Skadeståndslag (1972:207)

(SkL)

Departement
Justitiedepartementet L2
Utfärdad
1972-06-02
Ändring införd
SFS 1972:207 i lydelse enligt SFS 2018:23
Källa
Regeringskansliets rättsdatabaser
Senast hämtad
2018-08-19

Skadeståndslagen (SkL) handlar huvudsakligen om skadeståndsanspråk som uppstår utan att det finns ett avtalsförhållande mellan parterna (utomobligatoriskt skadestånd).

1 kap. Inledande bestämmelser

[K1]1 §  I denna lag meddelade bestämmelser om skadestånd tillämpas, om ej annat är särskilt föreskrivet eller föranledes av avtal eller i övrigt följer av regler om skadestånd i avtalsförhållanden.

Paragrafen anger att lagen är dispositiv, och endast används när det inte finns någon annan lag, princip eller avtal som säger något annat.

[K1]2 §  Med ren förmögenhetsskada förstås i denna lag sådan ekonomisk skada som uppkommer utan samband med att någon lider person- eller sakskada.

3 § Har upphävts genom lag (2001:732).

2 kap. Skadeståndsansvar på grund av eget vållande

[K2]1 §  Den som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar personskada eller sakskada skall ersätta skadan. Lag (2001:732).

Denna s.k. culparegel är huvudregel i den utomobligatoriska skadeståndsrätten. En sakskada kan ge rätt till ersättning för ekonomisk skada. Vid personskador även för ideell skada. Däremot gäller regeln inte ren förmögenhetsskada, som istället regleras i 2 § (undantag för stat och kommun finns i 3 kap. 2 §).

Prop. 2000/01:68: Paragrafen är i sak oförändrad. I paragrafen angavs tidigare att den gällde ”såvida inte annat följer av denna lag”. Mot bakgrund av övriga redaktionella ändringar har hänvisningen bedömts överflödig och har därför tagits bort.

[K2]2 §  Den som vållar ren förmögenhetsskada genom brott skall ersätta skadan. Lag (2001:732).

Bestämmelsen kan inte tolkas e contrario: Även andra skador som vållas genom brott ska ersättas. Istället är bestämmelsen en utvidgning från skadeståndsansvaret i 1 §.

Prop. 2000/01:68: Paragrafen har i sak oförändrad förts över från 2 kap. 4 §.

[K2]3 §  Den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära skall ersätta den skada som kränkningen innebär. Lag (2001:732).

Kränkning är en ideell skada som inte kräver att fysisk skada uppkommit, psykisk skada är i sig självt nog. Trots att kränkningen kräver ett brott i grunden är det inte nödvändigt att skadevållaren dömts för brottet. Det krävs dock att kränkningen är särskilt riktad mot en eller några specifika personer, inte en obestämd grupp av människor (exempelvis anonyma människor i en stor byggnad) för att bestämmelsen ska aktualiseras. Kränkningen ska bedömas objektivt, inte utifrån den kränkta personens uppfattning. Vidare information om skadeståndets bestämmande finns i 5 kap. 6 §.

Prop. 2000/01:68: Paragrafen, som ersätter den tidigare bestämmelsen i 1 kap. 3 §, anger förutsättningarna för kränkningsersättning. Överväganden finns i avsnitt 6.1.

Enligt paragrafen skall den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära ersätta den skada som kränkningen innebär. I 5 kap. 6 § anges riktlinjer för hur ersättningen skall bestämmas. ...

[K2]4 §  Den som i fall som avses i 1-3 §§ vållar skada innan han har fyllt arton år skall ersätta skadan i den mån det är skäligt med hänsyn till hans ålder och utveckling, handlingens beskaffenhet, föreliggande ansvarsförsäkring och andra ekonomiska förhållanden samt övriga omständigheter. Lag (2001:732).

Paragrafen reglerar barn och ungdomars skadeståndsansvar. Dessa har ett visst eget skadeståndsansvar men normalt inte lika vitt som vuxnas. Istället görs en skälighetsbedömning där ansvaret anpassas utifrån de faktorer som listas i bestämmelsen, och hur de spelar in i den individuella situationen. Högsta Domstolen har även slagit fast att det inte går att låta barn leva i en bubbla, olyckor kommer att ske när barn leker och allt sådant beteende kan därför inte vara skadeståndsgrundande (se bland annat NJA 1976 s. 458 "Korkbössan").

