SOU 1951:23

Socialvårdskommitténs betänkande

N 4-0 (;(

u; (»

- CU m

&( 4. IOTQ'

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1951: 23 SOCIALDEPARTEMENTET

SOCIALVÅRDSKOMMITTENS BETÄNKANDE XVIII

UTREDNING OCH FÖRSLAG ANGÅENDE

BEGRAVNINGSHJÄLPS- FÖRSÄKRING

&

STOCKHOLM 1951 1

& (»Nu-:

0 &NPUI

1 o

11.

12.

Statens oli'entliga utredningar 1951

Kronologisk förteckning

. Statligt stöd åt svensk filmproduktion. Beckman. 73 s. Fi. . Försvarets personaltjänst. Kihlström. 166 s. Fö. . Förhållandet mellan arbetsuppgifter och löneställning vid statens järnvägar. Victor Petterson. 139 5. K. . Antagningen av medicine studerande In. fl. Kihlström. 123 s.

. Förslag till naturskyddllag m. In. Haeggström. 212 s. Jo. Näringslivets lokalisering. Appelberg, Uppsala. 245 s. H. . Principer lör dyrortsgrupperingen. Kihlström. 116 |. C. . Betänkande angående polis- och åklagarviisendets organisa- tion. Norstedt. 304 s. 1. . 1945 Års universitetsberedning. 6. Den vetenskapliga publi— ceringsverksamheteu, personal-, institutions- och stipendie- fragor m. ni.. det akademiska helordringsväsendet. Svenska Tryckeriaktiebulaget. 332 s. E. . Sjölartsförhindelserna mellan Gotland och fastlandet. Vic- tor Petterson. 171 s., 3 pl. K. Statsmskterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdds krisen. Del 10. Tiden juli IMS—juni 1950 jämte sskregister till delarna 1—10. Av K. Åmark. Idun. 338 3. H. Promemoria med förslag till allmän verksstadga. Katalog och Tidskriftstryck. 68 s. Ju.

13.

14. 15. 16. 17. 18. 19. 20. 21. 22. 23.

1944 års allmänna akattekommitté. 5. Betänkande angående atudiekostnaders behandling i beskattningshänseende. Marcus. 79 s. Fi. Landsbygdselektrlfieringens utbredning År 1950. Idun. 47 s.

Daghem och förskolor. Betänkande om barnstugor och barn- tillsyn. Victor Petterson. 641 s., 6 pl. S. Filmcensuren. Betänkande 1. Beckman. 95 s. 5- Statens sjukhusutredning av är 1943. Betänkande 6. Redogö- relse för arbetsstudier vid kroppssjukhusens värdavdelningar m. m. Beckman. 233 s. [. Betänkande med förslag till förordning angående upphand- ling och arbeten för statens behov m. ln. Norstedt. 77 s. Fi. SOS. Samhällets olycksfalls- och säkerhetstjänst. Gummes- son. 89 a. [. Betänkande med förslag till ny ägotredslagstiftning. Beck- man. 143 s. Jo. Kejnekomniissionens utredning. Norstedt. 313 s. Ju. Förslag till sjömanslag m. m. Marcus. 106 s. H. Socialvlrdskommitténs betänkande. 18. Utredning och för— slag angående begravningshjälpsiörsäkring. Falu Nya Bok- tryckeri. Falun. 443. S.

Anm. Om särskild tryckort ej angivas, iir tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra hegynnelsehokstäverna J 1 n s

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 195li 23 SOCIALDEPARTEMENTET

SOCIALVÅRDSKOMMITTENS BETÄNKANDE XVIII

UTREDNING OCH FÖRSLAG ANGÅENDE

BEGRAVNINGSHJÄLPS- FÖRSÄKRING

FALU NYA BOKTRYCKERI AB 1951

INNEHÅLL

Skrivelse till Konungen ................................................ 5 Utkast till lag om allmän begravningshjälp ................................ 7 ]. Begravningshjälpsförsäkring i utlandet ................................ 9 Danmark ........................................................ 9 Norge ........................................................... 11 England ......................................................... 12

11. Begravningshjälpsförsäkring i Sverige m. m. Begravningsverksamhet ...... 14 Understödsföreningar .............................................. 14- Försäkringsbolag .................................................. 17 Begravningshjälp genom åtgärder från det allmännas sida ................ 19 Begravningshjälp såsom löneförmån .................................. 21 Begravningsverksamhet ............................................ 22

II. Behovet av begravningshjälp såsom socialförsäkringsfärmån .............. 24 V. Utformningen av en allmän begravningshjälp .......................... 28 Organisationen ................................................... 28 Försäkringens omfattning .......................................... 30 Begravningshjälpens storlek ........................................ 33 Kostnadsheräkning. Försäkringsavgifterna ............................ 36 iärskilt yttrande ...................................................... 40 ilaga ............................................................... 41

Till KONUNGEN

Socialvårdskommittén, som till behandling upptagit frågan om komplettering av socialförsäkringen med allmän begravningshjälpsförsäkring, får efter verkställd utred- ning överlämna sitt betänkande XVIII med utredning och förslag angående dylik för-

säkring, innefattande dels utkast till lag om allmän begravningshjälp dels motiv tilll sagda lagutkast.

Statsrådet och Chefen för socialdepartementet förordnade den 21 maj 1947 byrå— chefen i pensionsstyrelsen E. Tegendal att såsom sakkunnig biträda kommittén vidl översynen av 1916 ars lag om försäkring för olycksfall 1 arbete. På framställning avl Tegendal entledigade departementschefen den 7 januari 1950 honom från uppdraget. i Under ifrågavarande tid har Tegendal efter framställning av kommittén även biträtt, vid utredningen om begravningshjälpsförsäkring. Den 18 oktober 1949 har departe- mentschefen uppdragit åt e. o. byrådirektören hos pensionsstyrelsen F. B. J . Broberg att såsom sakkunnig biträda kommittén vid utredningen om begravningshjälpsför- säkring.

Byrådirektören hos pensionsstyrelsen P. G. Skogsberg har på kommitténs hemställan verkställt erforderliga beräkningar angående försäkringens omfattning och finansie- ring m.m.

Kommitténs ordförande, förre landshövdingen Bernhard Eriksson, som haft led- ningen av den förberedande handläggningen av ärendet, har på grund av sjukdom varit förhindrad deltaga i betänkandets slutliga utarbetande. I stället har såsom ord- förande tjänstgjort undertecknad Höjer, som den 8 november 1950 erhållit upp- drag av statsrådet och chefen för socialdepartementet att _ räknat från och med den 29 september 1950 tillsvidare under den tid ordinarie ordföranden vore till följd av sjukdom förhindrad att fullgöra honom meddelat uppdrag, tjänstgöra som ord- förande i kommittén.

Särskilt yttrande har avgivits av undertecknade Bexelius och Hartmann.

Stockholm i juli 1951. Karl ] . Höjer

Ernst Bexelius G. E. Birke Alarik Hagård Lennart Hartmann Olivia Nordgren Fritz Persson Anders Pettersson Otto W angson

Folke Broberg

UTKAST TILL LAG OM ALLMÄN BEGRAVNINGSHJÄLP

1 5. När i riket mantalsskriven svensk medborgare eller i riket kyrkobokfört svenskt barn, vilket fötts vid sådan tid att det icke hunnit bliva i riket mantalsskrivet, avlidit, skall allmän begravningshjälp utgå i enlighet med bestämmelserna i denna lag.

2g.

sorna samt tillsynsmyndigheten för dem. Tillsynsmyndigheten har att öva tillsyn över

tillämpningen av denna lag och med stöd av densamma meddelade föreskrifter samt

äger i sådant avseende meddela råd och anvisningar för de allmänna sjukkassorna.

35.

] Ärenden angående allmän begravningshjälp handläggas av de allmänna sjukkas- |

|

|

'!

; Allmän begravningshjälp utgår med —— —.

i 4 g.

' Allmän begravningshjälp tillkommer den avlidnes dödsbo och utbetalas till den, vilken det enligt lag åligger att hava vård om dödsboet. _

Rätten till allmän begravningshjälp prövas och begravningshjälpen betalas ut av den allmänna lokalsjukkassan eller, där sådan ej finnes inrättad, av den allmänna 'centralsj ukkassan för den avlidnes mantalsskrivningsort. ] Framställning om allmän begravningshjälp skall göras inom sex månader från döds-' 'dagen, såvida ej tillsynsmyndigheten, där särskilda skäl föranleda därtill, medgiver undantag. ! Såsom villkor för utbetalning av allmän begravningshjälp må fordras förebringande 'av utredning, som befinnes nödvändig för att dödsfallet skall anses tillförlitligen styrkt.

:

& 5 &. l Såsom bidrag till kostnaderna för begravningshjälp enligt denna lag skall avgift %för varje år erläggas av envar svensk medborgare, som jämlikt lagen om folkpensio- 'nering är skyldig att för samma tid erlägga pensionsavgift.

Beloppet av den begravningshjälpsavgift, som skall av avgiftspliktig årligen er-

läggas —— — —.

65.

Äkta make svarar jämväl för andra maken påförd begravningshjälpsavgift för tid under äktenskapet, då makarna äro mantalsskrivna såsom tillhörande samma hushåll.

75.

Om debitering och uppbörd av begravningshjälpsavgifter skall gälla vad i uppbörds- förordningen stadgas om pensionsavgifter enligt lagen om folkpensionering.

85.

Har någon genom oriktiga uppgifter ellér annorledes förorsakat, att allmän begrav- ningshjälp obehörigen utgått, eller har någon eljest obehörigen eller med för högt belopp uppburit sådan hjälp, och har han skäligen bort inse detta, skall återbetalning ske av vad för mycket utbetalats, där ej i särskilt fall tillsynsmyndigheten finner anledning att helt eller delvis eftergiva sådan återbetalningsskyldighet.

95.

Begravningshjälp, som utgivits enligt denna lag, må ej återkrävas av den som fram- kallat dödsfallet eller eljest är pliktig gälda skadestånd i anledning av dödsfallet.

Är någon på grund av vållande eller eljest pliktig att i anledning av dödsfall gälda skadestånd till dödsboet skall från skadeståndet avräknas allmän begravningshjälp som dödsboet uppburit eller ägt uppbära.

10 5.

Rätt till allmän begravningshjälp må ej för gäld tagas i mät. Ej heller må rätt till allmän begravningshjälp överlåtas, innan dödsboet är berättigat att lyfta begravnings- hjälpen.

11 5.

Vid tillämpning av denna lag skall gälla vad i 101—103 %& lagen om allmän sjuk— försäkring stadgas rörande besvär m. m.

12 &.

Konungen äger träffa överenskommelse med främmande makt i fråga om tillämp- ning av denna la'g å dess här i riket bosatta medborgare.

13 5.

De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för lagens tillämpning, meddelas av Konungen eller-efter Konungens ”bemyndigande av tillsynsmyndigheten.

Denna lag skall träda i kraft den — — och äga tillämpning å dödsfall, som inträffa efter den _ —.

I. BEGRAVNINGSHJÄLPSFÖRSÄKRING I UTLANDET

Danmark

I Danmark ingår begravningshjälp såsom en prestation i den sociala sjukförsäk- ringen.

Den danska lagen (folkeforsikringsloven) fordrar icke, att alla som uppfylla stad- gade villkor skola (aktivt) sj ukförsäkra sig, utan endast att de genom avgiftsbetalning skola tillförsäkra sig tillgång till försäkringen genom förvärvande av passiv medlems- rätt. För vinnande av delaktighet i försäkringens förmåner måste försäkring tecknas antingen i erkänd sjukkassa eller i statskontrollerad sjukförening (fortsättningssjuk- kassa). Dessa kassor och föreningar omspänna med sin verksamhet hela landet. I erkänd sjukkassa kan inträde för beredande av sjukhjälp endast erhållas av obemed- lade personer. Dessa uppnå genom försäkringen aktiv (nydende) medlemsrätt. För bemedlade personer kan sådan rätt endast uppnås genom inträde i sjukförening. Inträde som passiv (bidragydende) medlem för beredande av tillgång till sjukför- säkringen kan erhållas såväl i erkända sj ukkassor som sjukföreningar. Obemedlad, som' önskar bli endast passiv medlem, kan dock endast vinna inträde i erkänd sjukkassa.

Vid 1946 års slut uppgick hela antalet (aktiva och passiva) medlemmar i de danska sjukkassorna till 3.096.000, motsvarande 95,1 % av den vuxna befolkningen över 15 år. Ehuru själva försäkringen har frivillig karaktär är sålunda medlemsantalet på grund av den tvingande bestämmelsen om avgiftsplikt i stort sett lika omfattande som vid obligatorisk försäkring.

Efter att begravningshjälpen tidigare varit en frivillig prestation, som lämnats av med sjukkassorna samverkande begravningskassor, är utgivandet av denna hjälp från år 1941 en obligatorisk prestation i de erkända sjukkassorna. Tillförsäkrade begravningshjälp äro alla obemedlade aktiva medlemmar ävensom passiva medlem- mar, som uppburit all stadgeenlig sj ukhjälp från kassan. DeSsa medlemmar kunna icke erhålla befrielse från att vara begravningshjälpsförsäkrade, icke ens om de tecknat livförsäkring eller eldbegängelseförsäkrin'g.

Obemedlade aktiva medlemmar, som övergå till att vara passiva eller bemedlade aktiva medlemmar eller som bli medlemmar i sjukförening, äga rätt att frivilligt fortsätta sin begravningshjälpsförsäkring. Även andra passiva medlemmar kunna frivilligt begravningshjälpsförsäkra sig, om de anhålla härom, innan de fyllt 30 år.

Begravningshjälpens storlek skall vara bestämd i sjukkassornas stadgar. Den skall utgöra lägst 100 kronor och får ej överstiga 300 kronor. Beloppet skall vara jämnt delbart med 50. Den tillförsäkrade begravningshjälpen uppgår i regel till 300 kronor i städerna och 200 kronor på landsbygden. År 1946 var den genomsnittliga försäk- ringssumman 261 kronor.

