SOU 1937:22

None

N +” (;(

oå (- _ Cija:

&( 4, IOTQ'

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

smgrE-Es outFENTL—IfGA UTREDNÅINGA'R 19351: 227 4 - EÖKLES—EA'S'IIIKDEPARTEMENTET '

EFTERSKRIFT

| "KYRKOGODSET I SKÅNE, HALLAND OCH "

BLEKINGE UNDER D'ANSK TID"

AV

ERIK SCHALLING

STOCKHOLM ' 1937 .U'llä så??? ' » ' ;f

Kronologisk förteckning

eeialiseringsproblemet. 2. Hushållsräknirigcns-pro— lem och faktorer. Tiden. viii, 173 s. Fl. Sociallserlngsidéer ooh socialiseringspraxis i Sovjet- unionen. ?. Tiden. vii, 140 s. Fi. Betänkande med förslag till revision av förvaringsm och interneringslagarna m.m. Marcus. 96 s. Ju. ._ . Statslottcriutrednlngen. Betänkande med förslag rö-

rande svenskt penninglotteri. Baggström. 17 7 s. H. Betänkande med förslag till lagstiftning angående särskilda husbehovsskogari Västerbottens och Norr- bottens läns lappmarker m. m. Marcus. 98 s. 1 kar- *

. o.

. 'Yttrande i abortiragan. Marcus. 56 s. S.

1934 års nämnd för städningsutredning. Betan- kande med speciella beräkningar och förslag rö- rande ersättningarna. för städnin'gsarbete inom vissa

giatligäämbetslokaler i Stockholm 111. m. Marcus. s. .

. Betänkande med förslag angående den statsunder- stödda. vattenavlednings- och avdikningsverksam— heten samt därmed sammanhängande spörsmål. Häggström. 275 s. 3 bil. Jo. . Utredning rörande jordbrukets läge i Norrland med vissa. förslag till åtgärder till förbättrande av den norrländska jordbrukarbeiolkningens ekono- miska ställning. Marcus. 145 6. Jo. Betänkande med förslag angående rätt till fiske i Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön 15 Jämtland. 1. Lagförslag och motiv. Marcus-. 530 . Betänkande med förslag angående rätt till fiske i _ _Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön ' i'Jämtland. 2. Kartbilagor. Vänern och Hjälmaren _Marcus. 4 s. 17 kartor. Jo.

'. Arbetslöshetsu'ndersökningen den 311'11111936. Bee man. 196 s.1 karta. . .Lagberedningens förslag till lag om aktiebolags pe sions- och andra personalstiftelser m.m. Nel-ste- 175 s. Ju. . . Betänkande med förslag till vissa lagstiftning gärder till motverkande av överdriven skuldsä ning inom jordbruket. Marcus. 303 s. Jo. . Utredning med förslag till vissa åtgärder för 1.1— .'

säkerhetens höjande vid korsningar i samma p "1 mellan" Järnväg och väg samt järnvägarnas beredan av bidrag av automobilskattemedel till säkerbe sågrdniågarna vid dylika korsningar. Haeggströ 1 s. . ' . Hembiträdesutredningens betänkande. 1. Betå.

kande och förslag i fråga. "om utbildning av he-g biträden. Beckman. 202 5. S.

. Betänkande angående vissa med frivillig anskatr - av luftvärnsmateriel sammanhängande frågor. Bec man. 48 s. Fö. * . Promemoria angående grunderna. för en reform av

lagstiftningen om rätt till litterära och musikalis verk. Norstedt. 67 s. Ju, . Betänkande med förslag till åtgärder mot smitt

kastning hos nötkreatur. Idun. 81 5. Jo . Utredning angående de rättsbildade dolnsagobi

denas anställnings— och avlöningsförhållanden. No stedt. 54 s. Ju. . Betänkande med förslag till lag om minimilöne

för lantarbetare. Beckman. 214 5. Jo. . Etterskrift till »Kyrkogodset i Skåne, Halland oc

Blekinge under dansk tid». Av E. Schelling. M ons. 66 s. E. '

, Anm. Om särskild tryekort ej angivee, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra beg'ynn _- bokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = eeklesiastikdepartementet, Jo. jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 aug. statens offentliga utredningen yttre anord ning (nr 98) utgivas utredningens i omslag med enhetlig targ för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1937: 22 ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET

EFTERSKRIFT TILL ”KYRKOGODSET I SKÅNE, HALLAND OCH BLEKINGE UNDER DANSK TID”

AV

ERIK SCHALLING

STOCKHOLM 1937 ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

Innehållsförteckning.

Sid. Förord .............................................................. 5 Det äldsta kyrkogodsels ursprung ........................................ 9 Dominium och äganderätt .............................................. 15

Herrlighet anslagen till kyrkor s. 22. Herrlighet anvisad präster s. 32. Äganderätts—

frågan s. 34. Bilagor:

1. Angående rätten till städsmål av kyrkohemman i Halland .......... 47

2. Kungl. Maj:ts dom den 8 mars 1871 angående kyrkohemmanet Hage- stad nr 8 i Löderups socken .................................. 57

3. Kungl. Maj:ts dom den 27 maj 1873 angående kyrkohemmanet Örum nr 22 i Hörups socken ...................................... 61

4. Kungl. Maj:ts dom den 24 maj 1924 angående prästbostället Barse- bäck nr 1 i Barsebäcks socken ................................ 64

För litteraturcitat och förkortningar se huvudarbetet (Kyrkogodset i Skåne, Halland och Blekinge under dansk tid, Sthlm 1936, St. off. utr. 1936: 28 Eckl.dep.)'

Förord.

I såväl pågående rättegångar som i annat sammanhang hava angrepp rik- tats mot min är 1936 publicerade utredning Kyrkogodset i Skåne, Halland och Blekinge under dansk tid. De äro delvis av den art att de, oemotsagda, möjligen kunna förvända problemställningen i de föreliggande frågorna. Jag skall avhålla mig från att bemöta de olika skriftstyckena i detalj och i stället söka att på de kritiserade områdena ge en fylligare utveckling av min uppfattning jämväl med hänsyn till utvecklingen under svensk tid, nå- got som jag icke tidigare haft tillfälle till.

Först må fastslås, att resultatet är helt beroende av den ståndpunkt, den borgerliga d. v. s. inhemska rätten kan anses intaga. Därför har lämnats å sido innebörden av de anspråk gent emot kyrkogodset från påvestolens sida, som kunna hava legat under den påvliga beskattningen av Danmark under medeltiden, anspråk som i varje fall icke erkänts av det danska rätts- systemet.1 Jag anser mig vidare böra erinra, att naturen av utredningsob- jektet —— fastställandet av den gällande rätten är så gott som helt beroende på innebörden av den historiska utvecklingen nödvändiggjort för mig att framför allt hålla mig till de direkta utsagor rörande de nationella danska rättsförhållanden, som bevarade urkunder innehålla. Givetvis har jag ej ansett det tillåtligt att från paralleller i främmande rättssystem draga slut- satser för den danska rätten, där ej dessa paralleller ståtti ett påvisbart för- hållande till motsvarande danska, vare sig såsom givande eller tagande. Här- vid må erinras, att allmänt politiska, statsrättsliga och rättsfilosofiska idéer knappast haft något avgörande inflytande på det danska rättslivet inom det rättsområde, utredningen avser. Åtminstone den danska fastighetsrätten har intill enväldets tid (1660) en prägel av traditionalism, som säkerligen sam— manhänger med det aristokratiska samhällsskicket och knappast gett något större utrymme åt spekulativa insatser. Även om de statsrättsliga idéerna vid reformationen. hade en avgörande betydelse i det motivkomplex, som ledde till kronans förändrade ställning till kyrkogodset, berör detta icke rättskategorierna som sådana. Ställningen kan med full bestämdhet avläsas ur de samtida .författningstexterna. Det ofta hörda talet om kronans se- nare övergrepp och den allmänna rättslösheten gent emot kronan under 1500— och 1600-talen saknar, såvitt jag kunnat finna, varje saklig grund.

Ett nyutkommet arbete, L. P. FABRICIUS, Danmarks kirkehistorie II:1 (Kbhvn 1936), redogör för den stora omvälvningen på 1530-talet, närmast

* Se MOLTESEN, De Avignonske Pavers Forhold til Danmark (1896) s. 11 ff. Jfr BRILIOTH, Den påvliga beskattningen av Sverige intill den stora schismen (1915).

med utgångspunkt från reformationsrörelsens av länsrätten starkt färgade stats- och kyrkorättsliga idéer, och det är märkligt att se huru väl dessa idéer passa in med den traditionella danska rätten, i och för sig ett gott kriterium på existensen av en dansk kyrklig länsrätt under medeltiden. Fabricius utvecklar (s. 191—202, 279) läget på följande sätt (sammanfattningen av mig):

1. Biskoparne hade en väldig skattefri jordegendom med vidsträckt domsrätt och rätt till böter. Från kronans sida hade man från gammal tid hävdat, att de friheter som givits kyrkan vore personliga anslag av varje konung, vilka mäste förnyas vid varje tronskifte. Kyrkan däremot påstod, att de vore gåvor en gång för alla, och att en vägran av stadfästelse vore kyrkorån.1 Denna sammanbland- ning av kyrklig och världslig makt ville Kristian III ej längre tåla, så mycket mindre som han kunde göra gällande, att biskoparne icke blott försummat sin egentliga uppgift för den värdsliga, utan att de ytterligare missbrukat sin världs- liga dem anförtrodda makt till rikets och folkets olycka och skada genom att upp- skjuta kungavalet och därmed framkalla inbördeskriget (s. 191).

2. Under då föreliggande förhållanden —— först och främst behovet av pengar och med övertygelsen, att biskoparne aldrig frivilligt komme att avstå från sin världsliga makt eller ställa den till rikets förfogande, såsom det efter konungens evangeliska åskådning var deras uppenbara plikt att göra, beslöt denne att skära av de förda fruktlösa förhandlingarna med biskoparne samt anklaga dem såsom trolösa låntagare. På sådan grund var det, som biskoparne fängslades (s. 192), deras län och andra gods indrogos och själva ämbetena upphävdes.

3. Luther själv skall ha varit betänksam, emedan biskoparna icke först för- hörts om sin lära och man undersökt, om ej förbättring vore möjlig. Men från Ko- nungens och från den lutherska teologiens ståndpunkt var ställningen denna: Den världsliga makten är given biskoparne av konungen, och den är ej (oupplösligt) knuten till deras kyrkliga ämbete och kall. Därför kan en biskop med världslig makt dragas till ansvar av konungen, om han missbrukar denna makt (s. 194).

4. Medan påvekyrkan gjorde gällande, att den hade de två svärden, det andliga och det världsliga, och blott belänat den världsliga överheten med det senare, häv- dade den evangeliska läran, att den världsliga överheten hade sitt kall från Gud. Påvedömet ville blanda sig i den världsliga styrelsen, emedan den krävde att »föra svärdet» i överhetens hand. Den evangeliska överheten ansåg däremot sig ansvarig direkt inför Gud (5. 195 f).

5. För de lutherska teologerna fanns icke begreppet sekularisering av kyrkogods d. v. 5. att detta »rövades från gudomligt bruk till världsligt». För dem var all den kristna överhetens tjänst en gudstjänst. Att sätta guld eller ädelstenar på kyrko- inventarier allenast till prydnad, medan de fattiga svulto, eller att anslå jord- egendom till en gudstjänst, som icke gagnade nästan, vilken mera behövde sjuk- vård eller undervisning, detta var för dem icke något som var Gudi behagligt utan stil Guds store Fortörnelse». Nämnda tillgångar skulle användas till Guds ära ge- nom att bliva till gagn för nästan, ty kärleken till nästan var det sätt, varpå Gud ville att man skulle visa sin kärlek till honom. Från denna synpunkt såg man på den egendom, som lagts under kyrkans »döda hand». Den skulle brukas till Guds tjänst, där den kristliga överheten hade behov därav. Detta var icke en politisk våldshandling mot kyrkan; det var en ordning, som den evangeliska kyrkan själv

1 Enligt dåtida uppfattning voro privilegier grundade på positiv rätt, ej på naturrätt. De voro liksom donationer återkalleliga blott om justa causa förelåg. En sådan var, att folkets väl- färd påkallade återkallelse, eller privilegierna törverkats genom pliktförsummelse. Jfr SJÖDIN, Västerås möte 1527 (Sv. Hist. Tidskr. 1928 s. 230, 263 not. 4).

önskade och som hade stöd av dess lära. Kristian III kände sig icke som en vålds- man, då han framlade saken för riksmötet i oktober 1536. Han känner sig som den vilken häri allrabäst tjänar och ärar Gud och hans sanna kyrka (s. 197). Kungen känner emellertid misstanken över sig, att hans iver för evangeliet blott 'härrör av begär efter kyrkogods. Han förmanar därför sitt folk att ingen »1ader IEder overtale og vrangelig undervise om at Vi vil saadan Ordinans og Reformation rforetage for at göre Os rig og vaeldig deraf . .. og at Vi for den Skyld skulde holde Bisperne udi Riget faengslede, paa det at Vi desbedre maatte fremme saadan Vor Vilje; hvilket alt udi Sandhed sig aldrig befinde skal. Men Vi sige ved Vor konge- lige Vaerd og Tro, at Vi ikke af Had, Nid og Fjendskab . .. have ladet faengsligen annamme Bisperne men for deres Bröst og Brödes Skyld, som de er skyldige imod Os og Riget» (s. 199).

6. Den del av kyrkoreformationen, som rörde sig om avskaffande av det medel— tida biskopsväldet, genomfördes med folkets samtycke (s. 200). Alla biskopar, utom Joachim Rönnow af Roskilde, godkände efteråt förändringen (s. 202). Luthera- nema drogo utan fruktan den konsekvensen, att i evangeliet har kyrkan icke blott nog men allt. Den skall icke hålla sig fast vid jordiska rättigheter och plikter (s. 279).

Här ha vi de juridiskt politiska skälen för de ingrepp som år 1536 vidto- gos i kyrkogodset. Ingreppen riktade sig direkt mot episkopatet, och för sockenprästerna och deras kyrkor inskränkte sig ändringen till att kunga- dömet trädde i biskopsstolarnas ställe, med de konsekvenser för kyrkogod- sets formella rättsställning, som följde härav.

Efter denna allmänna orientering skall jag behandla den inledande histo- riska uppläggningen av min utredning, vilken äger betydelse för frågan om det äldsta kyrkogodsets tillkomst, och därefter den centrala rättsfrågan, som väsentligen är beroende på rätta innebörden av begreppet dominium.

Den härmed föreliggande tilläggsutredningen innefattar en revidering och komplettering av tidigare under samma titel avgivna utlåtanden i de på— gående rättegångarna.

Stockholm den 5 juni 1937.

Erik Schalling.

Det äldsta kyrkogodsets ursprung.

Det lärer av min utredning framgå att, under det de bevarade källorna efter utgången av Valdemarstiden (1241) giva en tämligen fullständig bild av det dåvarande rättsläget, de för tiden dessförinnan äro nog så knappa och, såvitt angår den stora kyrkogrundningstiden för Skånelanden, 1020— 1070-talen, inskränka sig till krönikematerial av omstritt och växlande värde. Ehuru frågan om rättsläget under denna äldsta tid enligt min uppfattning icke är på något sätt avgörande för de nu pågående rättegångarna utan för deras del huvudvikten ligger på tiden närmast före och efter den danska re- formationen (intill övergången till Sverige år 1658), har jag icke kunnat bortse från att uppnåendet av den fulla förståelsen av denna senare tid krä- ver ett försök till rekonstruktion av den äldre tids rättsläge, varur den sena- re tidens uppvuxit. Det har av vissa författare antagits, att de feodalrättsliga åskådningarna på kontinenten påverkat den danska rätten i allmänhet, sär- skilt efter den Oldenburgska ättens förvärv av kronan (1448), utan att man direkt tillämpat detta antagande på kyrkogodset. Möjlighet-en av en recep- tion av dylika rättsgrundsatser låter sig icke helt avvisas ens på ett så tidigt stadium som 1100-talet (Valdemar den store). Jag har emellertid icke fun- nit några tydliga spår därav bortsett från de länsrättsliga termerna i ur- kunderna. Däremot har jag ansett mig kunna, om ock med hänsyn till ur- kundernas knapphet icke utan avbrott i tidssammanhanget, följa en linje, som sammanbinder rättsläget vid medeltidens utgång med det under 1100- talets första årtionden och ger vid handen, att det yngre rättsläget, i varje fall i princip, utvecklats ur inhemska källor.1

Den medeltida fastighetsrättens statiska natur, vilken visserligen icke uteslutit en långsam och organisk utveckling, gör det ur rättshistorisk syn- punkt berättigat att ur ett yngre dokumenterat rättsläge sluta, att dettai huvudsak bestått under en äldre tidsperiod, förutsatt att denna ej ligger allt för långt tillbaka i tiden, och såvitt ej kända förhållanden giva anledning till antagandet, att rättens karaktär under mellantiden undergått en avse- värd förändring (se Kyrkogodset s. 188 ff, 208 ff). Om den vedertagna histo- riska metoden ej erkänner giltigheten av dylika slutledningar, så må detta väl vara berättigat med avseende å bestämda fakta och händelser; en nega- tiiv slutledning e silentio är, såvitt angår det allmänna rättsläget, varken för- nuftig eller möjlig. Det är med utgångspunkt från en sådan uppfattning,

1 Min undersökning har från början lagts historiskt, med utgångspunkt i de äldsta kända förhållandena, och därifrån letts nedåt i tiden.

som jag tillåtit mig att i brist på annat utredningsmaterial anföra krönikornas uppgifter beträffande kyrkogodsets tillkomst i sådana fall, där det ej kan förutsättas, att uppgifterna äro felaktiga eller färgade. Av ett sålunda sovrat material har jag erhållit en bild, som väl överensstämmer med det dokumen- terade rättsläget under en senare period. Jag har tagit del av den relativt rikhaltiga kritiska litteraturen rörande trovärdigheten av Saxos och andras berättelser.1 Framför allt Ahava ju Saxos årtiondena före och efter år 1200 sammanskrivna skildringar blivit föremål för en omild kritik, säkerligen icke utan goda skäl. Att utförligt behandla och analysera huvudpunkterna av denna kritik har redan med hänsyn till knappheten av den mig förelag- da tiden icke kunnat komma ifråga. Jag har .valt att utan närmare kom- mentarer relatera de av den historiska kritiken ej utdömda uppgifter, som synts mig på grund av sammanhang-et trovärdiga. Då är att märka, att Adam av Bremen på 1070-talet, Elnoth omkring 1120, Necrologium Lunden- se från 1120-talet, Saxo omkring 1200, Knytlingasagan från omkring 1260 och Ryd-årsboken från ungefär samma tid, av vilka Adam och säkerligen även Elnoth återgå på muntliga uppgifter från regeringskretsarna samt Saxo och Knytlinga på gemensamma 1100-talskällor, omnämna kungadömets in— satser genom olika reg-enter under 1000-talets kyrkogrundningsverksamhet (Kyrkogodset s. 105, 188). Att under sådana förhållanden tillerkänna dessa källor värde av indiciebevis — något mera har jag ej åsyftat — kan knap- past vara djänvt. Ingen lärer väl ifrågasätta, att Saxo alltid är tendentiös,2 eller att Adam saknar intresse för att meddela sanningen.3 Men givetvis skall Adams uttalande, att Harald Blåtand »fyllt hela Norden med kyrkor», ej tolkas med ledning av svensk normalprosa 1936 och 1937, lika litet som hans uppgift, att biskop Egino förmanade bornholmsborna att nedbryta sina avgudabilder och bygga kyrkor för vad de inbragte, upplyser, i vad mån denna förmaning efterkoms (Kyrkogodset s. 188 not 2) .4 I en rättshisto-

' Ang. Saxo se framför allt G. WEIBULL, Saxo. Kritiska undersökningar i Danmarks historia från Sven Estridssons död till Knut VI (Hist. tidskr. för Skåneland VI, 1915—16) och Saxo- studier (anf. tidskr. VII, 1917—21).

' För konungarnas byggande och doterande av kyrkor visar Saxo ett ganska ringa intresse. * Jag har dock förbigätt sådant som t. ex. Adams yttrande (bok II kap. 29) om Sven Tveskägg, att denne föranstaltat en stor kristendomsförföljelse i Danmark och att han »rasade» mot de kristna i sin grymhet och trolöshet. Det är allmänt erkänt, att Adam — som i stort sett är ganska pålitlig — skrev i syfte att förhärliga den Hamburgska ärkestolen och domkyrkan. Nu var Sven just den danske konung, med vilken det med Hamburg inom dess eget missionsområde konkur— rerande engelska kyrkoinflytandet blev en allvarlig fara för Hamburgs nordiska primat. Det var därför naturligt, att kung Sven nedsvärtades; hans samtida Olav Tryggvason i Norge blev föremål för enahanda behandling (bok II kap. 36, 40). Adams säkerligen från den muntliga traditionen vid Hamburgerkapitlet hämtade uttalanden just om Sven måste därför upptagas med stark kritik. Moderna historiker synas ense att säkra spår av kristendomsförföljelser från kung Svens sida saknas. Jfr C. WEIBULL i Hist. tidskr. f. Skåneland VI s. 39 samt Sverige och dess nordiska grannmakter (1921) s. 83—95.

4 Det har tvistats om riktigheten av Henrichsens tolkning av Adams berättelse (bok IV kap. 8) om Egino: »illos presertim barbaros, qui Pleicani dicuntur et qui in Hulmo insula degunt affines Gothis. Qui omnes dicuntur ad eius predicationem conversi ad lacrimas penitentiam sui erroris

riskt sett rak utvecklingslinje med nämnda vitsord om konungarnas kyrko- byggande verksamhet ligger, att på 1200-talet de flesta kyrkopatronaten i Skånelanden tillkomma kronan eller (på grund av förläning från kronan) ärkestolen (se Kyrkogodset s. 47 ff, 107 ff). Med den vikt man under äldre som yngre medeltid fäste vid den formella åtkomsten till rättigheter över huvud förutsätter antagandet om en orättmätig åtkomst för kronan särskild, ännu icke förebragt bevisning.

I detta sammanhang anser jag mig böra ännu en gång betona, att den all- männa kyrkogrundningsperioden för Skånelandens vidkommande knappast kan hava börjat före 1020-talet. Då var huvudorten Lunds äldsta kyrka (S. Maria in foro eller S. Maria minor) uppförd (jfr Kyrkogodset s. 28 ff, 199 f). När Adam skrev på 1070-talet, fanns det 300 kyrkor i ärkestiftet av de se- nare 505. I Roskilde och Odense stift har huvudparten av kyrkorna, 347 och 264, tillkommit efter Adams tid. Enligt Adam voro de 150 och 100 men enligt Knytlinga 411 och 300 (se Kyrkogodset s. 29). Vid denna tid hade, såsom jag påpekat, kronojorden (konunglevet), vari de stora allmänningar- na samt å dem anlagda byar och bo] ingingo, i de skånska landskapen den omfattning, att den väl räckt till för kyrkotomter och prästbol. I en utav 0. ARRHENIUS år 1934 publicerad utredning. »Fosfathalten i Skånska jor- dar» (Sv. geo]. unders. Ser. C nr 383) har påvisats, att den fosfatrikaste åkern sammanfaller med den forntida odlade jorden och att, där fosfatrik åker nu saknas, jorden ej varit föremål för odling under forntiden. Man synes kunna av utredningen sluta, att blott en mindre del av det nuvarande bebyggelseområdet i Skåne un—der den äldsta medeltiden varit gammal bygd och förty kunnat äga odaljords natur. Större delen måste därför antagas hava utgjort gammal allmänningsmark. De stora allmänningarna voro en- ligt Saxo redan på 900-talet i kungadömets (kronans) ägo. Detta var också fallet i Norge, där kungadömet liksom i Danmark hade en stark ställning; i Sverige med dess svaga kungamakt voro allmänningarna ingen mans land eller menigheternas.1 På de skånska allmänningarna hade en mångfald

ita monstrasse, ut confractis statim ydolis ultro certarent ad baptismum. Mox etiam tesauros et omnia, quae habebant, sternentes ad pedes episcopi flagitabant, quo hec ille dignaretur recipere. Quod renuens episcopus docuit eos ex eadem pecunia fabricare ecclesias, egenos alere ac redimere captivos, qui multi sunt in illis partibuso. — Någon omening kan knap— past, såsom det gjorts gällande, ligga i, att blekingar omtalas såsom jämte götar boende på Bornholm. Detta förutsätter blott, att Bornholm var bebodd av två folk, det ena av hlekingskt och det andra av götiskt ursprung. Uttrycket »götarnes (goternas) grannar på ön Bornholm» är eljest svårförklarligt.

1 Se K. Mamma OLSEN, Norsk almenningsret (Oslo 1928) s. 14: »For almenningene elleri det hele for det uoptagne lands vedkommende er der nemlig enighet om at Harald Haarfagres til- egnelse av odelen betegnet en virkelig tilegnelse av eiendomsretten til disse — — —. Det synes som Harald Haarfagre ogsaa har villet laegge bruksretten under kongemagten; men denne blev ialfald igjen frigit under Haakon den Gode.» Jfr s. 19 ff (förh. i Sverige). Knytlingarnas möjligen norska ursprung förtjänar här att hållas i minne. — I de frankiska och anglosaxiska rikena rådde allmänningsregale. Se SCHRÖDER-V. KiiNSSBERG, Deutsche Rechtsgeschichte (1922) s. 225, 227, 459, 885. Jfr sid. 12 not 2 nedan.

kronan tillhöriga nybyggen och torp tillkommit.1 På sådana och andra lik- artade fastigheter hava mera än 30 0/0 av de nuvarande kyrkorna byggts (Kyrkogodset s. 74 ff). Torp-namnen uppträda först på 800-talet på konti- nenten i sammanhang med den ivriga kolonisation, som blev följden av att de stora skogsallmänningarna tillagts kronan.2 De ha vandrat över Dan- mark till Västergötland, där de tidigast kunna vara från 1000-talet (J. Sahl- gren i Namn och Bygnd 1923 s. 88 ff och i Gårdnamnen i Karlskoga socken i Karlskoga historia utg. av L. Dahlgren 1936, s. 42). Urkundsbeläggen äro dock yngre. Med de livliga förbindelserna mellan Västergötland och Dan- mark kan det knappast tänkas att torpnamnen inkommit i Skånelanden ti- digare än på 900-talet. De skjuta nya skott under hela den senare danska tiden. Ryd- och röd-namnen äro dels äldre, dels yngre än torpnamnen (meddelande från professor Sahlgren).

