SOU 1937:14

Betänkande med förslag till vissa lagstiftningsåtgärder till motverkande av överdriven skuldsättning inom jordbruket

JORDBRUKSDEPÄRTEMENTET

%

i .. ' ..

& BETANKANDE MED FÖRSLAG ;— TILL VISSA

i;

LAGSTIFTNINGSÅTGÄRDER TILL - MOTVERKANDE AV ÖVERDRIVEN * * SKULDSÄTTNING INOM ' JORDBRUKET

AVGIVET AV

! !

TILLIIALLADE UTREDNINGSJVIÄN

w- STOCKHOLM 1937

JORDBRUKSDEPÄRTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG

TILL VISSA

. LAGSTIFTNINGSÅTGÄRDER TILL

MOTVERKANDE AV ÖVERDRIVEN SKULDSÄTTNING INOM ' JORDBRUKET

AVGIVET AV

TILLIIALLADE UTREDNINGSJVIÄN

___—___— STOCKHOLM 1937

P????”

bokstäverna till det departement, jordbruksdepertementet. Enligt

. Yttrandei abortfrågan. Marcus.

Statens ,of'f'entåliga".ut—reilgningar 1937 K ro n:o 1. o g i s "1: för!; e e kuin 'g'

Socialiserlngsproblemet. 2. Hushållsräkningcns pro-, ' blem och faktorer. Tiden. 'viij, 173 s. Fi. Socialiseringsldéer och socialiseringspraxisiSoviet- ' unionen. 2. Tiden. vij, 140 &. Fl. Betänkande med förslag till revision av törvarings- ' och lnterneringslogarna m. m. Marcus. 96 5. Ja. Statslottcriutredningen. Betänkande med förslag rö- rande svenskt penningiotteri. nggström. 177 s. 11. '

Betänkande med förslag till lagstiftning angående särskilda busbehovsskogar i Västerbottens och Norr- bottens läns lappmarker m. m. Marcus. 98 s. 1 kar-

ta. Jo. .

56 5. S. 1934 års nämnd för städningsutredning. Betän- kande med speciella beräkningar och förslag rö- rande ersättningarna för städningsarbete inom vissa sötatligälämbetslokaler i Stockholm m. m. Marcus.

4 s. ' .

Betänkande med förslag angående den statsunder- stödda vattenavlednings- och —avd1kningsverksam- heten samt darmed sammanhängande spörsmål. Hoeggström. 275 s. 3 bi,l. Jo.

' "9.

- miska. ställning. 10.

11.

12. 13.

141.

Utredning rörande jordbrukets läge i Norrland med vissa. förslag till åtgärder till förbättrande av den norrländska jordbruket-befolkningens ekono- Marcus. 145 s. Jo. Betänkande med förslag angående rätt till tiskei Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i JJämtland. 1. Lagförslag och motiv. Marcus. 530 I; ,0. Betänkande med förslag angående rätt till fiske i Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. 2. Kartbilagor. Vänern och Hjälmaren. Marcus. 4 s. 17 kartor. Jo. * Arbetslöshetsundersökningen den 31 juli 1936. Dock- man. 196 s. 1 karta. S.. Legberednin'gens förslag till lag om aktiebolags peu- äifåm- isch andra. pcrsonalstiftelser m.m. Norstedt. s. u. Betänkande med förslag uu vissa. lagstiftningsåt-

gärder till motverkande av överdriven skuldsätt— ning inom jordbruket. Marcus. 303 s. Jo.

Anm. Om särskild tryckort ej angivas, är tryckorben Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelse-

under vilket utredningen avgivits, t. ex. 1). = eckleslastlkdepartementet, Jo. = kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anord- ning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg iör varje departement.

..» A.J—.b

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1937: 14 JORDBRUKSDEP-ARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG

TILL VISSA

LAGSTIFTNINGSÄTGÄRDER TILL MOTVERKANDE AV ÖVERDRIVEN SKULDSÄTTNING INOM JORDBRUKET

AVGIVET AV

TILLKALLADE UTREDNINGSMÄN

STOCKHOLM 1937 ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

Innehållsiörteckning.

Sid. Skrivelse till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartemeniet . . . . 5

Förslag till: Lag angående ändring i vissa delar av lagen den 9 juni 1933 (nr 314) om

l ? boutredning och arvskifte .......................................... 13 5 Lag angående tillägg till 3 kap. lagen den 25 april 1930 (nr 104) om % testamente ...................................................... 16 ]- Lag om ändring i vissa delar av 13 kap. giftermålsbalken .............. 17 !

Lag om tillägg till lagen den 9 juni 1933 (nr 315) angående införande av lagen om boutredning och arvskifte ................................ 18 Lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 juni 1928 (nr 279) om arv 19 Lag om ändrad lydelse av 5 % lagen den 8 juni 1928 (nr 280) angående införande av lagen om arv ........................................ 21

Lag om ändrad lydelse av 17 kap. 10 % handelsbalken .......... I ........ 22

Kap. I. Allmän principmotivering. Jordbrukets skuldsättning i rälishistorisk och ekonomisk—historisk belysning .............................. 23

Kap. II. Motivering till lagförslagen:

Allmänna synpunkter ...................................... 81 Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 9 juni 1933 (nr 314) om boutredning och arvskifte .......... 93 Förslaget till lag angående tillägg till 3 kap. lagen den 25 april 1930 (nr 104) om testamente ............................ 135 Förslaget till lag om ändring i vissa delar av 13 kap. giitermåls- balken .................................................. 137

Förslaget till lag om tillägg till lagen den 9 juni 1933 (nr 315) angående införande av lagen om boutredning och arvskifte . . .. 149 Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 juni 1928 (nr 279) om arv .............................. 151 Förslaget till lag om ändrad lydelse av 5 % lagen den 8 juni 1928 (nr 280) angående införande av lagen om arv .............. 156 Förslaget till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 10 % handels- balken .................................................. 157

Kap. III. Fråga om upphävande av lagen den 3 juni 1932 om inteckning i jordbruksinventarier ........................................ 159

Särskilt yttrande av herr Björkman angående frågan om upphävande av lagen den 3 juni 1932 om inteckning i fordbruksinveniarier. . . . 188

1.

4.

Bilagor.

Statistisk utredning för vissa områden av riket rörande orsakerna till skuld- sättningen hos de högst skuldsatta jordbrukarna m. m. Översikt av den äldre svenska rättens regler om arvsordning och arvsför—

..............

delning, särskilt beträffande arvfallen fast egendom, m. m ............. Redogörelse för en av utredningsmännen anordnad enquéte om sedvänjor vid jordbruksfastigheters övergång är ny generation m. m.

Lagstiftningsåtgärder i vissa främmande länder med syfte att begränsa möjligheterna till skuldsättning .....

............

...............................

Odelsrett och åseetesrett enligt norsk lag .............................. Sammanfattning av i vissa germanska länder tidigare gällande eller ännu bestående regler angående s. k. anerben-rätt (privilegierad arvsrätt) till bondgårdar m. m. ................

Den tyska arvegårdslagstiftningen ..... Yttrande av styrelsen för Svenska bankföreningen angående lagstiftningen

om inteckning i jordbruksinventarier

..............................

...............................

..............................

193

220

235

242

248

256 278

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet.

Genom beslut den 23 maj 1935 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för jord— bruksdepartementet att tillkalla tre utredningsmän för att i enlighet med av departementschefen till statsrådsprotokollen den 9 januari och den 23 maj 1935 angivna riktlinjer verkställa utredning och avgiva förslag angående åtgärder till reglering av jordbrukets skuldförhållanden. Jämlikt detta be- myndigande tillkallade departementschefen såsom utredningsmän ledamoten av riksdagens första kammare, generaltulldirektören N. R. Wohlin, tillika ordförande, ledamoten i lagberedningen, hovrättsrådet H. E. Anderberg och lantbruksakademiens sekreterare, professorn T. V. E. Björkman.

Det uppdrag, som lämnats utredningsmännen, var tidigare anförtrott den enligt Kungl. Maj:ts beslut den 15 december 1933 tillkalla-de s. k. jordbruks- kreditutredningen. I de uti statsrådsprotokollet sistnämnda dag meddelade direktiven för jordbrukskreditutredningen hade chefen för jordbruksdepar- tementet, efter en erinran om den hjälpverksamhet, som staten från och med budgetåret 1932—1933 bedrivit genom utlämnande av ackordslån och stödlån åt jordbrukare, anfört följande:

Emellertid är det uppenbart, att denna stödverksamhet ej bör bliva permanent. Förhållandena mäste utveckla sig dithän, att jordbruket skänker sina utövare uppe- hälle och möjliggör nöjaktig förräntning av jordbrukskapitalet. Dylik balans kan uppnås genom att priserna å jordbrukets produkter så stegras, att det nu i jord-- bruket nedlagda kapitalet förräntas; eller ock ernås icke prisstegring i dylik omfatt- ning, med påföljd att viss del av jordbrukskapitalet ej längre kan förräntas utan måste avskrivas. Huruvida det ena eller andra av dessa alternativ skall inträffa, sammanhänger med jordbrukets konjunkturutveckling. Denna kan ej med säker- het bedömas. Man har dock anledning befara, att den nu i världen allt mer till-

lämpade handelspolitiken, som avser att förbehålla avsättningen av livsmedel åt den inhemska produktionen, kommer att skärpas åtminstone de närmaste åren. Detta torde för vårt land i första hand medföra minskade exportmöjligheter, och det svenska jordbruket får alltmer lita till avsättningen inom landet av sin produk— tion. Går utvecklingen i denna riktning, lärer jordbrukets inkomster näppeligen kunna bringas upp till vad de voro före nu rådande kristillstånd, och frågan om en nedskrivning av det i jordbruket investerade kapitalet torde bliva aktuell.

I sådant fall kommer jordbrukets kreditfråga i ett kritiskt läge. Om fordrings- ägarna istörre utsträckning tillgrepe lagsökningar, uppkomme svåra sociala och ekonomiska verkningar. Skulle de av tvångsåtgärderna berörda jordbrukarna verk— ligen få lämna sina ställen, torde uppstå en befolkningsgrupp, åt vilken det bleve svårt att finna utkomstmöjligheter. Det torde emellertid, såsom erfarenheten från Norge visar, i många fall ej lyckas för fordringsägarna att skaffa köpare till de jordbruk, som frånhänts de nuvarande ägarna. Följden bleve väl då, att fordrings- ägarnas åtgärder ej ledde till resultat. Borgenärerna finge i stället behålla sina fordringar infrusna, och jordbrukarna sutte tills vidare kvar å sina gårdar med tyngande skulder och ovissa framtidsutsikter. I sådant läge blev ett ingripande från statens sida sannolikt ofrånkomligt.

För närvarande kan ej bedömas, huruvida, när och i vilken omfattning ett dy- likt ingripande bör ske. Genom den utredning om jordbrukets skuldsättning, till vilken uppgifter insamlas i samband med 1934 års inkomsttaxering, bör klarhet vinnas om storleken av jordbrukets skuldbörda och dennas beskaffenhet, fördel- ning m. m. _____

Vid den av mig förordade utredningen bör man utgå från, att utlämnande av de inledningsvis omnämnda stödlånen, såvitt ej oförutsedda omständigheter annat be- tinga, upphör med utgången av budgetåret 1934—1935 samt att i syfte att såvitt möjligt bibehålla de nuvarande innehavarna vid sina jordbruk statens ingripande för direkt lättande av jordbrukets skuldbörda därefter gives starkare effektivitet. Vid utredningen bör övervägas, huruvida möjligheten att erhålla ackord bör under- lättas genom särskild lagstiftning, därvid olika alternativ böra utarbetas, enär läget kan komma att kräva mer eller mindre långt gående åtgärder i detta avseende. Möjlighet till erhållande av ackord bör i lika mån föreligga, om borgenären är enskild person, penninginstitut, samfällighet eller staten. Principiellt bör alltså sta- tens ingripande, enligt vad nu sagts, ske i överensstämmelse med de för ackords- lån gällande grundlinjerna, därvid dock förutsättes en hjälpaktion av betydligt större omfattning och effektivitet. Härutöver torde även böra prövas, i vad män och under vilka betingelser och former skäligt bistånd kan lämnas åt jordbrukare, som utsatts för utmätning eller försatts i konkurs. Bland övriga åtgärder, som vid utredningen böra övervägas, torde också frågan om beredande av möjlighet över huvud taget för jordbrukarna till konvertering av på ogynnsamma villkor erhållna krediter i långfristiga lån med fördelaktigare räntesatser och amorteringsvillkor bli— va föremål för prövning.

De här ifrågasatta statsåtgärderna böra ej omhänderhavas av de nuvarande, till stor del med hänsyn till stödlåneverksamheten upporganiserade lånenämnderna, utan torde verksamheten böra skötas av mera bankmässiga organ och på ett smidigare sätt. Övervägas bör, om jordbrukskasseorganisationen kan anlitas. Skulle så ej befinnas lämpligt, bör övervägas inrättandet av särskilt finansinstitut, vilket dock om möjligt bör samverka med jordbrukskasseorganisationen, sparbanker och andra penninginrättningar beträffande de lokala arbetsuppgifterna. Vidare torde böra ut— redas, på vad sätt för kreditrörelsen erforderligt kapital skall kunna erhållas, därvid säkerligen statens medverkani ena eller andra formen befinnes erforderlig, även- som vilka åtgärder i övrigt, som må erfordras för att möjliggöra här avsedda in- gripande för lättande av jordbrukets skuldbörda. Slutligen bör övervägas, huru- vida icke den verksamhet, varom här är fråga, kunde i viss utsträckning behöva

fortgå även sedan dess egentliga uppgift genomförts, nämligen för att tillgodose jordbrukets behov av gynnsam sekundär- och driftskredit,

Till fullgörande av det jordbrukskreditutredningen lämnade uppdraget avlämnade utredningen betänkanden dels den 8 oktober 1934 med förslag till förordning angående statens lånefond för sekundärlån mot inteckning i jordegendom m. m., dels den 16 november 1934 med förslag till kungörelse om lån till jordbrukare för genomförande av ackord m. m. och dels den 18 juli 1935 med förslag till förordning om jordbrukets kreditkassor m. m.

I jordbrukskreditutredningens nyssnämnda betänkande den 16 november 1934 anförde utredningen, bland annat, att utredningen haft under övervä- gande, om icke statens hjälpverksamhet kunde och borde i allmänhet och utan hänsyn till förefintligheten av risk för omedelbart ekonomiskt sam- manbrott avse de jordbrukare, vilka vore hårt tyngda av skulder. Utred- ningen funne emellertid detta vara ett problem av synnerligen stor räckvidd och ansåge, att detsamma knappast kunde upptagas till närmare ompröv- ning, förrän den statistik rörande jordbrukarnas skuldsättning vid 1933 års utgång, varmed arbeten påginge inom statistiska centralbyrån, förelåge i fullständigt skick. Med hänsyn bland annat härtill kunde utredningen icke för det dåvarande yttra sig i fråga om någon mera allmän hjälp åt högt skuldsatta jordbrukare.

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 9 januari 1935 uppdrogs åt jordbruks- kreditutredningen, med utvidgning av dennas dittillsvarande uppdrag, att utföra av chefen för jordbruksdepartementet i statsrådsprotokollet samma dag förordad utredning rörande frågan om åtgärder till framtida förhind- rande av överdriven skuldsättning vid jordbruket. I statsrådsprotokollet an— för-des härom bland annat följande:

Så vitt kan bedömas torde emellertid behovet av statsåtgärder till reglering av jordbrukets skuldbörda ingalunda vara av engångsnatur. Erfarenheten giver vid handen, att varje för jordbruket mera gynnsam konjunktur leder till dels att jord— bruk nyinköpas till höga värden, som under en följande konjunkturförsämring icke kunna förräntas, och dels att kapital i stor utsträckning investeras i jordbruket för tekniska förbättringar, vilka under nedgångstider icke äro ekonomiskt håriga. I stor utsträckning ske nu nämnda kapitalinvesteringar med anlitande av upplånade medel. Det ligger i sakens natur, att mången jordbrukares motståndskraft mot in- brytande lågkonjunktur härigenom försvagas.

Enligt mitt förmenande bör därför samtidigt med att åtgärder övervägas till en i nuvarande läge mera allmän hjälp åt högt skuldsatta jordbrukare även undersö- kas, om ej anordningar kunna träffas, som giva vårt lands jordbrukare större mot- ståndskraft mot konjunkturernas växlingar, t. ex. genom förhindrande av en över- driven skuldsättning. Visserligen kan sägas, att de förhållanden beträffande jord- bruket, som förut antytts, äro karakteristiska för all enskild företagsamhet, i det att tider av högkonjunktur ofta locka till investeringar, som sedermera visa sig ohåll- bara. Men beträffande det övervägande antalet av jordbrukets brukningsdelar i vårt land gäller, att de i grund och botten endast bereda arbetstillfällen för innehavaren och hans familj. En i förhållande till tillgången stark efterfrågan på dylika jord- bruk har lett till egendomsvärden, som blott kunna förräntas genom nedpressande i möjligaste grad av ersättningen för arbetet, d. v. s. levnadsstandarden. Dä kost- naderna för livsuppehållet icke under de ogynnsamma konjunkturerna kunna ytter-

ligare nedbringas, blir konsekvensen att de höga skulderna icke kunna förräntas och amorteras och att det ekonomiska sammanbrottet står för dörren. Enär det här gäller en mycket stor befolkningsgrupp och då de, som drabbas av svårig- heterna lätt komma i det läget, att de icke längre själva förmå draga försorg om sig och de sina, synas mig goda skäl av social innebörd tala för att förevarande spörsmål upptages till övervägande fristående från motsvarande problem inom andra delar av näringslivet.

Åtgärder i liknande syfte hava kommit till utförande i åtskilliga länder, däribland även i några av våra grannländer. Därvid hava olika tillvägagångssätt anlitats. Även för vårt lands vidkommande torde det uppställda syftet kunna vinnas på olika vägar, vilka samtliga böra tagas under omprövning, på det att den lämpligaste mä kunna väljas. Sålunda synes exempelvis böra övervägas en anordning, enligt vil- ken för skuldreglering genom statens försorg kunde uppställas såsom villkor, att vederbörande fastighet lagstiftningsvis hänfördes till en kategori fastigheter, för vilken skulle gälla bland annat, att inteckning i densamma för gäld icke finge be— viljas mer än till viss procent av fastighetens värde och att fastigheten icke finge tagas i anspråk för gäldande av annan skuld än den, till säkerhet för vilken in- teckning sålunda beviljats. Det borde stå fritt för en var ägare av jordbruk utav viss storleksordning att begära dylik skuldreglering och fastighetens hänförande till nämnda kategori. En förutsättning för genomförande av denna anordning vore självklart, att kreditmöjligheter inom den angivna ramen bereddes till skäliga villkor.

Åtgärder av den natur, som nu antytts, komma visserligen i flera hänseenden att stå i motsättning till gällande rättsregler å hithörande områden och kunna givetvis därför väcka betänkligheter. Inskränkning i den enskilde jordägarens fria förfo- gande över sin egendom kan måhända särskilt vara ägnad att hos mången fram- kalla tveksamhet. Men å andra sidan gäller det att giva en för landet betydelsefull folkgrupp trygghet att bibehållas vid en låt vara torftig försörjning och att be- spara det svenska samhället betänkliga rubbningar i det sociala underlaget. Här— till kommer, att det i längden kan bliva för staten alltför kostsamt att vid kris efter kris träda till för att bispringa hårt skuldsatta jordbrukare. De nu anförda skälen synas mig väga över betänkligheterna, varför jag förordar, att utredning nu igång- sättes rörande frågan om åtgärder till framtida förhindrande av överdriven skuld- sättning vid jordbruket. Det synes mest ändamålsenligt, att denna utredning upp- drages åt jordbrukskreditutredningen att företagas i samband med dess övriga ut- redningar.

I skrivelse till chefen för jordbruksdepartementet den 3 april 1935 anmäl- de emellertid jordbrukskreditutredningen, att utredningen icke trodde sig vara i stånd att fullgöra det genom Kungl. Maj:ts beslut den 9 januari 1935 meddelade uppdraget. Som skäl härför anförde utredningen bland annat följande:

Utredningen hade förehaft till principdiskussion den i statsrådsprotokollet för sist- nämnda dag behandlade frågan om anordningar till förhindrande eller förebyggan— de av att jordbrukare, vilka erhållit statlig hjälp till skuldreglering, på nytt komme i svårigheter. Utan att närmare hava ingått på en undersökning av nu berörda spörsmål hade jordbrukskreditutredningen ansett sig kunna konstatera, att detsam- ma hade en mycket betydande räckvidd samt att dess lösande skulle kräva ett syn- nerligen omfattande utredningsarbete och förutsätta ett ståndpunkttagande till en rad frågor av mer eller mindre ömtålig och svåröverskådlig natur, berörande icke endast intecknings- och utsökningsrätten utan även ett flertal andra områden av rättsvä- sendet. Det torde dessutom kunna ifrågasättas, om den utomordentligt betydelse- fulla frågan om träffandet av anordningar, som gåve vårt lands jordbrukare större

motståndskraft mot konjunkturernas växlingar och som kunde förebygga en över- driven skuldsättning, kunde lösas genom en mer eller mindre krisbetonad skuldreg- lering och kreditkontroll. Enligt jordbrukskreditutredningens uppfattning hade frå- gans lösning en så allmängiltig och bestående innebörd, att detta icke vore möjligt. Problemet inneslöte i sig frågor, som hade avseende å säkerställandet över huvud av ett bärkraftigt jordbruk i vårt land. Särskilt komme man in på frågan om den se- dan mitten av förra seklet allt snabbare fortgående gäldbelastningen av det sven- ska jordbruket i samband med skiftandet av arvfallen jordbruksegendom, en fråga som för jordbrukets drivande under drägliga förhållanden hade utomor- dentlig betydelse och som för vinnande av det syfte, som statsrådsprotokollet angåve, måste upptagas till prövning. I själva verket torde den höga skuldsätt- ning, som belastade ett stort antal av våra jordbruk, i icke ringa utsträckning kun- na härledas till uppgörelser, som vid arvskifte efter en föregående ägare träffats mellan den arvinge, som övertagit den fasta egendomen, samt dennes medarvingar. Men även vid förvärv av fast egendom i annan ordning än genom arv hörde det, jämväl då uppgörelsen gällde överlåtelse till arvinge, till Vänligheten, att den nye ägaren nödgades ikläda sig en hög skuldsättning. Det torde icke kunna förnekas, att också den egnahemsbildning, som utövades med statens hjälp, i viss utsträckning medförde, att vederbörande jordbrukare måste ikläda sig skuld motsvarande en stor del av- den förvärvade egendomens värde. Det syntes jordbrukskreditutredningen uppenbart, att en genom statsåtgärder åstadkommen skuldreglering för jordbrukare väl kunde för en längre eller kortare tid lätta jordbrukarnas skuldbördor, men att en tendens till ökning av dessa likväl icke kunde undvikas, så länge det här åsyftade förhållandet fortbestode, att jordbrukarna i den utsträckning som hittills syntes vara fallet vid tillträdandet av sina jordbruk nödgades ikläda sig en tyngande skuld- sättning. Frågan om åtgärder till avhjälpande av detta missförhållande vore ett problem av utomordentligt stor betydelse, som, därest spörsmälet om en mera all- män skuldreglering upptoges till övervägande, icke kunde förbigås. Det vore tyd- ligt, att densamma vore av mycket svårlöst natur och att en lösning icke kunde und- gå att medföra djupt ingripande förändringar av social art och än mera vittgående ändringar i nu bestående rättsregler än den ifrågasatta skuldkontrollen. Jordbruks- kreditutredningen ansåge sig ickei sin nuvarande, närmast för uppgifter av mera begränsad beskaffenhet avsedda sammansättning i tillräcklig mån representera den erfarenhet och det mångsidiga vetande, som, med iakttagande av de synpunkter, vilka enligt utredningens mening borde anläggas på de genom Kungl. Maj:ts beslut den 9 januari 1935 åt utredningen anförtrodda lagstiftningsfrågorna, torde böra er- fordras för åstadkommande av ett tillfyllestgörande resultat av arbetet.

Med hänsyn till vad jordbrukskreditutredningen sålunda anfört blev den- na enligt Kungl. Maj:ts beslut den 23 maj 1935 befriad från uppdraget att verkställa den i det föregående omförmälda utredningen angående mera all- män hjälp till högt skuldsatta jordbrukare samt angående åtgärder till för- hindrande av överdriven skuldsättning vid jordbruket. Enligt vad chefen för jordbruksdepartementet anförde till statsrådsprotokollet sistnämnda dag kvarstode emellertid angelägenheten av att en utredning i dessa frågor kom— me till stånd, vilket bestyrktes ytterligare av uttalanden utav jordbrukskre- ditutredningen. I anslutning till dessa uttalanden syntes, utöver de i stats- rådsprotokollet den 9 januari 1935 upptagna frågorna, en dylik utredning rö- rande jordbrukets skuldförhållanden även böra omfatta åtgärder till före- byggande av en för jordbruksdriftens upprätthållande under växlande kon- junkturer alltför betungande skuldsättning i samband med arvskifte av jord-

bruksegendom eller sådan egendoms överlåtande i annan ordning på ny ge- neration.

På sätt framgår av det föregående hava utredningsmännen haft att be— driva sin utredning i enlighet med de i statsrådsprotokollen den 9 januari och den 23 maj 1935 angivna riktlinjerna.

Utredningsuppdraget har genom Kungl. Maj:ts beslut den 28 juni 1935 kompletterats i visst begränsat hänseende. I motionen nr 231 i andra kam- maren vid nämnda års riksdag hade hemställts, bland annat, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning angående bland annat huruvida och på vad sätt egnahemsinnehavare, som oförvållat kommit i eko- nomiska svårigheter, måtte kunna beredas sådan hjälp, att vederbörande kun— de behålla sitt egnahem. Efter hemställan av jordbruksutskottet (utlåtande nr 49 punkt 8) hade riksdagen i skrivelse den 12 april 1935, nr 166, anhållit, att Kungl. Maj:t ville föranstalta om utredning rörande den i motionen be- rörda frågan samt vidtaga de åtgärder, vartill utredningen kunde föranleda.

Riksdagens skrivelse anmäldes för Kungl. Maj:t den 28 juni 1935. Chefen för jordbruksdepartementet anförde till statsrådsprotokollet sistnämnda dag bland annat följande:

Att oaktat de stödanordningar, som från statsmakternas sida dittills vidtagits, an- ledning till åtgärder i motionens syfte förelåge, kunde icke förnekas. Emellertid hade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 maj 1935 tre utredningsmän till- kallats att verkställa utredning och avgiva förslag angående åtgärder till regle- ring av jordbrukets skuldförhållanden. Enligt de för utredningen givna direktiven vore densamma icke begränsad att avse vissa slag av jordbrukare. Inom dess ram fölle sålunda jämväl regleringen av de jordbrukares skuldförhållanden, som inne- hade egnahemslån. Något skäl att ställa dessa jordbrukare vid en dylik reglering i någon särställning iförhållande till andra jordbrukare syntes näppeligen föreligga. Det syntes emellertid med hänsyn till de särskilda förhållanden, som otvivelaktigt vore förknippade med egnahemsverksamheten, vara ändamålsenligt, att utredningen såvitt den berörde jordbrukare, som innehade egnahemslån, företoges i samråd med statens egnahemsstyrelse. _ Sedan utredningen verkställts och förslag i ämnet fram- lagts syntes få övervägas i vad mån dessa kunde vinna tillämpning även å de lån- tagare, som innehade egnahemslån för bostadslägenheter.

Vad departementschefen sålunda anfört, meddelades utredningsmännen till kännedom och iakttagande.

I skrivelse till chefen för jordbruksdepartementet den 18 mars 1936 hem- ställde utredningsmännen, att statistiska centralbyrån måtte erhålla i upp- drag att, i anslutning till förut omförmälda undersökning av jordbrukets skuldsättning vid 1933 års utgång, jämväl verkställa en statistisk undersök- ning av orsakerna till de högst skuldbelastade jordbrukarnas skuldsättning, vilken undersökning enligt utredningsmännens mening skulle vara av stort värde för fullgörandet av det åt dem lämnade utredningsuppdraget. I enlig- het med utredningsmännens hemställan uppdrog Kungl. Maj:t genom beslut den 27 mars 1936 åt statistiska centralbyrån att verkställa en statistisk un- dersökning rörande orsakerna till skuldsättningen hos jordbrukare med en

skuldbelastning år 1933 överstigande 75 procent av tillgångarna; denna un- dersökning slutfördes i början av år 1937. En sammanfattande redogörelse för resultatet av undersökningen är såsom bilaga fogad vid betänkandet.

För utredningsmännens räkning har vidare utarbetats en översikt av den äldre svenska rättens regler om arvsordning och arvsfördelning, särskilt be- träffande arvfallen fast egendom, m. m. Jämväl denna översikt har såsom bilaga närslutits detta betänkande.

För fullgörandet av sitt uppdrag hava utredningsmännen vidare funnit er- forderligt att erhålla närmare kännedom om nuvarande sedvänjor vid jord- bruksfastigheters övergång å ny generation.

På framställning av utredningsmännen har chefen för jordbruksdeparte— mentet den 24 oktober 1935 medgivit, att utredningsmännen finge vidtaga an- ordningar för införskaffande av upplysningar i nämnda hänseende. Med stöd av detta bemyndigande hava utredningsmännen till samtliga domhavande och landsfiskaler utsänt frågeformulär rörande sedvänjor vid jordbruksfastighe- ters övergång å ny generation m. m. Genom utredningsmännens försorg hava svaren å frågeformuläret bearbetats och sammanställts i en vid betänkandet fogad bilaga.

Rörande de bestämmelser, som i vissa främmande länder utfärdats i syfte att begränsa möjligheterna till skuldsättning inom jordbruket, har en över- sikt utarbetats. Därjämte har en särskild redogörelse lämnats för »odelsrett» och »åsaetesrett» enligt norsk lag. Slutligen har en sammanfattande redogö- relse utarbetats angående i vissa germanska länder tidigare gällande eller än- nu bestående s. k. anerben-rätt (privilegierad arvsrätt) till bondgårdar m. 111.

De ovannämnda handlingarna hava samtliga såsom bilagor fogats till be- tänkandet.

Enligt medgivande av Kungl. Maj:t den 15 november 1935 hava ledamö- terna Anderberg och Björkman under en tid av tio dagar under hösten 1935 företagit en resa till Tyskland för att studera i nämnda land vidtagna åtgär- der inom de ämnesområden, som hava samband med utredningsmännens uppdrag. En på grundval av ifrågavarande studier utarbetad redogörelse för den tyska arvegårdslagstiftningen har fogats vid betänkandet.

Det utredningsmaterial, som enligt vad ovan sagts stått till utredningsmän- nens förfogande, har tjänat till belysning av olika delar av det område, som varit föremål för utredningsmännens överväganden.

Utredningsmännen hava fattat som sin centrala uppgift att undersöka olika möjligheter för ernående av större motståndskraft för vårt lands jordbrukare mot konjunkturernas växlingar, i synnerhet genom motverkande av en alltför hög skuldsättning. Vid övervägande härav hava utredningsmännen funnit vissa åtgärder böra vidtagas till begränsande av den mycket omfattande

skuldsättning, som uppstår i samband med övertagande av fast egendom vid bodelning eller arvskifte, och hava utredningsmännen i sådant syfte utarbetat dels förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 9 juni 1933 (nr 314) om boutredning och arvskifte, dels ock förslag till vissa andra där- med sammanhängande lagändringar.

Vad angår behovet av och möjligheterna att minska redan bestående skuld- sättning hava utredningsmännen, med hänsyn till att för närvarande synes råda en jämförelsevis gynnsam jordbrukskonjunktur, icke ansett sig böra framlägga något förslag till omedelbart genomförande. Däremot hava utred- ningsmännen med tanke på. att en ny krissituation förr eller senare kan upp- komma utarbetat ett preliminärt förslag till beredskapslagstiftning rörande skuldreglering för jordbrukare och komma utredningsmännen att i ett senare betänkande framlägga detta förslag.

Slutligen hava utredningsmännen såsom ett led i sina undersökningar upptagit till övervägande frågan, vilka verkningar den år 1932 genomförda lagstiftningen om inteckning i jordbruksinventarier föranlett med avseende å jordbrukarnas kreditförhållanden. För att få del av de erfarenheter, som på jordbrukare- och kreditgivarehåll under de gångna åren vunnits av före- varande lagstiftning hava utredningsmännen införskaffat utlåtanden i detta ämne från hushållningssällskapens förvaltningsutskott, Sveriges allmänna lantbrukssällskap samt styrelserna för svenska sparbanksföreningen och sven- ska jordhrukskreditkassan ävensom svenska bankföreningen; sistnämnda ut- låtande är såsom bilaga fogat vid betänkandet. Utredningsmännens övervä- ganden hava resulterat i ett förslag om vidtagandet av åtgärder för upphä- vande av ifrågavarande lagstiftning.

Vid utarbetandet av lagförslagen samt vissa delar av motiveringen hava utredningsmännen jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 6 september 1935 biträtts av hovrättsassessorn B. B. Dahlgren. Med avseende å vissa andra delar av ut- redningsarbetet hava utredningsmännen jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 30 augusti 1935 anlitat biträde av sekreteraren hos sparbanksinspektionen Y. A. R. Ericsson. .

Under åberopande av det anförda få utredningsmännen såsom resultat av sitt hittills utförda arbete överlämna betänkande med förslag till vissa lagstift- ningsåtgärder till motverkande av överdriven skuldsättning inom jordbruket.

Särskilt yttrande av undertecknad Björkman angående frågan om upp- hävande av lagstiftningen om inteckning i jordbruksinventarier bifogas.

Stockholm den 10 mars 1937.

NILS WOHLIN. EINAR ANDERBERG. THURE BJÖRKMAN.

/ Rolf Dahlgren.

Förslag till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 9 juni 1933 (nr 314) om boutredning och arvskifte.

Härigenom förordnas, dels att 2 kap. 11, 13 och 20 åå lagen den 9 juni 1933 om boutredning och arvskifte skola erhålla ändrad lydelse på sätt ne- dan angives, dels att till 6 kap. samma lag skola fogas åtta nya paragrafer, betecknade 10—17 åå och av nedan angivna lydelse, dels ock att i sist- nämnda kap. av lagen skola införas två underrubriker, den ena före 1 & och den andra före 10 5, av den lydelse som nedan angives:

2 KAP. 11 %. Boutredningsmannen har — —— _ -— erforderliga åtgärder. Finnas tillgångarna ————— till konkurs.

I fråga — — kan ske.

Ingår i boet sådan gård, varom förmäles i 6 kap. 10 &, må lösa inventarier, avsedda för det å gården drivna jordbruket eller för rörelse av beskaffenhet att utgöra binäring till detsamma, icke av boutredningsmannen överlåtas, med mindre delägarna därtill lämna sitt samtycke eller det oundgängligen erfordras för betalning av gäld.

13 5.

Fast egendom eller tomträtt må ej av boutredningsmannen överlåtas, utan att delägarna skriftligen med två vittnen lämna sitt samtycke. Kan sam- tycke ej erhållas, äge rätten, såvida ej fråga är om sådan gård, varom för- mäles i 6 kap. 10 5, på ansökan tillåta åtgärden. Vad nu är sagt lände dock ej till inskränkning i den förfoganderätt, som kan tillkomma boutrednings- mannen enligt lagakraftvunnet testamente.

Har boutredningsmannen ————— inskrivning beviljades.

20 &.

Förordnande att ————— erforderliga åtgärder.

Testamentsexekutor äge dock ej, med mindre behörighet därtill blivit ho- nom i testamentet särskilt förbehållen, överlåta sådan gård, varom förmä- les i 6 kap. 10 5, utan att delägarna skriftligen med två vittnen lämna sitt

samtycke. Har testamentsexekutor utan erforderligt samtycke företagit åt- gärd varom nu är sagt, vare den ogill, om delägare väcker klander dårå; in- stämme dock sin talan inom tre månader, från det han fick kännedom om åtgärden, och senast inom ett år, sedan lagfart beviljades.

Vad i ————— är stadgat.

6 KAP.

Allmänna bestämmelser.

Särskilda bestämmelser för vissa dödsbon.

10 &.

Ingår i kvarlåtenskapen fastighet varå drives jordbruk (gård) och vill en av arvingarna ensam övertaga gården mot skyldighet att gottgöra övriga delägare för det, som i följd därav kan brista ivad de vid arvskiftet skola erhålla, skall gården odelad tilläggas nämnde arvinge ( gårdsarvingen).

11 %.

Finnas flera arvingar, vilka var för sig vilja övertaga gården såsom i 10 % sägs, och är ej någon av dem genom testamente utsedd till gårdsarvinge, äge den arvinge företräde, som har större lott i boet än de andra. Äro lotterna lika, äge arvinge i närmare led företrädesrätt. Äro flera sålunda lika berät- tigade, skall företräde tillkomma den arvinge, som genom sin utbildning eller eljest kan anses särskilt lämplig att övertaga gården eller som längst tagit del i dess skötsel.

Företrädesrätt, varom nu är sagt, skall dock ej tillkomma arvinge, som på grund av hög ålder, sjuklighet eller annan omständighet finnes ej vara skickad att idka jordbruk. Ej heller skall sådan rätt njutas av arvinge, som förut är ägare till gård, varav han har sin bärgning, eller som av annat yrke än jordbruk har en varaktig och efter sina förhållanden skälig utkomst.

12 &.

Omfattar kvarlåtenskapen flera gårdar, vilka brukas var för sig, äge ar— vingarna enligt den företrädesrätt dem emellan, varom i 11 % är sagt, ut- välja var sin gård och i avseende därå njuta gårdsarvinges rätt.

13 %.

Gårdsarvingen äge vid skiftet övertaga gården efter det värde, som motsva- rar vad en försiktig köpare kan antagas vilja betala därför under förutsätt- ning att gården alltjämt skall användas för jordbruk och vad därmed har sammanhang.

Innan arvslotterna beräknas, tillgodoföres gårdsarvingen såsom skiftes- fördel en tiondel av gårdens värde.

15 &.

Lösa inventarier, avsedda för jordbruket eller för rörelse av beskaffenhet att utgöra binäring till jordbruket, skola tillskiftas gårdsarvingen, såframt hans lott förslår därtill.

Kunna inventarierna ej utläggas å lotten, vare gårdsarvingen berättigad att i stället inlösa dem efter deras värde.

16 5.

Har gårdsarvinge vid skiftet njutit sådan förmån, som i 13 eller 14 å sägs, och överlåter han gården inom femton år därefter, vare han skyldig att till övriga delägare utgiva vad å deras andelar belöper av skillnaden mellan går— dens försäljningsvärde vid tiden för överlåtelsen och det värde, med avdrag av skiftesfördelen, efter vilket gårdsarvingen övertagit gården.

Vid uppgörelse varom nu är sagt äge gårdsarvingen tillgodoräkna sig vär- destegring, i den mån denna är att tillskriva förbättring, som han under sin besittningstid vidtagit.

Vad i denna paragraf är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fall där blott en del av gården överlåtes.

17 %.

Den som vill göra gällande rätt till ersättning enligt 16 & skall i laga ord- ning anhängiggöra sin talan inom två år från det nye ägaren sökte lagfart å fånget. Underlåtes det, vare fordringsägaren sin rätt förlustig.

Denna lag träder i kraft den ————— I fråga om dödsbo efter den, som dessförinnan avlidit, skall äldre lag fort- farande äga tillämpning.

Förslag till Lag

angående tillägg till 3 kap. lagen den 25 april 1930 (nr 104) om testamente.

Härigenom förordnas, att i 3 kap. lagen den 25 april 1930 om testamen- te skall införas en ny paragraf, betecknad 3 a %, av följande lydelse:

3aå.

Kan testamente ej utgå jämte skiftesfördel, som enligt 6 kap. 14 5 lagen om boutredning och arvskifte skal] tillgodoföras arvinge, skall fördelen äga företräde framför testamentet.

Denna lag träder i kraft den — ——c

Förslag till Lag

om ändring i vissa delar av 13 kap. giftermålsbalken.

Härigenom förordnas, dels att 13 kap. 3 & giftermålsbalken skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att till samma kap. skall fogas en ny paragraf, betecknad 13 a &, av följande lydelse:

3 5. ' Sedan tilldelning för gäld ägt rum, enligtvad i 2 % sägs, skall återstoden av makarnas giftorättsgods delas lika mellan dem, såvida ej annat föranledes av vad i 6 kap. 7 &, 10 kap. 5 eller 9 5, 11 kap. 22 5 eller 23 å andra stycket eller ock av vad här nedan i 4—12 åå eller 13 a & sägs.

13 a &.

Sker bodelning i anledning av makes död och ingår i makarnas giftorätts- gods sådan gård, varom förmåles i 6 kap. 10 & lagen om boutredning och arvskifte, vare efterlevande maken, där gården helt eller till viss del till- hör hans giftorättsgods, berättigad att erhålla gården mot skyldighet till gottgörelse som i nämnda lagrum sägs. Tillhör gården den döde makens giftorättsgods, äge hans arvingar motsvarande rätt. Göres ej den företrädes- rätt gällande, som sålunda tillkommer endera sidan, vare andra sidan berät— tigad att bekomma gården. Är gården till viss del giftorättsgods men ingår den återstående delen i ' endera makens enskilda egendom, vare den sida, vilken den enskilda egen-

domen tillkommer, berättigad att erhålla jämväl återstående del av gården.

När gården jämlikt första eller andra stycket tillägges endera sidan, skola bestämmelserna i 6 kap. 10, 13, 14, 16 och 17 åå lagen om boutredning och arvskifte äga motsvarande tillämpning; och skall vad i nämnda lagrum sägs om gårdsarvinge tillämpas beträffande den sida gården tillfaller.

Äro arvingarna berättigade att bekomma gården men äro de ej ense huru- vida företrädesrätten skall göras gällande, varde gården tillagd dem, om den arvinge som det påfordrar tillskjuter vad som kan erfordras till fyllnad av efterlevande makens lott; för vad arvinge sålunda tillskjutit skall han gott— skrivas vid arvskifte efter den döde maken.

Denna lag träder i kraft den _____ I fråga om dödsbo efter den, som dessförinnan avlidit, skall äldre lag

fortfarande äga tillämpning.

2—377445.

Förslag till Lag

om tillägg till lagen den 9 juni 1933 (nr 315) angående införande av lagen om boutredning och arvskifte.

Härigenom förordnas, att till 7 å lagen den 9 juni 1933 angående infö- rande av lagen om boutredning Och arvskifte skall fogas ett nytt moment, betecknat 10 mom. och av följande lydelse:

7å.

10 mom. Ingår i samfällda boet sådan gård, varom förmäles i 6 kap. 10 å nya lagen, då vare vid det skifte, som för uttagande av efterlevande makens giftorätt är påkallat, maken berättigad att erhålla gården mot skyl- dighet till gottgörelse som i nämnda lagrum sägs. Gör maken ej den före- trädesrätt gällande, som sålunda tillkommer honom, vare den dödes arvingar berättigade att bekomma gården.

Tillhör gården till viss del samfällda boet men ingår den återstående delen i endera makens enskilda egendom, vare den sida, vilken den enskilda egen- domen tillkommer, berättigad att erhålla jämväl återstående del av gården.

När gården jämlikt första eller andra stycket tillägges endera sidan, skola bestämmelserna i 6 kap. 10, 13, 14, 16 och 17 åå nya lagen äga motsvarande tillämpning; och skall vad i nämnda lagrum sägs om gårdsarvinge tillämpas beträffande den sida gården tillfaller.

Äro arvingarna berättigade att bekomma gården men äro de ej ense huru- vida företrädesrätten skall göras gällande, varde gården tillagd dem, om den arvinge som det påfordrar tillskjuter vad som kan erfordras till fyllnad av efterlevande makens lott; för vad arvinge sålunda tillskjutit skall han gott- skrivas vid arvskifte efter den döde maken.

Denna lag träder i kraft den ————— I fråga om dödsbo efter den, som dessförinnan avlidit, skall äldre lag fort- farande äga tillämpning.

Förslag till Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 8 juni 1928, (nr 279) om arv.

Härigenom förordnas, dels att till ett vart av 1, 2 och 6 kap. lagen den 8 juni 1928 om arv skall fogas en ny paragraf, vilka paragrafer skola beteck- nas respektive såsom 5 å, 5 a å och 9 å samt hava nedan angivet innehåll, dels ock att 7 kap. 6 å samma lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 KAP. 5 %.

Om rätt till skiftesfördel i bo, i vilket ingår sådan gård varom förmäles i 6 kap. 10 å lagen om boutredning och arvskifte, gälle vad i nämnda lag är stadgat.

2 KAP.

5a å.

Ingår i boet sådan gård, varom förmäles i 6 kap. 10 å lagen om boutred- ning och arvskifte, då vare, där gården under äktenskapet tillhört den sist avlidne maken eller sedermera av denne förvärvats, den makens arvingar berättigade att bekomma gården mot skyldighet till gottgörelse som i nämn- da lagrum sägs. Har gården under äktenskapet tillhört den först avlidne maken, äge hans arvingar motsvarande rätt. Där gården under äktenskapet tillhört vardera maken till viss del, äge den sist avlidne makens arvingar bekomma gården; dock att, där gården till viss del varit enskild egendom och denna del tillhört den först avlidne maken, hans arvingar äro berättigade att erhålla gården. Göres ej den företrädesrätt gällande, som enligt vad nu sagts tillkommer endera sidan, vare andra sidan berättigad att bekomma går-den.

När gården jämlikt första stycket tillägges endera sidan, skola bestäm- melserna i 6 kap. 10, 13, 14, 16 och 17 åå lagen om boutredning och arv- skifte äga motsvarande tillämpning; och skall vad i nämnda lagrum sägs om

gårdsarvinge tillämpas beträffande den sida gården tillfaller. Sagda bestäm- melser skola dock icke äga tillämpning, där jämlikt 2, 4 eller 6 å arvingarna å den sida, som bekommer gården, vid delningen av boet gottskrivas gårdens värde i anledning av att gården varit enskild egendom eller tillfallit efter- levande maken i arv, gåva ell-er testamente eller på grund av giftorätt.

Äro arvingarna å endera sidan berättigade att bekomma gården, men äro de ej ense huruvida företrädesrätten skall göras gällande, varde gården till- lagd dem, om den arvinge som det påfordrar tillskjuter vad som kan er— fordras till fyllnad av andra sidans lott; för vad arvinge efter endera maken sålunda tillskjutit, skall arvingen gottskrivas vid arvskifte eft-er den maken.

6 KAP. 9 å. För arvinge, vilken äger att såsom gårdsarvinge njuta skiftesfördel efter vad i lagen om boutredning och arvskifte sägs, skall vad i detta kapitel är stadgat om avräkning av förskott äga tillämpning beträffande arvslott och skiftesfördel.

7 KAP.

6 å. Äger barn ————— bröstarvinges laglott. Ej heller skall vid bestämmandet av bröstarvinges laglott hänsyn tagas till att arvinge må äga att såsom gårdsarvinge njuta skiftesfördel efter vad i la- gen om boutredning och arvskifte sägs. Om rätt _____ 8 kap.

Denna lag träder i kraft den ————— . I fråga om dödsbo efter den, som dessförinnan avlidit, skall äldre lag fort- farande äga tillämpning.

Förslag till Lag

om ändrad lydelse av 5 5 lagen den 8 juni 1928 (nr 280) angående införande av lagen om arv.

Härigenom förordnas, att 5 å lagen den 8 juni 1928 angående införande av lagen om arv skall i nedan angiven del hava följande ändrade lydelse:

5 å.

Bestämmelserna i ————— till stånd.

I fall, då äldre giftermålsbalken gällt i fråga om makars förmögenhetsför- hållanden, skall vad i 2 kap. 5 och 5 a åå nya lagen stadgas om egendom, som under äktenskapet tillhört make, äga motsvarande tillämpning i avseen- de å egendom, som tillhört make enskilt, så ock i avseende å samfälld egen- dom, som i boet införts av make eller under äktenskapet tillfallit make i arv, testamente eller gåva.

Denna lag träder i kraft den _____ . I fråga om dödsbo efter den, som dessförinnan avlidit, skall äldre lag fort-

farande äga tillämpning.

F ö r s 1 a g till L a g ' om ändrad lydelse av 17 kap. 10 å handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 10 å handelsbalken skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

10 å.

Sedan uttages —— —— av konkursansökningen. Vad i — — för borgenären.

Är någon berättigad till ersättning jämlikt bestämmelserna i 6 kap. 16 å lagen om boutredning och arvskifte, äge han för sagda fordran enahanda förmånsrätt, som i första stycket sägs.

Denna lag träder i kraft den ————— .

Kap. I. Allmän principmotivering. Jordbrukets skuldsätt- ning i rättshistorisk och ekonomisk-historisk belysning.

Det nutida jordbrukets skuldsättning, sådan denna företeelse framträder i alla länder med mera utvecklat ekonomiskt liv och moderna samhällsförhål- landen, utgör en av den internationella agrarpolitikens mest betydelsefulla frågor. Detta spörsmål är i de flesta sådana länder föremål för livlig upp- märksamhet och olika förslag till åtgärder från det allmännas sida. Ej minst under tiden efter världskriget har problemet på grund av de internationella jordbrukskonjunkturernas gestaltning vunnit starkt ökad aktualitet och i syn- nerhet under den senaste stora jordbrukskrisen samt de därefter följande åren har det kommit mera i förgrunden än måhända någonsin tidigare under jord- brukets långa utvecklingshistoria. Den under de senaste mansåldrarna allt- mera intensifierade penning- och kredithushållningen jämväl på jordbrukets område, den såväl i de stora exporterande agrarländerna som i importländer- na framträdande inkongruensen mellan å ena sidan prisen å jordbrukspro- dukter samt å den andra prisen å jordbrukets industriella förbrukningsartik- lar, lantarbetarlönernas mera eller mindre accentuerade stegringstendens, den skiftande men ofta påtagliga disproportionen mellan jordens handelsvärde och dess av nettoavkastningen beroende verkliga värde, slutligen de utvidga- de möjligheterna till jordbrukskredit i alla former —— allt har sammanlagt skapat ett tillstånd, där jordbrukets skuldsättning utgör en av de enskilda jordbrukarnas och hela lanthushållningens mest tyngande bördor och ett av de största hindren för jordbrukarbefolkningens uppåtstigande till högre ma- teriellt välstånd samt större frihet och inre styrka. Den stora krisen på penningväsendets område, de stabila valutornas sammanfallande och pen- ningvärdets i skilda länder ännu för ett årtionde sedan knappast tänkbara förändringar hava ytterligare komplicerat problemet. Visserligen har, där penningens värde försämrats, eljest oundvikliga katastrofer förebyggts, men ej heller genom penningpolitiska åtgärder har varaktig bot och för jordbru- kets utövare nödvändig trygghet för framtiden kunnat ernås. Den stora frå- ga, som för vårt lands vidkommande i det följande upptages till utredning, är sålunda alltjämt — trots guldmyntfotens frångående och de senaste årens otvetydiga förbättringar med avseende å jordbrukets allmänna konjunk- turer —— i fråga om talrika jordbruk i skilda delar av riket ytterst brän-

nande. Ännu långt allvarligare kan läget emellertid komma att bliva, för den händelse att den nuvarande relativt goda konjunkturen i en framtid efterföljes av ånyo inträdande försämringar av jordbrukets räntabilitets- förhållanden.

En analys av jordbrukets skuldsättningsfråga _ sådant detta spörsmål en- ligt vad nu sagts framträderi vårt land som andra länder — måste, för att si- tuationen må kunna rätt klarläggas, föregås av en kortfattad historisk åter- blick på de stora utvecklingslinjer, som fört jordbruket fram från gamla tiders naturahushållning till dess nuvarande ställning såsom en i åtskilliga avseenden industrialiserad näringsgren med härav följande såväl gynnsamma som mindre lyckliga verkningar. Det gäller härvid att.utan förirringar i detaljer erinra om den ifrågavarande sekulära utvecklingens väsentliga drag samt att i ett sammanhang fästa uppmärksamheten såväl å de rättshistoriska förändringarna som å den av skiftesverket, förskjutningarna i jordfördel- ningen och den ekonomiska utvecklingen förorsakade omgestaltningen av jordbrukarnas läge.

Odalbondens jordäganderätt i de gamla germanska samhällena kunde för dåtida förhållanden anses innebära full äganderätt till jorden. Ehuru den urgamla släktförfattningen lade vissa rättsliga band på hans förfoganderätt över jorden och mera gjorde honom till förvaltare av släktjorden än till personlig ägare av densamma, så kände han likväl icke någon överherre och var i förhållandet till konungamakten en fri man. Med samhällslivets om- gestaltning under medeltiden och nyare tiden inträdde härutinnan starka för- sämringar. De av konungamakten utkrävda pålagorna ökades i antal och storlek och redan härigenom fann sig den eljest fria allmogen under den senare hälften av medeltiden nedtryckt till en betungad ställning. Den forna jordäganderätten förvandlades till skattemannarätt och jorden fick natur av kronoskatte, d. v. s. bonden hade äganderätt till jorden men icke till räntan av densamma, vilken sistnämnda var kronoegendom. Denna rätts- titel till jord innebar trygghet för bonden att sitta kvar på jorden, om han i rätt tid fullgjort skattskyldigheten, men utvecklades med tiden i riktning mot ökad ofrihet med avseende å dispositionsfriheten. Likväl levde denna del av bondeklassen under de ojämförligt drägligaste förhållandena. En annan del av densamma blev rena kronobönder och ytterligare en annan del förvand- lades till landbönder under frälsegodsen och måste underkasta sig alla med landborätten förenade otrygga förhållanden med avseende å besittning, skatt- skyldighet och personlig frihet. Genom wasakonungarnas reduktioner bröts emellertid redan under de sextonde och sjuttonde århundradena kyrkans och adelns övermakt och en mycket betydande del av den på frälsejorden sittande bondeklassen blev i stället kronobönder. Genom det stora skatte- köpsverket, som började kort efter genomförandet av Karl XI:s reduktion, fick huvudmassan av dessa sålunda vordna kronobönder möjlighet att taga det ytterligare steg mot ökad frihet, som låg i hemmanens överförande till kronoskattehemman. Slutligen tillkom, att bondeklassen jämsides härmed ge-

nom hård politisk kamp lyckades få de flesta av de inskränkningar hävda, vilka vidlådde även skattemannarätten, och följden blev, att de svenska bön- derna tidigare och fullständigare än i flertalet andra länder återvunno sin frihet i förhållande till kronan och de högre stånden.

Dessa allmänna erinringar hava emellertid avseende å en annan sida av den svenska bondeklassens historia än den som i förevarande sammanhang närmast förtjänar uppmärksammas. Oavsett förändringarna i böndernas av skatterna till kronan beroende ekonomiska förhållanden och de våldsamma förskjutningarna i deras rättsliga ställning alltefter feodalväsendets utveck- ling och sammanbrott allt av den yttersta betydelse kvarlevde ännu ett halvt årtusende eller mera efter det forntida släktsamhällets upplösning de urgamla rättsregler och rättsåskådningar med avseende å släktjorden, vilka för den fortsatta utvecklingens bedömande äro av central betydelse. Dessa rättsregler inskrivna först i landskapslagarna och sedermera i de medeltida landslagarna samt slutligen ännu i 1734 års lag — inneburo, såsom i en vid detta betänkande fogad bilaga erinras, att den fasta egen- domen ärvdes efter sådana arvsregler och andra bestämmelser, som väsent- ligt underlättade egendomarnas sammanhållande odelade inom släkterna och de nya generationernas övertagande av fädrens jord. Väl förekom redan tidigt, att släktjorden fördelades mellan flera, när den erbjöd möjligheter och utrymme för nya bosättningar, men i stora drag följdes grundsatsen, att den tillskiftades en av de manliga arvingarna med utlösning av de övriga i annan egendom än jord och med tillämpning av grundsatser vid jordens värdering, som i verkligheten privilegierade samme arvinge på de övrigas bekostnad och främjade hans ställning som en i förhållande till andra en- skilda möjligast fri och självständig brukare av jorden. Att de manliga arvingarnas företräde i arvtäkt framför de kvinnliga var ett naturligt led i en sådan rättsordning ligger i öppen dag och att denna olika arvsrätt mäk- tigt bidrog till möjligheten att sammanhålla släktjorden på en hand är lika uppenbart. Därtill bidrog även, att arvlåtaren var förhindrad att bortgiva eller borttestamentera arvejord, varjämte, där arvejord eller bördköpt jord blivit försåld, vissa säljarens skyldemän ägde att enligt gällande regler om bördsrätt återlösa den försålda jorden. Denna släktjordlagstiftning kvar- stod, såsom nyss antytts, i svensk och nordisk rätt långt efter den tid, då släkten i forntida statsrättslig bemärkelse förlorat sin betydelse, ja även långt in i det tidsskede, då den vidsträcktare släktsamhörigheten alltmera upp- luckrats och utvecklingen på rättsordningens och rättsuppfattningarnas om- råde glidit över från släkten i äldre bemärkelse till släkten i en nyare tids mening, d. v. s. till familjen i gradvis alltmera begränsad omfattning.

Givet är, att det gamla rättssystem, varom nu erinrats, under en följd av århundraden stod i harmoni med då bestående samhällsförhållanden samt att samma rättsordning och rättsuppfattningar sammanföllo med bonde- allmogens dåtida intressen och voro anpassade efter då rådande förhål- landen på jordbruksnäringens område. Lämnas i detta sammanhang de stora jordbesittningarna åsido och hålles blicken fästad vid bondejorden och

bondejordbruket som det under växlande tidsskeden ständigt viktigaste, tor- de detta äldre rättssystem med avseende å släktjorden kunna betecknas som det främsta bålverket mot bondejordens söndersplittring och böndernas ned- sjunkande i ekonomisk ofrihet, mot bondejordens förvandling till handels- vara och lättfångna byte för de högre stånden, mot jordvärdenas onaturliga stegring och slutligen —— vad i detta sammanhang måhända mest förtjänar uppmärksammas mot sådana arvskiften eller andra överlåtelser till ny generation, som skulle hava bragt fädernegårdarnas övertagare i svårt eko- nomiskt beroende av andra. Ehuru åtskilliga av det liberala tidsskedets for- mer för kredit och skuldsättning ännu voro okända, var dock även under denna långa äldre tidsepok skuldsättning en hård realitet och att gäld ej sällan måste stiftas i samband med förvärv av fast egendom är självfallet. Att bondejorden sällan gick i handel utom släkten eller familjen, att arvlåtaren icke ägde borttestamentera arvejord samt att vissa säljarens skyldemän äg- de rätt återlösa försåld arvejord samverkade emellertid till att denna i sam- band med generationsväxlingarna stundom ofrånkomliga skuldsättning kun- de hållas inom snäva gränser. Man bör på tal om de dåtida förhållandena även hålla i minnet, att vårt lands bönder ännu fram till de stora omvälv- ningarna i de adertonde och nittonde århundradena besutto sin jord under rättstitlar, som i många avseenden skilde sig från en nyare tids ägande- rätt. Det står utom tvivel, att jämväl detta förhållande i väsentlig grad med- verkade till att skuldsättningen av jorden så länge förblev av ringa omfatt- ning. De forna skattebönderna, vilka ägde säväl jorden som »räntan» av densamma, försvunna redan under medeltiden, och de kronoskattebönder, vilka sedermera utgjorde kärnan av bondebefolkningen, hade, såsom redan nämnts, äganderätt allenast till jorden men icke till »räntan» av densamma, vilken sistnämnda tillkom kronan. Då denna »ränta», som ju var detsam- ma som de allmänna pålagorna eller skatternas sammanlagda belopp — el- ler åtminstone inneslöt de viktigaste och mest tyngande av dessa allmänna pålagor i förhållande till jordens avkastning utgjorde en visserligen väx- lande men likväl i stort sett tyngande belastning, måste värdet å själva kro— noskattejorden självfallet vara lågt och övertagandet av sådan jord vid arv- skiften eller eljest förenat med vida mindre svårigheter än eljest skulle hava varit fallet. När efter Karl den XI:s reduktion de till landboar under de stora jordbesittningarna nedtryckta brukarna _ vilka såsom ofria landboar med tung dagsverksskyldighet till huvudgodsen och ytterligt osäkra besitt- ningsförhållanden saknat all egen dispositionsrätt över jorden —— ånyo er- höllo besittningsrätt och dispositionsrätt under kronoskatte titel, gäller om denna stora massa av landets bönder för den följande tiden detsamma som nyss sagts om de alltifrån medeltiden under kronoskatte titel sittande bön- derna. Jordvärdets relation till räntan i sistnämnda ords förenämnda kame- rala betydelse torde måhända bäst belysas av bestämmelserna i skatteköps— förordningarna allt från det adertonde århundradets början, enligt vilka för— ordningar de egentliga kronobönderna — vilka varken ägde jorden eller räntan — fingo rätt att tillösa sig jorden mot erläggande av löseskillingar,

som allenast uppgingo till sex års sådan ränta. Även de talrika inskränk— ningar i dispositionsfriheten över jorden och i synnerhet över skogen vil- ken sistnämnda, i den mån den icke tillhörde häradet eller kronan, jämte hagmarken var samfälld egendom inom byalaget —- verkade självfallet i samma riktning eller till att hålla jordvärdet inom för överlåtelserna på nya generationer gynnsamma gränser.

Det är i sammanhang med vad nu anförts anledning vidare erinra om jordförhållandenas gestaltning och om brukningssätten för jorden inom de gamla byalagen under den här berörda tiden före skiftesverkets genomfö— rande.

Denna gamla agrarstruktur med jämförelsevis trånga bysamhällen och stark ägosplittring av åkerjorden är i sina allmänna drag och i sina enskild- heter väl känd. Ett allmogehemman bestod icke på denna tid av ett jäm— förelsevis väl avrundat helt, med åkerjorden samt ängsmarken och utmarken liggande i någorlunda naturligt sammanhang inom en eller ett mindretal områden, över vilka innehavaren med avseende å jordbruksdriftens utövan- de ägde fri dispositionsrätt eller från vilka han kunde avskilja och försälja större eller mindre delar. Hemmanets åkerjord utgjordes av ofta på ett stort antal åkergärden utspridda långa och smala tegar _ samtliga ingåen- de i hans ägande mantal eller kvot av mantal —— vilka alla måste plöjas, besås och skördas samtidigt med och efter samma system som åkergärdet i dess helhet. Varje ny innehavare av hemmanet eller hemmansdelen måste följa samma av bysamhället bestämda brukningssystem, vare sig att detta sistnämnda var treskiftesbruket eller en än mera primitiv form för åkerbruk. Detsamma gällde om ängsmarken, varå byalagets bönder gemensamt läto beta sina kreatur, och i ännu högre grad om hagmarken och skogsmarken, som, enligt vad nyss erinrats, var samfälld egendom. Den enda lagliga for- men för uppdelning av bondejordbruk var hemmansklyvningen, varvid till- gick så att samtliga hemmanet tillhörande åkertegar i de skilda åkergärdena delades på längden i ännu smalare tegar med åtföljande ökad ägosplittring inom byalaget. Väl kunde under århundradenas lopp sådana klyvningar av de ursprungliga hela mantalen äga rum i betydande omfattning, utan att jor- dens brukande enligt dåtida metoder härigenom omöjliggjordes eller ens nämnvärt försvårades, och väl förekommo särskilt under nyare tidens första århundraden och ännu fram till laga skiftet under det nittonde seklet dy- lika hemmansklyvningar i stor skala, i vissa delar av riket med följd att stora skikt av bondebefolkningen bragtes under besutenhetsgränsen. Genom talrika dekret och författningar strävade emellertid wasaättens regenter och sedermera frihetstidens och den gustavianska tidens lagstiftare att i möjli- gaste mån förebygga sådan för välståndet inom allmogen skadlig jordsplitt-

ring och — även om utvecklingen mångenstädes gick sin gång vid sidan av författningarna — sattes likväl härigenom i stort sett vissa gränser för

bondgårdarnas delning i alltför små enheter. Naturligt är, att det under sådana förhållanden var så mycket angelägnare att släktjorden i möjli- gaste mån sammanhölls på en hand. Eftersom jordens avkastningsförmåga

icke kunde ökas genom en ny och förbättrad jordbruksdrift enär möjlig— heterna härtill ännu voro okända och då varje sönderklyvning av ett hemman medförde en ofrånkomlig försämring av arvingarnas ekonomiska ställning, låg det i sakens natur, att sådana klyvningar endast företogos un- der nödtvång. Men det är å andra sidan uppenbart, att en av de viktigaste orsakerna till släktjordlagstiftningens senare undergång är att söka i den omgestaltning av hithörande förhållanden, som skiftesverket och de stora jordbrukstekniska framstegen mot slutet av det adertonde och särskilt un— der det nittonde århundradet förde med sig. Det är därjämte — och denna synpunkt bör här särskilt understrykas —— lika uppenbart, att samma revo- lutionerande omgestaltning av det svenska jordbruket, i förening med det successiva bortfallandet av inskränkningarna i dispositionsrätten till bonde- jorden samt till sist grundskatternas minskande tyngd och slutliga upphä- vande, måste leda till ett tillstånd av stigande jlordvärden och växande han- del med jord, varemot släktjordlagstiftningen utgjorde ett allt svagare och alltmera värdelöst korrektiv. Slutligen bör man på tal om den här berörda utvecklingen icke förglömma, att det äldre byalagets medlemmar —— i den ofrånkomliga intressegemenskap de hade med varandra under svåra ti- der stodo varandra bi på allehanda sätt och att skuldsättning till utomstå- ende även härigenom ofta kunde undvikas. Genom bysamhällenas upplös- ning slets samhörigheten sönder och den gamla samhörighetskänslan gick med tiden alltmera förlorad, vilket även bidrog till att jordbrukaren vid trångmål kom i starkare beroende av försträckningar från för honom främ- mande personer och institutioner.

I anslutning till det nu sagda må ytterligare framhållas följande. Det svenska jordbruket och särskilt bondejordbruket befann sig — såsom redan antytts —— under den långa tidsålder, som här avhandlas, ifråga om brukningsmetoder, kreatursskötsel och allt vad med jordbruksdriften sam- manhängde på en föga utvecklad ståndpunkt och några större förändringar i förevarande hänseende ägde frånsett treskiftesbrukets så småningom skeende framsteg på tvåsädes- och ensädesbrukets bekostnad —— knappast under denna tid rum. Allmogen ägde jämväl under denna tid en nästan ofattbar förmåga att under tider av försämrade priser å vad den hade att försälja nedbringa sina levnadsvillkor till gränsen av det mänskligt möjliga. Utsäde undantog bonden av egen skörd eller fick under år av felslagen skörd så långt sig göra lät skaffa från annat håll; satte han sig emellertid härvid i skuld, så var denna skuldsättning merendels kortfristig. Mången gång un- der tider av örlog, pest eller missväxt fanns intet utsäde alls inom räckhåll; svält och svältdöd, men icke skuldsättning, blev följden. Vad nu nämnts gällde även kreaturen; de små bondladugårdarna höllos i stort sett uppe genom egen avel, inköp voro undantagsfall, och förekom därvid skuldsätt- ning, måste skulden snart gäldas. Då härtill lägges, att jordbruksinventarier och redskap voro av samma enkla och oftast primitiva beskaffenhet som under århundraden tidigare, att förnyelsen av dem merendels skedd—e ge- nom eget arbete, i varje fall att järnet kunde bytas mot mjöl och trä, ytter-

ligare att så gott som alla byggnads- och andra reparationsarbeten och även färdigställandet av inventarier och husgeråd gjordes av bonden själv eller folket i hans hushåll, slutligen att konstgödsel och jordförbättringsmedel i modern mening voro okända, så behöver icke närmare klarläggas, varför penningförsträckningar för jordbruksdriftens utövande under denna äldre tid spelade en i varje fall underordnad roll vid jämförelse med allmogens många svårigheter och bekymmer i övrigt. Stora sekulära förändringar i prisbildningen å jordbrukets produkter försiggingo visserligen redan under medeltiden och den nyare tidens första århundraden, i väsentlig grad för- anledda av växlingar i silvrets värde gentemot varor samt — i och med stadssamhällenas samt hantverkets och senare manufakturernas utveckling — förskjutningar av bytesvärdet mellan lantbruksprodukterna och stads- mannanäringarnas alster. Utan att ingå på denna den äldre europeiska och svenska agrarhistoriens olika utvecklingsskeden må här likväl framhållas, hurusom ej heller sådana förändringar och förskjutningar till det sämre för allmogens vidkommande ledde till nämnvärt ökade penningförsträck- ningar och gäldförbindelser. Ärvd eller förvärvad egendom i penningar eller lösöre gick under sådana tidsskeden förlorad. Jämförelsevis väl beställ- da större bönder blevo utarmade, bondeklassen som helhet nedtrycktes i ytterligt torftiga och utfattiga förhållanden, ja tusentals skatte- och krono- skattebönder fingo lämna sina hemman som skattevrak och gå från gård och grund. Den övergivna jorden kom emellertid liksom efter mera kort— variga tidsperioder av krig och missväxter förr eller senare åter i nya brukares ägo, oftast utan att dessa sistnämnda vid övertagandet iklädde sig någon som helst gäld, och utvecklingen gick sålunda under århundraden sin gång utan att de ekonomiska konjunkturväxlingarna av vare sig sekulär eller mera kortvarig karaktär skapade något skuldsättningsproblem i en senare tids bemärkelse.

Under slutet av det adertonde men framför allt under förra hälften av det nittonde århundradet trängde inom de västerländska staterna och även inom vårt land den nya samhällsuppfattning alltmera igenom, som gemen- ligen brukar sammanfattas såsom de liberala idéerna. Jämsides med de av den begynnande industrialiseringen och det mera utvecklade handels- livet förorsakade ekonomiska och sociala nydaningarna som falla utom ramen för denna återblick började jämväl på jordbrukets område en ny utvecklingsperiod med radikala förändringar av såväl rättssystem och rätts- uppfattningar ifråga om jorden som jordbruksekonomiska och jordbruks- tekniska förhållanden. Man brukar känneteckna denna tid såsom tiden för den, särskilt vad jordbruket beträffar, alltjämt kvarlevande naturahushåll- ningens övergång i en mera utvecklad penninghushållning och man angiver otvivelaktigt härmed en av huvudkonturerna i den ekonomiska och sociala omvandlingsprocess, som nu ägde rum. Man bör emellertid icke förbise, att förändringarna på det ekonomiska livets skilda områden ej endast fram- sprungo ur de genom folktillväxten skapade ökade svårigheterna för livs-

uppehället samt de tekniska framstegen av skilda slag, utan djupare sett bottnade i en fortskridande omgestaltning av tänkesätten, känslovärlden och livssynen hos denna genombrottstids ledande samhällsklasser.

Vad jordbruksbefolkningen och särskilt dess stora massa, nämligen bon— deklassen, beträffar, hade läget i stora delar av riket blivit genom folkök- ningen och trängseln inom byalagen nära nog outhärdligt. Självfallet voro dessa förhållanden primära orsaker till att enskiftet och laga skiftet med den kraft, som skedde, sattes igång och fullföljdes samt till att nyodlings- verksamheten och nybildningen av mindre jordbruk utvecklades i en om- fattning och med en hastighet, vartill motstycke saknats under tidigare sek- ler. De redan under slutet av det adertonde århundradet begynnande men nu under det efterföljande halvseklet alltmera framträdande jordbrukstek- niska framstegeni form av nya mera givande växtföljder och en rad andra förbättringar på åkerbrukets och kreatursskötselns områden medförde vi- dare en tidigare okänd stegring av jordbrukets avkastning. Överhuvud ta- get kan sägas, att det svenska jordbruket under tidsskedet för de liberala idéernas genombrott undergick en mera lysande utveckling än någonsin. Denna utveckling hade säkerligen icke varit möjlig, därest icke bönderna under samma tidsskede lösgjorts ur den gamla byhushållningen, ernått större trygghet i jordbesittningen och vidgad dispositionsfrihet över sin egendom och slutligen, genom den politiska utvecklingen, växande själv- förtroende och ökad känsla av personlig och social frihet. Den liberala tidsålderns jordäganderätt, som i det följande kommer att bliva föremål för en rad kritiska anmärkningar, måste ur historisk synpunkt och även med tanke på nutida förhållanden tillerkännas en utomordentligt stor be- tydelse såsom ägnad att befästa dessa frihetskänslor och det intresse för jordens och jordbrukets bästa möjliga skötsel, som känslan av äganderätt och ansvar merendels alstrar. Det må för övrigt erinras, att vad nu på tal om jordens och jordbrukets utövare anförts enligt den ekonomiska histori- ens vittnesbörd äger tillämplighet på näringsverksamheten i alla dess for- mer och alltjämt ivåra dagar måste tillmätas den största vikt. Att det eko- nomiska välståndet under det tidsskede, som här närmast avses, inom stora delar av bondebefolkningen väsentligt ökades står likaledes utom tvivel och bestyrkes av härom verkställda undersökningar. Endast den anmärkningen må ehuru fallande något på sidan om ämnet —— inskjutas, att de tek- niska framstegen, de vidgade avsättningsmöjligheterna och de stigande pro— duktprisen ävensom det växande politiska inflytandet likväl icke voro fruk- ter av utvecklingen, som tillföllo den svenska allmogebefolkningen i dess helhet. Det var egentligen endast den visserligen betydande men med avse- ende å numerären likväl mera begränsade del av böndernas massa, som satt på större hemman och hade spannmål till avsalu, vilken här kommer ifråga. Det var detta ledande skikt av bondeklassen, som nu alltmera differentie- rade sig från allmogens fattigare bottenlager och som genom sitt ökade materiella välstånd fick självkänsla och kraft att genomföra frigörelsen ur äldre mera betryckta förhållanden. De obesutna småbönderna och de rätts-

ligt svagare arrendatorerna ävensom de i numerär starkt tillväxande torpare-, backstugusittare- och stataregrupperna fingo föga eller ingen del av vare sig de ekonomiska framstegen eller det ökade samhälleliga inflytandet. Emellertid berör vad nu anförts allenast de materiella faktorerna i tids- utvecklingen. För att rätt bedöma redan liberalismens genombrottsskede men framför allt det nutida läget måste även djupare liggande utvecklings- faktorer tagas i betraktande. De ekonomiska och övriga yttre omständig- heterna utgöra ingalunda ensamma förklaringsgrunden till den liberala tidsepokens omgestaltning av agrarförhållandena. Jämsides med penning- och kredithushållningens framträngande ägde även inom bondebefolknin- gen en fortskridande förändring rum med avseende å inställningen till släkt- jorden och till allt, som ägde samband med denna. Det ligger i sakens na- tur, att de med släktjordlagstiftningen förenade inskränkningarna i dispo- sitionsfriheten av arvejorden under ett tidsskede som det förevarande måste kännas som hinderliga band på rörelsefriheten. Jordens ökade räntabilitet och jordvärdenas härav föranledda stegring lockade ien helt annan grad än tillförene till försäljningar med vinstmomentet i ögonsikte. Allt- eftersom de merkantila tänkesätten slogo igenom inom andra samhälls- klasser, spridde de sig jämväl till bondebefolkningen. Det med penninghus— hållningen förenade och nu även på jordbrukets område framväxande kre— ditväsendet blev ej blott ur ekonomisk synpunkt i växande omfattning be- hövligt, men det blev till följd av böndernas ändrade syn på släktjorden även alltmera begärligt. På så sätt samverkade yttre ekonomiska och so- ciala förhållanden samt en förändrad tanke- och känslovärld till en ökad handel med jordi allmänna marknaden, till gammal arvejords övergång i växande omfattning till oskylda, till den forna släktjordlagstiftningens upp- luckring och slutliga upphävande samt till andra lagändringar och lagar, som underlättade jordens både söndersplittring och sammanslagning i större enheter, d. v. s. främjade den ganska avsevärda omgestaltning av jordför- delningen, som nu ägde rum. Den utveckling, varom här med några ord erinrats, var självfallet — som redan antytts —— jämförelsevis långsam. Inom stora delar av vårt. vidsträckta land och inom en betydande, ja måhända övervägande del av bondeklassen fortlevde ännu långt fram mot slutet av det nittonde århundradet — och fort- lever mångenstädes alltjämt — mycket av den gamla synen på släktjorden och rotfastheten vid denna. Bondebefolkningen har i alla länder och sålun- da även i vårt utgjort den del av folket, som genom traditioner, sedvänjor, tänkesätt och yrkesutövning var-it minst mottaglig för utifrån kommande nya tidsströmningar och det var också bondebefolkningen, som under den eko- nomiska liberalismens genombrottstid reste det starkaste motståndet mot de nya lärorna. Härom bära bondeståndets protokoll och memorial från Karl Johans—tiden och än senare talande vittnesbörd, såväl då fråga var om andra samhällsspörsmål som då det gällde den här avhandlade rättsordningen med avseende å arvejorden samt skiftes- och jorddelningsväsendets skiftande spörsmål. Att den i borgareståndet samlade eliten av stadsmannanäringar-

nas representanter samt dem närstående litterära och publicistiska kretsar voro de drivande krafterna i det liberala reformarbetet är allmänt känt. Att emellertid den liberala idéutvecklingen med sin utomordentliga slagkraft —— främjad som den var av det beståendes många ohållbara institutioner och ostridiga missförhållanden _ skulle vinna anhängare och förkämpar även inom böndernas led är ju intet att undra över, så mycket mera som den bok- liga bildningen numera vann viss utbredning även inom bondekretsar. Den anmärkningen torde väl även böra inskjutas, att man naturligtvis icke bör fat- ta de föregående erinringarna om den äldre tidsålderns allmoge som en idea— lisering av denna. Åtskilligt, som nu trädde fram i dagen, hade funnits där redan förut såsom anlag och böjelser. Nog var begäret eft-er penningar och penningars värde lika gammalt som folket självt och nog hade även tidigare seklers bönder velat försåvitt och i den mån de kunnat -—— förmera sina ägodelar även genom försäljning av jord; ej heller var måhända alltid i äldre tider bundenheten vid jorden uttryck för en tanke- och känslovärld, som bru— kar sammanfattas i uttrycket »kärleken till fädernetorvan». Mycket brast förvisso härutinnan långt före de liberala idéernas genombrott och endast i samhällsförhållandena liggande yttre hinder höllo säkerligen ofta sådana böjelser tillbaka och förebyggde deras utlösning i handlingar. Men även med beaktande härav står likväl utom tvivel, att det enskilda vinstbegäret aldrig tillförene i historien fått den makt över sinnena, som det nu fick. Den libe- rala tidsutvecklingen medförde obestridliga destruktiva verkningar genom att försvaga banden av samhörighet jordbruksnäringens utövare emellan; sam- ma idéer undergrävde bondeklassens samfällda motståndskraft gentemot det nya kapitalistiska samhällets för böndernas intressen främmande krafter. De ursprungligen romerskt-rättsliga idéer slutligen, som efter närmaste förebild av den napoleonska code eiv-il började sitt upplösningsverk med avseende å den fornsvenska rättsordningen och dess ställning till arvejorden, undan- sopade ej endast odugliga och otidsenliga lagbestämmelser men förstörde där- jämte mycket i våra gamla svenska lagbalkar, som had-e bestående värde. Den väldiga ökningen av jordens avkastning och det stigande välståndet var medaljens framsida. Men medaljen hade även en frånsida, ehuru det här gäller djupare förändringar, vilka först så småningom och senare skulle kom- ma till uttryck i påtagliga samhällelig-a missförhållanden. Den svenska jor- dens nutida skuldsättning är en av de mest allvarliga följderna.

Med avseende å utvecklingen under tidrymden fram till 187 O-talet må fram- hållas följande.

Under åren för napoleon-krigen och särskilt de sista åren i seklets andra decennium gingo prisen å spannmål och andra jordbruksprodukter starkt i höjden —— en följd jämväl av penningvärdets försämring _ och en viss för dåtida förhållanden icke obetydlig spekulation i jordbruksegendomar grep omkring sig. Efter en avmattning inom det ekonomiska livet under 1820- talet och början av 1830-talet inträdde emellertid under sistnämnda årtionde en långsam, men i stort sett fortskridande allmän konjunkturförbättring,

med åtföljande ökning i prisen å spannmål och andra jordbrukets alster. Det var under detta tidsskede —— vilket med mera tillfälliga stagnationer och kri— ser räckte ända in på 1870-talet —— som landets åkerareal undergick en ena- stående utvidgning, jordens avkastningsförmåga per arealenhet likaledes an- senligt stegrades, överskottet för avsalu av jordbruksprodukter och främst spannmål flerdubblades samt såväl den inrikes handeln med jordbrukets pro- dukter som exporten av spannmål nådde en förut okänd livlighet och stor- lek. Bondens jord — som, på sätt förut erinrats, nu samlades i ett eller ett mindretal sammanhängande områden och som steg för steg frigjordes från den gamla rättsordningens inskränkande bestämmelser — fick i anslutning härtill och som följd av den långa stigande konjunkturen ett alltmera ökat värde såväl i familjeboen som i den allmänna handel—n. Ej endast större egendomar men även bondejord, och av den sistnämnda jämväl arvejord, övergick i icke ringa omfattning i händerna på nya ägare, som innehade ka- pital för att tillhandla sig densamma. Genom jordvärdets stegring ökades i stort sett, även där de gamla sedvänjorna vid arvskiften eller vid gårdarnas överlåtande i annan ordning på ny generation mera eller mindre starkt kvar- levde, de skuldbördor, som de nya bondegenerationerna måste ikläda sig vid fädernegårdarnas övertagande. Ännu starkare framträdde självfallet denna ökning av skuldbördan, i den mån samma sedvänjor försvagades och lära- nade plats för ett mera affärsmässigt betraktelsesätt vid de ifrågavarande familjetransaktionerna. Den del av jordbrukets skuldsättning, som av eko- nomiska skriftställare redan under det adertonde århundradet betecknats så- som jordbrukets »improduktiva skuldsättning» — eftersom den icke kom till för genomförande av jordförbättringar och sålunda icke skapade nya eko- nomiska värden — växte under ifrågavarande tidsskede till under äldre tider säkerligen icke förekommande proportioner. Även om siffermaterial för ett närmare klarläggande av hithörande förhållanden saknas, bestyrkes riktig- heten av vad nu anförts av talrika dåtida uttalanden från de mest skilda håll i riksdagsprotokollen och eljest i den offentliga diskussionen. Väl bör en persons skuldsättning, för att hans ekonomiska ställning må rätt bedö- mas, jämföras med hans tillgångar, och visserligen bör man se den nu fram- hävda ökade skuldsättningen i sammanhang med jordens samtidigt ökade realvärde. Emellertid får ett sådant betraktelsesätt icke undanskymma det faktum — som i förevarande framställning om jordbrukets skuldsättnings- problem är av största betydelse — nämligen att lägre jordvärden utan nämn- värd skuldsättning ur synpunkten av bondeklassens bevarande äro vida att föredraga framför högre jordvärden med större skuldsättning. Det lägre jordvärdet innefattar för den bofaste jordbrukaren och hans avkomlingar, därest större skuldsättning kan undvikas, inga verkliga olägenheter; endast om han vill eller behöver skuldsätta sig mera eller han har för avsikt att av- yttra jorden till utomstående är motsatsen fallet. Betraktar man som sunt och riktigt, att bönderna i stort sett kvarsitta på sina gårdar generationerna igenom och följaktligen som osunt och skadligt, att bondejorden i större om- fattning kastas ut på den allmänna fastighetsmarknaden och blir föremål

för handel och spekulationer, är ett sådant tillstånd med lägre jordvärden och ringa skuldsättning det ideala. Denna uppfattning är så mycket star- kare grundad, som jordvärdena vid fallande konjunkturer åter kunna sjun- ka, utan att den under högkonjunkturen ökade skuldsättningen dessförinnan nedbragts; ett förhållande, som ju efter den liberala tidsepokens genombrott ofta iakttagits och alltjämt i våra dagar faller i ögonen. I själva verket för- höll det sig även så, att den under förra seklet framträdande ökade impro- duktiva skuldsättningen av det svenska jordbruket, allt eftersom generations- växlingarna efterträdde varandra, snarare ackumulerades än hölls konstant eller nedbragtes, med följd att jordbruket mötte den stora krisen i slutet av 1870- och under 1880-talen med en ej minst på grund av denna skuldsätt- ning starkt förniinskad motståndskraft. Det är i detta sammanhang skäl yt- terligare framhålla, att en sådan fortskridande skuldsättning, varom nu är tal, icke i tidens längd kan motverkas genom åtgärder från det allmännas sida med syfte att hålla avsättningsprisen å jordbrukets produkter uppe på högre höjd. Åtgärder av detta slag —— vare sig de hava karaktären av skydds- tullar eller utgöras av andra under senare tid tillkomna anordningar för sam- ma ändamål —— kunna nämligen aldrig förebygga jordvärdets stegring och anpassning efter den högre prisnivån. Men under sådana förhållanden sti- ger ju, även om gårdarna behållas inom släkten, de nya generationernas skuldsättning vid deras övertagande, och de av denna skuldsättning härfly- tande räntorna och amorteringarna sluka mången gång hela den genom pris— stegringen åvägabragta ökade jordräntan i nationalekonomisk mening samt därutöver i de flesta fall även den ökade företagarvinsten, i den mån man kan använda detta uttryck ifråga om jordbruksnäringen. Då det här sagda har full tillämplighet redan med avseende å det tidsskede, varom nu närmast är tal, förstås utan vidare, att det liberala tidsskedet i realiteten medförde av- sevärda försämringar, åtminstone inom stora skikt av den till synes ekono- miskt allt bättre situerade besutna bondeklassen. Det ligger i öppen dag, att förhållandena gestaltade sig ännu .ogynnsammare för den obesutna småbon- debefolkningen, i den mån dennas uppfattning om arvejorden gick i samma riktning och kreditmöjligheter stodo även denna till buds.

Vid sidan av den nu avhandlade skuldsättning, som tillkom i samband med generationsväxlingarna, uppstod och utvecklade sig under liberalismens tids- ålder skuldsättning även för andra ändamål. De av skiftesverket fram- tvingade tiotusentals utflyttningarna av gårdar från de gamla tomterna till nya platser på skifteslagets ägor krävde en nybyggnadsverksamhet med av- seende å bostadshus och ekonomibyggnader, som ofta icke torde hava varit möjlig utan för ändamålet upptagna län. De stora jordbrukstekniska fram- stegen påfordrade omfattande utdikningsarbeten och andra varaktiga jord- förbättringar, ävenledes ofta icke möjliga utan upplånat kapital. Den fort— skridande övergången till en mera genomförd penninghushållning i allmän- het nödvändiggjorde tillgång å kontanta medel; penningbehovet ökades, allt eftersom bättre redskap kommo till användning samt många bondens för- nödenhetsartiklar måste inköpas i allmänna handeln. Att ett visst behov

av såväl mera fast som mera tillfällig kredit härigenom uppstod och alltmer utvecklade sig ligger i sakens natur, och den skuldsättning i olika former, som härav följde, ökades ävenledes med tiden ansenligt i omfattning. Att denna till stor del »produktiva» skuldsättning var naturlig och nyttig är själv- fallet. Den ifrågavarande utvecklingen på jordbrukskreditens område var ju endast en sida av kreditväsendets allmänna utbredning inom näringslivet. Säkerligen förräntades och slutamorterades en betydande del av denna gäld genom jordens som följd av förbättringarna och de tekniska framstegen sti— gande avkastning och antagligt är knappast, att densamma i nämnvärd mån »släpade efter» under efterföljande försämrade konjunkturer. Emellertid bör även här icke förbises, att skuldsättning med säkerhet jämväl mången gång tillkom för ändamål, som icke i verklig mening voro produktiva. Med ökade anspråk på livet följde inom jordbruksbefolkningen liksom inom andra samhällslager växande begärlighet efter mycket, som i egentlig mening icke tillhörde livets nödtorft, och skuldsättning skedde även för att till- fredsställa sådana behov. Det må här vara nog med dessa kortfattade er- inringar; frågan får vida större betydelse, när det i det följande gäller att be- döma den nutida situationen.

Ytterligare en synpunkt bör i detta sammanhang framhållas. .Den skuld- sättning, som tilläventyrs förekom inom allmogen under äldre tidsskeden, ut— gjordes uteslutande av penningförsträckningar från enskilda personer. . Mer- endels och i övervägande män var det försträckningar från släktingar och grannar, i mindre omfattning möjligen hjälp av borgare i närbelägna köp- städer. Under det långa tidsskedet fram till det kapitalistiska systemets ge- nomträngande var allmogebefolkningen — även om dylika lån förekommo —— i stort sett ekonomiskt fri i förhållande till andra samhällsgrupper; själv- fallet avses icke i detta sammanhang den ofria allmogens rättslöshet under feodalväldets tider. I och med det liberala tidsskedets genombrott kommo landets bönder i växande omfattning i skuld hos enskilda personer och han- delshus och med tiden även hos penninginrättningar och banker, för vilka penningförsträckningarna voro a'ffärstransaktioner utan andra än rent pri- vatekonomiska syften. Ehuru endast ett led i den allmänna utvecklingen och allenast en sida bland många av det nya kapitalistiska systemet förtjänar detta förhållande likväl här särskilt beaktande. Det som nu försiggick var inledningen till en utveckling, som sedermera fortsatt fram till våra dagar och som i storbanksväldets tidevarv lett till bondebefolkningens mången gång starka beroende av mäktiga penningintressen. Att de av liberalismens idéer gripna bönderna i mitten av förra seklet icke förstodo denna fara må icke läggas dem till last — ej ens den liberala samhällsordningens främsta ideolo- ger kunde förutse utvecklingskurvans fortsatta förlopp —— och det är må— hända först i våra dagar blicken blivit klarare för vad »jordbrukets industria- lisering» sålunda fört med sig. Från mera näraliggande ekonomiska syn- punkter var emellertid den växande skuldsättningen hos enskilda långivare och penninginrättningar förenad med obestridliga olägenheter. Låneförbin- delserna gåvos ofta sådan form, att de kunde snart och med "kort uppsäg—

ningstid uppsägas. Räntesatserna och återbetalningsvillkoren stodo i många fall i mindre god överensstämmelse med det allmänna ränteläget. Bonden uppskörtades; vid fall av svårigheter stod ruinen för dörren. Andra euro- peiska länder finnas, där missförhållanden av nu antytt slag blevo vida mera framträdande och för lantbefolkningen förödande; att emellertid även i vårt land tusentals katastrofer följde för de låntagande bönderna genom oförsiktigt ingångna skuldförbindelser står utom diskussion. Genom upp- rättandet av vissa hypoteksföreningar och längre fram genom grundandet av Sveriges allmänna hypoteksbank blev visserligen, vad den fasta primärkre- diten beträffar, det tidigare rådande kaotiska tillståndet ersatt med ett bättre. Alltjämt var emellertid det svenska bondejordbruket i slutet av förra århund- radet, liksom senare, starkt skuldsatt i bankinrättningar av annan typ. Sam- manfattningsvis måste även med beaktande av allt, som under förra seklet gjordes för sanering av jordbrukets kreditförhållanden —— hållas i minnet, att jordbrukets skuldsättning i mycket väsentlig grad gjorde bondeståndets ny- vunna ekonomiska och rättsliga frihet till ett falskt sken.

De föregående anmärkningarna om den historiska utvecklingen hava när- mast avseende å tidsskedet för de liberala idéernas genombrott under det nittonde århundradets första hälft samt de båda närmast därefter följande decennierna, under vilken sistnämnda tid det svenska samhället i huvudsak var omgestaltat efter den nya tidens idéer. Genom 1864 års näringsfrihets- förordning försvunno praktiskt taget de sista resterna av den gamla skrå- lagstiftningen samt övriga näringslivets frihet inskränkande äldre bestäm— melser. Efter att ända sedan 1812 års riksdag hava varit föremål för motio- ner och överläggningar särskilt inom bondeståndet, för omfattande utred- ningar såväl av den i början av seklet arbetande s. k. lagkommittén som av den senare nedsatta s. k. äldre lagberedningen samt slutligen för talrika riksdagsbehandlingar under 1850- och början av 1860—talen upphävdes slut- ligen genom kungl. förordningen den 22 december 1863 allt vad lag eller sär- skilda författningar innehöllo angående rättighet att i börd lösa såld, bort- skiftad, pantsatt eller genom gåva eller testamente bortgiven. fastighet på lan- det. Därmed hade, sedan manliga arvingars företräde i arvtäkt framför kvinnliga upphävts redan 1845 samt det 5. k. arvejordssystemet ungefär samtidigt försvunnit ur lagstiftningen, den ännu kvarstående återstoden av den gamla släktjordlagstiftningen utplånats i den svenska rätten. Under erin- ran om att de sista med den s. k. besutenhetslagstiftningen förenade hindren mot alltför långt driven hemmansklyvning _— vilken lagstiftning formellt upphävdes först år 1881 redan långt dessförinnan hade förlorat det mesta av sin praktiska betydelse samt att genom det 5. k. jordavsöndringsinstitutet en ny form för jorddelning tillskapats, kan samma-nfattningsvis sägas, att de äldre uppfattningarna om angelägenheten av att genom lagstiftning sam- manhålla bondgårdar-na i för bondens nöjaktiga utkomst tillräckligt stora enheter likaledes fått vika för liberalismens väsentligt olikartade synpunkter på jordpolitiken. Härtill må ytterligare fogas en erinran om att de laga

skiftena under tiden fram till 1870- och ISBD-talen gått fram över den över- vägande delen av jorden inom riket _— vissa delar av Dalarna undantagna — samt att den i många landsdelar starkt ökade söndersplittringen av bonde— jorden i smärre och ofta alldeles för små enheter förlupit jämsides med en i åtskilliga län icke oväsentlig sammandragning av bondejord i större besitt- ningsenheter. Än vidare bör erinras om den stora utvandringsströmmen till Nordamerika, som nu växte till allt större omfattning och som i mycket väsentlig mån inneslöt hemmasöner och hemmadöttrar ur den självägande bondeklassens leder. Denna i den svenska landsbygdens historia djupt ingripande företeelse var måhända i första rummet en följd av avtagande möjligheter för bildandet av nya jordbruk, allmännare talat ett bevis för att bondejorden inom riket, trots den fortskridande jordstyckningen, icke för- mådde livnära den under det föregående tidsskedet starkt ökade folkmängden inom modernäringen. I förevarande sammanhang är det emellertid en annan sida av utvandringsfrågan, som främst tilldrager sig uppmärksamhe- ten, nämligen den ytterligare förstärkta merkantila synen på jorden, som »amerikaniseringen» av ilandsbygdsbefolkningens tänkesätt och sedvänjor otvivelaktigt förde med sig. Ej endast den forna rättsordningen med avse- ende å arvejorden tillhörde nu historien; även bondeklassens i det föregående berörda sedvänjor vid fädernegårdarnas överlåtande å de nya generationerna undergingo i väsentlig grad en motsvarande omvandlingsprocess. Det forna systemet med s. k. undantag eller födoråd övergavs i allt större utsträckning, bonden sålde ofta under livstid hemmanet till en av arvingarna efter högre värden än tidigare varit allmänt gängse, de gamla »broder- och syster- taxorna» vid arvskiftena började vika för värderingar av den arvfallna jor- den, mera anslutande sig till dennas handelsvärde, försäljningarna av gamla släktgårdar till oskylda blevo allt vanligare. Man har brukat känneteckna den ifrågavarande utvecklingen genom att tala om den tilltagande »jordmo- biliseringen», som efter att tidigare företrädesvis hava haft avseende å större egendomar numera spridde sina verkningar även till bondejorden. Visser- ligen kvarlevde vilket redan understrukits —— gamla rättsuppfattningar och sedvänjor alltjämt; landsbygdsbefolkningen är ju den mest traditionsbundna av alla samhällsklasser och en nära tusenårig rättsåskådning och allmoge- kultur brytes icke helt sönder. Men utvecklingstendensen var likväl oom- stridlig och det sagda giver i stora drag en bild av läget vid tiden för den storindustriella utvecklingsepokens begynnelse under seklets senare hälft. Med några ord må erinras om utvecklingen och ställningen inom jordbruks- näringen under denna sistnämnda utvecklingsepok. Genom industriens has- tiga och starka framsteg, handelns och sjöfartens uppblomstring samt stä- dernas och industrisamhällenas tillväxt i antal och storlek bereddes en bety- dande del av landsbygdens uppväxande generationer utkomst inom andra yrken än jordbruket. Inflyttningen till städer och industrisamhällen, i för- ening med den i stort sett alltjämt växande utvandringen, innefattade för landsbygdens vidkommande en »avfolkning», som inom stora delar av riket innefattade en såväl relativ som ofta även absolut tillbakagång av jordbruks-

befolkningen. Till en början medförde denna utveckling för bondejordbrukets del inga svårare följder, enär de vanliga bondejordbruken under rådande jordbrukstekniska förhållanden i allmänhet kunde brukas med mindre arbets- kraft än tidigare. De stora bondehushållen hade inrymt många tärande med- lemmar av familjen, släkten eller eljest, och i den mån sådana fingo syssel— sättning på andra områden lättades bördorna. Så länge prisen å jordbrukets produkter och särskilt spannmålsprisen ännu höllo sig uppe kunde läget, trots förekommande skuldsättning, betecknas såsom åtminstone icke mindre ogynn- samt än tidigare. Man bör i detta sammanhang även erinra sig de växande avsättningsmöjligheterna till stads- och industribefolkningen och den genom järnvägsbyggena och andra nya trafikleder utvidgade inrikesmarknaden över- huvud taget. I de landsdelar, där försäljningen av skogsprodukter spelade en större roll i bondens ekonomi, skapade de ökade försäljningsmöjligheterna för ved och virke större förtjänster. Emellertid förändrades situationen radikalt genom den stora agrarkrisen, som började redan i slutet av 1870-talet och som under 1880-talet nådde sin kulmen. Närmast som följd av den stora trans- oceana importen av brödsäd inträffade å densvenska, liksom å den europeiska marknaden i allmänhet, ett katastrofalt fall i spannmålsprisen, vilket träffade hela den stora del av jordbruksbefolkningen, som hade spannmål till avsalu. Närmast bör uppmärksammas, att denna produktprisernas starka nedgång fick så mycket svårare verkningar för jordbruket som jordvärdena, enligt vad i det föregående skildrats, under en lång tid dessförinnan gått i stigande och jordbrukarna följaktligen, i den mån jorden var skuldsatt, hade att full- göra ränte- och amorteringsförpliktelser, som stodo i stark motsättning till den i penningar förvandlade sjunkande bruttoinkomsten. Den stora jord- brukskrisen på denna tid är i själva verket ett talande bevis på farorna av jordvärdestegring och skuldsättning under uppåtgående konjunkturer och de med det liberala tidsskedets äganderätt förenade riskerna för en fri och väl- mående bondebefolkning. Visserligen avvärjdes genom det nya tullsystemet de svåraste följderna av prisfallet och mildrades i väsentlig mån krisens verk- ningar. Men uppmärksammas bör, att det nya protektionistiska systemet —— som oftast är fallet med dylika skyddsåtgärder —— tillgreps först efter det att krisen under åtskilliga år farit härjande fram över landsbygden och tusentals jordbrukare redan fått gå från gård och grund samt tiotusentals andra fått ikläda sig starkt ökade eller nya skuldbördor. Såsom i det föregående fram- hållits, är i själva verket en reglering av prisbildningen å jordbrukets produk- ter ingalunda ensam eller ens i främsta rummet den på längre sikt riktiga jordbrukspolitiken. Yxan måste sättas till roten av det onda; det onda ligger djupast i att jordens värde bestämmes, ej som rätteligen bör vara fallet efter ett på längre sikt beräknat och mera stabilt nettoavkastningsvärde utan av de ekonomiska krafternas fria spel. När jorden, i strid med hela naturen hos sådan egendom och i strid med jordbrukets verkliga livsbetingelser, blivit en handelsvara, som säljes och köpes efter marknadslägets växlingar, har själva grundvalen för upprätthållandet av en fri och självständig jordbrukarbefolk- ning slagits sönder; skyddsåtgärder i form av tullar eller andra motsvarande

anordningar hjälpa i längden så mycket mindre, som jordvärdet förr eller se- nare stiger med det kapitaliserade beloppet av den genom skyddsanordningar- na tillfälligtvis ökade nettoavkastningen i penningar, och denna jordvärdets stegring utgör en ökad belastning för de nya generationerna vid fädernegår- darnas övertagande liksom för alla andra, som genom köp förvärva jord- bruksfastigheter för att bruka och bebo desamma.

Under de båda årtiondena närmast före världskriget gjorde jordbruket i tekniskt avseende nya betydelsefulla framsteg. Spannmålsodlingen bibehöll en central plats i de medelstora och större jordbrukens ekonomi och spelade alltjämt även för en betydande del av den egentliga bondebefolkningen en roll, som icke får underskattas. Emellertid föranledde stads- och” industribe- folkningens växande efterfrågan på animaliska födoämnen eni det stora hela fortskridande prisökning å ladugårdsprodukter, som kraftigt stimulerade pro- duktionsökningen inom dessa grenar av lantbruksdriften. Genom de natur— liga betenas ersättande i stor skala med importerat kraftfoder, de alltmera fortskridande framstegen på kreatursavelns område, svinskötselns utveckling och andra förhållanden sattes jordbruket i stånd att tillgodose de konsume- rande folklagrens växande förbrukning av kött, fläsk, mjölk, smör, ost och andra animalieprodukter. Förskjutningen av jordbruksproduktionen till att avsevärt mera än tidigare varit fallet omfatta sådan produktion gick paral- lellt med en ansenlig tillväxt i de mindre jordbrukens antal; en så mycket naturligare utveckling som sädesodlingen för småbrukens vidkommande spe- lade en underordnad roll men ladugårdsdriften passade dem så mycket mera. Den fortskridande jordstyckning, som sålunda inträdde, fick emellertid så tillvida en annan karaktär än de adertonde och nittonde århundradenas i det föregående berörda hemmansklyvningar, att de nya småbruken och egna- hemmen företrädesvis uppstodo genom styckningar av större egendomar i lan- dets södra och mellersta delar samt med hjälp av jordavsöndringsinstitutet och det strax före sekelskiftet införda ägostyckningsinstitutet. Bondgårds- strukturen i egentlig mening — sådan densamma hade utgestaltats fram till 1870— och 1880-talen förblev jämförelsevis oförändrad. Med avseende å klyvningarna av bondgårdar vid arvskiften eller eljest i mindre bruknings- enheter inträdde ett tillstånd av stillastående. Som städse i förevarande fram- ställning avses härvid de stora huvuddragen i utvecklingen. Det sagda be- tyder icke, att denna bondgårdsstruktur, ens med hänsyn till jordbruksdrif- tens förskjutning i nyss angiven riktning, för så stor del av bondebefolkningen som önskvärt hade varit skapade vad man i äldre tider kallat besutenhet, d. v. s. förmåga att leva på det egna jordbruket utan anlitande av biför- tjänster. Talrika innehavare av små hemmansdelar, tillkomna under det föregående tidsskedets fortskridande klyvningar, levde alltjämt på jordbruk, som icke gåvo möjlighet till självständig bärgning; ett förhållande, som efter de på många orter tidigare förekommande hemindustriernas och handaslöj- dernas gradvisa försvinnande flerstädes trädde ännu skarpare i dagen än förut. Att de nybildade småbruken i stor omfattning planlades med otillräck-

ligt beaktande av besutenhetssynpunkten är allmänt känt. Inom de delar av riket och särskilt Norrland, där jordbrukarna väsentligen voro beroende av skogen, hade bönderna tidigare i och med trävaruindustriens utveckling i stor skala försålt sina hemman till bolagen och _ i den mån de sutto kvar på dessa förvandlats till av bolagsväldet beroende arrendatorer. När sedan efter den s. k. norrlands-lagstiftningens genomförande denna utveckling av- stannade och inägojorden av skilda orsaker, som här ej kunna beröras, i gan- ska omfattande grad återförvärvades av bönderna, visade det nya ägostyck- ningsinstitutet en av sina mest olyckliga verkningar. Otillräckligt med skog tillades nämligen merendels de i bondeägo återgående fastigheterna. I all- mänhet kan sägas, att den under tiden för det senaste sekelskiftet för- härskande politiken på jordstyckningsväsendets område ingalunda enbart främjade jordfördelningens naturliga anpassning efter en nyare tids eko— nomiska behov och sociala krav. I sin överdrivna reaktion mot äldre tiders hinderliga bestämmelser pulvriserade den en icke ringa del av den svenska jorden i alldeles för små och ofta även eljest olämpliga brukningsdelar. Denna synpunkt förtjänar så mycket större beaktande, som de forna frälseböndernas dagsverksskyldighet under huvudgodsen tillhörde historien och allmän enig— het torde råda om det socialt lyckliga i att arbetet i den egna jorden icke störes genom nödtvunget arbete hos främmande.

Att det svenska jordbrukets räntabilitet och de svenska jordbrukarnas lev- nadsstandard under de båda årtiondena närmast före världskriget i allmänhet påtagligt förbättrades lärer, trots det nu anförda, icke kunna förnekas. Dessa årtionden inneslöto ju, frånsett år av tillfällig avmattning, en sammanhängan- de högkonjunktur med stora nydaningar inom det ekonomiska livet, stegrad köpkraft hos de konsumerande folklagren och ökad efterfrågan å jordbrukets produkter. Prisbildningen å dessa sistnämnda utvecklade sig —— i varje fall vid jämförelse med 1880-talet —— på ett ganska tillfredsställande sätt. Taxe— ringsvärdena å jordbruksfastigheter stego och jordbrukarnas egendom i fast och löst, mätt i penningar, undergick en avsevärd värdeökning. Alltjämt måste man likväl bedöma situationen ur större perspektiv och icke förlora blicken för företeelser, som ställa även detta tidsskedes utveckling i en mindre gynnsam dager. Alltjämt fortsatte nämligen, ja accentuerades yt- terligare den utvecklingstendens med avseende å uppfattningarna om jor- den såsom handelsvara, som ovan skildrats. Undersökningar i samband med emigrationsfrågans utredning visa, att bondebefolkningens forna sed- vänjor vid gårdarnas överlåtande å de nya generationerna än mera upp- luckrades och att fädernejorden vid sådana överlåtelser allt oftare och allt- mera påtagligt åsattes värden, liggande närmare handelsvärdet i den öppna marknaden eller sammanfallande med detta sistnämnda. Det råder intet tvivel om att icke jordbrukets i det föregående avhandlade >>improduktiva» skuldsättning nu steg i en brantare kurva än någonsin förut. Även om den intecknade gälden i det svenska jordbruket, vilken var den naturliga och allmännaste formen för sådan skuldsättning, självfallet även ökades genom för produktiva ändamål upptagna lån, talar allt för att större delen av denna

skuldbörda uppkom i samband med arvskiften eller sådana fastighetsköp. vid vilka förvärvarnas egna tillgångar icke förslogo för köpeskillingarnas gäldande. Den nu berörda skuldbördan var följaktligen i första rummet en konsekvens icke av en forcerad verksamhet på de varaktiga jordförbätt- ringarnas område — utan av de djupare förändringar i uppfattningarna om jorden, som i det föregående avhandlats, av den nu snart kulminerande jord- mobiliseringen i detta ords ovan angivna betydelse eller, mera allmänt talat, av tänkesättens förändringar i det numera fullt utbildade storkapitalistiska samhällssystemet. Genom den hastiga tillväxten av kapitalförmögenheter in- om olika samhällslager och särskilt inom industri- och handelsvärlden sat- tes talrika personer utan rottrådar i jordbruket i tillfälle att förvärva större eller mindre egendomar och mången gång även fastigheter, som voro bond- gårdar i egentlig mening. De svenska storgodsens allt vanligare övergång i händerna på den nya kapitalbesittande överklassen och tillbakagången — man torde i flertalet provinser kunna tala om undergången — av d-en for- na herrgårdskulturen bildar ett kapitel för sig, fallande utom ramen för denna återblick. Utvecklingens verkningar med avseende å bondeklassen äro emellertid i detta sammanhang så mycket mera värda uppmärksamhet. Väl bör man icke teckna tillståndet mörkare än det var. På bondejorden satt allt fortfarande i stort sett bönder; om sådana förändringar härutinnan, som i vissa främmande länder förekommit och förekommo, är för vårt lands del självfallet icke tal. Ej heller var det under detta tidsskede fråga om exekutiva försäljningar i nämnvärd omfattning. Emellertid bör det väcka allvarlig eftertanke, att den intecknade gälden i fast egendom ä landet in- om riket, tillhörande enskilda, från att år 1876 hava utgjort 5643 miljoner och år 1893 ej mindre än 9168 miljoner kronor, under det sista året före världskriget eller år 1913 hade ökats till ett belopp av 1 4436 miljoner kro- nor. Visserligen avse dessa siffror även annan fast egendom å landet än jord- bruksegendom. men att de avspegla utvecklingen av jordbrukets skuldsätt- ning står utom tvivel. Den omständigheten, att de båda förstnämnda av dessa trenne siffror motsvarade respektive 297 och 407 procent av taxerings- värdena å jordbruksfastigheterna inom riket vid motsvarande tidpunkter —-— en stegring, som ställer 1880-talets jordbrukskris i grell belysning men att procentsiffran år 1913 var 416, d. v. s. endast obetydligt mera än tjugo år tidigare, står i god överensstämmelse med vad nyss anförts om konjunktur- utvecklingen och stegringen av handels- och taxeringsvärdena under sam- ma tjugoårsperiod. Den rubbar likväl icke riktigheten av här fällda omdö- men om utvecklingstendensens för jordbruksbefolkningen skadliga verknin- gar. Stegringen av handelsvärdena och taxeringsvärdena var en av högkon- junkturen förorsakad företeelse, som, om den ses i större historiskt perspek- tiv, var mera kortvarig; den enorma ökningen av den intecknade gälden däremot var till väsentlig eller övervägande del en av dylika konjunkturer accelererad, med jordbruksdriftens räntabilitet på längre sikt icke samman- hängande och icke förenlig skuldsättning för icke produktiva syften. Det är ånyo anledning att understryka den felsyn, till vilken många bedömare av

jordbrukets utveckling här ofta göra sig skyldiga. Med redan under sagda tid rådande och senare under efterkrigstiden ännu mera markerade princi- per vid taxeringsvärdenas fastställande hava dessa värden alltför mycket an- passats efter jordens handelsvärde och alltför litet efter dess även under högkonjunkturer avsevärt lägre verkliga värde, om man — såsom rätteli- gen bör ske —— med det verkliga värdet menar det efter skälig räntefot ka- pitaliserade värdet av den i penningar omräknade nettoavkastningen. De nyss anförda procentsiffrorna för den intecknade gälden skulle med hänsyn härtill ställa sig avsevärt ogynnsammare för det fall, att samma skuldsätt- ning vid de olika tidpunkterna beräknats efter det ur nationalekonomisk synpunkt riktigare jordvärde, varom nu talats. Likaledes får icke förbises, att en skuldsättning av angiven natur på omkring en och en halv miljard kronor även om den enligt nutida merkantil uppfattning icke står i ogynn- sam proportion till värdet av jordbruksbefolkningens samlade fasta egen- dom vid jämförelse med äldre tiders förhållanden innebar en revolutio- nerande omgestaltning av den svenska jordbruksbefolkningens ekonomiska ställning. Genom denna gäldbundenhet till penninginstitutioner av skilda slag hade den självägande bondeklassen — på sätt redan erinrats bragts i ett tidigare aldrig förekommande beroende av för densamma främmande eko- nomiska intressen. Att hypoteksbankernas utveckling berett möjligheter till län å längre tid och under mera tryggade villkor i övrigt samt med jämfö- relsevis överkomliga räntesatser har redan påpekats och bör förvisso icke förbises; även skuldsättning hos dessa penninginstitut är emellertid förenad med varje skuldsättnings förpliktelser till förräntning och amortering och varje skuldsättnings ofrånkomliga konsekvens att göra den skuldsatte till av andra beroende. Likväl var utvecklingen intill tiden för världskrigets begynnelse allenast början av en — ur de synpunkter, som här framläg- gas — ännu mera oroväckande fortsättning.

Krigstidens säregna förhållanden och den därefter följande stora defla- tionskrisen äro allmänt kända. I förevarande sammanhang må vara tillfyl- lest med följande kortfattade anmärkningar.

De under inflationsåren våldsamt stigande prisen å så gott som alla jord- brukets produkter skapade för flertalet av landets jordbrukare hastigt för- värvade men, när konjunkturen vände, lika hastigt förlorade kristidsvinster. Sädesodlingens ökning och landets därigenom åvägabragta större självför- sörjning var en lycklig och varaktig följd av kristiden. I den mån de ökade penninginkomsterna och förmögenheterna togos i anspråk för jordförbätt- ringar samt för underhålls- och förnyelsearbeten med avseende å bostads- hus, ekonomibyggnader, maskiner och redskap ävensom andra för jord- bruksdriften nödiga anläggningar blevo de av bestående värde. Övervägande skäl tala emellertid för uppfattningen, att endast en mindre del av kris- tidens förtjänster på sådant sätt räddades undan den efterföljande krisen; större delen därav gick, som nyss antytts, till spillo. Men detta är endast den mindre väsentliga posten i krigskonjunkturens skuldkonto. Dessa är med-

förde långt mera beklagliga verkningar. I den ohejdade spekulationsvirvel, som nu gick fram över landet på alla områden, insögos även ansenliga de- lar av landets jord. Den uppfattning om jorden som handelsvara och spe- kulationsobjekt, som hundra år tidigare börjat framträda och som med de liberala samhällsidéernas genombrott blivit alltmera utbredd, visade nu tyd- ligare än någonsin förut sin fördärvlighet. Jordegendomar av alla storlekar såldes och köptes i en skala som aldrig förut i det svenska jordbrukets histo- ria. Talrika egendomar bytte under loppet av endast några är flera gånger ägare, fastighetsbyråer och egendomsmäklare hade lysande tider, handels- värdet steg alltmera i höjden, stora spekulationsvinster gjordes. Rikets jord fick i uppfattningen bland vidsträckta kretsar ungefär samma karaktär som lösöre och värdepapper. De mer eller mindre i spekulationssyfte inköpta fastigheterna blevo därtill ofta föremål för beklämmande misskötsel med av- seende å åkerbruket, ladugårdarna och framför allt skogstillgångarna, när sådana .tillgångar funnos. Det är anledning framhålla, att spekulationen även riktade sig på vanliga bondefastigheter och att sålunda också den egentliga bondjordsstrukturen skadades. Även den visserligen redan försva- gade bondekulturen sönderfrättes under dessa i vår agrarhistoria olyckliga tider på ett sätt, som tidigare icke förekommit. Gamla vackra handgjorda möbler och inventarier, som ännu funnos kvar på gårdarna, uppköptes i jätteskala över så gott som hela landet och försåldes i städerna eller vil- ket ej minst bör erinras till utlandet. I deras ställe inköptes _— såsom visserligen redan tidigare i stor omfattning skett den nutida fabriksindu- striens ofta smaklösa och mindervärdiga tillverkningar. En fullständig om- gestaltning till det sämre var härmed på detta område nära nog fullbordad. Men ännu värre var, att kärleken till jorden och fädernetorvan samt rot- fastheten i denna så ofta slets sönder samt efterträddes av den krassa och affärsmässiga uppfattning om jorden, för vilken liberalismens tidsålder be- rett marken. Att bondebefolkningen likväl, trots allt detta, förblev någor- lunda oskadad i sin kärna, att vårt lands bönder överhuvud taget alltjämt leva kvar på sina gårdar och utgöra den mest stabila delen av nationen får tillskrivas den förunderliga seghet, med vilken denna befolkning sedan år- hundraden fasthåller vid det förflutna, de sunda känslor och instinkter, som ej ens tider som krigsåren kunnat utrota, den styrka, som följer med arbetet i jorden och livet på landet.

Emellertid var det även krigskonjunkturens kortvarighet och den efter- följande helt förändrade situationen, som begränsade spekulationsårens ska- deverkningar. Även bör tagas i betraktande, att utvandringsmöjligheter nu- mera icke stodo till buds, att industrien icke mera, åtminstone på längre sikt, förmådde sysselsätta ny arbetskraft i samma tempo som tidigare, i allmänhet att utkomstmöjligheterna i andra yrken än jordbruket blevo alltmera beskurna. Mången lantbrukare, som gärna ville komma bort från jordbruket, och ännu flera hemmasöner med samma åstundan voro helt enkelt nödsakade att stanna kvar. När så krigskonjunkturen hastigt vände och lämnade plats för de svåra krisåreni början av 1920-talet med häftig

nedgång i jordbruksprodukternas priser, stagnation inom näringslivet, mass- arbetslöshet och förminskad köpkraft, så vände sig bladet. Den så gott som ohämmade importen till låga priser av transoceana länders överskottspro- dukter av livsmedel förvärrade ytterligare läget. Bondebefolkningen fick ånyo erfara sin otrygghet. Vissa åtgärder vidtogos av statsmakterna för jordbrukets skyddande. Med avseende å brödsädesodlingen infördes under ett övergångsår en reglering, syftande till att trygga avsättningen inom lan- det, och försök gjordes med en s. k. glidande tullsats för omalen brödsäd och mjöl. Den förstnämnda anordningen fick emellertid icke större bety- delse; såväl under tiden för dess giltighet som under flera efterföljande år pressades spannmålspriset av den som storindustri drivna kvarnrörelsen. Den 5. k. glidtullen kom aldrig till full utformning och spelade ännu mindre roll. Den animaliska produktionen, som dock för huvudmassan av landets jordbrukare var den viktigaste, lämnades åsido. Man kan därjämte icke undgå vissa reflexioner rörande det alltjämt felande sinnet för det verkliga onda. Detta verkliga onda låg nu, liksom under äldre kriser _ och här må åter hänvisas till den föregående framställningen —— i att jordvärdet under den föregående högkonjunkturen och spekulationsvirveln stegrats till en höjd, som var fullständigt orimlig, att jordegendomar i stor omfattning vid köp och arvskiften upptagits till dessa marknadsvärden, eller till vården ej långt därunder, samt att den med dessa köp och arvskiften förenade ound- vikliga skuldsättningen gått i höjden på ett för jordbrukets fortsatta utveck- ling och tusentals jordbrukares ekonomiska ställning ödesdigert sätt. Dessa primära orsaker till jordbrukarnas svårigheter under deflationskrisen syssel- satte icke i nämnvärd mån den offentliga diskussionen. Ej heller ägnades vid krisens bedömande och vid övervägandet av åtgärder för dess bekämpan- de erforderlig uppmärksamhet åt den ofantliga ökning i jordbrukets reala skuldbörda, som inträdde genom penningvärdets starka stegring och — vid återgången till guldmyntfot år 1923 _ dess stabilisering vid en nivå. som visserligen låg ungefär femtio procent över förkrigstidens penningvärde men som i förhållande till penningvärdet under inflationsåren innefattade en reduktion med närmare två tredjedelar. Slutligen förbisåg man oftast under meningsutbytena om de tämligen verkningslösa skyddsåtgärderna, att det i själva verket icke är jordbruksprodukternas.priser, mätta i penningar, som äro för jordbrukets räntabilitet avgörande. I den mån det är fråga om pris- bildningens inverkan på räntabiliteten och detta är likväl, såsom här un- derstrukits, endast en sida av problemet — är det fastmera förhållandet mel- lan prisen på å ena sidan jordbrukets produkter och å den andra sidan jordbrukets förnödenheter och jordbrukarnas nödvändighetsvaror, som är utslagsgivande. Den prisbildning, som efter kriget utgestaltades såväl å världsmarknaden som inom vårt land, innebar en för jordbruksbefolknin- gen utomordentligt oförmånlig förskjutning i bytesvärdet mellan jordbruks- produkterna och industrivarorna; de förra blevo över hela linjen Vida billi- gare iförhållande till de sistnämnda än vad fallet varit före kriget. Den ifrågavarande inkongruensen eller >>prissaxen» vars orsaker icke behöva här

klarläggas har sedan dess alltjämt fortbestått och har under hela denna tid innefattat ett hårt tryck å jordbruket.

Att jordbrukets skuldsättning under nu skildrade förhållanden undergick en ytterligare fortsatt stegring liggeri sakens natur och bekräftas av till- gängliga uppgifter, även om dessa sistnämnda, liksom de förut återgivna siffrorna, äro behäftade med stora brister. Medan man för de bakomliggan- de årtiondena, på sätt förut framgått, har att tillgå siffror för den inteckna- de gälden i fast egendom å landet, tillhörande enskilda, avse uppgifterna från de senaste årtiondena den intecknade gälden i fast egendom å lands- bygden, tillhörande såväl enskilda personer som bolag och andra samfäl- ligheter. Sifferserierna äro sålunda icke jämförbara med varandra. Emel- lertid torde utvecklingen åtminstone i sina huvuddrag någorlunda väl bely— sas av det förhållandet, att den intecknade gälden i alla fastigheter å den svenska landsbygden, efter att år 1913 hava uppgått till 2 2749 miljoner, år 1922 hade stigit till ej mindre än 4 539'1 miljoner kronor, (1. v. 5. hade un- gefär fördubblats. Även om de stora jord- och skogsbesittande bolagens med emissioner av obligationer sammanhängande inteckningar i fast egen- dom till betydande del ingingo i dessa siffror ett förhållande som för det sista förkrigsåret belyses vid jämförelse mellan den nu senast angivna in- tecknade gälden i all fast egendom på landsbygden och den tidigare om- nämnda intecknade gälden i sådan fast egendom, tillhörande enskilda per— soner —- råder intet tvivel om att ifrågavarande skuldsättning för rikets i fysiska personers ägo varande jord under den berörda tidsperioden under— gick en våldsam stegring, i penningar räknat. Då emellertid penningvärdet vid den senare tidpunkten, såsom ovan erinrats, var avsevärt lägre än un- der det sista förkrigsåret, måste för att bilden skall bliva rättvisande en kraf- tig reduktion göras i den för år 1922 angivna siffran; densamma torde för jämförelses vinnande böra minskas med åtminstone en tredjedel. Öknin- gen blir likväl enorm, nämligen omkring tre kvarts miljard kronor. Att den intecknade gälden år 1922 uppgick till ungefär samma procent av den fasta egendomens å landsbygden vid denna tidpunkt åsatta sammanlagda taxe- ringsvärde som den intecknade gälden år 1913 i procent av taxeringsvärdet för detta år, nämligen omkring 47'5 procent, får -— i anslutning till vad i det föregående anförts om taxeringsvärdenas ojämförbarhet med jordens på längre sikt beräknade nettoavkastningsvärde icke skymma blicken för den fortskridande skuldsättningens olägenheter och faror för jordbruks- befolkningen. Även den som, i olikhet med vad här hålles före, finner en genomsnittlig skuldsättning upp till nära hälften av jordbruksfastigheternas taxeringsvärden vara en naturlig följd av den i vår tid fullt utvecklade pen- ning- och kredithushållningen inom jordbruket och som i en skuldsättning upp till sådan gräns icke ser några faror för jordbruksbefolkningens bestånd, lärer likväl icke kunna bestrida det betänkliga uti att en näring med jord- brukets säregna karaktär — till övervägande del bedriven med egen eller anhörigas kroppsarbete, med små eller inga företagarevinster i modern be— märkelse, med ständigt ny skuldsättning vid kommande generationsväxlin-

gar framför sig och med oberäkneliga konjunkturförsämringar på världs- marknaden hängande över sig som ständigt hot — årligen har att förränta och amortera en intecknad gäld å flera miljarder kronor. Det betyder ränte- och amorteringsbelopp på flera hundra miljoner kronor årligen, som måste tagas ur jordbrukets i ekonomiskt avseende jämförelsevis svaga avkastning. Ser man emellertid, som här är fallet, utvecklingen i mera vidsträckta histo- riska perspektiv, måste betänkligheterna framträda med vida större styrka, och må det härvid vara nog att ånyo hänvisa till vad i det föregående redan anmärkts. Det bör endast tillfogas, att den av hypoteksföreningarna utlämnade fasta krediten, vars företräden framför annan inteckningsgäld i det föregå- ende understrukits, vid den här senast avhandlade tidpunkten — nämligen år 1922 — uppgick till den jämförelsevis mera begränsade summan av 3128 miljoner kronor. En högst betydande, ja övervägande del av den nu om- handlade fastighetsbelåningen var följaktligen — om man frånser de år 1915 grundade jordbrukskassornas och centralkassornas ännu obetydliga verksamhet samt statens genom riksbanken, postsparbanken, egnahemslåne- fonden och andra statliga utlåningsfonder bedrivna utlåningsrörelse — be- låning hos andra enskilda penninginrättningar än hypoteksföreningarna, främst sparbankerna, men därjämte affärsbanker i vanlig mening. Då des- sa penninginstitut icke utlämna lån på längre tid mot fast ränta utan fast- mera, särskilt de egentliga affärsbankerna, mera kortfristiga sådana med kort uppsägningstid och med efter det allmänna läget på penningmark- naden varierande räntesatser, framstår jordbruksbefolkningens härav för- anledda otrygghet i ännu starkare dager. Slutligen må ej förglömmas, att en genomsnittlig skuldsättning uppemot hälften av taxeringsvärdena för tiotusentals jordbruksfastigheters vidkommande måste hava inneburit en vida större skuldsättning än vad medeltalet angiver, eftersom talrika jord— brukare dessbättre kunnat hålla skuldsättningen nere under genomsnittet och många funnos som voro skuldfria.

I den föregående äterblicken har erinrats om exekutivförsäljningarnas av— sevärda ökning under den stora krisen på 1880-talet och framhållits, att lä- get härutinnan självfallet väsentligt förbättrades under de båda efterföljande årtiondenas gynnsammare konjunkturutveckling. Sedan nu även krigsåren och krisåren därefter infogats i framställningen må erinras om att dessa katastrofer under de sistnämnda krisåren, som naturligt var, starkt ökade i antal och omfattning. Saluvärdena å lagfaren fast egendom å landsbygden, vilken försålts efter utmätning eller konkurs, uppgick under perioden 1886— 1890 till i genomsnitt 106 miljoner kronor för år. Under åren 1896—1905 var siffran 52 miljoner kronor; den steg något under perioden 1906—1915, nämligen till 85 miljoner kronor; samt nedgick ånyo under perioden 1916—1920 till 41 miljoner kronor. För åren 1921—1925 var den emellertid ej mindre än 178 miljoner kronor och ännu under perioden 1926—1930, un- der då rådande något gynnsammare konjunkturer, 13'4 miljoner kronor. Att fast egendom på landsbygden, d. v. s. till övervägande del jordbruksfastig- heter, med ett sammanlagt saluvärde av närmare 20 miljoner kronor årligen

försäljes exekutivt kan visserligen enligt mångas betraktelsesätt synas mind- re anmärkningsvärt, då detta allenast är en bråkdel av all sådan fast egen- dom inom riket. Man kan även och med visst skäl finna naturligt, att talrika av de under krigskonjunkturen till uppdrivna priser inköpta egendomarna efter konjunkturomslaget gingo köparna och spekulanterna ur händerna, lik- som man ock får anse såsom sannolikt, att många sådana fastigheter härvid kommo i bättre händer och åter restes ur misskötseln eller vanhävden. Allt detta är emellertid i förevarande sammanhang synpunkter av sekundär bety- delse. Exekutivförsäljningarna av jordbruksfastigheter äro städse, huru de än i de enskilda fallen verka, i bildlik bemärkelse illa varslande sjukdoms- symptom, som tyda på osunda förhållanden inom modernäringen och bland dess utövare. De äro, även om de icke hava en direkt oroväckande omfatt- ning, givna följder av det nu rådande tillståndet, där jorden fluktuerar i värde alltefter de väsentligen av industriutvecklingen beroende konjunktur- växlingarna, där handeln med jord blivit en normal samhällsföreteelse och där som följd av den äldre rättsordningens sammanstörtande och jordbru- kets »industrialisering» skuldsättningen av jorden vuxit i en sådan grad, att bondeklassens självständighet allvarligt äventyras.