Utgifterna för begravningshjälp täckas genom medlemsavgifter, som för aktiva _medlemmar äro inräknade i deras allmänna avgifter till sjukkassan. Begravnings- hjälpsförsäkrad passiv medlem betalar däremot en särskild avgift, som utgör 60 öre årligen för 50 kronors begravningshjälp. Övergår medlem från obemedlat till bemedlat aktivt medlemskap och önskar han upphöra att vara begravningshjälpsförsäkrad, ned- sätts den allmänna avgiften med 60 öre per 50 kronor av den tidigare tillförsäkrade begravningshjälpen. Statsbidrag utgår icke till begravningshjälpsverksamheten.

Barn under 15 år, vilka icke äga självständigt aktivt medlemskap, äro begravnings- hjälpsförsäkrade på grund av föräldrarnas medlemskap, förutsatt att dessa äro obe- medlade aktiva medlemmar. För dessa barns begravningshjälpsförsäkring betalas därför ingen särskild avgift. Begravningshjälpen vid sådant barns död skall utgöra lägst 40 kronor men får icke överstiga 150 kronor. Inom dessa gränser kan under- stödet avpassas efter åldern vid dödsfallet. Om bägge föräldrarna äro sjukkassemed- lemmar, ehuru i skilda kassor, gälla särskilda regler för utbetalningen av begravnings- hjälpen. För barn, som är fött utom äktenskapet, ankommer det på moderns sjukkassa att utgiva begravningshjälpen. För dödfött barn utbetalas begravningshjälp, om det enligt gällande bestämmelser blir jordfäst.

Sjukkassornas begravningshjälpsutfästelser skola vara återförsäkrade i en för samt- liga kassor gemensam återförsäkring. Denna trygghetsanordning har tillkommit dels därför att de flesta sj ukkassorna äro så små, att en större epidemi med många dödsfall skulle kunna medföra allvarliga ekonomiska konsekvenser för dem, dels emedan begravningshjälpsförsäkringen såsom långtidsförsäkring är beroende av befolknings- tillväxten i framtiden. Begravningshjälpen för minderåriga barn behöver dock ej vara återförsäkrad.

Den premie sjukkassorna skola betala för återförsäkringen är bestämd till 1: 16 kronor per 100 kronors begravningshjälp. Premien kan icke nedsättas, förrän det genom försäkringsteknisk utredning som skall företagas vart 10:de år —— visats, att återförsäkringens tillgångar minst motsvarar premiereserven för den återförsäk- rade begravningshjälpen, ökad med 1 % av summan av premiereserven och den sam- manlagda återförsäkrade begravningshjälpen.

Beslutar en sjukkassa höja begravningshjälpens belopp, skall kassan för alla med- lemmar som fyllt 60 år till återförsäkringsföreningen inbetala en summa, motsvarande hälften av det belopp som enligt försäkringsteknisk beräkning utgör kapitalvärdet av den ökade nettoutgift, som dessa medlemmar genom begravningshjälpens höjning åsamkar återförsäkringen.

Återförsäkringens tillgångar skola placeras enligt de regler som gälla för placering

av omyndigas medel. Av sjukkassa gjord kapitalinbetalning får dock vara innestående hos kassan.

Begravningshjälpen utbetalas av sjukkassan utan hänsyn till dödsorsaken, alltså även vid självmord eller drunkning, t. o. m. om liket ej påträffas. Utbetalningen sker i regel till den som svarar för begravningskostnaderna.

Norge

Även i Norge är begravningshjälp en understödsform i den offentliga sjukförsäk— ringen.

Den norska sjukförsäkringen är sedan år 1909 obligatorisk för löneanställda. Enligt gällande lagbestämmelser är, med vissa undantag, var och en som i Norge arbetar i allmän eller enskild tjänst med lön eller gottgörelse, som helt eller delvis utgår i penningar, pliktig att vara sjukförsäkrad. Tjänare, lärlingar, volontärer och vissa andra personer som utföra arbete åt andra utan kontant avlöning —— dock ej hemma— varande barn — äro även underkastade försäkringsplikt. Vidare äro vissa andra fiskare än de mot penninglön anställda försäkringspliktiga, likaså _ i regel _ arbets- lösa under den tid de få dagpenning från arbets]öshetsförsäkringen. Från försäkrings- plikt undantagas de, vars arbete är så beskaffat, att det icke kan få en varaktighet av minst sex dagar, vidare de, vars arbete eller tjänst endast utgör en bisysselsättning, som inbringar mindre än 300 kronor i årlig inkomst, samt slutligen de, som ha inkomst överstigande ett av Konungen fastställt belopp, f.n. uppgående till 15.000 kronor. Från försäkringsplikten kan efter ansökan undantagas den, vars arbetsförmåga är väsentligt nedsatt på grund av kronisk sjukdom eller annan varaktig brist eller svaghet i hälsotillståndet.

Sjukförsäkringen meddelas av offentliga sjukkassor (trygdekasser), som hava lokalt begränsade verksamhetsområden. Då en person blir eller kan antagas bli försäkrings- pliktig, skall hans arbetsgivare anmäla honom för inträde som medlem i den sj ukkassa, inom vars område arbetsplatsen är belägen. Har försäkrad lämnat sin anställning eller av annan anledning upphört att vara försäkringspliktig, skall anmälan även göras av arbetsgivaren.

En offentlig sjukkassa är ett eget rättssubjekt och för kassans förbindelser häfta endast dess tillgångar. Kommunala och privata sjukkassor, järnvägens sjukkassor samt vikariekassor för lärare och lärarinnor kunna även godkännas såsom organ för den obligatoriska sjukförsäkringen.

Under vissa villkor kan i en sjukkassa även tecknas frivillig försäkring. Möjlighet härtill står öppen för icke försäkringspliktiga, som fyllt 15 men ej 70 år och som äga god hälsa. Dessutom fordras, att inkomsten ej överstiger visst bestämt belopp. För frivillig fortsättning av en upphörd obligatorisk försäkring gälla mindre stränga bestämmelser.

Förutom medlemmen omfattar sjukförsäkringen även dennes make (hustru eller man) _ om denne ej själv är medlem _ ävensom barn och fosterbarn under 16 år

samt föräldrar som försörjas av medlemmen. Dessa personer benämnas i lagen med- lemmens ”bipersoner”.

Begravningshjälp, som är en obligatorisk prestation i försäkringen, utgår för såväl medlemmar som ”bipersoner”, för de senare dock endast om försörjaren är medlem vid dödsfallet. Vid dödsfall som inträffat efter sjukhjälpens upphörande utbetalas begravningshjälp, även om medlemmen avgått ur kassan, försåvitt arbetsoförmågan kvarstod vid dödsfallet och detta inträffade som följd av samma sjukdom inom ett år efter sjukhjälpens upphörande.

Begravningshjälpen utgår med 200 kronor för medlemmar och vuxna ”bipersoner” samt med 100 kronor för barn och fosterbarn. Före år 1948 utgjorde understödet 75 resp. 50 kronor. '

Begravningshjälpen utbetalas till den som ombesörjt begravningen. Uppkommer överskott, utbetalas detta till den avlidnas make eller barn. Saknas sådana efterlevande, tillfaller överskottet kassan. Anspråk på begravningshjälp skall framställas till kassan snarast möjligt och senast inom en månad efter dödsfallet.

Genom särskilda bestämmelser i lagen regleras försäkringen för norska medborgare och personer med fast bostad i Norge, som äro anställda på norska fartyg, vilka huvudsakligen gå i utrikesfart. Efter särskilt medgivande kan försäkringen även om- fatta personer av nämnda slag, som äro anställda å utländska fartyg, deltaga i norsk eller utländsk fångstexpedition eller arbeta vid norsk eller utländsk valfångststation utanför Norge. Denna försäkrings förmåner äro mera omfattande än de som gälla för andra försäkrade. Beträffande begravningshjälpen föreskrives, att den skall utgå med belopp, som bestämmes av socialdepartementet. F. 11. utgör begravningshjälpen 300 kronor, om begravningen sker i Norge, samt, om begravningen sker utomlands, ett belopp motsvarande nödvändiga begravningskostnader. Utgifter för hemtransport av kista eller urna täckas icke av försäkringen. För bipersoner uppgår begravnings- hjälpen till 2/3 av nyssnämnda belopp.

Till bestridande av sina utgifter har en sjukkassa rätt att upptaga premier enligt en för kassan fastställd tariff. Detsamma gäller beträffande den nyssnämnda försäkringen för sjömän. Den för en medlem beräknade premien betalas, om han är försäkrings- pliktig, med 6/11 av medlemmen själv, 1/11 av kommunen, 2/11 av arbetsgivaren och 2/11 av staten. För frivilligt försäkrad medlem betalas premien med 7/10 av medlem- men själv, 1/10 av kommunen och 2110 av staten. Staten bidrager sålunda i princip även till försäkringens utgifter för begravningshjälp.

England

Sedan den 5 juli 1948 är den engelska socialvården organiserad i ett enhetligt system, omfattande allmän socialförsäkring, industriell olycksfallsförsäkring, fri sjuk- vård, barnavård och en allmän ekonomisk socialhjälp. 1 den allmänna socialförsäk- ringen ingår meddelande av begravningshjälp såsom en prestation vid sidan av övriga utfästelser till de försäkrade.

Den engelska socialförsäkringen är obligatorisk och omfattar i princip hela folket. De försäkrade äro indelade i sex kategorier, nämligen anställda, självständiga före- tagare, hemmahustrur, vuxna utan arbetsinkomst, barn samt personer över den arbets- föra åldern. Samtliga försäkrade i åldern 16—65 år utom hustrur, barn och åldringar betala en i lagen bestämd veckopremie, vars storlek växlar allt efter kategori samt inom varje kategori allt efter kön och ålder. Arbetsgivare måste betala visst bidrag till försäkringen för sina anställda, och slutligen utgår statsbidrag för samtliga försäk- ringskategorier. Genom premiebetalningen skapas ett skydd icke blott för den försäk- rade utan även för hans familj för hans hustru vare sig hon arbetar eller ej och för hans barn under arbetsför ålder.

Begravningshjälp, vars syfte är att täcka begravningskostnaderna, tillkommer alla försäkrade och utgår med följande belopp:

för dem som avlida före 3 års ålder .............................. 6 pund ,, ,, ,, ,, mellan 3 och 6 års ålder ....................... 10 ,, ,, ,, ,, ,, ,, 6 ,, 18 ,, ,, ....................... 15 ,, ,, ,, ,, ,, efter fyllda 18 år .............................. 20 ,,

Såsom övergångsbestämmelse gäller, att för försäkrade, som befinna sig i åldrarna 55—65 år vid försäkringens ikraftträdande, begravningshjälpen endast skall utgöra 10 pund. Vidare skall begravningshjälp ej utgå för barn, som avlida före 10 års ålder, såvida de ej äro födda efter försäkringens ikraftträdande.

För erhållande av begravningshjälp skola vissa avgiftsvillkor vara uppfyllda. Dessa hava utformats så, att de underlätta för de försäkrade att behålla understödsrätten och hava därför begränsats till vad som erfordras för att fastställa att den döde var försäk- rad eller var hustru eller barn till en försäkrad eller var pensionär.

För försäkringens direkta handhavande finnas runt om i landet upprättade social- försäkringskontor, vilka utgöra lokala byråer till socialförsäkringsdepartementet. Till dessa har allmänheten att vända sig med sina anspråk ,för att få råd och hjälp och för att utfå försäkringsunderstöd. Utbetalningen av understöd kan dock ske även i annan ordning.

11. BEGRAVNINGSHJÄLPSFÖRSÄKRING I SVERIGE M.M. BEGRAVNINGSVERKSAMHET

Understödsföreningar

Bruket att tillförsäkra medlemmarna ett visst penningbelopp att under namn av begravningshjälp utbetalas till medlemmens efterlevande vid hans frånfälle var under äldre tider mycket allmänt inom de svenska sjukkassorna. Man uppfattade begrav- ningshjälpen såsom ett helt naturligt komplement till den av kassorna meddelade sj uk- hjälpen. Av de år 1906 enligt då gällande sjukkasselag registrerade 2.228 sjukkassorna meddelade sålunda ej mindre än 2.074 kassor begravningshjälp. År 1930 voro av samtliga 1.212 registrerade kassor 1.121 sjuk- och begravningskassor samt endast 91 enbart sjukkassor. Genom den år 1931 beslutade sjukkasselagstiftningen blevo emel- lertid sjukkassorna förbjudna att vidare meddela begravningshjälp, varför denna verksamhet i samband med omorganisationen enligt nämnda lagstiftning måste av- skiljas från sjukförsäkringen. Avskiljandet av begravningshjälpen berodde dock icke på någon ändrad uppfattning beträffande detta understöds betydelse utan var i huvud- sak betingat av rent praktiska skäl, främst svårigheterna att genomföra sjukkasse- rörelsens koncentration till lokala enheter, därest begravningshjälpen skulle bibehållas i sjukkassorna. På grund härav ingår numera icke begravningshjälp bland de erkända sjukkassornas prestationer. De icke erkända eller 5. k. fria sjukkassorna utfästa dock som regel förutom sjukhjälp även begravningshjälp. I övrigt meddelas begravnings- hjälp huvudsakligen av understödsföreningar, som bildats för beredande av sådant understöd enbart eller tillsammans med annat kapitalunderstöd. Av sistnämnda före- ningar fortsätta ett stort antal den från de erkända sjukkassorna avskilda begravnings- hjälpverksamheten. M'en flertalet understödsföreningar, som meddela enbart kapital- understöd (begravningshjälp), äro av betydligt äldre datum än 1931 års sjukkasse- reform.

För samtliga understödsföreningar gäller lagen om understödsföreningar av den 24 mars 1938. Enligt denna lag skall varje understödsförening, för att få driva verksam- het, vara registrerad enligt lagen. För vinnande av registrering måste dock vissa villkor vara uppfyllda, bl. a. att föreningen, om den meddelar begravningshjälp, består av minst etthundra medlemmar och är i ekonomiskt avseende så anordnad, att den erbju- der full trygghet för sina förbindelser. Meddelar förening kapitalunderstöd till högre belopp än 500 kronor, är dock nämnda medlemsantal i allmänhet icke tillräckligt för

registrering. I sådant fall måste föreningen bestå av minst femhundra medlemmar, varjämte särskilda, mera stränga villkor måste vara uppfyllda beträffande den ekono- minska verksamhetens anordnande.