1 Jfr SCHALLING, Jordfördelning och nybyggesväsende i Skånelanden under dansk tid (Rig 1937 h. 1). A. STILLE har i en uppsats, »Skånska kyrkors, borgars och herresätens läge», är 1917 (Hist. tidskr. f. Skåneland VII) påpekat de skånska medeltidsborgarnas inplacering i ett strategiskt försvarssystem såsom vakter vid viktiga förbindelseleder mellan skilda bygder. Då en sådan placering ej kan ha tillkommit slumpvis, måste man förutsätta ett landskapet omfattande läns— system, där borgarnas innehavare varit kronans låntagare. De borgar, som kommit i adelshand, ha så småningom fått frälse och sedan blivit egendom i sina innehavares hand och kronans grund— rätt förtonat. Men uppkomsten av systemet förutsätter, att kronan haft förfoganderätt över den mark, där borgarna anlades och därtill kunnat anslå de vidsträckta ägor, som voro nödvändiga för försörjning av gårds- och borgfolket. Man kan på en av S. upprättad karta konstatera det höga procenttalet namn på »torp (-rup, -arp), -röd o. dyl. Jfr P. AXEL OLSSON, Skånska herrebor- gar (1922). Redan på GOO-talet hade de stora skogarna och ödemarkerna i det frankiska riket räknats till kronans egendom. Någon utpräglad uppfattning om en äganderätt för kronan möter man dock först under det karolingiska storrikets tid (752—843). Då förvandlades en del av dessa landsträckor till kungliga domäner, andra upplätos till nybyggesanläggningar mot avgifter eller räntor, där de ej förlänades under frihet från dylika avgifter. Å skogarna medgåvos kringliggande byar att mot avgift beta sina kreatur, särskilt var svinbetet inbringande (ollongälden). De frankiska samhällsinstitutionerna blevo i många avseenden förebildliga för Europa i övrigt. Måhända är det direkta eller medelbara inflytelser från dessa förhållanden, vilka gett upphov till de rättigheter, som de danska konungarna utövade till de stora skogarna i Danmark vid början av historisk tid. Redan Sven Tveskägg och Knut den store samt Sven Estridsson uppges ha häv- dat konungens eller kronans rätt till allmänningarna (se Kyrkogodset s. 71). Saxos uppgift, att Sven Tveskägg sålt — säkerligen menas här ej grunden utan bruksrätten till — skogar och parker inlland till de stora ätterna meni Skåne och Själland till menigheterna bestyrkes av senare för- hållanden (se STEENSTRUP, Studier, s. 351; HAFF, Dän. Gemeinderechte I 5. 106 ff). Huruvida i Danmark under den äldsta medeltiden begreppet kronan i dess betydelse av fiska- liskt rättssubjekt fanns utbildat må vara en öppen fråga. I de anglosaxiska och karolingiska rikena var det så från 800- och 900-talen. Se SCHRÖDER-V. KöNssnnnG anf. arb. s. 127, 213, 579; HATSCHEK, Englische Verfassungsgeschichte (1913) s. 62, 64. Och påven Gregorius IX giver i ett brev 23 nov. 1240 (Bullarium Danicum nr 302) två danska biskopar fullmakt att meddela konungen (Valdemar II) tillstånd att återkalla avhändelser (alienationes) som hans förfäder gjort till skada för kr 0 n a n (in grava prejudicium corone regie) och mot sina kröningseder. Begreppet krono- egendom (konunglev) såsom skilt från ättegodset (patrimonium) har alltså varit utbildat redan under Valdemar II:s förfäder (progenitores). Vad som förekommit beträffande skogarna gör an- tagligt, att det existerat redan under 1000—ta1ets förra del. Saxo talar (1180—1220) om vetera regum latifundia (Kyrkogodset s. 44) och om gods, som tillhörde kronan (quae ad Iiscum regium pertinebant), i motsats till det kungliga patrimoniet (Kyrkogodset s. 70 not. 1).

Den åsikt, som på grund av kungadömets antagna maktlöshet frånkänner kronan varje betydelse för kyrkogrundand—et, har blivit föremål för vägande kritik från vederhäftigt håll, och man torde kunna lämna den åsido i nu ifrågavarande sammanhang (jfr Kyrkogodset sid. 27 not. 8). Upplåtelsen av prästvalsrätt år 1171 (i Skånska kyrkorätten) till bönderna kommer en- ligt min mening ytterst från kronan och icke från ärkestolen, må vara att denna såsom stor låntagare disponerat över ett betydande antal kyrkor (kyr- kopatronat). Även om påvestolens auktoritet under den då rådande stora schismen knappast kunnat göra sig gällande mot uppgörelsen, är ärkebiskop Eskils kyrkopolitiska åskådning alltför väl känd för att han kan antagas hava gått med på en avhändelse av valrätt, som ursprungligen eller av ur- minnes tid tillkommit ärkestolen. Intet känt belägg finns för enskild kyrko- fundation i ärkestiftet före Absalons tid (1178—1201), och man kan därför ej räkna med förekomsten av magnatpatronat i nämnvärd utsträckning (jfr Kyrkogodset s. 199). Menighetspatronat före 1171 är ej heller belagt med något exempel. Hade menighetspatronat redan varit regel i Skåne, hade bönderna säkerligen saknat det väsentliga skälet, intresset av makt över sockenprästerna, för att ingå på tiondeskyldigheten, om vars förhatlighe't 1180-talets upprorsrörelser giva tillförlitligt besk—ed. Att menigheternas år 1171 etablerade kallelserätt till präst blivit upphävd i samband med kuvan- det av de skånska upproren 1180—82 är så mycket antagligare, som ärke- biskop Absalons försök under det första upproret att genom interdikt få bukt på upproret strandat på böndernas och prästerskapets överenskommel- se, samt att den skånska kyrkorätten faktiskt var satt ur kraft under viss ' tid.1 När den i huvudsak återställdes, kunde ärkebiskopen diktera villkoren, och det måste ha synts vara ett viktigt kyrkligt intresse, att den bestämmelse borttogs, vilken kunnat medföra ur kyrklig disciplinsynpunkt så betänkliga konsekvenser som sockenprästernas olydnad.

Jag anser mig höra i sammanhang härmed i korthet beröra en av K. J. EKMAN i hans år 1936 publicerade kritik av delar av min utredning2 fram- förd hypotes rörande menighetspatronatet. Denna hypotes synes vara av grundläggande betydelse för hela Ezs argumentation och hans mening, att det skånska kyrkogodset i huvudsak härrör från dotationer av menigheterna. Ä sid. 5 citerar han ur Bröndum-Nielsens upplaga av de danska landskaps- lagarna (I: 2 sid. 932) två lagbestämmelser under en avdelning, som kallas »Tillaeg til Skånske kirkelov» kap. 2: »Ville bönder kirka aff ny bygga, tha sculla the loff aff biscop taghae»; kap. 3: »Ithvem ock skyllae bönder hus bygge och prest i hender fangae — — — och till prestegard ager och eng till legge aff all sogn, hans nytorfft.» Det framgår av nämnda lagedition, att vi här möta icke en skånsk kyrkolag utan den svenska Södermannalagens kyrkobalk i daniserad språkdräkt (»Dansk bearbejdelse af Södermannalagens

1 Se Kyrkogodset s. 103 f samt C. WEIBULL, Saxostudier s. 107 (Hist. tidskr. f. Skåneland VII s. 107, 110). 2 »Dr Erik Schallings utredning om kyrkogodset i Skåne, Halland Och Blekinge under dansk tid.» Sthlm 1936.

kirkebalk»). Redan Schlyter har i sin edition av Södermannalagen (sid. XXXVII f, XLVII f) samt av Skånelagen (sid. CLVI) påpekat, att denna för- sta gången av Thorkelin år 1781 tryckta text icke har med skånsk kyrkorätt att göra. Schlyter har ej heller avtryckt texten i sin edition av Skånelagen; enligt honom »hör den icke hit». I företalet till Skånske lov i Bröndum- Nielsens upplaga (I: 1 sid. LXXIV) meddelas, att en av de handskrifter, vari denna översättning bevarats (Thott 2125, 410) har överskriften »Enn andenn kirckelov offuer syndre och norre Hallandt». Utgivarnes slutsats härav — »det synes at fremgå, at det har vaeret anvendt i en del. af Skånske lovs om— råde» — synes osäker; handskriften är så sen som av år 1557 (I: 1 s. LIX). I varje fall saknar handskriften betydelse för den äldre medeltiden. Söder- mannalagens tidigaste svenska uppteckning är från 1325.

Dominium och äganderätt.

Efter den allmänna redogörelsen för möjligheterna att fastställa det äldsta kyrkogodsets ursprung övergår jag till frågan om äganderätten till kyrko- godset och därmed om vem som vid varje särskild tidpunkt skall anses hava »anslagit» eller >>upp1åtit»1 detsamma till dess ändamål. Man visste under för- arbetena till 1862 års förordning angående allmänt ordnande av prästerska- pets inkomster mycket väl, att kyrkogodsets rättsliga ställning ändrats i sam- band med reformationen, och att det var det ur dessa ändringar framgångna rättsläget som var avgörande för frågan om ett boställe var att anse såsom upplåtet av kronan eller ej (se Kyrkogodset s. x not. 1) .2 Av synnerlig vikt är härvidlag innebörden av begreppet dominium samt den speciella del därav, som representerar de med dominiet följande ekonomiska rättigheterna, med dansk terminologi herrligvheten.3

Man kan, när det gäller att fastställa en sådan innebörd, givetvis icke bort- se från det av en rikhaltig litteratur4 vitsordade förhållandet, att såväl en- ligt romersk rått som i de feodalrättsliga systemen på kontinenten och i Eng- land dominium under medeltiden alltid inneslöt jordägarens befogenheter (herrerättigheterna) gent emot den, som var jordens brukare, landbon. Ut- givande till dominus av ränta eller avgäld i någon form, även en rent nomi— nell pålaga, erinrade om vem som hade äganderätten.5 Detta är tämligen klart i de fall, där dominus hade försvaret och hela herrligheten ( dominium plenum). I detta sammanhang må erinras, att den kanoniska rätten icke befattade sig med fastighetsrätten såsom sådan.6

Mera komplicerad blir frågan, där dominiets ekonomiska nyttigheter, herr- ligheten, voro uppdelade på flera subjekt. Vilket av dessa är från nutida

1 Uttrycken äro uppenbarligen liktydiga i 1862 års förordning om allmänt ordnande av präster- skapets inkomster. Kyrkogodset s. VII. * Den rättstolkning, som ligger under K. M:ts domar 15 juni 1923 ang. kyrkoherdebostället Horsholm i Jäders socken (N. J. A. ref. 112) och 25 januari 1936 ang. hemmanet Österkvarn i Svennevads socken (N. J. A. not. A 5), synes giva vid handen, att den ändring i rättsläget, en re— duktion (här 1536 års) medför, är av avgörande betydelse för frågan om vem som skall anses hava upplåtit en kyrklig fastighet till dess ändamål. = Termen »herrlighet» torde ha kommit i bruk under 1400-talet och anses kunna härledas av det tyska Grundherrlichkeil, uttrycket för jordägarens rättigheter framför allt gent emot landbo som brukar jorden. 4 Se t. ex. SOHM-MITTEIS-WENGER, Institutionen des röm. Rechts (1931) s. 282; SEELIGER, Die soziale und politische Bedeutung der Grundberrschaft im friiheren Mittelalter (1903); SCHRÖDER- v. KöNssaERo, Deutsche Rechtsgeschichte (1922) s. 789; POLLOCK and MAITLAND II 5. 1 ff. 5 SEELIGER anf. arb. s. 48. ** Kyrkogodset s. 14; Jfr VmoonAnorr, Outlines of historical jurisprudence (1920—22) I s. 159.

uppfattning om äganderättens innebörd att beteckna såsom jord- eller grund- ägare? Jag har redan 'i »Kyrkogodset» (sid. 144, 219, 358) gjort gällande, att det är det subjekt, som hade försvaret (defensio), varmed regelmässigt följde rätten att bortstädja jorden.1 Jag har vidare (sid. 165) påpekat, att under medeltiden såväl rätt till landgille som till annan herrlighet av en fastighet kunde, oaktat de befunno sig i olika händer, vara föremål för » ejendonisret». Jag har också (sid. 144, 219 och 358 f) sökt klarlägga, vem som med utgångs— punkt från modern uppfattning av äganderätten därvid skall anses hava va- rit grundägare. Det är emellertid måhända erforderligt att verkställa en bredare uppläggning av problemet, om man skall kunna göra det fullt grip- bart för en nutida bedömare. Jag skall söka lämna en sådan uppläggning, varvid jag i huvudsak håller mig till det agrara jordäganderättsbegrepp, som under medeltid-en och fram på 1600-talet väsentligen behärskade den nordiska rättsuppfattningen och därmed även den danska. '

Detta jordäganderättsbegrepp var icke det kända romerskrättsliga. Enligt romersk rätt innefattade dominium ( proprietas) den i princip fullständiga och oinskränkta rätten till en sak. Identitet förelåg alltså här mellan rätten till själva jorden och rätten till nyttigheterna därav. Objektet för äganderätten var en enhet. Inskränkningar i denna rätt voro jura in re aliena. Obero- ende av nyttigheternas ekonomiska betydelse kunde alltså dominium anses riktat direkt på marken, grunden ( fundus).2

Den jordäganderätt, med vilken detta abstrakta begrepp vid sitt inträngan-

' de i Norden på 1500- och 1600-talen konfronterades, hade en mera k 0 n k ret karaktär, rikta-d som rätten var mera på de ekonomiska nyttigheterna av jor- den än på denna själv.3 Mellan >>äga» och »hava», som användes om rätt till jord, förelåg ingen principiell åtskillnad, de betecknade båda mera ett m a kt- förhållande av varierande omfattning och styrka än ett ägande i ro- mersk mening. I Skånelagens äldsta text, från slutet av 1200-talet, uttryckas jordägareförhållanden, —d. v. s. överlåtbara, ärftliga och icke tidsbegränsade rättigheter till jord, genom possessiva pronomina eller genitivkonstruktioner (»sin jord», »annan mans äng») eller »hava» (Sk. L. 14: >>hafir sialfaer iordh»). Ännu 1300-talets texter synas hava denna terminologi. (Se text II i Bröndum-Nielsens upplaga.) En sådan makthavare kallas i lagen »bonde», »odalbonde» eller »jorddrott»; i Andreas Sunessons latinska parafras kallas han dominus, men utövandet av makten översättes med habere. En text från 1500-talets mitt (text III i nämnda upplaga) brukar däremot verbet »äga» och » jordägande man» istället för »hava» och >>0dalbonde». Detta ägande- rättsbegrepp, vars objekt var en enhet, bl—ott där alla dess nyttigheter till- kommo ett subjekt, blir än mera åskådligt, om det jämföres med det feodal-

1 Jfr SCHRÖDER—V. KiiNssnERG, anf. arb. s. 931, i fråga om (offentliga) höghetsrättigheter över andliga territorier i Tyskland vid medeltidens utgång: »Wo die Hoheitsrechte iiber ein Territorium geteilt waren, galt im Zweifel der Inhaher der Gerichtsbarkeit als der eigentliche Landesherr.»

SonM—Mirreis-WENGER, anf. arb. s. 256 f, 267 f, 282. 3 Jfr VINOGRADOFF anf. arb. I 5. 266 f (fornindisk rätt), II 5. 209 (forngrekisk rätt);

rättsliga, vars systematik bygger på germansk rättsåskådning och utgör en konsekvent utbyggnad av denna. ( I de engelska och kontinentala feodalsystemen hade i regel en jordegendom ? flera domini över och under varandra, var och en disponerande en del av de ( ekonomiska nyttigheter — räntor och tjänstbarheter ( servitia) — som här- flöto av egendomen: t. ex. konungen (landsherren), storvasallen (baronen), riddaren (dominus superior, medius, inferior). Var och en av dessa kunde samtidigt betecknas såsom dominus, däremot icke den direkta brukaren, landbon. Detta visar, att var och en av domini men ej landbon hade en själv- ständig rätt, ej en jus in re aliena, samt att dominium i dess feodalrättsliga betydelse förutsatte ej blott rätt till nyttigheter av jorden utan ock rätt till inrymning av närmast läg-re innehavare. Självständig rätt men ej dominium hade innehavare av en upplåten ständig ränta. De för romersk rätt okända, under medeltid-en i bruk komna j 0 r deb ö c ke rn a voro också uppställda så- som förteckningar icke över jord såsom sådan utan över jordräntor.1 De eko- nomiska rättigheternas fördelning på olika innehavare ger en förklaring till teorien om den delade äganderätten ( dominium divisum), men denna sva- rade knappast mot verkligheten. I själva verket hade vars och ens ägande- rätt olika obj ekt, må vara att dessa olika nyttigheter härrörde från samma fastighet; objektet var mångfaldigt, icke delat.2 Praktiskt innebär detta den skillnaden, att i stället för ett på förhand fixerat delägarskap i en sak, där antalet delägare kan ökas blott genom delning (divisio) av objektet, det i verkligheten förelåg ett condominium eller ett dominium duplex, triplex etc. i annan betydelse än man hittills tagit begreppet dominium duplex (= dominium divisum), med en i princip obegränsad möjlighet till ökning av antalet domini, så länge nya nyttigheter kunde uppkomma. I vad mån romerska rättsbegrepp påverkat utbildningen av detta system må vara en öppen fråga.3 Dess utformning tyder i varje fall på en därifrån skiljaktig, mera konkret rättsinstinkt än den man möter i den romerska rätten. Den germanska rättens statiska och så att säga ömsesidiga karaktär gjorde, att i princip ingen av de feodala domini kunde återkalla de honom underlydandes rättigheter utan laga dom. Vid förverkande av ett län genom trohetsbrott måst-e i regel länsherren upplåta län-et till en ny vasall. En var av domini kunde på detta sätt sägas vara eller betrakta sig såsom ägare till fastigheten.

* POLLOCK and MAITLAND II 3. 130 ff; SCHRÖDER-V. KÖNSSBERG auf. arb. s. 433, 796 ff; SCHALLING, Den kyrkl. jordens rättsl. ställn. (1921) s. 19; Kyrkogodset s. 70 f.

” POLLOCK and MAITLAND II s. 4: »The tenant in demesne owns the land; his immediate lord owns a seignory; there may be other lords with other seignories; ultimately there is the king with his seignory; but we have not here many ownerships of one thing; we have many things each with his owner. Thus the seignory, if need be, can be placed in the category that comprises tithes and similar rights.» »Tenant in demesne» (tenens in dominico) var den, som hade den direkta dominiala dispositionen av jorden, det nedersta stadiet av dominium. Under honom stodo land— borna (tenentes in villenagio, v. villano socagio, de dominico), vilka brukade sin jord nomine allena. Jfr POLLOCK and MAITLAND I 5. 356—383, ScunönEn—v. Könssnano ant. arb. s. 789 not. 62 och sid. 19 not. 1 nedan.

3 Jfr J. E. ALMQUIST, Om ärftlig besittningsrätt till jord före det sjuttonde seklets slut (1929) s. 77 ff.

Om vasallen ville överlåta sitt län, måste han emellertid söka tillstånd av sin dominus (länsherre).

Beteckningarna dominus directus för länsherre och dominus utilis för va- sall i 1300-talets kontinentala feodalrättsdoktrin är att hänföra till direkta inflytelser från den romerska rätten.1 Dominus directus ensam var enligt romersk—rättslig terminologi grundägare. Han ensam var behörig att sälja jorden och upplåta begränsade sakrätter till densamma. Men förutsättnin- gen för att man skall kunna identifiera honom med ägare i nutida mening är, att han över huvud hade några ekonomiska rättigheter att disponera över.

Jag har redan sökt visa (Kyrkogodset s. 70 f, 140 ff, 210, 215 m. m.), att ett med ovan anförda besläktat system tillämpats i Danmarks medeltida kyrk- liga länsrätt, ett system vars paralleller med motsvarande inrättningar ej blott i England utan ock i medeltidens frankiska och tyska riken äro slående.2 Endast detta torde kunna förklara, huru en gård kan förekomma både i en kyrklig och i enskild jordebok (Kyrkogodset s. 304 f, 310), i en kyrklig och kronans jordebok (Kyrkogodset s. 366), i samma kyrkliga jordebok dels under bona mensaa, dels under bona ecclesia; (Barkås, Enslövs socken, Kyrkogodset s. 307). Men förhållandet innebär ingen principiell skillnad från det utom länsrätten liggande, att en person kunde äga en damm, ett fiske eller en kvarn, ett bete eller en skogsfångsrätt på grund, som i övrigt tillhörde en annan. Sådana rättigheter uppfattades ej, såsom fallet var i romersk servitutsrätt, såsom jura in re aliena utan såsom egna av den andres oberoende rättigheter och såsom föremål för »eiendomsret».3

Det kyrkliga institutet (kyrka eller prästämbete), som hade rätt till viss del av herrligheten, landgillet eller räntan, men icke att bortstädja jorden, hade visserligen en självständig rätt men var icke dominus, lika litet som landbon var det. Men biskopen, som hade rätt till den övriga herrligheten, upplåtelse till landbo (ordinatio) jämte städsmål, äckor, gåstning m. m., var dominus, och detta var också fallet med andra kyrkliga institut, som hade all herrlighet, domkyrkor och kloster. Det var blott den rätt, som tillkom en dominus, vilken i förvaltningsspråket betecknades såsom dominium, men denna rätt kunde vara upplåten av en högre dominus och t. o. ni. vara åter- kallbar. Det synes mig, att blott den, som hade ett oåterkalleligt dominium, men icke en vice dominus, vilken blott fungerade såsom innehavare av dominium, kan anses hava haft en rätt, som motsvarar det nu härskande, från den romerska rätten härledda äganderättsbegreppet.

Tvekan kan möjligen råda, huruvida den till synes av det romerska ägan- debegreppet färgade beteckningen verus dominus för ärkebiskopen i privile- giebrevet den 13 april 1443 betecknar grundägaren i romersk och modern men-ing eller en vice dominus. Men är det senare fallet, kan ingen annan

1 Se J. E. ALMQUIST, ant. arb. s. 55 ff, 68. Jfr SCHRÖDER-V. KÖNSSBERG, anf. arb. s. 878. " Se SCHRÖDER-V. KÖNSSBERG, anf. arb. s. 157, 578—84. 3 Jfr Harr, Dän. Gemeinderechte Is. 20 ff, 106 ff; C. G. BERGMAN, Studier i svensk servituts- rätt (1909) 11 s. 76 ff.

än kronan vara dominus directus. Andra alternativ saknas. Jag har med hänsyn till ärkestolens legala representantskap (försvar) och utskyldsimmuni- tet utgått från att beteckningen är ett uttryck för en rätt som svarar mot grundäganderätten (Kyrkogodset s. 219). I denna betydelse är uttrycket i varje fall belagt i den engelska och den senromerska jordrätten1 samt i den kano- ' niskrättsliga litteraturen.2 Under sådana förhållanden är det ej ägnat att förvåna, att i Danmark de direkta avgifterna till »försvaret» stundom över- stigit landgillets värde.3 _

AXEL KLOCKHOFF har i sitt år 1935 (posthumt) publicerade, i många avs-e- enden förtjänstfulla arbete »Danviks hospital. Dess rättsliga ställning» givit uttryck åt en uppfattning i fråga om det kyrkliga dominiebegrcppet i Sv e- rige vid tiden omkring reformationen, vilken står den uppfattning nära, som jag utvecklat för det danska kyrkogodsets del. Då dessutom våra me- ningar tillkommit oberoende av varandra, anser jag mig böra återgiva hans uttalande såsom ett belägg för att min åskådning ingalunda är en »fri kon- struktion utan faktiskt underlag». Klockhoff säger (s. 40—42):

Biskopsgästningen var ett onus, som vid medeltidens slut åläg icke blott de kyrk- liga ämbetsinnehavarna och institutionerna samt i vissa fall menigheterna, utan även alla ecklesiastika landbönder i Sverige. Den synes ha utgått såväl i fodring som gengärd. Fodringen innebar skyldighet att årligen hålla ett visst antal av bi- skopens eller biskopsföljets hästar. Gengärden avsåg bidrag in natura till biskopens eller följets personliga underhåll eller kontant erkänsla för befrielse härifrån. Vid reformationen befinnes åtminstone biskopsfodringen hava blivit en fast årlig på- laga, vilken allenast i undantagsfall utgjordes in natura, men i regel utgick i pen- ningar eller persedlar. En annan biskoplig reveny av kyrkofrälset var rätten att taga städsel av landbönderna. En undersökning av kronans räkenskaper och för- läningsregister för tiden omedelbart efter kyrkoreformationen ger vid handen, att denna rätt utövades av biskoparna i Götastiften beträffande allt kyrkofrälse. Ärke- biskopen, liksom icke heller biskoparna i Strängnäs, Västerås och Åbo, synes där— emot icke hava åtnjutit någon inkomst av städselören. Detta synes hava berott där— på att, såvitt framgår av räkenskaperna, bruket att mottaga städsel av landbön-

1 Den berömde engelske juristen BRACTON (1 1269) använder termen verus dominus för den ome- delbare grundägaren, tenens in dominico, vilken är jordens legale representant, under det hans länsherre betecknas såsom capitalis dominus. H. de BRACTON, De legibus et consuetudinibus Angliae, ed. T. Twiss I (1878) s. 356, 366, 460 (f. 45, 46 b, 58). Jfr ovan sid. 17 not. 2 samt POLLOCK and MAITLAND II 5. 4 not. 2 (verus dominus översatt med true owner). Postglossatorn Jason de Mayno (1435—1519) använder uttrycket verum et proprium dominium för den romerska äganderätten; J. E. ALMQUIST, Ärftlig besittningsrätt till jord före det sjuttonde seklets slut (1929) s. 61. Det bör måhända nämnas, att i sydtyska medeltidsurkunder enbart uttrycket dominium stundom använts i betydelsen grundäganderätt. Se SCHRÖDER-V. KÖNSSBERG, anf. arb. s. 789 not. 62.

2 J. P. LANCELOTTI, Institutiones juris canonici — — in usum auditorii Thomasiani (comment. Ziegler), Halle 1715, 1716 111 s. 1325 not. 118: »In jure canonico vice Domini dicuntur patroni & fundatores Ecclesiae, quia ratio juris non patitur, ut is, qui fundavit Ecclesiam, post conse- crationem verus permaneat dominus.» Jfr. s. 15 ovan. 3 Danske Magazin 5 B III s. 367 f nzr 11 (år 1494) Rosk. st. Jfr ARENT BERNTSEN BERGEN,

l Donmarckis oc Norgis Fructbar Herlighet 11 s. 78 ff, 129 ff, 111 s. 127, 282 ff. Se i övrigt Kyrko- gadset s. 58 ff.

derna enligt bestämmelserna i landslagen1 här kommit att upphöra. Varken av kro— nans eller av arv och egna landbönderna redovisas nämligen några städselören från fögderierna inom dessa senare stift.2 Slutligen ägde biskopen rätten till sak- ören och danaarv efter de kyrkliga landbönderna inom stiftet.

Efter en erinran, att hospitalen med sin egendom föllo under det allmänna kyrkofrälset, samt om riksrådets stora privilegiebrev för kyrkan är 1436 fort- sätter Klockhoff:

Från den borgerliga rättsordningens synpunkt sett blev biskopens ställning till kyrkofrälset analog med frälsemannens till sina hemman och landbönder. Lika med frälsemannen uppbar han de inkomster, vilka man med tidens kamerala term be- tecknar såsom »ovissa». Biskopen var liksom frälsemannen »konung över sina landbor». Han utövade högsta husbondeväldet, herrligheten, någonting som liknar dominiet över allt kyrkofrälse inom stiftet. De inkomster, som härrörde av denna husbonderätt, voro visserligen till en del av offentligrättsligt ursprung, men från tidens sätt att se voro de privata rättigheter, vare sig de utövades av frälsemannen eller biskopen.