Utvecklingen under 1920-talets senare del påkallar här ingen annan an- märkning än att jordbrukskonjunkturen, ehuru i grunden alltjämt mindre förmånlig, likväl vad prisbildningen å jordbruksprodukter beträffar något förbättrades och att skuldsättningen — sådan densamma mätes av tillgängli- ga uppgifter om inteckningsbördan i fastigheter å landsbygden — vid nu- mera tämligen oförändrat penningvärde ytterligare ökades med ej mindre än omkring 300 miljoner kronor. Så inträffade emellertid den senaste stora världskrisen, vars orsaker äro kända. Det må här vara nog med att erinra om några väsentliga fakta. Vissa stormakters centralbanker började av blan- dade ekonomiska och politiska motiv företaga inköp av guldmetall i sådan skala, att guldets värde på världsmarknaden utomordentligt stegrades. Som omedelbar följd av denna, mindre av konjunkturutveeklingen än av storfi- nansiella operationer föranledda våldsamma deflationskris inträdde likvida— tionssvårigheter ej endast för stora bankinstitut i flera länder utan t. o. m. för en centraleuropeisk stormakt, vars ekonomiska och finansiella integritet är av utomordentlig vikt för världens ekonomiska liv. En allmän desorga- nisation av den internationella penning- och valutamarknaden följde, med svårartade rubbningar av de finansiella förbindelserna och varuutbytet de ledande nationerna emellan. Verkningarna spridde sig även till alla andra länder. Guldvärdets genom det förenämnda »kriget om guldet» förorsakade stegring utlöstes i ett fall av varuprisen, vilket prisfall kom hastigare och fick en mera svårartad karaktär än måhända någonsin förut i de ekonomiska konjunkturväxlingarnas historia, den stora deflationskrisen efter världskri- get näppeligen undantagen. På alla områden av det ekonomiska livet in- trädde en stagnation med driftsinställelser och arbetslöshet, vartill motstyc- ke tidigare saknats, mångenstädes även alstrande sociala oroströmningar samt

här och var politiska omvälvningar. Jordbruket i de flesta länder, vars pro- duktionsförmåga alltsedan världskrigets sista år varit mycket betydande, råkade genom krisen in i de mest allvarliga svårigheter. Den starkt nedpres- sade köpkraften, ej minst i de stora industriländerna, i förening med världs- handelns tillbakagång och flertalet importländers nu vidtagna protektio— nistiska åtgärder gjorde de transoceana agrarländernas överskottsproduktion så gott som osäljbar; miljoner av jordbrukare i dessa länder bragtes till rui— nens brant. Genom drastiska åtgärder i form av stora statssubventioner till jordbruket, moratoriebestämmelser, exekutionsförbud å jordbruksfastighe- ter m. m. sökte man i dessa agrarexporterande länder så långt som möjligt mildra krisens verkningar. Vad de europeiska industriländerna beträffar såg man sig för bevarandet av sin bondebefolkning och räddandet av sin jordbruksnäring nödsakad vidtaga omfattande skyddsåtgärder i form av tul- lar eller importförbud med importregleringar eller andra statsingripanden, åsyftande att såvitt möjligt utestänga importen och stabilisera jordbrukspro- dukternas priser å inlandsmarknaderna vid för jordbruksdriftens uppehål- lande lönande nivåer. De linjer, efter vilka denna skyddspolitik utgestaltades i Sverige, äro allmänt kända. Genom dessa statsingripanden förebyggdes en eljest säkerligen oundviklig allmän katastrof för den jordbruksidkande be- folkningen. Denna befolkning blev även under denna, liksom under tidigare kriser, i stort sett kvarsittande å sina fastigheter; bondeklassen räddades än- nu en gång från att gå under.

Emellertid hade man nu fått en ny påminnelse om de med jordens skuld- sättning förenade djupare liggande farorna för jordbrukarbefolkningen. Den begynnande deflationen stegrade, som vid tidigare liknande tillfällen, den reala bördan av skuldsättningen och skulle, därest man icke i flertalet län— der genom guldmyntfotens frångående och penningvärdets målmedvetna för- sämring brutit deflationen, hava fört till för den skuldsatta jordbruksbefolk- ningen olidliga konsekvenser. Anmärkas bör emellertid, att de valutapolitiska åtgärderna — även om de förebyggde det värsta — likväl ingalunda alltid gingo så långt, att skuldsättningen vid krisens början realiter förminskades eller ens förblev oförändrad. Härmed förhöll det sig olika i skilda länder allt efter graden av valutaförsämringen. Vad vårt land beträffar, torde kro- nans lösgörande från guldet och stabilisering vid den nya pundkurs, som sedermera kunnat hållas, hava inneburit, att bördan av den ifrågavarande äldre skuldsättningen förblev ungefär lika stor som förut; med tillägg likväl, att densamma givetvis något lättades i den mån inteckningslånen kunde ut- bytas mot sådana lån med något lägre räntesatser. I stort sett tyngdes så- lunda det svenska jordbruket alltjämt i ungefär samma grad som tidigare av den till flera miljarder kronor uppgående, under de föregående årtion- dena ackumulerade skuldbördan. Men härtill kom, att skuldsättningen un- der krisåren ytterligare tillväxte. Den intecknade gälden i landsbygdens fastig- heter, som år 1928 uppgick till 4,850'3 miljoner kronor, hade år 1933, när konjunkturen började att lätta, stigit till 5,000'9 miljoner kronor eller alltså till fem miljarder kronor. Med avseende å denna gälds fördelning på å ena

sidan av bolag och andra samfälligheter innehavd jord och å den andra jord i fysiska personers besittning hänvisas till antydningarna i det före- gående. Uppenbart är, att en skuldsättning av denna enorma omfattning me- ra än någonsin förut måste tilldraga sig uppmärksamheten, så mycket mera som taxeringsvärdena å jordbruksfastigheter under krisåren av naturliga skäl visat nedgång och den intecknade gäldens storlek i procent av taxe- ringsvärdena följaktligen ytterligare ökats. Denna procentsiffra, som år 1928 utgjorde 474 procent, hade år 1933 stigit till 490 procent. Långt viktigare var dock, att den sålunda alltjämt fortskridande skuldsättningen — på sätt ovan erinrats — för en stor del av jordbruksfastigheterna inom riket var vida större än vad genomsnittssiffran angiver samt att denna skuldsättning för talrika jordbruks vidkommande nådde en höjd, som även enligt gängse nutida uppfattning måste betecknas såsom oroväckande. Slutligen kunde den under krisåren ånyo inträdande stegringen i exekutivförsäljningarnas omfattning icke undgå att göra intryck på den allmänna meningen. Medan saluvärdena å lagfaren fast egendom å landsbygden, som försålts i samband med utmätning eller konkurs, i genomsnitt under tidsperioden 1926—1930 uppgått till 134 miljoner kronor årligen och år 1931 till 133 miljoner kronor, voro siffrorna för åren 1932 och 1933 respektive 191 och 20"? miljoner kro- nor, d. v. s. ännu något högre än under tidsperioden 1921—1925. Väl var kronans värde efter guldmyntfotens frångående hösten 1931 lägre än under den sistnämnda tidigare perioden och siffrorna ifråga följaktligen föga jäm- förbara, och väl må ånyo framhållas, att utmätningarna och konkurserna inom jordbrukarbefolkningen lyckligtvis även nu stannade inom relativt trån- ga gränser. Man kan alltjämt, för att använda en bild, betrakta dem som man betraktar av ett stormväder knäckta mera enstaka träd i en eljest oska- dad skog. Men man måste — såsom förut utvecklats —- likväl hava öppen blick för hela den mindre lyckliga agrariska utveckling, som överhuvud taget möjliggjort en dylik företeelse.

Att jordbrukets skuldsättningsproblem under de senaste åren i så många länder fått en så starkt ökad aktualitet beror måhända icke heller i första rummet på de faktiska förhållandenas utveckling under den senaste agrar- krisen. Man torde fastmera böra se det växande intresset för detta centrala problem i sammanhang med den allmänna reaktion mot den liberala sam- hällspolitiken överhuvud taget och den förändrade inställning till jordbruket och jordbrukarbefolkningen, som härav följt och som i våra dagar blir alltmera påfallande runt om i världen. Det blåser nu andra vindar än ännu för ett årtionde sedan. Upprätthållandet av en självständig och ekonomiskt möjligast fri bondeklass betraktas numera överallt som en för de nutida statsbildningarnas framtida bestånd allt angelägnare uppgift. Man har även ide stora västerländska industrinationerna, där den liberala tidsålderns idé- er slogo starkast igenom och den ekonomiska politiken sedan tvenne mans- åldrar dragit de yttersta konsekvenserna av dessa idéer, fått ögonen öppna för denna politiks följder på det agrariska området och börjat inse vikten av en kursförändring. Även i Storbritannien, vars självägande bondeklass

på sin tid i stort sett gick under och som i mera än ett sekel varit världens mest industrialiserade nation, hava inflytelserika röster höjts för en ny agrarpolitik med syfte att i stor skala tillskapa nya mindre jordbruk och härigenom med tiden återupprätta den samhällsklass, det här gäller. I andra europeiska stater, där den självägande bon-debefolkningen alltjämt kvarlever men där den genom tidsutvecklingen i skilda avseenden försvagats, vill man på olika vägar stärka dess ställning, bereda den tryggare förhållan- den och skydda den mot de med industrialiseringen, åderlåtningen till stä- derna, jordförsäljningarna till främmande samt konjunkturväxlingarna före- nade farorna. Den växande politiska och sociala oron runtom i världen gör, att blickarna ännu mera riktas på jordbruksbefolkningen såsom den star- kaste garantien för den lagliga samhällsordningens fortbestånd. Ur denna nya idévärld på det agrarpolitiska området utkristalliserar sig en allt star- kare känsla för de med den växande »jordmobiliseringen» och ohejdade handeln med jordbruksfastigheter förbundna och ej minst under den senaste stora krisen starkt i ögonen fallande skadorna. Alla de i det föregående un- derstrukna följderna av den mer eller mindre renodlat merkantila synen på jorden — försvagandet av kärleken till den egna torvan och rotfastheten i denna, de gamla släktgårdarnas övergång i växande omfattning till nya personer, jordvärdenas onaturliga stegring under högkonjunkturerna och lika onaturliga fall under kriserna, slutligen den ständigt växande skuldsätt- ningen — äro numera i de flesta länder föremål för livliga meningsutbyten och offentliga utredningar. Man överväger åtgärder av olika slag för att bromsa hela denna utveckling. Ja, i vissa länder med revolutionära omge- staltningar av samhällsförhållandena går man vida längre, bryter tvärt med hela den föregående utvecklingen och genomför med diktatoriska bestäm- melser antingen statssocialism även på jordbruksområdet eller i modifierad form den före liberalismens tidevarv rådande rättsordningen i allt vad som rör jordens besittande och dispositionsfriheten över densamma. Att vårt land icke står utanför dessa nya idéströmningar ligger i öppen dag och är i betraktande av de här angivna huvudkonturerna av vår agrarpolitiks histo- ria helt naturligt.

Vissa ytterligare allmänna anmärkningar böra i detta sammanhang till- fogas. Man får å ena sidan visserligen icke underskatta värdet av de betydande framsteg på kredithushållningens område, som under tidens lopp gjorts, först genom hypoteksväsendets uppkomst och senare utveckling och sedan genom åtskilliga andra såväl enskilda som statliga initiativ och reformer. Hypo- teksföreningarnas välsignelsebringande roll för den primära fastighetskre- diten har redan i det föregående understrukits. Givet är, att jordbrukets nu- tida skuldsättning, därest hypoteksföreningarna och Sveriges allmänna hy- poteksbank icke nått den utveckling, som de haft, skulle bereda jordbruks- befolkningen ännu långt större svårigheter och bekymmer än vad nu är fallet. Vårt lands i stort sett efter sunda linjer utvecklade sparbanksväsen

och sparbankernas medverkan vid belåning jämväl av jordbruksfastigheter har ävenledes utan tvivel i stor omfattning förebyggt skuldsättning i mera oförmånliga former. Den nutida s. k. jordbrukskasserörelsen har i synner- het under de senare åren snabbt vuxit i omfattning och har likaledes med- verkat till att sanera jordbrukets kreditförhållanden; denna väsentligen på kooperativ grund byggda kreditrörelse är därjämte ägnad att frigöra de skuldsatta jordbrukarna från beroendet av för dem främmande penning- inrättningar samt att så småningom ersätta den även bland jordbruksbefolk- ningen floreran—de krediten mot borgenssäkerhet. Statsmakternas övriga åt- gärder i syfte att bereda jordbruket möjligast billiga sekundärlån och andra lättnader på kreditväsendets område tjäna jämväl ett gott ändamål. Å andra sidan kan man emellertid, om man ser den gångna tidens utveckling i stort, icke värja sig för intrycket, att de under penning- och kredithushållningens tidevarv steg för steg utveckla-de och underlättade möjligheterna för jordbru- ket att erhålla krediti skiftande former i sin mån bidragit till den växande skuldsättningen under samma tidsskede och följaktligen icke numera, sedan jordbrukets skuldsättning framträtt som ett av våra mest brännande agrar- politiska problem, kunna bedömas såsom odelat gynnsamma. Utan att här- vid ingå på detaljer må allenast erinras om vad redan idet föregående fram- hållits, nämligen att skuldsättningen inom jordbruket icke uteslutande för- anletts av sådana med arvskiften eller fastighetsköp förbundna mera eller mindre oundvikliga förhållanden, som skapat vad här benämnts jordbru- kets >>improduktiva>> gäldbelastning, ävensom av med varaktiga jordförbätt- ringar och oundgängligen nödig driftkredit förorsakade lånebehov. Under olika tidsskeden och särskilt under högkonjunkturerna har därtill kommit en skuldsättning för ändamål, som icke kunna betraktas såsom ofrånkom- liga eller ens nyttiga; skuldsättning har i icke ringa utsträckning ägt rum jäm- väl utan tvingande skäl. Att man i de olika enskilda fallen kan hysa delade meningar om ett upptaget låns mera eller mindre starka behövlighet är visser- ligen givet, men att den nu gjorda anmärkningen icke saknar berättigande lärer dock näppeligen kunna bestridas. En något större återhållsamhet re— dan vid allehanda moderniseringsarbeten å fastigheterna men ännu mera när det gällt tillgodoseendet av mera personliga behov hade helt visst i ota- liga fall kunnat, om så varit nödvändigt, iakttagas. Som följd emellertid av den ständigt ökade lättheten att erhålla lån av de mest skilda slag av låne- inrättningar, ur statliga eller andra lånefonder samt av skilda personer inom eller utom släkt— och bekantskapskretsen — djupare sett emellertid främst på grund av de nya levnadsanspråk och den förändrade inställning till pen— ningförsträckningar, som tidsströmningarna fört med sig — har skuldsätt- ningen vuxit. Detta ligger i den mänskliga naturen och sålunda äveni jord- brukarnas, även om dessa sistnämnda utgjort den samhällsklass, där spar- samheten sedan gammalt varit starkast. Mellan å ena sidan förändringarna iett folks eller en samhällsgrupps uppfattningar och sedvänjor och å den andra omgestaltningarna inom det ekonomiska livet råder i alla händelser en växelverkan; att de vid jämförelse med äldre tider så starkt underlättade

kreditmöjligheterna icke varit utan inverkan på jordbruksbefolkningens tänkesätt och handlingar är sålunda naturligt. De särskilt under det senaste utvecklingsskedet i jordbrukets historia vidtagna åtgärderna från det all- männas sida i syfte att alltmera utvidga jordbrukarnas möjligheter att skaffa sig kredit äro uttryck för en jordbrukspolitik, som följaktligen numera icke kan bedömas fullt lika gynnsamt som tidigare. I anslutning till vad nyss an- förts om de numera framträdande nya åskådningarna på jordpolitikens om- råde bemärker man också en växande reaktion jämväl mot denna statliga kreditpolitiks obestridliga överdrifter och missgrepp. Problemet är nu och blir än merai framtiden ett annat och snarare det motsatta, nämligen att finna lämpliga förebyggande åtgärder mot jordbrukets skuldsättning, eller i varje fall vad man betecknar som dess »överdrivna» skuldsättning, samt att från dessa förändrade utgångspunkter underkasta såväl den statliga kredit- politiken som enskilda penninginstituts kreditgivning till jordbruket en ny omprövning. Ehuru frågan om den under statens medverkan bedrivna verk- samheten med nybildning av mindre jordbruk eller egnahem i det stora hela faller utanför den förevarande framställningen, kan ej heller den anmärk- ningen uraktlåtas, att staten under en lång följd av år medverkat till att nyskapa redan från tillträdet överskuldsatta jordbruk och att denna jord- politik ej låter väl förena sig med de här avhandlade strävandena att ned- bringa jordbrukets skuldsättning och finna utvägar till motverkande av fort- satt skuldsättning.

Den under och efter år 1933 inträdda ekonomiska högkonjunkturen och jordbrukets därunder åter förbättrade räntabilitetsförhållanden torde vara allmänt kända och skola icke i detta sammanhang göras till föremål för en närmare redogörelse. Det torde vara nog att hänvisa till härom verkställda såväl offentliga som enskilda undersökningar. Den stora statistiska utredning om det svenska jordbrukets skuldsättning, som enligt statsmakternas beslut verkställts av statistiska centralbyrån, klarlägger på ett långt mera ingående sätt än tidigare varit möjligt jordbrukets skuldbörda vid tidpunkten för ut- redningens verkställande, nämligen år 1933, med redovisning av skuldsätt- ningen inom rikets olika delar, för jordbruksfastigheter i olika storleksgrup- per, för jordbruk under eget bruk eller arrende eller under vissa andra kom- binationer mellan ägande- och nyttjanderätt, ytterligare med avseende å skuldsättningens storlek i förhållande till såväl jordbrukarens totala till- gångar som hans s. k. tillgångar för jordbrukets behov m. fl. förhållanden.1 Med avseende å skuldsättningens utveckling efter år 1933 hänvisas till den här isärskild bilaga intagna specialundersökning, som verkställts för den förevarande utredningens räkning, och må i fråga om resultaten av denna i korthet anmärkas, att en viss förbättring i åtskilliga fall synes hava in- trätt med avseende å skuldsättningens storlek i förhållande till jordbrukarnas tillgångar för jordbrukets behov, men att i andra fall ingen sådan förbättring kunnat redovisas.

' Denna utredning är vid tidpunkten för förevarande betänkandes avgivande ännu icke offent- liggjord.

Söker man i anslutning till det ovan anförda vinna en allmän bild av det svenska jordbrukets läge, sådant detta för närvarande gestaltar sig, torde sam— manfattningsvis kunna anföras följande.

Genom utvecklingen under de sista krigsåren och efterkrigstiden men sär- skilt efter de nyss berörda statsregleringarnas genomförande har vårt land med avseende å produktionen av livsmedel nått en hög grad av självförsörj- ning. Väl förekomma till import, som naturligt är, skilda produkter, som alstrats ur jorden och som tillfredsställa den nutida konsumtionens skiftande behov. Väl är jordbruksnäringen ej heller en av varuinförseln från ut— landet oberoende näring, eftersom fodermedel av skilda slag eller råvaror till sådana fodermedel ävensom konstgödsel och andra för jordbruksdriftens upprätthållande erforderliga artiklar i icke ringa skala införas från utlandet. En icke oväsentlig del av vårt lands behov av fettvaror tillgodoses genom införsel av sådana varor eller av för deras framställning inom landet nöd- vändiga vegetabiliska oljor m. rn. Likväl kan det svenska jordbruket numera under normala förhållanden tillgodose den, vid jämförelse med tidigare, avse- värt större inhemska förbrukningen av såväl vegetabiliska som animaliska födoämnen och skulle sannolikt, därest förbrukningen härav framdeles ytter- ligare komme att stiga, kunna i motsvarande mån utvecklas. De visserligen begränsade men alltjämt förefintliga möjligheterna för export av smör, fläsk och vissa andra produkter böra ej heller förbises. Denna vårt lands jord- bruksproduktion vilar vidare på en egendomsfördelning med avseende å jor- den, som —— frånsett mera lokala eller i varje fall geografiskt mera begränsade missförhållanden och disproportioner — i stora drag måste betecknas såsom för tidsförhållandena väl anpassad. De större jordbesittningarna innesluta i allmänhet icke en alltför stor del av den svenska jorden; större, medelstora och mindre jordbruksegendomar ligga i de flesta av rikets provinser i en lycklig blandning; det vanliga bondejordbruket upptager den ojämförligt största delen av den odlade jorden och småbruksbildningen har i regel be- gränsats till trakter och platser, där den har vissa naturliga förutsättningar att bestå. Ytterligare kan proportionen mellan å ena sidan under ägande- rätt innehavda och av ägarna själva brukade jordbruksfastigheter samt å den andra utarrenderade jordbruk, åtminstone inom flertalet landskap, knap- past betraktas såsom otillfredsställande. Genom den numera reviderade jord- delningslagstiftningen och lantmäteriväsendets moderna utveckling hava såväl rättsliga som tekniska förutsättningar skapats för en fortsatt utveckling till än bättre skiftesförhållanden. Faran för jordbruks- och skogsfastigheters övergång i kapitalstarka juridiska personers besittning är sedan länge genom särskilda lagar och författningar praktiskt taget undanröjd för de landsdelars vidkommande, där sådan fara förelegat och alltjämt skulle kunna tänkas föreligga. Våra nya och i åtskilliga avseenden skärpta skogslagar torde i stort sett skydda dessa vårt lands naturtillgångar mot skövling och miss- skötsel. Slutligen arbetas på skilda områden med framgång i syfte att än vidare utveckla jordbrukets inhemska avsättningsförhållanden, att åväga- bringa en mera harmonisk växelverkan än tidigare mellan det råvaruprodu-

cerande jordbruket och raden av förädlingsindustrier med avseende å jord- brukets produkter samt att på föreningsväsendets väg stärka jordbrukarnas ställning såsom säljare av sina produkter.

Att de statliga regleringsåtgärderna på jordbrukspolitikens område, sådana dessa åtgärder under trycket av den senaste stora krisen utformats och ut- vecklats, såsom tidsförhållandena för närvarande äro gestaltade utgöra en oumbärlig integrerande del i den allmänna agrarpolitiken bestrides väl nu- mera knappast. Såsom de internationella konjunkturförhållandena på jord- bruksområdet och särskilt prisen å världsmarknaden för flertalet av de stora agrarprodukterna alltjämt äro gestaltade, torde den jordbrukspolitik fortfarande vara och för åtskilliga år framåt förbliva oundgängligen nödvän- dig, som utan avseende å principerna för frihandeln och det fria varuutbytet skapar för jordbrukets lönsamhet erforderligt höga inhemska försäljnings- priser. Det bör understrykas, att problemet om åtgärder till förhindrande av jordens fortsatta skuldsättning och nedskrivandet av denna skuldsättning säkerligen skulle bliva olösligt, för den händelse att denna reglering av pris- bildningen å den inhemska marknaden nu eller under de närmaste år, som kunna överskådas, komme att bortfalla och jordbruket härigenom bleve ut- lämnat åt de på världsmarknaden verkande ekonomiska krafternas fria spel. Detta så mycket mera som stora transoceana och andra jordbruksländer allt— jämt besitta en produktionsförmåga, som är väsentligt större än vad som svarar mot deras egna behov och allt fortfarande trots de senaste årens ekonomiska högkonjunktur — lida av en överskottsproduktion, för vilken lönande avsättning mången gång saknas. Än vidare bör hållas i minnet, att stora delar av världen finnas, som under det relativa lugnet under förra år- tiondet började absorbera växande mängder av samma överskott —— och här- vid avses främst importen av malen brödsäd till Fjärran Östern samt vissa tropiska länder _ men som för närvarande på grund av krig och andra oro- ligheter samt nedsatt köpkraft äro ur stånd att ytterligare utveckla sin kon- sumtion i nu antydd riktning. Mera allmänt torde slutligen kunna sägas, att skäliga prisnivåer å jordbrukets olika produkter och möjligast stora stabi- litet härutinnan väl överensstämma med de förhållanden, som i stort sett rådde i äldre tider, då spannmåls- och kreatursprisen årtionden igenom för att icke säga längre rörde sig inom trånga gränser och det ekonomiska livets ålderdomliga'struktur uteslöt sådana häftiga konjunkturväxlingar, som seder- mera följt. En jordbrukspolitik med detta allmänna syfte utgör följaktligen ett naturligt led i den härovan berörda allmänna reaktionen mot den på liberalismens principer fotade samhällsordningens svagheter.

Den föregående framställningen av utvecklingens huvudlinjer fram till innevarande tidpunkt är emellertid ägnad att belysa de missförhållanden, som, trots vad nu anförts, likväl äro rådande och som göra det nuvarande läget mindre bekymmerfritt än vad ofta anses.

Alltjämt, liksom sedan flera mansåldrar tillbaka, äro ekonomiska krafter verksamma, som göra läget mindre stabilt än i förstone synes och som ställa framtiden i ovisshetens tecken. Visserligen stiga jordbruksfastigheter-

nas taxeringsvärden, såsom städse tillförene varit fallet, under konjunkturför- bättringarna och visserligen har den statistiska utredningen av skuldsätt- ningens storlek i förhållande till tillgångarna för jordbrukets behov, liksom till jordbrukarnas totala tillgångar, för flertalet jordbruks vidkommande ej givit alltför nedslående resultat. Visserligen är förbättringen härutinnan under de allra senaste årens konjunkturuppgäng likaledes ett faktum, som be- styrkts av den för förevarande utrednings räkning verkställda specialunder- sökningen. Liksom under tidigare tidsperioder efter samhällsförhållandenas omgestaltning under förra seklet innebära emellertid dessa stigande taxe- ringsvärden och den förmögenhetsökning, som däri avspeglas, huvudsakligen blott en stegring av jordräntan i nationalekonomisk bemärkelse—; en värde- stegring, vars fördelar för jordbrukarna för framtiden äro problematiska, ja som, på längre sikt betraktad, i grund och botten innebär växande "svårigheter för jordbruksbefolkningen. Allt eftersom denna värdestegring vid genera- tionsväxlingarna —— vare sig dessa hava formen av försäljningar under livs- tid eller arvskiften — verkar stegrande å överlåtelsevärden och arvsutlös- ningssummor, växer nämligen tyngden av den »improduktiva» skuldsätt- ningen. Eftersom jordvärdets ökning jämväl stegrar egendomarnas värden vid köp i öppna marknaden, ökar den ävenledes den med sådana köp i regel för-enade skuldsättningen. Från åtskilliga håll i landet ingå också för när- varande meddelanden om anmärkningsvärt högt stigande jordpriser och om en ånyo tilltagande handel med jordegendomar. Samma olägenheter och skador för den framtida utvecklingen, som i det föregående på tal om äldre tidsperioder berörts, framträda sålunda på nytt. Den ljusa bilden av det nuvarande läget på jordbruksområdet fördunklas sålunda väsentligt, om man går frågan närmare in på livet. Jordens sammanlagda skuldsättning är utomordentligt stor; den mest tyngande »improduktiva» delen av den- samma visar fortsatt stegringstendens.

Att göra några prognoser med avseende å vare sig den internationella jordbrukskonjunkturen eller det svenska jordbrukets konjunkturutveckling är följaktligen ytterst vanskligt. Man torde endast kunna antyda vissa möj- liga utvecklingslinjer. Det kan tänkas, att världsmarknaden å jordbrukets produkter efter en kortare eller längre tid äter stabiliseras på ett sätt, som gör jordbruket i skilda länder någorlunda lönande. I gynnsammaste fall kan man antaga en genom stigande köpkraft och växande efterfrågan i konsum- tionsländerna samt genom produktionsbegränsning i de stora exportländer- na föranledd och möjliggjord prisstegring av viss varaktighet. De nuvarande i skilda länder och även i vårt land vidtagna åtgärderna för jordbrukets skyd- dande kunna, om en sådan utveckling skulle inträda, tänkas bliva så små- ningom föremål för avveckling, utan att svårartade rubbningar i prisbild- ningen på den inhemska marknaden härav framkallas. En dylik gynnsam konjunkturutveckling lärer emellertid som allmän förutsättning hava en fortskridande sanering av världens ekonomiska liv överhuvud taget, en sta- bilisering av de ledande valutorna. ordnade förhällandens inträdande på den internationella penningmarknaden, ett ekonomiskt reorganisationsarbete

i stora utomeuropeiska länder, världshandelns återställande i mera normala banor, överhuvud taget en mera ostörd fredlig utveckling med växande för- troende folken emellan. En allenast eller väsentligen på en febrilt arbetan- de krigsindustri byggd högkonjunktur med politisk och social oro samt risker för krigiska förvecklingar kan däremot icke lägga grunden för en så— dan agrarkonjunktur. Man kan å andra sidan föreställa sig framtiden i mot- satt dager med fortsatt allmän oro, länge fortbestående politiska och ekono- miska motsättningar, fullföljda åtgärder för världshandelns insnärjande i den protektionistiska och autokratiska näringspolitikens hinderliga band, i sämsta fall öppna krigiska förvecklingar. Vid sidan av dessa båda utveck— lingslinjer kan man finna sannolika skäl tala för något däremellan: en viss konjunkturavmattning, som utan att slå ut i sådana svåra akuta kriser som den senaste likväl lägger sitt tryck över världens näringsliv och såmedelst även över jordbruksnäringen. Det bleve vad man stundom brukar kalla en »infrusen kris» av obestämd varaktighet.

Det finnes alltså mycket, som kan anföras till förmån för möjligheten av en på längre sikt försämrad internationell jordbrukskonjunktur; en konjunk- tur, vars allmänna karaktär icke skulle komma att förändras, även om mera tillfälliga prisstegringar framträdde och vissa krigsvinster under abnorma förhållanden skulle kunna i skilda länder göras. Nu kan visserligen göras gällande, att ett land som vårt — om utvecklingen tager en sådan riktning _— skulle kunna ställa sig utanför händ-elseutvecklingen och bibehålla sina inre stabila förhållanden på jordbruksområdet genom att alltjämt fullfölja den nuvarande regleringspolitiken på samma område, eventuellt om så skulle be- finnas nödvändigt jämkad eller skärpt. Man skulle med andra ord kun- na mena, att vi med visst lugn skulle kunna bortse från framtida interna- tionella konjunkturförsämringar. Att denna uppfattning kan hava något fog för sig skall väl ej bestridas. Men å andra sidan ligga svagheterna i en sådan tankegång i öppen dag. En allmän mer eller mindre starkt framträ- dande konjunkturförsämring måste, särskilt om den bleve mera långvarig. medföra växande svårigheter för våra exportindustrier med åtföljande rubb- ningar i vårt ekonomiska liv. Även om vi kunde hålla oss utanför oroström- ningar och konflikter, komme vi såsom -en av exportnäringarna starkt be- roende och starkt industrialiserad nation att få mycket starka känningar av händelserna runt omkring oss. Då avsättningen av jordbrukets produktion även inom vårt lands gränser är väsentligt beroende av den allmänna köpkraf— ten inom den konsumerande delen av vår befolkning bleve följaktligen även jordbruket lidande. Man kan överhuvud taget icke föreställa sig en utveck- ling, där andra samhällsklasser än jordbruksbefolkningen ginge mot sänkt levnadsstandard och växande otrygghet, men allenast jordbruksbefolkningen genom statliga åtgärder hölles uppe vid oförändrade arbetsbetingelser och levnadsförhållanden. Detta är så mycket mera uppenbart, som en dylik all- män utveckling till det sämre utan tvivel skulle draga med sig krav på sänkta levnadskostnader och sålunda på lägre pris-er å jordbrukets produkter; krav, som icke skulle kunna tillbakavisas och som komme att framtvinga skydds—

och regleringsåtgärdernas revision, i fall av mera utbredd nöd måhända deras undanröjande. Lika litet som under gångna tider kunna vårt lands jord— brukare utgå från att de sitta fasta i sadeln ens när det gäller den nu av- handlade sida av jordbrukspolitiken, som har avseende å prisbildningen å jordbrukets produkter.

Även andra störningar av den nuvarande relativa jämvikten i vårt lands jordbruksförhållanden äro i framtiden tänkbara. Ej endast internationella konjunkturer och yttre handelspolitiska förhållanden kunna komma att inver- ka på vårt jordbruks ställning under kommande årtionden. Det finnes även med vår inre samhällsutveckling sammanhängande omständigheter, som framtvinga en allvarligare syn på jordbruksfrågorna än den för närvarande ofta gängse.

Vad alla de egendomar beträffar, vilka brukas med hjälp av lejd arbets- kraft, spela jordbruksarbetarnas löner en viktig roll för räntabiliteten. Då dessa löner ännu i vår tid äro lägre än lönerna inom det övervägande antalet andra näringar och yrken, lärer den sociala utvecklingen kunna väntas kom- ma att tillspetsa förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare inom jordbru- ket. Man har sannolikt att motse fortsatta krav från arbetarna i jordbruket på högre reallöner, ytterligare begränsningar i arbetstiden och andra för- måner, vilka sedan åtskilliga år tillkomma den industriella arbetarklassen samt arbetare och anställda inom åtskilliga andra yrken. Väl brukas det egentliga bondejordbruket ofta icke med året runt anställda arbetare och väl skulle den nu antydda utvecklingstendensen icke för dem få tillnärmelse- vis samma betydelse som för de större egendomarna; i ingen mån är detta fallet med småbruket, som drives av brukaren ensam med hans familj. Kom- me emellertid det större jordbruket i växande svårigheter, lära väl dessa lik- väl icke lämna den egentliga bondebefolkningen helt oberörd. Man behöver härvid endast erinra om de hundratals kommuner inom rikets skilda delar, där jordbruk av olika storleksklasser ligga vid sidan av varandra och sam- fällt bilda jordbruksnäringens andel av kommunernas skatteunderlag. Ej heller behöver mer än antydas, att de större egendomarnas uppdelning i stör— re skala i mindre jordbruk _— den mest sannolika följden av framtida löne- rörelser bland jordbruksarbetarna — mångenstädes komme att alstra över- skott på animalieprodukter med åtföljande lokala eller mera allmänna fall i dessas försäljningspriser.

Det är icke endast sådana förändringar i priser och löner, vilka nu an- tytts, som framdeles kunna komma att väsentligt förändra jordbrukets livs- betingelser. Man torde för närvarande icke kunna med större grad av säker- het bedöma, huruvida vårt lands befolkning, som trots nativitetens starka tillbakagång är stadd i svag tillväxt, i större omfattning eller ens i nämnvärd män skall kunna ernå nya utkomstmöjligheter inom andra näringar än jord- bruket. Alltför många ovissa faktorer äro här att taga med i räkningen. Skulle utvecklingsmöjligheterna inom industrien, hantverket, handeln och sjöfarten samt de fria yrkena komma att gå i gynnsam riktning, lärer detta medföra växande avsättningsmöjligheter för jordbrukets produkter, i all synnerhet om

industribefolkningens köpkraft icke nedgår. Går åter utvecklingen i mindre fördelaktig riktning -— i vilket sammanhang den industriella rationaliserings- processens fortsatta utvecklingstendens jämväl bör hållas i minnet —— är icke uteslutet att vissa svårigheter kunna inträda för den inhemska jordbruks— produktionens avsättning inom landet till skäliga priser. Skilda meningar kunna visserligen alltid, när det gäller framtiden, göra sig gällande; förden- skull talas icke heller nu om sannolika utvecklingslinjer utan endast om möj- liga sådana. Man kan med en mera pessimistisk uppfattning om det indu- striella näringslivets expansionsförmåga gå ännu längre och föreställa sig en lågkonjunktur eller till och med en ungefär oförändrad konjunktur, var- under industrien ser sig ur stånd att iproduktionsprocessen upptaga de upp- växande generationerna, ja ur stånd att ens sysselsätta all den arbetskraft, för vilken den nu har användning. Det redan under tidigare kriser i viss grad aktuella problemet om den överflödiga arbetskraftens placering i jord- bruket kan, försåvitt utvecklingen komme att taga en sådan riktning, ånyo bliva ett nog så allvarligt problem. Eftersom nu rationaliseringen drives allt längre även inom jordbruket och man knappast kan föreställa sig, att denna tekniska utveckling avbrytes, än mindre att jordbruket går tillbaka till mindre rationell drift, torde jordbrukets möjligheter att med nuvarande agrarstruktur absorbera mera arbetskraft vara mycket begränsade. Antingen komme vid sådant förhållande allvarliga störningar på arbetsmarknaden att uppstå, med en viss för samhällets ekonomi tyngande arbetslöshet, eller ock komme en fortsatt och måhända accelererad nybildning av småbruk att framtvingas, sannolikti form av större egendomars sönderstyckning. Men en sådan ut- veckling — som nyss av annan anledning angivits såsom möjlig —— kan, om avsättningsmöjligheterna särskilt för animaliska produkter stagnera eller gå något tillbaka, medföra redan antydda växande svårigheter för denna väsent- liga gren av jordbrukets produktion. Därjämte bör tilläggas, att, om utveck- lingen ginge i denna riktning, den i regel låga levnadsstandarden inom den egentliga småbrukareklassen komme att framträda inom allt större skikt av jordbrukarbefolkningen; ett förhållande, som icke bleve utan inverkan på levnadsstandarden bland de mera besutna bönderna.

Den svenska befolkningsutvecklingen är om möjligt ännu mera svårbedöm- bar än hittills berörda förhållanden. Vårt lands låga nativitet och de härmed förenade farorna för den svenska folkstammens bestånd äro för närvarande föremål för ingående utredningar. Skulle en viss, om även långsam stegring i nativitetskurvan komma att inträda, jämsides med fortsatt nedgång av död- ligheten och praktiskt taget alltjämt avskurna utvandringsmöjligheter, lärer detta endast kunna ske och endast komma att ske under förutsättningen, att nya utkomstmöjligheter beredas den uppväxande ungdomen. Det är föga sannolikt, att vårt folk efter »sexuallivets rationalisering», vilken utvecklings- process snart torde vara fullbordad, kommer att härutinnan slå in på en ny väg, därest lågkonjunkturer, fortsatta tekniska rationaliseringsåtgärder inom näringslivet samt svårigheter för arbete och utkomst lägga sitt tryck över land och folk. Mera kortvariga nativitetsförbättringar under ekonomiskt

goda år äro tänkbara —— i varje fall mera kortvariga avbrott i nativitets- fallet _ men på längre sikt torde den gjorda anmärkningen vara riktig. Emel- lertid är denna utvecklingslinje med avseende å befolkningstillväxten inga- lunda den enda tänkbara. Det kan fastmera, trots skilda samhällsåtgärder för lättande av de fattigare folklagrens ekonomiska bekymmer, befaras, att nativitetsfallet ytterligare fortskrider samt att den nuvarande svaga progres- siviteten i vår befolkningskurva övergår till stillastående, ja vändes i till- bakagång. Vilka följder en eventuell fortskridande folkminskning inom lan- det kan få för jordbrukets avsättningsförhållanden och jordbrukets ekono- miska ställning är icke lätt att säga. Endast antydningsvis må anföras, att, om en sådan utveckling icke komme att gå jämsides med en motsvarande ökning i förbrukningen av livsmedel per huvud av befolkningen, densamma — betraktad i sämmanhang med jordbrukets möjligheter till ytterligare pro- duktionsökning kan tänkas oförmånligt inverka på avsättning och pris— bildning. Försåvitt och i den mån nativitetsfallet och folkminskningen kom- me att accentueras särskilt inom jordbruksbefolkningen, kan detta förhållande åtminstone under en övergångstid, innan en ny jämvikt uppstår mellan in- dustri och jordbruk, alstra tilltagande knapphet på arbetskraft inom jord- bruksnäringen med åtföljande lönestegringar och andra svårigheter.

Åtskilliga synpunkter på frågan om jordbrukets framtida konjunkturut— veckling skulle ytterligare kunna tilläggas, men det må i förevarande sam— manhang bero vid vad nu anförts. Sammanfattningsvis torde kunna under- strykas, att jordbrukets framtid står i ovisshetens tecken, att möjligheter för försämringar föreligga och att det nuvarande lägets mindre lyckliga sidor följaktligen påkalla allvarlig uppmärksamhet. Ej minst gäller detta den före- teelse, varom här närmast är fråga, nämligen jordbrukets skuldsättning, vil- ken i händelse av framtida rubbningar i det nuvarande relativa jämvikts- läget kan bliva ett mera brännande spörsmål än måhända någonsin tidi- gare. Med en mera långvarig avmattning eller försämring i jordbrukets kon- junkturer följa nämligen, såsom städse tillförene under nedåtgående tider, sjunkande jord- och skogsvärden. Jordbruksfastigheternas taxeringsvärden komme åter att gå i vikande riktning och redan den nuvarande skuldsätt- ningens och än mera en ökad skuldsättnings procentuella storlek i förhållande till jordbrukarnas tillgångar för jordbrukets behov komme att ökas; i den mån penningförmögenheter och besparingar bliva anlitade för räntor, amor- teringar, skatter och andra ändamål kan även skuldsättningens storlek i för- hållande till jordbrukarnas totala tillgångar komma att växa. I varje fall kan situationen för talrika jordbrukare bliva kritisk.

När det efter den föregående historiska återblicken och dessa kortfattade reflexioner om olika framtidsmöjligheter gäller att behandla det nutida skuldsättningsproblemet och skilda tänkbara vägar för åvägabringande av mera tillfredsställande förhållanden härutinnan, må till en början vissa all- männa anmärkningar förutskickas.

Vi leva för närvarande, såsom i det föregående framhållits, ej allenast i en orolig och oviss tidsepok men, djupare sett, i en brytningstid mellan tvenne tidsåldrar. Den i de flesta länder framträdande reaktionen mot den på liberalismens principer grundade samhällsordningen — en reaktion vars styrka är oomtvistlig och vars innebörd för agrarpolitikens vidkommande ovan antytts _ giver tydligt vid handen, att jordbrukets skuldsättnings- fråga ej längre kan behandlas på samma jämförelsevis ytliga sätt som hit- tills merendels skett. Detta problem har vida större ekonomiska och sociala dimensioner än vad man ofta föreställer sig. Dess upptagande till närmare skärskådande upprullar i själva verket den större frågan om det liberala tidsskedets jordäganderätt överhuvud taget; man tvingas att väga denna jordäganderätts obestridliga fördelar mot dess ävenledes påtagliga avigsidor. Det gäller att undersöka olika riktlinjer för en sanering på längre sikt av de med samma jordäganderätt förenade, under penning- och kredithushållning— ens tidsskede framträdda mindre lyckliga förhållandena.

Dessförinnan må emellertid några mera allmänna erinringar göras om pen- ning- och valutapolitiken samt om prispolitiken med avseende å jordbrukets produkter.

All skuldsättning, och sålunda även jordens, växlar ityngd alltefter pen- ningvärdets förändringar. Ett stegrat penningvärde betyder en ökning i jordbrukets reala skuldbörda; ett försämrat penningvärde medför härutin- nan en lättnad. Man kan i anslutning härtill bringa under diskussion, hu- ruvida icke i händelse av en framtida konjunkturförsämring på jordbru- kets område bördan av skuldsättningen skulle kunna minskas genom valuta- politiska åtgärder. En viss försämring av penningvärdet, målmedvetet vid- tagen och genomförd samt hållen inom skälig och rimlig gräns, komme otvi- velaktigt att för det skuldsatta jordbruket medföra en motsvarande lättnad. Oavsett emellertid att det här rör sig om förhållanden i en framtid, som för närvarande icke kan överblickas, och att diskussionen följaktligen har en mera teoretisk karaktär, är det mycket som talar emot antagandet, att pen— ningpolitiska åtgöranden skola få någon nämnvärd betydelse i den riktning, som här avses. Den svenska valutapolitiken under tiden efter guldmyntfo- tens frångående har haft tvenne huvudsyften, nämligen dels att hålla kro- nans värde i en möjligast fast relation till en av de ledande världsvalutorna och dels att inom landet upprätthålla en i möjligaste mån stabil prisnivå. Det första är av utomordentligt stor betydelse för våra exportnäringar och -— i den mån jordbruket ännu har exportventiler öppna — av viss vikt jäm- väl för jordbruksnäringen; det senare är ur synpunkten av de konsume- rande folklagrens intressen och stabiliteten i hela det ekonomiska livet inom landet en angelägenhet av betydande vikt. Visserligen kunna nya förhål— landen tänkas inträda på den internationella valutapolitikens område, som nödvändiggöra jämkningar i växelkurserna på utlandet och närmast i vår- deförhållandet mellan kronan och den förenämnda valuta, till vilken kro- nan för närvarande närmast är anknuten. Visserligen kunna sådana jämk- ningar ävenledes komma att gå i riktning mot en viss försämring av den

svenska kronans värde i förhållande till sistnämnda utländska valuta och väl kan slutligen såväl samma valuta som den svenska kronan undergå en värdeförsämring med åtföljande allmän prisstegring. Väl kan sålunda icke hål- las för uteslutet, att skuldsättningens av penningvärdet beroende reala tyngd i vissa situationer kan komma att något lättas. Emellertid lärer man kunna utgå från att den svenska valutapolitikens mål allt framgent, liksom hittills, skall vara upprätthållandet av möjligast stora stabilitet i den svenska kro- nans såväl yttre som inre värde samt att jämkningar och kastningar som de här antydda följaktligen icke komma att bliva synnerligen stora; av krigiska förvecklingar eller andra olyckliga förhållanden föranledda penningpolitiska katastrofer självfallet lämnade ur räkningen. Redan mindre framtida för- ändringar i penningvärdet torde dessutom komma att framtvinga häremot svarande jämkningar i den statliga skyddspolitiken på jordbrukets område. i den mån de statliga skydds- och regleringsåtgärderna fortfarande komma att bestå; jämkningar som komme att påkallas av hänsyn till de konsume— rande folklagren och som för jordbrukets vidkommande i bästa fall skulle innebära ungefär oförändrade förhållanden. Med hänsyn till det ekono— miska livets nutida utveckling och ej minst vårt lands starka industrialise- ring lärer en sådan penning- och valutapolitik näppeligen någonsin komma ifråga, som med undanskjutande av det stora näringslivets och framför allt exportindustriernas intressen samt den industriella löntagareklassens ford- ringar å möjligast hög levnadsstandard försämrar den svenska kronans vär- de allenasti syfte att lätta de svenska jordbrukarnas skuldbördor. Erinras må även, att åtminstone stora skikt av jordbruksbefolkningen vid sidan av jordbruksfastigheterna även äga större eller mindre kapitaltillgångar och att de, i den mån så är fallet, hava sammanfallande intressen med landets öv- riga sparare. Att i förevarande sammanhang diskutera möjligheten av en utveckling i inflationistisk riktning av vårt lands penningväsen synes sålunda icke vara påkallat eller lämpligt. Man lärer i anslutning till det nu anförda sammanfattningsvis kunna säga, att frågan om förebyggande åtgärder mot det svenska jordbrukets fortsatta skuldsättning och åtgärder för den nuva- rande skuldsättningens nedbringande bör bedömas och behandlas utan av- seende å olika hypoteser om vår penning- och valutapolitiks framtida utveck- lingslinjer.

Man måste emellertid vid problemets bedömande alltjämt hava i ögon— sikte, att upprätthållandet inom landet av för jordbruksdriften lönande och möjligast stabila avsättningspriser äro av den yttersta betydelse. Detta för- hållande, som i det föregående starkt understrukits, förtjänar i det förelig- gande sammanhanget ånyo det största beaktande. Även mycket ingripande åtgärder för skuldbördans lättande och skuldsättningens hållande inom rim- liga gränser bliva i det långa loppet självfallet utan verkan, försåvitt att jordbrukets arbetsbetingelser och räntabilitet genom produktprisernas allt- för stora nedgång bringas i fara. Den statliga skydds- och regleringspoliti- kens fortsättande, så länge den nödvändiggöres av internationella konjunk- turförhållanden och andra yttre omständigheter, har också redan ovan an—

givits såsom nödvändig. Man kan —— när denna sida av ämnet nu åter vid- röres -— härtill foga ytterligare en anmärkning av viss betydelse. I den mån jordbruksbefolkningen under bättre konjunkturer kan göra besparingar, äro sådana självfallet ett stöd under senare inträffande konjunkturförsämringar. Man torde till och med kunna gå ännu längre och säga, att en högre levnads- standard inom jordbruksbefolkningen skapar större motståndskraft hos den- na gentemot depressioner och kriser än om levnadsstandarden är låg. Den mänskliga konsumtionen, och sålunda även jordbrukarnas, har ju en icke ringa elasticitet, som vid en dylik vändning till det sämre möjliggör avstå- ende från många behov; har jordbrukaren redan när tiderna äro bättre svaga och torftiga levnadsvillkor, finnas icke många behov att ytterligare avstå. Även frånsett dessa synpunkter ligger det i sakens natur, att möjli- gast stabila försäljningspriser väsentligt bidraga till stabilare förhållanden inom jordbruksnäringen och — vilket i detta sammanhang är det icke minst viktiga stabilare jordpriser och jordvärden. Man kunde, med denna ut- gångspunkt, möjligen ledas ut till tankegångens yttersta konsekvenser och vilja förorda en tvärs genom växlingarna mellan goda och dåliga tider gående prispolitik med avseende å jordbrukets produkter, som hölle dessa vid även på längre sikt fasta nivåer; en återgång alltså, på sätt ovan redan antytts, till äldre seklers mera orörliga förhållanden härutinnan. En dylik politik, som torde föresväva bestämmande kretsar inom vissa nutida dikta- turländer, lärer emellertid icke för vårt lands vidkommande behöva, åtmin- stone i nuvarande tidsläge, närmare diskuteras. Det väsentligaste är, att de med konjunkturväxlingarna förenade olägenheterna och skadorna för jord- bruksproduktionen genom prisreglerande åtgärder i möjligaste mån mildras. Dock kan man, som förut framhållits, icke utgå från att ens en sådan pris- politik blir den för framtiden bestämmande. Allmänna konjunkturförsäm- ringar av den styrka och varaktighet kunna inträda, att de ur synpunkten av andra samhällsklassers intressen nödvändiggöra sänkta priser å jordbru- kets produkter, även om räntabiliteten inom jordbruket därav lider och jordbrukarnas svårigheter därigenom ökas. Det är följaktligen icke tillråd- ligt, att i förlitande på den prisstödjande och prisreglerande statliga verk- samheten förbise eller undervärdera betydelsen av jordbrukets skuldsätt- ningsfråga.

Liksom i andra länder kan man även för vårt lands vidkommande över- väga mera direkta statsingripanden i syfte att hålla jordvärdena mera sta- bila, förhindra eller åtminstone försvåra den skadliga spekulationen i jord- bruksfastigheter och mera direkt begränsa skuldsättningen. Med avseende å detta omfattande problemkomplex må först anföras följande.

Såsom förut nämnts och i särskild bilaga närmare utvecklas, sökte man sig i åtskilliga germanska länder under förra århundradet när civillag- stiftningen alltmera förändrades efter den romerska rättens principer, så- dana dessa kommit till uttryck i den napoleonska code civil — fram efter en linje med speciallagstiftning rörande bondefastigheter i egentlig mening.

Med bibehållande av den nya civilrättens regler med avseende å rätten att fritt sälja och köpa fastigheter i allmänhet, den lika arvsrätten, den rådande eller utvidgade testamentsfriheten samt övriga för den liberala jordägande- rätten konstitutiva bestämmelser kodifierades för vissa länder, provinser eller mindre landsdelar ännu fortlevande äldre rättsuppfattningar och sed— vänjor i särskilda författningar rörande s. k. anerben-rätt eller vad man kan beteckna som ett slag av privilegierad arvsrätt till bondgårdar. Utan att för— ändra principen om den lika arvsrätten könen emellan och utan att gå så långt som till införande av något slag av bondefideikommiss i egentlig me- ning, tillerkändes viss av arvingarna företrädesrätt till fädernegårdens över- tagande i ostyckat skick framför övriga arvingar. Han erhöll ävenledes vissa förmåner framför medarvingarna, syftande till att underlätta hans övertagande av den inom familjen nedärvda fastigheten. Med hänvisning ifråga om detaljer till den förenämnda bilagan må här allenast nämnas, att de ifrågavarande specialförfattningarnas innehåll växlade alltefter de olika ländernas eller landsdelarnas skilda förhållanden och bondebefolkningens olikartade sedvänjor. Med avseende å den av arvingarna, som ägde rätt att tillösa sig familjegården, tillerkändes testamentariskt förordnande härom ut— slagsgivande kraft; därest sådant förordnande icke förelåg skulle i händelse av tvist arvingarna emellan majoratsprincipen eller, i några fall, minorats- principen vara gällande eller ock överläts frågan till avgörande av viss rätts- instans. I stort sett voro emellertid sådana tvister sällsynta och detta främst därför, att speciallagstiftningen, på sätt nyss nämnts, i allmänhet icke ge— nomfördes i strid med gällande rättsuppfattningar och sedvänjor utan fast- mera i anslutning till dessa. De särskilda förmåner, som efterträdaren å gården erhöll, inneburo i regel intet annat än vad av ålder varit brukligt, nämligen att den arvfallna fastigheten skulle efter vissa grunder uppskattas till ett lägre värde än fastighetens handelsvärde i öppna marknaden samt att villkoren för medarvingarnas utlösning skulle regleras efter för övertagaren av gården möjligast gynnsamma grunder; härtill kom i en del författningar en särskild. övertagaren av gården tillkommande skiftesfördel. En för de flesta av författningarna gemensam svaghet var, att den sålunda privilegie- rade arvingen sedermera kunde på medarvingarnas bekostnad tillgodogöra sig de erhållna förmånerna genom att försälja fastigheten i öppna markna- den med större eller mindre handelsvinst. Emellertid föreskrevs i åtskilliga fall, att, om sådan försäljning till oskyld ägde rum inom viss angiven tid efter fastighetens övertagande, var säljaren förplikta-d att till medarvingarna återbära värdet av skiftesfördelen. Då emellertid bondebefolkningen i de trakter, för vilka de särskilda författningarna utfärdades, sedan gammalt var rotfast i jorden och försäljningar till oskylda sällan förekommo, trädde denna lagstiftningens svaghet mindre i dagen. Av den särskilda bilagan framgår närmare, att jordbesittningsförhållandena i de här åsyftade delar- na av Mellaneuropa i stort sett voro stabila, att den jordbrukande befolk- ningens ekonomiska stållning i allmänhet var god samt att skuldsättningen som följd av de gamla arvssedvänjorna men även av de nu omförmälda

författningarna, som stärkte och befästade dessa sedvänjor, hölls nere inom rimliga gränser.

Vad nu främst bör uppmärksammas är, att denna äldre lagstiftning an- tingen hade generell tillämpning inom de områden och för den grupp av jord- bruksfastigheter, densamma avsåg, eller ock utformades efter den fakulta- tiva linjen, d. v. s. gjordes tillämplig allenast å sådana bondgårdar, vilkas ägare så önskade och vilka gåvo uttryck för denna sin önskan genom att låta inskriva fastigheterna i fastighetsböckerna eller i särskilda för ända- målet upplagda register. Den fråga, som i förevarande sammanhang när- mast framställer sig, är huruvida sådana direkta statsingripanden i syfte att stabilisera jordvärdena, försvåra jordspekulationen och begränsa skuld- sättningen, varom nu nämnts, lämpligen kunna givas formen av en special— lagstiftning av fakultativ karaktär eller huruvida de böra göras generellt tillämpliga ä alla slag av jordbruksfastigheter. I förra fallet komme de lag- regler, som för ändamålet erfordrades, att sammanfattas i en vid sidan av den allmänna civillagstiftningen stående särskild lag, med tillämplighet alle- nast på sådana jordbruksfastigheter, vilkas innehavare antingen vid lagens tillkomst eller senare medgiva eller begära, att detta måtte ske. I senare fallet åter ledes man fram till överväganden rörande möjligheterna att nå de åsyftade ändamålen antingen genom ändringar i gällande rättsordning på området i allmänhet eller genom ny eller nya lagar av samma allmänna karaktär eller genom dylika lagändringar och dylik lagstiftning i förening.

Det torde lätt inses, att en speciallagstiftning av fakultativ natur skulle kunna möjliggöra långt mera ingripande nyregleringar av hithörande för- hållanden än dem som, åtminstone under nuvarande tidsförhållanden, äro möjliga att genomföra på den senare av de båda nu angivna vägarna. Man skulle otvivelaktigt, i anslutning till såväl förenämnda äldre specialförfatt— ningar i vissa främmande länder som till nyare uppslag i samma riktning här och var utomlands, kunna giva den särskilda fakultativa lagstiftningen ett sådant innehåll, att varje slag av spekulation med under lagstiftningen fallande jordbruksfastigheter bleve praktiskt taget utesluten, att försäljnin- gar överhuvud taget i den fria marknaden bleve underkastade starka restrik- tioner samt att alla former för fastigheternas överlåtande å ny generation bleve inbegripna i lagstiftningen och sådana överlåtelser reglerade efter denna lagstiftnings principer. Utan att rubba jordägarens frihet med avse- ende å förvaltningen och skötseln av sin fastighet och med bibehållande så- lunda av den nutida jordäganderättens grundprinciper härutinnan, skulle man genom en sådan lagstiftning kunna på ett synnerligen effektivt sätt förebygga de med samma jordäganderätt förenade, i det föregående under- strukna svagheterna. Att de inskränkningar i dispositionsfriheten över jord— bruksfastigheterna, som emellertid bleve nödvändiga, i andra viktiga avse- enden komme att ganska radikalt omgestalta äganderätten ligger i sakens natur och vore ju också ett huvudsyfte med lagstiftningen i fråga. Under den tid, som den förevarande utredningen pågått, hava vissa sympatier före— funnits för en sådan lösning av de skilda spörsmål, som genom jordens

fortskridande skuldsättning blivit aktuella, och detta så mycket mera som _ enligt vad av det följande närmare skall framgå —— möjligheterna att på den andra av de nu diskuterade vägarna för statsingripanden — jämkningar i gällande civillagstiftning _ allenast jämförelsevis mera begränsade resul- tat synas kunna uppnås. Emellertid hava utredningsmännen stannat vid att en lösning av frågorna efter den här berörda linjen med fakultativ special- lagstiftning icke lämpligen bör ifrågakomma. I första rummet har härvid den synpunkten varit vägledande, att en dylik lagstiftning sannolikt icke för närvarande och måhända ej heller under den framtid, som kan överblickas, skulle väcka något större intresse bland vårt lands jordbrukare, vilka, på sätt förut skildrats, alltjämt i stort sett betrakta hithörande förhållanden med samma ögon som den liberala och individualistiska tidsepokens före- trädare i allmänhet. Lagstiftningen skulle med andra ord kunna befaras bliva en lagstiftning företrädesvis på papperet och följaktligen utan nämn- värda verkningar i den riktning, som här i första rummet avses, nämligen skuldsättningens hållande och nedbringande inom för jordbrukarnas bestånd och trivsel nödiga gränser. Denna synpunkt är i själva verket utslagsgivande. Även om man nämligen betraktar regler sådana som de nu antydda såsom jämväl i vårt land av tidsomständigheterna påkallade och för framtiden nödiga, kan man ej gärna slå in på en väg, som skulle leda till ringa eller inga resultati den åsyftade riktningen och därmed till grusade förhoppningar att överhuvud taget kunna främja en utveckling till det bättre.

Att däremot en speciallagstiftning som den antydda med tvingande natur skulle kunna innefatta en effektiv lösning av de nu berörda spörsmålen och därtill kunna ytterligare så utbyggas, att den jämväl i andra avseenden inne- burc effektiva korrektiv mot överdriven skuldsättning och skadlig jordspeku- lation torde vid en närmare undersökning kunna bekräftas. Denna tredje och mest radikala linje skall emellertid icke i förevarande betänkande komma under omprövning.

Med hänsyn till vad nu anförts bör uppmärksamheten följaktligen i före- varande sammanhang inriktas på möjligheten att inom ramen för gällande rättsordning vinna åtminstone en del framsteg i den riktning, som här åsyftas.

Vad härefter i fortsättningen anföres utgör alltså en diskussion av dessa mera begränsade möjligheter.

En under de sista åren av världskriget genomförd Lag om inskränkning för viss tid i rätten att överlåta fast egendom1 tillkom i syfte att motverka den skadliga jordspekulationen. De under lagens korta giltighetstid vunna erfarenheterna av densamma visade emellertid, att den var föga effektiv, och man torde näppeligen för närvarande eller ens överhuvud taget kunna reflek- tera på att ånyo beträda denna väg. Ett annat på sin tid framlagt förslag till Lag med bestämmelser angående rätt att förvärva och besitta fast egen-

1 Sv. förfsaml. nr 520. 1918. 5—377445.

dom,1 vilket lagförslag likväl icke förverkligades, gick bland annat ut på att genom bestämmelser av tvingande natur ålägga den som annorledes än ge- nom arv förvärvat jordbruksfastighet att på ett stadigvarande sätt bosätta sig på fastigheten samt att fem år i följd vara där sålunda bosatt; med av- seende å undantagsföreskrifter och detaljer hänvisas till lagförslaget. Man ville förebygga det under efterkrigsåren, liksom i allmänhet under senare tid, allt vanligare förhållandet, att personer inköpa egendomar utan avsikt att själva bruka och bebo desamma med följd att antingen arrendesystemet vinner onödigt ökad utbredning eller att fastigheterna få en mera opersonlig och stundom mindre god skötsel. Det var den i skilda länder under sär- skilt det senaste århundradet framträdande företeelse, som brukar benämnas »absentismen» och som flerstädes lett till sociala skadeverkningar, man för vårt lands vidkommande härvid hade i sikte. Den i det föregående skild- rade agrariska utvecklingen i vårt land visar visserligen på förekomsten av sådana förhållanden även hos oss; frånsett bolagens jordförvärv som ut- gör ett kapitel för sig böra härvid kapitalstarkare med jordbruksdrift icke förtrogna personers uppköp av större eller mindre egendomar närmast komma i betraktande. Då dessa egendomsköp ej sällan ske till uppskruvade priser och därtill mången gång i mer eller mindre spekulativt syfte, kunna de icke i allmänhet betraktas såsom sunda företeelser utan fastmera som sådana yttringar av det nutida fria förvärvslivet, vilka enligt vad tidigare sagts utgöra avigsidor av detta. Att söka motverka dessa efter släktjord- lagstiftningens undergång från alla hinder frigjorda fastighetsförvärv och de därmed förbundna verkningarna genom en sådan lagstiftning, varom nu ta- las, torde likväl vara förenat med betydande svårigheter. Först får ej lämnas ur räkningen, att den ifrågavarande s. k. absentismen ingalunda alltid leder till en försämrad jordbruksdrift. Många sådana personer, varom här är tal, nedlägga betydande kapital för egendomarnas förbättring med avseende å byggnader, ladugårdar, åkerbruk, trädgårdsskötsel och annat. Även om de ej själva bruka jorden eller mera än tillfälligtvis bebo sina egendomar, anställa de ej sällan fackutbildade förvaltare och sörja härigenom och på andra sätt för driftens rätta skötsel. Detta är likväl de mindre vägande skälen mot en lagstiftning som den ifrågavarande. De svårare hindren för dess rea- liserande ligga i att även vanliga jordbrukare ofta äga mera än en fastig- het, att jämväl inom den egentliga jordbruksbefolkningen tusentals fall före— komma, där hemmansägaren av skilda legitima orsaker antingen mera var- aktigt eller för vissa tider överlämnat jordbrukets skötsel åt annan, slut- ligen och framför allt däri, att ett bosättningstvång av antydd innebörd, när det icke står i överensstämmelse med gängse rättsuppfattning, på många- handa sätt skulle kunna kringgås och leda till alla med en ineffektiv lag— 'stiftning förenade rättsliga olägenheter och moraliska skador. Man torde även kunna uttrycka saken så, att en dylik lagstiftning ej låter sig väl in- passa i den ekonomiska liberalismens rättsordning och detta tidsskedes upp- fattning om jorden och jordbruket. Den förutsätter fastmera, att de nya

1 Jordkommissionens betänkanden I. 1920.

åskådningar trängt igenom, som enligt vad förut nämnts numera börja bryta fram och för vilka arbetet i jorden och rotfastheten vid denna framstå i annan dager än under den historiska epok, som nu torde nalkas sitt slut. Men med i denna riktning förändrade tänkesätt torde lagregler av angivet slag troligen bliva överflödiga.

En lagbestämmelse, att vid förvärv av jordbruksfastighet viss del av köpe- skillingen skall bestridas av egna medel, torde ytterligare kunna komma under diskussion. Ändamålet är uppenbart: att nedbringa »förvärvskredi- ten» och därigenom skuldsättningen. Man torde icke kunna säga, att tanken är främmande för ens den nutida rättsuppfattningen och lagstiftningen, efter- som vissa krav i sådan riktning sedan länge ställas å dem, som under sta- tens medverkan förvärva jord för egnahem i ordets vidsträcktare betydelse. Det ligger måhända rätt nära till hands att mera allmänt söka förebygga med en orimlig skuldsättning förenade fastighetsförvärv och detta så mycket mera som de jordbrukare i allmänhet äro mest skuldsatta, som köpt sina fastigheter i öppna marknaden. Ej heller ligger någonting ens för den nu- tida rättskänslan stötande i att personer förhindras förvärva fastigheter un- der förhållanden, som uppenbarligen redan från början göra deras ställ- ning som jordbrukare ekonomiskt ohållbar; det är ju sådana jordbrukare, som efteråt mest påkalla det allmännas ingripande i skilda former för jord- bruksnäringens skyddande och vilka staten redan genom den s. k. ackords- låneförfattningen och i framtiden möjligen genom ännu längre gående hjälp- åtgärder nödgas hålla under armarna. Likväl kunna mot en lagstiftning av nu antydd innebörd vägande invändningar göras och tveksamt är, huru- vida härigenom något mera verksamt medel mot jordens skuldsättning vore funnet. Även om åtskilliga med en dylik lagregels genomförande förenade svårigheter av juridisk och närbesläktad natur skulle kunna övervinnas, kan mot tanken framför allt invändas, att det säkerligen bleve lätt att finna kut- vägar för lagens kringgående. Det behöver härutinnan endast anmärkas, att en köpare ju kan prestera en viss kontant likvid utan att pengarna till- höra honom. En mer eller mindre fullständig undersökning av varje kö- pares ekonomiska ställning, med redovisning av egna tillgångar och upp- lånade sådana, bleve sannolikt nödvändig; kontrollen över lagstiftningens verkliga efterlevnad bleve följaktligen omfattande och därtill mången gång bristfällig. Skulle lagregeln i fråga, som följdriktigt vore och för övrigt knappast kunde undgås, jämväl gälla med avseende å arvingars förvärv av fäderne- gårdar genom köp av fader, moder eller annan nära anhörig, bleve densamma säkerligen i talrika fall omöjlig att tillämpa, eftersom den unge hemmasonen eller småbrukarsonen ofta saknar egna tillgångar. Även ifrågavarande upp- slag torde sålunda, åtminstone om det gäller fastighetsköp i allmänhet, böra inräknas bland dem, vilka, ehuru till syftet beaktansvärda, böra lämnas ur räkningen. _

Mera uppmärksamhet förtjänar måhända en annan tanke, som i vissa främ- mande länder varit och ännu är under diskussion och som ännu mera direkt

hänför sig till fastighetsbelåningen. Även i förevarande utredning har den- samma varit under omprövning.

' När man beaktar den nuvarande lättheten att inteckna jordbruksfastig- heter för lån långt upp mot fastigheternas både taxeringsvärden och handels- värden och mången gång utöver det förstnämnda av dessa värden, ledes man osökt till frågan, huruvida en dylik ohämmad skuldsättning rätteligen bör vara tillåten. Väl står enligt ännu förhärskande rättsuppfattning friheten att skuldsätta sig obeskuren och tvingande lagregler i syfte att härutinnan åvägabringa begränsningar torde vara okända. När det emellertid gäller en för jordbrukets hela framtida utveckling så angelägen sak som skuldsätt- ningens hållande inom rimliga gränser torde — i anslutning till vad förut sagts om numera framträdande nya åskådningar på agrarpolitikens om- råde —— en lagstiftning med sådant syfte likväl kunna allvarligt övervägas. Det bör också nämnas, att tanken på en lagregel, innefattande förbud mot jordbruksfastigheters intecknande utöver en viss gräns, under senare år varit under diskussion i vissa främmande länder samt att i en stat förslag till sådan lagstiftning framlagts.1 Enligt sistnämnda förslag skulle jordbruk al- lenast kunna nybelånas mot säkerhet av inteckning intill ett högsta belopp, motsvarande det »allmänna avkastningsvärdet»; det ifrågavarande författ- ningsförslaget definierar värdet såsom »det egendomsvärde, som vid sed- vanlig förvaltning under en värderingen föregående längre period skulle kunna förräntas efter fyra procent». Från det sålunda ifrågasatta förbudet föreslås emellertid i lagutkastet vissa undantag, bland annat innebärande att belåningsgränsen med samtycke av viss kontrollmyndighet må kunna överskridas för tryggandet av gift kvinnas rätt eller för ansvarsförbindelser gällande räntefria skulder eller för säkerställande på annat sätt av dylika skulder; likaså utgås från att ett sådant överskridande av belåningsgränsen undantagsvis må kunna tillåtas för krediter, som lämnas av de på koopera- tiv grund uppbyggda jordbrukskassorna och liknande hjälp- och kredit- "institutioner. Av det anförda framgår, att man åtminstone i nu åsyftade land ansett de med genomförandet av en lagbestämmelse som den här av- handlade förenade lagtekniska svårigheterna icke böra lägga hinder i vägen för lagstiftningens genomförande.

Underkastas emellertid det ifrågavarande problemet för vårt lands vid- kommande ett närmare skärskådande, framställa sig obestridligen vägande invändningar mot en tanke som den förevarande. Det förekommer som känt är ofta, att två eller flera fastigheter äro gemensamt intecknade för samma gäld. Enligt gällande lag vilar ansvarigheten för gälden å envar av egendomarna till så stort belopp, som faller å densamma efter förhållandet av samma egendoms särskilda värde till sammanlagda värdet av alla egen- domarna; skulle emellertid brist uppstå å någondera egendomen, svara de övriga efter samma grund för vad som sålunda brister. Detta medför, att man icke på förhand kan avgöra, vad som av inteckningen slutligen kan komma att falla på varje särskild egendom. Ett inteckningsförbud' över

1 Jfr Bilaga 4. Schweiz. Sid. 246.

viss gräns skulle följaktligen medföra, att inskrivningsdomaren nödgades, när fastigheten förut besvärades av inteckning, gällande jämväl i annan fastighet, pröva, huru mycket av den gemensamma inteckningen skulle an- ses falla å den egendom, i vilken den nya inteckningen söktes; en prövning, som torde vara för honom omöjlig. Dessa svårigheter äro ändock av mindre betydelse än en annan omständighet, nämligen att jordbrukaren i andra former än belåning mot inteckning i fastigheten kan ikläda sig skulder, vil- ka kunna komma att utkrävas ur fastigheten. Det är uppenbarligen icke möjligt att utvidga lagregeln till att omfatta även sådana andra former för skuldsättning. Utfärdar en jordbrukare sålunda en vanlig skuldrevers, fin- nes intet hinder för borgenären att vid utebliven betalning låta utmäta fas- tigheten för gälden. Den nu ifrågasatta lagregeln skulle fördenskull nöd- vändigtvis påkalla en komplettering i form av förbud mot att utmäta jord- bruksfastighet för annan gäld än den som är i fastigheten intecknad. Ett sådant allmänt exekutionsförbud lärer emellertid näppeligen kunna, i varje fall under nu rådande förhållanden, genomföras. Ytterligare tillkommer som en mera allmän invändning mot förslaget, att en belåningsgräns som den här avhandlade svårligen torde kunna generellt fixeras till en nedanom taxeringsvärdet liggande gräns, eftersom jordbruksfastigheternas skuldsätt- ning beror på en mångfald växlande faktorer och ett stort antal av dem för övrigt redan äro skuldsatta utöver de gränser, som här rimligen kunde komma ifråga. Man ledes vid sådant förhållande och, då en allmän nye värdering av rikets jordbruksfastigheter efter deras verkliga avkastnings- värde knappast torde kunna ifrågakomma, in på tanken att låta den ifråga"- satta belåningsgränsen sammanfalla med taxeringsvärdena. Men att en på detta sätt konstruerad spärr mot jordbrukets överdrivna skuldsättning för det första har ett jämförelsevis begränsat värde i den åsyftade riktningen och för det andra skulle kunna förväntas medföra vissa mindre önskvärda psykologiska verkningar, lärer knappast kunna bestridas. Visserligen lig- ger en jordbruksfastighets handelsvärde i regel något över dess taxerings- värde och väl kan en jordbrukare med nuvarande lagstiftning belåna ej en— dast sin fastighet över taxeringsvärdet men därjämte, med hjälp av lag- stiftningen om inteckning i jordbruksinventarier, inventarierna ända upp till dessas fulla värde. Emellertid framställer sig vid sådant förhållande närmast till eftertanke, huruvida icke lagstiftningen om inteckning i jord- bruksinventarier först av allt bör upphävas. Skulle detta — såsom ock i förevarande betänkande i annat sammanhang förordas bliva fallet, vore ett icke oviktigt steg taget i riktning mot mera sunda förhållanden på jord- brukskreditens område. Det bör härvid jämväl uppmärksammas, att taxe- ringsvärdena å jordbruksfastigheterna inom riket, i viss motsats till tidigare ordning, sedan början av 1920-talet åsättas till belopp, som prövas utgöra värdet efter ortens pris, (1. v. s. allmänna saluvärdet, samt att taxeringsvär- dena sålunda numera, ehuru icke fullt uppgående till fastigheternas han- delsvärden i öppna marknaden, likväl i allmänhet icke ligga särdeles långt under dessa sistnämnda värden. Man lärer slutligen, som nyss antytts, icke

kunna värja sig för tanken, att en genom allmän lag fastslagen högsta be- låningsgräns upp till taxeringsvärdet lätteligen skulle kunna giva näring åt missuppfattningen, att statsmakterna härigenom liksom sanktionerade en dylik skuldsättning eller i allt fall icke funne den onaturlig. Vill man verk- ligen söka sig fram efter en reformlinje som den nu kritiserade, lärer en belåningsgräns nedanom taxeringsvärdet därför framställa sig som det enda riktiga, men svårigheterna härför äro nyss antydda. Jämväl det ifrågava— rande uppslaget lämnas av dessa nu anförda skäl i det följande ur räk- ningen; med tillägg likväl, att frågan måhända icke härigenom bör betrak- tas såsom slutgiltigt avgjord i negativ riktning utan att densamma möjligen senare kan upptagas till förnyad omprövning.

En annan linje för statsingripande med här avsedda syften ligger närmare till hands och intager även en central plats i de statsrådsdirektiv, som ligga till grund för den förevarande utredningen.

Denna linje för statliga åtgärder tager mindre sikte på den överdrivna skuldsättningens förebyggande. Den åsyftar fastmera att lämna redan hårt skuldsatta jordbrukare erforderlig hjälp för undvikande av konkurs med åt- följande tvångsförsäljning av fastigheterna; därutöver emellertid ytterligare att genom under statens medverkan vidtagna skuldregleringsåtgärder ned- bringa alltför långt driven skuldsättning inom för jordbrukarens kvarsittan- de å fastigheten någorlunda betryggande gräns. Genom den s. k. ackords- lånelagstiftningen, som tillkom under trycket av den senaste krisen och som sedermera erhållit något större tillämplighetsområde, hava statsmakterna i vårt land redan slagit in på en politik av nu åsyftad natur. Det är en ytterligare utveckling av denna statliga verksamhet till att omfatta skuld- regleringar även utan samband med ackord eller konkurs, som under se- naste tid varit under övervägande och som i förevarande sammanhang när- mast kommer på tal. Den allmänna utgångspunkten för frågans behandling är densamma som i det föregående angivits för hela den förevarande ut- redningen, nämligen möjligheten av en framtida försämring av jordbrukets konjunkturförhållanden och skuldsättningsproblemets därav följande ökade aktualitet. Väl skulle man, i anslutning till den alltjämt under innevarande mera gynnsamma konjunktur gällande ackordslånelagstiftningen, kunna tänka sig, att ett mera allmänt skuldregleringsförfarande som det här åsyf— tade redan nu skulle kunna förverkligas, för att framdeles, i händelse av vikande konjunkturer, givas större omfattning. Den förevarande utrednin- gen har likväl förebragt starkare skäl för uppfattningen, att en dylik statlig verksamhet icke lämpligen bör begynna, innan vårt lands jordbrukare mera allmänt komma i ett mera bekymmersamt läge, samt att den lagstiftning, som måste tillkomma för denna skuldregleringsverksamhets utformning, för närvarande bör givas formen av en beredskapslagstiftning och ej av lagför- slag, som förordas till omedelbart genomförande. I anslutning till denna tankegång har utarbetats ett förslag till »Lag om skuldreglering för jordbru- kare», som med åtföljande allmän och speciell motivering kommer att fram- läggas i ett senare betänkande. Redan i detta sammanhang må emellertid fram-

hållas, att den sålunda ifrågasatta statliga verksamheten — förutom att den- samma kommer att påkalla ganska omfattande administrativa anordningar och vara förenad med icke ringa vanskligheter —— av framförallt statsfinan- siella skäl knappast torde kunna givas den omfattning som en mera allmän kris inom jordbruksnäringen med åtföljande likvidationssvärigheter för tio- tusentals jordbrukare kan tänkas komma att påkalla. Eftersom nämligen förslaget innebär och ej kan innebära annat än att den i svårigheter bragte jordbrukarens högst liggande eller mot svagaste säkerhet ingångna skuldför- pliktelser, med förnöjande av vederbörande fordringsägare, övertagas av statsverket och förvandlas i ett långfristigt samt med gynnsamma ränte- och amorteringsvillkor löpande statslån, åsamkar sig statsverket genom sådana regleringsåtgärders vidtagande i större skala en ansenlig utlåning till jord- bruket mot svaga säkerheter; en utlåning som följaktligen är förenad med betydande risker och där avsevärda förluster i tidens längd kunna vara att emotse. Det ifrågavarande skuldregleringsförfarandet och den till grund för detsamma liggande lagstiftningen lärer av denna anledning kunna för- ordas till genomförande endast i tid av verklig nöd, när jordbrukarna i stör- re omfattning hotas av ruin, men även under sådana förhållanden allenast om statens finansiella ställning och förhållandena i övrigt anses kunna göra sådana extraordinära anstalter försvarliga. I förevarande principiella mo- tivering för vissa lagändringar och lagförslag med syfte att på längre sikt motverka överdriven skuldsättning inom jordbruket torde den ifrågavarande skuldregleringslagen ej vidare behöva dryftas, liksom ej heller andra even- tuellt tänkbara vägar för att nedbringa den skuldsättning, som redan nu finnes. En diskussion av dessa spörsmål har sin mera naturliga plats i det senare betänkande, varom nyss nämnts. Ännu tydligare är, att en sådan fråga som införandet i en kritisk situation för jordbruket av allmänt eller partiellt moratorium med avseende å jordbrukarnas skulder lämpligen bör beröras i detta senare sammanhang.

Såsom ovan understrukits och av det senast anförda ytterligare framgår måste uppmärksamheten —— då det som här är fallet gäller på längre sikt förebyggande åtgärder mot överdriven skuldsättning inom jordbruket —- vä- sentligen inriktas på de med fastighetsförvärv i öppna marknaden samt med fastigheternas överlåtande i skilda former till ny generation sammanhängande förhållandena. Det gäller att undersöka, huruvida och i vad mån det kan vara möjligt att hejda den i det föregående berörda mindre lyckliga utveck- ling, som i flera generationer förelupit jämsides med den på liberalismens grund byggda samhällsordningens utgestaltning och som påverkats av det därunder utbildade rättssystemet med avseende å jorden.

Av den för förevarande utrednings räkning verkställda statistiska specialun- dersökningen framgår, att den såsom »improduktiv» betecknade skuldsättnin- gen merendels varit störst, när jordbruksfastigheterna inköpts i allmänna mark- naden, och att skuldsättningen för närvarandei regel är mest tyngande för

jordbrukare, vilka på detta sätt förvärvat sina egendomar. Vidare har ge- nom samma utredning bestyrkts, atti synnerhet sådana jordbrukare, som köpt fastigheterna under tider av goda konjunkturer, utgöra kategorien av de mest skuldsatta. Väl förekomma från denna allmänna regel många un- dantag och väl har utvecklingen härutinnan icke varit likartad inom alla landsdelar; i allmänhet gäller emellertid vad nu sagts. Vid sådant för- hållande och då, som ovan framgått, möjligheterna att genom lagstiftnings- åtgärder av skilda slag begränsa skuldsättningen vid dylika fastighetsför- värv äro ytterligt små —— i varje fall om man betraktar problemet i hela dess vidd och sålunda icke särskilt ingår på frågan om den under statlig medverkan bedrivna egnahemsverksamheten —— kunna starka tvivel mä- hända framställa sig rörande framkomliga reformlinjer överhuvud taget. Det skall ock här medgivas, att dessa tvivel i icke ringa mån äro välgrundade. I själva verket torde saken ligga så till, att förebyggande åtgärder mot över- driven skuldsättning av jorden, när jorden köpts eller kommer att köpas i öppna marknaden, äro att hänföra till sådana reformer, som, enligt vad förut sagts, svårligen låta inpassa sig i den nu rådande'rättsordningen. För att här- utinnan åstadkomma en förändring, som verkligen kunde leda till en fram- tida lyckligare utveckling, skulle en ganska ingripande omgestaltning av själva den jordäganderätt påfordras, som under det senaste århundradet ut- Vecklats och alltjämt består. Det låter sig säkerligen icke göra, att, med bi- behållande av denna jordäganderätt med dess nutida innehåll och i dess nu- tida form, genom statsingripanden i den fria omsättningen av fastigheter, vare sig förebygga sådan under högkonjunkturerna förekommande uppskruv- ning av jordens handelsvärde, som i tidens längd automatiskt leder till ökad skuldsättning, eller motverka skuldsättningens även vid oförändrade jord- värden ofta framträdande stegringstendens. Så länge det är lagligen tillåtet att fritt köpa och sälja jord, liksom man köper och säljer egendom av varje annat slag, lära statsmakterna icke kunna utöva annat reglerande inflytande på prisbildningen å fastighetsmarknaden än det som indirekt härflyter ur skydds- och regleringsåtgärderna med avseende å jordbruksprodukternas priser; från lagstiftningsätgärder ifråga om arbetstiden och arbetsförhållan- dena inom jordbruksnäringen samt fastighetsbeskattningens verkningar tor— de härvid, åtminstone i detta sammanhang, kunna bortses. När nu dylika skydds- och regleringsåtgärder, vilka städse tillkomma i syfte att stärka jord- brukets räntabilitet, i den mån de hava någon inverkan på jordvärdena stegra dessa värden, förstås utan vidare att en jordbrukspolitik på detta om— råde icke är ett tjänligt instrument för det ändamål, som nu avses. Även om produktprisernas upprätthållande vid möjligast stabila nivåer, på sätt förut erinrats, verkar stabiliserande jämväl å jordvärdena, innebär denna stabilisering ingalunda, att jordvärdena hållas nere i sådan grad, att handels- omsättningen, för att icke tala om jordspekulationen, nedbringas inom er- forderligt snäva gränser. Det ligger fastmera i naturen hos en sådan skydds- och regleringspolitik, att den tvärtom håller jordvärdena uppe; ja, man tor-

de kunna gå ännu längre och säga, att detta sistnämnda i själva verket även åsyftas. Man menar sig härigenom befrämja jordbrukarnas intressen, enär värdet av deras tillgångar härigenom växer, bördan av den redan be- stående skuldsättningen följaktligen bör kännas mindre tung samt vin— sterna vid fall av försäljning ökas. Att de kreditgivande penningin- stitutionernas intressen ävenledes gynnas torde också anses vara fördelak- tigt. Emellertid vilar denna uppfattning just på den i väsentliga avseenden felaktiga grundsyn på jordbrukets livsbetingelser, som i det föregående kri- tiserats. Man förbiser för det första, att ett stigande jordvärde eller i all— mänhet ett högre sådant värde, även om detsamma giver de tillfäl- liga innehavarna av jorden en högre jordränta i nationalekonomisk bemär- kelse, bereder alla nytillträdande jordbrukare _ vare sig att de, som det här närmast gäller, tillhandla sig jorden i allmänna marknaden eller de köpa densamma från äldre anhöriga eller de förvärva den vid arvskiften — ökade och ej sällan väsentligt ökade svårigheter. Man förstår icke, att en agrar- politik på längre sikt ej får offra de efterföljande generationernas intressen, liksom ej heller intressena hos alla dem, som i allvarlig avsikt att kvarstan- na vid jorden eljest förvärva fastigheter genom köp, för de mindre betydelse- fulla och mera tillfälliga intressena hos de under en viss tidsepok eller i ett visst tidsläge levande jordbrukarna. Man betraktar därjämte såsom själv— fallet, att jordbrukspolitiken skall följa samma riktlinjer som den förhär- skande ekonomiska politiken i allmänhet, nämligen att giva fritt utrymme åt förmögenhetsökningar och vinstgivande handelstransaktioner. Jorden är en handelsvara som andra egendomsobjekt och jordbrukarna hava, menar man, lika rätt som alla andra att tillgodogöra sig de med värdestegring och vinstförsäljning förenade förmånerna. Gentemot hela denna såväl allmänna samhällssyn som jordpolitiska åskådning ställer den frambrytande reaktio- nen mot liberalismens idéer andra ideal. Det är för den nya idépolitiken ingalunda självklart, att ett lands jordbrukande befolkning skall hava indi- viduell äganderätt jämväl till den jordränta, som kan förekomma; det är ej heller riktigt, att jorden har karaktären av en handelsvara; det finnes intet berättigande i att vare sig jordbrukare eller andra personer äga möjligheter att genom jordförsäljningar förmera sina lösa kapitaltillgångar. Jordens brukare skola sitta trygga på sin jord; det värde jorden äger och genom de- ras arbete ytterligare kan ernå bör gå i arv till efterkommande; i den mån jorden försäljes till oskyld, skall köparen vara en verklig jordbrukare och han skall kunna förvärva den till skäligt pris. Handelsomsättningen slutli- gen med jord skall genom lägre jordvärden, i förening med betryggande men icke jordvärdestegrande avsättningspriser, hållas nere inom möjligast snäva gränser. Allt detta lärer emellertid — försåvitt man vill undvika, att den enskilda jordäganderätten upphäves och ersättes med statlig äganderätt till jorden — icke kunna vinnas på annat sätt än genom en fullständig system- förändring på agrarpolitikens område, där vissa huvudlinjer i den nya tyska agrarpolitiken synas vara de enda framkomliga och riktiga.

Med hänsyn till vad nu anförts torde sammanfattningsvis kunna sägas, att

intet medel av mera effektiv natur mot den med jordförvärv i öppna mark- naden förenade skuldsättningen kan angivas, som är förenligt med i vårt land för närvarande förhärskande jordpolitiska åskådningar. Härvid bortses likväl alltjämt, liksom tidigare, från statens möjligheter att vid upplåtelse av kronojord till nybildning av mindre jordbruk eller vid den under statlig medverkan bedrivna egnahemsverksamheten skapa vissa garantier mot över- driven skuldsättning.

Går man härefter över till den med jordbruksfastigheternas överlåtelse till ny generation förenade skuldsättningen, upprullar sig ett antal problem av likaledes mycket stor betydelse och där möjligheterna att redan med nu gängse rättsuppfattningar åvägabringa vissa reformer i den här åsyftade riktningen äro något större.

De skiftande formerna för jordbruksfastigheters och särskilt bondgårdars överlåtande från äldre till yngre generation hava ej endast i främmande län- der men även i vårt land varit föremål för åtskilliga undersökningar. Så- lunda verkställdes i sammanhang med utredningen av frågan om emigratio- nens orsaker på sin tid en omfattande enquéte rörande inom bondeallmogen förekommande sedvänjori berörda avseende, vars resultat publicerades.1 Nå- got mera än ett årtionde senare, nämligen vid tidpunkten strax efter världs— krigets slut, gjordes i anslutning till utredningar rörande vissa jordpolitiska spörsmål en ännu mera omfattande sådan enquéte, men det härvid insamlade materialet blev icke föremål för bearbetning och än mindre för offentlig- görande.2 Slutligen har den här föreliggande utredningen ansetts påkalla yt- terligare en i enquéteform anordnad undersökning av hithörande förhål- landen, en undersökning, som av praktiska skäl visserligen icke gjorts lika ingående som de båda nästföregående äldre undersökningarna men som lik- väl torde vara. tillfyllest för sitt ändamål och vars resultat sammanfattats i en till förevarande betänkande fogad särskild bilaga. I anslutning till dessa olika utredningar och särskilt den före världskriget och den nu senast verk- ställda kan med avseende å ifrågavarande förhållanden sammanfattningsvis anföras följande.

Under den gamla släktjordlagstiftningens tid voro säregna sedvänjor för- härskande vid bondgårdarnas överlåtande till ny generation; sedvänjor, som syftade till att i möjligaste mån trygga gårdens kvarblivande i släktens och familjens besittning. Förutom att fastigheterna i regel, på sätt tidigare erin- rats, överlätos till någon av arvingarna i ostyckat skick, värderades desamma såväl vid försäljningar under livstid som vid arvskiften till låga värden. När utvecklingen under förra seklet medförde en tidvis ganska starkt fram- trädande stegring i jordens handelsvärde och handeln med jord i öppna marknaden blev oftare förekommande, kommo dessa enligt äldre sedvänjor vanliga överlåtelsevärden i en alltmera påfallande motsättning till handels- värdet och senare i tiden jämväl till taxeringsvärdet. Gården såldes efter ett

1 Emigrationsutredningen. Bil. X. 1910. = Jordkommissionens av år 1919 handlingar. Riksarkivet.

inom familjen överenskommet pris, som i realiteten, om även ej formellt, innebar en stark privilegiering av den tillämnade gårdsarvingen. När gården blev föremål för arvskifte, träffades likaledes överenskommelse arvingarna emellan om en låg värdering med motsvarande effekt. Den jordbrukande all- mogen hade den nedärvda uppfattningen, att efterträdaren på gården icke borde belastas över förmåga med vare sig hög köpeskilling till fadern eller höga utlösningsbelopp till syskon eller andra medarvingar. Man tänkte här- vid ej närmast på honom personligen u-tan främst på den fäderneärvda går- den, vilken i annat fall kunde befaras gå ur släktens besittning. Med för- säljningarna under livstid var den s. k. undantags- eller födorådsinstitutionen allmänt förenad; den avträdande bonden och i förekommande fall jämväl hans åldriga hustru bereddes nödtorftigt livsuppehålle i undantagsstuga ge- nom erforderliga naturaprestationer. Att denna efterträdarens försörjnings- börda för föräldrarna togs med i beräkningen vid överlåtelsevärdets faststäl- lande är naturligt. Medarvingarna fortsatte ofta att under kortare eller längre tider arbeta och bo å fädernegården i gemensamt hushåll med gårdsarvingen. När de kunde utlösas i reda penningar, skedde naturligtvis detta; i annat fall hade fordringarna ofta en personlig karaktär och löpte i varje fall med för gårdsarvingen förmånliga ränte— och avbetalningsvillkor. Genom dessa och andra på samma rättsuppfattning byggda sedvänjor —— ett alltför om— fattande kapitel för att här kunna mera detaljerat behandlas —— hölls jor- dens av generationsväxlingarna framkallade skuldsättning nere och detta i en grad, varom man i våra dagar icke alltid har en klar föreställning.

Med den seghet, som utmärkt och utmärker traditionerna inom bondebe- folkningen, fortlevde ifrågavarande arvskiftessedvänjor ännu långt fram till slutet av föregående och början av innevarande århundrade, ja fortleva mångenstädes ännu i nuvarande tid. Emellertid bekräfta de förenämnda i ämnet verkställda enquéterna, att den framträngande penning- och kredit- hushållningen och det alltmera merkantila åskådningssättet jämväl bland jordbruksbefolkningen allt mer och mer uppluckrat och försvagat dessa äldre traditioner och sedvänjor. De hava i stor omfattning fått vika för de av tidsutvecklingen betingade individualistiska och merkantila synpunkterna på jorden. Förhållandena i här berörda hänseenden äro numera i stort sett helt annorlunda än förr. Den i särskild bilaga intagna sammanfattningen av den senaste enquéten giver sålunda vid handen, att köpeskillingen vid för- säljning under livstid till son, dotter eller måg mestadels bestämmes med hän— syn till fastighetens taxeringsvärde, om det ock i en del fall händer, att den sättes något lägre än detta värde. Ävenledes är det och detta bör ytter- ligare uppmärksammas — numera inom hela landet ganska ofta förekom- mande, att man härvid utgår från fastighetens värde på allmänna fastighets- marknaden, eventuellt med visst avdrag från sagda värde. Vad angår in- ventarierna, vilka i äldre tider städse medföljde köpet och i likhet med fastig- heterna övertogos till mycket lågt pris, är det visserligen ännu vanligt, att de erhållas till billigare pris än vad som motsvarar deras normala försälj— ningsvärde. Men det är emellertid även vanligt, att de i stället säljas å auk-

tion. Undantagsinstitutionen fortlever starkare inom delar av riket med av nutidens idéer mindre påverkade tänkesätt, men är inom övriga delar av landet nu för tiden sparsammare; i många trakter är den ovanlig. Vid fall av arvskifte har den här angivna utvecklingen likaledes, och i ännu långt mera framträdande grad än vid fall av livstidsförsäljningar, gjort det mo- derna betraktelsesättet utslagsgivande. De arvfallna jordbruksfastigheterna värderas antingen efter taxeringsvärdet eller ock, i stor utsträckning, efter fastigheternas värde på allmänna fastighetsmarknaden. Att åtskilliga fall förekomma, där billigare pris än som motsvarar fulla saluvärdet överens- kommes, rubbar icke denna mot förhållandena i äldre dagar starkt avvikan- de allmänna bild av det nutida läget. Det är en för bedömandet av jordens skuldsättningsproblem ytterligt betydelsefull förändring av rättsuppfattnin- garna och sedvänjorna, som här under de senaste generationerna ägt rum; steget från de gamla »broder- och systertaxorna» fram till'det nutida handels- värdet är i själva verket utomordentligt stort. Att de affärsmässiga synpunk- terna därjämte trätt i förgrunden med avseende å släktskuldernas reglering samt andra ekonomiska och personliga mellanhavanden anförvanter emel- lan ligger också i sakens natur. När utlösning av medarvingarna sker med kontanta penningar, kunna dessa sällan tagas ur boet utan måste regelmäs- sigt upplånas, och upplåningen sker vanligen hos hypoteksförening, spar— bank, jordbrukskassa eller affärsbank och så gott som alltid mot säkerhet av inteckning. Ligger inteckningen för högt i förhållande till fastighetens taxeringsvärde, plägar dessutom namnsäkerhet fordras, och lånevillkoren äro i övrigt de för affärskredit vanliga. Även utlösning medelst reverser förekommer i relativt stor utsträckning och reverserna bruka vanligtvis in- tecknas samt löpa med en ränta, motsvarande bankernas utlåningsränta, ja i åtskilliga fall t. o. m. något högre ränta. I de nordligaste skogslänen före- kommer, att den erforderliga kon-tantlikviden anskaffas genom igångsättan- de av större skogsavverkningar. Väl förekommer alltjämt, att, sedan fastig— heten övertagits av en stärbhusdelägare, annan eller andra av dem kvarbo en längre tid å fastigheten, men detta är likväl långt mera ovanligt än fordom, och likaså förekommer i vida mindre omfattning än förr att yngre bröder gå kvar i arbetet hos efterträdaren å gården. Ehuru en omedelbar försäljning av arvfallen jordbruksfastighet, framtvingad av redan före arvskiftet bestå- ende skuldbelastning och av alltför höga utlösningsvärden, alltjämt är mera ovanlig, torde inga slutsatser kunna dragas härav med avseende å förekomsten av arvfallna bondgårdars försäljning överhuvud taget till oskylda personer. Att sådana av skilda orsaker föranledda försäljningar i våra dagar förekom- ma oftare än tidigare kan säkerligen antagas. Sedan den äldre lagstift- ningens hinder mot försäljningar till oskyld för länge sedan bortfallit och känslorna av rotfasthet till jorden mången gång försvagats, är det naturligt, att utvecklingen tagit en sådan riktning.

Som följd av den utveckling, som här i korta drag skildrats, har den med generationsväxlingarna förenade skuldsättningen — såsom ock i det före- gående i olika sammanhang framhållits -— under de senaste generationerna

starkt vuxit, och frågan är nu i vad mån förebyggande åtgärder mot denna skuldsättnings framtida ytterligare ökning äro möjliga att genomföra samt huru lagändringar med detta syfte ur olika synpunkter böra bedömas. Såsom av det föregående framgår, hava under nu rådande rättsordning och med ännu gängse rättsuppfattningar åtgärder för nedbringandet av med köp i allmänna marknaden förenad skuldsättning ansetts svårligen kunna ifrågakomma, ja en framkomlig linje för effektiva reformer härutinnan har allenast angivits vara möjlig i samband med en allmän omläggning av det på nutidens jordäganderätt vilande agrariska systemet överhuvud. Vad så- lunda anförts har i stora drag tillämplighet jämväl ifråga om den med ge- nerationsväxlingarna förbundna skuldsättning, som uppstår, när fastigheten under faderns eller moderns livstid säljes till någon av arvingarna. Även dessa försäljningar stå ju i överensstämmelse med gällande rätt. Det har i förevarande utredning befunnits ogörligt att genom lagregler tvinga jordbru- karna till att härvid åsätta fastigheterna lägre överlåtelsevärden än som över— enskommes mellan säljaren och köparen. Man skulle visserligen vilja tänka sig anordningar träffade, varigenom den hittillsvarande utvecklingstenden- sen kunde brytas och sedvänjorna återföras i riktning mot de fordom gällan— de. Om man emellertid, såsom förut anförts, nödgas lämna tanken på en sär- skild lagstiftning med starka ingrepp i den nutida jordäganderätten men med fakultativ natur åsido, synes detta eftersträvansvärda mål icke kunna inom ramen för nu gällande rättssystem med avseende å jorden på lagstiftnings- vägen vinnas. Den enda form av reglering, som härvid skulle kunna komma under omprövning, vore att arvinge, vilken under faderns livstid förvärvat fastigheten genom köp, sedermera i sammanhang med arvskifte efter fa- dern tillerkändes ett särskilt vederlag ur boets gemensamma tillgångar, sva- rande mot vad han betalt för fastigheten utöver dennas avkastningsvärde eller annat som rimligt ansett beräknade värde. Mot en sådan i efterhand vidtagen rättelse av ett tidigare avslutat frivilligt köpeavtal mellan fader och son kunna emellertid redan ur principiell synpunkt invändningar göras, för— såvitt man icke —— på sätt nyss antytts —— låter en sådan anordning ingå som ett led i en vida mera omfattande nygestaltning av förhållandena på jordäganderättens område. Därtill kommer ytterligare, att den ifrågavaran- de vägen av andra mera praktiska skäl är förenad med stora vanskligheter. Mellan försäljningen och arvskiftet kan en avsevärd tid hava förflutit och detär uppenbarligen icke lätt att vid den senare tidpunkten rekonstruera fastighetens vare sig avkastningsvärde eller annat liknande värde vid den äldre tidpunkten. Man torde kunna gå ett steg längre och säga, att detta i talrika förekommande fall bleve praktiskt taget omöjligt. När det gäller så ömtåliga civilrättsliga förhållanden, som här äro på tal, måste en dylik anord- ning vila på tillräckligt fasta grunder för att kunna vinna rotfäste i det all- männa rättsmedvetandet. För att i här berörda avseende åvägabringa fasta- re normer för lagstiftningen skulle jordbruksfastigheterna i riket överhuvud taget behöva underkastas särskilda värderingar efter andra grunder än dem, som följas vid taxeringsvärdenas fastställande, och de sålunda åsatta »av-

kastningsvärdena» eller liknande lägre värden skulle behöva inskrivas i sär- skilda register; dessa inregistrerade värden skulle sedermera bliva grund- läggande för de här diskuterade efterprövningarna. Ett sådant förfarande lärer emellertid näppeligen kunna, åtminstone under nu rådande förhållan- den, tänkas förverkligat i vårt land. Slutligen må tilläggas, att om man,i enlighet med vad ovan utvecklats, nödgas avstå från sådana ingripanden i fastighetsomsättningen, som skulle träffa försäljningar och köp i den öppna marknaden, en anordning som den nu avhandlade komme att reglera allenast en del av de fastighetsförvärv genom köp, som förekomma, och sålunda icke få den allmänna verkan, man helst åsyftar. Det framgår alltså, att jämväl försäljning under livstid och den därav föranledda skuldsättningen måst i de förslag, som här framläggas, lämnas oreglerade.

Det kan icke bestridas, att de förebyggande åtgärder mot överdriven skuld- sättning inom jordbruket, som ännu återstå och som i det följande komma att föreslås, genom vad nu senast anförts få en ännu mera begränsad bety- delse. Av den verkställda statistiska specialutredningen framgår — på sätt förut erinrats att skuldsättningen merendels är störst, när fastigheterna förvärvats i öppna marknaden. Mot den med sådana förvärv förenade skuldsättningen har intet effektivt medel kunnat här angivas. Såväl nämn- da statistiska utredning som den verkställda enquéten rörande arvskiftes- sedvänjorna giva vidare vid handen, att försäljningar under livstid äro yt- terst vanliga, ja måhända den allmännast förekommande formen för bonde- jordbrukens övergång till ny generation. Ej heller mot den vid dessa för- säljningar uppstående skuldsättningen hava åtgärder befunnits möjliga. Det återstår vid sådant förhållande den del av den »improduktiva» skuldbelast- ningen, som uppkommer vid arvskiften. Huru stor denna sistnämnda är i förhållande till den genom köp och arvskifte förorsakade gäldbelastningen av det svenska jordbruket låter sig visserligen icke beräkna; att det är den mindre delen torde likväl vara sannolikt.

Emellertid bör man icke härav ledas till slutsatsen, att skuldsättningen vid arvskiftena är en mindre viktig företeelse och att åtgärder för sådan skuldsättnings hållande inom rimliga gränser följaktligen är av underord- nad betydelse. Den genom utlösning av medarvingar vid arvskiften uppkom- na intecknade gälden i det svenska jordbruket uppgår med all säkerhet till ett totalbelopp av åtskilliga hundra miljoner kronor; en skuldbörda, vars år- liga förräntning och amortering utgör en högst avsevärd merbelastning till vad jordbruket på grund av »förvärvskreditens» omfattning har att årligen bära. Det bör ytterligare —- såsom ovan framhållits —— tagas i betraktande, att de mera renodlat merkantila synpunkterna icke trängt lika starkt igenom tänkesätten på landsbygden, när fråga är om försäljningar under livstid, som fallet uppenbarligen är när det gäller arvskiften. Vid livstidsförsäljnin- garna tillämpas överlåtelsevärden, som visserligen äro avsevärt högre i för- hållande till de egentliga avkastningsvärdena än i äldre tider, men som än- dock icke på långt när lika allmänt som vid arvskiften uppstegras till fastig- heternas fulla handelsvärden eller värden något härunder. Även om alltså

arvskiften icke äro den vanligare formen för hemmansöverlåtelser mellan äldre och yngre generation, äro de så ofta förekommande och i så stor utsträckning grundade på uppstegrade värderingar av de arvfallna fastig— heterna, att det därmed förknippade skuldsättningsproblemet utgör en jord- brukspolitisk fråga av första rangens vikt. Det torde för övrigt knappast behöva tilläggas, att om statsmakterna genom ändringar i gällande civil- lagstiftning komme att ingripa för att bättre tillgodose efterträdarens på gården berättigade intressen, när fråga är om arvskifte, en sådan lagstiftning skulle få psykologiska verkningar även utanför området för lagstiftningens giltighet. Det gäller ju -— såsom här städse betonats _ att bereda marken för en omsvängning i tänkesätten och de på tänkesätten vilande sedvänjorna, när fråga är om jordegendomens ställning i familjeboet. Att vissa ändrin- gar på arvslagstiftningens och härmed sammanhängande områden skulle bi- draga till att vrida den allmänna meningen i den nya riktning, som här ef- tersträvas, ligger i öppen dag och att detta så småningom skulle kunna få betydelse även för sedvänjorna vid försäljningarna under livstid torde även- ledes vara uppenbart.

Den föregående framställningen har i första rummet eller uteslutande haft avseende å den jordbrukets gäldbelastning, som uppstår i sammanhang med köp och arv och som kan betecknas såsom »improduktiv» skuldsättning i ordets hävdvunna mening. Jordbrukets behov av kredit för produktiva syften har visserligen på tal om den historiska utvecklingen i förbigående berörts, men eljest icke varit föremål för några kommentarer och än mindre för några överväganden eller slutsatser. Detsamma gäller i ännu högre grad om jord- brukets behov av driftkredit. Det ligger även i sakens natur, att en utred— ning som den föreliggande, där fråga är om förebyggande åtgärder mot över- driven skuldsättning, främst av allt måste taga sikte på sådana jordbrukets. skulder, som härflyta ur handelsomsättningen med jordbruksfastigheter och jordbruksfastigheternas överlåtelse till ny generation och som icke tjäna pro- duktiva syften och ej heller betingas av jordbrukets moderna driftsformer.

Att emellertid även omfattningen av och formerna för den sammanlagt ut- omordentligt betydande övriga skuldsättningen förtjänar den största upp- märksamhet är självfallet. Det kommer här närmast an på sådana ytter- ligare förbättringar på jordbrukskreditens område, vilka under det sista år- hundradet och särskilt under senare tid i icke ringa utsträckning genomförts. och vilka, när fråga är om den fasta krediten, syfta till billigare och mera långfristiga län, samt, då det gäller driftkrediten, en bättre organiserad och billigare sådan kredit. Även om ett förbilligande av jordbrukskrediten såväl härutinnan som eljest är av den största betydelse i strävandena att förebygga jordbrukets alltför starka skuldsättning, torde härmed förknippade spörsmål likväl icke böra upptagas i förevarande sammanhang. Dels hava de näm- ligen redan varit föremål för åtskilliga utredningar och dels torde, i den mån dylika frågor alltjämt äro aktuella eller nya sådana uppkomma, särskilda utredningar härom bliva av behovet påkallade. Här må allenast mera all-

mänt framhållas — vad för övrigt redan tidigare berörts —— att nya och ut- vidgade möjligheter till att erhålla kredit, vid sidan av sina goda verkningar, även mången gång bidraga till att öka den skuldsättning, som icke är ound- gängligen nödvändig, och att denna sida av frågan förtjänar större beaktande än hittills merendels skett. I den mån strävandena, såsom ock för närvarande sker, gå i riktning mot att i växande grad frigöra jordbruket från dess be- roende av de vanliga affärsbankerna samt att finna medel för övervinnande av de med jordbrukets »svävande skuld» förenade svårigheterna, ligga dessa strävanden uppenbarligen i linje med de grundtankar, som uppbära de här framlagda, andra sidor av skuldsättningsproblemet berörande förslagen. Det- samma gäller även om alla sådana åtgärder från enskilda penninginstitu- tioners sida, vilka utan statligt ingripande, eller möjligen med stöd av änd- ringar i gällande lagstiftning, kunna vidtagas i ändamål att undanröja ännu förekommande mindre sunda företeelser på kreditväsendets område. Samma sak gäller slutligen även med avseende å den alltjämt olösta frågan om be- gränsning av den på namnborgen baserade skuldsättningen hos enskilda per- soner, vare sig dessa sistnämnda äro jordbrukare eller icke. Alla dessa och andra liknande problem torde få anses falla utom ramen för förevarande utredning.

Den efterföljande framställningen begränsas i anslutning till vad sålunda anförts till en allmän och speciell motivering för de författningsförslag, vilkas väsentliga syften i det föregående angivits och vilka utgöra de viktigaste re- sultaten av den föregående utredningen. Därtill kommeri ett särskilt avsnitt motiveringen för förslaget om upphävande av nu gällande lagstiftning om in— teckning i jordbruksinventarier.

Kap. II. Motivering till lagförslagen.

Allmänna synpunkter.

Såsom närmare belyses i särskild bilaga till betänkandet har arvsrätten i vårt land i äldre tid varit utformad med särskild hänsyn därtill, att den för— mögenhet, som kunde bliva föremål för succession, till alldeles övervägande del bestod av jordbruksfastigheter. Den starka bundenhet vid ätten, som ka- rakteriserade jordäganderätten, tog sig uttryck bland annat i den olika arvs- fördelningen, i regler sådana som att son ärvde dubbelt mot dotter samt få- dernesläkt dubbelt mot mödernesläkt. Efter hand som det ekonomiska livet i större utsträckning kom att byggas på rörlig förmögenhet, vidgades förut- sättningarna för en arvsfördelning fotad på jämlikhetens grund. Från att ursprungligen hava varit begränsad till de befolkningsklasser, för vilkas förhållanden stadslag var normerande, blev den lika arvsrätten genom 1845 års förordning utsträckt jämväl till de båda stånd —— frälsemän och bönder —— för vilka jordbesittningen alltjämt var av övervägande betydelse.

Det torde kunna antagas, att detta slutliga genombrott för den lika arvs- rätten mindre kommit till stånd'såsom ett av det ekonomiska livets föränd- ringar framtvingat resultat än haft sin orsak i det inflytande, som en teore- tisk åskådning, utkristalliserad i den franska revolutionens ideologi och i övrigt gynnad av tidsomständigheterna, förmått utöva på den allmänna rätts- uppfattningen. Vid tillkomsten av 1845 års förordning har man väl icke helt förbisett, men antagligen i väsentlig grad underskattat de svårigheter, som tillämpningen av den lika arvsrättens principer är ägnad att medföra för jordbrukets ekonomi. Dessa svårigheter bero givetvis därpå att en jord- bruksegendom, såsom utgörande en på visst sätt organiserad produktionsen- het, sällan utan olägenhet kan klyvas i lotter, motsvarande arvingarnas ande- lar i det förmögenhetsvärde som utgör boets behållning. Medan själva produk— tionssystemet och icke minst de psykologiska och naturliga faktorer, som" kun- na sägas utgöra arvsrättens reella grund, anvisa såsom en önskvärd lösning, att en jordbruksegendom vid generationsväxling i regel övergår odelad till ny ägare att vidare förkovras genom dennes individuella företagsamhet, ver- kar den lika arvsrätten i rakt motsatt riktning, i det att den, när alla lotter bliva lika, betydligt försvårar möjligheten för en arvinge att utlösa de övriga från fastigheten. Ty ju större utlösningssumman blir, desto mindre äro självfallet utsikterna, att en arvinge skall kunna med egna medel gottgöra

medarvingarna för deras andelar i boet. Den arvinge, som skulle önska övertaga gården, står merendels inför valet att antingen åtaga sig en tyng- ande skuldbörda eller avstå från sin föresats, i vilket fall fastigheten, om den icke kan delas, vanligen får säljas till någon utomstående. Den lika arvsrätten lärer sålunda i sin mån och alltefter omständigheterna kunna bidraga till jordsplittring, överskuldsättning eller spekulation i fastigheter. Ingendera av dessa tendenser torde ur ekonomisk och social synpunkt kunna betraktas såsom gynnsam.

Nackdelarna av den lika arvsrätten torde tidigast hava yppat sig i den —— visserligen även av andra orsaker föranledda — forcerade jordstycknin- gen. Naturligtvis kan icke varje uppdelning av en jordbruksfastighet be- traktas såsom ur nationalekonomisk synpunkt olämplig. Någon för folk- hushållet i dess helhet märkbar förlust framträder egentligen först då, när produktionen på de genom arvskiftena förminskade brukningsdelarna läm- när ett sämre totalutbyte än som kunnat påräknas, därest de förutvarande större brukningsdelarna blivit vidmakthållna. Att den försiggångna klyv- ningen i vissa landsdelar medfört en jordfördelning, som i nyssnämnda me— ning är eller varit mindre tillfredsställande, torde framgå av olika utred- ningar. Frågan om jordstyckningen har uppenbarligen även en social sida av nog så betydelsefull karaktär. I den mån klyvnings- och styckningsverk- samheten såsom väl huvudsakligen varit fallet gått ut över de medel- stora eller något mindre jordbruken, har den bidragit till minskning av den samhällsklass de självägande och besutna bönderna — om vars viktiga roll i samhället meningarna icke torde vara delade.

Emellertid lärer den fara för jordsplittring, som i och för sig inrymmes i den lika arvsrätten, numera icke kunna tillmätas samma betydelse som ännu för några decennier sedan. Härtill bidraga icke minst de reformer, som vår jorddelningsrätt undergått särskilt genom 1926 års lagstiftning. I syfte att förhindra en uppdelning av jorden, som icke tillfredsställer an- språken på en sund jorddelning, hava i lagen införts bestämmelser, som in- nebära upphävande av den förutvarande möjligheten att genom klyvning uppdela en fastighet ihuru små andelar som helst; till underlättande av utbrytning har i stället medgivits utläggande av gemensam ägolott för flera delägare. Härmed lärer visserligen icke förhindras, att en fastighet i sam— band med arvskifte kan bliva föremål för en faktisk klyvning genom en vid sidan av lagen verkställd s. k. sämjedelning. Åtskilliga regler i jorddel- ningslagen syfta dock till att motverka denna ur flera synpunkter olämp- liga delningsform.

Den logiska följden av dessa restriktioner inom jorddelningslagstiftning- en synes emellertid bliva den, att de med lika arvsfördelning förbundna svå- righeterna, i om möjligt än högre grad än förut, komma att verka i de båda andra här antydda riktningarna, nämligen ökad skuldsättning och fastig- hetsförsäljningar. Såsom närmare framgår av den vid betänkandet fogade enquéteredogörelsen, måste de för arvingarnas utlösning erforderliga pen- ningmedlen i regel anskaffas genom upplåning, vanligen mot intecknings-

säkerhet. Därjämte förekommer det att arvingarna utlösas mot vederlag, som helt eller till större delen utgöres av intecknade skuldförbindelser. Då dylika former av uppgörelse sedan länge varit brukliga, måste det antagas att en avsevärd del av de inteckningar, som belasta jordbruksfastigheterna, ursprungligen tillkommiti samband med arvskiften. Även försäljningar till oskylda förekomma i ganska stor utsträckning vid generationsväxlingarna; dylika försäljningar behöva dock naturligen icke alltid vara föranledda av ekonomiska svårigheter med avseende å arvingarnas utlösning.

Givet är nu, att de olägenheter, vilka själva arvsfördelningen såsom sådan torde vara ägnad att framkalla, i avsevärd mån skärpas genom den med hela det fria jordrättssystemet sammanhängande företeelse, som enligt vad i den allmänna principmotiveringen närmare utvecklats yttrar sig i en ten- dens till stegring av jordvärdena. De svar, som avgivits på den av utred— ningsmännen anordnade enquéten rörande arvssedvänjorna, giva vid han- den, att fastigheternas värde i allmänna marknaden i betydande utsträck- ning läggas till grund för de uppgörelser, som ske i samband med arvskif- tena. Att dessa uppgörelser sålunda kunna påverkas av den spekulation, som så lätt inställer sig i fråga om jordförvärv, måste betraktas såsom mindre lyckligt. Där sådana förhållanden framträda, kan det även ifråga- sättas, huruvida icke den matematiska rättvisa, som den lika arvsfördel- ningen avser att åstadkomma mellan arvingarna, ofta blir mera formell än reell. För såvitt fastighetsvärdet uppdrives till en höjd, som icke motsvaras av den avkastning fastigheten varaktigt förmår lämna, kommer nämligen den arvinge, som övertager gården i syfte att där kvarstanna och idka jord— bruk, i en sämre situation än den, som utfår sitt arv i rörligt kapital.

Vad i den allmänna principmotiveringen anförts angående önskvärdheten av att arvsrätten, såvitt angår jordbruksfastigheter, tages under förnyad om- prövning -— enär en reform på detta område i själva verket torde utgöra den enda framkomliga vägen, om man utan större omläggning av rättssyste- met vill vidtaga förebyggande åtgärder mot överskuldsättning synes så- lunda vinna stöd, även när såsom nu frågan bedömes ur en snävare, inom arvsrättens egen ram hållen synvinkel. Dock torde redan i detta samman- hang böra förutskickas, att en arvsrättsreform i angivet syfte även den torde möta icke ringa vanskligheter. Icke utan fog har det framhållits, att arvsrätten, mer än de flesta andra delar av rättsordningen, kännetecknas av en i förhållandenas natur grundad traditionsbundenhet. Detta gäller icke minst om den i nutidens allmänna rättsmedvetande säkerligen djupt rotade principen om jämlikhet mellan samarvingar. Det bör naturligen ej heller förbises, att denna princip, om man bedömer arvsordningen i dess helhet, står i god överensstämmelse med en naturlig uppfattning om vad rättvisan och billigheten kräva. Ej heller får det till grund för nämnda princip liggande sociala syftet, att arvsreglerna såvitt möjligt böra medverka till en jämnare egendomsfördelning, härvid lämnas ur räkningen.

En av agrarpolitiska skäl företagen reform av arvsrätten lärer icke böra erhålla större räckvidd än som motsvarar det här berörda speciella ända-

målet. Men även om reformen sålunda begränsas till att avse sådana arvs- fall, där i boet ingår fastighet, varå drives jordbruk, föreligger all anled- ning att iakttaga varsamhet. En allmän återgång till sådana rättsregler, vilka voro gällande före 1800-talets arvsreformer, lärer icke böra ifrågasät— tas. En principiell privilegiering av det manliga könet, primogenitur och liknande med fideikommissväsendet mer eller mindre samhöriga grundsat- ser torde icke överensstämma med den allmänna rättsåskådningen i vårt land och synas därför knappast förtjänta att i detta sammanhang bringas under närmare diskussion. Kvar står emellertid spörsmålet, huru arvsreg- lerna likväl skola kunna så utformas, att de icke vare sig direkt eller genom att giva näring åt jordspekulationen understödja tendensen till överskuld- sättning inom jordbruket. Detta problem lärer icke kunna lösas med mindre lagen öppnar möjlighet för en av arvingarna att övertaga i boet ingående jordbruksfastighet på förmånligare villkor än som följa av nuvarande reg— ler. Även om det icke alltid är möjligt att tillförsäkra nämnde arvinge ett så starkt ekonomiskt underlag, att han med trygghet bör kunna emotse en eventuell konjunkturförsämring, bör lagstiftaren likväl icke underlåta att, så långt lämpligen kan ske utan förfång för andra befogade intressen, söka närma sig detta mål.

Vid ett försök att fullfölja nu antydda uppgifter yppa sig skilda vägar. Det kunde ifrågasättas en anordning, enligt vilken särskilda arvsregler skulle gälla med avseende å sådan i boet ingående fastighet, varå drives jordbruk. Fas— tigheten skulle vid arvlåtarens död utgöra en från boets övriga egendom skild komplex, vilken skulle gå i arv, icke till den dödes arvingar samfällt, utan till en av dem, varvid det naturligen bleve en särskild fråga, efter vilka normer denne arvinge skulle utses. Särskilda regler skulle ock givas i syfte att förebygga att med fastigheten följde betalningsskyldighet för större an- del av boets gäld än jordbruket rimligen förmådde bära.

Det inses emellertid lätt, att en sådan anordning, huru den än närmare utformades, skulle komma att i betydlig mån avvika från de huvudgrunder, på vilka vår nuvarande arvs- och giftorättslagstiftning blivit uppbyggd, och detta icke minst i fråga om själva successionens natur. Härutinnan må blott erinras därom, att enligt svensk rätt arvingarna succedera, icke i de särskilda förmögenhetsobjekt som ingå i boet, utan i den behållning, som återstår se— dan skulderna avräknats från tillgångarna. Att med detta allmänna system sammanfoga regler sådana som de nu ifrågasatta skulle säkerligen möta stora rättstekniska svårigheter, i varje fall om man alltjämt ville vidhålla princi— pen, att arvslotterna böra stå i bestämd relation till storleken av boets be- hållning. I själva verket synes ett konsekvent fullföljande av ifrågavarande konstruktion leda till uppställandet av en särskild egendomskategori, fastig- heter som icke blott i arvshänseende utan jämväl beträffande äganderättens innehåll i övrigt komme att befinna sig i en särklass, i så måtto påminnande om fideikommiss och fastigheter under åborätt. Troligen skulle det med denna konstruktion visa sig vara den effektivaste lösningen att taga steget

fullt ut till en lagstiftning, i väsentliga stycken uppbyggd efter förebild i den tyska arvegårdslagstiftningen. Att en dylik radikal omgestaltning av jord- rätten icke 'i detta sammanhang lämpligen bör komma under omprövning har emellertid antytts redan i den allmänna principmotiveringen. Den närmast till hands liggande utvägen synes sålunda vara, icke en specialreglering "för vissa fastigheter, men väl en specialreglering för dödsbon, till vilka dylika fastigheter höra.

Med vidhållande av den uppfattning av successionens natur, som sedan äldsta tid varit rådande inom det svenska rättssystemet, skulle måhända kun- na ifrågasättas en lösning av den innebörd, att en av arvingarna — den som efter vissa bestämda grunder funnes böra utses till gårdsarvinge —— skulle av boets behållning ärva en viss bråkdel utöver den lott, som eljest skulle till- falla honom. En dylik anordning torde emellertid lämna fog för vägande erinringar. Bortsett från de rättstekniska svårigheter, som torde inställa sig, om själva arvsrättens omfattning skall göras beroende av den uppgörelse som sker försti samband med arvskiftet, synes det uppenbart att anordningen i många fall skulle leda till otillfredsställande resultat. Den skulle innebära en avvikelse från jämlikhetsprincipen, som i vissa fall bleve större än som kunde anses motiverat med hänsyn till önskemålet att förebygga överskuld- sättning, i andra fall åter mindre än som skäligen erfordrades för att till- godose detta önskemål. Proportionen mellan gårdsarvingens och övriga ar- vingars arvslotter bleve med denna anordning alldeles oberoende av frågan, huruvida i det konkreta fallet — med hänsyn till den arvfallna förmögenhe— tens storlek och sammansättning någon svårighet förelåge att skifta arvet enligt den lika fördelningens grundsats. En sådan lösning vore icke för- svarbar. På en reform av arvsrätten i förevarande del torde det kravet böra ställas, att avvikelsen från jämlikhetsprincipen icke göres större än som någorlunda motsvarar behovet idet särskilda fallet. Det gäller sålunda att konstruera ett nytt system, enligt vilket arvsfördelningen göres beroende av sådana variabla faktorer som förmögenhetens sammansättning, skuldernas relativa storlek och arvingarnas antal.

Utredningsmännen hava trott sig finna en godtagbar lösning i ett system, som till sin innersta kärna allenast innebär en nedskrivning av det värde, efter vilket fas—tigheten skall tagas i beräkning vid arvskiftet. Härmed läm- nas den egentliga arvsrätten — de regler som innefattas i lagen om arv —*i princip orubbad, och reformens syften tillgodoses väsentligen genom infö- rande av skiftesprivilegier till förmån för den arvinge, som övertager gården.. I den utländska lagstiftningen saknas icke exempel på mer eller mindre lik- artade konstruktioner. Under hänvisning till de vid betänkandet fogade bi- lagorna må här endast erinras om den schweiziska civillagens arvsregler, "de tidigare gällande s. k. anerbenlagarna för vissa delar av Tyskland samt om det i norsk lag förekommande institutet åsaetesrett. Även den finska lagbe- redningens under år 1935 avgivna förslag till lag om skifte i vissa fall av dödsbo, vari ingår en jordbrukslägenhet, bygger på samma grundtanke;

nämnda förslag avser emellertid endas-t sådana fall, där fastigheten enligt jorddelningsrättens regler icke kan bliva föremål för delning.

En lagregel, som berättigar den arvinge, vilken övertager gården, till viss nedskrivning av fastighetsvärdet, synes konsekvent medföra att en av arving- arna måste erhålla rätt att, även mot övriga arvingars önskan, övertaga går- den odelad. Ty vore detta icke fallet skulle nämnda regel alltför ofta bliva verkningslös; fastigheten skulle merendels komma att säljas till utomstående eller ock uppdelas mellan arvingarna, måhända oftast genom sämjedelning. Med hänsyn härtill föreslås i det följande en bestämmelse av innehåll att, om en av arvingarna ensam vill övertaga gården mot skyldighet att gottgöra övriga delägare för det som i följd därav kan brista i vad de vid skiftet skola erhålla, gården skall odelad tilläggas nämnde arvinge, i förslaget benämnd gårdsarvingen. Denna bestämmelse synes så mycket mindre böra föranleda tvekan, som den i själva verket torde kunna självständigt motiveras, icke minst ur den synpunkten att arvsrätten, såsom en utbyggnad av den privata äganderätten, hör av såväl ekonomiska som ideella skäl möjliggöra bevarandet av denna äganderätts viktigaste föremål, fädernegården, med vad däri ned- lagts genom föregående generationers arbetsinsatser.

Nyssnämnda ståndpunktstagande aktualiserar emellertid i sin tur ett pro- blem av mera svårlöst natur, nämligen frågan, efter vilka normer ett val av gårdsarvinge bör träffas i sådana fall, när flera arvingar konkurrera om rätten att få övertaga gården under åtnjutande av de föreskrivna skiftesprivilegierna. En granskning av de utländska lagar, däri motsvarande spörsmål erhållit en lösning, giver vid handen, att lagstiftningen härutinnan mer eller mindre utpräglat följt endera av två sinsemellan väsentligen skilda vägar. Å ena sidan framträder metoden att låta valet avgöras huvudsakligen efter en med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet företagen skälighetsprövning. Så- lunda lägger exempelvis den schweiziska lagen — för det fall att enighet mellan arvingarna ej kan vinnas —— i vederbörande myndighets hand att under beaktande av ortens sed och arvingarnas personliga förhållanden avgöra, huru med gården bör förfaras, därvid arvinge, som personligen vill ägna sig åt jordbruket och befinnes lämplig därtill, äger företrädesrätt att övertaga gården odelad. Å andra sidan kännetecknas framför allt den tyska arve- gårdslagstiftningen av en efter skyldskap, ålder och kön noga preciserad tur— ordning mellan arvingarna, därvid dock lämplighetssynpunkten så tillvida spelar in, att en viss personlig kapacitet (Bauernfähigkeit) gjorts till oefter- givlig förutsättning för rätten att övertaga gården.

Envar av dessa metoder torde hava sina fördelar och nackdelar. Det skall icke bestridas, att en skälighetsprövning från fall till fall kan erbjuda vissa garantier för vinnande av ett i objektiv mening önskvärt resultat. Då vid en sådan prövning vederbörligt beaktande tvivelsutan kan skänkas jämväl åt önskemålet att gården bör tillfalla den arvinge, som är bäst skickad att idka jordbruk, lärer ifrågavarande metod kunna synas lockande. Tydligt är emellertid att en reglering, som helt överlåter åt rättstillämpningen att av-

göra frågan efter fri prövning, skulle i praktiken kunna giva upphov till en betänklig osäkerhet. En sådan anordning skulle i mycket hög grad vara ägnad att föranleda oenighet mellan arvingarna. Och dylik tvist skulle, trots ett i möjligaste mån opartiskt avgörande, blott alltför lätt kvarlämna en känsla av misstämning, detta så mycket hellre som vid tvistefrågans bedömande kon- kurrenternas rent personliga egenskaper i många fall skulle bliva utslags- givande. Det kan förutses, att sådana tvister skulle ställa myndigheterna in- för mycket svåra och ömtåliga avgöranden. I betraktande härav måste det anses önskligt, att frågor av hithörande slag i görligaste mån finna sin lösning utan medverkan av offentlig myndighet.

Av skäl, som nu anförts, lärer det vara erforderligt att i lag angiva vissa normer, efter vilka arvingarnas inbördes företräde skall kunna avgöras. Så- som tidigare antytts, lärer det dock, med hänsyn till den i vårt land rådande rättsuppfattningen, icke vara möjligt att låta företrädet bestämmas efter sådana lätt konstaterbara omständigheter som ålder och kön. Den av utred- ningsmännen gjorda enquéten rörande arvssedvänjorna kan visserligen icke sägas utvisa, att uppfattningen om ett visst företräde för äldste sonen i fråga om övertagande av fädernegården numera saknar varje rotfäste i vårt land. Någon markerad sedvänja av sådan innebörd synes dock svårligen någon- städes kunna påvisas. I detta sammanhang må ock erinras därom, att i 1926 års lagstiftning om åborätt icke upptagits någon bestämmelse om företräde för äldste sonen. Enligt sagda lagstiftning äger den som har större lott före- träde till åborätten framför den som har mindre lott; hava flera lika lott och sämjas de ej, vilken av dem skall äga företräde att övertaga åborätten, skall om företrädesrätten dem emellan lottas.

Vid bestämmandet. av ifrågavarande regler om företrädesrätt för viss ar— vinge torde böra hållas i minnet, att dessa regler liksom övriga bestäm- melser om arvskifte —— allenast bliva av subsidiär beskaffenhet. De skola över- huvudtaget icke få någon tillämpning, när en annan ordning blivit avtalad mellan arvingarna. Under sådana förhållanden synes det icke erforderligt eller ens lämpligt att fastslå en företrädesordning, som i alla tänkbara situa- tioner tillåter en rent mekanisk tillämpning. Reglerna lära få sin huvudsak- liga betydelse därutinnan, att de kunna tjäna till ledning för arvingarna vid den uppgörelse, som dessa under alla förhållanden måste träffa vid arv- skiftet. Genom regleringen bör emellertid kunna åstadkommas, att åtmin- stone i det stora flertalet fall omständigheterna någorlunda tydligt utpeka en av arvingarna såsom den, vilken bör vara närmast till att övertaga gården. I den mån så blir fallet, har man naturligen all anledning räkna med att frågan om gårdens övertagande skall kunna avgöras i godo genom överens- kommelse mellan arvingarna. I detta sammanhang bör ej heller förbises den möjlighet, som står en arvlåtare till buds, att genom testamentariskt för- ordnande undanröja varje eventuell tvekan om vem gården bör tillfalla. Om arvlåtaren genom testamente förordnat, vilken av arvingarna som skall bliva gårdsarvinge, bör ett sådant förordnande naturligen gälla, och detta även om resultatet skulle blivit annorlunda med tillämpning av lagens regler om före-

trädesrätt. Då'den tillämnade nya ordningen mer än den hittillsvarande torde giva en arvlåtare anledning att uppmärksamma frågan, huru efter hans död bör förfaras med kvarlåtenskapen, är det måhända icke oberättigat att an- taga, att testamenten av nyssnämnda slag efter hand skola bliva tämligen vanliga inom bondebefolkningen."

