Prop. 1938:45

('med anhållan om riks\xad dagens yttrande angående vissa av den internationella arbetsorganisationens konferens år 1937 vid dess tjugotredje sammanträde fattade beslut',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

1

Nr 45.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med anhållan om riks­

dagens yttrande angående vissa av den internationella arbetsorganisationens konferens år 1937 vid dess tjugotredje sammanträde fattade beslut; given Stock­ holms slott den 14 januari 1938.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över social­ ärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed anhålla om riksdagens ytt­ rande angående de i nämnda protokoll omförmälda, av den internationella arbetsorganisationens konferens år 1937 vid dess tjugotredje sammanträde fattade besluten.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14 ja­ nuari 1938.

Närvarande:

Statsministern

Hansson , statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,

Möller, Levinson, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med t. f. chefen för utrikesdepartementet an­ mäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, vissa av den interna­ tionella arbetskonferensen år 1937 fattade beslut samt anför:

Inledning.

Fredsfördraget i Versailles av den 28 juni 1919 mellan de allierade och associerade makterna, å ena, samt Tyska riket, å andra sidan, vars del I om­ fattar förbundsakten för nationernas förbund, innehåller i del XIII ett social-

liihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 43.

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 4ö.

politiskt reformprogram samt tillika bestämmelser örn den institution, inter­

nationella arbetsorganisationen, som har till uppgift att förverkliga detta

program.

Av berörda bestämmelser framgår bland annat, att organisationens be­

slutande församling, den internationella arbetskonferensen, har att beträffan­

de förslag, som äro uppförda på dess dagordning, välja mellan två former för

godtagande. Antingen skall beslutet resultera i ett förslag till internationell

konvention, avsedd att ratificeras av organisationens medlemmar, eller ock

skall det utmynna i en rekommendation, avsedd att tagas under övervägande

vid lagstiftning eller annorledes, men utan den bindande karaktär, som till­

kommer en ratificerad konvention.

I fråga om verkställighet av konferensens beslut stadgas, att varje medlem

av organisationen skall vara förbunden att inom ett år från avslutandet av

ett konferenssammanträde underställa därå antagna rekommendationer och

konventionsförslag den eller de myndigheter, till vilkas kompetensområden

respektive frågor höra, för deras omgestaltande till lag eller vidtagande av

andra åtgärder. Örn det till följd av exceptionella omständigheter är omöjligt

att fullgöra nyss berörda förpliktelse inom ett år, skall den fullgöras snarast

möjligt och under intet förhållande senare än 18 månader från samman­

trädets avslutande. Därest en rekommendation ej leder till någon lagstift­

ningsåtgärd eller annat åtgörande för dess genomförande eller om ett kon­

ventionsförslag icke vinner vederbörande myndighets eller myndigheters

bifall, skall respektive medlem av organisationen icke vara underkastad nå­

gon vidare förpliktelse med hänsyn därtill.

Närmare upplysningar örn internationella arbetsorganisationen och dess

verksamhet hava lämnats i propositionen nr 361 till 1921 års riksdag. Där-

utinnan kan även hänvisas till ett genom delegationen för det internationella

socialpolitiska samarbetet på Kungl. Maj:ts uppdrag år 1928 utgivet arbete

»Internationella arbetsorganisationen. I. Allmän del».

Den internationella arbetsorganisationens tjugotredje sammanträde hölls i

Geneve under tiden 3—23 juni 1937. Antalet representerade stater utgjorde

53, av vilka 39 sänt fullständiga delegationer, d. v. s. två regeringsombud

samt ett ombud från vardera av arbetsgivar- och arbetarsidorna. Sverige del­

tog i sammanträdet med en fullständig delegation.1

1 Genom Kungl. Majas beslut den 13 maj 1937 hade att deltaga i konferensen från

svensk sida utsetts:

såsom regeringsombud f. d. byråchefen J. A. E. Molm och f. d. yrkesinspektrisen

Kerstin Hesselgren med chefen för arbetsrådet J. V. Nordin och byråchefen E. V. Gab­

rielsson såsom experter;

såsom arbetsgivarombud direktören K. K. Wistrand med direktören B. Heyman, direk­

tören för Sveriges textilindustriförbund E. W. Paues och verkställande direktören i

svenska arbetsgivareföreningens allmänna grupp K. F. Söderbäck såsom experter; samt

såsom arbetarombud andre ordföranden i landsorganisationen i Sverige G. Andersson

med ordföranden i svenska byggnadsträarbetareförbundet N. Linde, ordföranden i svens­

ka typografförbundet S. Cruse, ordföranden i svenska textilarbetareförbundet G. Wenn

ström, förtroendemannen i svenska litografförbundet G. Lindblom och förtroendemannen

i svenska bokbindarförbundet D. Eriksson såsom experter samt redaktör S. Backlund

såsom språkexpert.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4ö.

3

Vid sammanträdet antog arbetskonferensen fyra konventionsförslag och sju rekommendationer, nämligen:

1) Rekommendation (nr 50) angående internationell samverkan i avseende å offentliga arbeten.

2) Rekommendation (nr 51) angående nationell planering av offentliga ar­ beten.

3) Förslag till konvention (nr 59) angående minimiålder för barns använ­ dande till industriellt arbete (reviderad 1937).

4) Förslag till konvention (nr 60) angående minimiålder för barns använ­ dande till icke-industriellt arbete (reviderad 1937).

5) Rekommendation (nr 52) angående minimiålder för barns användande till industriellt arbete i familjeföretag.

6) Förslag till konvention (nr 61) angående förkortning av arbetstiden inom textilindustrien.

7) Förslag till konvention (nr 62) angående säkerhetsföreskrifter i bygg­ nadsindustrien.

8) Rekommendation (nr 53) angående säkerhetsföreskrifter i byggnads­ industrien.

9) Rekommendation (nr 54) angående inspektion inom byggnadsindustrien. 10) Rekommendation (nr 55) angående samverkan till förekommande av olycksfall inom byggnadsindustrien.

11) Rekommendation (nr 56) angående yrkesutbildning för byggnadsin­ dustrien.

Genom delegationens för det internationella socialpolitiska samarbetet för­ sorg utarbetade översättningar av originaltexterna till konferensens beslut torde få såsom bilaga (Bilaga A) fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende. I fråga om beslutens innehåll får jag, i den mån redogörelse därför ej läm­ nas i det följande, hänvisa till denna bilaga.

De ovan nämnda elva konventionsförslagen och rekommendationerna kun­ na grupperas i fyra avdelningar, nämligen: I. Offentliga arbeten (rekommen­ dationerna nr 50 och 51); II. Minimiåldern för barns användande till arbete (konventionsförslagen nr 59 och 60 samt rekommendationen nr 52); III. Ar­ betstidsförkortning inom textilindustrien (konventionsförslaget nr 61); samt slutligen IV. Arbetets säkerhet inom byggnadsindustrien (konventionsförsla­ get nr 62 och rekommendationerna nr 53—56). Med hänsyn till den äm- nesgemenskap, som råder inom dessa grupper, har det synts mig lämpligt att i den följande framställningen följa denna indelning.

Kekoniinemlationernu (nr 50 och 51) angående offentliga arbeten.

Rekommendationernas bestämmelser.

De båda rekommendationerna rörande offentliga arbeten innehålla vissa riktlinjer för planmässigt anordnande av offentliga arbeten i syfte att mot­ verka konjunkturväxlingarna samt för en till internationella arbetsbyrån knuten internationell informationsverksamhet rörande dylika arbeten.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

Den allmänna uppfattning om de offentliga arbetenas betydelse i konjunk­ turutvecklingen och därmed örn möjligheterna att utnyttja offentliga arbeten som konjunkturpolitiskt och arbetslöshetspolitiskt instrument, varpå rekom­ mendationerna bygga, uttalas i ingressen till rekommendationen (nr 51) an­ gående nationell planering av offentliga arbeten. Det framhäves där, att ut­ gifterna för de offentliga arbetena, varmed åsyftas samtliga arbeten, som fö­ retagas, finansieras eller understödjas av offentlig myndighet, i allmänhet lia visat benägenhet att stiga under år av goda konjunkturer och att sjunka un­ der år av depression, därest en förutseende planering av de offentliga arbe­ tena icke företagits. Dessa arbeten komma sålunda att skärpa konjunktur­ växlingarna i produktion och sysselsättning samt förvärra således knapp­ heten på vissa kategorier av arbetare under uppsvingsperioder och arbetslös­ heten under depressioner. I motsättning härtill framhåller konferensen önsk­ värdheten av att de offentliga arbetena givas en rytm, som är ägnad att såvitt möjligt dämpa de ekonomiska växlingarna, och att en sådan politik gives en enhetlig tillämpning i avseende å samtliga offentliga arbeten, vilket förut­ sätter ett samordnande av de administrativa och finansiella metoder, som tillämpas av olika myndigheter. Slutligen är det enligt konferensens upp­ fattning av vikt, att sådana anordningar vidtagas beträffande rekrytering och användande av arbetare, att de offentliga arbetena tillförsäkras högsta möj­ liga effektivitet såsom medel mot arbetslöshet.

I fråga om tidsplaneringen av de offentliga arbetena framhålles i första delen av rekommendätionen nr 51 önskvärdheten av att det under perioder av goda konjunkturer på förhand träffas förberedelser för arbeten, som kun­ na hållas i reserv eller överskrida normala behov och äro färdiga att igång­ sättas, så snart det finnes påkallat med hänsyn till det ekonomiska lägets försämring. Arbetena böra så inriktas, att de stimulera kapitalvaruindustri­ erna eller konsumtionsvaruindustrierna, allt eftersom det ekonomiska läget så kan påfordra. Tidsplaneringen bör omfatta alla offentliga arbeten, vare sig de företagas av centrala myndigheter, distrikts- eller lokala myndighe­ ter, allmännyttiga företag eller av samfällighet eller enskild person med un­ derstöd eller lån från offentlig myndighet.

De åtgärder till finansieringen av sålunda tidsplanerade offentliga arbe­ ten, som i rekommendationens andra del föreslås, innebära väsentligen, å ena sidan, en restriktiv finanspolitik genom reserverande av medel, begrän­ sande av de offentliga samfälligheternas lånemöjligheter och återbetalande av lån under högkonjunkturerna samt, å andra sidan, under depressionerna lånefinansiering av sådana offentliga arbeten, som äro ägnade att stimulera återhämtningen, och överhuvud taget en penningpolitik, som befordrar kre­ ditexpansionen och håller räntan låg.

Den arbetsmarknadspolitiska sidan av frågan örn offentliga arbeten be- röres av rekommendationens tredje och fjärde delar. De offentliga arbetena böra inbegripa sådana, som ge sysselsättning åt unga personer, kvinnor och icke-manuella arbetare. Rekryteringen bör företrädesvis ske genom den of­ fentliga arbetsförmedlingen. Åt utländska arbetare, som hava tillstånd att bo i

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

5

landet, böra, under förbehåll av reciprocitet, beredas samma villkor vid of­ fentliga arbeten som inhemska arbetare. Slutligen fastslås beträffande löne­ sättningen principen, att lönerna vid de offentliga arbetena icke böra under­ stiga den öppna marknadens.

De ur svensk synpunkt praktiskt viktigaste av rekommendationens bestäm­ melser torde vara de, som gälla de nationella organ, vilka enligt rekommen­ dationens tredje och femte punkter borde för ändamålet upprättas. Rekom­ mendationen förutsätter antingen ett enhetligt organ eller två med varandra samverkande, det ena för uppgiften att organisera och tidsplanera de offent­ liga arbetena, det andra för de finansiella spörsmålen. De uppgifter, som skulle tillkomma detta eller dessa organ, skulle vara å ena sidan att samla upplysningar rörande olika slag av offentliga arbeten, befordra förhandsbe- redningen av arbetena samt giva anvisningar oell råd rörande den tid, som med hänsyn till konjunkturlägets förändringar är lämplig för arbetenas be­ drivande, å andra sidan att giva den centrala myndigheten råd beträffande finans- och penningpolitiken och över huvud medverka till ett samordnande av de olika sidorna av den konjunkturpolitik, i vilken de offentliga arbetena ingå.

Rekommendationen nr 50 angående internationell samverkan i avseende å offentliga arbeten syftar till att inom internationella arbetsorganisationens ram åstadkomma en viss internationell samverkan i fråga om en konjunk- turdämpande och arbetslöshetsmotverkande politik med offentliga arbeten. Konferensen hemställer, att varje medlemsstat skall lämna internationella ar- betsbyrån årliga rapporter med statistiska och andra upplysningar rörande utförda och planerade offentliga arbeten, vilka rapporter såvitt möjligt skul­ le meddelas enligt en enhetlig plan, innefattande särskilt arbetenas kostnad, finansiering och antal sysselsatta arbetare. Vidare hemställer konferensen, att varje medlem måtte samverka med den internationella kommission, som arbetsbyråns styrelse för ändamålet upprättar, samt omsorgsfullt överväga åtgärder, som kunna föranledas av de rapporter, vilka styrelsen kan komma att tillställa medlemmen som resultat av nämnda kommissions överlägg­ ningar.

Förberedande behandling.

De två rekommendationerna angående offentliga arbeten hava vid inter­ nationella arbetskonferensen varit föremål för endast en diskussion; de hava alltså icke underkastats den sedvanliga dubbla diskussionsproceduren. Våren 1937 utsände internationella arbetsbyrån till medlemsstaterna en rapport i äm­ net. I de yttranden över rapporten, som inhämtades av delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet från olika myndigheter och organi­ sationer, framfördes — oavsett växlande uppfattningar i det allmänna prin­ cipspörsmålet örn offentliga arbetens tidsplanering och finansiering — be­ tänkligheter mot den synnerligen omfattande och ingående uppgiftsskyldig- het, som i rapporten föreslogs.

Vid utskottsbehandlingen under konferensen av arhelsbyråns förslag i

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

ämnet beslöts att från rekommendationsförslaget angående internationell samverkan i fråga örn offentliga arbeten avskilja en såsom bilaga till re­ kommendationsförslaget fogad gemensam plan för upplysningar rörande offentliga arbeten, vilken innehöll långtgående och detaljerade krav på upplysningar. Planen skulle likväl intagas i utskottets rapport och göras till föremål för vidare behandling av en internationell kommission, som arbetsbyråns styrelse i en av konferensen antagen resolution anmodades att snarast möjligt upprätta. Denna kommission skulle jämväl hava att granska och bearbeta de från medlemsstaterna till arbetsbyrån insända upp­ lysningarna angående offentliga arbeten.

De två nu föreliggande rekommendationerna jämte nyssnämnda resolu­ tion vunno vid den slutliga omröstningen i konferensens plenum enhällig anslutning.

Yttrande.

över rekommendationerna rörande offentliga arbeten har delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet den 4 december 1937 avgivit utlåtande och däri anfört bland annat följande.

De båda rekommendationernas huvudsakliga uppgift — att så långt möj­ ligt säkerställa en lämplig rytm för de offentliga arbetena -— vore obestrid­ ligen värd beaktande, men det syntes tvivelaktigt, örn från svensk sida åt­ minstone för närvarande något av mer väsentlig betydelse vore att åtgöra med hänsyn till dessa rekommendationer. Särskilt gällde detta i fråga örn den rekommendation, som avsåge att åvägabringa och reglera en interna­ tionell samverkan. Sedan den tidigare vid denna rekommendation fogade planen för den internationella upplysningsverksamheten blivit frånskild och innan någon ny plan i dess ställe blivit fastställd, torde de i rekom­ mendationens punkter 1) och 2) framställda uppmaningarna icke gärna kun­ na leda till några åtgärder. Ännu mindre syntes de uppmaningar, som med­ delades i de återstående punkterna, 3) och 4), nu kunna efterkommas^ då den däri förutsatta internationella kommissionen ännu ej kommit till stånd.

Den andra rekommendationen, angående nationell planering av offentliga arbeten, har synts delegationen kunna tillerkännas större betydelse, då den vore direkt inriktad på det huvudsakliga målet för den ifrågavarande ak­ tionen, d. v. s. den konjunkturutjämnande planeringen av de offentliga ar­ betena, och då dess uppmaningar väsentligen vore begränsade till att avse åtgärder inom de enskilda staterna. Delegationen är emellertid tveksam, vilken av de i rekommendationens två första delar framställda uppmaningar­ na — reglerna rörande rekrytering, lönesättning o. s. v. i de två senare delarna synas delegationen tämligen främmande för rekommendationens egentliga ändamål — skäligen böra leda till vidtagande av särskilda åtgärder i vårt land. Delegationen har anfört:

Innehållet i punkterna 1) och 2) utgjordes i alldeles övervägande mån av tämligen självklara principdeklarationer utan förslag till anordningar för deras förverkligande, och detsamma torde med visst skäl även kunna sägas örn innehållet av punkt 4). I punkt 5) förordades befogenheter, som knap­ past läte sig väl förena med grunderna för vår nuvarande statsförvaltning. Av beskaffenhet att skäligen kunna beaktas för förverkligande hos oss åter-

Kungl. Maj:ts proposition nr 4ö.

7

stöde sålunda egentligen endast punkt 3), som även i och för sig förefölle att vara den mest betydelsefulla i rekommendationen. Huruvida tillfyllest görande skäl nu förefunnes för upprättande här i landet av ett särskilt organ för fullgörande av de uppgifter, som avgåves i denna punkt, ansåge sig delegationen emellertid icke kunna med säkerhet bedöma. Enligt dele­ gationens förmenande kunde det ifrågasättas, örn ej åt det^ nyupprättade konjunkturinstitutet lämpligen skulle kunna, möjligen efter någon personal­ förstärkning, tillsvidare uppdragas den väsentliga uppgift, som åsyftades i förevarande punkt, d. v. s. rådgivning med hänsyn till konjunkturutveck­ lingen i fråga örn offentliga arbetens företagande eller reserverande.

Beträffande den i punkt 3 a) angivna uppgiften att centralisera upplys­ ningar rörande olika slag av offentliga arbeten anmärker delegationen, att anordningar för denna uppgifts fullgörande, som otvivelaktigt skulle ingå som ett led i den internationella samverkan, vilken den förra rekommendatio­ nen åsyftar, icke gärna kunna ifrågakomma till vidtagande, förrän berörda samverkan blivit närmare reglerad.

Departementschefen.

De principer för de offentliga arbetenas anordnande, som innehållas i de båda rekommendationerna angående offentliga arbeten, överensstämma i allt väsentligt i avseende såväl å arbetenas tidsplanering som å sättet för deras finansiering och den därmed förbundna penningpolitiken med dem, som legat till grund för de senare årens svenska konjunktur- och arbets- löshetspolitik. Man torde kunna säga, att den uppfattning, varpå rekom­ mendationerna bygga, i Sverige kommit till mera medveten och konsekvent tillämpning än i de flesta andra länder.

Rekommendationen angående nationell planering av offentliga arbeten un­ derstryker starkt angelägenheten av att åtgärder i syfte att dämpa konjunk­ turväxlingarna genom offentliga arbetens tidsplanering och därmed sam­ manhängande finanspolitiska åtgärder i tid förberedas, och därom torde icke någon meningsskiljaktighet kunna råda. Jag hänvisar till bland annat den inventering av arbeten, lämpliga att igångsätta för att motverka en kom­ mande depression, som utförts av 1936 års utredning angående beredskaps­ arbeten, samt till det i årets statsverksproposition bebådade förslaget till en beredskapsbudget, avsedd att träda i kraft örn en starkare försämring av konjunkturläget skulle inträda.

De punkter i de båda rekommendationerna, som skulle kunna föranleda särskilda åtgärder, äro dels de, som gälla samverkan med den internationella kommission, som arbetsbyråns styrelse kan komma att upprätta, samt in­ sändandet till arbetsbvrån av statistiska och andra upplysningar rörande offentliga arbeten, dels ock de, som avse det nationella organet för plane­ ring och samordnande av de offentliga arbetena ävensom åtgärderna för deras finansiering.

Enligt min mening böra strävanden till internationell samverkan på ifråga­ varande område på allt sätt stödjas från svensk sida. Det är uppenbart, att möjligheterna att driva en effektiv konjunkturpolilik äro i hög grad be­

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 4ö.

roende av att i olika länder en så långt möjligt ensartad politik föres. I den mån en internationell informations- och rådgivningsverksamhet av det slag, som i den första rekommendationen föreslås, kan komma att medverka till ett förenhetligande av konjunkturpolitiken i olika länder efter de allmänna rikt­ linjer, som av arbetskonferensen uppdragits — givetvis med sådana modifika­ tioner, som kunna vara betingade av speciella förhållanden i varje särskilt land — kunna också de framtida möjligheterna för den svenska konjunktur­ politiken komma att gynnsamt påverkas. Det synes mig därför av vikt, att Sverige blir företrätt i den internationella kommission, som i rekommenda­ tionen förutsättes. — Vad angår det statistiska uppgiftslämnandet beträffande offentliga arbeten, kan anmärkas, att sådana allmänna uppgifter, som i re­ kommendationen omtalas, utan svårighet kunna lämnas från svensk sida. I fråga om den plan för uppgiftslämnandet, som nyssnämnda kommission skall utarbeta, synes det angeläget, att specificeringen av uppgifterna icke drives så långt, att däri komma att ingå detaljer, som sakna större bety­ delse för bedömandet av förhållandena i stort.

Det i den andra rekommendationen föreslagna enhetliga organet eller, alternativt, de två organen för samordnande av åtgärder, sammanhängande med den nationella planeringen av de offentliga arbetena, skulle hava upp­ gifter, som synas mycket vittgående och delvis oklart bestämda. Som dele­ gationen för det internationella socialpolitiska samarbetet anmärkt, äro vissa av de befogenheter, som i rekommendationen föreslagits tillkomma ifråga varande organ, sådana, att de knappast låta sig förena med grunderna för vår statsförvaltning. De rena undersöknings- och informationsuppgifterna på området torde naturligen falla under det nyupprättade konjunkturinsti­ tutet. Vissa av de uppmaningar, som innehållas i rekommendationens nu ifrågavarande delar, synas värda beaktande, örn i framtiden administrativa förändringar beträffande de offentliga arbetenas bedrivande finnas påkal­ lade.

Konventionsförslagen (nr 59 och 60) samt rekommendationen (nr 52)

angående minimiålder för barns användande till arbete.

Förslagens bestämmelser.

De båda vid arbetskonferensens sammanträde 1937 antagna konventionsför­ slagen rörande minimiålder för barns användande till industriellt respektive icke-industriellt arbete utgöra revisioner av de tidigare vid konferensens första (1919) respektive sextonde (1932) sammanträden antagna, av Sverige ännu icke ratificerade konventionsförslagen i ämnet. Den huvudsakliga innebörden av revisionen är, att minimiåldern höjes från i förutvarande konventionsför- slag gällande fjorton till femton år.