Den medeltida kyrkorätten undvek emellertid att tala om dominium till kyrkoegendomen. Den erkände i grund och botten ingen annan dominus än Kristus. Man vill därför i den äldre doktrinen beteckna biskopen såsom »quasi dominus». Det säges »praelatus enim ecclesiasticarum verum procurator non dominus». Av samma skäl ville man ej heller beteckna patronus såsom ägare. Inför den kyrko- rättsliga åskådningen var biskopen icke annat än förvaltare av kyrkans egendom. Men icke heller den kyrkliga institutionen själv —— domkyrkan, prebendet, klostret, hospitalet — till vars förmån egendomen blivit disponerad, ansågs inneha ägande— rätt i egentlig mening. Även i fråga om dessa särskilda kyrkliga anstalter ville man från den kyrkliga doktrinens sida allenast medgiva, att de utövade en förvalt- ning eller den omedelbara vården såsom ställföreträdare för ett högre intresse. Redan av dessa skäl kan den kanoniska rätten aldrig ge oss direkt svar på ett äganderättsspörsmål. Vad den ger oss svar på är däremot frågan, huru kyrko— egendomens förvaltning och avkastning var fördelad mellan de olika instanserna, en fråga, som i grund och botten allenast var en intern kyrklig angelägenhet.

Genom den borgerliga rättsordningen måste emellertid äganderättsfrågan besva- ras. Det sätt, varpå kyrkans förvaltningsrätt fördelade kyrkoegendomens avkast- ning och ställföreträdarskapet för densamma mellan de olika kyrkoinstanserna, vil- ka var för sig otvivelaktigt voro av staten erkända rättssubjekt, kan naturligtvis icke hava lämnat den borgerliga rättsåskådningen oberörd. Medeltidens allmänna feodalrättsliga system var en redan färdig form för det av kyrkorätten redan till- rättalagda innehållet. Detta gjorde, att den senmedeltida rättsuppfattningen icke be- hövde ställas inför ett antingen—eller, utan kunde besvara frågan med ett både—ock. Med utgångspunkt från rättsföreställningarna om en delad äganderätt har otvivel- aktigt såväl biskopen som det underordnade rättssubjektet, den kyrkliga anstalten, tillerkänts ett dominium. Biskopen såsom utövare av husbonderätten och inneha- vare av de med den och med kyrkofrälsenaturen hos hemmanen sammanhängande revenyerna har otvivelaktigt ansetts innehava en frälsemans dominium directum,3 medan den kyrkliga institutionen själv närmast innehade något som liknade ett dominium utile. Att så verkligen var förhållandet, framgår ovedersägligt av det

' Krist. landslag, J ordaB. 20 (vart sjätte år). Städselavgiften betecknas i landslagen »gipt» (gift). En förmodan kan framställas, att städseln somligstädes uppbars och behölls av fogden. Jfr Karl IX:s brev den 30 juli 1600 angående upphörd av städsel för kronohemman; P. R. Berg- ström, Om stadgad åborätt (1920) II s. 11.

3 Kursiveringen av mig.

sätt, varpå de ovannämnda biskopliga rättigheterna och förmånerna redovisades, sedan de genom riksdagsbeslutet 1527 kommit i kronans eller kanske rättare sagt konungens hand.

( Härtill må anmärkas, att vad Klockhoff avser med »rättsföreställningarna I om en delad äganderätt» i sak hänför sig till åskådningen, att dominium, när- ! mast fattad såsom en herrerätt med därav flytande rättigheter av ekonomisk eller annan natur, kunde tillkomma olika innehavare ej i form av delad rätt utan så, att den ene innehavaren var överordnad den andra.1

Klo-ckhoff och jag hava kommit till ungefär enahanda resultat beträffan- de karaktären av det biskopliga dominium över kyrkogodset vid medeltidens slut; dominium motsvarar närmast den moderna äganderätten.2 Klockhoffs resultat äro delvis vunna genom bearbetning av hittills outnyttjat svenskt material men, såvitt framgår av hans nämnda arbete, utan närmare känne- dom om de danska parallellerna, samt innebära en omvärdering av den hit- tills gällande uppfattningen, åtminstone för götalandskapens del. Utan att fördjupa mig i några närmare undersökningar av det av honom utnyttjade svenska materialet finner jag sannolikt, att bakom detta ligger en hittills obeaktad reception av dansk rättsåskådning under den senare unionstiden, med hjälp av danskvänliga biskopar och domkapitel. Den ekonomiska makt- ställning, episkopat och kapitel ägde i Danmark, måste ha synts deras svenska ämbetsbröder »eftersträvansvärd.

När genom recessen 1536 den danska kronan övertog biskopsstolarnas »gods, slott, gårdar, hus och jordagods som bisperne nu have haft uti hand och värjo», innefattades härunder både kyrkopatronat och dominium över kyrko- och prästgodset; patronatet såsom sådant hade ju en sakrättslig natur och inneslöt regelmässigt dominialrättigheter. Det danska kyrkopatronatet hade en klart germanskrättslig (lukrativ) karaktär i motsats till det svenska, som tidigt reducerats till sitt kanoniska (icke lukrativa) mått.3

1 Teorien om den delade äganderätten, som i Sverige framfördes först från 1600—talets mitt, har i motsats till vad hittills antagits, knappast spelat någon större roll för den svenska rättsut— vecklingen ens på 1600— och 1700-talen. Då man talat om dominium direclum och dominium utiIe har man därmed i regeli Sverige i överensstämmelse med tysk-romersk rätt avsett de enkla be- greppen äganderätt och ständig (ärftlig) besittningsrätt. Se J. E. ALMQUIST i Minnesskriit ägnad 1734 års lag II 5. 115 ff. Jfr ovan sid. 15 ff. Jag kan däremot icke följa Klockhoffs mening, då han efter att (5. 66) ha konstaterat, att förutvarande biskopliga dominialintäkter, städsmål, gästeri m. m., disponerats av kronan, delvis under förläningsform, samt att vkällan till dessa inkomstkategorier, den biskopliga husbonde- rätten eller herrligheten över kyrkofrälset, därmed övergått till konungen eller den han sattei sitt ställe», uttalar (s. 66 not 2): »Den omständigheten, att konungen uppburit städselören av ett kyrkligt hemman kan sålunda icke åberopas till stöd för ett antagande att detsamma indragits till kronan». På nu ifrågavarande ställe är han påtagligen påverkad av THULINS uppfattning, att de danska biskoparnes med de svenskas likartade dominium eller herrlighet icke hade någon betydelse för frågan om jordäganderätten (T. citeras, Utredning rörande patronatsrättigheterna I s. 15 ff). Det troliga är emellertid att K., med utgångspunkt från den av honom antagna delade äganderätten, anser, att innehavaren av dominium utile, den särskilda kyrkliga institutionen, hade den verkliga äganderätten. 3 Inför 1669—70 års skånska kommission (prot. I s. 1907) heter det i fråga om Sölvesborgs län, att ode förre possessorer och slottsherrar —— — alltid hava haft fri disposition över kyrkornas intrader».

Det återstår att förklara, huru under svenskt välde medvetandet om naturen av det från ärkestolen i Lund till den danska och från denna till den svenska kronan övergångna dominium kunnat så utplånas eller försvagas, att dom- stolarna i flera fall under 1800-talet uppfattat kyrkorna såsom ägare till fa- stigheter, varav de enligt Lunds stifts landebok uppburit blott landgillet men kronan »på stiftets vägnar» städsmål och annan herrlighet. Det må härvid enligt THULIN (Utredning I 5. 34), i avseende å »förhållandet sådant man torde hava tänkt sig det vid reformationstiden och som det ännu i huvud- sak uppfattades vid tiden för Roskildefreden», erinras, att man ej »betråffan- de kyrkornas och prästerskapets inkomster åsyftat annat än att konungen skulle inträda i biskopens ställe utan att minska kyrkornas och prästerska- pets rättigheter men å andra sidan jämväl utan att öka dem».

Herrlighet, anslagen till kyrkor.

När genom Odense recess år 1539 bestämdes, att den bondejord, för vilken bön—derna utgjorde landgille till kyrkorna, skulle vid ny arvinges tillträde fästas hos länsmannen på kyrkans vägnar (Kyrkogodset s. 169 not 3), torde detta ha inneburit, att kronan återkallade de jordegna böndernas år 1527 he- viljade frihet från utgivande vid åboombyte av städsmål eller, såsom det då ännu benämndes, fästa, men att inkomsten härav av kronan såsom en sub— vention från dess sida anslogs till kyrkorna.1 Före 1527 tord-e bönderna i ärkestiftet fått i enlighet med innebörden av ärkestolens dominium fästa jor- den från ärkebiskopen eller hans fogde eller länsman, vilka alltså uppburit fästepengarna. (Blott åren 1527—39 hade de j-ordegna bönderna haft jor- den fri från infästning.) Bestämmelsen 1539 återupprepades i 1547 års Köpenhamnska recess p. 33 (RÖRDAM, Kirkelove I s. 275) och i 1558 års Koldingska recess p. 41 (SECHER, Forordninger I 5. 33). Kyrkor, som 'hade rätt till landgille av dylik under bondegårdar brukad jord, fingo alltså genom dessa författningar en »begränsad herrlighet» (jfr Kyrkogodset s. 257, 276). Då kronan icke kunde förfoga över enskild rätt, måste man utgå från att den rätt, som sålunda uppläts, verklig-en tillhörde kronan. Någon motsvarande rätt (till städsmål) för kyrkorna till någon annan fastighetsgrupp — bort- sett från gårdar, till vilka undantagsvis kyrkorna innehade sådan herrlighet — förekommer icke före recessen den 27 februari 1643. Tvärtom förklarade Kungl. Maj:t den 10 maj 1595, att av städsmålet, som lämnades av kyrko- tjänare och kyrkojordar, skulle länsmännen få behålla sina anparter.2 Vad som ej tillkom länsmannen, skulle enligt de vanliga länskontrakten till- falla kronan.8 Recessen 1643, som bl. a. syftade till en allmän förbättring

1 I många fall, i samband med patronatsförsäljningar, avhände sig kronan sin och kyrkans herrlighet till dylika jordar (Kyrkogodset s. 246 ff), vilket varit otänkbart, om kyrkans innehav av städsmål berott på jordäganderätt för kyrkan. * RÖRDAM, Kirkelove II s. 543; THULIN, Utredn. I 5. 30 not. 1. 3 ERSLEV, Danmarks Len og Lensmend 1513—96 s. IV.

av kyrkornas ekonomiska ställning,1 medförde bl. a. ett stadgande, att städs- målet för kyrkans tionde, vilken inkomsttitel, liksom regelmässigt (städsmålet för självständiga gårdar, som gåvo landgille till kyrkorna, förut )kommit kronan till godo, skulle för framtiden tillgodoföras kyrkorna (I: IV: ) 33, 48). Men dessutom möter oss i punkt 38 stadgandet: >>I lige maade indföris (i räkenskapsboken) oc stedsmaale aff kirckens gaarde, enge, jorder, boel, (gade)-huse oc lader.» I punkt 39 är intaget ett något dunkelt stadgande, att »alle stedsmaale oc andet uvisse saavel af capitels och provstiekirketien— der, gaarde, boel, jorder oc huse som af andre kirker forblive kirkerne efter recessen oc icke forklaris, at naar kirkerne fanger den sedvanlige feste, da maa regenskapsprovster eller andre til deris profit nyde, hvis videre kand hafvis, hvad for en deel tiltaget oc der imod hos en del til deris egen fordel optaget oc i brug verit hafver, undertagen der findis adkombst udi capitels eller deris, som sig det tilholde, eiendombsbreve oc gamle jordeböger som saadant udvise». Stadgandet skulle få en vidsträcktare tillämpning än som kan utläsas ur texten. Denna kan i och för sig väl förklaras med den om- ständigheten, att några sockenkyrkor funnos, som av gammal tid hade rätt till städsmål av självständiga gårdar, vare sig enbart eller jämte annan herr- lighet (se Kyrkogodset s. 170, 258, 276, 305). Den i punkten åberopade reces- sen är enligt ARENT BERNTSEN BERGEN den Koldingske recess 1558 p. 41, men detta lagrum avser, såsom redan nämnts, blott obebyggda jordar under bondegårdar, och den nämnde författaren (1651 56) synes ej känna till någon utsträckning av kyrkornas rätt till städsmål.2 Icke heller THULIN synes ha ansett, att genom recessen kyrkorna tillagts någon ny rätt till städs- mål av dem anslagna fastigheter.3 Möjligen var dock, att döma av stadgan- det om städsmålet för kyrkotionden, syftet verkligen att städsmålet av alla kronans kyrkofastigheter, d. v. 5. det städsmål som tillkom kronan, skulle avstås till kyrkorna, dock med förbehåll för enskild rätt (där enskild eller tjänstinnehavare hade rätt till städsmål eller herrlighet i dess helhet). Ett dylikt anslag till kyrkorna måste givetvis uppfattas såsom återkallelig för— läning. Att det städsmål var uteslutet från stadgandets tillämpning, som in-

1 Jfr THULIN, Utredning I 5. 30 not. 2, s. 53 ff. ” Uttalandet lyder i sin helhet (Danmarckis oc Nargis Fructbar Herlighed 111 s. 407):

»Kircke J order.

Kircke Jorder ere Eenlige Jorder, som i saerdeelished, (foruden Kirckegaarders rette tilliggende J order oc Eyendom) ere liggende til Kircken, oc dertil i förige Tjder fra Böndergaarde ere giffne; Oc alligevel nogen god Mand, slig Jorder, blant anden Kircke Eyendom oc Herlighed, aff Kongl. Mayt. til skifte mod fuld Wazderlaug til Kircken bekommer: Bör dog som tilforne Bonden (fra hvis Gaard saadan Jord er gifven, oc den i feste oc Brug hafver), samme jord niude och beholde, for den Skyld oc Landgilde der aff pleyer at gange. Dog ligervijs som Arffvinge een efter anden ere tilforplict, deris Gaarde fra anden deris Herskab at staede, saa i ligemaade, ere de oc plictige, saadanne Jorder i saerdeelished, aff hvilcken god Mand sig dem hafver tilskifft, at feste, ligesom de oc för Skiftet vare skyldige samme Jorder aff Kongl. Mayts. Lensmand paa Kirckens Vegne at staede, eftersom der om udi Konning Christian den tredies Recessis 41 Cap. folmeldis.» Se SECHER,

, Forordninger I 5. 33; jfr V 5. 198. ' ' THULIN Utredning I 5. 64 (»den rätt som tillkom kyrkan nämligen landgillet»).

gick i från kronan förvärvad eller eljest i enskild ägo varande »herrlighet» till kyrkofastigheter, var självklart. Man kan också konstatera, att de före 1643 mycket vanliga avhändelserna från kronan av dylik herrlighet utan samband med avhändelse av patronat helt upphöra med år 1643; visserli— gen bortbyttes den 13 maj 1643 till Henrik Ramel en gård, som utgivit land- gillepengar till Igelösa kyrka, men herrligheten till denna gård tillhörde då Lunds domkyrka, och Igelösa kyrka had-e blott en årlig ränta av 12 skillingar (se Kyrkogodset s. 282 f). Det samma år utbrutna kriget med Sverige och därav följande oroliga förhållanden synes emellertid ha medfört ett uppskov med stadgandets möjligen avsedda tillämpning såväl i Skåne och Blekinge som i Halland.

I Halland blev det synbarligen icke tillämpat före 1660-talet. År 1646 in- tygar sockenstämman i Askome i Årstads härad bl. a.: »Nock er kirken tillagt landgille smör av tvende halve gaarde i Sogn-en af gammel tijd, af den ene gaard 31/2 pundt, af den andre 31/2 pundt, dock den anden herlighed af samme gaarde fölger kronen.»1 Gårdarna hade omförmälts är 1544, då de bortförpantades av konungen (Kyrkogodset s. 265). Åren 1645—1652 bort- staddes 24 eller 25 kyrkohemman och en kyrkokvarn i Halland » för kronan» d. v. s. städsmålet kom kronan till godo. Avflyttande bönder betalte förlov till kronan.2 Då livstidsstädja var lagfäst, torde man kunna räkna med ett flera gånger större antal städsmål än här angivits för en period, som svarar mot en normal livstidsstädja. Detta faktum stämmer väl med mitt anta- gande (Kyrkogodset s. 170, 306), att vid tiden för landebokens upprättande kronan haft dominium till de flesta kyrkohemman (i Halland 170 st.). Där landeboken angiver dominium för kyrkohemman i Halland, ligger det till »stiftet» eller kronan. Det danska försäljningssystemet kunde därför fort- sättas under svenskt välde (Kyrkogodset s. 371). Att vid dylika avhändel- ser städsmålet till sålda, bortbytta och bortgivna hemman medföljde kan ta- gas för givet. Den 23 juli 1653 pantsatte drottning Kristina till residenten Peter Spiring Silfvercronas änka ett antal kyrkohemman i Halland, »kvitt och fri för alle oss och kronan därav tillhörige och förbehållne utlagor näm- ligen ållongäld, skrivarepenningar, städsel och sakören».3 Man tor-de alltså få utgå från att städsmålet av de halländska kyrkohemma-nen före 1660-talet tillfallit kronan, där icke i något enstaka fall dominium av ålder eller eljest tillkom annan.

För utredning av frågan, huruvida och när under dansk tid punkterna 38 och 39 i 1643 års recess kommo att allmänt tillämpas på gårdar, av vilka

1 Sandh. saml. S fol. 893 (1645 års landsboksverif. för Halland to]. 26). Lunds stifts landebok är defekt för Askome och redovisar inga kyrkofastigheter. Jfr s. 31 nedan. * Sandh. saml. S fol. 795—806.

3 Sandh. saml. S tel. 960 v. Jfr dock 5. 28 f nedan (resol. för landshövding Hård 3juni 1670) och 31 (Tripparnes hemman). Även ollongäld (för svinbete) utgick till kronan av kronan behållna kyrkohemman (jfr Sandh. saml. Y 1896 ff, 1652—53). Skrivarepenningar utgjorde en utskyld för bokföringen. Jfr LINDE, Finansrätt (1887) s. 258; J. FALKMAN, Orternas undervisningar (1860) s. 79.

landgille utgjordes till kronans kyrkor i Skåne och Blekinge, har jag genom— gått i landsarkivet i Lund bevarade kyrkoräkenskaper för tiden före år 1658. Det är icke mycket som bevarats från den danska tiden: summariska räken- skaper för kyrkorna i Kristianopel (fr. 0. In. 1647) och Ramdala (fr. o. m. 1615) i Blekinge samti Börringe i Skåne (fr. o. m. 1558); fullständigare rä— kenskaper för Höja (fr. o. m. 1588), Vankiva (fr. o. rn. 1598), Fjälkestad (fr. 0. m. 1592), Gårdstånga (fr. o. m. 1590), Röstånga (fr. o. rn. 1633), Väsby (fr. 0. m. 1656) och Ekeby (1587—1650), alla i Skåne, saint fragment 1618— 1621 för Lemmeströ i Skåne. Dessa handlingar har jag genomgått utom beträffande Börringe och Väsby. Väsby var en kapitelskyrka, och det kan därför icke antagas, att städsmålet varit disponibelt enligt recessen. Räken- skapen redovisar för övrigt blott två är av den danska tiden. Börringe kyrka, vars räkenskap är från svensk tid, hade enligt landeboken intet landgille men Röstånga kyrka av en gård, varav dominium hörde till Landskrona slott, och Vankiva kyrka av en gård, Stolpeberga,1 till vilken Lundagård åt- njöt dominium. Min undersökning har lämnat ett negativt resultat. Ekeby kyrkas räkenskaper visa visserligen att städsmål före 1643 (tidigast 1629) till- flutit kyrkan från under främmande gårdar brukade(»jordsky1»ds»-)jordar,2 men av den gård i Valleberg, som utgjort landgille till kyrkan, har städsmål icke utgivits till kyrkan, vare sig före eller efter 1643. Det bör härvid erin- ras, att jus patronatus till kyrkan är 1650 såldes från kronan och patronus därmed fick rätt till städsmålet.

Ett annat belägg kan anföras emot att de ovanberörda bestämmelserna i recessen tillämpats på självständiga gårdar. I landeboken redovisas under »Bona ecclesiae» för Hörups kyrka i Ingelstads härad en väderkvarn med landgille till kyrkan (dominium nämnes ej): »Än gives årligen till kyrkan av en vädermölla, är så gott som förfallen, malt 1 pund, rågmjöl 1 1/2 pund, kornmjöl 11/2 pund.» Av 1669—70 års s. k. skånska kommissions (till Skåne, Blekinge och Halland) protokoll i Malmö den 6 december 1669 (I 5. 1440) framgår, att Sigved Claesson i Vädermöllan i Övraby socken är 1654 av kronan statt »ett kvarnställe som ligger till Hörups kyrka». Detta kvarn- ställe torde vara identiskt med landebokens »vaedermölle». Kvarnar lik- ställdes under dansk tid i regel med gårdar i avseende å städsmåls- och land- gilleskyldighet.

En genomgång av de danska rättartings- och kansliregistraturen 1643— 1658 kan måhända giva bättre klarhet än sålunda nåtts. Frågan är emeller- tid icke av central betydelse.

Det synes emellertid antagligt, att rätt snart efter övergången till Sverige städsmål av ifrågavarande slag tillagts kronans kyrkor (givetvis dock ej från fastigheter, vilkas herrlighet redan var disponerad för annat ändamål). Än- nu år 1665 finnes visserligen ett exempel på att kronan uppburit städsmål

1 Det städsmål till kyrkan, som under svensk tid redovisas i 1694 och 1708 års kyrkoräken- skaper, avser kyrkotionden. Först år 1714 redovisas städsmål från Stolpeberga (12 daler för halva gården). Jfr nedan och Schmr, Juridiskt Arkif XXI s. 128 ff. ' Jordskyld är den vanliga beteckningen för landgille från obebyggda lägenheter.

av kyrkofastighet, till vilken hon enligt landeboken hade dominium.1 Detta synes emellertid vara undantag. Jag har undersökt Malmöhus läns räken- skaper åren 1659, 1663, 1665 och 1670 (åren 1666—69 saknas eller äro de- fekta), utan att finna något belägg utom det angivna för att kronan uppbu- rit städsmål. Här bör dock göras den reservationen, att under rubriken städsmål för kronohemman kunna dölja sig sådana fastigheter, av vilka kyr- korna haft landgille (»krono- och kyrkohemman»). Bland de i riksarkivet förvarade handlingar som tillhört 1669—70 års skånska kommission finnes en volym, betecknad 0, vilken innehåller sammandrag av »Kungl. Maj:ts och kronans kyrkors» räkenskaper för år 1667 jämte härads-, läns- och land- skapsvis upprättade sammandrag därav. Av dessa framgår, att i Skåne kyr- korna haft inkomst av städsmålspengar på tillhopa 455 daler 29 öre 44/5 pgr szmt. För Blekinge redovisas blott 12 öre och för Halland 73 daler 16 öre. En nyvtumen rätt till städsmålet av en bondegård utgjorde synbarligen grun- den för att Kyrkoköpinge kyrka inför 1669—70 års Skånska kommission kallas för »husbonde».2

Vid landebokens upprättande (omkring 1569) funnos i Skåne c:a 500 gårdar, till vilka kronan haft eller måste antagas ha haft dominium (350 + 149). Dessas antal torde väl i samband med patronatsavhändelser eller di- rekta försäljningar till år 1667 ha minskats med bortåt 200 (minst 80 + 95 = 175). Av återstående 300 kan man grovt approximerat antaga, att 1/20 eller 15 varje år nysta-ddes. ARENT BERNTSEN BERGEN säger, att en hel gårds städs- mål i Skåne, Halland och Blekinge, vilken beräknades efter »pund smör Skyld», kunde ungefär uppgå till 20, 30 eller 40 daler men i undantagsfall tilll 50, 60 eller 80 daler.3 Om man för år 1667 beräknar ett städsmål av 20 daler per kyrkegård (kyrkohemman) — ett stort antal av dessa voro halva eller mindre gårdar — får man en summa av 300 daler (20 X 15). Talen äro givetvis mycket osäkra. Med beaktande av alla felkällor torde man våga antaga, att de redovisade 455 dalerna representera städsmålen för de flesta av kronans det året bortstadda kyrkohemman i Skåne jämte städsmålen för de obebyggda jordarna, vilka städsmål tillkommit kyrkorna alltsedan år 1539. Antalet dylika lägenheter på landet var enligt landeboken c:a 1,250.

Enligt landeboken funnos i Blekinge 18 gårdar, av vilka kyrkorna hade landgille. Till alla dessa gårdar måste kronan antagas ha haft herrligheten (med städsmålet) ; ingen uppgift lämnas dock i landeboken. Med en proportio- nell nedsättning av går-datalet i likhet med Skåne till 12 (jfr Kyrkogodset, s. 82) och ett städsmål av 20 daler per gård skulle man, de obebyggda jordarna

1 Till en kyrkegård och ett »kyrkohol» i Broby i Broby socken (S. Åsbo härad) hade kronan (Hälsingborgs slott) dominium enligt. landeboken. Enligt 1665 års räkenskaper för Malmöhus län (verif. tel. 476) redovisades till kronan 3 daler i städsmål för 1/4 kyrkohemman i Broby, till vilket landshövdingen utfärdat städsmålssedel (jfr Sandh. saml. S. fol. 480). ' Kommzs prot. vol. I 5. 2334 (1670). Enligt landeboken låg dominium till en Kyrkoköpinge kyrka anslagen fästa i K. (senare tydligen uppdelad) till Lundagård. 3 Danmarckis och Nargis Fructbar Herlighed (1651—56) II: 2 s. 128. — Enligt jordrevnings— instruktionen 1670 (1671) skulle nya grunder tillämpas för städsmålets bestämmande. Bonden skulle, om han ville, få betala det i form av en årlig avgift såsom i gamla Sverige (532 jfr 55 5 ff).

oberäknade, kunna beräkna en städsmålsintäkt per år av ——2—0— : 12 daler. Gårdatalet är dock för litet för att man skulle kunna bygga en sta- tistik på ett enda års upgifter. Sannolikheten talar för att städsmålen av de flesta kyrkofastigheter ingått till kyrkorna, vilka alla voro kronans (av läns- räkenskaperna för Kristianstads län med Blekinge från 1600-talet fr. o. m. 1658 äro blott defekta delar bevarade).