Om barnet är försäkrat spelar stor roll, och skadestånd ska normalt betalas ut åtminstone så långt som försäkringen täcker det så länge barnet vållat skadan (det vill säga utan att jämkas).

Föräldrar kan bli solidariskt skadeståndsskyldiga för skada på grund av brott som barn orsakar upp till och med ett visst maxbelopp, se 3 kap. 5 § . År 2012 låg maxbeloppet på ca 8 500 kr.

Prop. 2000/01:68: Paragrafen har i sak oförändrad förts över från 2 kap. 2 §.

[K2]5 §  Den som i fall som avses i 1-3 §§ vållar skada under påverkan av en allvarlig psykisk störning eller av någon annan psykisk störning som inte är självförvållad och tillfällig skall ersätta skadan i den mån det är skäligt med hänsyn till hans sinnestillstånd, handlingens beskaffenhet, föreliggande ansvarsförsäkring och andra ekonomiska förhållanden samt övriga omständigheter. Lag (2001:732).

Paragrafen liknar 4 §, men här rör det istället personer som lider av en psykisk störning. Allvarlig psykisk störning är framför allt psykotiska störningar.

Det är viktigt att notera att "annan psykisk störning" inte får vara självförvållad: exempelvis frivillig, tillfällig berusning. Om någon däremot lurat i en annan person alkohol eller narkotika är situationen inte att anse som självförvållad även om den är tillfällig.

Prop. 2000/01:68: Paragrafen har i sak oförändrad förts över från 2 kap. 3 §.

[K2]6 §  För skada som vållats genom underlåtenhet att avslöja brott skall ersättning enligt denna lag inte betalas enbart på den grund att straff för underlåtenheten kan följa enligt 23 kap. 6 § första stycket brottsbalken. Lag (2001:732).

3 kap. Skadeståndsansvar för annans vållande och för det allmänna

Prop. 2009/10:142: Rubriken till skadeståndslagens tredje kapitel ändras till att avse skadeståndsansvar för annans vållande. Detta inkluderar såväl arbetsgivares som vårdnadshavares principalansvar. Det kan hävdas att även det allmännas ansvar avser annans vållande. Det allmännas ansvar är dock till viss del av särskilt slag. Vissa processuella bestämmelser gäller dessutom endast det allmännas ansvar. Därför framgår det även fortsättningsvis av rubriken ...

[K3]1 §  Den som har arbetstagare i sin tjänst skall ersätta

  1. personskada eller sakskada som arbetstagaren vållar genom fel eller försummelse i tjänsten,
  2. ren förmögenhetsskada som arbetstagaren i tjänsten vållar genom brott, och
  3. skada på grund av att arbetstagaren kränker någon annan på sätt som anges i 2 kap. 3 § genom fel eller försummelse i tjänsten.

[S2]I fråga om skadeståndsansvar för staten eller en kommun gäller även vad som sägs nedan i detta kapitel. Vad som där sägs om en kommun gäller också ett landsting och ett kommunalförbund. Lag (2001:732).

Här stadgas det så kallade principalansvaret: Arbetsgivares ansvar för skador arbetstagare orsakar i tjänsten. Paragrafen rör även stat och kommun i de fall det inte rör myndighetsutövning.

Eget vållande från arbetstagarens sida krävs för att arbetsgivaren ska ansvara, men vad som krävs för att arbetstagaren ska anses vårdslös skiftar från tjänst till tjänst. Ett arbete som innebär stor skaderisk och som har tydliga säkerhetsföreskrifter (exempelvis arbete med tunga maskiner) ställer hårdare krav på arbetstagaren än en tjänst med större inslag av individuella bedömningar och avvägningar (exempelvis läkare).

Det krävs vidare att skadan vållas i tjänsten. Det innebär i princip allt som sker i arbetsgivarens lokaler under arbetstid (vanligen även skador som inträffar under exempelvis kaffepauser eller liknande) och även utanför lokalen när det har direkt samband med tjänsten. Däremot ansvarar arbetsgivaren inte för sådant som klart ligger utanför arbetstagarens arbetsuppgifter (exempelvis en trädgårdsmästare som hjälper en kund med dennes datorproblem och då orsakar en skada på datorn). HD har dock klargjort att begreppet "i tjänsten" ska tolkas så extensivt som möjligt.