Tillämpningsområdet för det första av nu ifrågavarande konventionsförslag är industriella företag, varmed avses gruvor, stenbrott och andra mineral-

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

9

utvinningsföretag, tillverknings- och kraftföretag, byggnads- och anläggnings­ arbeten samt transportverksamhet med undantag av transport för hand. Det senare konventionsförslaget äger tillämpning å varje arbete, som icke regleras i förutnämnda konventionsförslag eller i konventionerna angående minimi­ åldern för barns användande i jordbruket (1921), respektive till sjöss (1936).

Beträffande industriellt arbete medgives undantag från den allmänna regeln, att barn under femton år ej må användas till arbete, blott för företag, vari sysselsättas endast medlemmar av arbetsgivarens familj, och detta försåvitt icke sysselsättningen på grund av sin natur eller de förhållanden, varunder den utövas, är farlig för därtill använda personers liv, hälsa eller moral. Det senaste förbehållet innebär en inskränkning av omfattningen av undantaget för familjeföretag enligt 1919 års konvention, vilket undantag var generellt. Till denna punkt anknytes rekommendationen angående minimiålder för an­ vändande av barn till industriellt arbete i familjeföretag. Konferensen uttalar däri, att man med skäl kan hoppas, att det skall bliva möjligt att inom en nä­ ra framtid fullständigt avskaffa berörda undantag, varför konferensen hem­ ställer till medlemmarna av internationella arbetsorganisationen att bemöda sig att tillämpa sin lagstiftning angående minimiålder för användande till ar­ bete i alla industriella företag, därunder inbegripna familjeföretagen. — Be­ stämmelserna i konventionsförslaget angående industriellt arbete äga icke tillämpning å av offentlig myndighet godkänt och övervakat arbete i yrkes­ skolor.

Konventionsförslaget angående icke-industriellt arbete skall ej tillämpas å fiske till havs, arbete av väsentligen uppfostrande art i godkända och kontrol­ lerade tekniska och yrkesskolor, som drivas utan vinstsyfte, samt, efter beslut av vederbörande nationella myndighet, arbete i företag, vari endast sysselsät­ tas medlemmar av arbetsgivarens familj, under villkor att arbetet icke är skadligt eller farligt, och husligt arbete i familj, vilket utföres av medlemmar av familjen.

Beträffande sådana arbeten, varå konventionsförslaget angående icke-indust­ riellt arbete äger tillämpning, är den allmänna regeln, att barn under femton år eller barn, vilka, ehuru de uppnått nämnda ålder, ännu äro underkastade primär skolplikt enligt den nationella lagstiftningen, icke må användas därtill. Härifrån göres det undantaget, att barn, som fyllt, tretton år, må utom de för skolgången bestämda timmarna användas till lätt arbete, som icke är skad­ ligt för deras hälsa eller normala utveckling och icke är av beskaffenhet att menligt inverka på deras skolgång eller förmåga att tillgodogöra sig undervis­ ningen, dock med den inskränkningen alt barn, sorn fyllt tretton men ej fjor­ ton år, icke må användas till lätt arbete under mer än två timmar örn dagen, vare sig å skol- eller lovdagar, och icke må åt .skolan jämte kitt arbete ägna mer än sammanlagt sju timmar örn dagen. Beträffande det antal timmar örn dagen, varunder barn över fjorton år må användas till lätt arbete, skall den nationella lagstiftningen bestämma. Lätt arbete skall vara förbjudet å sön­ dagar och lagstadgade allmänna högtidsdagar samt nattetid. — I konstens, vetenskapens eller undervisningens intresse må slutligen den nationella lag­ stiftningen med vissa begränsningar och medelst individuella tillstånd medgiva

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

undantag från ovannämnda bestämmelser, så att barn kunna uppträda vid offentliga föreställningar och såsom skådespelare eller statister deltaga i film­ inspelningar.

Gällande bestämmelser.

Bestämmelserna i svensk lagstiftning i förevarande hänseende återfinnas i lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd, vars 9 § förbjuder minderårigs använ­ dande till arbete, förrän den minderårige fyllt tretton år. I 10 § arbetarskydds­ lagen förbjudes användande av barn under fjorton år till industriellt arbete samt byggnads-, skogsavverknings-, kolnings- och transportarbete; förbudet gäller icke distribution av varor eller uträttande av bud eller ärenden. Dessa bestämmelser äga enligt 1 § arbetarskyddslagen icke tillämpning på arbets­ givares egna barn, oavsett örn i företaget sysselsättas endast medlemmar av- arbetsgivarens familj eller icke. Yrkesinspektionens chefsmyndighet må be­ vilja eftergift från de i 9 och 10 §§ meddelade förbuden i fråga om lätt arbete, som bedrives i fria luften och fortgår allenast under kortare tid av året samt icke regleras av samband med mekaniskt driven arbetsprocess, och jämväl i särskilda fall från förbudet mot industriellt och därmed jämställt arbete, där så prövas nödigt till förekommande av sysslolöshet eller annat allvarligt men för den minderårige. Husligt arbete, som ej drives i förvärvssyfte, faller utanför arbetarskyddslagens tillämpningsområde, medan konventionsförsla- get rörande icke-industriellt arbete utesluter endast husligt arbete, som ut- föres av medlemmar av familjen.

Förberedande behandling.

De förutvarande, åren 1919 och 1932 antagna konventionsförslagen rörande minimiålder för barns användande till industriellt respektive icke-industriellt arbete hava, som redan nämnts, icke ratificerats av Sverige. Hinder för rati­ fikation hava ansetts föreligga framför allt däri, att konventionsförslagens tillämpningsområden äro i vissa hänseenden vidare än den svenska arbetar­ skyddslagens, samt däri, att den svenska lagen medgiver större undantags- möjligheter än konventionsförslagen.

I fråga om anledningen till upptagande av ifrågavarande konventionsförslag till revision och förloppet av den förberedande behandlingen framhålles av delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet i förutnämnda utlåtande av den 4 december 1937 bland annat följande.

Denna fråga hade sitt ursprung från 1935 års sammanträde av internatio­ nella arbetskonferensen, som då antog ett förslag till rekommendation an­ gående ungdomsarbetslösheten, i vilken rekommendation, till motverkande av nämnda slag av arbetslöshet, bl. a. förordades höjning av minimiåldern för barns användande till arbete, i båda fallen till lägst 15 år. över en skrivelse från internationella arbetsbyrån rörande sådan revision avgav delegationen yttrande den 11 maj 1936 och avstyrkte däri för Sveriges del anslutning till för­ slaget, i vad det angick industrien och icke-industriellt arbete. Samma stånd­ punkt intog delegationen i ett den 24 maj 1937 avgivet yttrande angående tvenne inom arbetsbyrån utarbetade förslag till revision av respektive konven­ tioner, d. v. s. angående minimiålder för barns användande till industriellt respektive icke-industriellt arbete, vilka revisionsförslag skulle föreläggas det

11

■senaste konferenssammanträdet. I båda fallen biträdde svenska regeringen

delegationens mening.

Under plenarbehandlingen av det förra konventionsförslaget vid arbetskon-

ferensen förklarades från de svenska regeringsombudens sida, bland annat,

att svenska regeringen principiellt gillade den föreslagna höjningen av ålders­

gränsen men att skolförhållandena i Sverige, oaktat skolpliktsåldern nyligen

blivit utsträckt, i det övervägande antalet orter ännu icke lämpligen medgåve

genomförandet av ifrågavarande reform. Beträffande åter den andra kon­

ventionen, angående minimiålder i icke-industriellt arbete, skulle den före­

slagna förändringen för Sveriges del innebära en höjning av åldersgränsen

med två år. Man hade också i Sverige sedan gammalt funnit lämpligt att hava

en skillnad på ett år mellan åldersgränserna för arbete inom industrien och

inom andra verksamhetsområden — arbetet inom dessa verksamhetsområden

vore i regel friare och mindre ansträngande än inom industrien.

Vid den slutliga omröstningen röstade de svenska regeringsombuden för

konventionsförslaget angående minimiålder för barns användande till in­

dustriellt arbete med ovan antydda reservation beträffande möjligheten av

ratifikation från svensk sida, men avhöllo sig från deltagande i voteringarna

om det andra konventionsförslaget samt rekommendationen.

Yttrande.

I förutnämnda yttrande från delegationen för det internationella socialpo­

litiska samarbetet anser sig delegationen icke hava skäl till ändring i sin förut

angivna mening beträffande frågan om vilken ställning vårt land bör intaga

till förevarande konferensbeslut örn höjning av minimiåldern för barns an­

vändande till industriellt och icke-industriellt arbete. Det huvudsakliga skälet

för denna ståndpunkt, nämligen angelägenheten av att undgå en mellantid

mellan skolpliktens upphörande och liden för de minderårigas anställande i

arbete, kunde visserligen anses hava försvagats genom godtagandet av den 7-

åriga skolplikten, men det torde dröja ganska länge, innan denna reform bleve

fullt genomförd, och även därefter skulle, örn ifrågavarande förhöjda mini­

miålder infördes, med att sannolikhet i många fall uppkomma en ganska

avsevärd lucka i de minderårigas sysselsättande. Delegationen framhåller vi­

dare, att Sverige ännu icke ansett sig lämpligen kunna ratificera de två ur­

sprungliga konventionsförslagen angående minimiålder inom förevarande

verksamhetsområden samt att det egentliga skälet för minimiålderns höj­

ning, eller behovet att motverka ungdomsarbetslösheten, för vårt lands del

åtminstone för närvarande knappast ägde giltighet.

I fråga örn rekommendationen angående minimiålder för barns användan­

de till industriellt arbete i familjeföretag framhåller delegationen, sitt det

utsträckande, varom rekommendationen hemställer, av tillämpningen av den

för industriellt arbete gällande åldersgränsen lill familjeföretagen skulle stri­

da mot en i avseende å den svenska arbetarskyddslagstiftningen nära nog un­

dantagslöst tillämpad princip. Denna princip vore för övrigt av så omfattan­

de räckvidd, alt den i regel fritoge nu ifrågavarande företag från tillämpning

av nämnda lagstiftnings samtliga bestämmelser och därmed givetvis även

från varje kontroll från yrkesinspektionens sida.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

Departementschefen.

Det största hindret för anslutning från svensk sida till konventionsförslaget angående minimiålder för barns användande till icke-industriellt arbete sy­ nes mig utgöras av den alltför rigorösa begränsning av möjligheterna till undantag i fråga örn sådant arbete av lättare art, som göres i ifrågavarande konventionsförslag. Detta konventionsförslag kan jag därför icke förorda till ratificering.

I fråga om konventionsförslaget rörande minimiålder för barns användande till industriellt arbete föreligga även, liksom tidigare beträffande det ur­ sprungliga konventionsförslaget, vissa om än mindre hinder för ratifikation, vilka sammanhänga med konstitutiva drag i den svenska arbetarskyddslagen, såsom i fråga örn tillämpligheten på familjeföretag. Då anledningen till de föreliggande revisionsförslagen, ungdomsarbetslösheten, icke för närvarande kräver särskilda åtgärder i Sverige, torde frågan örn ratifikation lämpligen kunna anstå, till dess en allmän revision av arbetarskyddslagen kommer till stånd. Jag har under övervägande frågan örn att igångsätta en sådan revi­ sion. Av enahanda skäl, som nyss anförts, anser jag, att den till konven- tionsförslagen fogade rekommendationen angående minimiålder för barns användande till industriellt arbete i familjeföretag icke för närvarande bör giva anledning till åtgärder i vårt land.

Förslaget till konvention (nr 61) angående förkortning av arbetstiden

inom textilindustrien.

Förslagets bestämmelser.

Detta konventionsförslag ingår i den serie av specialkonventioner för olika industrier, vilka inom ramen av den principkonvention angående arbetstidens förkortning till fyrtio timmar i veckan, som i proposition nr 15 underställdes 1936 års riksdag, skola i detalj giva bestämmelser om arbetstidens förkortning inom särskilda industrier under hänsynstagande till de speciella förhållan­ dena på respektive arbetsområden. I ingressen till konventionsförslaget hän­ visas även till nämnda principkonvention och den däri angivna grundsatsen om fyrtio timmars arbetsvecka med upprätthållande av arbetarnas levnads­ standard.

I och för avgränsning av tillämpningsområdet har i konventionsförsla- gets 2, 3, 4 och 5 moment gjorts en mycket specificerad teknisk bestämning av vad som är att hänföra till textilindustriella arbetsförrättningar. Förslaget äger tillämpning på personer, som sysselsättas i företag, på villkor att dettas verksamhet uteslutande eller förnämligast avser en eller flera av dessa ar­ betsförrättningar, därunder inbegripna personer, som sysselsättas i någon gren av dylikt företag, även örn denna gren icke uppfyller nämnda villkor, samt på personer, som sysselsättas i någon företagsgren, som enligt definitio­ nen sysslar med textilindustriella arbetsförrättningar, även örn beträffande företaget som helhet så icke är fallet. Förslaget äger tillämpning på så­

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

13

väl offentliga som enskilda företags personal. I tveksamma fall skall frågan, huruvida företag eller företagsgren uppfylla förutnämnda villkor, avgöras äV vederbörande myndighet efter hörande av arbetsgivar- och arbetarorganisa­ tioner, som frågan kan angå. Från tillämpning av bestämmelserna kunna av vederbörande myndighet i samråd med nämnda organisationer undanta­ gas dels personer i företag, vari endast medlemmar av arbetsgivarens fa­ milj sysselsättas, dels personer, som på grund av sitt särskilda ansvar icke åro underkastade de vanliga reglerna rörande veckoarbetstiden.

Arbetstiden för personer, på vilka konventionsbestämmelserna äga tillämp­ ning, får icke överskrida fyrtio timmar i veckan i genomsnitt, dock att i fråga örn arbeten, vilkas bedrivande med hänsyn till arbetets art måste fortgå utan avbrott vid någon tid på dagen eller natten eller i veckan, den genomsnittliga veckoarbetstiden må uppgå till fyrtiotvå timmar. Den period, till vilken beräkningen av den genomsnittliga veckoarbetstiden får hänföras, ävensom maximiantalet arbetstimmar per vecka skall bestämmas av veder­ börande myndighet efter hörande av arbetsgivar- och arbetarorganisationer­ na. Med »arbetstid» avses den tid, varunder arbetaren står till arbetsgivarens förfogande; däri innefattas icke raster, under vilka arbetaren icke står till arbetsgivarens förfogande.

överskridanden av arbetstiden enligt den allmänna regeln må i viss fast­ ställd utsträckning medgivas medelst författningar, utfärdade av vederbö­ rande myndighet efter samråd med arbetsgivare- och arbetarorganisationerna. De omständigheter, varunder överskridanden av den stadgade arbetstiden äro medgivna eller i särskilda fall kunna beviljas, äro specificerade i konventio­ nens 5 9 artiklar. All övertid skall betalas med lön, som med minst tjugo­ fem procent överstiger den normala.

För att underlätta tillämpningen av konventionsförslagets bestämmelser skall det åligga företagsledningen att medelst anslag eller på annat godkänt sätt tillkännagiva de regler, som avse arbetstiden, samt i liggare anteckna förlängningen av arbetstiden jämte de därför utbetalda lönebeloppen.

Förslagets artikel 12 innehåller en bestämmelse örn övergångsanord- ningar, enligt vilken vederbörande myndighet under en tidrymd av högst tva år från ikraftträdandet av konventionen för respektive medlemsstat må godtaga anordningar, som innebära etappvis skeende förkortning av arbets­ tiden samt undantagande, helt eller delvis, från tillämpning under nämnda tidrymd av konventionens bestämmelser på vissa kategorier av arbetare eller företag.

Gällande bestämmelser.

Bestämmelserna i svensk lagstiftning i förevarande hänseende återfinnas i lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens begränsning, vilken bygger på prin­ cipen om 8 timmars arbetsdag och 48 timmars arbetsvecka. Tillämpnings­ området är i vissa avseenden annorlunda bestämt i den svenska arbetstids­ lagen lin i nu ifrågavarande konventionsförslag.

14

Kunni. Maj:ts proposition nr 45.

Förberedande behandling.

I proposition nr 15 till 1936 års riksdag och proposition nr 56 till 1937 års riksdag hava lämnats utförliga redogörelser för den behandling, som dels den allmänna frågan örn arbetstidens förkortning till fyrtio timmar i veckan, dels frågorna om specialkonventioner för arbetstidsförkortning in­ om särskilda industrier, till vilka den nu föreliggande konventionen ansluter sig, undergått inom internationella arbetsorganisationen. Från svensk sida bar städse hävdats som förutsättningar för anslutning till internationella regleringar på detta område, dels att arbetstidsförkortningen kunde genom­ föras under bevarande av arbetarnas levnadsstandard, dels ock att motsva­ rande åtgärder vidtoges av vårt lands mera betydande konkurrenter å världs­ marknaden. I den svenska regeringens svar å frågeformulär rörande arbets­ tidsförkortningen inom särskilda industrier har vidare framhållits, att arbets­ marknadsläget i Sverige icke vore sådant, att arbetstidsförkortning vore på­ kallad med hänsyn till syftet att motverka arbetslösheten. Dessa skäl hava även anförts i svenska regeringens svar å arbetsbyråns hösten 1936 utsända frågeformulär rörande textilindustrien.

Å internationella arbetskonferensens sammanträde år 1937 avhöllo sig de svenska regeringsombuden enligt erhållna instruktioner från att deltaga i om­ röstningarna angående arbetstidens förkortning inom textilindustrien.

Yttrande.

I yttrande den 4 december 1937 anser sig delegationen för det internatio­ nella socialpolitiska samarbetet under hänvisning till tidigare ställningsta­ ganden från svensk sida till konventionsförslagen rörande fyrtiotimmarsvec- kan icke kunna tillstyrka vårt lands anslutning till nu föreliggande förslag. Delegationen framhåller även, att vid senaste konferenssammanträde en re­ solution antogs, vari konferensen anhöll, att arbetsbyråns styrelse ville un­ dersöka läget och överväga uppförandet å dagordningen för nästa konfe­ renssammanträde av frågan örn utsträckande av arbetstidens förkortning till alla slag av ekonomisk verksamhet, som icke täckas av redan antagna kon­ ventioner — ett förhållande, som torde vara ägnat att motverka benägenhe­ ten för ratificering av de antagna specialkonventionerna, bland annat angå­ ende fyrtiotimmarsveckan inom textilindustrien.

Departementschefen.j

Av de skäl, vilka i tidigare sammanhang, som angått frågan örn fyrtiotim- marsveckans genomförande inom särskilda industrier, anförts mot anslutning från svensk sida till specialkonventionerna rörande arbetstidsförkortning, hava vissa under det senaste året icke försvagats utan stärkts av den pågående högkonjunkturen. Med hänsyn härtill och till att textilindustrien är en av de industrier, beträffande vilka inverkan av arbetstidsförkortning på kon­ kurrensförhållandena gentemot utlandet kräver särskilt beaktande, anser jag mig icke för närvarande kunna förorda ratifikation av föreliggande konven- tionsförslag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 45.

15

Förslaget till konvention (nr 62) angående säkerhetsföreskrifter i bygg­

nadsindustrien samt rekommendationerna (nr 53—56) angående säker­

hetsföreskrifter, inspektion, samverkan till förekommande av olycksfall

och yrkesutbildning inom byggnadsindustrien.

Kori veu tionsförslagets^och rekommendationernas bestämmelser.

Konventionsförslaget angående säkerhetsföreskrifter i byggnadsindustrien

syftar till att standardisera minimiföreskrifter rörande säkerhetsanordningar

för arbetare inom byggnadsindustrien beträffande ställningar och lyftanord­

ningar. Med hänsyn till skiftande tekniska betingelser och sedvänjor i olika

länder hava i konventionen intagits endast vissa allmänt formulerade princi­

per, vilkas praktiska utformning kan tänkas i vissa hänseenden växla i olika

länder. Till ledning för den praktiska utformningen har konventionsförsla­

get kompletterats med en rekommendation, vars sakligt viktigaste del är ett

såsom bilaga till rekommendationen fogat typreglemente, avsett som norm

för de detaljerade föreskrifter, vari i varje särskilt land konventionens all­

männa föreskrifter skola preciseras.

Medlem av internationella arbetsorganisationen, som ratificerar konven­

tionen, förbinder sig därmed att hava en lagstiftning, som tryggar tillämp­

ningen av de allmänna bestämmelser rörande ställningar, lyftanordningar

samt skyddsutrustning och hjälp vid olycksfall, vilka innehållas i konven­

tionen, och med stöd av vilken lämplig myndighet äger att utfärda författ­

ningar, som, i den mån det är möjligt och önskvärt med hänsyn till förhål­

landena i landet, giva bindande kraft åt föreskrifter, likalydande eller lik­

värdiga med föreskrifterna i nyssnämnda typreglcmente. Denna lagstiftning

skall äga tillämning å alla på en byggnadsplats utförda arbeten, som stå i

samband med uppförande, reparation, ändring, underhåll eller rivning av

något slags byggnader, varvid beviljande av undantag må medgivas vederbö­

rande myndighet — efter hörande av arbetsgivar- och arbetarorganisationer

— beträffande sådana arbeten, som i regel utföras under tillfredsställande sä-

kerhetsförhållanden. Lagstiftningen och därpå grundade författningar skola

innehålla fordran, att arbetsgivarna bringa bestämmelserna till alla därav

berörda personers kännedom på av vederbörande myndighet godkänt sätt,

samt skola angiva de personer, som äro ansvariga för deras tillämpning, och

stadga lämpliga straffpåföljder för kränkning av de ålagda förpliktelserna.

Ratifikation av konventionen innebär vidare förbindelsen att upprätthålla

eller försäkra sig om att det ändock finnes ett inspektionssystem, som tryggar

en effektiv tillämpning av säkerhetsföreskrifterna. Undantag från konven­

tionens bestämmelser medgivas beträffande sådana områden, där med hän­

syn till befolkningens gleshet eller det ekonomiska utvecklingsstadiet veder­

börande myndighet finner det omöjligt att genomföra desamma. — Slutligen

åligger medlem, som ratificerat konventionen, en viss rapportskyldighet till

internationella arbetsbyrån.

I rekommendationen angående säkerhetsföreskrifter i byggnadsindustrien

uppmanar konferensen medlemmarna av internationella arbetsorganisationen

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

att, där så med hänsyn till de i landet rådande förhållandena låter sig göra

och är önskvärt, i möjligast fullständiga utsträckning genomföra bestämmel­

serna i det till rekommendationen fogade typreglementet eller med dem lik­

värdiga, samt att även därest konventionen icke ratificerats frivilligt åtaga

sig en viss rapportgivning till arbetsbyrån.