Vid 1946 års slut funnos 769 registrerade understödsföreningar, som enligt sina stadgar meddelade kapitalunderstöd (begravningshjälp) eller därjämte även sjukhjälp. I 722 av dessa föreningar var understödet maximerat till 500 kronor, medan i åter- stående 47 föreningar understödet kunde utgå även med högre belopp. Av förening- arna voro sålunda det stora flertalet begravningskassor i egentlig mening. I förening- arna funnos vid samma tid 936.024 medlemmar, av vilka 558.725 tillhörde gruppen med högst 500 kronors begravningshjälp och 377.299 gruppen med högre kapital- understöd. Den av föreningarna utfästa försäkringssumman uppgick till sammanlagt 286.354154 kronor, fördelad med 147 781 712 kronor på den förra av de nämnda grupperna och med 138.572.442 kronor på den senare.

Förekomsten av olika understödsbelopp inom begravningskassor samt sjuk- och begravningskassor framgår av följande tabell, där medlemsantalet fördelats efter det tillförsäkrade beloppets storlek.

Fördelningen av medlemmarna efter begravningshjälpens storlek (1946).

. . .. Begravnings— Sjuk- och begrav- Begravningshjalp kassor ningskassor Mindre än 50 kr ...................... 1.432 751 50 ,, 8.186 1.997 över 50 men ,, ,, 100 ,, 5.432 1.037 100 ,, . . . . 70.997 27.897 över 100 ,, ,, ,, 200 ,, 54.504 20.850 200 ,, 263.717 43.298 över 200 ,, ,, ,, 300 ,, 10.538 5.112 300 ,, 137.165 17.204 . över 300 ,, ,, ,, 400 ,, 3.781 797 400 ,, 35.770 9.392 över 400 ,, ,, ,, 500 ,, 4.022 21 500 ,, ...................... 122.012 18.212 över 500 men ej över 1.000 ,, ...................... 53.607 425 över 1.000 ,, ,, ,, 2.000 ,, ...................... 15.212 2.168 över2.000 ,, ,, ,, 3.000 ,, ...................... 106 — 3.000 ,, ...................... 382 Summa 786.863 149.161

Av tabellen inhämtas, att begravningshjälpen utgjorde 200 eller 300 kronor för mer än hälften av medlemmarna samt att även försäkringar å 500 kronor voro ganska talrikt förekommande. Däremot voro endast ett relativt fåtal medlemmar tillförsäk- rade högre understöd än 1.000 kronor.

I föreningarnas räkenskaper skiljes i allmänhet icke mellan inkomster och utgifter för rena dödsfallsunderstöd å ena sidan samt andra kapitalunderstöd (såsom blan- dade liv- och kapitalförsäkringar samt rena livsfallsförsäkringar) å den andra. På grund härav kunna några ekonomiska _uppgifter icke lämnas rörande den rena

begravningshjälpsverksamheten. Nedanstående uppgifter rörande inkomster, utgifter och behållna tillgångar avse därför den samlade kapitalunderstödsverksamheten. Då annat kapitalunderstöd än begravningshjälp förekommer i relativt begränsad omfatt- ning, torde emellertid av uppgifterna ändock framgå storleksordningen av den eko- nomiska verksamheten i samband med utgivandet av begravningshjälp.

Summa inkomster år 1946 .................... kr 12.527.608 därav avgifter ............................. ,, 7.989.048 Summa utgifter år 1946 ........... . ........ ,, 7.045.229 därav för försäkr.- fall år 1946 . . . . . .......... . . . . . ,, 4.991.550 Summa behållna tillgångar år 1946 ............. . ...... ,, 94.744.704 därav i begravningskassor . . . ............... ,, 87.459.058 ,, i sjuk- och begravningskassor . . ........ ,, 7.285.646

Av intresse är att få en uppfattning om storleken av föreningarnas förvaltningskost- nader. Dessa kostnader förete stora variationer, beroende på olika stora behov i olika slag av kassor men givetvis även på i vilken grad föreningarnas styrelser ha förmåga och vilja att hålla kostnaderna nere. I vissa föreningar, som administreras i nära anslutning till andra sammanslutningar eller företag, varifrån medlemmarna rekryte- ras, är administrationen ofta helt kostnadsfri eller förenad med endast obetydliga kostnader. Även begravningskassor, som driva verksamhet i nära samband med erkända sjukkassor, uppvisa förhållandevis låga kostnader. 1 föreningar, som arbeta utan anknytning till andra organisationer, äro förvaltningskostnaderna däremot i regel större. Såsom allmänt omdöme torde emellertid kunna sägas, att föreningarna visa en ganska stor återhållsamhet i förevarande avseende.

Av förefintliga uppgifter för de föreningar, som meddela även annat kapitalunder- stöd än ren dödsfallsförsäkring, framgår icke, huru förvaltningskostnaderna fördelat sig på olika slag av understöd. Vill man få en uppfattning om förvaltningskostnadernas storlek får man därför nöja sig med de kostnadssiffror, som avse all kapitalförsäk- ringsverksamhet. I efterföljande tablå angivas dessa kostnader under år 1946 dels i absoluta tal, dels beräknade per 100 kronors försäkringssumma och i procent av inbetalade avgifter.

F örvaltningskostnader Begravningskassor S Per 100 krzs I % av umma förs.-summa avgifterna med högst 500 kr försäkring .................. 555.000 kr 0,49 kr 20,3 ,. över 500 ,, ,, .................. 755.000 ,, 0,44 ,, 17,3 Sjuk- och begravningskassor:

med högst 500,kr försäkring . .............. .. 109.000 kr 0,32 ,, 13,0 ,, över 500 ,, ,, .................. 4.800 ,, 0,16 ,, 4,8

Förvaltningskostnaderna äro sålunda betydligt större i enbart begravningskassor än i sjuk- och begravningskassor samt högre i kassor med låga understödsbelopp än i övriga kassor. Siffrorna visa även, att särskilt i begravningskassorna en avsevärd del av avgifterna tagas i anspråk för förvaltningsändamål.

Försäkringsbolag

Även om den av understödsföreningarna utövade verksamheten nått en betydande omfattning, är dock denna betydligt mindre än den livförsäkringsverksamhet, som bedrives av inhemska försäkringsbolag med av Konungen fastställd bolagsordning.

Med avseende å bolagens kapitalförsäkringar skiljer man numera mellan stor för- säkring och folkförsäkring. Medan stor försäkring i huvudsak avser att tillgodose försäkringsbehovet bland mera välsituerade, tager folkförsäkringen främst sikte på behovet inom de breda befolkningslagren.

Befintliga statistiska uppgifter medgiva icke en exakt beräkning av det antal per- soner, som ha sitt dödsfallsskydd tryggat genom försäkring hos försäkringsbolag. Däremot finnas uppgifter rörande antalet och sammanlagda försäkringsumman av i försäkringsbolag tecknade kapitalförsäkringar. Med tillhjälp av dessa uppgifter kunna vissa uppskattningar göras rörande förekomsten av försäkringsskydd vid dödsfall. Efterföljande uppgifter äro i huvudsak hämtade ur försäkringsutredningens betän- kande med förslag till lag om försäkringsrörelse (S. 0. U. 1946: 34) och publikationen Enskilda försäkringsanstalter åren 1943—1946.

Å Ant. försäkr. Försäkr.-summa Medelförs.-summa ' (i 1000-tal) (i milj. kr.) (i kr.) a) stor försäkring: 1930 ................................ 1.043 2.821 2.704 1935 ............................. * '. . . 1.221 3.391 2.777 1940 ................................ 1.320 3.780 2.864 1943 ................................ 1.441 4.393 3.049 h) folkförsäkring: 1930 ................................ 1.260 1.221 969 1935 ................................ 1.484 1.481 998 1940 ................................ 1.782 1.860 1.044 1943 ................................ 2.043 2.231 1.092

Vid utgången av år 1943 uppgick sålunda antalet kapitalförsäkringar i bolagen till

_ 3,48 miljoner, varav 1,44 miljoner tillhörde storförsäkringen och 2,04 miljoner folk-

försäkringen. Medelförsäkringssumman utgjorde inom storförsäkringen något över

* 3.000 kronor, inom folkförsäkringen ej fullt 1100 kronor och inom bägge försäk- j ringarna tillsammans 1.900 kronor. Antalet tecknade kapitalförsäkringar har efter år i 1943 ytterligare stigit och uppgick vid 1946 års slut till 3,9 miljoner med en medel-

försäkringssumma av ungefär 2.000 kronor. Dessa medelsummor äro dock beräknade !

i förhållande till antalet försäkringar och icke till antalet försäkrade. Eftersom till- läggsförsäkringar finnas till stort antal, äro medelsummorna per försäkrade högre än de angivna. Huru mycket högre de äro kan dock ej sägas, då uppgift om antalet för- säkrade personer saknas.

Beträffande bolagens bestånd av kapitalförsäkringar är vidare att märka, att det- samma till övervägande del utgöres av försäkringar, som innefatta ett mycket ofull- ständigt försäkringsskydd vid dödsfall. Detta framgår av vissa uppgifter, som lämnats av den förenämnda försäkringsutredningen i dess betänkande. Enligt dessa uppgifter utgjordes de under februari och mars månader åren 1929, 1934, 1939 och 1942 nyteck- nade kapitalförsäkringarna — om man bortser från tecknade tilläggsförsäkringar —— till 70 & 75 % av blandade liv- och kapitalförsäkringar å vuxna personers liv samt till 20 år 25 % av barnförsäkringar. Beträffande de blandade liv- och kapitalförsäk- ringarna å vuxna personers liv framgår vidare, att försäkringar med särskilt låg och särskilt hög utbetalningsålder nedgått i antal samt att utbetalningsåldern genomsnitt- ligt sett ökat. Denna ökning har dock under åren 1929—1942 icke varit större än från 54 till 57 år inom storförsäkringen och från 50 till 56 år inom folkförsäkringen. Beträffande utbetalningsåldern inhämtas vidare, att av de nytecknade försäkringarna 82 % utfalla vid 60 års ålder eller dessförinnan och 93 % vid 65 års ålder eller tidi- gare. Endast 6 % av försäkringarna utfalla vid högre ålder än 80 år.

Inom bolagen har sedan lång tid tillbaka fortgått en utveckling i riktning mot ett, relativt sett, allt mindre antal rena dödsfallsförsäkringar inom beståndet av kapital- försäkringar. Detta framgår bl. a. av följande uppställning, som angiver huru stor del av kapitalförsäkringsbeståndet, som under olika år utgjorts av rena dödsfallsförsäk- ringar (inklusive blandade liv- och kapitalförsäkringar till 90 år).

År | % | År | % 1890 85 1930 27 1900 69 1940 18 1910 54 1946 13 1920 40

Anförda uppgifter synas således giva vid handen, att bolagen i regel tillförsäkra kapitalunderstöd till högre belopp än begravningshjälp i vanlig mening, att en bety- dande del av kapitalförsäkringarna utgöres av barnförsäkringar samt att av övriga tecknade kapitalförsäkringar flertalet utgöres av blandade liv- och kapitalförsäkringar utfallande senast i medelåldern eller åren närmast därefter, medan relativt få försäk- ringar utgöras av rena dödsfallsförsäkringar.

Under år 1948 har ett antal försäkringsbolag i Sverige infört en ny form för liv- försäkring, som benämnes gruppförsäkring. Sådan försäkring är en ren dödsfallsför- säkring, som ordnas kollektivt för grupper av arbetare och andra anställda. Det döds- fallsskydd, som därigenom tillkommer de enskilt försäkrade, är betingat av deras anställning eller medlemskap i viss sammanslutning. Varje grupp skall omfatta minst

50 försäkrade under 67 år, och dessa skola utgöra minst 75 % av de till försäkring berättigade under nämnda ålder. Ofta torde försäkringssumman i sådant fall bestäm- mas till lika belopp för samtliga grupper försäkrade, men vissa variationer äro till- låtna. F örsäkringssumman får som regel icke sättas högre än 4.000 kronor.

Enär en försäkring enligt gruppavtal träder ur kraft, om den försäkrade avgår ur tjänst eller utträder ur den förening som ordnat försäkringen, har gruppförsäkringen endast en temporär och villkorlig karaktär. Något livsvarigt dödsfallsskydd kan den således icke anses utgöra.

För täckande av kostnaderna för anskaffning, premieuppbörd och övriga förvalt- ningsuppgifter äro bolagens försäkringspremier för kapitalförsäkring försedda med förvaltningstillägg. På grund av i huvudsak den mera omfattande kundtjänsten och den lägre medelförsäkringssumman är omkostnadsbelastningen inom folkförsäkringen större än inom stor försäkring. Vad angår den kollektiva gruppförsäkringen möjliggör denna försäkringsform en förenkling av förvaltningsarbetet och därmed tillämpande av lägre premier än den individuella försäkringen.

Begravningshjälp genom åtgärder från det allmännas sida

För att mildra de ekonomiska påfrestningarna i samband med dödsfall ha från det allmännas sida vidtagits åtgärder, syftande såväl till att minska begravningskost- naderna som till att stärka de anhörigas förmåga att bära kostnaderna. Det har härvid i regel varit kommunerna som vidtagit åtgärder av det förstnämnda slaget och staten som svarat för åtgärder av sist angivet slag.

Det vanligaste stödet från kommunernas sida har lämnats i form av nedsättning eller t. o. m. borttagande av avgifterna i samband med en begravning, såsom för gravupp- låtelse, dekorering och belysning av jordfästningslokal, klockringning och orgelmusik. Några kommuner ha träffat överenskommelser med begravningsentreprenörer om vissa bestämda priser för ett antal olika s. k. standardbegravningar.

