Föreskrifter om utsläpp till luft av svaveldioxid, kväveoxider och stoft från förbränningsanläggningar

Dessa föreskrifter omfattar förbränningsanläggningar med en installerad

tillförd effekt på 50 MW eller mer för förbränning av fasta, flytande och gasformiga bränslen. Förbränningsanläggningar där förbränningsprodukterna används direkt i tillverkningsprocesser omfattas inte. Bland annat omfattas inte följande slag av anläggningar av föreskrifterna: – anläggning där förbränningsprodukterna används för direkt uppvärmning, torkning eller annan behandling av föremål eller material, t.ex. uppvärmningsugnar eller ugnar för värmebehandling, – efterförbränningsanläggning, dvs. anläggning avsedd för rening av gaser genom förbränning och som inte används som separat förbränningsanläggning, – anordningar för regenerering av katalysatorer för katalytisk krackning, – anordningar för omvandling av svavelväte till svavel, – reaktorer inom den kemiska industrin, – koksugnsblock, – cowper-apparater, – skogsindustrins lutpannor, – gasturbiner på offshore-plattformar, – gasturbin, oavsett bränsle, som inte är systemmässigt kopplad till annan kraft- eller värmeproduktionsanläggning och som i enlighet med 2 § definieras som befintlig anläggning, – stationära förbränningsmotorer.

Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/80/EG av den 23 oktober 2001 om begränsning av utsläpp till luften av vissa föroreningar från stora förbränningsanläggningar (EGT L 309/1, 27.11.2001, s. 1, Celex 32001L0080). 1

I dessa föreskrifter används följande beteckningar med nedan angiven

betydelse.

1. Förbränningsanläggning: varje teknisk utrustning i vilken bränslen oxi-

deras för att den frigjorda värmen skall kunna utnyttjas. Om två eller flera separata anläggningar installeras eller har installerats på sådant sätt att rökgaserna från anläggningarna, med beaktande av de tekniska och ekonomiska förutsättningarna, skulle kunna ledas ut genom en gemensam skorsten, skall en sådan kombination av anläggningar betraktas som en gemensam anläggning.

2. Flerbränsleanläggning: förbränningsanläggning som använder två eller

flera typer av bränsle samtidigt eller växelvis.

3. Befintlig anläggning: förbränningsanläggning för vilken sökts tillstånd

före den 27 november 2002 och som tagits i drift senast den 27 november 2003.

4. Ny anläggning: förbränningsanläggning som inte är befintlig anläggning.

5. Bränsle: varje fast, flytande eller gasformigt brännbart material som an-

vänds för drift av förbränningsanläggningen med undantag för avfall, utom de avfallsslag som anges i punkt 6.

6. Biomassa: produkter bestående av vegetabiliskt material från jord- och

skogsbruk som kan användas som bränsle för utvinning av energiinnehållet samt följande avfall som används som bränslen: – vegetabiliskt avfall från jord- och skogsbruk, – vegetabiliskt avfall från livsmedelsindustrin, om den alstrade värmen återvinns, – vegetabiliskt fiberhaltigt avfall som uppstått vid produktion av nyfiberpappersmassa och vid pappersproduktion, – korkavfall, och – träavfall med undantag för träavfall som kan innehålla organiska halogenföreningar eller tungmetaller till följd av behandling med träskyddsmedel eller till följd av ytbehandling och som särskilt omfattar sådant träavfall från bygg- och rivningsavfall.

7. Rökgaser: utgående gaser från förbränning. Gasflödet uttrycks i kubik-

meter per timme vid standardtemperatur, 273 K, och standardtryck, 101.3 kPa, efter korrigering för innehållet av vattenånga och anges som Nm /h.

8. Utsläppsgränsvärde: den koncentration av ett ämne i rökgaserna från

förbränning som under en bestämd tidsperiod inte får överskridas. Värdet anges som mg/Nm med antagen syrehalt på 3 volymprocent för flytande och gasformiga bränslen och 6 volymprocent för fasta bränslen samt 15 volymprocent för gasturbiner.

Varje ny förbränningsanläggning, liksom anläggning som omfattas av

7 §, för vilken tillstånd söks efter den 27 november 2002, skall så långt det är möjligt, med beaktande av både ekonomiska och tekniska förutsättningar, utformas för produktion och nyttiggörande av både värme och elkraft.