Beträffande de mycket utförliga tekniska bestämmelserna må hänvisas till

konventionens artiklar 7—18 samt till typreglementet.

De följande tre rekommendationerna förorda vissa regler för inspektionen

inom byggnadsindustrien, organiserad samverkan mellan arbetsgivare, per­

sonal och inspektörer till förekommande av olycksfall i arbetet, propaganda

för säkerhet inom byggnadsindustrien samt införande i tekniska och yrkes­

skolors undervisningsplaner av teoretisk och praktisk undervisning av be­

tydelse för ökandet av säkerheten i byggnadsarbetet.

Gällande bestämmelser.

Bestämmelserna i 4 § lagen den 29 juni 1912 örn arbetarskydd angående

förekommande av olycksfall i arbetet gälla i tillämpliga delar även byggnads­

industrien. Dessa bestämmelser inrymma dock icke föreskrifter med särskild

hänsyn till byggnadsverksamhetens förhållanden. Byggnadsstadgans 59 och

79 §§ innehålla ävenledes endast allmänt formulerade föreskrifter örn säker­

heten i byggnadsarbetet.

Förberedande behandling.

Konventionsförslaget angående säkerhetsföreskrifter i byggnadsindustrien

har varit föremål för den sedvanliga dubbla diskussionsproceduren. Vid ar-

betskonferensen 1936 diskuterades sålunda vissa punkter, varom regeringarna

skulle tillfrågas. Hösten 1936 utsände arbetsbyrån ett frågeformulär i sa­

ken. I svaret härpå framhöll den svenska regeringen som sin mening sär­

skilt, att konventionen icke borde innehålla tekniska detaljbestämmelser; dy­

lika borde införas i den konventionen åtföljande rekommendationen och typ­

reglementet. Med ledning av yttranden från delegationen för det inter­

nationella socialpolitiska samarbetet samt ett flertal myndigheter och orga­

nisationer framställde den svenska regeringen även åtskilliga ändringsyrkan-

den i fråga örn de tekniska bestämmelserna, vilka yrkanden i stor utsträck­

ning beaktats.

Yttrande.

I utlåtande den 4 december 1937 anför delegationen för det internatio­

nella socialpolitiska samarbetet beträffande nu ifrågavarande konventions-

förslag och rekommendationer, efter hänvisning till bristen på mera utfor­

made säkerhetsföreskrifter för byggnadsindustrien i svensk lagstiftning, bland

annat följande.

Med hänsyn till den stora olycksfallsfrekvensen inom byggnadsyrkena ha

vederbörande myndigheter sedan länge varit betänkta på att få till stånd en

särskild skyddslagstiftning för byggnadsindustrien. Sålunda utarbetades

Kungl. Maj:ts proposition nr 45.

17

1913—14 inom socialstyrelsen nied biträde av tillkallade sakkunniga ett för­

slag till kungl, kungörelse angående skydd mot yrkesfara vid husbyggnads­

arbete, vilket dock icke ledde till åsyftat resultat. Örn behovet av skydds­

lagstiftning för byggnadsbranschens arbetare hava emellertid tid efter annan

givits påminnelser. Sålunda hava bland annat under år 1937 gjorts framställ­

ningar från plåtslageriarbetarnas sida om skyddsanordningar vid arbete å

tak och av de samverkande byggnadsfackförbunden om förbättrad tillsyn å

byggnadsarbeten.

Enligt delegationens mening torde man sålunda här i Sverige lia anledning

att med tillfredsställelse hälsa det nu tagna initiativet till förbättring av ar­

betets säkerhet inom byggnadsindustrien. I vilken omfattning och på vil­

ket sätt de föreliggande konferensbesluten i ämnet lämpligen böra förverk­

ligas i vårt land, anser sig delegationen emellertid sakna kompetens att be­

döma. För utredning av denna fråga och utarbetande av de förslag, vartill

utredningen kan föranleda, synas lämpligen några sakkunniga böra tillkal­

las. Ehuru man beträffande konventionsförslaget synes kunna förvänta att

på berörda sätt få till stånd författningsförslag, och det enligt 7 § 1 mom.

lagen om arbetarskydd torde ankomma på Kungl. Majit att besluta om dy

lika författningsförslag, vill det synas vara mest tillrådligt och riktigt att

ej på förhand göra några utfästelser örn ratificering. I regel torde all erfor­

derlig lagstiftning böra vara utfärdad, innan beslut fattas om dylik åtgärd.

Rekommendationen angående säkerhetsföreskrifter inom byggnadsindust­

rien anses av delegationen med hänsyn till det bilagda typreglementet bliva

det huvudsakliga föremålet för utredningsarbetet, vilket lämpligen även

kunde inbegripa rekommendationerna angående inspektion och samverkan

till förekommande av olycksfall. Beträffande slutligen rekommendationen

angående yrkesundervisning synes det delegationen, som örn dess önskemål

i väsentlig omfattning borde kunna mera direkt förverkligas genom någon

ändring av föreskrifterna rörande den undervisning i byggnadsfackets läro­

ämnen, som meddelas i statliga eller statsunderstödda undervisningsanstalter.

Departementschefen.

Lika med delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet

anser jag, att man med tillfredsställelse bör hälsa det nu tagna internatio­

nella initiativet till förbättring av arbetets säkerhet inom byggnadsindustrien.

Jag är ock ense med delegationen därutinnan, att hela komplexet av härmed

sammanhängande frågor bör göras till föremål för utredning, avseende främst

tillämpligheten av konventionsförslagets och det därmed korresponderande

typreglementets bestämmelser men även de frågor rörande inspektion samt

samverkan lill förebyggande av olycksfall och yrkesutbildning, som innehål­

las i de senare rekommendationerna. I avvaktan på resultatet av en sådan ut­

redning torde frågan örn ratikation av konventionsförslaget få tillsvidare anstå.

Under åberopande av vad jag i det föregående i skilda hänseenden anfört

får jag hemställa,

alt Kungl. Majit måtte till riksdagen avlåta proposition

med anhållan om riksdagens yttrande angående omförmälda,

Bihang till riksdagens protokoll 1938.

1 sami. Nr 45.

2

av den internationella arbetsorganisationens konferens år 1937 vid dess tjugotredje sammanträde antagna konventions- förslag och rekommendationer.

Till denna av slatsrådels övriga ledamöter biträdda hemställan lämnar Hans Maj:t Konungen bifall samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4ö.

Ur protokollet:

Dagny Olsson.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 45

(Bilaga).

19

Bilugn A.

1) Rekommendation (nr 50) angående internationell samverkan i

avseende å offentliga arbeten.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till

Geneve och där samlats den 3 juni 1937 till sitt tjugotredje sammanträde

och beslutit antaga vissa förslag angående internationell samverkan i

avseende å offentliga arbeten, vilken fråga är inbegripen under den

tredje punkten på dagordningen för sammanträdet,

samt beslutit, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

antager denna, den tjugoandra dagen i juni år ett tusen nio hundra trettiosju

efterföljande rekommendation, som skall benämnas »Rekommendation an­

gående offentliga arbeten (internationell samverkan), 1937».

Med hänsyn till att en förutseende politik i avseende å offentliga arbeten

utgör ett ändamålsenligt medel att förekomma arbetslöshet och motverka

ekonomiska växlingar samt

med hänsyn till att ett verksamt uppträdande på berörda område måste

vara grundat på tillfyllestgörande upplysningar och internationell samver­

kan,

hemställer konferensen:

1) att varje medlem av internationella arbetsorganisationen måtte årli­

gen vid lämpligaste tidpunkt meddela internationella arbetsbyrån statistiska

och andra upplysningar rörande de offentliga arbeten, som företagits eller

tillämnas å dess territorium, därunder inbegripet beställningar å redskap,

övrig utrustning samt förråd;

2) att de av medlemmarna enligt moment 1) lämnade upplysningarna

måtte såvitt möjligt meddelas enligt en enhetlig plan, som särskilt avser ar­

betenas kostnad, sättet för deras finansiering och antalet sysselsatta arbe­

tare;

3) att varje medlem måtte samverka med varje internationell kommis­

sion, som internationella arbetsbyråns styrelse kan komma att upprätta, sär­

skilt för att granska de upplysningar, som meddelats enligt moment 1), och

att utarbeta den enhetliga plan, som avses i moment 2);

4) att varje medlem måtte omsorgsfullt överväga, vilka åtgärder böra

vidtagas med hänsyn till de rapporter, internationella arbetsbyråns styrelse

kan komma att tillställa honom såsom resultat av den i moment 3) åsyftade

kommissionens överläggningar.

2) Rekommendation (nr 51) angående nationell planering av offentliga

arbeten.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till

Geneve och där samlats den 3 juni 1937 till sitt tjugotredje sammanträde

och beslutit antaga vissa förslag angående nationell planering av of­

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 45

(Bilaga).

fentliga arbeten, vilken fråga är inbegripen under den tredje punkten på dagordningen för sammanträdet,

samt beslutit, att dessa förslag skola taga form av en rekommenda­ tion,

antager denna, den tjugoandra dagen i juni år ett tusen nio hundra trettiosju efterföljande rekommendation, som skall benämnas »Rekommendation angå­ ende offentliga arbeten (nationell organisation), 1937».

Med hänsyn till att vid saknad av en förutseende planering av de offent­ liga arbetena utgifterna för dessa arbeten i allmänhet visa benägenhet att stiga under år av goda konjunkturer och att sjunka under år av depres­ sion;

med hänsyn till att ett dylikt förhållande har den verkan, att växlingarna i sysselsättning för de arbetare, som användas till offentliga arbeten, fogas till de växlingar i sysselsättning, som härflyta ur affärslivet och sålunda suc­ cessivt förvärra knappheten på vissa kategorier av arbetare under perioder av uppsving och arbetslösheten under perioder av nedgång;

med hänsyn till att det är önskvärt alt åt de offentliga arbetena giva en rytm, som är ägnad att såvitt möjligt förminska de ekonomiska växling­ arna;

med hänsyn till att en enhetlig tillämpning av en sådan politik i avseende å samtliga offentliga arbeten förutsätter ett samordnande av de administra­ tiva och finansiella metoder, som tillämpas av olika myndigheter;

med hänsyn dessutom till att det, örn man vill tillförsäkra de offentliga arbetena högsta möjliga effektivitet såsom medel mot arbetslöshet, är av vikt att för deras utförande vidtagas vissa anordningar beträffande rekry­ tering och användande av arbetarna,

förordar konferensen, att medlemmarna måtte tillämpa följande principer.

Del I. — De offentliga arbetenas rytm.

1. 1) Lämpliga åtgärder böra vidtagas till beredande av en ändamåls­ enlig rytm åt samtliga arbeten, som företagas eller finansieras av offentlig myndighet.

2) Berörda rytm bör innebära en ökning av volymen av dylika arbeten under perioder av dåliga konjunkturer, och är det med hänsyn därtill önsk­ värt, att det under perioder av goda konjunkturer på förhand träffas förbe­ redelser för arbeten, som kunna hållas i reserv eller överskrida normala be­ hov och äro färdiga att igångsättas, så snart det finnes påkallat.

3) Särskild uppmärksamhet bör, allt eftersom det ekonomiska livets väx­ lande förhållanden kunna erfordra, ägnas åt de offentliga arbeten, som sti­ mulera de tunga industrierna, eller åt sådana offentliga arbeten, som fram­ kalla en mer direkt efterfrågan av konsumtionsvaror.

2. Ifrågavarande rytm bör tillämpas å alla offentliga arbeten (därunder inbegripet arbeten i kolonierna), vare sig arbetena företagas av centrala myn­ digheter, distrikts- eller lokala myndigheter, allmännyttiga företag eller av någon samfällighet eller enskild person med understöd eller lån från offent­ lig myndighet.

3. Det bör upprättas ett nationellt samordnande organ, vars uppgift särskilt bör vara:

a) att centralisera upplysningar rörande olika slag av offentliga arbeten;

b) att trygga och uppmuntra förhandsberedningen av arbeten;

c) att giva anvisningar eller råd rörande den tidpunkt, då arbeten böra

Kungl. Mujj.ts proposition nr 45

(Bilaga).

21

reserveras eller då reserverade arbeten böra sättas i gång och detta med hän­ syn tagen till växlingarna i avseende å arbetslöshet, grossliandelspris och räntesatser samt andra tecken, som tyda på förändring av det ekonomiska läget.

Del II. — De offentliga arbetenas finansiering.

4. Bland de finansiella åtgärder, som nödvändiggöras av den i denna re­ kommendation förordade politiken, böra särskilt följande tagas under över­ vägande:

a) reserverande under perioder av goda konjunkturer av erforderliga medel för utförande av arbeten, som äro avsedda för depressionstider;

b) överförande av outnyttjade krediter från ett år till ett följande;

c) begränsande under goda tider av de offentliga samfälligheternas låne- möjligheter och påskyndande av tidigare låns återbetalning;

d) finansiering medelst lån under dåliga tider av sådana offentliga arbe­ ten, som äro ägnade att stimulera den ekonomiska återhämtningen, och över huvud taget tillämpning av en monetär politik, vilken medgiver den expan­ sion av krediten, som påskyndandet av offentliga arbeten då fordrar och vil­ ken tillförsäkrar de åsyftade lånen lägsta möjliga ränta.

5. Med hänsyn till de offentliga arbetenas finansiering bör åt det sam­ ordnande organ, som avses i moment 3, eller åt ett med detta samverkande speciellt organ helt eller delvis givas följande åligganden:

a) att giva den centrala myndigheten råd rörande den finansiella politi­ ken och, i fall anledning därtill förekommer, rörande skattepolitiken i vad de offentliga arbetena kan angå;

b) att medverka till tryggande av en lämplig samordning av lånepolitiken och de operationer på penningmarknaden, som göras av centralbanken eller motsvarande institution, saint regeringens politik beträffande de offentliga arbetena;

c) att samordna lånepolitiken för de olika offentliga samfälligheter, som avses i moment 2;

d) att vidtaga alla sådana åtgärder, som kunna finnas påkallade till säker­ ställande av effektiviteten av den centrala myndighetens politik i fråga örn lån och understöd.

Del III. — Användande av vissa slag' av arbetare.

6. Vid tillämpning av den rytm, som avses i denna rekommendation, bör beaktas möjligheten att därunder inbegripa arbeten, som äro ägnade att bereda sysselsättning åt vissa slag av arbetare, såsom unga personer, kvinnor och icke-manuella arbetare.

Del IV. Rekryterings- oell anställningsförhållanden.

7. 1) Rekrytering av arbetare för offentliga arbeten bör företrädesvis ske genom den offentliga arbetsförmedlingen.

2) Ät utländska arbetare, som erhållit tillstånd att bo i landet, bör, under förbehåll av reciprocitet, beredas anställning vid offentliga arbeten på samma villkor som inhemska arbetare.

3) Löneskalan för arbetare, som användas till offentliga arbeten, bör icke vara lägre än den, som allmänt godtagits av arbetsgivar- och arbetarorgani­ sationer för arbete av samma natur i den ort, där arbetena utföras; där det

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 4ö

(Bilaga).

icke finnes några allmänt godtagna löneskalor, bör den löneskala tillämpas, som användes i närmaste ort med liknande industriella förhållanden, för såvitt densamma enligt då i arbetarnas land rådande uppfattning tillför­ säkrar arbetarna en skälig levnadsstandard.

3) Förslag till konvention (nr 59) angående minimiålder för barns

användande till industriellt arbete (reviderad 1937).

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till Genéve och där samlats den 3 juni 1937 till sitt tjugotredje sammanträde

och beslutit antaga vissa förslag till partiell revision av konventionen angående fastställandet av minimiålder för barns användande till indust­ riellt arbete, antagen av konferensen å dess första sammanträde, vilken fråga utgör den sjätte punkten på dagordningen för sammanträdet,

samt anser, att dessa förslag böra taga form av ett förslag till inter­ nationell konvention,

antager denna, den tjugoandra dagen i juni år ett tusen nio hundra trettiosju efterföljande förslag till konvention, som skall benämnas »Konvention (revi­ derad) angående minimiålder (industri), 1937».

Del T. — Allmänna bestämmelser.

Artikel 1.

Såsom »industriella företag» skola med hänsyn till tillämpningen av denna konvention särskilt anses:

a) gruvor, stenbrott och andra anläggningar för utvinnande av mineral ur jorden;

b) företag, inom vilka varor tillverkas, förändras, rengöras, repareras, ut­ smyckas, färdigställas eller beredas till försäljning eller inom vilka råämnen omgestaltas, däri inbegripet skeppsbyggeri och företag för förstöring av fö­ remål, ävensom framställning, transformering och överförande av drivkraft i allmänhet eller av elektricitet;

c) uppförande, ombyggnad, underhåll, reparation, förändring eller rivning av alla slag av byggnader, järnvägar, spårvägar, hamnar, dockor, vågbrv- tare, kanaler, anordningar för inre sjöfart, vägar, tunnlar, broar, viadukter, kloaker, vattenavlopp, brunnar, telegraf- och telefonanläggningar, elektriska anläggningar, gas- och vattenverk eller andra byggnadsarbeten, ävensom för­ beredelse- och grundläggningsarbeten för härovan åsyftade arbeten;

d) transport av passagerare eller gods å lands- eller järnväg eller å inre vattenväg, däri inbegripet handhavande av gods i dockor, å kajer och bryg­ gor samt i magasin, med undantag likväl av transport för hand.

Vederbörande myndighet i varje land skall fastställa gränslinjen mellan in­ dustri å ena samt handel och jordbruk å andra sidan.

Artikel 2.

1. Barn under femton år må icke användas eller arbeta i industriella före­ tag, offentliga eller enskilda, eller i någon gren av sådant företag.

2. Likväl må med undantag för sysselsättningar, som på grund av sin natur eller de förhållanden, varunder de utövas, äro farliga för därtill an­

Kungl. Maj:ts proposition nr 4ö

(Bilaga).

23

vända personers liv, hälsa eller moral, den nationella lagstiftningen medgiva användandet av barn i företag, vari endast sysselsättas medlemmar av ar­ betsgivarens familj.

Artikel 3.

Bestämmelserna i denna konvention äga icke tillämpning å arbete, som utföres av barn i yrkesskolor, för såvitt detta arbete är godkänt och överva­ kas av offentlig myndighet.

Artikel A.

För att underlätta kontrollen å efterlevnaden av bestämmelserna i denna konvention skall varje industriell arbetsgivare föra ett register, som upptager varje hos honom anställd person under aderton år med angivande av dagen för dennas födelse.

Artikel 5.

1. Beträffande sysselsättningar, som på grund av sin natur eller de för­ hållanden, varunder de utövas, äro farliga för därtill använda personers liv, hälsa eller moral, bör den nationella lagstiftningen:

a) antingen fastställa en eller flera åldersgränser, högre än femton år, för

användandet av unga personer till dylika sysselsättningar;

b) eller åt lämplig myndighet giva befogenhet att fastställa en eller flera

åldersgränser, högre än femton år, för användandet av unga personer till dylika sysselsättningar.

2. De årliga rapporter, som skola avgivas enligt artikel 22 i internatio­ nella arbetsorganisationens konstitution, böra meddela fullständiga upplys­ ningar antingen örn den eller de åldersgränser, som enligt punkt a) i föregå­ ende moment fastställts av den nationella lagstiftningen eller om de åtgärder, som av lämplig myndighet vidtagits med stöd av densamma enligt punkt b) i nämnda moment given befogenhet.

Dol II. — Särskilda bestämmelser rörande vissa länder.

Artikel 6.

1. Bestämmelserna i denna artikel skola i stället för bestämmelserna i artiklar 2 och 5 äga tillämpning å Japan.

2. Barn under fjorton år må icke användas eller arbeta i industriella före­ tag, offentliga eller enskilda, eller någon gren av sådant företag. Den na­ tionella lagstiftningen må likväl medgiva användande av sådana barn i före­ tag, vari endast sysselsättas medlemmar av arbetsgivarens familj.

3. Barn under sexton år må icke i gruvor eller fabriker användas till ar­ beten, som av den nationella lagstiftningen angivas vara farliga eller osunda.

Artikel 7.

1. Bestämmelserna i artiklar 2, 4 och 5 skola icke äga tillämpning å In­ dien, men skola där följande bestämmelser äga tillämpning i avseende å alla territorier, beträffande vilka den indiska lagstiftningen har befogenhet att bringa dem i tillämpning.

2. Barn under tolv år må icke användas eller arbeta i fabriker, som nyttja motorkraft och sysselsätta mer än tio personer.

3. Barn under tretton år må icke användas i eller arbeta med transport

24

Kungl. Martts proposition nr 4-5 (Bilaga).

å spår av passagerare, gods eller post eller handhava gods i dockor eller å kajer eller bryggor med undantag av transport för hand.

4. Barn under femton år må icke användas eller arbeta:

a) i gruvor, stenbrott eller andra företag för utvinnande av mineral lil­

jor den;

b) i sysselsättningar, varå denna artikel äger tillämpning men vilka av

vederbörande myndighet klassificerats såsom farliga eller osunda.

5. Såvida de ej genom läkarintyg förklarats lämpade för arbetet:

a) må personer, som fyllt tolv men ej sjutton år, icke arbeta i fabriker,

som nyttja motorkraft och sysselsätta mer än tio personer;

b) må personer, som fyllt femton men ej sjutton år, icke arbeta i gruvor.

Artikel 8.

1. Bestämmelserna i denna artikel skola i stället för bestämmelserna i artiklar 2, 4 och 5 äga tillämpning å Kina.

2. Barn under tolv år må icke användas eiler arbeta i fabriker, som nyttja maskiner, drivna medelst motorkraft, och i vanliga fall sysselsätta trettio personer eller flera.

3. Barn under femton år må icke användas eller arbeta:

a) i gruvor, vari i vanliga fall sysselsättas femtio personer eller flera;

b) i arbete, som av den nationella lagstiftningen betecknas såsom farligt

eiler osunt och förrättas i fabrik, vilken nyttjar maskiner, drivna me­ delst motorkraft, och i vanliga fall sysselsätter trettio personer eller flera.

4. Varje innehavare av företag, varå denna artikel äger tillämpning, skall föra ett register, vari skola antecknas alla av honom använda personer under 16 år; registret skall tillika innehålla sådana bevis örn deras ålder, som ve­ derbörande myndighet fordrar.

Artikel 9.

