1 §  Den som ingriper för att hjälpa polisen eller en ordningsvakt att verkställa en tjänsteåtgärd och som till följd av detta skadas kan få ersättning av staten enligt bestämmelserna i denna förordning.

Sådan ersättning kan också den få som på egen hand, innan polisen eller en ordningsvakt kommit till platsen eller annars tagit sig an saken, i nödvärn eller med laga rätt ingriper för att

1. avvärja ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp mot annan eller annans egendom, eller
2. hindra angriparen från att komma undan.

2 §  Ersättning lämnas för personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada som uppkommit till följd av ett ingripande som avses i 1 §.

Om skadan har uppkommit till följd av brott, kan ersättning lämnas också enligt brottsskadelagen (1978:413).

3 §  Ersättning för personskada och sakskada bestäms enligt 5 kap.skadeståndslagen (1972:207).

När ersättning för personskada skall bestämmas, avräknas skadestånd och brottsskadeersättning som den skadelidande har erhållit. Vidare avräknas ersättning av annat slag som den skadelidande har rätt till på grund av skadan och som inte redan har avräknats med stöd av 5 kap. 3 § skadeståndslagen. Avräkning skall dock inte ske i den mån ersättningen motsvarar ett sparande på den skadelidandes sida.

När ersättning för sakskada och ren förmögenhetsskada skall bestämmas, avräknas skadestånd och brottsskadeersättning som den skadelidande har erhållit. Vidare avräknas ersättning av annat slag som den skadelidande har rätt till på grund av skadan.

4 §  För att få ersättning skall den skadelidande till staten överlåta sin rätt till motsvarande skadestånd av den som är ansvarig för skadan.

5 §  Ersättning lämnas inte om

1. ingripandet inte var nödvändigt,
2. ingripandet med hänsyn till angreppets beskaffenhet och det angripnas betydelse var uppenbart oförsvarligt,
3. ingripandet skedde mot ett uttryckligt förbud från polisen eller en ordningsvakt, eller
4. det finns andra särskilda skäl mot att ersättning lämnas.

5 a §  Den som i nära anslutning till ett brott lämnar hjälp till den som drabbats av brottet och i samband med detta drabbas av en sådan personskada som avses i 2 § första stycket brottsskadelagen (1978:413) kan, om inte 1 § är tillämplig, få ersättning av staten för skadan med skäligt belopp.

Vad som sägs i 3 och 5 §§ skall gälla även för ersättning enligt denna paragraf. Förordning (2001:44).

6 §  Frågan om ersättning prövas av polismyndigheten i det län där ingripandet har gjorts eller där hjälp som avses i 5 a § har lämnats. Förordning (2001:44).

7 §  Anspråk på ersättning görs genom en ansökan hos polismyndigheten i det polisdistrikt där ingripandet har gjorts eller där hjälp som avses i 5 a § har lämnats. Ansökan skall göras inom ett år efter det att händelsen inträffat. Den skall omfatta en utredning om skadan och om den händelse som ligger till grund för ersättningsanspråket samt de uppgifter som i övrigt behövs för att bestämma ersättningen. Förordning (2001:44).

9 §  Statens rätt enligt 4 § mot den som är ansvarig för en skada bevakas av den polismyndighet som har prövat ersättningsfrågan. Ersättningsbelopp under 500 kronor behöver dock inte bevakas. Förordning (2001:44).

10 §  Den som vid ett ingripande som avses i 1 § har visat särskild rådighet kan belönas av staten. Detsamma gäller den som annars har visat särskild rådighet genom att avvärja fara för liv, hälsa eller värdefull egendom.

11 §  Frågan om belöning prövas av polismyndigheten i det län där ingripandet har gjorts. Förordning (2001:44).

13 §  Polismyndighetens beslut om ersättning enligt 1 och 5 a §§ får överklagas till Rikspolisstyrelsen.

Rikspolisstyrelsens beslut får inte överklagas.

Polismyndighetens beslut i ärenden om belöning får inte överklagas. Förordning (2001:44).

14 §  Den polismyndighet som fattat beslut om ersättning eller belöning enligt denna förordning betalar ut ersättningen eller belöningen. Förordning (2001:44).