Även om staten någon gång —— såsom då avliden överlämnats till anatomisk insti- tution (se kungörelse den 22 juni 1932, S. F. S. 1949 nr 571) direkt bekostar begravningen, består dock, såsom förut sagts, de statliga åtgärderna huvudsakligast i att söka stärka de anhörigas förmåga att bära begravningskostnaderna. l gällande lagar och författningar rörande försäkring för olycksfall i arbete och vissa yrkessjuk- domar, ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring m. m. finnas sålunda föreskrifter om begravningshjälp med visst belopp.

Jämlikt lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete (7 &) skall vid olycksfall i arbete, som medfört arbetares död, utgå begravningshjälp med femhundra kronor. Begravningshjälpen skall enligt 5 2 i kungörelsen den 31 december 1917 (nr 950) utbetalas till den, vilken det enligt lag åligger att hava vård om den avlidnes bo. Den utgår i regel oavsett om den omkomnes lik påträffats eller ej. 1 kungörelse den I december 1933 angående tillämpning å elever vid anstalter för yrkesutbildning

av lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycskfall i arbete stadgas, att elever som åtnjuta undervisning vid vissa anstalter för yrkesutbildning skola anses såsom arbetare enligt olycksfallsförsäkringslagen, ändock att de ej användas till arbete för annans räkning.

Vid dödsfall på grund av sådan yrkessjukdom, som avses i lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar, äga de förenämnda bestämmelserna om begravningshjälp jämlikt lagen om olycksfall i arbete motsvarande tillämpning. Det- samma gäller enligt

a) förordningen den 11 juni 1918 angående en särskild för fiskare avsedd försäk- ring mot skada till följd av olycksfall;

b) lagen den 11 juni 1937 om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer;

c) förordningen den 24 mars 1938 om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare rn. fl.;

(1) förordningen den 24 mars 1938 om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt fångar m. fl.;

e) förordningen den 13 april 1940 om ersättning av statsmedel i vissa fall för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsåtgärd ;

f) förordningen den 28 juni 1941 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådra- gen under tjänstgöring i civilförsvaret;

g) kungörelsen den 30 juni 1947 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under verksamhet vid brandsläckning m.m.

Följande särskilda föreskrifter i de nyssnämnda författningarna eller i anslutning till dem förtjäna uppmärksamhet i förevarande sammanhang. Begravningshjälp, som enligt den vid a) angivna förordningen utgives när däri avsett olycksfall i arbete 111. m. förorsakats av krigsåtgärd, skall jämlikt kungörelse den 30 april 1942 om höj- ning av vissa ersättningar enligt förordningen den 11 juni 1918 angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall förhöjas med 50 %. Har olycksfall, som avses i de vid b) och e) angivna författningarna, medfört döden, skall, utöver livränta, till den avlidnes efterlevande utgivas, om den skadade var befäl- havare, styrman eller maskinbefäl, ett belopp motsvarande ett års lön, beräknad till tolv gånger den kontanta månadslön, som den skadade åtnjöt vid tiden för olycks- fallet, dock lägst niotusen och högst trettontusen kronor, och eljest ett belopp av niotusen kronor, dock med avdrag av dels begravningshjälp, som utgives jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, dels ock vad som må hava utgivits enligt vissa bestämmelser om kapitalbelopp vid invaliditet. Det belopp som sålunda skall utgivas utöver livränta torde kunna utgå även i vissa fall, då begravningshjälp ej kan utgå, enär dödsfallet icke är tillfredsställande styrkt (se 1 & tredje stycket i den vid b) angivna lagen).

Jämlikt förordningen den 2 juni 1950 om ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring, utgår vid dödsfall till följd av skada eller sjukdom, som är ådragen under tjänstgöringen, begravningshjälp med 500 kronor.

I fråga om åtgärder från statens sida må även nämnas att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 27 juni 1944, nr 438, anhöll om en allsidig utredning, huruvida och på vad sätt man kunde åstadkomma ett förbilligande av begravningskostnaderna, samt att Kungl. Maj:t i anledning härav den 12 januari 1946 uppdrog åt statens priskon- trollnämnd att verkställa den av riksdagen begärda utredningen samt till Kungl. Maj:t inkomma med de förslag till vilka utredningen kunde föranleda. Socialvårdskommittén har så länge som möjligt avvaktat de förslag, vilka sålunda skulle kunna väntas från priskontrollnämnden. Då emellertid nämndens utredning icke synes kunna föreligga färdig förrän tidigast hösten 1951 och då vidare nämnden i skrivelse till kommittén den 7 februari 1951 meddelat, att den icke kommer att framlägga några direkta för- slag till åtgärder för att nedbringa begravningskostnaderna, har socialvårdskommittén ansett sig utan ytterligare dröjsmål böra slutföra sitt arbete beträffande begrav- ningshjälp.

I detta sammanhang må slutligen nämnas att 1942 års försäkringsutredning i sitt betänkande med förslag till lag om försäkringsrörelse m. m., del II (S.O.U. 1946: 34), sid. 140—142, ifrågasatt införande av obligatorisk försäkring för dödsfall. l anledning härav uttalade föredragande statsrådet i proposition nr 50 till 1948 års riksdag (sid. 200) bl. a., att tanken på tillskapande genom det allmännas förmedling av ett ekono- miskt dödsfallsskydd omfattande hela svenska folket erbjöde stort intresse samt att en sådan anordning otvivelaktigt skulle utgöra en värdefull komplettering till den allmänna folkpensioneringen. Föredraganden erinrade om, att-flera stora organisatio- ner tagit initiativ till bildande av lokala begravningsföreningar i syfte att förbilliga begravningskostnaderna, samt framhöll, att den utveckling, som ägde rum på detta område, också erbjöde stort intresse för frågan om en obligatorisk dödsfallsförsäkring.

I betänkande rörande försäkringsväsendet (S. 0. U. 1949: 25, sid. 140 och 141). har jämväl 1945 års försäkringsutredning berört frågan om obligatorisk dödsfalls- försäkring.

Begravningshjälp såsom löneförmån

Enligt statens allmänna avlöningsreglemente (S. F. S. 1948:436 och 1949:321) utgår begravningshjälp med ett grundbelopp av femhundra kronor. Efterlämnar tjänsteman anhöriga, vilka äro berättigade till familjepension, som utgår på grund av tjänsten, skall dock, där tj änstemannens månadslön överstiger familjepensionen för månad, begravningshjälpen förhöjas med ett belopp, motsvarande skillnaden. Dess- utom kan i vissa fall ersättning utgå för kostnaderna för transport av den avlidne. l begravningshj älpen skall den vid dödsfall till följd av olycksfall i arbete enligt allmän lag eller särskild författning utgående begravningshjälpen anses inbegripen. Begrav- ningshjälp enligt statens allmänna avlöningsreglemente tillkommer dödsboet efter

tjänsteman, som vid sin död var underkastad reglementet och ej var aspirant eller extra tjänsteman med mindre än sex anställningsmånader. Begravningshjälpen ingår ej bland de förmåner, ifråga om vilka tjänsteman är pliktig underkasta sig ändring i gällande bestämmelser.

Föreskrifter av ungefär samma innehåll som bestämmelserna om begravningshjälp i statens allmänna avlöningsreglemente finnas i avlöningsreglemente för folkskolan (S. F. S. 1948: 437 och 1949: 326), avlöningsreglemente för kyrkomusiker (S. F. S. 1950: 385), avlöningsreglemente för övningslärare (S. F. S. 1950: 386), kungörelse den 30 juni 1947 med vissa avlöningsbestämmelser för befattningshavare vid statens krisorgan (S. F. S. 1947: 540 och 1948: 584) samt 1947 års avlöningsreglemente för riksdagens verk.

1 kollektivavtal, som ingåtts mellan statliga verk och inrättningar samt arbetstagare hos dem torde begravningshjälp regelmässigt ingå bland förmånerna för de anställda.

I enlighet med skilda överenskommelser, som träffats mellan Svenska landskom- munernas förbund, Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet å ena sidan samt å andra sidan förbund, representerande hos landskommuner, landsting och städer anställda ha i tjänstereglementen och kollektivavtal för de anställda i allmänhet intagits föreskrifter om begravningshjälp med fyrahundra eller femhundra kronor.

Även i anställningsavtal mellan enskilda företagare och hos dem anställda torde det förekomma att begravningshjälp ingår bland löneförmånerna. Detta är dock sällsynt, i varje fall då kollektivavtal föreligger.

Då värnpliktig avlider under värnpliktstjänstgöring utgår enligt 27 & kungörelse den 21 december 1945 om värnpliktsavlöning (S. F. S. 1951: 380) begravningshjälp till hans dödsbo med 500 kronor.

Begravningsverksamhet

Begravning ombesörjes i Sverige dels av enskilda företagare, begravningsentrepre- nörer, dels av begravningsföreningar.

Enligt en från sakkunnigt håll i oktober 1950 gjord uppskattning1 uppgår antalet begravningsentreprenörer i landet till omkring 460, av vilka omkring 370 äro anslutna till Sveriges Begravningsentreprenörers Förbund, vilket omfattar flertalet av de största entreprenörerna. Utom förbundet stå dels ett 30-tal privata byråer, dels 19 st. fram- förallt 1947 och senare år bildade begravningsföreningar samt eldbegängelserörelsens begravningsbyråer, vilka senare dock åtminstone på sina håll synas samverka med begravningsföreningarna. Nämnda föreningar ha tillkommit på initiativ av folkrörel- serna och stå på kooperativ grund. År 1946 utsände ett fåtal då nybildade föreningar ett upprop till ett stort antal organisationer med vädjan om initiativ för bildandet av nya föreningar. Följande riksorganisationer rekommenderade de till dem anslutna organisationerna att medverka till en förändring av kostnader och sedvänjor inom

1 Artikel av S. Janander, Kooperatören häfte nr 20, 1950.

begravningsväsendet genom att deltaga i bildandet av nya begravningsföreningar samt på allt sätt stödja redan befintliga sådana: Kooperativa Förbundet, Svenska Sjuk- kasseförbundet, Landsorganisationen i Sverige, Svenska Eldbegängelseföreningen, Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Hyresgästernas Riksförbund och Sveriges Nykterhetssällskaps Representantförsamling.

Omfattningen av begravningsbyråernas verksamhet är mycket skiftande. Under år 1949 hade ingen av de nyssnämnda '19 föreningarna färre än 100 uppdrag och i regel var antalet flerdubbelt större. De privata byråerna däremot hade i mycket stor omfatt- ning (43 %) högst 50 uppdrag, och ej mindre än 65 % hade högst 100 uppdrag. Innehavarna av det stora antalet små byråer torde driva desamma som en bisysselsätt- ning, ofta å mindre orter. Såväl de större privata byråerna som föreningarna äro i regel verksamma i en större stad. Enligt uppgift från sekreteraren i det organ (utskott), genom vilket begravningsföreningarna pläga bedriva viss samverkan, ombesörja dessa i genomsnitt 30 % av alla begravningar i resp. städer, därvid oräknat uppdrag vid dödsfall inom kringliggande områden.

Begravningsföreningarnas ifrågavarande utskott plågar årligen lämna en berättelse angående verksamhetens utveckling m. m. Ur den berättelse för 1949, som avgavs i juli 1950, må följande uttalanden om denna föreningsrörelses framtid citeras:

”Som utskottet rapporterade vid fjolårets konferens kan man med nuvarande verksamhetsform och med hänsyn till befolkningsunderlaget icke räkna med mer än i stort sett 25 begravnings- föreningar i landet, varför det är naturligt att nybildningen icke sker i samma takt som tidigare. Utskottets sekreterare har vid olika tillfällen föreslagit representanter för folkrörelserna, främst konsumtionsföreningarna, att ta initiativ till en begravningsförening i vissa återstående större städer.

De resultat, som begravningsföreniugarna redovisa för 1949, visa att rörelsen börjat stabiliseras. De föreningar, som verkat en tid, behöva icke längre ha omedelbara bekymmer för sin ekonomi. Detta jämte andra omständigheter gör, att frågan om den fortsatta utvecklingen tvingar sig på oss. Trots sporadiska överläggningar och mindre försök att vidga verksamheten att omfatta även omkring- liggande bygder, ha vi ännu icke funnit formerna för en sådan utveckling. Utskottet ser därför denna fråga, att låta begravningsföreningarna även vara befolkningen på mindre orter till gagn utan att 'ge avkall på sunda ekonomiska principer, vara värt för närvarande största problem.”

III. BEHOVET AV BEGRAVNINGSHJÄLP SÄSOM SOCIALFÖRSÄKRINCSFÖRMÄN

ligen förekommer i betydande utsträckning i vårt land, men att det vid ett stort antal dödsfall dock icke alls utgår någon begravningshjälp eller ock utgår otillräcklig sådan hjälp. Då det torde vara uppenbart, att allmänt behov av ekonomiskt dödsfallsskydd, i första hand avseende de direkta begravningskostnaderna, föreligger, kunna alltså de nuvarande förhållandena i vårt land i förevarande hänsende icke anses vara ur social j synpunkt tillfredsställande. Är det då tänkbart, att ett socialt tillfredsställande döds- ( fallsskydd kan uppbyggas på det beståendes grund? l

l l 1 Av den föregående redogörelsen framgår, att begravningshjälp i olika former visser-

Vad först angår understödsföreningar, som meddela kapitalunderstöd (begravnings- hjälp), omfattade dessa år 1946 c:a 936.000 medlemmar med en sammanlagd försäk- ringssumma av i runt tal 286 miljoner kronor och en medelförsäkringssumma av något över 300 kronor. Endast för 23 % av dessa medlemmar uppgick dock begravnings- hjälpen till 500 kronor eller högre belopp. Då man såsom framgår av det följande synes böra utgå ifrån, att en begravningshjälp av 500 kronor motsvarar ett minimi- behov vid vuxen persons död, var sålunda den tillförsäkrade begravningshjälpen otill- j räcklig för det övervägande flertalet medlemmar i föreningarna.