Med utgångspunkt från dessa allmänna överväganden hava utrednings- männen ansett sig kunna förorda en företrädesordning av följande innehåll. När varken överenskommelse föreligger eller frågan blivit avgjord genom testamente, äger den arvinge företräde, som har större lott i boet än de andra. Äro lotterna lika, skall företrädesrätt tillkomma arvinge i närmare led. Om emellertid flera arvingar finnas, som äro sålunda lika berättigade, skall före— träde tillkomma den arvinge, som genom sin utbildning eller eljest kan anses särskilt lämplig att övertaga gården eller som längst tagit del i dess skötsel. Från företrädesrätt uteslutes däremot arvinge, som på grund av hög ålder, sjuklighet eller annan omständighet finnes ej vara skickad att idka jordbruk. Ej heller skall sådan rätt njutas av arvinge, som förut är ägare till gård varav han har sin bärgning eller som av annat yrke än jordbruk har en var- aktig och efter sina förhållanden skälig utkomst.

I den följande specialmotiveringen få utredningsmännen tillfälle att när- mare utveckla innebörden av dessa bestämmelser. Här må blott ytterligare tilläggas, att den föreslagna regleringen givetvis icke utesluter möjligheten att mellan arvingarna kan uppkomma tvist om vilken av dem bör bliva gårdsarvinge. Någon anledning att för dessa —— såsom man torde kunna hoppas — icke alltför vanliga fall föreskriva en särskild procedur, innefat- tande prövning av en för ändamålet särskilt organiserad myndighet, synes emellertid icke föreligga. Enligt utredningsmännens uppfattning bör frågan om gårdens övertagande kunna behandlas i samma ordning, som gällande lag inrymmer beträffande arvskiftesfrågor iallmänhet. I den mån arvingarna ej kunna enas, blir det sålunda en av rätten förordnad skiftesman, som i första hand får taga ställning till den uppkomna tvistefrågan. Vad skiftesmannen härutinnan finner skäligt besluta kommer att framgå av den utav honom upprättade och underskrivna skifteshandlingen. Vill sedan någon av ar— vingarna klandra skiftet, åligger det honom vid talans förlust att inom tre månader efter skifteshandlingens delgivande instämma övriga delägare till rätten. Det blir sålunda i sista hand domstol, som får avgöra frågan om gärds- arvingerätten. I detta sammanhang torde få understrykas att våra härads— rätter genom sin sammansättning lära vara väl skickade att avgöra sådana spörsmål varom här är fråga.

Såsom redan nämnts, avse utredningsmännen att genom lagbestämmelser tillerkänna gårdsarvingen vissa förmåner vid arvskiftet, syftande till att un- derlätta hans ställning och minska den vid arvskiftet uppstående skuldsätt— ningen. Dessa förmåner — till vilka utredningsmännen få anledning åter- komma i specialmotiveringen —- torde böra gälla dels med avseende å själva fastighetens värdering "och övertagande, dels ock beträffande jordbruksinven—

tariernas utskiftande. I första hand innefattar förslaget en legal värderings- regel, nämligen ett stadgande om rätt för gårdsarvingen att övertaga fastig- heten till visst lägre värde än för närvarande ofta är brukligt eller, enligt för- slagets ordalydelse, till det värde, som motsvarar vad en försiktig köpare kan antagas vilja betala för gården under förutsättning att den alltjämt skall användas för jordbruk och vad därmed har sammanhang. För det andra tillerkännes gårdsarvingen en viss s. k. skiftesfördel enligt förslaget be- stämd till en tiondel av fastighetens värde vilken avses skola utgå ur bo oskifto eller sålunda innan arvslotterna beräknas.

Ingendera av dessa regler avses skola erhålla tvingande karaktär. När arvskiftet såsom sådant sker efter överenskommelse mellan delägarna, om- fattar denna överenskommelse naturligen också de värden, som skola läggas till grund för delningen. Det är sålunda gårdsarvingen obetaget att avstå från skiftesfördelen eller att med övriga delägare enas om en annan värdebe- räkning än den legala. Tydligt är emellertid, att de gårdsarvingen genom lag tillerkända rättigheterna komma att få en avgörande betydelse med avse- ende å delägarnas förhandlingar rörande skiftesfrågorna. Omfattningen av ifrågavarande förmåner bör ej heller underskattas. Väl torde man genom den föreslagna värderingsregeln i allmänhet ej komma ned till så låga utlös- ningsvärden, som _ enligt vad i det föregående framhållits — fordom voro brukliga och väl är den med skiftesfördelen förenade förmånen ej alltför be- tydande, men tillsammans innefatta de båda lagreglerna en icke oväsentlig hjälp åt gårdsarvingen vid fastighetens övertagande och verka i varje fall bestämt i den riktning, som här åsyftas.

Vad slutligen angår jordbruksinventarierna blir gårdsarvingen enligt för- slaget i den mån desamma ej kunna "läggas å hans lott, vilket sällan torde vara möjligt _— berättigad att inlösa dem efter deras värde. Denna bestäm- melse torde vara ägnad att ytterligare främja gårdsarvingens befogade in- tressen. De för närvarande ofta förekommande lösöreauktionerna å lands- bygden med därmed förenade olägenheter torde härigenom komma att i icke ringa mån motverkas.

Det ligger i öppen dag, att skiftesprivilegier sådana som de nu förordade icke skulle kunna försvaras, om det stode gårdsarvingen fritt att under den närmaste tiden efter arvskiftet genom försäljning av fastigheten tillgodogöra sig de angivna förmånerna i form av rena penningvinster. Den hjälp, som förevarande lagstiftning avser att bereda gårdsarvingen, skall vara en hjälp åt honom i hans egenskap av fädernegårdens ägare, men den får icke utfor- mas så, att han på medarvingarnas bekostnad gör sig penningvinster. Vid sådant förhållande ledes man in på frågan, vilka åtgärder som lämpligen kunna träffas till förebyggande härav. Dennafråga är så mycket viktigare, som lagändringar sådana som de föreslagna i annat fall säkerligen icke skulle komma att uppbäras av det allmänna rättsmedvetandet.

Den mest effektiva anordningen, nämligen'att frånkänna-gårdsarvingen be— hörighet att under de närmaste åren efter arvskiftet överlåta fastigheten,

skulle innebära en alltför vittgående inskränkning av gårdsarvingens ägande- rätt och skulle sannolikt även i andra hänseenden medföra olägenheter. Mindre betänklig synes då den utvägen vara att ålägga gårdsarvingen, för det fall att han överlåter fastigheten, viss ersättningsskyldighet gentemot med- arvingarna eller deras rättsinnehavare. Dessa höra med fog kunna påfordra att efter överlåtelsen utfå vad å deras arvslotter belöper av de gårdsarvingen vid arvskiftet tillerkända förmånerna med avseende å fastigheten. Men det synes ej heller oskäligt, utan torde tvärtom väl överensstämma med refor- mens syften, att medarvingarna i dylikt fall tillerkännas andel jämväl i så- dan under mellantiden uppkommen värdestegring, som icke är att tillskriva av gårdsarvingen vidtagen förbättring å fastigheten. Det band, som genom en dylik ersättningsskyldighet lägges å gårdsarvingens handlingsfrihet, torde å andra sidan icke böra upprätthållas under längre tidrymd än som kan anses motiverad med hänsyn till önskemålet, att det med skiftesprivilegiernas tillämpning avsedda syftet icke kommer att framstå såsom förfelat. En viss tidsbegränsning av ersättningsskyldigheten låter sig ock försvaras ur den synpunkten, att tidens förlöpande torde vara ägnad att efter hand försvaga såväl själva kausalsammanhanget mellan beviljandet av skiftesförmånerna och ernåendet av vinst vid överlåtelsen som ock medarvingarnas känsla av fortsatt intressegemenskap med gården.

På nu anförda grunder hava utredningsmännen ansett sig böra föreslå en bestämmelse av innehåll att, om gårdsarvingen inom femton år från arv- skiftet överlåter gården, han blir skyldig att till övriga delägare utgiva vad å deras andelar belöper av skillnaden mellan gårdens försäljningsvärde vid tiden för överlåtelsen och det värde, med avdrag av skiftesfördelen, efter vil- ket gårdsarvingen vid skiftet övertagit gården. Emellertid äger gårdsarving- en, enligt vad vidare föreslås, vid uppgörelsen tillgodoräkna sig värdesteg— ring, i den mån denna är att tillskriva förbättring, som han under sin besitt- ningstid vidtagit. Dessa regler avses skola äga motsvarande tillämpning i fall, där blott en del av gården överlåtes.

Utredningsmännen förbise ingalunda, att en reglering sådan som den nu tillämnade innefattar vissa svaghetsmoment. Särskilt för det fall, att allenast en del av fastigheten överlåtes, lära bestämmelserna bliva tämligen svårprak- tikabla. Därest man till äventyrs vill invända, att ifrågavarande regler icke äro tillräckligt betryggande för medarvingarna, torde dock kunna framhål- las, att reglerna huvudsakligen äro givna till skydd för det allmänna intresse, som hela gårdsarvingelagstiftningen avser att tjäna. Reglerna få icke bedö- mas så, som om det gällde att med dem tillförsäkra medarvingarna en be- stående sakrätt i fastigheten. Frågan om arvets delning får principiellt an- ses avgjord genom arvskiftet. Medarvingarna måste i allmänhet räkna med att gårdsarvingen kommer att behålla gården och att den vid arvskiftet träf- fade uppgörelsen sålunda blir definitiv. Att medarvingarna likväl erhålla andel i en senare uppkommen försäljningsvinst, torde emellertid, såsom nyss antytts, kunna motiveras av billighetshänsyn. Samma hänsyn hava ock för-

anlett utredningsmännen att föreslå införande i 17 kap. 10 å handelsbalken av en regel, som berättigar medarvingarna att för ersättningsanspråk av före- varande slag njuta en allmän förmånsrätt i gårdsarvingens egendom.

Ett spörsmål av stor principiell räckvidd är, huruvida med reformen bör förbindas någon begränsning av den nuvarande testamentsfriheten. Om så ej sker, kan tydligen arvlåtaren genom testamentariskt förordnande för- hindra, att de nya reglerna vinna tillämpning med avseende å dödsboet, samt bestämma, att skiftet skall förrättas i enlighet med den allmänt gällande ord- ningen. Detta innebär med andra ord, att jordbruksfastigheternas överlåtelse på ny generation, även då fråga icke är om försäljning under livstid, kan försiggå enligt i våra dagar rådande, här såsom mindre lyckliga betecknade sedvänjor.

Emellertid torde en begränsning av testamentsfriheten till förmån för det intresse, varom här är fråga, ur skilda synpunkter te sig vansklig. Det är anledning befara, att rättsuppfattningen i vårt land skulle starkt reagera mot att på dylikt sätt kringskära en befogenhet, som länge utgjort ett av ägande- rättsinstitutionens mera väsentliga attribut. Härtill kommer ytterligare, att om den nya lagstiftningen, såsom utredningsmännen anse sig böra föreslå, skall gälla för alla slag av jordbruksfastigheter, testamentsfriheten åtminsto— ne för de största egendomarnas vidkommande så långt ifrån är en olägen- het, att den tvärtom i många fall kan vara till fördel för en ändamålsenlig jorddelning i samband med arvskifte.

Farhågan för att den nya lagstiftningen skulle kunna bliva ineffektiv genom testamentsfriheten torde ej heller böra överdrivas. En arvsfördel- ning, sådan som den med förslaget avsedda, torde ofta nog i det stora hela motsvara de innersta önskemålen hos dem, vilka närmare reflektera på frå- gan, huru med deras kvarlåtenskap bör förfaras. Och det torde med gan- ska stor visshet kunna förutses, att den nya lagstiftningen även om den i förevarande hänseende allenast blir av dispositiv beskaffenhet — kommer att efter hand utöva en betydelsefull inverkan på såväl arvssedvänjorna som den allmänna rättsuppfattningen. Med avseende å vanliga bondgårdar och andra mindre jordbruk torde sålunda kunna förväntas, att de fall bliva jämfö- relsevis sällsynta, där arvlåtaren genom testamentariska förfoganden söker förhindra de med lagstiftningen avsedda verkningarna. Vilken mening man emellertid än må hysa härom, synas dock skäl föreligga att på ifrågavarande område framgå i varsamma etapper och att sålunda icke, innan verkningar- na av en dispositiv lagstiftning kunna närmare bedömas, skrida till in- skränkningar av testamentsfriheten, en åtgärd som i allt fall knappast lä- rer vara möjlig annat än i samband med en vida mera radikal omgestaltning av jordäganderätten än den, som i förevarande sammanhang förordas.

Däremot hava utredningsmännen icke ansett sig kunna förbigå den fara för den tillämnade lagstiftningens effektivitet, som skulle kunna sägas före- ligga, därest nu gällande regler om bodelning i anledning av makes död

lämnades helt oförändrade. Utan att närmare ingå på den olikhet, som i fråga om giftorättens natur föreligger mellan gamla och nya giftermålsbal- ken, må i detta sammanhang blott erinras därom, att efterlevande makes giftorätt kan giva upphov till konkurrens mellan denne och bröstarvingarna beträffande fastighet, som ingår i boet. Reglerna om bodelning — eller det skifte, som i de äldre äktenskapen motsvarar denna förrättning —— förebyg- ga 'icke mera än i viss utsträckning, att vid boets upplösning olika delägare förvärva ideella andelar i fastigheten eller att fastigheten rent av blir före- mål för en verklig uppdelning på marken. Under sådana förhållanden skulle tydligen förutsättningarna för tillämpningen av de föreslagna arvskiftesreg- lerna i åtskilliga fall komma att brista. I ändamål att avhjälpa denna svå- righet föreslå utredningsmännen med avseende å bodelning vissa nya be- stämmelser, vilka innebära en anordning, motsvarande den som här ovan förordats i avseende å arvskifte. Rörande bestämmelsernas närmare ut- formning torde få hänvisas till specialmotiveringen.

En efter ovan angivna huvudlinjer genomförd reform kan icke sägas in- nebära en återgång till sådana i fideikommissinstitutionen rotfästa uppfatt- ningar, som varken äro tidsenliga eller i framtiden förtjäna att understödjas. Man brukar alltför ofta stämpla arvsrättsreformer i agrarpolitiskt syfte så- som reaktionär lagstiftning med vad man kallar bondefideikommiss i ögon- sikte. Det för fideikommisset väsentliga är emellertid, att viss bestämd egendom underkastas en inom släkten för evärdlig tid gällande särskild successionsordning, som mestadels innebär att egendomen, oberoende av boets behållning, odelad tillfaller en av arvingarna, vanligen med företrädes- rätt för äldste manlige arvingen, en ordning, som jämväl förutsätter att egendomen ej får avyttras eller tillgripas för innehavarens gäld. De anmärk- ningar, som med fog kunna riktas mot detta rättsinstitut, lära icke drabba en lagstiftning av den karaktär, varom nu är fråga. Det system, som ut- redningsmännen förorda, bygger på den lika arvsrätten såsom grundläggan- de princip och sådana faktorer som ålder och kön få icke någon utslagsgi- vande betydelse i fråga om rätten att övertaga fädernegården.

Ehuru den förordade lagstiftningen tydligen i viss mån kan bidraga där- till, att jämväl större egendomar sammanhållas på en hand och kvarbliva inom släkten, torde några betydande olägenheter ur vare sig nationalekono- misk eller social synpunkt icke därigenom uppkomma. Reglerna, som ju endast äro dispositiva, skapa nämligen icke någon oupplöslig förening mel- lan jord och släkt och skilja sig fördelaktigt från fideikommissrätten jäm- väl därutinnan, att vederbörlig hänsyn tages till intresset att jorden brukas av dem, som hava de personliga förutsättningarna därför. Att bestämmel- sen om gårdsarvingens ersättningsskyldighet i händelse av fastighetens över- låtelse inom femton år i viss mån kommer att verka bromsande på fastig- hetsomsättningen, torde på det hela taget och framför allt i tider av all- män jordspekulation —— innebära övervägande fördelar. .

Visserligen torde en arvsfördelning enligt de föreslagna reglerna under-

stundom medföra resultat, vilka måhända te sig stötande för dem, som—äro vana att bedöma de rättsliga företeelserna ur en strängt individualistisk syn- vinkel. Att uttagandet av gårdsarvingens förmåner under vissa omständig"- heter kan komma att gå ut över bröstarvinges laglott kan ock synas be- klagligt ur synpunkten av den rättshistoriska traditionen i vårt land. Ut— redningsmännen hålla dock för sin del före, att ett system, sådant som nu föreslagits, skall låta sig väl inpassa i nutidens folkliga rättsåskådning. Det torde även för gemene man komma att stå klart, att vad lagen tager sikte på icke är enskilda personers gynnande utan fädernegårdens bevarande och hela jordbruksnäringens skyddande mot den överdrivna skuldsättningens be- tydande faror.

Efter denna inledande och sammanfattande översikt torde utredningsmän— nen få övergå till en specialmotivering av de utarbetade lagförslagen.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 9 juni 1933 (nr 314) om boutredning och arvskifte.

Den arvsreform utredningsmännen förordat påkallar ändringar framför allt i lagen om boutredning och arvskifte. De med reformen avsedda syftena hava synts kunna i huvudsak vinnas genom en utbyggnad av reglerna i 6 kap. om arvskifte. Emellertid hava utredningsmännen vid sidan härav ansett sig böra föreslå upptagande av vissa nya bestämmelser i 2 kap. Dessa avse att förhindra, att gården eller jordbruksinventarierna, i strid med den presum- tive gårdsarvingens intressen, avhändas boet under den arvskiftet föregående boutredningen.

2 kap. Om boutredningsman och testamentsexekutor.

Enligt gällande lag skall boutredningen i första hand ankomma på döds- bodelägarna. Dessa hava att gemensamt förvalta den dödes egendom samt företräda dödsboet mot tredje man. Emellertid kan denna förvaltningsform ersättas av förvaltning genom en av rätten förordnad boutredningsman, var- jämte på grund av testamente förvaltning genom testamentsexekutor kan ifrågakomma. Utredningsmännens förslag innebär i nu förevarande del vis- sa kompletterande föreskrifter för dödsboutredningen i de fall, då denna handhaves av boutredningsman eller testamentsexekutor. Däremot berör för- slaget icke den förvaltning, som handhaves av dödsbodelägarna själva. Ut- redningsmännens förslag vilar nämligen på den grundtanken att dödsbodel- ägarna, där de alla äro ense, skola liksom nu äga verkställa boutredningen —.— därunder inbegripet förfoganden över gården på vad sätt de själva vilja.

Emellertid stadgas i gällande lag (1 kap. 1 &) ett undantag från regeln att enighet mellan dödsbodelägarna utgör förutsättning för verkställandet av

förvaltningsåtgärd; lagen medgiver nämligen, att åtgärd, som ej tål uppskov, må företagas oaktat samtliga delägares samtycke ej kan inhämtas. Denna bestämmelse öppnar sålunda möjlighet för den av delägarna, som på grund av omständigheterna står närmast till att ordna dylika angelägenheter, att med bindande verkan för dödsboet vidtaga åtgärder, som ej utan men kunna uppskjutas. Såsom typiska för de åtgärder, som med stadgandet avsågos, nämnde lagberedningen1 sådana arbeten, vilka med skyndsamhet måste gö- ras, om ej viss boets egendom skulle utsättas för stor värdeminskning; även i den rent ekonomiska förvaltningen kunde emellertid ett hastigt ingripande vara påkallat, varför gränsen för de åtgärder, som omfattades av undantags- regeln, ej finge göras alltför snäv. Å andra sidan finge regeln, enligt vad lag— beredningen framhöll, icke åberopas allenast på den grund, att det vore för— enat med besvär och omgång att inhämta delägarnas mening; då det vidare » endast vore fråga om att undantagsvis avstå från kravet på enighet på den grund att samtycke från en eller annan delägare ej hunne inhämtas, kunde följaktligen ej ens i ett brådskande ärende någon åtgärd genomdrivas mot bestridande av delägare, som anmält sig till deltagande i beslutet.

Fall skulle måhända kunna tänkas, där en dödsbodelägare med stöd av ovanberörda undantagsstadgande bortsålde eller eljest förfogade över viss lös egendom, exempelvis jordbruksinventarier, i strid mot den blivande gårds- arvingens önskningar. Däremot lärer det knappast vara att befara, att någon eller några bodelägare skulle under åberopande av sagda stadgande försälja själva gården utan att inhämta övriga delägares samtycke. För övrigt står ju alltid den utvägen öppen för bodelägare, som befarar att annan delägare under åberopande av ärendets brådskande natur kommer att på egen hand vidtaga viss förvaltningsåtgärd, att hos denne delägare i förväg anmäla, att han vill deltaga i ärendets avgörande och att han bestrider den ifrågakomna egendo- mens försäljning. Vidare må i detta sammanhang påpekas, att där delägarna icke hava fullt förtroende för varandra, det står var och en av dem fritt att hos rätten begära förordnande av boutredningsman att omhänderhava för- valtningen av boet. En enda delägares framställning om dylikt förordnande är enligt gällande lag tillräckligt för att bringa samförvaltningen att upp- höra. Av skäl som nu anförts har det icke synts utredningsmännen erfor- derligt att modifiera omförmälda undantagsstadgande.

11 %.

Då dödsbodelägare det begär, skall enligt 1 % rätten förordna, att den dödes egendom skall avträdas till förvaltning av boutredningsman, samt utse någon att i sådan egenskap handhava förvaltningen. Denne har enligt förevarande lagrum befogenhet att företaga alla för boets utredning erforderliga åtgärder; dock att han såsom nedan vid 13 & närmare skall utvecklas _ icke äger att utan samtycke av delägarna eller, där det ej kan erhållas, tillåtelse av rätten försälja fast egendom (eller tomträtt). I fråga om rättshandlingar, som i avsevärd mån inverka på delägarnas behållning i boet, samt beträf-

1 Se lagberedningens förslag till lag om boutredning och arvskifte m. m. sid. 116.

fande andra angelägenheter av vikt, såsom avyttring av egendom som har särskilt värde för delägarna, avveckling av rörelse som den döde idkat eller uppgörelse med borgenärerna, skall boutredningsmannen inhämta delägar- nas mening, där det lämpligen kan ske. Boutredningsmannen är emellertid icke ens i berörda frågor bunden av delägarnas mening utan äger att efter eget omdöme besluta om vilka åtgärder, som må anses erforderliga. Han äger sålunda ensam avgöra vilka tillgångar, som skola försäljas för anskaf- fande av för gäldsbetalning erforderliga medel. Vidare äger han ensam av- göra, om avyttring av viss tillgång bör ske för undvikande av befarad kapi- talförlust eller därför att egendomen icke lämpligen kan i befintligt skick ingå i den blivande delningen. Då förvaltningen emellertid i allmänhet är anordnad för delägarnas skull och boutredningsmannen förty har att tillgodo- se deras intressen, kan han dock svårligen undgå att taga viss hänsyn till av delägarna framställda önskemål.

Gällande lag innefattar sålunda icke något hinder för boutredningsmannen att även mot en delägares önskan helt eller delvis avyttra till boet hörande jordbruksinventarier, och detta även om annan egendom finnes, genom vars avyttrande de för gäldsbetalningen erforderliga medlen kunnat anskaffas. Gäller det en avyttring av endast en mindre betydande del av inventariebe- ståndet, torde boutredningsmannen icke ens vara skyldig att inhämta del- ägarnas mening i frågan. Att dylika befogenheter tillagts boutredningsman- nen må under nuvarande förhållanden vara lämpligt eller försvarligt. Tyd- ligt är emellertid, att en sådan ordning skulle komma i mindre god överens- stämmelse med de _arvskiftesregler, som enligt utredningsmännens mening böra gälla för det fall att en jordbruksegendom ingår i boet. Såsom förut be— rörts åsyftar den ifrågasatta reformen framför allt att underlätta möjligheten för en delägare att på rimliga villkor övertaga det arvfallna jordbruket, och härvidlag avses icke blott fastigheten i juridisk mening utan även inventari- erna, vilka tillsammans med fastigheten bilda en naturlig ekonomisk enhet. Även om det nu skulle kunna förutsättas, att en boutredningsman icke, i strid med gårdsarvingens intressen, komme att i oträngt mål försälja jord— bruksinventarierna, skulle det dock, principiellt sett, knappast vara riktigt, om lagen lämnade honom formell befogenhet härtill. Vid sådant förhållan- de har det synts påkallat att till 11 ?; foga en bestämmelse, att boutrednings- mannen icke äger överlåta de för jordbruket avsedda lösa inventarierna utan att delägarna därtill samtycka eller det oundgängligen erfordras för betal- ning av gäld.

Med hänsyn till den ordning, i vilken egendomen tages i anspråk för gälds- betalning, kommer sålunda enligt förslaget kvarlåtenskapen i ett jordbrukare- dödsbo att bestå av tre olikställda kategorier nämligen fastigheten, jord- bruksinventarierna samt den övriga lösegendomen. Över sistnämnda egen- dom äger boutredningsmannen ensam förfoga; dock att, där viss rättshand- ling i avsevärd mån inverkar på delägarnas behållning i boet eller viss angelägenhet eljest får anses vara av särskild vikt, boutredningsmannen är skyldig att inhämta delägarnas mening, där så lämpligen kan ske.

Förslår icke nämnda egendom till full betalning av boets gäld, må i andra hand jordbruksinventarierna tagas i anspråk. Boutredningsman- nen kan i ett sådant läge självständigt besluta därom. Han äger sålunda avgöra, i vilken ordning inventarierna skola gå till försäljning, därvid han dock, i enlighet med sina allmänna skyldigheter, bör i görligaste mån taga hänsyn till av delägare framställda önskemål. Skulle i något fall samtliga delägare vara ense därom, att jordbruksinventarierna böra försäljas för-e viss annan egendom, som för delägarna har särskilt intresse och som de därför vilja behålla, bör naturligen boutredningsmannen förfara i enlighet med del- ägarnas önskan.

Med det föreslagna stadgandet avses, allmänt talat, sådana inventarier, som kunna intecknas jämlikt lagen om inteckning i jordbruksinventarier. I stadgandet inbegripas sålunda huvudsakligen kreatur, maskiner, redskap och fordon jämte tillbehör, varemot exempelvis kontorsinventarier lära falla utanför. Med stadgandet åsyftas även sådana inventarieföremål, som vid tillfället förvaras utanför fastighetens område, om blott de äro avsedda för jordbruket i fråga.

Med de egentliga jordbruksinventarierna likställas enligt förslaget sådana inventarier, som äro avsedda för rörelse av beskaffenhet att utgöra binäring till det å gården drivna jordbruket. Såsom i det följande skall vidare berö- ras hava nämligen utredningsmännen ansett att, därest å gården bedrives viss binäring —— exempelvis en mindre mejerirörelse —— och gårdsarvingen med fastigheten övertagit jämväl den för mejerirörelsen avsedda byggnaden med tillhörande fasta inventarier, han bör få övertaga jämväl de för dylik rörelse avsedda lösa inventarierna. Vid sådant förhållande torde föreligga samma skäl att begränsa boutredningsmannens befogenheter, som nyss nämnts i fråga om de egentliga jordbruksinventarierna.

13 %.

Enligt gällande lag äger boutredningsman icke överlåta fast egendom (el- ler tomträtt) utan att delägarna skriftligen med två vittnen lämna sitt sani- tycke eller, där det ej kan erhållas, rätten på ansökan tillåter åtgärden; vad sålunda är stadgat länder emellertid icke till inskränkning i den förfogande- rätt, som kan tillkomma boutredningsmannen enligt lagakraftvunnet testa- mente. 1 motiven till detta stadgande har lagberedningen anfört1 bland an- nat följande:

En av boutredningsmannaförvaltningens största fördelar vore, att beslutanderät- ten i fråga om de särskilda åtgärderna icke vore beroende av samstämmighet mellan ett flertal likaberättigade delägare. Emellertid kunde i förvaltningen uppkomma frågor av sådan vikt, att delägarna rimligen icke borde undandragas allt inflytande på avgörandet. Att giva delägarna bestämmanderätt innebure principiellt en åter- gång till samförvaltningen och kunde därför uppenbarligen endast komma i fråga i sådana undantagsfall, då särskilt starka skäl kunde anföras. _ Ät den fasta egen-

1 Se lagberedningens förslag till lag om boutredning och arvskifte m. m. sid. 202 samt 205 o. t.

domen måste tillerkännas en särskild betydelse, som ställde detta slags egendom i en klass för sig. Ännu funnes i vårt land mycket kvar av den urgamla åskådningen, att jorden vore en tillhörighet mera för släkten än för den enskilda individen. Trots de genomgripande förändringar, som samhällslivet undergått, utgjorde den fasta egendomen mångenstädes ett stadigare underlag för produktionen än annan egen- dom; fastigheten ginge från far till son eller behölles inom släkten. Vidare vore att märka, att fastigheten ofta utgjorde underlaget för det hem, som genom dödsfallet stode i fara att upplösas men som borde bevaras, om betingelser därför förelåge. På grund av dessa omständigheter erhölle fastigheten ett värde som sträckte sig utöver det rent privatekonomiska. Och detta värde förtjänade förvisso att tillvara- tagas, i den mån det kunde ske utan åsidosättande av andra intressen. _ De skäl, som talade för särskilda regler beträffande fast egendom, gällde i högre grad jord- bruksegendom än fastighet i stad. Den senare skilde sig ofta ej mycket från de flesta andra objekt för kapitalinvestering. Att göra undantag för sådana fall vore emellertid ej möjligt, och i gällande lagstiftning gjordes ej heller i liknande fall nå- gon skillnad mellan fastighet i stad och på landet. — Med hänsyn till det särskilda värde, som sålunda vore förknippat med fast egendom och tomträtt hade det ej ansetts lämpligt att åt boutredningsmannen inrymma oinskränkt förfoganderätt med avseende å sådan egendom, och bodelägarnas intresse hade ansetts bliva bäst till- godosett genom stadgande, att fast egendom eller tomträtt ej finge av boutrednings- mannen överlåtas utan att bodelägarna skriftligen med två vittnen lämnat sitt sam- tycke eller, där det ej kunde erhållas, rätten på ansökan tilläte åtgärden. Såsom av denna regel framginge, hade bodelägarnas intresse av egendomens bibehållande i dödsboet icke ansetts utgöra tillräcklig grund för att göra samtycke till oeftergivlig förutsättning för överlåtelse. Därest starka skäl talade för en överlåtelse, hade bo- utredningsmannen möjlighet att med rättens tillstånd genomdriva åtgärden, ehuru delägarnas samtycke ej kunnat erhållas. Med vägran från delägarnas sida finge jämställas sådant fall, då delägares mening ej kunnat inhämtas eller besked ute- blivit. Att samtycket enligt förslaget skulle givas skriftligen med två vittnen sam- manhängde naturligen med den omständigheten, att själva överlåtelsen vore bunden vid en sådan form. — Bodelägarnas samtycke enligt förevarande paragraf skulle in- hämtas, även om boet vore insolvent. Visserligen kunde det särskilda värde, som till— komme fast egendom eller tomträtt, icke längre innefatta något bärande skäl, sedan avvecklingen på grund av överenskommelse med borgenärerna blivit en ekonomisk angelägenhet huvudsakligen för dessa, men det mötte stora tekniska svårigheter att på ett rationellt och för tredje mans rätt betryggande sätt utsöndra de fall, då re- geln om delägarnas samtycke ej behövde gälla med hänsyn till dödsboets obestånd. I sak torde den omfattning, som regeln sålunda fått, ej medföra några svårigheter. Delägarna hade tydligen ej anledning vägra sitt samtycke i insolvensfallen, och även om samtycke ej kunde erhållas, vunne frågan sin lösning genom hänvändelse till rätten. Funnes fast egendom eller tomträtt i ett dödsbo, där uppgörelse med borge- närerna kunde komma till stånd efter vad i 11 å andra stycket stadgades, förfore boutredningsmannen lämpligen så, att han i samband med uppgörelsen förskaffade sig bodelägarnas samtycke på sätt i förevarande paragraf vore angivet.

Utredningsmännen —— som ju hava att bedöma hithörande spörsmål ur del- vis andra synpunkter än dem lagberedningen vid sin prövning anlade —— hava icke kunnat förbigå den lucka, som kunde sägas uppkomma i det till- tänkta nya systemet, om under boutredningen gården, låt vara efter dom- stols prövning, finge försäljas oaktat bestridande från den presumtive gårds- arvingens sida. Såvitt utredningsmännen hava sig bekant, har visserligen den nuvarande regeln fungerat tillfredsställande, och domstolarna torde icke

7—377445.

hava lämnat tillstånd till försäljning i andra fall än då starka skäl talat där- för. Emellertid måste man räkna med att, därest en lagstiftning genomföres efter de linjer utredningsmännen föreslagit, förhållandena kunna komma att ändras. Den arvinge, som enligt företrädesordningen står närmast till att bliva gårdsarvinge, har uppenbarligen i denna sin ställning särskild an- ledning att vägra samtycke till en ifrågasatt försäljning av gården. Å andra sidan kan det ligga i de övriga arvingarnas intresse att gården säljes före arvskiftet, enär gårdsarvinge-privilegierna därmed skulle bortfalla och arvs- lotterna sålunda i normala fall ökas. Den situationen kan förty väntas bliva ganska vanlig, att alla arvingarna utom en bestämt påyrka en försäljning. Om i dylikt fall boutredningsmannen ville följa majoritetens önskan och sålun- da hos rätten begära tillstånd till försäljning av gården, torde det kunna be- faras att rätten, därest ifrågavarande lagregel lämnades oförändrad, skulle se sig oförhindrad att meddela försäljningstillstånd, oaktat sådant knappast överensstämde med grunderna för den nu tillämnade arvslagstiftningen. Ur denna synpunkt vore det önskvärt, om bodelägarnas samtycke kunde upp- ställas såsom en oeftergivlig förutsättning för överlåtelse av jordbruksegen- dom.

Mot en regel av denna innebörd skulle måhända kunna invändas, att den lämnade möjlighet för en bodelägare att av tredska motsätta sig en försälj— ning även i fall, där gården nödvändigtvis måste tillgripas för att borgenä— rerna skulle kunna förnöjas. I 6 kap. 2 & boutredningslagen stadgas nämli- gen, att emot delägares bestridande skifte ej må företagas, innan all veterlig gäld blivit gulden eller delägaren fritagits från ansvar för gälden eller medel till dess betalning ställts under särskild vård. Det fall skulle således kunna inträffa, att ehuru gård—en representerade ett övervärde, tillräckligt för gäl- dens betahiing, gården å ena sidan icke finge försäljas på grund av den till- tänkte gårdsarvingens bestridande, medan å andra sidan arvskifte icke finge företagas på den grund att annan arvinge motsatte sig sådant skifte i avbidan på gäldens betalning.

Dylika farhågor torde emellertid icke böra tillmätas avgörande betydelse. Till en början må framhållas, att i sådana fall, där gården icke är intecknad över sitt belåningsbara värde, den möjligheten alltid står boutredningsman- nen öppen att genom inteckning i fastigheten anskaffa de penningar, som må erfordras för borgenärernas förnöjande. Om en dylik åtgärd skulle vara på- kallad, äger boutredningsmannen befogenhet att själv besluta därom. Det torde dock i detta sammanhang böra påpekas att åtgärden regelmässigt torde vara en angelägenhet av sådan vikt, att boutredningsmannen såvitt möjligt bör inhämta delägarnas mening därom.

Äterstå alltså de fall, där gården visserligen representerar ett övervärde, tillräckligt för gäldens betalning, men redan är så pass högt intecknad, att ytterligare medel icke kunna upplånas mot säkerhet allenast i fastigheten. I ett dylikt läge — när å ena sidan en försäljning av gården är utesluten på grund av den ifrågasatta bestämmelsen i nu förevarande paragraf, medan å andra sidan arvskifte till följd av delägares bestridande icke får företagas,

innan viss boet belastande gäld blivit gulden —— torde boutredningsmannen böra söka förmå borgenären och den tilltänkte gårdsarvingen att, eventuellt i samband med att borgenären såsom säkerhet för sin fordran erhåller en inteckning i gården, träffa överenskommelse om övriga delägares fritagande från ansvar för gälden. Om sådan överenskommelse träffas, kan skifte ome- delbart företagas, därvid gårdsarvingen tillskiftas gården och i samband där- med gottskrives för övertagandet av gälden.

Det må vidare framhållas att, om den tilltänkte gårdsarvingen själv kan ställa erforderliga medel till förfogande för gäldens betalning, frågan så att säga löser sig själv. Och det torde icke vara oberättigat antaga, att han i många fall skall kunna anskaffa nödigt kapital. Det må härvid även erinras om att, därest ifrågavarande arvinge skulle sakna varje möjlighet att anskaffa likvida medel, han överhuvud icke har tillfälle att inträda som gårdsar- vinge, då detta ju regelmässigt förutsätter att meddelägarna utlösas ur går- den. Har gårdsarvingen, såsom nu förutsättes, tillskjutit vissa medel till betalning av gälden och är denna till betalning förfallen, få de tillskjutna medlen givetvis omedelbart användas för likvidering därav. Är åter gälden icke förfallen, torde medlen böra sättas under särskild vård, exempelvis ge— nom deposition i bank, varefter arvskifte kan förrättas såsom ovan är sagt.

Om konflikten icke på annat sätt kan bringas ur världen, tord-e intet an— nat återstå för boutredningsmannen än att söka förmå den tilltänkte gårds— arvingen att trots allt gå med på en försäljning av gården; det har ju visat sig att arvingen icke förfogar över nödiga ekonomiska resurser för transak— tionens genomförande, och vid sådant förhållande torde han icke hava något legitimt skäl att vägra samtycke till den ifrågasatta försäljningen. Skulle arvingen likväl alltjämt motsätta sig försäljningen, torde i sista hand den utvägen få av boutredningsmannen tillgripas, att han avträder dödsboet till konkurs, därvid konkursförvaltningen äger fria händer med avseende å för- säljningsfrågan. Dock torde man kunna förutsätta, att en dylik utväg myc- ket sällan skall behöva anlitas, då redan hotet om åtgärdens vidtagande torde vara nog för att få arvingarna att giva vika.

20 5.

Har arvlåtaren genom testamente utsett någon att i avseende å förvaltnin- gen träda i arvingars och universella testamentstagares ställe, äger en dylik testamentsexekutor, såvitt annat ej framgår av testamentet, företaga alla för boets utredning erforderliga åtgärder. Testamentsexekutor är sålunda icke underkastad den befogenhetsinskränkning med avseende å fast egendom, som stadgats för boutredningsman. Däremot är exekutorns befogenhet be— gränsad så till vida, att exekutorsförordnandet icke upphäver den förvalt- ningsrätt, som tillkommer efterlevande makei annan egenskap än arvinge eller testamentstagare. Testator har ju nämligen icke möjlighet att testa- mentariskt förfoga över något annat än sin kvarlåtenskap, d. v. 5. den egen- dom som efter verkställd bodelning står till förfogande för successorerna,

och följaktligen är testator ej heller behörig att giva förvaltningsföreskrifter, som sträcka sina verkningar utöver denna hans kvarlåtenskap. Till dess bodelning skett, hava alltså testamentsexekutor och efterlevande make att gemensamt utöva förvaltningen; uppkom-mer oenighet dem emellan, kan en enhetlig förvaltning ordnas därigenom att boutredningsmannaförordnande påkallas, och därvid skall exekutorn utses till boutredningsman, om ej skäl däremot äro.

Ehuru testamentsexekutor sålunda har en vidsträckt befogenhet i avseen- de å utredningens bedrivande, måste dock förutsättas att han, då han är satt att iakttaga bodelägarnas intressen, låter dessa vara vägledande för sitt band- lande. I lagens motiv framhålles också, att en testamentsexekutor, som vill med nit och omsorg fullgöra sitt uppdrag, bör låta sig angeläget vara att an- gående åtgärder av vikt inhämta delägarnas mening, där det lämpligen kan ske. Även för testamentsexekutor torde gälla, att han såvitt möjligt bör und- vika försäljning av egendom, som delägarna hava särskilt intresse av att få bevarad till delningen. I övrigt torde avyttring av boets egendom böra äga rum allenast i den mån det är ändamålsenligt med hänsyn till den före- stående delningen eller det befinnes önskvärt till undvikande av befarad ka- pitalförlust.

Att testamentsexekutorn på sätt nu angivits intager en annan ställning än den av rätten utsedde boutredningsmannen beror givetvis på det särskilda för- troende, som testators eget val får anses innebära. Då utredningsmännen haft att taga ställning till frågan huruvida gårdsarvingelagstiftningen på- kallar inskränkningar i testamentsexekutorns befogenheter, har det till en början stått klart, att samma skäl, som överhuvud föranlett lagstiftaren att åt testamentsexekutorn inrymma berörda vittgående befogenheter, nu mana till särskild varsamhet vid frågans bedömande. Enligt utredningsmännens tanke böra icke testamentsexekutorns befogenheter inskränkas mer än vad som är oundgängligen erforderligt för att säkra det väsentligaste av syftena med nämnda lagstiftning. Det har i sådant avseende synts påkallat att genom en särskild bestämmelse söka förebygga, att själva gården av testamentsexeku- torn försäljes, oaktat arvinge finnes, som är villig att Övertaga densamma så- som gårdsarvinge. Utredningsmännen hava sålunda föreslagit den inskränk— ningen i exekutorns befogenheter, att denne icke, med mindre behörighet där- till blivit honom i testamentet särskilt förbehållen, må överlåta gården utan delägarnas skriftliga, bevittnade samtycke. Mot ett sådant stadgande torde icke med fog kunna invändas, att detsamma otillbörligen kränker testators vilja, sådan denna kommit till uttryck genom valet av förtroendeman. En- ligt förslaget skall det nämligen alltjämt vara testator obetaget att i testa- mentet förbehålla exekutorn rätt att överlåta gården. Har sådant förbehåll icke gjorts, måste givetvis efter lagstiftningens genomförande anses, att testa- tor icke velat giva testamentsexekutorn vidsträcktare befogenhet än vad la- gen själv inrymmer.

Om testamentsexekutorn överlåtit gården utan delägarnas samtycke, bör åtgärden likväl icke utan vidare bliva ogiltig. Tydligen föreligger här anled-

ning att uppställa en liknande regel som den, vilken innehålles i 13 å andra stycket och avser det fall att en boutredningsman på nyssnämnda sätt över— skridit sin befogenhet. Enligt sagda lagrum blir den obehöriga åtgärden ogill, först om delägare väcker klander därå, och sådant klander skall in- stämmas inom tre månader från erhållen kännedom om åtgärden och senast inom ett år, sedan lagfart eller inskrivning beviljats. I motiven härtill1 har anförts följande:

På detta område vore det särskilt angeläget, att frågan om en rättshandlings ogil- tighet icke hölles svävande under längre tid. Och något obehörigt intrång i del- ägarens rätt skedde förvisso icke, då av honom fordrades, att han skulle inom den angivna tiden framställa anspråk på ogiltighet ianledning av sådan brist, varom här vore fråga. Rätt till talan tillkomme varje delägare för sig, och bifall till an- ställt klander innebure, att överlåtelsen förklarades ogiltig, såvitt anginge dödsboet. Det vore nämligen icke fråga allenast om den enskilda delägarens rätt utan om en brist i boutredningsmannens behörighet att för dödsboets räkning företaga viss för- valtningsåtgärd. Huruvida medkontrahenten kunde å sin sida kräva återgång av överlåtelsen vore ett spörsmål, vilket icke berördes i lagen utan vore att besvara en— ligt allmänna rättsgrundsatser. För jämförelses skull kunde i detta sammanhang hänvisas till motsvarande regler i 8 kap. 15 % förmynderskapslagen och 6 kap. 4 % giftermålsbalken ävensom till ett liknande stadgande i 4 kap. 6 % lagen om testa- mente.

Om utredningsmännen sålunda ansett erforderligt att inskränka testa- mentsexekutors befogenheter med avseende å rätten att överlåta själva går- den, torde icke härav följa, att motsvarande spörsmål beträffande jordbruks- inventarierna bör lösas på enahanda sätt. Inventarierna äro givetvis icke av samma betydelse som fastigheten, och i det konkreta fallet är det måhända icke hela inventariebeståndet utan allenast ett eller annat inventarieföremål) som finnes böra försäljas. Att här stadga försäljningsförbud för exekutorn skulle enligt utredningsmännens tanke vara att gå onödigt långt. Förhållan- dena kunna icke här sägas vara fullt likartade med det fall att en boutred- ningsman handhar avvecklingen av boet. Om testator i fullt förtroende för en persons pålitlighet och goda omdöme utsett denne till testamentsexekutor och därvid givit honom fria händer beträffande utredningens bedrivande, synes lagen icke böra hindra exekutorn från att själv få avgöra, i vad mån inventarieföremål skola säljas eller icke.

Skulle i något fall bodelägarna befara, att testamentsexekutorn komme att utan giltigt skäl och kanske i direkt strid mot delägarnas önskningar bort- sälja de till gården hörande inventarierna, stå delägarna emellertid icke all- (leles maktlösa häremot. Redan enligt gällande lag äger nämligen envar bo- delägare — oavsett att testamentsexekutor är av den döde förordnad —— hos rätten begära, att den dödes egendom skall avträdas till förvaltning av bo- utredningsman. Delägare behöver icke ens anföra något skäl för denna sin begäran. Ansökningen skall ändå av rätten bifallas, då ansökningen i och för sig anses utgöra tillräckligt bevis om behovet av sådan dödsbo- förvaltning. Visserligen stadgar gällande lag att, där testamentsexekutor

1 Se lagberedningens förslag till lagfom boutredningfoch arvskiftem. m. sid. 207.

är utsedd, förordnandet såsom boutredningsman skall meddelas honom, om ej skäl däremot äro. Men, såsom av sistberörda stadgande framgår, skall förordnandet föregås av en lämplighetsprövning, och därvid har rätten gi- vetvis att taga hänsyn till bodelägarnas synpunkter. Skulle exekutorn hava bedrivit förvaltningen på ett sätt, som direkt strider mot delägarnas intres- sen, kan man alltså förvänta, att uppdraget att vara boutredningsman i stället anförtros åt annan person.

En fråga som tarvar särskilt övervägande är, i vad mån de föreslagna till- läggsbestäm—melserna i 2 kap. böra äga tillämpning, då arvlåtaren genom tes- tamente förordnat, att arvinge icke må njuta gårdsarvinges rätt med avseen- de å gården eller arvlåtaren eljest genom testamente särskilt förordnat angå- ende densamma. Såsom i annat sammanhang närmare utvecklats, innebär utredningsmännens förslag, att för sådant fall de särskilda arvskiftesregler- na för jordbrukardödsbon icke skola äga tillämpning, utan nu bestående reg- ler oförändrade gälla. Detta har lagtekniskt låtit sig lätt arrangera, då 6 kap. enligt förslaget upptager dels en allmän avdelning, innehållande redan nu gällande bestämmelser angående arvskifte, dels ock en avdelning med speciella skiftesregler för jordbrukardödsbon. Bestämmelserna i denna se- nare avdelning skola alltså icke tillämpas, när arvlåtaren genom testamente förfogat över gården.

Om motsvarande anordning skulle tillämpas med avseende å de föreslagna tilläggsbestämmelserna i 2 kap., skulle detta emellertid medföra regler av , tämligen komplicerat innehåll, vilka i formellt hänseende skulle verka föga tilltalande. Och ehuru det torde få medgivas, att i sådant fall, där i testa- mente förordnats, att arvinge icke må njuta gårdsarvinges rätt med avseende å gården, egentliga skäl saknas att inskränka boutredningsmannens resp. testamentsexekutorns befogenheter, torde å andra sidan några särskilda olägenheter icke vara att befara, om de föreslagna bestämmelserna bleve till- lämpliga även i ett dylikt fall. Utredningsmännen hava sålunda icke ansett det erforderligt att stadga särskilda undantag från de föreslagna inskränk— ningarna ifråga om boutredningsmans och testamentsexekutors befogenhe- ter. En annan sak är, att om i testamente givits direkta föreskrifter, huru under boutredningen med egendomen eller inventarierna skall förfaras, dy- lika föreskrifter skola följas, om testamentet blir ståndande.

6 kap. Om arvskifte.

Införandet av de tilltänkta särbestämmelserna angående arvskifte i döds- bo, där jordbruksegendom ingår i kvarlåtenskapen, har föranlett upptagande i 6 kap. av två underrubriker. Enligt förslaget hava sålunda nu gällande stadganden försetts med rubriken »Allmänna bestämmelser», under det att de föreslagna nya stadgandena sammanförts under rubriken » Särskilda be- stämmelser för vissa dödsbon». Såsom vid en genomläsning av kapitlet ome-

delbart torde framgå, är det avsett, att de allmänna bestämmelserna skola gälla även sådana dödsbon, som med den senare rubriken avses, där icke de för dessa meddelade särreglerna äro stridande mot de allmänna bestämmel— serna.

Innan motiven för de föreslagna nya bestämmelserna närmare utvecklas, torde det vara lämpligt att i korthet angiva den huvudsakliga innebörden av nu gällande regler för arvskifte.

Arvskifte förrättas så snart boet blivit utrett. Var den döde gift, förrättas först bodelning mellan efterlevande maken, å ena, samt övriga delägare, å andra sidan. Själva arvskiftet förrättas därefter av arvingar och universella testamentstagare. Emot delägares bestridande må skifte icke företagas, in— nan boets veterliga gäld blivit gulden eller delägaren fritagits från ansvar för gälden eller medel till dess betalning ställts under särskild vård, ej heller innan förordnande om legat eller ändamålsbestämmelse, som skall fullgöras av oskifto, blivit verkställt eller delägaren fritagits från att svara därför eller erforderlig egendom blivit ställd under särskild vård. Arvskiftet förrättas av delägarna själva och har karaktären av ett privat avtal dem emellan. De äga verkställa delningen efter vilka normer de vilja, blott de alla äro ense därom. Om ej annat överenskommes, gäller emellertid lagens regel, att en— var delägare äger njuta lott i varje slag av egendom; dock att vad ej lämp- ligen kan styckas eller skiljas såvitt möjligt bör läggas å en lott. Då delägare det begär, förordnar rätten lämplig person att vara skiftesman. Står boet under förvaltning av boutredningsman eller testamentsexekutor, fungerar denne utan särskilt förordnande som skiftesman, såframt ej annan förut blivit därtill utsedd. Den utsedde skiftesmannen har att kalla delägarna till skiftesförrättning och skall därvid lämna delägarna det biträde, som må anses erforderligt. Kan enighet ej vinnas, har skiftesmannen att själv be- stämma om delningen. Vill delägare klandra skiftet, äger han till vederbö- rande domstol instämma övriga delägare. Målet skall, vid äventyr av talans förlust, instämmas inom tre månader efter det delägaren erhållit del av den utav skiftesmannen upprättade skifteshandlingen.

10 5.

I denna paragraf innehålles den grundläggande regeln att, där i kvarlåten- skapen ingår fastighet varå drives jordbruk (gård) och en av arvingarna vill ensam övertaga gården mot skyldighet att gottgöra övriga delägare för det som i följd därav kan brista i vad de vid skiftet skola erhålla, gården odelad skall tilläggas nämnde arvinge (gårdsarvingen).

Såsom närmare framgår av den vid betänkandet fogade översikten av den äldre svenska rättens regler om arvsordning och arvsfördelning, har tanken, att den fasta egendomen bör skyddas mot olämplig splittring vid övergång till ny generation, gammal hävd i svensk rättsåskådning. I 1734 års lag stad- gades sålunda, att då flera finge del i sätesgård eller annan jord å landet och densamma icke kunde väl delas eller klyvas, den som ägde större delen däri hade rätt att lösa de andra ut (12 kap. 7 & Ä. B.). Då broder vid denna tid

ärvde dubbelt mot syster, innebar detta, att den förstnämnde alltid hade lös- ningsrätt i förhållande till den senare. När kvinnan är 1845 i arvshänseende likställdes med mannen, stadgades i fråga om lösningsrätt till arvfallen jord å landet att, då vardera arvingens lott vore lika stor, broder eller den, som ärvde hans lott, hade rätt att lösa till sig systers lott. Denna mannens före- trädesrätt utplånades först år 1890, då det stadgades att, där arvingarna hade lika del och de icke kunde sämjas om vem som skulle lösa, de skulle där- om sig emellan lotta. Lösningsrätten, sådan den sålunda slutligen utfor- mats, kvarstod därefter ända fram till år 1934, då nu gällande lag om bout— redning och arvskifte trädde i kraft. I nämnda lag upptogs icke någon be- stämmelse, motsvarande gamla 12 kap. 7 & ärvdabalken, enär en dylik be- stämmelse icke ansågs erforderlig. Lagberedningen anförde1 härom, att be- rörda stadgande om rätt för en delägare att utlösa de övriga tidigare upp- fattats såsom ett komplement till jorddelningslagstiftningen; då emellertid genom 1926 års lag i detta ämne föreskrifter givits i syfte att undvika olägen- heterna av en alltför långt gående jorddelning, saknades enligt lagberednin- gens mening anledning att i nu förevarande sammanhang giva dylika regler. I anslutning härtill anförde beredningen vidare:

Med nu berörda spörsmål sammanhängde ett problem av mera allmän art, näm- ligen huruvida det kunde vara erforderligt att i lagstiftningen sörja för att viss egendom _ i främsta rummet fastighet men även viss annan egendom såsom fa- brik eller rörelse såvitt möjligt ej genom arvskiftet splittrades utan bevarades i en hand. I den mån laglottsbestämmelserna ej lade hinder i vägen, ägde arvlåtaren genom testamente förordna om kvarlåtenskapens fördelning utan annan inskränk— ning än den som följde av regel i 1 kap. 2 5 lagen om testamente, att vid förord- nande med verkan i en framtid olikhet ej finge göras mellan syskon, vilka ej vore födda eller avlade vid testators död. Då bröstarvingar funnes, kunde arvlåtaren ej i syfte att sammanhålla viss egendom till förmån för en av bröstarvingarna träffa förfoganden, som inkräktade på de övrigas laglotter. Till följd härav kunde onek- ligen uppstå vissa svårigheter vid arvfall av egendom, som icke lämpligen kunde delas. I många fall hade det emellertid varit möjligt att övervinna berörda svårig- heter. För ändamålet hade sålunda kunnat begagnas dels institutet sammanlevnad i oskiftat bo och dels bolagsbildning. Såsom lagberedningen i annat sammanhang framhållit, kvarstode dock vissa svårigheter, särskilt i mindre förhållanden, när det gällde affärsrörelse av obetydlig omfattning, jordbruksegendomar, som icke lämp- ligen kunde klyvas, eller egna hem för bostadsändamål. Dessa svårigheter hade icke ansetts böra avhjälpas genom minskning av laglottsskyddet, men frågan hade lämnats öppen, huruvida de kunde mildras genom särskilda skiftesregler. Det skulle enligt lagberedningens mening medföra ej ringa vanskligheter att i lag reg- lera ifrågavarande spörsmål. Den effektivaste anordningen, nämligen att tiller- känna viss arvinge egendomen i dess helhet, hade såsom redan framhållits, med hänsyn till laglottsreglerna ansetts vara och borde också vara utesluten. Sålunda skulle knappast återstå annan utväg än att i samband med bestämmelserna om arv- skifte medgiva rätt för viss arvinge att av de övriga lösa till sig egendom, som ej Väl kunde delas. Det bleve därvid nödvändigt att i lagen angiva, vilken arvinge nämnda rätt skulle tillkomma. Då det av lätt insedda skäl måste anses uteslutet att låta företrädet bestämmas efter ålder eller kön, finge åt stadgandet antagligen givas det innehåll, att lösningsrätten tillkomme den, som befunnes lämpligast, en regel, vars

! Se lagberedningens förslag till lag om boutredning och arvskifte m. m. sid. 507 0. f.

nackdelar torde ligga i öppen dag. Bestämmelse måste vidare givas om det värde, efter vilket lösningen skulle ske. I sakens natur läge, att detta värde borde sättas lågt, för att stadgandets syfte skulle kunna tillgodoses, men det finge samtidigt sör- jas för, att ej laglotten för de arvingar, som hade att taga lösen, träddes för nära. Antagligen bleve det nödvändigt att komplettera en dylik i sig själv svårpraktikabel regel med en föreskrift, att om egendomen inom viss tid avyttrades, de arvingar, som vid skiftet nödgats taga lösen, skulle äga andel i skillnaden mellan köpeskillin— gens belopp och lösensumman, där den sistnämnda vore lägre. Dessa antydningar gåve en inblick i en del av de vanskligheter, som skulle möta vid en lagstiftning på förevarande område. Förelåge emellertid ett verkligt behov av en legal reglering i ämnet, tillkomme det lagstiftningen att med övervinnande av berörda svårigheter söka åstadkomma en tillfredsställande ordning. Enligt lagberedningens mening vore ett sådant behov ej för handen. Såvitt beredningen kunnat finna, övervunnes de olägenheter, som i nu berörda avseende kunde uppstå, i praktiken regelmässigt på den godvilliga överenskommelsens väg. När delägarna ej önskade leva i oskif- tat bo och en bolagsbildning på grund av egendomens ringa värde eller annan or- sak ej vore ändamålsenlig, men delägarna önskade bevara egendomen osplittrad, förekomme det mycket ofta, att en delägare efter avtal med de övriga övertoge des- sas lotter mot vederlag, som vanligen till större delen utgjordes av en skuldförbin- delse. Inginge fastighet i boet, intecknades icke sällan fastigheten till säkerhet för skuldförbindelsen. Av de inteckningar, som belastade den svenska jorden, hade säkerligen en mycket avsevärd del ursprungligen tillkommit i samband med arv- skiften genom utlösen av arvslotter. Särskilt på landsbygden hade alltifrån mediet av adertonhundratalet en dylik uppgörelse varit bruklig hos oss likasom annorstä- des. Omständigheternas egen makt hade således medfört, att delägarna dreves till att träffa en uppgörelse i de fall, varom nu vore fråga. Samtliga av Kungl. Maj:t utsedda representanter för den praktiska erfarenheten, med vilka beredningen råd- gjort i de ämnen, som berördes av förslaget, hade också vitsordat, att något lag- stiftningens ingripande i denna del ej kunde anses erforderligt. Det skulle enligt deras liksom enligt lagberedningens mening tvärtom kunna befaras, att regler i äm- net skulle komma att inverka skadligt på den praxis, som sedan lång tid tillbaka utbildat sig på förevarande område, äventyra villigheten att genom ömsesidiga efter- gifter nå fram till en uppgörelse och inbjuda till tvister, som för närvarande und- vekes. På grund av vad sålunda anförts hade beredningen ansett, att — förutom stadgandet, att vad ej lämpligen kunde styckas eller skiljas såvitt möjligt borde läggas å en lott — några särskilda skiftesregler ej borde givas i syfte att undvika arvfallen egendoms fördelning på alltför många händer.

Beträffande dessa uttalanden vilja utredningsmännen ingalunda förneka att, då en fastighet icke lämpar sig för delning och delägarna ej heller önska leva i oskiftat bo eller bilda bolag, en överenskommelse vanligen ernås angå- ende försäljning av fastigheten eller densammas övertagande av en utav det- ägarna. Det må ävenledes vara riktigt att —— även utan förekomsten av en sådan lösningsregel som den i 12 kap. 7 & ärvdabalken upptagna _ frågan huru med en odelbar fastighet skall förfaras i regel kan erhålla en ur del- ägarnas privata synpunkter godtagbar lösning. Därest man emellertid, så- som utredningsmännen funnit sig böra försöka, vill utforma arvsrätten på så— dant sätt, att den icke direkt befrämjar en växande skuldsättning inom jord- bruket, lärer man icke kunna stanna vid den av lagberedningen intagna ståndpunkten. Såsom framgår av vad förut anförts hysa utredningsmännen den uppfattningen, att lagen i görligaste mån bör motverka splittring av jord—

bruksegendom i samband med arvskifte liksom den ock bör bereda möjlig- het för en av arvingarna att övertaga egendomen på villkor, som icke bliva alltför betungande.

Liksom bestämmelserna i 12 kap. 7 % ärvdabalken är även förevarande stadgande i förslaget av fakultativ natur. Det innebär sålunda intet hinder för delägarna att, där de alla äro ense, skifta i boet ingående jordbruksegen- dom på vad sätt de vilja. Men så snart en arvinge gör anspråk på att få övertaga hela gården, får han enligt förslaget också en laglig rätt därtill, och detta även om alla övriga delägare påyrka försäljning av gården eller den- sammas uppdelning mellan delägarna. När en arvinge sålunda anmäler sig villig att övertaga gården, har han rätt att tillgodonjuta de förmåner med av- seende å övertagandet, som i förslaget stadgas. Trots de förmåner, som så- lunda äro förknippade med övertagandet, måste man emellertid räkna med att åtskilliga fall komma att inträffa, där ingen av arvingarna vill eller kan övertaga gården, utan denna av sådant skäl kommer att säljas eller upp- delas mellan arvingarna. I dylika fall bliva de allmänna arvskiftesreglerna att tillämpa. De särskilda bestämmelserna för jordbrukaredödsbon hava så- lunda icke avseende å andra skiftesförrättningar än sådana, där arvinge under åberopande av sagda bestämmelser gör anspråk på att få Övertaga gården.

Enligt förslaget kan endast arvinge påfordra att gården, med iakttagande av de förmåner varom i förslaget stadgas, utlägges å hans lott. Dylik rätt tillkommer sålunda icke universell testamentstagare, och detta icke ens om testamentstagaren skulle —— utan att dock vara arvsberättigad stå i skyld- skapsförhållande till den avlidne. Utredningsmännen anse nämligen att, då testamentstagarens rätt till såväl sin existens som sin omfattning är helt be— roende av den dödes i testamentet uttryckta vilja, denna rätt icke genom en bestämmelse i lag bör utvidgas till att omfatta i testamentet icke omförmälda förmåner.

Att den universelle testamentstagaren sålunda i nu omförmälda hänseende ställes i en mindre gynnad klass än arvingarna, kan sägas väl överensstäm- ma med den naturliga uppfattningen om blodsbandets betydelse såsom det väsentliga underlaget för arvsrätten. Måhända skulle någon vilja invända, att anordningen står i viss strid med den tankegång, som föranlett upptagan- det i svensk lag av institutet universellt testamente. Enligt gällande lag om testamente förstås nämligen med universell testamentstagare den, som testa- tor insatt i arvinges ställe genom att tillerkänna honom kvarlåtenskapen i dess helhet, viss andel av kvarlåtenskapen eller överskott därå. Det utmär- kande för en testamentstagare av ifrågavarande typ är sålunda just, att han erhållit samma ställning som en arvinge; hans rätt riktar sig med andra ord mot kvarlåtenskapen såsom en enhet. Denna omständighet utgör emellertid enligt utredningsmännens uppfattning intet avgörande skäl mot den av dem nu föreslagna anordningen i fråga om jordbruksegendom. Förslaget innebär i huvudsak icke annan ändring av universell testamentstagares ställning än att en av arvingarna tillerkännes företrädesrätt till viss del av kvarlåten- skapen, nämligen gården. I övrigt är testamentstagarens rätt alltjämt av uni-

versell natur; han har fortfarande rätt till den i testamentet bestämda ande- len av kvarlåtenskapens värde. Testamentstagaren kan till och med i så måtto bliva bättre ställd än arvingarna, att, såsom nedan vid 14 & närmare skall utvecklas, skiftesfördelen i vissa fall länder till minskning endast av arvslotterna (till den del dessa icke äro av laglotts natur) och icke av den universelle testamentstagarens lott.

Ehuru en universell testamentstagare sålunda icke äger övertaga gården med tillgodonjutande av de förmåner, som förslaget stadgar för gårdsarvinge, är det å andra sidan intet som hindrar honom att, där ingen arvinge vill eller kan övertaga gården, övertaga densamma utan sådana förmåner. Där så sker, får naturligen arvskiftet förrättas i enlighet med de allmänna reglerna.

De särskilda skiftesreglerna gälla enligt förslaget »fastighet varå drives jordbruk (gård) ». Av detta uttryckssätt torde med erforderlig tydlighet fram- gå, att föremålet för företrädesrätten är allt vad som enligt vanligt språk- bruk bildar »gärden» eller sålunda all den egendom, som i brukningshän- seende bildar en enhet, oavsett om denna egendom enligt jordregistret ut- göres av en eller flera fastigheter och oavsett om dessa äro å marken samman- hängande eller icke. För att fastigheten skall kunna sägas utgöra en sådan gård, varom i paragrafen talas, erfordras emellertid att dårå skall drivas jordbruk. Härmed avses jordbruk i ordets egentliga bemärkelse, d. v. s. åkerbruk och vad därmed har sammanhang. Däremot fordras icke, att går- den uteslutande användes för sådant ändamål. Att gården delvis utnyttjas för viss annan verksamhet av beskaffenhet att utgöra binäring till jordbruket, utgör sålunda intet hinder för tillämpning av de föreslagna särskilda skiftes- reglerna. Utnyttjas gården helt och hållet för viss sådan binäring, är den däremot icke att anse såsom gård i förslagets mening.

Att utredningsmännen i förevarande sammanhang använt uttrycket »fastig- het varå drives jordbruk» i stället för det kortare uttrycket >>jordbruksfastig— het» beror på att sistnämnda ord med utgångspunkt från dess betydelse i taxeringshänseende —— ofta nyttjas i en annan och vidare bemärkelse än vad utredningsmännen här åsyfta. Enligt kommunalskattelagen skall näm- ligen såsom jordbruksfastighet taxeras fastighet, som användes för jordbruk eller skogsbruk, därvid under jordbruk inbegripes jämväl binäring till jord— bruk. I motsvarande hetydelse användes uttrycket jordbruksfastighet i flera andra lagar, exempelvis i lagen om delning av jord å landet; någon defini- tion å vad med jordbruksfastighet skall förstås lämnas därvid icke, men av- sett är att taxeringslängden skall tjäna till ledning, när det gäller att avgöra, huruvida viss egendom utgör en jordbruksfastighet. Även rena skogsfastig- heter, å vilka intet som helst jordbruk drives eller någonsin drivits, bliva sålunda enligt nämnda lag att hänföra till jordbruksfastigheter. Enligt det förevarande förslaget är det emellertid såsom förut antytts icke avsett, att dylika fastigheter — vilka uppenbarligen falla utom ramen för ifrågavarande lagstiftnings syftemål _ skola likställas med dem, varå jordbruk drives; och det är för att undvika feltolkning av bestämmelsen i fråga, som uttrycket jordbruksfastighet i förslaget undvikits.

Om sålunda rena skogsfastigheter icke böra falla under de särskilda arv— skiftesreglerna, torde däremot sådana egendomar, där skogshantering be- drives såsom binäring vid sidan av jordbruket, böra inbegripas under sagda regler. En viss registerfastighet kan alltså, ändock att den helt år anslagen åt skogsbruk, ingå i vad som här benämnes en gård; härför erfordras endast att den i brukningshänseende hör samman med annan fastighet, därå jord- bruk bedrives.

Uppenbart torde vara, att en fastighet, för att kunna rubriceras såsom gård, måste vara försedd med erforderliga bostads- och ekonomibyggnader. Naturligen fordras icke enligt förslaget, att varje särskild registerfastighet skall vara utrustad med byggnader, utan innebörden är endast att bruknings- enheten skall vara i sedvanlig ordning bebyggd, så att man enligt allmänt språkbruk kan tala om en »gård».

Förslaget avser såväl större som mindre brukningsdelar. Ehuru de agrar- politiska syften som ligga till grund för förslaget tvivelsutan närmast hava avseende å det mindre och medelstora jordbruket, har det dock icke synts utredningsmännen föreligga tillräcklig anledning att från reglernas till- lämpning undantaga de större gårdarna. Även det större jordbruket torde kunna anses behöva det skydd mot improduktiv skuldsättning, som med före— varande lagstiftning avses. Ett försök att medelst arealgräns eller annorledes avskilja en viss grupp av jordbruksegendomar från de föreslagna reglernas tillämpningsområde skulle ock ur skilda synpunkter verka mindre tilltalan- de. Utredningsmännen få i övrigt hänvisa därtill, att en fastighetsägare icke enligt förslaget betages möjligheten att genom testamente träffa förfoganden rörande delning av den kvarlåtenskap han efterlämnar.

Vad nu särskilt angår frågan, om en arvinge bör tillerkännas rätt att över- taga hela gården, ehuru denna med hänsyn till storlek och brukningsmöjlig- heter kan uppdelas i två eller flera särskilda gårdar, vilka var för sig lämpa sig för jordbruk, kunna visserligen delade meningar råda. Givetvis är det icke utredningsmännens avsikt att bestrida, att en uppdelning av ett större jordbruk under vissa omständigheter och i viss utsträckning ur allmän syn- punkt kan vara önskvärd. Härav följer emellertid icke, att den legala arvs- rätten i vad rör dylika större jordbruk bör erhålla en annan utformning än beträffande mindre och medelstora jordbruk, en anordning som skulle er— bjuda icke obetydliga rättstekniska svårigheter. Uppdelning av större egen- domar kan naturligen komma till stånd alldeles oberoende av generations- växling, och det synes mindre angeläget att genom arvsreglerna påskynda en dylik uppdelning. Det torde för övrigt kunna göras gällande, att den nuva- rande proportionen mellan större och mindre egendomar i det stora hela framstår såsom gynnsam. Slutligen må erinras, att den enligt förslaget med— givna möjligheten att genom testamente sätta gårdsarvingelagstiftningen ur kraft kan tänkas bliva utnyttjad i sådana fall, där reella skäl föreligga till delning. Utredningsmännen hava därför kommit till den uppfattningen, att gårdsarvingens rätt att övertaga gården odelad bör kunna föreskrivas utan

särskild undantagsbestämmelse för sådana fall, där en delning utan olägen— het skulle kunna genomföras.

Det torde utan särskilt stadgande vara uppenbart att, där en arvinge är berättigad att såsom gårdsarvinge övertaga gården, arvingens rätt omfattar icke blott själva jorden utan allt, som enligt gällande lag är att hänföra till den fasta egendomen, d. v. s. i främsta rummet hus och andra byggnader med tillhörande fast inredning. Drives å gården i samband med jordbruket viss annan rörelse såsom binäring, omfattar gårdsarvingens rätt även de för sagda rörelse avsedda byggnader jämte de fasta maskiner etc., som enligt lag äro att anse såsom tillbehör därtill.

Enligt de föreslagna bestämmelserna är med gårdsarvingens rätt att över- taga gården förenad skyldighet att gottgöra övriga delägare för det, som i följd därav kan komma att brista i vad de vid skiftet skola erhålla. Detta stadgande sammanhänger med vad i 13 och 14 åå föreslås om gårdsarvin- gens förmåner med avseende å gården. Dessa förmåner innebära, att gårds- arvingen övertager gården efter ett lägre pris än som motsvarar dess salu- värde. Emellertid måste det antagas att även detta lägre belopp i de flesta fall kommer att överstiga värdet av gårdsarvingens andel i boet. I förslaget stadgas därför, att gårdsarvingen skall vara pliktig att lämna gottgörelse till övriga delägare. I vad form gottgörelsen skall lämnas, blir tydligen beroen- de av delägarnas överenskommelse. Det lärer icke kunna fordras av med- arvingarna, att dessa skola åtnöjas med vanliga skuldförskrivningar. Saknar gårdsarvingen erforderliga kontanta medel, torde en lösning dock merendels stå att vinna på den vägen, att ett inteckningslån upptages till belopp, mot- svarande utlösningssumman, varefter skiftet förrättas så, att gårdsarvingen tillägges gården och övriga delägare gottgöras med de upplånade medlen.

Med förevarande paragraf avses icke det fall, att kvarlåtenskapen — d. v. 5. den egendom som efter verkställd bodelning står till successorernas förfogande —— endast omfattar en ideell andel av en jordbruksegendom. För- slaget vill underlätta möjligheten för en av arvingarna att på rimliga vill- kor etablera sig såsom jordbrukare å arvlåtarens gård. Men där arvlåtaren icke ägt en gård utan allenast en kvotdel därav, under det att den åter- stående andelen äges av en annan person, hava förutsättningarna för regler- nas tillämpning brustit. Arvingen kan icke såsom jordbrukare taga gården i besittning enbart på den grund att han förvärvat en andel däri. Hans rätt skulle inskränka sig till att enligt lagen om samäganderätt få egendo- men försåld eller satt under förvaltning av god man. Vid sådant förhållande torde intet bärande skäl kunna förebringas, varför en arvinge skulle hava bättre rätt än annan till andelen i fråga. I ett fall som det nu diskuterade ter det sig naturligast, att fastighetsandelen försäljes under boutredningen och köpeskillingen därefter fördelas ivanlig ordning mellan arvingarna el— ler, där en omedelbar försäljning icke lämpligen kan genomföras, att ande- len uppdelas mellan bodelägarna eller ock tillskiftas en av dem, utan att speciella förmåner förknippas därmed.

Såsom redan i den allmänna motiveringen antytts, avses icke att med tvingande regler fastlåsa successionen vid en viss, en gång för alla bestämd turordning. Förslaget betager icke arvskiftet dess karaktär av ett fritt avtal mellan delägarna. Dessa hava full frihet att sinsemellan överenskomma om vem som skall övertaga gården. Och intet hindrar att gårdsarvingen, för undvikande av tvist eller på annan grund, helt eller delvis avstår från sina särskilda skiftesprivilegier. Likaså torde det vara tydligt, att om arvlåtaren genom testamente utsett viss arvinge till gårdsarvinge men denne godvilligt träder tillbaka till förmån för annan, en överenskommelse om den sistnämn- des utseende till gårdsarvinge äger full giltighet oavsett testamentet. Detta lärer icke få tolkas så, som om testator, därest han förutsett det inträffade fallet, skulle hava gjort skiftesprivilegierna beroende av personfrågan.

Vad den legala turordningen angår giver förslaget i första hand den ar— vinge företrädesrätt, som genom testamente utsetts till gårdsarvinge. Lika- väl som arvlåtaren äger genom testamente direkt bortgiva gården helt eller delvis, hör han få utse viss arvinge till gårdsarvinge och därmed berättiga denne att under tillgodonjutande av skiftesprivilegierna utlösa övriga ar- vingar ur gården. Ett förordnande av sist angivna typ är ju av mindre om- fattande natur än ett sådant testamente, varigenom testator direkt bort— givit gården.

Det föreslagna stadgan—det angående företrädesrätt för den i testamentet nämnde avser uppenbarligen icke det fall, att testator vill låta gården till- falla någon som icke är legalt arvsberättigad efter honom. En dylik utom— stående person kan tydligen icke betraktas såsom gårdsarvinge i förslagets me- ning, även om han till äventyrs i testamentet blivit nämnd såsom sådan. Uteslutet är visserligen icke, att även en dylik testamentstagare kan komma i åtnjutande av förmåner liknande de föreslagna skiftesprivilegierna, men härvidlag är det icke fråga om tillämpning av arvskiftesreglerna utan om testamentets tolkning och verkställande. Vad angår det fall att gården direkt bortgives genom testamente, intager testamentstagaren ställningen av legatarie och han deltager överhuvud icke i själva arvskiftet, vilket ju för- rättas av arvingar och universella testamentstagare.

Ett testamente, däri arvlåtaren endast giver uttryck åt sin vilja i fråga om vilken av flera arvsberättigade som skall bliva gårdsarvinge, kommer tydligen att framstå såsom en nyhet i rättslivet. Testamente av denna typ föranleder icke någon särskild verkställighetsåtgärd vid sidan av arvskiftet och behöver icke nödvändigt innebära någon ändring i den legala arvsför- delningen. Det torde tvärtom kunna förutses att i många fall testamentstaga- ren skulle hava blivit gårdsarvinge, även om testamentet icke funnits. Det- ta får under sådana omständigheter endast den betydelsen, att det bidrager till ett klarläggande av rättsläget. Något hinder mot att även ett dylikt för- ordnande hänföres under begreppet testamente torde emellertid icke före— ligga. Ur de synpunkter förslaget företräder vore det önskvärt, om dylika testamenten bleve vanliga inom bondebefolkningen. Därigenom skulle an-

ledningarna till tvist bliva färre, och det torde för övrigt i regel förhålla sig så, att gårdens ägare är den som bäst kan bedöma, vilken av hans arvingar som är mest skickad att övertaga gården. En dylik utveckling lärer icke heller vara utesluten, då de nya reglerna torde föranleda en bonde att i högre grad än vad nu är fallet ägna uppmärksamhet åt frågan, hur med hans kvarlåtenskap och särskilt med själva gården skall förfaras.

När gårdsarvinge utses genom testamente, torde deti allmänhet vara frå- ga om ett av gårdens senaste innehavare upprättat testamente. Emellertid finnes enligt svensk rätt möjlighet att göra ett sådant testamente, enligt vil- ket två eller flera personer skola efter varandra vara ägare till egendom, som testator efterlämnat. Det är följaktligen tänkbart att en bonde, vilken såsom enskild egendom äger en gård, genom testamente förordnar att gården i dess helhet skall tillfalla hustrun men att efter hennes död en viss namngiven son till makarna skall bliva gårdsarvinge. Ett dylikt testamente — som i ingen mån tillägger sonen äganderätt till gården —— lärer visserligen icke inskränka änkans äganderätt till densamma, men om gården vid hennes död alltjämt finnes i boet och skall ingå i arvskifte efter henne, torde testamentet likväl böra gälla och sonen i fråga alltså äga företrädesrätt framför änkans övriga arvingar.

I detta sammanhang må beröras det fall, att den genom testamente ut- sedde gårdsarvingen avlider före testator och därvid efterlämnar barn. Om testator icke i anledning av gårdsarvingens dödsfall formligen återkallat testamentet, uppstår frågan, om företrädesrätten skall anses hava övergått å den utsedde gårdsarvingens barn. Enligt 3 kap. 6 & testamentslagen skola, om testamentstagare dör innan hans rätt inträtt, hans avkomlingar träda i hans ställe, såframt de i fråga om arv efter testator varit berättigade där- till. Då emellertid åt testamente skall givas den tolkning, som må antagas överensstämma med testators vilja, får nämnda bestämmelse endast subsi- diär tillämpning; den skall jämlikt 1 % samma kap. lända till efterrättelse allenast, såvitt icke med hänsyn till förordnandets syfte och övriga omstän— digheter annat får anses följa av förordnandet. Då det icke torde kunna komma i fråga att vidtaga ändringar i vad sålunda gäller, bör det följakt- ligen för varje särskilt fall bliva en tolkningsfråga, om företrädesrätten skall anses hava övergått å den utsedde gårdsarvingens avkomlingar eller icke. Uppenbart är emellertid, att det med hänsyn till förordnandets syfte i regel får anses följa av förordnandet, att avliden testamentstagares avkomlingar icke skola inträda i den avlidnes företrädesrätt.

Det skulle kunna ifrågasättas, huruvida vid utseende av gårdsarvinge hän- syn borde tagas till sådana arvlåtarens viljeyttringar, vilka icke nedlagts i testamentets form men äro på annat sätt bevisliga, exempelvis muntliga ytt- randen till en eller flera personer angående vilken av arvingarna, som är bäst skickad att övertaga gården. Skäl kunna givetvis anföras för att man borde taga hänsyn till varje bevislig viljeyttring av arvlåtaren. Emellertid skulle en sådan regel som den sist antydda lätt kunna framkalla tvistigheter mellan arvingarna. Därtill kommer, att då man i allmänhet inom successions—

rätten icke beaktar andra viljeyttringar av en person med avseende å hans kvarlåtenskap än dem, som tagit sig uttryck i testamente, det synes följdrik- tigt att ej heller i förevarande fall tillägga formlösa uttalanden någon rätts- verkan. Det har dock icke synts erforderligt att genom någon speciell bevis- regel söka förebygga, att i uppkommen rättegång utredning förebringas om vad arvlåtaren må hava ansett beträffande valet av gårdsarvinge. Att arv— låtarens uttalanden kunna hava ett visst bevisvärde för avgörandet av frågan, vem som är den lämpligaste bland arvingarna, torde nämligen icke kunna förnekas.

När varken överenskommelse kunnat träffas eller testamente föreligger, skall enligt förslaget den arvinge äga företräde, som har större lott i boet än de andra. Denna regel torde kunna motiveras ur skilda synpunkter: dels står nämnde arvinge för en naturlig uppfattning närmast till att övertaga gården och dels torde han merendels även vara den, som har de bästa ekono— miska möjligheterna att utlösa övriga delägare. Genom regeln ernås jämväl i många fall att avlägsnare skyldemän få vika för de närmare, "främst barnen, en ordning mot vilken intet lärer vara att invända. Barnen gå sålunda före ett avlidet barns avkomlingar, då dessas lotter ju bliva mindre än de lotter, som falla barnen till del. För att ytterligare trygga sagda ordningsföljd stadgas i förslaget, att där lotterna äro lika, arvinge inärmare led äger företräde. Ef- terlämnar exempelvis en avliden son endast en avkomling, vilken alltså ensam tager sin faders lott, gå likväl arvlåtarens barn före barnbarnet, och detta ehuru barnbarnets lott är lika stor som barnens lotter.

Regeln om den större lottens företräde avses gälla icke blott till förmån för den, som enligt den legala arvsrättens regler äger större lott i boet, utan även till förmån för arvinge, som enligt testamente har större lott än de andra. Om arvlåtaren exempelvis har fyra barn och han genom testamente tillagt ett barn en tion-del av boets behållning att utgå utöver barnets arvs- lott, äger barnet i fråga företrädesrätt att bliva gårdsarvinge. Hans samman- lagda andel i boet, d. v. s. summan av hans arvs- och testamentslott, är näm- ligen större än den lott, som tillkommer ett vart av de andra barnen.

De nu berörda reglerna lösa emellertid för de flesta fall icke, vad som i praktiken är viktigast, nämligen frågan vilket barn som bör äga företrädes- rätt att bliva gårdsarvinge. Barnen hava, frånsett de fall där testamente till förmån för något av dem förefinnes, lika lott och äro i lika led, varför andra grunder för deras åtskiljande erfordras. Då av förut angivna skäl barnens ål— der eller kön icke synts böra läggas till grund för företrädesordningen dem emellan, torde annan utväg knappast stå till buds än att låta lämpligheten för den väntande uppgiften avgöra, vem som skall få övertaga gården. I förslaget har sålunda företrädesrätt tillagts den, som genom sin utbildning eller eljest kan anses särskilt lämplig att övertaga gården eller som längst tagit del i dess skötsel. Denna regel torde, när såsom arvingar finnas flera barn, regelmäs- sigt medföra, att det barn får företrädesrätt, som av föräldrarna närmast avsetts att bliva deras efterträdare å gården. Ty ofta torde under barnens uppväxttid deras olika anlag och intressen så framträda, att det för för-

äldrarna står tämligen klart, vem gården bör tillfalla. Och vid sådant förhållande är det endast naturligt, om just denne arvinge antingen er- hållit särskild utbildning för sin blivande verksamhet eller åtminstone blivit i särskild grad anlitad såsom biträde vid gårdens skötsel. Olika omständigheter torde sålunda i allmänhet utpeka någon av arvingarna så- som den, vilken bör vara närmast till att övertaga gården. Med förslagets syften överensstämmer, att i fråga om gift kvinnlig arvinge hänsyn tages även till mannens utbildning och hans lämplighet såsom jordbrukare. En gift dotter, vars man är känd som en god och driftig jordbrukare, kan så- lunda under omständigheter tänkas erhålla företräde framför en son, även om dottern måhända icke ägnat sig mycket åt jordbruk. Vad särskilt angår den föreslagna bestämmelsen om företrädesrätt för den arvinge, som längst tagit del i gårdens skötsel, är det visserligen antagligt, att denna regel ofta kommer att verka till förmån för de äldre barnen. Har en son under exem— pelvis ett tiotal år deltagit i gårdens skötsel, medan en annan ännu vid fa- derns död är minderårig, lärer resultatet vanligen bliva att gården tillfaller den äldre sonen. Härvidlag må dock framhållas, att enligt förslaget avseende i första hand skall fästas vid frågan vem som är lämpligast att övertaga gården.

Den i förslaget medgivna rätten för en av arvingarna att övertaga gården odelad under åtnjutande av vissa förmåner har icke synts kunna göras be- roende därav, att arvingen själv ägnar sig åt jordens brukande. Ifrågava- rande skiftesregler bliva sålunda att tillämpa även i sådana fall, där det med visshet kan förutses, att gårdsarvingen kommer att utarrendera gården eller driva jordbruket med hjälp av förvaltare. Då huvudsyftet med förslaget är att motverka tendensen till överskuldsättning, lärer det i och för sig vara följdriktigt och tillbörligt, att reglerna erhålla en dylik vidsträckt tillämplig- het. Och att härvidlag göra undantag för sådana icke alltför vanliga fall, där en gård övertages av någon, som icke kan räknas till den jordbruksid- kande befolkningen, synes möta tekniska svårigheter, med vilkas lösning i .en eller annan form icke mycket skulle vara vunnet.

Tydligt är emellertid, att en arvinges egenskap av verklig jordbrukare bör spela en viktig roll, när det gäller att bestämma turordningen mellan flera om gårdsarvingerätten konkurrerande arvingar. Liksom det ur allmän s-yn- punkt måste anses önskvärt, att det självägda jordbruket vinner ökad ut- bredning, är det i förevarande sammanhang befogat, om de särskilda skiftes- reglerna utformas med särskild tanke på den, som vill övertaga fäderne- gården i avsikt att själv idka jordbruk. De i det föregående berörda reg- lerna om företräde för den lämpligaste eller, i andra hand, för den som längst tagit del i gårdens skötsel, äro uppenbarligen ägnade att i de flesta i praktiken förekommande fall medgiva vederbörligt beaktande av ifrågava- rande önskemål. Emellertid skulle de i förslaget upptagna bestämmelserna om företräde för arvinge med större lott i boet eller för arvinge i närmare led kunna tänkas understundom giva upphov till en situation, i vilken en

8—377445.

arvinge, som själv skulle kunna driva jordbruket, finge stå tillbaka för en annan arvinge, som måhända saknade förutsättningar härför.

För att undvika dylika, mot förslagets andemening stridande resultat har i paragrafens andra stycke intagits en bestämmelse, enligt vilken företrädes- rätt ej skall tillkomma arvinge, som på grund av hög ålder, sjuklighet eller annan omständighet finnes ej vara skickad att idka jordbruk. Åt denna re- gel torde emellertid få givas en tämligen restriktiv tolkning. Med bestäm- melsen avses icke att från företrädesrätt utesluta sådan arvinge, som visser- ligen icke för närvarande är i stånd att sköta jordbruket men som kan an- tagas i en framtid bliva i tillfälle därtill. Sålunda får exempelvis minder- årighet icke åberopas som grund för att utesluta en arvinge från företrädes- rätt. Ej heller torde den omständigheten, att den ifrågakomna arvingen un- der sin föregående levnad icke ägnat sig åt jordbruk utan exempelvis åt kon- torsarbete eller studier, höra i och för sig verka diskvalificerande i den be- tydelse varom nu talas. Annorlunda synes emellertid resultatet böra bliva, om nyssnämnde arvinge kommit till sådan ålder, att ombytet av levnadsbana skulle te sig mindre naturligt.

I paragrafen har slutligen upptagits en särskild bestämmelse därom, att företrädesrätt icke heller skall tillkomma den, som förut är ägare till gård, varav han har sin bärgning, eller som av annat yrke än jordbruk har en var- aktig och efter sina förhållanden skälig utkomst. Syftet är sålunda, att av flera i övrigt likaberättigade arvingar de böra utmönstras, som icke behöva gården för sin utkomst. Det torde böra särskilt framhållas, att med den av- fattning förslaget erhållit en arvinge icke är från företrädesrätten utestängd, därför att han brukar en arrendegård, och detta icke ens om han därav har en efter sina förhållanden mycket god utkomst.

12 5.

För det fall att arvlåtaren ägde två eller flera jordbruksegendomar, vilka brukas var för sig såsom självständiga gårdar, skall enligt förslaget samme arvinge icke hava företrädesrätt till båda gårdarna. I stället innebär förslaget att de arvingar, som enligt företrädesordningen intaga de främsta platserna, skola äga övertaga var sin av gårdarna och därvid njuta gårdsarvinges pri- vilegier envar med avseende å den honom tillfallna gården. Den till gårds- arvinge i första rummet berättigade äger först utvälja den gård han vill er- hålla, medan den i andra rummet kommande arvingen får nöja sig med den gård som blir över.

Tänkbart är, att sedan den ena gården utvalts av den i första hand berät- tigade arvingen, ingen av de övriga arvingarna gör anspråk på den andra går- den, medan den förstnämnde däremot förklarar sig villig att övertaga jämväl denna gård. Att i ett sådant läge tillåta de övriga arvingarna att sälja gården, skulle icke överensstämma med önskemålet att jorden såvitt möjligt bör stan- na inom familjen. Däremot kan det ifrågasättas, om gårdsarvingen, som alltså i nämnda fall bör få övertaga båda gårdarna, därvid bör äga njuta de för gårdsarvinge stadgade förmånerna jämväl med avseende å den andra

gården. Mot en dylik regel skulle måhända kunna invändas att, då förmåner- na åt gårdsarvingen ofrånkomligen innebära en motsvarande minskning av de övriga arvingarnas lotter, förmånerna icke borde utgå, annat än när så vore oundgängligen erforderligt med hänsyn till de allmänna intressen den tilltänkta lagstiftningen vill främja. Och ur allmän synpunkt lärer det icke vara särskilt eftersträvansvärt, att en och samme person förvärvar äganderätt till skilda brukningsdelar. Även om dylika betänkligheter icke sakna allt fog, torde dock övervägande skäl tala för en lösning av frågan i enlighet med det andra alternativet eller att för de fall, där en och samme arvinge övertager mer än en gård, tillerkänna honom de i förslaget angivna förmånerna jämväl med avseende å de övriga gårdarna. Då en och samme arvinge äger, att såsom gårdsarvinge övertaga hela arvlåtarens gård, oavsett att denna kan uppdelas i flera särskilda gårdar, vilka var för sig lämpa sig för jordbruk, skulle det förefalla oegentligt att vägra honom motsvarande rätt, då arvlåtarens jord- innehav redan på förhand är uppdelat på flera gårdar. Av vikt är emellertid framför allt den synpunkten, att de gårdsarvingen tillerkända förmånerna äro förestavade av syften, som gå vida längre än en vanlig avvägning mellan privata rättsägares intressen. Förslaget vill till förmån för jordbruksnäringen och hela samhällsekonomien motverka tendensen till överdriven skuldsätt- ning och söker fullfölja detta syfte genom en allmän nedskrivning av de fastighetsvärden, som komma i betraktande vid arvsuppgörelserna. Ur denna synvinkel torde det förefalla naturligt och följdriktigt att låta skiftespri- vilegierna få avseende å all jord, som övertages i samband med arvskifte. Slutligen må framhållas, att om man är av den uppfattningen, att det skulle innebära en utveckling i gynnsam riktning, om de i 13 5 av förslaget angivna värderingsgrunderna så småningom bleve normgivande även vid andra fång än arv, det icke är lämpligt att för nu ifrågavarande fall göra avsteg från nämnda värderingsgrunder.

13 ä.

1 gällande lag om boutredning och arvskifte finnes icke, lika litet som i motsvarande avdelning -i äldre ärvdabalken, någon bestämmelse om det vär- de, efter vilket egendomen vid skiftet skall beräknas. I denna fråga anförde lagberedningen1 följande:

Tydligt vore, att de i bouppteckningen angivna värdena ej utan vidare kunde läg- gas till grund. En ej oväsentlig förändring i dessa värden, särskilt beträffande ak- tier, kunde hava ägt rum mellan bouppteckningen och skiftet. Bohag och husgeråd vore vidare enligt gängse praxis i bouppteckningen upptagna till lägre värden än de verkliga. Då fast egendom skulle i bouppteckningen upptagas till taxeringsvärdet, vore också försäljningsvärdet ej sällan ett annat. Enär arvskiftet, såsom lagbered- ningen förut framhållit, skedde efter överenskommelse mellan delägarna, vore det naturligt, att denna överenskommelse omfattade också de värden, som skulle läggas till grund för delningen. Vid oenighet mellan delägarna angående värderingen upp- stode emellertid svårigheter. Att lösa dessa genom legala värderingsregler torde ej låta sig göra. Sådana regler måste enligt sakens natur, liksom bestämmelserna om bouppteckningsvärdena, bliva mer eller mindre schematiska och därför till ringa

1 Se lagberedningens förslag till lag om boutredning och arvskifte m. m. sid. 504 0. f.

nytta i det praktiska livet, där en smidig anpassning efter det verkliga marknads- värdet framstode såsom önskvärd. Däremot kunde de vanskligheter, som föranled- des av delägarnas olika uppfattning om värdet, avhjälpas därigenom, att en ända- målsenlig ordning överhuvud åstadkommes för de fall, när överenskommelse ej kunde uppnås vid skiftet, och bestämmelser i detta syfte hade upptagits i 5—9 %% av 6 kap.

Utredningsmännen kunna naturligen från sina utgångspunkter icke helt ansluta sig till vad lagberedningen sålunda yttrat. Med en lagstiftning av den karaktär som nu avses lärer det bliva ofrånkomligt att i lag angiva, ef— ter Vilken grund värdet skall beräknas å jordbruksegendom, som övergår till gårdsarvinge. Dennes rätt att utlösa övriga arvingar ur gården skulle i sak- nad' av en legal värderingsregel lätt nog kunna bliva illusorisk.

Vidkommande utformningen av en sådan värderingsregel må till en början erinras därom att — såvitt kunnat konstateras vid den av utredningsmän- nen anordnade enquéten — fastighetens taxeringsvärde utgör den vanliga grund, efter vilken utlösningspriset bestämmes. Det förekommer emellertid även i stor utsträckning, att man vid utlösningen utgår från fastighetens vär— de på allmänna fastighetsmarknaden. Vid arvskiftena synes knappast fram- träda någon motsvarighet till den allmänna tendens att låta förvärvaren övertaga fastigheten till billigt pris, som gör sig märkbar vid försäljningar under livstid från fader till son. Härmed är ej sagt att icke åtskilliga fall förekomma, där en av arvingarna tillåtes övertaga fastigheten till pris, som för honom ställer sig gynnsamt.

Ur de synpunkter, som förslaget vill tillgodose, skulle det kunna ifråga- sättas att upptaga en regel därom, att till grund för beräkningen skulle läg- gas ett avkastningsvärde, d. v. 5. det efter en skälig räntefot kapitaliserade värdet av gårdens nettoavkastning vid normal skötsel. En sådan anordning synes dock vara förenad med vissa svårigheter, vilka icke böra underskat- tas. Avkastningsvärdet torde nämligen vara ett för vår nuvarande rätts- ordning skäligen främmande begrepp, och mycket olika uppfattningar skulle troligen i den praktiska tillämpningen göra sig gällande angående vad som i det särskilda fallet skulle anses utgöra avkastningsvärdet, meningsskilj— ak'tigheter, som förmodligen skulle bidraga till ökning av antalet processer. Tanken att införa avkastningsvärdet som grund för medarvingarnas utlös- ning synes icke lämpligen kunna realiseras, om icke ett dylikt värde även lägges till grund för fastighetsbeskattningen m. m.; avkastningsvärdena skul— le med andra ord avlösa de nuvarande taxeringsvärdena, så att man vid arv- skiftet endast hade att i vederbörlig taxeringslängd inhämta upplysning om till vilket belopp avkastningsvärdet uppginge. En dylik reform synes emel- lertid svårligen kunna genomföras i detta sammanhang.

. Emellertid ledes man under dessa omständigheter till den tanken, om icke taxeringsvärdena, sådana de nu äro utformade, skulle kunna — med viss modifikation — läggas till grund för medarvingarnas utlösning. Enligt gäl- lande kommunalskattelag skall en fastighet åsättas taxeringsvärde till det belopp, som prövas utgöra taxeringsenhetens värde efter ortens pris (allmän- na saluvärdet), och skall därvid för jordbruksfastighet redovisas följande sär—

____.____________.___._._.a_._..__m=__ :. . _MM—WAM ..

skilda värden, nämligen dels jordbruksvärde eller fastighetens värde, utom värdet av växande skog, under förutsättning att fastigheten användes för jordbruk med binäringar eller skogsbruk, dels skogsvärde eller värdet av växande skog, dels ock tomt- och industrivärde eller det värde, som fastig- heten eller del därav äger utöver jordbruksvärdet och skogsvärdet på grund därav att till fastigheten hörande mark kan tillgodogöras för annat ändamål än jordbruk med binäringar eller skogsbruk. Med allmänna saluvärdet åter förstås enligt anvisningarna till kommunalskattelagen det belopp, som en förståndig köpare kan antagas vilja betala för fastigheten, om den tänkes såld inom den kundkrets, som för en dylik egendom kan vara att påräkna, och köpt för ett med hänsyn till fastighetens beskaffenhet lämpligt utnytt- jande. Vid angivande av det särskilda jordbruksvärdet har man, fortfa- rande enligt anvisningarna, att utgå från att fastigheten i fråga användes till jordbruk med binäringar eller skogsbruk; anvisningarna innehålla därutöver åtskilliga detaljföreskrifter angående huru värdet skall beräknas. Det torde kunna ifrågasättas, om icke ett sålunda bestämt taxeringsvärde skulle kun— na läggas till grund för utlösningen av medarvingarna; dock torde man där- vid icke böra taga hänsyn till det eventuella tomt- och industrivärdet, enär detta ju hänför sig till omständigheter, som äro för jordbruket skäligen ovid- kommande. Även mot en sådan anordning torde emellertid vägande invänd- ningar kunna göras. Sålunda må erinras, att taxeringsvärdena enligt sakens natur komma att fixeras efter en viss schablon, en omständighet som gör det mindre tilltalande att i lag påbjuda, att ett sådant värde skall läggas till grund för den ekonomiska uppgörelsen arvingarna emellan.» Därtill kommer, att taxeringsvärdena — där ej vissa särskilda förhållanden inträf- fat — regleras endast vart femte år, vilket gör att den allmänna prisnivån vid arvskiftet kan vara en annan än den, som var rådande vid senaste fastig- hetstaxeringen. Och uppenbarligen vore det mot reformens allmänna syften i hög grad stridande, om en gårdsarvinge skulle nödgas utlösa medarvingar- na efter ett pris, som är högre än som motsvarar de reella förhållandena vid tiden för arvskiftet.

Det har synts utredningsmännen erforderligt, att utlösningsvärdet baseras på en vid tiden för arvskiftet företagen prövning. I förslaget har denna tan- ke, i viss anslutning till gällande föreskrifter angående taxeringsvärdenas åsät- tande, utformats så, att värdet skall bestämmas till det pris, som motsvarar vad en försiktig köpare kan antagas vilja betala för gården under förutsätt- ning att den alltjämt skall användas för jordbruk och vad därmed har sam- manhang. Det ankommer i första hand på skiftesdelägarna att avgöra,rvad som enligt nämnda-grunder skall anses motsvara gårdens värde vid tiden för arvskiftet. Då regeln icke är av tvingande natur, kunna självfallet del- ägarna, där de alla äro ense, fastställa ett lägre eller ett högre värde än det, som med tillämpning av nyssnämnda regel borde åsättas. Kunna delägarna icke enas, ankommer värderingsfrågan liksom övriga skiftesspörsmål på ve- derbörande skiftesman, därvid möjlighet föreligger för missnöjd delägare att genom klandertalan draga frågan under domstols prövning.

Med den föreslagna legala värderingsregeln är icke avsett, att värdesätt- ningen skall ske med utgångspunkt från att jordbruksdriften kommer att läm- nas oförändrad. Har den föregående ägaren av oförstånd eller annan or- sak —— skött jordbruket på ett sätt, som icke svarar mot tidens krav, lärer detta sålunda icke få medföra, att priset sättes lägre än vad eljest skulle varit fallet. Tydligt är vidare, att där förhållandena medgiva nyodlingar eller för- bättringar av sådan omfattning och beskaffenhet, att även en försiktig köpare normalt måste räkna därmed, detta bör lända till en ökning av gårdens upp- skattningsvärde. Även andra faktorer än den rena avkastningsförmågan tor- de emellertid böra beaktas. Det torde sålunda vara ofrånkomligt, att man tager hänsyn såväl till gårdens belägenhet med därav följande mer eller mind.- re goda avsättningsförhållanden som till andra likartade faktorer. Vidare må nämnas, att där det med hänsyn till gårdens läge och förhållandena i övrigt måste te sig naturligt att omlägga driften från spannmålsproduktion till ani- malisk produktion eller vice versa och denna omläggning kommer att med- föra en ökning av gårdens nettoavkastning, även en sådan omständighet torde böra beaktas vid prissättningen.

Har gården redan förut i viss utsträckning nyttjats för annat ändamål än jordbruk, exempelvis för drivande av kvarnrörelse eller annan dylik verk- samhet, torde även detta förhållande böra beaktas. De i förslaget använda ordalagen torde härvidlag medgiva, att hänsyn tages till varje sådan i sam- manhang med jordbruket bedriven verksamhet, som avser att med utnyttjan- de av gårdens alster eller naturtillgångar utvinna en biförtjänst.

Vid värderingen lärer man däremot böra bortse från alla faktorer av mera spekulativ art. Man torde t. ex. icke böra taga hänsyn till att gården 1— till följd av sitt läge intill ett i tillväxt varande samhälle — måhända framdeles kan ut- nyttjas till tomtförsäljningar och dylikt. Gårdens eventuella tomt— och indu- strivärde torde man sålunda regelmässigt böra bortse från. Det må i anslut- ning härtill nämnas att, om gårdsarvingen i en framtid skulle utnyttja gården för antytt ändamål, medarvingarnas intressen likväl äro skyddade genom den i 16 & upptagna bestämmelsen om rätt för medarvingarna till andel i den vid överlåtelsen uppkomna vinsten.

En värdering av gården efter ovan angivna grunder synes icke behöva er- bjuda alltför stora praktiska svårigheter och torde ej heller vara särskilt ägnad att framkalla slitningar mellan bodelägarna. Det kan antagas, att i praktiken värderingen mestadels kommer att utföras så, att man utgår från gårdens taxerade jordbruks- och skogsvärden och därefter vidtager de juste- ringar uppåt eller nedåt —— som med hänsyn till omständigheterna kunna anses påkallade. Till grund för beräkningen torde få läggas vissa genom- snittliga priser å förnödenheter och produkter; en rent tillfällig prisstegring å jordbruksalster bör nämligen icke få medföra en förhöjning av utlösnings- summan.

Med förslaget avses icke, att utlösningsvärdet skall bliva normerande i and- ra avseenden än just i fråga om tillgångarnas fördelning mellan delägarna. Vidvden beräkning av boets behållning, som skall ligga till grund för arvsskat-

ten, skall sålunda gården alltjämt värderas efter nu gällande principer; det har icke synts påkallat att i förevarande sammanhang föreslå några ändrin- gar i skattelagstiftningen. Den inkongruens, som kan sägas uppstå där- igenom, att gården i arvsskattehänseende värderas till ett belopp men vid arv- skiftet till ett annat, är för övrigt icke av annan natur än den som redan enligt gällande lag kan bestå; intet hindrar nämligen att arvingarna överens- komma att, ehuru gården vid arvsskattens beräknande upptagits till taxerings- värdet, den vid arvskiftet skall gå i avräkning dem emellan efter ett lägre, av dem såsom riktigare ansett värde.

14 %.

I förevarande paragraf upptages en av förslagets huvudpunkter, nämligen stadgandet om gårdsarvinges rätt till skiftesfördel.

Det torde vara påtagligt, att förslagets syftemål — förebyggandet av över- driven skuldsättning isamband med jordbruksfastigheters övergång å ny ge- neration —— icke kan anses förverkligat enbart genom den förut avhandlade värderingsregeln. Ett ytterligare ingrepp måste anses erforderligt, därest icke lagstiftningen skall komma att sakna nödig effektivitet. Enligt förslaget be- rättigas nu gårdsarvingen att, innan arvslotterna beräknas, bliva tillgodoförd en tiondel av gårdens värde såsom skiftesfördel. Såsom redan i den allmän- na motiveringen antytts, konstrueras denna fördel rättstekniskt sett icke så- som en utökning av gårdsarvingens arvslott utan såsom något från lottlägg- ningen fristående. Den lika arvsrätten, sådan denna utformats i arvslagen, lämnas orubbad, och ifrågavarande förmån erhåller karaktären av en fördel av bo oskifto, reglerad av bestämmelser i arvskifteslagen. Väl låter det sig icke förneka, att stadgandet om skiftesfördel i realiteten utgör ett avsteg från den lika arvsrätten. Att denna omständighet skulle innebära något hinder mot att den nya anordningen genomföres medelst ändringar huvudsakligen i arvskiftesreglerna, hava emellertid utredningsmännen icke kunnat finna.

Skiftesfördelen skall alltså enligt förslaget tilläggas gårdsarvingen före den egentliga arvsfördelningen. Den skall utgå som en kvotdel av gårdens värde, varmed menas dess enligt bestämmelserna i 13 % fastställda utlösningsvärde. Fördelen skall utgå å gårdens bruttovårde, alltså utan hänsyn till den gäld, av vilken gården må vara graverad. Ett exempel må ytterligare förtydliga detta. Är gårdens uppskattningsvärde fastställt till 50000 kronor men graveras gården av inteckningar till ett belopp av 30 000 kronor, skall fördelen likväl beräknas till en tiondel av 50 000 kronor, d. v. s. till 5 000 kronor. Detta be- lopp skall tillgodoföras gårdsarvingen, varefter den återstående behållningen i boet i det valda exemplet 15.000 kronor, om ej andra tillgångar finnas — i vanlig ordning skall fördelas mellan bodelägarna.

Beträffande regeln, att fördelen skall tillgodoföras gårdsarvingen, innan arvslotterna beräknas, torde innebörden därav böra något utförligare belysas. Antages att i det ovannämnda exemplet arvingarna utgöras av gårdsarvingen och ytterligare två barn, blir vartdera barnets arvslott 5 000 kronor. Gårds- arvingen gottskrives sålunda sammanlagt 10 000 kronor, och vartdera av de

andra barnen 5.000 kronor. Gården skall nu utläggas å gårdsarvingens lott. därvid han påföres dess värde 50 000 kronor men samtidigt gottskrives för övertagande av betalningsansvaret för inteckningarna 30000 kronor; resul- tatet härav blir att han påföres netto 20000 kronor. Då han såsom fördel och arvslott icke gottskrivits mer än tillhopa 10 000 kronor, blir följden den, att han för det honom därutöver påförda beloppet kommer att häfta i skuld till boet. Detta innebär med andra ord att till motsvarande belopp en brist har uppstått i de båda övriga arvingarnas lotter. Denna brist är gårdsarving- en enligt bestämmelserna i 10 å skyldig att fylla. Slutresultatet blir sålun- da, att gårdsarvingen bekommer gården med dess nettovärde av 20 000 kro- nor, mot det att han betalar sina båda medarvingar tillhopa 10 000 kronor. Skulle gårdsarvingen icke kunna prestera den likvid, som erfordras för med- arvingarnas utlösning, förfaller hans rätt. I 10 & stadgas nämligen uttryck- ligen, att gårdsarvingen äger företrädesrätt till gården endast mot skyldighet att gottgöra övriga delägare för det, som i följd därav kan brista i vad de vid skiftet skola erhålla. Skulle det vid skiftet visa sig att denna förutsätt- ning brister, får boet följaktligen, där icke en annan arvinge anmäler sig som gårdsarvinge, skiftas enligt de allmänna skiftesreglerna.

I detta sammanhang må beröras frågan, om icke den föreslagna anordning— en bör kompletteras med föreskrifter om statlig låneverksamhet, syftande till att bereda fördelaktiga lån åt gårdsarvingar i och för utlösning av deras med- arvingar. Helt visst skulle organiserandet av en dylik låneverksamhet inne- bära ett mycket starkt stöd åt gårdsarvinge-institutionen, och önskvärt vore förty att tanken kunde realiseras. Emellertid är det å andra sidan obestrid- ligt, att en dylik låneverksamhet, om den såsom troligt är skulle tagas i an- språk i större utsträckning, komme att ställa ganska betydande ekonomiska krav på det allmänna. Med hänsyn härtill och med tanke på den omfattning, i vilken staten redan är engagerad för låne- och hjälpverksamhet åt jordbru- ket och dess utövare, hava utredningsmännen avstått från att framlägga för- slag till dylik hjälpverksamhet till förmån för gårdsarvingarna. Utrednings- männen hava härvid även beaktat att, därest den i annat sammanhang ifråga- satta lagstiftningen om skuldreglering för jordbrukare skulle genomföras, stats- verket såsom följd därav skulle få vidkännas mycket betydande ekonomiska uppoffringar.

Även om anskaffandet av de för medarvingarnas utlösning erforderliga medlen sålunda må vara gårdsarvingens ensak, kan det emellertid ifrågasät- tas, om icke betalningsordningen _— till beredande av vissa lättnader åt gårds- arvingen borde i lag regleras. Härvid må erinras om den i 1926 års åbo- rättslag stadgade rätten för bodelägare, som övertager åborätt, att gälda den övriga delägare tillkommande lösesumman genom att årligen erlägga en åt- tondel därav jämte ränta. Härvid är dock att märka, att särskilda förmåneri övrigt icke äro förknippade med övertagandet av åborätten. Med avseende å gårdsarvingens ställning föreligga däremot vissa olikheter. Gårdsarvingen åtnjuter nämligen enligt förslaget vissa fördelar, vilka med nödvändighet leda till motsvarande minskning av medarvingarnas lotter. Och att därutöver stad-

ga laglig skyldighet för medarvingarna att åtnöjas med successiva avbetal- ningar, skulle tvivelsutan kunna betraktas som ett över hövan starkt miss- gynnande av dessa rättsägare. Få dessa icke ut mer än en reducerad andel i boet, synes denna andel rimligen böra utbetalas i ett sammanhang och icke genom ett antal avbetalningar, utdragna över en längre tidsperiod. Förslaget innehåller därför icke några bestämmelser angående den ordning, i vilken utlösningssumman skall betalas. Bodelägarna hava att därom träffa överens- kommelse; där meddelägarna icke godtaga en betalning i olika poster, lärer gårdsarvingen bliva nödsakad att omedelbart prestera de för utlösningen erforderliga medlen.

Uppenbart är, att den i förslaget upptagna regeln, att skiftesfördelen skall tillgodoföras gårdsarvingen innan arvslotterna beräknas, kan leda till — icke blott att de övriga arvingarnas arvslotter minskas, vilket ju ligger i sakens natur —— utan även att medarvingarna helt eller delvis gå miste om sina lag- lotter. Det må här förutskickas, att förslaget, såsom i annat sammanhang närmare skall utvecklas, är så konstruerat, att laglottsbegreppet icke i och för sig skall undergå någon förändring: arvingens laglott skall sålunda utgöra hälften av den arvslott, som skulle hava tillkommit honom, om skiftesfördel icke förekommit. I det förut andragna exemplet, där fastig- hetens värde uppgick till 50000 kronor, den intecknade gälden till 30000 kronor och arvingarna utgjordes av gårdsarvingen jämte ytterligare två barn, blir alltså varje barns laglott hälften av 20 000/3, d. v. 5.3 333 kronor 33 öre. Då enligt de föreslagna skiftesreglerna gårdsarvingens sammanlagda andel utgör 10 000 kronor och arvslotten för vartdera av de båda andra har» nen 5 000 kronor, hava dessa sistnämnda sålunda till fullo utfått sina lag- lotter. Antages däremot i stället, att gården var intecknad till 41 000 kronor och att nettobehållningen i boet alltså utgjorde endast 9000 kronor, blir vartdera barnets laglott hälften av 9 000/3 eller 1 500 kronor. Vid arvskiftet skall fördel först utgå med 5 000 kronor, varefter återstående 4 000 kronor skola fördelas såsom barnens arvslotter; då varje barn därvid får endast 1 333 kronor 33 öre, länder gårdsarvingens skiftesfördel alltså till inskränkning i de övriga barnens laglotter. Om gården åter hade varit intecknad till 45000 kronor, hade hela nettobehållningen tagits i anspråk av skiftesfördelen och av laglotterna hade intet utgått.

Ett exempel sådant som det sist anförda väcker måhända den tanken, om icke skiftesfördelen, för undvikande av sådana resultat, borde beräknas efter går-dens nettovärde eller sålunda värdet med avdrag av gården belastande gäld. En dylik beräkningsmetod skulle ju förhindra att hela behållningen konsumerades av skiftesfördelen. Emellertid resa sig tungt vägande invänd- ningar mot en sådan metod. Om fördelen skulle utgå efter nettovärde't, skulle just i de fall, då behållna värdet vore ringa och gårdsarvingen alltså mest vo- re i behov av hjälp, fördelen bliva som lägst. Vidare skulle fördelens storlek bliva beroende av den tillfälliga omständigheten, huruvida viss gäld vore in- tecknad i fastigheten eller åvilade den förutvarande ägaren personligen. Det är sålunda tvivelsutan riktigare att låta skiftesfördelen utgå som en kvotdel

av gårdens bruttovärde. Att fördelen därvid stundom kan inkräkta på annan arvinges laglott är en konsekvens som torde få tagas.

I detta sammanhang torde få erinras om att laglotten redan enligt gällande rätt kan få vika för annan arvinges anspråk. Sålunda äger enligt 8 kap. 1 & arvslagen ett arvlåtarens barn, vars uppfostran ej är avslutad, att innan arv eller testamente må tagas, ur kvarlåtenskapen bekomma bidrag till sitt un- derhåll, om det ej av sitt arv eller annorledes kan njuta uppehälle och ut- bildning. Annan arvinges laglott är sålunda till ingen del skyddad mot ett dylikt legalt underhållskrav. Vidare må erinras om att enligt 1 kap. 5 & bout- redningslagen efterlevande make och oförsörjda barn eller adoptivbarn städse äga njuta nödigt underhåll ur boet under tre månader från dödsfallet; även denna bestämmelse kan medföra att en arvinges laglottsanspråk får vika för annan arvinges underhållskrav. Den föreslagna anordningen med prioritets- rätt för skiftesfördelen framför laglotten borde sålunda icke uppfattas såsom en nyhet av mera säregen beskaffenhet; innebörden därav är endast att ytter— ligare ett speciellt anspråk —— nämligen gårdsarvingens krav på vissa för- måner vid övertagandet av fädernegården befunnits vara av den vikt och betydelse att annan arvinges laglottsanspråk bör vika därför.

Beträffande det speciella fall, att bland bodelägarna förekommer en univer- sell testamentstagare, lärer fråga kunna uppkomma, huruvida skiftesfördelen skall i lika mån minska samtliga lotter eller om sedan fördelen tillgodo- räknats gårdsarvingen — testamentstagaren skall få fullt och fördelen sålun- da gå ut enbart över arvingarnas lotter. Svaret på denna fråga torde bliva beroende på testamentets innehåll i det särskilda fallet. Har arvlåtaren ge- nom testamentet förordnat, att viss person skall erhålla en fjärdedel av hans kvarlåtenskap, torde anledning icke förefinnas att inskränka testamentstaga- rens lott allenast på den grund, att en av arvingarna skall tillgodonjuta skif— tesfördel. Har testamentet äter den lydelsen, att viss person förklarats skola njuta lika lott i boet som arvlåtarens barn, torde skiftesfördelen höra i lika mån drabba barnens och testamentstagarens lotter. Det blir sålunda en tolk— ningsfråga från fall till fall att avgöra, vilkendera fördelningsgrunden som får antagas bäst överensstämma med testators vilja.

Beträffande frågan om den lämpligaste avpassningen av skiftesfördelens storlek kunna naturligen meningarna vara delade. Enligt förslaget skall skiftesfördelen utgå med en tiondel av gårdens värde. Utredningsmännen ha- va kommit till den uppfattningen att skiftesfördelen, om den skall få någon nämnvärd betydelse, icke rätt gärna kan bestämmas till en mindre kvotdel än vad sålunda föreslagits. Snarare kunde det ifrågasättas, om icke fördelen borde höjas, exempelvis till en femtedel av gårdens värde. Emellertid har det synts utredningsmännen önskligt, att vid införandet av ifrågavarande nyhet i lagstiftningen iakttages särskild varsamhet, så att icke reglerna leda till resul- tat, som måhända skulle alltför mycket strida mot hittillsvarande rättsuppfatt- ning. Det torde i detta sammanhang få erinras, att något hinder självfallet ej föreligger för att genom testamente utvidga den lagstadgade skiftesfördelen.

Arvlåtaren har sålunda full frihet att intill gränsen för medarvingarnas lag- lotter förordna om den skiftesfördel, som han må anse lämplig och erforder- lig för att nöjaktigt säkra gårdsarvingens ställning.

En särskild fråga är, om skiftesfördel bör tillerkännas gårdsarvingen också i det fall att, sedan skulderna blivit guldna, boets tillgångar utöver gården äro så stora att gården i dess helhet — även utan skiftesfördel — kan utläg- gas å gårdsarvingens arvslott, samtidigt som de övriga delägarna för sina lotter kunna helt förnöjas av annan boets egendom. Att-i ett dylikt fall nå— gon svårighet för medarvingarnas utlösning ur gården icke föreligger, synes emellertid icke helt undanrycka grunden för den föreslagna regeln om skif- tesfördel. Ett konsekvent fasthållande vid nämnda regel torde desto mindre väcka betänkligheter, som i antydda fall någon mera framträdande olikhet i arvsfördelningen ej synes kunna uppkomma. Att regeln om skiftesfördel upptages i obeskuret skick torde jämväl kunna motiveras ur synpunkten av följdriktighet och praktisk förenkling.

Där kvarlåtenskapen omfattar flera gårdar, vilka brukas var för sig, äga, såsom redan anförts, de närmast berättigad-e arvingarna såsom gårdsarvingar övertaga var sin gård. Skiftesfördelen skall därvid beräknas för en var av gårdsarvingarna efter värdet å den av honom övertagna gården. Emellertid kan det tänkas, att boets nettobehållning är så ringa, att den icke ens för- slår till de olika skiftesfördelarna, långt mindre till övriga arvingars laglotter. ] ett dylikt fall lärer fråga kunna uppkomma, om den till gårdsarvinge i för- sta hand berättigade arvingen skall erhålla full skiftesfördel innan de övri- ga gårdsarvingarna äga njuta del av behållningen eller om en proportionell nedsättning av de olika skiftesfördelarna bör ske. Då den senare stånd- punkten synts böra förordas, har .i förslaget icke stadgats någon företrädes- rätt i nu nämnda hänseende för den gårdsarvinge, som intager första platsen i turordningen.

Huru regeln om skiftesfördel skulle komma att verka på arvsfördelningen i olika fall, belyses närmare i nedan införda tabeller. Den ena tabellen avser det fall, att arvingarna endast äro två, den andra tabellen visar huru under eljest lika förutsättningar fördelningen gestaltar sig, då arvingarnas antal uppgår till fem. Fördelningen har i båda fallen skett med utgångspunkt från att arvingarna äro, frånsett skiftesfördelen, berättigade till lika lott i boet. Enligt båda tabellerna förutsättes, att gården är värderad till 10 000 kronor; fördelen kommer alltså alltid att utgöra 1 000 kronor. Med tabellerna avses särskilt att visa, huru skiftesfördelens relativa betydelse växlar, allt eftersom gårdens gäldbelastning och omfattningen av boets lösa tillgångar variera. Ur tabellerna kan man indirekt sluta sig till storleken av den kontanta utlös- ningssumma, som gårdsarvingen har att utgiva.1

Av tabellerna framgår, att relationen mellan gårdsarvingens andel i boet

1 Denna summa bliver lika med skillnaden mellan kolumnerna 7 (resp. 9) och 4; detta givet— vis under' förutsättning att gårdsarvingen icke övertager även den i kol. 4 avsedda övriga egen— domen. Övertager gårdsarvingen även dylik egendom, växer den kontanta utlösningssumman i motsvarande grad.

F a s t i g h e t e n s edSriörååis Boets Gårdsarvingens Medarvingens Dnetto— behåll- fördel + arvs- uppskatta— gäldbelast- netto— .. ninU lott ( de värde ning värde varde ” arvslott laglott kol. 1 | kol. 2 | kol. 3 kol. 4 kol. 5 kol. 6 | kol. 7 | kol. s 10 000 0 10 000 5 000 15 000 1 000 + 7 000 7 000 3 750

10 000 5 000 5 000 5 000 10 000 1 000 + 4 500 4 500 2 500 10 000 8 000 2 000 5 000 7 000 1 000 + 3 000 3 000 1 750

10 000 10 000 0 5 000 5 000 1 000 + 2 000 2 000 1 250 10 000 0 10 000 2 000 12 000 1 000 + 5 500 5 500 3 000 10 000 5 000 5 000 2 000 7 000 1 000 + 3 000 3 000 1 750 10 000 8 000 2 000 2 000 4 000 1 000 + 1 500 1 500 1 000 10 000 10 000 0 2 000 2 000 1 000 + 500 500 500 10 000 0 10 000 0 10 000 1 000 + 4 500 4 500 2 500 10 000 5 000 5 000 0 5 000 1 000 + 2 000 2 000 1 250 10 000 8 000 2 000 0 2 000 1 000 + 500 500 500 10 000 0 10 000 —2 000 8 000 1 000 + 3 500 3 500 2 000 10 000 5 000 5 000 —2 000 3 000 1 000 + 1 000 1 000 750

Il. Kvarlåtenskapens fördelning mellan fem arvingar.

F a s t i g h e t e n s Annan arvinges

Övrig B oets Gårds— Summa egendoms behåll- arvingens _— för övriga

uppskat— gäldbe- netto- netto- ning fördel + arvs— arvingars

152131; lastning vär de varde lott arvslott laglott arvslotter

kol. 1 | kol. 2 kol. 3 kol. 4 kol. 5 kol. 6 kol. 7 kol. 8 kol. 9

10 000 0 10 000 5 000 15 000 1 000 + 2 800 2 800 1 500 11 200 10 000 5 000 5 000 5 000 10 000 1 000+ 1 800 1 800 1 000 7 200 10 000 8 000 2 000 5 000 7 000 1 000 + 1 200 1 200 700 4 800 10 000 10 000 0 5 000 5 000 1 000 + 800 800 500 3 200 10 000 0 10 000 2 000 12 000 1 000 + 2 200 2 200 1 200 8 800 10 000 5 000 5 000 2 000 7 000 1 000 + 1 200 1 200 700 4 800 10 000 8 000 2 000 2 000 4 000 1 000 + 600 600 400 2 400 10 000 10 000 0 2 000 2 000 1 000 + 200 200 200 800 10 000 0 10 000 0 10 000 1 000 +1 800 1 800 1 000 7 200 10 000 5 000 5 000 0 5 000 1 000 + 800 800 500 3 200 10000 8 000 2 000 0 2 000 1 000 + 200 200 200 800 10 000 0 10 000 -—-2 000 8 000 1 000 + 1 400 1 400 800 5 600 10 000 5 000 5 000 — 2 000 3 000 1 000 + 400 400 300 1 600

och annan arv—inges arvslott växlar från fall till fall. Olikheten växer sålunda med arvingarnas eller, där arvingar i flera led finnas, med arvsgrenarnas an- tal. Ju flera arvingarna äro, desto större betydelse får skiftesfördelen. Vida- re påverkas skiftesfördelen av relationen mellan gårdens uppskattade värde och behållningen i boet. Att skiftesfördelen på angivet sätt kommer att utgå med en från fall till fall växlande andel av boets behållning torde kunna räk- nas systemet till förtjänst. Gårdsarvingens skiftesfördel blir, procentuellt sett, störst just i de fall, där hjälpbehovet är störst, ett förhållande som står i god överensstämmelse med reformens huvudsyfte.

Gårdsarvingens anspråk på skiftesfördel kan under omständigheter kol- lidera med annan arvinges anspråk på underhållsbidrag ur kvarlåten— skapen. Enligt 8 kap. 1 % lagen om arv äger nämligen barn till arv- låtaren, där barnets uppfostran icke är avslutad och barnet icke av sitt arv eller annorledes kan njuta uppehälle och utbildning efter vad med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt, ur kvarlåtenskapen, innan arv eller testamente må tagas, bekomma bidrag till underhållet med ett belopp en gång för alla, dock ej för tiden efter det barnet fyllt tjuguett år. Motsva- rande rätt tillkommer enligt 8 kap. 9 & arvslagen sådant arvlåtarens barn utom äktenskapet, som har arvsrätt efter honom, ävensom arvlåtarens adop- tivbarn. Vidare skall, enligt 11 åi lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap, när fadern dör och barnet icke har arvsrätt efter honom, det be- lopp som erfordras till fullgörande för framtiden av hans underhållsskyldig- _het utgå av behållningen i boet före arvs- och testamentslotter; dock att har- net icke därigenom må erhålla större del av behållningen än det skulle hava bekommit om det varit av äktenskaplig börd. Framhållas må emellertid, att de kollisionsfall, varom nu är fråga, icke torde hava nämnvärd praktisk betydelse. I de fall, där spörsmålet kan tänkas uppkomma, d. v. 5. när be- hållningen i boet är så ringa, att icke ens de privilegierade anspråken kunna utgå jämte varandra, torde nämligen merendels — just med hänsyn till boets svaga ställning —— ingen av arvingarna vilja inträda som gårdsarvinge.

Om frågan någon gång skulle uppkomma, lärer emellertid skiftesförde- len få vika för sådant underhållsbidrag, varom ovan sägs. Tvivelsutan skulle det framstå såsom mot billigheten stridande, om gårdsarvingen ägde taga skiftesfördel, oaktat den återstående kvarlåtenskapen icke försloge till bestridande av kostnaderna för uppfostran av arvlåtarens minderåriga barn. Visserligen är gårdsarvingens hjälpbehov i och för sig lika stort som eljest, men denna hjälp bör icke vinnas på bekostnad av den uppfostran och utbild- ning av de yngre syskonen, vartill arvlåtarens tillgångar skull-e hava i första hand använts, om arvlåtaren varit i livet. —— Emellertid har det icke synts utredningsmännen erforderligt att i lagtexten intaga en särskild bestämmelse för nu avsedda fall. Den underhållsberättigades ställning torde framgå av 8 kap. 1 & arvslagen. *

Det skulle -i detta sammanhang kunna ifrågasättas, huruvida icke för de fall, då underhållsbidrag utgår till barn vars uppfostran icke är avslutad.

någon bestämmelse borde meddelas i syfte att jämnare fördela den belast- ning, som underhållsrätten medför för gårdsarvingen och de övriga arvingar- na. Därest ingen särskild bestämmelse härutinnan träffas, kommer under- hållsbidraget att procentuellt hårdare träffa medarvingarnas lotter, vilket kunde synas orättvist, icke minst i betraktande därav att arvlåtaren, därest han levat, skulle hava försörjt den minderårige genom sina inkomster från jordbruket och det vid sådant förhållande närmast synes ankomma på gårds- arvingen att draga försorg om den minderårige. För att ytterligare klarlägga innebörden av det sagda må följande exempel andragas. ,

Behållningen i boet antages uppgå till 35000 kronor, därav en fastighet värderad till 50 000 kronor och intecknad för 25 000 kronor. Arvingarna äro sex barn, därav ett är gårdsarvinge. Skiftesfördel skall utgå med 5 000 kro- nor. Gårdsarvingen erhåller, om underhållsbidrag icke skall utgå, tillhopa 10 000 kronor och de andra fem arvingarna 5 000 kronor var. Antager man däremot, att en av medarvingarna är minderånig och behöver ett så stort un— derhållsbidrag att detta tillsammans med hans arvslott uppgår till 15 000 kro- nor, kommer fördelningen att verkställas på följande sätt. Det minderåriga barnet erhåller underhållsbidrag å 12 000 kronor och arvslott ä 3 000 kronor (tillhopa 15 000 kronor), gårdsarvingen erhåller skiftesfördel ä 5 000 kronor och arvslott å 3 000 kronor (tillhopa 8 000 kronor) samt de fyra återstående barnen en arvslott ä 3 000 kronor var (tillhopa 12 000 kronor).

Vid en granskning av det anförda exemplet befinnes att den minskning, som de olika arvingarnas andelar fått vidkännas till följd av underhållsbidra- get, utgör för gårdsarvingen en minskning från 10 000 till 8 000 kronor samt för en var av de övriga arvingarna från 5 000 till 3 000 kronor. Därest denna minskning angives procentuellt, erhåller man för gårdsarvingens vidkom— mande en minskning av allenast 20 procent, men för de övriga arvingarna en minskning av icke mindre än 40 procent. Gårdsarvingens lott har således belastats endast hälften så hårt som medarvingarnas.

