1 §  Eldningsolja med högre svavelhalt än 0,8 viktprocent eller annat bränsle som innehåller svavel får inte förbrännas, om förbränningen medför att svavelföreningar släpps ut i luften i en mängd som motsvarar mer än 0,19 gram svavel per megajoule bränsle.

Utsläpp av svavelföreningar från förbränning av svavelhaltigt bränsle regleras också i 1 a och 2 §§. Förordning (1992:1047).

1 a §  Vid förbränning av svavelhaltigt bränsle i en industrianläggning eller en energiproduktionsanläggning får utsläppen i luften av svavelföreningar motsvara högst 0,10 gram svavel per megajoule bränsle eller, om de totala årliga utsläppen från anläggningen överstiger 400 ton svavel, högst 0,05 gram svavel per megajoule bränsle, allt räknat som årsmedelvärde.

Vid tillämpningen av första stycket skall samtliga produktionsenheter inom ett fjärrvärmenät, ett kraftverk eller en industrianläggning anses tillhöra samma anläggning, om verksamheten bedrivs av en och samma juridiska eller fysiska person. Utsläpp från soda- eller lutpannor skall inte beaktas. Förordning (1992:1047)

2 §  I koleldade förbränningsanläggningar som första gången tagits i bruk efter utgången av juni 1988 får efter utgången av år 1988 kol inte förbrännas, om förbränningen medför att svavelföreningar släpps ut i luften i en mängd som motsvarar mer än 0,05 gram svavel per megajoule bränsle, räknat som årsmedelvärde. Förordning (1988:1084).

3 §  Om det finns särskilda skäl, får Statens naturvårdsverk meddela föreskrifter om avsteg från bestämmelserna i 1, 1 a eller 2 §§ eller länsstyrelsen i det enskilda fallet medge undantag från bestämmelserna. Förordning (1992:1047).

4 §  En kommun får meddela föreskrifter om förbränning av bränsle enligt 1 § lagen (1976:1054) om svavelhaltigt bränsle, om det behövs för att inom en viss ort begränsa utsläpp av svavelföreningar utöver vad som följer av 1, 1 a eller 2 §§ denna förordning. Sådana föreskrifter får dock inte avse den som omfattas av undantag enligt 3 § denna förordning.

Föreskrifter som avses i första stycket tillkännages på sätt som föreskrivs för kommunala föreskrifter i 14 § hälsoskyddsförordningen (1983:616). Förordning (1992:1047).

5 §  Eldningolja (Eo1) eller dieselbrännolja som ger minst 85 volymprocent destillat vid 350oC och som är avsedd att användas som bränsle till annat än motorfordon, får saluföras, överlåtas eller användas för sådana ändamål endast om svavelhalten i oljan inte överstiger 0,2 viktprocent.

Dieselbrännolja som ger minst 85 volymprocent destillat vid 350oC som är avsedd att användas som bränsle till motorfordon, får saluföras, överlåtas eller användas för sådana ändamål endast om svavelhalten i oljan inte överstiger 0,05 viktprocent.

Med motorfordon avses detsamma som i fordonskungörelsen (1972:595).

Vad som sägs i första och andra stycket gäller inte för användning av det bränsle som finns i bränsletanken för drift av fartyg, luftfartyg eller motorfordon som passerar gränsen mellan ett tredje land och en stat som är medlem i Europeiska unionen. Vad som sägs i första stycket gäller inte heller för flygfotogen. Förordning (1996:1099).

6 §  Statens naturvårdsverk får meddela närmare föreskrifter för tillämpningen av bestämmelserna i 5 §. Naturvårdsverket får också meddela föreskrifter om avsteg från eller för särskilt fall medge undantag från nämnda bestämmelser, om särskilda skäl föreligger. Förordning (1987:286).

7 §  Den som säljer bränsle skall när avtalet ingås lämna köparen uppgift om svavelhalten i bränslet om det inte är uppenbart att svavelhalten är lägre än vad som framgår av 1 §.

Statens naturvårdsverk får meddela ytterligare föreskrifter om uppgiftsskyldighet enligt 3 § lagen (1976:1054) om svavelhaltigt bränsle.

