU-formgivningar som görs av domstolar eller allmänna åklagarmyndigheter i medlemsstaterna beviljas genom att kopior av originaldokumenten tillhandahålls på digital väg. Myndigheten får lämna utskrifter från det elektroniska systemet som undantag om den begärande myndigheten uttryckligen begär det.

6.1 Avgifter

Artiklarna 20.3, 21.1 och 21.3 i tillämpningsföreskrifterna för EU-varumärken

Artikel 113 2 i förordningen om EU-formgivning

Artiklarna 13.4 och 14.3 i genomförandeförordningen om EU-formgivning

Granskning av akter och förmedling av uppgifter i akterna som begärs av domstolar eller myndigheter i medlemsstaterna är avgiftsfri. Domstolar eller allmänna åklagarmyndigheter i medlemsstaterna får låta tredje man ta del av akter eller kopior av akter som tillhandahållits av myndigheten. Myndigheten kommer inte att kräva någon avgift för sådan granskning.

6.2 Inga begränsningar beträffande icke offentliggjorda ansökningar

Artiklarna 114.4 och 117.1 i EU-varumärkesförordningen

Artiklarna 20.1, 21.2 och 21.3 i tillämpningsföreskrifterna för EU-varumärken

Artiklarna 109 och 113.1 i förordningen om EU-formgivning

Artikel 13.1, 14.2 och 14.3 i genomförandeförordningen om EU-formgivning.

Granskning av akter och förmedling av uppgifter från akterna som begärs av domstolar eller myndigheter i medlemsstaterna är inte underställd begränsningarna i artikel 114 i EU-varumärkesförordningen och artikel 109 i förordningen om EU-formgivning. Dessa organ får följaktligen ges tillgång till akter som rör icke-offentliggjorda EUvarumärkesansökningar (se punkt 4.2.1) och EU-formgivningar vars offentliggörande har senarelagts (se punkt 4.2.2). Detsamma gäller för de delar av akter som parten särskilt har önskat hålla konfidentiella. Handlingar som rör uteslutning och invändningar samt de handlingar som anges i artikel 114.4 i EU-varumärkesförordningen och artikel 109.4 b i förordningen om EU-formgivning görs dock inte tillgängliga för dessa organ. Domstolar eller allmänna åklagarmyndigheter i medlemsstaterna får låta tredje man ta del av akter eller kopior av akter som tillhandahållits av myndigheten. En

sådan efterföljande granskning omfattas av begränsningarna i artikel 114.4 i EUvarumärkesförordningen och artikel 109 i förordningen om EU-formgivning på samma sätt som om granskningen hade begärts av tredje part. När myndigheten tillhandahåller akter eller kopior av dessa till domstolarna eller de allmänna åklagarmyndigheterna i medlemsstaterna kommer den att ange de begränsningar som gäller för granskning av akter som rör ansökningar om eller registreringar av EU-varumärken enligt artikel 114 i EU-varumärkesförordningen eller ansökningar om eller registreringar av EU-formgivningar enligt artikel 109 i förordningen om EU-formgivning.

Del E Registeroperationer Avsnitt 6 Andra poster i registret Del E Registeroperationer Avsnitt 6 Andra poster i registret Kapitel 1 Genkäromål

1 Inledning

Genkäromål är, i enlighet med artikel 128 i EU-varumärkesförordningen eller artikel 123 i förordningen om EU-formgivning, försvarspåståenden från svaranden som är föremål för talan om intrång i ett EU-varumärke (EUTM) eller en registrerad EU-formgivning (EUD). Genom ett sådant genkäromål ansöker svaranden om att en domstol för EU-varumärken eller för EU-formgivningar ska upphäva eller ogiltigförklara det EUvarumärke eller ogiltigförklara den registrerade EU-formgivning som den svarande påstås ha gjort intrång i. Syftet med att ansökan och det slutgiltiga avgörandet av genkäromålet införs i myndighetens register är att tillgodose det allmänna intresset att göra all relevant information om genkäromål när det gäller EU-varumärken och EU-formgivningar, särskilt de slutliga avgörandena, tillgänglig för allmänheten. På så sätt kan myndigheten tillämpa dessa slutliga avgöranden, särskilt dem som innebär ett fullständigt eller delvist upphävande eller en fullständig eller delvis ogiltighetsförklaring av ett EU-varumärke samt dem som innebär en fullständig ogiltighetsförklaring av en EU-formgivning. Genom att föra in sådana genkäromål och slutgiltiga avgöranden i registret strävar myndigheten efter att följa principerna för överensstämmelse med sanningen, allmänhetens tilltro och rättssäkerheten för ett offentligt register.