Huruvida ett sådant resultat är tillfredsställande torde kunna vara föremål för delade meningar. Emellertid synes det obestridligt, att just den omstän- digheten att underhållsbidrag skall. utgå gör gårdsarvingens behov av hjälp så mycket större, enär ju underhållsbidraget även minskar arvslotten för gårdsarvingen. Ur de synpunkter, som förslaget företräder, lärer det därför knappast vara befogat att göra någon åtskillnad mellan en belastning, som utgöres av underhållsskyldighet av berörda slag, och en belastning av gäld i vanlig mening. I ena som andra fallet lärer den konsekvensen få tagas, att en ökad belastning betyder en ökad disproportion mellan gårdsarvingens och övriga delägares arvsanspråk.

Under utredningen har övervägts, i vad mån gårdsarvinge bör få tillgodo- räkna sig skiftesfördel i sådant fall, då någon medarvinge, utan att vara min- derårig, dock är ur stånd att själv försörja sig.

En bröstarvinge, som i följd av sjukdom eller annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja sig och behöver arvet till skäligt underhåll eller till

fullgörande av underhållsplikt, åtnjuter enligt gällande lag viss företrädes— rätt framför övriga arvingar. Enligt 8 kap. 1 5 lagen om arv gäller nämligen, att underhållsbidrag till barn, vars uppfostran icke är avslutad, icke får län-

da till minskning av den arvslott, som tillkommer sådan arvinge som nu nämnts.

Det har tidigare icke saknats röster1 för att i arvshänseende helt jämställa vuxen, men på grund av sjukdom arbetsoförmögen arvinge med minder- årigt barn, vars uppfostran icke är avslutad. Man har menat, att i ena som i andra fallet sådan arvinges behov borde tillgodoses, innan annan arvinge eller testamentstagare finge göra någon rätt gällande. Lagberedningen av- styrkte emellertid i sitt år 1925 avgivna förslag till lag om arv, att den till arbete oförmögne skulle erhålla dylik företrädesrätt till kvarlåtenskap. Be- redningen2 anförde härom bland annat:

En rätt för vuxet barn, som på grund av sjukdom eller annan dylik orsak vore ur stånd att försörja sig, att framför övriga bröstarvingar ur kvarlåtenskapen utbe— komma för sitt underhåll erforderliga medel, skulle medföra, att i en mängd fall, då i en syskonkrets ett av syskonen vore behäftat med sinnessjukdom, svårare for- mer av tuberkulos, blindhet, dövstumhet o. d., övriga syskon skulle uteslutas från arv. I flertalet av dessa fall skulle därigenom en avsevärd förbättring av den sjukes levnadsförhållanden ej vinnas utan allenast en överflyttning ske från det allmänna på familjen av kostnaderna för vården av den sjuke såtillvida, att först sedan hela kvarlåtenskapen efter föräldrarna tagits i anspråk, det allmännas förpliktelse att bekosta den sjukes vård skulle inträda. Främsti fråga om de sinnessjuka skulle en sådan överflyttning av kostnaderna på syskonen bliva av utomordentligt ingripande betydelse och i många fall framstå såsom mot dem synnerligen obillig. Inom den jordbrukande befolkningen skulle ofta den arvfallna fastighetens försäljning bliva en följd. En realisation av dödsboets tillgångar och de influtna medlens inbetalan- de till vederbörande sinnessjukanstalt skulle för den sinnessjuke i allmänhet vara utan betydelse. På sin höjd skulle understundom uppflyttning i en högre vårdklass möjliggöras. Men kostnaderna för en sådan samhällsuppgift som sinnessjukvården skulle komma att i väsentlig omfattning överflyttas från samhället till den enskilde utan hänsyn till dennes ekonomiska bärkraft, vilket knappast skulle stå i överens— stämmelse med vår tids rättsuppfattning. Med hänsyn till det anförda hade bered- ningen ansett en i lag grundad rätt till underhållsbidrag ej böra tillkomma barn, som på grund av sinnessjukdom, lyte eller annan sådan orsak ej kunde försörja sig. Att rätt till underhållsbidrag ej skulle tillkomma sådant barn men väl barn, vars uppfostran ej vore avslutad, syntes beredningen också såtillvida hava stöd i den allmänna åskådningen, som skyldigheten för föräldrar att tillse, att de barn, de födde till världen, finge uppfostran, i långt högre grad framstode såsom en naturlig i föräldraskapet grundad förpliktelse än skyldigheten att, när ett vuxet barn på grund av sjukdom komme inöd, sörja för detta.

Även om sådana sjuka arvingar, varom nu är fråga, sålunda icke ansågos böra tillerkännas någon legal rätt till underhållsbidrag, förutsatte lagbered- ningen emellertid, att de minderårigas företrädesrätt till underhållsbidrag icke finge träda de sjuka barnens arvsrätt för nära. Denna lagberedning- ens mening vann bifall, och de av beredningen föreslagna bestämmelserna inflöto i arvslagen.

1 Jfr lagutskottets utlåtande nr 34 vid 1904 års riksdag. ' Se lagberedningens förslag till lag om arv m. m. sid. 348 0. f.

Att i förevarande sammanhang giva en regel, liknande den som finnes stadgad i avseende å kollision mellan underhållsbidrag och arbetsoförmögen bröstarvinges anspråk och sålunda innebärande, att skiftesfördelen ej finge lända till minskning av dylik arvinges arvslott, synes icke böra ifrågasättas. En sådan regel skulle nämligen få till följd, att den sjukes anspråk till stor del komme att gå ut över annan arvinge än gårdsarvingen, en anordning som vore desto mera orättvis, som nämnde arvinge redan genom skiftesför- delen finge vidkännas minskning i sin arvslott. Därest en särskild reglering anses erforderlig med hänsyn till arbetsoförmögen arvinge, lärer det få till- ses, att dennes anspråk huvudsakligen kommer att drabba gårdsarvingen. Emellertid har det icke synts utredningsmännen föreligga något avgörande skäl att företaga en dylik reglering, som i viss utsträckning skulle minska effekten av den föreslagna skiftesfördelen och i den praktiska tillämpningen kunna medföra svårigheter. Då förevarande spörsmål praktiskt sett gäller, huruvida det allmänna, på gårdsarvingens bekostnad, skall till någon del gottgöras sjukvårds- och underhållskostnad för person, som icke enligt van- liga regler är berättigad till underhåll av gårdsarvingen, synes en lösning av frågan till gårdsarvingens förmån låta sig väl försvara.

I anslutning till bestämmelserna i denna paragraf torde vidare få beröras frågan, i vad mån vederbörande domstol har att vid beräknandet av arvs- skatt taga hänsyn till gårdsarvinges skiftesfördel. Skall sålunda domstolen vid inregistrering av bouppteckning, däri jordbruksegendom upptages bland tillgångarna, utgå ifrån att gården skall tillfalla en av arvingarna under till- godonjutande av skiftesfördel? Om så finge anses vara fallet, torde detta, då arvsskatten utgår efter en med arvslottens storlek stigande skala, regelmäs- sigt leda till att den sammanlagda skatten blir högre än vid lika arvsfördel- ning. Härvid må erinras, att enligt 11 å i förordningen den 19 november 1914 om arvsskatt och skatt för gåva såsom arvinges eller testamentstagares andel av behållningen i dödsbo efter svensk medborgare i fall, då boupp- teckning efter honom skall ingivas till svensk domstol, skall anses vad å sådan andel finnes böra belöpa enligt lag, fideikommissbrev och så- dant den avlidnes testamente, som är intaget i bouppteckningen eller i hu- vudskrift eller bestyrkt avskrift fogats vid densamma eller ock före boupp- teckningens inregistrering bevakats vid domstol; därvid dock, om arvskifte jämlikt 16 & samma förordning lägges till grund för arvsskattens bestäm- mande, den i arvskiftet gjorda fördelningen länder till efterrättelse. Vidare stadgas i sistnämnda lagrum, att där vid bouppteckningen är fogat i behörig ordning upprättat arvskifte i huvudskrift eller bestyrkt avskrift, vilket med angivande av storleken utav den andel av behållningen, som tillkommer varje arvinge eller testamentstagare, upptager och fördelar den avlidnes samtliga tillgångar, arvskiftet i ifrågavarande delar skall läggas till grund för beräk- ningen av arvsskatten, såvitt icke behållningen enligt arvskiftet upptagits till lägre värde än det, vartill densamma uppgår enligt de i arvsskatteförordnin- gen angivna beräkningsgrunderna. Dessa beräkningsgrunder stadga beträf—

fande fast egendom bland annat, att värdet icke må upptagas lägre än näst föregående års taxeringsvärde eller — för vissa angivna fall där Konungens befallningshavande äger åsätta egendomen särskilt värde — det sålunda åsatta värdet.

De grunder, som sålunda fastslagits för arvsskattens bestämmande, torde med avseende å sådana dödsbon, där jordbruksegendom ingår i kvarlåten- skapen, medföra att, även om arvskifte i vederbörlig ordning förrättats och fogats vid bouppteckningen, arvskiftet likväl icke alltid kan läggas till grund för bestämmande av den boet åvilande arvsskatten. Vid arvskiftet skall nämligen, såsom tidigare utvecklats, gården upptagas till visst lägre vär- de och detta kan i sin tur medföra, att behållningen enligt arvskiftet kommer att understiga det värde, vartill behållningen uppgår vid en värdering enligt arvsskatteförordningens grunder. Arvskiftet kan därför icke läggas till grund för bestämmandet av arvsskatten, utan denna får beräknas enligt bouppteck— ningen och utan hänsyn till gårdsarvingens privilegier. — I de fall åter, där arvskifte icke bifogats bouppteckningen, torde det från början vara uteslutet, att domstolen vid bestämmandet av arvsskatten skulle utgå från att viss ar- vinge komme att såsom gårdsarvinge njuta skiftesfördel. Det är nämligen först vid arvskiftet som arvingarna definitivt bestämma, om gården skall till- läggas en av dem såsom gårdsarvinge eller om den skall säljas eller delas; att antecipera ett arvskifte enligt gårdsarvingelagstiftningens bestämmelser låter sig alltså redan av denna grund icke göra. Men därtill kommer ytter- ligare, att domstolen saknar varje möjlighet att bedöma vilken arvinge som skall vara gårdsarvinge. Där arvslotterna äro olika stora, såsom t. ex. i det fall att arvingarna utgöras av två barn ävensom en avliden sons två barn, skulle emellertid valet av gårdsarvinge hava spelat en väsentlig roll för arvsskattens bestämmande; det är uppenbart att den sammanlagda arvsskatten icke upp- går till samma belopp i det fall, att ett av barnbarnen blir gårdsarvinge, som i det fall att gård—en övertages utav ett av arvlåtarens barn. Även härav fram- går alltså omöjligheten av att vid inregistrering av bouppteckning efter arv- låtaren fingera en delning enligt gårdsarvinge-bestämmelserna och lägga den- na till grund för bestämmande av arvsskatten.

Vidkommande slutligen frågan huru stor del av arvsskatten i sådana fall, där denna av domstolen beräknats efter annan fördelningsgrund än den faktiskt tillämpade, skall bäras av envar arvinge, torde få anmärkas att med- arvingarna icke rimligen kunna anses pliktiga _— såvitt angår arvingarnas in- bördes förhållanden —— att stå för större del av den uttagna arvsskatten än som skulle fallit på deras lott, därest arvsskatten beräknats i enlighet med den vid skiftet tillämpade fördelningsgrunden; den eventuellt överskjutande delen av arvsskatten torde böra åvila gårdsarvingen.

15 %.

Den arvinge, som övertager gården, synes böra berättigas att övertaga jäm- väl de för jordbruket anskaffade inventarierna. Att den företrädesrätt, som så- lunda bör tillkomma gårdsarvingen, icke bör vara begränsad till jordbruks-

inventarier i egentlig mening utan även bör omfatta sådana lösa inventarier, som äro avsedda för viss i samband med jordbruket bedriven binäring, torde vara tydligt. Emellertid lärer ett skäligt hänsynstagande till medarvingar- nas intressen kräva, att gårdsarvingen icke blott skall vara berättigad att ut- taga återstoden av sin lott i jordbruksinventarier, utan även skyldig att så göra, i den mån ej annat överenskommes. Det vore nämligen knappast för- svarligt att å ena sidan frånkänna medarvingarna rätt till själva gården men å andra sidan lämna till gårdsarvingens fria avgörande, om han vill uttaga sin återstående arvslott i form av jordbruksinventarier eller i egendom av helt annat slag.

Den situation som nu antytts torde emellertid icke uppkomma synnerligen ofta i praktiken. Det vanliga lärer tvärtom bliva, att gården i värde över- stiger gårdsarvingens andel i boet och att gårdsarvingen förty nödgas att med penningar utlösa medarvingarna ur gården. Givetvis kan det icke komma i fråga att utsträcka gårdsarvingens förpliktelse med avseende å jordbruksin- ventarierna ända därhän, att han skulle hava en ovillkorlig skyldighet att inlösa inventarier, som icke kunde utläggas å hans lott. Däremot torde gårds- arvingen böra tillerkännas en rättighet att, där han själv så finner lämpligt, inlösa inventariebeståndet eller delar därav.

Det kan i detta sammanhang ifrågasättas, om ej gårdsarvingen borde till- erkännas viss skiftesfördel även med avseende å inventarierna, nämligen så, att han ägde utöver arvslotten bekomma så mycket av inventarierna, som motsvarade viss kvotdel av deras värde. Med hänsyn till de förmåner, som enligt förut berörda regler tillagts gårdsarvingen, synes det dock vara att gå för långt att tillerkänna honom dylik rätt även i fråga om inventarierna.

En förhandsrätt att vid arvskiftet inlösa inventarierna efter deras värde torde mången gång kunna vara till icke oväsentlig fördel för gårdsarvingen. Såsom av den anordnade enqueten framgått är det nämligen — även om åt- skilliga fall förekomma, där inventarierna få till billigt pris övertagas utav den av arvingarna, som på sin lott erhåller gården vanligt, att inventarier- na icke medfölja gården utan säljas på auktion. Emellertid har i förslaget icke synts böra upptagas någon regel, som bestämmer efter vilka värderings— grunder inlösningen skall ske. Vid sådant förhållande torde, i fall av me- ningsskiljaktighet mellan delägarna, det ankomma på vederbörande skiftes— man att bestämma angående värderingen. Att närmare reglera en dylik vär— dering genom vissa i lag fastställda normer torde svårligen låta sig göra. Med en regel, som blott innehölle att värderingen skulle ske efter billiga grunder, vore icke mycket vunnet. Och en föreskrift åter, att inventarierna skola inlö— sas efter saluvärdet (eventuellt auktionsvärdet), torde så mycket mindre vara att förorda, som man därigenom skulle bryta med den i och för sig mycket önskvärda praxis, som i vissa trakter är rådande, att inventarierna få över- tagas till lägre värde än som motsvarar deras fulla saluvärde. Lämnas vär— deringsgrunden, såsom i förslaget skett, obestämd, torde kunna förväntas att, om arvingarna icke överenskomma om en billig värderingsgrund, skiftes-

mannen åsätter inventarierna ett med hänsyn till omständigheterna rimligt pris.

Om kvarlåtenskapen omfattar flera gårdar, vilka brukas var för sig, och dessa fördelas mellan flera arvingar såsom gårdsarvingar, torde av förslaget följa, att dessa var för sig erhålla sådan rätt till de lösa inventarierna, varom nu är fråga. Företrädesrätten bör för en var gårdsarvinge avse de inventa- rier, som äro anskaffade för bruk å den av honom övertagna gården. Vid tvist härutinnan ankommer det på skiftesman att avgöra, vilken av de kon— kurrerande gårdsarvingarna, som skall berättigas övertaga de omstridda in- ventarierna.

16 5.

De föreslagna särskilda skiftesreglerna medföra icke i och för sig någon inskränkning i gårdsarvingens äganderätt till den arvfallna gården. En gård, som gått i arv efter de nya reglerna, kommer icke att utgöra något fideikom- miss i gårdsarvingens hand och kommer ej heller i övrigt att hänföras till en särklass av fastigheter. Den kan intecknas, överlåtas eller avyttras genom tvångsförsäljning. Gårdsarvingen har även full frihet att förfoga över går- den genom testamente, och intet hindrar att han därvid förordnar, att kvar- låtenskapen efter honom skall delas enligt den lika arvsrättens principer.

Emellertid är det uppenbart, att själva förutsättningen för de gårdsarvin- gen tillerkända skiftesprivilegierna skulle brista, därest gårdsarvingen inom en relativt kort tid efter arvskiftet avyttrade gården och därvid beredde sig en vinst å medarvingarnas bekostnad. Såsom redan i den allmänna motive- ringen framhållits, kräves till förhindrande av dylikt missbruk, att vissa sär- skilda bestämmelser träffas med avseende å det fall att en gård, som för- värvats enligt förevarande speciella regler, av gårdsarvingen avyttras. Det har därför synts erforderligt att stadga en särskild ersättningsrätt för med- arvingarna för det fall att gården överlåtes inom viss tid från arvskiftet. Be- stämmelser härom hava upptagits i nu förevarande paragraf. Dessa be— stämmelser innebära, att om gårdsarvingen överlåter gården inom femton år från arvskiftet och därigenom bereder sig en vinst, medarvingarna skola njuta andel däri.

De ifrågavarande bestämmelserna avses skola äga tillämpning i alla de fall, där en arvinge vid arvskiftet övertagit gården under tillgodonjutande av sådan förmån som avses i 13 eller 14 å. Däremot kräves icke, att han fullt utnyttjat nämnda privilegier. Arvingen kan exempelvis, med hänsyn till att gården upptagits till ett osedvanligt lågt värde, hava avstått från att därut- över njuta skiftesfördel; även för sådan eventualitet blir gårdsarvingen, vid fall av försäljning, ersättningsskyldig till medarvingarna. Har åter en ar- vinge, som rätteligen ägt att njuta gårdsarvinges förmåner, övertagit gården utan utnyttjande av annan förmån än den honom enligt 15 & tillkommande förtursrätten till jordbruksinventarierna, torde intet skäl föreligga att tiller- känna medarvingarna ersättningsrätt vid framtida försäljning av gården, och detta icke ens om gårdsarvingen till följd av en allmän jordvärdestegring gör

en mycket avsevärd vinst å försäljningen. Medarvingarna hava i dylikt fall, med frångående av de i förslaget givna reglerna, blivit utlösta efter fulla värdet, och därmed böra de vara uteslutna från vidare delaktighet i gården eller i de värden, vari denna framdeles kan bliva förvandlad.

Rätt till ersättning inträder enligt förslaget endast då gårdsarvingen över- låter gården, varmed givetvis förstås att han genom frivilligt avtal avhänder sig densamma. Skulle gårdsarvingen träffa sådant avtal, som visserligen icke innebär en formell överlåtelse av gården men som likväl till syfte och verk- ningar är att jämställa därmed, lärer hinder emellertid icke möta att å ett dylikt avtal analogivis tillämpa de föreslagna ersättningsreglerna. Däremot faller försäljning å exekutiv auktion eller annan avhändelse av tvångsartad karaktär utanför förslagets tillämpningsområde. Det må vidare framhållas, att ersättningsskyldighet enligt förslaget inträder endast då gårdsarvingen själv säljer gården och alltså icke i det fall att efter hans död där denna inträffat inom femton år från arvskiftet — gården inom nämnda tidsfrist överlåtes utav dödsboet eller av ny gårdsarvinge. Att ersättningsrätten i följd av denna inskränkning blir av i viss mån prekär beskaffenhet kan vis— serligen icke förnekas. Emellertid torde en dylik inskränkning av praktiska hänsyn svårligen kunna undvikas. I skilda hänseenden, bland annat med hänsyn till arvsskattens beräknande, skulle vållas besvär och oreda, om en eventuell realisation av gården skulle medföra uppkomsten av nya förpliktel- ser för dödsboet med därav följande minskad behållning i boet.

Utredningsmännen hava föreslagit ersättningsrätt för medarvingarna vid överlåtelse inom femton år från arvskiftet, vilken berörda tid lärer få räknas från dagen för skiftets avslutande. Vid bestämmandet av den tid, inom vil- ken försäljning sålunda icke får ske utan att ersättning till medarvingarna lämnas, måste iakttagas att tiden bestämmes så pass lång, att icke en arvinge föranledes att övertaga gården allenast i syfte att genom försäljning därav bereda sig en spekulationsvinst. Å andra sidan kräver hänsynen till omsätt- ningens frihet, att tiden icke utsträckes utöver vad som må vara erforderligt för stäckande av dylika spekulationsplaner. Utredningsmännen hava trott sig på ett lämpligt sätt förena nämnda båda synpunkter genom att föreslå en tidrymd av femton år.

Ersättningen till medarvingarna skall enligt förslaget utgå med belopp, mot- svarande vad å deras andelar belöper av skillnaden mellan gårdens försälj- ningsvärde vid tiden för överlåtelsen och det värde, med avdrag av skiftes- fördelen, efter vilket gårdsarvingen vid skiftet övertagit gården. Ett exempel må förtydliga innebörden av sagda bestämmelse. 1 kvarlåtenskapen anta- ges ingå en jordbruksegendom med ett saluvärde av 55 000 kronor, men vid arvskiftet enligt bestämmelserna i 13 % upptagen till allenast 50 000 kronor. Arvingarna utgöras av gårdsarvingen jämte två syskon till honom. För en- kelhetens skull förutsättes att andra tillgångar eller skulder icke finnas. Då skiftesfördelen utgör 5000 kronor, sker fördelningen så, att gårdsarvingen tillgodoräknas sammanlagt 20 000 kronor och de båda övriga arvingarna var- dera 15 000 kronor. Emellertid inträffar nu att gårdsarvingen efter skiftet för-

säljer gården och därvid erhåller en köpeskilling, motsvarande fastighetens sa- luvärde, 55 000 kronor. Enligt de föreslagna bestämmelserna blir gårdsarvingen då skyldig att till sina båda medarvingar utgiva vad å deras andelar belöper —— d. v. s. till vardera arvingen en tredjedel — av skillnaden mellan försälj- ningsvärdet (55 000 kronor) och det värde, med avdrag av skiftesfördelen, efter vilket gårdsarvingen övertagit gården (50000 _ 5 000 = 45 000 kro- nor). Då denna skillnad utgör 10000 kronor, blir gårdsarvingen skyldig att till vardera medarvingen utgiva en tredjedel därav eller således 3 333 kro- nor 33 öre. Medarvingarna hava förut bekommit 15 000 kronor var. Med tillägg av vid försäljningen bekomna 3333 kronor 33 Öre uppgår vardera arvingens lott alltså till 18 333 kronor 33 öre, (1. v. s. till det belopp, som han skulle hava vid arvskiftet bekommit, därest gårdsarvingereglerna icke vunnit tillämpning vid skiftet. Ersättningsreglerna hava sålunda haft samma ver- kan som en rekonstruktion av arvskiftet på den lika arvsrättens grund.

Enligt förslaget skall gårdens försäljningsvärde vid tiden för överlåtelsen läggas till grund för bestämmandet av ersättningsbeloppens storlek. Den omständigheten att gårdsarvingen må hava, i ett mer eller mindre direkt syfte att gynna köparen, försålt gården till lägre pris än som motsvarar dess salu- värde, inverkar således icke på storleken av den medarvingarna tillkomman- de ersättningen. Emellertid må framhållas, att saluvärdet normaliter får an- ses sammanfalla med köpeskillingen; storleken av den bjudna köpeskillingen får anses vara utslagsgivande för vad saluvärdet å gården skall anses vara. I enlighet härmed torde medarvingarna, om de vilja göra gällande att saluvär- det är högre än den köpeskilling, varom gårdsarvingen avtalat, få anses be- visskyldiga därför. Kan tillfyllestgörande bevisning därom icke förebringas, lärer saluvärdet få sättas lika med den bjudna köpeskillingen.

Med den avfattning, som ersättningsregeln enligt förslaget erhållit, kom- mer en eventuell värdestegring å gården även medarvingarna till godo. Om i det nyss anförda exemplet gårdens saluvärde under tiden mellan arvskiftet och försäljningen stigit till exempelvis 70 000 kronor, till vilket belopp även köpeskillingen antages hava uppgått, hade jämväl dessa överskjutande 15 000 kronor gått till fördelning mellan arvingarna. Emellertid måste härvidlag observeras sådana fall, då värdestegringen är att hänföra till kostnader eller arbete, som gårdsarvingen under sin besittningstid nedlagt å gården. Gårds- arvingen har exempelvis verkställt nybyggnader eller utfört jordförbättrin- gar, varigenom gårdens värde stigit. Att giva medarvingarna rätt till andel i värdestegringen, i den mån den är av sådan karaktär, torde knappast vara befogat. I andra stycket har därför upptagits en regel därom, att gårdsar- vingen äger tillgodoräkna sig värdestegring, i den mån denna är att till- skriva förbättring, som gårdsarvingen under sin besittningstid vidtagit. Vill gårdsarvingen göra gällande, att han vid uppgörelsen mellan arvingarna bör gottskrivas för å gården vidtagna förbättringar, lärer det emellertid åligga honom att förebringa utredning därom. För nedlagda kostnader bör gårds- arvingen givetvis gottskrivas endast i den mån de hava länt till en ökning av gårdens värde.

Beträffande förfaringssättet vid uträknandet av den medarvingarna till— kommande ersättningen i sådana fall, där värdestegring skall tillgodoräknas gårdsarvingen, torde få nämnas, att sedan från försäljningsvärdet avdragits det belopp, som skall gottskrivas gårdsarvingen för vidtagna förbättringar, fördelningen sker enligt vanliga regler, endast med den skillnaden att man i stället för med försäljningsvärdet räknar med nyssnämnda minskade belopp. Därest i det förut anförda exemplet _— med en köpeskilling å 70 000 kronor _ gårdsarvingen för vidtagna förbättringar bör gottskrivas 7 000 kronor, skall alltså till vardera av de båda medarvingarna utgå såsom ersättning en tredjedel av 63 000 (50 000 5 000) eller sålunda 6 000 kronor. Av värdestegringen 15 000 kronor blir således endast den del, som icke är att hänföraltill gårdsarvingens åtgöranden, eller 8000 kronor, föremål för del- ning mellan arvingarna.

Ersättningsberättigade vid gårdens försäljning äro enligt förslaget »övriga delägare», varmed givetvis förstås de arvingar och universella testaments— tagare, som voro delägare i arvskiftet. Envar av dem är ersättningsberättigad med så stor kvotdel av den vid försäljningen uppkomna vinsten —- denna beräknad på sätt ovan angivits _ som motsvarar hans lott i boet vid arv- skiftet. Skulle någon av delägarna vara avliden, lära hans rättsinnehavare vara berättigade till den ersättning, som eljest skulle hava tillkommit den döde.

Enligt bestämmelse i sista stycket skola ersättningsreglerna äga motsva- rande tillämpning i fall där blott en del av gården överlåtes. En dylik bestäm— melse synes oundgängligen nödig, därest man vill förebygga ett kringgående av vad i första stycket är stadgat. Ehuru det givetvis i praktiken kan bliva svårt nog att avgöra, huru mycket av det vid arvskiftet beräknade gårdsvär- det skall anses belöpa å den försålda delen, lärer bestämmelsen dock kunna bliva av betydelse. Det har icke synts erforderligt eller lämpligt att göra den- na bestämmelse beroende därav att den avyttrade jorden omfattar viss mini- miareal. Måhända är det icke oberättigat att förutsätta, att där allenast en helt obetydlig del av gården blivit avstyckad och försåld någon tvist mellan delägarna icke i anledning därav skall behöva uppkomma.

17 %.

Det fordringsanspråk, som enligt 16 5 skall tillkomma medarvingarna i händelse av gårdens överlåtelse inom femton år från arvskiftet, torde böra anses uppkomma först i och med överlåtelsen. Enligt allmänna regler skulle fordringen sålunda vara underkastad preskription inom tio år från dagen för överlåtelsen. Emellertid skulle det tvivelsutan vara mindre tilltalande, om medarvingarna ägde vänta ett flertal år med att besluta sig i frågan, huruvida ersättningsanspråk skola resas eller icke; gårdsarvingen synes — just med hänsyn till det ovissa läget äga berättigade anspråk på att frågan skall upptagas till prövning inom en relativt kort tid från det över- låtelsen skedde. Vidare är att märka, att en viss begränsning av preskrip- tionstiden är påkallad även av hänsyn till att bevisningen angående vissa faktorer, av vilka ersättningens storlek är beroende, eljest skulle bliva för-

svårad eller kanske rent av omöjliggjord. Ersättningen är nämligen till sin storlek bland annat beroende av gårdens försäljningsvärde vid tiden för över- låtelsen, och det torde vara uppenbart, att en bevisning därom kan vara syn- nerligen svår att åstadkomma, sedan en längre tid förflutit från överlåtelsen. Ett dröjsmål kan även under vissa omständigheter tänkas medföra svårig- heter att utröna, om gårdsarvingen verkligen vid skiftet njutit sådana för- måner, som utgöra förutsättningen för medarvingarnas ersättningsrätt. Här- med avses givetvis icke frågan om gårdsarvingen tillgodoförts skiftesfördel eller icke; därom torde nämligen arvskiftesinstrumentet giva besked. Där— emot kan det tänkas inträffa att — där gårdsarvingen icke njutit annan för- män än att gården nedvärderats i enlighet med de i 13 & angivna reglerna anteckning angående nedvärderingen icke skett i arvskiftesinstrumentet och att tvist därför kan uppkomma, huruvida det värde, vartill gården vid skiftet upptagits, innefattar en nedvärdering enligt nyssnämnda paragraf el- ler ansetts motsvara gårdens saluvärde. Om gårdsarvingen i dylikt fall skulle påstå, att han icke njutit förmåner, varom nu är tal, och att han förty icke är ersättningsskyldig till medarvingarna, lära dessa enligt allmänna regler hava att förebringa utredning om att förmånerna åtnjutits. Även om det icke är oberättigat att förutsätta, att arvskiftesförrättarna, till undvikande av framtida tvistigheter, regelmässigt komma att anteckna, huruvida nedvärde- ring skett eller ieke, synes dock berörda förhållande i sin mån göra införan- det av en kortare preskriptionstid önskvärt.

Vad angår preskriptionstidens längd har denna synts lämpligen kunna be- stämmas till två år från det nye ägaren sökte lagfart å fånget. Då samma skäl, som överhuvud föranlett att för ifrågavarande slag av fordringar före- slås en kortare preskriptionstid än den vanliga, synas påkalla, att preskrip- tionen icke skall kunna avbrytas genom ett formlöst krav hos gårdsarvingen, har vidare föreslagits, att preskriptionen skall kunna avbrytas allenast där- igenom, att arvinge i laga ordning anhängiggör sin talan. Att preskriptions— avbrottet därvid icke bör gälla för annan arvinge än den, av vilken talan blivit anhängiggjord, synes uppenbart. Har fordringen blivit i laga ordning fastställd, är den givetvis sedermera icke underkastad annan preskription än den, som följer av allmänna regler.

Underlåter arvinge att vidtaga åtgärd för preskriptionens avbrytande, går arvingen enligt förslaget sin rätt förlustig. Rätt att kvittningsvis göra den preskriberade fordringen gällande har sålunda icke ansetts böra tillkomma arvmgen.

Förslaget till lag angående tillägg till 3 kap. lagen den 25 april 1930 (nr 104) om testamente.

Såsom i den allmänna motiveringen framhållits, bör det stå arvlåtaren fritt att genom testamente sätta de särskilda gårdsarvingereglerna ur kraft. Gil- tighet lärer sålunda icke böra frånkännas ett testamente, däri arvlåtaren för-

ordnat, att med avseende å en i hans kvarlåtenskap ingående gård de allmän- na skiftesreglerna skola gälla och att förty ej någon av arvingarna må njuta gårdsarvinges privilegier. Lika tydligt är, att om arvlåtaren genom testa- mente förordnat, att gården skall tillfalla viss arvinge, en tillämpning av gårdsarvingereglerna ej bör ifrågakomma.

Emellertid måste i detta sammanhang uppmärksammas även sådana fall, där ett av arvlåtaren upprättat testamente har avseende å annan boets egen- dom än fastigheten. Arvlåtaren har exempelvis såsom legat eller med ända— målsbestämmelse bortgivit egendom till sådant värde, att kvarlåtenskapen i övrigt —— som ju av en eller annan anledning kan hava undergått minskning efter testamentets upprättande icke ens förslår till beräknande av skiftes- fördel åt gårdsarvingen. Med hänsyn till vad ovan anförts angående testa— mentes principiella företrädesrätt framför arv kunde det måhända förefalla, som om även sådana testamenten som nu avses borde få verkställas utan hän- syn till att gårdsarvingens anspråk på fördel därigenom skulle lida inskränk- ning. Det kunde tilläventyrs göras gällande, att arvlåtaren genom testamen- tet indirekt givit tillkänna en önskan, att fördelen icke skulle utgå, vilken önskan borde respekteras i lika män som ett direkt förordnande därom. En- ligt utredningsmännens tanke kunna emellertid nu antydda synpunkter icke utan vidare tilläggas avgörande betydelse. Visserligen torde vid en konflikt av förevarande slag mellan gårdsarvinge och testamentstagare arvlåtarens vilja principiellt böra vara den utslagsgivande faktorn. Från denna utgångs- punkt ligger emellertid intet oegentligt däri, att lagen, för sådana fall där testator icke genom någon otvetydig viljeförklaring givit anvisning om hur konflikten bör lösas, uppställer en regel, som närmast har karaktären av en legal presumtion rörande arvlåtarens vilja. Just den omständigheten att en arvlåtare, vilken upprättat testamente, underlåtit att lämna några som helst direkta föreskrifter angående fastigheten torde i regel —— när väl den föreva- rande lagstiftningen blivit genomförd och kommit till allmän kännedom —— få anses utvisa, att testator icke genom testamentet avsett att inskränka den blivande gårdsarvingens förmåner. Det torde följaktligen kunna krävas, att där testator vill att gårdsarvingens anspråk skola stå tillbaka för testaments- tagarens, han på ett otvetydigt sätt förordnar därom. Anledning saknas nog ej heller till det antagandet att en testator, som efterlämnar jordbruksfastig- het, kommer att i de flesta sådana fall, där konflikt av berörda slag kan tän- kas uppstå, genom uttryckliga bestämmelser i testamentet sörja för en lös- ning i enlighet med hans egen önskan.

På grund av vad ovan anförts föreslås införande i 3 kap. testamentslagen av en ny paragraf, 3 a &, innebärande att vid konkurrens mellan fördel och testamente, fördelen skall äga företräde framför det testamentariska förord- nandet. Av 1 & i sagda kapitel framgår emellertid, att det sålunda föreslagna stadgandet —— liksom de i 2—9 åå upptagna bestämmelserna — skall lända till efterrättelse allenast såvitt icke med hänsyn till förordnandets syfte och övriga omständigheter annat får anses följa av förordnandet.

Med den generella avfattning, som i förslaget givits åt berörda prioritets-

_ _ _As__.__ __wwnf—a—

regel, kommer fördelen att utgå före testamentet, även om detta är av den privilegierade art, som omförmäles i 8 kap. 2 5 lagen om arv. I nämnda lag- rum stadgas att, där arvlåtaren genom testamente förordnat att barn, som i följd av sjukdom eller annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja sig, skall erhålla underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen och barnet ej av sitt arv eller annorledes kan njuta skäligt underhåll, sådant bidrag må utgå ändå att bröstarvinge skulle lida intrång i sin laglott. Vidare föreskrives att bidraget skall utgå innan annat testamente må tagas.1 Måhända skulle man kunna ifrågasätta det skäliga uti att tillerkänna gårdsarvingens rätt till skiftesfördel företräde framför en dylik underhållsberättigad arvinges anspråk. Emeller- tid torde det ur synpunkten av följdriktighet näppeligen kunna ifrågakom- ma att här göra ett avsteg från den nyss förordade principen, att en tydlig viljeförklaring från testators sida i allmänhet bör utgöra förutsättningen för ett upphävande av rätten till skiftesfördel. Utredningsmännen kunna så myc— ket lättare vidbliva denna ståndpunkt, som ifrågavarande spörsmål — lik- som överhuvud taget frågan om konflikt mellan gårdsarvinge och testaments- tagare torde bliva av mycket ringa betydelse i det praktiska rättslivet.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av 13 kap. giftermålsbalken.

De föreslagna bestämmelserna i 6 kap. lagen om boutredning och arvskifte förutsätta för sin tillämpning, att gården icke vid en arvskiftet föregående bo- delning-sförrättning blivit föremål för en uppdelning mellan efterlevande ma- ken, å ena, samt arvingarna, å andra sidan. Har en dylik uppdelning skett, föreligger nämligen icke det fall, på vilket förslaget tager sikte, eller att en gård ingår i kvarlåtenskapen efter den döde; i kvarlåtenskapen, d. v. 5. den egen- dom som efter verkställd bodelning står till förfogande för successorerna, ingår i sådant fall endast en andel av gården. Såsom i den allmänna mo- tiveringen nämnts, torde det med hänsyn till de tilltänkta arvskiftesreglernas effektivitet vara av vikt att träffa sådana bestämmelser, som i görligaste mån förhindra, att gården vid bodelning i anledning av makes död blir föremål för en uppdelning mellan den efterlevande maken och arvingarna. Antingen bör sålunda gården odelad tilläggas efterlevande maken, i vilket fall gårdsarvingefrågan icke blir aktuell förrän vid den makens död, eller ock bör gården vid bodelning efter den först avlidne maken tilläggas hans arvingar, varvid en av dem omedelbart kan inträda. som gårdsarvinge till hela gården.

Beträffande den ordning som nu gäller med avseende å bodelning må föl- jande här anföras. Under bestående äktenskap äger envar av makarna gifto- rätt i den egendom, som andra maken vid äktenskapets ingående haft eller

1 Angående motiven för berörda stadgande jfr lagberedningens förslag till lag om arv m. m. sid. 348 0. f. samt 362 0. f.

sedermera förvärvat och som ej enligt särskilda bestämmelser skall vara hans enskilda. Makes egendom, vari giftorätt äger rum, kallas hans giftorättsgods. Betydelsen av giftorätten framträder vid boets delning i anledning av bo- skillnad, hemskillnad eller äktenskapets upplösning. Därvid förfares näm- ligen på det sätt att, sedan gäldbunden make av sitt giftorättsgods tillagts egendom till täckning av gälden, återstoden av makarnas sammanlagda gifto- rättsgods delas mellan de båda sidorna enligt grunder, vilka principiellt sett innebära, att vardera sidan tager hälften av nämnda behållning. Enligt 13 kap. 1 å giftermålsbalken skall vid bodelning vad som finnes stadgat om arv- skiftes form, förordnande av särskild skiftesman samt dennes eller boutred- ningsmans befattning med skifte äga motsvarande tillämpning. Vidkom- mande det fall, varom i detta sammanhang uteslutande är fråga, nämligen bodelning i anledning av makes död, så förrättas dylik bodelning mellan efter- levande maken, å ena, samt den dödes arvingar och universella testaments- tagare, å andra sidan. Vad därvid tillägges den döde makens lott, ingår i kvarlåtenskapen efter honom; vad åter tillägges efterlevande maken tillhör denne på grund av giftorätt. Värdera sidan är vid bodelningen berättigad att på sin lott erhålla i första hand sådan egendom, som ingår i den sidans gifto- rättsgods. Fastighet, som tillhör den efterlevande makens giftorättsgods, är denne berättigad bekomma, även om egendomen i värde överstiger vad på hans lott belöper, under förutsättning likväl att han lämnar penningar till fyllnad av den döde makens lott. Motsvarande rätt har emellertid icke i samma utsträckning tillagts den dödes arvingar med avseende å fastighet, som tillhör den dödes giftorättsgods. Dylik rätt tillkommer nämligen endast sådana arvingar, som äro bröstarvingar till den döde, och de äga njuta så- dan rätt allenast beträffande vad som i detta sammanhang må benämnas släktfastighet, d. v. s. fastighet, som den döde förvärvat från släkting i rätt uppstigande led eller sådan släktings dödsbo. I sådana fall, där egendomen är den döde makens giftorättsgods utan att likväl vara släktfastighet, finnes sålunda icke någon lösningsrätt till egendomen, utan denna måste, där ej annorledes överenskommes, uppdelas mellan arvingarna och efterlevande ma- ken; dock kunna naturligen fall förekomma, där egendomen i sin helhet kan utläggas å arvingarnas lott utan att denna därigenom överskrides.

I detta sammanhang torde även böra erinras om stadgandena i 2 kap. la- gen om arv. Enligt 1 & sagda kap. skall, där arvlåtaren var gift och icke efterlämnar bröstarvinge, hela kvarlåtenskapen tillfalla efterlevande maken. Då den efterlevande sålunda på grund av giftorätt och arv förvärvar all egendom i boet, behöver tydligen någon bodelning överhuvudtaget icke före- komma, och någon fara för klyvning av gården föreligger sålunda i allmän- het icke för nu avsedd—a fall. _— Något annat är, att vid den efterlevande ma- kens död egendomen kan bliva föremål för en uppdelning mellan makarnas respektive arvingar; de spörsmål, som sammanhänga med dylik secundo- succession, skola längre fram beröras. Emellertid kan, även då bröstarvin- gar saknas, frågan om en uppdelning av gården stundom bliva aktuell även vid det första frånfället. Härvid syftas icke så mycket på de fall, där ma-

!

kens arvsrätt blivit genom ett den dödes testamente upphävd och där alltså bodelning skall i vanlig ordning förrättas; dessa fall hava så mycket mindre betydelse, som man torde kunna antaga, att ett dylikt testamente merendels direkt löser frågan om vem gården skall tillfalla eller huru med denna eljest skall förfaras. Vad som däremot närmast åsyftas äro de fall, där maken en- ligt lag är från arvsrätt utesluten. Stadgandena om makes arvsrätt äga näm- ligen icke tillämpning, om vid arvlåtarens död makarna på grund av hem- skillnad levde åtskilda eller talan om äktenskapets återgång, hemskillnad el- ler äktenskapsskillnad då var anhängig eller vid bodelningen makarnas gifto- rättsgods skall så delas, som hade återgång skett.

Av den lämnade redogörelsen framgår sålunda, att redan gällande lag i åt- skilliga fall sörjer för att, där en gård ingår i bodelning, gården odelad skall kunna tilläggas endera sidan. Är gården den efterlevande makens giftorätts- gods, äger denne, såsom förut nämnts. städse rätt att erhålla hela gården utlagd å sin lott. Var gården äter den döde makens giftorättsgods, äga den dödes arvingar motsvarande rätt, först och främst om egendomen icke i värde över- stiger vad på deras lott belöper, och i annat fall om de äro bröstarvingar till den döde och gården är släktfastighet. Det må emellertid understrykas, att sagda regler icke hindra att gården jämväl i nu avsedda fall likväl blir före- mål för en delning mellan de båda sidorna. Lagen stadgar nämligen icke någon skyldighet för endera sidan att övertaga hela gården, endast en rättig- het därtill. Oaktat lösningsrätt för endera sidan lagligen föreligger, kan så- lunda en delning komma till stånd, antingen så, att delägarna bekomma äganderätt till var sin ideella andel i gården, eller ock så, att dessa andelar verkligen utbrytas på marken.

Frågorna om lösningsrättens utvidgning till andra gårdar än släktfastig- heter och till andra arvingar än bröstarvingar hava redan tidigare i viss ut- sträckning varit föremål för statsmakternas prövning. Härom må erinras följande.

I sitt år 1918 avgivna för-slag till giftermålsbalk m. m. upptog lagberednin- gen icke någon företrädesrätt för den avlidne makens arvingar till sådan egendom, som med hänsyn till sitt värde icke kunde i vanlig ordning utläg- gas å arvingarnas lott. Lagberedningen anförde1 härom:

Beredningen ansåge, att makes rätt att behålla giftorättsgods efter eget bestäm- mande i avräkning å sin lott ej alltid tillräckligt tillgodosåge hans intressen. Det kunde nämligen tänkas fall, då det kunde vara synnerligen önskvärt för make att behålla honom tillhörig egendom, ehuru dess värde överstege hans lott. Då detta särskilt torde vara fallet i fråga om fastigheter, hade beredningen ansett sig böra föreslå som allmän regel, att make skulle vara berättigad behålla fastighet, som tillhörde hans giftorättsgods, även om den i värde överstege vad på hans lott be- löpte, mot skyldighet att lämna penningar till fyllnad av andra makens lott. Men även i fråga om annan egendom än fastighet kunde understundom av särskild an- ledning intresse föreligga för make att vara bibehållen vid äganderätten till den- samma. Även i sådant fall borde en rätt därtill enligt beredningens mening till-

1 Se lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken och vissa delar av ärvdabalken IV sid. 392.

komma honom. Skulle tvist uppstå, finge det ankomma på rättens prövning, om makens intresse skulle anses påkalla en tillämpning av regeln. Då med denna företrädesrätt avsåges att skydda en makes intresse av att ej rubbas i sin ägande- rätt till viss egendom, hade beredningen ej ansett densamma böra tillkomma makes arvmgar.

Vid inom lagrådet företagen granskning av beredningens förslag anförde en av lagrådets ledamöter, med instämmande i huvudsak av två andra leda- möter, följande:

Enligt sista stycket (av den föreslagna 13 å i 13 kap. giftermålsbalken) skulle rätt, varom i första stycket sista punkten sades, ej, när make vore död, tillkomma hans arvingar. Starka betänkligheter syntes möta ett sådant stadgande, såvitt anginge egendom, som antagit karaktären av släktegendom i den dödes släkt. Det vore ju ofta förhållandet vid arvskiften på landet, att en av arvingarna finge övertaga boets fastighet på synnerligen gynnsamma villkor, just för att den skulle kunna bibehållas i släkten. Erinras kunde ock om det gängse bruket, att föräldrar, medan de levde, på synnerligen billiga villkor överläte sin fastighet å ett av barnen för att undvika den fara för att fastigheten skulle gå ur släkten, som alltid läge i en tillämpning av gällande arvsdelningsregler. Även vissa till lösöret hörande föremål hade i en del släkter övergått till att bliva släktegendom. Det skulle säkerligen vara mindre välbetänkt att utestänga den dödes arvingar från den möjlighet att bevara dylik egendom i släkten stadgandet i sista punkten av första stycket beredde. Särskilt gällde detta i fråga om fast egendom. Den mobilisering av bondejorden, som un- der senare tider ägt rum, erkändes ju allmänt som ett allvarligt socialt ont, och vid— tagandet av åtgärder från lagstiftningens sida till stävjande av detta onda hade ju tid efter annan ifrågasatts. En åtgärd isådan riktning, som i någon mån kunde mot— verka den inverkan till mobiliseringens påskyndande, vilken nog vore att förvänta av de nya giftorättsbestämmelserna, vore givetvis att medgiva arvingarna till den döde den rätt, som innebures i nämnda stadgande, såvitt anginge egendom, vil- ken kommit i den dödes händer från någon, till vilken han varit arvinge. Begrän— sades arvingarnas rätt på sätt nu antytts, torde ej heller någon större fara uppstå, att den efterlevande maken skulle bliva förfördelad i sina intressen, särskilt som dels genom medgivandet åt arvingar av nämnda rätt en eljest förutsebar tendens att ge- nom förord göra släktegendom till enskild kunde tänkas skola komma att mot— verkas samt dels det ju, om den efterlevande genom något större mått av omtanke och arbete bidragit till att egendomen fått ökat värde, alltid stode makarna fritt att genom testamente ordna så, att han finge njuta frukterna av vad han nedlagt på egendomens förkovran.

I propositionen nr 15 till 1920 års riksdag anförde föredragande departe- mentschefen, att de skäl, som inom lagrådet anförts till stöd för en utvidg- ning av arvingarnas rätt utöver vad av lagberedningen föreslagits, måste an— ses tungt vägande i socialpolitiskt hänseende, i den mån de avsåge släkt- fastighets bibehållande åt bröstarvingar. Med denna begränsning hade den gjorda anmärkningen också iakttagits vid förslagets överarbetande inom ju- stitiedepartementet, och därmed torde, såvitt för det dåvarande lämpligen kunde ske, hava avvärjts faran för att de nya principerna beträffande ma— kars förmögenhetsförhållanden skulle bidraga till jordens alltför stora splittring.

I anslutning till berörda proposition väcktes av herr K. G. Westman inom första kammaren en motion, nr 173, däri hemställdes om vissa tillägg och

ändringar med avseende å förevarande bestämmelser. I motionen anfördes bland annat följande:

Med de begränsningar, som förekomme i propositionen, fyllde den därstädes med- delade föreskriften icke den uppgift, som uppställts för densamma. Dessa begräns— ningar vore utan tillräckliga skäl alltför snävt uppdragna. De borde därför i be- tydande utsträckning bortfalla. Sålunda borde den inskränkningen utgå, att den ifrågavarande rätten skulle gälla allenast beträffande fastighet, som maken för- värvat från släkting i rätt uppstigande led eller sådan släktings dödsbo. Samma stämningsvärde kunde vara knutet till gammal släktjord, som make ärvt, t. ex. från en farbror. Vidare vore att märka, att i vårt land lyckligtvis alltjämt nybildades jordägande familjer, och till en gård, som make efter hårt arbete själv förvärvat, som han under ett livsverk utvidgat eller kanske rent av nyodlat, hyste utan allt tvivel hans barn eller andra arvingar, t. ex. brorsbarn, vilka där deltagit i arbetet, i många fall lika stor kärlek som den, varmed en gammal släktgård kunde omfattas. Hela den här omtalade inskränkningen borde därför tydligen borttagas. Likaså borde av skäl, som i det föregående redan antytts, rätten tillkomma även annan arvinge _än bröstarvinge, sådan som fader eller moder eller syskon eller dess av- komling.

Första lagutskottet som avgav utlåtande, nr 27, över berörda propo- sition och i samband därmed väckta motioner — avstyrkte herr Westmans förenämnda motion under den motiveringen, att lagförslaget ginge så långt, som lämpligt vore, i skyddande av släktens intressen beträffande avliden ma- kes fastighet; gentemot andra arvingar än bröstarvingar och med avseende å fastighet, som den avlidne förvärvat från annan än släkting i rätt upp- stigande led, torde i allmänhet den efterlevande maken, som kanske un— der lång tid bott på fastigheten och nedlagt arbete å densamma, hava ett in- tresse, som icke skäligen borde sättas efter arvingarnas.

Mot utskottsutlåtandet avgåvos i denna del tvenne olika reservationer. I den ena, avgiven av herr Rogberg m. fl., anfördes bland annat följande: Utskottet hade ansett, att lagförslaget ginge så långt som lämpligt vore i skyd— dande av släktens intressen beträffande avliden makes fastighet. Men då det från samfundssynpunkt vore önskligt, att släktjordens mobilisering motverkades, före- låge skäl att, såsom tre medlemmar av lagrådet föreslagit, medgiva arvingarna till den döde den rätt, som innebures i förevarande stadgande, såvitt anginge egendom, vilken kommit i den dödes händer från någon, till vilken han varit arvinge. Dock torde det vara mindre behövligt att föreslå utvidgning beträffande utskottets hem- ställan, så vitt ifrågavarande rätt inskränkts till fastighet, som den avlidne maken förvärvat från släkting i rätt uppstigande led eller sådan släktings dödsbo. Där- emot vore den föreslagna rätten för snävt tilltagen, så vitt anginge de personer, vilkas intresse i en släktfastighet vore värt beaktande. Ifrågavarande rätt syntes böra tillkomma utom bröstarvinge även fader, moder, syskon och syskons avkom- ling.

Jämväl i den andra reservationen, avgiven av herr Reuterskiöld, förorda— des, att lösningsrätten skulle tillkomma ej blott bröstarvingar utan även fa- der och moder samt syskon och deras avkomlingar. Därjämte anfördes i reservationen bland annat, att intet bärande skäl anförts för begränsning av arvinges lösningsrätt till fastighet, som den döde maken ärvt eller förvärvat från släkting i rätt uppstigande led eller sådan släktings dödsbo; det torde

särskilt för bröstarvinge vara lika angeläget att erhålla lösningsrätt till fastig- het, som den döde själv skapat till ett eget hem och från fullkomligt oskyld förvärvat.

Riksdagen beslöt i enlighet med propositionen; vid ärendets behandling i kamrarna1 saknades emellertid icke röster för en utsträckning av lösnings- rätten, dels till att gälla även till förmån för andra arvingar än bröstarvingar, dels ock till att omfatta även annan jord än släktfastigheter.

Det torde böra erinras om att vid ifrågavarande tid —— år 1920 arvsrät- ten ännu icke begränsats till skyldemän i vissa närmare led, vilket skedde först genom 1928 års lagstiftning i ämnet, samt att år 1920 i samband med nya giftermålsbalken antogs en lag om makes arvsrätt, enligt vilken, när make dog utan att efterlämna bröstarvinge eller adoptivbarn eller dess bröst- arvinge, andra maken skulle ärva hälften av kvarlåtenskapen, om efter den döde funnes fader eller moder eller syskon eller dess avkomling, men eljest hela kvarlåtenskapen.

De önskemål om utvidgad lösningsrätt för arvingarna, som sålunda fram— förts vid nya giftermålsbalkens tillkomst, äro enligt utredningsmännens åsikt redan i och för sig värda all uppmärksamhet. Emellertid kunna de till grund för gårdsarvingelagstiftningen liggande agrarpolitiska syftena liksom ock omsorgen om nämnda lagstiftnings effektiva utbyggande i rättstekniskt hänseende påkalla åtgärder, som i viss mån gå längre än dem, som år 1920 voro föremål för riksdagens prövning. Härvidlag är det närmast fyra spörs— mål, till vilka ståndpunkt torde få tagas. Det gäller att pröva, dels huruvida arvingarnas företrädesrätt bör gälla även annan den döde makens gård än sådan, som är av släktfastighets natur, dels huruvida även andra arvingar än bröstarvingar böra tillerkännas sådan företrädesrätt, varom nu är tal, dels huruvida andra sidan bör äga en subsidiär rätt att övertaga gården när den sida, vilken företrädesrätten i första hand tillkommer, icke gör sin rätt gäl- lande, dels ock huru med gården skall förfaras, då denna äges av vardera maken till viss del.

Av dessa spörsmål lärer det förstnämnda hava den största praktiska be- tydelsen. Uppenbart är att av den nuvarande generationen många förvärvat sina fastigheter från annan än släkting i rätt uppstigande led eller sådan släktings dödsbo. Vid framtida arvsfall torde sålunda den situationen bliva mycket vanlig, att i den dödes giftorättsgods ingår en gård, som icke har karaktären av vad som här benämnes släktfastighet. Därest man vill före— bygga en alltför stark begränsning av de nya skiftesreglernas tillämplighet, synes det erforderligt att reglera dylika fall antingen så, att efterlevande ma— ken får rätt att övertaga gården odelad, eller ock så, att motsvarande lös- ningsrätt tillerkännes den dödes arvingar. Att utredningsmännen icke kun- na generellt förorda en lösning i enlighet med det förstnämnda alternativet föl— jer av vad redan uttalats, och härutinnan torde få hänvisas särskilt till den vid 1920 års riksdag väckta motionen om utvidgad lösningsrätt för arvin-

1 Se F. K. III:35 sid. 46 0. f. samt A. K. III:41 sid. 42 0. f., allt är 1920.

mau—_a;

___—___; M..—m >. Man-n:-

garna. Det torde kunna tilläggas att en anordning, som för samtliga nu av- sedda fall gåve lösningsrätt åt efterlevande maken, skulle komma i viss mot- sättning till den nuvarande regeln, att arvingarna äro berättigade att på sin lott erhålla den till den dödes giftorättsgods hörande egendom som de önska. Och att exempelvis den avlidnes änka skulle framför sönerna äga rätt att övertaga en gård, som den avlidne ärvt från en farbroder, skulle säkerligen icke med nu rådande rättsuppfattning kunna påräkna gillande.

Om utredningsmännen alltså finna problemets lösning böra sökas utefter den andra här ovan antydda linjen eller sålunda genom utvidgning av arving- arnas lösningsrätt, inställer sig nu frågan, huru långt man i denna riktning lämpligen bör gå. Såsom förut näumts erinrade redan lagrådet på sin tid, att lösningsrätten borde utvidgas till att avse fastighet, som den döde förvär- vat från någon till vilken han varit arvinge. För sin del kunna emellertid utredningsmännen instämma med motionären vid 1920 års riksdag däri, att ett på ideella grunder vilande släktintresse mycket väl kan framträda även med avseende å fastighet, som förvärvats från oskyld person. Enligt utred- ningsmännens uppfattning bör det ej heller möta större betänkligheter att här taga steget fullt ut till den ståndpunkt, som med tanke på de tillämnade arvskiftesreglerna blir den mest rationella, nämligen att tillerkänna arvingar- na lösningsrätt till gård, ingående i den avlidnes giftorättsgods, alldeles obe- roende av frågan om fångesmannens person. Avlider mannen först och ut- gör gården hans giftorättsgods, skola enligt denna regel barnen bliva framför änkan berättigade att övertaga gården, en ordning som nog på det hela taget står i god överensstämmelse med hittillsvarande sedvänjor och rådande upp- fattning. Om åter hustrun avlider först och gården utgör hennes giftorätts- gods, skall företrädet likaledes tillkomma barnen. Väl kunna omständighe- terna härvidlag, när det icke är fråga om jord som förvärvats från hustruns släkt, stundom vara sådana, att det kunde förefalla naturligast, om mannen finge övertaga gården. Emellertid torde det ur skilda synpunkter icke vara lämpligt att för dessa sannolikt mindre vanliga fall införa någon från syste- met avvikande bestämmelse.

Utredningsmännen övergå härefter till frågan, huruvida den företrädesrätt till avliden makes egendom, varom i det föregående talats, bör gälla endast för bröstarvingar eller om regeln bör utvidgas till att avse även andra arvs- berättigade skyldemän. Därvid må först erinras att, såsom redan i det före- gående anförts, det endast i undantagsfall inträffar, att andra arvingar än bröstarvingar äro parter i en bodelningsförrättn-ing; finnes ej bröstarvinge, erhåller ju efterlevande maken normaliter hela kvarlåtenskapen. Måhända kan det göras gällande, att med hänsyn till det mera avlägsna skyldskaps- förhållande, som 'i de nu ifrågavarande fallen råder mellan arvlåtaren och arvingarna, det icke finnes tillräckligt fog för att principiellt giva arvingarna företrädesrätt framför efterlevande maken. Redan enligt gällande lag äga emellertid dylika, mera avlägsna arvingar — när de överhuvud äga deltaga i bodelningen _— en viss företrädesrätt, när gården var den döde makens giftorättsgods. Arvingarna äro nämligen i dylikt fall berättigade att, där

gården kan utan fyllnad i penningar rymmas inom arvingarnas lott, kräva gårdens utläggande å sagda lott. Därest man överhuvudtaget vill införa lös- ningsrätt för endera sidan även i de nu avsedda fallen, synes därför någon an- nan utväg icke kunna förordas än att tillerkänna den avlidnes arvingar sagda rätt. Att tillerkänna den efterlevande maken en företrädesrätt till egendom, som ingår i den död-es giftorättsgods, torde nämligen vara i så hög grad stri- dande mot giftermålsbalkens allmänna principer i hithörande frågor, att en dylik lösning icke kan accepteras utan tungt vägande skäl; och sådana skäl torde icke föreligga. Av nu anförda grunder och för att åstadkomma lik- formighet i systemet hava utredningsmännen ansett sig kunna föreslå, att lös- ningsrätt i förevarande fall skall tillkomma icke blott bröstarvingar utan även andra arvsberättigade skyldemän. I anslutning härtill torde få erinras, att enligt nya arvslagen andra skyldemän icke äro arvsberättigade än, förutom bröstarvingar, föräldrar, syskon och deras avkomlingar, far- och morför- äldrar samt deras barn.

Emellertid är det ju tänkbart att den sida, vilken företrädesrätten tillkom- mer, å sin lott påfordrar allenast så stor kvotdel av gården, som rymmes inom lotten; någon skyldighet att därutöver mot fyllnad i penningar övertaga jäm- väl den återstående delen av gården följer icke av de föreslagna reglerna. Därest man nu av hänsyn till gårdsarvingelagstiftningen vill söka åstadkom- ma, att gården icke desto mindre odelad tillägges endera sidan, lärer detta syfte merendels kunna uppnås därigenom att den sida, vilken enligt huvud- reglerna icke äger företrädesrätt till gården, tillerkännes en subsidiär rätt att övertaga hela gården. En dylik rätt torde icke kunna sägas otillbörligen kränka den i första hand berättigade sidans intressen. Visserligen ingår går- den i den sidans giftorättsgods, men då vederbörande icke vill göra sin rätt gällande i dess fulla utsträckning, synes det med hänsyn till de allmänna in- tressena — skuldbördans hållande inom rimliga gränser — icke oriktigt, att gården tillfaller andra sidan. Det torde emellertid härvid böra särskilt be- aktas, att det i förevarande sammanhang endast är fråga om egendom, som är giftorättsgods; enskild egendom beröres ju överhuvudtaget icke av bodel- ningsförrättningen.

Vad hittills anförts vilar på den förutsättningen, att gården var endera ma- kens giftorättsgods. Emellertid kan det inträffa — och därom ger vanligen fångeshandlingen besked — att gården tillhör båda makarna, därvid vardera äger viss lott däri, en lott som i så fall kan ingå i respektive makes giftorätts- gods. Enligt huvudregeln att vardera maken — respektive avliden makes arvingar och universella testamentstagare —— är berättigad att på sin lott be- komma den till hans giftorättsgods hörande egendom han önskar, äger var- dera sidan vid bodelning uttaga sin lott i gården. Lämnas denna möjlighet öppen, skulle utan tvivel — med hänsyn till att de fall borde vara ganska vanliga, där gården på angivet sätt äges av båda makarna _— en betänklig lucka kunna uppkomma i det tillämnade systemet. Det synes sålunda önsk- värt att här införa en laglig företrädesrätt för endera sidan till hela gården. I så fall uppkommer emellertid frågan, åt vilkendera sidan företrädesrätten

_ ___—___..— Mwwkmm &.Mxmmw

skall lämnas, åt efterlevande maken eller åt den dödes arvingar. Ett när- mare övervägande av de skäl, som tala till förmån för ena eller andra alter- nativet, torde leda till att företrädesrätten anses böra tillerkännas den efter- levande maken. Det skulle nämligen utan tvivel vara mindre tilltalande, om sagda make, som redan före dödsfallet hade äganderätt till viss lott i går- den, skulle nödgas avstå därifrån till förmån för den dödes arvingar. Och arvingarnas intresse lärer ej otillbörligen eftersättas, om de i dylikt fall ut- bekomma sin andel i boet i annan egendom än den, som ingår i den dödes giftorättsgods. Utredningsmännen hava alltså för de fall varom nu är fråga ansett sig böra föreslå införande av rätt för efterlevande maken att övertaga gården. I konsekvens med förslaget i övrigt tillerkännes emellertid andra sidan en subsidiär rätt att bekomma gården.

Slutligen må erinras, att med avseende å äganderättsförhållandena en än mer komplicerad situation kan tänkas föreligga än i det föregående berörts. Det kan nämligen inträffa, att gården till viss lott äges av endera maken såsom enskild egendom, medan den till återstående del är giftorättsgods. Med hänsyn till att ett .sådant läge icke torde i nyare äktenskap, där fast egendom endast i ringa utsträckning är av enskild egendoms natur, före- ligga annat än i undantagsfall, hade det måhända i och för sig varit försvar- ligt att lämna dessa fall utanför den reglering som här avses. Då man emel- lertid i fråga om äldre äktenskap —— där den fasta egendomen i mycket stor utsträckning är enskild och det förty kan antagas vara ganska vanligt att viss lotti gården är enskild egendom, medan den återstående delen är av samfälld egen-doms natur — torde vara nödsakad att utöka företrädesregler- na till att omfatta även sådana fall som de nu avsedda, lärer det av hänsyn till likformigheten vara motiverat, att jämväl beträffande nyare äktenskap låta nämnda fall inbegripas i regleringen. Det synes då påkallat, att före- trädesrätten gives åt den sida, som redan äger viss lott i gården som enskild egendom. Sistnämnda lott beröres nämligen icke av bodelning-sförrättningen, som ju endast omfattar giftorättsgodset. Denna omständighet föranleder ock, att någon subsidiär rätt att övertaga gården ej i nu ifrågavarande fall kan tillerkännas andra sidan.

Ett i viss mån fristående spörsmål är huruvida arvingarna —— när företrä- desrätten tillkommer dem — skola kunna var för sig eller allenast samfällt påfordra efterlevande makens utlösning ur gården. Gällande lag giver till sy- nes intet uttryckligt svar på frågan, huruvida den lösningsrätt, som redan nu finnes föreskriven i 13 kap. 13 % giftermålsbalken, för att kunna utövas skall påstås av samtliga arvingar, såsom tillsammans bildande ena parten vid bo- delningen, eller om det är tillräckligt, att en arvinge framställer sådant yr- kande. I ovan omförmäld reservation1 av herr Reuterskiöld anfördes emel- lertid beträffande denna fråga följande:

Klart vore, att frågan vilken av flera arvingar lösningsrätten tillkomme måste av- göras vid skiftet dem emellan, men därmed vore icke avgjort, huruvida vid del— ningen mellan dem å ena och efterlevande maken å andra sidan lösningsrätt skulle,

1 Första lagutskottets utlåtande nr 27 vid 1920 års riksdag sid. 146. 10—377445.

för att medgivas, påstås av samtliga arvingar såsom tillsammans bildande ena par- ten eller om det vore nog, att någon av dem gjorde yrkande om lösningsrätt. Inom utskottet hade båda tolkningarna haft förespråkare, men det oaktat hade utskottet icke velat lösa frågan genom ett direkt lagstadgande utan lämnat denna sak till en framtida lagstiftning. Reservanten menade för sin del, att i lagen bort uttalas, att för lösningsrättens inträde det vore nog, om någon av arvingarna framställde yr- kande om dess tagande i anspråk.

Den nu diskuterade frågan, vem det tillkommer att framställa anspråk på utlösning av efterlevande make, har med nuvarande bestämmelser spelat mycket liten roll; den synes icke heller hava blivit genom rättspraxis av- gjord. Det torde emellertid vara uppenbart, att därest en gårdsarvingelag- stiftning genomföres i huvudsaklig överensstämmelse med de av utrednings- männen uppdragna linjerna, frågan kommer att få en helt annan betydelse. Den arvinge, som står närmast i tur att övertaga gården, har givetvis intresse av att efterlevande maken utlöses ur gården, så att denna vid det därpå föl- jande arvskiftet kan i sin helhet övertagas av arvingen. Medarvingarna där- emot hava snarare ett intresse av att dylik utlösning icke sker; den omstän— digheten att gården i dess helhet tillägges en arvinge som gårdsarvinge med- för nämligen, att vissa förmåner skola utgå till nämnde arvinge och att med- arvingarnas arvslotter förty i motsvarande grad minskas. Oavsett huru spörs- målet enligt gällande lag rätteligen bör lösas och i denna del torde det knappast ankomma på utredningsmännen att avgiva något slutgiltigt omdöme 4— torde det vara uppenbart att, därest icke den föreslagna lagstiftningens effektivitet skall äventyras, gårdsarvingen måste tillerkännas rätt att även mot medarvingarnas bestridande påfordra efterlevande makens utlösning ur går— den. Då en dylik rätt knappast kan anses följa av lagens nuvarande avfatt- ning, hava utredningsmännen föreslagit ett tilläggsstadgande, enligt vilket en av arvingarna skall kunna även mot medarvingarnas bestridande påfordra att gården tillägges arvingarna.

En betydelsefull fråga är nu, om den företrädesberättigade sidan skall äga att, på andra sidans bekostnad, vid bodelningen njuta sådana förmåner med avseende å gården, som enligt förslaget tillkomma gårdsarvinge vid arv- skifte. Är det efterlevande maken, som övertager gården, synes det lämpligt och följdriktigt, att han vid bodelningen får intaga samma ställning 'som gårdsarvingen vid arvskiftet. Vad åter angår det fall, att går-den vid bodel- ningen tillägges arvingarna, kunde det måhända vid första påseendet före- falla, som om gårdens övertagande icke behövde förbindas med någon värde- nedskrivning eller fördelsberäkning. Med denna uppfattning skulle de spe- ciella förmånerna således icke beräknas förrän i samband med arvskiftet. En närmare undersökning torde emellertid giva vid handen, att en sådan anordning medför resultat, som i viss mening kunna sägas vara oriktiga eller orättvisa och som i allt fall synas innebära ett alltför starkt missgyn- nande av andra arvingar än gårdsarvingen. Det synes mera rättvist att gårdsarvingens förmåner gå ut över efterlevande maken och medarvingarna proportionellt efter deras andelar i boet.

Följande båda exempel må förtydliga, huru fördelningen av boets till- gångar gestaltar sig, dels då förmåner icke beräknas vid bodelningen utan först i samband med arvskiftet, dels ock då redan vid bodelningen förmåner beräknas för den sida gården tillfaller.

Av två äkta makar antages mannen såsom giftorättsgods äga en gård med ett salu- värde av 55 000 kronor. För enkelhetens skull antages vidare, att gården är grava- tionsfri och att någon behållning i övrigt icke finnes. Mannen avlider, efterlämnan- de änka och två barn. Vid bodelningen påfordrar ett av barnen, under förmälan att han vill såsom gårdsarvinge övertaga hela gården, att denna skall tilläggas barnen. Skola gårdsarvingens förmåner icke till någon del drabba änkan, innebär det- ta att, då änkans andel vid bodelningen utgör hälften, hon skall utlösas med 27 500 kronor, vilket belopp gårdsarvingen antages tillskjuta. Vid det arvskifte, som därefter skall förrättas mellan de båda barnen, äger gårdsarvingen övertaga fastig— heten efter det lägre värde, som följer av de föreslagna bestämmelserna i 6 kap. 13 & boutredningslagen, vilket värde antages utgöra 50 000 kronor. Å detta värde skall gårdsarvingen tillgodoräknas skiftesfördel med en tiondel eller 5000 kronor. Vidare skall gårdsarvingen gottskrivas 27 500 kronor, motsvarande det belopp än- kan vid utlösningen bekommit. Tillhopa skall gårdsarvingen alltså gottskrivas 32 500 kronor. Återstoden eller 17 500 kronor skall fördelas lika mellan de båda barnen, d. v. s. vartdera barnets arvslott utgör 8 750 kronor. Då kvarlåtenskapen emellertid, sedan gården undantagits för gårdsarvingen, icke förslår till medarvin- gens lott, åligger det gårdsarvingen att gottgöra sin medarvinge för vad i hans lott brister eller 8 750 kronor. Resultatet blir alltså för gårdsarvingens vidkommande att han, mot det att han betalar till änkan 27 500 kronor och till sin medarvinge 8 750 kronor eller tillhopa 36250 kronor, bekommer gården med dess saluvärde av 55000 kronor (1. v. s. han bekommer netto 18 750 kronor. För medarvingens vidkommande innebär transaktionen, att hans lott minskats från 1/4. av 55 000 kro- nor eller 13 750 kronor till allenast 8 750 kronor. Änkan slutligen har utfått ett belopp, motsvarande hälften av boets behållning, eller samma värde som hon enligt nu gällande regler skulle hava bekommit.

Skola gårdsarvingens förmåner däremot gå ut, icke blott över medarvingarna, utan även över efterlevande maken, gestaltar sig fördelningen som följer. Vid bo— delningen skall fastigheten upptagas till det lägre värdet 50000 kronor. Ä detta belopp äga arvingarna tillgodoräkna sig fördel med 5 000 kronor. Av den återstå- ende behållningen 45000 kronor skall änkan tillgodoräknas hälften eller 22500 kronor, vilket belopp gårdsarvingen antages tillskjuta. Vid arvskiftet skall gårds- arvingen gottskrivas, förutom nyssnämnda belopp å 22500 kronor, 5000 kronor såsom skiftesfördel eller tillhopa 27500 kronor. I den återstående behållningen 22500 kronor äga barnen att taga lika lott, vadan arvslotterna sålunda utgöra 11 250 kronor. Detta belopp har gårdsarvingen att utgiva till sin medarvinge. Gårds- arvingen har sålunda att gälda sammanlagt (22 500 + 11 250 =) 33 750 kronor; till gengäld bekommer han gården med dess saluvärde å 55 000 kronor, d. v. s. han be- kommer netto 21 250 kronor. Änkans lott har däremot minskats från 27 500 kronor till 22 500 kronor, d. v. 5. med 5 000 kronor, medan det andra barnets lott minskats från 13750 kronor till 11250 kronor eller med 2 500 kronor. Änkan, vilken har dubbelt så stor lott i boet som barnet, har alltså fått vidkännas ett dubbelt så stort avdrag som barnet. — Det må anmärkas, att med den fördelningsgrund, varom sist varit tal, gårdsarvingens ekonomiska läge efter bodelningen och arvskiftet är det- samma som om gården omedelbart ingått i ett efter gårdsarvingereglerna förrättat arvskifte, detta givetvis under förutsättning att gårdsarvingen därvid ägt att såsom arvslott bekomma en fjärdedel av boet. I ty fall hade nämligen gårdsarvingen så- som fördel och arvslott bekommit (5 000 + 11 250 =) 16 250 kronor, medan å de övriga lotterna fallit (3 X 11 250 =) 33 750 kronor, vilket sistnämnda belopp gårds-

arvingen haft att tillskjuta. Då gårdens saluvärde var 55 000 kronor, skulle gårds— arvingen sålunda bekommit netto 21 250 kronor.

Utredningsmännen finna sålunda övervägande skäl tala för att frågan löses i enlighet med de grunder, som tillämpats i det senare av de båda angivna exemplen. Enligt förslaget skola därför, när vid bodelning gården tillägges endera sidan, de för arvskifte givna förmåns- och ersättningsreglerna äga motsvarande tillämpning. Gården skall vid bodelningsförrättningen upptagas till det lägre värde, som kan följa av bestämmelserna i 6 kap. 13 % boutred- ningslagen, och av detta värde skall en tiondel såsom fördel tillgodoföras den sida, å vars lott gården lägges. Där gårdens efter nyssnämnda grunder be— räknade värde överstiger den sidans lott, däri inräknat fördelen, är andra sidan berättigad till motsvarande gottgörelse i överensstämmelse med vad som enligt 6 kap. 10 & boutredningslagen skall gälla beträffande arvskiften. Vad det speciella fall angår, att den sida, som gården vid bodelningen tillfal— ler, redan äger viss lott däri såsom enskild egendom, torde det emellertid ligga i sakens natur, att förmånerna skola beräknas endast med avseende å den återstående delen av gården. Slutligen skola, där gården inom femton år från bodelningen överlåtes, ersättningsreglerna i6 kap. 16 och 17 åå bout- redningslagen äga motsvarande tillämpning. Att ersättningsskyldighet icke uppkommer därigenom, att arvingarna sig emellan skifta kvarlåtenskapen och gården därvid tillägges en av dem såsom gårdsarvinge, torde vara själv- fallet.

Påfordrar vid bodelningen endast en av arvingarna —— den blivande gårds- arvingen — att gården skall tilläggas arvingarna, torde det böra ankomma på honom att tillskjuta de penningar, som må erfordras till fyllnad av efter- levande makens lott. Att kräva de övriga arvingarnas medverkan därtill torde icke låta sig göra, då medarvingarna ju icke hava något eget intres- se av att utlösningen sker; tvärtom kan det, såsom förut antytts, ligga i de- ras intresse att någon utlösning icke kommer till stånd. Uppenbart är emel- lertid, att vad gårdsarvingen sålunda nödgats tillskjuta skall gottskrivas ho- nom vid arvskiftet efter den döde maken i samband med att fastigheten till- lägges gårdsarvingen. En erinran härom har synts böra intagas i lagtexten.

De nu föreslagna reglerna äro icke avsedda att medföra ändring eller in- skränkning i vad 13 kap. giftermålsbalk-en stadgar angående rätt att vid bo- delning erhålla egendom till täckning av gäld, angående rätt att från delning undantaga kläder m. m., angående rätt till vederlag, skadestånd eller under- hållsbidrag samt angående rätt för efterlevande make att av giftorättsgodset uttaga nödigt bohag m. m. ävensom att av giftorättsgodset, såvitt det räcker, städse bekomma egendom till 3 000 kronors värde.

Slutligen må nämnas, att de nya bestämmelserna, vilka sammanförts i 13 kap. giftermålsbalken i en ny paragraf, betecknad 13 a &, föranlett en redak— tionell jämkning i 3 % samma kapitel.

Förslaget till lag om tillägg till lagen den 9 juni 1933 (nr 315) angående införande av lagen om boutredning och arvskifte.

Beträffande äktenskap, som ingåtts före den 1 januari 1921, den dag nya giftermålsbalken trädde i kraft, äro makarnas förmögenhetsförhållanden principiellt att bedöma enligt äldre lag. Detta innebär, att betydelsefulla olikheter framträda mellan äldre och nyare äktenskap bland annat i fråga om giftorättens natur. Medan i nyare äktenskap med giftorätt betecknas det anspråk, vardera maken har, att vid boets delning njuta andel i den egendom, som tillhör andra maken såsom giftorättsgods, är giftorätten i de äldre äkten- skapen uttryck för en verklig egendomsgemenskap mellan makarna. Den egendom, vari enligt äldre lag giftorätt äger rum, det 5. k. samfällda boet, är å andra sidan mindre omfattande än makarnas sammanlagda giftorättsgods enligt nya lagen. I de äldre äktenskapen förekommer med andra ord en- skild egendom i större utsträckning än vad fallet är med nyare äktenskap. Olikheten hänför sig till den fasta egendomen. Medan denna i de nyare äktenskapen icke utgör enskild egendom annat än i vissa undantagsfall, som för övrigt icke äro stadgade enbart för fastigheter, räknas i de äldre äkten- skapen såsom enskild egendom all fast egendom, som man eller hustru för- värvat före äktenskapets ingående, och vidare den fasta egendom, som under äktenskapet tillfallit endera maken genom arv eller genom gåva eller testa- mente med villkor att egendomen skall tillhöra maken enskilt. Det samfäll- da boet innefattar sålunda av fast egendom praktiskt taget endast sådan, som blivit köpt under äktenskapets bestånd.

Mellan äldre och nyare äktenskap framträder olikhet även med avseende å de regler, som avse boets delning i anledning av boskillnad, hemskillnad eller äktenskapets upplösning. Bestämmelserna om bodelning i 13 kap. nya giftermålsbalken äga icke tillämpning beträffande äldre äktenskap. På den förrättning, som likväl även här erfordras för giftorättens utbrytning ur egendomsg—emenskapen och som lagen benämner skifte, äga emellertid — lik- som vid bodelning —— boutredningslagens bestämmelser om arvskiftes form, förordnande av särskild skiftesman samt dennes eller boutredningsmannens befattning med arvskifte motsvarande tillämpning. När ett äldre äktenskap upplöses genom makes död, skall det egentliga arvskiftet föregås av ett dy- likt särskilt skifte, som innebär att efterlevande maken uttager fördel av bo oskifto samt sin giftorätt i boet, ett förhållande som naturligen icke hindrar, att detta skifte ipraktiken förrättas i omedelbart sammanhang med arvskiftet.

Ingår en jordbruksfastighet i samfällda boet — vilket ju är fallet om fastig- heten under äktenskapet förvärvats genom köp —— kommer givetvis omför- mälda särskilda skifte att få betydelse för sådan fastighet. Då lagen icke härvidlag stadgar någon företrädesrätt för vare sig efterlevande maken eller arvingarna att bekomma fastigheten på sin lott, kan naturligen det fall in- träffa, att äganderätten uppdelas mellan bodelägarna, en delning som ju visserligen icke nödvändigtvis leder till de ideella andelarnas utbrytning å

marken. Genom en sådan delning skulle emellertid förutsättningarna för till- lämpningen av de föreslagna särskilda arvskiftesreglerna komma att brista.

Ett sådant förhållande torde ur synpunkten av förevarande reform vara mindre tillfredsställande. Enahanda skäl, som föranlett utredningsmännen att ifråga om bodelning föreslå särskilda regler med anknytning till gårds- arvingelagstiftningen, lära sålunda motivera en liknande anordning beträf- fande skifte, som här avses. Det bör med andra ord tillses, att även vid dy- likt skifte endera sidan alltid får en rätt att utlösa den andra från gården.

Vid de nu avsedda reglernas utformning bör naturligen i görligaste mån eftersträvas likhet med de föreslagna bestämmelserna i 13 kap. 13 a & gifter- målsbalken." Härvidlag torde emellertid den grundväsentliga skillnad, som föreligger .m-ellan äldre och nyare äktenskap i fråga om giftorättens natur, icke kunna undgå att spela en viss roll. När det gäller att bestämma, vilken— dera sidan bör hava företrädesrätt att Övertaga en i samfällda boet ingående gård, lärer någon utslagsgivande betydelse icke kunna tilläggas den omstän- digheten, huruvida förvärvet av gården skett i båda makarnas eller allenast i ena makens namn. Vid tiden för fånget måste det nämligen i förevarande hänseende hava tett sig betydelselöst, om fångeshandlingen avfattades på ena eller andra sättet, då ju gården i vilket fall som helst komme att omfattas av egendomsgemenskapen. Med hänsyn härtill har det synts bäst Överensstäm- ma med det materiella rättsläget att i fråga om samfälld egendom i de äldre äktenskapen tillämpa samma företrädesregel, som beträffande nyare äkten- skap anses böra gälla i det fall att vardera maken såsom sitt giftorättsgods äger viss lott i gården. I förslaget har sålunda upptagits en bestämmelse av innebörd, att efterlevande maken erhåller rätt att, mot vederbörlig gottgörelse till övriga delägare, vid skiftet bekomma sådan gård som ingår i samfällda boet. I samband härmed har jämväl upptagits en regel, som giver arvin- garna en subsidiär rätt att övertaga gården, i det fall att efterlevande maken icke utnyttjar sin företrädesrätt.

I äldre äktenskap torde det ej sällan förekomma, att viss kvotdel av gården utgör ena makens enskilda egendom under det att återstoden av gården in- går i samfällda boet. Så är exempelvis fallet, om först viss andel i gården till- fallit ena maken genom arv och makarna därefter genom köp förvärvat äganderätt till hela gården. Når i dylikt fall skifte skall äga rum mellan ena maken och den andra makens arvingar, kommer detta skifte tydligen endast att beröra den ideella andel i gården, som ingåri samfällda boet. Så- som redan i föregående avsnitt berörts, torde det emellertid för äganderättens konsolidering vara önskvärt, att berörda ideella andel alltid tillskiftas den sida, som redan äger viss lott i gården såsom enskild egendom. I förslaget har med hänsyn härtill upptagits en bestämmelse, liknande den som för mot- svarande fall föreslagits i 13 kap. 13 a & giftermålsbalken.

I övrigt överensstämmer förslaget med den reglering, som förordats med av- seende å bodelning enligt giftermålsbalkens regler.

m

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 juni 1928 (nr 279) om arv.

Första kapitlet arvslagen giver i sina särskilda paragrafer uttryck åt prin- cipen om samarvingars likställighet; varje arvinge — respektive varje gren av arvingar —— skall taga lika lott. Då nu gårdsarvinges skiftesfördel reellt innebär en viss förskjutning av arvingarnas inbördes ställning, torde i nämn— da kapitel en erinran böra intagas därom, att i fråga om gårdsarvinges rätt att njuta skiftesfördel skall gälla vad i lagen om boutredning och arvskifte sägs. I anledning härav har till kapitlet synts böra fogas en ny paragraf, betecknad 5 5 och innehållande en dylik hänvisning till boutredningslagen.

Andra kapitlet arvslagen innefattar bland annat bestämmelser om rätt för den först avlidne makens arvingar i boet efter den sist avlidne maken. Den rätt till secundosuccession, varom sålunda är stadgat, innebär att den först avlidne makens arvingar inom vissa skyldskapsgrader — vilka arvingar vid den först avlidne makens död utestängts från arv till följd av den arvsrätt, som tillkommer den dödes efterlämnade make vid den sist avlidne makens frånfälle äga inträda såsom arvingar och därvid taga viss kvotdel av sist- sagda makes bo. Dylik legal secundosuccession kan, såsom förut erinrats, förekomma endast när den först avlidne maken icke efterlämnar bröstarvin- gar; finnas bröstarvingar äga dessa nämligen direkt och med uteslutande av den dödes efterlämnade make succedera i kvarlåtenskapen.

Angående gällande lags regler i ämnet må vidare anföras följande. Del— ningen av boet mellan de olika sidorna har närmast karaktären av en bodel- ning, vilken uppskjutits till andra makens frånfälle. Förrättningen är sålun- da icke att anse som ett arvskifte efter den sist avlidne maken. Vid delnin- gen äga vardera sidans arvingar bekomma viss kvotdel av kvarlåtenskapen, i regel hälften. Ägde emellertid vid den först avlidne makens död makarna eller en av dem enskild egendom eller motsvarade eljest kvarlåtenskapen ef- ter den först avlidne annan andel än hälft-en av makarnas egendom, taga den först avlidnes arvingar samma andel i boet efter den sist avlidne (2 ©). Vi— dare gäller, att där boets värde vid efterlevande makens död överstiger dess värde vid den först avlidnes frånfälle, denna förkovran skall tilläggas den efterlevandes arvingar, såvitt visas att egendom till motsvarande värde till- fallit den efterlevande i arv, gåva eller testamente, eller ock må antagas, att boets förkovran härrör från förvärvsarbete, som efter den först avlidne ma- kens död drivits av den efterlevande (4 5). Vad sålunda är stadgat äger mot- svarande tillämpning, därest efterlevande maken, till följd av nytt gifte, vid bodelning eller eljest på grund av giftorätt erhållit egendom utöver vad förut tillkom honom (6 5). Beträffande egendomens utläggning å de båda sidor- nas lotter gäller en liknande valrättsprincip som den för bodelning stadgade. Värdera makens arvingar äga sålunda på sin lott bekomma egendom, som un— der äktenskapet tillhört den maken —— som giftorättsgods eller som enskild egendom och den sist avlidnes arvingar även egendom, som denne förvär-

vat efter den först avlidnes död. Beträffande rätten att mot fyllnad i pen- ningar övertaga viss egendom är stadgat, att fastighet må, även om den i vår- de överstiger vad å lotten belöper, uttagas, om penningar lämnas till fyllnad av andra sidans lott.

Angående principen om endera sidans rätt att odelad övertaga i boet in- gående fastighet anförde lagberedningen1 i huvudsak följande:

Då mot det släktintresse, vilket kunde vara förknippat särskilt med fastighet, som införts av endera maken, ej här såsom uti det i 13 kap. 13 5 nya giftermålsbal- ken avsedda fall _ stode hänsynen till en efterlevande make, syntes det utan in- skränkning böra tillåtas vardera makens arvingar att vid delningen uttaga fastig- het, som införts av den maken, även om fastigheten i värde överstege vada deras lott belöpte, såframt penningar lämnades till fyllnad av andra sidans lott. Vid utövningen av den valrätt, som tillkomme vardera makens arvingar, fordn- (les principiellt enighet mellan arvingarna å den sidan. Särskild regel för fall av tvist hade ej ansetts böra givas i förevarande sammanhang utan först i samband med reglerna för fall av tvist vid arvskifte. Sedan boets egendom fördelats mellan arvingarna ä ömse sidor, skulle den egendom, som tillagts ena sidan, skiftas mellan arvingarna å den sidan enligt vanliga arvskiftesregler.

Omförmälda stadganden rörande secundosuccession synas sålunda bättre än de för bodelning gällande reglerna möjliggöra den fasta egendomens bi- behållande hos endera sidans arvingar och därmed, att en av arvingarna kan övertaga gården odelad och på rimliga villkor. Såsom redan framgått, gäl- ler nämligen utlösningsrätten icke blott släktfastighet utan även annan jord; icke heller är rätten inskränkt till att gälla endast för vissa av de arvsberät— tigade skyldemännen.

Om de ifrågavarande reglerna skola utgöra en verklig garanti för att icke gården blir föremål för en uppdelning mellan arvingarna å de olika sidorna, torde dock en viss utbyggnad erfordras med avseende å de fall, där vardera maken såsom sitt giftorättsgods ägt viss lott i gården. Enligt gällande lag äga nämligen i dylika fall vardera sidans arvingar bekomma den lotti går- den, som tillhört den make efter vilken de äro arvingar. Ingendera sidan äger däremot, i strid med de andra arvingarnas önskan, övertaga hela fastig- heten. Detta förhållande är givetvis icke helt tillfredsställande med hänsyn till gårdsarvingelagstiftningens genomförande. Även ur synpunkten av lik- formighet synes anledning föreligga att i nu avsedda fall tillerkänna endera sidan företrädesrätt att övertaga gården. Härvidlag kan det måhända synas naturligt att tillerkänna företrädesrätten åt den sida, vilken äger den större lotten i gården. Emellertid lärer det i förevarande fall regelmässigt förhålla sig så, att makarna ägt gården till hälften var. Med hänsyn härtill har vid förslagets utformning den principen synts böra följas, att samma rätt, som vid bodelning i anledning av makes död tillkommer efterlevande make, skall vid delning enligt 2 kap. arvslagen tillkomma den sist avlidne makens arvin- gar. Liksom den efterlevande maken enligt förslaget äger att vid bodelning bekomma gården, där denna till viss lott ingår i vardera makens giftorätts— gods, likaväl bör alltså vid den i anledning av secundosuccessionsrätten på-

1 Se lagberedningens förslag till lag om arv m. m. sid. 195 0. f.

kailade delningsförrättningen den sist avlidne makens arvingar äga företrä— desrätt att erhålla gården i dess helhet.

I överensstämmelse med vad som föreslagits i fråga om bodelning har vi- dare, när gården till viss del varit endera makens enskilda egendom och till återstående del ingått i giftorättsgodset, den sida, vilken den enskilda egen— domen tillkommer, synts böra äga rätt att övertaga jämväl den återstående delen av gården. För det fall att vardera maken ägt viss lott i gården såsom enskild egendom, har enligt förslaget den sist avlidne makens arvingar i analogi med vad ovan föreslagits för det fall, att vardera maken såsom gifto- rättsgods ägt viss lott i gården erhållit rätt att övertaga hela gården. Det torde få erinras, att när fråga är om bodelning, man icke behöver räkna med en sådan konfliktsituation som den sist berörda, enär enskild egendom ju icke beröres av bodelningsförråttningen. Vid delning av boet enligt 2 kap. arvslagen ingår däremot i förrättningen all egendom, som finnes i boet, oav- sett vad natur denna tidigare haft.

Om den sida, som enligt vad ovan sagts äger företrädesrätt att övertaga gården, icke gör sin rätt gällande, torde en subsidiär rätt böra tillkomma andra sidan. Där den företrädesberättigade sidan förklarar sig vilja åtnöjas med den del av gården, som med hänsyn till värdet rymmes inom lotten, bör andra sidan sålunda äga rätt att, mot erforderlig fyllnad i penningar, påfordra hela gårdens utläggande å sistsagda sidas lott. Vad nu sagts torde böra gälla även i det fall, att företrädesrätten beror på att gården varit endera makens enskilda egendom.

Enligt förslaget skola vidare de med avseende å arvskiften givna förmåns- och ersättningsreglerna äga motsvarande tillämpning beträffande sådana del- ningsförrättningar, varom nu är fråga. I detta hänseende har det dock synts erforderligt att stadga ett undantag för nedan åsyftade fall.

Såsom förut antytts äga, där vid den först avlidne makens död makarna eller en av dem ägde enskild egendom och den först avlidne makens kvar- låtenskap förty motsvarade annan andel än hälften av makarnas egendom, den först avlidne makens arvingar taga samma andel i boet efter den sist avlidne. Detta innebär med andra ord att, om endera maken ägde gården som enskild egendom, den makens arvingar vid delningen äga taga så myc- ket större del av egendomen, som motsvarar gårdens värde. Har till följd härav den sida, som gården tillfaller, gottskrivits —-— utöver vad eljest skolat tillfalla den sidan ett belopp motsvarande gårdens värde, finnes uppen- barligen intet skäl, varför ytterligare förmåner skulle beräknas för den sidan. Motsvarande gäller, där gården tillfallit den efterlevande maken i arv, gåva eller testamente och den efterlevandes arvingar i anledning därav tillägges motsvarande belopp utöver vad som eljest tillkommer dem. Slutligen bör samma regel gälla även i det fall, att efterlevande maken ingått nytt gifte och vid bodelning i det äktenskapet eller eljest på grund av giftorätt bekommit gården utöver den egendom som förut tillkom honom.

Såsom förut nämnts erfordras enligt gällande lag i princip enighet mellan arvingarna å endera sidan för att de skola äga utöva den företrädesrätt, som

tillkommer dem. Emellertid gäller här, liksom i fråga om bodelning, att en dylik regel i hög grad skulle minska möjligheterna för den tilltänkte gårdsarvingen att få gården odelad tillagd arvingarna. Liksom vid bodelning endast gårdsarvingen drager fördel av efterlevande makens utlösning ur går- den, lika väl kommer vid sådan delningsförrättning, varom nu är fråga, ut— lösningen av ena sidans arvingar att lända endast gårdsarvingen till fördel. Gårdsarvingen torde förty böra tillerkännas rätt att även mot sina medar- vingars bestridande påfordra att fastigheten tillägges arvingarna. Givetvis bör det därvid åligga gårdsarvingen att tillskjuta de penningar, som må erfordras till fyllnad av andra sidans lott, med rätt dock för gårdsarvingen att vid arv- skiftet mellan honom och hans medarvingar gottskrivas vad han sålunda till- skjutit.

Enligt sjätte kapitlet arvslagen skall, där arvlåtaren under livstiden givit arvinge Viss egendom, avräkning härför ske under vissa i lagen angivna för— utsättningar och på visst närmare angivet sätt. Sagda bestämmelser utgå från att avräkningen skall verkställas å vederbörande arvinges arvslott. För det fall att gårdsarvingen uppburit dylikt förskott men detta icke kan till fullo avräknas å hans arvslott, bör naturligen avräkning få verkställas jäm- väl å skiftesfördelen. Då detta resultat emellertid icke utan vidare skulle kunna utläsas ur lagen, om denna i hithörande delar lämnades oförändrad, har det synts erforderligt att införa ett uttryckligt stadgande om avräkning å skiftesfördel. Detta stadgande har såsom en ny paragraf, betecknad 9 %, fogats till bestämmelserna i 6 kap.

I anslutning härtill torde med ett exempel få visas, huru avräknings- bestämmelserna komma att verka i dödsbo, där skiftesfördel skall utgå. Be- hållningen antages utgöra 30 000 kronor, därav lös egendom, värderad till 10 000 kronor, samt en fastighet, värderad till 50 000 kronor men intecknad för 30 000 kronor. Skiftesfördel skall utgå med 5 000 kronor. Arvingarna utgöras av tre barn, av vilka ett, gårdsarvingen, erhållit ett förskott å sitt arv, uppgående till 5 000 kronor. Enligt 6 kap. 5 & arvslagen skall, där för- skott givits, för bestämmande av arvslotternas storlek kvarlåtenskapen före delningen ökas med förskottets värde, vadan kvarlåtenskapen i förevarande fall skall anses utgöra 35 000 kronor. Sedan fördelen tillgodoräknats gårds- arvingen, blir varje barns arvslott 10000 kronor. Gårdsarvingens andel i boet är sålunda tillhopa 15 000 kronor, men skall dårå avräknas vad han be- kommit såsom förskott. Hans andel reduceras följaktligen till 10 000 kro- nor, d. v. s. till samma belopp till vilket medarvingarnas arvslotter uppgå. Vid egendomens utläggning å respektive arvingars lotter skall fastigheten tilläggas gårdsarvingen, men då dess nettovärde med 10000 kronor över- stiger gårdsarvingens andel i boet, har gårdsarvingen att till vardera med- arvingen gälda en utlösningssumma ä 5 000 kronor. Vad boets lösa egen- dom angår kommer denna, där gårdsarvingen icke inlöser densamma enligt bestämmelserna i den föreslagna 15 å i 6 kap. boutredningslagen, att i sin helhet tillfalla de båda medarvingarna.

Den föreslagna gårdsarvingelagstiftningen synes slutligen kunna giva upp- hov till ett särskilt spörsmål om grunderna för beräkning av laglott i det fall att arvinge äger njuta skiftesfördel. Gällande bestämmelser om laglott åter- finnasi sjunde kapitlet arvslagen. Enligt 1 g nämnda kapitel skall hälften av den arvslott, som enligt lag tillkommer bröstarvinge, vara hans laglott. Detta innebär att arvlåtaren principiellt är förhindrad att genom testamente förfoga över sagda del av arvslotten. Om sådant förfogande likväl sker, med— för detta visserligen icke, att testamentet såsom sådant blir utan verkan. Emellertid är bröstarvingen berättigad att inom sex månader från testamen- tets delgivning påkalla jämkning av testamentet för utfående av laglotten.

Såsom i annat sammanhang berörts, är det avsett, att skiftesfördel skall utgå, innan annat arv må tagas. Sedan fördelen avräknats, bildar återstoden av kvarlåtenskapen den arvsmassaivilken arvslotterna skola beräknas. Genom att skiftesfördel uttages bliva således arvslotterna mindre än vad eljest skolat vara fallet. Därest nu omförmälda regel om laglottsberäkning lämnades oför- ändrad, skulle tydligen följden bliva, att skiftesfördelen finge anses automa- tiskt minska laglottens storlek. Uttagandet av skiftesfördel skulle, närmare bestämt, komma att ilika mån minska laglotten och den del av arvslotten —— den s. k. disponibla kvoten _ som finge genom testamente disponeras. Om behållningen i boet utgör exempelvis 50 000 kronor, vilka skola delas mellan fem barn, skulle uttagandet av skiftesfördel med exempelvis 10000 kronor komma att minska summan av barnens laglotter från 25 000 till 20 000 kro- nor, samtidigt som den disponibla kvoten av behållningen underginge ena- handa minskning.

Mot ett sådant resultat torde med fog erinringar kunna göras. Angivna be- räkningsmetod synes i själva verket öppna möjlighet för en arvlåtare, som av motvilja eller annan orsak vill missgynna någon bröstarvinge, att på en omväg göra laglottsskyddet i viss mån illusoriskt. Genom att borttestamen— tera den del av behållningen, som fritt får disponeras genom testamente, men samtidigt underlåta att upphäva skiftesfördelen skulle sålunda arvlåtaren, allt efter omständigheterna, kunna mer eller mindre starkt beskära bröst- arvinges laglottsrätt. En dylik ordning vore knappast tilltalande. Den om- ständigheten, att gårdsarvingen —— av hänsyn till ett allmänt intresse —— till— erkännes en särskild förmån, lärer icke böra medföra att annan arvinges rätt försämras i förhållande till testamentstagare.

Det torde få nämnas, att gällande arvslag redan innefattar en lösning av ett konkurrensspörsmål, som lärer kunna betraktas som analogt med det varom nu är fråga. Härmed åsyftas det fall, att rätt till sådant underhålls- bidrag, som omförmäles i 8 kap. 1 & arvslagen eller i 11 % lagen om barn utom äktenskap, sammanträffar med laglottsrätt och testamentariskt förord- nande. Ehuru laglotten icke i och för sig njuter skydd mot det legala un- derhållskravet, upprätthålles likväl den ordningen, att underhållsbidraget icke får drabba det laglottsskyddade arvet, förrän testamentariska förord- nanden fått i sin helhet vika till förmån för underhållsbidraget. Om således underhållsbidraget icke uttömmer hela den disponibla kvoten, får i och för

uppfyllande av ett arvlåtarens testamente icke tagas i anspråk mera än resten, av denna kvot; därest åter hela den disponibla kvoten åtgår till underhålls— bidraget, får testamente överhuvud icke utgå. Denna regel har genom stad- gande i 7 kap. 6 & arvslagen uttryckts på det sättet, att om rätt till under- hållsbidrag föreligger, hänsyn därtill ej skall tagas vid bestämmande av bröst- arvinges laglott.

En motsvarande anordning synes vara att förorda jämväl med avseende å sammanträffande mellan skiftesfördel, laglott och testamentariskt förordnan- de. Fördelen bör således i första hand drabba det icke laglottsskyddade ar- vet, därnäst testamentstagares anspråk och i sista hand laglotterna. Testa- mentet bör få verkställas allenast i den del av disponibla kvoten, som icke konsumeras av skiftesfördelen. Med tillämpning på nyss anförda sifferexem- pel blir sålunda fördelningen den, att sedan fördel uttagits med 10 000 kro- nor laglotterna skola, liksom enligt gällande lag, utgå med 25 000 kronor, varemot disponibla kvoten reduceras till 15 000 kronor.

Mot en dylik beräkning lärer icke kunna invändas, att skiftesfördelen med- för inskränkmng av testamentsfriheten. Såsom i annat sammanhang fram- hållits står det ju arvlåtaren fritt att genom en uttrycklig viljeförklaring i testamentets form helt upphäva skiftesfördelen. Och det torde kunna krävas av den arvlåtare, som genom testamente vill förfoga över hela den ursprung- liga disponibla kvoten, att han låter denna sin önskan komma till synes i testamentet. Något oegentligt ligger ej heller däri, att å ena sidan laglotten skyddas mot testamente men ej emot skiftesfördel, medan å andra sidan ett testamente kan upphäva skiftesfördelen. Att vid en dylik jämförelse likställa ett testamente, som går emot laglottsskyddet, med ett testamente, som verkar i rakt motsatt riktning är givetvis icke berättigat. Och i prioritetshänseende torde den omständigheten icke vara avgörande, huruvida en konkurrerande rättighet grundas å en regel av dispositiv beskaffenhet eller icke. Det torde få erinras att skiftesfördelen, när det väl står fast att densamma skall utgå, enligt förslaget tillerkännes företräde framför såväl testamente som laglott.

På grund av vad ovan anförts har till 7 kap. 6 & arvslagen synts böra fogas ett stadgande av innehåll, att vid bestämmandet av bröstarvinges laglott hän- syn ej skall tagas till att arvinge må äga att såsom gårdsarvinge njuta skif- tesfördel.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 5 5 lagen den 8 juni 1928 (nr 280) angående införande av lagen om arv.

Stadgandena i 2 kap. arvslagen om secundosuccession gälla, vare sig äldre eller nya giftermålsbalken varit tillämplig med avseende å makarnas för- mögenhetsförhållanden. Sedan efterlevande maken tagit den först avlid- nes kvarlåtenskap i arv, är det nämligen för rättsförhållandet mellan den efterlevande eller hans arvingar, å ena sidan, samt den först avlidnes ar- vingar, å den andra, i allmänhet likgiltigt, vilkendera förmögenhetsord-

ningen gällde under båda makarnas livstid. Emellertid förekomma i 2 kap. 5 % arvslagen vissa regler angående egendom, som under äktenskapet »till- hört» den ena eller den andra maken, vilka regler äro avfattade med tanke på att nya giftermålsbalken varit tillämplig å makarnas förmögenhetsför- hållanden. I anledning härav har genom en särskild övergångsbestämmelse -—— intagen i 5 & promulgationslagen till arvslagen föreskrivits, att nämnda regler skola, där äldre giftermålsbalken gällt i fråga om makarnas förmö- genhetsförhållanden, hava motsvarande tillämpning i avseende å egendom, som tillhört make enskilt ävensom å samfälld egendom, som införts i boet av make eller under äktenskapet tillfallit make i arv, testamente eller gåva.

Den i förslaget upptagna 5 a 5 i 2 kap. arvslagen är likaledes avsedd att gälla, vare sig äldre eller nya giftermålsbalken varit tillämplig. Då emeller- tid även i denna paragraf talas om egendom, som under äktenskapet »till- hört» endera maken, lärer det vara erforderligt att särskilt reglera de fall, där äldre giftermålsbalken varit tillämplig å makarnas förmögenhetsförhål- landen. Denna reglering har synts lämpligen kunna utformas efter enahanda grunder som dem, å vilka nyssnämnda övergångsbestämmelse vilar. På grund härav har 5 5 promulgationslagen till arvslagen kompletterats med en hänvisning till den nya 5 a & i 2 kap. arvslagen.

Denna hänvisning innebär bland annat, att de fall, där gården till viss del tillhört vardera maken såsom enskild egendom, eller till viss del varit endera makens enskilda egendom och till återstående del samfälld egendom, eller till viss del tillhört vardera maken såsom enskild egendom medan återstå- ende delen varit samfälld egendom, eller ock gården varit samfälld egen- dom och införts i boet av makarna gemensamt, likställas med det i 5 a 5 upp- tagna fallet, att gården under äktenskapet tillhört vardera maken till viss del.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 10 & handelsbalken.

Bestämmelserna angående rätt för gårdsarvinge till skiftesfördel ävensom angående rätt för honom att övertaga gården efter det lägre värde, som kan följa av den föreslagna särskilda värderingsregeln, bygga på den förutsätt- ningen, att gårdsarvingen övertager gården i avsikt att för framtiden behålla densamma. Där denna förutsättning brister och gårdsarvingen alltså efter en kortare tid överlåter gården till annan, därvid beredande sig en måhända icke obetydlig realisationsvinst, kräver ett skäligt hänsynstagande till med— arvingarnas intressen, att gottgörelse lämnas för den minskning de fått vid- kännas i sitt arv genom att gårdsarvingen fått övertaga hela gården och där- vid njuta särskilda förmåner. I förslaget har därför, såsom i ett tidigare avsnitt närmare utvecklats, upptagits vissa bestämmelser angående rätt till ersättning för medarvingarna vid överlåtelse av gården. Denna ersättnings- rätt torde emellertid böra förenas med en säkerhetsrätt i en eller annan form. Lagen torde, så långt lämpligen ske kan, höra sörja för att medarvingarnas rätt göres betryggande.

Under utredningen har övervägts, om icke medarvingarna för sina even- tuella ersättningsanspråk borde tillerkännas en panträtt i form av inteck- ning i fastigheten. En dylik lagstiftning torde emellertid bliva så pass in- vecklad och i praktiken svårtillämplig, att utredningsmännen icke ansett sig böra ifrågasätta denna lösning av frågan. Icke heller har det synts lämp- ligt, att medarvingarnas fordringsanspråk förenades med en tyst förmånsrätt i fastigheten. Förslaget har i stället valt utvägen att förena medarvingarnas fordran med en förmånsrätt i gårdsarvingens egendom. Denna förmånsrätt torde få anses uppkomma, då medarvingarnas latenta rätt övergår till ett verkligt fordringsanspråk, d. v. s. i det ögonblick gårdsarvingen överlåter gården. Förmånsrätten synes böra gälla i all gårdsarvingens egendom —— till vilken dock gården efter överlåtelsen icke längre hör. Då förmånsrätten sålunda avses skola bliva av allmän karaktär, lärer den lämpligen böra till— delas den plats i företrädesordningen, som tillkommer de i 17 kap. 10 & handelsbalken omförmälda fordringarna.

Det må slutligen tilläggas, att den nu avsedda förmånsrätten givetvis bör tillkomma icke blott medarvinge vid arvskifte utan även sådan bodelägare, som deltagit i bodelning, skifte enligt äldre giftermålsbalken eller delning enligt 2 kap. arvslagen och som därvid måst vidkännas minskning i sin lott till följd av att andra sidan övertagit gården under tillgodonjutande av de förmåner, som enligt lagen skola tillkomma gårdsarvinge.

|

Kap. III. Fråga om upphävande av lagen den 3 juni 1932 om inteckning i jordbruksinventarier.

Äldre förslag om inteckning i jordbruksinventarier.

Alltsedan mitten av 1800-talet har tid efter annan förslag väckts om lag- stiftning i syfte att bereda möjlighet för jordbrukare att upplåta säkerhets— rätt i sina jordbruksinventarier utan att behöva avhända sig förfoganderät- ten över dessa. Enligt några av dessa förslag skulle säkerhetsrätten vara ett slags panträtt, enligt andra endast en förmånsrätt. I sistnämnda fall hava förslagen inneburit, att det för industriell rörelse gällande förlagsinteck- ningsinstitutet skulle utsträckas att omfatta även jordbruksnäringen.

I det av äldre lagberedningen år 1850 avgivna förslaget till handelsbalk föreslogs, att så kallad underpanträtt (varmed avsågs ett slags panträtt utan besittning) skulle få upplåtas i lös egendom. Såsom skäl härför åberopades, bland annat, jordbruksnäringens behov av förlagssäkerhet.

Vid riksdagen 1859—1860 väcktes motion angående lagstiftning om för- lag och om rätt till underpant i lös egendom i allmänhet. Ett av lagutskot- tet utarbetat förslag till författning i ämnet, vilket i huvudsak anslöt sig till lagberedningens förslag, blev antaget av ständerna. Högsta domstolen avstyrkte emellertid förslaget. Inom domstolen framhölls bland annat, att institutet skulle kunna föranleda till lättsinniga och bedrägliga transaktioner samt att det skulle försvaga gäldenärens kredit, utan att den realsäkerhet, som en dylik panträttsupplåtelse skulle medföra, kunde antagas bliva av synner- lig betydelse. Förslaget blev ej godkänt av Kungl. Maj:t.

Frågan kom emellertid ånyo upp vid riksdagen 1865—1866. Ett inom riksdagen utarbetat förslag till förordning om förlagsinteckning, som avsåg jämväl jordbruksnäringen, blev då av riksdagen antaget. Även mot detta för- slag ställde sig högsta domstolen avvisande. Inom domstolen framhölls, att jordbrukarna i allmänhet ej skulle hava någon nytta av att rätt till förlags- inteckning medgäves dem, utan att detta snarare skulle skada deras person- liga kredit. Icke heller denna gång föranledde ständernas beslut någon vi- dare åtgärd.

Vid riksdagen 1868 framlade lagutskottet i anledning av motion förslag till förordning angående underpant i lös egendom. Andra kammaren biföll förslaget. Första kammaren avslog emellertid detsamma med hänsyn till de betänkligheter, som yppats mot underpanträtt i lösören.

Sedan 1879 års riksdag hemställt om utredning angående revision av samt- liga gällande bestämmelser om förlag, tillsattes en kommitté, åt vilken upp- drogs att utarbeta förslag till lagstiftning i ämnet. Därvid skulle även över- vägas ett utsträckande av förlagsinteckningsrätten till näringar, vilka icke åtnjöte en dylik förmån. Kommittén avgav 1881 betänkande med förslag till förordning om förlagsinteckning. Detta förslag avsåg endast bergsbruk, gruvdrift och industri. Kommittén framhöll mot tanken att utsträcka rätten till förlagsinteckning jämväl till jordbruksnäringen bland annat, att detta skulle medföra större skada än nytta med hänsyn till den inverkan, som jordbrukarnas personliga kredit skulle röna därav. Beträffande de själv- ägande jordägarna framhölls särskilt, att dessa kunde skaffa sig kredit ge- nom att inteckna sin fastighet och att det ej vore tillrådligt, att de även er- hölle tillfälle att genom erbjudande av förmånsrätt i den lösa egendomen inlåta sig på skuldsättning. Kommitténs förslag förelades 1882 års riksdag. Första kammaren gillade detsamma, men andra kammaren ställde sig av- visande, uppenbarligen därför att förslaget ej avsåg jordbruksnäringen.

Vid 1883 års riksdag blev emellertid nu gällande förordning angående för- lagsinteckning antagen, sedan vederbörande departementschef förklarat, att frågan om jordbrukets förlagskredit komme att särskilt utredas. För dylikt ändamål tillsattes också en kommitté, vilken är 1886 avlämnade betänkande i frågan. Kommittén framhöll, att det vore önskvärt, att jordbrukarnas be- hov av att anlita den personliga krediten inskränktes. Detta ansågs icke kunna ske på annat sätt än genom att man beredde jordbrukare möjlighet att erhålla kredit, grundad å realsäkerhet i hans lösa egendom. Jordbru- kare borde därför kunna använda till jordbruket hörande lös egendom som säkerhet för gäld utan att egendomen skildes från hans besittning. För arren- datorernas del skulle detta ske därigenom att förlagsinteckningsförordningen bleve tillämplig för dem. Beträffande jordägarna framlades däremot ett förslag, enligt vilket jordbruksinventarier m. ni. skulle kunna intecknas till- sammans med den fastighet, vartill de hörde. Högsta domstolen, som hördes över förslaget, avstyrkte detsamma. Domstolen hyste fortfarande starka be- tänkligheter mot att medgiva upplåtande av säkerhetsrätt i jordbruksinven- tarier. Säkerheten skulle bliva av tvivelaktigt värde för borgenären. Jord- brukaren skulle därför allt fortfarande bliva hänvisad till den personliga krediten. Det kunde emellertid ifrågasättas, om ej denna komme att men- ligt påverkas av den föreslagna lagstiftningen. Om emellertid lagstiftning skulle ske i syfte att bereda säkerhet i jordbrukares lösören, borde denna en- ligt domstolens mening bliva huvudsakligen lika för jordägare och arrenda- torer samt överensstämma med gällande lagstiftning om förlagsinteckning. Förslaget föranledde icke någon vidare åtgärd.

Vid riksdagarna 1896 och 1905 väcktes genom motioner på nytt fråga om ändrad lagstiftning i syfte att förlagsinteckning skulle kunna meddelas även med avseende å jordbruk. Motionerna blevo avslagna.

Frågan behandlades ånyo i riksdagen år 1906. I en inom andra kammaren väckt motion, vari påkallades utredning angående lämpligaste sättet att

skaffa jordbruket driftkapital, framhölls sålunda såsom önskvärt, att jord- brukarna bereddes möjlighet att använda sina jordbruksinventarier såsom kreditunderlag. Motionen avslogs emellertid, enär frågan redan var föremål för utredning hos Kungl. Maj:t. Hushållningssällskapens ombud hade näm- ligen hos Kungl. Maj:t gjort framställning om utredning i samma avseende. Under den utredning, som sålunda kom till stånd, avstod man emellertid från tanken att införa förlagsinteckning för jordbruket. Utredningen gick i stället ut på att med föreningsväsendets hjälp lösa jordbrukets kreditfråga och resulterade slutligen i 1915 års författningar rörande jordbrukskassor och centralkassor för jordbrukskredit.

I december 1920 gjorde rikets centralkassor för jordbrukskredit framställ- ning hos Kungl. Maj:t om lagändring i syfte att förlagsinteckning skulle kunna meddelas i jordbruksinventarier. Framställningen överlämnades till 1921 års fastighetskreditsakkunniga, vilkas arbete emellertid blev nedlagt, innan de hunnit behandla detta spörsmål.

Sedermera upptog Kungl. Maj:t under år 1925, närmast i anledning av framställningar från handelskammarhåll, frågan om revision av gällande lagstiftning om förlagsinteckning samt inhämtade yttranden i ärendet från olika myndigheter och korporationer. Enligt uttalande av chefen för justi- tiedepartementet skulle yttrandena avse även spörsmålet, huruvida förlags- inteckningsinstitutet borde utvidgas till att avse jordbruksnäringen. I den- na fråga gjorde sig olika meningar gällande.

J ordbruksutredningens förslag 1930.

Frågan om lagstiftning angående upplåtande av säkerhetsrätt i jordbruks— inventarier upptogs ånyo av den utav Kungl. Maj:t den 18 juli 1928 tillsatta jordbruksutredningen. I sitt i januari 1930 avgivna betänkande angående jordbrukets kreditförhållanden (statens offentliga utredningar 1930: 2) fram- lade utredningen sålunda -— förutom förslag till en reform av jordbruks- kasserörelsen, vilken genomfördes vid 1930 års riksdag —— förslag till lag om inteckning i jordbruksinventarier och andra därmed sammanhängande författningsförslag.

Såsom skäl för framläggandet av lagförslaget anförde jordbruksutrednin- gen huvudsakligen följande: Jordbrukarna upplånade i stor utsträckning penningar genom borgenslån och växeltransaktioner. Sättet för upplåning- en medförde lätt att upplåningen överstege den gräns, som betingades av jordbruks-driftens förräntningsförmåga, vartill komme att dylik kredit bleve relativt dyr. Det osunda utnyttjandet av den personliga krediten, som i stor utsträckning förekomme bland jordbrukarna, berodde i icke ringa grad där- på, att jordbrukarna icke haft möjlighet att som realsäkerhet använda sina jordbruksinventarier. Genom att bereda möjlighet att utnyttja dessa till- gångar såsom realhypotek skulle ett viktigt medel tillskapas för att motverka det osunda utnyttjandet av den personliga kreditvärdigheten. Detta gällde

11—377445.

naturligtvis särskilt beträffande arrendatorer. Invändningen om att jord- brukarnas personliga kredit kunde bliva skadad borde ej tillerkännas större betydelse. Den personliga kreditvärdigheten bottnade huvudsakligen i jord- brukarnas realtillgångar. Dessa tillgångars användande såsom objekt för realkredit vore därför den enda sunda och rationella lösningen av kreditfrå- gan. Farhågan att inventariehypotek skulle föranleda till svikliga transak- tioner från gäldenärs sida finge ej hindra en lagstiftning, som skulle med- föra påtagligt gagn för jordbruksnäringen. Särskilt vid kreditgivning ge- nom jordbrukskassorna skulle inventarieinteckningsinstitutet fylla en vik- tig uppgift.

Jordbruksutredningens förslag innebar, att jordbrukare genom inteck- ning (inventarieinteckning) skulle kunna för sin gäld upplåta säkerhetsrätt i sina jordbruksinventarier utan att behöva avstå från besittningen till de- samma.

Inventarieinteckningen vilken ej skulle omfatta vissa specificerade in- ventarier utan inventariebeståndet i dess helhet skulle medföra en säker- hetsrätt, som visserligen benämndes panträtt men, enligt vad jordbruksut— redningen framhöll, i verkligheten var en mellanform mellan panträtt och förmånsrätt. Inteckningshavarens rätt skulle, i likhet med vad som gäller i fråga om fastighetsinteckning, iakttagas såväl vid utmätning som vid kon- kurs, och detta även om inteckningshavaren icke anmälde eller bevakade sin fordran. Härutinnan skilde sig inventarieinteckningen från förlagsinteck- ningen, som icke iakttages vid utmätning och vid konkurs beaktas endast efter bevakning. Med inventarieinteckningen skulle vara förenad förmåns- rätt enligt 17 kap. 7 % handelsbalken närmast efter förlagsinteckning. In- ventarieinteckningen överensstämde med förlagsinteckningen men skilde sig från fastighetsinteckningen därutinnan, att försäljning av intecknad egen— dom skulle medföra inteckningsrättens upphörande. Dock skulle försåld egendom häfta för inteckningen intill dess köparen vunnit besittning av egendomen eller de för lösöreköp stadgade formaliteterna iakttagits. I syf- te att hindra att inteckningshavares rätt kränktes genom lösöreköp skulle emellertid det tillägg göras till lösöreköpsförordningen, att lösöreköp av jordbruksinventarier ej finge registreras, om godset häftade för inventarie- inteckning, såvida icke inteckningshavaren lämnade medgivande därtill.

Den omständigheten att gäldenären, utan att överlåta äganderätten till an- nan, flyttade bort inventarierna från fas-tigheten skulle icke i och för sig medföra, att inventarierna upphörde att häfta för inteckningen. Flyttades emellertid inventarierna till fastighet, vartill annan inventarieinteckning hän- förde sig, för att användas där, skulle inventarierna ej längre häfta för in- teckning, som avsåge jordbruket å den förstnämnda fastigheten. Om in- ventariernas förflyttning från fastigheten sammanhängde med nedläggan- det av gäldenärens där bedrivna jordbruk, skulle inteckningsrätten likaledes upphöra att gälla i den bortförda egendomen, dock först sedan viss tid (90 dagar) förflutit utan att inom denna tid egendomen blivit utmätt eller kon-

kursförfarande mot gäldenären inletts. Enbart den omständigheten, att gäldenären upphörde med jordbruksdriften å fastigheten i fråga, skulle ej föranleda att inteckningsrätten upphörde. Enligt jordbruksutredningens för- slag skulle vidare i lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal vidtagas så- dana ändringar, att brand- eller kreatursförsäkring å jordbruksinventa- rier, vilka besvärades av inventarieinteckning, alltid skull-e gälla till för- män för inteckningshavaren, samt att, om det ersättningsbelopp, som i an— ledning av skadereglering vid dylik försäkring skulle utbetalas, överstege en tredjedel av försäkringssumman, beloppet finge utbetalas till gäldenären, en- dast om egendomen ej besvärades av inventarieinteckning.

I syfte att skydda inteckningshavaren mot obehöriga förfoganden över godset från gäldenärens sida föreslogos lagregler i olika avseenden. Sålun- da berättigades inteckningshavaren att, oavsett avtalad förfallotid, omedel- bart utsöka sin fordran, då den intecknade egendomen så vanvårdades eller fördärvades eller genom försäljning eller eljest i sådan utsträckning upp- hörde att svara för inteckningen eller av annan orsak så nedginge i värde, att inteckningshavarens säkerhet märkligen minskades, ävensom då jordbru- ket helt eller delvis nedlades eller överginge till annan. Inteckningshavaren skyddades vidare genom bestämmelse om straff för obehöriga transaktioner från gäldenärens sida.

Över jordbruksutredningens förslag avgåvos yttranden av åtskilliga äm- betsverk, myndigheter och organisationer. I frågan, huruvida lagstiftning över huvud borde ske i syfte att bereda möjlighet för jordbrukare att med bibehållande av besittningen till sina jordbruksinventarier upplåta säker- hetsrätt i dessa, gjorde sig härvid olika meningar gällande. Flertalet av dem, som uttalade sig rörande denna fråga, gåve dock Sin anslutning till tanken, att dylik lagstiftning borde komma till stånd.

Av hushållningssällskapens förvaltningsutskott förordade tio obetingat den ifrågasatta lagstiftningen, under det att svenska lantmännens riksför- tänkligheter men uttalade sig dock till förmån för en lagstiftning i ämnet eller förklarade sig ej vilja avstyrka sådan. Ett förvaltningsutskott tillstyrkte en lagstiftning i syfte att bereda jordägande lantbrukare men ej arrendatorer möjlighet att belåna sina inventarier. Ett förvaltningsutskott ställde sig i hög grad tveksamt i frågan, och fem förvaltningsutskott intogo en avvisande hållning.

Lantbruksstyrelsen och Sveriges allmänna lantbrukssällskap förordade den ifrågasatta lagstiftningen, under det att svenska lantmännens riksför- bund motsatte sig densamma.

Av länsstyrelserna uttalade sig tio för lagstiftning i ämnet eller lämnade förslaget utan erinran; en av dessa ansåg dock, att lagstiftningen borde avse endast jordägande lantbrukare. Sju länsstyrelser framförde visserligen be- tänkligheter mot förslaget men vill-e likväl icke avstyrka lagstiftning. Sex länsstyrelser ansågo däremot olägenheterna av en lagstiftning överväga för- delarna och avrådde därifrån.

De flesta myndigheter och representanter för bank- och finansväsen, som yttrade sig, nämligen bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen, statskontoret, fullmäktige i riksbanken och svenska sparbanksföreningen, ställde sig tveksamma eller avvisande till en lagstiftning om inteckning i jord- bruksinventarier. Däremot intogo fullmäktige i riksgäldskontoret en mindre avvisande ståndpunkt. Centralkassorna för jordbrukskredit tillstyrkte lag- stiftningen. Svenska bankföreningen ingick icke närmare på frågan men utta— lade sig för att densamma borde upptagas till förnyat övervägande i sam- band med en revision av förlagsinteckningsinstitutet, varom bankföreningen hemställde i sitt yttrande.

De synpunkter, som framkommo i de avgivna yttrandena voro i huvudsak följande. Å ena sidan tillmättes en lagstiftning om inteckning i jordbruks- inventarier den allra största betydelse för ordnandet av jordbrukarnas kre- ditförhållanden. Lagstiftningen skulle i förening med en sund jordbruks— kasserörelse vara ägnad att på ett tillfredsställande sätt underlätta kreditgiv- ning åt jordbruket, minska den för jordbrukarna betungande skuldsättningen genom borgens- och växelkredit samt genom ökad realsäkerhet bidraga till en välbehövlig ränteminskning å det för jordbruket erforderliga drift- kapitalet. Den nuvarande benägenheten att för tillgodoseende av kreditbe- hoven jämsides anlita ett flertal kreditgivare med därav föranledd fördyring av krediten komme att motverkas. Krediten skulle kunna ordnas på längre sikt och den ständiga oron för länens omsättande kunde avlägsnas. Jord— brukets ökade behov av dyrbara maskiner och andra inventarier krävde allt större kapitalutlägg med därav följande stegring av anspråken på säkerhet. Som sådan borde jämväl de värdefulla inventarierna kunna ifrågakomma. Särskilt för arrendatorerna vor-e behovet av tillgång till realsäkerhet känn- bart. Ä andra sidan åberopades —— med större eller mindre uppskattning av de fördelar lagstiftningen ansetts medföra — såsom avgörande skäl emot den- samma, att den personliga kreditvärdigheten skulle lida sådant avbräck, att kreditmöjligheten snarare skulle bliva mindre än större. Vidare vore det med hänsyn till den i viss mån mindervärdiga säkerheten jämväl ovisst, om krediten skulle bliva billigare. Belåningen av inventarierna skulle inverka menligt pä jordbrukarnas rörelsefrihet och lätteligen kunna leda till svikliga transaktioner. Det vore ock fara, att belåningsmöjligheten kunde missbrukas till onödig skuldsättning.

Frågan om den föreslagna lagstiftningens närmare utformning blev i all- mänhet ej föremål för någon utförligare behandling i yttrandena.

Propositionen till 1932 års riksdag.

Jordbruksutredningens förslag till lagstiftning rörande inteckning i jord— bruksinventarier föranledde proposition i ämnet till 1932 års riksdag (nr 106).

Vid anmälan av detta ärende för Kungl. Maj:t hänvisade dåvarande che-

fen för justitiedepartementet till att, liksom tidigare, s-tor meningsskiljaktig- het rådde rörande frågan, huruvida en dylik lagstiftning över huvud taget borde komma till stånd. Departementschefen anförde härutinnan följande:

Trots den motsättning, som sålunda alltjämt förelåge, syntes —— av de över jord- bruksutredningens förslag avgivna yttrandena att döma —- så till vida en ändring i uppfattningen hava inträtt, att åtskilliga av dem, som tidigare yttrat sig i frågan och därvid ställt sig betänksamma, funnit sig numera med hänsyn till jordbrukets behov av sundare kreditförhållanden böra förorda den ifrågasatta lagstiftningen. Denna tillstyrktes sålunda av det övervägande flertalet av dem, som hörts i ärendet. Det finge ock framhållas, att i flera av de yttranden, vari en avvisande hållning in- tagits, syftet med lagstiftningen uppfattats mera såsom en utväg att bereda jord- brukarna ökad kredit än, på sätt avsett vore, såsom ett medel för dem att för till- godoseende av ett skäligt kapitalbehov erhålla en med hänsyn till värdet av inven- tarierna så förmånlig kredit som möjligt.

Enligt departementschefens mening talade starka skäl för att bereda jordbrukar- na möjlighet att belåna sina inventarier. Visserligen kunde säkerhetsrätt i jord— bruksinventarier på grund av förhållandenas natur ej få samma värde som t. ex. inteckning i en fastighet, där den personliga kreditvärdigheten ägde en jämförelse— vis underordnad betydelse. Vid belåning av inventarier måste hänsyn i långt högre grad tagas till gäldenärens personliga egenskaper, hans vilja och förmåga att göra rätt för sig eller med andra ord till hans vederhäftighet över huvud taget. Varje försök att av inteckning i jordbruksinventarier skapa en säkerhetsrätt, som ensam för sig skulle utgöra en tillräcklig grund för kreditgivning, torde få anses mindre välbetänkt. En säkerhetsrätt av sådan styrka skulle nödvändiggöra så långt gående ingrepp i jordbrukarens förfoganderätt över inventarierna, att själva syftet med säkerhetsrätten skulle i hög grad motverkas. Men en lagstiftning av ifrågasatt art torde dock kunna bliva ett värdefullt stöd åt den personliga kreditgivningen och ur denna synpunkt vara ägnad att bidraga till mera ordnade kreditförhållanden bland jordbrukarna än som då rådde, särskilt som det måste antagas, att möjlighet att belåna inventarierna skulle underlätta anskaffandet av skälig kredit mot billigare lånevillkor än som fordrades vid kredit mot enbart personlig säkerhet. Ett viktigt skäl att omedelbart söka bringa till lösning frågan om inventariebelåning syntes även ligga i den fara för sjunkande värden å jordbruksfastigheter, som den starka ekonomiska depressionen inom jordbruksnäringen fört med sig. Ginge fastigheter- na ned i värde, kunde ökade anspråk komma att ställas på säkerheten för lån, som lämnats mot inteckning i dem. För mötande av sådana anspråk skulle möjligheten att såsom ytterligare säkerhet kunna lämna inteckning i inventarierna utan tvivel bliva av största betydelse.