Städsmålet i Halland för livstidsstädja synes under svensk tid ha utgått med 40 daler s:mt för helt hemman.1 Landeboken för Halland redovisar med landgillen till kyrkor 168 gårdar, till vilka dominium tillkommit eller måste antagas ha tillkommit kronan. Summan av alla gårdar med landgillen till kyrkorna utgjorde enligt landeboken 170? Då antalet enligt de första svenska jordeböckerna utgjorde 205, finnes anledning antaga, att landeboken ej redo- visar hela det dåvarande antalet; uppläggen i landeboken för flera socknar äro icke heller ifyllda. Om man räknar med att normalt 1/20 av gårdarna ny- staddes varje år och städjan utgick med 30 daler i medeltal per enhet, skulle 1667 års räkenskap, för det fall att städsmålen av kronans kyrkohemman 205 X 30

20 verkliga intäkten 731/2 daler, vari måste ingått jämväl städsmålen av obebygg- da jordar, synes giva vid handen, att högst för ett mindretal kyrkohemman städsmålen tillfallit kyrkorna.4

Att avståendet av kronans städsmål i Skåne, om sådant verkligen avsetts i 1643 års recess, måste ha betraktats såsom en återkallelig förläning framgår av att under därpå följande år, i samband med patronatsförsäljnin- gar, utan hinder av recessen kronans men också kyrkans »rättighet och höghet och herrlighet» avhändes till adelsmän, utan att det varit fråga om någon kompensation till kyrkan (Kyrkogodset s. 248 f.). Någon ändring i denna praxis medförde till en början ej den svenska styrelsen (Kyrkogodset s. 369). Men sedan i en kunglig resolution den 3 augusti 1681 kyrkorna och prästerna blivit stadfästa vid innehavet av sina gods och inkomster (Kyrko- godset s. 369) , synas några flera dylika avhändelser ej ha skett.5 Såsom nämnts innehade redan på 1660-talet kyrkorna i Skåne och Blekinge städsmålet till tillfallit kyrkorna, ha redovisat ett belopp av = 307 1/2 daler.3 Den

1 J. G. BRANTING, Handbok i Sv. författningar III (1831) s. 299. " Till en gård hade enligt landeboken sockenprästen, till en annan gård enskild dominium. = Visserligen hade landshövdingen åren 1651 och 1652 medgivit förmedling av hemmantalet för åtminstone ett 20-tal kyrkohemman (1651 års landsboksverif. fol. 102—205. Jfr 1652 års verif. fol. 31, 33, 34, 57, 66 v., 83, 96 v.). Denna förmedling skulle enligt kammarkollegiets resol. 20 mars 1693 äga bestånd (Sandh. saml. Y 1829; jfr k. br. 21 mars 1727, Y 1831). Osäkert är dock om förmedlingen påverkat städsmålen år 1667. Länsräkenskaperna för år 1652 synas icke redo- visa några städsmål till kyrkorna. 4 Åtminstone ett hundratal kyrkohemman, d. v. s. dominium till dessa, torde varit av kronan bortsålda eller donerade (jfr Bil. 1 nedan samt Kyrkogodset s. 371), och av sådana gårdar hade givetvis kyrkorna ej städsmål. 5 Detta sammanhänger givetvis också med kronans genom den påbörjade reduktionen för- ändrade ekonomiska ställning.

huvudmassan av de kronofastigheter, varav de njöto landgille. Med städs- målet följde sannolikt rätten till äckor och annat arbete. Detta innebar icke, att kyrkorna hade rätt till övriga i herrligheten ingående förmåner, skog, jakt, gästeri etc.

På 1660-talet gjordes, säkerligen med kännedom om förhållandena i Skåne, för de halländska kyrkornas räkning gällande, att kyrkorna ägde uppbära städsmålet av kronans kyrkohemman. Otvivelaktigt ansåg man sig hava för sådana anspråk stöd av 1643 års recess, som fortfarande gällde även för Hal- land. Det är visserligen ej fullt klart vad som åsyftades i Kungl. Maj:ts reso— lution och förklaring den 30 september 1668 på samtliga prästerskapets i Göteborgs stift vid riksdagen »andragne desiderier och ärender», men att frågan rörde rätten till städsmål av avhända och bortförlänta kyrkohemman är tydligt:

»Uti Halland

3.

Såsom prästerskapet uti underdånighet hava tillkännagivit, att någre finnes, som allenast hava de extra ordinarie räntorne av de hemman, som giva sitt landgille till kyrkorne, de där understå sig att bortstädja till deras egen nytta och fördel kyr- kornas landgille, alltså och emedan som Kungl. Maj:t sådant med misshag förnim- mer; ty vill Kungl. Maj:t beordra dess generalguvernör och landshövdingar, att de uppå sådant böter skaffa och handhava kyrkorne vid det som efter recessen dem i detta mål competerar och tillhörer.»1

Sannolikt bestod det påtalade förhållandet ej i att kyrkorna gingo miste om sina landgillen utan om städsmålen. Och resolutionen är i dylikt fall att så förstå, att kyrkorna voro berättigade till de senare.

Inför 1669—70 års skånska kommission påtalades av prästerskapet i Halm- stads och Ärstads hära-der den 2 juni 1670, att det överklagade missbruket fortfor, och att därpå »nyelig l-andstingsdom2 igenom insufficient förklaring alle kirker städsmålen frakient haver»; och begärde prästerskapet, att kyrkor- na själva »maa nyde och beholde deres stedsmåele efter C. 4 Recess libr. 1 Cap. 4 art. 38, 39, och de som nyelig stedsmåelen have oppebaaret dem igen måtte till kirkern-e refundere».3 Den 3 juni s. å. inkom i enahanda syfte landshövdingen Johan Hård med följande memorial, varpå han begärde reso- lution:

9. »Om kyrkogods, som äre bortsålde och förlänte, vilka giva sitt landgille och ordinarie ränta till kyrkan men allt extra ordinarie till donatarien, när de böre städja, om sådant icke av kronones fogde och kyrkornes fullmäktige bör ske och

1 Sandh. saml. S tel. 462, 463. ” Möjligen åsyftas en dom den 12 juni 1667 ang. Risarps gård, Harplinge socken, se Bil. I nedan. I landeboken redovisas gården dels under Bona mensae pastoris, dels under Bona eccle— siae (med smörlaudgillen till prästen av 2 1/2 och till kyrkan av 31/2 pund). Om samtliga H. kyrka anslagna gårdar heter det: »Dominium offuer alle forskreffne thesse kirckegaarder haffuer Kongl. M:tt». Hemmanet, som var av kronan donerat till greve Axel Lillie, redo— visas i 1666 och 1667 års jordeböcker bland kyrkohemman med 12 öre gästeri till kronan. ” Sk. kommzs handl. Riksarkivet. Prästersk. besvär vol. R fol. 658 (Sandh. saml. S tel. 463, 464). I kommissionens instruktion 21 aug. 1669 hade den anbefallts att laga, att recessen efter- levdes och iakttoges. WÄGNER, Skånska kommissionen Bil. s. 7.

icke av den, som godset och det extra ordinarie haver, vilka sig det tillvälla, ehuru- väl att städjan alltid ackorderas och gives efter pundtalet som godsen räntar till i det vissa, som är landgillet.»

Landshövdingen fick därpå detta beslut:

»Adelsmannens betjänte må väl tillåtas att antaga till hemmanets åbo den, som han därtill finner tjänlig och dugelig, dock så att, emedan städsmålet bör följa landgillet och falla kyrkan till, bör sådant ske med kronones befallningsmäns samt kyrkovärdarnas konsens och vetskap, vilka höra på kyrkornes vägnar till det bästa ackordera med bonden om städsmålet, varpå sedan kronones befallningsman skall städsmålssedel meddela och om vederbörande icke kunna härutinnan förenas, hör det för landshövdingen angivas, att han därutinnan statuerar vad skäligt finnes.»1

Beslutet grundade sig säkerligen på uppfattningen, att 1643 års recess rätte- ligen gällde alla kronans behållna kyrkohemman.

Den 14 juni s. å. meddelades resolution på prästerskapets i Halmstads och Årstads härader ovannämnda besvär:2

»Eftersom städsmålen flyta utav landgillet3 och haver uti de danskas tider följt landgillet efter, så bör kyrkorne, efter gammal plägsed och den grund därom uti recessen finnes, njuta städsmålen, där som landgillet dem tillhörer, och samma går- dar, bol, jordar eller hus, av kyrkones försvar tillika med kronones befallningsman på orten bortstädjas, med mindre icke donatarierne eller possessorerne av de extra ordinarie räntorne hava uttryckelig resolution, att de städjan behålla och njuta skole, då de därvid till vidare förklaring varda handhavda men eljest och i vidrigt fall skola vara skyldiga att giva ifrån sig vad de under den titel hava upp- burit.»

I den svenska kronans räkenskaper och jordeböcker inräknades de kronan och kyrkorna tillkommande utskylder och onera — i regel dock icke präster- nas gästeri och ej heller städsmålet — i den ordinarie räntan. Denna ordina- rie ränta blev visserligen efter de nya skattläggningarna i Skåne och Blekinge av delvis annat innehåll än förut, utgående i förhållande till en nyuppskatt- ning av jordens godhet. Det landgille, som tillkom kyrka, redovisades emel- lertid i kronoräkenskaperna ända till 1855 års ränteförenkling såsom av kro- nans ränta anordnad kyrkan. Enahanda var fallet med Halland. Enligt

1 Kommissionens prot. i Halmstad 3 juni 1670, vol. QQ: II pag. 1694 (Sandh. saml. S. fol. 463 v). Man utgick tydligen från att blott vad som rättsligen var kronan behållet vid försälj- ningen eller förläningen ingått i denna. Skånska kommissionen av 1662 hade i resolution för prästerskapet i Halland förklarat (9 p.): »De beneficia etc., som av särdeles benådning och för- medelst kungliga brev äre lagde till kyrkor, skolor och deras betjäntes underhåll och nu förmenas att vara införda uti ens och annans donations- eller köpebrev, bliva billigt vid sin fundation; och finna samtlige kommissarierna skäligt, att kyrkor, skolor och de betjänta, till vilka av gammal tid någon viss ränta förmedelst kungl. brev utav en kristlig intention är förordnat och perpetuerat hör mainteneras; dock måste sådant intet vidare extenderas än på den räntan som av ålders tid sedvanligt till dem är utlagt» (Sandh. saml. Y fol. 1852). Jfr resol. 19 juni 1670 (p. 1803). * Kommissionens prot. i Halmstad 14 juni, vol. QQ II pag. 1773 (Sandh. saml. S. tel. 462 v.). Jfr kommzs prot. 30 juli 1670 (II 5. 1972). 3 Motsatsen är normalt det riktiga nämligen, att iandgillet »flyter» av städsmålet. Möjligen är ( meningen den att, eftersom kyrkan ägt rätt till landgillet före rätten till städsmålet, den senare ( rätten tillkommit såsom en komplettering av den förra. Uttrycket skulle under 1800-talet vålla åtskilligt missförstånd.

jordrevningsinstruktionen för Skåne och Blekinge 1670 (1671) kunde dock landgillet ökas, om till egendomen hörde mera jord än som fordrades till ett helt mantal.1 Kronan fick samtidigt sin herrlighet delvis omvandlad i ränta, och denna del bortföll först genom grundskatteavskrivningen i slutet av 1800- och början av 1900-talet.2

I kyrkoinspektarsinstruktionerna den 23 april 1697 för Skåne (och Ble— kinge) samt den 30 augusti s. å. för Halland — vilken senare instruktions be- stämmelser om städsmålet märkligt nog synas hava varit förbisedda vid 1800-talets tvister om huruvida de halländska kyrkorna »obehörigt tillägnat sig städselrätten»3 — tillförsäkrades kyrkorna generellt kronans städsmål av dem anslagna fastigheter.4 I punkt 1. av båda instruktionerna heter det:

»Inspektoren bör ock, så vida görligt är, kyrkornas räntor och landgille genom lägenheternas förarrenderande eller städjande till vissa män i proportion av vill- koren emot andre krono eller frälsegods5 söka att förhöja, och skola de som så- dana kyrko gods åbo vara pliktiga kyrkornas tilhöriga landgille till Thomasmässan kyrkovärdarne tillställa och leverera. Enär och någon åbo antingen genom döds— fall eller varjehande sätt kommer ifrån kyrkornas gods och grunder, så att en annan bör i stället antagas, då åligger kyrkoinspektoren att utse den som duglig prövas och de årliga ingälderne kan betala, samt å kyrkornas vägnar samma lägenhet bortstädja emot städsmål som kyrkan tillgodo beräknas.»

Nu tillfördes allmänt kyrkokassorna kronans städsmål av kyrkohemman, tydligen både sådana som avhänts kronan under svensk tid och sådana, som

1 Riksd. särsk. utskott n:r 1, utl. n:r 7 år 1908 s. 22. " Studieskatten av kyrkorna i Skåne och Blekinge samt i Halland utgick till biskopen i Lund, resp. högre latinläroverket (gymnasiet) i Göteborg, tills den fr. o. m. är 1900 avskrevs jämte kyrkotionden (k. f. 14 oktober 1898). Ersättning skulle utgå av statsmedel till indelningshavarne (ändr. för biskopen i Lund i samband med provisorisk löneregl. 22 april 1927). ' Jfr SchrDr, Juridiskt Arkif XV s. 104, 322 ff (k. res. 7 okt. 1852), XXI s. 128, 140. Visser- ligen voro instruktionerna otryckta, men de tillämpades i alla tre landskapen intill kyrkoinspek- torstjänsternas indragning enligt kungl. brev 4 september 1811. Den 22 maj 1819 förklarade emellertid Kungl. Maj:t, att sådana hemman, till vilka de halländska kyrkorna då innehade städselrätt, icke kunde till skatte försäljas eller kyrkorna från städselrätten skiljas, så framt ej visas kunde, att kyrkorna sedan danska tiden obehörigen tillägnat sig en sådan dispositionsrätt. Det överlämnades till landshövdingen att avgöra mål och frågor, huruvida kyrkorna obehörigt tillägnat sig städselrätten. (Jfr sid. 33 nedan.) 4 I Danmark förekom på 1680-talet, att kyrkor tillöste sig herrligheten av jord, varav de upp- buro landgille. Se THULIN, Utredn. I sid. 99 not. 1. 5 Jämkningar av landgillen inom by hade skett redan på dansk tid och anbefalldes genom 5 24 i jordrevningsinstruktionen för Skåne och Blekinge 1670 (1671). Såsom ovan nämnts redo- visades kyrkornas landgillen såsom anordnad grundskatt. Denna var då i princip i hela riket reglerbar (genom nyskattläggning enligt gällande metoder) och det har alltså legat rätt nära till hands att jämka kyrkolandgillena. Den senare rättsutvecklingen löste frågan i form av ett slags enklare förrättningar efter fastställda taxor (»skattläggningar»). Dessa skattläggningariblevo, liksom de svenska grundskattema i allmänhet på 1700-ta1et, orubbliga (R Å 1934 ref. 32, 1936 not. E 49), och denna egenskap torde gälla även den fixering av oskattlagda landgillen, som skett i enlighet med skattläggningsprinciperna på grund av Kungl. Maj:ts brev den 8 februari 1867 ang. landgille och städja för vissa kyrkolägenheter i Skåne, Halland och Blekinge. (Kungl. Maj:ts utslag 28 juli 1882 ang. Åkarps kyrkas jord under Eskilstorp n:r 5.) Detta är en parallell till 1700-ta1ets garanti för bönderna mot höjning av grundskatterna.

voro kronan behållna. I en landshövdingeresolution från Halland den 9 januari 1700 utsäges också, att »en del av de hemman, som Tripparne sig tillköpt, äre anslagne somlige kyrkor med större delen av räntan, så att kyrkoinspektorerna såsom possessores fundi å kyrkornas vägnar förordna om hemmanens bortstädjande och åbornas till- och frånsättande».1 De ovan (5. 24) omförmälda två kyrkohemmanen, nzr 2 och 9, i Askome, till vilka är 1645 kronan hade herrligheten, bortstaddes, nzr 2 år 1700 samt båda är 1736 och på 1760-talet för kyrkans räkning.2 År 1831, sedan landbosyste- met börjat avlösas av arrendeinstitutet för kyrkojord, som ej brukades under andra hemman, utarrenderades hemmanen på 30 år för kyrkans räkning.3

Föreningen av rätten till städsmålet med rätten till landgillet gav upphov till föreställningen, att denna förening låg i sakens natur, och att begreppet dominium var skilt från rätten till städsmål;4 detta var givetvis oriktigt.

Trots den kyrkorna sålunda tillförsäkrade rätt till städsmålet hände det, att de miste denna, ett kriterium på dess förläningskaraktär. Detta blev fal- let dår kyrkohemman, vilkas städsmål gick till kyrkan, indelades på kavalle- riet till rusthåll. Rusthållaren betalte ingen städja (K. regl. 5 jan. 1684 p. 9) .5 Landshövdingen i Halland anmälde i skrivelse den 30 november 1706 hos kammarkollegiet, att fyra kyrkobönder som brukade en gård i Sällstorp i Sällstorps socken i Viske härad ej betalt någon städja till kyrkan, enär »lik- mätigt reglemente rusthållen och de hemman, som militien indelte äre, för städjans avgift eximeras, så att jag ej se kan rusthållarne på detta hemman, som är rätt rustningsstam, mera än andra deras kamrater vara förbundne städja erlägga, fastän kyrkan smörräntan såsom en donation ifrån gamle ti- der tillagt är». Skrivelsen synes ej ha föranlett någon kollegiets åtgärd.6 Dylika kyrkohemman kunde enligt 1723 års skatteköpsförordning (p. 6) säl- jas till skatte.7

1 Sandh. saml. S fol. 757. Denna resolution, vars bestånd jag ej kunnat kontrollera, går sannolikt tillbaka på föreställningen att astädsmålen flyta av landgillen» (jfr Sk. kommissionens ovan omförmälda resolutioner år 1670) eller ock på antagandet, att vid frälseförsäljningen till Adrian Tripp kyrkorna redan ägt rätt till städsmålen. Jfr s. 39 not. 2 nedan. Sandh. saml. S. fol. 779 f, 788, 794: jfr fol. 821, 840. ” Sandh. saml. S. fol. 857. Jfr SCHALLING, Den kyrkl. jordens rättsl. ställning s. 163 f. 4 Kungl. Maj:ts brev 29 mars 1825 ang. åhoskap å vissa Harplinge kyrkohemman. FALKMAN, Upplysningar I 5. 109 not. 390.

5 GAHM-PERSSON, Militieförf. (1762 ff) I s. 333; jfr IV s. 727, 775 f. Ang. den tidigare kavalleri— indelringen med ryttarne såsom direkta indelningshavare se bl. a. Skånska kommissionens protokoll 16 april 1670 (II 5. 1225): »K r o n o n e s lej e b 6 n d e r, vilka giva sitt landgille till kyrkan och allenast det extra ordinarie till ryttaren». Ryttaren hade alltså städsmålet på sig indelat. (Jfr prot. II 5. 1272, Båstads kyrka.) ** Sandh. saml. S fol. 469; jfr fol. 480 (ännu 1665 utgick städja). " Jfr de ovan omförmälda patronatsförsäljningarna; sid. 22 not. 1 ovan. Ang. skatteköp av till rmthåll indelta annexgårdar och mensaler se SCHALLING, Den kyrkliga jordens rättsliga ställ- ning i. 177 not. 2 (s. 179).

Såsom framgår av »Kyrkogodset» (s. 260) skulle enligt instruktionerna för stiftslänsmännen dessa uppbära all ränta och rättighet, som tillkom konun- gen på den medeltida biskopsstolens (»stiftets») vägnar. I dessa förmåner ingingo gästeri, sakfall, skog, jakt och fiske av alla kronans residens- och annexprästgårdar samt mensalgårdar, dessutom även städs- målet jämte detsamma åtföljande förlov, äckor och dagsverken (s. 257),1 i de flesta fall från mensalerna (s. 180, 284) och undantagsvis från residens- och annexgårdarna (s. 180). Undantagna voro de fastigheter, som stodo under främmande dominium ("till kapitel, universitet, hospital och enskilda). N'”- gon generell ändring i detta rättsläge synes icke hava skett före 1658 — vil- ket icke utesluter, att i särskilda fall prästernas rättigheter kunnat förbättras genom kungliga anslag av herrlighetsinkomster, även från kyrkohemman (jfr s. 322 och landeboken). Enligt ett Fredrik II:s brev den 16 januari 1581 hade Kungl. Maj:t erfarit, att prästerna i Fyens stift mera än annorstädes i riket tillhöllo sig kungliga rättigheter med äckor, arbete, sakfall och annan herrlighet av deras »praestetienere». Under framhållande, att Kungl. Maj:t ej ville lämna prästerna i sagda stift större privilegier och friheter än de haft i biskoparnes tid och borde åtnjuta efter ordinansen, förordnade Kungl. Maj:t att sagda präster skulle erhålla befallning att avhålla sig från sådan kunglig rättighet och herrlighet.2

Det har emot mig gjorts gällande, att gästeriutskylderna, i varje fall cathe— draticum, icke utgått av prästgårdarna utan av prästtjänsterna såsom såda— na. Jag har aldrig bestritt, att cathedraticum kan ha sitt ursprung i ett me- deltida visitationsgästeri (procuratio canonica) men har gjort gällande, att det på 1500- och 1600-talen utgick av prästgårdarna (i mod'er50cknar och annex). Av L. B. FALKMAN (Upplysningar I s. 47 ff) och H. Koen (Dan- marks kirke i den begyndende Höjmiddelald—er, 1936, 11, s. 126) anförda exempel på att cathedraticum varit en avlösning av visitationsgästeri hänföra sig till Odense, respektive Århus stift och bevisa intet om förhållandena i ärkestiftet. Stora olikheter förelågo mellan de olika stiften. Av Falkmans redogör-else framgår emellertid, att redan år 1355 man i Odense stift skilde mellan visitationsgästeri och cathedraticum. Utredningen i »Kyrkogodset» (s. 37 f, 184, 306 f, 311 f), varmed böra jämföras de förut åberopade utta- landena av KLOCKHOFF (Danviks hospital s. 40 ff) för det medeltida Sveri- ges del, giver vid handen att, ehuru en viss oklarhet föreligger beträffande cathedraticum under den äldre medeltiden, förhållandena efter reformatio- nen klart utvisa, att utskylderna i fråga utgått för jorden och ej för tjänster- na. Även om cathedraticum ursprungligen ägt annan karaktär, har det allt- så ändrats och övergått till en dominialavgift, något som varit så mycket lät- tare som altarhavre och fodermarskpenningar otvivelaktigt varit av sådan art (se Falkman, Upplysningar I s. 48 ff). Det hade i varje fall efter 1536

1 THULIN, Utredning I 5. 27 med noter 2—4. ” THULIN, Utredning I 5. 25 not. 8; jfr s. 26 not. 4 och 28 not. 1 (anslag av herrlighet till prästen).

karaktär av en herrerättighet. Ett ytterligare belägg för min åsikt, att prä- sternas gästeriutskylder utgingo av boställsjorden, har jag funnit i 1669—70 års skånska kommissions protokoll den 17 januari 1670 (I. s. 1894; leda- möter: riksråden Johan Gyllenstierna och Klas Rålamb):

Enligt landeboken låg jus patronatus till Kiaby socken under Bäckaskogs (reduce- rade) kloster, till vilket ingick all prästränta och disponerades all prästjord. Klost- rets innehavare höll en präst och betalade honom i lön 20 daler samt fritt hus- rum och uppehälle m. m. Inga onera pastoris redovisades i landeboken. För kom- missionen anmälde herr Ove Ramel till Bäckaskog, att prästen avfordrades lika stor skatt som andra sockenpräster, ehuru han »icke haver någon prästegård eller de rättigheter åtnjuter av sina åhörare, som andra präster av sina församlingar hava». R. hade förlänt prästen en bondegård i stället för ovannämnda lön. Om prästen ej befriades från skatten, nödgades R. återkalla sitt hemman och bestå honom den lön, som han tillförne haft av R:s föräldrar. Kommissionen utlät sig: »Alldenstund det förnimmes, att han icke njuter de fördelar, som andre sockenpräster av sina församlingar hava utan lönes på sätt och vis, som förbemält är; ty fanns billigt att han för de utlagor, som andra socknepräster plåga till kronan utgöra, härefter eximeras och befrias, vilket vederbörande hava sig till efterrättelse att ställa.»

Möjligen var det överförandet till kyrkokassorna av kronans städsmål till kyrkohemmanen, bekräftat genom 1697 års kyrkoinspektorsinstruktioner, som verkade därhän, att även av kronans mensalhemman städsmålet år 1723 generellt omnämnes såsom tillkommande prästen. I varje fall har jag icke fun-nit något allmänt stadgande före denna tid, att prästerna skulle njuta städsmålet till sina mensaler.1 Brytningen markeras genom å ena sidan p. 4 i prästerskapets privilegier den 16 oktober 1723 och å andra sidan p. 12 i förordningen om skånska prästerskapets upphörd samma dag (Kyrkogodset s. 373). Det heter i privilegierna:

»Vad Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän vidkommer, så skall prästerskapet efter fredsfördragen och Malmörecessen njuta och behålla under vanlig frihet de- ras prästgårdar, mensalrättigheter och annexer med all frukt och landgille samt städsmål, äckor och arbete av sådana annexhemman.»

I uppbördsförordningen däremot stadgas, att kyrkoherdarna skulle äga

»nyttja och njuta landgille av deras a n n e x- och m e n s a 1 h e m m a n med städsmål, dock livstidsstädja oförkränkt, äck och arbete efter överenskommande samt ollongäld och, där intet prästgården äger nödig skog till bränneved och vid annex- eller mensalhemmanet finnes skog, så njuter prästen av annex— eller mensal- gården fri bränneved till nödtorften efter vederbörlig utvisning — — -——.2

Härefter skulle, om man håller sig blott till författningens ordalag, i prin- cip kronomensalerna ha innehafts med enahanda rätt i ekonomiskt hänse- ende som annexprästgårdarna. Verkligheten svarade dock ej häremot. Till många mensaler (troligen även somliga annexgårdar) blev prästernas rätt aldrig utvidgad utöver landgille och ränta, och sådana fastigheter blevo ej Tamm). saml. S fo]. 963: Om prästerna icke utövat dominium över de hemman, av vilka de uppburo landgille i bispernas tid, skulle de ej äga sådan rätt, med mindre de utverkat sig kong]. resol. dårå. Jfr ock BRANTING, Handbok Ill 5. 299. Exempel på dylika löneförbättringar under dansk tid se Kyrkogodset s. 289, 291 not. 1, 323 ff.

2 Jfr R. 0. Ad. prot. 9 okt. 1723 (trycket II 5. 218) samt prästest. prot. 1723 d. 12 okt. f. m. p. 15 och 14 okt. p. 1; borgarst. prot. 6 sept. 1723 nr 401. (Utskottshandl. saknas.)

sällan skattesålda av kronan (utan minskning av prästens rätt till landgille eller ränta).1 Härav torde kunna dragas den slutsatsen, att uppbördsförord- ningen blott avsåg sådant städsmål, som redan tillkom prästerna.

Man lärer, med den ståndpunkt, statsmakterna vid denna tid intogo till kronans rättigheter över huvud, icke kunna antaga, att där förändring verk- ligen skedde i det ekonomiska läget, detta haft någon betydelse för det ägan- derättsliga. Utvidgningen av de ekonomiska rättigheterna innebar blott en förläning.

Altarhavre och fodermarskutsky—lder utgingo alltfort för prästgårdar och annexhemman, där de icke inräknats i den mot 1600-talets slut reviderade grundräntan, och avskrevos först i samband med grundskatteavskrivningen 1886—1904. Det biskopen förlänta cathedraticum, som i Lunds stift vid prästmöte 1795 bestämdes till 24 sk. av varje kyrkoherde, avskrevs i Skåne och Blekinge i samband med provisorisk lönereglering för biskopen 1927 (k. br. 22 april 1927), men i Halland upphörde det med ny lön-eregl-ering 1881 för biskopen i Göteborg (jfr Kyrkogodset s. 330).

Äganderättsfrågan.