Att få till stånd en höjning av begravningshjälpen för alla underförsäkrade med- lemmar vore givetvis önskvärt men torde icke vara möjligt. En sådan höjning skulle förutsätta, att medlemsavgifterna ökades med belopp, som motsvarade de ökade ris- kerna för föreningarna, eller att föreningarnas försäkringsfonder medgåve en önskad höjning. Några överskottsfonder att disponera för sådant ändamål finnas emellertid icke i allmänhet i föreningarna. Och att genomföra en avgiftshöjning i den omfattning, som vid avsaknad av överskottsmedel vore nödvändig, skulle säkerligen möta stora svårigheter och knappast få önskad effekt. Särskilt för föreningarnas äldre medlemmar skulle höjningen bli så betydande, att medlemmarna i många fall hellre utträdde ur sina föreningar än Betalade de högre avgifterna.

Vad angår de försäkrades antal i understödsföreningarna kan visserligen en med- lemsnumerär av över 900.000 synas imponerande, särskilt om man betraktar, att den tillkommit genom frivillig anslutning. Sättes medlemsantalet i relation till befolk- ningssiffran, blir dock resultatet mindre lysande. Det nämnda antalet motsvarar nämligen endast ungefär 1/5 av den vuxna befolkningen i riket. Någon mera betydande ökning av föreningarnas medlemsbestånd genom nfrekryetring synes knappast heller

vara att räkna med, i vart fall icke under den närmaste framtiden. F. n. synas för- hållandena i många föreningar gestalta sig så, att anslutningen av nya medlemmar är tämligen liten, ofta icke större än att den nätt och jämnt täcker den årliga avgången av medlemmar. Kunde en omorganisation i riktning mot större organ komma till stånd, skulle en större anslutning möjligen kunna ernås. Att nyrekryteringen på detta sätt skulle komma att öka i en omfattning, som vore önskvärd, torde dock icke kunna förväntas. Redan nu finnas föreningar med stort medlemsantal och med hela landet till verksamhetsområde, men icke heller dessa föreningar uppvisa f. n. någon mera betydande medlemsökning. För övrigt synes erfarenheten visa, att föreningarna icke ha något större intresse för sammanslagning.

Orsakerna till att begravningshjälpsförsäkringen i understödsföreningarna, i mot- sats till sjukförsäkringen i de erkända sj ukkassorna, icke kunnat uppvisa någon större medlemsökning torde vara flera. En anledning torde vara begravningshjälpsförsäk- ringens avskiljande från den statsunderstödda sjukförsäkringen, en annan den stora omfattningen av försäkringsbolagens livförsäkringsverksamhet samt att allmänheten anser detta försäkringsskydd tillfyllest, oaktat detsamma oftast icke innefattar ett full- ständigt dödsfallsskydd. En omständighet, som i detta hänseende åtminstone för de större understödsföreningarna har betydelse, är det i understödsföreningslagen stad- gade förbudet för understödsförening att driva affärsmässig försäkringsrörelse, vilket bl.a. innebär, att understödsförening icke får använda sig av heltidsanställda med- lemsanskaffare och ej får utgiva anskaffningsprovision annat än med jämförelsevis små belopp.

Även om statsbidrag utginge till understödsföreningarna för förbilligande av begrav- ningshjälpsavgifterna, skulle detta sannolikt icke medföra erforderlig medlemsökning. I detta avseende torde vara tillräckligt att hänvisa till den frivilliga sjukförsäkringen, som trots att förhållandevis stora statsbidrag utgå till densamma, icke uppnått en tillräckligt stor anslutning bl. a. från de befolkningsgrnpper, som socialt sett ha det största behovet av att vara sjukförsäkrade. Då denna försäkring, som lämnar skydd mot mera överhängande risker, icke kunnat vinna en önskvärd anslutning, torde vara tämligen klart, att ett statsbidrag icke kan medföra tillräcklig effekt beträffande en begravningshjälpsförsäkring, som avser att täcka risker på mera lång sikt.

Icke heller beträffande den affärsmässiga försäkringsverksamheten synes man kunna räkna med, att den i en nära framtid skall komma att omfatta rena dödsfallsförsäk- ringar i sådan omfattning, att befolkningens behov av dödsfallsskydd skall kunna anses fyllt. Av den tidigare lämnade översikten över försäkringsbolagens verksamhet framgår, att försäkringsbeståndet i dessa till övervägande del består av kapitalför- säkringar, vilka utfalla senast vid uppnående av viss levnadsålder och sålunda icke innefatta något livsvarigt försäkringsskydd. Endast till en mycket liten del utgöras försäkringarna av rena dödsfallsförsäkringar. Huru förhållandena i detta avseende kunna komma att te sig i framtiden är givetvis icke möjligt att förutsäga. En kraftig ökning av den rena begravningshjälpsförsäkringen torde dock förutsätta en i väsentlig grad ändrad inriktning av bolagens ackvisitionsverksamhet.

Vid bedömandet av den föreliggande frågan bör hänsyn även tagas till kostnads- frågan för de försäkrade. Vare sig försäkringen tecknas i en understödsförening eller i ett försäkringsbolag måste avgifterna vara beräknade så att de även förslå att täcka de mot försäkringarna svarande förvaltningskostnaderna. De avgiftstillägg, som för detta ändamål måste upptagas, representera en ganska avsevärd del av de totala avgifterna. Förvaltningskostnaderna uppgingo i begravningskassorna, såsom framgår av den tidigare redogörelsen, år 1946 till 17 år 20 % av avgifterna. Även i försäkrings- bolagen äro förvaltningskostnaderna avsevärda. I 1942 års försäkringsutrednings förenämnda betänkande framhålles, att förvaltningskostnaderna om möjligt böra begränsas till vad som erfordras för försäkringsbeloppens utbetalande. Att i privata, självförsörjande organisationer nedbringa förvaltningskostnaderna i sådan grad torde emellertid ligga utom möjligheternas gräns.

Vad det dödsfallsskydd av icke försäkringsmässig natur beträffar, som lämnas eller kan beräknas komma att lämnas genom åtgärder från det allmännas sida samt genom att begravningshjälp i vissa fall ingår bland de anställdas löneförmåner, må fram- hållas, att detta skydd antingen endast avser vissa kostnader i samband med ett döds- fall eller också allenast får tillämpning år ett förhållandevis litet antal av de dödsfall som inträffa.

Av det ovan anförda framgår, att det icke torde vara tänkbart att på det beståendes grund uppbygga ett socialt tillfredsställande ekonomiskt skydd vid dödsfall för hela folket. Den enda möjliga lösningen synes därför vara att upprätta en särskild begrav- ningshjälpverksamhet, som omfattar hela befolkningen. I likhet med folkpensione- ringen och den allmänna sjukförsäkringen bör denna givas obligatorisk karaktär. En sådan lösning står också i överensstämmelse med en vid internationella arbetskonferen- sen i Filadelfia år 1944— antagen rekommendation av åtgärder för ekonomisk trygghet, i vilken bl. a. uttalas, att när en försäkrad, hans maka eller av honom försörjt barn avlider, från socialförsäkringen bör utgå ett särskilt kontantbidrag till täckande av"

de kostnader, som uppstå i samband med begravningen. Såsom tidigare angivits har införandet av obligatoriskt dödsfallsskydd i socialförsäkringen ifrågasatts av 1942 års försäkringsutredning och berörts även av 1945 års försäkringsutredning.

Socialvårdskommittén tvekar sålunda icke att uttala, att den svenska socialförsäk- ringen bör kompletteras med obligatorisk begravningshjälpsförsäkring. En förutsätt- ning för en dylik försäkrings genomförande bör dock vara, att visst bidrag av stats- medel kan lämnas. Så länge medborgare med mycket små inkomster själva skola genom avgifter bestrida hela omkostnaderna för sin försäkring bör det såsom nu få vara den enskildes ensak om han vill taga försäkring för ändamålet. På grund av det rådande statsfinansiella läget är det därför nödvändigt att ännu en tid uppskjuta för- verkligandet av det förslag till obligatorisk begravningshjälpsförsäkring, som kommit- tén i det följande framlägger. I första hand måste behovet av en obligatorisk och all- män sjukförsäkring tillgodoses. Först när så kan ske bör begravningshjälpsförsäk- ringens genomförande aktualiseras.

Då kommittén sålunda räknar med att dess förslag kommer att förverkligas först efter en tid, som ej kan beräknas men kan antagas omfatta minst ett par år och då under denna tid inträffande ändringar i prisläget på begravningskostnadernas område ej kunna överblickas, har kommittén lämnat frågan om storleken av de belopp, som böra utgå, öppen och i denna del nöjt sig med att ange vad kommittén från nu kända utgångspunkter finner rimligt.

IV. UTFORMNINGEN AV EN ALLMÄN BEGRAVNINGSHJÄLP

Organisation

Begravningshjälpverksamhet kan organiseras på olika sätt. Man kan välja den rena understödslinjen och sålunda utgiva begravningshjälp utan förutgången avgiftsbetal- ning. Understödet skulle i så fall utgå till alla utan behovsprövning eller eventuellt med tillämpande av viss ekonomisk behovsgräns. En sådan anordning skulle bli en motsvarighet till den kontanta bidragsverksamhet vid barnsbörd, som socialvårds- kommittén föreslagit i sitt betänkande angående moderskapsbidrag (S. 0. U. 1946: 23) , eller den som redan nu förekommer i form av utgivande av moderskapspenning. Men man kan även välja försäkringslinjen och sålunda förbinda rätten till begravnings- hjälp med skyldighet att betala avgifter. AV dessa bägge alternativ synes det senare avgjort vara att föredraga. För allmänheten skulle det helt säkert framstå såsom ganska naturligt och självklart att erlägga avgift för en förmån av ifrågavarande slag. Genom att följa försäkringslinjen skulle man även ernå överensstämmelse i fråga om verk- samhetens anordnande med folkpensioneringen och den allmänna sjukförsäkringen, vilket bl. a. ur samordningssynpunkt synes värdefullt. På grund av att avgiften för en livsvarig dödsfallsförsäkring av den storlek här kan ifrågakomma är förhållandevis låg, torde införande av avgiftsplikt för erhållande av begravningshjälp icke behöva medföra någon mera kännbar ökning av avgifterna till socialförsäkringen, under förut- sättning att ett icke alltför ringa statsbidrag utgår till försäkringen. Socialvårdskom- mittén föreslår sålunda att kostnaderna för försäkringen bestridas delvis genom avgifter och delvis genom statsbidrag.

För att en förmån, som utgår i form av begravningshjälp, skall bli till avsedd nytta, bör den utbetalas redan kort tid efter dödsfallet. I begravningskassornas stadgar före- kommer därför ofta en bestämmelse, att begravningshjälpen skall utbetalas på anford- ran senast en vecka efter dödsfallet till den avlidnes närmaste anförvant, som om- besörjer begravningen.

För att en snabb utbetalning skall vara möjlig i en begravningshjälpsförsäkring, bör denna äga tillgång till lokala organ, som pröva rätten till begravningshjälp och utbe- tala denna. En sådan ordning förutsätter emellertid icke, att särskilda lokala begrav- ningskassor bildas eller att begravningshjälp införes såsom en prestation i de allmänna sjukkassorna. Sådan lösning av organisationsfrågan vore av flera skäl icke heller lämplig. Dels skulle nämligen organisationen i så fall bli onödigt omfattande och vid-

lyftig, dels skulle verksamheten få ordnas efter strängt försäkringstekniska principer beträffande avgifter och fondbildning, vilket skulle medföra en både tyngande och dyrbar administration och dessutom leda till ett icke önskvärt uppsamlande av fonder.

De nämnda olägenheterna skulle till viss del förefinnas, även om försäkringen organiserades i större enheter av samma omfattning som centralsjukkassorna eller inordnades i dessa kassors verksamhet såsom en särskild försäkringsgren vid sidan av sjukförsäkringen. Även i sådant fall skulle icke kunna undvikas, att verksamheten finge anordnas enligt försäkringstekniska grunder i varje särskild kassa. Ett sätt vore visserligen att låta centralsjukkassorna bli bärare av begravningshjälpsförsäkringen och att återförsäkra risken i en hela landet omfattande återförsäkringskassa. Härvid skulle försäkringen kunna ordnas efter tekniskt enklare grunder. Premiereservbildning skulle sålunda ej behöva förekomma utan fondbildning bli erforderlig endast i mindre omfattning, nämligen för att tillgodose det växande medelsbehov, som kan beräknas uppkomma till följd av medelålderns stegring och den därmed sammanhängande ökningen av antalet dödsfall. Avgifterna skulle inbetalas till centralsjukkassorna, lämp- ligen tillsammans med sjukförsäkringsavgifterna, och lokalsjukkassorna tjänstgöra såsom utredande och utbetalande organ. Även mot ett sådant system kan emellertid göras den erinringen, att förvaltningen måste bli omfattande och tyngande.

En annan lösning vore, att det bildas en helt fristående begravningskassa för hela landet, som skall vara bärare av försäkringen och som har sjukkassor såsom lokala organ för verksamhetens handhavande. Även om ett sådant system skulle bli något enklare än de ovan diskuterade, skulle dock även i detta förvaltningskostnaderna bli Onödigt stora. Dessutom skulle man få bilda och upprätthålla en särskild förening, vilken skulle utrustas med styrelse och ombudsförsamling.

Vid övervägandet av olika tänkbara lösningar av organisationsfrågan vill det synas, som om den enklaste anordningen vore att låta redan befintligt statligt organ ansvara för försäkringen och dess handhavande. Det ämbetsverk, som härvid närmast synes kunna ifrågakomma, är tillsynsmyndigheten för de allmänna sjukkassorna, pensions- styrelsen, vars nuvarande arbetsuppgifter äro sådana att deras utökande med en statlig begravningshjälpsverksamhet framstår såsom både naturligt och lämpligt. Vid en sådan organisation ligger det nära till hands att tänka sig, att avgiftsbetalningen sam- ordnas med avgiftsbetalningen till folkpensioneringen. Socialvårdskommittén har stan- nat för att föreslå en sådan ordning.

Såsom lokala utbetalningsorgan kunna de allmänna lokalsjukkassorna med fördel användas. Till dem skulle sålunda allmänheten i första hand ha att vända sig i alla ärenden rörande allmän begravningshjälp. Medel till begravningshjälpsutgifterna skulle kassorna erhålla efter rekvisition hos pensionsstyrelsen. En gång årligen, even- tuellt kvartalsvis, skulle kassorna till pensionsstyrelsen avgiva redovisning rörande verksamheten under redovisningsperioden. För sitt biträde vid handhavandet av verk- samheten skulle kassorna erhålla vederlag som utbetalas av pensionsstyrelsen enligt grunder, som fastställts av Kungl. Maj:t.