1. Internationella arbetskonferensen må vid sammanträde, då ämnet är upptaget på dess dagordning, med två tredjedels majoritet antaga ett eller flera förslag till ändring av föregående artiklar i del II av denna konven­ tion. 2. Sådant ändringsförslag bör angiva den eller de medlemmar, å vilka det skall äga tillämpning, och inom ett år eller under exceptionella omstän­ digheter inom aderton månader från avslutandet av konferensens samman­ träde av den eller de medlemmar, å vilka den äger tillämpning, underställas den eller de myndigheter, till vilkas kompetensområde frågan hör för ut­ färdande av lagstiftning eller vidtagande av andra åtgärder.

3. Medlem, som vunnit vederbörande myndighets eller myndigheters sam­ tycke, skall för registrering meddela sin formliga ratifikation av ändringen till nationernas förbunds generalsekreterare.

4. Sådant ändringsförslag skall, sedan det ratificerats av den eller de med­ lemmar, å vilka den äger tillämpning, träda i kraft såsom en ändring av den­ na konvention.

Del lil. — Slutbestämmelser.

Artikel 10.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas nationer­ nas förbunds generalsekreterare och registreras av honom.

25

Artikel 11.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av inter­

nationella arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av general­

sekreteraren.

2. Den tiäder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikation er

registrerats av generalsekreteraren.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv må­

nader från den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 12.

Så snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbets­

organisationen registrerats, skall nationernas förbunds generalsekreterare där­

om notificera alla medlemmarna av internationella arbetsorganisationen.

Han skall likaledes notificera dem registreringen av ratifikationer, som se­

nare delgivits honom av andra medlemmar av organisationen.

Artikel 13.

1.

Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år

förflutit från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga

densamma genom en skrivelse, som delgives nationernas förbunds general­

sekreterare och registreras av honom. Uppsägningen träder icke i kraft förrän

ett år efter det den registrerats.

2. Varje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år

efter utgången av den i föregående stycke nämnda tioårsperioden gör bruk

av den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för

en ny period av tio år och kan därefter, med iakttagande av de i denna artikel

föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje tioårs­

period.

Artikel 14.

Vid utgången av varje tidrymd av tio år, räknat från denna konventions

ikraftträdande, skall internationella arbetsbyråns styrelse förelägga general­

konferensen en redogörelse för konventionens tillämpning och taga under

övervägande, huruvida det finnes anledning att på konferensens dagordning

uppföra frågan örn dess revision helt eller delvis.

Artikel 15.

1. I fall konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision

helt eller delvis av förevarande konvention, och den nya konventionen icke

föreskriver annat,

a) skall en medlems ratifikation av den nya, reviderade konventionen, för så­

vitt densamma trätt i kraft, medföra omedelbar uppsägning av före­

varande konvention, oberoende av vad i artikel 13 här ovan stadgas;

b) skall från den dag, då den nya, reviderade konventionen träder i kraft,

förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

2.

Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och

innehåll för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera den

nya, reviderade konventionen.

Kungl. Mai.ts proposition nr 45

(Bilaga).

Artikel 16.

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga vits­

ord.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr dö

(Bilaga).

-t) Förslag till konvention (nr 60) angående minimiålder för barns

användande till icke-industriellt arbete (reviderad 1937).

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till Genéve och där samlats den 3 juni 1937 till sitt tjugotredje samman­ träde

och besluta antaga vissa förslag till partiell revision av konventionen angående minimiålder för barns användande till icke-industriellt arbete, antagen av konferensen å dess sextonde sammanträde, vilken fråga ut­ gör den sjunde punkten på dagordningen för sammanträdet,

samt anser, att dessa förslag böra taga form av ett förslag till inter­ nationell konvention,

antager denna, den tjugoandra dagen i juni år ett tusen nio hundra trettiosju efterföljande förslag till konvention, som skall benämnas »Konvention (re­ viderad) angående minimiålder (icke-industriellt arbete), 1937».

Artikel 1.

1. Denna konvention äger tillämpning å varje arbete, som icke utgör före­ mål för reglering i konventionen angående minimiålder för barns använ­ dande i jordbruket (Genéve 1921), konventionen (reviderad) angående mi­ nimiålder (arbete till sjöss) 1936 eller konventionen (reviderad) angående mi­ nimiålder (industri), 1937.

2. Vederbörande myndighet i varje land skall, efter samråd med de mest betydande av frågan berörda arbetsgivar- och arbetarorganisationerna, be­ stämma gränslinjen mellan tillämpningsområdet för denna konvention och för de tre ovannämnda konventionerna.

3. Denna konvention skall icke äga tillämpning å

a) fiske till havs;

b) arbete i tekniska och yrkesskolor, för såvitt detsamma är av väsentligen

uppfostrande natur, icke har till ändamål affärsvinst samt begränsas, godkännes och kontrolleras av offentlig myndighet. 4. Vederbörande myndighet i varje land skall äga att från tillämpningen av denna konvention undantaga:

a) användande i företag, vari endast sysselsättas medlemmar av arbets­

givarens familj, under villkor likväl, att användandet icke är skadligt eller farligt eller gör förfång i den mening, som avses i artiklarna 3 och 5 här nedan;

b) husligt arbete i familj, vilket utföres av medlemmar av familjen.

Artikel 2.

Barn under femton år eller vilka, ehuru de uppnått nämnda ålder, ännu äro underkastade primär skolplikt enligt den nationella lagstiftningen, må icke, med här nedan angivna undantag, användas till något av de arbeten, varå denna konvention äger tillämpning.

Artikel 3.

1. Barn, som fyllt tretton år, må utom de för skolgången bestämda tim­ marna användas till lätt arbete under villkor, att detta arbete:

a) icke är skadligt för deras hälsa eller normala utveckling;

Kungl. Maj:ts proposition nr 41 (Bilaga).

27

b) icke är av beskaffenhet att menligt inverka på deras skolgång eller på

deras förmåga att tillgodogöra sig den i skolan meddelade undervis­

ningen.

2. Barn under fjorton år må ej:

a) användas till lätt arbete under mer än två timmar om dagen, vare sig

å skol- eller lovdagar;

b) åt skolan jämte lätt arbete icke ägna mer än sammanlagt sju timmar

om dagen.

3. Den nationella lagstiftningen skall bestämma det antal timmar om da­

gen, varunder barn över fjorton år må användas till lätt arbete.

4. Lätt arbete skall vara förbjudet:

a) å söndagar och lagstadgade, allmänna högtidsdagar;

b) under natten.

5. Vid tillämpningen av föregående moment angiver beteckningen »natt»:

a) beträffande barn under fjorton år en tidrymd av minst tolv på var­

andra följande timmar, vari ingår tiden mellan klockan åtta på af­

tonen och klockan åtta på morgonen;

b) beträffande barn över fjorton år en tidrymd, som skall bestämmas

av den nationella lagstiftningen, men vars varaktighet icke må under­

stiga tolv timmar utom i tropikerna, där en ersättande rast gives un­

der dagen.

6. Efter samråd med de mest betydande av frågan berörda arbetsgivar-

och arbetarorganisationerna skall den nationella lagstiftningen:

a) bestämma vilka slag av arbete kunna anses såsom lätta i denna ar­

tikels mening;

b) föreskriva de förberedande säkerhetsvillkor, som skola fullgöras, in­

nan barnen må användas till lätt arbete.

7. Under förbehåll för bestämmelserna i punkt a) av moment 1 härovan:

a) må den nationella lagstiftningen för barn, som avses i artikel 2 och

fyllt fjorton år, angiva vissa arbeten såsom tillåtna under ferietid

samt den dagliga arbetstidens längd för dessa arbeten;

b) må i länder, där det ej finnes någon bestämmelse örn obligatorisk skol­

gång, tiden för lätta arbeten icke överskrida fyra och en halv timme

för dag.

Artikel A.

1. I konstens, vetenskapens eller undervisningens intresse må den natio­

nella lagstiftningen medelst individuella tillstånd medgiva undantag från be­

stämmelserna i artiklar 2 och 3 av denna konvention, så att barn kunna

uppträda vid alla slag av offentliga föreställningar och såsom skådespelare

eller statister deltaga i inspelandet av biograffilmer.

2. Dock:

a) må intet undantag medgivas för sådant användande, vilket är farligt

i den mening, som avses i artikel 5 härnedan, och särskilt beträffande

cirkus-, varieté- eller kabaretföreställningar;

b) skola stränga villkor stadgas till säkerställande av barnens hälsa,

kroppsutveckling och moral saint till tryggande, att de erhålla god

behandling, erforderlig vila och fortsatt undervisning;

c) må barn, vilka erhållit tillstånd att arbeta på de villkor, som föreskri­

vas i denna artikel, icke användas till arbete efter midnatt.

Artikel 5.

Den nationella lagstiftningen skall fastställa en eller flera åldersgränser,

högre än de i artikel 2 av denna konvention angivna, för sådant användande

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 45

(Bilaga).

av unga personer, vilket på grund av sin beskaffenhet eller de förhållanden, varunder det försiggår, är farligt för därtill använda personers liv, hälsa eller moral.

Artikel 6.

Den nationella lagstiftningen skall fastställa en eller flera åldersgränser, högre än de i artikel 2 av denna konvention angivna, för användande av unga personer till ambulerade handel å gator och allmänna platser eller i lokaler, vartill allmänheten har tillträde, för regelbundet användande av dem vid diskar utanför affärslokalerna samt för deras användande i am­ bulerande yrken i sådana fall, där förhållandena påkalla, att en högre ål­ dersgräns fastsfälles.

Artikel 7.

lill tryggande av en effektiv tillämpning av denna konventions bestäm­ melser skall den nationella lagstiftningen:

a) föreskriva ett lämpligt system för offentlig inspektion och kontroll;

b) ålägga varje arbetsgivare att föra ett register, som angiver namn och

födelsedag för alla de personer under aderton år, vilka han använder till sysselsättningar,^ varå denna konvention äger tillämpning, med un­ dantag likväl för sådana sysselsättningar, som avses i artikel 6;

c) föreskriva lämpliga anordningar till underlättande av identifiering

och övervakande av personer under en viss ålder, använda till sådana sysselsättningar och yrken, som avses i artikel 6;

d) stadga straff för åsidosättande av den lagstiftning, som bringar denna

konventions bestämmelser i tillämpning.

Artikel 8.

De i artikel 22 av internationella arbetsorganisationens konstitution före­ skrivna årsrapporter skola meddela fullständiga upplysningar om den lag­ stiftning, som bringar i tillämpning bestämmelserna i denna konvention. Dessa upplysningar skola bland annat innefatta:

a) en förteckning å de olika slag av sysselsättningar, som den nationella

lagstiftningen betecknar såsom lätta arbeten i den mening, som avses i artikel 3;

b) en förteckning å de olika slag av sysselsättningar, beträffande vilka

den nationella lagstiftningen i enlighet med artiklarna 5 och 6 fast­ ställt åldersgränser, överstigande de i artikel 2 angivna;

c) fullständiga upplysningar rörande de förhållanden, varunder undantag

från artiklarna 2 och 3 medgivits med stöd av artikel 4.

Artikel 9.

1. Bestämmelserna i artiklar 2, 3, 4, 5, 6 och 7 av denna konvention skola icke äga tillämpning a Indien, men skola där följande bestämmelser äga tillämpning å alla de territorier, beträffande vilka den indiska lagstiftningen har befogenhet att bringa dem till tillämpning.

2. Barn under tretton år må icke användas:

a) i butiker, å kontor eller i hotell eller restauranger;

b) i lokaler för offentliga föreställningar;

c) i andra icke-industriella yrken, till vilka tillämpningen av bestämmel­

serna i detta moment kunna utsträckas av vederbörande myndighet.

3. I konstens, vetenskapens eller undervisningens intresse må den natio­ nella lagstiftningen medelst individuella tillstånd medgiva undantag från

Kungl. Majlis proposition nr 46

(Bilaga).

29

bestämmelserna i föregående moment, så att barn kunna uppträda vid of­

fentliga föreställningar och deltaga såsom skådespelare eller statister i in­

spelandet av biograffilmer.

4. Personer under sjutton år må icke användas i något icke-industriellt

yrke, vilket vederbörande myndighet efter samråd med de mest betydande,

av frågan berörda arbetsgivar- och arbetarorganisationerna förklarat farligt

för liv, hälsa eller moral.

5. Internationella arbetskonferensen må vid sammanträde, då ämnet är

upptaget på dess dagordning, med två tredjedels majoritet antaga förslag till

ändring av föregående moment i denna artikel.

6. Sådant ändringsförslag bör inom ett år eller under exceptionella om­

ständigheter inom aderton månader från avslutandet av konferensens sam­

manträde underställas den eller de myndigheter i Indien, till vilkas kom­

petensområde frågan hör, för utfärdande av lagstiftning eller vidtagande av

andra, åtgärder.

7. Om Indien vinner vederbörande myndighets eller myndigheters sam­

tycke, skall det för registrering meddela sin formliga ratifikation av ändring­

en till nationernas förbunds generalsekreterare.

8. Sådant ändringsförslag skall, sedan det ratificerats av Indien, träda i

kraft såsom en ändring av denna konvention.

Artikel 10.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas nationer­

nas förbunds generalsekreterare och registreras av honom.

Artikel 11.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av interna­

tionella arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av general­

sekreteraren.

2. Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikatio­

ner registrerats av generalsekreteraren.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv måna­

der från den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 12.

Så snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbetsor­

ganisationen registrerats, skall nationernas förbunds! generalsekreterare

därom notificera alla medlemmarna av internationella arbetsorganisationen.

Han skall likaledes notificera dem registreringen av ratifikationer, som se­

nare delgivits honom av andra medlemmar av organisationen.

Artikel 13.

1. Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år

förflutit från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga

densamma genom en skrivelse, som delgives nationernas förbunds general­

sekreterare och registreras av honom. Uppsägningen träder icke i kraft

förrän ett år efter det den registrerats.

2. Varje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år

efter utgången av den i föregående stycke nämnda tioårsperioden gör bruk

av den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för en

ny period av tio år och kan därefter, med iakttagande av de i denna arti­

kel föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje tio­

årsperiod.

30

Artikel 14.

Vid utgången av varje tidrymd av tio år, räknat från denna konventions ikraftträdande, skall internationella arbetsbyråns styrelse förelägga general­ konferensen en redogörelse för konventionens tillämpning och taga under övervägande, huruvida det finnes anledning att på konferensens dagordning uppföra frågan örn dess revision helt eller delvis.

Artikel 15.

1. I fall konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revi­ sion helt eller delvis av förevarande konvention, och den nya konventionen icke föreskriver annat,

a) skall en medlems ratifikation av den nya, reviderade konventionen,

för såvitt densamma trätt i kraft, medföra omedelbar uppsägning av förevarande konvention, oberoende av vad i artikel 13 här ovan stadgas;

b) skall från den dag, då den nya, reviderade konventionen träder i kraft,

förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

2. Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och innehåll för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera den nya, reviderade konventionen.

Artikel 16.

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga vitsord.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45

(Bilaga).

5) Bekommendation (nr 52) angående minimiålder för harns använ­

dande till industriellt arbete i familjeföretag.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till Genéve och där samlats den 3 juni 1937 till sitt tjugotredje samman­ träde

och beslulit antaga vissa förslag rörande partiell revision av konven­ tionen angående fastställande av minimiålder för barns användande till industriellt arbete, vilken fråga utgör sjätte punkten på dagordningen för sammanträdet,

samt antagit ett förslag till konvention, som innebär revision av nämn­ da konvention, ävensom beslutit att låta den reviderade konventionen åtföljas av en rekommendation,

antager denna, den tjugoandra dagen i juni år ett tusen nio hundra trettio­ sju efterföljande rekommendation, som skall benämnas »Rekommendation angående minimiålder (familjeföretag), 1937».

Med hänsyn till att den reviderade konventionen angående minimiålder (industrien), 1937, samtidigt som den inskränker omfattningen av undan­ taget för familjeföretag, vilket undantag förekom i 1919 års konvention, medgiver uteslutande av sådana företag från konventionens tillämpning, för såvitt ej fråga är örn sysselsättningar, som på grund av sin natur eller de förhållanden, varunder de utövas, äro farliga för de därtill använda perso­ nernas liv, hälsa eller moral;

med hänsyn till att man med skäl kan hoppas, att det skall bliva möjligt att inom en nära framtid fullständigt avskaffa berörda undantag,

Kungl. Maj.ts proposition nr li

(Bilaga).

31

hemställer konferensen till medlemmarna av organisationen att bemöda

sig att tillämpa sin lagstiftning angående minimiålder för användande till

arbete i alla industriella företag, därunder inbegripna familjeföretagen.

6) Förslag till konvention (nr 61) angående förkortning av arbets­

tiden inom textilindustrien.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

som samlats i Genéve den 3 juni 1937 till sitt tjugotredje sammanträde

och beaktat, att frågan om arbetstidens förkortning inom textilindust­

rien utgör det andra ärendet på dagordningen för sammanträdet,

bekräftar den i konventionen av 1935 angående fyrtio timmars ar­

betsvecka angivna principen, som även innebär upprätthållandet av ar­

betarnas levnadsnivå,

samt anser det vara önskvärt, att nämnda princip genom internatio­

nell överenskommelse vinner tillämpning inom textilindustrien,

antager denna, den tjugoandra dagen i juni år ettusen niohundra trettiosju

efterföljande konvention, som skall benämnas »Konvention angående för­

kortning av arbetstiden (inom textilindustrien) 1937».

Artikel 1.

1. Denna konvention äger tillämpning:

a) på personer, som sysselsättas i företag, vilka uppfylla det i moment 2

av denna artikel stadgade villkoret, därunder inbegripna personer, som

sysselsättas i någon gren av ett dylikt företag, även örn denna gren

icke uppfyller nämnda villkor;

b) på personer, som sysselsättas i någon företagsgren, som uppfyller det

i moment 2 av denna artikel stadgade villkoret, även örn företaget,

vartill nämnda gren bör, icke uppfyller nämnda villkor.

2. Det i föregående moment nämnda villkoret är, att företagets eller före­

tagsgrenens verksamhet uteslutande eller förnämligast avser en eller flera

av de arbetsförrättningar, som omfattas av de i moment 3, 4 och 5 av denna

artikel angivna begränsningar, och äro att hänföra till tillverkning av något

slag av tråd, garn. snören, rep, tågvirke, nät, filt, mattor eller av något slag

av vävnad eller nätverk, som består av ett eller flera av följande material:

bomull, ylle, silke, lin, hampa, jute eller konstsilke eller andra syntetiska

fibrer eller annat textilt material av vegetabiliskt, animaliskt eller minera-

liskt ursprung.

3. Serien av de arbetsförrättningar, som avses i moment 2 av denna ar­

tikel, börjar:

a) i fråga örn bomull, med mottagande av balarna av bomull, befriade

från frön, för bahamas öppnande och bomullens rengöring;

b) i fråga örn ull, med mottagande av råullen för sortering och rengöring

(med undantag för desinfektion mot mjältbrand);

c) i fråga örn silke, med avhärvandet av kokongerna eller med urtvätt­

ning av avfallet:

d) i fråga örn lin, jute och hampa med rötningen, för såvida ej detta ar­

bete utföres i samband med arbete i jordbruksföretag;

e) i fråga örn konstsilke eller andra syntetiska fibrer, med mottagandet

32

Kungl. May.ts proposition nr dö

(Bilaga).

av de råvaror, som användas för den kemiska framställningen av fibrerna;

f) i fråga örn lump, med lumpens sortering eller mottagande av den sor­

terade lumpen;

g) i fråga om annat textilmaterial, med den arbetsförrättning, som av

vederbörande myndighet förklarats motsvara ovan angivna förrätt­ ningar.

4. Den serie av arbetsförrättningar, som avses i moment 2 av denna ar­ tikel, omfattar blekning, färgning, tryckning, beredning och andra likartade förrättningar och avslutas med emballering och avsändande av de i denna artikel omnämnda produkterna.

5. Den serie av arbetsförrättningar, som avses i moment 2 av denna ar­ tikel, omfattar icke tillverkning, helt eller delvis, av kläder eller andra före­ mål annat än i följande fall:

a) trikåtillverkning;

b) där kläder eller andra föremål tillverkas medelst ett förfarande, som

även omfattar tillverkning av de produkter, av vilka kläderna eller de andra föremålen äro framställda.

6. I varje fall, då det är tveksamt, huruvida ett företag eller en gren av ett företag uppfyller det i moment 2 av denna artikel stadgade villkoret, skall frågan därom avgöras av vederbörande myndighet efter hörande av befintliga arbetsgivar- och arbetarorganisationer, som frågan kan angå.

7. Då och så länge principen örn fyrtiotimmarsveckan enligt en annan in­ ternationell arbetskonvention tillämpas på personer, som äro inbegripna un­ der denna konvention, må vederbörande myndighet undantaga dessa per­ soner från denna konventions tillämpning.

8. Denna konvention äger tillämpning på såväl offentliga som enskilda företags personal.

Artikel 2.

Vederbörande myndighet må efter hörande av befintliga arbetsgivar- och arbetarorganisationer, som saken kan angå, från tillämpningen av denna lag undantaga:

a) personer, som användas i företag, vari endast sysselsättas medlemmar

av arbetsgivarens familj;

b) personer, som på grund av sitt särskilda ansvar icke äro underkastade

de vanliga reglerna rörande veckoarbetstiden.

Artikel 3.

1. Vid tillämpning av denna konvention avses nied uttrycket »arbetstid» den tid, varunder personalen står till arbetsgivarens förfogande, och inne­ fattar icke raster, under vilka personalen ej står till hans förfogande.

2. Om vid tiden för denna konventions antagande det är gängse bruk att icke anse den tid, som ägnas åt rengöring eller smörjning av maskiner, ut­ göra del av den ordinarie arbetstiden, må vederbörande myndighet medgiva, att tid, som användes för sådant arbete och ej överskrider en och en halv timme i veckan, i fråga örn tillämpningen av denna konvention icke inräk­ nas i arbetstiden.

Artikel ö.

1. Arbetstiden för personer, å vilka denna konvention äger tillämpning, må i genomsnitt icke överskrida fyrtio timmar i veckan.

2. För personer, som i varandra avlösande skift sysselsättas med arbeten,

Kungl. Maj:ts proposition nr 45

(Bilaga).

33

vilkas bedrivande med hänsyn till arbetets art måste fortgå utan avbrott vid

någon tid på dagen eller natten eller i veckan, må den genomsnittliga vecko­

arbetstiden uppgå till fyrtiotvå tillmar.

3. Vederbörande myndighet skall, efter hörande av befintliga arbetsgivar-

och arbetarorganisationer, som saken kan angå, bestämma å vilka arbeten

moment 2 av denna artikel äger tillämpning.

4. I fall, där arbetstiden beräknas genomsnittligt, må vederbörande myn­

dighet efter hörande av befintliga arbetsgivar- och arbetarorganisationer,

som saken kan angå, bestämma det antal veckor, med hänsyn vartill den

genomsnittliga arbetstiden må beräknas, ävensom maximiantalet arbetstim­

mar i veckan.