I det danska riket övergick, såsom erinrats, episkopatets dominium till kro- nan med reformationen, och kronan hade därför efter 1536 i stort sett ä g a n- derätt i nutida mening till kyrkogodset överallt, där biskopsstolarna haft sådan rätt. De ej så få förändringar i dispositionen av t. ex. kapitelgods, som förekomma efter 1536, äro i allmänhet av blott fö r v a 1 t n i n g 5 r ä t t 5- lig natur (jfr den kanoniskrättsliga alteratio eller mutatio; Kyrkogodset s. 20) och ha intet med äganderättsfrågan att göra. För det kyrkliga indel- ningsverket existerade icke äganderättsproblemet i nämnda mening. Detta belyses av landebokens uppställning,2 den är, liksom de samtidiga danska och svenska kronojordeböckerna, en liggare över inkomster av jord, icke Över grundrättigheter (jfr Kyrkogodset s. 366), även om sådana kunna deduceras av dess uppgifter. Detta förklarar, varför landeboken redovisar dominium blott med dess ekonomiska innehåll, rätten till vissa inkomster. Då det på 1600-talet i rättslivet allmänt upptagna begreppet grundäganderätt är i fråga, uppfattas denna såsom beroende på rätten till dominium.3 För att kunna tala

1 SCHALLING, Den kyrkliga jordens rättsliga ställning s. 177 not. 2. Man torde få antaga, att författningen blott avsåg att ge en allmän deklaration utan ändring av bestående rättsläge i övrigt, i varje fall beträffande hemman, som voro indelta till rusthåll och augment, där rust- hållaren hade åborätt utan skyldighet att städja. ” Uttrycket »Kirkens och Prestens Eyedom» i det kungliga brevet 1569 angående landebokens upprättande sammanhänger med att även avkomsten av jord ansågs vara föremål för äganderätt och att, när man avsåg rätt till landgille o. dyl., man ofta talade om rätt till jorden (se Kyrko- godset s. 210, 215, 357). Jfr s. 18 ovan. 3 Jfr t. ex. Hallands landstings dombok 1667—71 to]. 12 v., 12 juni 1667 i mål ang. bättre rätt till fast egendom (Måns Morman mot Claes Morman): »Ståndandes för det övriga herr Måns Morman, som över sitt gods och egendom har d 0 mini u m, fritt däröver att disponera, såvida han sitt fasta gods eller som har natur av taste gods till desse sine barn emot lag icke bortgiver.»

om permutatio (civilrättsligt byte) i fall av förändrad disposition1 måste man givetvis göra klart, att den utbytta rätten övergår från en ägare till en annan. Det räck-er givetvis ej med att presumera, att indelningshavarne sås—om så- dana eller deras ämbeten äro ägare.

Angående landebokens sätt att redovisa kyrkornas rättigheter hänvisar jag till »Kyrkogodset» (sid. 295—316). Därutöver skall här givas en exemplifie- ring av några typiska fall, vilka giva en bild huru man i praxis på 1600-talet uppfattade kyrkornas rättigheter.

För Fulltofta kyrka (Frosta härad) uppger landeboken under rubriken »Bona ecclesias», att vissa bönder gåvo landgillen av 9 olika jordstycken och åkrar. Dominium tillkom i avseende ä 2 jordar två olika adelsmän, beträf- t'ande de övriga kronan. 1 ett yttrande 1649 av biskopen och länsmannen med anledning av begärt jus patronatus till F. kyrka heter det (p. 2), att kyrkan icke hade något jordagods, dock gavs henne årligen av några jordstycken, som åtskilliga gårdar i socknen hade i bruk, tillhopa 29 sk. danska (Thulin, Saml. av urkunder II 5. 35). För Sövde kyrka (Färs härad) redovisar landeboken under rubriken »Bona ecclesiae» en fästa i Toagre (Tågeröd, Tågra) som Bent Svendsen åbor och för vilken gives land- gille 14 sk. Dominium är till Sövde gård». Vidare heter det: »Av Smedje— huset gavs fordom 1 mark, nu till Hovgård-en» (= huvudgården). I läns— mannens av biskopen biträdda yttrande 1649 med anledning av begärt jus patronatus heter det (p. 2): »Kyrkan haver intet fritt jordago ds, men landgillepenningar haver hon årligen 1 mark 12 sk. av en fästa i Tågeröd, men dominium med städsmål och äckor är hos forzne Otte Thott allene» (Thulin, Saml. av urkunder II 5. 190).

För Västra Strö kyrka (Onsjö härad) uppgiver landeboken under rubriken »Bona ecclesiae», att kyrkan hade landgillen av 10 olika fastigheter och jor- dar. Dominium tillkom enskilda adelsmän eller fruar eller kronan. För en fästa saknas uppgift om dominium. I ett yttrande 1650 av vederbörande länsman efter samråd med biskopen med anledning av begärt jus patronatus till kyrkan (p. 2) uppräknas emellertid fastigheterna och jordarna under ru- briken »Landgilde eigendom och jordegodts haffuer kiercken som effterfölger». (Thulin, Saml. av urkunder II s. 175). För Sö- vestads kyrka (Herrestads härad) uppgiver landeboken under »Bona eccle- siae»: »Gives årligen till kyrkan landgille (resp. 13%, 15, 9 och 13% skillingar) av några kyrkofäster, som här efter följer» (4 stycken). Därefter antecknas: »dominium över dessa förzne bönder är till Krageholm». I ett yttrande (p. 2) 1649 av biskop och länsman med anledning av begärt jus patronatus till kyrkan (Thulin, Saml. av urkunder 11 s. 195) redovisas de fyra fästorna un- der rubriken »Egendom och Jordegods haver Sövestad kyrka som efter följ er», vardera med ett landgille av 1 mark (16 sk.) och med anteckningen, att dominum är till Krageholm (Krogholm)

* Jfr Kyrkogodset s, 20, 128 och inlaga 15 okt. 1936 till Göta hovrätt av Fjälie pastorat , (ang. Fjälie nr 20 m. m.) 5. 17 f. l l

I båda dessa grupper, Fulltofta och Sövde å ena, Västra Strö och Söve- stad å andra sidan, måste vederbörande kyrkas rätt till jorden hava vart ena- handa, nämligen blott omfattat landgillet, och ändå säges i ena falet att kyrkan icke har, i det andra att hon har j—ordagods. Förklaringen ha' ovan antytts. >>Jordagods» syftar i det förra fallet på grundäganderätt, altså på det nya jordäganderättsbegreppet; i det senare fallet avses det äldre legrep- pet, underlaget för kyrkans inkomst.

Det är, oavsett oklarheten i det från de sista årens polemik hämtaie ut- trycket, en förvanskning att såsom en »kameralistisk tendens» beteckia den doktrin, som företrädes av ARENT BERNTSEN BERGEN på 1650-talet. Denne kunnige ämbetsman, vars verk är en av de värdefullaste källorna fir vår kunskap om den danska fastighetsrätten vid 1600-talets mitt, ger helt enkelt en redogörelse för den då gällande rätten. Doktrinen i fråga var byggd på en obruten tradition och skattade verkligen ej åt några spetsfundiga korstruk- tioner. För denna danska rätt voro » Kirkegaarde og Praestegaarde» gårdar, av vilka kyrkan eller prästen hade en viss inkomst, men som »med des Ejen- dom Kongl. Maj:tt och Kronen gemenlig tillhörer». Att med »ejeidom» här syftas på en grundäganderätt syn-es uppenbart. Jag skall tillåta mig citera författaren något fullständigare än jag förut gjort. ( »Danmarrkis og Norgis Fructbar Herlighed» Ill 5. 405):

»Kirckegaarde oc prfestegaarde at vare de Garde hvis Landgille Kircken eller praesten fölge oc de dog med des Eyendom Kongl. Mayt oc Cronen gemeeilig til- hörer er icke letteligen nogen u-bevist: Oc endog Kircken fölger oc med ratte til- kommer saadanne Gaardis Aarlige visse Skyld, hvilcken ocsaa Kirckevazrgeme op- berge udj Pendinge, Kircken til baeste förhandle, paa Kirckens nödvendig tygning igien lade anvende, oc derfore til Lmnsmanden, udi hvis Lehn Kircken er liggende, eller hvo hand som en Fuldmectige der til vil betroe, giöre Rede oc Regenskab; Saa fölger dog Kongl. Mayts och Cronen aff en Deel, gode Maznde oc saa aff nogle saadanne Gaarde, des underskedlig Herlighed, som G i e s t e r i, K i r e k e K i 5 r, Skouff Skat, eller hvis aff Skoufvene gifvis Engeleye, Dagsverck, Arbeyds Penge oc dislige.»

När Kristian IV den 28 april 1643 anslog prästgården i Träslöv med »dess herlighed och landgilde» till innehavarne av borgmästartjänsten i Varberg och prästen, mycket till sin förtret, fick en annan och sämre samt mindre välbelågen gård i stället, uppfattades säkerligen kronan såsom gruniägare (jfr Skånska kommissionens prot. 19 juni 1670, II 5. 1814).1

Den som påstår, att dominium blott var en rätt till »förvaltningsuppsikt, böter och en skatt»? är bevisskyldig härför. Bevisbördan hör ej till de lättare.

1 Landeboken redovisar ej Träslövs socken (uppgifter saknas). " Vemmenhögs m. fl. häradsrätts protokoll 24 sept. 1936 nr 181 (Snårestad nr 1). Irlaga till Göta hovrätt 15 okt. 1936 (Fjälie nr 20 m. m.). Det har i en rättegång (ang. Säby nr 8 i Säby socken, Rönnebergs m. fl. häradsrätts protokol 23 okt. 1936) gjorts gällande, att konungen i ett brev av den 28 mars 1601 (FALKMAN, Upplys— ningar I s. 67 f, II 5. 83—86), varigenom herrligheten av vissa gårdar avhänts till enskLId, hän- visat köparen att med bonden avhandla om köp av jord, Vilket skulle visa att herrlighet ej avsett grundäganderätt. Jag har aldrig gjort gällande att »herrlighet» alltid betecknar grundägmderätt såsom sådan, tvärtom har jag erinrat, att den i landeboken vanligen ej har denna betydelse.

) ) | I

Anzslaget till kyrkor och präster av en bland de ekonomiska dominialför- måne-rna, städsmålet, har icke kunnat påverka frågan om grundäganderätten * till fastigheterna i fråga, kronan behöll försvaret jämte en del av herrligheten

(utom landgillet). Över huvud taget känner den danska rätten vid 1600-talets mitt inga andra grundägare (domini) än kronan och adeln jämte möjligen därmed jämställda kyrkliga korporationer (kapitel och hospital), vilka re- dan dock börjat räknas såsom kronans. Dansk rätt gällde i Skåne, Halland och Blekinge till början av 1680-talet.1

I ett kungligt brev den 27 oktober 1657 om upprättande genom sockenprä- sterna av förteckningar på antalet gårdar av olika slag i Själlands, Fyens och Skåne stift föreskrives, att därvid skulle angivas, att »deraf tillkommer Kongl. Maj:t och Cronan saa mange och Adelen saa mange heele gaarde, saa mange halfue gaarde, saa mange boele och saa mange huse etc.» (Kyrko- godset s. 360). Det är fullkomligt oförståeligt, huru, såsom skett i flera fall,2 på allvar det argumentet kunnat framföras till stöd för de lokala kyrkliga in- stitutens egenskap av grundägare, att slutordet etc. »bör tydligen så uppfat- tas att såsom vidare grupp skall i förteckningarna upptagas den tredje gods- kategorien i riket: det geistlige godset med dess olika slag av gårdar, kapitels, kyrkors, prästers och hospitals». Tydligen föreligger här ett tankefel, att godskategori likställes med ägarekategori. Avsåges med »etc.» ägarekate- gorier, skulle väl rimligen ordet »etc.» såsom beteckning för dessa påstådda ägarekategorier, (kapitel m. ni.) fått sin plats efter orden »Adelen saa mange» och icke i slutet av meningen efter fastighetskategorierna. Sämre var det icke beställt med formuleringskunnigheten i det danska kansliet. Rätta för- hållandet är givetvis, att »etc.» syftar på onämnda fastighetsslag såsom ängar, jordar och dylika icke specificerade beteckningar (jfr Kyrkogodset s. 301 ff), och supplerandet av de i brevet nämnda fastighetsslagen har ingen som helst betydelse för frågan om vilka ägarekategorier man räknat med.

Att i 1651 års decimantjordebok liksom i 1670-talets jordrevningsprotokoll fastigheter angivas såsom kapitels—, kanike-, hospitals-, kyrko-, präst-, annex-, mensal- eller geistlige hemman utsäger givetvis intet om grundäganderätten att något sådant rent språkligt är tänkbart i fråga om »annex», »mensal» och »geistlige» kan jag icke se. Rubriceringen avser blott dispositionen eller ändamålet, något som var lika viktigt för den svenska på ett system av olika indelningsverk byggande statsförvaltningen som för det danska länsväsendet, och som för övrigt är det enda vilket har direkt betydelse för de nämnda Vad beteckningen avser är de ek on 0 mis k a dominialrättigheterna. I det angivna fallet avser hänvisningen att »köpa och tillhandla sig egendomen och bonderättigheten», vilket år det- samma som bördsrätten, men enligt dansk terminologi kunde denna ej anses innefatta grund— äganderätt. De jordegna bönderna, vilka sedermera under svensk tid betecknades såsom »skatte- bönder», betalade vid åboombyte både i dansk tid och de första åren av den svenska en avgift, »husbondehold», som stod städsmålet nära. Se härom närmare min uppsats »Jordfördelning och

nybyggesväsende i Skånelanden under dansk tid (Rig 1937). Jfr A. BERNTSEN BERGEN anf. arb. III s. 408.

1 Se närmare J. E. ALMQUIST i Svensk Juristtidning 1937 s. 3 ff. " Vemmenhögs m. fl. härads dombok 24 sept. 1936 nr 181 (Snårestad nr 1). Inlaga till Göta hovrätt 15 oktober 1936 (Fjälie nzr 20 m. m.)

urkunderna. När det däremot i jordrevningsprotokollen undantagsvis står, att ett kyrkligt hemman är kronans, kan detta uppenbarligen ej syfta på in- delningen utan torde avse grundäganderätten;1 (jfr Kyrkogodset s. 371 f).

Det är också att märka, att i instruktionen den 21 augusti 1669 för 1669—70 års skånska kommission det talas om »Kongl. Maj:ts egne» kyrkor samt ej om kyrkors och prästbols hemman utan om kyrkors och prästbols »under- hörige» hemman.2 Ikommissionens protokoll den 16 april 1670 (II 5. 1226) användes beteckningen »kronones le jebönder som giva deras land- gille till Torekovs kyrka» om brukarna av ett antal hemman, om vilka lande- boken (rubriken »Bona ecclesiae») säger, att Torekovs kyrka »haver» 18 gårdar eller bol i Karups och Hovs socknar, med landgille till kyrkan och do- minium till Helsingborgs slott med undantag för två. Samma dag (II 5. 1225) säger kronobefallningsmannen på frågan »huru med kyrkogods för- hålles», att »hemmanen komma fuller Kongl. Maj:t och kronan till, som i gamle tider av munkar äro besuttne men nu anslagne ryttare». Av samman- hanget framgår, att med »kyrkvogods» avsågos kyrkohemman i allmänhet. I protokollet för den 23 juli 1670 (II 5. 1958), då frågan om Halmstads stads mulbetes- och andra rättigheter på Snöstorps fäladsmark förevar, upplyses, att överste Sperling »possiderar alla gårdarna uti Snestorpe by, präste- och degnegårdarna undantagandes, som kronan tillkomma» (ingen upp- gift i landeboken om dominium). I övrigt giva kommissionsprotok-ollen en mångfald exempel på att kronan upptagit »förskott» av kyrkornas tionde, utan att kyrkorna haft någon annan garanti för restitution än regeringens välvilja. Kronans kyrkor behandlades, liksom under den danska tiden, i realiteten såsom ett slags kronoanstalter. I 1697 års kyrkoinspektors- instruktioner heter det, att »Kungl. Maj:t av särdeles nådig försorg för kyr- kornes förkovring och välstånd i riket och besynnerligen uti hertigdömet Skåne (provinsen Halland) har icke allenast lämnat en tredjedel av tionden till kyrkornas subsistens och underhåll utan dem ock åtskillige andra hem- mans räntor och förmåner allernådigast tilllagt» (Kyrkogodset s. 372). Förut har nämnts, att kyrkohemmanen i punkt 1 av instruktionen betecknades så- som »krono- eller frälsegods», givetvis därför att kronan eller frälseman för— utsattes vara grundägare.3

1 Så t. ex. Härslövs socken, Rönnebergs härad: »Prästestommen (prästgården) Mäster Jacob Ernstsen Baden, Probst i Rönnebergs härad, Kronohemman 1 uti danske och svenske tider». Flera kyrkohemman i socknen, vilka återfinnas i landeboken under rubriken »Bona ecclesiae» och enligt protokollet utgöra landgille till Härslövs kyrka, rubriceras såsom »Kronohemman uti danske och svenske tider» med anteckning, att. landgille utgår till Härslövs kyrka. Kronobeteck- ningen användes eljest blott i fråga om hemman som disponeras för direkta statsändamål. ' WÄGNER, Skånska kommissionen 1669—1670 Bil. s. 6. 3 Här bör anmärkas, att den i kungörelsen den 11 september 1863 angående försäljning till skatte av de 5. k. halländska kyrkohemmanen lämnade förklaringen, att något anspråk på ägande- rätt till dessa icke vidare finge för kronan väckas, delvis berodde på det tilltrasslade läge, vari problemet om äganderätten till dessa råkat genom L. B. FALKMANS teorier. Se BESKOW, Stadg. om kyrka och dess egendom (1898) s. 209 f.

I klritiken har lagts särskild vikt vid tre högsta domstolens åren 1871, 1873 och 1924 meddelade domar, varigenom dels kronans talan mot två skånska kyrkor om bättre rätt till två kyrkohemman avvisats (1871, 1873), dels en av paitronus till en kyrka med stöd av ett kronans salubrev år 1649 å bl. &. herrliagheten till en prästgård väckt talan om bättre rätt till denna m. m. ogillafts. Innan jag övergår till en granskning av dessa domar, är det för för- stående av de utgångspunkter, Kungl. Maj:t därvid intagit, nödvändigt att erinra om de i min utredning (Kyrkogodset s. 315 f) berörda teorierna angå- ende äganderätten till kyrkogodset i de tre Skånelandskapen, som L. B. FALKMAN utvecklat i sin 1848 tryckta utredning »Upplysningar om kronans, kyrkornas och prästerskapets inkomster av andeligt gods uti Skåne, Halland och Blekinge från äldre tider till år 1660». Den ena av Fzs teser, att, när landeboken redovisade en fastighets olika ägor, detta visade, att vederböran— de kgrkliga institut var grundägare, och, motsatt, att när fastigheten blott redovisades med sitt namn, annan var ägare, blev tämligen snart föremål för en omild kritik både från myndigheter och enskilda. Den torde rätt snart ha övergivits.1 F:s andra tes var, att grundäganderätten tillkom den, som ägde uppbära »det gamla rätta» landgillet, icke den som hade dominium (herrligheten). Följaktligen vore det landgille, som utginge av en ej ägo- specificerad fastighet anslagen ett kyrkligt institut ej »det gamla rätta». Detta andra landgille förutsattes ha bildats på konventionell väg såsom en fristående avkomsträtt. Den rätt bestickande tesen om sammanhanget mellan grundäganderätten och det gamla rätta landgillet vann snart allmänt erkän- nande. Den återkommer i förarbetena till kungl. kungörelsen den 20 novem- ber 1908 angående försäljning av vissa kyrkolägenheter i Skåne, Halland och Blekinge. Man var dock medveten om att i regel kronan efter refor- mationen uppburit städsmål, äckor och dagsverken m. in. av de gårdar, vil- kas landgille utgjordes till kyrkorna, men om naturen av kronans rättigheter rådde osäkerhet.2 Det är uppenbart att teorien starkt påverkat högsta dom- stolens domar 1871 och 1873. Trots detta måste den givetvis betecknas så- som på grund av bristfällig rättshistorisk underbyggnad fundamentalt felaktig.

1. Genom Kungl. Maj:ts dom den 8 mars 1871 i mål angående bättre rätt till kyrkohemmanet Hagestad n:r 8 i Löderups socken, Ingelstads härad, (Bil. 1) ogillades kronans talan, att hemmanet måtte frånkännas Löderups kyrka samt förklaras vara Kungl. Maj:t och kronan tillhörigt. Domen inne- bar givetvis icke och kan ej heller innebära, att de skäl varpå densamma grundats, skola vara undantagna från skärskådan med utgångspunkt från numera vunnen kunskap om det verkliga rättsläget. Enligt Lunds stifts landebok (Löderups socken: »Bona ecclesiae») ägde kyr-

1 Jfr k. prop. 100/1862—63 s. 39 f. (ang. de halländska kyrkohemmanen). * K. prop. 200/1908 5. 9; Riksd. särsk. utskott n:r 1 år 1908 utl. nzr 7 s. 9. Man synes ej ha varit medveten om att grunden till att skånska kommissionen av 1669—70 frånkände vissa köpare av kyrkohemman städselrätten var den antagna förläningen genom 1643 års recess av denna rätt till kyrkorna (anf. prop. s. 16; utl. s. 12). Jfr sid. 31 not. 1 ovan.

kan uppbära landgillet av hemmanet, men detta »svarade» till den kronan tillhöriga Lundagård. Den 9 april 1611 bortbyttes hemmanet av kronan till Jockim Biilow (Kyrkogodset s. 281) och upptogs såsom frälsehemmani 1659 och 1660 års svenska jordeböcker men avträddes såsom Bornholms veder- lagsgods till svenska kronan. Det betecknades i 1671 års jordrevningsproto- koll såsom kyrkohemman men indelades såsom augment vid Södra Skånska » kavalleriregementet med viss jordveboksränta (kyrkolandgillet undantaget) och terminsskatt. De negativa domskälen för hovrättens av Kungl. Maj:t gillade dom voro följande.

1. Såvitt visat vore hade varken danska kronan eller Bälow eller svenska kronan någonsin utövat de med äganderätten till hemmanet förenade rättig- heter, till vilka städselrätten eller rättigheten att å hemman tillsätta åbo och därvid uppbära städja syntes naturligen höra.

2. Såvitt visat vore hade varken danska kronan eller Biilow eller svenska kronan av hemmanet ätnjutit annan fördel än en av den forna herrskapsrät- ten betingad ränta, varav en del funnes anslagen till rusthållsaugment och återstoden vore kronan förbehållen. Landeboken 1569 har uppgiften, att Anders Jensen i Hagestad årligen till kyrkan av sin gård utgör landgille, 11/2 pund bjugg, och »svarar till Lunda- gård». Att försvaret inneburit äganderätt för Lundagårds ägare, kronan, framgår tydligt därav, att hemmanet och en annan » stiftets gård» i Hagestad genom Kristian IV:s bytesbrev den 9 april 1611 under äganderätt överläts till Jockim Biilow, samt att hemmanet i 1659 och 1660 års jordebok för Malmöhus län antecknats såsom adelns utfrälse och sedan detsamma (mot lösen till ägaren) överlämnats till svenska kronan såsom Bornholms veder- lagsgods, redovisats såsom sådanti 1661 års särskilda jordebok över dylikt gods samt i 1662 års och följande års jordeböcker än såsom Bornholms v—e- derlagsgods, än såsom kronohemman. Dessa omständigheter i och för sig skulle, synes det, varit tillräckliga för att fylla kraven på kärandens bevis- skyldighet. Så skulle säkerligen också frågan setts, om man icke utgått från att innehav av städselrätten alltid vore ett kriterium på grundäganderätt. Gi- vet är, att svårighet förelegat för kronan att styrka faktisk utövning av städsel- rätten under så långt tillbaka liggande tid, varom här var fråga.

De p ositiva domskälen voro:

3. Hemmanet benämndes kyrkohemman i 1671 års jordrevningsproto- koll, och kyrkans rätt till landgille omnämndes både i detta protokoll och i 1688 års m. fl. jordeböcker. Såsom ovan nämnts har varken rubriceringen såsom kyrkohemman i 1671 års jordrevningsprotokoll eller rätten till landgille något bevisvärde för frå- gan vem grundäganderätten tillkom.

4. Kyrkan hade sedan längre tid tillbaka opätalt bortstatt hemmanet och därvid uppburit städja samt sålunda förfogat över hemmanet såsom ägare och hade alltså i så lång tid ohindrad varit i utövning av ägande- och dispo- sitionsrätten till hemmanet, att upplysning ej kunnat vinnas, det ett annat för-

hållande någonsin ägt rum. Kyrkan hade förty urminnes hävd å samma rätt.

Sedan grundäganderätten eller dominium med dess tillbehör, städsmålet och annan herrlighet, såsom Bornholms vederlag övergått på svenska kro- nan, men tidigast då, blev kyrkan på grund av den i Skåne tillämpade tolk- ningen av 1643 års recess berättigad till städsmålet och alltså till den direkta dispositionen över hemmanet. Obekantskapen med denna kyrkans åtkomst till städsmålet, vilken var av förlänings natur, gjorde, att man år 1871 kunde säga, att kyrkan varit i utövning av dispositionsrätten så lång tid, att kyrkan för denna rätt kunde åberopa urminnes hävd. Alla dominialrättigheterna åt- njötos emellertid ej av kyrkan, och denna kan därför icke ha varit rätt ägare till jorden. Kronan var fortfarande, bl. a. i form av grundskatt, berättigad till vissa av dessa rättigheter (jfr Kyrkogodset s. 366).

Min kritik av domen, med utgångspunkt från numera vunnen upplysning om naturen av dominium, utmynnar alltså i att kronans talan visserligen med rätta ogillats i avseende å dispositionsrätten till hemmanet, men att i avse- ende å äganderättsfrågan problemet blivit bristfälligt bedömt. Visserligen förelägo med hänsyn till då föreliggande utredning giltiga skäl för domslutet härutinnan. Man utgick från att äganderätt ej utövats av annan än kyrkan. Med denna utgångspunkt är kriteriet för urminnes hävd enligt 15 kap. 1 & jordabalken klart, »att ingen minnes eller av sanna sago vet, huru hans för- fäder eller fångesmän därtill komne äro». Numera kan det anses utrett, att annan än kyrkan, nämligen danska kronan, Jockim Biilow och svenska kro- nan, varit rätta grundägare. Det kan icke göras gällande, att den senare avhänt sig sin äganderätt.

II. När genom Kungl. Maj:ts dom den 27 maj 1873 i mål angående bättre rätt till kyrkohemmanet Örum n:r 22 i Hörups socken, Ingelstads härad (Bil. 2) kronans yrkande, att dess äganderätt till hemmanet måtte stadfästas och Hörups kyrka förpliktas att till Kungl. Maj:ts och kronans förfogande överlämna fastigheten med kyrkan förbehållen rätt till landgillet, ogillades, in— nebär ej heller detta, att domskälen skola vara undantagna från förnyat skär- skådande.

Genom förlikning, stadfäst å rättarting år 1550, stadgades, att riddaren Hol- ger Ulvstands änkas arvingar skulle äga herrligheten och försvaret till hem- manet men allt landgillet tillhöra Hörups kyrka (Kyrkogodset s. 163 f). Landeboken upptager hemmanet under »Bona ecclesia?» med uppgift, att land- gille utgick till kyrkan, samt att bonden >> svarade» Hack Holgersen på Häcke- berga. I 1671 års jordrevningsprotokoll kallas det »Hörups kyrkohemman», och uppgives, att kyrkan årligen i landgille hade 5 tunnor spannmål, samt att herr Jörgen Krabbe sades hava dominium och städsmål. I 1681 års och följande två års jordeböcker förekommer hemmanet bland adelns utsockne- hemman, men enligt 1684 års kronoräkenskaper var det tillerkänt kronan. (Jörgen Krabbe dömdes år 1676 från liv, ära och gods.) Kyrkan hade alltid

åtnjutit landgillet, och år 1800 hade hemmanet för kyrkans räkning utarren- derats på 30 år.