Med hänsyn till den enkla beskaffenheten av den föreslagna verksamheten torde den

nya arbetsuppgiften för kassorna icke bli särskilt betungande. Den skulle huvudsak- ligen bestå i att pröva rätten till begravningshjälp och att utbetala denna, bokföra gjorda utbetalningar, avgiva redovisningar till pensionsstyrelsen och göra medelsrek- visitioner. Något särskilt register över de begravningshj älpsförsäkrade skulle ej behöva föras av kassorna. Såsom försäkringen konstruerats, torde i regel samtliga uppgifter, som erfordras för utbetalningarna, kunna hämtas i det register över sjukförsäkrade, som måste finnas hos kassorna.

Liksom i folkpensioneringen och den allmänna sjukförsäkringen skulle individuell bokföring av avgifterna ej ske och rätten till begravningshjälp sålunda ej vara beroende av att avgift erlagts.

Man kan givetvis även överväga, att rätten till begravningshjälp prövas av veder- börande sjukkassa medan utbetalningen därav sker centralt genom pensionsstyrelsens försorg. Sj ukkassan skulle då ha att insända sitt beslut om begravningshjälp till pen- sionsstyrelsen, som snarast möjligt verkställde utbetalning. Vid ett sådant system skulle sjukkassornas bokföring ej behöva belastas med begravningshjälpsutbetalningar och pensionsstyrelsen skulle kunna beredas möjlighet att i fall, då folkpensionär avlidit och pension av någon anledning oriktigt kommit att utbetalas för tid efter dödsmåna— den, från begravningshjälpen avdraga vad som sålunda utbetalats för mycket. En central kontroll av rätten till begravningshjälp skulle vidare kunna ske innan utbetal- ningen verkställdes. Genom en sådan kontroll skulle bl.a. effektivt kunna hindras att begravningshjälp utbetalas mer än en gång för ett och samma dödsfall, något som eljest är tänkbart om den avlidne av misstag varit mantalsskriven på mer än en ort.

Trots nu angivna fördelar föreslås ej centraliserad utbetalning, enär det vid sådan utbetalning ej är möjligt ernå den snabbhet och smidighet som oundgängligen kräves för att begravningshjälpen skall kunna bli till avsedd nytta.

Försäkringens omfattning

Av det föregående har framgått, att en av staten anordnad försäkring för medde- lande av begravningshjälp bör vara obligatorisk och allmän. Härav behöver dock ej följa, att alla som äro bosatta eller eljest vistas i Sverige skola vara omfattade av försäkringen och berättigade till begravningshjälp. Liksom inom folkpensioneringen och den nya sjukförsäkringen kan det vara befogat att i vissa avseenden begränsa försäkringens omfattning. Vid bedömandet av denna fråga bör man taga hänsyn till försäkringens karaktär men även till omständigheter av praktisk natur, i främsta rummet försäkringens samordning med socialförsäkringen i övrigt.

Lagen om folkpensionering begränsar rätten till folkpension till att avse i riket mantalsskrivna svenska medborgare som fyllt 16 år.

Enligt lagen om allmän sjukförsäkring skall i riket bosatt svensk medborgare även- som varje person, som utan att vara svensk medborgare är bosatt och mantalsskriven i riket, vara sjukförsäkrad genom medlemskap i allmän sjukkassa fr. o. rn. ingången av kalendermånaden näst efter den, varunder han fyllt 16 år. Försäkringsplikt åvilar

dock icke gift kvinna, vars man är försäkringspliktig, såframt makarna sammanleva och hennes årsinkomst av förvärvsarbete ej uppgår till 1.000 kronor. Icke heller barn under 16 år är enligt lagen försäkringspliktigt. Beträffande såväl nämnda hustrur som barn gäller dock, att de skola vara omfattade av försäkringen såsom familjemed- lemmar. Helt undantagna från försäkringen äro endast följande kategorier, nämligen de som vårdas på sjukvårdsanstalt under minst 730 dagar i följd, vilka skola undan— tagas så länge vården därefter pågår, vidare de som äro omhändertagna å anstalt för obildbara sinnesslöa, vidare de som äro intagna å fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt för tid som kan antagas komma att omfatta minst två år samt slutligen de som äro sjukförsäkrade enligt utländsk lag, i den mån de genom särskilt beslut blivit undan- tagna.

Bedömes omfattningen med hänsyn till den föreskrivna försäkringsplikten, är så- lunda kretsen av de försäkrade större inom folkpensioneringen än inom den allmänna sjukförsäkringen. Förhållandet blir däremot det motsatta, om man inom sjukförsäk- ringen även medräknar familjeförsäkrade hustrur och barn.

I första hand uppställer sig här frågan, om för delaktighet i begravningshjälpsför- säkringen skall, liksom inom folkpensioneringen, fordras mantalsskrivning inom riket eller om, på samma sätt som inom den allmänna sjukförsäkringen, det skall räcka med att vederbörande därstädes har fast bostad. Övervägande skäl synas tala för att rätten till begravningshjälp endast skall avse i riket mantalsskrivna personer. Redan försäk- ringens karaktär synes motivera, att endast sådana personer omfattas av försäkringen, som vunnit en så fast anknytning till det svenska samhället, att de blivit mantals- skrivna. l riskavseende företer också begravningshjälpsförsäkringen sådan överens— stämmelse med folkpensioneringen, att de villkor för delaktighet som uppställts för denna även böra gälla beträffande begravningshjälpsförsäkringen.

I ett avseende bör emellertid avvikelse ske från fordran på mantalsskrivning näm- ligen beträffande barn, som avlidit, innan det hunnit mantalsskrivas. Skall försäk- ringen, som i det följande föreslås, omfatta ett barn, som fötts den 1 november och avlidit redan kort tid efter nästkommande års ingång, synes försäkringen även böra omfatta t. ex. barn, som fötts den 2 eller 3 november och för den skull ej mantals- skrivits för det kommande året samt avlidit vid samma eller högre ålder än det först- nämnda barnet men innan nästa mantalsår gått in, d.v.s. vid en ålder av högst närmare 14 månader. Det bör därför stadgas, att begravningshjälp i dylika fall må utgå så snart barnet är kyrkobokfört i riket.

Nästa fråga är, om begravningshjälpsförsäkringen skall omfatta endast svenska medborgare eller, såsom den nya sjukförsäkringen, även inbegripa utländska med- borgare, som äro mantalsskrivna i riket. Även om det ur social synpunkt vore önskvärt att på denna punkt följa sjukförsäkringens regler, synes dock på grund av flera om- ständigheter en begränsning av tillhörigheten böra ske. 1 den föreslagna försäkringen skall rätten till begravningshjälp motsvaras av en skyldighet för de försäkrade att betala avgifter. Så länge en utlänning icke erhållit svenskt medborgarskap, föreligger uppenbarligen alltid viss sannolikhet för att han skall avflytta från Sverige. Detta

medför, att en tillförsäkrad begravningshjälp för honom ej alltid har samma värde som för andra försäkrade, vilka förutsättas komma att stanna i Sverige. Visserligen medför en avflyttning ur landet, att avgiftsplikten upphör. Men har i sådant fall avgift erlagts under någon längre tid, måste det för den avflyttade framstå obilligt att rätten till begravningshjälp upphör. Att låta från Sverige avflyttade personer kvarstå i för- säkringen synes å andra sidan av olika skäl icke vara möjligt. Begravningshjälps- försäkringen synes således, i likhet med folkpensioneringen, icke böra omfatta andra än svenska medborgare. Kungl. Maj:t bör dock äga möjlighet att genom avtal med främmande makt utsträcka tillträdet till försäkringen med avseende å medborgare i denna som äro bosatta här i riket.

Vad angår de ovan angivna kategorierna på anstalt intagna m.fl., vilka undantagits från den allmänna sjukförsäkringen, har såsom skäl härför anförts, att de icke hava något behov av att vara sjukförsäkrade. Något dylikt skäl torde knappast finnas för deras undantagande även från begravningshjälpsförsäkringen. Liksom de i princip äro berättigade till folkpension, om de äro mantalsskrivna svenska medborgare och hava fyllt 16 år, böra de sålunda även vara tillförsäkrade begravningshjälp.

Det synes utan vidare klart, att delaktigheten i en allmän begravningshjälpsförsäk- ring i princip icke bör göras beroende av levnadsåldern. Försäkringen bör sålunda omfatta även dem som icke fyllt 16 år. Vidare bör rätten till begravningshjälp kvarstå även efter det folkpension börjat utgå, vare sig detta skett vid 67 års ålder eller tidigare. Försäkringen bör med andra ord vara livsvarig för alla. En försäkring med sådan utsträckning behöver emellertid ej hindra, att avgiftsplikten begränsas till endast den aktiva delen av livet samt att begravningshjälpens storlek göres beroende av åldern vid dödsfallet. Såsom förut nämnts bör avgiftsbetalningen samordnas med avgifts- betalningen till folkpensioneringen, vilket bl. &. innebär, att avgiftsplikt inträder vid fyllda 18 år och upphör då folkpension börjat utgå samt avgift av eljest avgifts— pliktig person ej erlägges för år, för vilket den till statlig inkomstskatt taxerade inkom- sten ej uppgår till 1.200 kronor (se närmare sid. 37) .

Därest begravningshjälpsförsäkringen gives den nu föreslagna omfattningen, kom- mer den att omsluta samma kategorier medborgare som folkpensioneringen och dess- utom dem som icke fyllt 16 år. Man kan också uttrycka saken så, att försäkringen kommer att omfatta alla enligt den nya sjukförsäkringslagen försäkrade, vilka äro svenska medborgare och mantalsskrivna inom riket samt dessutom de på vissa anstalter intagna m.fl., vilka äro undantagna från sjukförsäkringen. Genom att giva försäk- ringen en sådan omfattning vinnas praktiska fördelar i två viktiga avseenden. Dels möjliggöres en samordning med folkpensioneringen i sådant avseende, att avgifterna kunna uppbäras tillsammans med folkpensionsavgifterna, dels skapas förutsättningar för de allmänna sj ukkassorna att för försäkringen handha alla utbetalningar av begrav- ningshjälp.

Av vad tidigare sagts framgår, att genom åtgärder från det allmännas sida samt på grund av försäkring eller andra åtgärder av enskild natur begravningshjälp redan nu utgår i ett icke obetydligt antal fall. Att från en allmän försäkring undantaga

sådana fall, där begravningshjälp redan finnes tillförsäkrad genom åtgärd av enskild natur, skulle föranleda stora administrativa svårigheter och torde för övrigt i måga fall ej vara motiverat, då en allmän försäkring knappast kan "komma att avse annat än täckandet av ett minimibehov.

Annorlunda ter sig givetvis förhållandet ifråga om de fall, då begravningshjälp redan nu utgår till följd av åtgärder från det allmännas sida. Det torde åtminstone i regel knappast kunna anses tillfredsställande att begravningshj älp av sistnämnda slag och allmän begravningshjälp utgå i full utsträckning. Även i dessa fall tala dock starka skäl av administrativ natur för att något undantag ifråga om den allmänna begravningshjälpen ej bör göras. Denna hjälp synes därför böra utgå i vanlig ordning. Den anpassning som bör ske efter de förändrade förhållanden som inträda vid införan- det av allmän begravningshjälp, bör åstadkommas genom att erforderlig ändring vidtages beträffande annan begravningshjälp.

Nu angivna spörsmål rör-ande sammanträffande av begravningshjälpsförmåne—r i fall, då förmåner utgå till följd av åtgärd från det allmännas sida, synas böra bliva föremål för överväganden i särskild ordning.

Begravningshjälpens storlek

Då det gäller att bedöma, huru stort belopp som bör utgå i en allmän och obligato- risk försäkring, måste man först göra klart för sig, vilka kostnader försäkringsbeloppet bör täcka.

Enligt 1942 års försäkringsutredning bör en obligatorisk försäkring för dödsfall närmast avse begravningskostnader, men till sin storlek avvägas så att den för de breda lagren även kan bli till viss hjälp att övervinna de närmaste anpassningssvårig- heterna efter ett dödsfall i familjen, framför allt då familjeförsörjaren fallit ifrån. Försäkringssumman bör enligt försäkringsutredningen icke differentieras med hänsyn till vederbörandes ekonomiska ställning utan endast med hänsyn till den avlidnes ålder. Såsom exempel nämner utredningen ett belopp av 500 kronor vid dödsfall mellan 18 och 67 år samt 300 kronor vid dödsfall mellan 1—18 år och fr. o. m. 67 års ålder. Vid dödsfall under första levnadsåret skulle begravningshjälp ej utgå.

Jämväl 1945 års försäkringsutredning har något berört frågan om försäkringsbelop- pets storlek i en obligatorisk dödsfallsförsäkring. I utredningens principbetänkande rörande försäkringsväsendet uttalar utredningen sålunda, att den genomsnittliga för— säkringssumman i 1946 års anskaffning för de fem bolag, som då drevo folkförsäkring, översteg 2.000 kronor, samt att det belopp, som erfordrades för att täcka begravnings- kostnad och därmed jämförliga kostnader, torde uppgå till blott en bråkdel av den genomsnittliga nyanskaffningssumman inom folkförsäkringen.

Det synes uppenbart, att försäkringsbeloppet i en allmän och obligatorisk begrav- ningshjälpsförsäkring icke bör vara högre än att det i varje enskilt fall alltid kan anses behövligt för täckande av skäliga utgifter i samband med försäkringsfallet.

Försäkringsbeloppet bör åxandra sidan om möjligt vara så avpassat, att de efterlevande icke behöva anlita socialhjälpen för att få av dödsfallet förorsakade kostnader täckta.