Artikel 5.

1. Vederbörande myndighet må medelst författningar, beslutade efter hö­

rande av befintliga arbetsgivar- och arbetarorganisationer, som saken kan

angå, medgiva, att de i föregående artikel bestämda begränsningarna av

arbetstiden må i en i författningarna fastställd utsträckning, överskridas be­

träffande:

a) personer, som sysselsättas med sådana förberedande eller avslutande

arbeten, vilka nödvändigtvis måste utföras utom de tidsgränser, som

bestämts för företagets, företagsgrenens eller skiftlagets allmänna ar­

bete;

b) personer, som användas till sysselsättningar, vilka på grund av sin art

innebära långa perioder av overksamhet, varunder dessa personer icke

hava att utöva någon fysisk verksamhet eller iakttaga ihållande upp­

märksamhet eller varunder de stanna på sin post allenast för att svara

på eventuella kallelser;

c) personer, som användas till förrättningar, vilka avse transport, leve­

rans, lastning eller lossning av gods.

Artikel 6.

1. De i föregående artiklar bestämda begränsningar av arbetstiden må

överskridas, men endast i den mån så är nödvändigt för undvikande av all­

varlig rubbning av företagets normala drift:

a) i fall av inträffad eller hotande olyckshändelse, i fall då trängande ar­

bete måste utföras å maskiner eller anläggningar eller i fall av force

majeure;

b) till mötande av oförutsedd frånvaro av en eller flera medlemmar av

ett skiftlag.

2. Arbetsgivaren åligger att utan dröjsmål underrätta vederbörande myn­

dighet örn all arbetstid, som uttagits med stöd av denna artikel och skälen

därför.

Artikel 7.

1. De i föregående artiklar bestämda begränsningar av arbetstiden må

överskridas beträffande vissa personer, vilkas ständiga närvaro är nödvän­

dig för slutförandet av blekning, färgning, beredning eller annan arbetsför­

rättning eller av en serie dylika förrättningar, som av tekniska skäl icke

kunna avbrytas utan skada å de under tillverkning varande produkterna och

som det till följd av exceptionella omständigheter icke varit möjligt att av­

sluta inom den normala tidsbegränsningen.

2. Vederbörande myndighet skall, efter hörande av befintliga arbetsgivar-

och arbetarorganisationer, som saken kan angå, bestämma de arbetsförrätt-

Bihatxg till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 45.

3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 45

(Bilaga).

ningar, å vilka föregående moment äger tillämpning, och de villkor, under

vilka momentet må tillämpas, ävensom det maximiantal timmar, under vilka

den åsyftade personalen må arbeta med stöd av nämnda moment.

Artikel 8.

1. På begäran av en arbetsgivare må vederbörande myndighet efter hö­

rande av befintliga arbetsgivar- och arbetarorganisationer, som saken kan

angå, bevilja ett antal övertidstimmar för vissa angivna kategorier av per­

soner att användas i exceptionella fall, då övertidsarbete är nödvändigt för

utförande av en eller flera arbetsförrättningar, som erfordras till möjlig­

görande, att arbetare i samma företag, sysselsatta med efterföljande förrätt­

ningar, kunna användas intill stadgade arbetstidsbegränsningar.

2. Vederbörande myndighet skall, efter hörande av befintliga arbetsgivar-

och arbetarorganisationer, som saken kan angå, bestämma det maximiantal

övertidstimmar, som må utgöras enligt moment 1 av denna artikel; sådant

bestämmande må dock icke möjliggöra, att någon person användes till mer

än sextio timmars övertidsarbete för år eller till mer än fyra timmars sådant

arbete för vecka.

3. Övertid, som utgjorts med stöd av bestämmelserna i denna artikel,

skall betalas efter en löneskala, som med minst tjugofem procent överstiger

den normala.

4. Vederbörande myndighet må med beviljande av ett belopp av över­

tid förbinda sådana villkor, som myndigheten anser lämpliga för ernående

av en progressiv minskning av beloppet övertid.

Artikel 9.

1. Vederbörande myndighet må tillåta, att de i föregående artiklar be­

stämda begränsningarna av arbetstiden överskridas under följande villkor:

a) att all arbetstid, som utgöres med stöd av denna artikel, anses såsom

övertid och betalas efter en löneskala, som med minst tjugofem procent

överstiger den normala;

b) att ej någon person med stöd av denna artikel sysselsättes mer än sjut­

tiofem övertidstimmar för år.

2. Vidare må i fall, då enligt den nationella lagstiftningen arbetstidsbe-

gränsningen för vecka måste strängt tillämpas varje vecka, vederbörande

myndighet medgiva tilläggsövertidstimmar, dock icke överstigande etthundra

för år och under villkor, att sådana timmar betalas efter en löneskala, som

med minst tjugofem procent överstiger den normala.

3. Vid beviljande av tillstånd, som avses i föregående moment, skall ve­

derbörande myndighet försäkra sig örn att övertid icke kommer att tagas

i ständigt bruk.

4. Vederbörande myndighet må lämna bemyndigande till övertidsarbete

med stöd av denna artikel allenast enligt författningar, som beslutits efter

hörande av befintliga arbetsgivar- och arbetarorganisationer, som saken kan

angå.

5. De i föregående moment omnämnda författningarna skola föreskriva:

a) det förfarande, som bör iakttagas vid beviljande av tillstånd åt arbets­

givare att uttaga övertid enligt denna artikel;

b) det maximiantal övertidstimmar, för vilka vederbörande myndighet må

bevilja dylikt tillstånd, och den lägsta förhöjning, som må tillämpas

för dessa övertidstimmar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45

(Bilaga).

35

Artikel 10.

För att underlätta en noggrann tillämpning av bestämmelserna i denna

konvention bör varje arbetsgivare:

a) medelst anslag eller på annat av vederbörande myndighet godkänt sätt

giva tillkänna:

i) de tider, då arbetet börjar och slutar;

ii) örn arbetet bedrives med skiftindelning, de tider, då varje skift

börjar och slutar;

iii) om ett tursystem tillämpas, beskrivning av systemet med däri in­

gripen timplan för varje person eller grupp av personer;

iv) de anordningar, som vidtagits i fall den genomsnittliga veckoarbets­

tiden beräknas med hänsyn till flera veckor;

v) sådana effektiva raster, som angivas i artikel 3;

b) på sätt vederbörande myndighet godkänt i en liggare anteckna alla de

arbetstimmar, som utgjorts enligt artikel 7, 8 eller 9 i denna konven­

tion jämte de därför utbetalade lönebeloppen.

Artikel 11.

Medlemsstat äger att suspendera tillämpningen av denna konventions be­

stämmelser under varje förhållande, som sätter den nationella säkerheten i

fara.

Artikel 12.

Under en tidrymd av högst två år från ikraftträdandet av denna konven­

tion för respektive medlemsstat må vederbörande myndighet godtaga över­

gående anordningar, som innebära:

a) etappvis skeende förkortning under nämnda tidrymd av arbetstiden

ned till de begränsningar, som angivas i föregående artiklar;

b) undantagande, helt eller delvis, under nämnda tidrymd från tillämp­

ning av denna konventions bestämmelser av vissa kategorier av arbe­

tare eller företag.

Artikel 13.

De årliga rapporter, som medlemsstaterna enligt artikel 22 i internatio­

nella arbetsorganisationens konstitution hava att avgiva rörande tillämn

nmgen av denna konvention böra innehålla fullständiga upplysningar rö­

rande särskilt:

b

a) de beslut, som fattats enligt artikel 1 moment 3 g) •

b) de undantag, som medgivits enligt artikel 2 och de villkor under vilka

dessa undantag beviljats;

c) tillämpning av bestämmelserna i artikel 3 moment 2;

cl) de bestämmande!!, som avses i artikel 4 moment 4*

e) de författningar, som beslutits enligt artikel 5;

f) de bestämmanden, som avses i artikel 7 moment 2;

g) de belopp av övertid, som beviljats med stöd av artikel 8;

h) den utsträckning, vari bestämmelserna i artikel 9 kommit till tillämp-

Artikel /4.

I överensstämmelse med artikel 19 moment 11 i internationella arbets-

orgamsahonens konstitution skall intet i denna konvention inverka på någon

lag, skiljedom, sedvanja eller överenskommelse mellan arbetsgivare och ar

betare, viken tillförsäkrar arbetarna gynnsammare villkor än dem som

toreskrivas i denna konvention.

’ m

36

Artikel 15.

För det fall konferensen skulle komma att antaga en senare konvention, vilken innebure sådana ändringar av förevarande konventions bestämmelser, som kunde synes påkallade med hänsyn till förhållandena i länder, varå ar­ tikel 19 moment 3 i internationella arbetsorganisationens konstitution äger tillämpning, skola förevarande konvention och den senare konventionen anses utgöra en och samma konvention.

Artikel 16.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas nationer­ nas förbunds generalsekreterare och registreras av honom.

Artikel 17.

Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av internatio­ nella arbetsorganisationen, vilkas ratifikation registrerats hos sekretariatet.

Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikationer blivit registrerade av generalsekreteraren.

Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader från den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 18.

Så snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbetsorga­ nisationen registrerats, skall nationernas förbunds generalsekreterare därom notificera alla medlemmarna av internationella arbetsorganisationen. Han skall likaledes notificera dem registreringen av ratifikationer, som senare del­ givits honom av andra medlemmar av organisationen.

Artikel 19.

1. Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år för­ flutit från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga den­ samma genom en skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekre­ terare för registrering. Uppsägning träder icke i kraft förrän ett år efter det den registrerats hos sekretariatet.

2. Varje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år efter utgången av den i föregående moment nämnda tioårsperioden gör bruk av den i denna artikel stadgade uppsägningstiden, skall vara bunden för en ny period av tio år och kan därefter, med iakttagande av de i denna artikel föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje tioårs­ period.

Artikel 20.

Vid utgången av varje tidrymd av tio år, räknat från denna konventions ikraftträdande, skall internationella arbetsbyråns styrelse förelägga general­ konferensen en redogörelse för tillämpningen av denna konvention och taga under övervägande, huruvida det finnes anledning att uppföra frågan om dess revision helt eller delvis på konferensens dagordning.

Artikel 21.

1. I fall konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision helt eller delvis av förevarande konvention, och den nya konventionen icke föreskriver annat,

Kungl. Maj:ts proposition nr 45

(Bilaga).

Kungl. Maj:ts proposition nr 45

(Bilaga).

37

a) skall en medlems ratifikation av den nya, reviderade konventionen, för

såvitt denna trätt i kraft, medföra omedelbar uppsägning av förevarande

konvention, oberoende av vad i artikel 19 här ovan stadgas;

b) skall från den dag, då den nya, reviderade konventionen träder i kraft,

förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

2. Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och

innehåll för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera den

nya, reviderade konventionen.

Artikel 22.

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga

vitsord.

7) Förslag till konvention (nr 62) angående säkerhetsföreskrifter

i byggnadsindustrien.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till

Genéve och där samlats den 3 juni 1937 till sitt tjugotredje sammanträde

och anser, att byggnadsindustrien erbjuder allvarliga risker för olycks­

fall, vilka det av såväl humanitära som ekonomiska skäl är nödvändigt

att minska,

samt beslutit antaga vissa förslag angående säkerhetsföreskrifter för

arbetare i byggnadsindustrien beträffande ställningar och lyftanordning­

ar, vilken fråga utgör den första punkten på dagordningen för sam­

manträdet,

och som, med hänsyn till lämpligheten av att standardisera minimi-

föreskrifter rörande säkerheten utan att pålägga alltför stränga skyldig­

heter till allmän tillämpning, anser den lämpligaste formen härför vara

ett förslag till internationell konvention, åtföljd av en rekommendation,

som innefattar ett typreglemente angående säkerheten,

antager denna, den tjugotredje dagen i juni år ett tusen nio hundra trettiosju

efterföljande förslag till konvention, som skall benämnas »Konvention angå­

ende säkerhetsföreskrifter (byggnadsindustri), 1937».

Del I. — Skyldigheter för dem, som biträtt konventionen.

Artikel 1.

1. Varje medlem av internationella arbetsorganisationen, vilken ratificerar

denna konvention, förbinder sig att hava en lagstiftning,

a) som tryggar tillämpningen av de allmänna bestämmelserna i delar II—

IV av denna konvention;

b) med stöd varav lämplig myndighet äger att utfärda författningar, som,

i den mån det är möjligt och önskvärt med hänsyn till förhållandena i

landet, giva förbindande kraft åt föreskrifter, likalydande eller likvär­

diga med föreskrifterna i det typreglemente, som är fogat till rekom­

mendationen angående säkerhetsföreskrifter (byggnadsindustri), 1937,

eller med föreskrifterna i något reviderat typreglemcnte, som senare

kan komma att anbefallas av internationella arbetskonferensen.

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 45

(Bilaga).

2. Varje sådan medlem åtager sig vidare att vart tredje år till internatio­ nella arbetsbyrån insända en rapport, vari uppgives, i vilken utsträckning för­ bindande kraft givits åt bestämmelserna i det typreglemente, som är fogat till rekommendationen angående säkerhetsföreskrifter (byggnadsindustri), 1937, eller till något reviderat typreglemente, som senare kan komma att anbefallas av internationella arbetskonferensen.

Artikel 2.

1. Den lagstiftning, som tryggar tillämpningen av de allmänna bestäm­ melserna i delar II—IV av denna konvention, skall äga tillämpning å alla på en byggnadsplats utförda arbeten, som stå i samband med uppförande, reparation, ändring, underhåll eller rivning av något slag av byggnader.

2. Nämnda lagstiftning må medgiva vederbörande myndighet att efter hörande av befintliga arbetsgivar- och arbetarorganisationer, som saken kan angå, från samtliga eller vissa av dess bestämmelser bevilja undantag för sådana arbeten, som i regel utföras under skäligen tillfredsställande s äker - hetsförhållanden.

Artikel 3.

Den lagstiftning, som tryggar tillämpningen av de allmänna bestämmel­ serna i delar II—IV av denna konvention, och de författningar, som be­ slutas av lämplig myndighet för att giva förbindande kraft åt det typregle­ mente, som är fogat till rekommendationen angående säkerhetsföreskrifter (byggnadsindustri), 1937, böra

a) fordra, att arbetsgivaren bringar nämnda lagstiftning och författningar

till alla därav berörda personers kännedom på ett av vederbörande myndighet godkänt sätt;

b) angiva de personer, som äro ansvariga för deras tillämpning;

c) stadga lämpliga straffpåföljder för kränkning av de ålagda förpliktel­

serna.

Artikel i.

Varje medlem, som ratificerar denna konvention, förbinder sig att upp­ rätthålla eller försäkra sig om att det ändock finnes ett inspektionssystem, som tryggar en effektiv tillämpning av bestämmelserna rörande säkerheten inom byggnadsindustrien.

Artikel 5.

1. För det fall en medlems territorium innefattar vidsträckta områden, yarest med hänsyn till befolkningens gleshet eller den ekonomiska utveck­ lingens tillstå.nd vederbörande myndighet finner det vara omöjligt att ge­ nomföra bestämmelserna i denna konvention, må myndigheten från konven­ tionens tillämpning fritaga dylika områden, antingen helt och hållet eller med sådana undantag beträffande särskilda orter eller särskilda slag av byggnadsarbeten, som densamma anser lämpliga.

2. Varje medlem skall i sin första årsrapport, som enligt artikel 22 i internationella arbetsorganisationens konstitution avgives rörande tillämp­ ningen av denna konvention, uppgiva varje område, för vilket den ämnar utnyttja bestämmelserna i denna artikel. Sedermera skall ingen medlem äga utnyttja bestämmelserna i denna artikel för annat än de områden, den sålunda uppgivit.

3. Varje medlem, som utnyttjat bestämmelserna i denna artikel, skall i följande årsberättelser uppgiva de områden, beträffande vilka den avstår från rättigheten att utnyttja nämnda bestämmelser.

39

Artikel 6.

Varje medlem, som ratificerar denna konvention, förbinder sig att årligen

till internationella arbetsbyrån meddela de senaste statistiska uppgifterna

rörande antal och klassificering av olycksfall, som drabbat personer, syssel­

satta med arbeten, vilka avses i denna konvention.

Del II. — Allmänna bestämmelser angående ställningar.

Artikel 7.

1. Lämpliga ställningar skola anordnas för arbetarna vid alla sådana ar­

beten, som icke utan fara kunna utföras från en stege eller med andra hjälp­

medel.

2. Ställningar må icke uppföras, nedtagas eller avsevärt ändras med

mindre det sker:

a) under ledning av kompetent och ansvarig person;

b) såvitt möjligt av kompetenta och vid detta slag av arbete vana arbetare.

3. Alla byggnadsställningar och därmed förbundna anordningar samt alla

stegar skola:

a) vara av fullgott material;

b) vara av erforderlig styrka med hänsyn till de laster och påkänningar,

för vilka de komma att utsättas;

c) hållas i gott stånd.

4. Ställningar skola vara så uppförda, att ingen del därav vid vanligt

bruk kan råka att förflyttas ur sitt läge.

5. Ställningar få icke överbelastas, och så vitt möjligt skall lasten jämnt

fördelas.

6. Innan lyftanordningar anbringas på ställningar, skola särskilda försik­

tighetsåtgärder vidtagas till säkerställande av styrkan och stabiliteten hos

ställningarna.

7. Ställningar skola periodvis inspekteras av en därtill kompetent person.

8. Arbetsgivare skall, innan han tillåter sina arbetare att använda en

ställning, vare sig den uppförts av dem eller icke, övertyga sig örn, att den­

samma fullt motsvarar denna artikels fordringar.

Artikel 8.

1. Arbetsplattformer, landgångar och trappor skola vara:

a) så uppförda, att ingen del av dem kan nedböjas alltför mycket eller

ojämnt;

b) så uppförda och underhållna, att de med hänsyn tagen till rådande

förhållanden såvitt möjligt förminska risken för personer att snava el­

ler halka;

c) fria från onödigtvis belamrande föremål.

2. Beträffande arbetsplattformer, landgångar, arbetsplatser och trappor,

vilkas höjd över marken eller golvet överstiger ett mått, som skall bestäm­

mas genom nationell lagstiftning, skall:

a) varje arbetsplattform eller landgång hava tätt golv för såvitt ej andra

lämpliga anordningar vidtagits till tryggande av säkerheten;

b) varje arbetsplattform eller landgång hava tillräcklig bredd;

c) varje arbetsplattform, landgång, arbetsplats eller trappa vara lämp­

ligen kringgärdad.

Artikel 9.

1. Varje öppning i golvet i en byggnad eller i en arbetsplattform skall,

utom för den tid och i den mån så erfordras för tillträde av personer eller

Kungl.

Maj.ts proposition

nr

45

(Bilaga).

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 45

(Bilaga).

för transport eller flyttning av material, vara försedd med lämpliga anord­ ningar till förhindrande, att personer eller gods falla ned genom densamma.

2. Då personer sysselsättas på tak, där det förefinnes risk för fall av personer eller material från en höjd, överstigande ett mått, som skall bestäm­ mas genom den nationella lagstiftningen, skola lämpliga försiktighetsåtgär­ der vidtagas till förebyggande, att personer eller föremål falla ned.

3. Lämpliga försiktighetsåtgärder skola vidtagas till förhindrande att per­ soner träffas av föremål, som kunna falla ned från ställningar eller andra arbetsplatser.

Artikel 10.

1. Från säkerhetssynpunkt tillfredsställande anordningar för tillträde skola vidtagas vid varje arbetsplattform eller annan arbetsplats.

2. Varje stege skall vara säkert fästad och av sådan längd, att den i var­ je läge, vari den användes, erbjuder säkert stöd för händer och fötter.

3. Varje plats, där byggnadsarbete bedrives, skall jämte tillträdesleder vara tillräckligt upplyst.

4. Tillfredsställande försiktighetsåtgärder skola vidtagas till förebyggan­ de av faror från elektriska anordningar.

5. Material på arbetsplatsen må icke uppstaplas eller placeras på sådant sätt, att det kan utsätta människor för fara.

Del III. — Allmänna bestämmelser angående lyftanordningar.

Artikel 11.

1. Maskiner och andra hjälpmedel för lyftning skola jämte fästanordning­ ar, förankringar och stöd:

a) vara av god, mekanisk konstruktion, utförda av fullgott material, av

tillräcklig styrka och utan synbara fel;

b) vara väl underhållna och i gott arbetsskick.

2. Alla linor, som användas för lyftning eller sänkning av material eller för upphängning, skola vara av god beskaffenhet och tillräcklig styrka samt utan synbara fel.

Artikel 12.

1. Maskiner och andra hjälpmedel för lyftning skola undersökas och ve­ derbörligen provas efter deras montering å arbetsplatsen och före deras an­ vändande samt med mellantider, som bestämmas av den nationella lagstift­ ningen, underkastas förnyade undersökningar på platsen.

2. Varje kätting, ring, krok, schacker lekare eller talja, som användes vid lyftning eller sänkning av material eller för upphängning, skall periodiskt undersökas.

Artikel 13.

1. Varje skötare av kran eller annan lyftanordning skall äga vederbörlig kompetens.

2. En må någon användas till skötsel av lyftanordning, därunder inbe­ gripen ställningsvinsch, eller till att giva signaler åt den, som sköter sådan an­ ordning, med mindre han nått viss ålder, som skall bestämmas av den na­ tionella lagstiftningen.

Artikel 14.

1. För varje lyftmaskin, kätting, ring, krok, schackel, lekare eller talja, som användes vid lyftning eller sänkning av last eller för upphängning, skall medelst lämpliga åtgärder bestämmas den högsta tillåtna belastningen.

41

2. Å varje lyftmaskin och varje annat i föregående moment omnämnt

hjälpmedel skall dess högsta tillåtna belastning vara tydligt angiven.

3. Beträffande lyftmaskiner med varierande högsta tillåtna belastning

skall varje sådan belastning jämte de förhållanden, varunder den är med­

given, vara tydligt angiven.

4. Ingen del av en lyftmaskin eller av ett hjälpmedel, som omnamnes i

moment 1 av denna artikel, må överbelastas utom vid provbelastning.

Artikel 15.

1. Motorer, kuggväxlar, transmissioner, elektriska ledningar och andra

farliga delar av lyftanordningar skola vara försedda med effektiva skydds­

anordningar.

.

......

2. Lyftanordningar skola vara försedda med hjälpmedel, som i möjligaste

mån förminska risken av lastens nedfallande, under det den lyftes eller

sänkes.