Utsläppen till luft från befintliga anläggningar får inte överstiga de ut-

släppsgränsvärden som anges under A i bilagorna 1–5 i enlighet med 15 §.

Utsläppen till luft från nya anläggningar får inte överstiga de utsläpps-

gränsvärden som anges under B i bilagorna 1–5 i enlighet med 16 §.

Utsläppen till luft från en flerbränsleanläggning, som samtidigt utnyttjar

två eller flera bränsletyper, får inte överstiga de utsläppsgränsvärden, i enlighet med 15–16 §§, som erhålls genom att för varje bränsle multiplicera utsläppsgränsvärdena enligt bilagorna 1–5 med respektive bränsles andel av den totala tillförda effekten och därefter summera de bränslevägda utsläppsgränsvärdena. Alternativt gäller för oljeraffinaderier som för egen förbrukning använder destillations- och omvandlingsrester, vad avser utsläpp av svaveldioxid, utsläppsgränsvärdet 1 000 mg/Nm sammantaget för alla befintliga förbränningsanläggningar och utsläppsgränsvärdet 600 mg/Nm sammantaget för alla nya förbränningsanläggningar med undantag för gasturbiner. Utsläppen från befintliga anläggningar får inte öka vid tillämpning av detta alternativ för nya anläggningar. Utsläppen till luft från en flerbränsleanläggning som växelvis använder två eller flera bränsletyper får inte överstiga de utsläppsgränsvärden som anges för respektive bränsletyp enligt bilagorna 1–5, i enlighet med 15 och 16 §§.

Om en förbränningsanläggning utökas med minst 50 MW skall de ut-

släppsnivåer som anges under B i bilagorna 1–5, i enlighet med 16 §, gälla för den nya delen av anläggningen och bestämmas med beaktande av hela anläggningens termiska kapacitet. Om en förbränningsanläggning ändras på ett sådant sätt att tillstånd för ändringen krävs, får utsläppen till luft från anläggningen efter ändringen inte överstiga de utsläppsgränsvärden som anges under B i bilagorna 1–5 i enlighet med 16 §.

Rökgaserna skall släppas ut genom skorsten på ett kontrollerat sätt och

på sådan höjd att människors hälsa och miljön skyddas och med beaktande av gällande miljökvalitetsnormer för luftkvalitet.

Vid haveri av reningsutrustning som medför överskridande av utsläpps-

gränsvärden skall verksamhetsutövaren begränsa eller upphöra med driften, om inte normal drift kan återupptas inom 24 timmar. Tillsynsmyndigheten skall underrättas så snart det är möjligt och senast inom 48 timmar. Totalt får inte tiden för sådan onormal drift under en tolvmånadersperiod överskrida

Utsläppen av svaveldioxid och kväveoxider skall mätas kontinuerligt

utom i de fall som anges i 12 §.

Utsläppet av stoft från anläggningar med installerad tillförd effekt på

minst 100 MW skall mätas kontinuerligt utom i de fall som anges i 12 §.

Kontinuerlig mätning av utsläpp krävs inte:

– för utsläpp av svaveldioxid och stoft från förbränning av naturgas, – för utsläpp av svaveldioxid från förbränning av olja vars innehåll av svavel är känt och om utrustning för svavelrening saknas, – för utsläpp av svaveldioxid från förbränning av biomassa, om verksamhetsutövaren kan visa att utsläppen av svaveldioxid inte kan överstiga de föreskrivna utsläppsgränsvärdena, – för utsläpp av svaveldioxid, kväveoxider och stoft från anläggningar med en återstående livslängd understigande 10 000 drifttimmar och med en årlig tillförd energi understigande 50 GWh, – fram till den 27 november 2004 för utsläpp av svaveldioxid och kväveoxider från befintliga anläggningar tagna i drift efter den 1 juli 1987 och med en installerad tillförd effekt på mindre än 300 MW och med en årlig tillförd energi understigande 50 GWh, – fram till den 27 november 2004 för utsläpp av svaveldioxid och kväveoxider från befintliga anläggningar tagna i drift före den 1 juli 1987 och med en årlig tillförd energi understigande 50 GWh samt – fram till den 27 november 2004 för utsläpp av stoft från befintliga anläggningar. I de fall utsläppen inte mäts kontinuerligt skall kontroll av utsläppen ske genom icke-kontinuerliga mätningar åtminstone var sjätte månad. Alternativt kan andra lämpliga metoder användas i enlighet med vad som bestäms av tillsynsmyndigheten. Tillämpliga CEN-standarder skall användas. Om sådana saknas skall ISO-standarder och nationella eller internationella standarder, som säkerställer att uppgifterna är av likvärdig kvalitet, tillämpas.