De negativa domskälen för hovrättens av Kungl. Maj:t fastställda dom voro följande.

1. De omständigheterna, att jämlikt domen 1550 riddaren Holger Ulvs- tands änkas arvingar skulle äga herrligheten och försvaret av gården, att Lunds stifts landebok upptager gården med anmärkning att den »svarade» Hack Holgersen på Häckeberga, och att i 1671 års jordrevningsprotokoll herr Jörgen Krabbe sades hava dominium och städsmål, utgjorde icke bevis om äganderätt till hemmanet utan utmärkte endast rättighet för innehavaren av herrligheten, försvaret eller dominium att från hemmanet åtnjuta vissa för- måner. Felaktigheten av dessa domskäl lärer framgå av vad som ovan anförts. Av särskilt intresse är, att rätten till städsmålet, som i 1871 års dom angå- ende Hagestad tillerkändes en sådan betydelse, här icke tillmätes någon vikt.

2. Kronan hade icke heller, såvitt visat vore, i avseende å hemmanet någon- sin utövat de med äganderätt förenade rättigheter. Såvitt med dessa rättigheter avses städjerätten, är uttalandet riktigt; det förhåller sig blott så, att utövningen av denna rätt ej i och för sig utgör kriterium på grundäganderätt. De p ositiva domskälen för hovrättens av Kungl. Maj:t fastställda dom voro också följande.

3. Landeboken omnämner hemmanet såsom Hörups kyrkas egendom. Detta är direkt felaktigt. I landeboken står under rubriken »Bona eccle- siae»: »Peder Jensenn i Örum giver aarligen till kircken aff sin gaardt Land- gille bygh 2 pundt». I kyrkans egendom (bona ecclesiae) ingår enligt lande- boken icke annat än det årliga landgillet av 2 pund korn. Grundägande- och dispositionsrätten tillkom i enlighet med 1550 års rättartings—dom Hack Hol- gersen på Häckeberga.

4. Jordrevningsprotokollet 1671 omförmäler hemmanet såsom Hörups kyrkohemman. I protokollet står: »Ingemar Svensson har ett Hörups kyrkohemman, och tager kyrkan därav landgille årligen 5 tunnor korn.»

Detta betyder uppenbarligen detsamma som landebokens uppgifter.

5. Kyrkan hade ostridigt från urminnes tid såsom ägare förfogat över hem- manet, och kronan hade icke åberopat någon dom eller annan handling var- igenom äganderätten blivit frånkänd kyrkan och lagd till kronan. Då enligt 1684 års kronoräkenskap hemmanet tillerkänts kronan, har detta inneburit, att dominium med städsmålet (försvaret och herrligheten) över- gått från Jörgen Krabbe eller hans arvingar till kronan. Härmed har också kyrkan, på grund av i Skåne tillämpade på 1643 års recess återgående bestäm— melser, förläningsvis blivit berättigad till städsmålet (bekräftat genom 1697 års kyrkoinspektorsinstruktion) och alltså till dispositionen över hemmanet,

vilket, i sin tur har utgjort förutsättningen för att hemmanet år 1800 utarren- derats för kyrkans räkning. Förutsättning har alltså förelegat för att år 1873 säga att kyrkan »från urminnes tider såsom ägare förfogat över» hem- maneet, åtminstone för såvitt man i enlighet med innebörden av det strax föregående uttrycket »utövat de med äganderätt förenade rättigheter» fäster sig vild det yttre kriterium, som bortstädjandet och bortarrenderandet inne- bär. Ser man däremot på att kronan fortfarande var berättigad till vissa dominialrättigheter kan man icke säga, att kyrkan utövat alla de med grund- äganderätten sammanhängande rättigheterna.

Min kritik av domen med utgångspunkt från numera vunnen upplysning angående naturen av dominium utmynnar alltså i att kronans talan visserli- gen med rätta ogillats i avseende å dispositionsrätten till hemmanet, men att i avseende på åganderättsfrågan problemet blivit bristfälligt bedömt. Visser- ligen förelåg-o med hänsyn till då föreliggande utredning giltiga skäl för dom- slutet härutinnan. Man utgick från att äganderätt ej utövats av annan än kyrkan. Med denna utgångspunkt är kriteriet för urminnes hävd enligt 15 kap. 1 & jordabalken klart, »att ingen minnes eller av sanna sago vet, huru hans förfäder eller fångesmän därtill komne äro». Numera är utrett, att annan än kyrkan nämligen Holger Ulvstands änkas arvingar, Jörgen Krabbe och därefter svenska kronan varit rätta ägare. Det kan icke göras gällande, att denna senare avhänt sig sin äganderätt.

III. Den 24 maj 1924 meddelade Kungl. Maj:t dom angående bättre rätt till kyrkoherdebostället 1 mantal Barsebäck n:r 1 i Barsebäcks socken, Har— jagers härad (Bil. 3).1

Den 22 december 1649 sålde danska kronan mot full betalning till Tage Thott såsom ägare till Barsebäcks gård och hans arvingar kronans höghet och jus patmnatus till Barsebäcks kyrka jämte bl. a. herrligheten till prästgår- den därstädes samt altarhavren och fodermarskpenningarna därifrån att be- hålla till evinnerlig egendom, så att kronan icke skulle äga någon rätt där- till, dock med förbehåll, att biskopens och prostens gästeri jämte vad som utgått till universitetet (studieskatten) skulle utgå såsom av gammalt, samt att prost, präst och klockare skulle behålla sina rättigheter (Kyrkogodset s. 249). I 1671 års jordrevningsprotokoll heter det: »Prästestomb-nen. Hzr Mich-ell Persson. Hemman 1. Ligger tillijka med kiörkian och Herligheten af Klockarekallet Sub Jure patronatus till Barsebech Säthegårdh». Ge- nom löneregleringsresolution den 18 december 1918 i enlighet med lagen den 9 december 1910 om reglering av prästerskapets avlöning förordnade Kungl. Maj:t, att kyrkoherden i pastoratet skulle åtnjuta lön i penningar till visst belopp, samt att denna lön skulle gäldas med bl. a. avkomsten av ifrågavarande boställe, i den mån sådant kunde ske utan förnärmande av enskilds rätt, och förordnades vidare, att fri bostad skulle beredas kyrko- herden genom upplåtelse av prästgård å kyrkoherdebostället, på sätt i eckle-

1 N. J. A. 5. 355 ref. 100.

siastik boställsordning stadgades. Enligt lagen skulle bostället utarrenderas i författningsenlig ordning. Altarhavren och fodermarskpenningarna hade patronus ej under senare tid uppburit, liksom han ej heller utövat någon . annan herrlighetsrätt till bostället. ' Vid vederbörande häradsrätt yrkade, efter stämning å kronan i april 1920, greve A. Hamilton i egenskap av innehavare av Barsebäcks fideikom- miss och patronatsrättigheten till Barsebäcks kyrka, att han måtte på grund av 1649 års salubrev förklaras vara framför kronan ägare till kyrkoherde- bostället eller i varje fall äga rätt att framför kronan förfoga över bostället för det ändamål, som i salubrevet angåves. Kyrkoherden i pastoratet in- ställde sig såsom mellankommande part och gjorde ett med Hamilton. Kro- nans ombud, advokatfiskalsämbetet vid kammarkollegiet, bestred käromå— let och åberopade till stöd härför i enlighet med THULIN bl. a., att herrlig- heten (»härligheten») avsåge icke äganderätten utan »herrskapsrätten» d. v. s. viss rätt till skatter och förmåner av eller uppsikten över fastigheten. »Härlighet» vore väl att likställa med dominium men svarade icke mot det romerskrättsliga begreppet dominium utan mot det feodalrättsliga. I målet var upplyst, att fideikommissarierna icke under senare tid tagit herrlig- hetsrättigheterna till altarhavre och fodermarskpenningar i anspråk. Häradsrätten biföll på det sätt kärand—enas talan, att Hamilton och kyrko- herden förklarades vara framför krona-n berättigade att förfoga över bostäl- let och dess avkastning i enlighet med bestämmelserna i nämnda salubrev. Kronan sökte ändring och hovrätten utlät sig i dom den 9 mars 1923, under förklaring att Hamiltons talan icke kunde anses angå kyrkoherden och hans rätt, varför denne ej bort tillåtas inträda i målet som mellankommande part, och att häradsrättens utslag såvitt anginge denne undanröjdes: Vidkommande H:s talan, så enär H. genom åberopade salubrevet icke med av- seende å kyrkoherdebostället kunde anses hava tillerkänts äganderätt eller någon annan rätt, som skulle kränkas genom löneregleringsresolutionen den 18 december 1918, prövade hovrätten lagligt att, med upphävande av häradsrättens utslag, ogilla H:s talan.

Hamilton och kyrkoherden sökte revision, men Kungl. Maj:t fastställde i sin ovanberörda dom den 24 maj 1924 hovrättens dom.

Att observera är här, att någon sådan disposition av bostället från kronans sida ej skett, att kärandenas rätt trätts för nära. Laga grund saknades alltså för käromålet härutinnan. Avgörandet i detta hänseende lärer med hänsyn till 1910 års lag under alla förhållanden hava blivit detsamma. Vad äganderätts- frågan beträffar synes uttalandet ha grundats på den angivna, då av kronans ombud hävdade uppfattningen Om innebörden av 1649 års salubrev. Hade kärandena förebragt bättre utredning härutinnan, föreligger intet hinder för att utgången blivit en annan. (Jfr N. J. A. 1919 not. A 153, Ovanåker).

BILAGOR

i | i l

s. 646.

Bilaga 1 .

Angående rätten till städsmål av kyrkohemman i Halland.

Ur Lunds stifts landebok av 1569. (K. Kammarkollegiet).

Halmstedt Herredt.

H arpeliunge Sognn

Bona Mensa: pastoris Item giiffuis aarligen ad Mensam pastoris aff Skee gaardtt

Landgille smör ....................................... 2 pundt Endtt giiffuis aarligen ad Mensam pastoris aff Liung aggre

gaardt Landgille smör ................................ 2 pundt End giiffuis aarligen ad Mensam pastoris aff Rusarpp gaardt

Landgille smör ....................................... 21/2 pundt Endtt giiffuis aarligen ad Mensam pastoris aff Brennarpp

gaardt Landgille smör ................................ 1 pundt l haffrede marck ligger nogenn iordtt er giffuen tiill Pres— tens bordtt aff hvilcken der giiffuis aarligen tiill Prestenn — viii sk medt Steds maall.

Iorden er thenne En agir heder Kampeagir ............................... 21/2 schr Mörckenn ............................................. 4 schr Abille ager ............................................ 4 schr Preste ager wed Norrebierg ............................. 11/2 schr Eng ett lidet sticke ij wester wonge er .................. 1 les höö

Bona Ecclesize Item giiffuis aarligen tiill Kircken att Skee gaardt Landgille

smör ................................................ 2 pundt Endtt giiffuis aarligen tiill Kirckenn aff Liung Egne gaardtt Landgille smör ....................................... 2 pundt

End giiffuis aarligen tiill Kirckenn aff Riisarpp Landgille smör 3 1/3 pundt End giiffuis aarligen tiill Kircken aff Gubiltt gaardt Landgille

smör ................................................ 4 pundt End giiffuis aarligen tiill kirckenn aff Skijnteby gaardtt

Landgille smör ....................................... 4 pundt End giiffuis aarligen tiill kirckenn aff Mannarpp Landgille

smör ................................................ 1/2 pundt End giiffuis aarligen tiill Kirckenn att Gulbrandtstorp Land—

gille smör ........................................... 1/2 pundt End giiffuis aarligen tiill kircken aff Haffrede Landgille smör 2 pundt End giiffuis aarligen tiill kirckenn aff Brennarpp Landgille smör ................................................ 1 pundt

Aff en ager ij Liungager gierde kallis agir er ............ 5 schr Landtt. Pendze ........................................ 11/2 sk. En agir paa Skoby gierde ij Quidbille sognn kallis Harpeliunge ager er —— iiii skzr landtt. Pendze .................... 1 sk. Aff iii agerfeldtt er V les eng pendze .............. 5 sk. samme eng er paa Traee Aff ix sticker eng liggendis vnder lille Gubbilte gaardtt kalles Kastere eng er v les eng. Pendze ............ Item _ 1/2 les eng ligger ij Norrelund ij Skinteby marck, pendze der aff ....................................... Item thu stöcke eng ett ligger ij Skinternis haffue kalles Tyrelycke eng och ett wed Skynte gaarden erre baade sticke Item thu stöcke eng kallis S. Nicolai enge och ligge wed Todegaards haffue erre baade sticke ..................... Item ett sticke ij Skijnteby marck kallis Dijlegre ......... Ett lidett sticke ligger ij Dilegre haffue .................. Ett stöcke eng hoss Suallebo gaardtt kallis Oluffs Lycke er —iles. Thenne forskreffne eng som icke er satt paa Iordeskyldtt haffuer Degninndtt haffdtt ij leije aff kircken, och er endnu Iordeleijenn der aff wuiiss.

Dominium offuer alle forskreffne thesse kircke gaarder haffuer Kongze Mtt

Ur kopiebok n:r 1 för Hallands län (Kammararkivet) s. 150 ff.

Donation för Grefwe Axell Lillie på Grefweska- pet i Halland, Daterat Stockholm (I. 20 Augustij Azo 1652.1

Wij Christina medh Gudz nåde etc. Giöre witterligit att emedan een god poletie och wehlfattat Regemente hafzr sigh till Fundament, förnembligast tvenne saaker, uppå hwillket det sigh säkert stödia och således vprätt och widb macht hållas skall, nembligen goda och hellsosamme Rådhslagh, så och deras snelle och försichtige execution, så vthj sielfwa Regementz, civil och Oeconomiae saaker inrijkes, som Krigs— och wapenförandet, eller andre nyttige och det gemena bästa, högnödige tienster och förrättningar Vthanland; Hwarföre och alle Kloke och försichtige Re- genter i werden, i synnerhet wåre förfäder och högdtberömmelige Sweriges Rijkes Konungar, hafwa den af sine trogne Männ, tienare och Vndersåtare, i serdeles aestime och wyrde hållit, som sigh synnerligen och framför andre hafwa beflijtat om dygd och ett redeligit förhållande i gemeen, och der hoos efftertrachtat att medh waer och alfwar till Regementz märkelige tillwext och förkåfringh, giöra både Vthj swåre tienster, i Krigh så wehl som andre högwichtige och förnemblige embeten, sin Öfwerheet godt contement, och nöije; Nu såssom dette är i sigh sielff ett berömmeligit bruuk; Altså hafwe och Wij, trädandes i wehlbezte Wåre förfäders

' Riksregistraturets redovisning av det kungl. brevet, »Grefwc breeff för Her Axel Lillie», 1652, aug., to]. 1411 v.) är otillfredsställande. Fastighetsbeståndet redovisas blott med mantalssumman och synbarligen delvis felaktigt.

loflige footspår, altijdh låtit oss angelägit wara, att ibland andre dhem i synnerheet aff Wåre trogne Männ och Vndersåtare, som anten förmedelst deres trogne och mogne Rååd och consilier eller och tappre och försichtige förande aff wapnen, till Richsens wärn och förswar, eller och begge delar, iempte andre förnemblige tienster och förrättningar, med all Kongl. Nåde, så och tillbörligh recompence och belöh- ning, på alle giörlige wägar att ihugkomma; Och alldenstund Wår och Richsens Troo Mann, Rååd, Cammer Rådh och nu tillförordnadt General] Gouverneur öfwer Pommeren, Oss Ellskeligh welborne H:r Axell Lillie Frijherre till Kijdes, Herre till Löfsta och Siötorp, hafwer för vthan det att han aff een Vhråhldrig berömmeligh Ridderlig Familia, drager sin härkompst, nu een heell rum tijd tillbaka och altifrån sin Vngdom hijth in till, låtet bruuka sigh först vthj Wår Sahlige och högtährade Kiere Herfaders, Konung Gustaff Adolpz den andres och Stoores glorwyrdigst i åminnelse, och effter H:s Maij:ts dödelige och högstbeklagelige frånfall, dels vthj wår tolfåhrige minorennitet, dels och sedan Wij sielfwa Regementet antagit och fördt hafwa, vthj Wår och Chronones tienst, enkannerligen vnder Militiewäsendet, så i det Pållniske och Pryske som det långwarige och nu meera wehländade tyska Krijget för trädt, der vnder och igenomgådt åthskillige förnehme och anseenlige Charger, och widh alle emoth sine och Richsens fiender anpraesenterande occassio- ner så wehl, tappert och berömmeligen Jembwehl vthj de honom flere anbestelte bestellningar, som serdeles de aff honom förde Gouvernaementen öfwer Pommeren, Meysen och Leipisk, så försichteligen, troligh och rättrådeligen så och medh Wår och Richsens nytta, gagn och bästa hafwer förhållit, att så wehl högstbemzte Wår Sahligh Kiere Herrfader i sin tijdh, som Wij sedermeera der till hafwe hafft ett godt nöij-e och behagh, och han H:r Axell Lillie sielf af sådan sin tapperheet och manne- lige wehlförhållande, här ibland andre blessurer ett ögonskeenligit wittne och teckn på sin Kropp med förlust aff sitt been, hwillket honom åhr 1631 vthj Stormen för Meintz med ett styckelodh är afskutit wordet. Wij hafwe fördenskull i Nådigt an- seende aff sådanne H:r Axell Lillies trogne och tappre tienster och meriter, icke allenast för någon tijdh sedan, warit förorsakade att cooptera honom iblandh Wårt och Richsens Rådh, och sedan der på förse honom medh Frijherrestånd och digni- tet, vthan och nu i nogare consideration och betrachtande af alt detta ofwanberör- de, så och i hogkommandes, den tappre tienst som aff H:r Axell Lillies fader, Sahl Gustaf Lillie, Wår Sahl Kiere Herrfader, Konung Carll d. 9:de höglofl. i åminnelse, i hans lifztijdh bewist är, hwilken H. Gustaff Lillie effter åtskillige swåre vthstånd— ne travaigler vthj Sweriges Chronos Krigztienst, i det hårde treffandet och blodige slaget, emoth Pålacken för Kärckholm, sitt lijf mäst ända, welat aff synnerligh gunst och Nåde, så och wehlbetänckt Rådh och Konungsligh macht och myndig- heet, dhen honom H. Axell Lillie, för dette wederfarne och confererade frijherre condition och willkohr med vphöijelse till Grefwelig dignitet, tittul nampn och pri— vilegier förbättra och amplificera; Giöre det och härmedh, i dette Wårt öpne Brefz Krafft, vnne, skiänke och gifwe meerwählbe:te H. Axell Lillie, och alle hans ächte lifz och Bryst Arfwingar, mann och qvin Köhn, och så arfwinge effter Arfwinge, Grefweligit stånd och nampn, och till een förbättringh på hans förre redelige så och frijherre nampn, iembwehl till een åthskildnadt ifrån andre Grefwelige och flere Fa- milier här i Rijket, förordne och tillegne honom och hans ächte lifzarfwingar, een fyradubbel fördelt Skiöld, der mitt uthj hans förra och gamble redelige wapn, som är een Blå Lillie vthj gult fält. Den öfwerste skiölden på högre och nederste och wänstre på wänstre sijdan är blå, i denne står een bewäpnat man, hwillkens wänstre been med ett styckelod (det och på fältet för honom ligger) är afskutet, och fattar han med den högre handen een Bardezan, Vthj den öfre skiölden sitter een bewäpnadt mann på een Rödh springande häst, med ett bardt swärd vthj handen; Den öfwerste skiöllden på wänstre sijdan är guhl, der vthj twenne halfwe röde Lillior; Och vthj

4—378298.

den nederste på högre sijdan, den och guhl är, står twenne röde roser, Ofwan på skiölden tre öpne tornehiellmar, hwardera hiellmen med een Grefwelig Chrona på, och öfwer den midlerste hielm Chronan står een blå heel Lillie, zierat Ofwan till med een gröön påfågellstiert, på den högre hielm Chronan så wehl som den wänstre wijsar sigh befästning eller borgh, vthur hwillke afflöses twenne skytt eller styc— ken, och öfwerst af dhem vpstå halfwe Leijon, hwardera fattandes een flygande fhana, med rödh och guhl ferga, fördelte j alldeles som hele detta wapnet med sine egentelige ferger här afmåhlat och representerat står. Hwillket wapen wele bemzte Grefwe Axell Lillie hans ächta bröstarfwingar och deras effterkommande lifzarwin- gar, i alle occasioner möten, samqwämmer, och handlingar, skole måge föra och bruka, effter sin deras egen nödtorfft, willie och behagh, och der hoos niuta, bruuka och behålla alla de privilegier frij- och råttigheeter, högheeter och härligheeter, som andre Grefwar här J Rijket, å ståndets wägnar niuta till ewärdelige tijder; Och på det welbezte Grefwe må kunna detta sitt förwerfwade anseenlige stånd vppehålla och vthföra; Dy förordne, skiänke och gifwe Wij honom och hans ächte, mannelige Lifz- och Lähns Arfwingar, och så arfwinge efter arfwinge, till ett Grefweskap interimswijss, och till dess Oss och Chronan kan falla lågligit, honom och dhem något aeqvilent på någen annan orth (emedan provincien, hwar vthi detta ligger, är Oss och Chronan allenast på wiss tijd tillhörigh) till Grefweskap att wederlåggia, då och H. Axell Lillie och hans Lähns arfwingar detta der emoth skole affstå, nembl. effterskrefne Godz vthi Halland, Laholms Lähn, Höckz Häradh, Wänge Sochn, Peer i Wånge Skattehemman ett, Peer i Öringe Skattehemman ett, Nills ibidem skattehemman ett, Swen i Öringe skattehemman ett, Assar i Wåssinge skattehemman ett, Anders i Giösstorp skattehemman ett, Ebbe ibidem skattehem- man ett, Bonde ibidem skattehemman ett, Peer i Lustorp skattehemman ett, Er- landh i Giösstorph skattehemman ett, Sigfridh i Antorp skattehemman ett, Tohre i Biörkeberg skattehemman ett, Bengdt i Bölarp skattehemman ett, Anders ibidem skattehemman ett, Gunne i Skogeby skattehemman ett, Hans ibidem skattehemman ett, Nillss ibidem skattehemman ett, Peer i Wijsinge skattehemman ett, Påfwell ibidem skattehemman ett, Swen i Kuhlssgård skattehemman ett halfft, Larss i Biörkeberg skattehemman ett, Joen i Vlfweredh skattehemman ett, Larss i Mästacke Stiediehemman ett, Gudmundh i Skogsgården Chronohemman ett, Allfast i Giös- torp Chronohemman ett, Nills i Skogsgården Chronohemman ett, Gudmund i Wänge Chronohemman ett, Nills i Refshult Chronohemman ett halfft, Peer i Bockmåhl Chronohemman ett fierdendels, Bengdt i Plingshult Chronohemman ett fierdendels, Bengt i Mestocke Chronohemman ett, Bengt i Bolarp Canickhemman ett, Anders i Lindhult, frellsehemman ett, Påfwell i Mörthult frellsehemman ett, Nills i Öringe Kyrckiohemman ett, Nills ibidem Kyrkiohemman ett halft, Kaifass i Wånge Kyr- kiohemman ett, Oluf i Skogsgården Kyrkiohemman ett halfft, änn aff een Lenna Jordh ibidem 24 öre, Peer i Såfdered frellsehemman ett, Tiärby Sochn Nills i Dag- arp skattehemman ett, Anders ibidem Canicke hemman ett, Iönss i Tiärby Måge- skiffte hemman ett, Eskil J Tiärby Mågeskiffte hemman ett, Mårthen ibidem Kyrc- kiohemman ett, Eskill i Dragarp Kyrckiohemman ett, Knäred Sochn Peder i Vdde- redh skattehemman ett, Påhl i Kiöphult skattehemman ett, Nills i Trälshult skatte- hemman ett, Gunne i Norrlidan Chronohemman ett, Larss i Swered Chronohemman ett, Jönss i Baggebygget Chronohemman ett, Swen i Jönshult, Chronohemman ett, Ioen i Ballalt Chronohemman ett, Nills i Kiersswijk Chronohemman ett, Swen ibi- dem Chronohemman ett, Ifwar i Callmit Chronohemman ett, Peer i Larödh Chrono- hemman ett halft, Peer i Dyreboo Chronohemman ett halfft, Jöns i Knäred Chro- nohemman ett halftt, Peer i Barcken Chronohemman ett halfft, Påhl i Snässlijda Chronohemman ett halfft, Swen i Rångedahl Chronohemman ett halfft, Påhl i Påd- sered Chronohemman ett halfft, Mårten i Tiärby Chronohemman ett fierdedels, Swen i Bollalt Chronohemman ett fierdedels, Ingemar I Loröd Chronohemman ett, Peer i Pudseredh Chronohemman ett, Nillss ibidem Chronohemman ett, Jönss i Bo-