3. Lämpliga försiktighetsåtgärder skola vidtagas till förminskande i möj­

ligaste mån av risken för att någon del av lasten oavsiktligt förskjutes under

det den är upphängd.

Del IY. — Allmänna föreskrifter beträffande skyddsutrustning och första

hjälpen vid olycksfall.

Artikel 16.

1. All nödig personlig säkerhetsutrustning skall hållas tillgänglig för den

å arbetsplatsen använda personalen samt alltid vara i sådant skick, att den

omedelbart kan tagas i bruk.

2. Arbetarna skola tillhållas att begagna utrustning, som salunda ställes

till deras förfogande, och arbetsgivaren skall vaka över, att utrustningen på

lämpligt sätt användes av respektive arbetare.

Artikel 17.

När arbete försiggår i närheten av plats, där risk för drunkning förefinnes,

skall all nödig utrustning tillhandahållas och vara lätt tillgänglig, samt alla

andra nödiga åtgärder vidtagas för snabb räddning av personer i fara.

Artikel 18.

Lämpliga åtgärder skola vidtagas för lämnande av den första hjälpen vid

alla slag av skador, som sannolikt kunna uppkomma under arbetets lopp.

Kungl. May.ts proposition nr

45 (Bilaga).

Del Y. — Slutbestämmelser.

Artikel 19.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas nationer­

nas förbunds generalsekreterare och registreras av honom.

Artikel 20.

1.

Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av inter­

nationella arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av general­

sekreteraren.

. .

2.

Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifika­

tioner registrerats av generalsekreteraren.

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 45

(Bilaga).

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv må­

nader från den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 21.

Så snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbets­

organisationen registrerats, skall nationernas förbunds generalsekreterare

därom notificera alla medlemmarna av internationella arbetsorganisationen.

Han skall likaledes notificera dem registreringen av ratifikationer, som senare

delgivits honom av andra medlemmar av organisationen.

Artikel 22.

1- Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år

förflutit från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga

densamma genom en skrivelse, som delgives nationernas förbunds general-

sekreterare och av honom registreras. Uppsägningen träder icke i kraft

förrän ett år efter det den registrerats.

2. Varje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år

efter utgången av den i föregående stycke nämnda tioårsperioden gör bruk

av den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för

en ny period av tio år och kan därefter, med iakttagande av de i denna

artikel föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje

tioårsperiod.

Artikel 23.

Vid utgången av varje tidrymd av tio år, räknat från denna konventions

ikraftträdande, skall internationella arbetsbyråns styrelse förelägga general­

konferensen en redogörelse för konventionens tillämpning och taga under

övervägande, huruvida det finnes anledning att på konferensens dagordning

uppföra frågan örn dess revision helt eller delvis.

Artikel 24.

1. I fall konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision

helt eller delvis av förevarande konvention, och den nya konventionen icke

föreskriver annat,

a) skall en medlems ratifikation av den nya, reviderade konventionen, för

såvitt denna trätt i kraft, medföra omedelbar uppsägning av förevarande

konvention, oberoende av vad i artikel 22 här ovan stadgas;

b) skall från den dag, då den nya, reviderade konventionen träder i kraft,

förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

2. Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och

innehåll för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera

den nya, reviderade konventionen.

Artikel 25.

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga

vitsord.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45

(Bilaga).

43

8) a) Rekommendation (nr 53) angående säkerhetsföreskrifter i

byggnadsindustrien.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till

Genéve och där samlats den 3 juni 1937 till sitt tjugotredje samman­

träde

och besluta antaga vissa förslag angående säkerhetsföreskrifter för

arbetare inom byggnadsindustrien beträffande ställningar och lyft­

anordningar, vilken fråga utgör första punkten på dagordningen för sam­

manträdet,

samt beslutit, att dessa förslag skola taga form av ett förslag till inter­

nationell konvention, åtföljt av en rekommendation, innefattande ett

typreglemente rörande säkerheten,

antager denna, den tjugotredjedagen i juni år ett tusen nio hundra trettiosju

efterföljande rekommendation, som skall benämnas »Rekommendation an­

gående säkerhetsföreskrifter (byggnadsindustrien), 1937».

Med hänsyn till att det, för att intensifiera de bemödanden, som organisa­

tionens medlemmar göra i syfte att minska olycksfallsrisken inom byggnads­

industrien, är önskvärt att för granskning underställa dem ett typreglemente

rörande säkerheten och att på internationell basis anordna ett utbyte av de

erfarenheter, som vinnas vid tillämpning av detta reglemente;

med hänsyn till att konventionen angående säkerhetsföreskrifter (byggnads­

industrien), 1937, innehåller en serie av allmänna principer, som böra kom­

pletteras med detaljerade säkerhetsbestämmelser;

med hänsyn till att det följaktligen är önskvärt för organisationens med­

lemmar, som ratificera nämnda konvention, att .äga tillgång till ett typ­

reglemente, som meddelar de åtgärder, vilka erfarenheten visat vara av natur

att minska olycksfallsrisken;

med hänsyn till att det likaledes är önskvärt, att ett dylikt typreglemente

finnes tillgängligt till ledning för de medlemmar, vilka icke äro i stånd att

omedelbart ratificera konventionen angående säkerhetsföreskrifter (bygg­

nadsindustrien), 1937;

hemställer konferensen:

a) att varje medlem av internationella arbetsorganisationen måtte, där så

med hänsyn till de i landet rådande förhållanden låter sig göra och är

önskvärt, i möjligast fullständiga utsträckning genomföra bestämmel­

serna i bifogade typreglemente eller med dem likvärdiga;

b) att de medlemmar av internationella arbetsorganisationen, vilka icke

ratificerat konventionen angående säkerhetsföreskrifter (byggnads­

industrien), 1937, måtte frivilligt vart tredje år till internationella ar­

betsbyrån avgiva en rapport, som angiver den utsträckning, vari de

genomfört typreglementet.

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 45

(Bilaga).

Bilaga till rekommendationen angående

säkerhetsföreskrifter i byggnadsindustrien.

8) b) Typreglemente.

Del I. — Ställningar.

§ 1. — Arbeten som fordra användande av ställningar.

Lämpliga och tillräckliga ställningar skola anordnas för arbetarna vid allt ny­

byggnads-, ändrings-, underhålls-, reparations- eller rivningsarbete, som ej utan

risk kan utföras från en stege eller med andra hjälpmedel.

§ 2. — Uppförande av ställningar.

Ställningar må icke uppföras, nedtagas eller avsevärt ändras, med mindre det

sker under ledning av kompetent och ansvarig person och såvitt möjligt av arbe­

tare, som äro yrkesskickliga och väl förtrogna med detta slag av arbete.

§3. — Materialets beskaffenhet.

1.

Ställningar och därmed förbundna anordningar samt stegar skola vara ut­

förda av fullgott material och vara av sådan styrka, att de kunna uthärda den be­

lastning och de påkänningar, för vilka de kunna komma att utsättas.

2.

Delar av trä, som användas till ställningar, landgångar, passager och stegar

skola vara av god beskaffenhet, ha långa fibrer och befinna sig i gott stånd. De få

icke vara målade eller eljest behandlade på något sätt, som kan dölja befintliga

fel.

3. Timmer, som användes till ställningar, skall vara fullständigt avbarkat.

4. Bräden och plankor, som användas till ställningar, skola i erforderlig mån

skyddas mot sprickbildning.

5. Delar av järn, som användas till ställningar, få icke ha sprickor, vara an­

gripna av rost eller förete andra fel av beskaffenhet att menligt inverka på deras

styrka.

6.

Spikar av gjutjärn få ej användas.

§4-. — Granskning och förvaring av material.

1.

Innan en ställning uppföres, skola dess samtliga delar, inklusive maskiner

och linor, granskas av sakkunnig person, och få delarna icke användas med mindre

de i alla avseenden äro av beskaffenhet, som fordras med hänsyn till deras an­

vändning.

2.

Linor, som kommit i beröring med syror eller andra frätande ämnen eller

som på annat sätt äro felaktiga, få ej användas.

3. Material, som användes vid uppförande av ställningar, skall förvaras på till­

fredsställande sätt och hållas skilt från material, som är olämpligt för sådant ända­

mål.

§5. — Tillhandahållande och användande av material för och underhåll av

ställningar.

1. Tillräckligt material skall tillhandahållas och användas vid uppförande av

ställningar.

2. 1) Varje ställning skall hållas i gott stånd, och varje dess del skall vara fäs­

tad på sätt, att den ej kan rubbas vid vanligt användande.

2) Ställning må icke delvis nedtagas och lämnas i sådant skick, att den kan

användas, med mindre den återstående delen fortfarande motsvarar be­

stämmelserna i detta reglemente.

45

§6. — Spirställningar.

1. Spiror, stolpar och stöd i ställningarna skola:

1) vara vertikala eller något lutande inemot byggnaden och

2) placerade så nära varandra, att de under alla omständigheter tillförsäkra

ställningen stabilitet.

2. Spirornas stabilitet skall säkras:

a) genom nedgrävning till erforderligt djup allt efter markens beskaffenhet

eller

b) genom uppställande på plankor eller annat lämpligt underlag på sådant

sätt, att de hindras från att glida, eller

c) på annat lämpligt sätt.

3. Då två ställningar mötas vid en byggnads hörn, skall en spira vara uppställd

ställningarnas yttre hörn.

4. 1) Horisontalband skola vara praktiskt taget horisontella och säkert fästade

vid spirorna medelst bultar, krampor, linor eller pa annat effektivt sätt.

2) Ändarna av två efter varandra och på samma nivå liggande horisontal­

band skola vara säkert sammanfogade vid en spira, för såvitt ej särskilda

anordningar, beredande samma säkerhet, äro vidtagna.

5. 1) Bommar skola vara raka och väl fästade vid horisontalbanden.

2) Örn horisontalband ej användas, skola bommarna fastsättas vid spirorna

och stöda på säkert fästade klotsar.

3) Bommar, vilkas ena ände uppbäres av mur, skola vid denna ände hava

en plan upplagsyta av minst 10 cm djup.

4) Bommarnas dimensioner skola vara tillräckliga för den belastning, som de

skola uppbära.

5) Avståndet mellan två efter varandra följande bommar, som uppbära en

plattform, skall bestämmas med hänsyn till ifrågakommande belastning och

beskaffenheten av plattformens golv.

6) I allmänhet må detta avstånd icke överstiga 1 m, då plankornas tjocklek

understiger 40 mm, 1.50, då plankornas tjocklek understiger 50 mm eller

2 m, då plankorna hava en tjocklek av 50 mm eller mera.

7) De i punkt 5: 6) angivna fordringarna skola icke gälla beträffande platt­

former, som äro avsedda att uteslutande uppbära lätt byggnadsmaterial,

men får i sådant fall avståndet mellan bommarna icke överstiga 2 m.

§7. — Stegställningar.

1. Stegställningar må ej användas för andra arbeten än sådana, som endast er­

fordra lättare arbetsmaterial (putsning, målning o. dyl.).

2. De stegar, som tjäna såsom spiror för stegställningar:

a) skola vara av tillräcklig styrka och

b) skola antingen:

i) vara nedgrävda i marken till erforderligt djup allt efter markens beskaf­

fenhet eller

ii) vara uppställda på underlagsplattor eller plankor på sådant sätt, att de

båda sidostyckena i varje stege vila jämnt på underlaget; de skola även

vara säkert fästade vid sin nedre ända till undvikande av glidning.

3. Örn en stege användes till förlängning av en annan, skola de båda stegarna

täcka varandra på en längd av minst 1.50 m och vara säkert hopfogade.

§8. — Spir- och stegställningars stabilitet.

1. Varje ställning skall vara tillräckligt och på betryggande sätt stagad.

2. Varje ställning skall, såvida den ej är fristående, vara på lämpliga avstånd

i vertikal och horisontell led fast förbunden med byggnaden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 45

(Bilaga).

46

3. Om ställningen är fristående, skall åtminstone Vs av bommarna kvarlämnas,

till dess ställningen definitivt nedtages; dessa bommar skola förbliva säkert fästade

vid horisontalbanden respektive spirorna.

4. Alla slags ställningar eller anordningar, som tjäna att uppbära arbetsplattfor-

mer, skola vara solitt utförda, hava stadigt underlag samt vara stabiliserade me­

delst lämpliga stag eller strävor.

o 5- Lösa tegelstenar, avloppsrör, skorstenspipor eller annat olämpligt material

far icke användas för uppförande av eller som stöd för ställningar.

§ 9. — Utliggarställningar.

1. Utliggarställningar skola:

a) säkert fästas och förankras i byggnadens inre;

b) hava bärbjälkar av sådan längd och tvärsektion, som säkerställa ställningarnas

styrka och stabilitet, och

c) vara på betryggande sätt stagade och understödda.

2. Endast bärkraftiga delar av byggnaden få användas till stöd för ställningar.

3. Örn arbetsplattformer vila på i muren införda bärbjälkar, skola dessa vara

tillräckligt stagade, gå genom muren och vara säkert fästade på andra sidan muren.

§ 10. — Konsoiställningar.

Konsolställning, som uppbäres av krokar, indrivna i muren, eller krampor, får

ej användas, med mindre konsolerna äro av tillräcklig styrka, tillverkade av lämp­

lig metall och fästade i muren på betryggande sätt.

§ ii- — Tunga hängställningar med rörliga plattformer.

1. Tunga hängställningar skola motsvara efterföljande bestämmelser.

2. Utliggarna skola vara:

a) av sådan styrka, att de säkerställa ställningens bärkraft och stabilitet;

b) anbragta vinkelrätt mot byggnadens fasad samt

c) noggrant placerade på sådant avstånd från varandra, att de svara mot bom­

mar eller byglar.

3. Utliggarna skola skjuta ut från byggnaden på sådant sätt, att plattformen ej

hänger mer än 10 cm från byggnadens fasad.

4. 1) Utliggarna skola vara säkert förankrade i byggnaden medelst bultar eller

på annat likvärdigt sätt.

2) Förankringsbultarna skola vara väl åtdragna och på säkert sätt förbinda

utliggarna med byggnadens stomme.

5. Användande av motvikter till fasthållande av dessa ställningars utliggare är

förbjudet.

6. Stoppbultar skola placeras vid ändan av varje utliggare.

7. De byglar, som tjäna till fäste för linorna vid utliggarna, skola placeras rätt

över centra av spelens lintrummor på den rörliga plattformen. Linkausen skall

vara fästad i centrum av den krökta bulten i bygeln.

8. Lämpliga^ bommar eller upphängningsjärn skola uppbära plattformerna och

vara fästade på lämpligt sätt, så att de förhindra varje rubbning. Upphängnings-

järnen skola vara hopfogade medelst skarvplåtar.

9. De linor, som användas för upphängning, skola:

a) vid alla tillfällen hava en säkerhetsfaktor av minst 10, beräknad med hänsyn

till den maximala belastning, som linorna kunna få, samt

b) vara av sådan längd, att vid plattformens lägsta läge minst två varv av linan

finnas kvar på varje trumma.

10. Spelen på dessa ställningar skola vara så konstruerade, att deras rörliga de­

lar äro lätt tillgängliga för inspektion.

Kungl. Maj.ts proposition nr 45

(Bilaga).

Kungl. Maj:ts proposition nr 45

(Bilaga).

47

§ 12. — Lätta hångställningar med rörliga plattformer.

1. Lätta hängställningar skola motsvara efterföljande bestämmelser.

2. Utliggarna skola vara av tillräcklig längd och tvärsektion samt på lämpligt

sätt inpassade och understödda.

3. 1) Utliggarnas inre ändar skola vara säkert fästade.

2) Om utliggarna kvarhållas medelst ballastsäckar eller andra motvikter av

löst material, skola säckarna eller de andra motvikterna vara stadigt sur­

rade vid utliggarna.

4. Plattformens längd får ej överstiga 8 m.

5. Plattformen skall uppbäras av åtminstone 3 Unor, vilkas inbördes avstånd ej

får överstiga 3 m. Ingen mellanlina får vid något tillfälle vara mera spänd än de

två ytterlinorna.

6. Upphängningsblocken skola vara fastsätta vid plattformerna medelst starka

järnband, som äro säkert fästade samt löpa kring sidorna och botten av plattfor­

men. Järnen skola vara försedda med hål för linornas fästande.

7. Hängställningar, varå arbetarna arbeta i sittande ställning, skola vara för­

sedda med avvisare för att hålla plattformen på ett avstånd av minst 30 cm från

väggen och förhindra, att arbetarna skada sina knän, om ställningen gungar.

§13. — Andra hängställningar.

1. Tunna, stor korg, båtsmansstol eller liknande anordning må endast under ex­

ceptionella omständigheter och för arbete av kort varaktighet användas som häng-

ställning, och skall i sådant fall arbetet övervakas av ansvarig person.

2. Då dylik anordning användes som hängställning:

a) skall den uppbäras av linor med säkerhetsfaktor av minst 10, beräknad med

hänsyn till hela lasten inklusive anordningens egen vikt, samt

b) skola nödiga försiktighetsmått vara vidtagna till förhindrande, att arbetarna

falla ned.

3. När en tunna eller stor korg användes som hängställning, skall den:

a) vara minst 75 cm djup samt

b) uppbäras av två starka järnband, säkert fastsätta och löpande runt sidorna

och bottnen samt försedda med hål för linornas fästande.

§ 14. —- Transport och förvaring av material pä ställningar. Fördelning

av lasten.

1. Forsling av material på eller till en ställning skall utföras varsamt, så att icke

någon häftig stöt gives åt ställningen.

2. Lasten på en ställning skall såvitt möjligt fördelas jämnt och i varje fall så,

att farlig rubbning av jämvikten icke uppkommer.

3. Under användandet av en ställning skall ständigt tillses, att densamma ej över­

belastas samt att material ej onödigtvis lagras på densamma.

§ 15. — Uppställande av lyftanordningar pä ställningar.

1. Då en lyftanordning skall uppställas på en ställning, skola:

a) ställningens delar noggrant besiktigas och, örn så erfordras, förstärkas;

b) bommarna fästas så, att de ej kunna rubbas, samt

c) spirorna örn möjligt fast förbindas med motståndskraftig del av byggnaden,

där lyftanordningen skall uppställas.

2. Örn lyftanordningens plattform icke styres av gejder eller lasten under lyft­

ning eller sänkning kan komma i beröring med ställningen, skall till ställningens

hela höjd uppsättas en vertikal vägg, som hindrar lasten att fastna i ställningen.

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 45

(Bilaga).

§16. — Periodisk besiktning av ställningar.

Ställningar skola inspekteras av kompetent person:

a) åtminstone en gång i veckan samt

b) efter varje period av oväder och varje längre avbrott i arbetet.

§ 17. — Undersökning av ställningar, innan de tagas i bruk, särskilt av sådana,

som uppförts av andra entreprenörer.

Varje ställning, vare sig den uppförts av den arbetsgivare, som ställer den till sin

personals förfogande, eller icke, skall:

a) innan den tages i bruk, undersökas av kompetent person till säkerställande

bland annat:

i) att ställningen är solid;

ii) att det material, som använts för dess uppförande, är i gott stånd;

iii) att ställningen är tillfredsställande med hänsyn till det bruk, vartill den

är ämnad, och

i v) att föreskrivna skyddsanordningar befinna sig på sina platser;

b) hållas i gott stånd under hela den tid, den användes.

§18. — Arbet splattf Örmer.

1. Varje arbetsplattform, som befinner sig mer än 2 m över mark eller golv,

skall hava tätt golv.

2. 1) Plattform skall hava en med hänsyn till arbetets natur tillräcklig bredd,

och skall denna vara sådan, att å varje del av plattformen finnes passage

örn minst 60 cm, som är fri från fasta hinder och upplagt material.

2) I intet fall må plattforms bredd understiga:

a) 60 cm, örn plattformen användes endast såsom golv och ej för upplag

av material;

b) 80 cm, om densamma användes för upplag av material;

c) 110 cm, örn densamma användes för uppbärande av en högre upp be­

fintlig plattform;

d) 130 cm, örn densamma användes för fin- eller grovhuggning av sten;

e) 150 cm, om densamma användes för uppbärande av en högre upp be­

fintlig plattform och tillika för fin- eller grovhuggning av sten.

3. Maximibredden av arbetsplattform, vilande å bommar, må i regel ej överstiga

160 cm.

4. Arbetsplattform, som utgör del av en spirställning, får ej placeras högre än

1 m under spirornas topp.

5. Bräder eller plankor, som utgöra del av en arbetsplattform eller vilka använ­

das som fotbräden, skola hava:

a) en tjocklek, som med hänsyn till avståndet mellan bommarna erbjuder full

säkerhet men under inga förhållanden får vara mindre än 2.5 cm och

b) en bredd av minst 20 cm.

6. Bräde eller planka, som utgör del av en arbetsplattform, får ej skjuta utan­

för sitt ändstöd mer än fyra gånger brädets eller plankans tjocklek.

7. Bräden eller plankor få icke med ändarna täcka varandra, med mindre för­

siktighetsåtgärder, såsom påläggning av fasade stycken, vidtagas till minskande till

ett minimum av risken för arbetarna att snava och till underlättande av transport

med skottkärror.

8. Varje bräde eller planka, som utgör del av en arbetsplattform, skall vila på

minst tre stöd, för såvitt ej avståndet mellan stöden samt tjockleken av brädet eller

plankan är sådant, att varje risk för vippning eller farlig nedböjning är utesluten.

9. Plattformer skola utföras så, att bräden eller plankor i desamma icke vid

vanligt bruk kunna rubbas ur sina lägen.

Kungl.

Maj.ts proposition nr 4ö

(Bilaga).

49

10. Där så är möjligt, skall plattform skjuta ut minst 60 cm förbi byggnads vägg.

11. Varje del av en arbetsplattform eller annan arbetsplats, från vilken en per­

son kan falla mer än 2 m, skall vara försedd:

a) med ett eller flera lämpliga skyddsräck, som skola hava en tvärsektion av

minst 30 cm2 och vara anbragta minst 1 m över plattformen och över varje

å densamma anordnad förhöjd arbetsplats samt så, att ej tomrummet under

något skyddsräck överstiger 85 cm;

b) med fotbräden av sådan höjd, dock ej mindre än 15 cm, att de förhindra ma­

terial och verktyg att falla ned. Fotbrädena skola vara anbragta så tätt in­

till plattformen som möjligt.

12. Skyddsräck, fotbräden och andra skyddsanordningar, skola bibehållas på

sina platser, utom under den tid och i den utsträckning, som erfordras för att be­

reda personer tillträde eller möjliggöra transport av material.

13. Skyddsräck och fotbräden på en ställningsplattform skola vara fästade på

spirornas insida.