Från flera håll hade uttalats farhågor för att införandet av inventarieinteckning skulle skada den personliga kreditvärdigheten hos jordbrukarna samt att särskilt deras möjlighet att erhålla kredit för tillfälliga behov skulle förhindras eller i allt fall försämras. För egen del vore departementschefen benägen tro, att dessa far- hågor alltför mycket överdrivits. I den mån behovet av tillfällig kredit kunde an- ses normalt för ett visst jordbruk, torde tillgodoseendet av detta kreditbehov lämp- ligare kunna ske genom belåning av inventarierna än medelst tillfällig upplåning. Och vad anginge ett mera oförutsett kreditbehov torde den omständigheten, att, så- som tidigare framhållits, gäldenären erhölle sitt normala kreditbehov ordnat på skäliga villkor, uppenbarligen icke vara ägnad att förminska hans utsikter för er- hållande av sådan kredit. De upplysningar, som erhållits från vissa främmande länder, där belåning av jordbruksinventarier förekomme, hade ej heller givit vid handen, att dylik belåning ur nu ifrågavarande synpunkt medfört några olägen- heter.

På grund av vad sålunda anförts ansåg sig departementschefen böra giva sin anslutning till den på jordhrukarhåll allmänt hysta uppfattningen, att en lagstiftning i syfte att möjliggöra belåning av jordbruksinventarier borde komma till stånd.

Med avseende å huvudgrunderna för en sådan lagstiftning anförde departe- mentschefen bland annat följande:

Bland dem, som uttalat sig i ämnet, syntes i allmänhet föreligga enighet om att säkerhetsrätt i inventarier borde upplåtas genom att inteckning meddelades i dem särskilt för sig. En härifrån avvikande mening hade dock kommit till uttryck på några håll. Sålunda hade i vissa yttranden gjorts gällande, att inventariebelåning borde medgivas i den form, att jordbrukare i samband med inteckning i fastighet kunde upplåta säkerhetsrätt i de till fastigheten hörande jordbruksinventarierna. Till stöd härför hade åberopats, att ett dylikt system för inventariebelåning med framgång praktiserades i Danmark. Såsom framgått av lämnad historik hade en sådan form av inventariebelåning föreslagits redan av 1886 års kommitté i fråga om självägande jordbrukare. Inom kommittén hade emellertid rått meningsskiljak- tighet på denna punkt, och förslaget hade blivit föremål för stark kritik från högsta domstolens sida. Det vore icke erforderligt att nu beröra de invändningar av juri- disk art, som därvid riktats mot förslaget. Ett sådant förslag löste i varje fall icke belåningsfrågan för arrendatorerna, en grupp av jordbrukare beträffande vilken behovet att kunna belåna sina jordbruksinventarier gjorde sig icke minst gällande. Säkerhetsrätt i inventarier syntes därför böra, såsom jordbruksutredningen före- slagit, upplåtas genom inteckning utan samband med inteckning i fastigheten.

Det svåraste problemet, som mötte vid lagstiftningens utformande, syntes departementschefen vara frågan, vilken säkerhetsrätt inteckning i jordbruks- inventarier borde medföra. Härutinnan anförde departementschefen föl- jande:

Jordbruksutredningen hade ansett nödvändigt, att inventarieinteckning medförde icke allenast såsom förlagsinteckning en förmånsrätt i konkurs utan fasthellre ett slags panträtt. Svårigheterna att bereda inteckningshavare panträtt i lös egendom, över vilken gäldenären på grund av sakens egen natur måste äga en ganska fri för- foganderätt, läge emellertid i öppen dag, och jordbruksutredningen hade icke över- vunnit dem. Den av utredningen föreslagna säkerhetsrätten torde knappast hava annat än namnet gemensamt med panträtt. Den saknade i varje fall en av de för panträtt mest karakteristiska egenskaperna, nämligen den att principiellt gälla även mot ny ägare till egendomen. Vid försäljning av de intecknade inventarierna skulle den sålunda, liksom en förmånsrätt, utan vidare bortfalla. Att låta inteckningen gälla mot ny ägare hade ansetts icke kunna ifrågakomma. Den fria handeln skulle därigenom i allt för hög grad försvåras.

Den huvudsakliga skillnaden mellan den panträtt, jordbruksutredningens förslag avsåge att skapa genom inventarieinteckning, och den förmånsrätt, förlagsinteck- ning medförde, syntes ligga däri, att inventarieinteckning skulle beaktas vid utmät- ning och detta oavsett huruvida inteckningshavaren anmälde sin fordran eller ej. Denna skillnad torde emellertid i praktiken mången gång ej bliva av något större värde för inteckningshavaren. Det förelåge sålunda anledning antaga, att en gälde- när först när så gott som samtliga hans tillgångar vore uttömda läte en sin skuld gå till utmätning. I det längsta torde han nämligen söka avvärja en sådana genom att frivilligt avyttra egendom och på detta sätt skaffa medel till skuldens infriande. Visserligen hade av jordbruksutredningen föreslagits straff för gäldenär, som genom avyttring av egendom uppsåtligen minskade inteckningshavarens säkerhet. Det syn- tes emellertid tvivelaktigt, huruvida syftet med en sådan straffbestämmelse verk-

ligen skulle kunna nås. Med den fullt legitima rörelsefrihet i fråga om egendomen, som måste tillkomma gäldenären, torde det icke kunna undvikas, att en sådan straffbestämmelse erhölle en ganska svävande avfattning, varigenom bestämmel- sens tillämplighet bleve begränsad och värdet av straffhotet förminskat. Gäldenä- rens förhoppning att framdeles förbättra sin ställning skulle verka i samma rikt— ning. Det kunde för övrigt ifrågasättas, huruvida det över huvud taget vore lämp— ligt att på ifrågavarande område införa särskild straffbestämmelse. Blotta tillvaron därav kunde nämligen lägga ej avsedda band å rörelsefriheten.

En företrädesrätt för inventarieinteckning vid utmätning skulle vidare otvivel- aktigt medföra vissa olägenheter. För att den oprioriterade borgenären genom ut- mätning skulle kunna erhålla betalning för sin fordran hos gäldenären, måste ut- mätningen omfatta så stor del av inventariebeståndet, att såväl inventarieinteckning- en som den fordran, för vilken utmätningen sökts, kunde utgå urvköpeskillingen för den utmätta egendomen. Detta torde leda till, att hela inventariebeståndet eller åtminstone den större delen därav i regel komme att utmätas och, försäljas. En sådan utgång skulle ofta komma i strid med såväl inteckningshavarens som gälde— närens intressen. Erfarenheten från Finland, där en i viss mån liknande ordning gällde som den av jordbruksutredningen föreslagna, bestyrkte detta. Vägande an- märkningar torde vidare kunna göras däremot, att utmätning av enstaka inventarie- föremål skulle, även om inteckningshavarens rätt därigenom icke kränktes, leda till att inteckningshavaren finge ur det utmätta godset undfå betalning framför utmät- ningssökanden. Gäldenärens möjlighet att erhålla en tillfällig, om ock ganska obe- tydlig kredit utan säkerhet skulle även i hög grad beskäras. För den ifrågasatta ordningens genomförande förutsattes slutligen omfattande och ingripande författ- ningsändringar samt ett synnerligen invecklat system av kontrollföreskrifter.

Av skäl, som nu anförts, ansåg sig departementschefen icke böra förorda, att vid utmätning för annans fordran inventarieinteckning skulle beaktas och berättiga till betalning framför utmätningssökanden. Men därmed hade ock huvudskälet för den av jordbruksutredningen föreslagna panträttskon- struktionen bortfallit. Vid sådant förhållande återstode endast möjligheten att låta inventarieinteckningen medföra allenast en förmånsrätt. Därvid er- bjöde sig osökt att _— i anslutning till vad högsta domstolen redan år 1886 uttalat —— anordna inteckning i jordbruksinventarier i nära överensstäm- melse med reglerna om förlagsinteckning. Härför talade icke minst den om- ständigheten att rörande denna inteckningsform förelåge en mångårig er- farenhet, som gjorde det möjligt att mera ingående bedöma detta instituts såväl förtjänster som brister.

Nämnas må, att lagrådet i sitt utlåtande i förevarande ärende uttalade be- tänkligheter mot den föreslagna lagstiftningen men likväl ansåg sig icke böra avstyrka densammas genomförande.

Propositionen bifölls av riksdagen.

Gällande bestämmelser.

Enligt lagen den 3 juni 1932 (nr 171) om inteckning i jordbruksinventarier kan inteckning meddelas, om gäldenär, som driver jordbruk, i skuldebrev eller annan fordringshandling eller genom särskild påteckning därå utfäster, att hans för visst jordbruk avsedda lösa inventarier, levande och döda, skola

utgöra säkerhet för fordran. Under jordbruket inbegripes jämväl i samband därmed bedriven rörelse av beskaffenhet att utgöra binäring till jordbruk, så- framt ej för rörelsen avsedda inventarier äro eller kunna bliva föremål för förlagsinteckning. Inventarieinteckning är ej bunden vid visst jordområde. Sker förändring i brukningsområdet efter inteckningens meddelande, påverkas alltså icke inteckningen härav. Inteckning kan endast beviljas i helt inven- tariebestånd, icke i vissa inventarier eller i viss andel av beståndet. Ej heller kan inteckning för samma fordran meddelas i flera för skilda jordbruk av- sedda inventariebestånd.

Ansökan om inteckning upptages av inskrivningsdomaren vid den rätt, under vilken fastigheten eller, om fastigheterna äro flera, huvudfastigheten lyder. Då inteckning sökes, skall fordringshandlingen ingivas i huvudskrift samt vara åtföljd av dels en av gäldenären lämnad uppgift å storleken av det honom tillhöriga, för jordbruket avsedda inventariebeståndet, dels intyg av två ojäviga personer, att gäldenären driver det uppgivna jordbruket samt att de av honom lämnade uppgifterna om inventariebeståndet, såvitt kunnat utrönas, äro riktiga. Bifalles _ansökan i inteckningsärende, göres i enlighet därmed inskrivning i en särskild för ändamålet inrättad bok, och bevis om inskrivningen tecknas å den i ärendet företedda handlingen.

Sedan inteckning beviljats genom laga kraft vunnet beslut, må icke, vare sig i konkurs eller eljest, komma under bedömande, huruvida av gäldenären bedriven verksamhet varit av den art, att inteckning bort beviljas.

Inventarieinteckningen medför icke panträtt utan allenast, om gäldenären försättes i konkurs, förmånsrätt enligt 17 kap. 7 & handelsbalken. Om gäl- denären avyttrar, bortför eller förstör inventarierna, upphör intecknings- rätten; något straffansvar för dylika förfoganden finnes icke. Inventarierna kunna vidare bliva föremål för exekutiv försäljning för betalning av annans fordran, utan att härvid innehavare av inventarieinteckning kan göra gällande någon rätt vid utmätningen.

Emellertid innehåller lagen en del bestämmelser, som avse att skydda in- teckningshavaren mot gäldenärens förfoganden över intecknad egendom. Så— lunda äger inteckningshavaren rätt att, även om hans fordran ej är för- fallen, kräva omedelbar betalning för densamma, om antingen jordbruket helt eller till väsentlig del nedlägges eller överlåtes, eller om inventariebeståndet genom försäljning, bortföring eller förstöring av inventarier väsentligen ned- går, eller om det skäligen kan befaras, att på grund av gäldenärens förvål- lande inteckningshavarens säkerhet kommer att märkligt minskas. Där in- teckningshavaren sålunda utnyttjar sin uppsägningsrätt men gäldenären ej betalar fordringen, kan den förre tydligen lagsöka gäldenären och därefter vinna utmätning i hans egendom eller ock omedelbart föranstalta om gälde- närens försättande i konkurs, i vilket sistnämnda fall den på inteckningen grundade förmånsrätten kan göras gällande. Vidare äger inteckningshava- ren, om intecknad egendom avyttras och köpeskilling vid konkursens inträf- fande utestår ogulden, njuta samma rätt i denna som han ägt i det försålda.

Motsvarande rätt får ock anses gälla i fråga om ogulden ersättning för inteck- nad egendom, som varit föremål för försäkringsfall.

Till skydd för innehavare av inventarieinteckning infördes i samband med ifrågavarande lagstiftning vissa nya regler i utsöknings— och konkurslagarna. Sålunda skall utmätningsman enligt 72 åutsökningslagen, där utmätning sker av egendom, vari, enligt vad för utmätningsmannen är känt eller vid u-t- mätningen utrönes, förmånsrätt på grund av inteckning i jordbruksinven- tarier tillkommer annan, ofördröjligen underrätta inteckningshavaren om ut- mätningen. Har lös egendom, vari förmånsrätt på grund av inteckning i jordbruksinventarier tillkommer borgenär, sålunda blivit utmätt för annans fordran, skall enligt 4 5 konkurslagen, där borgenären det yrkar, gäldenären försättas i konkurs, så framt ej gäldenären visar, att den övriga egendom, vari borgenären äger förmånsrätt, är tillräcklig till gäldande av hans ford- ran. Meddelas beslut om konkurs, innan den utmätta egendomen blivit för- såld, eller har, om försäljning skett, utmätningen ägt rum inom sådan tid före konkursansökningens ingivande, att utmätningen jämlikt 17 kap. 8 % handelsbalken icke medför förmånsrätt, blir inteckningshavarens rätt be- varad. I det förra fallet upphör enligt 24 % konkurslagen utmätningsmannens befattning med egendomen, vilken i stället ingår i konkursmassan. Inteck- ningshavaren kan sålunda ur egendomen utfå betalning för sin fordran med förmånsrätt enligt 17 kap. 7 & handelsbalken och alltså —— även om utmät- ningen medfört förmånsrätt framför utmätningssökanden, vilkens för— månsrätt stöder sig på 17 kap. 8 & handelsbalken. I det senare fallet skall också, om likvid ej skett, köpeskillingen för det utmätta godset redOVisas till konkursboet. Har likvid skett, är den till utmätningssökanden erlagda betal- ningen underkastad ätervinning enligt 31 å konkurslagen.

Innehavare av inventarieinteckning kan yrka på gäldenärs försättande i konkurs även i det fall, att den intecknade egendomen genom skriftlig av— handling föryttrats med villkor, att säljaren äger behålla egendomen i sin vård (lösöreköp). Också här gäller såsom förutsättning, att den övriga egen- dom, vari borgenären äger förmånsrätt, icke visas vara tillräcklig för gäl- dande av hans fordran. Om säljaren försättes i konkurs efter ansökning, som gjorts inom viss tid —— i regel 30 dagar — från slutförandet av det för lös- öreköp stadgade publikationsförfarandet, kommer lösöreköpet enligt härför gällande bestämmelser icke att äga bestånd.

Med avseende å den huvudsakliga innebörden av den förmånsrätt, som vid gäldenärs konkurs tillkommer innehavare av inventarieinteckning, må näm- nas följande. Sedan ur konkursboet uttagits, vad som tillhör annan, skall betalning ur boet först lämnas den, som har lös pant i händer, samt hant— verkare för arvode å det gods, som är kvar hos honom. Därnäst utgå, där gäldenären är död, begravningskostnader, läkarelön m. m. ävensom i viss omfattning löner ät arbetare och andra anställda. Vidare har jordägare, som åt annan upplåtit sin fasta egendom, förmånsrätt i de denne tillhöriga lös- ören och byggnader, som finnas å egendomen, för arrende eller avgäld, som skall utgå till jordägaren, samt för denne åliggande utskyld eller annan av-

gift, som bort gäldas av egendomens innehavare (dock ej för fordran, som förfallit till betalning tidigare än ett år före konkursansökningens ingivande), sä ock för husröta eller vanhävd, där sådan ersättning skall utgå. Först här- efter kommer den förmånsrätt, som grundas på inventarieinteckning. Såsom framhållits i ovannämnda proposition till 1932 års riksdag torde emellertid i händelse av konkurrens mellan jordägares förmånsberättigade fordran och fordran på grund av inventarieinteckning, jordägaren vara skyldig att i första hand hålla sig till sådan av hans förmånsrätt omfattad egendom, som ej är intecknad.

Slutligen må nämnas, att enligt gällande bestämmelser varken sparbanker eller jordbrukskassor må lämna kredit mot inteckning i jordbruksinventarier, varemot hinder icke föreligger att mottaga sådan säkerhet tillika med annan i och för sig fullgod säkerhet. Dessa föreskrifter hava motiverats med hän- syn till arten av den egendom, som är föremål för dylik inteckning, samt in— teckningsrättens juridiska innebörd.

I de flesta av ovan omnämnda hänseenden överensstämmer lagstiftningen om inteckning i jordbruksinventarier med vad som gäller i fråga om förlags- inteckning.

Från vissa näringsorganisationer framkomna förslag.

Någon tid efter det lagen om inteckning i jordbruksinventarier den 1 juli 1932 trätt i kraft, ingåvos till Kungl. Maj:t särskilda skrivelser från svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas förening, föreningen Sveriges spannmålsintressenter och Sveriges fröengrossistförening med hemställan om vidtagandet av vissa lagändringar i anslutning till sagda lag. Skrivelserna blevo överlämnade till de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 decem- ber 1933 av chefen för jordbruksdepartementet tillkallade utredningsmännen för frågan om reglering av jordbrukets kreditförhållanden (jordbrukskredit- utredningen), men föranledde där icke någon åtgärd. En redogörelse för skri- velsernas huvudsakliga innehåll torde emellertid böra i förevarande samman— hang lämnas.

Svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas förening framhöll i den av föreningen ingivna skrivelsen, att det redan förut utbredda kreditsystemet inom jordbruket under senaste tiden blivit än mera framträdande. Den fi- nansiering av jordbruksdriften, som bures av jordbrukets leverantörer av, bland annat, utsädesvaror och gödningsämnen, vore därför mycket omfat- tande. Givet vore därför, att dessa leverantörer av ren självbevarelsedrif t må- ste tillse, att lämnade krediter hölles inom något så när rimliga gränser. Up- penbart vore också, att nödvändiga kreditåtstramningar i första hand måste gå ut över de jordbrukare, vilkas svaga ekonomiska ställning vore särskilt framträdande. En faktor, som otvivelaktigt kommit att skärpa den förelig- gande situationen, vore den vid 1932 års riksdag antagna lagen om inteckning i jordbruksinventarier, varigenom jordbrukarnas personliga kreditvärdighet

starkt försvagats. Det torde därför vara att förutse, att jordbrukare med sär- skilt svag ekonomi komme att vägras kredit för inköp av utsäde och göd- ningsämnen, därest icke leverantörerna därav bereddes trygghet för utfående av betalning för sina leveranser. Vilka faror, som därav kunde uppstå för jordens hävd, läge i öppen dag. Under åberopande av det anförda och med hänvisning till en i Danmark den 16 februari 1932 utfärdad » Lov om Fortrins- ret i Hosten for Aaret 1932 för Gceld, der stiftes af Ejere og Brugere af Land- brugsejendomme til Anskaffelse af Saasaed, Fm og Kunstgodning» hemställ- de föreningen, att Kungl. Maj:t täcktes för riksdagen framlägga förslag om införande av förmånsrätt i skörden för leverantörer av utsädesvaror och göd- ningsämnen i huvudsaklig överensstämmelse med den danska lagstiftningen i ämnet.

Liknande synpunkter framfördes jämväl i de båda andra föreningarnas skrivelser. Föreningen Sveriges spannmålsintressenter framhöll sålunda bl. a., att de enskilda företagen inom spannmålsbranschen beräknades hava inve- sterat i jordbrukets drift ett sammanlagt kreditbelopp av omkring 100 miljo- ner kronor. Denna betydande kredit hotade att i avsevärd grad förlora sitt materiella underlag genom inventariebelåningens överförande av jordbrukar- nas realvärden på främmande händer; i detta läge vore företagen nödsakade att indraga en större eller mindre del av den hittillsvarande krediten. För att trygga en fortsatt kreditgivning syntes det under angivna omständighet nöd- vändigt, att företagen bereddes ett lämpligt kreditskydd, som åtminstone i viss utsträckning utjämnade den nedsättning av jordbrukarnas personliga kredit- värde, som vore att förvänta som resultat av den nya lagstiftningen.

Sveriges fröengrossistförening underströk ävenledes i sin framställning, att det för fröhandlarens bedömning av kreditrisken vore av utomordentlig vikt, om lantbrukaren disponerade sina inventarier med oinskränkt äganderätt eller ej. Hade han belånat sin jordbrukslösegendom och i övrigt vore oförmögen att prestera godtagbar säkerhet för inköp av fröutsäde på kredit, torde fröhand- laren i stor utsträckning få anses förhindrad att lämna honom det begärda betalningsanståndet. Det vore att förmoda, att en av jordbrukets tryckta läge framkallad omfattande belåning av inventarierna komme att medföra en ut- bredd kreditvägran, vilken i så fall drabbade den kategori av jordbrukare, som bäst behövde det allmännas stöd och omtanke. En sådan kreditvägran torde förorsaka dels att fälten besåddes med för ändamålet olämpligt eller otjänligt utsäde, dels att fälten förbleve obesådda eller brukade till framställ— ning av icke avsedda grödor med påföljd att cirkulationen sönderbrötes och skördarnas avkastning nedsattes.

De båda sistnämnda föreningarnas skrivelser utmynnade, liksom den av svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas förening avgivna, i en hemställan om åvägabringandet av sådana bestämmelser, som tryggade jord— brukets behov av fullgott utsäde ävensom av konstgödsel genom att tillför- säkra leverantörerna därav särskilt rättsskydd för lämnade krediter.

Sifferuppgifter rörande användningen av inteckningar i jordbruks- inventarier.

Med avseende å den omfattning, i vilken jordbrukarna anlitat möjligheten att inteckna sina jordbruksinventarier, kunna lämnas följande, av statistiska centralbyrån1 meddelade uppgifter (beträffande åren 1932—1934 återgivna i statistisk årsbok):

Beviljade inventarieinteck— Dödade inventariein— Å r ningar teckningar Antal ' Kronor Antal Kronor 1931. ...... 3176 7 776 278 12 76 450 1933 ...... 4 188 10 429 664 27 198 445 1934 ...... 909 4 395 971 31 232 862 1935 ...... 515 2 973 013 31 119 112

Det bör uppmärksammas, att lagen om inteckning i jordbruksinventarier trätt i kraft den 1 juli 1932, varför de för år 1932 lämnade uppgifterna avse allenast ett halvt år. Vid hänsynstagande härtill finner man, att intecknandet av jordbruksinventarier undan för undan avtagit i omfattning under de år som gått. En naturlig anledning till att siffrorna varit jämförelsevis höga för åren 1932 och 1933 men sedan nedgått har varit, att under nämnda år inventarieinteckningar mottagits såsom säkerhet för statliga ackords- och stödlån, vilket däremot sedermera icke varit fallet. Vidare bör uppmärksam- mas. att jordbrukskonjunkturen sedan förstnämnda är väsentligt förbättrats. Detta har tydligen medfört, att något starkare behov av att anlita jordbruks- inventarierna såsom säkerhet icke gjort sig gällande. En ytterligare förkla- ring till de jämförelsevis låga siffrorna för beviljade inventarieinteckningar under senare år torde få sökas däri, att såväl kreditgivarna som jordbrukarna själva undvikit att anlita ifrågavarande belåningsmöjligheter. Utrednings- männen återkomma härtill i det följande.

Av den utav statistiska centralbyrån bearbetade statistiken över jordbru- karnas skuldsättning vid 1933 års slut framgår, att av jordbrukarnas skulder för jordbrukets behov omkring 26'0 miljoner kronor utgjordes av lån mot inventarieinteckning o. d. (häri ingår även lån mot säkerhet i spannmål). Det- ta belopp motsvarade 1'1 procent av samtliga skulder för jordbrukets behov och 32 procent av sammanlagda inventarievärdet. Om hänsyn endast tages till arrendatorerna (ägaregrupp 3 i statistiken), uppgingo lånen mot inventa- rieinteckning o. (1. till 124 miljoner kronor, motsvarande 101 procent av ar- rendatorernas samtliga skulder för jordbrukets behov och 70 procent av de- ras inventariers värde, allt beräknat i avrundade tal. Till jämförelse må nämnas, att växelskulderna vid ifrågavarande tidpunkt belöpte sig till 32 pro-

cent av samtliga skulder för jordbrukets behov och, om hänsyn tages enbart till arrendatorerna, till 124 procent av dessas skulder av nyssnämnda slag.

Ovan angivna siffror avse landet i dess helhet. De synas även vara någor- lunda representativa för de flesta delar av landet. Avvikelser förekomma emellertid. Sålunda uppgingo arrendatorernas lån mot inventarieinteckning o. (1. vid ifrågavarande tidpunkt på sina håll ända till närmare 30 procent av samtliga skulder för jordbrukets behov.

Slutligen må nämnas att enligt utredningsmännen lämnade uppgifter anta- let lån mot säkerhet av inventarieinteckning (regelmässigt kombinerad med borgen) hos de olika kreditinrättningarna uppgår till följande ungefärliga siffror, nämligen hos affärsbankerna 500, hos sparbankerna 70 och hos jord- brukskassorna 400. Dessa siffror avse olika tidpunkter under år 1936.

Yttranden i fråga om verkningarna av 1932 års lagstiftning.

Då det syntes utredningmännen kunna vara av stort intresse att få del av de erfarenheter, som på jordbrukare- och kreditgivarehåll under de gångna åren vunnits av 1932 års lagstiftning om inteckning i jordbruksinventarier, avläto utredningsmännen i februari 1936 skrivelser i detta ämne till samtliga hushållningssällskaps förvaltningsutskott och Sveriges allmänna lant- brukssällskap samt styrelserna för svenska bankföreningen, svenska sparbanksföreningen och svenska jordhrukskreditkassan. Enligt vad utred- ningsmännen anförde i dessa skrivelser, avsåge de frågor, som i första hand uppställde sig, den omfattning belåningen av inteckningar i jordbruksinven- tarier tagit, bland annat i form av fyllnadssäkerhet, samt vidare huruvida lagstiftningen visat sig underlätta för jordbrukarna att överhuvudtaget få sina kreditbehov tillgodosedda eller att erhålla sina krediter till lägre ränta än eljest skulle vara möjligt eller huruvida å andra sidan nu antydda för- delar motverkades eller till och med övervägdes av en utav berörda lagstift- ning förorsakad försämring av jordbrukarnas personliga kreditvärdighet. Även syntes böra beröras, huruvida jordbrukare, som intecknat sina jord- bruksinventarier, på grund härav fått vidkännas uppsägningar av redan ute- stående lån mot namnsäkerhet. Utredningsmännen anhöllo, att de tillfrå- gade organisationerna ville delgiva utredningsmännen sin uppfattning i nyss- nämnda hänseenden samt sina synpunkter i övrigt på frågan om verkningar- na av lagstiftningen om inteckning i jordbruksinventarier.

Vad till en början angår de av hushållningssällskapens förvaltningsutskott avgivna yttrandena hava dessa så gott som alla konstaterat, att belåningen av inventarieinteckningar erhållit synnerligen ringa omfattning. I allmänhet hava de ansett lagstiftningen åtminstone hittills icke hava varit till någon större nytta för jordbrukarna. Kalmar läns norra hushållningssällskap har emellertid hållit före, att lagstiftningen om inventarieinteckningar berett möj- lighet för jordbrukarna att på skäliga villkor kunna i viss omfattning få sina

lånebehov tillgodosedda, samt hänvisat till att dylika inteckningar jämte borgen godtagits såsom säkerhet av en del penninginrättningar och till att anskaffandet av borgen underlättats genom att inventarieinteckningar före- funnits. Samma hushållningssällskap har ansett lagstiftningen vara av sär-' skild betydelse för arrendatorer, som sakna annan realsäkerhet än inven- tarierna att ligga till grund för den för jordbruksdriften erforderliga kredi- ten. Kronobergs läns hushållningssällskap har funnit inventarieinteckning— arna hava viss betydelse för större jordbrukare, i synnerhet arrendatorer, vilka ofta hava ett dyrbart inventariebestånd, men sakna värde för det mindre och medelstora jordbruket. Även Hallands läns, Västmanlands läns och Kopparbergs läns hushållningssällskap hava ansett ifrågavarande lagstift- ning kunna vara till någon nytta för arrendatorer. Jönköpings läns hushåll- ningssällskap har visserligen likaledes påpekat att lagstiftningen kanske har något större betydelse för arrendatorer än för andra, men har framhållit, att arrendatorerna, oberoende härav, kunna erhålla borgenskredit, där de hava tillfredsställande personliga kvalifikationer. Liksom Kalmar läns norra hus- hållningssällskap hava också några andra hushållningssällskap framhållit, att inventarieinteckningar kunna tjäna till fyllnadssäkerhet för lån och att tillgången till sådana inteckningar kan underlätta för en jordbrukare att an- skaffa borgen. I sistnämnda hänseende har Västernorrlands läns hushåll— ningssällskap fäst uppmärksamheten på att borgensmännen lättare än lån— givaren kunna övervaka, att inventariebeståndet ej försämras eller bortsäljes. Enligt vad samma hushållningssällskap anfört förekommer det vidare, att skuldsatta småbrukare till häst- och kreaturshandlare lämna inventariein— teckningar såsom säkerhet för växelkrediter. Då lagstiftningen i fråga i viss mån underlättat för skuldsatta jordbrukare att anskaffa borgensmän för upptagande av nya län samt erhållande av ökad växelkredit vid inköp av levande inventarier, har hushållningssällskapet funnit lagstiftningen bidraga till att i någon, om ock ringa mån öka samma skuldsättning.

Hallands läns hushållningssällskap har meddelat, att i några få kända fall större jordbrukare med hjälp av inventarieinteckningar kunnat ordna sin driftkredit på ett tillfredsställande sätt, och även enligt Södermanlands läns hushållningssällskaps mening har lagstiftningen i vissa fall, dock relativt fåtaliga, underlättat för jordbrukare att få sina kreditbehov tillgodosedda. Enligt vad som framgår av yttrandet från Kronobergs läns hushållningssäll- skap hava jordbrukskassorna i länet en mera välvillig inställning till inven- tarieinteckningarna än sparbankerna och affärsbankerna, enär kassorna tack vare sin begränsade verksamhetskrets lättare kunna kontrollera lån- tagarnas åtgöranden i fråga om inventarierna och, på det hela taget, hava en bättre överblick över deras ekonomi, särskilt i de fall, då krediten i huvud- sak är samlad hos en kassa; en sådan koncentrering torde enligt hushåll— ningssällskapets mening i viss mån främjas genom intecknandet av jord- bruksinventarierna. I viss anslutning till sistnämnda tankegång har även Södermanlands läns hushållningssällskap framhållit, att lagstiftningen kom- mer till nytta huvudsakligen i de fall, då kredit genom anlitande av inven-

tarieinteckningar kunnat erhållas för en tillfredsställande reglering av samtliga lösa skulder. Även Stockholms läns och stads samt Kalmar läns norra hus- hållningssällskap hava pekat på den av inventariernas intecknande föran- ledda nyttan, att vederbörande jordbrukare föranletts att hålla sig till en i stället för till ett flertal kreditgivare. Förstnämnda hushållningssällskap har förmenat, att det närmast torde vara inom jordbrukskasserörelsen som lagstiftningen haft betydelse, i det att kreditmöjligheterna för kassornas med- lemmar genom denna ökat, ävensom att lagstiftningen här verkat i avsedd riktning. Jämväl Västernorrlands läns hushållningssällskap har hållit före, att vid den långivning inom jordbrukskasserörelsen, d_är inventarieinteck— ning lämnats, i vissa fall vederbörande låntagare erhållit någon förbättring beträffande sina kreditförhållanden.

Frågan, om belånandet av inventarieinteckningar kan medföra lättnad i räntebelastningen å jordbrukarnas krediter, hava nästan alla hushållnings- sällskap besvarat nekande, varvid från något håll erinrats om att inventarie- inteckningarna huvudsakligen användas såsom fyllnadssäkerhet vid bor— genslån, vilket icke medförde något frångående av den vanliga räntan å så- dana lån. Hallands läns hushållningssällskap har emellertid hänvisat till att, då i några få kända fall större jordbrukare med hjälp av inventariein- teckningar kunnat ordna sin driftkredit på ett tillfredsställande sätt, här- igenom också lägre ränta kunnat erhållas. Å andra sidan hava några hus- hållningssällskap utgått från att anlitand-et av inventarieinteckningar såtill- vida ur räntesynpunkt varit till nackdel för vederbörande jordbrukare, som räntan å dennes övriga skulder påverkats av den utav intecknandet av jord- brukarens inventarier föranledda försämringen av hans kreditvärdighet.

Beträffande förevarande lagstiftnings inverkan på jordbrukarnas person- liga kreditvärdighet har övervägande antalet hushållningssällskap ansett, att denna blivit försämrad genom lagstiftningen. Dock har Kalmar läns norra hushållningssällskap icke funnit några mera väsentliga olägenheter i detta hänseende och Västernorrlands läns hushållningssällskap ansett den av försämringen föranledda skadan vara relativt ringa, då ifrågavarande jordbrukare i regel redan förut varit alltför högt skuldsatta. Av en del hus- hållningssällskap har såsom ett uttryck för att intecknandet av jordbruks- inventarier medfört en försämring av vederbörande jordbrukares kreditvär- dighet hänvisats till att kreditinrättningarna på åtskilliga håll införskaffa fortlöpande förteckningar från domstolarna om beviljade inventarieinteck- ningar.

Ehuru kreditinrättningarna sålunda förskaffat sig kännedom om vilka jordbrukare som intecknat sina inventarier synas de, efter vad i hushållnings— sällskapens yttranden upplyses, i allmänhet icke hava låtit kännedomen här- om föranleda uppsägning av redan utlämnade krediter. Emellertid har Gäv- leborgs läns hushållningssällskap meddelat, att det i dylika fall förekommit att kreditinrättning begärt förstärkning av säkerheten för utlämnat lån under hot om uppsägning. Även Hallands läns och Skaraborgs läns hushållnings- sällskap hava omtalat liknande tillvägagångssätt.

Hushållningssällskapen hava i regel icke intagit någon bestämd ståndpunkt till frågan, om förevarande lagstiftning bör bibehållas eller avskaffas. Deras allmänna inställning till lagstiftningen torde emellertid kunna sammanfattas på följande sätt.

Tolv hushållningssällskap hava mer eller mindre kraftigt givit uttryck åt att ifrågavarande lagstiftning, åtminstone sådan den nu är konstruerad, sak- nar betydelse eller rent av är till skada för jordbrukarna. Sålunda har Öster- götlands läns hushållningssällskap ansett, att lagstiftningen icke motsvarat förväntningarna, i det att dess betydelse för underlättandet för jordbrukarna att på ett tillfredsställande sätt tillgodose föreliggande kreditbehov blivit myc- ket begränsad. Enligt Jönköpings läns hushållningssällskaps mening kan lagstiftningen icke anses hava varit till gagn för jordbruket i detta län. Got- lands läns hushållningssällskap har erinrat om att det i sitt yttrande över jordbruksutredningens år 1930 avgivna förslag i ämnet avstyrkt detta och har nu funnit sina då uttalade åsikter och farhågor i stort sett besannade. Lagen vore endast i undantagsfall till gagn, i de flesta fall betydelselös, ej sällan direkt skadlig, varför lagen i sin nuvarande form vore av ringa intres- se och betydelse. Icke heller Blekinge läns hushållningssällskap har an- sett lagstiftningen vara till nytta. Göteborgs och Bohus läns hushållnings- sällskap har funnit lagstiftningen icke vara ändamålsenlig, i det att den- samma icke vore förenad med några fördelar men däremot med åtskilliga nackdelar. Även Älvsborgs läns norra hushållningssällskap har funnit lagen om inteckning i jordbruksinventarier snarare vara till skada än till gagn, och Älvsborgs läns södra hushållningssällskap har konstaterat, att lagen ej medfört den fördel man hoppats. Skaraborgs läns hushållningssällskap har hävdat, att lagstiftningen om inventarieinteckningar saknar nämnvärd bety- delse, och har förklarat sig snarast vara av den meningen, att densamma utan olägenhet kan ställas på avskrivning. Kopparbergs läns hushållningssällskap har ansett de mot lagstiftningen vid dess genomförande framförda betänk— ligheterna vara välgrundade. Även Gävleborgs läns hushållningssällskap hör till dem, som ansett lagstiftningen icke vara till gagn. Likaledes har Väster- norrlands läns hushållningssällskap såsom ett totalomdöme uttalat, att lag- stiftningen för detta läns jordbrukare knappast kan anses hava medfört av- sett gagn. Enligt vad som framhålles i Västerbottens läns hushållningssäll- skaps yttrande, synes den ifrågavarande lagstiftningen under detta läns för-- hållanden icke hava fått någon betydelse, varför den närmast synes hava blivit underkänd.

Två hushållningssällskap hava däremot bestämt uttalat sig för att lagstift- ningen tills vidare bibehålles. Sålunda har Värmlands läns hushållningssäll- skap —— trots att hushållningssällskapet icke synes övertygat om lagstiftnin- gens ändamålsenlighet — ansett ytterligare erfarenheter böra avvaktas, in- nan ändring i lagstiftningen vidtages, och vidare har Örebro läns hushåll- ningssällskap framhållit, att lagstiftningen, ehuru den icke vunnit någon mera omfattande tillämpning, dock erhållit en sådan användning, att ifrågavarande inteckningsförfarande i huvudsak bör bibehållas. Sistnämda hushållnings-

sällskap har likväl, som framgår av det följande, förordat viss omläggning av lagstiftningen. Även Kalmar läns norra hushållningssällskap har så be- stämt understrukit fördelarna med lagstiftningen, att detta hushållningssäll— skap får anses vara en förespråkare för densammas bibehållande.

Av övriga hushållningssällskap hava, på sätt framgår av det föregående, Stockholms läns och stads, Södermanlands läns, Kronobergs läns och Hal- lands läns funnit lagstiftningen kunna medföra vissa fördelar, varför de icke torde få antagas vara förespråkare för lagstiftningens upphävande.

Återstående hushållningssällskap, d. v. s. Uppsala läns, Kalmar läns södra, Malmöhus läns, Västmanlands läns, Jämtlands läns och Norrbotten läns, hava icke uttalat sig på sådant sätt, att man därav kan sluta, huruvida de ansett lagstiftningen böra bibehållas eller ej.

Uppsala läns hushållningssällskap har förklarat sig icke kunna avgiva nå- got bestämt yttrande i föreliggande fråga men har meddelat följande, under hushållningssällskapets överläggningar framkomna synpunkter. Somliga av utskottets ledamöter hade framhållit, att lagens tillkomst föranlett vissa kre- ditgivare att beträffande låntagare med svaga säkerheter avkräva dessa in- teckningar i inventarier, varigenom låntagarnas kredit kunde bliva alldeles uttömd. Och man hade tillagt, att överhuvud det klientel, som begagnade sig av inventarieinteckning, vore de svagast situerade, som icke haft möjlig- heter att på annat sätt skaffa sig kredit och därför tvingats att tillgripa denna för deras personliga kreditvärdighet skadliga resurs. Andra av utskottets le- damöter åter hade hävdat, att ifrågavarande kreditform visat sig vara av värde. Växellån och andra tillfälliga lån kunde ersättas genom mer stabila lån mot inventarieinteckning och mot lägre ränta. Genom en framförliggande inventarieinteckning kunde också borgen lättare erhållas, och icke minst för nybörjare och arrendatorer kunde därför säkerhetsformen vara till gagn. Det hade också uttalats, att vid bankernas kreditgivning ifrågavarande intecknin- gar fått ringa användning och allenast såsom supplementär säkerhet, varemot inteckningarna mera kunnat anlitas vid lån i andra kreditinrättningar.

Av yttrandena från en del hushållningssällskap, bland vilka märkas Stock- holms läns och stads samt Örebro läns hushållningssällskap, synes kunna utläsas den meningen, att lagstiftningen skulle kunna komma till större nytta, om bestämmelser träffades, som mera skyddade kreditgivarnas intressen. Det har framhållits, att inteckningar i jordbruksinventarier icke kunna anses ut- göra betryggande säkerhet för kreditgivarna, dels emedan dessa sakna garan- tier för att inventariebeståndet vidmakthålles och dels på den grund att detta icke kan av dem åtkommas annat än genom konkurs. Örebro läns hushåll— ningssällskap har ansett sådan ändring om möjligt böra vidtagas i lagen, att inteckning i jordbruksinventarier blir jämförbar med förlagsinteckningar.

Till sist må återgivas följande uttalande av Blekinge läns hushållningssäll- skap. Såsom tecken på att jordbrukarna själva kände sig besvärade av den sänkning utav deras soliditetsanseende, som inventarieinteckning medförde, , kunde framhållas, att i ett flertal fall mottagare av statliga stödlån, vilka ) lämnat inventarieinteckningar såsom säkerhet, låtit döda dessa, så snart lån—

tagarna fullgjort sina förbindelser. Hushållningssällskapet befarade emel- lertid, att många av de småbrukare, som ställt säkerhet av nu nämnd art, komme att, sedan de återfått densamma, i god tro förstöra inteckningen i stäl- let för att låta döda den, varigenom inteckningen alltjämt stode kvar till för- fång för vederbörandes kreditvärdighet. Med tanke härpå och på den tids- spillan och de kostnader, som vore förbundna med dödandet av en sålunda förstörd inteckning, ifrågasatte hushållningssällskapet, att småbrukare, som lämnat inventarieinteckning såsom säkerhet för statligt stödlån, måtte er- bjudas att vid inlösandet av länet återfå inteckningen dödad.

Även Sveriges allmänna lantbrukssällskap har i sitt yttrande meddelat att,. enligt de samstämmiga uppgifter sällskapet inhämtat, utnyttjandet av in- teckningar i jordbruksinventarier varit ganska obetydligt. I första hand syntes detta bero på det ringa rättsliga skydd, som inventarieinteckningen erbjöde en kreditgivare, nämligen endast förmånsrätt vid konkurs. I allmän- het torde därför kreditinstitutionerna vid sidan av en inventarieinteckning av den lånesökande kräva fullgod säkerhet, vanligen i form av borgensför- bindelser. Därigenom hade inventarieinteckningarna ofta fått karaktär av ett komplement till borgensförbindelserna till förmån för löftesmännen. Någon nämnvärd lättnad för jordbrukarna att erhålla kredit syntes sålunda icke hava skapats genom detta institut. Tvärtom torde, efter vad sällska- pet erfarit, i många fall jordbrukarnas kreditvärdighet i övrigt hava ned- satts genom avgivandet av dylik säkerhet. Någon inverkan på räntesatserna torde inventarieinteckningar icke heller hava haft. För det andra förefun- nes säkerligen på flera håll såväl bland jordbrukare som inom andra kret- sar den uppfattningen, att utnyttjande av inventarierna som belånings- objekt innebure en ekonomisk mindervärdighetsförklaring, jämförbar med t. ex. lösöreköpsförfarandet. Genom ett dylikt betraktelsesätt försvårades givetvis en utveckling i den riktning, som åsyftats. Lagen om inteckning i jordbruksinventarier hade ju nämligen i alla väsentliga punkter utbyggts till överensstämmelse med lagen om förlagsinteckning i den tanken, att inven- tarieinteckningsinstitutet skulle få samma betydelse för jordbruket som för- lagsinteckningen fått för industrien. Som vidare jordbrukarna för tillgodo- seende av sitt kapitalbehov ofta anlitade mera än en kreditinstitution, und— veke de att lämna inteckning i inventarierna till någon av kreditgivarna med tanke på att sådan inteckning kunde få ogynnsamma konsekvenser för möjligheterna att erhålla kredit hos andra. Som ytterligare förklaring till att inventarieinteckningen ej anlitats i större utsträckning kunde vidare framhållas, att de sista åren medfört en förbättring för jordbruket, varför jordbrukarnas kreditmöjligheter ej så hårt behövt tagas i anspråk, vilket av naturliga skäl närmast komme att göra sig märkbart i fråga om ett nytt kreditinstrument.

Erfarenheterna hade, såvitt Sveriges allmänna lantbrukssällskap kunnat finna, givit vid handen att ifrågavarande institut hittills icke kommit att spela någon större praktisk roll för jordbruket. Vid bedömande av institu-

tets användbarhet och betydelse borde emellertid enligt sällskapets mening beaktas, att denna lagstiftning varit i tillämpning endast så kort tid, att den- na fråga svårligen kunde avgöras redan vid denna tidpunkt. Vidare borde framhållas, att inventarieinteckningsförfarandet säkerligen varit till nytta för en viss jordbrukaregrupp, nämligen arrendatorerna, vilka syntes hava haft lättare att medelst inventarieinteckningar få sitt kapitalbehov tillgodo- sett. Detta framginge ock av statistiken över jordbrukets skuldsättning vid slutet av år 1933. Sällskapet ville vidare hänvisa till ett yttrande av den 21 februari 1930 till chefen för jordbruksdepartementet, vari sällskapet ut- talat den uppfattningen, att inventarieinteckningsinstitutet icke enbart borde betraktas som ett medel att öka jordbrukarnas möjligheter att erhålla kre- dit utan fastmera som en åtgärd i syfte att möjliggöra en sanering av jord- brukets skuldförhållanden, varvid i främsta rummet åsyftats en koncentra— tion av jordbrukarnas upplåning. I den mån jordbrukarna kunde förmås att i största möjliga utsträckning tillgodose sitt kapitalbehov hos enbart en kreditinstitution, skulle utnyttjandet av inventarieinteckningar med sannolik-— het innebära vissa fördelar till såväl jordbrukarnas som kreditgivarnas fromma, och institutet skulle därför troligen bliva mera anlitat. Sålunda skulle för tillgodoseendet av jordbrukarnas säsongmässiga kapitalbehov in- ventarieiuteckningarna kunna erhålla samma betydelse som förlagsinteck- ningar hade för vissa industrigrenar med säsongmässigt varierande kapital- behov. Den borgens— och växelkredit, som nu florerade för anskaffande av detta kapital, skulle därigenom kunna undvikas. Genom den offentlighet, som givits åt inventarieinteckningsförfarandet, skulle vidare till förmån för kreditgivarna större överskådlighet uppnås i fråga om jordbrukarnas skuld- förhållanden och dessas möjligheter att på ett flertal håll utnyttja sin kre- ditvärdighet kringskäras. Det borde vidare framhållas, att jordbrukets ka- pitalbehov genom den fortskridande rationaliseringen och mekaniseringen kunde antagas bliva allt större, liksom ock en försämring i jordbrukets konjunkturförhållanden kunde komma att medföra skärpta krav för jord- brukets kapitalförsörjning. Enligt sällskapets mening kunde det även av dessa skäl visa sig vara värdefullt att äga tillgång till det kreditinstrument, som inventarieinteckningen utgjorde.

Styrelsen för svenska bankföreningen har, för erhållande av nödigt un- derlag för besvarande av de utav utredningsmännen framställda frågorna, till samtliga till bankföreningen anslutna banker, som idka verksamhet å landsbygden, avlåtit skrivelser med anhållan om upplysningar i ämnet under hemställan tillika, att bankerna ville vid sina överväganden särskilt ägna uppmärksamhet åt de förhållanden och synpunkter, som avsåges med vissa i Skrivelserna upptagna frågor.

Den av bankföreningen sålunda verkställda utredningen återgives i sär- skild bilaga, fogad vid detta betänkande.

De upplysningar, som lämnats av de olika bankerna äro i huvudsak av följande innebörd. Frågan huruvida inventarieinteckningars uttagande och

användande i kreditrörelsen tagit någon större omfattning hava alla banker utan undantag besvarat nekande. Antalet krediter med sådan säkerhet har den 1 april 1936 sammanlagt för bankerna icke uppgått till mera än 511. I flertalet svar har uppgivits, att under den hittills gångna tiden inteckningar- na merendels infordrats för att för bankens eller borgensmännens räkning stärka säkerheten för redan lämnad kredit. Av bankernas upplysningar fram— går vidare, att inventarieinteckningar icke i någon större utsträckning kom- ma till användning såsom säkerhet för de krediter, som lämnas av jordbru- kets leverantörer, och ej heller såsom kreditunderlag i sammanhang med arvskiften eller eljest vid uppgörelser inom familjer. Det synes visserligen ej vara vanligt, att affärsbankerna såsom villkor för kredit avfordra kredit- sökanden förbindelse att icke utan kreditgivarens medgivande inteckna sina inventarier. Däremot framgår av så gott som alla bankernas svar, att veder- börande banker plåga från domarkanslierna tid efter annan inhämta upp- gifter å under tidsperioden uttagna inventarieinteckningar. Det har på män- ga håll förekommit, att kredittagare fått krediter uppsagda av den anledning att han uttagit och belånat inventarieinteckningar. Det synes råda en ganska allmän mening om att inventarieinteckningsinstitutet utövat en ogynnsam inverkan med avseende å jordbrukarnas personliga kreditvärdighet. I åt- skilliga av svaren äro omdömena på denna punkt mycket allvarliga.

Bankföreningen har också för bankerna uppställt frågorna, huruvida in- ventarieinteckningarna utövat ett gynnsamt inflytande på jordbrukarnas möjligheter att förskaffa sig för driften erforderlig kredit och lämpligt ordna densamma genom att kreditgivarnas anspråk på andra och fullt bankmäs- » siga säkerheter kunnat uppmjukas eller genom att upplåningen kunnat kon- * solideras och ställas på längre sikt, varigenom antalet av kreditgivare och av kortfristiga strökrediter kunnat minskas. På dessa frågor hava avgivits så- väl jakande som nekande svar, dock oftast nekande. Det har från ett par håll anmärkts, att förevarande inteckningar knappast medfört annan fördel än en viss lättnad i möjligheterna att skaffa borgen. En fråga, huruvida räntorna kunnat sänkas för lån, som säkerställas genom inventarieinteck— ningar, har tämligen allmänt besvarats nekande. ,

De av bankerna gjorda uttalandena hava i flertalet fall givit vid handen, att olägenheterna med det ifrågavarande institutet anses överväga de fördelar, som kunna vara förknippade med detsamma. Det har emellertid understru- kits, att erfarenheten under den hittills gångna tiden varit för obetydlig för att tillåta ett fullt säkert omdöme. I några fall har erinrats om att de hittills vunna erfarenhetsrönen hämtats under en period av oavlåtligt stigande jord- brukskonjunktur, därvid uttalats farhågor för verkningarna av ett omslag i denna konjunktur. I ett fall har dock gjorts gällande, att vid en dylik vänd- ning nyttan av institutet skulle framträda bättre än hittills.

Bankföreningens styrelse har för egen del gjort bland annat följande utta- landen. Det kunde visserligen vara riktigt, att den tid, varunder erfarenhets- rönen angående institutet samlats, varit ganska kort, liksom även att anta- let uttagna inventarieinteckningar hittills varit obetydligt. Dessa omständig-

heter uteslöte emellertid icke, att vad som förekommit lämnade grund för ett allvarligt bedömande av frågan. Det vore icke antalet av de till kredit- givarna avlämnade inventarieinteckningarna som vore av den största bety- delsen. Vad som vore avgörande vore beskaffenheten av hela det läge, som genom tillkomsten av den nya lagstiftningen åstadkommits. Detta läge präg- lades uppenbarligen av en betänklig otrygghet, till olägenhet för jordbrukets kreditgivare av olika slag och därmed ock för jordbrukarna själva. Styrel- sen vore av den uppfattningen, att denna olägenhet borde anses väga tyngre än de fördelar, som det nya institutet i vissa hänseenden kunde erbjuda. Att de med institutet förbundna nackdelarna hittills icke framträtt ännu mera än som varit förhållandet vore tvivelsutan beroende dels på den försiktighet, som kreditgivarna syntes merendels hava ådagalagt gentemot institutet, samt dels och i synnerlig män på den omständigheten, att institutet ännu endast prövats under en uppåtgående konjunktur. Styrelsen nödgades uttala sin farhåga för att situationen kunde bliva en helt annan, då konjunkturen vän- de nedåt med fallande produktpriser och sjunkande värden på jordbrukstill- gångarna. Därest i ett sådant läge jordbrukarnas kreditgivare och borgens— män skulle tillgodose sina mot varandra stridande intressen genom att skynd- samt och i största möjliga omfattning infordra tillgängliga säkerheter i form av inventarieinteckningar, syntes det måhända ej kunna undgås, att just till- gången till det nya, tidigare föga använda inteckningsinstitutet skulle verk- samt bidraga till att förvandla den sjunkande konjunkturen till akut och svår kris för jordbrukets utövare. Utan att här närmare ingå på frågan kunde styrelsen icke underlåta att giva uttryck åt den uppfattningen, att, för den händelse avskaffandet av inventarieinteckningsinstitutet skulle tagas under övervägande, det riktiga vore, att denna åtgärd vidtoges medan det nuvaran- de förhållandevis gynnsamma läget för jordbruksnäringen fortfore.

Slutligen har styrelsen, med anledning av i vissa yttranden gjorda utta- landen, bland annat ansett sig böra avråda från vidtagandet av ändringar i in— ventarieinteckningsinstitutet med syfte att genom detsamma bereda verklig panträtt i inventarierna. Det syntes icke vara möjligt att åstadkomma en nå— gorlunda hållbar panträtt i inventarierna utan att institutet, till jordbrukar- befolkningens stora olägenhet, bleve omgärdat med kraftigt verkande straff- bestämmelser och polisuppsikt.

Styrelsen för svenska sparbanksföreningen, som hos de lokala sparbanks- föreningarna anhållit om yttrande över ifrågavarande spörsmål, har med led- ning härav anfört följande synpunkter på lagstiftningen om inteckning i jord— bruksinventarier. Som ett allmänt omdöme kunde sägas, att inventarie- inteckningar intoge ungefär samma ställning i kreditsystemet som de lösöre- köp de varit avsedda att ersätta. Såsom låneobjekt erbjöde de visserligen en viss fördel framför lösöreköpen i så måtto, att förmånsrätten gällde jämväl i nytillkomna inventarier. Men å andra sidan medförde de icke panträtt, varför utgivaren vore i tillfälle att strafflöst vidtaga alla möjliga manipu- lationer med den egendom förmånsrätten avsåge. Det vore helt naturligt, att

inventarieinteckningarna under sådana förhållanden icke visat sig medföra några nämnvärda förbättringar för kreditbehövande jordbrukare. Liksom lösöreköp vore de i hög grad ägnade att skada låntagarnas personliga kredit- värdighet och liksom dessa vore de mindervärdiga som säkerhet och torde anlitas huvudsakligen såsom en utväg att gynna enskilda borgenärer. I förra avseendet kunde exempelvis nämnas, att det inträffat att jordbrukare, som tagit inteckningar i sina inventarier, skyndat sig att få desamma dödade för att återvinna sin personliga kredit. Såsom vid lagens antagande förut- setts på många håll hade hela systemet råkat ivanrykte och slagit synnerligen illa ut.

Belåning av inventarieinteckningar hos sparbankerna hade endast förekom- mit i obetydlig omfattning, omkring 70 fall. Där sådan belåning skett, hade inteckningarna godtagits dels såsom förstärkning vid borgens- och in- teckningslån och dels såsom säkerhet för löftesmans förbindelser. Av till- gängliga uppgifter att döma vore användningen av inventarieinteckningar i tillbakagång.

Att den ifrågavarande säkerheten, som måste betecknas såsom minder- värdig, skulle hava medfört någon lättnad för låntagarna i ränteavseende vore uteslutet. På grund av den ringa omfattning vari inteckningar av detta slag förekommit vore det naturligtvis vanskligt att uppgiva huruvida av desamma föranletts uppsägningar av andra krediter. Men det vore känt, att flera spar- banker i sina låneformulär inryckt förbehåll att lånet omedelbart skulle för— falla till betalning, om huvudgäldenär eller löftesmän belastade sin egendom med inventarieinteckningar. Den skyldighet som ålåge sparbanksledningen att noga tillse, att innehavd säkerhet icke försämrades, syntes väl försvara ett dylikt förbehåll, liksom den också nödvändiggjorde för ledningen att hålla sig noga underrättad om de inteckningar av förevarande slag, som inom dess verksamhetsområde tillkomme. För detta ändamål hade inom vissa spar- banksföreningar organiserats ett upplysningssystem, som verkade lika effek- tivt som den skyldighet att kungöra lösöreköp, som vore lagligen stadgad.

Även vid beaktande av det behov, som kunde föreligga för arrendatorer av större egendomar att hava möjlighet att erhålla realkredit, har sparbanks- föreningens styrelse med hänsyn till det nya institutets många nackdelar och ringa effektivitet funnit det vara klokast att omedelbart avskaffa det- samma såsom varande ägnat att åstadkomma förvirring och otrygghet.

Styrelsen för svenska jordhrukskreditkassan har till utredningsmännen överlämnat från centralkassorna för jordbrukskredit infordrade yttranden rö- rande dessas erfarenheter av lagstiftningen om inventarieinteckningar. ,

Centralkassorna hava i allmänhet konstaterat, att belåningen av inven- tarieinteckningar icke erhållit någon mera betydande omfattning och att jord- brukskassorna i varje fall dessutom fordra fullgod borgen eller annan kom— pletterande säkerhet. Såsom orsak till inventarieinteckningarnas begränsade användning har av ett par centralkassor pekats på att inventarieinteckningen icke medför panträtt utan endast förmånsrätt och från något håll framhållits,

att konjunkturerna under de sista trenne åren varit för jordbrukarna relativt gynnsamma, varför behovet av driftkredit ej varit så stort, samt att jord- brukarnas kända betänksamhet ännu för åtskillig tid framåt torde komma många av dem att hellre såsom hittills söka hjälpa sig fram med det vanliga, rena borgenssystemet än att använda sig av en sådan nyhet som intecknande av lösöret. En centralkassa har även förmenat, att intecknandet av jord- bruksinventarier ofta i den allmänna uppfattningen ansetts som en ekonomisk mindervärdighetsförklaring, varigenom den personliga kreditvärdigheten kommit att lida intrång. Övriga centralkassor synas däremot i allmänhet icke hava iakttagit nägra mera påtagliga verkningar i detta avseende. I varje fall hava centralkassorna icke haft sig bekant, att någon av kasserörelsens låntagare, på grund av inventariebelåning fått kredit uppsagd från annan kreditgivare. Ett par centralkassor hava anmärkt, att, även om så varit fallet, detta borde hava hälsats med tillfredsställelse, då det borde vara an- geläget att i möjligaste mån minska borgens- och varukrediten och hålla kreditvolymen inom ramen för vederbörandes tillgångar. En av sistnämnda centralkassor har understrukit, att möjligheten av inventariebelåning —- sär- skilt genom kreditinstitut, som stode i nära kontakt med jordbrukarna och som kunde på ett rationellt sätt organisera denna speciella låneform — komme att så småningom kraftigt medverka till skapande av sunda kreditför- hållanden å landsbygden, då långivare därigenom finge lättare att bedöma lånesökandes kreditvärdighet. De ofta ruinerande förluster, som vore en följd av ett okontrollerbart borgenssystem, borde därför kunna allt mer och mer undgås i den mån, som inventariebelåningen bleve allmännare.

Från ett eller annat håll har framhållits önskvärdheten av en sådan re- formering av ifrågavarande lagstiftning, att inventarieinteckningen komme att bereda kreditgivaren mera betryggande säkerhet än för närvarande. Det har bland annat framhållits, att en sådan ändring skulle vara synnerligen värde- full för arrendatorerna, vilka sakna möjlighet att erbjuda realsäkerhet vid sö- kande av kredit.

Utredningsmännens yttrande.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen har ifrågavarande lagstift- ning tillkommit, icke för att bereda jordbrukarna möjlighet att erhålla en till volymen ökad kredit, utan i syfte att underlätta för dem att för tillgodo- seende av ett skäligt kapitalbehov erhålla en med hänsyn till värdet av inventarierna så förmånlig kredit som möjligt. Den nya inteckningsformen tänktes alltså komma att bliva ett medel till en sanering av jordbrukets kre- ditförhållanden. Utvecklingen har emellertid icke gått i den riktning, man sålunda väntade och hoppades, ett förhållande som till fullo torde bestyr- kas av de här förut återgivna yttrandena över verkningarna av den ifråga- varande lagstiftningen. Jordbrukets kreditförhållanden hava icke blivit sa- nerade genom den nya kreditformens tillkomst. Den för jordbrukarna betun— gande, kortfristiga borgens- och växelkrediten, vilken man genom tillskapan-

det av inventariebelåningen avsåg att till väsentlig del få bort, förekommer sålunda alltjämt i en mycket betydande omfattning. Icke heller har den för- hoppningen i nämnvärd utsträckning realiserats, att inteckningsinstitutet skulle bidraga till en välbehövlig ränteminskning å det för jordbruket erfor— derliga driftkapitalet. Än vidare tillkommer, att den nya kreditformen icke i mera betydande omfattning medfört en koncentrering av krediten hos en och samme långivare; det förbilligande av krediten, som man genom en dylik koncentrering förväntade, torde sålunda hava uteblivit.

Den huvudsakliga anledningen till att den nya lagstiftningen icke kom- mit att motsvara de förhoppningar man knutit därvid synes vara att söka i den av förhållandenas beskaffenhet föranledda konstruktionen av den med inventarieinteckning förbundna säkerhetsrätten. Av skäl, som återgivits i den lämnade redogörelsen och vilka förefallit utredningsmännen riktiga och avgörande, har det icke ansetts möjligt att låta inteckningen förbindas med panträtt i egendomen. Inteckningen medför allenast en förmånsrätt i gäl- denärens konkurs. Säkerhetens värde blir sålunda beroende, såväl av att inventarierna bibehållas i gäldenärens ägo som av huru denne vårdar sitt inventariebestånd. Detta har helt naturligt lett till att långivarna betrakta den nya kreditformen med en _— i viss utsträckning berättigad misstro och därför kräva annan fullgod säkerhet, trots det att inventarieinteckning läm- nas. Det må i detta sammanhang även erinras om att, enligt uttryckliga stadganden i lag, sparbanker och jordbrukskassor äro förhindrade att ut- lämna lån mot inteckning i jordbruksinventarier, vederbörande kreditinsti- tution dock obetaget att mottaga sådan säkerhet tillika med annan i och för sig fullgod säkerhet.

I stället för att förbättra jordbrukets kreditförhållanden torde lagstiftnin- gen om inteckning i jordbruksinventarier hava medfört ett i vissa hänseen- den försämrat läge. På grund av långivarnas allmänna obenägenhet att mottaga inventarieinteckningar såsom säkerhet för beviljade krediter har denna låneform icke i större utsträckning kommit till användning för det mera reguljära lånebehovet, för vilket annan och bättre säkerhet vanligen torde kunna presteras. Inventarieinteckningarna hava i stället kommit att utnyttjas och då regelmässigt i förening med borgenssäkerhet _— för er- hållandet av en toppkredit, som måhända eljest icke skolat beviljas. Inteck- ningsinstitutet har sålunda, i stället för att medföra den eftersträvade sane- ringen, lett till en ytterligare ansvällning av kreditvolymen. Denna före- teelse är så mycket betänkligare som det klientel, som begagnar sig av in- ventariebelåning, huvudsakligen torde vara att finna bland de överskuld- satta jordbrukarna; en låntagare i något bättre belägenhet torde hava möj- ligheter att på annat sätt förskaffa sig den önskade krediten. Det må i detta sammanhang även framhållas, att just den förhållandevis ringa utsträck- ning, i vilken inventariebelåningen under de gångna åren tagits i anspråk, får anses utgöra ett tecken på att den nya belåningsformen icke lett till den eftersträvade allmänna saneringen av kreditförhållandena utan huvudsak- ligen utnyttjats för erhållandet av en ytterligare toppkredit. Att den rikt-

ning, i vilken förhållandena sålunda utvecklat sig, icke är gynnsam torde —— med hänsyn till den överdrivna skuldsättningens skadliga verkningar vara ganska uppenbart.

lnteckningsinstitutet lärer emellertid även på ett mera indirekt sätt kunna bidraga till en sådan ansvällning av kreditvolymen, som enligt vad nyss sagts torde få anses såsom mindre lycklig. Det lärer nämligen med en viss sanno- likhet förhålla sig så — även om bevisning därom till följd av sakens natur icke kan förebringas att blotta medvetandet om att lagen tillåter jord- brukaren att inteckna inventarierna kan, så länge han ännu ej utnyttjat denna belåningsmöjlighet, bidraga till att hos honom skapa en känsla av att hans ekonomiska läge är bättre än vad det i verkligheten är. Att detta i sin tur alltför lätt kan förleda jordbrukaren till en skuldsättning, från vilken han eljest skulle hava avhållit sig, torde ligga i öppen dag.

I vissa fall kan den nya belåningsformen medföra än betänkligare verk- ningar. Det lärer sålunda inträffa, att jordbrukaren icke låter inteckna sina jordbruksinventarier, förrän hans ekonomiska ställning blivit så undergrävd, att utmätning eller konkurs börjar te sig som en alltmera hotande möjlighet. I detta läge tillgripes — såsom en utväg att än en tid hålla det hela flytande åtgärden att till den mest pockande fordringsägaren lämna en inventarie- inteckning. Inventariebelåningen tjänar här uppenbarligen intet annat syfte än att obehörigen gynna viss borgenär på de andras bekostnad eller att för- dröja ett konkursförfarande, som för tillgodoseende av borgenärernas berät- tigade intressen bort inledas redan tidigare. Att inventariebelåningen här icke tjänar ett berättigat syfte är sålunda uppenbart. Och dessvärre lärer det nog förhålla sig så, att ett förfaringssätt sådant som det nu antydda praktiseras i en icke helt betydelselös utsträckning. Att detta i sin tur med- fört, att långivarnas misstro mot inteckningsinstitutet ökats utöver vad som må vara betingat av de brister, vilka vidlåda detsamma, torde knappast vara ägnat att förvåna.

Om sålunda inventarieinteckningen å ena sidan lätt nog kan fresta till ökad skuldsättning, är den å andra sidan ägnad att undergräva tilltron till gäldenärens förmåga att göra rätt för sig. I denna dubbelsidighet ligger den betydande faran, att motståndskraften mot en inträdande konjunkturför- sämring väsentligen försvagas. Såsom starkt framhållits såväl i de från svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas förening m. fl. samman- slutningar till Kungl. Maj:t ingivna framställningarna som ock i ett flertal av de här förut återgivna yttrandena angående verkningarna av den ifråga- varande lagstiftningen, medför inventariebelåningen, att den personliga kre- ditvärdigheten hos jordbrukarna i avsevärd grad försämras. Att en jord- brukare uttager en inventarieinteckning torde på sina håll anses liktydigt med en ekonomisk mindervärdighetsförklaring. Inventariernas intecknande kan medföra att personer, som eljest skulle hava varit villiga att gå i bor- gen för lån, draga sig undan i en situation, när de som bäst skulle behövas. Från de långivande penninginrättningarnas sida ägnas inventarieinteckning— arna en betydande uppmärksamhet. Det torde sålunda icke vara ovanligt,

att uppgifter systematiskt införskaffas angående uttagna inventarieinteck- ningar för att på så sätt bereda långivarna tillfälle att utöva en viss kon- troll över låneklientelet. Ej heller lärer exempel saknas på att en lån- tagare fått äldre lån uppsagda, då han låtit uttaga och hos annan belåna en inteckning i sina inventarier.

Även i fråga om den löpande driftkrediten torde inventariebelåningen utöva en ogynnsam verkan. Det har uppgivits, att den jordbrukare, som låter uttaga och belåna en inventarieinteckning, får svårare att erhålla sed- vanlig kredit hos jordbrukets leverantörer. Skulle en mera omfattande be- låning av jordbruksinventarier komma till stånd —— exempelvis vid en kom- mande nedgång i jordbrukskonjunkturen — är det sålunda tänkbart, att en utbredd kreditvägran kommer att bliva följden.

Att inventariebelåningen medför här antydda olägenheter för just de jord- brukare, som låtit inteckna sina inventarier, är om ock beklagligt — likväl icke den allvarligaste följden. Det mest betänkliga är att den minsk- ning av den allmänna kreditvärdigheten, som inventariebelåningen drager med sig, i viss mån drabbar även de jordbrukare, som icke velat anlita den ifrågavarande låneformen. Ty redan den omständigheten att en jordbru- kare kan inteckna sina inventarier och därigenom beröva de oprioriterade borgenärerna möjlighet att tillgripa inventarierna för erhållande av likvid, medför ofrånkomligen att långivarna bliva mindre villiga att lämna kredit utan realsäkerhet. Betydelsen härav får givetvis icke underskattas.

Anser man i likhet med utredningsmännen, att inventariebelåningen, så- som varande mera till skada än till nytta för vårt lands jordbrukare, bör avskaffas, torde det vara av vikt, att åtgärder i sådant syfte vidtagas utan uppskov och innan den nuvarande goda jordbrukskonjunkturen eventuellt vänder. Såsom styrelsen för svenska bankföreningen antytt, lära nämligen de skadliga verkningarna av inteckningsinstitutet komma att framträda mångdubbelt starkare under en period av ekonomisk nedgång och allmän- nare kreditsvårigheter. Därest i ett sådant läge jordbrukarnas kreditgivare och borgensmän skulle tillgodose sina mot varandra stridande intressen ge- nom att i största möjliga omfattning infordra tillgängliga säkerheter i form av inventarieinteckningar, kan det befaras, att just tillgången till det dess- förinnan föga använda inteckningsinstitutet skulle bidraga till att förvandla den sjunkande konjunkturen till en akut och svår kris för jordbrukets ut- övare.

Utredningsmännen få därför hemställa, att erforderliga åtgärder snarast måtte vidtagas till avskaffande av ifrågavarande rättsinstitut. En i sådant syfte utfärdad lag lärer visserligen icke principiellt kunna erhålla någon re- troaktiv verkan beträffande gällande inventarieinteckningar. Emellertid skulle vissa olägenheter kunna uppkomma, om dessa inteckningar under obe- gränsad tid erkändes såsom giltiga. Då det står gäldenären öppet att efter lånets infriande ånyo utgiva inteckningshandlingen med oförändrad inteck- ningsrätt, lärer det icke kunna förutsättas, att ifrågavarande inteckningar efter hand bliva avförda ur inteckningsböckerna. Har gäldenären av oförstånd

förstört inteckningshandlingen, blir det även förenat med besvär och omgång att få till stånd en dödningsåtgärd. Av hänsyn härtill synes det önskvärt att fastställa en viss övergångstid, efter vars förlopp varje inventarieinteckning skall upphöra att gälla, såframt den icke har betydelse i konkurs, som följt på ansökan gjord före sagda tids utgång. Utredningsmännen hålla för sanno- likt, att en övergångstid av fem år skall bliva tillräckligt lång.

I sakens nuvarande läge har det icke synts utredningsmännen påkallat att låta berörda hemställan åtföljas av förslag till författningstext.

Särskilt yttrande

av herr Björkman.

Den är 1932 genomförda lagstiftningen om inteckning i jordbruksinven- tarier har enligt tillhörande motivering närmast till syfte att bidraga till en sanering av jordbrukets kreditförhållanden. Genom ifrågavarande lagstift- ning ville man främst vinna, att den för jordbrukarna betungande, kortfris- tiga borgens- och växelkrediten till icke ringa del ersattes av upplåning, grun- dad på jordbruksinventarier som realsäkerhet. En utveckling i sådan rikt- ning har förväntats skola medföra, att ett osunt utnyttjande av jordbrukar- nas personliga kreditvärdighet motverkades, att den enskilde jordbrukarens kredit i större utsträckning koncentrerades hos en och samme långivare samt vidare möjligen att viss ränteminskning skulle erhållas å det för jordbruket erforderliga driftkapitalet. Inventariebelåningen förväntades bliva av sär- skilt värde beträffande arrendatorer.

Erfarenheten under den visserligen ganska korta tid, som hunnit förflyta sedan berörda inteckningsinstitut tillskapades, synes otvetydigt hava givit vid handen, att de förhoppningar, som man knutit till den nya lagstiftningen, icke blivit infriade. Den slutligen valda konstruktionen av den med inven- tarieinteckning förbundna säkerhetsrätten synes knappast hava varit ägnad att stimulera till utnyttjande av den nya kreditformen, och möjligen hava jämväl vissa andra bestämmelser, avseende sagda lagstiftning, minskat inventariebe- låningens konkurrenskraft gentemot andra tillgängliga kreditformer. Allt- nog, inventarieinteckningsinstitutet har hittills kommit till användning i myc- ket blygsam omfattning — därvid visst undantag möjligen får göras för ar- rendatorsklassen — och såvitt nu kan bedömas går utvecklingen snarast mot en ytterligare minskning av inventarieinteckningens betydelse inom jord- brukskrediten. Å andra sidan synes enligt min mening den i föreliggande betänkande refererade utredningen i ämnet knappast giva anledning till ett uttalande i sådan riktning, att lagstiftningen om inteckning i jordbruksinven- tarier snarast skulle hava medfört en försämring av jordbrukets kreditför- hållanden.

Den omständigheten, att inventariebelåningen icke infriat de på densamma ställda förhoppningarna, kunde hava föranlett mig att i likhet med de övriga utredningsmännen om ock med delvis annan motivering — föreslå åtgär- der för ett omedelbart avskaffande av denna belåningsform. Emellertid hyser jag den övertygelsen, att det principiellt är en riktig tanke, att jordbrukets kredit bör —— när så lämpligen kan ske _ hellre byggas på realhypotek än på personlig borgen. Ur denna synpunkt finner jag det önskvärt, att själva kon- staterandet av det nuvarande inventarieinteckningsinstitutets bristfälligheter

icke utan vidare får föranleda inventariebelåningens avskaffande utan tvärtom får utgöra motiv för ett allvarligt övervägande, huruvida icke ifrågavarande belåningsform genom reformer må kunna bättre fylla det viktiga syfte, som den från början avsåg att tillgodose. Olika möjligheter torde därvid förtjäna att tagas under omprövning. I första hand borde måhända övervägas, hu- ruvida icke den med inventarieinteckningen förbundna säkerhetsrätten trots , allt kunde stärkas, eventuellt med begränsning av det sålunda förbättrade in- teckningsinstitutet att avse främst arrendatorer. Med avseende på ifrågava- rande inteckningsinstituts tillämpningsområde torde för övrigt vid närmare omprövning kanske befinnas lämpligt, att rätten att mottaga inteckning i jordbruksinventarier som säkerhet för lån förbehölles egentliga kreditinstitu- tioner, eventuellt med begränsning till sådana, som av Kungl. Maj:t i särskild ordning medgivits sådan rätt. Spörsmålet om ett sammanförande i särskilda fall av inventarieinteckning med inom viss, högre gräns liggande fastighets- inteckning såsom säkerhet för exempelvis kredit i löpande räkning förefaller ävenledes förtjäna att beaktas. Överhuvudtaget synes inventarieintecknings- institutet efter lämplig reformering kunna erbjuda så stora möjligheter för en sanering av jordbrukets kreditförhållanden, att det icke på grund av sina nuvarande brister bör bortkastas såsom odugligt.

BILAGOR

Bilaga 1.

Statistisk utredning för vissa områden av riket rörande orsakerna till skuldsättningen hos de högst skuldsatta jordbrukarna m. m.

verkställd av Kungl. statistiska centralbyrån och med sammanfattande text av aktuarien OTTO ZETTERBERG.

På framställning av utredningsmännen beslöt Kungl. Maj:t den 27 mars 1936 uppdraga åt statistiska centralbyrån att verkställa en statistisk undersökning rö- rande orsakerna till skuldsättningen hos jordbrukare med en skuldbelastning år 1933, överstigande 75 % av tillgångarna. Följande redogörelse grundar sig på den av centralbyrån med anledning därav utförda undersökningen.

Enligt av centralbyrån uppgjord plan borde ifrågavarande undersökning omfatta vissa utvalda representativa områden med sammanlagt omkring 10 % av de till c:a 62 300 uppgående självägande jordbrukare, som enligt den hela landet omfattande utredningen angående jordbrukets skuldsättning är 1933 hade en skuldbelastning, som översteg 75 % av tillgångarna för jordbrukets behov.

I anslutning därtill har centralbyrån utvalt delar av nedan angivna naturliga jord— bruksområden såsom representativa för denna undersökning. I följande förteck- ning lämnas uppgifter även om antalet utsända frågecirkulär och inkomna svar.

Naturligt jordbruksområde 3325; Antalet (del av) trä gecirkulä r inkomna svar

Uppsala län ........................ 402 316 Östergötlands läns slättbygd ........ 511 430 Jönköpings län .................... 1 048 994 Kristianstads läns mellanbygd ...... 1 032 2886 Malmöhus läns slättbygd .......... 1 073 994 Skaraborgs läns slättbygd .......... 1015 957 Örebro läns slättbygd .............. 530 493 Västernorrlands läns inland ........ 463 432 Västerbottens läns kustland ........ 938 885 Samtliga 7 012 6 387

Vid granskningen har det emellertid visat sig, att c:a 400 av svaren på grund av ofullständighet voro oanvändbara. Det slutgiltigt bearbetade materialet omfattar 5 978 cirkulärsvar.

De utsända cirkulären innehöllo följande frågor:

1. Har den av Eder ägda fastigheten av Eder 2. Vilket år övertog Ni äganderätten till tas- förvärvats tigheten? a) genom köp i fria marknaden, b) genom köp från nära anhörig (fader, 3. Huru stor var, därest fastigheten förvärva— moder, svärfader, svärmoder, syskon, des genom köp, svåger) under dennes livstid eller a) köpeskillingen för fastigheten, . e) i samband med arvskifte? b) kostnaderna för uppsättning med inven- tarier?

13—377445.

4. Huru stort var, därest fastigheten förvärva— des i samband med arvskifte, det därvid beräknade värdet a) av fastigheten,

b) av inventarierna?

o. Gjordes vid övertagandet uppgörelse om födoråd (undantag, fördel)?

6. Huru stort var fastighetens taxeringsvärde ovannämnda år, då Ni övertog fastigheten?

Lämna om möjligt en ungefärlig uppgift om fastighetens handelsvärde på allmänna fas— tighetsmarknaden vid samma tidpunkt, däri inbegripet värdet å inventarierna. _kl

8. Huru stora skulder fick Ni sammanlagt övertaga och eljest ikläda Eder i samband

10.

11.

med övertagandet av fastigheten och upp- sättningen med inventarier?

Anser Ni Eder nuvarande skuldsättning vara i främsta rummet beroende av med fastighetens övertagande förbundna omstän- digheter? Vilken är eljest enligt Eder me- ning den förnämsta orsaken till skuldsätt— ningen?

Finnes egnahemslån å fastigheten och till vilket belopp

a) uppgick i så fall lånet ursprungligen, b) uppgår lånet för närvarande?

Har någon förbättring inträtt med avse- ende å Eder skuldsättning sedan 1933 års utgång intill nuvarande tidpunkt?

Vid bearbetningen ha cirkulärsvaren sorterats i följande hänseenden:

1. Efter det sätt, på vilket fastigheten förvärvats, i huvudgrupperna:

a) genom köp i fria marknaden b) » » från nära anhörig c) i samband med arvskifte.

2. Efter det år, då äganderätten till fastigheten övertogs, i grupperna:

a) före år 1916, d) 1926—1930,

b) 1916—1920, e) 1931 och senare.

c) 1021—1925,

3. Efter förekomst av födoråd, i undergrupperna: a) fall, där uppgörelse om födoråd förekommer,

b) » » » » »

ej förekommer.

4. Efter fastigheternas taxeringsvärde vid övertagandet i storleksgrupperna:

25 000— _ 50 000 kr. 50 OOO—100 000 »

Högst 5 000 kr. 5 000—10 000 » 10 000—25 000 » Över 100000 »

I tab. 1 lämnas uppgifter om antalet bearbetade cirkulärsvar, med fördelning efter sättet för fastighetens förvärvande, tiden för övertagandet av fastigheten m. m. Följande tablå återgiver ett sammandrag därav.

Sättet för fastighetens förvärvande

Antal % Antal % Antal %

Genom köp i fria marknaden ..... . .. 3772 79'6 339 275 4111 688 91'8 82 1000 Genom köp av nära anhörig ........ 648 136 699 568 1347 225 48'; 51'9 1000 I samband med arvskifte ............ 327 6'9 193 157 520 87 62'9 37-1 lOO'o

Summa 4 747 1000 1231 1000 5978 1000

794 206 IOO'o

Utan födoråd Med födoråd Samtliga

Härav framgår, att av totala antalet jordbrukare, som besvarat cirkuläret, den övervägande delen eller 68'8 % förvärvat fastigheten genom köp i fria marknaden, 22'5 % genom köp av nära anhörig och endast 8'7 % i samband med arvskifte.

Vid 2013 % av fastigheterna förekommer uppgörelse om födoråd. Frekvensen därav är helt naturligt starkast hos fastigheter, köpta av nära anhöriga (51'9 %) och förvärvade i samband med arvskifte (37'1 %), under det att vid fastigheter, köpta i fria marknaden, födoråd förekommer endast för 8'2 %.

Om hänsyn tages till tiden för övertagandet av fastigheten finner man, att obe- roende av det sätt, på vilket fastigheten förvärvats, perioden 1926—1930 alltid är starkast representerad med omkring 1/3 av fastigheterna.

För att giva framställningen större överskådlighet har texten i fortsättningen lik- som tabellerna inskränkts till att omfatta endast fastigheter, där födoråd ej före- kommer; dessa utgöra ju också den övervägande delen av de undersökta fastig- heterna, c:a 80 %.

Tabellbilagan lämnar endast totalsiffror för undersökningen i dess helhet, och på dessa grundar sig i huvudsak den följande framställningen i textform. Där anmärk- ningsvärda avvikelser från totalsiffrorna vid bearbetningen konstaterats inom de olika naturliga jordbruksområdena, lämnas dock upplysning även därom.

Förnämsta orsaken till skuldsättningen.

Av tab. 2 framgår, att omständigheter, förbundna med övertagandet av fastig- heten, utgöra den förnämsta orsaken till den höga skuldsättningen (nära eller mer än 50 % av fastigheterna) med undantag av de fastigheter, som förvärvats före år 1916. För sistnämnda grupp av fastigheter framträder nämligen en tydlig av- vikelse. Som förnämsta anledning till skuldsättningen uppgives där, oberoende av det sätt på vilket fastigheten förvärvats, andra orsaker än omständigheter, förbund- na med övertagandet (resp. 57'1, 6?!) och 77'4 % av fastigheterna) framförallt grundförbättringar, nybyggnader och inköp av inventarier.

Om man närmare undersöker förhållandena inom de övriga tidsperioderna, fin— ner man, att omständigheter, förbundna med övertagandet av fastigheten, bliva allt- mer dominerande orsak till skuldsättningen, desto senare fastigheten förvärvats. För fastigheter, köpta i fria marknaden, stiger sålunda procenttalet från 48'3 för tids- perioden 1916—1920 till 75'1 för perioden 1931 och senare. Denna stegring fram- träder emellertid även för fastigheter, förvårvade på annat sätt.

lnom samma tidsperiod märkes ej någon nämnvärd skiljaktighet vid jämförelse mellan fastigheter, som förvärvats på olika sätt.

Av andra orsaker än omständigheter, förbundna med övertagandet av fastigheten, uppvisa dels grundförbättringar, nybyggnader och inköp av inventarier, dels låga priser på jordbruksprodukter i regel de högsta frekvenstalen.

De olika för undersökningen utvalda naturliga jordbruksområdena visa i huvud- sak överensstämmelse med i tab. 2 angivna totalsiffror.

Jordbrukarnas fördelning efter storleken av köpeskillingen och skuld- sättningen vid övertagandet av fastigheten.

Enligt den uppställning, som givits tab. 3, borde, därest normala förhållanden fö- religga, flertalet jordbrukare inom en storleksgrupp vid fördelning på ifrågavarande sätt koncentreras iden mot taxeringsvärdets storlek svarande gruppen av köpeskil- lingar respektive skuldsättning. Såsom av tab. 3 framgår, är detta också i regel förhållandet beträffande fastigheter, som övertagits före år 1916 samt år 1931 och senare, och vilka alltså förvärvats under relativt gynnsamma förhållanden.

Övriga tidsperioder däremot karakteriseras av stegring i köpeskillingar och skuld- sättning, vilket i tabellen återspeglas av en mer eller mindre starkt framträdande förskjutning till närmast högre grupp av köpeskillingar respektive skuldsättning. Denna försämring är helt naturligt mest framträdande för fastigheter, som förvär- vats under åren 1916—1920 och 1921—1925, då fastighetspriserna ju voro starkt uppdrivna. En i någon mån bättre ställning synas de fastigheter intaga, som under dessa år förvärvats genom köp från nära anhörig eller i samband med arvskifte.

Förhållandet mellan köpeskillingarna och fastigheternas taxeringsvärden, mellan skuldsättningsbeloppen och köpeskillingarna m. m.

1. Köpeskillingarna för, respektive beräknade värdena av fastigheterna i % av fastigheternas taxeringsvärden vid öv ertag an d et. Av tab. 4, rad 1, framgår tydligare det redan i fråga om tab. 3 konstaterade förhållandet, att fastigheter, köpta i fria marknaden i regel ha betingat högre pris (c:a 10—20 % av taxeringsvärdet) än de övriga två kategorierna, vilka i detta hänseende äro sinsemellan ungefär likställda. Vid jämförelse mellan de olika tidsperioderna framträder starkt den kraftiga steg- ringen av fastighetspriserna, vilken ej motsvarats av en lika stor höjning av taxe— ringsvärdena. Stegringen kulminerar under perioden 1916—1920 (213'3—128'5 % av taxeringsvärdet); därefter sjunka priserna och ligga efter 1930, i relation till taxe- ringsvärdet, på ungefär samma nivå som före 1916 (1425—1023 % av taxerings- värdet). ' ' Om man granskar relationstalen inom de olika storleksgrupperna, finner man, att procenttalen förete en fallande serie med den relativt största stegringen i köpeskil- lingarna i den lägsta storleksgruppen- Skillnaden mellan den lägsta och högsta stor- leksgruppens procenttal är" störst för perioden 1916—1920 (84'8 %). De olika naturliga jordbruksområdena förete i dessa hänseenden ej några större avvikelser från undersökningens totalsiffror. '

2. Köpeskillingarna för, respektive beräknade värdena av inventarierna i % av fastigheternas taxeringsvärden vid övertagandet. Dessa relationstal däremot uppvisa ingen större skiljaktighet mellan de tre kategorierna av fastigheter inom samma tidsperiod (tab. 4, rad 2). _ Stegring av köpeskillingarna för, respektive värdena av. inventarierna framträder särskilt för perioden 1916—4920, då procenttalen växla mellan 694 för de minsta fastigheterna och 41'5 för de största. Fastigheter, förvärvade före år 1916 förete även en tydligt märkbar stegring, synbarligen direkt sammanhängande med det förut påvisade förhållandet, att grundförbättringar, nybyggnader och inköp av in- ventarier för dessa fastigheter angivits som den förnämsta orsaken till den höga skuldsättningen. ' ' För samtliga tidsperioder utom år 1931 och senare äro procenttalen avsevärt högre än motsvarande tal, som erhållits vid den hela landet omfattande utredningen an— gående jordbrukets skuldsättning år 1933, där procenttalen för de olika storleks- grupperna växla mellan 161 och 17'5. Sistnämnda tal grunda sig dock säkerligen till övervägande del på beräknade och lägre värdenför inventarierna än som upp- givits till föreliggande utredning, där de exakta köpeskillingarna dominera. Ett annat karakteristiskt drag, som framträder vid jämförelse med undersök- ningen för år 1933, är, att denna ger ungefär samma 'relationstal för de olika stor- leksgrupperna (16—17 %), under det att här ifrågavarande material för samtliga tidsperioder och fastighetskategorier i regel lämnar en fallande serie med det hög- sta relationstalet för de minsta fastigheterna-. . . ' . , De olika naturliga jordbruksområdena "uppvisa i huvudsak med totalsxffrorna

överensstämmande procenttal.

3. Skuldsåttningen vid övertagandet i % av sammanlag- da köpeskillingarna för, respektive beräknade värdena av fastigheter och inventarier. Tab. 4, rad 3, visar, att skuldsättningen i regel uppgått till mer än 2/3 av köpeskillingarna respektive de beräknade värdena. Perioderna 1916—1920 och 1921—1925 förete något mindre relativ skuldsättning än övriga perioder, av vilka är 1931 och senare uppvisar den största, växlande mellan 79'7 och 902 %. Mellan de tre kategorierna av fastigheter märkes ingen utpräglad skiljaktighet. Beträffande de olika storleksgrupperna angiva siffrorna en något större relativ skuldsättning i de lägsta storleksgrupperna. Undantag därifrån bilda dock den första och sista tidsperioden. Från dessa totalsiffror konstateras följande mera framträdande avvikelser inom de naturliga jordbruksområdena. Kristianstads läns mellanbygd uppvisar inom pe- rioden 1926—1930 en genomgående högre relativ skuldsättning (5—10 % mer än totalsiffrorna). Inom Västerbottens läns kustland märkes inom alla perioder utom 1916—1920 en större skuldsättning för den lägsta storleksgruppen av fastigheter (92—95 %). Västernorrlands läns inland uppvisar samma förhållande för de två lägsta storleksgrupperna inom samtliga perioder (likaledes över 90 %).

4. Ökning respektive minskning av skuldsättningen år 1933 i förhållande till skuldsättningen vid övertagandet. Sättes skuldsättningen i relation till fastigheternas taxeringsvärden, finner man, så- som framgår av tab. 4, rad 4—6, att den relativa skuldsättningen år 1933, för samt- liga fastigheter sammanslagna, är mindre än densamma vid övertagandet i fråga om tidsperioderna före år 1916 och 1916—1920 (8'1 resp. 5'7 %), däremot något större för perioderna 1921—1925 och 1926—1930 (20 resp. 24 %), under det att perioden 1931 och senare ej visar nämnvärd förändring. Vid jämförelse mellan de olika storleksgrupperna finner man i regel en avsevärd minskning i ifrågavarande relationstal för särskilt den lägsta storleksgruppen (stör- sta minskning perioden 1916—1920: 74'5 %) samt en ökning, dock ej så utpräglad, för de större fastigheterna. Detta förhållande synes förklaras därav att för de mindre fastigheterna den absoluta skuldsättningen minskats samtidigt som taxe- ringsvärdena starkt stigit, under det att för de större fastigheterna den absoluta skuldsättningen något ökats och taxeringsvärdena sjunkit. Denna utveckling åskåd- liggöres tydligt av procenttalen på raderna 7 och 8 i tab. 4. Den största minsk- ningen av den absoluta skuldsättningen (rad 7) förefinnes i perioden 1916—1920, där en reduktion på över 10 % har inträtt för fastigheter med mindre än 50 000 kr. i taxeringsvärde. Den största ökningen av taxeringsvärdet (rad 8) förekommer i lägsta storleksgruppen för perioderna 1916—1920, 1921—1925 och 1926—1930. Undantag från härovan relaterade förhållanden utgöra dock fastigheter, som över- tagits före är 1916. Enligt rad 7 i tab. 4 har nämligen, för samtliga storleksgrup- per och kategorier av dessa fastigheter, en stark ökning av den absoluta skuldsätt— ningen inträtt, åtföljd av en likaledes genomgående stegring i taxeringsvärdena, vil- ken senare dock, här liksom i övriga perioder, varit starkast för de minsta fastig- heterna. Den grupp av fastigheter, som övertagits före år 1916, intager i flera hän- seenden, såsom förut framhållits, en utpräglad särställning. Densamma torde ut- göras av sådana fastigheter, varå särskilt stora kostnader för grundförbättringar, nybyggnader o. dyl. nedlagts, varigenom skuldsättningen ökats starkt efter över- tagandet av fastigheten. Samtidigt hava dock fastigheterna erhållit avsevärt högre taxeringsvärden. Den redan förut konstaterade högre skuldsättningen i Kristianstads läns mellan- bygd inom perioden 1926—1930 giver sig tillkänna även här, enär skuldsättningen vid övertagandet i % av fastigheternas taxeringsvärde växlar mellan 190 för den lägsta och 110 för den största storleksgruppen. Den större skuldbelastningen för

den lägsta storleksgruppen inom Västerbottens läns kustland och Västernorrlands läns inland återspeglas likaledes inom samtliga tidsperioder (minimum 143, maxi- mum 221 % för det förra området; 169 resp. 244 % för det senare)

Jordbrukarnas fördelning efter dels förändringen i skuldsättningen efter år 1933, dels förekomsten och storleken av egnahemslån.

Förändringen i skuldsättningen efter år 1933. Av tab. 5 framgår, att förbättring i regel inträtt för omkring 50 % av samtliga fastigheter, som förvärvats under åren 1916—1930. För de fastigheter, som övertagits före år 1916, uppgives förbättring för endast omkring 1/3. Denna grupp företer således även i detta hänseende en sämre ställning, vilken tydligt framträder, oberoende av det sätt, på vilket fastigheten förvärvats. Beträffande fastigheter, övertagna år 1931 och se- nare, förekommer förbättring något mindre ofta (42'1—45'5 %) än i de mellersta tidsperioderna.

Jämföras procenttalen för de olika storleksgrupperna inom samma tidsperiod, fin- ner man, att förbättring i regel inträtt mindre ofta i den lägsta storleksgruppen.

Från de i tab. 5 upptagna siffrorna för undersökningen i dess helhet må följande avvikelser i de naturliga jordbruksområdena framhållas. Inom slättbygdsområdena av södra och mellersta Sverige förekommer förbättring genomgående något oftare (c:a 5 % flera fall). Jönköpings län, Västerbottens läns kustland och särskilt Västernorrlands läns inland avvika däremot genom lägre procenttal för förbättring (10—15 % lägre; i Västernorrlands län i vissa fall t. o. m. 15—25 % lägre).

Förekomsten av egnahemslån. Enligt tab. 5 förekomma egnahems- lån talrikast hos fastigheter, förvärvade genom köp i fria marknaden (minimum 27'2, maximum 36'8 %) och sällsyntast hos fastigheter, förvärvade i samband med arvskifte (3'2 respektive 23'6 %). Fastigheter, köpta av nära anhörig, intaga i detta hänseende en mellanställning (14'5 respektive 30'4 %).

Beträffande de olika tidsperioderna märkes, att frekvensen av egnahemslån är genomgående något mindre för perioderna före 1916 och 1916—1920. Detta för- hållande torde förklaras därav, att egnahemslånerörelsens starka utveckling börjar först efter år 1920.

Egnahemslån förekomma i regel blott i de tre lägre storleksgrupperna och det övervägande flertalet i den lägsta, vilket ju är helt naturligt med hänsyn till denna låneforms natur.

Undersökes frekvensen av egnahemslån inom de olika naturliga jordbruksområ- dena, framträda följande avvikelser från totalsiffrorna för undersökningen i dess helhet. Förekomsten är mindre (c:a 5 % lägre) i södra och mellersta Sveriges slättbygder samt i Jönköpings län (över 10 % lägre). Särskilt stark frekvens av egnahemslån uppvisa Kristianstads läns mellanbygd (10—20 % över totalsiffrorna), Västerbottens läns kustland (20—25 %) och Västernorrlands läns inland (c:a 30 %).

Storleken av egnahemslänets ursprungliga belopp. Av tab. 5 framgår, att egnahemslånets ursprungliga belopp ej sällan avsevärt överstigit fa- stighetens taxeringsvärde. Särskilt framträdande är detta beträffande den lägsta storleksgruppen av fastigheter, köpta i fria marknaden åren 1916—1920, 1921— 1925 och 1926—1930, där lån, överstigande 5 000 kr., redovisats för respektive 229, 292 och 203 % av antalet fastigheter med egnahemslån.

Granskar man materialet för de olika naturliga jordbruksområdena ur denna syn- punkt, konstateras, att inom Jönköpings län och Västernorrlands läns inland egna- hemslån av dylik storlek sällan förekommit. Kristianstads läns mellanbygd där- emot avviker genom sina anmärkningsvärt höga lån; för den lägsta storleksgrup- pen uppgives nämligen inom perioden 1921—1925 41'9 % och inom perioden 1926— 1930 552 % av fastigheter med egnahemslån ha haft dylika lån, överstigande 5 000 kr. Liknande är förhållandet med fastigheter, tillhörande närmast högre storleks- grupp.

Tab. 1. Antalet bearbetade cirkulärsvar.

___—___...”— Utan Storleksgrupper i kronor efter fastig-

Tiden för Sättet för fastighetens över-

förvärvande fastigheten

Genom köp i fria mark- Före 1916 naden

1916—20 1921—25 ]926—30

1931

0. senare

Summa —

Genom köp av nära Före 1916 anhörig

1916—20 1921—25 1926—30

1931

0. senare

Summa

I samband med arv- Före 1916 skifte

1916—20

1921—25

Summa —

Summa summarum

eller hetens taxeringsvärde vid över- Samtliga med tagandet . Högst 5000—10000—25000—50000— Över rad 5000 10000 25000 50000 100000100000 Antal % ___________.__._____-— Utan 213 61 40 7 6 4 331 88 Med 19 9 9 1 —— — 88 112 Utan 224 131 120 59 40 14 588 156 Med 13 17 28 6 2 — 66 19'5 Utan 294 274 198 90 52 19 927 24'6 Med 26 16 29 7 2 1 81 239 Utan 422 407 337 126 53 27 1 872 363 Med 36 22 35 9 — 2 104 307 Utan 205 173 117 34 19 6 554 147 Med 22 9 10 7 —- 2 50 147 Utan 1358 1046 812 316 170 70 3772 1000 Med 116 73 111 30 4 5 339 1000 Utan 36 5 12 3 5 1 62 9'6 Med 55 25 11 4 1 — 96 137 Utan 32 17 19 9 10 4 91 140 Med 32 34 38 10 3 1 118 169 Utan 35 22 39 18 8 1 123 190 Med 63 39 47 15 3 1 188 240 Utan 77 62 56 18 11 3 227 350 Med 58 38 69 15 6 4 190 272 Utan 63 38 28 5 6 5 145 224 Med 45 40 31 8 3 —— 127 182 Utan 243 144 154 53 40 14 648 1000 Med 253 176 196 52 16 6 699 1000 Utan 17 6 3 3 2 —— 31 95 Med 12 5 6 — 1 ——- 24 124 Utan 21 4 12 10 5 1 53 162 Med 4 9 10 4 2 -—- 29 150 Utan 21 11 18 7 5 — 62 190 Med 10 17 18 10 2 — 57 296 Utan 25 30 31 16 4 4 110 336 Med 9 14 22 11 2 2 60 311 Utan 19 19 19 7 5 2 71 217 Med 3 6 11 3 —— -—— 23 119 Utan 103 70 83 43 21 7 327 1000 Med 38 51 67 28 7 2 193 100' Utan 1 704 1 260 1 049 412 231 91 4 747 —— Med 407 300 374 110 27 13 1 231 —

1926—30 1931 , o. senare

tagandet av födo—

Tab. 2. Antalet jordbrukare, med fördelning efter förnämsta orsaken till skuldsättningen.

Fastigheterna förvärvade före år 1916.

Storleksgrupper i kronor efter fastighetens

taxeringsvärde vid övertagandet Samt- Förnämsta orsaken till Högst 5 000— 10 000— 25 000— 50 000— Över liga skuldsattmngen 5 000 10 000 25 000 50 000 100 000 100 000 __ An- An- An- An- An- An— An- tal % tal '6 tal % tal % tal % tal % tal %

A. Fastigheterna förvärvade genom köp i fria marknaden.

bundna med överta-

1. Omständigheter, för—

gandet av fastigheten 52 244 10 164 7 175 2 286 2 333 — —- 78 221 2. Dzo i samband med

annan orsak ........ 39 188 18 295 6 150 1 143 1 16"? 2 500 67 202 3. Övriga orsaker ...... 121 568 33 541 26 65'0 4 57'1 3 500 2 500 189 57' 4. Uppgift saknas ...... 1 015 — — 1 2-5 _ _ __ _ _ _ 2 06 5. Fördelning av antalet

fall, där )övriga orsa—

ker» uppgivits: a. Nödvändiga grundfär-

båttringar, nybyggna- der, inköp av invent... 69 57'0 15 45'4 11 423 3 75'0 1 335 1 50'0 100 529 b. Låga priser på jord-

bruksprodukter ...... 5 4'1 2 61 7 269 1 250 2 667 — —— 17 9'0 c. Fastigheten för liten,

brist på annat förvåer-

arbete .............. 14 11'6 2 61 1 3-9 — -— — — —— —— 17 90 d. Sjukdom i kreatursbe-

sättningen ............ 5 4'1 — —— 2 7'7 — — —- — — —— 7 3”! _ e. Övriga orsaker ! sam-

band med jordbruket.. 26 21"5 7 21'2 2 7'7 — —-— —— 1 500 36 19'0 !. Orsaker utan samband

med jordbruket ...... 2 1'7 7 21'2 3 11'5 — -—- -— —— —— -— 12 6'4

B. Fastigheterna förvärvade genom köp från nära anhörig. 1. .................... 9 250 2 400 3 250 — —- — _ — -— 14 226 2. .................... 4 111 — -— 2 167 -— — 2 400 1 1000 9 145 i). .................... 23 639 3 600 7 583 3 1000 3 600 — —- 89 629 511. .................... 10 4315 2 66'7 2 28'6 1 33'3 — — _ -— 15 385 513. .................... 1 4-4 — — 2 28'5 — _ 1 33-4 — -— 4 102 En. .................... 6 26'1 _— — — —-- — — _— — — — 8 15-4 Öd. .................... 1 4'3 — — — — —— — — -— — — 1 2'6 5e. .................... 3 13'0 1 3311 2 28'6 -— -— 1 33'3 — - 7 17'9 51. .................... 2 8'7 -— — 1 1419, 2 667 1 33-3 — - 6 104 C. Fastigheterna förvärvade i samband med arvskifte.

1. .................... 2 11'8 1 16-7 _— — — — _ _— — — 3 9-7 2. .................... 3 17'6 — — — —- —— — 1 500 —— — 4 129 i). .................... 12 706 5 83'3 3 1000 3 1000 1 500 — — 24 77'4 Öa. ...... 6 50'0 2 40'0 1 338 2 66'7 —- —- -— 11 45'3 51). .................... —— —— -— — 2 66'7 1 338 1 1000 — — 4 16'7 50. .................... — — 1 20'0 — — — —- — — — -— 1 4'2 öd. .................... — —— -—- — —— —- -— — — — — -— —— — 5e. .................... 5 417 1 20-0 — — — — —— _ — 6 250 51. .................... 1 $'%; 1 20'0 — — -— — — — — — 2 8'3

Tab. 2 (forts.). Antalet jordbrukare, med fördelning efter förnämsta orsaken till skuldsättningen. »

Fastigheterna förvärvade åren 1916—1920.

i

taxeringsvärde vid övertagandet Samt- ' FÖTnämSt?_ Ofåaken till Högst 5000— 10 000— 25 000— 50 000— Över liga Skllldsatmmge" ML & M M. & M __ An- , An- An- An- An- An- An- tal ”5 tal % tal % tal % tal % tal % tal % A. Fastigheterna förvärvade genom köp i fria marknaden. 1. Omständigheter, för- bundna med överta- gandet av fastigheten 95 424 61 46'6 74 61"? 32 542 21 525 1 7'1 284 433 2. Dzo i samband med annan orsak ........ 57 254 28 914 23 19'2 12 204 7 175 6 429 138 226 3. Övriga orsaker ...... 70 31'3 42 320 22 183 15 25'4 11 275 7 500 167 28'4 4. Uppgift saknas ...... 2 09 _ 1 08 — 1 25 — — 4 O'? 5. Fördelning av antalet fall, där rövriga orsa- ker) uppgivits: a. Nödvändiga grundfär- bättringar, nybyggna- der, inköp av invent... 42 600 14 333 9 40'9 6 40'0 2 18'2 —— —— 73 43'7- b. Låga priser på jord- bruksprodukter ...... 7 10'0 14 33'3 9 40'9 4 26'7 5 45'4 4 57'1 43 25'7 c. Fastigheten för liten, ' brist på annat törvärvs- arbete .............. 7 10'0 3 7'2 — —- —- —- — 10 6'0 d. Sjukdom i kreatursbe- sättningen ............ 2 29 —— —— — — -— —— 1 14'8 3 1'8 e. Övriga orsaker i sam- band med jordbruket. . 11 15'7 10 23'8 3 13'6 4 26'6 2 18'2 1 14'3 81 18'6 f. Orsaker utan samband med jordbruket ...... 1 1'4 1 24 1 4'6 1 6”: 2 18'2 1 143 7 4'2 B. Fastigheterna förvärvade genom köp från nära anhörig. 1. .................... 18 56'3 9 530 9 474 2 222 2 200 2 500 42 461 2. .................... 5 156 4 235 7 36'8 2 222 4 400 1 250 23 2513 3. .................... 9 281 4 23'5 3 158 5 556 4 400 1 250 26 28'6' 4. .................... — —— — —— — -— — -— -—- -— 5a. .................... 8 889 1 25'0 3 100-0 4 80'0 3 75.0 — 19 731 51). .................... 1 11'1 2 50'0 — —— — —— — — 1 100 4 15'4 Öc. .................... —- — —— —— — — —- 5d. ................... —- —— — —— — — 5e ..................... 1 man 1 3'8 51 .................... — 1 250 — — 1 20-0 —— _— 2 7'7' C. Fastigheterna förvärvade i samband med arvskifte. 1. .................... 6 286 4 1000 7 58'3 7 700 1 200 1 1000 26 49'1 2. .................... 1 47 — 3 250 2 200 2 400 —-— —— 8 15'1 3. .................... 14 66'7 — _ 2 16'7 1 100 2 400 _- — 19 358 8 57"! — 2 100'0 1 100'0 1 50'0 -— —— 12 63'2 _ 1 500 —— 1 5'3 4 28'6 _ —— — — -— —— -— — — 4 21'0 2 14-3 — _ — — — _ _ _— — 2 10-5.

Storleksgrupper i kronor efter fastighetens

Fastigheterna förvärvade åren 1921—1925.

skuldsättningen.

Storleksgrupper i kronor efter fastighetens taxeringsvärde vid övertagandet

Förnämstq orsaken till Högst 5000— 10 000— 25 000— 50 000— Över ”ga SkuldSämungen __åQm—MLJåOOO—MM & An— An— An- An— An— . An— ,, . tal % tal % tal % tal % tal ”' ta] '” tal % A. Fastigheterna förvärvade genom köp i fria marknaden.

1. Omständigheter, för- bundna med överta- gandet av fastigheten 153 520 158 577 103 520 36 400 16 308 9 474 475 512 2. De i samband med annan orsak ........ 62 21'1 55 201 45 22"? 33 36'7 19 36'5 8 421 222 24'0 3. Övriga orsaker ...... 77 262 59 21'5 46 233 20 222 17 327 2 10'5 221 238 4. Uppgift saknas ...... 2 07 2 O'? 4 20 1 1'1 _ — — _ 9 1'0 5. Fördelning av antalet fall, där »övriga orsa- ker» uppgivits: a. Nödvändiga grundför- bättringar, nybyggna-

der, inköp av invent. . 47 61'0 30 50'8 18 39'1 4 20'0 1 5'9 ——- — 100 45'2 b. Låga priser på jord-

bruksprodukter ...... 7 9'1 17 28'8 15 32'6 12 GO'O 11 64'7 1 50'0 63 28'5 c. Fastigheten för liten,

brist på annat förvärvs—

arbete .............. 11 14'8 3 5'1 1 22 — — — — — —— 15 68 d. Sjukdom i kreatursbe-

sättningen ............ 3 3'9 3 5'1 4 8'7 1 5'0 — _ _ _ 11 50 e. Övriga orsaker isam-

band med jordbruket. . 9 11'7 6 10'2 7 15”? 3 15'0 3 17'6 — _ 28 12"! f. Orsaker utan samband

med jordbruket ...... —— _ 1 2'2 _ — 2 11'8 1 50'0 4 1'8

B. Fastigheterna förvärvade genom köp från nära anhörig. 1. .................... 13 371 14 636 27 692 10 556 6 750 _ _ 70 569 2. .................... 5 143 2 91 8 20'5 6 333 2 250 _ _ 23 18"? i. .................... 17 4815 6 27'3 4 103 2 111 _ _ 1 1000 30 244 511. .................... 13 765 4 66'6 2 50'0 1 500 _ _ _ 20 66”: 51) ..................... & 17'6 1 16”! 1 25'0 — — — 1 100'0 6 20'0 5c. .................... 1 se _ _ _ _ 1 3-3 Öd ..................... — _ — 1 25'0 — — _- — — — ] 3'3 5e. .................... — — 1 16'7 _ — 1 50'0 _ _ _ — 2 6'7 51. .................... _ C. Fastigheterna förvärvade i samband med arvskifte.

1. .................... 10 476 2 18'2 11 611 3 429 3 600 — _ 29 46' 2. .................... 3 143 4 364 4 222 _ — 2 400 _ _ 13 21'0 12. .................... 8 381 5 45'4 3 167 4 571 — — _ _ 20 322 5a. .................... 3 375 2 40'0 1 334 1 25-0 _ — — _ 7 35-o 51). .................... — — 1 20'0 1 33'3 3 75'0 — —— —— —— & 25'0 50. .................... 2 25'0 2 10'0 5d ..................... ge. .................... 3 376 2 40-0 1 33-3 _ _ — _ _ _ 6 30-0

(. .................... _

skuldsättningen.

Fastigheterna förvärvade åren 1926—1930.

Storleksgrupper i kronor efter fastighetens

taxeringsvärde vid övertagandet

Förniimsta orsaken till Högst 5 000_ 10 000_ 25 000_ skuldsättningen 5 000 10 000 25 000 50 000 An- An- An— An- tal % tal % tal % tal %

Samt— 50 000— Över hga 100 000 100 000 An— An- An— tal % tal tal %

A. Fastigheterna förvärvade genom köp i fria marknaden.

1. Omständigheter, för— bundna med överta- gandet av fastigheten 250 593 266 653 207 614 72 571 30 566 20 741 845 6115 2. Dzo i samband med annan orsak ........ 76 18'0 76 18"! 68 202 23 18'3 5 94 5 18'5 253 18'4 3. övriga orsaker ...... 93 22-0 63 15-5 56 166 29 23-0 18 340 2 7-4 261 190 4. Uppgift saknas ...... 3 07 2 05 6 18 2 16 — _ _ _ 18 10 5. Fördelning av antalet fall, där >övriga orsa- ker» uppgivits: a. Nödvändiga grundför- bättringar, nybyggna- der, inköp av invent... 47 505 28 44'4 16 28'6 6 207 4 22'2 1 50'0 102 39'1 b. Låga priser på jord— bruksprodukter ...... 15 161 19 30'2 31 55'3 19 65'5 11 61'1 1 50'0 96 36'8 c. Fastigheten för liten, brist på annat förvärvs— arbete .............. 20 21'5 5 7'9 25 9'6 d. Sjukdom i kreatursbe- sättningen ............ 2 2'2 1 1'6 1 1'8 _ — — — _ _ 4 1'5 e. Övriga orsaker isam- band med jordbruket.. 7 7'5 9 14'3 6 10'7 4 138 1 5'6 — — 27 103 f. Orsaker utan samband med jordbruket ...... 2 22 1 1'6 2 3'6 _ — 2 11'1 _ _ 7 27 B. Fastigheterna förvärvade genom köp från nära anhörig. 1. .................... 49 636 39 629 30 536 13 722 5 45'4 3 1000 189 612 2. .................... . 7 91 7 113 11 196 4 222 3 273 — _ 32 141 3. .................... 20 260 15 242 12 21'4 1 56 3 273 _ — 51 225 4. .................... 1 13 1 16 3 54 — _ _ _ — _ 5 22 5a. .................... 9 45-0 7 46'0 4 331». 1 100-0 2 66"? _ — 23 4:31 fm. .................... & 25'0 4 26": 6 50'0 — 1 33'3 _ _ 16 31'4 50. .................... 2 10'0 — _ _ _ _ _ _ — — _ 2 39 Öd. .................... — — 1 6'7 1 8'3 _ _ _ _ — 2 ('N) 5e ..................... 4 20'0 3 20'0 7 13"! Öf ..................... — — — — 1 8'4 »— — — — _ _ 1 20 C. Fastigheterna förvärvade i samband med arvskifte. 1. .................... 22 88'0 19 633 14 452 9 563 _ _ 1 250 65 59'1 2. .................... 2 8'0 5 167 6 193 3 18”? 3 75 0 1 250 20 18'2 3. .................... 1 4'0 5 16”? 11 356 4 250 1 250 2 500 24 21' 4. .................... _ — 1 33 _ _ 1 0!) 5a. .................... _ _ 3 60'0 7 63'6 1 25'0 — — _ _ 11 45'8 gb. .................... 1 100'0 1 20'0 3 2713 1 25'0 _ _ 1 50 o 7 29'2 c. .................... '— — _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ Öd. .................... _ _ _ 1 50 0 1 4'2 Öe. .................... — _ _ — 1 9-1 1 25'0 1 100'0 _ _ 3 12-5 * Öf. .................... _ _ 1 20'0 _ _ 1 25'0 _ _ _ _ 2 8'5

Tab. 2 (forts.). Antalet jordbrukare, med fördelning efter förnämsta orsaken till skuldsättningen.

Fastigheterna förvärvade är 19.31 och senare.

Storleksgrupper i kronor efter fastighetens

taxeringsvärde vid övertagandet Samt— Fömämste, orsaken till Högst 5 000— 10 000— 25000— 50 ooo-_ Över ”ga skuldsattnmgen 5 000 10 000 25 000 50 000 100 000 100 000 An- An- An- An- An— An- An- tal % tal % tal % tal % tal % tal % tal %

A. Fastigheterna förvärvade genom köp i fria marknaden.

1. Omständigheter, för- bundna med överta— gandet av fastigheten 147 71'7 136 786 89 761 25 735 16 842 3 500 416 751 2. D:o i samband med annan orsak ........ 19 9'3 17 98 15 128 4 118 1 53 2 333 58 10' 3. Övriga orsaker ...... 35 171 20 116 11 9' 5 147 2 105 1 16"? 74 133 4. Uppgift saknas ...... 4 19 _ _ 2 17 — — _ _ _ _ 6 1'1 5. Fördelning av antalet fall, där »övriga orsa- ker: uppgivits: a. Nödvändiga grundiör- bättringar, nybyggna-

der, inköp av invent... 18 51'4 11 55'0 & 45'4 3 60'0 _ _ — _ 37 50'0 b. Låga priser på jord-

bruksprodukter ...... 5 14"3 2 100 2 18'2 _ _ 1 50'0 _ _ 10 13'5 c. Fastigheten för liten,

brist på annat förvärvs- _ arbete .............. 8 22'9 1 50 — 9 12'2 d. Sjukdom i kreatursbe-

sättningen ............ 2 5'7 2 27 e. Övriga orsaker isam-

band med jordbruket.. 2 5"? 6 30'0 3 27'3 2 400 1 50'0 1 1000 15 20'8 i. Orsaker utan samband

med jordbruket ...... _ _ _ _ 1 9'1 _ _ _ _ _ _ 1 1'3

B. Fastigheterna förvärvade genom köp från nära anhörig. 1. .................... 45 714 31 SM; 25 893 4 800 5 833 5 1000 115 793 2. .................... 5 80 2 53 1 36 — _ — — _ _ & 5'5 &. . ................... 13 206 5 131 2 7'1 1 200 1 167 _ — 22 152 5a ..................... 13 1000 4 130-0 _ _ 1 100'0 _ _ _ _ 18 81' än ..................... _ —— 1 20-0 1 500 _ _ _ — _ — 2 9-1 En. . ................... _ öd ..................... - _ 5e. .................... _ _ _ _ 1 500 _ _ 1 100'0 _ _ 2 9'1 åf. .................... » - — _ C. Fastigheterna förvärvade i samband med arvskifte.

1. .................... 13 68'4 11 579 17 895 6 857 3 600 1 500 51 71'8 2. .................... 3 158 3 158 1 52 _ _ _ — 1 500 8 1113 3. .................... 3 158 3 158 1 53 1 143 2 400 _ _ 10 14'1 4. .................... _ _ 2 105 2 28 Öa. .................... 2 66'7 2 66'7 1 1000 _ _ _ _ _ _ 6 50-0 51) ..................... 1 33'3 1 333 2 20'0

för, resp. det beräknade värdet av fastighet och inventarier, dels storleken av skuldsättningen i samband med övertagandet av fastigheten.

Fastigheterna förvärvade före år 1916.

Högst 5000— 10 000— 25 000— 50 000— Över ÅMÄÄMMM— An- An— , An— An- An- An- tal % tal ; tal % tal % tal % tai % A. Fastigheterna förvärvade genom köp i fria marknaden. Storleken av köpeskillingen för fastighet och invent: Högst 6000 kronor 162 76'1 —— —— -—— -— — — 6000— 12000 » 49 230 44 721 3 7'5 —— — — — — _ 12000— 30000 » 2 09 17 27'9 25 62'5 —— -— 30 000— 60000 » _ -—— — — 12 300 2 286 1 167 60 000—120 000 » _— — — _— _— — 5 71'4 5 833 1 250 Över 120000 » — — —— _ —- — —— -— —— 3 750 Storleken av skuldsättningen i samband med övertagandet av fastigheten: Högst 5000 kronor 159 74'7 6 98 —— —— —— — —— -— 5000— 10000 » 47 22 1 43 705 6 150 — —— — — 10 000— 25000 » 5 2' 3 12 19'" 4 27 67'5 —— —— —— — 25 000— 50000 » -— —— —— -— 7 1715 3 429 1 167 —— — 50_000—100000 » _ _ _ —— — — 4 57'1 5 833 2 500 Over 100000 » —- —— —— — -- _— 2 500 Uppgift saknas ...... 2 09 —— — -— _ — -— B. Fastigheterna förvärvade genom köp från nära anhörig. Storleken av köpeskillingen för fastighet och invent.: Högst 6000kronor 27 75'0 1 20'0 —— —- — — — —- - 6000— 12000 » 8 222 2 400 —— —— — —- — 12000— 30000 » 1 28 2 400 9 750 —— -— — 30 000— 60000 » -— 3 250 3 1000 —— 60 OOO—120 000 » —— _ —— »— —- —— —— 5 1000 — —— Över 120000 » _ _ _ _ _— —- _ _— 1 1000 Storleken au skuldsättningen i samband med övertagandet av fastigheten: Högst 5000 kronor 29 805 —— —— 2 167 — — —- — -— 5000— 10000 » 6 167 2 400 _— — — — — — — —— 10000— 25000 » 1 28 3 600 8 66'6 — -— —— -—- 25 000— 50000 » — —— —— 2 16'7 3 1000 1 200 —— 50 OOO—100 000 » — _— — — _— _ — 3 60.0 _ _, Över 100000 » — _- _ — — — — 1 200 1 1000 Uppgift saknas ...... — — — — -— — -— —— -— — C. Fastigheterna förvärvade i samband med arvskifte. Storleken av det beräknade värdet av fastighet och invent: Högst 6000 kronor 12 706 — — — -— —- — — 6000— 12000 » 5 294 4 667 —— — — — — — -— 12000— 30000 — — 2 333 2 667 -— -— — —— —- 30000— 60000 » — -— — 1 333 2 66"? -— — 60000—120000 » — _— — — — 1 333 2 1000 — —— Över 120000 ? _— . _— _ __ _ _ _ ."— _ _ _ _ _ Storleken av skuldsättningen i samband med övertagandet av fastigheten: Högst 5000 kronor 16 94'1 2 333 -— —- -— -— —— -— 5010— 10000 » 1 59 3 500 — — — — _ _ _ _ 10 000— 25000 » — —— 1 167 2 667 1 333 -— —— _ 25000— 50000 » — — —— 1 33'3 2 667 -— — -— 50 OOO—100 000 » _— _ _ _ _ _ _ _ 1 50-0 _ _ Över 100000 _» _ _ _ _ _ _ _ _ 1 50-0 _ _

Storleksgrupper i kronor efter fastighetens taxeringsvärde vid övertagandet

Samtliga

162 96 44 15 11

165 96 44 11 11

law.—cos

ll—lD-lcnihbhä

500 12 9 19 4 97 4'8

38'7 290 129

Tab. 3 (forts.). Antalet jordbrukare, med fördelning efter dels storleken av köpe- skillingen för, resp. det beräknade värdet av fastighet och inventarier, dels stor— leken av skuldsättningen i samband med övertagandet av fastigheten.

Fastigheterna förvärvade åren 1916—1920.

Storleksgrupper i kronor efter fastighetens taxeringsvärde vid övertagandet

___—___— Samtliga Högst 5 OOO— 10 000— 25 000— 50 000— Över &&MMMM_ An— An- An- An- An- An- An— tal % tal % tal % tal % tal % tal % tal % A. Fastigheterna förvärvade genom köp i fria marknaden. Storleken av köpeskillingen för fastighet och invent: Högst 6000kronor 71 317 _ _ _ _ — _ _ _ 71 121 6000— 12000 » 113 504 36 27'5 1 09 _ _ _ _ _ _ 150 255 12000— 30000 » 40 179 89 679 37 308 _ _ _ _ _ _ 166 28'2 30000— 60000 » _ _ 6 4'6 76 633 24 407 _ _ 108 18'0 60000—120000 » _ _ _ — 6 50 35 593 19 475 _ _ 60 102 Över 120000 » _ _ _ _ _ _ _ _ 21 525 14 100 0 35 60 Storleken av skuldsättningen i samband med övertagandet av fastigheten: Högst 5000 kronor 86 38'4 8 6'1 _ _ _ _ _ — — 94 160 5000— 10000 » 110 491 47 359 2 1'7 _ _ _ _ _ _ 159 270 10000— 25000 » 28 125 74 565 72 600 5 85 _ _ _ 179 304 25000— 50000 » _ 1 08 44 366 35 593 2 50 _ _ 82 140 50 000—100 000 » _ _ _ 2 1'7 18 305 28 700 2 14'3 50 8'5 Över 100000 » _ _ _ _ _ — — — 9 225 12 857 21 36 Uppgift saknas ...... _ _ 1 O'? _ 1 1'7 1 25 _ 3 05 B. Fastigheterna förvärvade genom köp från nära anhörig. Storleken av köpeskillingen för fastighet och invent. : Högst 6000kronor 20 625 _ _ _ _ _ _ _ _ _ 20 220 6000— 12 000 » 11 344 8 471 _ — _ _ _ _ _ _ 19 209 12000— 30000 » 1 31 9 529 12 632 _ _ _ _ _ _ 22 241 30 000— 60000 » _ _ _ 7 368 4 44'4 1 100 _ _ 12 132 60 000_120 000 » _ _ _ _ — _ 5 556 4 400 — _ 9 99 Över 120000 » — _ _ _ _ _ _ — 5 500 4 1000 9 99 Storleken av skuldsättningen i samband med övertagandet av fastigheten: Högst 5000 kronor 16 500 2 11'8 _ _ _ _ _ _ _ _ 18 198 5000— 10000 » 14 438 9 529 — _ _ _ _ _ _ _ 28 252 10000— 25000 » 2 62 6 353 12 632 1 111 _ _ _ _ 21 23'1 25 000— 50000 » _ _ 7 368 3 338 ] 10'0 _ _ 11 121 50 OOO—100 000 » _ _ _ _ _ 5 556 5 500 1 250 11 121 Över 100000 » _ _ _ _ _ _ 4 400 3 750 7 77 Uppgift saknas ...... _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ C. Fastigheterna förvärvade i samband med arvskifte. Storleken av det beräknade värdet av fastighet och invent. : Högst 6000kronor 13 61'9 — _ _ _ _ _ _ _ — _ 13 24'6 6000— 12000 » 7 333 1 250 _ _ _ — — _ _ —— 8 151 12000— 30000 » 1 48 3 750 8 667 _ _ _ _ _ _ 12 226 30 000— 60000 » _ _ _ _ 4 333 5 500 1 200 _ 10 18'9 60000—120000 » _ _ _ _ _ _ 5 500 3 600 _ _ 8 151 Över 120000 » _ _ _ _ _ _ _ 1 200 1 1000 2 3'8 Storleken av skuldsättningen i samband med övertagandet av fastigheten: Högst 5000 kronor 15 714 _ _ _ _ _ _ _ _ 15 28.3 5000— 10000 » 6 286 3 750 _ — _ _ _ —- _ _ 9 170 10 000— 25000 » _ 1 250 9 750 _ _ _ _ _ _ 10 189 25 000— 50000 » _ — _ 3 250 8 800 _ _ _ 11 207 50 OOO—100000 » _ _ _ _ _ _ 2 200 5 1000 _ _ 7 132 Över 100000 » _ _ _ _ _ _ _ _ 1 1000 1 1 9

Antalet jordbrukare, med fördelning efter dels storleken av köpe- skillingen för, resp. det beräknade värdet av fastighet och inventarier, dels stor- leken av skuldsättningen i samband med övertagandet av fastigheten.

Fastigheterna förvärvade ären 1921—1925.

Storleksgrupper i kronor efter fastighetens taxeringsvärde vid övertagandet

Högst 5 000— 10 000— 25 000— 50 000— Över 5000 10000 25 000 , 50000 100000 100000 An- An- An— An— An— An- tal % tal % tal % tal % tal % tal % A. Fastigheterna förvärvade genom köp i fria marknaden. Storleken av köpeskillingen för fastighet och invent. : Högst 6 000 kronor 118 40'1 1 04 _ _ _ _ _ _ 6000— 12 000 » 149 507 98 358 2 10 _ _ _ —- 12 000— 30 000 » 27 92 174 635 136 637 2 22 _ _ 30 000— 60000 » _ 1 03 59 298 57 633 4 7'7 _ 60 000—120 000 » _ _ _ _ 1 05 31 345 40 76'9 2 105 Över 120000 » _ _ _ _ _ _ _ _ 8 154 17 895 Storleken av skuldsättningen i samband med övertagandet av fastigheten: Högst 5000 kronor 137 466 9 33 2 1'0 _ _ _ _ _ 5000— 10000 » 133 452 122 445 10 51 _ — _ _ _ 10 00l)_ 25000 » 24 8'2 139 507 146 737 7 78 _ _ _ 25000— 50000 » _ 2 08 40 202 68 755 10 192 1 58 50 000—100000 » _ _ _ _ _ _ 15 167 37 71? 1 522 Över 100000 » _ _ _ _ _ _ _ 4 7'7 17 895 Uppgift saknas ...... — _ 2 07 _ _ _ _ 1 1'9 _ _ B. Fastigheterna förvärvade genom köp från nära anhörig. Storleken av köpeskillingen för fastighet och invent.: Högst 6 000 kronor 27 77'1 _ _ _ _ _ _ _ _ _ 6000— 12 000 » 7 200 13 591 2 51 _ _ _ _ — 12000_ 30000 » 1 29 9 409 32 82'1 1 56 _ _ _ _ 30000— 60000 » _ _ _ _ 5 128 13 72'2 _ _ _ _ 60 000—120 000 » _ _ _ _ _ _ 4 222 6 750 _ _ Över 120000 » _ — _ _ _ _ 2 250 1 1000 Storleken av skuldsättningen i samband med övertagandet av fastigheten: Högst 5000 kronor 20 57'1 _ _ — — _ _ _ _ 5000— 10 000 » 14 400 12 545 3 7'7 _ _ _ _ _ 10 000— 25000 » 10 455 27 69'2 1 56 _ _ _ 25 000— 50 000 » _ _ 9 23'1 16 88'9 _ _ _ 50 OOO—100 000 » _ _ — _ _ 1 55 5 625 _ _ Över 100000 » _ _ _ _ _ _ — — 3 37'5 1 1000 Uppgift saknas ...... 1 251 _ _ _ _ _ _ _ C. Fastigheterna förvärvade i samband med arvskifte. Storleken av det beräknade värdet av fastighet och invent.: Högst 6000 kronor 10 47'6 _ -— _ _ _ _ _ 6000— 12 000 » 10 47'6 6 54'5 — _ — — _ _ _ 12 000— 30 000 » 1 48 5 455 14 77'8 1 143 _ _ _ 30 000— 60000 » _ _ _ _ 4 222 6 857 _ — _ 60 000—120 000 » _ _ _ _ _ _ _ 4 800 _ _ Över 120000 » _ _ _ _ _ _ _ 1 20'0 _ _ Storleken av skuldsättningen i samband med övertagandet av fastigheten: Högst 5000 kronor 11 52'4 _ 1 55 — — _ _ _ _ 5000— 10000 » 7 333 6 54 '» 1 56 _ _ _ _ 10 000— 25000 » 3 143 5 455 16 889 2 28'6 _ _ _ '25 000— 50000 » _ _ _ _ _ 4 57'1 — _ _ 50 000—100 000 » _ -— _ 1 143 5 1000 — — Över 100000 » _ _ _ _ _ _ _

27 22 48 18 10

20 29 38 26

104

16 21 10

12 14 26 4 6

_ Samtliga

128 269 3615 130

27

16-0 28 6 34 1 13-0 57 23

22' 0 17 9 35'0 14' 6 8'1 24

16 3 23 6 30 9 203

32 0'8

161 258 33 9 16 1 6-5 16

194 226 41'9 64 97

Tab. 3 (forts.). Antalet jordbrukare, med fördelning efter dels storleken av köpe- skillingen för, resp, det beräknade värdet av fastighet och inventarier, dels stor- leken av skuldsättningen i samband med övertagandet av fastigheten.

Fastigheterna förvärvade åren 1926—1930.