Kostnader som regelmässigt förekomma i samband med varje dödsfall äro de direkta begravningskostnaderna. Storleken av dessa kostnader är oberoende av den avlidnes civilstånd men är, såsom i det följande skall visas, i icke oväsentlig grad beroende av den avlidnes ålder. I samband med ett dödsfall förekomma regelmässigt utöver de direkta begravningskostnaderna mer eller mindre ofrånkomliga utgifter, exempelvis kostnader för sorgkläder och traktering av begravningsgäster. Dessa kostnader variera icke blott med hänsyn till den avlidnes ålder utan även med hänsyn till andra förhål- landen, särskilt den avlidnes civilstånd och familjeförhållanden.

Av vad nu sagts framgår, att de nödvändiga utgifterna vid dödsfall variera med hänsyn till den avlidnes ålder, civilstånd och familjeförhållanden. Om de uppställda önskemålen skola kunna förverkligas, måste alltså begravningshjälpens belopp diffe- rentieras efter utgifternas storlek i skilda fall. En differentiering efter ålder vid döds- fallet synes ej bjuda större svårigheter. En differentiering efter den avlidnes civilstånd och familj eförhållanden skulle däremot medföra att försäkringens administration bleve mera komplicerad och att därför förvaltningskostnaderna kanske ej skulle bli så låga som är önskvärt i en allmän försäkring. Det är också sannolikt att utbetalningen av begravningshjälp i många fall bleve fördröjd. En sådan differentiering måste vidare för att medföra avsedd effekt bliva mycket stark. Då man vid en på dylikt sätt diffe- rentierad försäkring torde nödgas fastställa avgiften så att den motsvarar det lägsta försäkringsbeloppet, skulle en avsevärd del av kostnaderna för försäkringen få finan- sieras med skattemedel.

Vid övervägande av skälen för och emot en differentiering av begravningshjälpen efter civilstånd och familjeförhållanden torde de starkaste skälen tala för att sådan differentiering ej sker. Begravningshjälpens belopp synes i stället böra fastställas så att det kan antagas ungefärligen motsvara begravningskostnaderna, när den avlidne är ensamstående. Kostnaderna bestå i dylikt fall huvudsakligast av de direkta begrav- ningskostnaderna. Viss hänsyn bör emellertid tagas även till de övriga mer eller mindre ofrånkomliga kostnaderna, varför begravningshjälpens belopp bör sättas något högre än det belopp, vartill de direkta begravningskostnaderna kunna beräknas uppgå.

I detta sammanhang må erinras om de allmänna och särskilda barnbidragen samt änke- och änklingspensionerna, vilka förmåner äro ägnade att på längre sikt mildra följderna för efterlevande familjemedlemmar. Nämnas må även att statsrådet och chefen för socialdepartementet, jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1948, tillkallat sakkunniga för utredning rörande änkepensioneringen samt stöd i andra former åt familjer vid försörjarens frånfälle m. m. samt att dessa den 14 mars 1951 avlämnat sitt första betänkande, avseende korttidshjälp vid makes död.

Såsom framgår av det föregående föreligga däremot ej några starkare skäl mot differentiering efter ålder vid dödsfallet. Utformningen av en sådan differentiering måste bygga på en uppskattning av storleken inom skilda åldersgrupper utav de kost- nader som uppkomma, då en ensamstående avlider.

Angående begravningskostnadernas storlek har priskontrollnämndens ordförande i skrivelse den 17 januari 1950 lämnat följande preliminära upplysningar. Begravningskostnadernas storlek växlar efter åldern. Kostnaderna kunna anses ungefär lika stora inom följande grupper: a) nyfödda, b) 0—1 år, 0) 1—.12 år, d) 12—. Den dåvarande direkta begravningskostnaden kunde inom resp. åldersgrupper anses ligga vid'resp. 100, 200, 300 samt 500 å 600 kronor. Emellertid ansåg ordföran- den begravningskostnaderna för en värdig begravning icke behöva överstiga följande specificerade belopp:

Ålder vid dödsfallet .. . 12 år— 0—1 ar 1—12 ar därutöver Kista med svepning ............................. 60 kr 100 kr 150 kr Svepningsarvode ................................ 5 ,, ,, 7 ,,. Byråarvode .................................... 20 ,, 25 ,, 30 ,, Begravningsbil vid bisättning .................... 30 ,, 30 ,, 30 ,, Bärare vid bisättning ............................ 7 ,, 14 ,, 24 ,, Blommor ...................................... 15 ,, 25 ,, 25 ,, Dödsannons .................................... 30 ,, 40 ,, 50 ,, Dekoration av begravningsrummet ................ _— —— 25 ,, Personbil vid bisättning ......................... —— 10 ,, Personbilar vid jordfästning ...................... 25 ,, 50 ,, 50 ,, Summa 192 kr 290 kr1 401 kr1

Som förut erinrats ansåg 1942 års försäkringsutredning en differentiering efter ålder påkallad och nämnde som exempel att ett belopp borde utgå vid dödsfall mellan 18 och 67 år ( 500 kronor) och ett annat (300 kronor) vid dödsfall mellan 1—18 år och fr. o. m. 67 års ålder, under det att vid dödsfall under första levnadsåret begrav- ningshjälp ej skulle utgå.

Socialvårdskommittén har för sin del funnit de direkta begravningskostnaderna även för dem som avlida under det första levnadsåret så betydande, att begravnings- hjälp bör utgå jämväl för dylika fall. Att sänka begravningshjälpens belopp för åld- ringarna kan kommittén ej finna motiverat. Det återstår sålunda frågan, vid vilken eller vilka åldersgränser begravningshjälp för barn (ungdom) bör sjunka under den hjälp som utgår för vuxna.

Någon verklig gräns (gränser), vid vilken kostnaderna undergå större förskjut- ningar, torde icke existera. Kostnaderna öka säkerligen kontinuerligt och— det blir därför i hög grad en omdömesfråga, var gränsen (gränserna) skall dragas. Kommittén har övervägt följande alternativ och därvid med utgångspunkt från nu tillgängliga uppgifter räknat med vissa belopp för begravningshjälpen såsom exempel.

Alt. ] Alt. 2 Alt. 3 Ej fyllt 1 år ......... 200 kr Ej fyllt 5 år ......... 250 kr Ej fyllt 1 år ......... 200 kr Fyllt 1 år men ej 12 . . 300 ,, Fyllt 5 år men ej 18 . . 375 ,, Fyllt 1 år men ej 12 . . 300 ,, ,, 12 år ........... 500 ,, ,, 18 år ........... 500 ,, ,, 12 år ,, ,, 18 . . 400 ,, ,, 18 år ........... 500 ,,

1 Då kommunen ej tillhandahåller bärare vid jordfästn. tillkommer en genomsnittlig extra kost- nad av c:a 20 kronor för barn samt c:a 40 kronor för vuxen.

Socialvårdskommittén finner den i alt. 1 angivna gruppindelningen erbjuda den bästa avvägningen. Frågan bör emellertid bli föremål för ytterligare prövning, när man närmar sig tidpunkten för begravningshjälpsförsäkringens genomförande, varvid det då tillgängliga statistiska materialet bör beaktas.

De belopp, vilka såsom exempel införts i de tre alternativen, bygga på socialvårds- kommitténs ovan framförda uppfattning om vad som bör täckas genom den allmänna och obligatoriska begravningshjälpsförsäkringen. Denna utgångspunkt innebär, att sagda försäkring representerar endast en minimistandard, och frågan är om social- försäkringen med hänsyn härtill bör erbjuda tillfälle för de försäkrade att frivilligt och mot särskilda avgifter taga försäkring för tillägg till det obligatoriskt utgående beloppet.

Med den uppläggning av den obligatoriska försäkringen, som kommittén på anförda skäl föreslagit, låter det sig icke göra att organisatoriskt anknyta en frivillig försäkring till denna. En frivillig försäkring måste därför — liksom ifråga om ålderdomsförsäk- ringen — konstrueras i huvudsak fristående från den obligatoriska. Statsbidrag till en sådan frivillig försäkring bör icke ifrågakomma. Härtill kommer att behovet av fri- villig försäkring synes väl tillgodosett genom de föreningar, kassor och bolag vilka redan existera (se kap. II). Otvivelaktigt kommer denna frivilliga försäkringsrörelse att snabbt anpassa sina förmåner efter den obligatoriska försäkringens och väl fylla de behov av frivillig försäkring som även i fortsättningen komma att föreligga.

Socialvårdskommittén har under dessa omständigheter saknat anledning att fram- lägga förslag till en frivillig påbyggnad till den obligatoriska begravningshjälps- försäkringen.

Inom socialvårdskommittén har även diskuterats frågan om begravningshjälpen bör indexregleras. Med hänsyn till begravningshjälpens speciella karaktär samt till svårig- heten att åstadkomma ett indexsystem, som ger uttryck för växlingar i begravnings- kostnaderna, har kommittén emellertid icke ansett sig kunna förorda indexreglering.

Kostnadsberäkning. Försäkringsavgifterna

Då kommittén ansett att ställning f.n. icke bör tagas till frågan om storleken av de belopp, vilka böra utgå som begravningshjälp, är det heller icke möjligt att lägga fram beräkningar över de kostnader, begravningshjälpsförsäkringen kommer att draga. Kommittén har likväl varit angelägen att giva en uppfattning om förslagets ekono- miska dimensioner och har därför låtit verkställa beräkningar, utvisande kostnaderna för en försäkring, utformad enligt föregående avdelning. Dessa beräkningar (se bilaga) utvisa, att kostnaderna för de olika alternativen bliva praktiskt taget desamma. För år 1950 skulle kostnaderna ha uppgått till omkring 38 milj. kronor. År 1975 hade de stegrats till omkring 50 milj. kronor.

Sagda beräkningar ha utförts på grundval av de antaganden rörande dödlighet och folkmängd, som socialvårdskommittén använde vid beräkningen av kostnaderna för den nuvarande folkpensioneringen. Sålunda har räknats med att dödligheten i de olika

åldersgrupperna framdeles kommer att bli av samma omfattning som befolkningsdöd- ligheten åren 1938—1942 samt att den framtida befolkningsutvecklingen kommer att förlöpa i enlighet med professor Sten Wahlunds för socialvårdskommitténs räkning tidigare verkställda prognoser (SOU 1941—5:46, bil. B). Eftersom b'efolkningsdödlig- heten under en längre tid befunnit sig i avtagande, torde tillämpningen av den under åren 1938—1942 observerade dödligheten medföra att beräkningarna innehålla vissa säkerhetsmarginaler.

I det föregående har kommittén föreslagit, att kostnaderna för försäkringen skola till en del bestridas av avgifter under det att återstoden täckes av statsmedel, samt att avgifterna skola debiteras och uppbäras i samband med folkpensionsavgiften. Härav följer, att de skola erläggas för varje år från och med det, varunder den försäkrade uppnår 18 års ålder till och med det, varunder han fyller 66 år eller dessförinnan kommer i åtnjutande av folkpension samt på grund av beslut av 1951 års riksdag att avgift ej skall erläggas av den som ej har en taxerad inkomst av minst 1.200 kronor.1

Kommittén finner lämpligt att man fördelar statsbidraget så att den som har låg inkomst får högre bidrag än den som har hög inkomst. Detta kan uppnås genom att man liksom i folkpensioneringen varierar avgiften efter inkomst.

Folkpensionsavgift utgår med en procent av den enligt förordningen om statlig inkomstskatt taxerade inkomsten eller, om den avgiftspliktige är gift och mantals- skriven som tillhörande samma hushåll som sin make, en halv procent av makarnas sammanlagda taxerade inkomster. För varje avgiftspliktig utgår dock avgift med högst 100 kronor. Avgift avrundas till närmast lägre hela krontal. Maximibeloppet 100 kronor har avsetts ge försäkringsmässig täckning för pensionen åt dem, vilkas egna inkomster äro så höga, att behov i och för sig av folkpension icke kan antagas komma att föreligga. En något högre maximiavgift än den matematiskt riktiga (80 kronor) har ansetts motiverad bl. a. av att endast i ett fåtal fall en person torde befinna sig i ett inkomstläge av 10.000 respektive 20.000 kronor ända från sitt adertonde till sitt sextiosjunde år (proposition år 1946, nr 220, sid. 121). .

Enligt en med tillämpning av förenämnda dödlighetsantaganden samt en räntefot av 3 % verkställd försäkringsteknisk beräkning (se bilaga) skulle en begravnings- hjälpsförsäkring enligt något av de förut angivna alternativen motsvaras av värdet utav en från det adertonde till det sextiosjunde levnadsåret utgående årlig avgift av ungefär 5: 60 kronor. Med hänsyn till att den år 1951 vidtagna ändringen i 19 5 lagen om folkpensionering bl. a. innebär, att avgift ej längre, såsom förut, uttages av personer i avgiftspliktig ålder, som icke alls ha taxerad inkomst eller vilkas taxerade inkomst är mindre än 1.200 kronor, har försäkringsteknisk beräkning enligt nyss angivna grunder verkställts (se bilaga) även för det fall att avgift erlägges endast från det

1 Enligt den nya lydelsen av 19 & folkpensioneringslagen skall eljest avgiftspliktig person ej erlägga avgift "för år för vilket hans enligt förordningen om statlig inkomstskatt taxerade inkomst icke uppgår till 1.200 kronor eller, om han är gift och mantalsskriven såsom tillhörande samma hus- håll som sin. make, för år för vilket makarnas taxerade inkomster sammanlagt icke uppgå till 1.200 kronor”.

tjugofemte (till det sextiosjunde levnadsåret. Den årliga avgiften skulle i dylikt fall uppgå till omkring 7: 60 kronor. Vid de båda beräkningarna har tillägg för förvalt- ningskostnader icke gjorts. I förevarande sammanhang må nämnas, att om de för år 1950 beräknade, begravningshjälpskostnaderna, 38 milj. kronor, fördelades lika på samtliga avgiftspliktiga, på envar skulle komma omkring 9:50 kronor (se bilaga).