14. Hängställningars plattformer skola på alla sidor vara försedda med skydds­

räck och fotbräden, likväl:

a) må skyddsräck på sidan åt väggen ej hava större höjd än 70 cm, örn arbetet

icke medgiver större höjd, samt

b) må skyddsräck och fotbräden, om arbetarna arbeta sittande på plattformen,

ej fordras på sidan åt väggen; i dylika fall skola på plattformen anbringas li­

nor eller kättingar, som erbjuda arbetarna säkert fäste för händerna, örn nå­

gon skulle råka halka.

15. Avståndet mellan vägg och plattform skall vara så litet som möjligt, utom

i de fall då arbetarna arbeta sittande på plattformen, då avståndet icke får över­

stiga 45 cm.

§ 19. — Landgångar, passager och trappor.

1. Varje landgång eller passage, varav någon del befinner sig iner än 2 m över

marken eller golvet, skall:

a) hava tätt golv och

b) vara minst 50 cili bred.

2. Maximilutningen av landgångar eller passager får ej överstiga 60 cm per

meter.

3. Om landgång eller passage användes för materialtransport, skall lämnas fri

plats, som:

a) är tillräckligt bred för materialtransport utan att skyddsräcken eller fotbrä­

den behöva borttagas;

b) under inga förhållanden får hava mindre bredd än 65 cm.

4. Plankor, som ingå i landgång eller passage, skola vara så fästade och under­

stödda, att alltför stor eller ojämn nedböjning förhindras.

5. I fall, där lutningen nödvändiggör förbättrat fotfäste, och i varje fall, där lut­

ningen överstiger 25 cm per meter, skola lämpliga stegläkt:

a) vara anbragta med passande mellanrum och

b) sträcka sig över landgångens hela bredd; de må dock vid landgångens mitt

förete ett avbrott örn 10 cili, avsett alt underlätta framförandet av skottkärror.

6. Trappor skola förses med skyddsräck utefter hela sin längd.

7. Landgångar, passager och trappor, varifrån personer kunna falla ned mel­

ån 2 lii, skola vara försedda med:

a) ett eller flera lämpliga skyddsräck nied en tvärsektion av minst 30 cili5 och

anbragta minst 1 m över landgången, passagen eller trappan men på sådant

sätt, att ej tomrummet under något räck överstiger 85 cm;

b) fotbräden av sådan höjd, dock ej mindre än 15 cm, att de förhindra material

eller verktyg att falla ned från landgången, passagen eller trappan; fotbrädena

skola anbringas så nära landgången, passagen eller trappan sorn möjligt.

Bihang till riksdagens protokoll 1938.

1 sami Nr 45.

4

50

Kungl. Maj.ts proposition nr -15

(Bilaga).

§ 20. — Allmänna regler rörande plattformer, landgångar, passager och trappor.

1. Varje plattform, landgång, passage eller trappa skall hållas fri från onödiga

hinder, skräp etc.

2. Lämpliga åtgärder skola vidtagas till förhindrande att en plattform, land­

gång, passage eller trappa blir hal.

3. Ingen del av en arbelsplattform, landgång eller passage får vara upplagd på

lösa tegelstenar, avloppsrör, skorstenspipor eller annat löst eller olämpligt material.

4. Arbetsplattform, landgång eller passage får ej vara upplagd på takränna, bal­

kong eller dess bröstvärn, åskledare eller annan olämplig del av byggnad.

5. Arbetsplattform, landgång eller passage får ej tagas i bruk såsom arbets­

plats, förrän den är färdigbyggd och motsvarar förevarande bestämmelser samt fö­

reskrivna skyddsanordningar blivit på tillfredsställande sätt anbragta.

§ 21. — Bockställningar.

1. Det är förbjudet att använda bockställning:

a) som har mer än två lag landgångar över varandra;

b) vars höjd över mark eller golv överstiger 3 m eller

c) som är uppställd på en hängställning.

2. Bredden av bockställning, uppställd på en plattform, skall vara sådan, att den

lämnar tillräckligt utrymme på plattformen för materialtransport och för personer

att passera.

3. Bockarna skola vara säkert fastgjorda till förhindrande att de rubbas.

§ 22. — Stegar.

1. Stege, vilken användes som förbindelsemedel, skall räcka minst 1 m över den

högsta plats, som någon, vilken betjänar sig av stegen, kan uppnå, eller ock skall

stegens ena sidostycke förlängas till nämnda höjd och tjänstgöra såsom ledstång.

2. Stegar få ej uppställas på lösa tegelstenar eller annat löst material utan skola

hava ett jämnt och fast underlag.

3. Stege:

a) skall vara säkert fästad, så att den ej kan oavsiktligt rubbas från sin övre el­

ler nedre stödpunkt;

b) skall, örn den ej kan på betryggande sätt fästas upptill, vara säkert fästad

nedtill;

c) skall, örn den ej heller kan fästas nedtill, stödjas av en man, placerad vid

stegens nedre ända, för att hindra stegen från att glida.

4. Alltför stor böjning av en stege skall förhindras.

5. Stegar skola jämnt och lämpligt stödja på sina sidostycken.

6. Örn stegar förbinda olika ställningsplan:

a) skola de vara uppställda i zig-zag;

b) skall ett inskyddat vilplan med minst möjliga passageöppning anordnas vid

varje ställningsplan.

7. Stege, som saknar någon pinne eller har någon bristfällig sådan, får ej an­

vändas.

8. Stege, som har en eller flera pinnar fästade med spikar eller på annat liknan­

de sätt, får ej användas.

9. Stegar av trä skola hava:

a) sidostycken av erforderlig styrka, tillverkade av virke, som är fritt från syn­

bara fel och har fibrerna löpande i längdriktningen, och

b) pinnar, som äro tillverkade av virke, fritt från synbara fel, och som äro in­

fällda i sidostyckena så att ej någon pinne är fäst endast medelst spikar.

10. Plåtslagares och målares stegar få ej användas av arbetare inom andra fack.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45

(Bilaga).

51

§ 23. — Skydd vid öppningar.

1. öppning, upptagen i byggnads golv eller i en arbetsplattform, för hisstrum-

ma eller trappa, upphissning av material, passage för arbetare eller för annat ända­

mål, skall vara försedd med:

a) ett eller flera lämpliga skyddsräck med tvärsektion av minst 30 cm2, an-

bragta minst 1 m över golvet eller plattformen och så, att ej tomrummet

under något räck överstiger 85 cm;

b) fotbräden av sådan höjd, dock ej understigande 15 cm, att de förhindra ma­

terial och verktyg att falla ned från golvet eller plattformen; fotbrädena

skola anbringas så nära golvet eller plattformen som möjligt.

2. Öppning i vägg, som befinner sig lägre än 1 m från golv eller plattform, skall:

a) förses med ett eller flera lämpliga skyddsräck med en tvärsektion av minst

30 cm2, anbragta minst 1 m över golvet eller plattformen, och så, att ej tom­

rummet under något räck överstiger 85 cm;

b) om så erfordras, förses med fotbräde av sådan höjd, dock ej understigande

15 cm, att den förhindrar material och verktyg att falla ned; detta bräde

skall anbringas så nära golvet, plattformen eller öppningens nedre sida som

möjligt.

3. Skyddsräck skall, med undantag för det i punkt 4 härnedan angivna fall,

lämnas kvar, till dess det blir nödvändigt borttaga det vid öppningens definitiva

tillslutande.

4.

Skyddsanordningar vid öppningar må endast borttagas under den tid och i

den utsträckning, som erfordras för att möjliggöra tillträde av personer eller tran­

sport eller förflyttning av material; de skola omedelbart därefter åter anbringas å

sina platser.

5. När arbete utföres på eller över ett öppet bjälklag, skall detta på betryggande

sätt täckas med plank eller bräder eller skola andra effektiva anordningar vid­

tagas till förhindrande, att personer falla ned.

§ 24. — Arbete på tak.

1. Ej må någon sysselsättas på tak, därest på grund av takets lutning, takytans

beskaffenhet eller väderleksförhållandena fara för fall föreligger, med mindre be­

tryggande åtgärder äro vidtagna till förhindrande, att personer eller föremål falla

ned.

2. På tak, som äro täckta av glas eller annat mindre bärkraftigt material, skola

särskilda åtgärder vidtagas till förhindrande, att arbetarna av ovarsamhet beträda

dylika delar och till underlättande av riskfritt reparationsarbete

3. 1) Endast vana arbetare, vilka äro fysiskt och psykiskt lämpliga, få syssel­

sättas med något mer avsevärt arbete på yttertak, som har en lutning

överstigande 34° (2:3) eller som är halt.

2) När någon sysselsättes med dylikt arbete:

a) skola såvitt möjligt följande anordningar finnas vidtagna:

i) lämpliga skyddsräcken;

ii) lämplig arbetsplattform, .säkert upplagd och med en bredd icke un­

derstigande 40 cm;

iii) lämpliga och tillräckliga stegar, lejdare eller krypbräder, som äro

säkert fastsätta;

b) och då det är omöjligt att vidtaga sådana anordningar, som omnämnts

under a):

i) skola säkerhetsbälten med linor, som möjliggöra för arbetarna att

bereda sig säkert fäste vid byggnaden, tillhandahållas arbetarna och

användas av dem;

ii) skall, örn säkerhetslinan ej kan beredas .säkert fäste vid byggnaden,

annan person fasthålla linan på betryggande sält.

52

Kungl. Maj.ts proposition

nr

45

(Bilaga).

§ 25. — Diverse föreskrifter.

1. Varje plats, där personer, som arbeta eller passera, äro utsatta för att träffas

av material, verktyg eller andra föremål, som falla ned från en höjd, överstigande

3.50 m. skall förses med skyddstak, såvida ej andra verksamma åtgärder äro vid­

tagna till förhindrande att föremål falla ned från sådan höjd.

2. Ställningsmaterial, verktyg eller andra föremål få ej kastas ned utan skola

på lämpligt sätt nedsänkas.

3. Till varje arbetsplattform eller annan arbetsplats skall finnas lillträdesled,

som är på betryggande sätt skyddad.

4. Varje arbetsplats och annan plats, vartill personer böra hava tillträde, även­

som tillträdeslederna till sådana platser skola vara tillräckligt belysta.

5. Särskild belysning skall, då så erfordras, anordnas vid alla ställnings- eller

byggnadsdelar, där upphissning av material förekommer.

6. Vid uppförande, reparation, förändring, underhåll eller rivning av byggnad

skola erforderliga åtgärder vidtagas till förhindrande, att arbetarna komma i be­

röring med elektriska ledningar eller apparater, därunder även inbegripet lågspän-

ningsledningar och -apparater.

7. Utskjutande spikar skola slås in på eller borttagas från allt material, som an­

vändes till ställningar eller formar.

8. Material å byggnadsplatsen får ej uppstaplas eller uppläggas på sätt, som kan

utsätta någon person för fara.

Del II. — Lyftanordningar.

§ 26. — Allmänna bestämmelser.

1. Bärande konstruktion, maskineri samt förankrings- och fästanordningar för

varje kran eller spel ävensom för övriga slag av lyftmaskiner samt för lyftblock

skola:

a) vara av god mekanisk konstruktion, av fullgott material och erforderlig styr­

ka samt fria från fel;

b) vara väl underhållna och i gott arbetsskick samt

c) i den omfattning, konstruktionen det medgiver, minst en gång i veckan un­

dersökas på platsen av maskinskötaren eller annan kompetent person.

2. Lämpliga åtgärder skola vidtagas för fastställande av lyftanordnings högsta

tillåtna belastning.

3. Högsta tillåtna belastning skall tydligt angivas:

a) på varje spel och block, som användes vid lyftning eller sänkning av last;

b) på varje kranspira eller mast, som användes vid lyftning eller sänkning av

last örn 1 000 kg eller mer, samt

c) på varje kran.

4. På kran med höj- och sänkbar utliggare skall den vid olika lutnings vinklar

för utliggaren tillåtna högsta belastningen vara tydligt angiven.

5.

Kran, spel eller annan lyftanordning eller del av sådan anordning får icke,

med undantag för det fall, som angives i följande punkt, utsättas för större be­

lastning än den högsta tillåtna.

6. Vid prövning av kran eller annan lyftanordning må den högsta tillåtna be­

lastningen överskridas i den utsträckning, som den för provningen utsedda, kom­

petenta personen medgiver.

7. Medan lyftanordning användes, skola effektiva åtgärder vara vidtagna till

förhindrande, att någon uppehåller sig eller passerar under lasten.

8. Last må ej lämnas hängande i lyftanordning, med mindre denna står under

effektiv kontroll av ansvarig person, så länge lasten förblir hängande.

9. Skötare av kran eller annan lyftanordning skall vara vederbörligen kvalifi­

cerad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45

(Bilaga).

53

10. Person under 18 år får ej användas för manövrering av lyftanordning, där­

under inbegripet ställningsspel, eller för att giva signal till den, som manövrerar

lyftanordningen.

11. Under vanliga arbetsförhållanden bör endast en person utses att ansvara för

all signalering till kranföraren.

12. När lyftning eller säkning av material utföres med tillhjälp av kran och

kranföraren eller den person, som manövrerar kranen, icke kan se lasten i alla

olika lägen, skall en eller flera signalmän utplaceras, så att någon av dem alltid

kan se lasten på dess väg och giva kranföraren eller den, som manövrerar kranen,

erforderliga signaler.

13. 1) För varje manöver, som skall utföras, skall tydlig signal vara fastställd.

Den skall vara sådan, att den lätt kan höras eller ses av den person, till

vilken den gives.

2) Örn ljud-, färg- eller ljussignal användes, skall densamma givas nied till­

hjälp av effektiv anordning.

3) Signalledning skall vara tillfyllestgörande skyddad mot oavsiktlig be­

röring.

14. Motorer, kuggväxlar, transmissioner, elektriska ledningar och andra farliga

delar av lyftanordningar skola vara försedda med betryggande skyddsanordningar,

som icke få borttagas under det respektive del av lyftanordningen är i bruk. Örn

skyddsanordningar måst borttagas, skola desamma fortast möjligt åter anbringas av

de personer, som borttagit dem, och i varje fall, innan respektive del av lyftanord­

ningen ånyo tages i normalt bruk.

15. Vid kran eller liknande lyftanordning skall för föraren finnas säker och

täckt förarhytt.

16. 1) Där så skäligen låter sig göra, skall på varje kran eller annan lyftanord­

ning förarhytt vara fullt iordningställd, innan lyftanordningen tages re­

gelbundet i bruk; eljest skola andra lämpliga anordningar vara vidtagna

till skydd för den, som manövrerar lyftanordningen, mot väder och vind.

2) Under kall väderlek skall förarhytten vid varje maskindriven kran eller

annan lyftanordning vara tillräckligt uppvärmd på lämpligt sätt.

§ 27. —- Spel och lyftblock.

1. Ramverk vid spel skall till alla delar vara utfört av järn.

2.

När stållina användes, må trummans eller skivans diameter icke vara mindre

än 400 gånger lintrådens diameter. Vid tillämpning av denna bestämmelse skall

hänsyn ej tagas lill linans kärntråd.

3. Är lintrumma försedd nied spår:

a) skola dessas radie vara ungefär lika med och i intet fall mindre än linans;

b) skall spårens stigning aldrig vara mindre än linans diameter.

4. Lintrumma skall vara försedd med sidoflänsar, som hindra linan från att

glida av trumman.

5. Kranar och spel skola vara försedda med en eller flera effektiva bromsar

jämte annan skyddsutrustning, som kan vara erforderlig för att hindra hängande

last från att falla.

6.

På varje spel skall manöverspaken vara försedd med lämplig låsanordning.

7. Å ångdriven lyftanordning skall manöverspaken för omkastning av rörelse­

riktning vara försedd med lämplig fjäderspärranordning.

§ 28. — Upphöngnings- och fastsiittningsanorclningar.

1. Linor, som användas vid lyftanordningar för lyftning eller sänkning av ma­

terial, skola vara så långa, att vid varje moment av arbetet minst två varv återstå

på trumman.

54

Kungl. Majlis proposition nr 45

(Bilaga).

2.

Lina får ej användas på trumma med spår eller skiva, om linans diameter

är större än vidden av trummans eller skivans spår.

3.

Stållina skall vid maximalbelastning hava en säkerhetskoefficient av minst 6.

Vid dimensionering av linan förutsättes denna endast vara utsatt för dragning.

4.

Finnes knut å kätting eller stållina, får denna ej användas för lyftning el­

ler sänkning av last.

5.

Stållina eller kätting, avsedd för lyftning av last eller utliggare, skall vara

säkert fästad vid trumman å den kran eller spel, där den användes.

6. Provisorisk fastsättning eller skarvning av lina, kätting eller annan anord­

ning, som användes vid uppsättandet eller nedtagandet av kran, skall erbjuda be­

tryggande säkerhet.

7.

Lina, som användes för lyftning eller sänkning eller för upphängning av

material, skall vara av tillfredsställande kvalitet och tillräcklig styrka samt felfri.

8. Kätting, ring, krok, schackel, lekare eller block, som användes för lyft­

ning, sänkning eller upphängning av material, skall vara provad och märkt med

tydliga siffror och bokstäver, som angiva den högsta tillåtna belastningen, samt

försedd med identifieringsmärke.

9. Anordning för fastsättning eller upphängning får ej utom vid provbelast­

ning användas med högre belastning än den högsta tillåtna.

10.

Varje sådan kätting, ring, krok, schackel eller lekare, avsedd för lyftning,

sänkning eller upphängning av material, som blivit förlängd, ändrad eller repare­

rad genom svetsning, skall noggrant provasi och undersökas, innan densamma

åter tages i bruk.

11.

Krok, som användes för lyftning eller sänkning av material, skall antingen:

a) vara försedd med effektiv spärrhake till förhindrande att stropp eller last

glider ur kroken eller

b) vara av sådan form, att den såvitt möjligt minskar risken för sådan ur­

glidning.

12.

Delar av krok, som under lyftning eller sänkning av last kunna komma i

beröring med lina eller kätting, skola vara avrundade.

13.

Då två- eller flerdubbla stroppar användas för lyftning eller sänkning

av material, skola deras övre ändar vara förenade medelst schackel eller ring och

eJ var för sig anbringas å lyftkroken; denna bestämmelse skall dock ej gälla i fall,

då hela den last, som skall lyftas eller sänkas, ej motsvarar hälften av den högsta

tillåtna belastningen.

14.

Vid lyftning eller sänkning av stora föremål skall den högsta tillåtna belast­

ningen för stropparna bestämmas med hänsyn icke blott till deras styrka utan

även till vinkeln mellan deras ändar eller parter.

15.

Skarpa kanter på föremål få ej komma i beröring med stroppar, linor eller

kättingar.

16.

Kättingar, linor och stroppar samt andra hjälpmedel, som användas vid

lyftanordningar, skola periodvis undersökas av kompetent person och dennes iakt­

tagelser antecknas i ett intyg eller en särskild liggare.

§ 29. —- Kronor.

1.

Plattform, som uppbär kran, skall vara utförd av felfritt material samt vara

av god mekanisk konstruktion med hänsyn tagen till såväl höjd och läge som till

kranens lyftförmåga och räckvidd.

2.

Plattform å kran skall:

a) hava tätt golv av trä eller plåt;

b) vara inskyddad på betryggande sätt i enlighet med förevarande reglemente;

c) medgiva riskfritt tillträde samt

d) vara tillräckligt stor:

Kungl. Maj:ts proposition nr 4ö

(Bilaga).

55

1) för att under alla förhållanden rymma förare och signalman samt

ii) i fråga om derrick-kran även lämna plats för den som sköter kranens vrid-

maskineri.

3. 1) Stationär kran skall antingen vara säkert förankrad eller, till säkerstäl­

lande av dess stabilitet, på lämpligt sätt belastad med erforderlig och väl

fastgjord motvikt.

2) Då en kran är försedd med motvikt, skall ett diagram, utvisande mot­

viktens läge och storlek, vara uppsatt i förarhytten.

3) Varje rörlig kran skall vara försedd med anordning för dess fastlåsning

vid kranbanans räls.

4) Å plattform, ställning eller annan plats, där kran förflyttas, skall, såvitt

möjligt, finnas fri passage vid varje läge av kranen. Sådan passage

skall hava en bredd av minst 60 cm mellan kranens rörliga delar och

de fasta delarna eller kanten av plattformen, ställningen eller den eljest

ifrågakommande platsen.

5.

Örn det vid något tillfälle skulle visa sig omöjligt att på något ställe bevara

en minst 60 cm bred passage, skola erforderliga åtgärder vidtagas för att då för­

hindra tillträde till sådant ställe.

6.

Räls för rörliga kranar skola hava lämplig sektion och slät löpbana.

7. Följande föreskrifter skola äga tillämpning å spårbana för rörliga kranar,

antingen densamma vilar på marken eller ej:

a) Spårbanan skall vara lagd på tillfredsställande sätt.

b) Samtliga stöd skola vara av tillräcklig styrka och väl underhållna.

c) Banans slutpunkter skola förses med stoppskor eller buffertar.

8.

Räls för rörliga kranar skola, för så vitt ej andra åtgärder äro vidtagna till

säkrande av rälsförbindningen och till förhindrande av någon avsevärd ändring

av spårvidden:

a) vara förbundna medelst skarvjärn eller dubbla rälsstolar samt

b) vara säkert fästade vid syllarna.

9. Rörlig krans spårbana och vändskiva skola vara monterade med största

omsorg och i enlighet med reglerna för en god konstruktion.

§ 30. — Provning och besiktning av kranar. — Intyg.

1.

Kran får ej användas utan att hava blivit provad och besiktigad av kompe­

tent person, handlande å inspektionsmyndighetens vägnar, och utan att denne där­

över utfärdat intyg enligt fastställt formulär. I sådant intyg skall angivas den

högsta tillåtna belastningen vid olika lutningsvinklar för utliggaren ävensom den

största lutningsvinkel, med vilken utliggaren får användas.

2. Besiktning och provning enligt denna paragraf skola upprepas:

a) med sådana regelbundna mellanrum, som föreskrivas av vederbörande myn­

dighet, samt

b) efter varje väsentlig förändring eller reparation av kranen.

3.

Den i senaste intyg angivna högsta tillåtna belastningen vid varje lutnings­

vinkel:

a) får ej överstiga 80 % av den maximibelastning, för vilken kranen vid respek­

tive lutningsvinkel blivit utsatt under provningen, samt

b) får ej vara större än den av tillverkaren angivna arbetsbelastningen.

§ 31. — Derrick-kranar.

1.

Den största lutningsvinkel, med vilken derrick-krans utliggare må användas,

skall tydligt angivas å kranen.

2.

Då utliggaren befinner sig i största lutningsvinkel, skall minst två varv

lina kvarligga på den trumma, sorn reglerar utliggarens lutning.