Storleksgrupper i kronor efter fastighetens taxeringsvärde vid övertagandet

Samtliga Högst 5 000— 10 000— 25 000— 50 000— Över 5 000 10 000 25 000 50 000 100 000 100 000 An- An— An- An- An- ,, An- An- tal % tal % tal % tal % tal % tal % tal % A. Fastigheterna förvärvade genom köp i fria marknaden. _ Storleken av köpeskillingen för fastighet och invent. .' Högst 6000kronor 213 50'5 5 1'2 — — _ _ — _ _ _ 218 15? . 6000— 12000 » 196 464 174 428 3 09 _ _ _ _ _ _ 373 272 - 12000— 30000 » 13 31 228 560 261 774 2 1'6 _ _ _ _ 504 367 ' 30000— 60000 » _ _ — _ 73 21'7101 80' 2 38 — _ 176 128 . 60000—120000 » _ _ _ _ _ _ 23 18'2 44 830 1 37 68 50 :- Över 120000 » — _ _ — — _ — _ 7 132 26 963 83 24 Storleken av skuldsättningen i samband med övertagandet av fastigheten:

;- Högst 5000kronor 224 53'1 11 27 2 06 _ _ 1 1'9 _ — 238 17'3 _ 5000— 10000 » 175 41'5 212 521 18 53 _ _ _ — -— _ 405 295 10 000— 25 000 » 23 54 182 447 269 79'8 17 135 _ _ _ _ 491 358 25000— 50000 » _ _ _2 05 48 143 95 754 9 17'0 _ _ 154 11'2 : 50000—100000 » _ _ _ _ — 14 11'1 39 736 4 148 57 42 . Över 100000 » _ _ _ _ _ _ _ _ 4 7'5 23 85'2 27 2 0 ' Uppgift saknas ...... _ _ _ _ — _ _ — _ _ _ _ -— _ B. Fastigheterna förvärvade genom köp från nära anhörig.

' Storleken av köpeskillingen för fastighet och invent.: Hög st 6000 kronor 44 571 4 64 _ — _ _ — _ _ — 48 211 ' 6000— 12000 » 32 41'6 36 581 3 54 _ — _ _ _ — 71 313 . 12000— 30000 » 1 1'3 22 3515 41 732 1 56 _ _ — — 65 286 30 000— 60 000 » _ _ _ _ 12 21'4 16 889 1 91 _ _ 29 128 60000—120000 » _ _ _ _ — _ 1 55 10 909 _ _ 11 491 Över 120000 » _ — _ _ _ _ _ _ — _ 3 1000 3 1'3 Storleken av skuldsättningen i samband med övertagandet av fastigheten: ' Högst 5000 kronor 41 532 1 1'6 _ _ _ — _ _ — 42 185 5000— 10000 » 33 429 33 532 5 89 _ _ _ _ _ _ 71 31'?» 10000— 25000 » 3 39 27 436 40 71'4 5 278 _ _ — — 75 330 25000— 50000 » _ _ _ — 11 19'7 11 61'1 1 91 _ — 23 101 50 OOO—100000 » _ _ — _ _ _ 2 11'1 10 909 _ _ 12 53 Över 100000 » _ — — _ _ _ — _ — 3 100'0 3 1'?» Uppgift saknas ...... — _ 1 1'6 _ _ _ _ _ _ _ 1 013 C. Fastigheterna förvärvade i samband med arvskifte. Storleken av det beräknade värdet av fastighet och invent. : Högst 6000 kronor 19 760 — _ _ — _ _ — _ — 19 17'3 (5000—12000 » 6 240 14 467 1 32 _ — _ — _ _ 21 191 12000— 30000 » — _ 16 533 25 80'7 1 63 _ _ _ _ 421 38'2 30000— 60000 » _ — _ 5 161 13 81'2 _ _ _ — 18 164 60 000—120 000 » _ _ _ _ _ _ 2 125 3 750 _ _ 5 4 5 Över 120 000 » _ _ _ _ _ _ _ — 1 250 4 1000 5 45 Storleken av skuldsättningen i samband med övertagandet av fastigheten: Högst 5000kronor 18 720 3 10'0 _ _ _ _ _ — 21 191 5000— 10000 » 7 28'0 13 433 5 16'—1 _ _ _ _ _ _ 25 227 10000— 25 000 » _ _ 14 467 25 80"? 2 125 _ _ _ _ 41 37'3 25 000— 50000 » _ _ — — 1 3 2 12 750 _ — _ — 13 11' 8 50000—100000 » _ _ — _ _ — 2 125 4 1000 _ _ & 5'5 Över 100000 » _ _ _ — _ _ _ — _ 4 1000 4 36 Uppgift saknas ......

Tab. 3 (forts.). Antalet jordbrukare, med fördelning efter dels storleken av köpe- skillingen för, resp. det beräknade värdet av fastighet och inventarier, dels stor- leken av skuldsättningen i samband med övertagandet av fastigheten.

Fastigheterna förvärvade år 1931 och senare.

Storleksgrupper i kronor efter fastighetens taxeringsvärde vid övertagandet

___—___— Samtliga Högst 5 000— 10 000— 25 OOO— 50 000— Över 5 000 10 000 25 000 50 000 100 000 100 000 An- An- An- ,, An- An- An- An— tal % tal % tal ”' tal * tal % tal % tal % A. Fastigheterna förvärvade genom köp i fria marknaden. Storleken av köpeskillingen för fastighet och invent.: Högst 6000 kronor 156 761 10 5'8 — — _ _ _ _ _ _ 166 300 6000— 12 000 >> 47 229 107 61'8 3 26 — _ _ — — _ 157 2823 12 000— 30000 » 2 1'0 56 324 99 846 4 11'8 _ _ _ _ 161 29'1 30 000— 60000 » _ _ _ _ 15 128 28 823 2 105 _ — 45 8'1 60 000_120 000 » _ _ _ _ _ 2 59 15 79'0 _ _ 17 31 Över 120000 » _ _ _ _ _ _ — _ 2 105» 6 100 0 8 1'4 Storleken av skuldsättningen i samband med övertagandet av fastigheten: Högst 5000 kronor 141 688 6 3'5 _ _ _ _ _ _ _ _ 147 26'5 5000— 10 000 » 61 29'7 122 70?» 3 2' — _ _ _ _ 186 336 10 000— 25 000 » 3 15 45 260 104 889 4 11'8 _ _ 156 28? 25 000_ 50000 » _ — _ _ 10 86 28 82'3 1 53 — _ 39 7'0 50 000_100 000 » _ _ _ _ _ _ 2 59 16 842 _ — 18 3'3 Över 100000 » _ _ _ _ _ _ _ — 2 105 6 1000 8 1'4 Uppgift saknas ...... _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ B. Fastigheterna förvärvade genom köp från nära anhörig. Storleken av köpeskillingen för fastighet och invent. : Högst 6000kr0nor 50 79'4 2 5'?» _ _ _ _ _ _ _ — 52 35'9 6000— 12 000 » 12 190 29 76'3 2 7 2 _ _ _ _ _ _ 43 297 12 OOO— 30 000 » 1 1'6 7 184 24 85 7 3 600 — _ _ _ 35 241 30 OOO— 60000 » _ _ _ _ 2 7'1 2 400 2 333 _ _ 6 4'1 60 000—120 000 » _ _ _ _ _ _ _ _ 4 667 2 400 6 4'1 Över 120000 » — _ _ _ _ _ _ _ _ 3 600 3 21 Storleken av skuldsättningen i samband med övertagandet av fastigheten: .

Högst 5000 kronor 47 746 3 7'9 _ _ _ _ _ _ _ _ 50 34'5 5000— 10000 » 15 23'8 26 68'4 2 7'2 — _ _ _ 48 29'7 10 000— 25 000 » 1 1'6 9 23'7 24 857 4 800 _ _ _ — 38 262 25 000— 50000 » _ _ _ _ 2 7'1 1 200 2 33'8 _ _ 5 3'4 50 000_100 000 » _ _ _ _ _ _ _ _ 4 667 1 200 5 3'4 Över 100000 » _ _ _ _ — _ _ _ — — 4 800 4 2'8 Uppgift saknas ...... _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ — C. Fastigheterna förvärvade i samband med arvskifte.

Storleken av det beräknade värdet av fastighet och invent.: Högst 6000 kronor 16 84'2 _ _ _ _ _ _ _ —- _ _ 16 22' 6000— 12 000 >» 3 158 13 68'4 _ _ _ _ _ _ _ 16 225» 12 000— 30000 » _ _ 6 31'6 15 790 _ _ _ _ _ _ 21 29'6 30 000_ 60000 » _ — _ _ 4 21'0 7 1000 _ _ _ _ 11 15'6 60 000—120 000 » — _ _ _ _ _ _ _ 5 1000 _ _ 5 7'1 Över 120000 » _ _ _ — _ _ _ _ _ _ 2 1000 2 28 Storleken av skuldsättningen i samband med övertagandet av fastigheten: Högst 5000 kronor 13 684 1 53 _ — _ _ _ _ — _ 14 19": 5000— 10000 » 6 31'6 13 684 _ _ _ _ _ _ _ _ 19 268 10000— 25000 » _ _ 5 263 17 89'5 _ _ _ _ _ _ 22 31'0 25 000— 50 000 » _ _ _ _ 2 105 6 857 _ — _ _ 8 11'3 50 000_100 000 » _ _ — _ _ _ 1 143 5 1000 _ _ 6 84 Över 100000 » — _ — — _ — _ _ _ 2 1000 2 28 Uppgift saknas ......

Tab. 4. mellan skuldsättningsbeioppen och köpeskillingarna m. m.

Fastigheterna förvärvade före år 1916.

Storleksgrupper i kronor efter fastighetens

Högst 5 000

taxeringsvärde vid övertagandet

5 000— 10 000

10 000— 25 000

25 000— 50 000

50 000— 100 000

Över 100 000

A. Fastigheterna förvärvade genom köp i fria marknaden.

. Köpeskillingarna för, resp. beräkna- de värdena av fastigheterna i % av fastigheternas taxeringsvärden vid övertagandet .................... . Köpeskillingarna för, resp. beräkna- de värdena av inventarierna i % av fastigheternas taxeringsvärden vid övertagandet .................... . Skuldsättningen vid övertagandeti 76 av sammanlagda köpeskillingarna för fastigheter och inventarier . . .. . Skuldsättningen vid övertagandeti % av fastigheternas taxeringsvärde vid övertagandet ................ . Skuldsättningen år 1933 i % av fas- tigheternas taxeringsvärde år 1933 . Ökning (+) resp. minskning (_)

142'5

41'9

84'8

156'4 119'9

av rad 5 i förhållande till rad 4. . — 36'5 . Ökning (+) resp. minskning (_) av den absoluta skuldsättningen år 1933 i förhållande till skuldsätt- ningen vid övertagandet .......... + 356

. Ökning (+) resp. minskning (—) av fastigheternas taxeringsvärden år 1933i förhållande till desamma

vid övertagandet ................ + 76'9

1226

366

793

126'3

116'5

_ 98

+ 401

+51'9

B. Fastigheterna förvärvade genom

138'8 62'8

112'6 22'1 86-2 1165 1060

124'5

29-3

77-1 118—6 123'8 + 52

+ 58'7

+52-1

126"?

262

81'9

125'2

99'9

—25'3

+ 1'3

+ 269

104'4

(5 C? —1

805

1007

1020

+ 1'3

+33'8

+32'1

102'3

41'0

78'1

111'9

106'9

_ 5'0

+19'6

+25'1

köp från nära anhörig.

1149 354 61'4 92'2 122'9

128'2 29'2 732 1153 117'1

—10-2 + 307 + 1'8 +65'7 +119'5 +103'5 +81-7 + 647 +100-3

1128 223 880 118-9 1207 + 1'8 +54'1 +51's

C. Fastigheterna förvärvade i samband med arvskifte.

. ................................ + 16'8 + 31'8 — 106 + 92 . ................................ +116'4 +189'1 + 11'1 + 412 . ................................ + 837 +107'3 + 21-9 + 28'6

139'6 102'3 105'5 106'5 33'4 30'5 25'6 27'0 544 606 91'1 70'0 94'2 80'5 119'5 93'4 111'0 112'3 1089 1026

958 250 927 1120 829 —29-1 +26'9 + 71'5

79'1 261 838 881 1332 + 45'1 + 46'9 _ 2'8

Förhållandet mellan köpeskillingarna och fastigheternas taxeringsvärden, Procenttal.

Samt- liga

117'7

33'8

79'8

120'9 112'8 — 8-1

+32'6

+42'1

1066 286 808 109'2 121'1 + 11'9 + 630 + 470

Tab. 4 (forts.). Förhållandet mellan köpeskillingarna och fastigheternas taxerings- värden, mellan skuldsättningsbeloppen och köpeskillingarna m. m. Procenttal.

Fastigheterna förvärvade åren 1916—1920.

Storleksgrupper i kronor efter fastighetens

taxeringsvärde vid övertagandet Samt- Högst 5 000— 10 000— 25 000— 50 000- Över liga 5000 10000 25 000 50000 100000 100000

A. Fastigheterna förvärvade genom köp i fria marknaden.

1. Köpeskillingarna för, resp. beräkna-

de värdena av fastigheterna i % av

fastigheternas taxeringsvärden vid övertagandet .................... 213'3 176'2 166'4 144'5 142'1 128'6 150'5 2. Köpeskillingarna för, resp. beräkna-

de värdena av inventarierna i % av

fastigheternas taxeringsvärden vid övertagandet .................... 69'4 547 525 44'5 43'5 41'5 47?» 3. Skuldsättningen vid övertagandeti

% av sammanlagda köpeskillingarna för fastigheter och inventarier . . .. 75'9 67'8 689 699 65'9 61'6 67'3 4. Skuldsättningen vid övertagandet i

% av fastigheternas taxeringsvärde vid övertagandet ................ 214'5 156'6 1509 1821 1222 104'8 1331 5. Skuldsättningen år 1933 i % av fas-

tigheternas taxeringsvärde år 1933 1400 127'9 121'6 118". 1550 1107 1274 6. Okning (+) resp. minskning (—)

av rad 5 i förhållande till rad 4.. —74'5 -—28'7 —29'3 ——14'0 +32"8 + 5'9 — 57 7. Okning (+) resp. minskning (—)

av den absoluta skuldsättningen år 1933 i förhållande till skuldsätt- ningen vid övertagandet .......... ——11'4 —13'1 —13'2 -—-10'7 +23'4 + 08 2'2 8. Okning (+) resp. minskning (—)

av fastigheternas taxeringsvärden år 1933 i förhållande till desamma vid övertagandet ................ +35'7 + 6'4 + 7'7 —— 0'0 — 2'7 — 4'6 + 2'2

B. Fastigheterna förvärvade genom köp från nära anhörig.

1. ................................ 166'5 122-0 138-4 130-o 142'4 116'6 1321 2. ................................ 57-9 41-2 62-6 504 500 359 480 3. ................................ 96'8 77-7 778 753 720 66-15 73'6 4. ................................ 2172 1268 15% 135-53 138-4 101-4 132'6 5. ................................ 137-1 112-9 125-9 122—o 117-1 1138 1192 6. ................................ —80-1 —13-9 —26—7 —l3'8 -21'3 +12-4 —13'4 7. ................................ —17'2 —15-0 —14'1 + 2'8 —- 3'9 — 5'8 — 64 8. ................................ +31-1 46 + 41 nu +13-7 —16-0 + 42

C. Fastigheterna förvärvade i samband med arvskifte.

1. ................................ 140'2 1383 1379 135'5 1090 1183 124'9 2. ................................ 49'4 74'6 47'5 71'5 37'7 227 467 3. ................................ 71'8 64'2 76'1 659 701 652 68'6 4. ................................ 1361 1367 1411 136'4 102'9 92'0 117'7 5. ................................ 114'3 108'5 114'9 132'6 113'4 90'9 114'3 6. ................................ —21'8 —28'2 —26'2 — 3'8 +10'5 — 1'i 3'4 7. ................................ + 2'4 8'6 —15'2 + 02 + 4'6 7'4 —- 29

8. ................................ +21-9 —15—2 + M + 3-0 —5'1 —6-3 -—0'0

Tab. 4 (forts.). Förhållandet mellan köpeskillingarna och fastigheternas taxerings- värden, mellan skuldsättningsbeloppen och köpeskillingarna m. m. Procenttal.

Fastigheterna förvärvade ären 1921—1.925.

Storleksgrupper i kronor efter fastighetens

taxeringsvärde vid övertagandet Samt— Högst 5000— 10 000- 25 ooa mooo— Över liga 5000 10000 25) 000 50000 100000 100000

A. Fastigheterna förvärvade genom köp i fria marknaden.

1. Köpeskillingarna för, resp. beräkna-

de värdena av fastigheterna i % av

fastigheternas taxeringsvärden vid övertagandet .................... 191'8 156'7 141'6 129'7 12015 103"? 1314 2. Köpeskillingarna för, resp. beräkna—

de värdena av inventarierna i % av

fastigheternas taxeringsvärden vid övertagandet .................... 42' 9 33'1 29'8 310 29" 7 24'5 30' 1 3. Skuldsättningen vid övertagandet i

% av sammanlagda köpeskillingarna för fastigheter och inventarier . . .. 804 780 709 701 679 72'0 72'1 4. Skuldsättningen vid övertagandet i

% av fastigheternas taxeringsvärde vid övertagandet ................ 1886 1481 121'6 112'7 102'1 920 1165 5. Skuldsättningen år 1933 i % av fas—

tigheternas taxeringsvärde är 1933 1353 133'2 117'0 116'2 111'9 112'9 1185 6. Ökning (+) resp. minskning (—-)

av rad 5 i förhållande till rad 4.. —58-3 —14-9 46 + 3-5 + 9-8 +20-9 + 20 7. Ökning (+) resp. minskning (—)

av den absoluta skuldsättningen år 1933 i förhållande till skuld-

sättningen vid övertagandet ...... — 8'7 5'7 —— 7'6 3'8 + 2'2 + 8'7 _ 2'2 8. Ökning (+) resp. minskning (——)

av fastigheternas taxeringsvärden år 1933 i förhållande till desamma

vid övertagandet ................ +27'3 + 48 — 3'9 6'7 — 6'7 —11'5 — 3'9

B. Fastigheterna förvärvade genom köp från nära anhörig.

1. ................................ 155'8 139'2 118'8 112'1 1044 1054 113'8 2. ................................ 47'1 43'0 33'2 26'2 27'2 31'1 303 3. ................................ 93'9 76'9 83'4 77'5 82'5 64'1 80'0 4. ................................ 190'5 140'1 126'8 107'2 108'6 87'5 115'3 5. ................................ 133'3 126'1 123'7 113'2 105'7 96'4 113'8 6. ................................ —57'2 —14'0 3'1 + 60 — 2'9 + 89 1'5 7. ................................ 7'0 — 5'1 7'2 — 5'8 —11'6 +15'2 — 6'4 8. ................................ +33'0 + 5'5 4'9 —10'8 91 + 4'5 5'2

C. Fastigheterna förvärvade i samband med arvskifte.

1. ................................ 165'1 122'6 125-3 971 1054 —— 1141» 2. ................................ 71"5 46-2 32-8 38-5 24-1 — 34'6 3. ................................ 74'5 87'0 69'6 68'6 71-1 _ 721 4. ................................ 176-4 147-o 110-1 932 92-1 107-1 5. ................................ 1283 1347 112-2 106-1 114'8 _— 115-2 6. ................................ —48-1 —12-3 + 2-1 +12—9 +22'7 — + 8-1_ 7. ............................ 01 + 1-0 — 2-9 + 97 + 59 + 3-1

8. ................................ +37'4 +10'2 ——4'7 — 31; ——15-0 — 4-2

Tab. 4 (forts.). Förhållandet mellan köpeskillingarna och fastigheternas taxerings- värden, mellan skuldsättningsbeloppen och köpeskillingarna m. m. Procenttal'.

Fastigheterna förvärvade åren 1926—1930.

Storleksgrupper i kronor efter fastighetens taxeringsvärde vid övertagandet Samt-

5 000— 10 000— 25 000— 50 000. liga 10 000 25 000 50 000 100 000

Hög st 5 000

Över 100000

A. Fastigheterna förvärvade genom köp i fria marknaden.

. Köpeskillingarna för, resp. beräkna— de värdena av fastigheterna i % av fastigheternas taxeringsvärden vid övertagandet .................... 165'2 1419 1298 1196 115'4 107'3 124'5 . Köpeskillingarna för, resp. beräkna— ' de värdena av inventarierna i % av fastigheternas taxeringsvärden vid övertagandet .................... 35'0 29'7 25'7 244 207 18'9 24'3 . Skuldsättningen vid övertagandeti % av sammanlagda köpeskillingarna för fastigheter och inventarier .. . . 85'5 79'7 76'6 75'1 74'8 75'9 77'1 . Skuldsättningen vid övertagandeti % av fastigheternas taxeringsvärde vid övertagandet ................. 1711 1368 1190 1081 1017 95'8 114'8 . Skuldsättningen år 1933 i % av fas- tigheternas taxeringsvärde år 1933 126'9 127'5 1205 1143 1127 1082 117'2 . Ökning (+) resp. minskning (—) av rad 5 i förhållande till rad4.. —44'2 -— 9?» + 1'5 + 6'2 +11'0 +12'4 + 24 . Ökning (+) resp. minskning(— ) av den absoluta skuldsättningen år 1933 i förhållande till skuldsätt—

ningen vid övertagandet .......... — 8'7 — 5*8 — 3'3 — 24 + 16 + 2'7 — 2'3 . Ökning (+) resp. minskning (—)

av fastigheternas taxeringsvärden år 1933 i förhållande till desamma

vid övertagandet ................ +23'2 + 11 4'5 — 7'6 — 8'3 9'1 43

B. Fastigheterna förvärvade genom köp från nära anhörig.

. ................................ 145-5 120-9 115-6 109-3 100-& 107-1 113'2 . ................................ 373 323 304 3113 189 191 273 3. ................................ 90'3 87'8 81-1 76-2 84-3 78'8 821 . ................................ 1651 134-13 118-4 107-2 101-0 995 115-4 . ................................ 128'6 129-4 118-9 111-4 110-5 1072 116-15 . ................................ —36-5 — 51 + 05 + 4-2 + 95 + 7'7 + 11 . ................................ 6'4 5'6 — 2-7 — 2-5 2'8 1'7 — 3-3 . ................................ +20-2 — 1-9 — 3-1 —— 6-2 —11-2 — 8-7 43

C. Fastigheterna förvärvade i samband med arvskifte.

. ................................ 158-7 128'9 118-2 113-9 107-3 94-9 111-0 . ................................ 35'6 36-21 års 27-7 219 261 2815 . ................................ 849 786 730 82-23 763 691 75'8 4. ................................ 1650 1298 1091 117-3 98'6 83-5 10% . ................................ 1280 1170 115-0 1123 1263 111-5 115'0 . ................................ —37-0 —12'8 + 5-9 5-0 +27-7 +28-o + 9-4 . ................................ — 6'7 88 + 5-5 —131 +11-1 +23-7 + 3-3 8. ................................ +20'3 + 1-2 + 0-0 — 9-3 —13—3 7-3 5-1

Tab. 4 (forts.). Förhållandet mellan köpeskillingarna och fastigheter-nas taxerings- värden, mellan skuldsättningsbeloppen och köpeskillingarna m. m. Procenttal.

Fastigheterna förvärvade år 1931 och senare.

Storleksgrupper i kronor efter fastighetens taxeringsvärde vid övertagandet Samt-

5000— 10000— 25 000— 50 ooo—| Över ”Sa

Högst 5 001) 10 000 25 000 50 000 100 000 100 000

A. Fastigheterna förvärvade genom. köp i fria marknaden.

1. Köpeskillingarna för, resp. beräkna—

de värdena av fastigheterna i % av

fastigheternas taxeringsvärden vid övertagandet .................... 136'9 123'1 119'4 104'1 1007 873 1101 2. Köpeskillingarna för, resp. beräkna— .

de värdena av inventarierna i % av

fastigheternas taxeringsvärden vid övertagandet .................... 27'1 22'9 223 206 184 18'2 211 3. Skuldsättningen vid övertagandet i

% av sammanlagda köpeskillingarna för fastigheter och inventarier 86'8 82'8 79'7 86'8 890 90"? 85'1 4. Skuldsättningen vid övertagandeti

% av fastigheternas taxeringsvärde vid övertagandet ................ 142'4 1209 1130 108'3 106'0 952 111": 5. Skuldsättningen år 1933 i % av fas-

tigheternas taxeringsvärde år 1933 1237 1184 114'8 104'9 1058 1055 111'5 6. Ökning (+) resp. minskning (—)

av rad 5 i förhållande till rad 4.. -—18'7 — 2'5 + 113 — 3'4 — 0'2 +10'3 02 7. Ökning (+) resp. minskning (—)

av den absoluta skuldsättningen år 1933 i förhållande till skuldsätt-

ningen vid övertagandet .......... 6'8 —— 3'1 —— 0'4 — 4'5 — 5'6 + 1'6 —- 2'8 8. Ökning (+) resp. minskning (-—)

av fastigheternas taxeringsvärden år 1933 i förhållande till desamma

vid övertagandet ................ + 7'3 1'1 —- 1'9 -— 1'3 — 5'4 -— 8'3 27

B. Fastigheterna förvärvade genom köp från nära anhörig.

1. ................................ 128'9 110-5 108-1 77'8 92%; 92-1 99'8 2. ................................ 281 26-2 25!) 151 157 153 1941 3. ................................ 86-9 86'8 81-1 886 852 94'8 87-7 4. ................................ 136-4 1187 1087 82'3 92'2 1014 104-51 5. ................................ 1237 116—51 114-3 950 103-4 107-7 110-2 6. ................................ —12-7 _ 1'8 + 56 +12-7 +11-2 + 63 + 53 7. ................................ 2'3 — 24 + 08 + 3-9 + 04 — 3'5 — 1-3 8. ................................ + 77 — 0-9 -— 4-0 —10-0 —10-5 — 9'2 — 6-0

0. Fastigheterna förvärvade i samband med arvskifte.

1. ................................ nu; 1131 1129 1021; 115-o 1000 1087 2. ................................ 23'6 29-4 213 244 2113 141 2013 3. ................................ 940 820 813 921 795 708 807 4. ................................ 136-5 116 9 109-1 117-o 10813 808 104-5 5. ................................ 1363 1190 1070 1099 110—0 94-3 107-4 6. ................................ — 02 + 21 — 2'1 — 71 + 1-5 +13'5 + 213 7. ................................ + 24 + 05 — 2-5 — 6—5 19 + 3-0 1-4

8. ................................ + 2'6 —— 1'3 — 0'5 -— 0'5 3'2 -—11'7 — 4'0

efter år 1933, dels förekomsten och storleken av egnahemslån. Fastigheterna förvärvade före år 1916.

Storleksgrupper i kronor efter fastighetens taxeringsvärde vid övertagandet

Högst 5 000— 10 000— 25 000— 50 000— Över 5 000 10 000 25 000 50 000 100 (100 100 000

%

tal

A. Fastigheterna förvärvade genom köp i fria marknaden. Förändringen i skuldsättningen efter år 1933:

Samt— liga

3 000— 5 000 ) ........ -—— 5 000— 7 000 > ........ —— — 7 OOO—10 000 > ........ — Över 10 000 » ........ — — — — — —— ——

Förbättring har inträtt 63 296 31 508 16 40'0 6 857 4 66'7 2 500 122 Förbättring har ej inträtt . .145 681 30 49'2 24 600 1 14'3 2 33'3 2 500 204 Uppgift saknas ............ 5 23 —- — — —— — — —— 5 Förekomsten av egnahemslån: Egnahemslån förekommer .. 79 37'1 11 18'0 3 T!) —— — _ — — —— 93 Egnahemslån förekommer ej 125 58'7 44 721 34 850 7 1000 6 1000 4 100'0 220 Uppgift saknas ............ 9 4'? 6 99 3 7'5 _ — — 18 Storleken av egnahemslånets ursprungliga belopp: Hög st 3000 kronor ........ 42 531 -— 42 3000— 5000 ) ........ 26 3211 5 454 — -— -— _ —— — — 31 5 000— 7 000 » ........ 9 114 4 36'4 — 13 7000—10000 : ........ 1 13 1 9'1 2 66'7 — — — — 4 Över 10000 » ........ 1 1'3 1 9'] 1 33'3 — —— —— — — — 8

B. Fastigheterna förvärvade genom köp från nära anhörig. Förändringen i skuldsättningen efter är 19.33: Förbättring har inträtt . . . . 8 22'2 1 200 5 41'7 1 33'3 4 80 0 1 1000 20 Förbättring har ej inträtt .. 28 77'8 4 800 7 58'3 2 667 1 200 42 Uppgift saknas ............ _ — — — —— Förekomsten av egnahemslån: Egnahemslån förekommer .. 9 250 — +— — — —— —— 9 Egnahemslån förekommer ej 26 72") 5 100'0 12 1000 3 1000 5 1000 1 1000 52 Uppgift saknas ............ 1 28 1 Storleken av egnahemslåneis ursprungliga belopp: Högst 3000 kronor ........ 5 55 6 —— —— 6 3000— 5 000 » ........ 3 33 3 — —— 8 5 000— 7 000 ) ........ 1 11' l —- —- 1 7 000—10 000 » ........ -—- —— —— — —— Över 10000 » ........ —— — — C. Fastigheterna förvärvade i samband med arvskifte.

I örändi ingen i skuldsättningen efter år 1933: Förbättring har inträtt 4 235 1 167 2 66”? 3 1000 1 500 — —— 11 Förbättring har ej inträtt .. 12 706 5 838 1 33'3 — — 1 500 -— _ 19 Uppgift saknas ............ 1 59 —— -— 1 Förekomsten av egnahemslån: Egnahemslån förekommer . . 1 59 1 Egnahemslån förekommer ej 14 823 6 1000 3 1000 2 66'7 2 1000 —— 27 Uppgift saknas ............ 2 11'8 — — 1 333 — — — — s Storleken av egnahemslåneis ursprungliga belopp: Högst 3000 kronor ........ 1 1000 — —— — — _- ——- _—

Tab. 5 (forts.). Antalet jordbrukare, med fördelning efter dels förändringen i skuld- . sättningen efter år 1933, dels förekomsten och storleken av egnahemslån.

Fastigheterna förvärvade ären 1916_1920.

Storleksgrupper i kronor efter fastighetens taxeringsvärde vid övertagandet Samt—

Högst 5000— 10 000— 25 000— 50 000— Över ”ga 5000 10000 25 000 50 000 100000 100000

An— ., An- tal tal

A. Fastigheterna förvärvade genom köp i fria marknaden.

Förändringen i skuldsättningen efter år 1933: Förbättring har inträtt 98 437 69 527 72 600 38 644 26 650 7 500 310 5271 Förbättring har ej inträtt .. 124 554 62 473 47 39'2 21 356 14 350 7 500 275 468-

Uppgift saknas ............ 2 09 1 08 _ _ — _ 3 05 Förekomsten av egnahemslån: Egnahemslån förekommer .. 127 567 27 206 6 50 _ _ _ _ _ _ 180 272 Egnahemslån förekommer ej 95 424 98 748 105 87'5 59 1000 40 1000 14 1000 411 69'9 Uppgift saknas ............ 2 09 6 46 9 7'5 _ _ _ _ _ 17 29 Storleken av egnahemslånels ursprungliga belopp:

Högst 3000 kronor ........ 37 29'1 3 11'1 1 166 _ _ — — — _ 41 25'7 3000— 5000 » .. . 61 480 10 371 2 33'3 _ _ _ — 73 456 5000— 7000 » 22 173 10 370 1 167 _ _ _ _ 33 206 7000—10000 > 5 40 3 11'1 1 167 _ _ _ _ _ _ 9 56 Över 10000 » 2 16 1 37 1 167 _ _ _ _ 4 2'5

B. Fastigheterna förvärvade genom köp från nära anhörig. Förändringen i skuldsättningen efter år 1933: Förbättring har inträtt 14 438 5 294 11 579 6 667 8 800 4 1000 48 527

Förbättring har ej inträtt .. 17 53'1 12 706 8 421 3 33'3 1 100 _ _ 41 451

Uppgift saknas ............ 1 31 _ _ _ _ _ _ 1 100 — — 2 22

Förekomsten av egnahemslån: Egnahemslån förekommer .. 15 469 1 tr!) _ _ 16 17'6 Egnahemslån förekommer ej 16 500 15 882 18 947 9 1C0'0 10 1000 4 1000 72 791

Uppgift saknas ............ 1 31 1 59 1 53 — — — _ _ _ 8 33

Storleken av egnahemslånets ursprungliga belopp: Högst 3000 kronor ........ 6 400 _ 6 3713 3000— 5000 » ........ 5 33' 5 31'8

5000— 7000 » ........ 3 200 _ _ _ 3 187 7000—10000 » ........ 1 67 1 1000 2 126

Över 10000 » ........ _ _ _ _ _ C. Fastigheterna förvärvade i samband med arvskifte.

Förändringen :” skuldsättningen efter år 1933:

Förbättring har inträtt 8 381 2 500 7 583 4 400 3 600 _ _ 24 453 Förbättring har ej inträtt .. 13 619 2 500 4 333 6 600 2 400 1 1000 28 528

Uppgift saknas ....... _ _ _ _ 1 84 _ _ _ _ _ _ 1 1'9

Förekomsten av egnahemslån: Egnahemslån förekommer .. 5 238 5 94 Egnahemslån förekommer ej 16 762 4 1000 11 91'7 10 1000 5 1000 1 1000 47 88'

Uppgift saknas ............ _ _ _ _ 1 83 _ _ _ _ _ _ 1 19

Storleken av egnahemslåneis ursprungliga belopp:

Högst 3000 kronor ........ 1 200 — — 1 200 3 000— 5 000 » ........ 4 5 ('00— 7 000 > ........ 7 000—10 000 » ........ Över 10 000 » ........

Tab. & (forts.). Antalet jordbrukare, med fördelning efter dels förändringen i skuld- sättningen efter år 1933, dels förekomsten och storleken av egnahemslån.

Högst 5 000— 5 000 10 000 An- An- tal % tal % Fastigheterna förvärvade åren 1921—1925.

Storleksgrupper i kronor efter fastighetens taxeringsvärde vid övertagandet

A. Fastigheterna förvärvade genom köp i fria marknaden.

Förändringen i skuldsättningen efter år 1933: Förbättring har inträtt 126 429 122 44'5 104 525 52 57'8 38 731 Förbättring har ej inträtt .. 162 551 146 533 Uppgift saknas ............ 6 20 6 22

Förekomsten av egnahemslån: Egnahemslän förekommer .. 168 57'1 133 485 Egnahemslän förekommer ej 114 388 129 47'1 Uppgift saknas ............ 12 41 12 44 Storleken av egnahemslånets ursprungliga belopp: Högst 30100 kronor ........ 37 220 3 23 3000— 5000 » ........ 82 488 20 151 5000— 7000 > ........ 31 186 45 33'8 7000—10000 ) ........ 16 9'5 45 338 Över 10 000 » ........ 2 1'2 20 150

B. Fastigheterna förvärvade genom köp från niira anhörig.

! Förändringen i skuldsättningen efter är 1933:

Förbättring har inträtt . . . . 14 400 11 500 ! Förbättring har ej inträtt .. 20 57'1 9 409 ; Uppgift saknas ............ ]. 29 2 91 * Förekomsten av egnahemslån: Egnahemslån förekommer .. 26 257 6 273 Egnahemslån förekommer ej 9 743 15 682 Uppgift saknas ............ _ _ 1 45 Storleken av egnahemslånets ursprungliga belopp: Högst 3000 kronor ........ 12 462 1 167 3000— 5000 > ........ 14 538 3 500 5000— 7000 » ........ _ 2 333 7000—10000 , ........ _ : _ _ Över 10000 » ________ _ _ _ _

C. Fastigheterna förvärvade i samband med arvskifte.

Förändringen i skuldsättningen efter år 1933:

Förbättring har inträtt .. . . 8 38'1 5 455 Förbättring har ej inträtt .. 12 571 6 54'5 Uppgift saknas ............ 1 4'8 _ _

Förekomsten av egnahemslån: Egnahemslån förekommer.. 6 286 5 455 Egnahemslån förekommer ej 15 714 6 54-15 Uppgift saknas ............

Samt— 10 000— 25000— 50 000— Över ”ga 25000 50000 100000 100000 An- An- An- An— An— tal % tal % tal % tal % tal % 17 89'5 459 49'5 92 465 35 38'9 13 250 2 105 450 486 2 10 3 33 1 19 _ _ 18 1'9 20 101 _ _ _ _ _ 321 346 157 793 82 91'1 52 1000 19 1000 553 597 21 106 8 89 _ _ _ _ 53 57 _ 40 124 102 31'7 1 50 _ _ _ _ _ 77 239 5 250 _ _ _ _ _ _ 66 205 14 700 1 1000 _ _ _ 37 11'6 19 487 10 55'6 7 876 _ 61 496 19 487 8 444 1 125 1 1000 68 47'2 1 26 _ _ _ _ _ _ 4 32 2 51 _ _ _ _ _ 34 277 35 898 18 1000 8 1000 1 1000 86 699 2 51 _ _ _ _ _ 3 24 _ — 18 38'2 : _ 17 50-0 _ _ _ _ _ _ 2 59 1 500 _ _ _ _ _ 1 30 1 500 _ _ _ 1 29 11 611 3 429 3 600 _ _ 30 481. 7 389 4 571 2 400 _ _ 31 500 _ 1 1'6 11 17-7 51 823

181000 7 1000 5 1000

Storleken av egnahemslånets ursprungliga belopp:

| [

Högst 3000 kronor ........ 3 500 3 3000— 5000 » ........ 2 333 1 200 5000_ 7000 » ........ — — 1 200 . 7000—10000 > ........ 1 167 2 40'0 ! Över 10000 . ........ _ — 1 200

| !

Hal-1603

Tab. 5 (forts.). Antalet jordbrukare, med fördelning efter dels förändringen i skuld-

sättningen efter år 1933, dels förekomsten och storleken av egnahemslån. Fastigheterna förvärvade åren 1926—1930.

Storleksgrupper i kronor efter fastighetens

taxeringsvärde vid övertagandet Samt- Högst 5000— 10 000— 25 000— 50 000— över "ga

&&MMMM

An- An— An— An- An- An— ,,, An- tal % tal % tal % tal % tal % tal tal %

A. Fastigheterna förvärvade genom köp i fria marknaden. Förändringen i skuldsättningen efter år 1933: Förbättring har inträtt 191 453 196 48'2 175 51'9 82 651 38 71'7 18 667 700 510 Förbättring har ej inträtt .. 224 531 199 481) 156 463 43 341 14 264 9 33'3 645 47'0 Uppgift saknas ............ 7 1'6 12 29 6 1'8 1 08 1 1'9 _ 27 20 Förekomsten av egnahemslån: Egnahemslån förekommer .. 222 526 204 50'1 79 235 _ _ _ _ _ 505 368 Egnahemslån förekommer ej 180 427 183 450 236 700 117 929 53 1000 27 100'0 796 580 Uppgift saknas ............ 20 47 20 4'9 22 65 9 7'1 _ _ _ 71 52 Storleken av egnahemslånels ursprungliga belopp: Högst 3000 kronor ........ 78 35'1 7 34 85 168 3000— 5000 » ........ 99 44'6 28 137 6 7'6 _ _ _ —- _ _ 183 263 5000— 7000 » ........ 29 13'1 56 27'5 1 173 — — _ _ _ 86 17'0 7000—10000 » ........ 15 68 89 436 25 31'6 _ _ _ _ _ 129 25'5 Över 10000 » ........ 1 04 24 11'8 47 595 1 1000 _ — — 73 144 B. Fastigheterna förvärvade genom köp från nära anhörig. Förändringen i skuldsättningen efter är 1933: Förbättring har inträtt 29 377 30 484 36 64'2 10 556 7 636 3 1000 115 506 Förbättring har ej inträtt .. 47 61'0 32 51'6 17 30'4 8 444 4 364 — — 108 47'6 Uppgift saknas ............ 1 1'3 _ _ 3 5'4 _ _» _ _ _ _ 4 1'8 Förekomsten av egnahemslån : Egnahemslån förekommer .. 44 571 21 339 4 7'1 _ _ _ 69 304 Egnahemslån förekommer ej 31 403 37 597 45 804 15 833 11 1000 3 1000 142 626 Uppgift saknas ............ 2 26 4 64 7 125 3 16? _ _ _ 18 7'0 Storleken av egnahemslånets ursprungliga belopp: Högst 3000 kronor ........ 17 386 1 48 1 250 _ _ _ _ _ 19 275 3000— 5000 » ........ 17 386 7 333 _ 24 348 5000— 7000 » ........ 9 205 8 381 1 250 _ _ _ _ _ 18 261 7000—10000 » ........ 1 23 5 238 1 250 _ _ _ _ _ 7 101 Över 10000 » ........ — — _ _ 1 250 _ — — — — — 1 1'5 C. Fastigheterna förvärvade i samband med arvskifte. Förändringen i skuldsättningen efter år 1933: Förbättring har inträtt 8 320 16 533 11 355 12 75'0 2 500 2 500 51 464 Förbättring har ej inträtt .. 16 640 14 467 19 61'3 4 250 2 500 2 500 57 518 —Uppgift saknas ............ 1 40 — — 1 32 _ _ _ _ 2 1'8 Förekomsten av egnahemslån: Egnahemslån förekommer .. 13 520 10 333 3 97 _ 26 236 Egnahemslån förekommer ej 12 480 19 633 27 871 16 100'_—0 _4 1000 4 1000 82 746 Uppgift saknas ............ _ _ 1 3'4 1 32 _ — — _ 2 1'8 Storleken av egnahemslånets ursprungliga belopp: Högst 3000 kronor ........ 2 15 4» 1 100 3 11'5 3000— 5000 » ........ 10 769 2 200 12 462 5000—7000 » ........ 1 7'7 2 200 _ 3 115 7000—10000 » ........ _ 1 100 1 333 _ _ _ _ _ 2 77 Over 10000 » ........ _ -— 4 400 2 667 _ — — — _ _ 6 231

Tab. 5 (forts.). Antalet jordbrukare, med fördelning efter dels förändringen i skuld- sättningen efter år 1933, dels förekomsten och storleken av egnahemslån.

Fastigheterna förvärvade är 1931 och senare.

; S

torieksgrupper i kronor efter fastighetens

» taxeringsvärde vid övertagandet

25 Oi 10— 50 000

Högst 5000_ 101 100— 000 5 000 10 000 25 An- An— An- tal % tal % tal

50 000— 100 000

Över 100 000

A. Fastigheterna förvärvade genom köp i fria marknaden.

Förändringen i skuldsättningen efter år 1933:

Samt— liga

52'7 1'8

36'8 58'9 43

206 29'4 191 235

74

296 676

418 349 70 93 70

225 74'7 2'8

37'5 188 31"?

Förbättring har inträtt 76 37'1 80 463 64 547 20 588 9 47'4 3 500 252 45.5 Förbättring har ej inträtt .. 125 61'0 90 520 51 436 14 41'2 9 47'4 3 50'() 292 Uppgift saknas ............ 4 1'9 3 1'7 2 1”? _ 1 5'2 _ 10 Förekomsten av egnahemslån : Egnahemslän förekommer .. 95 463 85 491 24 205 _ _ — — _ 204 Egnahemslån förekommer ej 103 503 83 480 83 709 32 941 19 1000 6 1000 326 Uppgift saknas ............ 7 34 5 29 10 86 2 59 _ _ 24 Storleken av egnahemslånels ursprungliga belopp: Högst 3000 kronor ........ 40 421 2 23 42 3000— 5000 » ........ 44 463 14 165 2 83 _ _ _ _ _ 60 5000_ 7000 » ........ 8 84 31 365 _ _ 39 7000—10000 » ........ 3 32 35 41'2 10 41”? _ _ _ 48 Över 10000 » ........ _ 3 3'5 12 500 _ — — _ _ _ 16 B. Fastigheterna förvärvade genom köp från nära anhörig. Förändringen i skuldsättningen efter år 1933: Förbättring har inträtt 17 27'0 17 447 15 536 5 1000 6 1000 1 200 61 Förbättring har ej inträtt .. 44 698 19 500 12 428 _ _ _ 3 60'0 73 Uppgift saknas ............ 2 32 2 5'3 1 36 _ _ _ 1 200 6 Förekomsten av egnahemslån: Egnahemslån förekommer .. 27 428 11 289 5 17'9 _ _ _ _ _ 43 Egnahemslån förekommer ej 34 540 27 71'1 21 750 5 1000 6 1000 5 1000 98 Uppgift saknas ............ 2 32 _ _ 2 7'1 _ _ _ _ _ 4 Storleken av egnahemslånets ursprungliga belopp: Högst 3000 kronor ........ 17 630 1 9'1 18 3000— 5000 » ........ 10 37 0 5 454 _ 15 5000_ 7000 » ........ _ 3 273 _ _ _ _ _ _ _ 3 7000—10000 » ........ _ _ 2 182 2 400 _ _ _ _ _ _ 4 Över 10000 » ........ _ _ 3 600 _ _ 3 C. Fastigheterna förvärvade i samband med arvskifte. Förändringen i skuldsättningen efter år 1933: Förbättring har inträtt 7 368 7 368 7 368 6 857 4 800 1 500 32 Förbättring har ej inträtt .. 11 579 11 57'9 12 632 1 143 1 200 1 500 37 Uppgift saknas ............ 1 53 1 5'3 _ _ _ _ _ _ _ _ 2 Förekomsten av egnahemslån: Egnahemslån förekommer .. 8 421 6 31'6 2 105 _ _ _ —— 16 Egnahemslån förekommer ej 11 57'9 11 579 17 897» 7 1000 5 1000 2 1000 53 Uppgift saknas ............ _ 2 105» _ 2 Storleken av egnahemslånets ursprungliga belopp: Högst 3000 kronor ........ 6 750 _ _ 6 '3000— 5000 » ........ 2 25'0 1 16"? _ _ 3 5000_ 7000 » ........ _ _ 5 833 _ _ _ _ _ _ _ _ 5 7000—10000 » ........ — — _ _ _ iOver 10000 » ........ _ _ _ 2 1000 _ _ _ _ _ _ 2

Bilaga 2.

Översikt av den äldre svenska rättens regler om arvsordning och arvsfördelning, särskilt beträffande arvfallen fast egendom, m. m.

av ROLF DAHLGREN.

I äldsta tider var ätten det sammanhållande begrepp, på vilket samhällslivet vi- lade. Även för arvsrättens vidkommande spelade sålunda ättebegreppet en domine- rande roll. Inom ätten kan man emellertid tidigt särskilja å ena sidan en trängre krets av skyldemän, såsom fader och moder, son och dotter, broder och syster, och å andra sidan de fjärmare skyldemännen. Samboendet och den gemensamma hus- hållningen kännetecknade den trängre kretsen. Samförmögenhet rådde mellan skyl- demännen, i den mån egendom överhuvud taget tillkom de särskilda ätterna. Den- na samfällda egendom tillkom dock länge endast den trängre kretsen inom ätten. Individuell egendom i egentlig bemärkelse var endast den, som var bestämd till rent personligt bruk, såsom krigarens utrustning och dylikt. Ur den rätt i samförmö- genheten, som tillkom skyldemännen, har arvsrätten så småningom utvecklat sig. Länge var dock den förnämsta egendomen, den odlade jorden, undandragen från enskild äganderätt.

Redan under landskapslagarnas tid var emellertid den lagbestämda arvsrätten, även till fast egendom, fullt utbildad. Landskapslagarnas arvsrätt kan till och med sägas vara främst avpassad efter ett samhälle, där jordbesittningen var den avgöran- de faktorn för en persons ekonomiska, sociala och politiska ställning. Vissa lagbe- stämmelser avsågo uteslutande fast egendom, men även sådana bestämmelser, som formellt hade avseende å all en persons egendom, hade givetvis sin största betydelse för just den fasta egendomen.

Den äldre Västgötalagen, från omkring år 1220, visar ännu tydliga spår av den gamla principen att icke för många av skyldemännen skulle erhålla del i den dödes kvarlåtenskap utan att denna och därvid givetvis i första hand den fasta egen— domen _ borde så mycket som möjligt behållas odelad. Arvsordningen _ gällan- de såväl fast som lös egendom _ upptog i första rummet sönerna: »son är faders arving.» Dotter ärvde endast om son icke fanns. Fanns ej heller dotter, ärvde arvlåtarens fader, och, om denne förut var död, arvlåtarens moder. Voro arvlåta- rens båda föräldrar döda, tilltråddes arvet av broder eller, om sådan icke fanns, av syster. Skulle emellertid icke heller syster till arvlåtaren finnas, ärvde sonbar- nen. Huruvida, då sonbarn kallades till arvet, de manliga kallades före de kvinn- liga, år icke tydligt utsagt i lagen. Troligen har så likväl varit förhållandet, då en dylik företrädesrätt ju bäst överensstämmer med lagens hela system. Funnos icke sonbarn, ärvde dotterbarnen. Funnos icke barnbarn, inträdde arvlåtarens brors- barn eller, om sådana icke heller funnos, systerbarn. Därefter upptogos i arvsord— ningen i tur och ordning farfader, morfader, farmoder, mormoder och farbroder. De sålunda givna arvsreglerna kompletterades av bestämmelserna i en följande >>flock» av lagen, däri stadgades, att dotterson och sondotter voro jämnarva, likaså systerson och brorsdotter och slutligen även morfader och farmoder. I samma flock föreskrevs även, att morbroder och faster voro jämnarva. Bestämmelserna om jämnarv hava emellertid med all säkerhet uppkommit vid en senare tidpunkt

än de först angivna reglerna och innebära ju delvis ett upphävande av desamma. Med de arvingar, som ovan sist nämnts, avslutades arvsordningen.

Den avvikelse från nutida regler, som vid en granskning av arvsordningen först faller i ögonen, är ju att dotter fick arv endast om son icke fanns. Detta är emel- lertid ett typiskt utflöde av den princip, som till familjens bästa ville behålla dess . fasta egendom så vitt möjligt ostyckad. En annan olikhet mot vår nutida arvsrätt

är, att barn till avliden arvinge icke ägde s. k. representations- eller istada-rätt d. v. 5. rätt att inträda i den dödes ställe och taga arv jämte den, med vilka den döde skulle hava ärvt, och därvid bekomma den lott, som denne skulle hava erhål- lit. Att representationsrätten icke godtogs, kom ju emellertid ävenledes att innebära ett inskränkande av deras antal, som kallades till arvet, och verkade därigenom lika- ledes i den riktningen att splittringen av egendomen inskränktes.

Beträffande arvets fördelning mellan flera samarvingar gällde den urgamla regeln, att arvet delades i lika lotter efter huvudenas antal. Från denna regel gjorde la- gen ett undantag, nämligen för det fall att av samarvingarna några voro besläk- tade med arvlåtaren ä fädernesidan och andra å mödernesidan; då skulle nämligen arvet skiftas med hälften till fäderne- och med hälften till mödernefränderna. Den- na sistnämnda regel torde emellertid vara av relativt ungt datum. I fråga om sät- tet för verkställandet av själva skiftet gav lagen icke några närmare regler. Skiftet skedde emellertid genom lottkastning.

Testamentsinstitutet behandlades synnerligen kortfattat av den äldre Västgötala- gen. Testamentet, som ursprungligen är ett romerskt rättsinstitut, hade visserligen genom kyrkligt inflytande redan vunnit insteg iSverige, men hade svårt att göra sig gällande i strid mot släktintresset, Släktintresset ville ju bevara egendomen, sär- skilt den fasta, odelad inom släkten; kyrkan däremot ville bereda sig möjlighet att genom testamenten (eventuellt ä dödsbädden) för egen del åtkomma densamma. Äldre Västgötalagens bestämmelser i denna fråga inneburo ett försök till kompro- miss mellan de stridiga intressena, ity att lagen å ena sidan förbjöd, att man utan sin arvinges samtycke å dödsdagen bortgav något av sin egendom, men å andra si— dan omedelbart därefter varnande framhöll, att »så säga lärde män att man icke får säga nej enligt Guds rätt».

Av visst intresse för fastighetsarvsrätten äro vidare lagens bestämmelser om den s. k. hemföljden. Under äldre Västgötalagens tid hade son visserligen icke längre som i ännu äldre tid en laglig rätt att vid gifte få sin andel av boet utbruten. Kvar stod emellertid en av sociala hänsyn betingad sed att giva son viss egendom, »hem— gaef», vid hans giftermål; och med tanke på denna sed voro vissa arvsrättsliga be- stämmelser givna. Sålunda föreskrevs, att hemföljd vid faderns död skulle åter- bäras till skifte med ogifta söner. Dog åter hemföljdstagaren, medan givaren ännu levde, och lämnade barn efter sig, fingo dessa behålla hemföljden under samma villkor som hemföljdstagaren. Vidare stadgades för sådant fall att, om hemföljden utgjordes av en gård, hemföljdstagarens barn ägde laglig rätt att behålla gården, var- emot barnen icke mot givarens vilja hade sådan rätt i de fall, där hemföljden utgjor- des av enstaka äker eller äng. Icke heller hade barnen dylik rätt för sådant fall, att i farfaderns bo icke fanns annan gård än den i hemföljd givna.

I samband med genomgången av de arvsrättsliga reglerna torde böra nämnas, att äldre Västgötalagen föreskrev skyldighet för den, som ville sälja bort sin jord, att först hembjuda densamma åt sin arvinge. Denna rätt för arvinge att inlösa jorden, den s. k. bördsrätten, hade givetvis även den sin grund isträvandet att hålla jorden kvar inom släkten. Slutligen torde i anslutning härtill böra nämnas, att make en- ligt äldre Västgötalagen icke ägde giftorätt i andre makens ärvda fasta egendom, arvejorden. I förvärvad fast egendom, den s. k. .avlingejorden, utgjorde hustruns giftorättsandel en tredjedel och mannens två tredjedelar.

Till tiden mellan den äldre och den därpå följande yngre uppteckningen av Väst- götalagen faller den s. k. Birger Jarls arvslag. Denna lag — utfärdad omkring år

1260 föreskrev, att syster skulle ärva jämte broder men endast halvt mot den— ne. Denna regel strider helt mot den tidigare folkliga rätten i Sverige, där man haft företräde framför kvinna och där arvet som regel, i de fall då delning skett, delats lika efter huvudtalet. Regeln är också av Birger Jarl hämtad från utlandet, närmare bestämt från Danmark, där en dylik regel då redan länge varit gällande.

I den yngre Västgötalagen, upptecknad mot slutet av 1200-ta1et, har Birger Jarls arvslag trängt igenom. Där ställdes sålunda —— och detta gällde även fast egendom _ dotter i samarv med son, moder med fader, syster med broder, dotterbarn med sonbarn, systerbarn med brorsbarn och morfader med farfader, den förstnämnde alltid tagande halv lott mot den sistnämnde. Birger Jarls arvslag har likväl icke helt lyckats att till kvinnans förmån genomföra grundsatsen, att kvinna skulle ärva jämte jämnskyld man. Sålunda ärvde farmor icke jämte farfar, mormor icke jämte morfar. Vidare bibehöllos emellertid i lagen de äldre reglerna om jämnarv för man, besläktad med den döde genom kvinna, och kvinna i släkt med honom genom man. Dotterson och sondotter, systerson och brorsdotter, morfar och far- mor samt morbror och faster ärvde sålunda, varje grupp för sig, lika lotter. Ur fastighetsrättslig synpunkt intressant är, att den i jämnarvet liggande principen om lika fördelning av egendomen mellan fäderne- och mödernesläkterna, som i den föregående utvecklingen kunnat spåras, genom Birger Jarls arvslag hindras i sin vi— dare utveckling. Visserligen har genom arvslagen —— till fädernesläktens nackdel _ dotter tillerkänts arvsrätt jämte son, men till gengäld har den för fädernesläkten farliga tendensen till lika fördelning bromsats. Fädernesläkten har sålunda ännu en relativt god ställning i dess strävan att undvika den alltför långt gående fastig- hetssplittringen.

Testamentsinstitutet har i den yngre Västgötalagen behandlats något utförligare än i den äldre. Det absoluta förbudet mot gåvor å dödsbädden var sålunda upphävt och i stället nöjde sig lagen med att fixera den tillåtna storleken av gåvan. I en— lighet med den kanoniska principen att den, som hade en son, borde betrakta Kri- stus som den andre, den, som hade två söner, borde betrakta Kristus som den tredje och så vidare, uppställde yngre Västgötalagen nämligen den regeln, att den, som ville giva något för sin själ, ägde utan arvingens samtycke förordna om en hel huvudlott (arvslott), därest han var vid full hälsa, och, därest han var sjuk, om en halv sådan.

Även Östgötalagen (från slutet av 1200-talet) visar oss en arvsordning i mångt och mycket kännetecknad av en strävan att behålla egendomen —— och även härvid- lag givetvis i första hand den fasta — så mycket som möjligt odelad inom släkten. [ arvsordningen äro bestämmelserna i Birger Jarls arvslag iakttagna, dock att reg- lerna icke trängt så fullständigt igenom som i den yngre Västgötalagen. Östgöta- lagens arvsordning, vilken ävenledes gällde säväl fast som lös egendom, nämnde som arvinge i första hand »son och jämväl dotter», sonen till två tredjedelar och dottern till en tredjedel. I anslutning härtill angav lagen, att »var helst som broder ärver, där ärver och syster», brodern två tredjedelar och systern en tredjedel. Hur svårt de nya grundsatserna hade att verkligen tränga igenom, framgår emellertid av det sätt, varpå arvsordningen i övrigt var utformad. Funnos icke barn, då ärvde näm- ligen fader. Endast om denne var död, ärvde moder. Voro båda föräldrarna döda, ärvde broder och, endast om sådan ej fanns, syster. Halvsyskon ärvde icke, om helsyskon funnos. Efter syskon ärvde sonson. Regeln om rätt för kvinna att ärva hälften så mycket som jämnskyld man var sålunda ännu icke genomförd mer än beträffande arvlåtarens söner och döttrar. Av intresse är vidare, att sonson ärvde först efter arvlåtarens syskon; representationsråtten var sålunda för Östgötalagen något okänt. Någon fullständig uppräkning av de efter sonson arvsberättigade skyldemännen gjorde lagen icke. Emellertid angåvos dels vissa allmänna regler för arvgången, dels ock särskilt vissa arvingar såsom varande jämnarva. Lagen föreskrev sålunda att, då arvet gick längre bort, skulle den taga arv, som ifrånd—

skap var främst och i släkt var närmast, samt att, då två voro jämna i arv och jämnskylda i ätt, »då går alltid hatt till och huva ifrån»; dock gällde den sistan- givna regeln icke där arvingarna voro syskon. Vidare föreskrevs, att bröstarvinge ägde företräde framför jämnskyld bakarvinge. Dessa regler kompletterades ytter- ligare av ett stadgande, att om båda arvspretendenterna voro av mankön och lika närskylda, den tog arvet, som räknade släkt på mansidan. Med tillämpning av nämnda regler ävensom de särskilda bestämmelserna om jämnarva skyldemän kan följande kompletterande arvsordning uppgöras: fanns ej sonson, ärvde sondotter och dotterson, sinsemellan jämnarva, och därefter dotterdotter. Fanns ej barnbarn, ärvde farfar och, efter honom men sinsemellan jämnarva, morfar och farmor samt därefter mormor. Därefter ärvde brorson och efter honom systerson och brorsdot- ter, de båda sistnämnda jämnarva, samt därefter systerdotter. Efter dessa ärvde farbror och efter honom, men sinsemellan jämnarva, morbror och faster samt slut- ligen moster o. s. v.

Beträffande arvets fördelning å flera samarvingar stadgade Östgötalagen, att för- delningen skulle ske efter huvudenas antal utom mellan jämnarvingar; mellan dessa skulle fördelningen ske så att vardera ättegrenen först tilldelades hälften, varefter var gren skiftade för sig. Den under relativt sen tid och i strid mot ätteintresset uppkomna regeln om jänmarv har sålunda lyckats hålla stånd mot den nya prin- cipen i Birger Jarls arvslag om rätt för kvinna till allenast halv lott mot man. Den motsträvighet mot att ge kvinna rätt till arv jämte man, som i arvsreglerna i övrigt kan utläsas, är givetvis ett uttryck för det gamla ätteintressets strävan att bibehålla jorden såvitt möjligt odelad inom ätten. I fråga om sättet för skiftets verk- ställande stadgade Östgötalagen endast, att detsamma skulle förrättas av fränderna och ske genom lottning.

Förfogande genom gåva och testamente godtogos av Östgötalagen endast beträf- fande förfoganden till kyrkans förmån. Eljest var det direkt förbjudet att giva bort jord eller annat gods till skada för rätt arvinge. I fråga om gåvor till kyrkan gällde samma regel som i yngre Västgötalagen, att man fick ge hel huvudlott, om man vid tidpunkten för gåvan var frisk, och eljest halv lott; enligt sin ordalydelse gällde denna sistnämnda bestämmelse endast fast egendom. Lös egendom fick måhända för fromma ändamål bortgivas utan inskränkning.

Även för Östgötalagens vidkommande erbjuda reglerna om hemföljd ett och annat av intresse ur fastighetsrättslig synpunkt. I denna lag levde ännu kvar den urgamla uppfattningen om en formlig rätt för sönerna till hemföljd (urgäf), då son trädde i gifte eller då fader gifte om sig. Fränderna skulle då skifta den fasta egen- domen itvå likvärdiga delar, därvid fadern emellertid ägde taga sin lott i själva byn, under det att sönerna fingo nöja sig med lott i utjorden; endast om utjorden icke räckte till, fingo sönerna som fyllnad i sin lott. jordi själva byn. Vid föräld- rarnas död skulle hemföljden återbäras till skifte. Dotter hade i motsats till son icke rätt till viss lagbestämd kvotdel av faderns bo vid sitt gifte, utan storleken av hennes hemföljd (omynd eller hemfylghd) bestämdes av fadern. Vid dotterns död ärvdes hemföljdsgodset av hennes bröstarvingar. Efterlämnade dottern icke bröst- arvingar, tillföll hemföljden däremot icke hennes arvingar i nästa led utan skulle i sådant fall återgå till givarens släkt. Dock gällde den inskränkningen, att, om vid tiden för dotterns död varken givaren eller någon hans arvinge inom de tre för- sta leden fanns i livet, hemföljden icke skulle återgå till givarens släkt, utan skulle den för sådant fall ärvas av den, som enligt de vanliga reglerna var närmast arvs- berättigad efter kvinnan.

Slutligen anmärkes, att även Östgötalagen föreskrev skyldighet för den, som ville sälja arvejord, att först hembjuda densamma till inlösen, fädernejorden åt fädernefränderna och mödernejorden åt mödernefränderna. Hembudsskyldigheten gällde emellertid icke för mindre jordegendom än en sjättedels »attung» i by eller jord till tre markers värde i utjord. — Frågan i vad mån makes giftorätt omfattade

även fast egendom är icke fullt klarlagd. Sannolikt torde vara, att den omfattade jord, som makarna köpt; däremot icke ärvd jord. För det speciella fall att hustru ärvde gård efter barn'i föregående äktenskap föreskrev lagen särskilt, att mannen icke ägde rätt däri: »där är bonden gäst till gårds och ej husbonde». Mannens giftorättsandel utgick med två tredjedelar och hustruns med en tredjedel.

I Upplandslagen (från slutet av 1200-talet) påträffas vissa nya arvsrättsliga prin- ciper. Upplandslagen har sålunda i viss utsträckning lagt den för Götalagarna obe- kanta parentelprincipen till grund för arvsordningen, d. v. s. arvsordningen bestäm- mes av skyldemännens fördelning i vissa av gemensam härstamning bestämda grup- per eller parenteler. Vidare har Upplandslagen för vissa fall godtagit principen om representationsrätt för avliden arvinges avkomlingar. Arvsordningen gällde även här i lika män för lös och fast egendom. Såsom i första hand arvsberättigade au- gav lagen den avlidnes barn, därvid son _ i enlighet med Birger Jarls arvslag fick två lotter och dotter en. Vidare stadgades att, om något av barnen tidigare av- lidit, dess bröstarvingar togo den lott, som skulle tillkommit barnet självt, därest detta levat; dock gällde denna regel endast »till femte led». Vad i detta sammans hang förståtts med »femte led» är omtvistat. Enligt allmänt vedertagen princip för släkträkning skulle fjärde ledet, vilket var det sista led, för vilket regeln gäll- de, utgöras av barnbarns barnbarn. Emellertid är det —— med hänsyn till osäker- heten i de gamla lagarnas släkträkning —— ingalunda uteslutet, att enligt Upplands- lagen vid beräkningen av antalet led såväl arvlåtaren som arvingen skolat medräk- nas, i vilket fall fjärde ledet sålunda skulle hava utgjorts av barnbarnsbarnen. I lagen föreskrevs vidare, att, därest arvlåtarens alla barn voro döda och arvet så- lunda helt togs av barnbarnen, den förenämnda fördelningsregeln icke skulle gälla utan att för sådant fall systers barn skulle taga lika lott som broders barn.

Det må här anmärkas, att principen om representationsrätt för avliden arvinges avkomlingar utan tvivel haft svårt att arbeta sig igenom i vår gamla rätt. En av anledningarna härtill torde hava varit, att principen ju innebar, att flera arvingar kallades till arvet än vad eljest skulle varit fallet, vilket i sin tur helt stred mot den gamla åskådningen, att fast egendom icke fick onödigtvis styckas och att arvet där- för borde fördelas på endast ett fåtal händer. Det torde väl också vara synnerligen ovisst, om reglerna om representationsrätt verkligen varit ett uttryck för böndernas egna önskemål. Godtagandet av denna nya princip kunde ju alltför lätt komma att innebära, att bondgårdarna splittrades i för små lotter och icke längre kunde föda den enskilde jordbrukaren. Att principen överhuvud taget vann insteg i lagen torde hava berott på inflytelser från kyrkligt håll och därmed i sista hand från den romerska rätten.

Funnos icke arvsberättigade bröstarvingar, tillträddes arvet, enligt Upplandslagen, av arvlåtarens föräldrar; fadern fick därvid två lotter och modern en. Levde en- dast en av föräldrarna, togo arvlåtarens helsyskon halva arvet. Levde endast halv- syskon, ärvde dessa jämte den överlevande av föräldrarna, men togo därvid endast en tredjedel av arvet. Funnos icke några syskon, tog den kvarlevande av föråld- rarna hela arvet. Levde ingen av föräldrarna, ärvde syskonen hela kvarlåtenska- pen. Huruvida Birger Jarls arvslag trängt så igenom, att syster därvid ärvde en- dast halvt mot broder, framgår icke fullt klart av lagtexten. Var något av sysko- nen dött, hade dess avkomlingar representationsrätt, dock även här med den be- gränsningen, att »ej må femte led taga arv». Voro alla syskonen döda, ärvde —— analogt med vad ovan sagts angående bröstarvingar -— syskonens barn lika lotter efter huvudenas antal. Ur fastighetsrättslig synpunkt intressant är vidare den för syskonarv givna regeln, att syster fick nöja sig med lott i utjord, under det att bro- der fick sin lott i odalbyn. Endast om flera odalbyar funnos än antalet bröder, fick även syster sin lott i odalby. Likaså föreskrevs att, om både helsyskon och halv- syskon funnos, halvsyskonens arvslott _ som utgick med endast en fjärdedel — skulle utläggas iutjordar. Funnos icke syskon eller arvsberättigade avkomlingar

till syskon, gick kvarlåtenskapen i bakarv, därvid farfar och morfar togo halva arvet var, farmor och mormor likaså. Levde endast farfar och mormor eller morfar och farmor, hade även de lika rätt till arvet. För fjärmare arvingar stadgade lagen generellt, att den skulle taga arv, som var främst i frändskap och i släktskap när- mast, samt att om två arvingar stodo lika nära, den ene på fäderne- och den andre på mödernesidan, de skulle taga hälften var.

Beträffande själva skiftesförrättningen stadgade Upplandslagen att, där syskon ärvde jord i allenast en by, den yngste skulle taga sin lott längst i söder och sedan var och en efter som han var gammal, så att den äldste tog den längst i norr belägna lotten. Dessa regler sammanhänga med principerna för det vid tiden ifråga till- lämpade s. k. solskiftet. Ärvde syskonen däremot del i flera byar, skulle fäderne- och mödernefränderna gemensamt skifta åt var och en hans lott. Fördelningen skedde genom lottkastning på sätt lagen närmare angav.

Kyrkans starka inflytande å Upplandslagen visar sig i bestämmelserna om själa- gåva och testamente. Med rätter arvinges samtycke fick man till kyrkan bortgiva all sin jord. Hade arvinge däremot icke samtyckt till gåvan, ägde han inom är och dag klandra densamma, i den mån den översteg laga gåva. Som laga gåva till kyrkan räknades en tiondel av arvejorden, varemot avlingejord fick bortgivas utan inskränkning. Gällde det åter gåva åt annan än kyrkan, fordrades alltid rätter arvinges samtycke.

Ville någon sälja sin arvejord, skulle han, även enligt Upplandslagen, dessför- innan hembjuda densamma till bördemannen. Därest flera skyldemän framställde anspråk på att få lösa jorden, skulle lösningsrätten tilldömas den av dem, som varit närmast till arv, därest arv skolat tagas. Avlingejord fick fritt försäljas. Slutligen anmärkes att icke heller enligt Upplandslagen makes giftorätt omfattade andra makens arvejord. Avlingejorden var däremot föremål för giftorätt, därvid hustruns andel utgjorde en tredjedel och mannens två tredjedelar.

Konung Magnus Erikssons landslag (från omkring år 1347) är huvudsakligen byggd på bestämmelserna i Upplands- och Östgötalagarna. En ny reviderad upp- laga av denna äldre landslag är den s. k. yngre landslagen eller konung Kristoffers landslag (från år 1442). I förhållande till landskapslagarna erbjuda landslagarna vissa nya drag. De spridda stadganden, som i de äldre lagarna visade tillbaka på den gamla ätteinakten, äro sålunda försvunna. Blodsförvantskapet, räknat såväl å fäderne- som å mödernesidan, behärskar helt reglerna för arv. Vidare har Birger Jarls arvslag konsekvent genomförts, och som följd härav även regeln, att arv alltid skall skiftas efter ättens förgrening. Arvsordningen gällde i lika mån för fast och för lös egendom. Enligt båda landslagarna utgjordes första arvs- klassen av son och dotter, därvid son ägde taga två lotter och dotter en. I avlidet barns ställe ägde dess barn inträda och taga den dödes lott; regeln gällde i lika mån om något av arvlåtarens barn levde eller icke. Representationsrätten sträckte sig emellertid icke längre än till barnbarn. I andra arvsklassen upptogos enligt båda landslagarna föräldrar, syskon och syskons barn. Vissa olikheter förefunnos emel- lertid härvid mellan de båda redaktionerna. Enligt den äldre landslagen tog, om både fader och moder levde, den förre två lotter och den sistnämnda en. Levde endast en av föräldrarna, tog denne _ oavsett om det var fader eller moder hal- va arvet och andra hälften togs av arvlåtarens helsyskon. Funnos ej helsyskon, tog den efterlevande av föräldrarna hela arvet, även om halvsyskon funnos. En- ligt den yngre landslagen delade däremot föräldrarna arv efter barn med arvlåta- rens helsyskon och deras barn. Funnos flera helsyskon eller barn efter flera av- lidna helsyskon, togo de halva arvet och arvlåtarens föräldrar andra hälften, där- vid fadern tog dubbelt mot modern; levde endast en av föräldrarna tog denne ensam halva arvet. Levde däremot endast ett helsyskon eller endast barn efter ett hel- syskon, togo föräldrarna två lotter och syskonet (resp. syskonets barn) en lott. Re- presentationsrätten sträckte sig icke längre än till syskons barn. Levde varken hel-

syskon eller barn till helsyskon, togo föräldrarna eller den av dem, som levde, hela arvet. Enligt landslagarna gällde vidare att, om båda föräldrarna voro döda, arv- låtarens syskon togo arvet, broder två lotter och syster en, med representationsrätt för avlidet helsyskons barn; även här gällde representationsrätten oavsett om något av syskonen levde eller icke. Därest såväl hel- som halvsyskon funnos, togo de förra tre fjärdedelar av arvet och halvsyskonen endast en fjärdedel; ytterligare var föreskrivet, att halvsyskonens lott skulle tagas i utjordar och icke i själva byn. I tredje arvsklassen upptog den äldre landslagen farfar och farmor, den förre med rätt till två lotter och den senare till en. Levde ej farföräldrarna, ärvde morfar och mormor, den förre likaledes med två lotter och den senare med en. Enligt den yngre landslagen däremot voro farföräldrar och morföräldrar samarva; dock togo farföräldrarna två lotter och morföräldrarna en, varjämte å vardera sidan kvinna tog halvt mot man. Även beträffande fjärde arvsklassen förelåg en olikhet i arvs- ordningarna. Den äldre landslagen upptog nämligen här i första hand farbror och faster och först därefter morbror och moster; kvinna tog halv lott mot man. En- ligt den yngre landslagen däremot voro farbror och faster, morbror och moster alla samarva, inbördes skiftade de som ovan om far- och morföräldrar sagts. Därefter upptogos i båda lagarna som arvingar bryllingar och sysslingar (d. v. s. kusiner å faderns resp. moderns sida), de förra med rätt till två lotter och de senare till en. I såväl den äldre som den yngre landslagen avslutades arvsordningen med vissa all- männa regler för arvsföljden i fjärmare led. Den skulle ärva, som var närmast i led, med företräde för bröstarvinge framför bakarvinge. Voro två arvingar, en på fäderne- och en på mödernesidan, samarva, fick fädernesidan två lotter av arvet och mödernesidan en. Den i landskapslagarna märkbara tendensen i vissa fall till hälftendelning mellan släkterna hade sålunda _ väl främst under inflytande av Birger Jarls arvslag _ försvunnit. Fädernesläkten gynnades konsekvent och där- med i viss mån strävandet att behålla den fasta egendomen i möjligaste mån odelad i släkten. Det må emellertid i detta sammanhang framhållas, att ännu landslagar- na saknade närmare regler för huru man skulle förfara vid arvskifte mellan exem- pelvis syskon, då i kvarlåtenskapen ingick fastighet, som icke lät sig väl dela dem emellan. Landslagen föreskrev allenast att skiftet skulle ske genom lottning i från- ders närvaro.

Den intressemotsats, som vid ifrågavarande tid härskade mellan släktintresset och de kyrkliga intressena, framträder starkt ifråga om behandlingen av reglerna för testamente. Då det under tiden före den äldre landslagens tillkomst blivit allt van- ligare att å dödsbädden bortgiva fast egendom till kyrkan, ville man av hänsyn till släktintresset kraftigare beskära testamentsfriheten. Kyrkan reste emellertid motstånd häremot och följden blev, att landslagarna kommo att sakna kyrkobalk, d. v. 5. den balk där bl. a. reglerna om testamente tidigare haft sin plats. För att råda bot på denna brist blev det, vidkommande den yngre landslagen, vanligt att till handskrifterna av densamma foga Upplandslagens kyrkobalk. Den enda be- stämmelse landslagarna själva innehöllo angående rätten att utan vederlag förfoga över fast egendom, var stadgandet i jordabalken, att »den jord haver avlat, have våld att göra av henne vad han vill, giva eller sälja». Med stöd av denna bestäm- melse ansågs, att avlingejord fick fritt borttestamenteras, men icke arvejord. Arve- jord fick icke heller fritt säljas, utan skulle först å tinget uppbjudas till inlösen, fädernejorden åt fädernefränderna och mödernejorden åt mödernefränderna. _ Det kan vidare anmärkas, att makes giftorätt icke omfattade arvejord eller sådan av- lingejord, som förvärvats före äktenskapet. Endast i den gemensamt förvärvade jor- den ägde giftorätt rum, därvid mannens andel utgjorde två tredjedelar och hustruns en tredjedel.

För stadsrättens vidkommande spelade den fasta egendomen en helt annan och mera underordnad roll. På landsbygden var jordbesittningen den avgörande fak- torn för släktens ställning och betydelse och för att skydda släktens jordinnehav

föreskrevo arvsordningarna olika arvsrätt för son och dotter, företrädesrätt för fädernesläkt framför mödernesläkt etc. I städerna däremot, med deras köpen- skap och hantverk, var det ekonomiska livet byggt på rörlig förmögenhet och samma anledning att skydda släktens jordinnehav förefanns icke. Magnus Erikssons stads— lag (från omkring år 1357) visar också tydliga spår av denna uppfattning. Lagen genomförde nämligen konsekvent principen om rätt för kvinna till lika lott med man och om rätt för arvinge av mödernesläkt till lika andel med jämnskyld arvinge av fädernesläkt.

Beträffande rätten att genom testamente bortgiva egendom gällde enligt stads- lagen, att såväl ärvd som förvärvad fast egendom kunde bortgivas, och detta utan åtskillnad mellan förordnanden för fromma ändamål eller till enskilda personer. Däremot var testamentsrätten kvantitativt begränsad, så att testator 'kunde bort- giva endast viss kvotdel av sin egendom, nämligen en tiondel, om han ägde barn, en tredjedel, om han ej ägde barn men väl andra inländska arvingar, och hälften, om han ägde endast utländska arvingar. Dock var även enligt stadslagen den fasta egendomen så till vida särskilt skyddad, att arvingarna ägde rätt återlösa bort— testamenterad sådan egendom. Denna rätt torde dock hava gällt endast beträffande arvejord, ehuru enligt ordalagen lösningsrätten omfattade all fast egendom.

I analogi med vad i landslagen stadgades föreskrevs i stadslagen skyldighet för den, som ville till utomstående sälja arvejord, att dessförinnan uppbjuda densamma å rådstugan, varjämte särskilt hembud skulle ske beträffande fädernejorden till fädernefränderna och beträffande mödernejorden till mödernefränderna. Börds- rätten ägde emellertid enligt stadslagen tillämpning även beträffande avlingejord. _ Makes giftorätt omfattade enligt stadslagen all makarnas egendom, även arvejord, och utgick vardera makens giftorättsandel med hälften. Dock stadgade lagen, att till den del egendomen utgjordes av jord (med tillhörande lösören) å landet, lands- lagens regler skulle äga tillämpning. Här spelade sålunda det vid släktjorden knutna ätteintresset ånyo in och ville till släktens bästa bevara jordbruksfastigheten i görligaste mån odelad.

Den ståndpunkt, de stora lagförslagen under konung Karl den IX:s tid intog till de arvsrättsliga frågorna, skall här endast i yttersta korthet beröras. Under nämnda tid utarbetades två olika förslag till civillag (av vilka dock intet upphöjdes till lag), det ena vanligen kallat konung Karl den IX:s förslag och det andra vanligen benämnt det Rosengreenska förslaget. I båda förslagen upptog ärvdabalken en arvsordning, i stora drag överensstämmande med landslagens. Likaså bibehölls i båda förslagen landslagens regel om förrättande av arvskifte genom lottkastning. Därutöver inne— höll ärvdabalken i det Rosengreenska förslaget vissa bestämmelser om lösnings- rätt för viss arvinge. Förslaget stadgade nämligen att, sedan syskonen lottat inom bolbyn eller sätesgården, de efter samma grund skulle taga del i utägor, fiske och all annan lägenhet; »och den som då större del i bolbyn fått haver uti sådana laga skifte, löse den andre ut, som mindre får, och give honom lika så god del både i åker och äng och andra lägenheter av sitt eget».

Det må i detta sammanhang anmärkas, att frågan om lösningsrätt för viss ar- vinge varit föremål för prövning långt tidigare och då ur skattepolitisk synpunkt. Ur berörda synpunkt var det ju nämligen av vikt, att hemmanen behöllos vid sådan storlek, att skatterna kunde vederbörligen utgöras. Redan i konung Kristian den I:s plakat om skattegodsens vidmakthållande av år 1459 stadgades sålunda _ för att icke skattegods vid bondens död skulle skiftas i så små delar, att Kronan därav lede skada — att skattegods vid bondens död skulle värderas, varefter den, som befanns närmast i börd och ej tillförene hade skattegods att bo på, skulle vara närmast att lösa skattegodset till sig. Konung Gustaf Vasa föreskrev vidare är 1541, att den, som mest ägde i ett skattehemman och bäst vore fallen att besitta det, skulle hava lov att lösa ut de andra delägarna. Med all sannolikhet torde dock dessa äldre bestämmelser hava haft ganska ringa praktisk betydelse. Även i andra författning-

ar av ekonomisk natur under 1500- och 1600-talen gåvos liknande bestämmelser. Här må endast ytterligare erinras om konung Karl den XI:s plakat av år 1684 huru alla skattehemman skulle bebos och brukas, så att de genom ägornas skiftning i allt- för små delar icke måtte fördärvas; genom berörda plakat stadgades, att ingen, som icke ägde åtminstone en fjärdedel uti ett skattehemman, skulle understä sig att be- gära bebo och bruka detsamma, utan efter mätismanna ordom och som det bäst och lämpligast kunde ske av den, som största delen och rätten ägde, låta utlösa sig. Gemensamt för alla dessa författningar var, att de till vinnande av sitt syfte _ hemmanens bevarande vid skatteduglig storlek icke ingrepo i gällande arvsla- gar.med stadganden om en i egentlig mening privilegierad arvsrätt för exempelvis äldste sonen, utan att de nöjde sig med att, under bibehållande av lika arvsrätt för samarva manliga arvingar, träffa vissa bestämmelser om lösningsrätt för att där- igenom möjliggöra arvfallen jordegendoms odelade övergång från en generation till annan.

År 1666 föranstaltade Kungl. Maj:t om en översättning till då brukligt språk av lands- och stadslagarna. I samband med denna översättning upprättades även ett förslag (av Johan Stiernhöök) till ny ärvdabalk jämte utförliga motiv, belysande för dåtida praxis. Arvsordningen överensstämde i detta förslag i huvudsak med den yngre landslagens. Likaså bibehöll förslaget landslagens regler om fördelning av arv med två lotter till man resp. fädernesläkt och med en lott till kvinna resp. mö- dernesläkt, Vidkommande sättet för verkställandet av skifte mellan samarva syskon anfördes i förslaget, att särskilda bruk varit rådande på olika orter: »hos oss haver brodern haft rätt taga lotten för systern och den yngste brodern valet för den äldre». För den av praxis sålunda godtagna regeln om företrädesrätt för broder framför syster torde väl Upplandslagens gamla bestämmelser hava tjänat som förebild. I Stiernhöökska förslaget tillfogades emellertid i detta sammanhang, att, som lands- lagen intet förmälde om en dylik företrädesrätt, en del tvister i anledning därav uppkommit.

Givet var att knapphändigheten av landslagens regler för arvskifte i vissa fall skulle leda till tvistigheter mellan arvingarna, såsom då arvlåtaren efterlämnade en- dast en gård, för liten att delas, men flera söner. Vissa bestämmelser i förevarande hänseende gåvos emellertid av Kungl. Maj:t genom en resolution på allmogens be- svär den 22 november 1680, därvid föreskrevs, att arvslotter i fast egendom skulle läggas så att »värdet är till nyttan jämngott emot var annat»; blev det likväl brist i någon lott, skulle bristen uppfyllas med penningar eller lösören. Vidare stadgades i en Kungl. resolution den 9 mars 1686, att, när i adligt sterbhus fast egendom å landet skulle delas, sönerna hade rätt till s. k. tagelott framför döttrarna och detta både i fäderne- och mödernejord. Till följd därav skulle brodern utan lottning taga sätesgården för sin del och systern skulle taga sin andel av de längst ifrån sätesgården belägna hemman. I praxis torde ock hava gällt, att, om brodern var avliden, hans arvingar ägde samma rätt till tagelott som han själv ägt. Genom ett Kungl. brev den 28 mars 1710 inskärptes emellertid, att bröder emellan rätt till tage- lott icke fanns och att således äldre broder ej var därtill befogad framför yngre.

Rätten att genom testamente förfoga över fast egendom blev mot slutet av 1600- talet reglerad genom en Kungl. stadga ang. testamenten, utfärdad år 1686. Den gamla åtskillnaden mellan lands- och stadsrätt i fråga om testamentsfrihet bibehölls i stadgan. Efter landsrätt ägde man, enligt stadgan, fritt testamentera bort av- lingejord; dock att omyndiga barn ägde rätt att först utbekomma vad för deras uppfostran tarvades. Över arvejord fick man däremot icke »utan laglig arvlösgö- rande orsak» genom testamente förfoga i annat fall än då avlingejord icke fanns, och icke heller då annat än för fromma ändamål och icke i större omfattning än till en tiondel av arvejorden. För stadsrättens del föreskrevs i stadgan, att de gam- la bestämmelserna i stadslagen alltjämt skulle tillämpas. Om landsrätt eller stads—

rätt skulle tillämpas i fråga om testamente av fast egendom avgjordes efter egen- domens belägenhet å landet resp. i stad.

1734 års lag upptog såsom i första hand arvsberättigade son och dotter med obegränsad representationsrätt för deras avkomlingar i rätt nedstigande led. Be- träffande frågan om son och dotter skulle taga lika lott voro inom lagkommissio— nen under de långvariga förarbetena till lagen meningarna mycket delade. Som skäl mot lika-lotts-regeln anfördes bland annat, att hemmanen därigenom skulle lida skada. Vidare anfördes som skäl för att bibehålla den gamla regeln med rätt för son till dubbel lott mot dotter, att det var genom sonen som fädernenamnet lev- de vidare; det kunde därför presumeras, att föräldrarna hellre ville lämna sin för-. mögenhet till sonen, genom vilken familjens anseende »conserverades». Det vore vidare obilligt, om icke sonen, som måste våga livet i rikets tjänst, skulle njuta förmån i arvet framför dottern, som suttit hemma och njutit sitt bröd hos föräld- rarna. Som skäl för att däremot i staden bibehålla den lika arvsrätten anfördes bl. a., att man genom regeln om lika arvslott kunde locka in främmande köpmän »till städernas uppkomst, vilket nödigt är, och tvärtom på landet ej nödigt eller gott». Då enighet i frågan emellertid icke kunde uppnås, beslöt lagkommissionen att för sin del låta förbliva vid vad förr varit, vilket även blev ständernas beslut. Frälsemans och bondes son ärvde sålunda efter landsrätt två lotter och dotter en. Präst och borgares son ärvde däremot efter stadsrätt lika lott med dotter. Dock skulle efter stadsrätt skiftas frälsemans och bondes fastighet i stad och, omvänt, skifte enligt landsrätt ske av borgares fastighet å landet. Arvsordningen i övrigt överensstämde i stort sett med de i den yngre landslagen resp. stadslagen givna reglerna. Funnos icke barn eller deras avkomlingar, togo arvlåtarens föräldrar ar- vet, därvid enligt landsrätt fader tog två lotter och moder en lott samt enligt stads- rätt vardera av föräldrarna hälften. Var någon av föräldrarna död, togo arvlåta- rens syskon den dödes lott med representationsrätt för avlidet syskons barn. Levde icke syskon eller barn till syskon, ärvde den kvarlevande av föräldrarna hela kvar- låtenskapen. Halvsyskon voro samarva med helsyskon men endast i den lott, som skulle tillfallit den, genom vilken halvsläkten var besläktad med arvlåtaren. Därest arvet delades mellan arvlåtarens moder och endast ett syskon, togo de hälften var. Voro båda arvlåtarens föräldrar döda, togo syskonen och deras barn hela arvet. Efter landsrätt tog broder två lotter och syster en och efter stadsrätt delade de lika. Levde varken föräldrar, syskon eller syskons barn, trädde arvlåtarens far- och morföräldrar till arvet, därvid enligt landsrätt farföräldrarna eller den av dem, som levde, togo två lotter och morföräldrarna en samt enligt stadsrätt vardera sidan hälften. Därefter vidtog en beräkning efter led med företräde, vid lika närhet i led, för sidoarvingar framför bakarvingar och för sidoarvingar i närmare parentel fram- för sidoarvingar i fjärmare. Ehuru icke direkt utsagt i lagen torde det likväl få anses, att kvinna enligt landsrätt alltid tog halvt mot man, som stod i samma led och gren.

Åt sättet för arvskiftets genomförande ägnade 1734 års-lag åtskillig uppmärksam-. het. Som huvudregel föreskrevs, att vid skifte kvarlåtenskapen skulle i såväl fast som lös egendom i jämngoda delar läggas, varefter lottning skulle ske. Voro alla arvingarna myndiga, stod det dem emellertid fritt att dela arvet utan lottning. Vidare stadgades i 1734 års lag, vad angick fast egendom på landet, att när egendomen på angivet sätt utlagts i jämngoda delar, broder eller, där flera bröder funnos, de alla ägde först utvälja sina delar, varefter lottning skedde dels mellan bröderna om vilken av de för dem uttagna lotterna var och en skulle bekomma, dels ock mellan systrarna om de återstående delarna. Avliden broders barn ägde lika rätt till tagelott som broder. För andra arvingar än barn gällde beträffande fast egendom å landet regeln, att den, som ärvde större delen, ägde rätt till tage- lott framför den, som ärvde den mindre delen, och att lotten skulle skilja mellan dem, som hade lika del i arvet. För det fall att kvarlåtenskapen utgjordes av en

sätesgård jämte strögods, föreskrevs den speciella regeln, att broder ägde taga sin lott i sätesgården och syster sin i strögodsen med sådan förbättring däri, som mot sätesgården svarade. —— Under förarbetena till lagen hade även i fråga om utsträck- ningen av tagelottsrätten meningarna inom lagkommissionen gått isär. Enligt tidi- gare förslag skulle sålunda äldste brodern eller hans manliga bröstarvingar äga rätt till tagelott framför yngre bröder, dock endast ifråga om fädernejorden. Vi- dare skulle, enligt samma förslag, helsläkt äga rätt till tagelott framför halvsläkt, dock att i fädernejorden halvbroder å fädernet skulle äga rätt framför helsyster. Det föreslogs även, att lagen skulle bibehålla den gamla bestämmelsen, att halv— släkt skulle taga lott i utjordar och helsläkt i den egentliga byn. Enligt förenämn- da förslag skulle vidare arvingar å fädernesidan äga rätt till tagelott ifråga om få- dernejorden och arvingar å mödernesidan ifråga om mödernejorden, samt slutligen ifråga om avlingejorden fädernesidan hava rätt till tagelott framför mödernesidan. I lagkommissionens slutliga förslag medtogos emellertid icke andra regler för tage- lott än dem, som ovan först angivits, och någon ändring i denna del undergick för- slaget icke vid dess behandling inför ständerna. — Reglerna om tagelott komplette- rades i 1734 års lag av bestämmelser om lösningsrätt för viss arvinge i samband med eller efter skifte. Det föreskrevs nämligen att, då flera fingo del i sätesgård eller annan jord (å landet) och densamma icke kunde väl delas eller klyvas, den som ägde större delen däri hade rätt att efter laga värdering lösa ut de andra. Då broder ju ärvde dubbelt mot syster, innebar detta stadgande att den förstnämnde städse hade lösningsrätt i förhållande till den senare. I detta sammanhang torde även böra erinras om att enligt det vid ifrågavarande tid ännu gällande Kungl. pla- katet av år 1684 skattehemman icke fick klyvas i mindre delar än 1/4 mantal.

Vidkommande äter den fasta egendomen i stad bibehöllos helt de gamla lottnings- reglerna; för fast egendom i stad fanns alltså varken rätt till tagelott eller lösnings- rätt.

Beträffande rätten att genom testamente förfoga över fast egendom å landet stad- gade 1734 års lag, att arvejord icke fick genom testamente bortgivas (icke ens för fromma ändamål), varemot för avlingejord fortfarande gällde att den fritt fick bort— testamenteras, dock med rätt för omyndiga barn att utbekomma vad för deras uppfostran tarvades. Beträffande fast egendom i stad bibehölls den äldre regeln med en kvantitativt bestämd begränsning av testamentsfriheten. Testator fick så— lunda borttestamentera en sjättedel av egendomen, om han ägde bröstarvingar, hälften om han icke ägde bröstarvingar men väl andra inländska arvingar, och hela egendomen, om han ägde endast utländska arvingar. Den gamla bestämmelsen om rätt för arvingarna att återlösa borttestamenterad fast egendom i stad bibehölls ävenledes. Genom en Kungl. förordning den 19 augusti 1762 utsträcktes emeller- tid testamentsfriheten beträffande avlingejord i stad, så att dylik egendom därefter fick borttestamenteras under enahanda villkor som gällde för avlingejord å landet. Det torde i detta sammanhang böra nämnas, att 1734 års lag alltjämt stadgade lösningsrätt för säljarens bördemän vid försäljning av fast egendom. Å landet gäll— de lösningsrätten endast arvejorden men i stad såväl arve— som avlingejord. — Slutligen anmärkes, att giftorättsreglernai 1734 års lag uppbyggts i analogi med arvsreglerna. Efter landsrätt ägde sålunda frälseman och bonde giftorätt till två tredjedelar och hustru till en tredjedel i den under äktenskapet förvärvade fasta egendomen, varemot giftorätt icke ägde rum i arvejord eller före äktenskapet för- värvad jord. Jord i stad följde dock stadsrättens regler. Efter stadsrätt ägde bor- gare giftorätt till hälften och hans hustru till hälften i makarnas fasta egendom, dock att jord å landet följde landsrättens regler. Präst ägde giftorätt till hälften och hans hustru till hälften i all jord i staden ävensom i all under äktenskapet för- värvad jord å landet, varemot giftorätt icke ägde rum i annan jord å landet. Det må i detta sammanhang emellertid anmärkas, att vid behandlingen inför ständerna av förslaget till 1734 års lag det icke saknats röster för den meningen, att giftorätten

även enligt landsrätt borde bestämmas till hälften för vardera maken. Lagkom- missionen bemötte emellertid denna mening med en hänvisning till olikheten ilev- nadsförhållanden mellan land och stad. Lika giftorätt för landsbygden skulle steg- ra »den fördärvliga hemmansklyvningen», varemot för stad, där innevånarna icke vore så hänvisade till en enda näring, likheten makarna emellan icke ansågs med- föra olägenheter. Lagkommissionens mening vann också ständernas bifall.

Genom en Kungl. förordning den 18 februari 1767 lämnades i visst avseende före- skrifter angående huru med fast egendom skulle förfaras vid densammas övergång å ny generation. Hos Kungl. Maj:t hade nämligen anmälts, att i vissa trakter av Norrland den plägseden rådde, att, när en hemmansägare uppnått 63 års ålder, han genom lottkastning upplät hemmansbesittningen åt någon av sina söner. Då denna plägsed dels kränkte övriga arvingars rätt och dels lätt kund-e medföra, i synnerhet då lotten föll på den yngre sonen och de äldre, arbetsföra förty begåvo sig från hemmanet, att hemmansbruket råkade i vanhävd, förbjöds genom omförmälda förordning dylik lottkastning vad beträffade arvejord, vilken först vid föräldrarnas död borde enligt lag skiftas. Beträffande avlingejorden åter utfärdades icke något direkt förbud mot lottkastning under faderns livstid, utan överlämnades istället åt befallningshavandena i länen att genom tjänliga föreställningar avråda allmogen därifrån.

I anslutning härtill må även omnämnas en Kungl. Maj:ts proposition till 1786 års riksdag om förekommande av allmogens villkors försvagande vid arvskiften. I propositionen föreslogs dels en viss bestämd, lindrig grund till hemmansvärdering vid arvskiften, dels ock en förmånsrätt för äldste sonen eller, där son ej fanns, för äldsta dottern eller, där ej heller dotter fanns, för närmaste lagliga arvingen att efter ovanberörda grund få lösa hemmansdel, som ej kunde eller borde klyvas. Propositionen avstyrktes emellertid av vederbörande lagutskott, som däruti såg »frö till lättja, bekymmerslöshet och sturskhet hos förstfödingar, kallsinnighet mellan syskon, oro hos föräldrarna för deras yngre barns utkomst och berövande av dessas understöd till hemmanens uppodlande»; propositionen blev också enhälligt avsla— gen av ständerna.

De stora civillagförslagen från 1800-talets förra hälft, lagkommitténs och äldre lagberedningens —- av vilka, som bekant, dock intet resulterade i ny lag —— erbjuda åtskilligt av intresse ur arvsrättslig synpunkt. I fråga om själva arvsordningen överensstämde ärvdabalken i de båda nämnda förslagen med 1734 års lag, dock att arvsrätten för sidoarvingar begränsades till och med nionde led, varjämte efter— levande make tillerkändes arvsrätt, därest annan arvsberättigad arvinge ej fanns. Äldre lagberedningens förslag godtog vidare obegränsad representationsrätt för syskons avkomlingar. Enligt båda förslagen skulle man taga lika arvslott som kvinna. Lagkommittén anförde härom bl. a., att de äldre reglerna med olika lott för man och kvinna ytterst bottnadei den gamla grundsatsen om jordens bibe- hållande inom släkterna. I samma mån, som jordegendomarna blevo så att säga rörligare, förringades emellertid vikten av de skäl, som utestängde döttrarna från arvsrätt. Lagkommittén ansåg därför, att man borde taga steget fullt ut och helt jämnställa son med dotter. De olägenheter, som därav kunde följa genom en alltför långt gående hemmansklyvning, ansåg lagkommittén böra kunna avhjälpas genom föreskrifter om lösningsrätt för viss arvinge. Såväl lagkommitténs som äldre lag— beredningens förslag bibehöllo principen om förrättande av arvskifte genom lott- kastning, där ej arvingarna myndiga voro och annorlunda överenskommo. Rätten till tagelott ansågs i båda förslagen böra utgå, då nämnda rätt icke överensstämde med den lika arvsrättens princip. I fråga om lösningsrätten föreslog lagkommit- tén dels rätt för den, som fick största lotten i fastighet, som ej kunde väl delas eller klyvas, att lösa ut de andra, dels ock, där alla hade lika del, lösningsrätt för den, som genom lottning därtill utsågs. Vidare föreslog lagkommittén, att om av dem, som ägde lika lott, två eller flera, fast ej alla, kunde bliva besutna å egendomen,

den skulle utläggas i så många delar, som var för sig besutenhet gjorde, där del- ägarna det äskade. Sedan skulle de genom lottning sig emellan skilja, vilka av dem som skulle taga de besutna delarna och vilka som skulle taga lösen. Ville ingen lösa, stadgade förslaget, att egendomen skulle säljas. Äldre lagberedningen fann ovanberörda stadganden ej vara fullkomligt användbara på alla de fall, som kunde tänkas inträffa. I stället föreslog beredningen för de fall, där ej åt alla, som fått del i fast egendom, lotter kunde utbrytas, tjänliga till särskilt bruk, att om lotterna kunde sammanläggas till större delar, som kunde brukas var för sig, de skulle sam- manläggas i så många sådana delar som möjligt, varefter genom lottning skulle be- stämmas, vilka som skulle taga dessa sammanlagda delar och förty utlösa de andra. Hade åter en eller flera av delägarna så stora lotter, att dessa särskilt för sig kunde utbrytas till tjänligt bruk, fingo de, enligt beredningens förslag, utlösa de övriga, där ej de smärre lotterna kunde sammanläggas till för bruk tjänliga delar; i sist- nämnda fall skulle genom lottning bestämmas, vilken eller vilka av de smärre del— ägarna som skulle utlösa de övriga. Hade flera i samma egendom lotter, som kunde utbrytas till särskilt bruk, ägde de i förhållande till sina lotters storlek sig emellan dela lösningsrätten till de smärre lotterna. Kunde egendomen icke utläggas i mer än en till särskilt bruk tjänlig del, fick den efter lottning lösas ostyckad. Ville ingen lösa, skulle egendomen säljas, där ej delägarna annorlunda åsämjdes. —— Det må framhållas, att lagberedningen sålunda icke ville tillerkänna viss delägare lösningsrätt endast av det skäl att hans lott var störst, om nämligen lotten ej i sig själv var tjänlig till särskilt bruk.

Ehuruväl de förenämnda stora lagförslagen icke ledde till helt ny lagstiftning å arvsrättens område, förberedde de likväl marken för vissa lagändringar av nog så genomgripande natur. Sålunda infördes genom en Kungl. förordning den 19 maj 1845 lika arvsrätt för man och kvinna även för landsbygden. Som skäl för refor- men anförde vederbörande lagutskott i stort sett samma synpunkter, som lagkom- mittén tidigare anfört, med framhållande tillika att korrektivet mot den genom lag- ändringen möjligen uppkommande alltför livliga hemmansklyvningen icke borde nedläggas i arvslagarna utan i de till den ekonomiska lagstiftningen hörande stad- gandena angående grunderna för hemmansklyvning. Emellertid saknades vid lag- förslagets behandling inför lagutskottet ingalunda röster, som varnande framhöllo, att genom den lika arvsrätten svårigheterna för den hemmavarande sonen att ut— lösa medarvingarna oerhört ökades, så att fara vore att han skulle duka under för den skuldsättning, han genom lotternas inlösning ådroge sig.

I samband med införandet av lika arvslott för broder och syster gjordes vidare det tillägget till bestämmelserna om lösningsrätten till arvfallen sätesgård eller annan jord, som ej kunde väl delas eller klyvas, att, då vardera arvingens lott var lika stor, broder eller den, som ärvde hans lott, hade rätt att lösa till sig systers lott. Anledningen till detta tillägg var farhågan för en alltför långt gående klyvning av jorden. Vid denna tidpunkt gällde nämligen Kungl. förordningen den 19 decem- ber 1827 angående grunderna och villkoren för hemmansklyvning m. m. och denna förordning innehöll icke annan gräns för klyvning än den som innefattades i kravet på att åbon skulle vara besuten å sin klyvningsdel; det tidigare gällande förbudet mot klyvning under 1/4 mantal gällde alltså icke längre. —— Det må även omnänmas, att genom omförmälda Kungl. förordning den 19 maj 1845 arvsordningen så till vida ändrades, att obegränsad representationsrätt infördes för syskons avkomlingar.

Samtidigt med införandet av den lika arvsrätten infördes lika giftorätt för man och kvinna även för landsbygdens vidkommande. Olika rätt därutinnan för man och kvinna ansågs av lagutskottet icke längre stå att förena med äktenskapets vä- sende. Däremot bibehöllos alltjämt de äldre reglerna om att viss fast egendom icke var föremål för giftorätt. Gemensam var all fast egendom i stad samt sådan jord å landet, som makarna under äktenskapetgemensamt förvärvade. Arvejord å landet ävensom före äktenskapet förvärvad jord därstädes var alltfort undanta-

gen från giftorätten. Genom en lag den 1 juli 1898 likställdes emellertid vad gifto- rätten beträffade fast egendom på landet och i stad; giftorätten gällde enligt berör- da lag i all fast egendom, som makarna under äktenskapet förvärvade, under det att all ärvd jord samt all före äktenskapet förvärvad jord var enskild egendom. —— Enligt nya giftermålsbalken är all den egendom giftorättsgods, som icke genom äktenskapsförord förklarats skola vara enskild eller som make erhållit i gåva eller genom testamente eller i arv med föreskrift om att egendomen skall vara enskild. Det må härtill även anmärkas, att i samband med införandet av nya giftermålsbal- ken arvsrätt i viss omfattning tillerkändes efterlevande make.

I korthet må här även beröras vissa ur fastighetsrättslig synpunkt mycket bety- delsefulla lagstiftningsätgärder under senare hälften av 1800-talet. Genom en Kungl. förordning den 21 december 1857 om vad genom testamente givas må m. m. likställdes nämligen vad testamentsfriheten beträffade fast egendom med lös. För båda slagen av egendom stadgades, att, därest testator ägde bröstarvinge, han fick genom testamente bortgiva hälften av kvarlåtenskapen, under det att andra hälften såsom laglott skulle tillfalla bröstarvingen, samt att, om testator icke ägde bröstarvinge, han fick borttestamentera all sin egendom. Förordningen bröt sålun- da helt med de gamla principerna om arvejordens bibehållande inom släkten. Vid sidan om reglerna om bröstarvinges rätt till laglott gåvos därjämte vissa stadganden till förmån för sådant barn till testator, som på grund av ungdom, sjukdom eller lyte var i behov av ekonomiskt stöd. —— Genom en Kungl. förordning samma den 21 december 1857 upphävdes vidare rätten att i börd lösa fastighet i stad; för lands- bygden infördes bördsfrihet något senare eller genom en Kungl. förordning den 22 december 1863.

Stadgandena om rätt till tagelott upphävdes genom en lag den 16 maj 1890. Lag- utskottet vid 1890 ärs riksdag anförde om tagelottssystemet att det innefattade en —— om ock i verkligheten föga betydande —— avvikelse från den genom 1845 års lag— stiftning införda grundsatsen om lika arvsrätt för man och kvinna. Lagutskottet framhöll vidare, att skälet till att tagelottssystemet vid den lika arvsrättens införan- de bibehölls icke torde hava varit att söka i någon obenägenhet hos lagstiftaren mot likhetens genomförande även i denna del, utan fastmer i farhågor för en alltför långt driven hemmansklyvning; detta skäl—hade emellertid till följd av dåmera god- tagna principer för hemmansklyvning förlorat den betydelse, den år 1845 ännu kun- nat äga. Genom en Kungl. förordning den 6 augusti 1881 angående hemmans- klyvning m. rn. hade nämligen — med frångående av det gamla kravet om be- sutenhet såsom villkor för klyvning -— stadgats, att hemman fick klyvas till vad hemmantal som helst, dock, vad säteri angick, utan ändring av vad allmänna la- gen rörande klyvning därav vid arvtäkt innehölle. Lagutskottet ansåg följaktligen, att föreskrifterna om tagelott borde upphävas, varemot stadgandet om lösningsrätt beträffande säteri eller annan jord, som ej kunde väl delas eller klyvas — vilket stadgande icke stode i något sammanhang med frågan om den lika arvsrätten, men som däremot anvisade en icke förkastlig utväg att förekomma olämplig jorddel- ning — borde bibehållas. Dock borde, såsom en konsekvens av den lika arvsrättens princip stadgandet om företrädesrätt för broder framför syster utgå och vid lika lotter frågan om företräde till lösningsrätt i stället avgöras genom lottning. Vad lagutskottet sålunda förordat blev även upphöjt till lag.

Enlig nu gällande lag om arv av den 8 juni 1928 äro arvlåtarens barn närmaste arvingar på grund av skyldskap, vart barn till lika lott och med obegränsad repre- sentationsrätt för avlidet barns avkomlingar. Hälften av den arvslott, som enligt lag tillkommer bröstarvinge, är hans laglott. Finnas ej bröstarvingar, taga arvlåta- rens föräldrar vardera hälften av arvet. Är fader eller moder död, dela arvlåtarens syskon den avlidnes lott; avlidet syskons avkomlingar hava obegränsad represen- tationsrätt. Leva ej syskon eller deras avkomlingar, tager den efterlevande av för- äldrarna hela arvet. Halvsyskon taga med helsyskon eller deras avkomlingar del i

lott, som skolat tillfalla deras fader eller moder. Finnas ej helsyskon och äro båda föräldrarna döda, taga arvlåtarens halvsyskon hela arvet. Avlidet halvsyskons av- komlingar hava obegränsad representationsrätt. Leva varken föräldrar, syskon eller syskons avkomlingar, taga farföräldrarna och morföräldrarna arvet, var lika lott. Är någon av dem död, dela hans barn hans lott. Representationsrätt år här icke stadgad, utan, därest barn efter den döde icke finnes, tager den andre av far- föräldrarna resp. morföräldrarna eller, om även han är död men efterlämnat barn i annat gifte, hans barn den dödes lott. Finnes ej arvinge å den dödes sida, går hela arvet till arvingarna å andra sidan. Andra skyldemän än vad ovan angivits äga icke ärva. Vidare stadgas emellertid arvsrätt även för make. Var arvlåtaren gift och lämnar ej efter sig bröstarvinge, tillfaller hela kvarlåtenskapen den efter- levande maken. Vid den efterlevande makens död sker emellertid en delning. Le- ver då den först avlidnes föräldrar, syskon eller syskons avkomlingar, äga de, som då äro närmast till arv efter den först avlidne, enligt närmare angivna regler taga andel av den efterlevande makens bo. Vardera makens arvingar äga därvid på sin lott bekomma egendom, som under äktenskapet tillhört den maken; fastighet må, även om den i värde överstiger vad å lotten belöper, uttagas, om penningar läm- nas till fyllnad av andra sidans lott.

Boutredningsförfarandet och arvskiftesförrättningen regleras numera av en sär- skild lag av den 9 juni 1933 om boutredning och arvskifte. Delägarna äga att vid skiftet överenskomma om delningen; därest de icke kunna enas, verkställes skiftet av en eller flera utav domstol utsedda skiftesmän. Envar delägare äger vid skiftet njuta lott i varje slag av egendom, dock att vad ej lämpligen kan styckas eller skil- jas såvitt möjligt bör läggas å en lott. Den äldre föreskriften om lottkastning så- som det normala tillvägagångssättet vid arvets delning har sålunda icke upptagits i den nya lagen. Även utan dylik lagbestämmelse står det dock bodelägarna fritt att i därför lämpade fall begagna sig av lottkastning. Icke heller hava bibehållits de äldre reglerna om lösningsrätt ifråga om sätesgård eller annan jord, som ej kan väl delas eller klyvas. Överhuvud har man icke i arvskifteslagen ansett nödigt att — för— utom stadgandet, att vad ej lämpligen kan styckas eller skiljas såvitt möjligt bör läggas å en lott — upptaga särskilda regler i syfte att undvika arvfallen fast egen— doms fördelning på alltför många händer.

Bilaga 3.

Redogörelse för en av utredningsmännen anordnad enquéte om sed- vänjor vid jordbruksfastigheters övergång å ny generation m. ni.

av ROLF DAHLGREN.

Såsom resultat av den anordnade enquéten om sedvänjor vid jordbruksfastighe- ters övergång å ny generation m. m. _ vid vilken frågeformulär tillställts samtliga häradshövdingar och landsfiskaler _— har framgått i huvudsak följande:

En av de grundläggande frågorna vid enqueten har varit, om vid överlåtelse av jordbruksfastighet å ny generation fastigheten redan under faderns respektive mo- derns livstid plågar säljas till son, dotter eller måg eller om fastigheten vanligen behålles av den föregående ägaren till dennes död och först därefter övergår å den nya generationen. Helt naturligt växlar bruket härutinnan starkt med hänsyn till, bland annat, om fadern (modern) uppnår högre ålder eller avlider i förhållandevis unga år, om flera barn finnas eller endast ett, om något av barnen självt bildat familj eller icke, samt om boet är välbärgat eller fattigt och förty måste hållas samman i det längsta. Inom vissa delar av landet synes emellertid det ena eller det andra av de båda nämnda tillvägagångssätten vara det mera förhärskande. I mellersta Sverige, särskilt i Skaraborgs, Östergötlands, Värmlands, Stockholms och Koppar- bergs län, vill det sålunda synas som om fastigheterna vanligen behöllos av de föregående ägarna till deras död och först därefter överginge å ny generation. Det motsatta förhållandet eller att fastigheten vanligtvis redan under faderns (moderns) livstid säljes till något eller några av barnen synes däremot vara rådande dels i vissa småländska och västsvenska län såsom i Kronobergs, Kalmar och Hallands län, dels i nordligaste Sverige, särskilt i Västernorrlands och Västerbottens län, dels ock på Gotland. Vad övriga delar av riket angår synas förhållandena där vara så starkt växlande, att man icke kan angiva varken det ena eller det andra tillväga- gångssättet såsom det mera vanliga.

I de fall, då fastigheten behålles av den föregående ägaren till dennes död och först därefter övergår å ny generation, är det i regel en av stärbhusdelägarna, som över- tager fastigheten odelad och sålunda utlöser de andra. Anledningen härtill anges vara, att jorddelningen, åtminstone i södra Sverige och mellersta Sveriges slättbyg- der, redan fortskridit så långt, att jordbruksfastigheterna i allmänhet icke anses lämpligen kunna bliva föremål för vidare delning. En uppdelning av fastigheten mellan två eller flera av dödsbodelägarna förekommer därför knappast i andra fall än då fråga är om fastigheter av mera betydande storleksordning. Vad angår de båda nordligaste länen ävensom Värmlands, Kopparbergs och Jämtlands län äro emellertid i viss mån andra förhållanden rådande; jordbruksfastigheterna bliva där alltjämt i en relativt betydande grad föremål för delning i samband med arv- skiften. — En brukningsform, som i viss utsträckning användes i hela vårt land ehuru den ingenstädes kan sägas vara direkt vanlig, är slutligen att fastigheten brukas av stärbhusdelägarna odelad för gemensam räkning en längre tid framåt. Denna brukningsform synes särskilt användas, då någon eller några av dödsbodel- ägarna äro omyndiga, eller då dödsbodelägarna äro syskon och alla äro ogifta.

Att efterlevande make genom inbördes testamente tillerkännes antingen ägande- rätt till jordbruksfastigheten i dess helhet eller dispositionsrätt till densamma un—

der livstiden är en sedvänja, som i viss utsträckning förekommer i praktiskt taget hela riket. Direkt allmän torde sedvänjan dock ingenstädes kunna kallas. De båda olika typerna av testamenten synas förekomma i ungefär samma utsträck- ning, dock att —— särskilt där testator efterlämnar även barn _ testamenten avse— ende äganderätt kanske icke förekomma i fullt samma utsträckning som testamenten avseende allenast dispositionsrätt. Testamentena plåga merendels godkännas av bröstarvingarna även beträffande dessas laglotter, dock att där arvinge är omyndig vederbörande förmyndare givetvis måste bevaka myndlingens rätt.

I de fall. då ägaren efterlämnat make och bröstarvingar, men testamente till ma- kens förmån icke finnes, förfares på olika sätt. Äro barnen minderåriga, samman- leva ofta den efterlevande maken och barnen i oskiftat bo, till dess barnen uppnått vuxen ålder. Är det fadern, som är avliden, och barnen äro vuxna, plågar någon av sönerna utlösa övriga delägare ur fastigheten. Likadant förfares ofta, om det är modern, som avlidit, och fadern är gammal eller eljest mindre arbetsför. I åter andra fall skiftas fastigheten jämte det övriga boet eller ock säljes fastigheten eller utarrenderas antingen till någon av dödsbodelägarna eller till en utomstående. Några mera markerade sedvänjor för olika delar av landet synas alltså i denna del icke föreligga.

Någon bestämd sedvänja angående vilken av flera bröstarvingar, som skall över- taga föräldrarnas jordbruksfastighet, torde icke längre förefinnas. Så har t. ex. den tidigare mycket utbredda sedvänjan, att äldste sonen skall övertaga fastigheten, numera så uppmjukats att den ingenstädes kan sägas vara mera markerad; bäst sy- nes denna sedvänja hava behållit sigi de fyra nordligaste länen samt i Skåne. Det vanliga är emellertid, att valet mellan bröstarvingarna sker efter andra grunder. Företräde brukar sålunda ges åt den av bröstarvingarna, som särskilt utbildat sig för jordbruk eller eljest är mest intresserad och lämplig, eller som längst biträtt för- äldrarna med skötseln av gården. Vidare anses ofta gift son böra äga företräde framför de ogifta. Mången gång händer det även, att gården övertages av den utav arvingarna, som genom ett förmånligt gifte vunnit ekonomiska förutsättningar för att kunna utlösa medarvingarna ur gården. — Att föräldrarna genom testa-. mente eller på annat sätt giva till känna sin önskan angående vilken av bröstarving- arna, som skall övertaga gården, kan givetvis ibland förekomma, men är icke i någon del av landet vanligt.

Då jordbruksfastighet under faderns respektive moderns livstid säljes till son, dotter eller måg, brukar inom hela riket köpeskillingen mestadels bestämmas med hänsyn till fastighetens taxeringsvärde. I en del fall händer det emellertid, att köpeskillingen bestämmes något lägre än nämnda värde. Ävenledes är det inom hela riket ganska ofta förekommande, att man vid bestämmandet av köpeskillingen utgår från fastighetens värde på allmänna fastighetsmarknaden, eventuellt med visst avdrag från sagda värde. Att köpeskillingen bestämmes efter fastighetens beräk- nade avkastningsförmåga förekommer däremot praktiskt taget icke alls. Angående storleken av det avdrag från saluvärdet, som ibland medgives, torde någon bestämd sedvänja ingenstädes hava utbildats. Avdraget avser ofta att utgöra ersättning för det köparen under föräldrarnas livstid arbetat på gården utan nämnvärd kontant ersättning. Vidare rättas avdraget ofta efter storleken av den å gården vilande skuldbördan liksom efter säljarens familjeförhållanden; är skuldbördan stor eller har säljaren många barn, får köparen finna sig i att strängare villkor bestämmas med avseende å köpeskilling-ens storlek.

Vid försäljning av jordbruksfastighet till son, dotter eller måg plågar ofta å fas- tigheten befintliga inventarier medfölja köpet, därvid de vanligtvis erhållas till bil- ligare pris än som motsvarar deras normala försäljningsvärde. Vanligt är emeller- tid även att inventarierna i stället säljas å auktion. Det vill synas som om detta sistnämnda förfaringssätt särskilt ofta tillämpades inom Malmöhus, Skaraborgs, Östergötlands och Stockholms län.

Då jordbruksfastighet under faderns (respektive moderns) livstid säljes till son, dotter eller måg, är det inom norra och vissa delar av mellersta Sverige —— eller i Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands, Jämtlands, Gävleborgs, Uppsala, Västmanlands och Stockholms län —— vanligt, att i samband med överlåtelsen rätt till undantag eller födoråd upplåtes åt säljaren. Inom nämnda län äro ett större antal, inom vissa domsagor flertalet, fastigheter besvärade av undantagsrättigheter, som alltjämt utövas. Även inom Jönköpings, Kronobergs, Göteborgs och Bohus samt Hallands län liksom på Gotland och Öland är det ganska vanligt att dylika undantagsrättigheter upplåtas. Inom övriga delar av landet förekommer denna sedvänja numera sparsammare och man torde icke kunna säga, att ett större antal fastigheter där äro besvärade av undantagsrättigheter. Särskilt inom Malmöhus och Kristianstads län äro upplåtelser av dylika rättigheter ovanliga. De prestationer, som vanligen innefattas i undantagsrättigheterna, äro fri bostad med vedbrand ävensom vissa myckenheter mjölk, smör, fläsk, spannmål och potatis. Inom vissa delar av landet, särskilt i Norrbottens, Jämtlands, Kopparbergs, Gävleborgs samt Göteborgs och Bohus län, är det emellertid vanligt, att undantagstagaren —i stället för att erhålla vissa bestämda myckenheter utav angivna slag av förnödenheter -— får ingå i köparens hushåll och äta vid hans bord. Ibland ingår i undantaget även rätt till vissa skjutsar, kläder, skötsel samt till »en hederlig begravning». I Norr- land förekommer det även, att sådana varor som kaffe och socker innefattas i un- dantagsrättigheterna.

Att antalet upplåtna undantagsrättigheter under senare år starkt minskat inom stora delar av landet beror givetvis i första hand därpå, att dylika rättigheter icke helt stämma överens med den moderna tidens anda. En kraftigt bidragande orsak torde även vara, att förekomsten av undantagsrättigheter minskar möjligheterna att belåna fastigheten. Men därutöver uppges från åtskilliga håll, att vad beträffar jord- brukare i små omständigheter man icke gärna vill uttryckligen förbehålla sig födo- råd — annat än möjligen bostad enär detta minskar vederbörandes möjligheter att erhålla pensionstillägg enligt lagen om allmän pensionsförsäkring.

I de fall då'jordbruksfastighet vid övergång å ny generation delas mellan stärb— husdelägarna i olika brukningsdelar vilket förfaringssätt enligt vad förut nämnts endast sparsamt förekommer i landets sydligare och mellersta delar är det nu- mera inom hela riket mest brukligt, att delningen sker genom lantmäteriförrättning. Även sämjedelning förekommer dock alltjämt ehuru i mindre omfattning; särskilt inom landets nordligare delar eller i Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands, Jämtlands och Gävleborgs län ävensom i vissa trakter av sydligare och mellersta Sverige såsom i Malmöhus, Hallands, Skaraborgs och Stockholms län förekommer sämjedelning i mycket ringa omfattning.

Då fastigheten odelad övertages av en av stärbhusdelägarna, sker detta överallt mestadels i den formen, att nämnde delägare genom köp förvärvar de andras an- delar i fastigheten. Särskilt under senare år har emellertid inom praktiskt taget alla delar av landet —— ett annat förfaringssätt vunnit ökad användning, nämligen att hela fastigheten redan vid arvskiftet tilldelas en av stärbhusdelägarna mot skyl- dighet för denne att med penningar fylla vad som till följd därav kan komma att brista i övriga delägares lotter. Från flera håll påpekas, att den ökade använd- ningen av sistnämnda förfaringssätt torde bero därpå, att arvskiftesförrättarna mera allmänt kommit till insikt om att lagfartskostnaderna därvid ställa sig billigare än vid förfaringssättet med köp.

När en av stärbhusdelägarna övertager fastigheten odelad — antingen detta nu sker genom köp från övriga delägare eller direkt vid arvskiftet —— lägges i mycket stor utsträckning fastighetens taxeringsvärde till grund för utlösningen av de övriga stärbhusdelägarna. Denna sedvänja förekommer inom alla delar av landet. Det förekommer emellertid även i stor utsträckning, att man vid utlösningen utgår från fastighetens värde på allmänna fastighetsmarknaden. Då fastigheten övertages vid

arvskifte eller genom köp från övriga stärbhusdelägare, förekommer icke samma tendens att låta förvärvaren övertaga fastigheten till billigt pris som vid försälj- ningar under livstiden från fader (respektive moder) till son, dotter eller måg. Givet är emellertid, att det oaktat åtskilliga fall förekomma, där sämjan mellan stärbhusdelägarna är så god, att de övriga delägarna låta den, som övertager fastig- heten, få övertaga den till billigare pris än som motsvarar fulla saluvärdet.

Då fastigheten vid arvskifte eller genom köp odelad övertages av en utav stärb- husdelägarna, förekommer det i åtskilliga fall _ ehuru ingalundai samma ut- sträckning som vid försäljningar under livstid från föräldrar till barn _ att å fas- tigheten befintliga inventarier medfölja överlåtelsen och därvid överlåtas till lägre pris än som motsvarar deras normala försäljningsvärde. Än vanligare är det emel- lertid, att inventarierna icke på dylikt sätt medfölja fastighetsköpet, utan att de säljas på auktion; även händer att vederbörande stärbhusdelägare visserligen får övertaga inventarierna, men därvid måste lösa dem efter fulla värdet.

När en stärbhusdelägare genom köp från övriga delägare eller genom arvskifte övertager jordbruksfastighet odelad, utlösas de andra delägarna antingen med kon— tanta penningar eller medelst reverser. Det förstnämnda förfaringssättet är givet det vanligaste, men även utlösning medelst reverser förekommer inom hela landet i relativt stor utsträckning. Då utlösningen sker med kontanta pengar, är det sällan förekommande att dessa kunna tagas ur boet utan måste de regelmässigt upplånas. Upplåningen sker vanligen hos sparbank eller också hos hypoteksför- ening, affärsbank eller jordbrukskassa och sker så gott som alltid mot säkerhet av inteckning. Ligger inteckningen för högt i förhållande till fastighetens taxerings- värde, plägar dessutom namnsäkerhet fordras. I övrigt äro lånevillkoren de för dylik kredit vanliga. Vid lån i sparbank mot inteckningssäkerhet i jordbruksfas- tighet, liggande inom 60 å 65 procent av taxeringsvärdet, plågar sålunda för när- varande fastställas en räntefot av 3 a 3 1/4 procent; ligger inteckningen högre, i vil- ket fall jämväl namnsäkerhet fordras, brukar räntan bestämmas till 3 1/2 ä 4 pro- cent, varjämte viss amorteringsplan fastställes.

Särskilt inom de fyra nordligaste länen förekommer det emellertid, att de för ut- lösningen av meddelägarna erforderliga kontanta penningarna anskaffas på så sätt att en större skogsavverkning igångsättes. Stundom sker detta i den formen, att de utlösta syskonen själva tillerkännas avverkningsrätten å vissa skiften. Såväl då pen- ningarna anskaffas genom skogsavverkning som då de upplånas, händer det att de utlösta syskonen _ i avbidan på att penningar sålunda skola bliva tillgängliga — erhålla reverser, vilka emellertid inlösas så snart lånefrågan respektive avverk- ningen ordnats.

Att utlösningen av meddelägarna sker medelst reverser förekommer bland annat i sådana fall, då fastigheten redan förut är så pass högt intecknad, att kreditinrätt- ningarna icke vidare bevilja billig kredit mot säkerhet i fastigheten. De till med- delägarna överlämnade reverserna plåga vanligtvis intecknas. Reverserna utställas ofta att löpa med en ränta, motsvarande bankernas utlåningsränta. I åtskilliga fall stadgas emellertid en något högre ränta, liksom det också förekommer att de ut- lösta delägarna nöja sig med en lägre ränta. Fastare sedvänjor torde icke hava ut- bildat sig idenna fråga. Att köparen tryggas mot snar uppsägning av reverserna är icke vanligt. Mest förekommande är, att reverserna äro förfallna tre är sex må- nader efter uppsägning, ibland redan vid anfordran. Muntliga överenskommelser att snar uppsägning icke skall ske, förekomma emellertid stundom. Skulle reversen icke efter uppsägning infrias, torde det dock vara sällsynt, att stärbhusdelägare skrider till rättsliga åtgärder i anledning därav.

Mycket vanligt är att, då en av stärbhusdelägarna övertager fastigheten i odelat skick, innehavare av penninginteckningar i fastigheten medgiva, att övriga stärbhus- delägare friskrivas från personligt betalningsansvar för den intecknade gälden. Vanligt förekommande är emellertid även _ och detta inom hela landet _ att dy-

likt friskrivande icke sker. Ofta torde denna underlåtenhet bero på okunnighet om åtgärdens betydelse. I åter andra fall torde orsaken vara den, att det personliga be- talningsansvaret anses vara av en så sekundär betydelse, att man icke bryr sig om att ordna saken. Även kan underlåtenheten givetvis bero därpå, att inteckningen ligger så högt i förhållande till fastighetens taxeringsvärde, att inteckningshavaren med hänsyn till realsäkerhetens tvivelaktiga värde icke kan förmodas vara villig att avstå från de övriga stärbhusdelägarnas personliga betalningsansvar. Mycket vanligt torde även vara, att stärbhusdelägarna väl i köpehandlingen, respektive arv- skiftesinstrumentet, överenskomma att den av dem, som övertager fastigheten, jäm- väl skall övertaga det personliga betalningsansvaret för inteckningarna, men att nå— gon formell och för inteckningshavarna bindande friskrivning likväl icke sker. Verk- lig friskrivning förekommer måhända oftast i de fall, då inteckningen innehaves av en kreditinrättning; i samband med att den nye fastighetsägaren underskriver ny omslagsrevers till lånet, verkställes därvid även en påteckning å inteckningshand- lingen angående det personliga betalningsansvarets övertagande av den nye fastig- hetsägaren.

Inom hela landet är det i skogrika trakter relativt vanligt, att den stärbhusdeläga— re, som i odelat skick övertager jordbruksfastighet, avverkar skog eller upplåter av- verkningsrätt för att på så sätt erhålla medel till utlösningen av meddelägarna. Dy- lika avverkningar torde dock i allmänhet icke bero på att utlösningssumman i och för sig är för högt tilltagen, utan på en önskan att i görligaste mån reducera skul- den till de övriga delägarna. Avverkningarna torde numera _ efter tillkomsten av skogsvårdsstyrelserna såsom övervakande organ _ mycket sällan bedrivas på ett sätt, som strider mot god skogsvård; mycket vanligt är tvärtom att avverkningarna ske efter utstämpling av skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän. _ Att den nye fastig— hetsägaren frånsäljer skogsskiften för att kunna utlösa medarvingarna synes där- emot icke inom någon trakt av landet vara vanligt. För övrigt torde gällande lag om delning av jord å landet i många fall direkt utgöra hinder för dylika avstyck- ningar.

Någon gång händer det, att fastigheten är så skuldbelastad, att ingen av stärb- husdelägarna vill eller kan övertaga densamma, utan att fastigheten av sådan anled- ning säljes till främmande. Det är givetvis mycket svårt att utan en synnerligen in- gående undersökning angiva en tillförlitlig siffra för antalet dylika fall i procent av hela antalet arvfallna fastigheter. I åtskilliga av de ingångna svaren har emeller- tid angivits en uppskattningsvis beräknad siffra därför. Enligt de sålunda gjorda beräkningarna skulle antalet fall, då jordbruksfastighet av nämnd anledning säljes till främmande, utgöra cirka 5 är 10 procent av hela antalet arvfallna jordbruksfas- tigheter. Procentsiffran är i stort sett densamma för hela landet _ dock att smärre avvikningar uppåt eller nedåt givetvis förekomma — och någon mera markerad skillnad mellan olika landsändar förefinnes sålunda icke härutinnan. Möjligen skul- le kunna sägas, att procentsiffran för Norrbottens, Västerbottens, Kopparbergs och Gävleborgs län ligger något under medeltalssiffran; även de tre sydligaste länen samt Gotlands och Västmanlands län torde ligga något under medeltalssiffran. Beaktas bör emellertid, att det många gånger är mycket svårt att avgöra, om den höga skuldsättningen är den verkliga grunden till att gården säljes; ofta kan försäljning- en i stället bero på att barnen sakna håg för jordbruk, att de redan skaffat sig andra yrken eller annan utbildning 0. s. v. Även torde böra påpekas, att i riktigt fattiga hem just den höga skuldsättningen kan tvinga barnen att leva samman å gården i bo oskifto för att därigenom bevara åt sig åtminstone någon möjlighet till försörjning.