Vid sina överväganden angående storleken av maximiavgiften i den föreslagna begravningshjälpsförsäkringen har socialvårdskommittén funnit, att ett belopp av 10 kronor kan anses vara motiverat och dessutom skulle möjliggöra en fullständig anknytning till folkpensionsavgiften. Om avgiften till begravningshjälpsförsäkringen bestämmes till en promille av den taxerade inkomsten, respektive en halv promille av makars sammanlagda taxerade inkomst samt maximeras vid 10 kronor, kommer nämligen avgiften alltid att utgöra 10 % av folkpensionsavgiften. Därest försäkringen varit i kraft under 1950 skulle under angivna förutsättningar den debiterade avgifts- summan ha uppgått till omkring 15 miljoner kronor (alternativ A1 i bilagan). Av statsmedel skulle ha täckts dels återstoden av kostnaderna för försäkringen eller 23 milj. kronor, dels den del av det debiterade avgiftsbeloppet, som ej kunnat uttagas hos de avgiftspliktiga,

Skulle det ur uppbördsteknisk synpunkt vara lämpligt, att avgiften till begravnings- hjälpsförsäkringen avrundas till helt krontal och således icke utgår med exakt 10 % av folkpensionsavgiften, synes avrundningen böra ske till närmast högre krontal. Det debiterade avgiftsbeloppet för år 1950 skulle vid en sådan avrundning ha uppgått till omkring 16 milj. kronor (se bilaga).

Socialvårdskommittén finner en fördelning av kostnaderna på avgifter och skatter i enlighet med vad ovan skisserats vara ur teknisk synpunkt lämplig. Frågan huruvida fördelningen även ur övriga synpunkter kan anses lämplig är emellertid svårare att nu bedöma, varför ytterligare överväganden rörande kostnadsfördelningen bör äga rum, när tidpunkten för begravningshjälpsförsäkringens förverkligande närmar sig. Kommittén anser sig dock böra nämna, att vid avgiftsfrågans behandling inom kom- mittén bl.a. framhållits, att den angivna fördelningen skulle medföra att alltför stor del av kostnaderna komme att täckas skattevägen. Såsom skäl för att större del av kostnaderna borde bestridas genom avgifter har vidare anförts, att en sådan fördel- ning vore ägnad att underlätta ett tidigare genomförande av försäkringen.

Till belysande av frågan om kostnadernas fördelning har kommittén låtit verkställa beräkningar även för avgiftssystem, som giva större avgiftsinkomst än systemet med 10 % av folkpensionsavgiften. Den närmare utformningen av de olika avgiftssystemen samt resultatet av beräkningarna framgå av bilagan. Här må emellertid följande nämnas.

Fasthåller man vid fullständig anknytning till folkpensionsavgiften men bestämmer avgiften till begravningshjälpsförsäkringen till 2 0/00 av den taxerade inkomsten (= 20 % av folkpensionsavgiften), blir avgiftsinkomsten 26 milj. kronor (alternativ A2 i bilagan). Anses en sådan avgiftsbelastning vara alltför stor, torde ett system med fixa avgifter och inkomstklasser vara tekniskt att föredraga framför ett system med

avgifter å 1,5 0/00 av den taxerade inkomsten. Ett inkomstklassystem, som ger 21 milj. kronor i avgiftsinkomst, upptages såsom alternativ A3 i bilagan.

För fullständighetens skull ha beräkningar gjorts även för avgiftssystem, enligt vilka ogift person samt envar av äkta makar med tillhopa samma taxerade inkomst som den ogifte erlägga lika stor avgift (se alternativen Bl, B2 och Bg i bilagan).

Vid en lika fördelning av hela den för år 1950 beräknade begravningshjälpskost- naden (38 milj. kronor) på samtliga avgiftspliktiga skulle, såsom förut nämnts, på envar komma omkring 9: 50 kronor.

När socialvårdskommittén i det föregående föreslagit att begravningshjälpen skall till en del finansieras genom särskilda avgifter från de försäkrade har kommittén utgått ifrån att försäkringstagarna vid tiden för förslagets förverkligande liksom för närvarande debiteras särskild avgift för varje gren av socialförsäkringen. Kommittén är emellertid angelägen erinra om, att kommittén i ett tidigare betänkande (Utredning och förslag angående lag om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring; SOU 1948: 39) föreslagit en sådan organisation av sjukförsäkringen och arbets]öshetsförsäkringen att avgifterna till dessa grenar av socialförsäkringen liksom avgifterna till folkpen- sioneringen och moderskapsförsäkringen skulle kunna sammanslås till en enhetlig socialförsäkringsavgift; vissa medlemmar anmälde avvikande mening. Socialvårds- kommitténs majoritet anser alltjämt, att en dylik avgift bör ersätta de särskilda avgif- terna för varje gren. Vid ett förverkligande av detta förslag bör självfallet även avgiften till begravningshjälpsförsäkringen inarbetas i socialförsäkringsavgiften.

SÄRSKILT YTTRANDE

Herrar Bexelius och Hartmann. Då utredningen givit vid handen att det föreligger ett betydande, manifesterat intresse för begravningsförsäkring är det, enligt vår mening, ingalunda givet att det här framlagda förslaget bör anstå i avvaktan på den obligatoriska sj ukförsäkringens genomförande. I synnerhet om statsmakterna beslutar sig för en sådan provisorisk hjälp åt änkor som en annan utredning nyligen föreslagit, torde konsekvensen tala också för en provisorisk begravningshjälp, utbetalad genom sjukkassorna men finansierad via särskild avgift å skattesedeln. Om man därvid väljer ett av de högre avgiftsalternativen, behöver icke heller de statsfinansiella betänklig- heterna te sig avskräckande. Inte heller förefaller det ur social synvinkel avskräckande att kräva relativt hög avgiftsandel för en försäkring, som ändå tager så ringa del av de försäkrades inkomst och som f. n. är så pass spridd trots att den helt betalas med

frivilliga avgifter.

Bilaga P. M.

angående kostnaderna för en allmän (obligatorisk) begravningshjälpförsäkring

I denna promemoria ha kostnaderna för en allmän och obligatorisk begravnings- hjälpsförsäkring beräknats på grundval av de antaganden rörande dödlighet och folk- mängd, som socialvårdskommittén använde vid beräkningen av kostnaderna för den nuvarande folkpensioneringen. Sålunda har räknats med att dödligheten i olika ålders- grupper framdeles kommer att bli av samma omfattning som befolkningsdödligheten åren 1938—1942 samt att den framtida befolkningsutvecklingen kommer att förlöpa i enlighet med professor Sten Wahlunds för kommitténs räkning verkställda prognoser. Eftersom befolkningsdödligheten under en längre tid befunnit sig i avtagande, torde dödlighetsantagandet medföra, att beräkningarna innehålla vissa säkerhetsmarginaler.

Beräkningarna avse alternativt följande av åldern vid dödsfallet beroende begrav- ningshjälpsbelopp.

Alternativ ] Älternatiu 2 Alternativ 3 Under 1 år .......... 200 kr Under 5 år .......... 250 kr Under 1 år .......... 200 kr 1årmenej12år....300,, 5årmenej18år....375,, lårmenej12år....300,, 12 år och äldre ...... 500 ,, 18 år och äldre ...... 500 ,, 12 år men ej 18 år . . 400 ,, 18 år och äldre ...... 500 ,,

Av beräkningarna framgår att kostnaderna för begravningshjälp enligt de tre alternativen bliva i stort sett desamma. Kostnaderna ha beräknats till ungefär 38 milj. kr för år 1950 och omkring 50 milj. kr för 1975. Skillnaden mellan det kostsammaste alternativet (1) och det minst kostsamma (3) har beräknats till mindre än 0,1 milj. kr per år. I beräkningarna ingår icke något tillägg för försäkringens administration.

Kostnaderna för försäkringen ha förutsatts skola bestridas till en del av de försäk- rade genom avgifter. Återstående del skall täckas av statsmedel. Avgifterna skola debiteras och uppbäras i samband med folkpensionsavgiften. I anslutning härtill har förutsatts att avgift skall erläggas för varje år från och med det, varunder den för- säkrade uppnår 18 års ålder till och med det, varunder han fyller 66 år. Avgift skall dock icke erläggas av den som åtnjuter folkpension och ej heller av den, vars taxerade inkomst understiger 1.200 kr.

Enligt en med tillämpning av förenämnda dödlighetsantagande samt en räntefot av 3 % verkställd försäkringsteknisk beräkning motsvaras ifrågavarande försäkring av värdet utav en avgift av ungefär 5: 60 kr per år, utgående under tid som ovan sagts. Om avgiftsbetalningen påbörjas först från och med det år vederbörande uppnår

25 års ålder, ökas den försäkringstekniskt beräknade avgiften till ungefär 7: 60 kr per år.

Om de beräknade kostnaderna för år 1950, 38 milj. kr, fördelas lika mellan samtliga avgiftspliktiga, kommer på envar ett belopp av ungefär 9. 50 kr. Motsvarande genom- snittsbelopp för ar 1975 har beräknats till omkring 12 kr.

I stället för att låta de försäkrades avgifter utgå med enhetligt belopp kunna de graderas efter t. ex. liknande principer som folkpensionsavgiften. Folkpensionsavgift utgår med en procent av den enligt förordningen om statlig inkomstskatt taxerade inkomsten eller, om den avgiftspliktige är gift och mantalsskriven såsom tillhörande samma hushåll som sin make, en halv procent av makarnas sammanlagda taxerade inkomst. För varje avgiftspliktig utgår dock avgift med högst 100 kr. Avgiften avrun- das till närmast lägre hela krontal.

Följande beräkningar grunda sig på uppgifter, som gällde inkomståret 1949. Beräk- ningarna avse de avgifter, som skulle ha debiterats för år 1950 om försäkringen då hade varit i kraft.

Om avgiften för den obligatoriska begravningshjälpsförsäkringen bestämmes till en promille av den taxerade inkomsten respektive en halv promille av makars samman- lagda taxerade inkomst samt maximeras vid 10 kr, skulle de för 1950 debiterade avgifterna ha uppgått till nära 15 milj. kr. (Alt. Al).

Om man fasthåller vid den fullständiga anknytningen till folkpensionsavgiften men i stället bestämmer avgiften till två promille respektive en promille av makars sam- manlagda taxerade inkomst med begränsning till högst 10 kr, skulle de debiterade avgifterna ha uppgått till 26 milj. kr (Alt. Ag).

I anslutning till de båda närmast föregående alternativen har beräkning verkställts även för ett alternativ (A3), som på visst sätt anknyter till folkpensionsavgiften, men där avgifterna graderats efter inkomstklasser enligt följande skala.

Årsavgift Årsavgift

Taxerad inkomst Äkta makar _ Taxerad inkomst Äkta makar _ tillsammans Ogift person tillsammans Ogift person

1.200—3.000 kr 5 kr 5 kr 8.000—10.000 kr 12 kr 10 kr 3.000——4.000 ,, 6 ,, 6 ,, 10.000——12.000 ,, 14- ,, 10 ,, 4000—5000 ,, 7 ,, 7 ,, 12.000—14.000 ,, 16 ,, 10 ,. 5.000—6.000 ,, 8 ,, 8 ,. MODO—16.000 ,, 18 ,, 10 ,, 6.000—7.000 ,, 9 ,, 9 ,, 16,000— ,, 20 ,, 10 ,, 1000—8000 ,, 10 ,, 10 ,,

De debiterade avgifterna vid detta alternativ (Ag) ha för år 1950 beräknats till 21 milj. kr.

Vidare har beräkning verkställts för följande två alternativ, varvid förutsatts att ogift person samt envar av äkta makar med tillhopa samma taxerade inkomst som den ogifte erlägga lika stor avgift. Om årsavgiften utgår med en promille av den taxerade inkomsten samt maximeras för envar person vid 10 kr, komma de debiterade

avgifterna för år 1950 att uppgå till 20 milj. kr (Alt. Bl). Om under i övrigt enahanda förutsättningar i stället uttagas två promille av den taxerade inkomsten med begräns- ning till högst 10 kr för varje person, blir motsvarande avgiftsinkomst 32 milj. kr (Alt. B2).

Slutligen har beräkning verkställts för ett alternativ som i princip ansluter till de båda närmast föregående, d. v. s. vardera maken erlägger lika stor avgift som ogift person i samma inkomstklass, men där avgifterna inom olika inkomstklasser utgå med följande belopp.

Taxerad inkomst Årsavgift Taxerad inkomst Årsavgift 1.200—3.000 kr ........... 3 kr 6000—7000 kr ........... 7 kr 3000—4000 ,, ........... 4- ,, 7.000—8000 ,, ........... 8 ,, 4000—5000 ,, ........... 5 ,, 8000—9000 ,, ........... 9 ,, 5.000——6.000 ,, ........... 6 ,, 9.000— ,, ........... 10 ,,

Avgiftsinkomsten vid detta alternativ (B3) har beräknats till 22 milj. kr. Statsverkets kostnader för den obligatoriska begravningshjälpsförsäkringen fram- komma såsom skillnaden mellan försäkringens totalkostnader och de avgifter, som komma att inflyta. Avgifterna enligt de ovan angivna alternativen och statsverkets kostnader — beräknade under förutsättning av att de debiterade avgifterna verkligen inflyta — ha sammanställts här nedan.

Debiterade avgifter Statsverkets kostnader år 1950 i milj. kr. år 1950 i milj. kr.

Alt. A1 ........................................ 15 23 ,, A2 ........................................ 26 12 ,, Aa ........................................ 21 17 Alt. B1 ........................................ 20 18 ,, B2 ........................................ 32 6 ,, Ba ........................................ 22 16

1 den mån de debiterade avgifterna icke inflyta, ökas statsverkets kostnader för försäkringen i motsvarande mån.

Vid ovan angivna alternativ har förutsatts att avgifterna bestämmas till framkom- mande belopp utan avrundning. Om de avgifter, som icke utgöra helt krontal, avrundas till närmast högre heltal kronor, ökas avgiftsinkomsterna vid alternativen A1 och A2 samt Bl och 32 med 1 ä 2 milj. kr. Statsverkets kostnader minskas med motsvarande belopp. Därest dylik avrundning sker till närmast lägre heltal kronor, minskas i stället vid samma alternativ de angivna avgiftsinkomsterna och statsverkets kostnader ökas med ett lika stort belopp 1 ä 2 milj. kr.

Stockholm i juni 1951. Gösta Skogsberg