stalt Chronohemman ett, Peer I Torstered Chronohemman ett halfft, Swen i Kirss- wige Chronohemman ett halfft, Assar i Kirckehult Chronohemman ett, Bengdt ibi- dem frellsehemman ett, Nillss i Torswäge frellsehemman ett, Knuth i Blancke- kierret Kyrckiohemman ett halfft. Vthj Laholms Sochn, Trulls och Mårten J Ahla hwardera skattehemman ett, Lars i Legeby skattehemman ett, Oluf i Skogsby skattehemman ett, Påhl i Arnebergh skattehemman ett, Sigfrid ibidem skattehem- man ett, Peer ibidem skattehemman ett, Anderss och Peer i Rackstad hwardera skattehemman ett, Hans i Årneberg skattehemman ett halfft, Ännkian J Åhrmoth stediehemman ett halfft, Anders, Johan och Jöns i Mälby hwardera Chronohem- man ett, Item, Larss, Swen, Mårten, Bengdt, Staffan, Hans och Peer ibidem hwar- dere Chronohemman ett, Sigfrid i Åhmoth Chronohemman ett, Trulls i Kattorp Chronohemman ett halfft, Jngemar i Kastebergh Chronohemman ett halfft, Gunne i Leiby Chronohemman ett halfft, Sigfrid i Ämcth aff een Vthiord eller Bohl i Wåstre Mählby 2 d. 12 thr, Nills i Kiöpinge Kyrckiohemman ett halfft, änn af ofwanskrefne skattegårdar, vthgiöra Bönderne effter Jordebookens innehåld 112 Dr 6 öre, Item Bonderups Qwarn, Renneslöf Sochn, Anders i Ledenhergh skattehem- man ett, Lars, Joen, Gudmund, Bengt, Gunne, Nills, Peer och Joen i Renneslöf, hwardera Chronohemman ett halfft, Anders i Qwarnegården Chronohemman ett halfft, Hans i Prymåle een Backestugu, Oluf och Peer i Odenberga, hwardera Closterhemman ett, Anderss, Ebbe, Johan och Swänning i Edenbergh, hwardere Closterhemman ett; Yssby Sochn, Bengdt i Kruflige Closterhemman ett, Oluf i Haff Closterhemman ett, Gunne ibidem Closterhemman ett, Larss i Biörkhult Closter- hemman ett halfft, Kirstin i Yssby medh ett fiskie Closterhemman ett; Karuph Sochn, Hägge och Påhl i Grusswij hwardera skattehemman ett, Swen i Karskells- torp skattehemman ett, Åke i Finssbo Chronohemman ett, Jöns i Nödingstorp, Chronohemman ett, Nills och Hans i Hunesstorp hwardera Chronohemman ett, Peer i Hökeskough Chronohemman ett halfft, Åke i Kiärrarp, Hans i Lya Chro- nohemman ett, Tycke i Caskelstorp Mågeskifftehemman ett, Hans ibidem må- geskiffte hemman ett halfft, Peer i Lya Kyrkiohemman ett halfft, Peer ibidem Kyrkiohemman ett, Peer i Karup Kyrkiohemman ett halfft; Hasslöf Sochn, Nills i Tyfhult, Skattehemman ett, Peer J Hasslöf Chronohemman ett, Jönss J Bingsgerde Chronohemman twå trediedels, Oluf i Trullsfeldt Chronohemman ett trediedels, Tregered aff een Ledings Jord 18 öre, Nills i Fintorp eeen Vthiord, Månss i Hass- löf Chronohemman ett, Swen i Biörckeredh Canickehemman ett halfft, Gudmund i Torp Kyrkiohemman ett halfft, af en Ledings Jord ibidem 12 öre; Waxtorp Sochn Oluf och Peer i Windtorp hwardera skattehemman ett, Enckian i Joenstorp Chronohemman ett, Peer i Flodahl Chronohemman ett, Vnge Jönss i Kiärarp Chro- nohemman ett halfft, Enckian i Konungsbygget, Chronohemman ett halfft, Knuth i Kinedråp Chronohemman ett, Gunne i Frommeredh Chrone Nybyggie, Gunne i Konungsbygge, Chrone Nybygge, Bälinge Chronohemman tuu, Nills i Mogesteen, Chronohemman ett, Hans J Kiårr Kyrckiohemman ett; Skommeslöf Sochn, Hans i Skommeslöff skattehemman ett, Oluff ibidem Mågeskifte hemman ett halfft, Nills ibidem Ganikehemman ett halfft, item det som aff effterskrefne hemman vtj Wengie aff Tönnersio Sochner, åhrligen på åthskillige tijder gifwes, Wengehem- man ett, Bokeberg hemman ett, Wässinge hemman ett, Antorp hemman ett, Öringe hemman tuu, Vlfwered Hemman ett, Jostorp Hemman 6, Mestacka hemman ett, Tönnersiöö Sochn, Aleslöf hemman tuu, Lundsgården hemman ett, Item Lahollmss Laxefiske, Tonnersiöö Häradh och Sochn, Oluf i Aleslöf skattehemman ett, Mår- then, Jeppe och Nills i Rörshult, hwardera Nunne godtz ett, Erland i Alneslöf Kyrkiohemman ett halfft, Ioen i Winterbohl Kyrckiohemman 1/4:dels, Elfsberg Sochn Nills i Tonnersiö Kyrkiohemman ett halfft, Snestorp Sochn, Anders och Nills i Röninge hwardera Kyrkiohemman ett, Påfwell och Mårten ibidem hwartera dito hemman ett halfft, Bengdt i Tolarp dito hemman ett halfft, Bredare Sochn, waar i Skålinge Byteshemman ett, Nillss i Frödebäcke skattehemman ett, Knuth

ibidem, Peer i Eskholt, Gudmund i Harhult, Peer i Kiöphuldt, Jöns i Säfseredh, Swen i Rye, Jöns i Jngemarsbod, Larss i Alenäss, Joen i Liunghuldt, Peer i Tim- merhuldt, hwartera Chronohemman ett, Sweningh i Winalt, Chronohemman 2/3:dels, Erland i Winterhuldt dito hemman 1/3, Torbiörnn i Timmerhult Chrono- hemman ett halfft, Arfwed i Lilleredh, Joen i Möhult, Peer i Eskhuldt, Peer i Sön- derbåckshuldt, Johan i Norbäckshult, hwartera Chronohemman ett halfft, Peer i Höltebergh, Jönss i Hielmsrydh, Månss i Espered, Erich i Brämmalt, Peer i Piekels- bodh, Oluf i Datterbohl i Tingshult hwartera Chronohemman ett halfft, Nills i Tieppekull, Staffan i Brändebacka, Peer i Månshuldt, Joen i Grafwe, Larss i Hest- hult, hwartera Chronohemman ett fierdendels, Bengt i Bredared, Nills i Attawåra, Jeppe J Fagerhult, hwartera Nunne hemman ett, Knuth i Högerydh dito hemman ett halfft, Bengdt i Lillerödh Kyrckiohemman ett fierdendels, Håkan i Nybyggie Dito hemman 1/4:dels, Anders i Borered; Trönninge Sochn, Jöns i Tröninge Kyrkio- hemman ett, Ensslöf Sochn, Torsten i Låckegården, Nills i Weinge hwartera skatte- hemman ett, Peer i Bokulla, Töre i Ökenehult, Anders i Wallesiöö, Bengdt i Gran- siöhult, hwartera Chronohemman ett, Efwert i Baltz, Anders i Lillegården hwardera dito hemman ett halfft, Swen i Haffstenshult, Chronohemman ett fierdendels, Amund i Lilla Skogsbåck Kyrckiohemman ett fierdendels; Halmstads Häradh, Räffwinge Sochn, Brenderup frellsehemman ett halfft, Twible(l) Sochn, Arfwedh i Twibleby frellsehemman ett, Harpeliunga Sochn, Lars i Skinteby, Arfwedh och Bengt ibidem, hwartera Chronohemman Ett fierdendels, Jönss ibidem Kyrckiohem- man ett, Larss i Lyngagra, Nills i Ristarup, Swen i Särda, hwartera Kyrckiohem- man ett, Jönss i Skegårdh Kyrckiohemman ett Halfft; Slcenninge( !) Sochn, Anders J Lindesgårdh Kyrkiohemman ett Halfft, Gedinge Sochn, Bengdt i Opnora och Swen i Härssåhss, hwartera Kyrckiohemman ett, Alle ofwan Specifierade hemman och Renttor, medh de der till lydande ägoer och lägenheeter, I huus, Jord, Åcker, Engh, Skough, marck, fiske och fiskewattn, qwarn och qwarnestellen, torp och tårpe- stellen, sampt medh Laholms Ladugårdh och alle andre till dhem, så och ofwan- be:te Hemman liggiande tillhörigheeter, och pertinentier, i wåto och tårro, nårby och fierran, intet vndantagandes, vnder adeligh frijheet och frellsemannatienst, alldeles effter den resolution, som öfwer Grefwe- och frijherreskapen hår i Rijket, icke allenast till Renttorne, vthan och till Rostiensten, aff Oss är giord och fattat d. 7 Decemb. åhr 1644. Och som andre Grefwar här i Rijket, deras Grefweskap åthniuta och besittia, för sigh och sine ächte Mannelige Liffz och Låhns Arfwingar, att niuta, bruka, besittia och behålla, Dec 26 Lä Smör vndantagandes, som effter annotationen in margine på Vth Rechningen aff Richs Cammer Rådet vnderskrifwin på Tönnellsiöö och Halmstadz förlähningar bordt förlähnt är. Och gifwe Wij honom och dhem här medh tillståndh att sigh Grefwer aff Lillienborg tittulera, nämpna och skrifwa måge; Sampt effterlåte och tillegne här med welbem:te Grefwe och hans mannelige Låhns Arfwingar, Konungs Saakören, som kunna falla vthi detta honom interimswijss förlähnte Grefweskap: i Hallandh; Såssom och Konungz Kyrckiotijonden, bemzte saakören, sampt Häradshöfdinge Rettigheeterne vthaf det Grefweskap som honom och hans effterkommande frambdeles emoth detta kan wederlagt blifwa; Dock medh sådan beskied, att han och de skole för- skaffa dhem meninge man som honom och dhem således vthj samme wederlagde Grefweskap vndergifwen blifwe, Lagh och Rätt; Desslijkest att wehlbemzte Grefwe eller den som han till sådanne saker att förestå förordinerar, icke skole annor- ledes ånn tillbörligen handla med Vndersåtarne, och lijka som medh wåre och Chrononess Vndersåtare, handlat blifwer, och Sweriges Laag medgifwer; Dock hwadh som år Crimen laesee Majestatis, och det som i Sweriges lagh kallas Edsöriss- brått, desslijkest andre grofwe missgerningar, som år Kietterij, Mord, Hoor, och den som belägrar een ächta mans hustru, samme saker wele Wij hafwa Oss förbe- hållne; Och skall ingen hafwa macht och wåld, sådanne ogerningsmän vthan Wårt samtyckie benåda eller förswara; Men der och sådanne ogerningsmån, för synner-

lige orsaker skull, kunne medh Wårt samtyckie, blifwa benådde, då skall Grefwen opbära och behålla de saakören, som derföre effter laag kunde bötas och vthgifwas; Hwar och Grefwen någre sådanne ogerningsmänn, vthan Wår tillåtellse benådar, skall han hafwa förbrutit Konungssaken i sin liffstijdh, Medh appellationen skall således hållas, att ifrån Häradzhöfdingen wädies vnder Grefwen, ifrån Grefwen till Håff Rätten, sedan per Revisionem vnder Konungen; Så wele Wij icke heller att welbemzte Grefwe Axell Lillie eller hans effterkommande, skole läggia Vndersåtar- ne i Grefweskapet meera tunga och Uthlagor oppå, anten medh skatt, afrad eller andre vthgierder, än som Wåre och Chronones Vndersåtare pålagt blifwer, och som de aff ållder hafwe warit wahne vthgiöra. Men att byggia och förbättra Godzen medh laga skatt, eller elliest, effter som Rätt och skiähl wara kan, för- mehra Ränttan, det skall Grefwen och hans effterkommande fritt stånda och effter- låtit wara, vthi samme Grefweskap effter deras egen willia; Och i synnerheet skall han må låta byggia een Kiöpstadh i Grefweskapet (förståendes så i detta som Iustittiens administration och annat meera, det Grefweskap, som Grefwe Axell Lillie och hans mannelige bröstarfzr emoth desse Godz i Halland, frambdeles ewär- deligen kan blifwa tillegnat,) och medh Wår willia och samtyckie, effterlåta sedan dess anyggiare, hwadh privilegier och frijheeter som honom synes, dock icke någre sådanne, som kunna wara wåre Vndersåtare i andra städer der i negden till skada; Och sedan wele Wij låta förordna een beqwämmelig tijd om åhret när i samme stadh skall hållas marcknadzdag, som i andra städer, sedh och bruuk år; Medh Rostiensten af samme Grefweskap skall förhållas här effter som medh andre Grefweskap här i Rijket, att den hålles och praesteres såssom aff annat frellse. Men i fredelige tijder, må welbemzte Grefwe Axell Lillie och hans effter- kommande wara förskonade medh helfftone mindre Rostienst. Belangande Bergs- hruuken, som i andre Grefweskap een eller annan tijd finnas kunne, Så wele wij och wåre effterkommande hafwa Oss förbehållit, om något Guld, Sölff eller Kop- par der finnas kan, dock skall icke den Rentta, som Wij Grefwen aff samme Gref- weskap effterlåtit, blifwa förminskat, Men alle Ståhl, Jern och Blybergh, må och skall welbe:te Grefwe sampt hans effterkommande efter sin egen nytta att bruka låta, medh den beskied, att dhe aff hwarie Siuhundrade nä), som de kunne hafwa sigh till profit af samme Bergsbruuk när allom Kåstnadh wore affrächnadt, skole hålla Oss och Chronan till tienst een wehl rustat Karll till häst; Dock hafwe Wij Nådigst effterlåtit, Grefwe Axell Lillie så wehl som andre Grefwar frijheet för så- dan Rostienst i första 3 åhren, sedan sådanne bårgzwärck äro opfundne och kombne i bruuk; Att vprätta någet mynt, skall welbe:te Grefwe eller hans effterkommande icke hafwa macht och wåld, vthan Wårt och Wåre effterkommandes willie och samtyckie; Och såssom Wij nu gunsteligen hafwa försedt meerwälbezte H. Axell Lillie med ett anseenligit tillbörligit och ährligit Grefweskap, så skall och den Arfz- rått och Succession så myckit som samma Grefweskap anlanger, i så måtto altijdh wid macht hållas, att det icke skall falla till arfz, till någon mankiöns eller qwin- köhns persohn, som medh annat arfwegodz plågar handlas, effter Sweriges Laagh, Vthan samma Lähn och Grefweskap medh alla privilegier och Iurisdictioner, sampt annat hwad der till hörer, skall effter wehlbemzte Grefwe Axell Lillies dödelige aff- gång, allenast komma till hans ällsta Sohn, om han sigh elliest tillbörligen, troligen och åhrligen emoth Oss såssom emot sin Herre och Konung, desslijkest emoth Wåre effterkommande och Sweriges Rijke, sammanledes emoth sine förälldrar såsom een from och lydigh Sohn förhållandes warder. Hwar och så hende, att Grefwens ällste Sohn sigh i så motto försågo, det Gud afwende, och Wij icke förmode, så skall då samma Grefweskap komma till hans Broder, den nest efter honom är, hans rätta mans affödda och sedan till hans effterkommande mans Arfwingar, hwar effter annan, eller till flera hans bröder och Bröderbarn, och deres rätta mans affödda, så länge den Stam och linea är widh macht; Hwar och så hende, det Wij Oss dock icke försee, att någen aff Grefwarne försåge sigh emoth Oss och

wåre effterkommande Konungar, i det som Högmåhls saker är anrörandes, så skall Grefweskapet wara förfallet, vnder Sweriges Chrono igen; Sammaledes och wålbem:te Grefwe Axell Lillie, eller bem:te hans effterkommande vthan mans arf- wingar dödeligen afginge, Så skall och samma Grefweskap komma till Sweriges Chrono igen; Dock hwar Grefwen hafzr Qwinköns arfwingar, effter sigh, ehn eller flere, måge de då niuta den tittul och härligheet så myckit gådt åth, att de måtte bekomma een Summa penningar till afflösen, så högh som ett åhrs Rentta kan draga aff Grefweskapet när Grefwen dödeligen afföllo, och hans ällste sohn eller den andre, tridie eller hwem som till Grefwedömmet komma skulle wore ändå der till omyndig, skall då modern om hon widh lijfwet och widh förnufft wore, blifwa samma sin Sohns måhlssman, till thes han wore kommen till laga ållder; Hwar och Modren icke wore wid lijfwet, och samme vnge och omyndige Grefwe, icke heller hade någen närskyld frende, som effter Lagen eller elliest wore skiekeligh till förmyndare; Så wele då Wij eller Wåre effterkommande Konungar och Regenter wara Måhlsman för samme Barn, och så låta bestella, att Grefwen måtte i Guds fruchtan och goda dygder blifwa opfödd och optuchtat; Och när han efter Lagen till sine fulle åhr kommo, må han bekomma sitt Grefweskap i possession; Jmedler- tijd skall och Renttan aff Grefweskapet för bem:te vnge Grefwe allenast till godo hållen blifwa; hwar och alle Mans Arfzr ifrån samme Grefweskap afföllo, medan Modren än wore wid lijfwet, skall då Modren besittia och behålla Grefweskapet så lenge honn håller sigh i Änkedomsståndet; Eij heller skall hwarken wehlbemzte Grefwe eller hans effterkommande hafwa macht och wåld, någet det Grefweskapet tillhörer, och aff Chronan gifwit är, vndan Chronan i Mårgongåfwa bortgifwa vthan allenast i hennes liffstijdh, dock icke högre än 1marck i Rentta; Jcke skole dhe hel- ler anten medh Kiöp eller pant afsöndra, sellia eller bortgifwa, någet ifrån Gref- weskapet, såssom här och alldeles skall wara förbudit, att någen må kiöpa sigh någet Grefvedömme till här i Rijket, vthan den sådant kiöper, skall hafwa för- brutit sine penningar, och Grefwen komma till sitt igen, om han icke är kommen till laga ållder; Hwar och Grefwen wore kommen till laga ålder, och sellier bort Grefwedömmet, skall han hafwa förbrutit både penningar och Grefwedömmet, Och effter dhet så beslutit är, att allenast een aff Bröderna skall äga och besittia Gref- wedömmet, och sedan hans rätta Manss affödda, medan någen aff dhem i lijfwet är, så må Grefwen till een wederkennellse, för den Arfz Rätt, som de andre hans Söner der till hafwa, gifwa dhem hwardere een Summa penningar, när dhe till laga ållder komne äro, och de sigh anten vthom Rijkes, eller Jnnom vthi Konungens Hoff, eller elliest försökia wele, der med dhe och skole wara slätt afflöste, ifrån Grefwedömmet; Men hwar Grefwedotter, när hoen lagligen gifwes i mans Wålld, skall blifwa af lag een åhrlig Brudskatt effter som Grefwens förmågo wara kan, för vthan alle andre löössören, som henne på F äderne och Möderne Ärftteligen till- komma; Såssom Wij nu i detta Wårt öpne breef, alldeles hafwa samtyckt och stad- festat att wehlbemzte Grefwe Axel Lillie sampt hans effterkommande, så Mann- som Qwinköhns affödda, som förbemzt är, att rätt Grefwenampn och stånd, andre Grefwar lijkmåtigt, alltid niuta och behålla och föra måge och skole; Sam- maledes att niuta och behålla alla dhe härligheeter och frijheeter, som vthi detta Wårt breef, förmälte äre; Altså wele Wij och här medh hafwa tillegnadt meer- wehlbem:te Grefwe Axell Lillie och hans effterkommande Mans Arfwingar till een interims possession och egendomb, ofwanb:de Sochnar, Hemman och Renttor i Halland sampt Laholms Ladugårdh, medh de dher afgående och i Wårt Cammar Collegij Vthräckning Specificerad rättigheet att niuta, bruka och behålla, till des honom och dhem som förbemzt, någet annat Grefweskap i des stelle, frambdeles kan vthsedt och bebrefwat blifwa, hwilket dhe sedan hafwa Ewerdeligen att possi- dera, alldeles vnder frijheet och rätt, som här ofwanbemzt är; Dock skall här emoth

1 Siffran saknas även i riksregistraturet.

skatteböndernes bördsrätt utj ofwanbemzt alldeles blifwa dhem oförkränkt; Wij biuda fördenskull alle Wåre trogne ständer och vndersåtare,, andeligee och werdz- lige, enkannerligen allmogen som uthj ofwanbemzte Sochnär i Halland, hwillke H. Axell Lillie och hans effterkommande således till Grefweskap, bewilliade äre byggia och boo, att dee nest den trooheet, höörsamheet och lydno, som de Oss, på Sweriges Chronas wegnar, skylldige och plichtige äre, anamme och bekomme Grefwe Axell Lillie och hans ächte Mannelige Lifz och Lähnss Arfwingar, för deras Herrar och Grefwar wellwilleligen vthgiörandes honom och bem:te hans effterkommande deras Vthskyllder, och hwad som de Oss härtill på Chronones wegnar hafwe warit wahne att vthgiöra; Der de och alle andre som dette angår och för Wår skulld wele och skole giöra och låta, hafwe sigh att effterrätta, icke giörandes oftabemzte Grefwe Axell Lillie och hans efterkommande Mans Arfwingar här emoth hinder meen eller förfång i någen måtto nu eller framdeles. Till yttermera wisso hafwe Wij detta medh egen hand vnderskrifwit och Wårt och Richsens stoore Secretz wetterlige vnderhengiande bekrefftat, Actum ut supra.

Christina. N.Tungel.

Ur 1667 års jordebok för Hal- land (Kammararkivet)1

Kiörkio H emman

Skintaby Jönns Jönssonn ......... 1 Ränt. Gesterij ............... — 4 Li! Smör ..................... 7.

Risserp Nillss Iönssonn ........... 1 Ränt. Gref Axell Lillia "Gesterij ............... —12 donerat till Gref- 6 LB; Smor .................... .__10. — 16 — 10 _ 28 __ weskap vndanta- gandes K rkan 16 Ränt L? 1? Smör Gesterij ............... — 12 Klörkmhefden 61/2 4 La Smör .................... 7 _— LiI Smör __

Lingagre Lars Bengtsson .......... 1

Serda Swen Bengtsson — — 1 Ränt. Gesterij ............... 12 — 4 Lil; Smör ..................... 7

Skee lönnss Arwedsson — — —— 1/2 Ränt. Gesterij ............... —12—

4 La Smör ..................... 7——_— 7—12—

* 1666 års jordebok likalydande med 1667 års i avseende å de i utdraget redovisade fastig- heterna.

H:r Adrian Tripp Hafuerda Nillss Andersson ........ 1/2 kiöpt till frelse Ränt_ Vndantagne kyr- Gesterij ................ — 8 —— kan” smör— nin Smör ..................... 1— 5—8 1—13—8

Frällse Hemman

Ur Hallands landstings dombok 1667—71.

Anno 1667 d. 6 Februarij är allment Hallandzfaars Landztingh hållet i Falkenbergh, och då wthj H:r Landzdommarens Welborne H:r Peter Dureels praesents och öfwerwarelse förhandlat som föllier.

Höghwelborne Grefwe Axel Lillies Befallningsman Oluf Andersson instemdt Hä- radsdom. i Halmstadz Härad Bengt Jonsson för een doom afsagdh d. 11 Iunij 1666, emellan honom på den eene och Johan Larsson i Falkenbergh, anlangande Riserups förfallne städsmål i Harplinge sochn, som stemningen och Jnlägget förmäla, läste och påskzne, Och föreladwes Oluf Andersson att skaffa doomen innan näste Lands- ting, då doom i saaken skulle fällas. Johan Larsson förmente städzmålet borde heemfalla Kyrkan, efter Recessen och ordinantsen, wijdare och dher wthom hawer han inthet taalt i dhenne saak, wthom så wida bezte Recess och ordinants samt hans Embetes plicht honom tillbiuder.1

Anno 1667 d. 12 Junij är allment Hallandzfaars Landzting hållet i Falkenbergh, och då wthj Welbzne H:r Landzdommarens praesentz förhandlat som föllier.

Oluf Andersson emoot Befallningzmannen Johan Larsson.

Då effter tilltaal etc. Och effterdy befallningzmannen Iohan Larsson hwarchen medh Kyrchiostolen eller andra laaga skiähl och wettne haar bewijst Harpeliunga Kyrchia dhetta nu omtwistade stedzmåhl af Rijserupz gårdh tillförende åthnutet hafua; Wthan fast meere klarl. betyges samma Ränta som een extraordinarie her- och rättigheet att hafua waret Härskapet som dominium och alla extraordinarie Räntor af samma gårdh tillkommer, fölleachtigh; dy bör och nu dhetta omtwistade förfallne Stedzmåhl Härskapet oförwägerl. föllia och hemfalla; Häradzdommarens doom således Casserat.

* Målet är ej protokollfört i häradets originaldombok för året. (Renoverad dombok för detta finns ej i Göta hovrätts arkiv).

Bilaga 2.

Ur Högsta Domstolens konceptdombok mars, april 1871.

Dom emellan advokatfiskalen i Kammarkollegium, L. G. Linde, sökande, och hemmansegaren Sven Gulin i Hagestad, svarande.