Då jordbruksfastighet odelad övertages av en av stärbhusdelägarna, förekommer det sällan, att utlösningsvärdet bestämmes så högt, att ingen av delägarna vill eller kan övertaga fastigheten utan denna av sådant skäl måste redan i samband med dödsfallet säljas till främmande. Att angiva någon procentsiffra för antalet dylika

fall ställer sig emellertid synnerligen svårt och endast i ett fåtal svar har sådan uppgift lämnats. I det övervägande flertalet svar har endast uppgivits, att försälj- ningar till främmande, orsakade av för höga utlösningsvärden, äro sällan eller ald- rig förekommande. I de svar, där sifferuppgifter lämnats, uppskattas antalet dy- lika fall till i genomsnitt mellan 1 och 5 procent av hela antalet arvfallna jordbruks- fastigheter. För några orter skattas procenttalet t. o. ni. något högre eller till cirka 10 procent, men uppgifterna äro i denna del så pass svävande, att man knappast kan angiva olika siffror för olika delar av landet. Att fastigheten säljes till främ- mande av det skälet, att utlösningsvärdet anses för högt, torde huvudsakligen före- komma i sådana fall, där dödsbodelägarna äro många och realiserbara tillgångar, såsom avverkningsbar skog, saknas. Särskilt torde i sådana fall utlösningen av meddelägarna ställa sig svårt beträffande större fastigheter, detta trots att uppsätt- ningen med inventarier torde ställa sig proportionellt billigare i fråga om större går- dar. Skulle å någon ort taxeringsvärdet anses för högt i förhållande till fastigheter- nas salu- och avkastningsvärden, kan detta givetvis medföra en ökning av det an- tal fall, då jordbruksfastighet på grund av för högt utlösningsvärde utbjudes till främmande. I det övervägande flertalet fall jämkas emellertid, om icke osämja rå- der mellan stärbhusdelägarna, utlösningsvärdet å fastigheten så att någon av del— ägarna anser sig kunna övertaga densamma.

Det förekommer att, oaktat fastigheten i odelat skick övertagits av en av stärb— husdelägarna, annan delägare kvarbor å fastigheten en längre tid. Förfaringssättet är visserligen icke allmänt förekommande i någon del av landet, men kan icke hel- ler någonstädes sägas vara en direkt ovanlig företeelse. Sparsammast torde emel— lertid förfaringssättet tillämpas i Stockholms och Södermanlands län, vilket väl torde sammanhänga med närheten till huvudstaden med dess olika möjligheter. Även i Kalmar, Skaraborgs, Värmlands och Västernorrlands län synes det vara mera sällan förekommande, att utlöst delägare kvarbor å gården. I de flesta fall, då dy- likt kvarboende äger rum, gäller det en ogift syster, som alltså kvarbor å gården, oaktat en broder övertagit densamma. Särskilt vanligt är detta, då även brodern är ogift, i vilket fall systern regelmässigt sköter hushållet för honom. Löneförmåner- na torde därvid i många fall inskränka sig till kost och husrum.

Även kan det givetvis hända, att utlösta delägare, vilka redan lämnat gården, vid inträffad arbetslöshet eller andra iråkade svårigheter återvända dit för längre tid. Att så sker är emellertid ganska sällan förekommande inom praktiskt taget hela landet med undantag dock för de båda nordligaste länen, där företeelsen är något mera vanlig. Då stärbhusdelägare, vilka blivit utlösta ur gården, under nyssnämn- da förhållande dit återvända, är det vanligen fråga om sådana delägare, som ännu icke bildat egen familj. Givet är att återvändandet lättare kan ske, om gården är så pass stor elle? i övrigt så beskaffad, att där kan beredas arbete även åt den åter- vändande stärbhusdelägaren. _ Beträffande stärbhusdelägare, vilka leva i oskiftat bo, torde det, relativt sett, vara vanligare att den delägare, som sökt arbete utom gården, vid inträffad arbetslöshet dit återvänder. Denna fråga ligger ju emellertid i viss mån vid sidan av den förut behandlade.

Stundom förekommer, att vuxna bröder en längre tid stanna kvar å gården, se- dan en broder i odelat skick övertagit densamma, och arbeta åt honom. Detta händer emellertid i de flesta delar av landet relativt sällan; i vissa län såsom i Hal- lands, Jönköpings, Gotlands, Älvsborgs, Västmanlands, Gävleborgs och Jämtlands län synes förfaringssättet dock vara något vanligare. Givet är att det icke kan kom- ma i fråga vid gårdar av den allra minsta storleksordningen, enär dessa ju icke kunna bära därmed förenade kostnader. Mestadels är det ogifta, ännu relativt unga män, som på angivet sätt taga tjänst hos äldre bröder. Dylika tjänsteavtal förekomma måhända mest i sådana fall, där jämväl den broder, som övertagit går- den, är ogift. Den ersättning, som lämnas, utgöres vanligen av bostad och kost samt en mindre kontant lön. Att ersättningen utgår i form av stat, torde vara mycket

sällsynt, dock att sådant synes i viss utsträckning förekomma i de nordligaste de- larna av landet.

Sammanfattningsvis må framhållas, att de gamla arvssedvänjorna synas mer och mer hava förlorat sitt grepp över bondebefolkningen. De frågor, som uppkomma i samband med arvskiften eller vid jordbruksfastigheters försäljning under livstiden från far till son, lösas icke längre efter vissa fasta, mer eller mindre lokalt avgrän- sade sedvänjor. Frågorna betraktas såsom ekonomiska problem, vilka liksom andra dylika få lösas efter omständigheterna i det särskilda fallet. Sedvänjorna hava mer och mer avlösts av ekonomiska bedömanden.

Slutligen må anmärkas, att de genom enquéten vunna upplysningarna nog i flera fall torde böra tagas med någon reservation. Uppgiftslämnarna stödja sig nämligen icke på visst, av dem bearbetat material utan hava endast givit uttryck envar åt sin personliga uppfattning angående vad som i orten får anses brukligt i de i fråge- formuläret berörda hänseenden. Därjämte torde böra framhållas, att enquéten ägt rum under en tid de sista månaderna av år 1935 —— då jordbrukets ställning till följd av åtskilliga samverkande omständigheter var god, och att enquéten där- för, vidkommande sådana frågor som direkt sammanhänga med jordbrukets skuld- sättning, giver en måhända väl ljus bild av läget.

Bilaga _4.

Lagstiftningsåtgärder i vissa främmande länder med syfte att begränsa möjligheterna till skuldsättning

av YNGVE ERICSSON.

Genom utrikesdepartementets förmedling hava utredningsmännen från vissa främ- mande länder införskaffat upplysningar, om och i vilka former åtgärder på lag- stiftningens väg eller annorledes blivit vidtagna till begränsning av jordbrukares eller andra låntagares möjligheter att ikläda sig skulder, vare sig förevarande åt- gärder stå i samband med av krisförhållandena påkallade ingripanden för lättande av låntagarnas skuldbördor eller fråga är om mera reguljära lagstadganden på ärvs-, intecknings- eller andra civilrättsliga områden.

Danmark :

År 1933 har utfärdats en lag om Stotte av Boligbyggeri rn. m. Enligt denna lag hava lån av statsmedel bland annat beviljats för uppförande av bostadsbyggnader ä landsbygden åt mindre bemedlade personer. Statslånen — vilka ligga inom viss belåningsgräns, 70—95 procent av värdet —— säkerställas genom panträtt i respek- tive egendom. Denna kan icke utan inrikesministerns samtycke belastas med efter statens fordran liggande intecknad gäld. Ej heller kan egendomen utan inrikes- ministerns samtycke bliva föremål för exekutiva åtgärder med avseende å ägarens personliga gäld.

Enligt en lag av år 1934 om Oprettelse og Udvidelse af mindre Landbrug, her- under Gartnerier og Havebrug, samt Tildeling af Byggepladser og Havelodder har staten för upprättande av mindre jordbruk ställt jordlotter till förfogande, vilka av staten överlåtits utan köpeskilling men mot skyldighet för köparen att erlägga viss halvårlig avgift. Köparen har även kunnat erhålla statslån för uppförande av bygg- nader. Sådana jordlotter, varom här är fråga, jämte byggnader må icke intecknas för större belopp än som svarar mot beviljade byggnadslån; dock kan jordbruks- ministern lämna tillstånd härtill, när lån upptages till sådana ändamål, som befin- nas vara av absolut värde för egendomens hela räntabilitet. Ej heller kunna så- dana jordlotter jämte byggnader bliva föremål för exekutiva åtgärder med avseende å ägarens personliga gäld. -— Staten har beviljat lån även för inköp av mindre jordbrukslotter på privat väg. Sådant lån säkerställes med första panträtt i egen- domen. Lån har kunnat erhållas jämväl för uppförandet av byggnader å sådan jord, vilket län är förenat med andra prioriteti egendomen. Vid upprättande av ett större jordbruk har, sedan lån med första prioritet upptagits hos en kreditför- ening, lån med andra prioritet kunnat erhållas av statsmedel. Även för inköp av tilläggsjord hava lån beviljats. —— Låntagare kan välja att betala rörlig ränta, som avpassas efter prisläget å jordbrukets produkter. Där räntan beräknas på dylikt sätt, kan egendomen jämte besättning och inventarier icke belastas med annan gäld än i lagen avses och ej heller utmätas för personlig gäld, utan att lantbruks- ministeriet lämnat tillstånd härtill.

Den är 1936 antagna lagen om Foranstaltninger vedrarende Landbrugets Gaeld innehåller bland annat, att under den tid, ansökan om saneringslån jämlikt denna lag är föremål för handläggning, exekutiva åtgärder icke kunna vidtagas mot sö- kandens egendom, och ej heller kan egendomen, bortsett från viss undantagsbestäm-

melse, under denna tid utan tillstånd av vederbörande lånenämnd säljas eller belastas med gäld. Beviljat lån förfaller till betalning i händelse av utmätning och i allmän- het även om egendomen övergår till ny ägare. Den, som mottager saneringslån, skall förbinda sig att, så länge lånet belastar egendomen, icke låta inteckna den— samma över 110 procent av värdet, varvid emellertid undantag göres för upplåning för grundförbättring eller annan värdestegrande åtgärd. Anteckning om inskränk- ningen i förfoganderätten verkställes i fastighetsböckerna med servitutsstiftande verkan.

Finland :

Någon allmän lagstiftning, genom vilken jordbrukare eller andra hindras att an- vända kredit, har hittills icke tillgripits i Finland. Däremot hava i en del special- lagar införts föreskrifter med syfte att förebygga en alltför stark skuldsättning för innehavare av kolonisationslägenheter. Detta syfte har man sökt vinna genom att såväl nedpressa priserna å lägenheter som begränsa den belåningsgräns, inom vil— ken statslån beviljas. Vidare hava i lagstiftningen angående kolonisationslägenheter varit upptagna bestämmelser om att sådan lägenhet ej må utmätas eller i följd av konkurs försäljas för annan än intecknad fordran eller fordran, för vilken lägen- heten utgör underpant, eller skatt eller annan avgift, som enligt lag skall utgå ur köpeskillingen framom dessa fordringar. Med detta stadgande har man sökt skydda innehavare av kolonisationslägenheter i synnerhet för följderna av »butiksskulder».

I detta sammanhang bör redogöras för ett lagstiftningsarbete, som visserligen icke direkt åsyftar en begränsning av jordbrukarnas skuldsättning men som likväl är ägnat att verka i sådan riktning. Här avses den lagstiftning, som rör förutsättning- arna för delning av jordbrukslägenheter och som innehåller regler för skifte av dödsbo, vari ingår jordbrukslägenhet. Anledningen till förevarande lagstiftningsfrå— gas uppkomst har varit den, att jorddelningen, sedan tidigare gällande inskränk— ningar bortfallit, hastigt fortskridit i en grad, som ej kunnat förutses och som lett till uppkomsten av ett mycket stort antal små lägenheter, vilka ej kunna skänka sina brukare en tryggad utkomst eller åtminstone ej vidare kunna delas utan äventyran— de av de framtida innehavarnas utkomstmöjligheter. Detta förhållande har förän-. lett tanken, att rätten till delning av jord borde ånyo på lämpligt sätt begränsas.

Sedan professorn Kyösti Haataja hösten 1933 erhållit i uppdrag att uppgöra för- slag till lag, enligt vilken en odlingslägenhet, som ej lämpligen kunde delas, skulle vid ägarens död övergå till en enda arvinge, har Haataja i augusti 1934 avgivit ett för- slag till lag angående arvslägenheter. Detta förslag innebär bland annat, att en lä- genhetsägare skulle i fråga om en odlingslägenhet av viss storlek kunna förordna, att lägenheten för framtiden skulle hänföras till en särklass av fastigheter, beträf- fande vilken i fråga om giftorätt och arv en från den allmänna avvikande ordning skulle gälla. Sådan lägenhet jämte därtill hörande inventarier skulle i dödsbo bilda en särskild egendomskomplex, från början avskild från boets övriga egendom, och vid arvlåtarens dödi princip omedelbart tillfalla en” av bodelägarna.

Sedermera har finska lagberedningen i oktober 1934 anmodats att uppgöra för- slag på förevarande lagstiftningsområde och i april 1935 avgivit förslag till lag an- gående förutsättningarna för delning av jordbrukslägenheter och till lag om skifte i vissa fall av dödsbo, vari ingår en jordbrukslägenhet. I motiveringen till försla— gen har lagberedningen bland annat uttalat, att den av Haataja föreslagna lagstift- ningen, vilken i viss mån innebure återinförande av ett slags fideikommiss, syntes be- tänklig, synnerligast som fideikommissen städse i det allmänna rättsmedvetandet mer eller mindre framstått såsom en utväxt på rättsordningen och' därför även helt nyligen blivit upphävda. Till uppkomsten av sådana i en särställning varande lä- genheter skulle bidraga, att enligt vad som föreslagits sådana mindre odlingslägen- heter, vilka enligt ifrågasatta inskränkningar i jorddelningsrätten icke kunde delas, skulle av vederbörande myndighet ex officio hänföras till samma särklass av fastig-

heter som de ovan nämnda. Även ur vissa andra synpunkter har lagberedningen avstyrkt Haatajas förslag.

Lagberedningens förslag till lag angående skifte i vissa fall av dödsbo, vari ingår en jordbrukslägenhet, innehåller bland annat följande bestämmelser. Om i dödsbo ingår jordbrukslägenhet, som enligt härom gällande lagstiftning icke kan delas, och en arvinge eller efterlevande make ensam vill övertaga lägenheten mot skyldighet att gottgöra övriga bodelägare för det, som i följd därav kan brista i vad de erhålla vid skifte av dödsboets egendom, skall lägenheten vid skiftet tilläggas förstnämnda bo- delägare. Vilja flera arvingar sålunda övertaga lägenheten och kunna de ej enas, skall den äga företräde, som arvlåtaren genom testamente utsett därtill, och efter honom den, som länge tagit del i lägenhetens skötsel, samt därnäst den, som på grund av testamente eller eljest har större andel än de andra. I övrigt tillkommer bröstarvinge företräde framför adoptivbarn, manlig arvinge framför kvinnlig och äldre framför yngre. Mellan likaberättigade arvingar avgör lotten. Arvinge äger företräde framför efterlevande maken, där ej lägenheten tillhör dennes egendom el- ler äldre lag är tillämplig på makarnas rättsförhållanden och lägenheten utgör sam- fälld egendom. Är någon, som vill ensam övertaga lägenheten, redan förut ägare till jordbrukslägenhet eller har han varaktig utkomst av annat yrke än lantbruk, skall vad sålunda stadgats om bodelägares företräde ej tillämpas å honom, såvida han ej på grund av giftorätt har andel i lägenheten. Detsamma gäller i allmänhet i fråga om den, som på grund av uppnådd hög ålder, sjuklighet eller lyte eller an- nan liknande orsak uppenbarligen icke är skickad att bruka lägenheten. För lä- genhetens brukande erforderliga kreatur och redskap skola, om det yrkas, vid skif- tet tilläggas den, som lägenheten tillfaller. Vid bestämmande av den övriga bodel- ägare tillkommande gottgörelsen ökas lägenhetens värde med värdet av nämnda inventarier. Kunna bodelägarna icke enas om värdet av lägenhet, för vilken lösen skall utgivas, skall den värderas av på visst sätt utsedda skiftesmän. Lägenheten skall härvid åsättas ett värde, motsvarande dess gångbara pris. Likväl må värdet ej uppskattas högre än det pris, som en omtänksam köpare kunde antagas vilja er- lägga därför under förutsättning att lägenheten skulle användas för jordbruk. Vid skifte av boet avdrages från det värde, som sålunda åsatts lägenheten, en femtedel till förmån för den, som erhåller lägenheten. De belopp, vilka skola erläggas åt bo— delägare utöver vad de erhålla ur dödsboets egendom, skola kunna betalas med obligationer, försedda med statsgaranti och löpande med ränta enligt vad genom lag eller förordning särskilt bestämmes. Överlåtes lägenheten inom loppet av tio år från skiftet, skall överlåtaren vara skyldig att till övriga bodelägare erlägga ett belopp, motsvarande deras andelar i det, varmed överlåtelsepriset må överstiga det vid skiftet lägenheten åsatta värdet. Slutligen upptager lagberedningens förslag en bestämmelse om att, där bland dödsbodelägarna finnes barn eller adoptivbarn, som ännu icke fyllt sexton år, och skiftet kan uppskjutas utan synnerlig olägenhet för annan delägare, rätten må förordna, att med skiftet skall anstå under viss tid, som dock ej må utsättas längre än till dess det yngsta av barnen eller adoptivbarnen fyllt sexton år.

Frankrike :

Enligt vad som upplysts, är de franska jordbrukarnas skuldsättning i allmänhet ej särskilt hög och hava några åtgärder ej vidtagits med syfte att begränsa deras frihet att ikläda sig gäld.

Emellertid har den 12 juli 1909 i Frankrike utfärdats en lag angående inrättande av utmätningsfri familjeegendom. Ifrågavarande lagstiftning, som är av fakultativ natur, leder sitt ursprung såväl från gamla franska sedvänjor som från vissa ut- ländska lagar, bland annat de amerikanska Homesteadlagarna. I motiven till den franska lagen har bland annat uttalats, att inrättandet av familjegårdar syntes vara den bästa vägen att skydda de mindre jordägarna. Detta vore den logiska lösningen

av agrarfrågan. Familjeegendomen skulle, om den infördes i den franska lagstift- ningen, få en stor social betydelse. Den skulle bevara fädernegårdens bestånd under en ägares livstid och säkerställa egendomen även efter hans död.

Enligt 1909 års lag kan familjeegendom på grundval av förklaring från vederbö- rande jordägare, testamente eller gåvobrev konstitueras genom beslut av domstol. Egendomens värde, inberäknat inventarier, får vid grundandet av familjeegendomen ej överstiga 8,000 francs. Beslutet om familjeegendomens konstituerande föregås av en viss kungörelsetid, varunder tillfälle finnes för rättsägare i egendomen att an- mäla sina anspråk.

Sedan domstolen meddelat sitt beslut, äro såväl familjeegendomen som dess av- kastning skyddade mot utmätning, liksom även mot att tagas i anspråk vid konkurs. Dock äro de fordringsägare, som enligt det nyss sagda anmält sina fordringar, bibe— hållna vid sin rätt. Vidare kan egendoms avkastning utsökas för betalande av böter, skadestånd, fastighetsskatt, brandförsäkringspremier samt inköpta livsmedel. Fa- miljeegendom kan ej intecknas. Däremot föreligger icke hinder för att ägaren helt eller delvis överlåter egendomen. Ej heller är det ägaren betaget att låta återkalla fastighetens egenskap av familjeegendom. I båda dessa fall erfordras emellertid, om ägaren är gift eller har minderåriga barn, särskilt tillstånd.

Grundtanken för lagstiftningen är, som redan nämnts, att egendomen skall stanna i familjens ägo. Karaktären av familjeegendom är avsedd att bestå, så länge något barn är minderårigt. Där inga barn finnas, kan, då en make avlider, den andra maken under vissa förutsättningar övertaga familjeegendomen. Utmätningsfriheten kan under vissa förutsättningar förlängas.

Det har meddelats, att ifrågavarande lagstiftning icke motsvarat förhoppningarna vid dess instiftande. Densamma har nämligen kommit i tillämpning endast i ett mycket ringa antal fall.

Norge :

I en provisorisk lag av år 1934 om gäldsordning för jordbrukare har stadgats, att, sedan en gäldsordning kommit till stånd jämlikt lagens regler, den egendom, som ligger till grund för gäldsordningen, varken frivilligt eller tvångsvis kan belastas ut- över 15 procent av värdet å egendomen. Denna inskränkning i belåningsmöjlighe- terna gäller under 10 år efter det gäldsordningen blivit fastställd. Ifrågavarande bestämmelser åsyfta, enligt vad som framgår av propositionen iämnet, att förhindra ett kringgående av vissa stadganden i lagen genom att en gäldenär avtalar med en enstaka fordringsägare, att denne skall erhålla säkerhet i gäldenärens egendom, se- dan gäldsordningen blivit genomförd. Det må här erinras, hurusom såsom ett vill- kor för lån från statens sida för möjliggörande av gäldsordning är stadgat, att efter lånets utlämnande låntagarens samlade inteckningsgäld och andra förpliktelser i allmänhet icke må överstiga värdet av låntagarens fasta egendom med mer än 20 procent_

Enligt vad som upplysts har under år 1936 igångsatts en utredning rörande en in- skränkning i möjligheten att pantförskriva jord- och skogsegendom.

Schweiz:

I artikel 620 i schweiziska civillagen meddelas en fakultativ bestämmelse av inne- håll att, om i ett dödsbo ingår en jordbruksegendom samt någon arvinge förklarar sig villig att övertaga denna och synes lämplig härför, egendomen odelad, såvida den bildar en enhet i brukningshänseende, tillerkännes nämnde arvinge mot ett pris, som svarar mot avkastningsvärdet. Förutom själva egendomen kan övertagaren göra anspråk även på redskap, lager och besättning. Ifrågavarande bestämmelser hava emel— lertid icke tillämpats överallt och i tillfredsställande omfattning. Såsom framgår av det följande, har numera föreslagits, att bestämmelserna skola göras obligatoriska.

Enligt artikel 349 o. ff. kunna upprättas »Familien-Heimstätten», vilka av ägarna

varken kunna säljas, utarrenderas eller pantsättas. Ej heller kunna de utmätas. Dessa bestämmelser hava endast blivit en död bokstav. Hittills har ingen enda så- dan familjegård upprättats.

Genom en extraordinär lagstiftning av år 1934 med syfte att bekämpa nödläget inom jordbruksnäringen har ett särskilt saneringsförfarande kommit till stånd med avseende å jordbrukare, som utan eget förvållande råkat i svårigheter. Saneringen avser anstånd med betalning av gäld, räntelättnader och ackord i fråga om vissa skulder. Enligt förevarande bestämmelser skall vederbörande myndighet pålägga gäldenären de förpliktelser och säkerhetsåtgärder, som äro ägnade att förhindra en ny överskuldsättning. I synnerhet kan myndigheten förplikta gäldenären till en efter förhållandena anpassad bokföringoch vidare ställa jordbruket under särskild upp- sikt. Tillstånd erfordras för försäljning eller skuldbelastning av jordegendomen el- ler för pantsättning av boskap m. m. Det är icke heller tillåtet för gäldenären att ingå borgen.

Under år 1936 har schweiziska förbundsrådet förelagt förbundsförsamlingen ett förslag till lagstiftning rörande begränsning av jordbrukarnas skulder. Förslaget upptager i huvudsak samma bestämmelser som nyssnämnda extraordinära lagstift— ning, vilken dock utvidgats med föreskrifter om avlösning av gäld med bidrag av offentliga medel. Dessutom meddelasi särskilda avsnitt av förslaget bland annat bestämmelser dels om åtgärder till förhindrande av ny överskuldsättning och dels om ändringar i gällande arvsrätt. Bestämmelserna i dessa hänseenden gälla icke blott jordbruk, som erhållit hjälp till skuldreglering, utan även andra jordbruk. Till förhindrande av ny överskuldsättning föreslås, att en belåningsgräns införes beträf- fande jordbruksfastigheter. Till stöd för förslaget har bland annat hänvisats till att en begränsning av inteckningsmöjligheterna redan tidigare till stor fördel tillämpats inom ett par kantoner. Enligt förslaget skola jordbruksfastigheter icke få belastas med skulder, bortsett från viss offentligrättslig eller liknande gäld, till högre belopp än som motsvarar egendomens värde enligt uppskattning, som sker enligt nedan an- givna grunder. Undantag från denna regel gäller för fordringar, som i samband med skuldreglering uppkommer för regleringsanstalt eller som härleda sig från jord- förbättring. Efter tillstånd av vederbörande kantonala myndighet kan belånings— gränsen även överskridas till förmån för dels vissa äktenskapsrättsliga fordringar och dels lån, som jordbrukare för sin näring, för utvidgande av eget jordbruk eller för nödvändiga, mera genomgripande reparationer eller ombyggnader erhåller från allmännyttig stödorganisation "eller på grundval av borgen från sådan. Lån som nu sagts skall avbetalas med minst en tjugofemtedel om året. Om och i den mån fordringar, som legat inom belåningsgränsen, vid ny värdering komma att ligga utanför denna, skola de avbetalas inom femton år med lika årliga belopp. Med ouppsägbara hypotekslån skall jordbruksegendom kunna belastas endast intill två tredjedelar av det uppskattade värdet.

De föreslagna ändringarna i arvsrätten innebära bland annat att, såsom redan an- tytts, nuvarande bestämmelser i artikel 620 i schweiziska civillagen skola erhålla obligatorisk karaktär. Bestämmelserna skola ej längre kunna sättas ur kraft genom förfogande från arvlåtarens sida eller genom överenskommelse mellan arvingarna. Om i ett dödsbo ingår en jordbruksegendom samt en av arvingarna förklarar sig be- redd att övertaga denna och synes lämplig härför, skall egendomen sålunda odelad tillfalla denne. Eventuell utlösningssumma bestämmes på grundval av det upp- skattade värdet på egendomen. Förutom på själva egendomen kan övertagaren göra anspråk även på redskap, lager och besättning. Förklara sig flera arvingar villiga att övertaga egendomen, bestämmer vederbörande myndighet, vem egendo- men skall tillfalla. Efterlämnar arvlåtaren omyndiga barn som arvingar, kan över- levande make i första rummet göra anspråk på egendomen, om han är lämplig att övertaga densamma. Är detta icke fallet, skall myndigheten bestämma, vem egen- domen skall tillfalla, under hänsynstagande till ortens sedvänjor och arvingarnas

personliga förhållanden. Arvingar, som själva vilja driva jordbruket, skola äga fö— reträdesrätt framför andra. Vill icke någon son övertaga egendomen för att själv bruka den, är också dotter berättigad att övertaga densamma, om hon själv eller hennes man synes lämplig härtill. Finnas flera, som äro lämpliga att övertaga egendomen, och tillåter dennas storlek och beskaffenhet en delning i flera bruk- ningsbara jordbruk, kan en sådan delning komma till stånd. Är med jordbruket oskiljaktigt förenad en binäring och förklarar den, som övertager jordbruket, sig villig att övertaga även binäringen och är han lämplig härför, erhåller han denna sistnämnda till saluvärdet, alltså ej såsom jordbruket till det uppskattade värdet. Om det visar sig omöjligt att enligt här ovan antydda bestämmelser överlämna egen— domen till en eller flera arvingar, kan var och en av arvingarna begära försäljning av egendomen och delning av försäljningssumman. Slutligen må nämnas att, om en arvinge övertagit jordbruksegendom till lägre pris än saluvärdet men han avyttrar hela eller en del av egendomen inom femton år, medarvingarna äro berättigade till del i den uppkommande vinsten, under förutsättning att anspråk härpå vid arv- skiftet blivit anmärkt i fastighetsboken. _

Såsom redan antytts hava i det föreslagna lagförslaget även upptagits bestämmel- ser om värdering av jordbruksfastigheter, vilken värdering ligger till grund för till- låmpningen av föreskrifterna om såväl skuldreglering och belåningsgräns som del- ning av arv. Till grund för värderingen skall ligga det avkastningsvärde, som vid på orten vanligt brukningssätt under en värderingen föregående längre period kun- nat förräntas genomsnittligt efter fyra procent. Detta avkastningsvärde med till- lägg av högst tjugo procent utgör det uppskattade värdet. Enligt vad som framgår av motiveringen till lagförslaget, kan härvid hänsyn tagas såväl till personliga för— hållanden, exempelvis jordbrukarefamiljens storlek och gäldenärens duglighet, som till objektiva förhållanden, såsom byggnadernas tillstånd, driftstekniska anordningar och avsättningsförhållanden för jordbruksprodukterna. Efterprövning av värde- ring kan ske efter fem år. Nyvärdering kan dessförinnan ske, om egendoms värde väsentligt förändras till följd av jordförbättring, större ny- eller ombyggnad eller varaktig försämring genom naturtilldragelse. Värderingen förrättas av kanto- nala myndigheter. De uppskattade värdena införas i fastighetsböckerna.

Slutligen hava i det föreliggande lagförslaget även upptagits en del bestämmelser till förmån för arrendatorer, nämligen dels om uppskov med betalning av arrende och annan gäld och dels om nedsättning av arrendebelopp i händelse av skuld- reglering för vederbörande jordägare.

Det ifrågavarande lagförslaget har avsett att delvis tillgodose önskemål, som bli- vit framställda av det schweiziska »Bauernverband». Denna organisation har fram- lagt ett förslag till lag rörande förhindrande av överskuldsättning inom jordbruket och betryggande av jordbrukarnas rätt till jorden. I förslaget har, bortsett från in- förandet av en belåningsgräns för jordbruksegendom samt nya regler för arvsrätten inom jordbrukarklassen, även ifrågasatts särskilda bestämmelser om de myndiga barnens ställning inom bondehushållet, om upprättande av »Heimstätten», om han- del med jordbrukslägenheter, om komplettering av panträttsbestämmelserna samt om införande av tvångsförvaltning och utvidgning av omfattningen av de jord- bruksinventarier, som äro skyddade mot utmätning. I motiveringen till det av för- bundsrådet framlagda lagförslaget har rådet förklarat sig anse de av nämnda jord- vbrukarorganisation framställda förslagen vara värda grundligt övervägande och för- behållit sig att i sinom tid förelägga förbundsförsamlingen ytterligare förslag på förevarande område.

Från Belgien, Holland, Storbritannien och Amerikas förenta stater har meddelats, att inga bestämmelser där blivit utfärdade till förhindrande av överdriven skuld- sättning.

Bilaga 5.

Odelsrett och åswtesrett enligt norsk lag

av ROLF DAHLGREN.

Odelsrätten innebär dels rätt för den, som ursprungligen förvärvat s. k. odelsjord, ävensom för hans avkomlingar i viss fastställd ordningsföljd (odelsarvingarna eller odelsmännen) att, då jorden avhänts till oskyld eller till avlägsnare odelsman, inom viss tid inlösa densamma, dels ock rätt för närmast odelsberättigade arvinge att vid arvskifte efter den föregående ägaren ensam övertaga jorden mot full gottgörelse till övriga arvingar. Därjämte ligger i Odelsrätten även en rätt av defensiv natur, i det odelsmannen kan åberopa sin odelsrätt såsom försvar gentemot den, som söker frånvinna honom jorden; denna sida av Odelsrätten skall emellertid här icke bliva föremål för närmare behandling.

Åsaetesrätten är den rätt, som tillkommer en av arvlåtarens avkomlingar _ efter fastställd ordningsföljd — att odelad och på billiga villkor övertaga arvlåtarens jord, detta oavsett om jorden av arvlåtaren ägts med odel eller icke. Där arvlåtaren ef- terlämnat flera gårdar, innebär åsaatesrätten en rätt för den åsaetesberättigade av- komlingen att övertaga huvudgården.

Odelslagstiftningen vill sörja för att det vid varje tid skall finnas någon av släk- ten, som skall kunna övertaga fädernegården; i förening med åsaetesrätten söker odelsinstitutet vidare att möjliggöra för den, som övertager gården, att göra detta på så pass fördelaktiga villkor att ett ekonomiskt lönande jordbruk kan bedrivas.

Begreppet odelsrätt är urgammalt i norsk rätt. I äldsta tider var Odelsrätten emel- lertid icke så mycket en ekonomisk rätt som fastmer en ståndsrätt, ett personligt privilegium för en del av landets jordägare. Besittning av odelsjord medförde odels— privilegium. Odelsjord var enligt Gulatings-lagen sådan jord, som sex gånger ärvts inom släkten. Enligt Magnus Lagaböters'lag (1274) fordrades däremot, för att jor- den skulle bliva odelsjord, endast att fyra generationer av släkten ägt densamma, men därjämte fordrades minst 60 års sammanlagd besittningstid. Under Magnus Lagaböters tid undergick Odelsrätten även andra betydelsefulla förändringar. Tidi- gare hade nämligen gällt, att Odelsrätten förlorades, därest jorden icke inlöstes inom viss mycket kort tid efter det den gamle ägaren hembjudit densamma till släktingar- na. I denna preclusionsregel gjorde Magnus Lagaböter den ändringen, att släk- tingarna kunde bevara sin rätt genom att lysa förfall, därvid såsom laga förfall även räknades att vederbörande icke ägde penningar tillgängliga för inlösningen. Genom att lysa förfall vart tionde år kunde släktingarna bevara sin rätt ända till 60 år. Förköpsrätten hade med andra ord gått över till en lösningsrätt. Samti- digt genomförde Magnus Lagaböter även den ändringen, att lösningen skulle ske efter värdering av jorden, icke till det pris som oskyld bjudit för densamma. Under Magnus Lagaböters tid utbröts vidare ur Odelsrätten, som ursprungligen var byggd på principen om delning av jorden mellan arvingarna, en företrädesrätt för äldste sonen till huvudgården. Denna ursprungliga åsaetesrätt gällde emellertid endast odelsjord och först år 1539 utsträcktes åsatesrätten att gälla även annan jord. Åsaetesinstitutet har därefter varit föremål för ganska få ändringar. Reglerna för Odelsrätten hava däremot upprepade gånger omändrats, varjämte reformförslag, syftande till odelsrättens avskaffande, även förekommit. Genom Kristian den IV:s lag ändrades sålunda odelshävdstiden till tre generationers besittning och minst 30

års sammanlagd besittningstid. Genom Kristian den V:s norska lag nedsattes odels- hävdstiden till 20 år och kravet å besittning under visst antal generationer bortföll helt. Preskriptionstiden för den tidigare odelsmannens rätt sammanföll i båda lagar- na med odelshävdstiden. Genom en Kungl. förordning 1771 sänktes odelshävdstiden ytterligare till 10 år, varemot preskriptionstiden — inkonsekvent nog sattes till 15 år. Under påverkan av en odelsfientlig riktning inom landet utfärdades år 1811 en ny förordning angående Odelsrätten, vilken i åtskilliga punkter väsentligen för— svagade densamma. Sålunda krävde förordningen för uppkomst av odelsrätt äga- rens uttryckliga förklaring, att jorden skulle bliva odelsjord. Vid tillskapandet av grundlagen av år 1814 fick emellertid den motsatta riktningen vind i seglen. Riks- församlingen fann Odelsrätten vara ett värn för lantbefolkningens ekonomiska fri— het och en institution av stor betydelse för fosterlandskärlekens bibehållande och därigenom för statssamfundet. Odelsrättens bestånd blev därför garanterad i grund- lagen, i det däri stadgades att »odels— och åsaetesrätten må icke upphävas»; sam- tidigt uttalade emellertid riksförsamlingen, att de gällande reglerna om odelsrätt borde omarbetas, därvid den ledande tanken skulle vara »största nytta för staten och gagn för lantbefolkningen». I överensstämmelse härmed utarbetades en ny lag angående Odelsrätten och åsaetesrätten, vilken utfärdades den 26 juni 1821 och vilken ännu är gällande. ehuru åtskilliga förändringar och tillägg blivit under årens lopp vidtagna. Åtskilliga synnerligen viktiga bestämmelser hava vidare blivit ut- brutna ur lagen och återfinnas numera i vissa andra författningar såsom i lagen om syn, expropriationsmål och odelslösning av den 1 juni 1917 och i lagen om skifte av den 21 februari 1930.

Enligt gällande norsk rätt förstås med odelsjord den jord på landet, som med äganderätt tillhört en person under 20 på ,varandra följande år eller ock tillhört viss person och, efter honom, hans avkomlingar i rätt nedstigande led under sam- manlagt nyssnämnda tid. I praxis har ansetts, att odelsrätt kan vinnas icke blott till viss »gård» utan även till en särskild skogslott, ett fjällbete eller andra särskilda nyttigheter. Odelsrätt kan, å andra sidan, icke förvärvas till jord, som av staten sålts på villkor, att odel icke skall vila dårå. Ej heller kan jord, som användes till bergverk, fabriker eller andra industriella anläggningar vara föremål för odelslös- ning; icke heller kunna särskilt för sig registrerade byggnadstomter odelslösas, då jorden är Såld av närmaste odelsman, och ej heller _ då Konungen därom för— ordnar — mark, som förvärvats av stat eller kommun för vissa allmännyttiga än- damål. Slutligen kan uppkomsten av odelsrätt förhindras därigenom att ägaren, innan odelshävdstiden gått till ända, skriftligen förklarar att jorden skall vara fri från odel; en dylik förklaring skall ingivas till vederbörande domstol. Förklaring- en kan emellertid när som helst av ägaren återkallas och begynner därvid ny odels- hävdstid att löpa från den dag, då »tinglysning» av återkallelsehandlingen skett.

Det må vidare nämnas, att odelsrätt icke heller gäller till särskilt för sig registre- rade småbruk, under förutsättning att småbruket är avsöndrat från en gård, som är »betydligt större» än den avsöndrade lotten, och att småbruket är frånsålt av den till huvudgården närmast odelsberättigade; efter avsöndringen är småbruket däremot i vanlig ordning föremål för odelsrätt inom förvärvarens släkt.

Odelsrätt kan förvärvas antingen genom odelshävd eller i kraft av släktskapsför- hållande till en tidigare odelsman. Det förstnämnda förvärvssättet gäller endast för den ursprungliga förvärvaren av Odelsrätten, vilken förvärvar 'odelsrätt efter 20 är, räknade från den dag då »tinglysning» av hans åtkomsthandling ägde rum; där den ursprunglige förvärvaren icke kan åberopa annan åtkomst än hävd, förvärvar han odel till jorden då hävdstiden är utlupen d. v. 5. efter 20 års besittning. Den ur- sprunglige förvärvarens avkomlingar _ alltså även en sådan som själv besuttit gården i över 20 års tid — förvärva sin rätt uteslutande i egenskap av avkomlingar till den förste odelsförvärvaren och detta så länge odelsjorden över huvud är kvar

hos den ursprunglige förvärvarens avkomlingar. Odelsrätten tillkommer endast förvärvaren och hans avkomlingar, icke hans make. Där jorden förvärvas under bestående äktenskap eller en av makarna vid äktenskapets ingående ägde jord, till vilken odelsrätt då ännu icke vunnits, tillkommer dock odelsrätten, sedan sådan för- värvats, makarna gemensamt, detta likväl under förutsättning att jorden icke är den ene makens enskilda egendom. Vardera maken förvärvar därvid odelsrätt till hela fastigheten. Till jord, som endera maken ärvt med odel eller till vilken maken ägt odelsrätt redan före äktenskapet, förvärvar andra maken däremot icke odelsrätt.

I äldre tider förefanns icke den skillnad mellan arvs- och odelsföljden, som nu råder. Förr delades odelsjorden mellan samarvingar, för den händelse åsaetesbe- rättigad son icke fanns. Då odelsrättens egenskap av lösningsrätt så småningom trädde i förgrunden, framträdde emellertid ett behov av en bestämd ordningsföljd arvingarna emellan. Enligt gällande rätt går odelsrätten i arv till den ursprunglige förvärvarens arvingar i nedstigande led utan begränsning, med iakttagande av dels att bland syskon man har företräde framför kvinna och äldre framför yngre av samma kön, dels ock att så länge någon avkomling, man eller kvinna, finnes efter den närmast odelsberättigade (under förutsättning att denne tagit gården i besitt- ning), odelsrätten icke övergår till fjärmare linje; äldste sons dotter går förty före annan son och dennes avkomlingar. Ordningsföljden är icke i lagen reglerad ut- över vad ovan angivits; däremot giver lagen noggranna regler för ordningsföljden mellan åsaetesberättigade arvingar och dessa regler tillämpas i praxis även beträf- fande odelsrätten, dock att i fråga om åsaetesrätt släktskapen räknas i förhållande till siste ägaren av jorden, medan man vid odelsrätten har den ursprungliga för- värvaren av odelsrätten som utgångspunkt för släktskapsberäkningen. Det kan följaktligen tänkas, att den som är åsaetesberättigad efter siste ägaren icke sam- tidigt är den närmast odelsberättigade. Vid konkurrens mellan en arvinge, som med åsastesrätt gör anspråk på gården, och annan, som är närmare odelsberättigad, går odelsrätten såsom den starkare rätten före. Dä emellertid en ganska kort pre- skriptionstid gäller för odelsanspråket, kommer i de flesta fall en av den siste äga- rens avkomlingar att vara på en gång åsaetesberättigad och närmaste odelsman.

Barn utom äktenskap äro icke i fråga om odelsrätt jämställda med äktenskapliga barn; Odelslagstiftningen har sålunda icke tagit intryck av de strävanden, som eljest enligt norsk rätt fört till ett likställande i arvshänseende av utomäktenskapliga barn med barn, födda inom äktenskapet. Ett utomäktenskapligt barn är odelsbe- rättigat efter sin moder, men regelmässigt icke efter sin fader. Icke heller har det i förhållandevis sen tid uppkomna adoptionsinstitutet förmått inverka på odels- följden. Detta står ju emellertid väl överens med själva grundtanken i odelsinsti- tutet eller strävandet att i släktens hand bevara dess fasta egendom.

Odelsrätten innebär, som förut sagts, bland annat rätt att inlösa odelsjorden från oskyld eller från avlägsnare odelsman, i vars ägo jorden övergått. Lösningsproce- duren är anordnad på ett om expropriationsförfarandet påminnande sätt. Det ty- piska förloppet av en lösningsprocess är följande. Sedan föreskrivet förlikningsför- farande visat sig resultatlöst, äger »odelstakst» (d. v. 5. en värderingsförrättning) rum och först efter denna förrättning — vid vilken frågan om det berättigade i lösningsanspråket sålunda icke prövas följer den egentliga lösningsprocessen in- för domstol. Jorden skall vid »odelstaksten» värderas till sitt fulla värde efter i orten gångbart pris. Hänsyn skall sålunda icke tagas till det värde, jorden har för ägaren personligen, icke heller till vad jorden kan hava kostat honom. Det anses, att värdesättningen bör ske på grundval av jordens dittillsvarande användnings- sätt och avkastningsförmåga, men att hänsyn även bör tagas till framtida använd- ningsmöjligheter (exempelvis för styckning) i den mån dessa möjligheter kunna in- fluera på värdet i handel och vandel. När tvisten efter förutgången »odelstakst» kommer inför domstol, skall vid första förhandlingstillfället odelspretendenten före- visa ett kontant belopp, motsvarande värderingssumman med avdrag av värdet utav

de förpliktelser, för vilka jorden häftar. Denna gamla föreskrift om skyldighet för odelspretendenten att på ett tidigt stadium i processen förevisa det för lösningens genomförande erforderliga kontantbeloppet, syftar givetvis till att motverka fram- ställandet av lösningsanspråk, vilka icke äro allvarligt menade. Finner domstolen lösningsanspråket berättigat, förklarar domstolen odelspretendenten berättigad att lösa jorden och äger han därefter tillträda densamma å nästa fardag mot erläg- gande av värderingssumman i reda penningar (dock endast i den mån värderings- summan överstiger värdet av de förpliktelser, för vilka jorden häftar).

De rättigheter, som tredje man kan hava med avseende å den inlösta jorden, röna i åtskilliga avseenden inverkan av lösningsåtgärden. Vad beträffar i fastigheten upplåtna panträttigheter blir (efter en är 1929 vidtagen lagändring) värderings- summan helt avgörande för i vilken utsträckning odelslösaren är skyldig respektera desamma; och detta såväl i vad angår den personliga betalningsskyldigheten som det sakrättsliga ansvaret. Värderingsförrättningen har alltså samma verkan som en exekutiv auktion å fastigheten; den gäld, som icke täckes av värderingssumman, faller bort. Icke heller är odelslösaren skyldig att övertaga det personliga betal- ningsansvaret för dylik gäld. För gäld, som faller inom värderingssumman, blir han däremot (ex lege) även personligen betalningsansvarig. Från lösningssumman göres emellertid avdrag för sådana panträttigheter, som skola kvarstå. Avtal, som augå lega eller brukande av fastigheten, få icke hindra odelslösaren att tillträda gården; däremot är han skyldig respektera födorådsavtal och liknande avtal (servi- tuter) för så vitt rättigheten ifråga upplåtits av en närmare odelsberättigad. Då fastigheten på angivet sätt befrias från en densamma åvilande förpliktelse och för- pliktelsen icke är av den art att odelslösaren utan vidare kan få den satt ur kraft (såsom då rättigheten är upplåten av en fjärmare adelsman och icke täckes av värderingssumman), är odelslösaren skyldig att gottgöra den berättigade för rättig- hetens värde. —— Det sagda gäller icke sådana lego- och födorådsavtal m. m., som tillkommit före odelshävden; sådana rättigheter kvarstå oberoende av odelslös— ningen.

Odelsmans rätt vid arvskifte torde lämpligen kunna behandlas i samband med redogörelsen för åsastesrätten; vid de flesta arvskiften är ju den närmast odels- berättigade och den åsaetesberättigade en och samme person. Här må blott an— märkas, att, där en fjärmare odelsberättigad var ägare till odelsjorden och där allt— så den närmast odelsberättigade icke är samme person som den efter siste ägaren åsaetesberättigade, odelsmannen vid arvskifte efter den föregående ägaren intager samma ställning som om denne varit en oskyld; där odelsmannen vill göra sin odels- rätt gällande, år det alltså icke skiftesreglerna utan de allmänna reglerna om lös- ningsrätt, som komma till användning.

Odelsman kan frivilligt avsäga sig sin odelsrätt, exempelvis i samband med arv- skifte eller då odelsmannen säljer fastigheten till oskyld. Däremot kan odels- rätten icke överlåtas och förty icke heller utmätas. Särskild form för avsägelsen är icke ilag föreskriven. Avsägelsen gäller endast den person, som gjort avsägel- sen, icke övriga odelsberättigade släktingar; dock anses att avsägelsen gäller även de barn till odelsmannen, som födas efter det han gjort avsägelsen. Möjligheten till frivillig avsägelse av odelsrätten har givetvis betydelse såsom underlättande möjlig- heterna för odelsmannen att försälja fastigheten, ävensom möjligheten för honom att kräva högre köpeskilling än vad eljest skolat vara fallet. Än större betydelse har denna avsägelserått fått sedan lagen medgivit förmyndare att med vederbörande överförmyndares samtycke avsäga myndlingarna den dem tillkommande odelsrät- tcn; en fader, som säljer odelsjord, kan alltså avsäga odelsrätten även för sina barns vidkommande. Det anses, att, även om avsägelse av odelsrätt icke skett, säljaren icke äger göra sin odelsrätt gällande mot den person, till vilken han själv försålt fastigheten och mot vilken han sålunda har hemulsansvar; däremot äger säljaren, även i det fall att han för egen del avsagt sig odelsrätt, såsom förmyndare

för sina barn göra deras odelsrätt gällande, dock att överförmyndares samtycke där- till erfordras.

Vidare kan odelsrätten förloras genom preskription. Släkten förlorar sålunda sin odelsrätt, därest fastigheten varit ur dess ägo under tre år utan att någon av släk- ten gjort bruk av sin lösningsrätt. Likaså förlorar alla närmare odelsberättigade sin rätt, såframt de utan att framställa lösningsanspråk låta en fjärmare Odelsman besitta fastigheten under tre år. Utgångspunkt för preskriptionstiden år den dag, då »tinglysning» skedde av den nye ägarens åtkomsthandling. Genom en lag av år 1932 har preskriptionstiden förlängts till fem år; dock att denna lag gäller endast t. o. m. är 1939, där den icke dessförinnan förnyas. Denna lag tillkom på förslag av bondepartiets stortingsgrupp och motiverades med att de penningknappa tiderna lade hinder i vägen för en effektiv odelslösning, därest icke preskriptions- tiden tillfålligt förlängdes.

Slutligen förloras odelsrätten även i de fall, att odelspretendenten, sedan lös- ningsaktion igångsatts, gör sig skyldig till vissa processuella fel eller försummelser.

Det må även anmärkas, att om Odelsman, som inlöst fastighet, inom tre år där- efter överläter fastigheten (med äganderätt eller till brukande) till oskyld eller till fjärmare odelsberättigad, som icke står näst efter odelslösaren, den förre ägaren har rätt att söka fastigheten åter, därvid reglerna för odelslösning skola äga mot- svarande tillämpning.

Föremål för åszetesrätt är såväl odelsjord som den jord å landet, vilken är arv- låtarens egendom utan att vara det med odel. Åsaetesrätt gäller till all den jord, som med hänsyn till sin natur kan vara föremål för odelsrätt, oavsett om odel vunnits eller icke. Däremot gäller åsaetesrätten icke beträffande jord, som på grund därav att den nyttjas till bergverk etc. icke kan vara föremål för odelsrätt.

Åsaetesrätt tillkommer arvlåtarens avkomlingar i viss lagbestämd ordningsföljd; släktskapen räknas sålunda här endast i förhållande till arvlåtaren, icke till en ursprunglig odelsförvärvare. I första rummet berättigad är arvlåtarens äldste son, och om denne är död, hans äldste son. Är denne död utan manlig avkomma, är arv- låtarens äldste sons yngre son närmast o. s. v., så länge manlig avkomling till arv- låtarens äldste son finnes. Därnäst i ordningsföljden kommer arvlåtarens yngre son och, om denne är död, hans äldste son o. s. v. så länge manlig avkomma till arvlåtarens söner finnes. Därefter följer arvlåtarens äldste sons äldsta dotter och, om hon är död, hennes äldste son och hans avkomlingar eller, om ingen son eller avkomling av sådan finnes, hennes äldsta dotter och hennes avkomlingar o. s. v. Efter dessa följer arvlåtarens äldste sons yngre dotter och hennes avkomlingar. F in- nes ingen avkomling till arvlåtarens äldste son, inträder arvlåtarens yngre sons döttrar och deras avkomlingar i samma ordning, som för äldste sonens döttrar och deras avkomlingar är stadgad. Finnas icke sondöttrar till arvlåtaren eller deras avkomlingar, är arvlåtarens egen äldsta dotter berättigad och, om hon är död hen- nes äldste son och hans avkomlingar eller, om ingen son eller avkomling av så- dan finnes, hennes dotter och dennas avkomlingar. Därnäst i ordningsföljden föl- jer arvlåtarens yngre dotter o. s. v. I de fall, där ordningsföljden icke uttryckligen av lagen angivits, skall ordningsföljden bestämmas efter enahanda grunder som de ovan angivna och alltid skall, när flera äro lika nära i släktskap, man gå före kvin- na och den äldre före den yngre.

Även barn utom äktenskap kan hava åsaetesrätt. Adoptivbarn har åsaetesrätt men först efter adoptivföräldrarnas egna avkomlingar. Adoptivbarn är bundet vid adoptivföräldrarnas testamentariska bestämmelser med avseende å arvsföljden; i övrigt kan åsaetesrätten däremot icke åsidosättas genom arvlåtarens testamentariska bestämmelser.

Den åsaatesberättigade äger fordra, att arvlåtarens fastighet tillägges honom och äger han därvid — och detta givetvis även om han samtidigt är odelsberättigad —

njuta den förmånen att fastigheten beräknas till det värde, som arvlåtaren må hava genom testamente bestämt, eller, där arvlåtaren icke givit sin vilja dårutinnan till- känna, till det värde, som fastställes »ved en billig takst». Denna rätt att över- taga fastigheten efter lägre pris än det, som motsvarar fastighetens fulla värde, äger den åsaetesberättigade dock endast under förutsättning att boet är solvent. Skulle arvlåtaren genom testamente hava fastställt ett så orimligt lågt värde å fa- stigheten, att den åsaetesberättigades övertagande av densamma bleve att jämställa med gåva, anses det emellertid tveksamt om icke övriga arvingar _ trots lagens ord —— äga påkalla värdering av fastigheten och begära utlösning efter det vid värde- ringen åsatta (billiga) värdet. Däremot anses det allmänt, att om arvlåtaren fast- ställt visst lågt värde å fastigheten, den omständigheten, att övriga arvingars lag- lotter därigenom kränkas, icke utgör hinder för tillämpning av det fastställda vär- det. Lagen saknar närmare regler för vad som skall anses för »billig takst». Sed- vänjan får avgöra denna fråga. Det uppgives emellertid, att som regel fastigheten vid »skiftetakst» upptages till ett värde, som med 10 till 30 procent understiger det fulla värdet.

Det finnes ingen positiv lagbestämmelse, som förbjuder den åszetesberättigade att vid arvskiftet övertaga fastigheten efter det lägre värdet och omedelbart därpå '— och med vinst —— försälja densamma. Det framhålles emellertid allmänt, att ett dylikt förfaringssätt givetvis strider mot åszetesrättens idé och den mening saknar heller icke anhängare, som anser att medarvingarna i ett dylikt fall äga framställa ersättningskrav mot den åsaetesberättigade. Enligt en annan mening bör missför- hållandet avhjälpas genom lagstiftningsätgärder, i det åsaetesberättigad arvinge bör direkt förbjudas att inom viss tid från arvskiftet sälja fastigheten vid äventyr att, där han likväl försäljer densamma, fastigheten skall kunna återvinnas till boet och därpå för boets räkning avyttras antingen till fullt pris eller efter »billig takst» till nästa åsaetesberättigade arvinge.

Efterlämnar arvlåtaren flera gårdar, äger den åsaetesberättigade icke för sig och sina efterkommande påfordra mer än en av dem, men äger han därvid rätt att för sin del uttaga huvudgården. Begreppet »gård» anses icke liktydigt med register- fastighet, utan under nämnda begrepp sammanfattas alla de ägor, vilka med hän— syn till det faktiska brukandet ingå under en och samma »gård». Dock framhålles emellertid, att det givetvis ligger närmare till hands, att anse arvlåtarens fasta egen- dom utgöra flera »gårdar» i ett sådant fall, där flera registerfastigheter förefinnas, än i det fall att all den fasta egendomen utgör en enda registerfastighet. Avgörande för om en eller flera »gårdar» skall anses förefinnas i boet anses dock, som nyss nämnts, icke den frågan vara, om den fasta egendomen består av en eller flera re- gisterfastigheter, lika litet som avgörande betydelse tillmätes den omständigheten om en eller flera bebyggelser finnas dårå.

När den närmast åsaetesberättigade utvalt en av gårdarna för sig, äga arvlåtarens övriga avkomlingar i den ordning, i vilken åszetesråtten går i arv, uttaga var sin gård, dock med iakttagande av att barn till avliden son eller dotter icke i förhål- lande till den sistnämndes syskon eller deras barn äga annan rätt än den som skulle tillkommit den avlidne sonen eller dottern själv.

Ägde arvlåtaren någon av gårdarna såsom odelsjord, förbliver odeln till gården hos avkomlingarna till den arvinge, som vid skiftet valt gården ifråga, och när- mare odelsberättigad arvinge, som efteråt blir missnöjd med fördelningen, äger icke rubba densamma under åberopande av sin odelsrätt. Däremot anses, att Odelsman, som icke är arvinge till den döde och som förty icke deltagit i skiftet, äger åbe- ropa sin odelsrätt i vanlig ordning. Då den gren utdör, vilken fått odelsjorden, går odeln icke till den avkomling, som enligt de allmänna reglerna är närmast där- till, utan till den närmaste av de grenar, som vid skiftet icke erhöllo jord, och först när sådan gren icke finnes, till den närmast berättigade i de grenar, som re- dan tilldelats jord.

Ägare av odelsjord eller annan jord kan redan under sin livstid träffa bestäm- melser om delning av jorden mellan sina barn och detta utan hinder av den odels- eller äsaetesrätt, som kan tillkomma något av dem. Förutsättningen härför är dock, att ägaren finner gården vara av den storlek och beskaffenhet, att flera fa- miljer kunna försörja sig dårå. Vid avgörandet av denna fråga får hänsyn tagas till de villkor, under vilka en bondefamilj inom orten sedvanligen plägar leva. Vid delningen skall iakttagas, att äldste sonen (dottern) icke må tilldelas mindre än halva gården, att övriga andelar därav skola tilläggas barnen i den ordning, i vil- ken de äro åsaetesberättigade, samt att, innan delningen verkställes, vid särskild förrättning fastslås, huru stor del av gårdens skuldbörda skall åvila en var av del- fastigheterna. Efterlämnar den gamle ägaren, utöver den för delning bestämda hu- vudgården, även andra gårdar, äger äldste sonen (dottern), där han finner detta fördelaktigare, utvälja en av dessa, i stället för att taga sin andel av huvudgården; äldste sonens andel av huvudgården tillfaller då något av de övriga barnen efter ordningsföljden dem emellan. Sådan delning, varom nu sagts, kan verkställas såväl under den gamle ägarens livstid som efter hans död; i sistnämnda fall fordras, att han under livstiden skriftligen förordnat i huru många parceller, huvudgården vid hans död skall delas, och huru delningen i övrigt skall ske.

Arvinge, som endast är åsaetesberättigad och icke samtidigt odelsberättigad, är skyldig respektera såväl arvlåtarens efterlevande makes rätt att sitta i oskiftat bo, som ock makens rätt att vid skifte få för sig utlagd den egendom, maken önskar, mot ersättning till övriga arvingar. Är arvingen även odelsberättigad, äger arvingen däremot påfordra att bliva insatt såsom ägare till fastigheten. Brukningsråtten till- kommer däremot den efterlevande maken påi lagen närmare angivna villkor. La- gen stadgar sålunda, att ingen odelsberättigad må driva sin köttslige fader eller moder från gården, så länge de förbliva i änkestånd; gifter den efterlevande där- emot om sig, äger den odelsberättigade —— under förutsättning att jorden var den döde makensi äktenskapet införda odelsjord — taga gården i besittning, om det är en son, när han fyllt 25 år, och om det är en dotter, då hon ingått äktenskap. Styvfader eller styvmoder äger icke, oavsett om vederbörande ingår nytt äktenskap eller icke, brukningsrätt till gården längre än till dess den odelsberättigade, om det är en son, fyllt 18 år och, om det är en dotter, ingått äktenskap. När den efterlevande maken nödgas avstå gården av det skäl att en odelsberättigad uppnått föreskriven ålder eller gift sig, är den odelsberättigade skyldig att till den efterlevande maken —— under förutsättning att denne frivilligt avstår från brukningsrätten utgiva sådant födoråd, som med hänsyn till gårdens storlek, den efterlevandes behov och den odels— berättigades villkor är skäligt.

Gentemot andra odelsberättigade än de egna barnen (styvbarnen) är den efter- levande makens ställning än starkare. Där odelspretendenten är närmare odelsbe- rättigad än den döde varit och sålunda kunnat även gentemot honom göra sin odelsrätt gällande, skyddas givetvis icke den efterlevande maken. Men en preten- dent, tillhörande en fjärmare odelsberättigad linje än den döde, äger icke driva efterlevande maken från gården, så länge maken förblir ogift.

I de flesta dödsbon torde den situationen inträffa att, sedan gården tillagts den odels- och (eller) åsaetesberättigade arvingen, boets övriga tillgångar icke fullt för- slå till medarvingarnas lotter. Medarvingarna äro emellertid då skyldiga att för vad i deras lotter brister nöja sig med en fordringsrätt hos den arvinge, som över- tagit gården, och för denna fordran hava de panträtt i gården. Fordringen skall förräntas med »lagens ränta» (4 procent) och löper till dess uppsägning från nå- gondera sidan sker, därvid uppsägningstiden skall vara 6 månader.

Även gentemot boets borgenärer har den odels- och (eller) åsaetesberättigade ar- vingen tillagts motsvarande förmåner. Arvingen äger sålunda laglig rätt att över- taga gården utan hänsyn till om boet är solvent eller icke. Icke ens i det fall att borgenärerna icke kunna förnöjas ur boets övriga egendom, få de någon rätt till

gården. Läget är emellertid något olika, om arvingarna övertagit betalningsansvaret för boets gäld eller icke. I förstnämnda fall äger envar arvinge kräva att gälden betalas innan skifte sker. Den odels— eller åszetesberättigade arvingen är därför skyldig att till boet inbetala den summa, vartill gården värderats, för så vitt detta erfordras för betalning av dylik gäld. Har övertagande av betalningsansvaret där- emot icke skett, utlägges för den borgenär, vars fordran icke täckes av andra boets tillgångar, en fordran å den arvinge, som övertagit gården, dock icke till högre be- , lopp än som motsvarar den summa, vartill gården värderats. Övriga arvingar ! bliva fria från gälden och detta oaktat skifte verkställes innan gälden betalats. Bor- ' genären har för fordringen panträtt i gården. Fordringen skall löpa med 4 pro- cent ränta, där icke till följd av avtalet högre räntesats skall gälla, och uppsäg— ningstiden skall vara 6 månader.

Bilaga 6.

Sammanfattning av i vissa germanska länder tidigare gällande eller ännu bestående regler angående s. k. anerben—rätt (privilegierad arvsrätt) till bondgårdar m. 111.

av NILS WOHLIN.

Den agrarhistoriska utvecklingen i de delar av mellersta Europa, som i det föl- jande avses, gestaltade sig i väsentliga delar annorlunda än i de nordiska länderna. Visserligen hotades även i vårt land böndernas gamla frihet och oberoende av det kyrkliga och världsliga frälset, och jämväl under nyare tidens första århundraden tog förläningsväsendet en för bondebefolkningen oroande omfattning. Emellertid förblev en betydande del av den svenska allmogen vid sin forna självständighet, och genom wasaregenternas reduktioner återfördes till kronan och överläts därefter un- der allt tryggare dispositionsrätt till innehavarna den jord, som kyrkan och adeln gingo förlustiga. De gamla nordiska rättsåskådningarna med avseende å arvejor- den och de härtill knutna arvssedvänjorna kunde under dessa förhållanden fortleva med osedvanlig styrka och seghet. I stora delar av det övriga germanska Europa åter tog medeltidens feodalväsen en sådan omfattning och bibehöll ända fram till början av det nittonde århundradet en sådan maktställning, att bondebefolkningen under nära fem århundraden levde som landbönder under storgodsen i de mest tryckta och bekymmersamma förhållanden. Det var här mera begränsade stor- bondebygder eller avlägsnare skogs- eller fjälltrakter, som blevo mera oberörda av förläningsväsendet och där man på förevarande område finner en utveckling lik- artad den nordiska. Det ligger i sakens natur, att släktjordsförfattningen, som ju hade sina rötter i det forntida fria bondesamhället, icke under sekler av ofria för— hållanden kunde bibehålla sin ursprungliga friskhet och styrka, liksom det även är uppenbart, att åtskilliga härmed sammanhängande rättigheter och förpliktelser med avseende å arvejorden icke hade någon plats i en rättsordning, där godsherren ägde jorden och åbon brukade densamma under de mest osäkra former av nyttjanderätt. Likväl är det av intresse bemärka, hurusom jämväl i dessa delar av mellersta Europa forntidens uppfattningar om arvejorden, trots alla dessa ogynnsamma förhållanden, levde kvar århundraden igenom och hurusom man även här, på det område varom nu är fråga, kan beteckna det nittonde århundradet som en brytningstid mellan äldre germanska och nyare romersk-rättsliga idéer. Givet är likväl, i anslutning till det nyss sagda, att denna motsättning mångenstädes, där storgodsstrukturen förhär- skade, var mindre framträdande och att den starkare kom till uttryck i sådana län- der, provinser eller bygder, där förläningar och storgods voro sparsammare och bondestrukturen mera dominerande.

Den nordiska släktjordsförfattningen ingick, såsom den rättshistoriska forsknin- gen visat, i de gamla folklagarna även för åtskilliga andra delar av det germanska Europa. Det faller icke inom ramen för denna framställning att redogöra för detta omfattande ämne. Det må vara tillfyllest framhålla, att arvejordssystemet och börds- rätten jämväl i de länder och bygder, som denna redogörelse avser, kvarstodo i gäl- lande kraft långt fram i nyare tiden samt att man ännu under det nittonde århund-

radet finner rester av dessa rättsregler. Ännu i vissa av de lagar från mitten av sam- ma sekel, vari de gamla arvssedvänjorna kodifierades, påträffar man sålunda stad- ganden, utgörande spår av arvejordssystemet och bördsrätten. Det ligger emellertid i sakens natur, att den nya rättsutvecklingen i första hand ledde till ökad frihet för jordens innehavare att förfoga över de fastigheter, till vilka de med tiden erhöllo allt tryggare rättstitlar och slutligen till den oinskränkta äganderätt, som framgick ur det liberala tidsskedets omvälvningar. Sedan de i arvejordssystemet och börds- rätten innefattade inskränkningarna bortfallit, kunde bönderna inom gränserna för arvsrättens laglotter fritt bortgiva och borttestamentera även den jord, som av ålder betraktats såsom arvejord, och de voro likaledes befogade att under livstid fritt sälja sin egendom till vem som helst.

Denna jordägarens under förra århundradet alltmera utvidgade dispositionsfrihet över arvejorden stod, såsom nyss antytts, mångenstädes i motsättning till bondebe- folkningens alltjämt kvarlevande rättsuppfattningar och sedvänjor. När man nu, såsom flerstädes skedde, sökte kodifiera de äldre reglerna för gårdarnas överlåtande till ny generation, råkade man av naturliga skäl in i betydande svårigheter. Sedan de romersk- rättsliga idéerna omgestaltat den allmänna civillagstiftningen _— eller medan marken förbereddes härför — samt försäljningar under livstid och testamentariska förord- nanden följaktligen frigjorts från äldre hinder eller mera restriktiva lagregler, så kunde den nya anerben-lagstiftningen från seklets senare del —— vilken denna fram- ställning närmast avser — knappast nå längre än till att reglera förhållandena vid fall av arvskifte. Denna lagstiftningens begränsade räckvidd bör så mycket mera upp- märksammas som handeln med jordegendomar —— och även med bondefastigheter —— und-er förra seklets konjunkturväxlingar tog ökad omfattning, jordens handelsvärde började att alltmera överstiga dess efter äldre grunder beräknade nettoavkastnings- värde, spekulationen även i mindre jordbruksfastigheter flerstädes och tidvis blev en icke ovanlig företeelse och faran för de gamla bondgårdarnas såväl sönderstyckning som övergång till nya och stundom mindre lämpliga ägare ökades. Endast i ett få- tal författningar från mitten av förra seklet finner man ännu bestämmelser, syf- tande till att alltjämt begränsa jordägarens dispositionsfrihet jämväl under livstid över de i författningarna avsedda arvegårdarna, och man kan med säkerhet utgå från att dessa bestämmelser hade föga eller ingen praktisk betydelse. Såsom exem- pel å ett dylikt i brytningstiden mellan gammal germansk och ny liberal rätt gjort försök må nämnas en bayersk lag av den 27 februari 1855,1 vari innehavaren av en arvegård förklarades vara ägare till densamma och hava de av äganderätten hår- flytande rättigheterna och förpliktelserna, men detta endast i den mån den ifråga— varande lagen icke stadgade annorlunda. Sålunda kunde ägaren icke utan samt— liga gårdsarvingeberättigade arvingars medgivande sälja delar av arvegården till annan person eller byta ut jordområden mot andra; han ägde ej heller rätt att utan sådant medgivande betunga densamma med varaktiga förbindelser och han var en- dast till viss gräns och under vissa omständigheter befogad att skuldsätta arvegår- den utan arvingarnas medgivande. Därest en eller flera av gårdsarvingarna vägrade sitt tillstånd till transaktioner av nu nämnd natur, skulle frågan underställas dom- stolen, och domstolen hade att pröva om åtgärden vore förenlig med arvegårdens uppehållande vid besutenhet eller vore till övervägande gagn för gården och i gårds- arvingarnas intresse. Varje försäljning av gården eller skuldbelastning av densam- ma, som vidtagits i strid med vad nu sagts, förklarades i lagen vara ogiltig och skulle av gårdsarvinge, som icke uttryckligen härtill givit sitt tillstånd, kunna när som helst överklagas och förklaras rättsstridig. Ägarens rätt att under livstid sälja går- den var jämväl så tillvida begränsad, att han först ägde erbjuda samtliga gårdsar- vingeberättigade arvingar att övertaga gården; endast för det fall att ingen av dem

1 Med avseende åt denna och övriga i det följande åberopade tyska författningar hänvisas till förevarande redogörelse bifogad P. M.

förklarade sig villig härtill, vore han berättigad att försälja gården till en avlägs- nare, icke gårdsarvingeberättigad arvinge eller till oskyld; för överlåtelse under livs- tid av arvegård jämväl till gårdsarvinge erfordrades dessutom städse offentlig myn- dighets tillstånd. De nu återgivna bestämmelserna vilade, såsom synes, på samma tanke, som uppburit den forna släktjordlagstiftningen; innehavaren av en arve- gård förvaltade och brukade densamma ej endast för egen men även för efterkom- mandes räkning, och arvingarna inom de närmaste skyldskapsgraderna borde kunna förhindra för arvegårdens bestånd och mot dess bibehållande i familjens besittning stridande dispositioner. Emellertid bör, i anslutning till vad nyss sagts, nämnvärd betydelse icke tillmätas särbestämmelser av detta och motsvarande slag. De voro nämligen icke ofta förekommande, torde vidare hava jämförelsevis snart upp- hävts och även i länder som Bayern, där de under längre tid förblevo bestående, hava blivit föga efterlevda. I varje fall voro de mot slutet av århundradet lik- som den norska odelsrätten och den i Finland då ännu bestående bördsrätten —— egentligen endast bestämmelser på papperet.

Såväl i de tyska delstater eller provinser eller trakter av dessa stater, som här komma i fråga, som även i vissa den österrikisk-ungerska dubbelmonarkiens kron— länder samt slutligen i den schweiziska republiken finner man, att utvecklingen snart anpassade sig efter de nya rättsuppfattningarna på civillagstiftningens område. Redan vid seklets mitt, men ännu mera under loppet av dess senare hälft, voro res- terna av det gamla arvejordssystemet så gott som överallt försvunna; där, såsom i vissa delar av Österrike och Schweiz, samma system veterligen aldrig förekommit, saknade frågan överhuvud taget varje aktualitet. Jordägarens rätt att under livstid fritt disponera över sin jord, oavsett om denna enligt tidigare rättsregler varit arve- jord eller icke, blev en allmänt vedertagen grundsats. Jordägaren erhöll ävenledes rätt att inom gränserna för de i arvsrätten fastställda laglotterna fritt testamentariskt förfoga över jorden. Liksom fallet var i vårt land, medförde utvecklingen mången- städes en viss ökad omsättning av bondefastigheter i fria marknaden och detta även i sådana trakter, där storbondestrukturen förhärskade och de äldre rättsuppfatt- ningarna längst kvarlevde. Likväl torde i stort sett kunna sägas, att »jordmobili- seringen» aldrig i dessa sistnämnda länder och trakter fick den omfattning, som fallet var i andra mellaneuropeiska länder, där de romersk-rättsliga idéerna på civil- rättens område sedan gammalt förhärskat eller där dessa idéer genom förmedling av code napoléon redan på ett tidigare historiskt skede vunnit insteg. Det var i de förra områdena alltjämt sällsynt, att bondgårdar, när arvingar funnos, såldes till oskylda personer, och likaledes sällan förekommande att gårdarna genom testamen- tariska förfoganden gingo ur de gamla släkternas ägo. Där man i ett antal län- der och provinser med sådana agrarförhållanden, på sätt i det följande anföres, under århundradets senare hälft i nya författningar kodifierade de gamla rätts- sedvänjorna, såg man i den nu berörda friheten att under livstid förfoga över fastig— heten ingen större olägenhet och lämnade i anslutning härtill förfogandefriheten un- der livstid orubbad. I några fall saknade de nya författningarna särskilda bestäm- melser härom, men framgår uppenbarligen, att de icke innefattade några begräns- ningar i nu förevarande avseenden. Vanligare var emellertid, att vederbörande för- fattning upptog en särskild artikel eller paragraf av innehåll, att ägaren av arve- gård utan hinder av författningen ägde full rätt att förfoga över gården genom för- säljning under livstid eller genom testamente, varvid självfallet förutsattes, att de för testamentsfriheten gällande lagliga begränsningarna iakttoges. Det bör i detta sammanhang jämväl erinras om att efterlevande make —— i allmänhet änka sedan gammalt brukat få åtminstone någon tid sitta i orubbat bo och att testa- mentsrätten gynnade sådana dispositioner. Det hade ävenledes, åtminstone på många håll, av ålder förekommit, att den äldre bonden redan under livstiden bru- kat utse viss av arvingarna till sin efterträdare å gården; i den mån han icke redan genom försäljning under livstid på sådant sätt reglerat arvsföljden, gav honom rät-

ten till testamentariskt förordnande till förmån för den av honom som lämpligast ansedde gårdsarvingen en annan sådan möjlighet.

Man torde kunna utgå från att sedvänjorna även vid bondgårdarnas försäljning under livstid till någon av arvingarna —— i vad det gäller nu berörda länder och trakter —— såsom fallet var i de nordiska länderna innefattade bestämda förmåner för gårdsarvingarna i form av låga försäljningsvärden å fastigheterna samt för dem förmånliga uppgörelser med avseende å köpeskillingens erläggande. Gårdarnas för- säljningsvärden uppskattades genomgående lågt, även om hänsyn tages till de un- dantagsförmåner, som den äldre bonden, och i förekommande fall hans hustru, som regel betingade sig. Vid sådant förhållande lär de nya författningarnas nyss understrukna begränsade räckvidd, åtminstone till en början, icke heller i före— nämnda avseende hava medfört nämnvärda olägenheter. Den vid dessa hem— mansförsäljningar under livstid uppkommande skuldsättningen var följaktligen i stort sett låg; i varje fall icke högre än att gårdsarvingarnas möjligheter att kvar- stanna som brukare icke allvarligt äventyrades. Att förhållandena i här berörda avseenden gestaltade sig annorlunda i sådana länder och trakter, som tidigare kom— mo under den napoleonska civilrättens inflytande, är emellertid självfallet och för- tjänar understrykas. Sålunda torde i dessa trakter ej endast försäljningar till oskylda —- varom ovan talats men även formerna för bondefastigheternas överlåtande å ny generation och nu närmast försäljningarna under livstid hava varit vida mera påverkade av den liberala tidsutvecklingens merkantila uppfattning om jorden. Att jorden i dessa sistnämnda områden till vilka torde böra räknas stora delar av västra Tyskland, de fransk- och italienskspråkiga schweiziska kantonerna samt södra Tyrolen —- ej endast sönderstyckades långt under besutenhetsgränsen men även vid familjetransaktioner av här omhandlad natur uppstegrades i värde samt att jordens skuldsättning och bondebefolkningens ekonomiska ställning i allmänhet i dessa trak- ter utvecklades i en mindre gynnsam riktning har av talrika agrarhistoriska under- sökningar bekräftats. Dessa områden av Mellaneuropa falla dock, i anslutning till vad ovan anförts, utom ramen för denna redogörelse.

Allt eftersom den ekonomiska utvecklingen framskred, torde emellertid de gamla sedvänjorna jämväl i de mera konservativa storbondedistrikten hava något upp- luckrats. Fastigheternas försäljning under livstid till viss gårdsarvinge skedde allt oftare till högre försäljningspriser än tidigare. Ehuru den nya tidens åskådningar trängde starkare igenom i vissa trakter än i andra och ehuru de äldre tänkesätten mån— genstädes levde kvar med anmärkningsvärd styrka, var — som även är naturligt —— in- tet land och ingen bygd helt opåverkad av utvecklingen. Det ligger vid sådant förhål- lande i sakens natur, att de nya författningarna med hänsyn till sin nyss angivna omfattning endast i begränsad grad fyllde de syften, som därmed egentligen avså- gos. Genom dispositioner under livstid kunde arvegårdarna — frånsett vissa länder med tvingande lagregler rörande gårdarnas s. k. slutenhet, till vilka nedan återkom- mes utan hinder av. författningarna styckas å marken eller genom jordavsönd- ringar och jordförsäljningar försvagas. De kunde även utan avseende å lagstift- ningens intentioner under livstid säljas till oskylda och de kunde slutligen genom försäljning under livstid överlåtas till gårdsarvingen på för den sistnämnde mindre förmånliga villkor. Allenast för det fall, att gårdarna funnos kvar i de äldre inne- havarnas ägo till deras död och sålunda ingingo i arvskiftena efter dessa, kommo författningarna till tillämpning; tillfogas bör för övrigt redan i detta samman- hang, att ej ens detta syfte i allmänhet kunde vinnas, enär författningarna i regel hade fakultativ karaktär, d. v. s. voro tillämpliga allenast å arvegårdar, vilkas inne- havare efter fri vilja låtit anteckna denna deras egenskap i jordeböcker eller sär- skilda register. Ytterligare tillkommer, att de i författningarna på vissa sätt privi- legierade gårdsarvingarna genom senare försäljningar av fastigheterna kunde bereda sig ekonomiska förmåner på medarvingarnas bekostnad; jämväl denna brist i lag- stiftningen måste med tiden alltmera uppmärksammas. Såsom i det följande an-

föres, såg man sig därför i åtskilliga författningar av här åsyftad natur, tillkomna i slutet av förra århundradet och början av det innevarande, föranledd att träffa vissa korrektiv mot sådant missbruk, ja t. o. m. gå ännu längre och söka genom införandet av viss förköpsrätt för medarvingar återuppliva den för länge sedan försvunna, till grund för den gamla bördsrätten liggande tanken.

Går man härefter närmare över till den lagstiftning, som nu avses, må först an- märkas följande.

Ätminstone i några fall sökte man redan tidigt att på annan väg än genom arvs- rättsliga och härmed närbesläktade beståmmelser nå ett av de väsentliga syften, som man eftersträvade, nämligen bondgårdarnas sammanhållande odelade och oförsva- gade i de gamla släkternas och familjernas besittning. Härmed åsyftas vissa lagar, som utan avseende å familjerättsliga förhållanden förklarade bondgårdarna vara 5. k. slutna bondgårdar (geschlossene Höfe, geschlossene Hofgiiter etc.), (1. v. 5. går- dar, vilka icke utan medgivande av offentlig myndighet finge bliva föremål för vare sig styckning eller jordavsöndring eller andra transaktioner, som kunde vara ägnade att menligt inverka på gårdarnas bestånd och innehavarnas besutenhet. De märkligaste av dessa lagar av nyare datum voro de i storhertigdömet Baden och i det österrikiska Tyrolen utfärdade, och må om dessas innehåll i nu nämnt avseende i korthet anföras följande.

De badiska s. k. slutna bondgårdarna (geschlossene Hofgiiter), företrädesvis be- lägna i Schwarzwald, voro sedan uråldriga tider genom en rad 5. k. patent förkla- rade som odelbara enheter, och denna grundprincip upprätthölls alltjämt, först i en den 23 maj 1888 utfärdad lag och därefter i en den 20 augusti 1898 utfärdad ny lag. I jordeboken införda slutna bondgårdar av nu nämnd natur voro enligt lag- stiftningen odelbara, och endast under särskilda förhållanden och med vederbörande förvaltningsmyndighets tillstånd kunde en sådan gård uppdelas i flere eller kunde från en sådan gård jordområden frånsäljas. Likaledes erfordrades för gårdens ut- vidgning genom tillköp av nya jordområden myndighets tillstånd. Klyvning av dy- lik gård var allenast medgiven under förutsättning att de härvid uppkommande de- larna var för sig vore tillräckligt stora för att bliva slutna gårdar i lagens mening. De måste var för sig kunna föda en familj samt vara försedda med erforderliga bostads- och ekonomibyggnader, och jordbruksekonomiska betänkligheter, särskilt med hänsyn till skuldbelastningen, finge icke möta mot den ifrågasatta klyvningen. Rätten att frånsälja särskilda jordområden var likaledes mycket starkt begränsad. I fråga om rätten att med gården förena nya jordområden eller parceller gällde bland annat, att dessa sistnämnda vid sammanslagningen icke finge, frånsett s. k. tjänstbarheter, vara betungade med några realbördor i form av skulder eller andra varaktiga förpliktelser. De slutna bondgårdarna skulle i jordeboken upptagas en- var för sig såsom särskilda fastigheter; med gården förenade parceller skulle till- skrivas densamma; vid frånsäljande av parceller och klyvning av gården skulle de- larna upptagas i jordeboken såsom särskilda fastigheter. — Med avseende å det österrikiska Tyrolen hade likaledes av ålder gällt ett antal patent med förbud mot slutna bondgårdars styckning, vilka föreskrifter så sent som den 12 juni 1900 sam- manfattades i en ny lag, benämnd Gesetz, betreffend die besonderen Rechtsverhält- nisse geschlossener Höfe. De bondgårdar i detta land, vilka av ålder varit av nu nämnd karaktär, infördes vid de nya jordeböckernas uppläggande i slutet av förra seklet och ibörjan av det nuvarande såsom gårdar med särskild rättstitel, och detta — liksom fallet var med avseende å de badiska bondgårdarna — oavsett om ägar- na så ville eller icke. Därtill kom ytterligare, att jämväl andra bondgårdar, för vil- ka slutenhet icke tidigare varit stadgad, efter lagens ikraftträdande skulle på ena- handa sätt införas i jordeboken, därest de med avseende å storlek och avkastnings- förmåga fyllde den nya lagens bestämmelser; även detta stadgande var så tillvida av tvingande natur, att visserligen underordnad myndighets men icke vederbörande

högsta förvaltningsinstans beslut kunde överklagas. Sluten bondgård kunde ytter- ligare nybildas och som sådan bliva upptagen i jordeboken, försåvitt icke den av ägaren begärda sammanläggningen av flere jordområden mötte väsentliga ekono- miska eller agrikulturtekniska betänkligheter och under förutsättning att den nya gården hade en inom vissa angivna summariska gränser fallande genomsnittsav- kastning. Jämväl enligt den tyrolska lagstiftningen skulle de slutna bondgårdarna för all framtid hava denna karaktär, i den mån icke vederbörande myndigheter gåvo tillstånd till styckning eller avsöndring; även en sammanslagning av två eller flera gårdar var, utom i vissa angivna undantagsfall, förbjuden. Endast under vissa alldeles särskilda förutsättningar kunde en sluten bondgård förlora denna sin natur, nämligen om den genom avskiljande av särskilda delar för andra ändamål än jordbruk, genom naturkatastrofer eller genom andra förhållanden så förmin- skats, att den icke längre kunde varaktigt underhålla en familj; för vilka fall sär— skilda bestämmelser träffades.

Man finner av det anförda, att i de båda angivna lagarna de besutna arvegårdar- nas upprätthållande i ostyckat skick säkrades redan genom tvingande bestämmel- ser av mera kameral och skiftesteknisk innebörd. Sedan tidigare bestående in- skränkningar i jorddelningen försvunnnit ur lagstiftningen eller väsentligt fått vika för mera liberala jorddelningsprinciper och efter det att jordägarnas rätt till för- säljningar under livstid helt frigivits, och till testamentariska förfoganden alltmera vidgats, var en lagstiftning av den ifrågavarande karaktären uppenbarligen även det enda fullt verksamma medlet för gårdarnas uppehållande i ostyckat skick. Åtminstone såvitt de badiska slutna bondgårdarna beträffar men äveni väsentlig omfattning med avseende å de av den tyrolska lagstiftningen berörda, stod emeller— tid lagstiftningen i överensstämmelse med den därav berörda bondebefolkningens gamla åskådningar och sedvänjor, så att konflikter mellan lagtillämpningen och rättsuppfattningarna voro jämförelsevis sällsynta. Det bör även erinras om att de stora jordbesittningarna aldrig hade vunnit större omfattning i de skogs- och bergs- bygder, varom här företrädesvis var fråga, och att just dessa trakter _ i anslut- ning till vad inledningsvis nämnts — voro karakteristiska för de delar av Mellan- europa, där bondebefolkningens frihet starkast fortlevat genom århundradena. I andra tyska och österrikiska länder, där utvecklingen, enligt vad förut antytts, varit en annan, kommo sådana särregler angående gårdarnas så gott som absoluta odel- barhet, som nu nämnts, icke i fråga, och där dylika regler inom mera enstaka om— råden tidigare förekommit, upphävdes desamma, såvitt angår försäljningar, styck— ningar och jordavsöndringar under livstid, antingen genom den nya borgerliga civil- lagen eller genom den nya skifteslagstiftningen eller genom civillag och skifteslag- stiftning i förening. Belysande för utvecklingen efter denna linje är exempelvis ingressen till en den 28 mars 1874 för hertigdömet Braunschweig utfärdad lag, vari förklarades, att bondgårdarnas »slutenhet» (Geschlossenheit) enligt dittills gällande rätt och i dittills sedvanlig mening ävensom de rättsnormer, som reglerade denna bondgårdarnas särskilda natur — nämligen ett antal författningar från de tre före- gående århundradena, som förbjödo klyvning eller delning av bondgårdar eller för- säljning av enstaka jordområden eller som gjort sådana åtgärder beroende av offent- lig myndighets tillstånd — skulle träda ur kraft; ägaren av en bondgård skulle fast— mera, tillfogades i ingressen, i fortsättningen kunna fritt förfoga över gården och dess tillhörigheter såväl genom försäljning under livstid som genom testamentariska förordnanden. En annan sak är, att bondgårdarnas odelbarhet i vida större ut- sträckning än vad nu antytts alltjämt lagfästes, då fråga var om skifte av arvfal- len jord, till vilket spörsmål i det följande återkommes.

Med avseende å lagstiftningen om s. k. anerben-rätt eller privilegierad arvsrätt till bondgårdar torde frågan om dess karaktär av tvingande eller fakultativ lagstiftning först böra uppmärksammas.

Sedan i äldre lagar förekommande stadganden av tvingande natur med avseende

å arvejordens ställning i arvsrättsligt hänseende i stort sett försvunnit och det när- mast gällde att kodifiera rådande arvssedvänjor, ansåg man sig i allmänhet icke kunna och böra gå längre än till att göra de nya författningarna fakultativa. Med några undantag, till vilka nedan återkommes, föreskrevs sålunda, att lagstiftningen skulle vara tillämplig å jordbruksfastigheter, vilka såsom arvegårdar antecknats el- ler inskrivits antingen i jordeboken eller iannat kameralt eller judiciellt register, samt att sådan inskrivning skulle äga rum efter därom av ägaren till arvegården gjord skriftlig eller muntlig framställning. Det stod följaktligen jordbruksfastighe- ternas ägare fritt att själva bestämma, huruvida den för respektive stat, provins el- ler bygd utfärdade författningen i fortsättningen skulle bliva tillämplig å hans fas- tighet eller huruvida fastigheten skulle falla utanför författningen och följaktligen kunna nedärvas efter allmänna civillagens regler. I anslutning härtill ägde senare innehavare av jordbruksfastighet, som blivit i jordeboken eller registret införd så- som arvegård, när som helst ienahanda former göra framställning om gårdens av- förande såsom arvegård ur jordeboken eller registret. Man utgick emellertid vid denna konstruktion av författningarna från att de i dessa inskrivna särskilda arvs- reglerna och övriga bestämmelserna i stort sett stodo i överensstämmelse med bon- debefolkningens uppfattningar och sedvänjor samt att bondgårdarna i anslutning härtill i stort sett skulle komma att inskrivas såsom arvegårdar och för framtiden förbliva sådana. Frågan om och i vad mån dessa lagstiftarens intentioner i de olika fallen förverkligades, torde vara alltför omfattande för att kunna här när- mare behandlas. I allmänhet kan likväl sägas, att den fakultativa lagstiftningen mångenstädes tillkom alltför sent i tiden för att vinna den önskade genklangen bland bondebefolkningen och att bondgårdarna endast i mindre omfattning och stundom i uppenbarligen ringa utsträckning inskrevos i registren. Visserligen be- tydde icke detta, att gårdarna voro föremål för en större omsättning på den fria fastighetsmarknaden eller att arvssedvänjorna utvecklade sig i alltför stark motsätt- ning till de fakultativa författningarnas regler och intentioner, men förhållandet visar likväl det vanskliga i att genom en lagstiftning på frivillighetens väg återföra utvecklingen till tidigare bestående, av det ekonomiska livet i skilda avseenden rub- bade förhållanden. Det må tilläggas, att de mest omfattande författningarna, varom nu är fråga, tillkommo så sent som under förra århundradets båda sista decennier eller t. o. m. endast några få år före världskrigets utbrott; en omständighet som i betraktande av krigsårens och efterkrigsårens exceptionella förhållanden praktiskt taget utesluter slutsatser rörande författningarnas verkningar.

Emellertid förekommo, som nyss antytts, fall, där lagstiftaren ansåg sig kunna gå längre än till vad nu sagts och giva anerben-rätten med därtill knutna bestäm- melser en mera utpräglad eller ock helt tvingande karaktär. Utan att ingå i detal- jer må i detta avseende vara tillräckligt nämna, att viss tvekan kan råda om för- fattningarnas natur i nu berört avseende ifråga om vissa mindre tyska delstater men att i varje fall de ovan i annat sammanhang berörda lagarna för de 5. k. slutna bondgårdarna i storhertigdömet Baden samt i Tyrolen samt en den 2 juli 1898 för den preussiska provinsen Westfalen utfärdad lag, såtillvida hade tvingande natur, att viss offentlig myndighet tillerkändes befogenhet att slutgiltigt bestämma, huru- vida en bondgård skulle inskrivas såsom arvegård eller icke, och likaledes bestäm- ma, om den finge avföras såsom arvegård ur registret. I den badiska lagstiftningen av år 1898, vars långa förhistoria förut antytts, löstes frågan på sådant sätt, att alla de av ålder bestående s. k. slutna bondgårdarna (Hofgiiter) skulle i jordeboken inskrivas såsom gårdar med denna karaktär och att ägarnas bundenhet jämväl av lagens arvsrättsliga bestämmelser inträdde i och med gårdarnas införande i jorde- boken. Vad angår Tyrolen har likaledesi det föregående, på tal om förbuden mot styckning och avsöndring, erinrats, att såväl äldre 5. k. slutna gårdar (geschlossene Höfe) som nyare sådana fastigheter, vilka på vissa myndigheters föranstaltande för- klarades vara av samma natur, skulle såsom slutna bondgårdar inskrivas i de ny-

upplagda jordeböckerna, och författningen stadgade för dessa slutna gårdar obliga- toriskt gällande privilegierad arvsrätt enligt vissa huvudregler och specialbestäm- melser. Det måhända mest intresseväckande försöket att ännu så sent som vid se- naste sekelskiftet genomföra en sådan obligatorisk lagstiftning, som nu avses, skedde i den ovannämnda för provinsen Westfalen den 2 juli 1898 utfärdade lagen. En jordbruksfastighets inskrivning såsom arvegård i jordeboken skulle enligt denna författning äga rum på ansökan av viss för ändamålet tillsatt särskild myndighet (en s. k. Spezialkommissar) och avförande av arvegård ur jordeboken skulle ske i enahanda ordning. Skyldighet förelåg för vederbörande att före inskrivning el- ler avförande höra jordägaren; var jordägaren missnöjd med avgörandet, skulle ärendet prövas av en på visst sätt sammansatt högre instans (s. k. Anerbenkommis- sion). Slutligen ägde jordägaren klagorätt jämväl hos en tredje enligt vissa grunder sammansatt besvärsinstans (s. k. Berufungskommission), vid vars avgörande emel- lertid skulle förbliva. Slutligen må — ehuru det iförevarande sammanhang har mindre betydelse —— tilläggas, att lagstiftningen om anerben-rätt i vissa tyska del- stater erhöll tvingande natur med avseende å jordbruksfastigheter av viss kameral natur ävensom, jämlikt Gesetz betreffend das Anerbenrecht bei Renten- und An- siedelungsgätern av den 8 juni 1890, å de vid den inre kolonisationen i Preussen nyskapade och under det 5. k. räntegårdsinstitutet upplåtna fastigheterna. Med av- seende å speciallagstiftningen för de slutna bondgårdarna i Baden må i korthet nämnas, att den tvingande lagstiftningens genomförande så mycket mindre mötte några svårigheter, som de gårdar, det här gällde, sedan århundraden tillbaka ned- ärvts efter de ifrågavarande lagreglerna och redan genom åtskilliga äldre författ- ningar i detta avseende innehaft en särställning. Alldeles lika lätt gick icke ge- nomförandet av den tvingande lagstiftningen i Tyrolen; i vissa delar av kronlan- det med starkare jordstyckning och mera liberala arvskiftessedvänjor restes mot den nya lagen visst motstånd; emellertid torde svårigheterna hava övervunnits. Med avseende slutligen å Westfalen må nämnas, att meningarna bland bondebe- folkningen voro delade samt att invändningar och protester mot den nya lagstift- ningen flerstädes gjordes, utan att detta likväl förhindrade gårdarnas tvångsin— skrivning såsom arvegårdar enligt lagen.

Av det anförda framgår, att man i de tyska och österrikiska stater och länder, som här komma i fråga, vanligen icke sökte en lösning av det förevarande proble— met genom ändringar och rubbningar av den allmänna civillagens arvsrättsliga och övriga ifrågakommande bestämmelser utan, med bibehållande av dessa sistnämnda, utfärdade särskilda, närmast för jordbruksfastigheter med bondgårdskaraktär av- sedda specialförfattningar. Vare sig att dessa sistnämnda författningar, såsom i några fall var händelsen, hade tvingande natur eller desamma, på sätt i allmänhet skedde, erhöllo karaktären av lagstiftning med allenast fakultativ natur, anpassade de sig — såsom ovan erinrats — med avseende å dispositionsfriheten under livstid samt i fråga om testamentsrätten efter den nya allmänna civillagstiftningen och fingo redan härigenom ett begränsat giltighetsområde; härtill kommer vidare, på sätt jämväl förut framhållits, att i varje fall författningarna av fakultativ natur ofta icke vunno den anslutning, som man åsyftade. Det torde nu böra nämnas, att lag- stiftaren i den schweiziska förbundsrepubliken följde en annan väg, som i föreva- rande sammanhang förtjänar uppmärksammas. Även i ett stort antal schweiziska kantoner, särskilt kantoner med tysktalande befolkning och gamla germanska rätts- åskådningar, medförde utvecklingen under förra århundradet —— på sätt redan in- ledningsvis antytts en brytning med bondebefolkningens äldre åskådningar och sedvänjor, och även i dessa delar av det germanska Europa aktualiserades följakt- ligen under senare hälften av århundradet och början av det innevarande de lag- stiftningsproblem, som här äro föremål för behandling. Efter långvariga förbere— delser tillkom den nya schweiziska civillagen av den 10 december 1907 —— Schwei- zerisches Zivilgesetzbuch vom 10. Dezember 1907 —— ochi vissa delar av denna in-

skrevos en del särbestämmelser med avSeende å jordbruksfastigheter samt jordbru- ket närstående »yrkesföretag», åsyftande att vid fall av arvskifte i viss mån samman- hålla fastigheterna och yrkesföretagen odelade på en hand, att underlätta deras övertagande för en av arvingarna samt atti anslutning härtill, åtminstone i någon mån, minska dennes av arvskiftet härflytande skuldsättning. Med avseende å dessa den schweiziska civillagens bestämmelser gäller självfallet detsamma, som ovan sagts på tal om de olika för tyska stater utfärdade författningarna, nämligen att de icke innefattade någon begränsning av jordägarens dispositionsfrihet under livstid över fastigheten eller yrkesföretaget och ej heller någon inskränkning i hans testa- mentsfrihet; de särskilda föreskrifterna gällde även här allenast arvskiften. Det må tillfogas, att detta för den schweiziska lagstiftningens vidkommande var så mycket naturligare, som den allmänna schweiziska civilrätten hade utvecklats un- der om möjligt ännu starkare påverkan av code napoléon än vad fallet varit an- norstädes och den nya lagstiftningen av år 1907 innefattade en kompromiss mellan äldre germansk rätt och den nya tidens rättsåskådningar; härtill kom ju även, att den skulle åtminstone formellt gälla för samtliga kantoner inom edsförbundet och sålunda även för de kantoner, som sedan gammalt fått sin lagstiftning och sina rättsuppfattningar präglade av den romerska rättens idéer. I anslutning härtill överläts till den kantonala lagstiftningen att bestämma om åtskilliga i förevarande sammanhang viktiga förhållanden; i den mån detta icke skedde utan även mera spe- ciella rättsregler upptogos i den nya civillagen, lades det slutliga avgörandet av åtskilliga med arvskiftet sammanhängande frågor i vissa myndigheters händer. Den följande framställningen skall närmare klarlägga jämväl den schweiziska lagstift- ningens nu åsyftade innehåll, men redan här må nämnas, att dess ifrågavarande bestämmelser av tvingande natur voro mindre ingripande än i allmänhet eljest samt att denna förbundsrepublikens lagstiftning följaktligen bör bedömas väsent- ligen annorlunda än flertalet av de anerben-författningar, som förevarande redogö- relse i första hand omfattar.

Efter dessa anmärkningar om den här berörda lagstiftningens allmänna karaktär torde en möjligast kortfattad översikt böra följa av dess mera väsentliga bestäm- melser.

Såsom redan i det föregående framhållits, voro de tyska anerben-författningarna allenast en kodifikation av gamla rättsuppfattningar och sedvänjor inom den jord— brukande befolkningen och närmast inom den besutna, mera välmående bondeklas- sen inom vissa tyska länder och landsdelar. De större egendomarna (s. k. Ritter- giiter och därmed jämställda gods) stodoi en klass för sig, och stundom gällde för övrigt för dem särskilda rättsregler av annan natur. De under förra seklet upp- stående, med tiden allt talrikare obesutna jordbrukslägenheterna förvärvades lika- ledes av personer utan de åldriga traditioner, som fortlevde inom den egentliga bondebefolkningen. Det var vid sådant förhållande naturligt, att anerben-författ- ningarna i övervägande mån togo sikte på de besutna bondgårdarna och i anslut- ning härtill icke gjordes tillämpliga å vare sig stora jordbruksegendomar i egentlig mening eller sådana smärre lägenheter, varom nyss talats. Man finner även, att flertalet av dessa författningar, i den mån de tillkomma under ett senare tids- skede, såsom villkor för jordbruksfastighetens inskrivning såsom arvegård i jorde- boken eller särskilt register stadgade en viss minimistorlek hos densamma samt att större egendomar antingen i författningarna uttryckligen undantogos från dessas bestämmelser eller ock, där sådant undantag icke gjordes, självfallet ansågos falla utanför specialbestämmelserna. Det torde numera sakna intresse at-t lämna en de- taljerad redogörelse för huru minimistorleken i de här avhandlade numera upp- hävda författningarna i de olika fallen fastställdes utan torde vara tillräckligt näm- na, att man antingen bestämde minimistorleken efter gamla kamerala grunder ge-

nom att föreskriva visst minsta s. k. Grundsteuer-reinertrag eller annan för beskatt- ningsändamål uträknad avkastning eller ock såsom minimum för en fastighet be- stämde viss areal av inägojord; i bådadera fallen så, att fastigheter ovanom de fastställda gränserna skulle kunna giva innehavaren med familj en någorlunda självständig utkomst. I de flesta författningar tillades, att fastighet för att kunna inskrivas såsom arvegård skulle vara försedd med bostadshus; en föreskrift som egentligen kan synas hava varit överflödig, försåvitt icke därmed åsyftades, att ut- gårdar, brukade av ägare till huvudfastighet, icke skulle kunna vara självständiga arvegårdar i lagstiftningens mening. Några författningar upptoge även, jämte jord- bruksfastigheter, »skogsfastigheter» såsom fyllande villkoren för inskrivning såsom arvegård, men, då föreskriften om bostadshus även här förekom, åsyftades härmed givetvis icke kameralt självständiga, rena skogsskiften, vilket även hade stridit mot lagstiftningens intentioner. Såsom redan antytts, underlät man likväl i några författningar att såsom villkor för jordbruksfastighets inskrivning såsom arvegård stadga något minimum; varje jordbruksfastighet, respektive varje jordbruks- eller skogsfastighet, som var bebyggd med bostadshus, kunde sålunda inskrivas. Emel- lertid torde större betydelse icke behöva tillmätas denna omständighet, enär även i de länder och provinser, där författningarna avfattades på detta mera allmänna sätt, lagstiftningen var fakultativ och innehavarna av mindre lägenheter i stort sett icke torde hava begärt lägenheternas inskrivande såsom arvegårdar; även här var det praktiskt taget uteslutande innehavare av bondgårdar i egentlig mening, som åsyftades i lagstiftningen och som begagnade sig av rätten att göra anmälan om gårdens upptagande såsom arvegård. Där lagstiftaren ändock, trots vad nu sagts, sökte utsträcka anerben-rättens regler till att gälla jämväl för mindre, obesutna ställen torde kunna antagas, att syftet icke vanns och att lagstiftningen för små- brukens vidkommande blev en lagstiftning allenast på papperet.

Med den såsom arvegård inskrivna jordbruksfastigheten ansågos, oavsett för- fattningarnas innehåll i övrigt, gårdens inventarier vara så förenade, att de räknades tillhöra fastigheten och följaktligen jämte denna voro föremål för lagstiftningens särskilda arvsregler. Med gårdsinventarier förstodos härvid de för jordbruksdrif- ten erforderliga levande och döda inventarierna ävensom, i flertalet författningar, för hushållet och gården avsedda inventarier och hemmet av ålder tillhörande lösöre.

Grundregeln för anerben-lagstiftningen var nu, att arvegården vid arvskiftet ode- lad tillföll endast en av arvingarna (oftast kallad Anerbe). Under erinran om att innehavare av arvegård genom försäljning under livstid eller genom testamentariskt förfogande fritt kunde utse sin efterträdare å gården samt att lagreglerna rörande gårdsarvinge allenast hade avseende å sådana arvskiften, där testamentariska förfo- ganden rörande efterträdaren å gården icke förelågo, må först nämnas, att samtliga här åsyftade författningar förutsatte frivillig överenskommelse arvingarna emellan om företrädesrätten till att övertaga gården såsom det normala och naturliga samt att författningarnas bestämmelser med avseende å ordningsföljden mellan arvingar- na följaktligen endast skulle komma till tillämpning för det fall, att tvist härom upp- stod, som icke kunde på i vissa författningar närmare angivna sätt biläggas. Vid fall av tvist reglerades emellertid arvsföljden på sådant sätt, att såsom gårdsarvinge allenast arvinge inom vissa närmare angivna skyldskapsgrader kunde inträda; i all— mänhet gällde härvid, att bröstarvingar, efterlevande make, föräldrar samt syskon eller syskons avkomlingar efter viss företrädesrätt dem emellan, till vilken strax återkommes, kunde bliva gårdsarvingar; i några författningar gick man likväl i en- lighet med de äldre sedvänjorna fram mera restriktivt och förklarade antingen en- dast bröstarvingar vara berättigade att bliva gårdsarvingar eller ock endast bröst- arvingar samt efterlevande make; eller ock uteslöts efterlevande make från rätten

i fråga; eller ock slutligen uteslötos föräldrarna. Såsom de iförevarande avseende mest typiska författningarna må nämnas de för de slutna bondgårdarna i Baden samt de för Braunschweig och Lauenburg utfärdade anerben-författningarna, vilka allenast upptogo bröstarvingar såsom gårdsarvingeberättigade arvingar; en för fri- staden Bremen utfärdad författning, enligt vilken endast bröstarvingar och efter- levande make hade denna rätt; den tidigare omnämnda bayerska lagen, som uteslöt efterlevande make från rätten; den jämväl förut omförmälda, för Westfalen utfär- dade författningen, enligt vilken efterlevande make blott i vissa fall, till vilka nedan återkommes, hade den ifrågavarande rätten och föräldrar saknade densamma. Det stora flertalet nu ej uppräknade anerben-författningarna för övriga tyska stater och provinser åter — och må bland dessa särskilt nämnas de för de preussiska pro- vinserna Brandenburg, Schleswig-Holstein, Schlesien, Hannover, vidare de för fur- stendömet Waldeck, för furstendömet Lippe-Detmold, för furstendömet Läbeck, för hertigdömet Oldenburg, för storhertigdömet Mecklenburg-Schwerin, för fur- stendömet Schaumburg-Lippe, för furstendömet Ratzeburg i storhertigdömet Meck- lenburg-Strelitz m. fl. — upptogo såsom gårdsarvingeberättigade arvingar, på sätt ovan nämnts, såväl bröstarvingar som efterlevande make, föräldrar samt syskon och syskons avkomlingar. Den allmänna regeln var nu vidare, att bröstarvingar gingo före efterlevande make, efterlevande make före föräldrar och av föräldrarna fader före moder, föräldrar före syskon och syskons avkomlingar samt bland syskon och syskons avkomlingar helsyskon och dessas avkomlingar före halvsyskon och deras avkomlingar. Egna barn ägde företräde framför fosterbarn, inom äkten- skap födda samt genom efterföljande äktenskap legitimerade eller såsom äkta barn förklarade framför barn utom äktenskap. Härtill kommo vissa föreskrifter angå- ende från arvsrätt uteslutna eller tukthusstraff ådömda eller, i vissa fall, sjukliga arvingars uteslutande från den här omhandlade rätten. Viktigare än detta var emellertid huvudregeln, nämligen att manliga bröstarvingar ägde företräde till går- dens övertagande framför kvinnliga — en regel som var allmän i samtliga författ- ningar -—— samt vidare att med avseende å ordningsföljden manliga bröstarvingar emellan eller, där manliga bröstarvingar saknades, kvinnliga bröstarvingar emellan majoratsprincipen i det övervägande antalet fall fastslogs som gällande rättsregel; allenast i författningarna för Baden samt för Oldenburg och Westfalen inskrevs i anslutning till gammal sedvänja den motsatta minoratsregeln antingen, såsom i Ba- den, generellt eller, såsom i Westfalen och Oldenburg, för vissa i författningarna särskilt angivna domsagor, kommuner eller andra bygder inom dessa provinser. Ett antal ytterligare detaljbestämmelser äro av sådan speciell natur, att de icke torde behöva här återgivas. Anmärkningsvärd är likväl en i författningen för furstendömet Waldeck träffad bestämmelse av innehåll, att efterlevande make ägde rätt att bland bröstarvingarna utse den, som skulle bliva gårdsarvinge; emellertid skulle denna efterlevande makes befogenhet upphöra vid inträdei nytt äktenskap eller vid den enligt lagen närmast berättigade gårdsarvingens uppnående av myn- dig ålder eller, för det fall att efterlevande maken efter sistnämnda myndighets- dag åtnjöt nyttjanderätt till gården, vid tiden för denna nyttjanderätts upphörande.

Det torde icke kunna bestridas, att det var den nu angivna majoratsprincipen el— ler den i några fall förekommande minoratsprincipen, som i första rummet bidragit till uppfattningen, att den förevarande äldre tyska anerben-lagstiftningen var av fi— deikommissartad natur och av denna grund mindre förenlig med en nyare tids rätts- uppfattning. Man torde likväl böra bemärka, vad ovan framhållits, nämligen att lagstiftningen som regel förutsatte frivillig överenskommelse arvingarna emellan rörande efterträdaren å gården samt att vid sådana uppgörelser efterträdaren ofta valdes oberoende av om han var den äldste eller icke; ofta förekom säkerligen även i trakter med författningsenlig majoratsprincip, att gårdarna övertogos av an- nan son än den äldste, när den yngre av olika anledningar kommit att mest ägna sig åt gårdens skötsel eller när han bland syskonen ansågs mest lämpad härför eller

när det eljest av familjeskäl ansågs naturligast, Man kan därför näppeligen beteck- na majorats— eller minoratsprincipen i den förevarande äldre lagstiftningen såsom allför tvingande; iden mån den likväl tillämpades, stod den, som förut erinrats, i överensstämmelse med bland allmogen på de olika orterna av ålder omfattade rätts- uppfattningar och praktiserade sedvänjor. Det hade uppenbarligen varit utsikts- löst att i lagstiftningen inskriva mot dessa uppfattningar och sedvänjor stridande regler rörande arvinges företrädesrätt till att övertaga arvegården och detta var så mycket mindre lagstiftarens mening, som författningarna ju egentligen allenast avsågo att stärka och bevara de redan av ålder gängse traditionerna. Att i vissa fall minoratsprincipen upptogs som regel ägde säkerligen nära sammanhang ej endast med sedan gamla tider tillämpade sedvänjor utan även med de ekonomiska förhållandena på de orter, som det här gällde; sålunda må antydningsvis nämnas, att de äldre barnen i bondefamiljerna i de trakter av Baden, där anerben-lagstift- ningen gällde, sedan gammalt brukat redan vid tidig ålder söka sig till annat för- värvsarbete och vid faders eller moders död ofta hade lämnat hemmet. Oaktat vad nu anförts står likväl fast, att en efter ordningsföljden i syskonkedjan bestämd privilegierad arvsrätt, även med hänsyn till nu angivna omständigheter, stred mot det liberala tidevarvets nya rättsuppfattningar, och man finner i anslutning härtill även, att frågan åtminstone i några fall löstes på ett annat sätt. I detta avseende må en för förvaltningsområdet Cassel utfärdad förordning av den 1 juli 1887 till- läggas visst intresse; denna förordning föreskrev, i motsats till övriga tyska anerben- lagar, icke någon bestämd ordningsföljd arvingarna emellan, utan skulle fastmera vid val av gårdsarvinge »fastighetens varaktiga och odelade uppehållande i en av familjemedlemmarnas händer» vara utslagsgivande; prövningen härav, liksom av ett antal andra med arvskiftet sammanhängande frågor, lades i domstolens hand; därest domstolen icke lyckades åvägabringa enighet arvingarna emellan, skulle ett s. k. familjeråd (Familienrat) tillsättas, med domaren i orten som ordförande och tre är sex släktingar till arvlåtaren såsom medlemmar, och skulle prövningen an- komma på familjerådet, vars beslut allenast kunde överklagas, såvitt civila rätts- regler blivit åsidosatta. Endast för det fall, att familjerådet fann flere arvingar lika lämpliga såsom gårdsarvingar, skulle manliga arvingar äga företräde framför kvinn- liga och eventuellt äldre arvingar framför yngre. Gårdsarvinge skulle icke alls utses, därest familjerådet fann sig övertygat om att gården på grund av hög skuld- sättning eller av andra skäl icke kunde kvarhållas i familjens ägo; ej heller när arvinge saknades, som ville övertaga gården efter de av familjerådet fastställda vill- koren. Av större intresse är emellertid härutinnan den förut omförmälda schwei- ziska civillagen av år 1907, vilken som bekant alltjämt är i gällande kraft. Därest en av arvingarna till jordbruksfastighet eller »yrkesföretag» inom jordbruksnäringen förklarar sig beredd till att övertaga fastigheten eller »yrkesföretaget» (d. v. s. jord- bruket närstående näring) och synes härför lämplig, skall denne arvinge vid skiftet tilldelas egendomen. Gör emellertid någon av medarvingarna anspråk på att gå före honom eller förklara sig flere beredda övertaga egendomen, så skall vederbörande domstol bestämma i saken, med hänsyn tagen till ortens sed och, när arvssedvänja icke finnes, till arvingarnas personliga förhållanden. Arvingar, som själva vilja driva yrkesföretaget, hava i första hand anspråk på att få detsamma odelat å sig över- låtet. Vill ingen av sönerna övertaga egendomen för eget bruk, så äro jämväl dött- rar berättigade härtill, försåvitt de själva eller deras män synas lämpliga för yrkes- utövningen. Det ligger emellertid i domstolens hand att besluta, huruvida egen- domen, på sätt nu nämnts, skall oskiftad tilldelas en av arvingarna eller den skall styckas arvingarna emellan eller förhållandena äro sådana, att den bör försäljas för deras gemensamma räkning. Enligt uppgift lära i Schweiz tvister arvingar emellan om den nu berörda företrädesrätten sällan förekomma; överenskommelser arvingar- na emellan tråffas nästan alltid härom, ochi de undantagsfall, då frågan går till domstol, lärer denna myndighet, med sin förtrogenhet med ortsbefolkningen och

med sin auktoritet, så gott som alltid lyckas åstadkomma förlikning parterna emel- lan. Mot den ifrågavarande schweiziska lagstiftningen lär sålunda i varje fall ej ens formellt men ännu mindrei sak den invändningen kunna resas, att densamma i sig innesluter några av den nyare tidens rättsuppfattning övergivna arvsrättsliga principer.

Gårdsarvingen kunde enligt uttryckliga föreskrifter i flertalet författningar _ och där sådana saknades säkerligen underförstått _ avstå från anerben-rätten utan att därigenom förlora sin arvsrätt i övrigt. I sådant fall skulle gården tillfalla den arvinge, som enligt de ovan återgivna reglerna närmast honom ägde rätt att inträda som gårdsarvinge. Självfallet förutsattes även i sådana situationer, att arvingarna som regel träffade frivillig överenskommelse i saken, och även den nu anförda be- stämmelsen hade sålunda endast avseende å fall av tvist de gårdsarvingeberättigade arvingarna emellan.

De jämte gårdsarvingeregeln viktigaste bestämmelserna i anerben-författningarna voro gårdsarvingen vid arvskiftet tillerkända ekonomiska förmåner i form av rätt till viss värdering av gården efter särskilda grunder samt därutöver i allmänhet även rätt till viss skiftesfördel. Med avseende å dessa frågor må nämnas följande.

Visserligen förutsattes med avseende å gårdens värdering vid arvskiftet, liksom i fråga om övriga med arvskiftet sammanhängande förhållanden, att frivillig över- enskommelse härom i regel skulle träffas arvingarna emellan samt att gården här- vid, i enlighet med de gamla i anerben-författningarna kodifierade sedvänjorna, skulle värderas efter för efterträdaren å densamma förmånliga grunder. Liksom med avseende å företrädesrätten arvingarna emellan till gården förutsågs emellertid även med avseende å gårdens värdering möjligheten av meningsskiljaktigheter och motsättningar mellan arvingarna, och fastställdes för sådana fall efter de gällande sedvänjorna anpassade bestämda värderingsregler. I anerben-författningarna av något äldre datum för exempelvis Bayern, Braunschweig, Brandenburg, Mecklen- burg-Strelitz och Lippe-Detmold, finner man föreskrifter om värdering antingen efter vissa kamerala grunder _ säkerligen av sådan natur, att gårdsvärdet blev lågt _ eller ock efter verkställd uppskattning enligt ortens sed, ibland med givna anvisningar att uppskattningen skulle göras så, att »gården förbleve vid krafter» eller att »efterträdaren väl kunde bestå» eller att »billig taxering» skulle sättas el- ler andra liknande uttryckssätt. I de nyare författningarna från slutet av det förra och början av det innevarande århundradet utvecklades reglerna för gårdsvärdering långt mera i detalj och innehöllo i huvudsak, att gården jämte inventarierna _ visst undantag med avseende å inventarierna beröres nedan _ skulle uppskattas efter sin årliga nettoavkastning, under förutsättning att den allt fortfarande bruka- des såsom en brukningsdel i sitt hittillsvarande kulturtillstånd och på sedvanligt sätt. I denna beräkning skulle jämväl värdet å bostadshus och ekonomibyggnader ingå, så att dessa icke uppskattades särskilt för sig. Från det sålunda erhållna nettoavkastningsvärdet skulle avdragas det i penningar evalverade värdet av alla på gården vilande varaktiga onera och avgifter, och den sålunda reducerade årliga nettoavkastningen skulle kapitaliseras efter särskilda, i de olika författningarna något växlande, grunder. Från det sålunda erhållna nettoavkastningsvärdet skulle dragas det uppskattade kapitalvärdet av på gården vilande tidsbegränsade förplik- telser, såsom livräntor och dylikt, ävensom efterlevande makes nyttjanderätt och undantagsförmåner. Sedan gårdens värde härigenom var fastställt, skulle arvskif- tet äga rum på sådant sätt, att efterträdaren å gården ensam övertog ansvaret för samtliga å densamma vilande hypotekariska och andra skulder; den del av gårdens nyss angivna beräknade värde, som översteg skuldernas sammanlagda belopp, skulle därefter bliva föremål för fördelning mellan gårdsarvingen och de övriga arvingarna och gårdsarvingen skulle härvid, på sätt redan nämnts, i allmänhet ur detta behåll— na värde _ i författningarna stundom benämnt gårdens »skuldfria värde» _ erhålla

en viss skiftesfördel. Med avseende å nettoavkastningens kapitalisering föreskrevs i somliga författningar att kapitalvärdet skulle uppgå till tjugo gånger, i andra författningar att det skulle uppgå till tjugufem gånger den årliga nettoavkastningen; i ytterligare andra författningar stadgades en kapitalisering efter den för hypoteks- lån gällande räntesatsen. Vad gårdsinventarierna angår, ansågos dessa visserligen, på sätt förut nämnts, i allmänhet tillhöra arvegården, och deras värde inräknades i anslutning härtill i gårdens avkastningsvärde; emellertid förekommo i vissa för- fattningar avvikande bestämmelser av innehåll, att gårdsinventarierna skulle upp- skattas särskilt för sig och i sådant fall efter något högre värde än de skulle hava tillagts, om de tillräknats gården. Anmärkas må även, att i åtskilliga av de nyare författningarna eventuellt förefintliga överloppshus skulle värderas efter sitt hyres- värd-e; att jordområden med särskilt högt handelsvärde ävensom å fastigheten före- fintliga naturtillgångar med högre handelsvärde skulle beräknas efter handelsvär- det; slutligen att, därest skogstillgångar funnos, skogsvärdet skulle uträknas enligt vissa skogsekonomiska principer. Alla dessa sistnämnda detaljbestämmelser äro i förevarande sammanhang huvudsakligen endast så tillvida av intresse, som de voro uttryck för lagstiftarens önskan att icke genom en alltför schematisk beräknings- metod möjliggöra att gårdsarvingen erhöll i lagstiftningen icke avsedda och i rätts- uppfattningen icke grundade särskilda förmåner på medarvingarnas bekostnad; sam- tidigt visar provkartan å undantag av nu antytt slag, att de nyare författningarna hade att bemästra åtskilliga genom det ekonomiska livets utveckling uppkomna, i äldre tider okända svårigheter. Utan att ytterligare ingå i detaljer må likväl erinras om det i tidigare sammanhang berörda »familjerådet» i den för förvaltningsom- rådet Cassel utfärdade författningen, vilket familjeråd jämväl ägde att i händelse av tvist fastställa gårdsvärdet på sådant sätt, att »den utslagsgivande synpunkten vore gårdens varaktiga bestånd» och vidare »att gårdsarvingen, så långt intresset härom påkallade, fick vissa förmåner framför medarvingarna»; avkastningsvärdet men icke handelsvärdet skulle läggas till grund, men familjerådets befogenhet in- skränktes härvid sålunda, att gårdens värde icke finge sättas lägre än tjugofem och icke högre än fyrtiofem gånger beloppet av den årliga, för beskattningsändamål fastställda nettoavkastningen. Än vidare må nämnas, att den tvingande lagstift- ningen för Tyrolen innefattade rätt för vederbörande domstol att, efter uppskatt- ning genom sakkunniga personer och i samråd med kommunalrepresentationen, fast- ställa gårdens utlösningsvärde, varvid uppskattningen skulle taga »lämplig hänsyn» till avkastningsvärdet. Slutligen kan med avseende å den schweiziska lagstiftningen, vars särskilda karaktär förut angivits, nämnas, att fastigheten eller »yrkesföretaget» i händelse av tvist skulle värderas genom sakkunniga efter avkastningsvärdet; andra fastigheter än jordbruksfastigheter likväl efter saluvärdet; därest avkastningsvärdet icke vore tillräckligt känt, skulle »antagas att det utgjorde tre fjärdedelar av salu- värdet».

De nu återgivna, i olika författningar växlande men i fråga om syftet likartade föreskrifterna om gårdsvärdets beräkning böra bedömas i omedelbart sammanhang med den skiftesfördel, som gårdsarvingen, enligt vad ovan nämnts, i många för- fattningar ytterligare tillerkändes och vilken, på sätt nyss anförts, skulle utgå ur fastighetens efter skuldernas avdragande återstående »skuldfria värde». I vissa anerben-författningar saknades bestämmelser om sådan särskild skiftesfördel, i andra författningar talades om skiftesfördelen i sådant nära sammanhang med ut- lösningsvärdet, att förmånerna knappast kunna särskiljas; i flertalet författningar konstruerades emellertid, utöver den i det lägre gårdsvärdet liggande förmånen, en ytterligare sådan förmån, och bestämdes skiftesfördelen härvid till antingen en tredjedel eller en fjärdedel av »det skuldfria värdet» eller i enstaka fall till en fem- tedel. I författningen för storhertigdömet Oldenburg föreskrevs, att skiftesfördelen inom vissa delar av storhertigdömet skulle utgöra femton och inom andra delar därav ända upp till fyrtio procent av »det skuldfria värdet». I ett par av författ-

ningarna, nämligen för de preussiska provinserna Brandenburg och Schlesien, upp- togs ingen bestämd föreskrift om skiftesfördel men stadgades, att den äldre inne- havaren av gården under livstiden kunde bestämma storleken därav. I den äldre för hertigdömet Braunschweig utfärdade förordningen lämnades skiftesfördelens storlek så tillvida öppen, att densamma endast icke finge överstiga en tredjedel. Av större intresse än dessa sistnämnda särbestämmelser är emellertid en i åtskilliga av de nyare författningarna intagen regel av innehåll, att skiftesfördelen väl skulle utgöra en tredjedel av gårdens »skuldfria värde» men att, om gårdsarvingens arvs- lott utgjorde mindre än en fjärdedel, skiftesfördelen skulle beräknas på sådant sätt, att skiftesfördelen och arvslotten tillsammans utgjorde hälften av gårdens ifrå- gavarande värde. '

De nu anförda bestämmelserna om gårdsvärdets beräknande samt om skiftesför- delen må kompletteras med en erinran om i åtskilliga författningar förekommande specialbestämmelser rörande villkoren för utbetalande av de medarvingarna till— kommande arvsbeloppen. Väl ägde medarvingarna för säkerställande av sina fordringar inteckna dessa i arvegården och ingenstädes ifrågasattes annat än att deras rätt härutinnan skulle tryggas. Men för underlättande av gårdsarvingens ställning föreskrevs flerstädes, att medarvinge först vid viss uppnådd ålder _ van- ligen myndighetsåldern eller också tjugofemårs-åldern _ ägde rätt att utkräva sin fordran i kontanta penningar samt att hans fordran under mellantiden skulle vara antingen räntefri eller ock löpa med låg ränta. I den preussiska lagstiftningen om råntegårdar trädde de vid kolonisationsarbetet verksamma kreditinrättningarna emel- lan och övertogo medarvingarnas fordringar, varvid räntegårdens innehavare efter vissa för honom synnerligen gynnsamma amorteringsplaner bereddes möjlighet att så småningom avbetala de vid arvskiftet uppkomna skulderna. Det torde icke här vara behövligt att i övrigt närmare ingå på dessa nu åsyftade föreskrifter, vilka hade till ändamål att ytterligare undanröja de av generationsväxlingarna härflytande olägenheterna.

Med avseende å de nui sammanträngd form återgivna reglerna för gårdsvärdets beräknande samt gårdsarvingens skiftesfördel må vidare anföras, att de uppenbar- ligen åsyftade att motverka en överdriven skuldsättning inom jordbruket. Vare sig att gårdsarvingens förmåner inskränktes till rätten att utlösa medarvingarna efter ett lågt värde å gården eller han därutöver tillerkändes en skiftesfördel av växlande storlek, verkade reglerna i sådan riktning. Det är för övrigt av intresse att bemärka, hurusom just detta syfte i vissa författningar av såväl äldre som nyare datum också tog, sig uttryck i härtill syftande speciella föreskrifter. I den förut omnämnda ba- diska lagstiftningen förklarades sålunda, att medarvingarnas arvsdelar och laglotter på visst angivet sätt skulle reduceras, för såvitt detta erfordrades för att gårdsarvin- gen skulle kunna erhålla en femtedel av gårdens avkastningsvärde skuldfritt. Det i det preussiska förvaltningsområdet Cassel, enligt vad ovan nämnts, bestående »fa- miljerådet» förklarades bland annat vara berättigat att icke utse gårdsarvinge och följaktligen låta gården försäljas till oskyld, därest familjerådet fann sig övertygat om att »gården på grund av hög skuldsättning eller andra skäl icke kunde kvarhål- las i familjens ägo». Den schweiziska lagstiftningen medgiver övertagaren av jord- bruksfastigheten eller yrkesföretaget rätt att påfordra uppskjutande av arvskiftet, i vad det gäller fastigheten eller yrkesföretaget, för det fall att han genom medarvin- garnas utlösning komme att skuldsättas så hårt, att hans intecknade skulder till dem, tillsammans med redan förut på egendomen vilande skuld, överstiga tre fjärdedelar av fastighetens eller yrkesföretagets utlösningsvärde; medarvingarna utgöra i sådant fall tillsvidare en vad lagen kallar »Ertragsgemeinderschaft» eller oskiftad egen- dom arvingarna emellan; när emellertid övertagaren kommer i läget att han utan överdriven skuldsättning (iibermässige Verschuldung) kan utlösa medarvingarna, har . varje medarvinge iden oskiftade massan rätt att fordra upplösning av gemenskapen och sin andels utfående. Även om dessa och liknande företeelser icke såga alltför

mycket i sakligt avseende, äro de likväl beaktansvärda symptom och bekräfta i varje fall lagstiftarens nu angivna intentioner, intentioner så mycket naturligare som gårds- arvingens bestånd som jordbrukare och arvegårdens bevarande inom familjen själv- fallet i mycket väsentlig grad var beroende av skuldsättningens storlek.

Det må slutligen ytterligare tilläggas, att den privilegierade ställning, gårdsarvin- gen i här berörda avseenden tillerkändes, ingenstädes uppfattades såsom en sådan avvikelse från den lika arvsrättens allmänna principer, som stred mot det allmänna rättsmedvetandet inom den av författningarna berörda bondebefolkningen, och detta så mycket mindre som den lika arvsrättens idéer _ ej ens efter det att de eljest sla- git allmänt igenom — av bondebefolkningen erkändes vara på sin plats i fråga om den jord, bonden ärvt från sina fäder och som efter honom skulle övertagas av hans efterkommande. Ej ens i de fall, där lagstiftningen, enligt vad tidigare nämnts, av ålder hade tvingande natur eller vid sekelskiftet erhöll sådan natur, torde föreskrif- terna om den arvfallna fastighetens värdering efter avkastningsvärdet hava mött nämnvärt motstånd; det var härvid närmast den gårdsarvingen härutöver tiller- kända skiftesfördelen, som någon gång _ såsom exempelvis i Westfalen _ väckte invändningar till liv, men även härutinnan gav allmogen, på sätt förut nämnts, i stort sett med sig. Det må därjämte uppmärksammas, att den schweiziska lagstift- ningen, vars karaktär av kompromiss mellan äldre germansk och nyare romersk rätt förut understrukits, för hela edsförbundets vidkommande och sålunda jämväl för dess fransk- och italiensktalande kantoner fastslår värderingsregler, i sak inne- fattande en avvikelse från den lika arvsrättens principer. Även om denna lagstift- ning härutinnan är försiktigt formulerad och lämnar stort utrymme för en tillämp- ning av växlande sedvänjor å skilda trakter, förklarar den likväl, på sätt nyss fram- hållits, att i fråga om jordbruksfastigheter och yrkesföretag inom jordbruksnäringen icke saluvärdet men avkastningsvärdet principiellt skall läggas till grund för ut- lösningen av medarvingarna. Man finner följaktligen överallt i den rad av numera upphävda författningar eller ännu bestående sådana, som här avses, en målmed- veten strävan att genom särregler söka förebygga bondejordbrukets alltför långt drivna skuldsättning med åtföljande faror för jordbruket och den jordbrukande be- folkningen.