2 Ansökan om att registrera en ansökan om genkäromål inför en EU-varumärkes- eller EU-formgivningsdomstol

Artiklarna 111.3 n och 128.4 i EU-varumärkesförordningen

Artiklarna 123, 123.5 och 104.3 q i förordningen om EU-formgivning

Meddelandena nr 9/05 och 10/05 av den 28 november 2005 från myndighetens verkställande direktör

Enligt artikel 128.4 i EU-varumärkesförordningen och artikel 125.2 i förordningen om EU-formgivning ska den domstol för EU-varumärken eller EU-formgivningar vid vilken ett genkäromål har väckts om att upphäva eller ogiltighetsförklara ett EU-varumärke eller en EU-formgivning meddela myndigheten om vilket datum genkäromålet ingivits. I förordningarna föreskrivs att den domstol vid vilken ett genkäromål om upphävande av ett EU-varumärke eller ogiltighetsförklaring av ett EU-varumärke eller en EUformgivning har anhängiggjorts inte ska fortsätta prövningen av genkäromålet förrän antingen den berörda parten eller domstolen har meddelat myndigheten om vilken dag genkäromålet ingavs. Meddelandena nr 9/05 och nr 10/05 av den 28 november 2005 från myndighetens verkställande direktör gäller designeringen av medlemsstaternas domstolar för EU-

varumärken och EU-formgivningar enligt artikel 123 i EU-varumärkesförordningen och artikel 119 i förordningen om EU-formgivning. Myndigheten tillåter även att vilken som helst av parterna i ett genkäromål begär att det ska införas i registret om det ännu inte har förmedlats av domstolen för EU-varumärken eller EU-formgivningar. Sökanden ska ange datum när genkäromålet ingavs,

ange nummer på berört EU-varumärke eller berörd EU-formgivning,

ange om ansökningen gäller ett upphävande eller en ogiltighetsförklaring,

lämna in bevis på att genkäromålet har ingetts vid en domstol för EU-varumärken

eller en domstol för EU-formgivningar som har behörighet att avgöra genkäromålet, inklusive domstolens ärende- eller referensnummer om möjligt. Om de ovannämnda uppgifterna inte lämnas in eller om de uppgifter som sökanden lämnar behöver klargöras utfärdar myndigheten en begäran om komplettering. Om bristerna inte åtgärdas avvisar myndigheten ansökan om registrering av genkäromålet. Den berörda parten kan överklaga beslutet. Myndigheten underrättar innehavaren av EU-varumärket eller EU-formgivningen och domstolen för EU-varumärken eller EU-formgivningar om att genkäromålet har förts in i registret. Om ansökan gjordes av den andra parten i genkäromålet kommer myndigheten även att underrätta denna part. Om en ansökan om upphävande eller ogiltighetsförklaring av ett EU-varumärke redan hade ingetts till myndigheten innan genkäromålet ingavs kommer myndigheten att underrätta de domstolar som behandlar genkäromål rörande samma varumärke. Domstolarna kommer att förklara målet vilande i enlighet med artikel 132.1 i EUvarumärkesförordningen och artikel 130.1 i förordningen om EU-formgivning till dess att beslutet om ansökan är slutgiltigt eller ansökan dras tillbaka.

3 Ansökan om att registrera ett avgörande i ett genkäromål inför en domstol för EU-varumärken eller en domstol för EU-formgivningar

Artiklarna 111.3 o och 128.6 i EU-varumärkesförordningen

Artikel 125.3 och 104.3 r i förordningen om EU-formgivning När en domstol för EU-varumärken eller EU-formgivningar slutligt har avgjort ett genkäromål om upphävande eller ogiltighet av ett EU-varumärke eller en EUformgivning ska domstolen översända en kopia av avgörandet till myndigheten. Myndigheten tillåter också att vilken som helst av parterna i genkäromålet ansöker om att avgörandet i genkäromålet ska införas i registret om det ännu inte har förmedlats av domstolen för EU-varumärken eller EU-formgivningar. Sökanden ska

EU-varumärken eller EU-formgivningar på att avgörandet har blivit slutgiltigt, ange datum när avgörandet utfärdades,

ange nummer på berört EU-varumärke eller berörd EU-formgivning,

ange om ansökan gäller upphävande eller ogiltighetsförklaring,

vid partiell annullering eller partiell ogiltighet, ange förteckningen över varor och

tjänster i relevanta fall. För att kunna föra in genkäromålet i registret behöver myndigheten en bekräftelse på att avgörandet är slutgiltigt (passée en force de chose jugée/rechtskräftig/adquirido fuerza de cosa juzgada osv.). Om myndigheten behöver förtydligande kan den begära en skriftlig bekräftelse. Myndigheten ska föra in avgörandet i registret och vidta nödvändiga åtgärder för att följa domslutet. Om det slutliga avgörandet partiellt upphäver ett EU-varumärke ändrar myndigheten förteckningen över varor och tjänster i enlighet med avgörandet från domstolen för EU-varumärken och skickar vid behov den ändrade förteckningen för översättning. Myndigheten kommer att underrätta innehavaren av EU-varumärket eller EUformgivningen och domstolen för EU-varumärken eller EU-formgivningar om att beslutet i genkäromålet har förts in i registret. Om ansökan gjordes av den andra parten i genkäromålet kommer myndigheten även att underrätta denna part.