Den som säljer bränsle eller importerar bränsle för eget bruk skall inom tre månader från överlåtelsen eller importen lämna skriftlig uppgift om överlåtelsen eller importen till länsstyrelsen i det län där bränslet skall förbrännas, om svavelhalten i bränslet är så hög att förbränning utan svavelavskiljning inte är tillåten enligt 1 § denna förordning. Förordning (1989:322).

8 §  Medges undantag för särskilt fall enligt 3 eller 6 § denna förordning, skall en sådan avgift som avses i 2 § lagen (1976:1054) om svavelhaltigt bränsle tas ut. Avgiften tas ut enligt en taxa som fastställs av Statens naturvårdsverk efter samråd med Ekonomistyrningsverket.

Kan avgiftens storlek inte beräknas på ett tillförlitligt sätt i samband med att undantag medges, skall preliminär avgift tas ut. Sådan avgift skall avräknas mot den avgift som slutligt fastställs.

Skulle avgift i visst fall inte komma att överstiga 100 kronor, skall avgiften inte tas ut. Förordning (1998:477).

8 a §  Frågor om avgift enligt 8 § prövas av den myndighet som medger undantag.

När ett beslut om undantag enligt 3 eller 6 § avser en längre tid eller när särskilda skäl annars föreligger, får myndigheten medge att betalningen av avgiften delas upp på flera terminer.

Om ett avgiftsbelopp inte betalas inom tid som har bestämts av myndigheten, får beloppet tas ut genom utmätning. Förordning (1980:771).

9 §  Statens naturvårdsverk utövar den centrala tillsynen över efterlevnaden av lagen (1976:1054) om svavelhaltigt bränsle och med stöd av lagen meddelade föreskrifter. Länsstyrelsen utövar fortlöpande tillsyn inom länet. Den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet utövar den omedelbara tillsynen inom kommunen. Förordning (1991:1630).

10 §  Tillsynsmyndighets kostnader för provtagning och undersökning av prov skall i den utsträckning och enligt de villkor statens natur vårdsverk föreskriver ersättas av den i fråga om vars verksamhet provtagningen och undersökningen har utförts.

Framgår genom undersökning av prov att brott mot lagen (1976:1054) om svavelhaltigt bränsle eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter har blivit begånget, skall den ansvarige ersätta kostnderna för provtagning och undersökning.

11 §  Ett beslut enligt lagen (1976:1054) om svavelhaltigt bränsle eller en föreskrift utfärdad med stöd av lagen som har meddelats av en sådan nämnd som avses i 9 § överklagas hos länsstyrelsen. Förordning (1991:1630).

12 §  Ett beslut som länsstyrelsen eller Statens naturvårdsverk i ett särskilt fall har meddelat enligt lagen (1976: 1054) om svavelhaltigt bränsle eller enligt föreskrift som har meddelats med stöd av lagen överklagas hos allmän förvaltningsdomstol, om inte annat följer av 13 § denna förordning.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Länsstyrelsens beslut om preliminär avgift enligt 8 § andra stycket får inte överklagas. Förordning (1995:292).

13 §  Beslut som meddelas för särskilt fall i fråga som avses i 3 eller 6 § denna förordning överklagas hos regeringen genom besvär. Statens naturvårdsverk får överklaga beslut av länsstyrelsen i sådan fråga. Förordning (1980:771).

14 §  Talan mot annat beslut än sådant som avses i 12 och 13 §§ och som har meddelats av statens naturvårdsverk eller länsstyrelsen enligt lagen (1976:1054) om svavelhaltigt bränsle eller enligt föreskrift som har meddelats med stöd av lagen föres hos regeringen genom besvär.

15 §  Myndighet kan förordna att dess beslut skall lända till efter rättelse utan hinder av förd klagan.

16 §  Vid fartygs drift tillämpas denna förordning endast på sådana bränslen som avses i 5 § första stycket. Förordning (1996:1099).

17 §  Ytterligare föreskrifter för verkställighet av lagen (1976:1054) om svavelhaltigt bränsle och denna förordning meddelas av statens naturvårdsverk.