Enligt på en mångfald orter rådande gammal sedvänja satt efterlevande make en kortare eller längre tid i orubbat bo och gården brukades härvid antingen av ho- nom eller henne eller ock av någon vuxen bröstarvinge. Ganska tidigt började man med tillvägagångssättet att trygga denna den efterlevande makens rätt genom inbör- des testamente. Enligt promulgationslagen till den tyska allmänna civillagen ägde del- staternas lagstiftande myndigheter för övrigt icke befogenhet att genom specialförfatt- ningar inskränka arvlåtarens rätt att genom förfogande för dödsfalls skull bestämma över fastigheten, även om denna i övrigt lydde under anerben-lagstiftningen. Den ifrågavarande »interimshushållningen» _ vars juridiska natur utgör ett alltför om- fattande ämne för att här kunna närmare avhandlas _ var alltför naturlig och stod i alltför nära överensstämmelse med vad familjeförhållandena ofta gjorde prak- tiskt nödvändigt och ändamålsenligt för att kunna av anerben-lagstiftningen lämnas åsido; fastmera sökte man i flertalet anerben-författningar även härutinnan kodi- fiera gamla sedvänjor och rättsförhållanden. I vissa författningar _ och man torde kunna säga i flertalet _ tillerkändes sålunda jämväl efterlevande make, på sätt redan erinrats, rätt att inträda såsom gårdsarvinge och detta antingen alltintill sin död eller åtminstone intill viss tidpunkt, när närmast gårdsarvingeberättigade bröst- arvinge uppnått antingen myndighetsåldern eller, ännu vanligare, tjugofemårs-ål- dern; vid fall av omgifte skulle emellertid denna efterlevande makes rätt självfallet förfalla. På sätt jämväl nämnts, fick efterlevande make ävenledes i vissa författningar rätt att utse gårdsarvinge efter sig, en bestämmelse som ytterligare belyser den ställ- ning, som enligt rättsuppfattningen ej blott ånkemannen _ vilket är uppenbart _

men även änkan tillerkändes i de familjerättsliga förhållanden, som här avses. När emellertid någon av sönerna nätt vuxen ålder och, som regeln torde hava varit, in- gått äktenskap, ansågs i allmänhet naturligt, att han efterträdde modern som ägare av gården och husbonde å densamma, men författningarna stadgade i sådant fall, att modern _ eller i förekommande fall fadern _ skulle erhålla efter ortens sed bruk- ligt underhåll å gården eller få kvarbo å densamma iundantagsstuga och med efter förhållandena anpassade undantagsförmåner i övrigt. Även härutinnan upptogo flertalet anerben-författningar till de gamla sedvänjorna anslutna föreskrifter. Där emellertid efterlevande make, såsom i åtskilliga fall skedde, uteslöts från rätten att bliva gårdsarvinge, d. v. s. från rätten att vid arvskiftet övertaga gården i dess helhet under äganderätt, tillerkändes maken likväl, ävenledes efter ortens sed, nytt- janderätt till gården under bröstarvingarnas minderårighetstid och sedermera de för- måner av uppehälle eller undantag, varom nyss nämnts. Den familjesamhörighet, som kom till uttryck i dessa bestämmelser, sträckte sig emellertid än vidare, näm- ligen till förhållandet medarvingarna emellan och särskilt vuxen gårdsarvinges för- pliktelser och rättigheter med avseende å minderåriga syskon. Sålunda stadgade åt- skilliga anerben-författningar skyldighet för gårdsarvingen att å gården underhålla sina minderåriga syskon intill de tidpunkter, då dessa bleve i tillfälle att förskaffa sig annan utkomst eller då syster trädde i gifte, allt under det att de minderåriga syskonen å sin sida voro skyldiga att efter måttet av sina krafter arbeta å gården i förekommande olika göromål. Man finner även ibland en sådan föreskrift, som att den vuxne gårdsarvingen var förpliktad att bekosta yngre broders utbildning i visst yrke samt systers utstyrsel vid giftermål, liksom även förpliktelse för honom att å gården draga försorg om varaktigt sjuk eller med lyte behäftad broder eller syster. Alla dessa speciella bestämmelser förutsatte likväl, att gårdens avkastningsförmåga vore tillräcklig för den ifrågavarande försörjningsbördan, och i åtskilliga författnin- gar inskrevs uttryckligen villkor med denna innebörd.

Man torde om samtliga dessa nu berörda förhållanden sammanfattningsvis kunna säga, att författningarna jämväl i dessa avseenden sökte stärka och bevara de gamla, i familjegemenskapen grundade naturliga banden familjens medlemmar emellan; dock med stundom i ganska invecklade lagregler klädda korrektiv mot alltför betun— gande undantagsförmåner eller för gårdens bestånd alltför tyngande andra för- pliktelser av nu åsyftad natur.

Såsom inledningsvis antytts, kommo de gamla germanska rättsuppfattningar och sedvänjor, varom här är tal, allt eftersom tiden fortskred i en viss motsättning till de mera merkantilt färgade liberala tidsströmningarna. Ehuru bondebefolkningen i de delar av Mellaneuropa, som anerben-lagstiftningen berörde, på sätt förut erinrats med stor seghet bevarade sina gamla tänkesätt och bondejorden i samma trakter icke i större omfattning indrogs i den allmänna fastighetshandeln, blev befolkningen likväl icke opåverkad av den nya tiden. Försäljningar under livstid till främmande personer även av gamla familjegårdar förekommo understundom, även om lämpliga gårdsarvingar funnos. Det ligger i sakens natur, att denna företeelse icke kunde lämna lagstiftaren på det ifrågavarande området opåverkad. Efter det att gårds- arvingen enligt gammal sedvänja eller enligt anerben—författningen erhållit mate- riella förmåner på medarvingarnas bekostnad, måste det verka stötande för rätts- känslan, därest han efteråt och måhända ganska kort tid efter arvskiftet försålde fädernegården till någon utomstående och härvid tillgodogjorde sig gårdens han- delsvärde i öppna marknaden; ett handelsvärde som, enligt vad förut framhållits, allt eftersom den ekonomiska utvecklingen fortskred steg väsentligt över avkast- ningsvärdet och i all synnerhet över det enligt förut återgivna regler beräknade net- toavkastningsvärde, till vilket gårdsarvingen erhållit familjefastigheten eller vil- ket han t. o. m. genom den därutöver erhållna skiftesfördelen fått ytterligare redu-

cerat. Det var säkerligen sådana fall av missbruk, som föranledde lagstiftaren i slutet av det förra seklet och i början av det innevarande att i åtskilliga anerben- författningar träffa bestämmelser om skyldighet för gårdsarvingen att vid fall av försäljning inom viss tid efter arvskiftet till medarvingarna återbära den av honom åtnjutna skiftesfördelen. Den ifrågavarande tidsfristen bestämdes i vissa författ- ningar till tio och i andra författningar till femton år; i vissa författningar stad- gades en tidrymd av femton år från tidpunkten för arvinges inträde såsom gårds- arvinge och av tio år efter det att efterlevande make tillkommande bruknings- el- ler nyttjanderätt utlupit. Emellertid gällde denna förpliktelse allenast om försälj— ning ägde rum till person, som icke enligt lagen kunde bliva gårdsarvinge till fastig- heten. För fall av försäljning av avsöndrade delar av gården föreskrevos motsva- rande bestämmelser; sålde sålunda gårdsarvingen inom den angivna tidrymden de- lar av gården antingen på en gång eller vid efter varandra följande tidpunkter och uppgingo köpeskillingen, respektive köpeskillingarna sammanlagt till viss del av gårdens värde _ enligt författningen för Hannover en tiondel och enligt författ- ningen för Westfalen en .tjugondel av värdet _ så var gårdsarvingen skyldig att till medarvingarna återbära den del av skiftesfördelen, som svarade emot de sålunda försålda jordområdena. Stadgandet gällde även för det fall, att gården före för- säljningen avförts ur jordeboken eller registret såsom arvegård och sålunda vid tid- punkten för försäljningen icke längre var arvegård i lagens mening; en bestämmelse som uppenbarligen var nödvändig för att förhindra ett kringgående av författnings- föreskriften. Lagen för de badiska slutna bondgårdarna formulerade regeln något olika: därest gårdsarvingen inom tio år efter arvskiftet sålde gården till ett pris, som översteg dess avkastningsvärde, och köparen icke var någon av säljarens bröst— arvingar, så voro säljarens medarvingar och övriga laglottsberättigade arvingar be- rättigade att erhålla gottgörelse; i sådant fall skulle försäljningspriset och icke av- kastningsvärdet ligga till grund för beräkningen av de senares anspråk, med avdrag likväl av värdet å under mellantiden på gården utförda förbättringar; ytterligare skulle vid sådan försäljning samtliga förmåner, som säljaren i övrigt på grund av sin egenskap som gårdsarvinge på sin tid erhållit, falla bort. Den för Tyrolen ut— färdade nya lagstiftningen stadgade skyldighet för gårdsarvingen, att därest han inom sex år efter arvlåtarens död eller, för det fall att han var minderårig, inom sex år efter myndighetsålderns inträde frivilligt försålde gården i och för s. k. till- läggs-arvskifte återbära skillnaden mellan försäljningspriset och det pris, till vilket han fått övertaga gården; från försäljningsvärdet skulle härvid avdragas av sak- kunniga uppskattat värde å av honom under mellantiden utförda jordförbättringar; rätten att fordra sådan gottgörelse var emellertid begränsad till medarvingar och dessas bröstarvingar. Även den schweiziska lagstiftningen föreskriver, att om en arvinge vid arvskiftet erhållit fastighet _ eller »yrkesföretag» _ under handels- värdet och säljer densamma eller del därav inom de närmast följande tio åren, med- arvingarna äga anspråk på proportionell del av vinsten, såframt detta anspråk an- tecknats i jordeboken vid arvskiftet; ersättningen får emellertid icke utgöra mera än vad medarvingen skulle hava erhållit, därest jorden vid skiftet uppskattats till sitt dåtida försäljningsvärde; till genom jordförbättringar uppkommen värdesteg- ring hava medarvingarna ingen rätt. Slutligen må nämnas, att den för de preussiska räntegårdarna träffade lagstiftningen stadgade återbäring av skiftesfördel eller del därav vid försäljning inom tjugo år efter arvskiftet.

Av det anförda framgår, att vissa författningar begränsade gårdsarvingens nu berörda skyldighet till den av honom åtnjutna skiftesfördelen (eller del av denna), medan andra författningar gingo längre och vid fall av sådan försäljning, som nu avses, ålade gårdsarvingen att till medarvingarna återbära hela skillnaden mellan gårdens vid försäljning erhållna saluvärde och det belopp, med vilket medarvingar- na vid arvskiftet blivit utlösta. Visserligen torde den efter dessa något växlande men med avseende å syftet likartade regler hava inneburit ett jämförelsevis verk-

samt korrektiv mot det missbruk av den privilegierade arvsrätten, varom nu är fråga, men så tillvida var lagregeln likväl behäftad med vissa svagheter, som den dels avsåg en viss begränsad tid efter arvskiftet _ respektive efter det att viss ef- terlevande make tillerkänd bruknings- och nyttjanderätt utlupit _ samt dels och framför allt uppenbarligen icke utgjorde något verksamt hinder för att fastigheterna gingo ur de gamla släkternas och familjernas ägo. Ett intressant försök att gå ännu längre finner man därför även i ett fåtal anerben-lagar, nämligen de för provinsen Westfalen och för storhertigdömet Mecklenburg-Schwerin utfärdade författningarna ävensom den för de preussiska räntegårdarna träffade särskilda lagstiftningen. Vid sidan av den nu omnämnda återbäringsregeln återupptogo dessa författningar i modifierad form den till grund för den gamla bördsrätten liggande idén om lösens— rätt för medarvingar inom vissa skyldskapsgrader till arvegård, som av innehava- ren försålts till oskyld. I den för Westfalen gällande författningen föreskrevs så- lunda, att därest en arvegård av gårdsarvingen försåldes inom femton år efter det att han tillträtt gården, de av hans medarvingar, vilka vid arvskiftet varit berät- tigade att bliva gårdsarvingar, ägde förköpsrätt till arvegården; förköpsrätten till— kom dem i den ordningsföljd, efter vilken de varit berättigade att inträda såsom gårdsarvingar; förköpsrätten kunde icke användas vid försäljning till annan gårds- arvingeberättigad arvinge; den kunde slutligen även komma till användning vid fall av tvångsförsäljning. Av i huvudsak enahanda innehåll vore de i anerben- bestämmelserna för storhertigdömet Mecklenburg-Schwerin intagna motsvarande föreskrifterna.

Med undantag för den alltjämt bestående schweiziska lagstiftningen, vars sär- skilda karaktär i det föregående understrukits och vars verkningar ännu skulle kunna påkalla uppmärksamhet, kan om samtliga övriga här berörda författningar i korthet tillfogas följande. De voro, på sätt redan erinrats, uttryck för lagstiftarens strävan att förena de under förra seklet framträdande nya civilrättsliga uppfattnin- garna med alltjämt kvarlevande gamla germanska rättsåskådningar med avseende å arvejorden och dess säregna ställning i familjeboet. De syftade icke längre än till att kodifiera redan bestående rättsuppfattningar och sedvänjor och voro, såsom i det föregående framhållits,i allmänhet endast av fakultativ natur. Där författningar- na, såsom i några fall var händelsen, gingo längre och gåvos tvingande karaktär, stodo de jämväl i regel i överensstämmelse med av ålder bestående rättsuppfattnin— gar och med under tidigare århundraden utfärdade bestämmelser av enahanda inne- börd. Med enstaka undantag — såsom i Westfalen och i vissa delar av Tyrolen _ kommo de ej heller här i strid med bondebefolkningens åsikter. Emellertid måste deras praktiska verkningar i den av lagstiftarna åsyftade riktningen anses hava va- rit jämförelsevis begränsade och särskilt torde man icke böra överdriva deras bety- delse, eftersom de, på sätt av den lämnade redogörelsen framgått, lämnade jord- ägarens rätt att sälja sin fastighet under livstid orubbad och likaledes icke innefat- tade några inskränkningar i den av den allmänna civillagstiftningen reglerade testa- mentsfriheten. I den mån slutligen, som de för fall av arvskiften fingo betydelse, be- gränsades denna deras verkan till fall av tvister arvingarna emellan rörande de med arvskiftet förenade olika rättsförhållandena. Deras verkan var följaktligen i främsta rummet av folkpsykologisk natur. Det gällde närmast för lagstiftaren att vidmakthålla och stärka uppfattningar och sedvänjor, som även i de storbonde- bygder, varom här är fråga, hade börjat att försvagas av den liberala tidsålderns rättsuppfattningar. Då emellertid flertalet författningar icke innehöllo några kor- rektiv mot missbruk av den privilegierade arvsrätten och dessa korrektiv, i den mån de genomfördes, tillkommo under ett alltför sent skede av utvecklingen, lärer man kunna fälla omdömet, att den ifrågavarande speciallagstiftningen _ vilken som bekant numera, vad Tyskland angår, försatts ur gällande kraft och ersatts med en vida mera ingripande och radikal lagstiftning _ visserligen var uttryck för ett in-

tressant försök från lagstiftarens sida att i en brytningsålder mellan gammalt och nytt finna former för konserverande av det goda i äldre tiders rättssystem och sed- vänjor, men att densamma utgjorde en mindre tillfredsställande kompromiss med den på liberalismens grundsatser fotade civilrätten och troligen _ därest världs- kriget icke kommit emellan och möjlighet förelegat att bedöma försöken under en mera normal utvecklingsperiod _ skulle hava visat sig framstå såsom icke alltför effektiv. Det är visserligen sant att jordbesittningsförhållandena i de trakter av Mellaneuropa, för vilka författningarna utfärdades, förblivit jämförelsevis stabila och att bondebefolkningen i samma trakter alltjämt visar större besutenhet och välstånd än i andra länder och bygder med stark jordstyckning, men säkerligen torde detta förhållande i första hand böra tillskrivas rådande traditioner och sed- vänjor i dessa bygder och i mindre mån själva lagstiftningen. Att lagstiftningen det oaktat var uttryck för sunda jordpolitiska strävanden och att den är av största in- tresse vid övervägandet av åtgärder mot jordbrukets skuldsättning torde ligga i öppen dag.

P. M.

angående de äldre tyska anerben-författningarna.1

ln Deutschland sind zum Zwecke der Beibehaltung der Bauerngrundstiicke in alten Fa- milien reichsgesetzliche Sondervorschriften nicht getroffen worden, vielmehr hat das Ein- fiihrungsgesetz zum Biirgerlichen Gesetzbuch im Artikel 64 die dahin gehenden landes— gesetzlichen Vorschriften im wesentlichen unberiihrt gelassen; dies sind im einzelnen fol— gende: '

I. Königreich Preussen: a) Höfegesetze. 1. fiir die Provinz Hannover vom 2. Juni 1874 in der Fassung der Bekanntmachung vom 9. August 1909.

2. fiir den Kreis Herzogtum Lauenburg vom 21. Februar 1881.

3. fiir den Kreis Grafschaft Schaumburg in der Fassung der Bekanntmachung vom 20. Juli 1910.

b) Landgiiterordnungen. 1. fiir die Provinz Brandenburg vom 10. Juli 1883.

2. fiir die Provinz Schlesien vom 24. April 1884.

3. fiir die Provinz Schleswig-Holstein, mit Ausnahme des Kreises Herzogtum Lauen- burg, vom 2. April 1886.

4. fiir den Regierungsbezirk Kassel, mit Ausnahme des Kreises Rinteln, jetzt Grafschaft Schaumburg, siehe I, 3), vom 1. Juli 1887. c) zu I und II Gesetz, betreffend die Eintragungen in die Höferolle und Land- giiterrolle auf Ersuchen der Generalkommission vom 11. Juli 1891.

d) Gesetz, betreffend das Anerbenrecht bei Renten und Ansiedelungsgiitern, vom 8. Juni 1896.

e) Gesetz, betreffend das Anerbenrecht bei Landgiitern in der Provinz Westfalen usw. vom 2. Juli 1898.

II. Königreich Bayern:

1. Gesetz, die landwirtschaftlichen Erbgiiter betreffend, vom 22. Februar 1855. 2. Bayerisches Ausfiihrungsgesetz zum Biirgerlichen Gesetzbuch (Art. 152).

1 Avlämnad till fört. av vederbörande preussiska ministerium i juni 1914.

1. Gesetz, die geschlossenen Hofgiiter betreffend, vom 20. August 1898.

2. Die beiden Ministerialverordnungen vom 5. Juni 1900 zum Vollzuge des Gesetzes vom 20. August 1898.

3. Badisches Ausfiihrungsgesetz zum Biirgerlichen Gesetzbuch (Art. 35) und Badische Ausfiihrungsverordnung zum Biirgerlichen Gesetzbuche (åå 38—42).

IV. Grossherzogtum Hessen: Gesetz iiber die landwirtschaftlichen Erbgiiter vom 11. September 1858.

V. Grossherzogtum Mecklenburg-Schwerin: Verordnung vom 9. April 1899 zur Ausfiihrung des Bärgerlichen Gesetzbuchs (åå 349 ff.).

VI. Grossherzogtum Mecklenburg-Strelitz:

]. Verordnung, die Rechtsverhältnisse der in den ritterschaftlichen Giitern aufzurich- tenden Erbpachtbauernstellen betreffend, vom 10. Dezember 1824.

2. Revidierte Verordnung wegen der Erbfolge in die regulierten Bauergehöfte des Fiirstentums Ratzeburg vom 9. Oktober 1859.

VII. Grossherzogtum Oldenburg:

l. Gesetz fiir das Herzogtum Oldenburg vom 19. April 1899, betreffend das Grund— erbrecht. 2. Gesetz fiir das Fiirstentum Liibeck vom 14. Juni 1899, betreffend das Grunderbrecht.

VIII. Herzogtum Sachsen-Altenburg:

.In Sachsen-Altenburg bestehen keine Sondervorschriflen iiber das bäuerliche Erbrecht. Ähnlichen Zwecken dient indes das Gesetz, die Giiter- und Grundstiickszerschlagung be— treffend, vom 9. April 1859.

IX. Herzogtum Braunschweig:

1. Gesetz, den bäuerlichen Grundbesitz betreffend, vom 28. März 1874. 2. Gesetz vom 28. November 1888 zur Abänderung der Bestimmung des & 12 des Ge- setzes vom 28. März 1874.

X. Färstentum Waldeck:

Gesetz iiber das Anerbenrecht bei land- und forstwirtschafllichen Besitzungen vom 27. Dezember 1909.

XI. Färstentum Schaumburg—Lippe:

1. Gesetz, betreffend die geschlossenen Bauerhöfe und das Anerbenrecht vom 24. März 1909. 2. Allgemeine Verfiigung vom 2. August 1909, betreffend das Gesetz vom 24. März 1909. '

XII. Färstentum Lippe-Detmold:

1. Verordnung, die Erbfolge in die Bauergiiter betreffend, vom 24. September 1782.

2. Gesetz iiber die Brautschätze von Kolonaten vom 8. Juli 1886.

3. Gesetz wegen Abänderung des Gesetzes vom 23. März 1864, die Besitzveränderungen bei Grundstiicken und deren Eintragung in das Kataster betreffend, vom 10. Dezember 1902. Hierzu ist zu bemerken, dass fiir das Färstentum ein besonderes Erbrecht hinsichtlich der Bauergiiter nur fiir den Fall gilt, wo es sich um sogenannte Anerbenkolonate han- delt, (1. h. Kolonate, welche von dem Erblasser bereits im Wege des Erbganges erworben sind. Bei den neuerworbenen Kolonaten greift die gewöhnliche Erbfolge Platz mit der Massgabe, dass beim Fehlen einer letztwilligen Verfiigung dem ältesten Sohne oder in Ermangelung von Söhnen der ältesten Tochter das Recht zusteht, das Kolonat zum Schätzungswerte zu iibernehmen. Die Vererbung der Anerbenkolonate erfolgt nach der zu 1. erwähnten Verordnung, die jedoch durch Artikel 64 Abs. 2 des Einfiihrungsgesetzes zum biirgerlichen Gesetzbuche eine Einschränkung dahin erfahren hat, dass der Erblasser

in der Lage ist, durch Verfiigung von Todeswegen das Anerbenrecht iiberhaupt auszu- schliessen oder jede nach dem Biirgerlichen Gesetzbuche zulässige, von der gesetzlichen Erbfolge abweichende Bestimmung zu treffen.

XIII. Freie und Hansestadt Liibeck:

Gesetzliche Sondervorschriften iiber das bäuerliche Erbrecht bestehen in Liibeck nicht. Wohl aber gelten in verschiedenen Landbezirken des liibeckischen Staates herkömmlich

l oder vertragsmässig (Untertanenvergleiche von 1793 und 1797) besondere Vorschriften ) iiber Erbrecht und Erbteilung, die durch das Gesetz vom 10. Februar 1862 das Erbrecht der Eheleute und der Blutsfreunde, die letztwilligen Verfiigungen, sowie die Erbgiiter betreffend, nicht aufgehoben und durch & 148 des in Anlage befindlichen liibeckischen Aus- fiihrungsgesetzes zum Bärgerlichen Gesetzbuche vom 30. Oktober 1899 ausdriicklich auf— rechterhalten sind.

lm einzelnen ist die Rechtslage der Abhandlung »Das liibeckische Erbrecht nach dem Gesetz vom 10. Februar 1862 pp.» von C. Plitt Seite 147, S. 152—157 zu entnehmen.

XIV. Freie Hansestadt Bremen: Gesetz, betreffend das Höferecht im Landgebiete, vom 18. Juli 1899.

XV. Freie und Hansestadt Hamburg:

In Frage kommt Art. 82 des Landrechts von 1603. Das Landrecht galt urspriinglich in Billwärder, Billwärder Ausschlag, Ochsenwärder, Moorwärder, Finkenwärder, Moorburg, Tatenberg und Spadenland. Später wurde es auch auf Hamm Horn, Hammerbrook aus- gedehnt. Seine Geltung wurde jedoch fiir die letztgenannten drei Gebietsteile sowie fiir Billwärder Ausschlag durch die Vereinigung mit der Stadt Hamburg im Jahre 1894 he-

* seitigt. Durch den Vorbehalt des Artikel 64 des Einfiihrungsgesetzes zum biirgerlichen

Gesetzbuch ist der Artikel 82 des Landrechts gedeckt. Diese Vorschrift steht also in Billwärder, Ochsenwärder, Moorwärder, Finkenwärder, Moorburg, Tatenberg und Spaden- land noch in Geltung, es sei denn, dass sie ihre Wirkungskraft in Folge langer Nicht- anwendung verloren hat. Ob das der Fall ist erscheint zweifelhaft.

In den iibrigen Bundesstaaten, nämlich den Königreichen Sachsen und Wiirttemberg, im Grossherzogtume Sachsen-Weimar, in den Herzogtiimern Sachsen-Meiningen, Sachsen—Co- burg-Gotha und Anhalt, in den Fiirstentiimern Sehwarzburg-Sondershausen, Schwarzburg-

) l

Rudolstadt, Reuss &. L. und Reuss j. L. sowie in Elsass Lothringen sind Sonderbestim- & mungen iiber das bäuerliche Erbrecht nicht in Geltung.

! )

Bilaga 7.

Den tyska arvegårdslagstiftningen

av EINAR ANDERBERG.

Under 1800-talet stod jordlagstiftningen i Tyskland liksom i andra länder under inflytande av den individualistiska åskådning som man kännetecknat såsom ekono- misk liberalism. Utvecklingen medförde, allmänt talat, ett sönderbrytande av de skrankor som tidigare i skilda hänseenden hindrat rörelsefriheten. Oberoende av stånd fick varje medborgare rätt att förvärva jordegendom av vad slag som helst. Fastighetsomsättningen frigjordes. Jorddelningen lössläpptes, och jorden fick allt- mer karaktär av en handelsvara som kunde avyttras i fritt valda kvantiteter. De gamla lösningsrätterna, särskilt de som hade sin grund i släktsamhörighet, avskaffa- des. Med den fria förfoganderätten följde obegränsad möjlighet att utnyttja fastig- heterna såsom pantobjekt. Genom tekniska förbättringar i hypoteksinstitutionen och grundboksväsendet befrämjades fastighetskrediten. Skuldsättningen hejdades icke av vare sig belånings- eller räntemaximering. Inom arvsrätten hävdades jämlikhets- principer. Likställighet infördes mellan arvingar av olika kön och regler om före- trädesrätt för viss arvinge (primogenitur eller andra system) avskaffades. Möjlig- heten till delning av fastigheterna i samband med arvskiften vidgades, och fastig- hetsfideikommissen ställdes på avskrivning. Jordäganderätten blev, såsom någon uttryckt förhållandet, alltmera individuell, absolut, fri och uniform.

De statsrättsliga förhållanden som rådde i Tyskland medgåvo emellertid icke att denna allmänna utveckling fick ett ensartat förlopp över hela landet. Rikslagstift- ningen utjämnade icke helt de skiljaktigheter som framkommit såsom följd av de särskilda staternas egna lagstiftning. Likformigheten hindrades av de naturliga olik- heter, i fråga om agrarstruktur, folksedvänjor och andra historiskt betingade för- hållanden, som framträdde inom skilda landsdelar. Även efter tillkomsten av Bär- gerliches Gesetzbuch (BGB) har partikularlagstifmingen haft möjlighet att i viss ut- sträckning följa sina egna vägar. Sålunda har den gamla bondearvsrätt (Anerben- recht), som haft till syfte att bevara en fastighet odelad från generation till genera- tion, kunnat genom sedvänjans makt bibehållas inom stora områden, och den har, då rikslagstiftningen lämnat frågan öppen, i senare tid kunnat återupplivas genom partikularlagstiftningen.

Den allmänna utveckling, som enligt vad nyss antytts mer eller mindre kom att sätta sin prägel på den tyska jordrätten, medförde icke uteslutande gynnsamma verk— ningar för jordbruksnäringen. Den på sina håll framträdande splittringen av jorden i alltför små brukningsdelar var ägnad att väcka betänkligheter, icke minst ur na- tionalekonomisk synpunkt. På vissa håll, särskilt i Sydtyskland, ersattes bondehem- manen till stor del av s. k. dvärgjordbruk, fastigheter som knappast medgåvo en ord- nad lanthushållning. Än mera framträdde nackdelarna med avseende å jordbrukets skuldsättning. Med den moderna hypoteksrätten följde en sönderdelning, en mobi- lisering av fastighetsvärdena i särskilda enheter, som kunde fritt cirkulera i den all- männa marknaden. Den bekväma utväg som härmed erbjöds att finansiera jordbru- ket med upplånade medel kunde lätt leda till överdrifter. Det fria systemet under- lättade även spekulation i jordvärden. Då under goda konjunkturer fastigheternas

handelsvärden uppdrevos utöver de verkliga avkastningsvärdena, föranleddes ofta en överskuldsättning i samband med fastighetsköpen. Svårigheten att utlösa med- arvingar vid arvskiften verkade i samma riktning. I själva verket befann sig skuld- bördan inom det tyska jordbruket i en tämligen kontinuerlig stegring fram till tiden för världskriget. Inflationen medförde en tillfällig nedskrivning av skulderna. Under de speciella förhållanden som sedermera blevo rådande växte emellertid skuldbör- dan oerhört snabbt; vid utbrottet av krisen i början av 1930-talet blev också läget katastrofalt. Man fattade nu klarare än förut den överdrivna skuldsättningen såsom ett svårartat socialt missförhållande. Det fria systemet hade, menade man, långt ifrån att göra bondeklassen fri och oberoende, bragt den under herraväldet av ano- nyma kapitalmakter. Omsorgen om bondeklassens bestånd fattades såsom en na— tionell angelägenhet av vital betydelse. Problemet fördes in under vidsträckta befolk- ningspolitiska perspektiv.

Den jordlagstiftning som tillkommit i Tyskland före 1930-talet hade visserligen icke lämnat ifrågavarande problem alldeles ur räkningen. En reaktion mot den in- dividualistiska tendensen hade länge varit märkbar och avsatt spår i lagstiftningen. De av allmänna intressen föranledda inskränkningarna i äganderätten hade — även bortsett från de speciella förhållandena under världskriget _ blivit alltmer ingri- pande. Bondearvsrättens återupplivande inom vissa landsdelar hade utgjort ett led i strävandena att motverka överdriven jordstyckning. Försök hade även gjorts att införa nya, för särskilda sociala ändamål avpassade former av jordbesittning, exem- pelvis de s. k. Heimstätten, fastigheter som i princip skulle vara odelbara och fri- tagna från exekution. Och även andra, sporadiska ansatser att komma till rätta med hithörande frågor hade kunnat nämnas. Det är emellertid först på 1930- talet, som man vågat försöka en samlad och till grunden gående lösning av det svåra och betydelsefulla problemkomplex, vartill förhållandet mellan civilrättsordning, jord- bruksnäring och befolkningsrörelse givit upphov. Ett sådant försök är den av tyska regeringen under Hitler utfärdade lagen om arvegårdar (Reichserbhofgesetz) av den 29 september 1933.1

Arvegårdslagen har karaktären av en tvingande reglering. Det tillkommer icke den enskilde att genom frivillig ansökan eller annorledes bestämma, huruvida hans fastighet skall vara arvegård, utan denna fråga avgöres av lagen. Emellertid har la- gen icke tillämpning å alla jordbruksfastigheter. Såsom avsedd att utgöra ett skydd för bondeklassen angår den närmast de medelstora jordbruken. För att kunna hän- föras under lagen får egendomen i regel icke omfatta större areal än 125 hektar. Ej heller får jordbruksdriften annat än undantagsvis vara organiserad efter storgods- typ, (1. v. 5. med huvudgård och därunder lydande särskilda brukningsdelar (& 3). En arvegård måste å andra sidan inneha en viss minimistorlek. Denna bestämmes icke efter viss areal utan efter ett besuttenhetsmått, s. k. Ackernahrung, definierat såsom den mängd jord som erfordras, för att en familj skall kunna livnära sig oberoende av marknadsläge och allmänna konjunkturer, och för att driftscirkulatio- nen skall kunna upprätthållas (& 2).

Inom nu angiven storleksklass uppställer lagen ytterligare förutsättningar, be- stämda med hänsyn till ägarens person. Ägaren måste vara vad lagen kallar »bauernfähig». Till detta begrepp anknytas villkor, varmed lagen åsyftar att full— följa mycket vittgående och delvis avlägset liggande syftemål. I första hand er- fordras att ägaren är tysk undersåte (% 12).2 Idéerna om skadligheten av rasbland- ning och om möjligheten att i bondebefolkningen finna en källa till successiv för-

11 anslutning till lagen ha utfärdats tillämpningsförordningar innefattande en mängd de taljbestämmelser. Dessa bbestämmelser ha med vissa ändringar och tillägg sammanfogats i två nya författningar av den 21 december 1936, nämligen Erbhofrechtsverordnung samt Erbhof— verfahrensordnung. De äldre tillämpningsförordningarna ha därvid upphävts. * Numera kan dock meddelas dispens från denna regel enligtåö i arvegårdsrättsförord— ningen.

bättring av hela folkstammens rasegenskaper ha vidare föranlett kravet på arisk härstamning, i lagen betecknad såsom »deutsches oder stammesgleiches Blut» (% 13). Även villkoret att ägaren icke blivit omyndigförklarad kan delvis sammanhänga med ärftlighetssynpunkter, i det att sinnessjuka och sinnesslöa personer därigenom uteslutas (% 14). Av omedelbar betydelse ur näringens synpunkt är villkoret att ägaren skall vara i stånd att i behörig ordning driva jordbruket; minderårighet ut- gör dock icke något hinder mot lagens tillämplighet. Det likaledes uppställda kra- vet att ägaren skall vara ärbar synes öppna möjlighet för en ganska extensiv tolk- ning (5 15).

En fastighet, som konstant utarrenderas eller tillhör bolag, förening eller annan juridisk person, kan enligt lagen icke vara arvegård. Såsom allmän regel gäller att fastigheten icke får ägas av mer än en person; den får sålunda icke ingå i äkta ma- kars egendomsgemenskap (åå 1 och 17). Skälet härtill är, att om fastigheten icke tillhört arvlåtaren ensam den vid arvsfallet icke skulle kunna i sin helhet tillfalla en av arvingarna. Sagda regel skulle tydligen ha inneburit en mycket stor begräns- ning av arvegårdsinstitutets tillämpning, då ju vid lagens ikraftträdande måhända de flesta bondgårdar voro föremål för giftorätt enligt allmän civillag. För att vidga betydelsen av arvegårdslagstiftningen ha meddelats särskilda bestämmelser om s. k. Ehegattenerbhöfe (Erbhofrechtsverordnung åå 17—25). Dessa bestämmelser inne- bära bland annat att en fastighet, som vid arvegårdslagens ikraftträdande ägdes av äkta makar gemensamt eller delvis av mannen och delvis av hustrun, blir arve- gård, om den i övrigt uppfyller stadgade villkor härför. I ett dylikt fall kunna ma- karna genom arvsfördrag eller testamente förordna, att fastigheten vid den enes död skall tillfalla den andra, eller att fastigheten efter den enes eller efter bådas död skall övergå till person som är gårdsarvinge (Anerbe) efter någondera maken. Gö- res ej dylikt förordnande, skall arvegården, om hustrun avlider först, tillfalla man- nen, och om mannen avlider först, övergå odelad till mannens gårdsarvinge, varvid hustruns giftorätt sålunda bortfaller.1

Såsom framgår av det förut anförda har arvegårdsinstitutet, med avseende å fas- tighetens storlek och ägarens person, icke avgränsats genom regler, som kunna sä— gas vara alltför stela och schematiska. Lagen lämnar åt tolkningen en viss frihet att förfara efter omständigheterna. Den osäkerhet i rättstillämpningen, som detta förhållande antagligen hade kunnat giva upphov till, motverkas därigenom att alla arvegårdar skola ex officio inskrivas i en särskild urkund, den s. k. Erbhöferolle. Inskrivningen har allenast rättsförklarande, icke rättsgrundande betydelse (% 1 mom. 3). En fastighet kan sålunda på grund av lagens stadganden vara arvegård utan hinder därav, att den ännu icke hunnit införas i rullan. Å andra sidan blir en fastighet, som icke uppfyller lagens fordringar, icke arvegård blott därför att den händelsevis råkar bliva införd i rullan. Ur praktisk synpunkt har emellertid införingen i rullan den betydelsen, att den skapar en presumtion för att fastigheten är en arvegård. När rullan blivit färdigställd, presumeras likaledes att en däri icke införd fastighet saknar karaktären av arvegård. Uppstår tvekan huruvida en fastig- het är att anse som arvegård, kan frågan avgöras av domstol på ansökan av ägaren eller av vederbörlig myndighet, der Kreisbauernfiihrer (& 10).

Efter arvegårdsrullans uppläggande kan naturligen fastighetsbeståndet ökas ge- nom tillkomsten av nya arvegårdar. En fastighet, som ursprungligen saknat arve- gårdsegenskap, förvärvar omedelbart sådan, om det förutvarande hindret bortfaller. En större fastighet kan övergå till arvegård genom frånsäljning av så mycket jord, att arealen nedgår till 125 hektar; var fastigheten belastad med hypotek, torde dock en sådan transaktion icke kunna genomföras utan hypoteksborgenärernas medver- kan. Då lagen icke omöjliggör, att en och samma person äger flera arvegårdar,

1 Om större delen av arvegårdsförmögenheten införts i boet genom hustrun, kan domstolen emellertid medgiva henne rätt att oberoende av mannens medverkan insätta sig själv eller någon anförvant såsom gårdsarvinge efter mannen.

skulle det kunna tänkas att en storgodsägare, som ville komma i åtnjutande av de med lagen avsedda förmånerna, läte stycka godset i fastigheter av medelstorlek utan att avhända sig äganderätten till dessa. För bildandet av arvegårdar i nu an- given ordning uppställer emellertid lagen det särskilda villkoret, att beloppet av ägarens skulder icke får överstiga 30 procent av det före delningen senast fastställda enhetsvärdet vid taxering (% 4). Däremot torde en storgodsägare utan hinder av denna regel kunna försälja en till godset hörande fastighet eller fastighetsdel med sådan verkan, att denna i köparens hand får karaktären av arvegård. Lagen in- rymmer vidare åtskilliga regler, enligt vilka jordbruksministern, efter ansökan eller stundom ex officio, kan medgiva dispens från vissa eljest gällande villkor för arve- gårdsinstitutionens tillämpning (% 5). Bildandet av nya arvegårdar förutsätter gi- vetvis en ständig komplettering av arvegårdsrullan. Ändringarna beaktas omedel- bart ex officio. Med vissa tidsmellanrum skall rullan därjämte utställas till gransk- ning av lokala myndigheter (% 46 i Erbhofverfahrensordnung).

Ur rullan avföres en egendom, om den förlorar sin egenskap av arvegård. Detta lär kunna förekomma särskilt i sådana fall, då efter vederbörligt tillstånd egendo- men för kolonisationsändamål avyttras till en kommun eller egnahemsförening. Den omständigheten att arvegårdens ägare förlorar sin »bondekapacitet» medför där- emot icke att egendomen upphör att vara arvegård (% 16).

Såsom rättslig enhet omfattar arvegården icke blott själva jorden jämte vad där- med är fysiskt förbundet, såsom byggnader och därtill hörande fast inredning, utan jämväl saker, vilka allenast i ekonomiskt eller ideellt hänseende höra samman med gården. Till gården hänföras sålunda för jordbruket avsedda levande och döda in- ventarier, gödningsämnen och förråd, ävensom linne, sängar och annat husgeråd. Såsom tillbehör räknas vidare urkunder, brevsamlingar, fotografialbum och andra minnesföremål (% 8). Även vissa fordringar, särskilt sådana som grundas å för- säkringsavtal rörande gården, utgöra tillbehör till denna (& 9).

Den speciella arvsrättsordning, som inrymmes i arvegårdslagen, vilar i mångt och mycket på samma grundsatser som kännetecknade den gamla bondearvsrätten. Den skiljer sig från sina närmaste historiska föregångare _ de för Hannover, Westfa- len m. fl. provinser och länder i modern tid införda anerbenlagarna _ genom en vida större stränghet. För partikularlagstiftningen gällde nämligen _ enligt pro- mulgationslagen till BGB (art. 64) _ ett uttryckligt förbud att inskränka arvlåtarens rätt att för dödsfalls skull förfoga över sin under anerbenrätt lydande fastighet. I motsats härtill hävdar arvegårdslagen (% 24) den principen, att arvlåtaren icke äger utesluta eller begränsa den med lagen avsedda arvsrätten genom förfoganden för dödsfalls skull (testamente, arvsfördrag, donatio mortis causa).

Vid arvlåtarens död utgör arvegården med vad därtill hör en från kvarlåtenska- pen i övrigt rättsligen avskild egendomskomplex. Arvegården går i kraft av lag odelad över till gårdsarvingen (% 19). Metoden för utseende av gårdsarvinge grun- dar sig icke på någon fri tävlan mellan arvingarna, i sista hand avgjord genom myn- dighets val av den dugligaste jordbrukaren, utan innebär allenast en tillämpning av en ilagen utförligt reglerad, efter släktskapsgrad och kön bestämd arvsföljd, därvid dock uppställts det viktiga villkoret att gårdsarvingen skall vara »bauernfähig». Den- na ordning är tydligen icke i samma grad som metoden med fri tävlan ägnad att framkalla missämja mellan arvingarna eller att ställa myndigheterna inför alltför svåra avgöranden. Att sagda ordning kunnat konsekvent genomföras sammanhän- ger emellertid därmed, att den liberala tidens idéer om jämlikhet mellan könen an- setts böra övergivas.

Inom arvsföljden urskiljas till en början följande klasser. I första hand komma arvlåtarens söner och om någon son avlidit, dennes söner eller sonsöner. I andra hand kommer arvlåtarens fader, i tredje arvlåtarens bröder och, om någon sådan avlidit, dennes söner eller sonsöner. En fjärde klass utgöres av arvlåtarens döttrar;

har någon dotter avlidit inträda här hennes söner eller sonsöner. Därnäst följa så- som en femte klass arvlåtarens systrar, likaledes med representationsrätt för deras söner eller sonsöner. Sist komma såsom en sjätte klass arvlåtarens övriga kvinnliga avkomlingar, d. v. s. dotterdöttrar o. s. v. (5 20). Bland arvingar av samma klass har antingen den äldste eller yngste företräde, beroende på sedvänjan inom orten. Saknas bestämd sedvänja gäller företrädesrätt för den yngste. Var arvlåtaren om- gift, ha dock sönerna i det tidigare äktenskapet företräde framför sönerna i det se— nare äktenskapet. Helsyskon ha likaledes företräde framför halvsyskon. Barn i åk- tenskap går före ett utomäktenskapligt barn inom samma klass, och detta jämväl om sistnämnda barn (jämlikt BGB & 1723) på ansökan av fadern förklarats för äkta. Ehuru ett adoptivbarn enligt allmän civillag har samma ställning som ett äk- tenskapligt barn, kan adoptivbarnet icke kallas till gårdsarvinge (% 21).1

Såsom redan framgått är ifrågavarande legala arvsrätt uteslutande grundad på blodsförvantskap. För äkta make finnes icke någon plats inom arvsföljden; att övergångsbestämmelserna likväl i fråga om vissa arvegårdar medgiva att äkta make inträder har förut berörts. Lagen har i motsats till BGB begränsat arvsföljden till att gälla allenast närmare anförvanter. Skulle sådana i något fall saknas, äger arv- låtaren att genom testamente utse gårdsarvinge. Sker detta ej eller är den utsedde icke »bauernfähig», tillsätter riksbondeledaren gårdsarvinge, varvid personer i släkt- skap eller svågerskap med arvlåtaren äga visst företräde (& 25 mom. 5).

Ett utmärkande drag för arvegårdslagens reglering av arvsföljden är ju den star- ka privilegiering som tillkommer det manliga könet. Sålunda skulle, såsom redan framgått, en brorson till arvlåtaren äga företräde framför arvlåtarens egen dotter. En sådan turordning, som visserligen icke varit okänd inom fideikommissväsendet, har tydligen ansetts alltför mycket strida mot hittills gängse uppfattning inom bonde— klassen. I själva verket har regeln väsentligen berövats sin aktuella betydelse ge- nom den i lagen införda övergångsbestämmelsen, att om söner eller sonsöner icke funnos vid den tidpunkt då fastigheten blev arvegård, arvingar av fjärde klass (dött- rarna) skola äga företräde framför arvingar av andra och tredje klasserna (& 21 mom. 7).

Såsom förut antytts innebär arvegårdslagen en avsevärd beskärning av testaments- friheten. Arvlåtaren kan icke genom testamente åsidosätta själva grundregeln, att arvegården vid hans dödsfall skall förbliva odelad. Ej heller kan gården borttesta— menteras till någon oskyld, så länge inom de sex arvsklasserna finnes någon kapa- bel släkting. Emellertid har lagen öppnat möjlighet för arvlåtaren att, under vissa förutsättningar och inom vissa bestämda gränser, medelst testamente, arvsfördrag el- ler muntlig förklaring inför myndighet, medverka vid valet av gårdsarvinge. I trak- ter, där det tidigare varit vanligt att genom fritt val utse gårdsarvinge eller där nå- gon speciell bondearvsrätt ej ens varit i bruk, står det sålunda arvlåtaren fritt att till gårdsarvinge utse den av sönerna som han önskar. För andra trakter än nu nämnts gäller regeln att vederbörande domstol, när viktiga skäl äro för handen, kan medgiva arvlåtaren att till gårdsarvinge utse en annan son än den som står när- mast i tur. Finnas ej söner eller sonsöner av äktenskaplig börd, kan en utomäkten- skaplig son till arvlåtaren utses till gårdsarvinge, därest domstolen, efter landsbonde— ledarens hörande, lämnar sitt samtycke. Med domstolens medgivande äger arvlå- taren jämväl förordna att en dotter, med förbigående av släktingar inom de tre första klasserna, skall bliva gårdsarvinge. När det ej är fråga om första klassen, har arvlåtaren fritt val mellan olika släktingar inom den klass som kommer närmast. I sistnämnda fall kan även rangordningen mellan olika klasser brytas, om domstolen därtill lämnar samtycke (& 25)?

1 Denna regel gäller ej, om adoptionen ägt rum före lagens ikraftträdande. Även i övrigt är regeln mildrad genom övergångsbestämmelser i arvegårdsrättsförordningen % 47. 3 Enligt & 10 i arvegårdsrättsförordningen kan ägaren av en arvegård, efter godkännande av justitie— och jordbruksministrarna, genom en s. k. Hofsatzung bestämma, att gården för all fram— tid skall gå i arv uteslutande till manliga anförvanter.

Om den arvinge, som på grund av lag eller testamente kommit närmast i tur att bliva gårdsarvinge, icke är »bauernfähig», tillfaller arvegården den släkting, som skulle stått närmast, om den förstnämnde icke levat vid tiden för arvsfallet (& 21 mom. 1). Vid sidan om bristande kapacitet upptager lagen såsom diskvalifikations- grund ytterligare det fall, att den närmast i tur stående redan äger en annan arvegård. I dylikt fall kan emellertid, om ansökan göres inom viss tid, ett byte av gårdar arrangeras mellan gårdsarvingen och hans närmaste efterrnan (% 22). En uppryck- ning inom turordningen kan naturligen komma till stånd även därigenom, att den närmast berättigade frivilligt avstår från sin rätt. För dylikt avstående gälla vissa formföreskrifter (% 29). Efterlämnar arvlåtaren flera arvegårdar, få de närmast berättigade efter sin lagliga tur välja var sin gård (& 23).

En av arvegårdslagens viktigaste uppgifter är att förhindra, att den som tillträ- der ett jordbruk isamband därmed ådrager sig en alltför betungande skuldsättning. Denna uppgift är givetvis ej löst i och med införandet av de arvsregler för vilka nyss redogjorts. Ty vore det så, att med rätten att övertaga gården även skulle följa skyldighet att i större omfattning betala dödsboets skulder, bleve denna rätt naturligen i många fall av intet värde. I detta hänseende har emellertid arvegårds— lagen _ med hänsyn till det allmänna intresset att hålla jordbrukets skuldsätt- ning inom rimliga gränser _ tillerkänt gårdsarvingen en synnerligen privilegierad ställning.

Enligt de allmänna reglerna i BGB (55 1967 och 2058) äro visserligen arvingarna _ och detta gäller även gårdsarvingen1 _ i förhållande till borgenärerna person- ligen och solidariskt betalningsskyldiga för den dödes gäld, i den mån de icke vid- tagit särskilda åtgärder för att begränsa ansvarigheten, exempelvis genom boets av- trädande till urarvakonkurs eller offentlig förvaltning (Nachlassverwaltung). Men i avseende å det inre förhållandet mellan arvingarna har arvegårdslagen träffat en från civilrätten avvikande reglering. Den enligt BGB (% 2046) gällande regeln, att boets egendom skall förvandlas i penningar i den mån så erfordras för skuldernas likvidering, äger nämligen icke tillämpning å arvegården; ty denna är avsedd för familjens underhåll och är i princip oförytterlig. I stället stadgar arvegårdslagen, att dödsboets skulder _ och däri inbegripas även de hypotek, grund- och ränteskul- der som sakrättsligt belasta arvegården _ i första hand skola gäldas ur den del av dödsboets egendom, som icke räknas till arvegården (& 34 mom. 1). Lagen tiller- känner sålunda gårdsarvingen ett verkligt rättsanspråk, att den på gården vilande, från föregående generationer härrörande skuldbördan i möjligaste mån nedbringas i samband med arvskiftet. Är den del av kvarlåtenskapen, som icke tillhör arve- gården, otillräcklig för gäldens betalning, blir emellertid gårdsarvingen i förhållande till medarvingarna skyldig att ensam svara för den återstående gälden och att be- fria medarvingarna från deras betalningsskyldighet för denna (% 34 mom. 2). Det- ta måste sägas vara i hög grad motiverat, eftersom medarvingarna iett dylikt fall icke bekomma någon del av kvarlåtenskapen.

Naturligen kunna fall förekomma, då den efter nyssnämnda likvidering kvarstå- ende gälden alltjämt är för stor i förhållande till värdet av arvegården. I ett dylikt fall kan tydligen gårdsarvingen, av hänsyn till sin personliga betalningsskyldighet för gälden, finna det fördelaktigast att avstå från sin rätt till den överskuldsatta gården. Övertagandet av en överskuldsatt arvegård torde dock merendels möjlig- göras genom den exekutionsbefrielse som, enligt vad nedan vidare beröres, inrym- mes i arvegårdslagen. Om dödsboet avträdes till urarvakonkurs, ingår arvegården icke i konkursmassan. Arvegården torde ej heller inbegripas i s. k. Nachlassverwaltung.

Finnes inom den arvegårdsfria delen av kvarlåtenskapen en behållning, sedan skulderna likviderats, delas denna enligt civilrättens normer mellan gårdsarvingens

1 Jfr även 5 14 i arvegårdsrättsförordningen. Själva arvegården, som åtnjuter exekutions— befrielse, kan emellertid ej åtkommas av borgenärerna.

medarvingar. Någon andel i denna behållning tillkommer icke gårdsarvingen, med mindre gårdens avkastningsvärde understiger hans på vanligt sätt beräknade andel i den totala kvarlåtenskapen. Om exempelvis gårdens avkastningsvärde utgör 5000 Rmk. och därutöver finnes en behållning av 10000 Rmk., torde denna behållning, om det förutsättes att arvingarna till antalet äro två, fördelas så, att gårdsarvingen A. tillgodoräknas 2 500 samt arvingen B. 7 500 Rmk. (A. erhåller 15 000/2 _ 5 000 = 2 500). Då A. därjämte erhåller arvegården, blir sålunda resultatet i detta fall det- samma, som om delningen skett enligt den lika arvsrättens grundsatser. En viss fördel för gårdsarvingen beredes dock därigenom, att man icke räknar med han- delsvärdet utan med avkastningsvärdet å fastigheten. Sistnämnda värde bestämmes efter den nettoavkastning, som gården anses varaktigt kunna lämna, om den allt- jämt brukas för samma ändamål som tidigare (& 35).

Av systemet följer tydligen, att olikheten mellan gårdsarvinges och medarvinges arvslotter i förekommande fall växer i proportion till skuldbördans storlek, värde- relationen mellan arvegården och den övriga förmögenheten, samt arvingarnas an— tal. Ej sällan måste i praktiken resultatet bliva, att gårdsarvingen får allt och övriga arvingar intet. Den stränghet systemet sålunda innebär mildras emellertid genom särskilda, till skydd för medarvingarna givna regler. Dessa r'egler gälla även för dem som genom testamente uteslutits från arv, för såvitt de äro laglottsberättigade.

Om medarvingarna äro avkomlingar efter arvlåtaren, äro de berättigade till un- derhåll och uppfostran å gården, intill dess de bliva myndiga. De skola med går- dens hjälp erhålla en yrkesutbildning som motsvarar deras stånd. När de lämna hemmet, skola de även, i den mån gårdens ekonomi det tillåter, förses med den utrustning, som må erfordras för startande av eget yrke. Lagen har härvid särskilt nämnt det fall, att medarvingen vill förvärva ett kolonat (Siedlerstelle) och driva eget jordbruk. För kvinnor tillkommer vid ingåendet av äktenskap ett särskilt an- språk på bidrag till anskaffande av hemutstyrseln (% 30 mom. 1 och 2). En för- utsättning för samtliga nu berörda rättigheter torde vara att behovet av försörjning icke tillgodosetts genom arvlåtarens egna förfoganden.

Efter uppnådd mogen ålder kunna nyssnämnda medarvingar, d. v. s. gårdsarvin- gens syskon eller syskonbarn, ickei allmänhet påräkna något underhåll från går- den. För det fall att de oförskyllt råka i nöd äro de emellertid berättigade att taga sin tillflykt till gården och att där kvarstanna med skyldighet att i skälig om- fattning deltaga i arbetet. Denna rätt till s. k. Heimatzuflucht tillkommer även arvlåtarens föräldrar (% 30 mom. 3). Anordningen har ofta liknats vid en olycks- falls-, invaliditets- och åldersförsäkring för personer av bondesläkt. Dess utform— ning i lagen är emellertid ganska vag och synes lämna rättstillämpningen tämligen fria händer. Beträffande det praktiska fallet att arvingen råkat bliva arbetslös, sy- nes man vara benägen anse, att ett offentligt arbetslöshetsunderstöd eliminerar rätten till Heimatzuflucht. Däremot lärer vanligt fattigvårdsunderstöd icke bevil- jas den, som finnes ha möjlighet att reda sig genom att återflytta till gården. Man kan även fråga sig, hur regeln bör tillämpas i sådana fall, då den i nöd komne har egen familj att försörja. Måhända har någon stadgad rättspraxis ännu icke utbil- dat sig på detta område. Ifrågavarande regler ha nämligen icke tillämpning på arvsfall, som inträffat före lagens ikraftträdande.

Arvlåtarens efterlevande make kan, såsom förut framhållits, icke själv bliva gårdsarvinge annat än i de undantagsfall, som följa av vissa övergångsbestämmel- ser och av arvlåtarens befogenhet att själv utse gårdsarvinge, när ingen därtill prio- riterad släkting finnes. Emellertid är efterlevande make enligt BGB (& 1931) arvs- berättigad, i fall arvlåtaren efterlämnar avkomlingar, till en fjärdedel och i andra fall till hälften av kvarlåtenskapen. Även laglottsrätt, omfattande hälften av arvs- lotten, tillkommer efterlevande make (% 2303). Denne intager sålunda i förhållande till gårdsarvingen regelmässigt ställningen av medarvinge (eller därmed likställd lag- lottsberättigad). När så är fallet, kan efterlevande make enligt arvegårdslagen bliva

berättigad att påfordra s. k. Altenteil, varmed förstås en rätt att från gården ut- bekomma ett efter omständigheterna sedvanligt underhåll under återstående livs- tid. Säsom villkor för denna rättighet gäller dock, att vederbörande icke kan för— sörja sig av egna medel samt att han avstår från de arvsanspråk som i övrigt må tillkomma honom (5 31). Rätten till Altenteil torde under omständigheter kunna bibehållas, även om den berättigade ingår nytt gifte,

Ett gemensamt kännetecken för de nu berörda reglerna om uppfostringsbidrag och vad därmed sammanhänger samt om Heimatzuflucht och Altenteil är att rät— tigheternas omfattning icke närmare fixerats i lag utan måste bestämmas från fall till fall efter skälig bedömning, å ena sidan av behovet av hjälp och å andra sidan av gårdens ekonomiska bärkraft. I den mån en uppgörelse i godo ej kan komma till stånd, får domstolen (das Anerbengericht) meddela närmare föreskrifter. Dom- stolen kan inskränka eller upphäva försörjningsrätten, om den berättigades behov annorledes tillgodoses eller om prestationen finnes överstiga gårdens bärkraft eller eljest anses icke längre böra åvila den förpliktade (% 32).

Lagen har tydligen tänkt sig att nämnda försörjningsskyldigheter skulle till stor del kunna fullgöras genom naturaprestationer (livsmedel, husrum o. s. v.). Även kontantutbetalningar kunna emellertid ifrågakomma, i den mån inkomsterna från jordbruket bereda möjlighet härtill eller gårdsarvingen eljest har egna medel att undvara. Däremot överensstämmer det icke med lagens grund, att gården skuld- sättes för försörjningsskyldighetens fullgörande. Vill gårdsarvingen för sagda ända- mål upplåta hypotek i gården, kräves under alla omständigheter domstolens medgi- vande härtill.

Försörjningsrättigheterna torde juridiskt sett vara att hänföra till sakrättigheter (dingliche Belastungen). De äro emellertid icke föremål för något inskrivnings- förfarande.

I inledningsorden till arvegårdslagen har såsom lagens syftemål angivits att un- der tryggande av gamla tyska arvsseder vidmakthålla bondeståndet såsom en källa till förnyelse av folkstammen, att skydda bondgårdarna mot överskuldsättning och söndersplittring, så att de såsom ett släktens arvegods kunna varaktigt förbliva i fria bönders ägo, samt att bidraga till en sund jordfördelning, detta emedan det visat sig, att ett stort antal livskraftiga mindre och medelstora bondgårdar, om möj- ligt likformigt fördelade över hela landet, utgör den bästa garantien för folkets och statens vidmakthållande. Med hänsyn till vikten av dessa strävanden har man icke velat lämna de enskilda fria händer att genom sina rättshandlingar motverka la— gens syften. Såsom redan nämnts få de i lagen inrymda arvsreglerna i stort sett icke åsidosättas genom förfoganden mortis causa. Samma stränga hållning in- tager emellertid lagen även med avseende å förfoganden inter vivos. I lagen utta- las nämligen såsom en allmän princip, att arvegården varken får föryttras eller be- lastas med gravationer. Det säger sig självt _ och är till yttermera visso fastsla- get i lagen _ att denna princip icke gäller försäljning av jordbrukets produkter el- ler överhuvudtaget förfogande över tillbehör till gården, som träffas inom ramen för en förståndig hushållning (% 37 mom. 1).

Med nyssnämnda princip avses icke att förläna arvegården någon absolut karak- tär av res extra commercium. Naturligen kan det i många fall, jämväl ur det all- männas synpunkt, föreligga grundad anledning att sälja en arvegård. Lagen har beaktat detta såtillvida, att vederbörande domstol äger medgiva försäljning, när en viktig grund därtill föreligger (% 37 mom. 2). Detta villkor torde vanligen anses uppfyllt, om försäljningen sker exempelvis i egnahemsrörelsens eller bostadsproduk- tionens intresse. Av viss praktisk betydelse är att domstolen kan lämna sitt med- givande i sådan form, att försäljningens genomförande blir beroende av ett av dom- stolen uppställt villkor (Auflage). Om ett område skall frånsäljas gården, kan dom- stolen exempelvis föreskriva, att köpeskillingen skall användas till betalning av går-

dens skulder eller på annat sätt disponeras för gårdens räkning. Har säljaren för- värvat fastigheten genom arv (enligt anerbenregler), lärer domstolen, om så finnes skäligt, kunna göra sitt medgivande beroende av att medarvingarna erhålla viss an- del i den vinst, som kan påräknas genom försäljningen. Även andra villkor, t. ex. förbehåll om förköpsrätt för staten eller annan, kunna tillkomma i denna ordning. Att uppställt villkor blivit fullgjort, får givetvis kontrolleras, när köparens förvärv av fastigheten skall inskrivas i grundboken.

Domstolens medgivande erfordras även vid gårdens överlåtelse från far till son eller eljest mellan nära anhöriga. Beträffande dylik överlåtelse har inom stora de- lar av Tyskland genom sedvänja utbildats ett särskilt rättsinstitut, benämnt Uber- gabevertrag. Detta har kännetecknats därav, att föräldrar överlämna sin egendom till en av sina söner, med skyldighet för denne att giva föräldrarna underhåll (Altenteil) under deras återstående livstid och att även i viss utsträckning draga försorg om syskonen. Arvegårdslagen utgår från att denna sedvänja bör bibe- hållas; ur ekonomisk och social synpunkt kan det ju ock vara fördelaktigt, att en yngre person i rätt tid får övertaga jordbruket och bliva i tillfälle att grunda en egen familj. Om dylika avtal lämnades utan kontroll, skulle emellertid möjlighet yppas att på denna väg kringgå de i arvegårdslagen uppställda arvsreglerna; ett Ubergabevertrag är ju till sin verkan att betrakta såsom ett förtida arv. I arve- gårdslagen stadgas nu, att domstolens samtycke icke bör vägras, om bonden vill överlämna gården till den, som i fall av hans död skulle stå närmast i tur att bliva gårdsarvinge eller som han, enligt därom givna regler, kunnat genom testa- mente utse till gårdsarvinge. Domstolen är dock skyldig att tillse, att avtalet icke innehåller sådana bestämmelser, som medföra en belastning överstigande gårdens bärkraft (% 37 mom. 3).

Vad härefter angår det principiella förbudet att belasta arvegården med gravatio- ner, inskränkes regeln härom _ även bortsett därifrån att dispens kan medgivas när en viktig grund föreligger _ av betydande undantag. Såsom förut nämnts kan arve- gården belastas med försörjningsrättigheter till förmån för gårdsarvingens med- arvingar. Lagen innehåller tillika en särskild bestämmelse, enligt vilken en arvlå- tare genom testamente äger förordna, att den blivande gårdsarvingens fader eller moder skall ha förvaltnings- och nyttjanderätt till gården, även efter det gårds- arvingen blivit myndig, dock ej längre än till dess han fyllt 25 är (& 26).1 Vidare må nämnas att belastningsförbudet ej gäller beträffande realservitut, personalservitut (däri inbegripet bostadsrätt enligt BGB & 1093) eller gravationer av offentligträtts- lig natur. Även andra mera speciella undantag finnas föreskrivna (% 32 i arve- gårdsrättsförordningen) .

Ett avtal, varigenom arvegården eller del därav utarrenderas för längre tid än ett år eller på obestämd tid, drabbas däremot av ifrågavarande belastningsförbud (& 30 i arvegårdsrättsförordningen). För avtalets giltighet erfordras domstolens med- givande, vilket förutsätter att en viktig grund kan åberopas. En arvlåtare kan följ- aktligen icke kringgå arvsreglerna på det sätt, att han under sin livstid utarrenderar fastigheten till annan person än gårdsarvingen för lång tid och mot oskäligt låg arrendeavgift.

Under belastningsförbudet hemfalla framför allt hypotek samt grund- och ränte- skulder, d. v. s. vad som motsvarar det svenska rättssystemets fordringsinteckningar. I sin strävan att förebygga överskuldsättning går sålunda arvegårdslagen ända där- hän, att den vill förhindra varje pantförskrivning av arvegården. Visserligen äger domstolen medgiva upplåtelse av hypotek, när en viktig grund härför kan åberopas, men det är tydligen tänkt, att sådan upplåtelse skall förekomma endast i sällsynta undantagsfall. Meningen är att en bonde i första hand bör försöka reda sig utan kredit och att, om detta icke går, han bör försöka med personalkredit. Det har an-

1 Dylikt förordnande kan även göras till förmån för arvlåtarens efterlevande make (% 11 i arvegårdsrättsförordningen).

tagits att arvegårdslagen samt den nya agrarpolitiken överhuvudtaget skulle med- föra en märkbar förstärkning av böndernas personliga kreditvärdighet.

Att ifrågavarande belastningsförbud effektivt upprätthålles i praktiken synes vara att förmoda. På grund av den exekutionsbefrielse, som arvegårdslagen inrymmer, kommer nämligen ett hypotek (grund- eller ränteskuld), när sådant någon gång be- viljas, att få en starkt begränsad rättsverkan. En långivare skulle väl knappast anse sig säkerställd enbart med en dylik pantförskrivning, och man kan måhända fråga sig, huruvida han i allmänhet har något större intresse av att betinga sig hypotek i en arvegård.

I sådana fall, då en hypoteksupplåtelse trots allt anses oundviklig, lärer domstolen få pröva, huruvida skuldsättningens storlek kommer i rimligt förhållande till fastig- hetens avkastningsvärde.1 Vidare torde avseende fästas vid den överenskomna ränte- fotens höjd; överstiger räntan 5 0/o anses bifall vara utsiktslöst. I allmänhet torde domstolen även fordra sådana betalningsvillkor, att amortering sker i bestämd ord- ning; hypoteket bör givetvis inom överskådlig tid bringas att upphöra. Domstolens medgivande kan, liksom beträffande försäljning, lämnas i villkorlig form (Auflage).

Det med arvegårdslagen avsedda syftet att skydda bondeklassen har tydligast kommit till uttryck i grundsatsen om exekutionsbefrielse. Lagen innehåller den utom- ordentligt ingripande regeln, att exekution på grund av penningfordran ej kan med- delas i arvegård (& 38 mom. 1). Denna regel gäller undantagslöst för såväl person- liga som sakrättsliga anspråk på utbekommande av penningar. Lika litet som en oprioriterad borgenär kan en hypoteksborgenär framtvinga, att arvegården blir före- mål för exekutiv försäljning eller tvångsförvaltning. Regeln utgör visserligen icke något hinder mot att arvegårdens ägare försättes i konkurs. I dylikt fall ingår emel- lertid arvegården icke i konkursmassan, och ägaren bibehåller även under konkur- sen sina vanliga befogenheter med avseende å gården. Då arvegården _ såsom förut utvecklats _ även omfattar alla för jordbruket avsedda inventarier, torde ett mot ägaren inlett exekutivt förfarande knappast kunna verka störande för jord- bruksdriften.

Exekutionsbefrielsen är för övrigt icke inskränkt till arvegården med dess tillbe- hör. Den gäller enligt särskild regel (& 38 mom. 2) för de på gården utvunna jord- bruksprodukterna, även om dessa icke äro att anse som tillbehör till gården. Emel- lertid inskränkes sistnämnda regel av betydande undantag. Lagen stadgar att exe- kution på grund av offentligt-rättslig penningfordran, exempelvis skatt, kan meddelas i jordbruksprodukterna, om dessa icke utgöra tillbehör till gården och icke äro nöd- vändiga för familjens underhåll intill tiden för nästa skörd (% 39 mom. 1). Och den rätt, som sålunda tillkommer fordran av nyssnämnda slag, har genom en över- gångsbestämmelse (% 59) utsträckts att gälla även beträffande privata fordringar. Avsikten är måhända att framdeles, om det visar sig att bönderna samvetsgrant full- göra sina betalningsförpliktelser, sätta denna övergångsbestämmelse ur kraft.

I fråga om exekution i jordbruksprodukter anvisar lagen, för det fall att ford- ringens kapitalbelopp överstiger 150 Rmk., en särskild, från det allmänna utmät- ningsförfarandet avvikande procedur. Borgenären måste en månad i förväg under— rätta distriktsbondeledaren om sin avsikt att inleda exekution. Ändamålet härmed är bland annat, att det tyska jordbrukets centralorganisation _ der Reichsnährstand _ skall få tillfälle att undersöka gäldenärens förhållanden, samt, om denne oför- skyllt råkat i nöd, inlösa fordringen (& 39 mom. 2—5).

Exekutionsbefrielsen har blivit av desto större betydelse, som den erhållit tillämp- ning icke blott på fordringar, stiftade efter lagens ikraftträdande, utan jämväl be- träffande de äldre fordringarna. Såsom förut nämnts ha de fastigheter, som mot- svarat den i arvegårdslagen givna begreppsbestämningen _ och de utgöra måhända

1 Den i skuldregleringslagstiftningen föreskrivna belåningsgränsen (Miindelsicherheitsgrenze) torde i detta hänseende beteckna ett maximum.

flertalet av Tysklands jordbruksfastigheter _ i och med lagens ikraftträdande auto- matiskt förvandlats till arvegårdar, utan att härför erfordrats någon åtgärd av vare sig myndighet eller enskild person. I allmänhet voro dessa arvegårdar besvärade av hypoteksskulder eller liknande belastningar, och många voro skuldsatta över gränsen för jordbrukets ekonomiska bärkraft. Genom olika kristidsförfattningar hade en del av de överskuldsatta jordbruken redan före arvegårdslagens tillkomst kommit i åtnjutande av exekutionsbefrielse i viss utsträckning. Särskilt gäller detta om sådana, för vilka skuldreglering (Entschuldung) inletts enligt lagen den 1 juni 1933 om reglering av jordbrukets skuldförhållanden eller enligt motsvarande äldre författning (Osthilfegesetz). Men beträffande en mängd överskuldsatta jordbruk hade skuldreglering ej påbörjats, eller ock hade påbörjad skuldreglering måst av- brytas, exempelvis av den anledningen, att skuldernas stora omfattning omöjliggjort regleringens genomförande. Arvegårdslagens tillkomst betydde nu, att alla de jord- bruk, vilka hemföllo under begreppet arvegård, vunno en omedelbar exekutionsbe- frielse utan hänsyn till skuldbördans storlek och oberoende av frågan om skuld- reglering.1

Detta revolutionära ingrepp i bestående rättsförhållanden drabbade naturligen i främsta rummet hypoteksinnehavarna. Dessa kunde ej längre såsom förut realisera sin panträtt genom att söka exekution i fastigheten utan blevo närmast hänvisade till gäldenärens personliga betalningsförmåga. Helt utan värde blevo emellertid ej hypoteken. Enligt förut omnämnda regler kan en hypoteksinnehavare, med viss begränsning, söka betalning ur de från gården härrörande jordbruksprodukterna, och härvidlag intager han ställningen av prioriterad borgenär. Denna rätt komplet- teras iviss mån därav, att hypoteksinnehavaren enligt civilrättens regler (BGB & 1134) alltjämt äger påfordra inskridande i viss ordning mot den gäldenär, som genom vanhävd av fastigheten äventyrar hypoteksinnehavarens rätt. Vidare må nämnas, att om arvegården eller del därav utarrenderas hypoteksinnehavaren nju- ter förmånsrått i den överenskomna legan. Och slutligen återstår ju alltid den tänk- bara, låt vara mindre sannolika eventualiteten, att fastigheten förlorar sin egenskap av arvegård, i vilket fall hypoteket omedelbart återfår sin normala rättsverkan.

Den med arvegårdslagstiftningen genomförda förändringen av hypotekets rätts- verkan medförde naturligen i en mängd fall uppskov med betalning av räntor och amorteringar å hypotekslån. Däremot behövde förändringen icke i och för sig be- tyda någon definitiv förlust för hypoteksborgenärerna. Att dessa likväl i många fall fått vidkännas konvertering och även kapitalnedskrivning av sina fordringar be- ror icke på arvegårdslagens stadganden utan på den skuldreglering, som enligt sär- skild lagstiftning övergått en mängd jordbruk, däribland även arvegårdar. Beträf- fande en del arvegårdar, som oaktat stark skuldsättning icke blivit föremål för skuldreglering, torde visserligen exekutionsbefrielsen ha givit upphov till en situa- tion, i vilken det ter sig utsiktslöst för innehavarna av de sämst liggande hypoteken att indriva sina fordringar. Vid bedömande av detta förhållande måste dock ihåg- kommas, att dylika fordringshavare sannolikt ej heller kunnat undgå förlust, där- est fastigheten blivit föremål för exekutiv försäljning.

Då borgenärerna genom exekutionsbefrielsen i stor utsträckning betagits möjlig- heten att trygga sina fordringar genom realsäkerhet, måste tydligen lagen i annan ordning söka bereda borgenärerna erforderligt skydd. Detta skydd framträder närmast såsom en biverkan av den starka kontroll, som från det allmännas sida utövas över böndernas sätt att sköta sitt jordbruk och sina affärer. Exekutionen till förmån för de privata intressena ersättes sålunda av uppsikten till förmån för de allmänna intressena.

Det torde böra förutskickas att åtskilliga lagbestämmelser utformats med hänsyn

1 Efter ikraftträdandet av arvegårdsrättsförordningen den 21 december 1936 kan fastighet bliva arvegård i regel endast om ägarens skulder icke överstiga 70% av det 5. k. enhetsvärdet.

till möjligheten att utöva en viss uppfostrande inverkan. Det är härvidlag icke blott den yrkesmässiga kunnigheten utan även rent moraliska egenskaper som kommit i åtanke. Genom föreskriften att ärbarhet utgör villkor för »Bauernfähigkeit» torde i allmänhet förhindras, att en person med kriminella antecedentia kommeriåtnjutande av lagens förmåner. En fastighet som äges av sådan person blir icke arvegård, och ej heller kan en dylik individ någonsin bliva gårdsarvinge. Emellertid har man i före- varande hänseende icke inskränkt sig till att uppställa vissa minimikrav utan velat direkt befrämja en åsiktsbildning, baserad på den moraliska pliktkänslan. Man har tydligen åsyftat att frammana en mera ansvarsmedveten uppfattning om vad yrkets heder får anses kräva. Att yrkesbeteckningen och titeln »bonde» enligt be- stämmelse i lagen (& 11) förbehållits uteslutande åt dem som äga arvegårdar sak- nar måhända icke en viss psykologisk betydelse ur synpunkten av antydda strävan- den. Vad nu särskilt angår skyldigheten att betala skulder lärer lagen ha förutsatt, att det moraliska tryck, som ett i den allmänna uppfattningen rotfäst hedersbegrepp skulle kunna tänkas utlösa, borde kunna fresta till större samvetsgrannhet i full- görandet av betalningsförpliktelserna. Emellertid har lagstiftaren självfallet icke kunnat inskränka sig till en dylik allmän förhoppning. Särskilda rättspåföljder ha naturligen måst föreskrivas för sådana fall, då betalning trots allt uraktlåtes.

Lagen innehåller nu den regeln, att om bonden förlorar sitt anseende såsom är- bar eller sin förmåga att sköta gården (t. ex. i följd av alkoholism), eller om han uraktlåter att fullgöra sina betalningsförpliktelser, trots att han vid förståndig hus- hållning skulle ha varit i stånd därtill, så kan domstolen på ansökan av landsbonde- ledaren förordna, att förvaltnings- och nyttjanderätten till arvegården skall varak- tigt eller för viss tid överflyttas på bondens maka eller på den som står närmast i tur att bliva gårdsarvinge (% 15 mom. 2). Vidare föreskriver lagen, att om någon anhörig av nämnda slag icke finnes eller icke är »bauernfähig», så kan domstolen på ansökan av riksbondeledaren förordna, att äganderätten till arvegården över- flyttas till en av nämnda myndighet föreslagen person, dock med företrädesrätt för släktingar till den avgångne (& 15 inom. 3).

Dessa tvångsmedel äro tydligen icke att likställa med exekution i vanlig mening. Reglerna kunna dock, åtminstone indirekt, stärka borgenärernas utsikter att få be- talt för sina fordringar. Äventyr—et att nödgas avträda fastigheten kan naturligen verka såsom en stark press på gäldenären att uppbjuda sina krafter för att göra rätt för sig. Likaså är det tydligt., att ett personombyte kan Öka möjligheten för bor- genärerna att uttaga sina fordringar ur gårdens avkastning, i vilken de ju äga exeku— tionsrätti vanlig ordning. Mycket beror givetvis på huru dessa bestämmelser till- lämpas i praktiken. Borgenärernas ställning synes i icke ringa mån vara beroende av det sätt, varpå myndigheterna i konkreta fall bedöma frågan huruvida uppkom- men insolvens kan tillskrivas gäldenärens eget vållande eller icke.

Med utgångspunkt från de sist omförmälda lagbestämmelserna giver förordnin- gen om förfarandet i arvegårdsärenden (Erbhofverfahrensordnung) närmare regler (55 73—98) om de rättsliga påföljder, som kunna drabba den som vanvårdar går- den eller missköter sina affärer. Denna reglering, som sålunda med avseende å en av sina funktioner skulle kunna betraktas som en mycket vidsträckt vanhävdslag- stiftning, uppställer vid sidan av de i arvegårdslagen nämnda åtgärderna vissa andra former av ingripanden, som äro av mildare karaktär än de förstnämnda. Förord- ningen skiljer nämligen mellan fyra olika grader av ingripanden: 1) tillsättande av förtroendeman för tillsyn över gårdens förvaltning, 2) tillsättande av ställföreträdare med uppgift att omhänderhava förvaltningen, 3) överflyttande av förvaltnings- och nyttjanderätten på annan person, i första hand make eller gårdsarvinge och 4) över- flyttande av äganderätten på ny innehavare. Alla dessa åtgärder förutsätta ett dom- stolsbeslut, och över detta kan besvär anföras. De båda förstnämnda åtgärderna kunna tillämpas i samtliga de fall, där ett ingripande ifrågakommer; de båda sist— nämnda — som enligt vad nyss anförts äro föreskrivna redan i själva arvegårdsla-

gen äro däremot uteslutande förbehållna de såsom svårare ansedda fall, då äga- ren förlorat sin »bondekapacitet» eller då han försummar sina betalningsförplik- telser, oaktat han med förståndig hushållning hade kunnat fullgöra desamma.

Vad först beträffar anordnandet av tillsyn (Wirtschaftsiiberwachung), så innebär denna åtgärd, att domstolen på förslag av landsbondeledaren förordnar lämplig person att under viss bestämd tid utöva en kontrollerande och rådgivande verk- samhet med avseende å gården. Förtroendemannen har att pröva ägarens ekono— miska ställning och övervaka dennes sätt att sköta jordbruket och sina affärer. Han skall verka dels för att ägaren vinnlägger sig om en ordnad drift med högsta möjliga produktionsresultat såsom ögonmärke och dels för att ägaren fullgör sina betalningsförpliktelser. Ägaren får icke utan förtroendemannens samtycke upptaga lån för annat ändamål än jordbrukets behov; ej heller för jordbrukets räkning får han åtaga sig nya förpliktelser, om förtroendemannen inlägger gensaga däremot. Underlåter ägaren, trots uppmaning av förtroendemannen, att vidtaga anstalter som äro nödvändiga för jordbruksdriften, kan domstolen bemyndiga förtroendemannen att på ägarens bekostnad låta verkställa dylika, i beslutet angivna åtgärder. För— troendemannen avgiver berättelse över sin verksamhet till domstolen och landsbon- deledaren. Han utför sitt uppdrag utan särskilt arvode men är berättigad att av ägaren bekomma ersättning för egna utlägg.

Förvaltning genom ställföreträdare (Wirtschaftsfiihrung durch einen Treuhänder) anordnas för bestämd tid, och beslutet härom kungöres i viss ordning samt anmär- kes i grundboken. Genom beslutet fråntages ägaren befogenheten att förvalta går- den och att förfoga över därtill hörande föremål. Ägaren får ej heller disponera över jordbruksprodukterna eller utestående fordringar, som uppkommit genom så- dana produkters försäljning. Gården förvaltas av ställföreträdaren för ägarens räk- ning. Inkomsterna skola användas till gårdens bästa och särskilt till skuldernas likviderande. Avtal, som ställföreträdaren i denna sin egenskap ingår, är förplik- tande för ägaren, som sålunda blir gäldenär i det uppkomna rättsförhållandet. Äga- ren har under förvaltningsperioden anspråk på skäligt underhåll för sig och sin fa- milj men är pliktig att deltaga i gårdens skötsel. Ställföreträdaren är i sin verk- samhet underkastad kontroll av domstolen samt landsbondeledaren och är skyldig att till dessa myndigheter avgiva vissa rapporter. Efter domstolens bestämmande äger ställföreträdaren utfå skäligt arvode för sin verksamhet.

Det må antagas, att de nu berörda formerna av ingripande komma att i prakti- ken tillämpas istörre utsträckning än den i arvegårdslagen föreskrivna metoden att överflytta förvaltnings- och nyttjanderätten å någon av ägarens anhöriga. Sistnämnda förfaringssätt, som till stor del följer enahanda regler som gälla med avseende å förvaltning genom ställföreträdare, medför i vissa hänseenden längre gående verkningar. Förvaltaren (der Nutzverwalter) lärer för egen räk- ning kunna tillgodogöra sig gårdens avkastning men ansvarar intill värdet av gårdens förpantningsbara produkter för sådana skulder, som ägaren åsamkat sig före förvaltningens början. Under förvaltningen är ägaren berättigad till hus- rum för sig och sin familj; domstolen kan jämväl tillerkänna honom ett skäligt underhåll.

Vad slutligen beträffar den mest ingripande åtgärden, äganderättens överflyttande, lärer denna kunna ifrågakomma endast i mycket sällsynta fall. Åtgärden hindrar icke, att den tidigare ägaren genom domstolens beslut berättigas kvarstanna å går- den och njuta visst underhåll mot skyldighet att deltaga i arbetet.

Förutom de nu i sina grunddrag berörda materiellt-rättsliga bestämmelserna inne- håller arvegårdslagen med därtill hörande tillämpningsförfattningar en vidlyftig reglering av organisatorisk natur. Härvidlag må erinras därom, att arvegårdslag- stiftningen nära anknyter till den nya, enhetligt uppbyggda organisation — der Reichsnährstand med därunder lydande provinsiella och lokala organ _ som om-

sluter hela den tyska jordbruksförvaltningen. De till nämnda organisation hörande myndigheterna, d. v. s. bondeledare av högre eller lägre grad, intaga inom arvegårds- väsendet närmast ställningen av representanter för de till grund för lagstiftningen liggande allmänna intressena. Uppgiften att fungera såsom opartiskt statsorgan och sålunda träffa avgöranden av judiciell eller administrativ beskaffenhet har åter anförtrotts åt särskilda domstolar, vilka inrättats uteslutande för arvegårdslagstift— ningens handhavande. Inom denna speciella domstolsorganisation finnas tre in- stanser, nämligen Anerbengericht, Erbhofgericht och Reichserbhofgericht. I första instans sammansättes domstolen av en jurist såsom ordförande samt två bönder. Överrätterna, vilka arbeta på flera divisioner, döma med en lagfaren ordförande, två lagfarna ledamöter samt två bönder såsom bisittare. Proceduren vid dessa domstolar skiljer sig i flera hänseenden från den vanliga civilprocessen, och för- handlingarna äro i regel icke offentliga. En närmare redogörelse för dessa delar av arvegårdslagstiftningen synes emellertid icke vara påkallad i detta samman— hang.

Bilaga 8.

Yttrande av styrelsen för Svenska bankföreningen angående lag- stiftningen om inteckning i jordbruksinventarier.

Genom Eder skrivelse den 5 sistlidne februari har styrelsen för Svenska Bank- föreningen anmodats att före den 1 instundande maj delgiva Eder styrelsens upp- fattning och erfarenhetsrön angående lagstiftningen om inteckning i jordbruksin- ventarier ävensom styrelsens synpunkter i övrigt på frågan om verkningarna av den- na lagstiftning.

För erhållande av nödigt underlag för besvarande av Eder framställning har sty- relsen till samtliga till bankföreningen anslutna banker, som idka verksamhet å landsbygden, avlåtit skrivelse med anhållan om upplysningar i ämnet under hem- ställan tillika, att bankerna ville vid sina överväganden särskilt ägna uppmärksam- het åt de förhållanden och synpunkter, som avsåges med följande i skrivelsen upptagna frågor, nämligen:

1) Har Ni intryck av att inom Edert verksamhetsområde eller delar därav in- ventarieinteckningars uttagande och användande i kreditrörelsen tagit någon större omfattning?

2) Då Ni själv eller annan kreditgivare begär avlämnandet av inventarieinteckning, plågar detta ske för stärkande av kreditgivarens egen säkerhet eller för borgens- mäns räkning och på deras begäran?

3) Hava inventarieinteckningars avlämnande i allmänhet begärts för att under- lätta beviljandet av nya krediter eller för att för kreditgivarens eller borgensmän- nens räkning förstärka redan lämnade krediter?

4) Har det kommit till Eder kännedom, att jordbrukets leverantörer (lanthand- lare, utsädesfirmor etc.) kräva inventarieinteckningar såsom säkerhet för sin kredit- givning?

5) Har Ni någon erfarenhet av att inventarieinteckningar annorledes plåga an- vändas såsom kreditunderlag, exempelvisi sammanhang med arvskiften eller eljest vid uppgörelser inom familjerna?

6) Förekommer det från Eder sida eller är det eljest enligt Eder erfarenhet före- kommande, att såsom villkor för kredit kreditsökanden avfordras förbindelse att icke utan kreditgivarens medgivande inteckna sina inventarier?

7) Plägar Ni eller, enligt Eder erfarenhet, andra genom infordrande av gravations- bevis eller förfrågningar å domarkanslierna kontrollera, huruvida inventariein- teckningar äro uttagna?

8) Hava enligt Eder erfarenhet fall förekommit, då kredittagare fått krediter upp- sagda av den anledning att han uttagit och belånat inventarieinteckningar?

9) Har Ni något intryck av att förefintligheten av inventarieinteckningsinstitutet över huvud taget åstadkommit en känsla av osäkerhet av sådan natur, att den kan anses hava på något märkbart ogynnsamt sätt påverkat jordbrukarnas personliga kreditvärdighet?

10) Har Ni å andra sidan intryck av att inventarieinteckningsinstitutet utövat ett gynnsamt inflytande på jordbrukarnas möjligheter att förskaffa sig för driften er- forderlig kredit och lämpligt ordna densamma, såsom genom att

a) kreditgivarnas anspråk på andra och fullt bankmässiga säkerheter kunnat upp- mjukas;

b) upplåningen kunnat konsolideras och ställas på längre sikt, varigenom antalet av kreditgivare och av kortfristiga strökrediter kunnat minskas;

c) räntorna kunnat sänkas? I skrivelsen betonades såsom självfallet, att i den mån bankerna vore i tillfälle att belysa ämnet genom uttalanden, som ginge utanför ramen för de framställda frågorna, sådana uttalanden mottoges med tacksamhet. Även anhöll styrelsen att, därest bank, som dreve rörelse inom skilda delar av landet, funne, att förhållan— dena på ifrågavarande område gestaltade sig olikartade i olika landsdelar, därom måtte upplysa.

Slutligen utbad sig styrelsen, att varje bank ville göra en räkning av antalet av banken lämnade krediter, som vore försedda med säkerhet i form av inventarie- inteckning, därvid dock ej ifrågasattes att erhålla uppgift angående vare sig kredi- ternas eller inteckningarnas belopp. För bedömande av frekvensen av inventarie- inteckningarnas förekomst inom bankväsendet syntes det styrelsen tillräckligt, att krediternas antal uppgåves. Styrelsen anhöll, att räkningen måtte verkställas per den 1 april 1936 och att uppgifterna måtte sammanställas länsvis.

Styrelsen har mottagit svar från samtliga de tillfrågade bankerna, därvid i ett fall bank, som idkar verksamhet inom skilda delar av landet, lämnat särskilda svar från de olika distrikten. Vid den sammanfattande redogörelse för de inkomna svaren, som nedan skall lämnas, kommer styrelsen att till en början följa ordningen av de i cirkulärskrivelsen framställda frågorna.

1) Har Ni intryck av att inom Edert verksamhetsområde eller delar därav in- ventarieinteckningars uttagande och användande i kreditrörelsen tagit någon större omfattning?

Svaren å denna fråga äro utan undantag nekande. Bankernas sålunda uttalade omdöme bestyrkes genom deras uppgifter å antalet av bankerna lämnade krediter, vilka äro försedda med säkerhet i form av inventarieinteckningar. Antalet sådana krediter uppgick den 1 april 1936 icke till mera än 511, på sätt bifogade "tablå ut- Visar.

I åtskilliga svar lämnas dessutom statistiska uppgifter angående antalet inom länet eller nejden hos domstolarna uttagna inventarieinteckningar. Det framhålles rätt allmänt och inhämtas även av de meddelade uppgifterna, att det stora flertalet in- ventarieinteckningar uttogos under den första tiden av institutets tillvaro, närmare bestämt under 1932 års senare hälft och år 1933, medan inteckningarnas uttagande från och med år 1934 och fortsättningsvis mycket avsevärt avtagit till den grad, att det på sina håll nära nog alldeles upphört. I många av svaren nämnes såsom den huvudsakliga anledningen till denna utveckling, att under första delen av perio- den en ganska livlig verksamhet förekom med beviljande av statliga stöd- och ackordslån, vilka endels säkerställdes med inventarieinteckningar. Under de sista par åren har denna lånerörelse avtagit eller upphört; dessutom mottagas sedan ett par år tillbaka icke inventarieinteckningar såsom säkerhet för ifrågavarande slag av lån. För övrigt betonas i åtskilliga svar den under tidsperioden fortgående för- bättringen av jordbrukskonjunkturen, varigenom behovet av nya kreditsäkerheters anskaffande minskats. I vissa svar yttras, att såväl jordbrukarna själva som deras mindre kreditgivare, såsom lanthandlarna, tyckas fortfarande icke hava någon när- mare kännedom om inventarieinteckningsinstitutet och dess innebörd. Även före- kommer den uppfattningen uttalad, att jordbrukarna missräknat sig på det nya institutet. De hade trott, att det skulle bereda samma säkerhet och kunna användas

såsom kreditunderlag på samma sätt som fastighetsinteckningar, men funnit, att så ej är förhållandet. Slutligen framskymtar i svaren då och då uttryck för jord- brukarbefolkningens uppfattning av inventariebelåningen såsom en mindre hono- rabel kreditform, vars anlitande vore ägnad att misskreditera låntagaren.

2) Då Ni själv eller annan kreditgivare begär avlämnandet av inventarieinteck- ning, plägar detta ske för stärkande av kreditgivarens egen säkerhet eller för bor- gensmäns räkning och på deras begäran?

De inkomna svaren, vilka uteslutande avse vederbörande bankers egna förhål- landen, äro rätt skiftande. Beträffande denna punkt, liksom beträffande andra, an- märkes här och var, att erfarenheten är för ringa, med hänsyn såväl till tidens korthet som materialets relativa obetydlighet, för att några uttalanden av större vär- de skola kunna göras.

En större bank svarar, att inventarieinteckningars avlämnande huvudsakligen begärts för stärkande av bankens egen säkerhet. Två andra banker med likaledes stor rörelse på landsbygden svara, att inteckningarna tagits för att tillgodose såväl bankens som borgensmännens intresse.

I de svar, som lämnats distriktsvis, iakttages, att från nära nog hela Norrland svaras, att inteckningarna införskaffats för bankens egen säkerhet, medan beträf- fande mellersta och södra Sverige svaren merendels innebära, att det är väsent- ligen eller helt och hållet för borgensmännens räkning, som inteckningarna in- fordrats. Över huvud taget betonas borgensmännens intresse i alla svar, som äro lokaliserade till de sydligare delarna av Sverige. Säkerligen är dock materialet allt- för obetydligt för att några slutsatser i fråga om uppfattningen inom skilda delar av landet skall kunna dragas av detsamma. Såsom en antydan om hurusom lokala och personliga förhållanden och förbindelser mellan jordbrukarna kunna inverka må nämnas, att en bank omförmäler, att banken mottagit inventarieinteckningar endast vid ett enda kontor inom en provins, varest banken har ett flertal sådana, och att i samtliga fallen, sju till antalet, inteckningarna införskaffats på begäran av borgensmännen för krediter, som redan legat hos banken.

3) Hava inventarieinteckningars avlämnande i allmänhet begärts för att under- lätta beviljandet av nya krediter eller för att för kreditgivarens eller borgensmän- nens räkning förstårka redan lämnade krediter?

I några svar har meddelats, att inteckningarna bekommits vid lämnandet av ny kredit, men flertalet svar giva vid handen, att under den hittills gångna tiden inteck- ningarna merendels infordrats för att för bankens eller borgensmännens räkning stärka säkerheten för redan lämnad kredit. Från ett håll lämnas den beaktans- värda upplysningen, att man ännu icke i något fall infordrat inventarieinteckningar men att det ej är uteslutet, att så kommer att ske, om eller när konjunkturen för- samras.

4) Har det kommit till Eder kännedom, att jordbrukets leverantörer (lanthand- lare, utsädesfirmor etc.) kräva inventarieinteckningar såsom säkerhet för sin kre- ditgivning?

I de flesta fall har denna fråga besvarats nekande, stundom med den reservation att banken icke har sig något bekant därom. I några svar nämnes, att enstaka fall äro kända, där dylika krav framställts; i ett svar sägs, att kreaturshandlare inom distriktet fordrat inventarieinteckning såsom säkerhet för sin kreditgivning. En bank i mellersta Sverige yttrar, att av jordbrukets leverantörer i stort sett endast de kooperativa jordbrukarsammanslutningarna pläga göra anspråk på inventarie- inteckningar och även dessa blott i ringa omfattning. En bank omförmäler, att kort efter det nya inteckningsinstitutets införande det icke var alldeles ovanligt, att sär- skilt smärre utsädes- och gödningsmedelsleverantörer krävde inventarieinteckningar

av svagare kunder. Efter hand hade det emellertid visat sig, att detta anspråk vore tveeggat, enär de kunder, som uttagit inventarieinteckningar, befunnes av- skurna frän annan kredit, och hade därför förfarandet i det närmaste upp— hört. En annan bank gör uttalanden av alldeles samma beskaffenhet. En tredje bank, som nekande besvarat här förevarande fråga, har emellertid tillagt den iakt- tagelsen, att förfrågningarna hos banken från jordbruksleverantörer angående jord- brukarnas ekonomiska ställning och särskilt huruvida de uttagit inventarieinteck- ningar tilltagit.

5) Har Ni någon erfarenhet av att inventarieinteckningar annorledes plåga an— vändas såsom kreditunderlag, exempelvis i sammanhang med arvskiften eller eljest vid uppgörelser inom familjerna?

I det stora flertalet fall har nekande svar lämnats på denna fråga. I ett svar om- nämnes kännedom om ett par arvskiften, vid vilka den av stärbhusdelägarna, som övertagit den avlidnes jordbruk, säkerställt de övriga delägarnas fordringar genom inventarieinteckningar. I ett svar omtalas ett fall, där en omyndigs fordran vid ett skifte blivit på sådant sätt säkerställd. I ett svar antydes, att, då säkerhet ilös- öre erfordras, lösöreköp fortfarande användes; i ett annat svar omnämnes åter ett par fall, där tidigare upprättade lösöreköp fått återgå och mellanhavandena i stället ordnats medelst inventarieinteckningar. I ett svar nämnes, att i en del fall inventarieinteckningar lämnats såsom säkerhet för arrendebetalning. I ett svar cite- ras en auktionsförrättare, som funnit inventarieinteckningar användbara, då jord- egendom säljes tillika med inventarier. En bank anser sig veta, att inventariein- teckningar i viss utsträckning användas såsom kreditunderlag vid lån hos privat- personer; dock rör det sig troligen i flertalet fall om förstärkning av äldre kredi- ter, beviljade före det nya institutets införande.

6) Förekommer det från Eder sida eller är det eljest enligt Eder erfarenhet förekommande, att såsom villkor för kredit kreditsökanden avfordras förbindelse att icke utan kreditgivarens medgivande inteckna sina inventarier?

De flesta svaren äro nekande. Endast en bank har besvarat frågan med ja utan att dock uppgiva, om detta svar avser banken själv eller annan kreditgivare. En bank nämner, att, då vid bankens kreditprövning säkerheten ej synes oomtvistlig, fråga plågar framställas, huruvida inventarieinteckning uttagits. En annan bank ytt- rar, att fall förekommit, då kreditgivaren för att icke skada kundens allmänna kredit- värdighet avstått från en eljest motiverad fordran på inventarieinteckning mot ve- derbörandes löfte att icke heller till annan kreditgivare lämna dylik inteckning. En bank, som förmäler sig icke känna något fall, då såsom villkor för kredit uppställts, att inventarieinteckning icke tages, anmärker tillika, att kreditgivare, som i detta av— seende vill skydda sig, torde själv förskaffa sig inventarieinteckning och dymedelst förhindra, att annan erhåller säkerhet i jordbruksinventarierna framför honom.

Ett flertal svar omförmäla, att sparbankeri orten i sina lånereversformulär inta- git bestämmelse, att låntagare och borgensmän ej må uttaga inventarieinteckning vid påföljd att lånet må av sparbanken förklaras omedelbart förfallet till betalning.

Av en bank upplyses, att ett fideikommiss i sina arrendekontrakt intagit förbud för arrendatorerna att uttaga inventarieinteckning. En bank säger sig hava anledning förmoda, att lantbrukarnas leverantörer avfordra sina kunder deras löfte eller för- bindelse att icke inteckna sina inventarier.

7) Plägar Ni eller, enligt Eder erfarenhet, andra genom infordrande av grava- tionsbevis eller förfrågningar å domarkanslierna kontrollera huruvida inventariein- teckningar äro uttagna?

Endast ett svar, avseende ett förhållandevis obetydligt distrikt, är nekande. I ett svar, som likaledes avser ett mindre distrikt, yttras, att banken numera icke inford-

rar uppgifter från domarkanslier, men att, om en kredit, vars säkerhet undergått för- sämring, skall undersökas, gravationsbevis givetvis måste anskaffas. I ett par svar meddelas, att kontrollförfrågningar hos domarkanslierna göras stundom eller i sär- skilda fall. En bank med vidsträckt kontorsnät yttrar, att det, särskilt vid avdel— ningskontor med större verksamhetsområden, förekommer, att regelbundna förfråg- ningar göras på domarkanslierna, där icke dessa självmant tillhandahålla förteck- ningar å sökta inventarieinteckningar. Som regel, tillägger denna bank, väcka emellertid de fåtaliga ansökningarna om inventarieinteckning sådan uppmärksam- het, att kunskapen därom snabbt sprides till dem, som äro intresserade av jordbru- karens kredit. Vid avdelningskontor med små, tätt befolkade verksamhetsområden torde därför förfrågningar eller uttagande av gravationsbevis vara sällsynta.

Av samtliga övriga svaren framgår, att vederbörande banker pläga från domar- kanslierna, merendels genom därvarande kommissionärer, tid efter annan, i allmän- het en gång i månaden, inhämta uppgifter å under tidsperioden uttagna inventarie- inteckningar. Dessa uppgifter torde av bankerna i allmänhet registreras i deras upplysningsregister. En bank motiverar sina åtgärder härutinnan med att uttagan- de av inventarieinteckning anses mycket litet rekommenderande och närmast stäl- les i paritet med växelprotest. I ett annat svar betonas kontrollåtgärdernas nöd- vändighet genom yttrandet, att en jordbrukare, som är nödsakad att för sin kredit pantsätta sina inventarier, näppeligen i Övrigt kan tillmätas något större kredit- värde. I vissa svar omtalas, att införskaffandet av uppgifterna från domarkans- lierna sker för de i trakten verksamma kreditinstitutens gemensamma räkning. I ett par fall omförmäles, att uppgifternas insamlande sker genom försorg av landska- pets sparbanksförening, som därefter distribuerar uppgifterna till sparbankerna inom distriktet och även till andra därvarande kreditinstitut. Så sker i Skåne och Västergötland.

8) Hava enligt Eder erfarenhet fall förekommit, då kredittagare fått krediter upp- sagda av den anledning att han uttagit och belånat inventarieinteckningar?

Ett rätt stort antal svar å denna fråga är nekande. Å andra sidan förekomma även många jakande svar, någon gång utan närmare utveckling av ämnet men mer- endels med upplysande tillägg. Sålunda lämnas sådana detaljupplysningar som att dylik uppsägning förekommit i vederbörande bank vid ett tillfälle eller i enstaka fall eller vid ett par tillfällen. I ett par svar yttras, att upplysning om inventarie— intecknings uttagande torde från kreditgivarens sida föranleda krav på förstärkning av lånesäkerheten eller påskyndande av länets amortering. I ett fall uttalas, att det torde vara kutym, att kreditgivare, som erfar, att låntagare uttagit och annorstädes belånat inventarieinteckning, uppsäger länet och hänvisar låntagaren att söka sin kredit hos den, som mottagit inventarieinteckningen. I vartdera av två svar från olika delar av landet nämnes, att till bankens kännedom kommit ett fall, då utta- gande av inventarieinteckning föranlett konkursansökan mot vederbörande. En bank säger sig hava erfarit, att då låntagare befinnas hava uttagit inventarieinteckning sparbankerna som regel begagna sig av sin rätt enligt reversen att uppsäga sin ford- ran.

9) Har Ni något intryck av att förefintligheten av inventarieinteckningsinstitutet över huvud taget åstadkommit en känsla av osäkerhet av sådan natur, att den kan anses hava på något märkbart ogynnsamt sått påverkat jordbrukarnas personliga kreditvärdighet?

Svar på denna fråga torde endels hava givits redan vid behandlingen av åtskilliga av de tidigare frågorna.

Av de uttalanden, som finnas särskilt redovisade under frågan nr 9 inhämtas, att inventarieinteckningsinstitutet anses hava utövat en ogynnsam inverkan med avse- ende å jordbrukarnas personliga kreditvärdighet. I rätt många svar framhålles

emellertid, att denna ogynnsamma inverkan blivit förhållandevis föga framträdande av den anledningen att uttagandet av inventarieinteckningar är så pass sällan före- kommande. Osäkerhetskänslan har, såsom det i ett svar uttryckes, avtrubbats, se- dan det konstaterats, att inventarieintecknings uttagande skedde så sällan. I många svar understrykes emellertid inventarieinteckningens karaktär av en åtgärd, som till- gripes i yttersta nödfall och såsom sista utväg att skaffa kredit. En bank anmär- ker, att just detta förhållande emellertid föranleder, att inteckningens uttagande icke kommer såsom en överraskning för vederbörande kreditgivare.

I åtskilliga av svaren äro omdömena på denna punkt mycket allvarliga. Det framhålles, att, medan man tidigare kunde tämligen lita på, att, även om fastighe- ten hårt intecknats, tillgångarna i inventarier dock vore ograverade, man numera måste räkna med att i många fall utrymme icke finnes för någon marginal i till- gångarna, vilken kan disponeras för de förbindelser, som ej äro skyddade genom realsäkerhet. I ett svar förklaras, att, då en jordbrukare intecknar sina inventarier, saknar han i regel annan realiserbar eller belåningsbar egendom och ett påtagligt bevis å hans insolvens beträffande hans andra förbindelser har erhållits. I åtskil- liga svar understrykes behovet av mera än vanligt grundlig undersökning, då fråga är om kredit till jordbrukare, som uttagit inventarieinteckning. En bank förmäler sig hava inhämtat, ej endast att en sparbank på platsen vägrar att såsom borgens- män godtaga jordbrukare, som uttagit inventarieinteckning, utan även att grossister- na i fodermedels- och fröbranscherna äro mera restriktiva i sin kreditgivning beträf- fande jordbrukare, som uttagit sådan inteckning. En bank omtalar, att det inträf- fat, att personer, vilka till banken såsom tilläggssäkerhet pantförskrivit inventarie- inteckningar, funnit sig nödsakade att hos banken anhålla att i och för dödning återfå inteckningarna, enär det visat sig synnerligen svårt för dem att efter inteck- ningarnas uttagande erhålla nödig kredit hos leverantörer.

10) Har Ni å andra sidan intryck av att inventarieinteckningsinstitutet utövat ett gynnsamt inflytande på jordbrukarnas möjligheter att förskaffa sig för driften er- forderlig kredit och lämpligt ordna densamma, såsom genom att

a) kreditgivarnas anspråk på andra och fullt bankmässiga säkerheter kunnat uppmjukas;

b) upplåningen kunnat konsolideras och ställas på längre sikt, varigenom anta- let av kreditgivare och av kortfristiga strökrediter kunnat minskas;

c) räntorna kunnat sänkas”.7 ' I många fall har allenast lämnats utan vidare jakande eller nekande svar på un- derfrågorna a), b) och c). På underfrågorna a) och b) svaras såväl ja som nej, dock oftast nej; vissa svar hava lydelsen »i enstaka fall» eller »i ett fåtal fall» eller liknande. Svaren på underfrågan c) äro allmänt nekande; dock förekommer även något svar med lydelsen »i vissa fall».

Ett stort antal svar äro mera utförliga. En bank yttrar, att användandet av inventarieinteckning såsom kreditunderlag torde i det ojämförligt största antalet fall vara en utväg att i tvångsläge skaffa någon ytterligare kredit. Under sådana förhållanden och då uttagande av dylik inteckning anses såsom ett ekonomiskt svaghetstecken, kan det sägas, att därav icke föranletts lindringar i kreditvillkoren. En bank anmärker, att inventarieinteckningen knap- past medfört annan fördel än en viss lättnad i möjligheterna att skaffa borgen. Sam- ma bank tillägger, att den beräknar lika ränta för lån mot enbart borgen som för lån mot borgen jämte inventarieinteckning, En bank yttrar att det möjligen kan ifrågakomma beräknandet av något högre belåningsvärde å fastighet, om fastighets- inteckningen kompletteras med inventarieinteckning. I ett svar refereras ett ytt- rande från ett distrikt av innehåll, att jordbrukskassorna i trakten plåga obevekligt infordra inventarieinteckningar och att därefter kreditmöjligheterna i bank äro stängda. I samma svar återgives ett annat yttrande, innebärande, att tillhandahål-

lande av inventarieinteckning i enstaka fall möjliggjort anskaffande av fullgod bor- gen, som erfordras för att erhålla kredit vid övertagande av större jordbruk eller sammanslående av mindre kortfristiga krediter. I ett svar understrykes, att räntan å jordbrukskrediter numera iregel är så låg, att avlämnandet av inventarieinteck- ning icke kan motivera någon ytterligare nedsättning av densamma. I ett annat svar anmärkes, att genom tillskott av inventarieinteckning stundom bör kunna möj- liggöras en förmånligare avvecklingsplan för krediten, varjämte tillägges, att en in- ventarieinteckning emellertid ej kan motivera räntesänkning, enär risken med dy- lika inteckningar oftast är stor, i det att de icke äga något bestående säkerhetsvärde. I ett svar yttras, att en bank ju icke kan bevilja lån enbart mot inventarieinteck- ning utan måste göra anspråk på en borgen, som under alla förhållanden är god för lånebeloppet, varför inventarieinteckning närmast begäres för borgensmännens räkning. Å andra sidan, säges det i samma svar, torde en leverantör endast i myc- ket få undantagsfall begära och erhålla inventarieinteckning såsom säkerhet för kre- dit, och tillvaron av en dylik inteckning måste således för leverantörens del närmast verka avskräckande. I ett svar anföres följande: Det torde vara fullkomligt uteslu— tet, att avlämnandet av en inventarieinteckning, som får sitt praktiska värde först i händelse av låntagarens konkurs, kan på något sätt bidraga till att kreditgivarens anspråk på andra och fullt bankmässiga säkerheter uppmjukas. Å andra sidan tor- de det icke kunna bestridas, att en jordbrukare, som har svaga affärer, kan få dessa konsoliderade eller deras avveckling ställd på längre sikt, för den händelse en in- ventarieinteckning avlämnas närmast för borgensmännens räkning. Det är måhän- da lättare för en jordbrukare, som fått sina affärer tilltrasslade, att kunna få hjälp av andra personer såsom borgensmän för ett lån, varigenom affärerna ordnas på längre sikt, därest dylika inteckningar avlämnas. Vad beträffar räntorna å sådana lån torde det ligga i öppen dag, att de icke kunna sättas lägre endast därför att så— som hypotek avlämnas så mindervärdiga och dubiösa säkerheter som inventariein- teckningar faktiskt äro. Ett svar innehåller följande uttalanden: I stort sett måste frågan under 10) besvaras med nej. Dock torde det hava inträffat, att en eller an- nan lantbrukare i nödens stund lyckats att med inventarieinteckning skaffa borgen och därigenom kunnat hålla sig uppe tills en förbättrad konjunktur hjälpt honom vidare. Ackordsuppgörelser lära ock i några fall kunnat genomföras med samma medel. Sådant båtar väl dock endast i uppåtgående konjunktur och under förut- sättning av så pass varaktig sådan, att vederbörande hinner konsolidera sin ställning. I motsatt fall fördröjes bara katastrofen —— och ökas. Möjligen har ock institutet hjälpt någon med många småskulder och kortfristiga strökrediter att samla dessa till relativt fasta, mera lättskötta lån. En bank besvarar frågan sålunda: Endast i sådana fall, då kredittagaren haft möjlighet att genom uttagande och belåning av inventarieinteckning ordna samtliga sina förbindelser och han därefter icke behövt taga ytterligare krediti anspråk, synes inventarieinteckningsinstitutet hava varit av värde. Någon möjlighet att genom avlämnande av inventarieinteckning åstadkom- ma uppmjukning av kreditgivarnas anspråk på andra och fullt bankmässiga säker- heter torde icke hava förefunnits och icke heller torde en sådan åtgärd kunnat med- föra någon räntesänkning. En bank yttrar följande: Något mera påtagligt gynnsamt inflytande av inventarieinteckningsinstitutet har icke spårats annat än undantagsvis. De, som utfärda och förskriva inventarieinteckningar, äro i regel icke i tillfälle att" med därigenom erhållen kredit betala alla icke Säkerställda förbindelser. Härav måste givetvis en viss olägenhet uppkomma. När fråga varit om belåning av rela- tivt högt liggande fastighetsinteckningar har dock komplettering av säkerheten med inventarieinteckning spelat en viss roll. En del krediter torde kunna sägas hava blivit lämnade tack vare dylik komplettering. En följd härav torde i några fall hava blivit, att upplåningen i viss mån konsoliderats och kunnat ställas på längre sikt. Någon sänkning av kredittagarens utgifter för räntor torde emellertid knappast hava uppkommit genom inventarieinteckning.

Förutom de svar, som särskilt redovisas under de i styrelsens cirkulärskrivelse förtecknade tio frågorna, innehålla ganska många av bankernas skrivelser uttalan- den angående inventarieinteckningsinstitutet, vilka äro mera allmänt hållna eller avse synpunkter, som icke i de speciella svaren erhållit uttryck, om ock i dessa all— männare yttranden även återkomma spörsmål, som närmast höra hemma under specialfrågorna och endels tidigare behandlats vid besvarandet av dem. Här avsed- da uttalanden giva i flertalet fall vid handen den uppfattning, att olägenheterna med det ifrågavarande institutet överväga de fördelar, som må vara förknippade med detsamma. Endast i ett fåtal fall gives uttryck åt en gynnsam uppfattning om in- stitutet. Gång på gång understrykes emellertid, att erfarenheten under den hittills gångna tiden varit för obetydlig för att tillåta ett fullt säkert omdöme. I några fall erinras om att de hittills vunna erfarenhetsrönen hämtats under en period av oav- låtligt stigande jordbrukskonjunktur och uttalas farhåga för verkningarna av ett omslag i denna konjunktur. I ett svar göres dock gällande, att vid en dylik vänd- ning nyttan av institutet skulle framträda bättre än hittills.

Yttrandet av den bank, som torde fördelaktigast bedöma institutet, är av följande lydelse: Såsom en sammanfattning torde kunna sägas, att ifrågavarande institut sy- nes hava fått en ganska underordnad betydelse, detta med all sannolikhet bl. a. av den anledningen, att inventarieinteckning icke bereder panträtt utan allenast för- månsrätt ihändelse av konkurs och av svårigheten att Övervaka inventariebestån- dets bestående värde. Institutet får dock icke anses vara betydelselöst. För kredit- givarna kan det mången gång vara av ett visst värde att hava tillgång till uppgifter angående vilka jordbrukare, som lämnat vissa borgenärer eller borgensmän för- månsrätt i sitt ägande inventariebestånd. Fall kunna påvisas, då flera kreditinstitut ungefär samtidigt, men varandra ovetande, lämnat arrendatorer krediter till kanske för jordbruket främmande ändamål, vilka krediter icke skulle hava utlämnats av mera än ett institut, därest inventarieinteckning varit uttagen och lämnad som så- kerhet. Det tar sin tid innan en ny anordning hinner tränga in i folkmedvetandet och kommer till avsedd användning och nytta. Jordbruksinventarieinteckningen bör dock kunna för jordbruket bliva ungefär detsamma som förlagsinteckningen för industrien. Med anledning av att jordbrukets ökade behov av dyrbara maskiner och andra inventarier kräva allt större kapitalutlägg, anse vi, att inventarieintecknings- institutet bör vara till fördel för landets jordbruk. I ett yttrande anföres följan- de: Man hade trott, att inventarieinteckningen skulle vid godsen med ett stort antal arrendegårdar komma till användning som säkerhet vid utarrendering, men efter vad vi erfara har institutet i mycket ringa utsträckning här anlitats. Det kan emel- lertid hända, att den möjlighet, som jordägaren enligt lagen om nyttjanderätt till fast egendom kap. 2 & 24 har att säkerställa sig genom att förbehålla sig äganderätten till de kreatur och redskap, han för fastighetens bruk lämnar arrendatorn, gjort, att rätten till uttagande av jordbruksinventarieinteckning i så ringa mån tagits i an- språk. I andra fall åter har nog det nya institutets tillvaro i någon mån gjort det lättare att skaffa sig erforderlig kredit. Som slutligt omdöme vilja vi uttala, att om sålunda det nya institutet hittills icke visat sig ha någon större praktisk betydelse, det dock torde vara för tidigt att nu fälla ett bestämt omdöme om detsamma. Kom- ma svårare tider för jordbruket, kan det ju tänkas, att institutet blir till nytta. — I ett yttrande av en filialföreståndare, vilket en bank bifogat, påpekas vissa förde- lar, som synas förbundna med inventarieinteckningsinstitutet, därvid dock frågan bedömes enbart från synpunkten av kreditgivarintresset. Det framhålles, att för- farandet med inteckning är att föredraga framför lösöreköp och uttalas den önskan, att inventarieinteckningen skulle omfatta även inneliggande lager av foder och spann- mål, varigenom vid konkurs inteckningshavaren skulle kunna räkna med att få hand om allt, som hörde till jordbruket. Härigenom kunde tvister och slitningar med andra borgenärer i stor utsträckning undvikas.

En bank yttrar, att banken icke, särskilt då det gäller mindre egendomar, ur så-

kerhetssynpunkt tillmäter innehavet av inventarieinteckningar något större värde. Däremot kan det tänkas, att personer, som äro bosatta å samma plats som låntaga— ren och därigenom äro i tillfälle att följa jordbrukets skötsel, lämna försträckning mot att som säkerhet härför dylik inteckning avlämnas. Vidare synes det under— stundom vara lättare för en person att erhålla borgensmän för lån, om samtidigt som säkerhet hypotiseras inteckning i låntagarens jordbruksinventarier. —— I ett svar förmäles, att de enda fall, som skulle kunna tänkas, där institutet varit till nå- gon nytta för kreditsökande, äro för de större arrendatorerna, vilka härigenom fått lättare att anskaffa borgen vid uppsättning och "vidmakthållande av ifrågavarande inteckningsbara egendom, då borgensmännen såsom täckning för sitt ansvar kunna bygga på inteckning.

En bank yttrar följande: Vid ifrågavarande instituts tillkomst anfördes, att lös- öreköp icke vore en lämplig form för belåning av jordbruksinventarier; departe- mentschefen anmärkte därvid bland annat, att användandet av lösöreköp kommit att mer eller mindre uppfattas såsom tecken på insolvens. Såsom förhållandena ut- vecklats, torde det nog få anses, att jämväl uttagandet av inventarieinteckning kom- mit att av allmänheten och kreditgivare tydas på samma sätt. Vad angår inventarie- inteckningarnas användande som kreditunderlag förtjänar att nämnas, att överva- kandet av att icke kreditgivarens rätt av formella skäl minskas eller går förlorad är förenat med svårigheter med hänsyn till att rätten är beroende av att inventarierna förvaras å den jordegendom och i den socken, som i inteckningen nämnes. Då klientelet till stor del består av arrendatorer, som icke äro fast knutna till viss ort, gör sig den frågan påmint — liksom för övrigt också för förlagsinteckningar hu- ruvida icke inteckningen borde vara knuten till viss persons egendom, oavsett var denna befinnes. Så sällan förekommande som institutet nu är, kan övervakningen bliva någorlunda betryggande, men skulle en utvidgning av dess användning ske, bleve säkerligen detta spörsmål av större vikt för kreditgivarna.

I ett svar uttalas det omdöme, att inventarieinteckningarna i många fall verka i motsatt riktning mot vad lagstiftarna säkerligen avsett och tillägges, att en bonde, som intecknat sitt lösöre, nog oftast är att betrakta som en insolvent person och ett synnerligen svagt kreditobjekt. — I ett annat fall anmärkes, att de i vissa fall iakt- tagna nyttiga verkningarna av institutet icke synas svara mot apparatens vidlyftig- het. — I ett svar yttras, att institutet endast i ytterst ringa mån svarar mot något känt behov och att detsamma icke heller lyckats vinna någon som helst popularitet, snarare motsatsen. De olägenheter, det ovedersägligen medfört för personer, som begagnat sig därav, torde vara större än de fördelar, som vunnits genom dess inrät— tande. Allmänt, tillägges det, göres inom detta stora lantbruksområde gällande, att institutet saklöst kan avvaras, ja, på sina håll menas, att det vore bättre, om det aldrig kommit till. — I ett yttrande från Skåne anföres: Om man väger fördelar och nackdelar med dessa inteckningar, måste man komma till den slutsatsen, att de senare äro störst. Den lantbrukare, som söker inteckning i sina inventarier, har i de flesta fall alla andra möjligheter utnyttjade. Inventarieinteckningen är sista rädd- ningsplankan och han anses icke kreditvärdig längre. Men den här honom i regel icke långt. Det är icke ökade möjligheter till skuldsättning lantbrukaren behöver utan till skuldminskning, till kapitalbildning. All den legitima kredit en ordentlig skötsam lantbrukare i Skåne behövde, den fick han hos banker och sparbanker m. fl. kreditgivare även före inventarieinteckningarnas införande, och den får han alltfort utan dessa och till en f. n. synnerligen måttlig ränta. En bank yttrar: Den nytta, som kreditgivare resp. kredittagare kan ha av institutet, uppväges väl av den ökade risken vid den för lantbruket oftast oundvikliga konsumtionskrediten och den svårighet att erhålla dylik kredit, som uttagandet och belåningen av inventarie- inteckningen medför. Det är sannolikt, att institutets nackdelar skola göra sig sär- skilt gällande under och efter en för jordbruket ogynnsam konjunktur. Erfaren- heterna av ifrågavarande lagstiftning synas oss sålunda giva vid handen, att jorda

brukarnas kreditförhållanden ej härmed ordnats. Till en början anlitades institutet relativt flitigt, men hava lantbrukarna sedermera själva gjort den erfarenheten, att anlitandet av institutet haft en ogynnsam inverkan på deras personliga kreditvärdig- het. En bank uttalar sig sålunda: Vårt allmänna intryck av inventarieintecknings- institutets betydelse under den tid, det hittills funnits, anse vi oss kunna utforma så, att denna säkerheti en del fall tjänstgjort såsom kompletterande säkerhet och där- igenom möjliggjort kredit utan borgen, som utan tillgång till institutet icke skulle hava kunnat lämnas. Emot denna fördel står den obestridliga osäkerhet som upp- kommer genom möjligheten för jordbrukarna att kunna förskriva jämväl den värde- fulla tillgång, som i regel ligger i deras jordbruksinventarier. Då inventarieinteck- ning i åtskilliga fall lämnas som kompletterande säkerhet försvåras givetvis jord- brukarnas möjlighet att genom upplåning med namnsäkerhet kunna skaffa sig kre- dit. En jordbrukare, som lämnat inventarieinteckning till belopp, motsvarande vär- det å hans jordbruksinventarier, lär därefter i regel icke kunna anses erbjuda nå- gon påtaglig säkerhet med sitt namn. Av en bank göras följande uttalanden: Enligt vår uppfattning har förefintligheten av inteckning i jordbruksinventarier för lant- brukarna varit till skada för deras legitima kreditbehov. Det förekommer ej sällan att lantbrukarnas leverantörer, såsom spannmålsfirmor, speceriaffärer, järnhandlare m. fl., vilka sälja sina varor på ofta lång kredit, efterhöra i banken vilka lantbru- kare inom orten som uttagit inteckning i sina inventarier och, då så varit fallet, har ifrågavarande kreditgivning säkert försvårats. Vi avråda därför i allmänhet våra kunder bland jordbrukarna från att uttaga dylik inteckning. Inventarieinteck- ningens värde som säkerhet för kredit är ju också ringa. I vissa fall medför den för en låntagare även andra direkta olägenheter än ovan angivits, t. ex. när en jordbrukare skall flytta från en gård till en annan. För att bevaka sin rätt måste då innehavaren av eventuella inventarieinteckningar säga upp motsvarande krediter till omedelbar betalning, då inteckningarna i annat fall bli värdelösa. Ytterst säl- lan kan en dylik låntagare emellertid lösa sin skuld och att hindra en flyttning kan vara både omöjligt och olämpligt. Det återstår då vanligen för långivaren ingen annan utväg än att träffa avtal med vederbörande om erhållande av ny inteckning i inventarierna å den gård till vilken flyttning sker. Som emellertid ny inteckning kan uttagas först vid tillträdet av den nya gården, kan kreditgivaren riskera att un- der viss tid icke ha någon panträtt i inventarierna. Inventarieinteckningsinstitutet torde ej heller ha motsvarat sitt avsedda ändamål att underlätta jordbrukarnas möj- ligheter till en smidig och billig rörelsekredit, då säkerheten ifråga fordrar fullgod komplettering och räntan då beräknas efter arten av denna tilläggssäkerhet. Som slutomdöme vilja vi framhålla, att vi för vår del anse, att jordbrukarna vore bättre betjänta med att denna lag upphävdes, även om man i något enstaka fall kan på- Visa att den varit till nytta för en eller annan lånesökande eller kreditgivare. En så- dan avveckling torde också, med hänsyn till den avsevärda förbättring i jordbrukar- nas ekonomiska ställning, som tack vare de senaste årens goda skördar och den samtidiga prisstegringen å deras produkter inträtt, nu utan större olägenheter kunna genomföras.

På samma gång styrelsen för bankföreningen överlämnar och hänvisar till den sammanfattning av de av bankerna avgivna yttrandena rörande inventarieinteck- ningsinstitutet, som ovan lämnats, får styrelsen för egen del tillägga följande.

Det må visserligen vara riktigt, att den tid, varunder erfarenhetsrönen angående institutet samlats, är ganska kort, liksom även att, såsom av de lämnade uppgifterna inhämtas, antalet uttagna inventarieinteckningar hittills är obetydligt. Dessa om- ständigheter utesluta emellertid, enligt styrelsens mening, icke, att vad som förekom- mit lämnar grund för ett allvarligt bedömande av frågan. Det är icke antalet av

de till kreditgivarna avlämnade inventarieinteckningarna som är av den största be- tydelsen. Vad som är avgörande är beskaffenheten av hela det läge, som genom till- komsten av den nya lagstiftningen åstadkommits. Detta läge präglas uppenbarli- gen av en betänklig otrygghet, till olägenhet för jordbrukets kreditgivare av olika slag och därmed ock för jordbrukarna själva. Styrelsen är av den uppfattningen, att denna olägenhet bör anses väga tyngre än de fördelar, som det nya institutet i vissa hänseenden må erbjuda. Att de med institutet förbundna nackdelarna hit- tills icke framträtt ännu mera än som varit förhållandet är tvivelsutan beroende dels på den försiktighet, som kreditgivarna synas merendels hava ådagalagt gentemot institutet, samt dels och i synnerlig mån på den omständigheten, att institutet ännu endast prövats under en uppåtgående konjunktur. Styrelsen nödgas uttala sin far—» håga för att situationen kan bliva en helt annan, då konjunkturen vänder nedåt med fallande produktpriser och sjunkande värden på jordbrukstillgångarna. Därest i ett sådant läge jordbrukarnas kreditgivare och borgensmän skulle tillgodose sina mot varandra stridande intressen genom att skyndsamt och i största möjliga omfatt- ning infordra tillgängliga säkerheter i form av inventarieinteckningar, torde det må- hända ej kunna undgås, att just tillgången till det nya, tidigare föga använda in- teckningsinstitutet skulle verksamt bidraga till att förvandla den sjunkande kon- junkturen till akut och svår kris för jordbrukets utövare. Utan att här närmare ingå på frågan kan styrelsen icke underlåta att giva uttryck åt den uppfattningen, att, för den händelse avskaffandet av inventarieinteckningsinstitutet skulle tagas un- der övervägande, det riktiga vore, att denna åtgärd vidtoges medan det nuvarande förhållandevis gynnsamma läget för jordbruksnäringen fortfar.

Slutligen anser sig styrelsen med anledning av i vissa yttranden gjorda uttalanden böra avråda från vidtagandet av ändringari inventarieinteckningsinstitutet vare sig med syfte att genom detsamma bereda verklig panträtt i inventarierna eller i ända- mål att göra inteckningssäkerhetens åtnjutande oberoende av den plats, där inven- tarierna finnas och användas. Det lärer icke vara möjligt att åstadkomma en nå- gorlunda hållbar panträtt i inventarierna utan att institutet, till jordbrukarbefolk— ningens stora olägenhet, bleve omgärdat med kraftigt verkande straffbestämmelser och polisuppsikt. Vidare torde, oavsett andra förhållanden, redan den omständig- heten att jordbruket är en näring som bedrives utan registrerings- och bokförings- skyldighet, omöjliggöra realiserandet av tanken på att binda inventarieinteckningen uteslutande vid ägarens person utan någon som helst lokal begränsning. Stockholm den 25 april 1936.

För Svenska Bankföreningen Dess Styrelse:

HELMER STEN. K. Dahlberg.

Bilaga.

Antal hos bankerna den 1 april 1936 befintliga krediter, som voro försedda med säkerhet i form av inteckning i jordbruksinventarier.

Stockholms län ................ 26 Uppsala län .................. 42 Södermanlands län ............ 84 Östergötlands län .............. 23 Jönköpings län ................ 16 Kronobergs län ................ 9 Kalmar län .................... 11 Gotlands län .................. 6 Blekinge län .................. 5 Kristianstads län .............. 15 Malmöhus län ................ 19 Hallands län .................. 12 Göteborgs och Bohus län ........ 10

Älvsborgs län .................. 21 Skaraborgs län ................ 29 Värmlands län ................ 38 Örebro län .................... 21 Västmanlands län .............. 25 Kopparbergs län .............. 32 Gävleborgs län ................ 12 Västernorrlands län ............ 30 Jämtlands län ................ 8 Västerbottens län .............. 10 Norrbottens län ................ 7

Summa 511

Systematisk förteckning

(Siffrorna inom klammer beteckna ntredningarnas nummer i den kronologiska. förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättssklpning. . Fångvård. .

' Betänkande med förslag till revision av Iörvnrings- och

interneringslagarna m. m. [3] Lagberedningens förslag till lag om aktiebolags pen- sions. och andra. personalstiftelser m. m. [13]

' Statsförfattning. Allmän statsförvaltning.

1934 års nämnd för städningsutredning. Betänkande med speciella beräkningar och förslag rörande ersätt- ningarna för städningsarbetc inom vissa. statliga äm- bete—lokaler i Stockholm in. in. [7]

Kommunal förvaltning.

Statens och kommunernas finansväsen.

Politi:

Nationalekonomi och socialpolitik.

och faktorer. [1] Socialiseringsidéer och socialiseringspraxls i Sovjetunio- :

nen. 2. [2]

. Socialiseringsproblemet. 2. Hushållsräknlngens problem ,

Statslotteriutredningen. Betänkande med förslag röran-

de svenskt penninglotteri. [4] Arbetslöshetsundersökningen den 31 juli 1636. [12]

Hälso- och sjukvård. Yttrande i abortfrågan. [6]

Allmänt näringsväsen.

Fast egendom. Jordbruk med binäringar.

Betänkande med .lörslag ang. den statsunderstödda vat- tenavlednings- och avdikningsverksamhcten samt där med sammanhängande spörsmål. [8] Utredning rörande jordbrukets läge i Norrland med' vissa. förslag till åtgärder till förbättrande av den norr- ländskg] jordbrukarbefolkningens ekonomiska ställ-. mng. [ Betänkande med förslag ang. rätt till fiske i Vä.— nern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön Jämtland. ]. Lagförslag och motiv. [10] 2. Kart. bilagor. Vänern och Hjälmaren. [11] Betänkande med förslag till vissa. lagstiftningsätgärder till motverkande av överdriven skuldsättning inom" jordbruket. [14]

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk.

Betänkande med förslag till lagstiftning ang. särskilda, husbehovsskogar i Västerbottens och Norrbottens läns- lappmarker m. m. [5]

Industri.

Handel och sjöfart.

Kommunikutionsväsen.

Bank-, kredit- och penningväsen.

Försäkringsväsen.

Kyrkoväsen. Undervisningsväscn. Andlig odling i övrigt.

Försvarsväsen.

Utrikes ärenden. Internationell rätt.