De kontinuerliga mätningar som genomförs i enlighet med 10 och 11 §§

skall inbegripa syrehalt, temperatur och tryck samt innehållet av vattenånga. Kontinuerliga mätningar av vattenånga behövs inte om den insamlade rökga-

Representativa mätningar av aktuella föroreningar och driftparametrar

samt metoder för referensmätningar för att kalibrera automatiska mätsystem skall genomföras i enlighet med CEN-standarder så snart dessa är tillgängliga. Om CEN-standarder inte är tillgängliga skall ISO-standarder och nationella eller internationella standarder, som säkerställer att uppgifterna är av

Utsläppskraven för befintliga anläggningar är uppfyllda, om under ett

kalenderår (faktisk drifttid) – inte något medelvärde för en kalendermånad överskrider utsläppsgränsvärdena under A i bilagorna 1–5, – minst 97 % av samtliga 48-timmarsmedelvärden vad avser utsläpp av svaveldioxid och stoft uppgår till högst 110 % av utsläppsgränsvärdena under

A i bilagorna 1–5, och

– minst 95 % av samtliga 48-timmarsmedelvärden vad avser utsläpp av kväveoxider uppgår till högst 110 % av utsläppsgränsvärdena under A i bilagorna 1–5. Varken de perioder som avses i 9 § eller start- och stopperioder skall medräknas.

Utsläppskraven för nya anläggningar är uppfyllda, om under ett kalen-

derår (faktisk drifttid) – inget validerat dygnsmedelvärde överskrider utsläppsgränsvärdena under

B i bilagorna 1–5, och

– minst 95 % av alla validerade timmedelvärden under året underskrider 200 % av utsläppsgränsvärdena under B i bilagorna 1–5. Validerade medelvärden skall fastställas på sätt som anges i bilaga 6. Varken de perioder som avses 9 § eller start- och stopperioder skall medräknas.

Dygn då mer än tre timmedelvärden är felaktiga på grund av brister i

mätsystemet skall ej medräknas. Om mer än tio dygn på ett år måste borträknas av detta skäl skall verksamhetsutövaren vidta erforderliga åtgärder för att förbättra mätsystemets driftsäkerhet.

I de fall endast icke-kontinuerliga mätningar eller andra lämpliga förfa-

randen krävs, skall de utsläppskrav som anges i bilagorna 1–5 anses vara uppfyllda om resultaten visar att utsläppsgränsvärdena inte överskridits.

Resultat från de mätningar som erfordras för att bedöma efterlevnaden

av i dessa föreskrifter angivna utsläppskrav skall redovisas i samband med den årliga miljörapporten enligt 26 kap. 20 § miljöbalken.

Bestämmelser om tillståndsprövning av miljöfarlig verksamhet finns i 9

och 16–25 kap. miljöbalken och i förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd.

Bestämmelser om tillsyn finns i 26 kap. miljöbalken och i förordningen

(1998:900) om tillsyn enligt miljöbalken. Bestämmelser om straff finns i 29 kap. miljöbalken.

Bestämmelser om överklagande finns i 16 kap. 12 och 13 §§, 19 kap.

1 § och 23 kap. 1 § miljöbalken.

Dessa föreskrifter träder i kraft den 27 november 2002, varvid Statens naturvårdsverks kungörelse (SNFS 1994:8) med föreskrifter om utsläpp till luft av kväveoxider och stoft från nya förbränningsanläggningar med en installerad tillförd effekt om 50 MW eller mer skall upphöra att gälla.

NATURVÅRDSVERKET

LARS-ERIK LILJELUND

Björn Ejner

(Enheten för miljöfarlig verksamhet)

Bilaga 1

A. Utsläppsgränsvärden för utsläpp av svaveldioxid (SO2) uttryckta i mg/Nm (O2-innehåll 6 %) för befintliga anläggningar med fasta