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 45

(Bilaga).

.3. Skotsk derrick-krans utliggare får ej placeras mellan kranens bakre stag.

4.

Kran med höj- och sänkbar utliggare skall förses med effektiv låsanordning

mellan tillkopplingen av trumman för utliggaren och trummans spärrhake, för

såvitt ej:

a) trumman för lyftning av lasten och trumman för utliggaren drivas oberoende

av varandra eller

b) den mekanism, som driver trumman för utliggaren, är självspärrande.

5.

Om derrick-krans stag icke kunna vara jämnt fördelade, skola andra åtgärder

vidtagas, som trygga kranens säkerhet.

6.

Alla anordningar för en krans förankring skola undersökas vid varje tillfälle

före kranens uppsättning.

7.

Uppsättningen av kranar skall övervakas av kompetent person.

8.

Kran skall efter varje uppsättning på en byggnadsplats, och innan densam­

ma tages i bruk, provas på platsen av kompetent person.

9.

Kranar skola provas beträffande förankring genom att varje förankrings-

stag utsättes för en påkänning, motsvarande maximal lyftning eller dragning,

antingen:

a) genom belastning, som med 25 % överskrider den maximilast, som kranen

med ifrågavarande uppställning är avsedd att kunna lyfta eller

b) genom mindre belastning, så anordnad att den utövar lika stor dragning på

förankringen.

10.

Örn vid provningen dragningspåkänningen på något av förankringsstagen

med mindre än 25 % överstiger den påkänning, som skulle utövas vid högsta till-

låtna belastning, skall ett belastningsdiagram, motsvarande kranens befintliga för­

ankring, uppsättas på plats, där det är lätt synligt för kranföraren.

$ 32. — Automatiska belastningsvisare.

1. Kran får ej, oberoende örn utliggaren är reglerbar eller ej, tagas i bruk utan

alt vara försedd med en automatisk visare, som:

a) för kranföraren eller annan person, som manövrerar kranen, tydligt angiver,

örn den last, som transporteras, närmar sig den för varje lutning av kran-

armen tillåtna högsta belastningen, samt

h) giver tydlig ljudsignal, när den transporterade lasten överskrider kranens högsta

tillåtna belastning vid någon lutning av utliggaren.

2.

Föreskrifterna i föregående punkt gälla icke:

a) derrick-kranar med stag;

b) handdrivna kranar, som endast användas för uppsättning eller nedtagning

av annan kran, eller

c) kranar, som hava en högsta tillåtna belastning av 1,000 kg eller mindre;

i alla dylika fall skall dock ett anslag, utvisande den högsta tillåtna belastningen

vid olika lutningsvinklar för utliggaren, vara uppsatt på kranen.

§ 33. •— Diverse föreskrifter för användandet av kranar.

1. 1) Kran får ej användas annat än till direkt lyftning eller sänkning av last,

med mindre kranens stabilitet därigenom icke riskeras.

2) Last, som befinner sig i vinkeln mellan bakstagen på en skotsk derrick-

kran, får ej flyttas medelst kranen.

2.

Då mer än en kran eller ett spel erfordras för lyftning eller sänkning av

last:

a) skola maskineriet, uppställningen och använda hjälpmedel vara så anord­

nade och fästade, att ej någon kran eller något spel vid något tillfälle be­

lastas utöver sin högsta tillåtna belastning eller får sin stabilitet rubbad vid

lyftning eller sänkning av lasten;

Kungl. Majlis proposition nr 45

(Bilaga).

57

b) skall en person vara särskilt utsedd att samordna manövreringen av de sam­

verkande redskapen.

3.

När last kan förmodas närma sig högsta tillåten belastning, skall man för

att försäkra sig örn att luftanordningen säkert kan bära densamma, företaga prov

genom att lyfta lasten ett kort stycke.

§ Si. — Hissar.

1.

Hiss (d. v. s. lyftanordning, som är försedd med korg eller plattform, som

styres av gejder), vilken användes för lyftning och sänkning av material, skall

uppfylla fordringarna i denna paragraf.

2. 1) Hisschakt skall vara försett med hela väggar eller annan lika effektiv

inhägnad:

a) vid marknivån på alla sidor samt

b) vid alla andra nivåer på alla sidor, vartill tillträde är berett.

2) Hisschakts väggar skola, utom vid ingångar, nå minst 2 m över golv eller

plattform eller annan plats, vartill tillträde är berett.

3. Ingång till hiss skall vara försedd med tät grind eller annan lika effektiv av­

stängning, som:

a) är minst 1 m hög samt

b) stänges automatiskt, när hissplanet lämnar stannplan.

4.

Ingång till hiss skall vara lämpligt upplyst.

5.

Gejder för hissplan skola erbjuda tillräckligt motstånd mot böjning och till­

räcklig säkerhet mot knäckning, örn hisskorgen stoppas av fångapparat.

6.

Hissplan skall vara så konstruerat, att säker transport erhålles.

7.

På hissplan, som användas för trallvagnstransport, skola trallorna på be­

tryggande sätt hållas i säkert läge.

8. Motvikt, bestående av flera delar, skall åstadkommas av för ändamålet sär­

skilt konstruerade och fast förbundna delar.

9.

Motvikt skall löpa mellan gejder.

10.

Örn två eller flera hisslinor användas, skall lasten jämnt fördelas på deni.

11.

Hisslina skall vara i ett enda stycke.

12.

Hisslinornas ändar skola fastsättas vid hissplanet antingen medelst splits,

lätt lindad med ståltråd, eller med tillhjälp av lås eller klammor. Där det är möj­

ligt, skall kaus användas.

13.

Fastsättning av lina vid lintrumma skall utföras på betryggande sätt.

14.

Lina skall vara så lång, att den lämnar två varv örn trumman, när hiss­

korgen eller hissplanet är i sitt lägsta läge, och av sådan dimension, att den har

en säkerhetsfaktor av minst 8 vid högsta tillåtna belastning.

15.

När stållina användes, skall linskivans eller trummans diameter vara

minst 400 gånger större än trådarnas i linan diameter.

16.

Om lintrumman är försedd nied spår:

a) skall spårens radie vara ungefär densamma och i intet fall mindre än

linans;

h) får spårens stigning aldrig vara mindre än linans diameter.

17.

Lintrumma skall vara försedd med Hönsar, sorn hindra linan från att glida

av trumman.

18.

Det får ej vara möjligt att kasta örn rörelseriktning av hissmaskineri utan

att först hava stannat detsamma.

19.

Hissmaskineri får icke kunna sättas i gång från hissplanet.

20.

Hjul nied spärrhake, som måste frigöras, innan lastplanet sänkes, får ej

användas.

21.

Örn den person, som manövrerar hissen, ej tydligt kan iakttaga hissplanet

i alla lägen, skala anordningar vidtagas för effektiv signalering till nämnda per­

son från ansvarig person, som kan iakttaga lastplanet i alla lägen.

Bihang till riksdagens protokoll 1938.

1 sami. Nr 45.

5

22. 1) När hissplanet är i vila, skall bromsen vara automatiskt tillkopplad.

2) Under lastning och lossning skall hissplanet dessutom vara fastlåst me­

delst stoppklossar eller andra liknande anordningar.

23. Hiss skall vara försedd nied anordningar, som stoppa hissmaskineriet, då

hissplanet når sitt högsta stannplan.

24. Ovanför det högsta stannplanet skall lämnas ett fritt utrymme, högt nog

att medgiva tillräcklig, obehindrad rörelse för korgen eller hissplanet i händelse

av överspelning.

25. 1) Hiss må ej användas, förrän den blivit provad och besiktigad av kom­

petent person och denne däröver utfärdat intyg enligt fastställt formulär.

2) Dylik provning och besiktning skall upprepas:

a) med regelbundna mellantider, som bestämmas av vederbörande myn­

dighet, samt

b) efter varje väsentlig ändring eller reparation och efter varje nyupp­

sättning.

26. 1) Ovanstående bestämmelser äga tillämpning å hissar, som uteslutande an­

vändas till att lyfta eller sänka material.

2) Hiss må ej användas till persontrafik, med mindre:

a) tillåtelse därtill givits av vederbörande myndighet eller

b) hissen motsvarar de villkor i avseende å anordnande och gång, som

föreskrivas beträffande hissar, vilka användas till transport av perso­

ner i industriella företag.

27. Följande anslag, avfattade med tydliga bokstäver, skola uppsättas på i ögo­

nen fallande sätt:

a) på alla hissar:

1) på hissplanet: lastförmågan i kilogram eller annan vanlig tyngdenhet samt

ii) på hissmaskineriet: lyftförmågan i kilogram eller annan vanlig tyngdenhet;

b) på hissar, rörande vilka tillstånd eller intyg meddelats beträffande person­

transport:

på hissplanet eller hisskorgen: det högsta antalet personer, som på en gång

får begagna hissen;

c) på varuhissar, som uteslutande äro avsedda för transport av material:

på varje ingång till hissen:

»Varuhiss: Persontrafik förbjuden.»

§ 35. — Diverse föreskrifter.

1. Erforderliga åtgärder skola vidtagas för att skydda arbetare, som under­

söka eller smörja kran eller hiss.

2. Personer få ej transporteras med kran — undantagandes å förarplattformen

— och ej heller med hiss för skottkärror eller murbrukstråg.

3. Varje del av last, som lyftes eller sänkes, skall vara på lämpligt sätt upp­

hängd och stödd till förebyggande av fara.

4. 1) Varje behållare, som användes för upphissning av tegelstenar, tegelpan­

nor, skiffer eller annat material, skall vara på sådant sätt tillsluten, att

ingen del av materialet kan falla ned.

2) Om löst material eller lastade skottkärror placeras direkt på ett hissplan

för lyftning eller sänkning, skall hissplanet vara kringskyddat.

3) Material får ej lyftas, sänkas eller eljest förflyttas på sätt, som kan för­

orsaka häftiga stötar.

5. Vid upphissning av skottkärra får hjulet ej användas för upphängning, med

mindre verksamma åtgärder vidtagits för att hindra axeln att glida ur sina lager.

6. När fristående lyftmast användes, skall densamma stagas med linor på

sådant sätt, att den ej kan stöta mot ställningen.

7.

Utliggare för lyftning av material får ej fästas vid ställningsspira eller för­

längning av dylik.

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 45

(Bilaga).

Kungl. Maj.ts proposition

nr

45

(Bilaga).

59

8. Om ej utliggare utan endast hissblock användes, kan detta fästas vid en

tvärbjälke, om denna:

a) har tillräcklig bärkraft och är fästad vid minst två spiror eller förlängningar

av spiror på sätt, som föreskrives för horisontalband, samt

b) ej samtidigt tjänstgör som horisontalband i ställningen.

9. Om lyftanordning eller del därav är rörlig längs en ställning, skola erfor­

derliga åtgärder vidtagas till förhindrande, att personer på ställningen kunna till­

fogas stötar av lyftinrättningen eller någon dess del.

10. Lyftning av laster vid ställen, där regelbunden trafik förekommer, skall

ske på inhägnad plats, eller örn detta är omöjligt (t. ex. i fråga om skrymmande

gods), skola åtgärder vidtagas för att provisoriskt stoppa eller omlägga trafiken.

11. Erforderliga åtgärder skola vidtagas till förhindrande, att last under lyft­

ning eller sänkning kommer i beröring med något föremål på sådant sätt, att del

av lasten eller föremålet kan komma att rubbas ur sitt läge.

Del III. — Skyddsutrustning och första hjälp vid olycksfall.

§ 36. —• Skyddsutrustning.

1. Där så är nödvändigt, skall arbetsgivaren förse arbetarna med tillräckligt

antal gasmasker, skyddsglasögon och säkerhetsbälten av godkänd modell.

2.

Säkerhetsbälten skola vara försedda med linor av tillräcklig längd och styrka.

§ 37. —■ Räddningsredskap.

När arbete pågår i närheten av plats, där fara för drunkning förefinnes, skall

erforderlig utrustning anskaffas och hållas lätt tillgänglig samt alla andra nö­

diga åtgärder vidtagas för snabb räddning av varje person i fara.

§ 38. — Utrustning för första hjälp vid olycksfall.

1. På varje plats, där byggnadsarbete pågår, skola lämpliga anordningar, så­

som tillhandahållande av lätt* tillgängliga och tydligt kännetecknade första-hjälp-

lådor eller -skåp, vidtagas för snabb behandling av alla skador, som sannolikt

kunna ådragas under arbetet.

2. Dylika första-hjälplådor eller -skåp skola omhänderhavas av ansvarig per­

son, som helst bör vara utbildad att lämna den första hjälpen.

Del IV. — Diverse föreskrifter.

§ 39. — Meddelande av bestämmelserna åt arbetarna.

Förevarande reglemente eller sådana utdrag av detsamma, som vederbörande

myndighet föreskriver, skola tillhandahållas arbetarna eller på ett i ögonen fal­

lande sätt anslås å lämpliga platser samt där vidmakthållas.

§ 40. -— Arbetsgivares skyldighet att iakttaga föreskrifterna i delar l—lll.

Arbetsgivare är skyldig att iakttaga föreskrifterna i delar I—III av detta regle­

mente.

§ 41. — Samarbete mellan arbetsgivare och arbetare eller andra personer.

1. Varje anställd person och varje person, som befinner sig på arbetsstället,

skola samverka med arbetsgivaren till förverkligande av föreskrifterna i detta

reglemente.

2. Varje anställd person skall utan dröjsmål avhjälpa eller till arbetsgivaren

eller arbetsledaren rapportera varje bristfällighet, som han upptäcker i anläggningen

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 45

(Bilaga).

eller hjälpmedlen ävensom varje av någon person företagen handling, som kan

förorsaka ett olycksfall.

3.

Ingen får utan medgivande av arbetsgivaren eller hans ansvariga förman

rubba, flytta, borttaga, skada eller förstöra anläggning eller säkerhetsanordning,

som föreskrives i detta reglemente.

4. Varje anställd person skall på rätt sätt använda sig av alla säkerhets- och

andra anordningar, vidtagna till hans skydd, samt iakttaga alla säkerhetsföreskrif­

ter, som beröra hans arbete.

5.

Varje arbetare skall iakttaga nödiga försiktighetsmått för egen och varje

annan å arbetsstället sig uppehållande persons säkerhet samt avhålla sig från varje

handling, som kan utsätta honom eller annan person för fara.

6.

Ingen anställd person må gå till eller från sin arbetsplats på annat sätt

än med begagnande av de säkra in- och utgångar, som äro iordningställda.

9) Rekommendation (nr 54) angående inspektion inom byggnads­

industrien.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till

Genéve och där samlats den 3 juni 1937 till sitt tjugotredje samman­

träde

och besluta antaga vissa förslag angående inspektion inom byggnads­

industrien, vilken fråga är inbegripen under första punkten på dagord­

ningen för sammanträdet,

samt beslutit, att dessa förslag skola taga form av en rekommenda­

tion,

antager denna, den tjugotredje dagen i juni år ett tusen niohundra trettiosju

efterföljande rekommendation, som skall benämnas »Rekommendation an­

gående inspektion (byggnadsindustrien), 1937».*

Med hänsyn till att konventionen och rekommendationen angående säker­

hetsföreskrifter (byggnadsindustrien), 1937, innehålla vissa bestämmelser

rörande arbetsinspektion;

med erinran att konferensen vid sitt femte sammanträde (1923) antagit

en rekommendation angående arbetsinspektion;

med hänsyn till att det beträffande byggnadsindustrien är önskvärt, att

medlemmarna jämväl måtte uppmärksamma vissa bestämmelser, som icke

äro upptagna i ovannämnda konvention eller rekommendation,

hemställer konferensen, att varje medlem av internationella arbetsorgani­

sationen måtte beträffande inspektion inom byggnadsindustrien beakta ef­

terföljande principer och regler.

1. Alla arbeten, som äro att hänföra till uppförande, reparation, ändring,

underhåll eller rivning av byggnader, böra underkastas inspektion.

2. Den myndighet, åt vilken nämnda inspektion är uppdragen (i det föl­

jande benämnd inspektionsmyndigheten), bör vara ett offentligt organ, ut­

rustat med de befogenheter, som kunna erfordras för tryggande av en nog­

grann tillämpning av gällande lagar och andra författningar.

3. Genom föregående yrkesutbildning och undergångna examina, som

skola avse alla lämpliga tekniska och administrativa ämnen, böra inspek­

törerna erbjuda nödiga garantier för kompetens att kunna på effektivt sätt

övervaka tillämpningen av bestämmelserna angående arbetarnas säkerhet i

byggnadsindustrien.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4ö

(Bilaga).

61

4. För att trygga en effektiv samverkan mellan inspektionsmyndigheten

och företagets chef bör den nationella lagstiftningen göra nämnda chef an­

svarig:

a) för ständigt och lämpligt övervakande av arbetena, så att gällande sä­

kerhetsföreskrifter iakttagas;

b) för vidtagande av alla övriga möjliga och nödvändiga åtgärder till fö­

rebyggande av olycksfall och särskilt till undvikande att till arbeten,

som kunna befaras medföra risk för olycksfall, användas personer,

vilka han vet vara döva eller hava bristande synförmåga eller benägen­

het för svindel;

c) för underrättande, på sätt den nationella lagstiftningen bestämmer, av

inspektionsmyndigheten om varje arbetsföretag inom byggnadsindust­

rien, vilket han ämnar igångsätta;

d) för rapportering, på sätt den nationella lagstiftningen bestämmer, till

vederbörande myndighet av alla inom företaget inträffade olycksfall.

10) Rekommendation (nr 55) angående samverkan till förekommande

av olycksfall inom byggnadsindustrien.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till

Geneve och där samlats den 3 juni 1937 till sitt tjugotredje sammanträde

och beslutit antaga vissa förslag angående samverkan till förekom­

mande av olycksfall inom byggnadsindustrien, vilken fråga inbegripes

under den första punkten på dagordningen för sammanträdet,

samt beslutit, att dessa förslag skola taga form av en rekommenda­

tion,

antager denna, den tjugotredje dagen i juni år ett tusen nio hundra trettiosju

efterföljande rekommendation, som skall benämnas »Rekommendation an­

gående samverkan till förekommande av olycksfall (byggnadsindustri), 1937».

Med hänsyn till att det utöver konventionen och rekommendationen an­

gående säkerhetsföreskrifter (byggnadsindustri), 1937, rekommendationen

angående inspektion (byggnadsindustri) 1937 och rekommendationen angå­

ende förekommande av olycksfall i arbete, 1929, är önskvärt att få till stånd

en särskild rekommendation angående förekommande av olycksfall inom

byggnadsindustrien medelst säkerhetsorganisationer,

hemställer konferensen, att varje medlem av internationella arbetsorga­

nisationen måtte taga under övervägande efterföljande principer och regler

beträffande förekommandet av olycksfall inom byggnadsindustrien:

1. Det är önskvärt, att inom byggnadsindustrien måtte upprättas organi­

sationer för förekommande av olycksfall, vilka organisationer skulle åväga­

bringa samverkan mellan alla dem, som söka få till stånd en minskning av

olycksfallens antal och svårighetsgrad och detta särskilt beträffande de

olycksfallsrisker, rörande vilka inga lagstadgade föreskrifter finnas medde­

lade.

2. För att åstadkomma en effektiv dylik samverkan borde inom alla före­

tag, där så är möjligt, upprättas en särskild säkerhetsorganisation, innefat­

tande representanter för arbetsgivaren och personalen.

3. Det skulle jämväl vara önskvärt att, i den form och inom de gränser

inspektionsmyndigheten. bestämmer, få till stånd en direkt samverkan mellan

vederbörande inspektör, arbetsgivaren och representanter för företagets per­

sonal.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. I sami. Xr 4ä.

6

62

Kungl. Maj:ts proposition

nr

45

(Bilaga).

4. Propagandan för säkerheten inom byggnadsindustrien skulle kunna gö­

ras mer effektiv genom ständig samverkan mellan inspektionsmyndigheten

och alla av ämnet berörda organisationer; säkerhetsorganisationer (blanda­

de eller särskilda) av arbetsgivare och arbetare; fackliga arbetsgivar- och

arbetarorganisationer; föreningar av arkitekter eller ingeniörer; föreningar

för standardisering m. fl. samt inrättningar (offentliga, halvoffentliga eller

enskilda) för olycksfallsförsäkring.

5. 1) Periodiska möten borde hållas av representanter för de i föregående

moment omnämnda organisationerna med representanter för inspektions­

myndigheten jämte representanter för andra offentliga organ.

2) Sådana möten skulle hava till uppgift att gemensamt undersöka meto­

der, som kunde vara ägnade att förbättra förekommandet av olycksfall inom

byggnadsindustrien.

6. Inspektionsmyndigheten borde medverka till förekommandet av olycks­

fall genom att samarbeta med alla, som vore intresserade för en nödvändig

propaganda, vilken kunde utövas under exempelvis följande former: under­

visning örn säkerheten (instruktionssammankomster, demonstrationer, mö­

ten, föredrag, biografföreställningar), utdelning av handböcker, broschyrer,

tidskrifter eller andra publikationer, som återgiva eller analysera olycksfalls-

statistik, samt uppsättande av, såvitt möjligt, illustrerade anslag.

11) Rekommendation (nr 56) angående yrkesutbildning för byggnads­

industrien.

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till

Geneve och där samlats den 3 juni 1937 till sitt tjugotredje sammanträde

och beslutit att antaga vissa förslag angående yrkesutbildning för

byggnadsindustrien, vilken fråga är inbegripen under första punkten

på dagordningen för sammanträdet,

samt beslutit, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

antager denna, den tjugotredje dagen i juni år ettusen nio hundra trettiosju

efterföljande rekommendation, som skall benämnas »Rekommendation an­

gående yrkesutbildning (byggnadsindustrien), 1937».

Konferensen,

som erinrar, att den vid sitt tolfte sammanträde (1929) antagit en rekom­

mendation angående förebyggande av olycksfall i arbete, vilken rekommen­

dation i en av sina delar behandlar frågan om yrkesutbildning,

och anser, att yrkesutbildning, med hänsyn till risken för olycksfall, är

av särskilt stor betydelse för byggnadsindustrien,

förordar, att tekniska och yrkesskolors undervisningsplaner beträffande

byggnadsindustrien skola innefatta teoretisk och praktisk undervisning rö­

rande:

a) de material, som användas för uppförande av ställningar, samt prin­

ciperna för ställningars uppförande och underhåll;

b) konstruktion och underhåll av lyftanordningar, som användas inom

byggnadsindustrien;

c) anordnande och övervakande av säkerhetsåtgärder å byggnadsplatserna;

d) säkerhetsföreskrifterna angående byggnadsarbete.

Stockholm 1938. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

380183