Kongl. Maj:ts

Dom uti den til Kongl. Maj:ts öfverseende från Dess och Rikets Hof Rätt öfver Skåne och Blekinge genom ordentligt sökande inkomne sak emellan Advokatfiskalen i Kongl. Maj:ts och Rikets Kammarkollegium L. G. Linde, å Kongl. Maj:ts och Kronans vägnar, Sökande, samt Hemmansegaren Sven Gulin i Hagestad, å Löderups församlings vägnar, Svarande, angående det af dåvarande Advokatfiskalen i nämnda Kollegium F. Bergström vid Ingel- stads Härads Rätt, efter stämning till 1863 års Höste Ting, utförda påstående, att som Löderups församlings kyrka, hvilken enligt Lunds Stifts Landebok af år 1569 egde uppbära landgille af hemmanet tre sextonddels mantal n:o 8 Ha- gestad, på grund deraf och då hemmanet uti 1671 års jordrefningsprotokoll be— nämndes kyrkohemman samt städselrätten eller rättigheten att, vid antagande af åboer derå, uppbära städja ansetts vara förenad med rättigheten till land- gille, sedan längre tid tillbaka disponerat berörda hemman, derunder det blifvit vid åtskilliga tillfällen af kyrkan bortstadt, samt jemväl, efter det Kongl. Maj:t genom Resolution den 22:dre December 1837 uttryckligen till- erkänt kyrkan dispositonsrätt till hemmanet framför kronan, detsamma på enahanda sätt fortfarande disponerade; Men genom en af General Direktören vid Landtmåteriet L. B. Falkman år 1848 utgifven afhandling, kallad »upp- lysningar om Kronans, kyrkornas och presterskapets inkomster af andligt gods i Skåne, Halland och Blekinge», vore fullständigt ådagalagdt, dels att rätt till landgille af ett hemman icke ovilkorligen innefattade eganderätt till sjelfva jorden, dels att städselrätten icke åtföljde landgillet utan inbegrepes under dominium eller herrskapsrätten, då Landeboken ej serskildt angåfve, att städselrätten tillhörde någon annan, än den, som hade dominium, dels ock att Landeboken, som när kyrka eller presterskap af något hemman i om- förmälde provinser egde endast landgille, icke vidare omnämnde sjelfva jor- den, deremot alltid upptoge och oftast med noggranhet beskrefve jorden till de hemman, som den tiden tillhörde kyrka eller presterskap med full egande- rätt; det måtte, -— enär dels Landeboken innehölle, att ifrågavarande hem- man svarade till Lundegård eller Erkebiskopsgården i Lund, och detta ut— tryck, om än deraf icke framginge, att hemmanet vid tiden för Landebokens upprättande tillhörde Lundegårds egendom, ändock finge anses innebära, att försvaret eller dominium då tillhörde samma egendom och följaktligen, enär Lundegård vid Reformationens införande i Danmark är 1536 indragits till Kronan, tillkomme den embetsman, som för Kronans räkning innehade och disponerade Lundegård, dels Landeboken icke utvisade, att städselrätten vore skiljd från dominium och städselrätten således tillhörde Kronan och icke Löderups kyrka, dels ock Landeboken endast omtalade kyrkans rätt till land- gille af hemmanet, men icke beskrefve detsammas egor, och dertill komme,

att hemmanet genom ett af Konung Christian IV i Danmark den 9 april 1611 utfärdadt bytesbref, såsom inbegripet bland de vid Reformationen Kronan till- fallne stiftsgods med full eganderätt tillagts Jochum Biilow, hvarigenom "nem- manet undfått frälsenatur, och att hemmanet derefter, sedan det såsom frälsehemman upptagits i 1659 och 1660 årens jordeböcker, blifvit ;nbe- gripet bland Bornholms vederlagsgods och afträdt till Svenska Kronan, i följd hvaraf detsamma erhållit egenskapen af kronohemman, samt att icke visas kunde, att kyrkan under den tid, som sedermera förflutit och hverun- der hemmanet anslagits till augment vid Södra Skånska Kavalleri Regeznen- tet med jordeboksränta och terminskatt, i laglig ordning förvärfvat egande- rätt till detsamma, ifrågavarande hemman tre sextondedels mantal no 8 Hagestad frånkännas Löderups kyrka samt förklaras vara Kongl. Maj:t och kronan tillhörigt; Uti hvilken sak Härads Rätten, genom Utslag den 18 ipril 1867, sig utlåtit: att emedan den äldsta för tvistens afgörande föreliggande ur- kund eller Lunds Stifts Landebok af år 1569 upptoge omstämda hemmanet under rubriken Bona ecclesia eller kyrkogods, med anteckning att deraf till kyrkan årligen erlades Ett och ett halft pund eller Tretio skäppor kcrn i landgille, en utskyld, som enligt åberopade afhandlingen »Upplysningar om Kronans, kyrkornas och presterskapets inkomster af andligt gods i Skåne, Halland och Blekinge» varit af två slag och antingen utmärkt en brukares eller landbos arrendeafgift till jordegaren eller ock innefattat de rättigheter, innehafvaren af hvad Landeboken benämner »Herrlighet», »Dominium» eller »Försvar» egde fordra af den egendom, hvartill berörda herrskapsrätt honom tillkom, samt vid bedömande af frågan, huru nämnda ord i nu förevarande fall borde förstås, förekomme, att herrskapsrätten eller försvaret af hemma- net, på sätt Landeboken uttryckligen innehölle, tillhörde en annan än kyrkan nemligen Lundegård eller biskopsstolen i Lund, hvadan det kyrkan tillkom- mande landgille, såsom skiljdt från herrskapsrätten, måste hafva varit af det förra slaget eller det så kallade gamla rätta landgillet och således utgått såsom en följd av kyrkans eganderätt till hemmanet; ett antagande, som ock be- kräftades deraf, att Landeboken icke på minsta sätt antydde, att det försvar, som tillkom Biskopsstolen, skulle innebära eganderätt till hemmanet, ehuru, såsom i ovanberörda afhandling vore ådagalagdt, Landeboken, då den ville utmärka, att herrskapsrätten och eganderätten vore i samma hand, alltid sådant uttalade; Ty och alldenstund det stöd för sin förmenta rätt till hem- manet, Kongl. Maj:t och Kronan velat hemta deraf, att Landeboken icke så- som förhållandet skulle hafva varit, om hemmanet tillhört kyrkan, beskrefve eller omnämnde den jord, hvaraf hemmanet bestått, förfölle vid det förhål- lande, att de i meranämnda afhandling införda utdrag af Landeboken, jem- förde med andra deri anmärkta handlingar, utvisade, att flera hemman och lägenheter, till hvilka kyrkornas eller presterskapets eganderätt blivit styrkt eller i Landeboken med tydliga ord utmärkt, deri förekomme utan beskrif- ning eller omnämnande af jorden, samt de skäl, som blifvit anförde för me- ningen, att städsmålet eller rättigheten att vid åboars antagande uppbära städ- ja, hvilken rättighet syntes vara ett af de väsendtligaste kännetecken på egan- derätt, i allmänhet inbegripits uti dominium eller Försvaret, äfven då detta varit skiljdt från eganderätten, ingalunda kunde anses tillfyllestgörande för en sådan slutsats, helst Landeboken innehölle många fall, der städsmål och dominium innehafts af olika personer; Fördenskull och som Kongl. Maj:t och Kronan, såsom numera innehafvare af Biskopsstolens rätt, icke kunde från innehållet af Landeboken härleda någon eganderätt till hemmanet, samt hvar- ken den omständigheten, att detta funnes uti ett af Danska Konungen Chri- stian den fjerde den 9 April 1611 utfärdadt bytesbref öfverlåtet på enskild man Jochum Biilow i ordalag, som tycktes utvisa, att Danska Kronan då an-

setts vara egare af hemmanet, eller dess antecknande ibland kronojorden uti några af de efter Skånes förening med Sverige upprättade jordeböcker kunde emot den häfd, kyrkan haft att åberopa, i och för sig utgöra en tillförlitlig grund för bifall till Kongl. Maj:ts och Kronans talan, destomindre, som ej visadt vore, att Biilow eller Svenska Kronan, som vid jordrefningen år 1671 låtit anteckna hemmanet såsom kyrkohemman, hvaraf Kronan skulle åtnjuta endast tolf öre silfvermynt och en fjerdedels tunna ål i ränta, af hemmanet någonsin åtnjutit något annat än omförmälda jemförelsevis obetydliga ränta, som, motsvarande de fordna herrskapsrättigheterne, numera vore såsom augment till ett rusthåll anslagen, eller vid åboombyten eller eljest utöfvat någon af de rättigheter, en egare i allmänhet tillkomme; Alltså och då der- emot ostridigt vore, att Löderups kyrka från urminnes tider såsom egare för fogat öfver hemmanet, pröfvade Härads Rätten rättvist käromålet ogilla; Hvarefter Hof Rätten, der tillförordnade Advokatfiskalen i Kammarkollegium P. Prahm å Kongl. Maj:ts och Kronans vägnar, efter vad, fullföljt talan, me- delst Dom den 12 April 1870, yttrat, att emedan i Lunds Stifts Landebok af år 1569, hvilken till följd af Konung Fredrik den andres i Danmark i skrif- velse den 11 Augusti nämnda år gifna påbud blivit författad öfver kyrkors och Presters egendom inom sagda stift, funnes för Löderups socken under Bona Ecclesiae »antecknadt» »Anders Jenssen i Hagestad giifver aarligen till Kércken af sin gardte landgille byg 1 1/2 pund» och »svarer till Lundegardte», samt berörda anteckning måste af skäl, som Härads Rätten anfört, anses innebära, att vid tiden för Landebokens upprättande äganderätten till om- förmälde Anders Jenssens gård, som ostridigt utgjorts af hemmanet n:o 8 Hagestad, antagits tillhöra Löderups kyrka, hvaremot den vid Reformatio- nens införande i Danmark är 1536 till Danska Kronan indragna biskops- gården i Lund ansetts ega sådan rätt öfver samma hemman, som i fordna tider benämndes dominium, herrskapsrätt eller försvar; Ty och ehuru Dan- ske Konungen Christian den fjerde, enligt det af honom den 9 April 1611 utfärdade bytesbref, synes hafva såsom en Danska Kronans tillhörighet öfverlåtit nämnda hemman till Jochum Biilow under full eganderätt, samt hemmanet derefter dels i 1659 och 1660 årens Jordebok för Malmöhus Län antecknats såsom »Adelens udfreldse» dels i den år 1661 upprättade särskilda Jordebok öfver »Bornholms vederlagsgods i Skåne» upptagits såsom till- hörande de gods, hvilka såsom vederlag för Bornholm från Danska Adeln öfvergått till Svenska Kronan, som, enligt anteckning i samma Jordebok, af förberörda hemman åtnjöt En Riksdaler landgille och en fjerding ål, dels oclc i 1662 och flere påföljande års Jordeböcker uppförts än såom inbegripet bland Bornholms vederlagsgods och än under benämningen kronohemman; Likväl och som, såvidt visadt vore, hvarken Danska Kronan eller Biilow eller Svenska Kronan någonsin utöfvat de med eganderätten till omtvistade hem- manet tre sextondedels mantal n:o 8 Hagestad förenade rättigheter, till hvilka städselrätten eller rättigheten att å hemman tillsätta åbo och dervid upp- bära städja syntes naturligen höra, eller af hemmanet åtnjutit annan fördel, än den af den fordna herrskapsrätten betingade ränta, hvaraf en del numera funnes anslagen till rusthållsaugment och återstoden vore Kronan förbehål- len; Utan fasthellre ostridigt och jemväl ådagalagdt vore, att kyrkan, vars rätt till landgille af hemmanet omförmäldes såväl i 1671 års jordrefningsproto- koll, hvari hemmanet benämndes kyrkohemman, som ock i 1688 och föl- jande års Jordeböcker, sedan längre tid tillbaka opåtaldt bortstadt hemmanet och dervid uppburit städja samt sålunda såsom egare öfver hemmanet för- fogat; Alltså och då följaktligen kyrkan visats hafva i så lång tid ohindrad varit i utöfning af egande- och dispositionsrätten till hemmanet, att upplys- ning ej kunnat vinnas, det ett annat förhållande någonsin egt rum, samt kyr-

kan förty, jemlikt 15 Kapitlet 1 och 4 %% Jorda Balken, till bekräftelse å samma rätt hade urminnes häfd, fastställde Hof Rätten det slut, Härads Rät- tens Utslag innehölle; Deruti Sökanden i underdånighet yrkat ändring, som Svaranden bestridt och hvarom äfvensom angående Svarandens påstående om ersättning för rättegångskostnader tvistats; Med Kongl. Maj:ts Högsta Dom- stol besluten; Gifven Stockholms Slott de 8:de Mars 1871.

Kongl. Maj:t har i Nåder låtit Sig föredragas handlingarna i denna handlingarna i denna sak; och pröfvar rättvist gilla HofRättens Dom; skolande vid sådan utgång af saken Sökanden godtgöra sin vederpart dennes kostnader i anledning af sa- kens underdåniga fullföljd med Etthundra Riksdaler jemte hvad till lösen af Kongl. Maj:ts Dom utgår. Det vederbörande hafva att ställa sig till underdånig efterrättelse.

Under Kongl. Maj:ts Sekret.

Victor Adlers.

Bilaga 3.

Ur 1873 års till kammarkollegiet inkomna kungl. brev, jan.—juni.

Dom mellan advokatfiskalsämbetet i kammarkollegium sökande, samt hemmans- ägaren Sven Gulin i Hagestad, svarande.

Kungl. Maj:ts

Dom uti den till Kongl. Maj:ts öfverseende ifrån Dess och Rikets Hof Rätt öfver Skåne och Blekinge, genom ordentligt sökande, inkomna sak, emellan Advokat Fiskals Embetet i Kongl. Maj:ts och Rikets Kammar Kollegium, sö- kande, samt Hemmansegaren Sven Gulin i Hagestad, i egenskap af befullmäk- tigadt ombud för Hörups församling, Svarande, angående Sökandens vid In- gelstads Härads Rätt efter stämning mot Hörups församling väckta påstå- ende, att, som enligt Lunds Stifts Landebok af år 1569 och andra äldre handlingar, egande- och dispositionsrätten till hemmanet ett fjerdedels man- tal N:o 22 Örum tillhörde Kongl. Maj:t och Kronan samt Hörups Kyrka, hvilken emellertid förfogade öfver berörda fastighet såsom sin tillhörighet, icke egde annan rätt än att derifrån undfå visst årligt landgille, Kongl. Maj:t och Kronans eganderätt till sagda fastighet måtte stadfästas samt Hörups Kyrkas målsmän förpliktas att till Kongl. Maj:ts och Kronans förfogande öfverlemna fastigheten, med Kyrkan likväl förbehållen rätt till ofvan om- förmälda landgille; Uti hvilken sak Härads Rätten medelst Utslag den 16 December 1869, sig utlåtit: att emedan den äldsta för tvistens afgörande föreliggande urkund eller Danska Konungen Christian den Tredjes dom af är 1550, stadfästad af Fredrik den Andre den 2 Mars 1570 utvisade, att, se- dan Sockenpresten vid Hörups Kyrka klagat deröfver, att ifrågavarande hem- man jemte några andra, som blifvit af enskilde personer gifna till Kyrkan på det sätt, att denna skulle hafva det rätta landgillet, men att försvaret skulle blifva under Biskoparne, Konungen förordnat, att, jemte det Ridda- ren Holger Ulfstands enka och arfvingar skulle ega herrligheten och försva- ret af hemmanet, allt landgille deraf skulle utan undantag tillhöra Hörups kyrka; samt Lunds Stifts Landebok af år 1569 i öfverensstämmelse härmed upptoge hemmanet under rubriken »Bona ecclesize» eller Kyrkogods med an— teckning att deraf till Kyrkan erlades två pund byg eller fem tunnor kom i landgille, en utskyld, som, enligt en af Sökanden åberopad, från trycket utkommen afhandling under titel »upplysningar om Kronans, Kyrkornas och presterskapets inkomster af andligt gods i Skåne, Halland och Blekinge från äldre tider till år 1660 af Ludvig B. Falkman», varit af två slag och antingen utmärkt en brukares eller landbos arrendeafgift till jordegaren eller ock innefattat de rättigheter, innehafvaren af hvad Landeboken be- nämnde »Herrlighet», »Dominium» eller »försvar» egde fordra af den egen- dom, hvartill berörda herrskapsrätt honom tillkomme; och vid bedömande af frågan, huru nämnda ord i förevarande fall borde förstås, förekomme, att herrskapsrätten eller dominium af hemmanet, på sätt Landeboken ut- tryckligen innehölle, tillhörde en annan än kyrkan, nemligen Lundagård eller Biskopsstolen i Lund, hvadan det kyrkan tillkommande landgille, såsom

skildt från herrskapsrätten, måste hafva varit af det förra slaget eller det så kallade gamla rätta landgillet och således utgått såsom en följd af Kyr- kans eganderätt till hemmanet, hvilket antagande jemväl bekräftades deraf, att Landeboken icke på minsta sätt antydde, att det Biskopsstolen tillkom- mande dominium skulle innebära eganderätt till hemmanet, ehuru såsom i ofvanberörda afhandling ådagalagdt vore, Landeboken, då den ville utmärka, att herrskapsrätten och eganderätten vore i samma hand, alltid sådant ut- talade; ty och alldenstund det stöd för sin förmenta rätt till hemmanet, som Kongl. Maj:t och Kronan velat hemta deraf, att Landeboken icke, såsom förhållandet skulle hafva varit, om hemmanet tillhört kyrkan, beskrefve eller omnämnde den jord, hvaraf hemmanet bestått, förfölle vid det förhål- lande, att de i meranämnda afhandling införda utdrag af Landeboken, jem- förda med andra deri anmärkta handlingar, utvisade, att flera hemman och lägenheter, till hvilka kyrkornas eller presterskapets eganderätt blivit styrkt eller i Landeboken med tydliga ord utmärkt, deri förekomme utan beskrif- ning eller omnämnande af jorden; fördenskull och som Kongl. Maj:t och Kronan sålunda icke kunde från innehållet i Landeboken härleda någon eganderätt till hemmanet samt ej eller annorlunda emot den häfd, Kyrkan haft att åberopa, visadt vore, att Kongl. Maj:t och Kronan, som vid jordref- ningen 1671 låtit anteckna hemmanet såsom Kyrkohemman, någonsin deraf åtnjutit något annat än en viss ränta, motsvarande de gamla herrskapsrättig- heterna, eller att Kronan vid åboombyten eller eljest utöfvat någon af de rättigheter, en egare i allmänhet tillkomme; alltså och då deremot ostridigt vore, att Hörups kyrka från urminnes tider såsom egare förfogat öfver hem- manet, pröfvade Härads Rätten rättvist käromålet ogilla; och har Hof Rät- ten, der Sökanden efter vad i Härads Rättens Utslag sökt ändring, i Dom den 30 Juni 1871, sig yttrat: hurusom Hof Rätten vid granskning af hand- lingarne inhemtat, hvad ostridigt anginge ifrågavarande hemman, att i an- ledning af Sockneprestens vid Hörups Kyrka klagan deröfver, att, sedan tre gårdar i Örum blifvit af enskilda personer gifna till Kyrkan, så att denna skulle hafva det rätta landgillet, men försvaret tillkomma Biskopen, Kyrkan icke vore i åtnjutande af sin rätt, Konung Christian den Tredje i dom michaelidagen år 1550, stadfästad af Konung Fredrik den Andre den 2 Mars 1570, förordnat, att Riddaren Holger Ulfstands enkas arfvingar skulle ega herrligheten och försvaret af nämnda gårdar, men allt landgille af dem utan undantag tillhöra Hörups kyrka; att Lunds Stifts Landebok upptoge i Hö- rups socken under benämning »Bona Ecclesiae» en gård i Örum, bebodd af Peder Jensen och gifvande till kyrkan årligt landgille af två pund korn, med anmärkning att gården »svarar» Hack Holgersen på Häckeberga; att i 1671 års Jordrefningsprotokoll omförmäldes såsom Hörups kyrkohemman en af Ingemar Svensson bebodd gård, hvaraf Kyrkan årligen i Landgille er- hölle fem tunnor korn, med anteckning derjemte att Herr Jörgen Krabbe sa- des hafva dominium och städsmål; att i 1681 och de två följande årens jor- deböcker öfver Hörups socken det af Ingemar Svensson bebodda hemman förekomme bland Adelns Utsocknehemman; att en i saken företedd »bilaga till 1684 års Kronoräkenskaper» upptoge nämda hemman såsom tillerkändt Kronan, hvarom ock samma års och följande tre årens jordeböcker inne- hölle anteckning; att i 1688 och några sednare års jordeböcker hemmanet förekomme antecknadt efter Kronohemman med anmärkning att Hörups Kyrka uppbure fem tunnor korn eller visst penningebelopp; samt att 1825 års jordebok, upptagande hemmanet i Kronokolumnen, innehölle, att hem- manet, af hvilket Hörups kyrka åtnjöte i årligt landgille fem tunnor korn, varit för Kyrkans räkning »såsom dess egendom» sedan den 16 Juni 1800 utarrenderadt på tjugofem år; och emedan således icke allenast Landebo-

ken, upprättad i följd af nämnda Fredrik den Andres bref den 11 Augusti 1569 i ändamål att utgöra förteckning öfver Kyrkornas i Stiftet tillhörighe- ter. utan äfven 1671 års Jordrefningsprotokoll omnämnde ifrågavarande hemman såsom Hörups kyrkas egendom; samt de här ofvan upptagna, i 1550 års Dom, i Landeboken och i nämnda jordrefningsprotokoll förekom- mande uttryck: att herrligheten och försvaret öfver gården tillhörde upp- gifne personer, att hemmanet »svarade» Hack Holgersen och att Krabbe egde dominium och städsmål, icke utgjorde bevis om eganderätt till hemma- net, utan endast utmärkte rättighet för innehavaren af herrligheten, försva- ret eller dominium att från hemmanet åtnjuta vissa förmåner; ty och som Sökanden icke åberopat någon dom eller annan handling, hvarigenom egan- derätten till ifrågavarande hemman blifvit frånkänd kyrkan och lagdt till Kronan, vid hvilket förhållande och med afseende å hvad ofvan blifvit an- fört, den i bilagan till 1684 års Kronoräkenskaper och i några jordeböcker influtna uppgift, att hemmanet blifvit Kronan tillerkändt, icke kunde anta- gas utmärka, att eganderätten, utan endast herrligheten, försvaret eller do- minium i dessa ords ofvan angifna tydelse, öfvergått från nämnda rättighe— ters innehafvare till Kronan; alltså och då Kongl. Maj:t och Kronan ej hel- ler, såvidt visadt vore, i afseende å ifrågavarande hemman någonsin utöf- vadt de med eganderätt förenade rättigheter, utan Kyrkan ostridigt från ur- minnes tider såsom egare förfogat öfver detsamma, pröfvade Hof Rätten rättvist fastställa det slut, Härads Rättens Utslag innehölle; Deruti Advokat Fiskals Embetet, å Kongl. Maj:ts och Kronans vägnar, i underdånighet sökt ändring, som af Sven Gulin i hans förenämnde egenskap i underdånighet är vorden bestridd och hvarom, jemte af den sistnämnde fordrad godtgörelse för de genom sakens underdåniga fullföljd Hörups församling åbragte kost— nader, tvistats; och har Kongl. Maj:ts och Rikets Kammar Kollegium med infordradt underdånigt utlåtande inkommit; med Kongl. Maj:ts Högsta Dom- stol besluten; Gifven Stockholms Slott den 27 Maj 1873.

Kongl. Maj:t har i Nåder låtit Sig föredragas handlingarne i denna sak; och pröf- var rättvist Hof Rättens dom att fastställa: Skolande Kongl. Maj:t och Kronan er- sätta Hörups församling dess kostnader i anledning av sakens underdåniga full- följd med etthundra riksdaler jemte hvad till lösen för Kongl. Maj:ts Dom i målet

Det vederbörande hafva att ställa sig till underdånig efterrättelse.

Under Kongl. Maj:ts Sekret. L. S.

Hugo Fåhroeus.

Bilaga 4.

Ur 1924 års till kammarkollegiet inkomna kungl. brev maj—aug.

Dom mellan greve Adolf Hamilton och kyrkoherden Olof Olinder, sökande, samt Kungl. Maj:t och kronan, svarande.

Kungl. Maj:ts

Dom i det till Kungl. Maj:ts överseende från Dess och Rikets hovrätt över Skåne och Blekinge genom ordentligt sökande komma mål mellan greve Adolf Hamilton å Barsebäck och kyrkoherden Olof Olinder, sökande, samt Kungl. Maj:t och Kronan, svarande.

Handlingarna i målet visa följande: Enligt salubrev den 22 december 1649 försålde danske konungen Fred- rik III mot full betalning till Tage Thott såsom ägare till Barsebäcks gård och hans arvingar Kronans höghet och jus patronatus till Barsebäcks kyrka jämte bland annat härligheten till prästgården därstädes samt altarhavren och foderinarskpenningarna därifrån att behålla till evinnerlig egendom, så att Kronan icke skulle äga någon rätt därtill, dock med förbehåll att bisko- pens och prostens gästeri, jämte vad som erlagts till universitetet, skulle utgå såsom av gammalt samt att prost, präst och klockare skulle behålla sina rättigheter.

Genom av Kungl. Maj:t i enlighet med lagen den 9 december 1910 om reg- lering av prästerskapets avlöning meddelad resolution den 18 december 1918 angående lönereglering för prästerskapet i Barsebäcks och Hofterups för— samlingars pastorat bestämde Kungl. Maj:t, att kyrkoherden i pastoratet skulle åtnjuta lön i penningar till visst belopp, vilken lön skulle gäldas med bland annat avkomsten av kyrkoherdebostället 1 mantal n:r 1 Barsebäck i den mån sådant kunde ske utan förnärmande av enskilds rätt; och förord- nades vidare, att fri bostad skulle beredas kyrkoherden genom upplåtelse av prästgård å kyrkoherdebostället på sätt i ecklesiastik boställsordning stadgades.

Efter stämning å Kungl. Maj:t och Kronan yrkade Hamilton vid Rönne- bergs, Onsjö och Harjagers häradsrätt, att Hamilton i egenskap av inneha- vare av Barsebäcks fideikommiss och patronatsrätten till Barsebäcks kyrka måtte på grund av ovannämnda salubrev förklaras vara framför Kronan ägare till kyrkoherdebostället 1 mantal n:r 1 Barsebäck eller i varje fall äga rätt att framför Kronan förfoga över kyrkoherdebostället för det ända- mål, som i salubrevet angåves.

Sedan under rättegången Olinder i sin egenskap av kyrkoherde i Barse- bäcks och Hofterups församlingars pastorat inställt sig i målet såsom mel- lankommande part och gjort ett med Hamilton, anförde Hamilton och Olinder: Före tillkomsten av salubrevet den 22 december 1649 hade all rätt till kyrkoherdebostället varit delad mellan Kronan och kyrkoherden. Då all Kronans rätt till bostället genom salubrevet övergått å innehavaren av

Barsebäcks fideikommiss, vore därefter all rätt till bostället samlad å den sistnämnde och kyrkoherden, varför Kungl. Maj:t ej ägt rätt att på sätt som skett genom resolutionen den 18 december 1918 förfoga över bostället. Ge- nom denna Kungl. Majtzs åtgärd hade Hamilton berövats dels sin befogen— het att vid tillsättande av kyrkoherde överlämna bostället till denne och dels de med härligheten över kyrkoherdebostället följande, visserligen av fidei- kommissinnehavaren på senare tid ej utövade men dock befintliga rättighe- terna till altarhavre och fodermarskpenningar samt kyrkoherden berövats sin rätt att utan samband med andra löneförmåner få åtnjuta avkastningen av bostället.

Häradsrätten, där Hamilton samt Kungl. Maj:t och Kronan fordrade er— sättning för rättegångskostnad, yttrade i utslag den 31 oktober 1921: Ge— nom nådiga resolutionen den 18 december 1918 angående lönereglering för prästerskapet i Barsebäcks och Hofterups församlingars pastorat hade Kungl. Maj:t och Kronan förfogat över avkastningen av kyrkoherdebostället n:r 1 Barsebäck. Av utredningen i målet funne häradsrätten det emeller- tid framgå, att genom åberopade salubrevet den 22 december 1649 överlå- telsen skett av all den rätt till nämnda boställe, som ej tillkomme boställs- havaren utan vore överlåtaren förbehållen; och enär Kungl. Maj:ts och Kro— nans vederparter finge anses vara behöriga innehavare av ej mindre sist- nämnda än även boställshavarens rått, prövade häradsrätten rättvist på det sätt bifalla den mot Kungl. Maj:t och Kronan i målet förda talan beträf— fande huvudsaken, att Hamilton och Olinder förklarades vara framför Kungl. Maj:t och Kronan berättigade att förfoga över bostället och dess av- kastning i enlighet med bestämmelserna i nämnda salubrev. Med avseende å sakens beskaffenhet stadgade häradsrätten, att parterna skulle vidkännas var sina å rättegången använda utgifter.

Hovrätten, där Kungl. Maj:t och Kronan efter vad sökte ändring, yttrade i dom den 9 mars 1923: Enår Hamiltons ifrågavarande talan icke kunde anses angå Olinder eller hans rätt, samt förty häradsrätten icke bort tillåta Olinder att inträda i målet såsom mellankommande part, bleve häradsrättens utslag i huvudsaken såvitt anginge Olinder av hovrätten undanröjt. Vid- kommande Hamiltons talan så enär Hamilton genom åberopade salubrevet icke med avseende å kyrkoherdebostället kunde anses hava tillerkänts ägan- derätt eller någon annan rätt, som skulle kränkas genom Kungl. Maj:ts be— rörda resolution den 18 december 1918, prövade hovrätten lagligt att, med upphävande av häradsrättens utslag i huvudsaken, ogilla Hamiltons därut— innan förda talan. Beträffande rättegångskostnaden bleve häradsrättens ut— slag av hovrätten fastställt. Parterna finge vidkännas var sina kostnader å målet i hovrätten.

I hovrättens dom hava Hamilton och Olinder i underdånighet yrkat änd— ring, som Kungl. Maj:t och Kronan bestritt.

Hamilton och Olinder hava den 28 mars 1923 hos Kungl. Maj:ts befall- ningshavande i Malmöhus län nedsatt fullföljdsavgift, etthundrafemtio kro— nor, och enahanda belopp till säkerhet för kostnadsersättning åt motparten.

Kungl. Maj:ts dom är med Dess Högsta Domstol besluten; given Stock— holms slott den 24 maj 1924.

Ktungl. Maj:t har i nåder låtit Sig föredragas handlingarna i detta mål och prövar rätttvist fastställa hovrättens dom.

Atv det av Hamilton och Olinder till säkerhet för motpartens kostnader å målet hos. Kungl. Maj:t nedsatta beloppet etthundrafemtio kronor äger hos Kungl. Maj:ts

5———378298.

befallningshavande i Malmöhus län Kungl. Maj:t och Kronan såsom ersättning för sina kostnader i berörda hänseende lyfta etthundra kronor, och äga Hamilton och Olinder återbekomma femtio kronor. Det vederbörande hava att ställa sig till un- derdånig efterrättelse.

Under Kungl. Maj:ts Sekret.

Sigurd. Odéen.