Om det är svårt att avgöra vem som ska anses vara arbetsgivare (till exempel vid uthyrning av maskiner, där en maskinförare så att säga ingår i hyran) anses den vara arbetsgivare som har störst inflytande över att styra och övervaka arbetet.

Det krävs en brottslig handling för att en arbetsgivare ska bli ansvarig för ren förmögenhetsskada (2 p.). Det innebär att en arbetsgivare exempelvis inte ansvarar för att en arbetstagare genom vårdslöshet råkar orsaka en kund förlust av en framtida intäkt. Om arbetstagaren istället lurar kunden genom exempelvis bedrägeri, ansvarar dock arbetsgivaren för skadan.

Brottsliga handlingar är normalt endast arbetsgivarens ansvar om det har koppling till tjänsten. En dörrvakt som hamnar i diskussion med en gäst i entrén och misshandlar denne är normalt arbetsgivarens ansvar. En servitris som misshandlar en förbipasserande flanör är däremot vanligtvis inte det.

Arbetstagaren kan också ha ett eget ansvar för skador som vållas i tjänsten, men det ansvaret regleras istället i 4 kap. 1 §.

I 6 kap. 5 § listas några kategorier som likställs med arbetstagare.

Prop. 2000/01:68: I paragrafen har första stycket redigerats om med anledning av att kränkning har blivit en egen skadetyp. Där har lagts till en uttrycklig bestämmelse om att arbetsgivaransvaret omfattar sådan kränkning som avses i 2 kap. 3 §. Tillägget innebär, till följd av den nya regeln om kränkningsersättning i 2 kap. 3 §, en marginell ändring i sak. Det skall observeras att hänvisningen till 2 kap. 3 § innebär att alla de krav som ställs i den paragrafen gäller för att skadeståndsskyldighet skall föreligga ...

[K3]2 §  Staten eller en kommun skall ersätta

  1. personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada, som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten eller kommunen svarar, och
  2. skada på grund av att någon annan kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § genom fel eller försummelse vid sådan myndighetsutövning. Lag (2001:732).

Viktigt att hålla i minnet är att den här paragrafen bara gäller vid myndighetsutövning det vill säga när det allmänna på något sätt utövar makt mot en person. Paragrafen är inte tillämplig på exempelvis allmän service från myndighetens sida.

Lägg märke till att även ren förmögenhetsskada ersätts, till skillnad från den vanliga culparegeln i 2 kap. 1 §.

Ett utökat ansvar finns i viss speciallagstiftning så som exempelvis i lagen om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder där fel eller försummelse inte krävs för att ersättning ska utgå.

(Det allmänna har ju dock ett vanligt principalansvar för sina arbetstagare också, enligt 1 §, det vill säga samma ansvar som alla arbetsgivare. 2 § är en utvidgning av ansvaret, och paragrafen ersätter därför inte det vanliga principalansvaret).

Prop. 2000/01:68: Paragrafen har redigerats om och försetts med en uttrycklig bestämmelse av innebörd att ansvaret för staten och kommunerna omfattar kränkning enligt 2 kap. 3 §. Tillägget innebär endast en marginell ändring i sak (se kommentaren till 3 kap. 1 §). Det skall noteras att skadeståndsansvaret vid kränkning förutsätter både fel eller försummelse och brott enligt 2 kap. 3 §. Det är ingen ändring jämfört med i dag.

Andra stycket har flyttats till 3 kap. 1 §.

[K3]3 §  Staten eller en kommun skall ersätta ren förmögenhetsskada som vållas av att en myndighet genom fel eller försummelse lämnar felaktiga upplysningar eller råd, om det med hänsyn till omständigheterna finns särskilda skäl. Därvid skall särskilt beaktas upplysningarnas eller rådens art, deras samband med myndighetens verksamhetsområde och omständigheterna när de lämnades. Lag (1998:715).

Till skillnad från 2 § rör den här paragrafen inte myndighetsutövning utan råd och upplysningar. För att ersättning ska utgå då krävs mer än vid myndighetsutövning, nämligen särskilda skäl. Paragrafen är endast tillämplig på myndigheter och inte exempelvis statliga bolag. Den information som lämnats från myndigheten måste vidare vara felaktig (och inte bara exempelvis dålig eller bristfällig).

Vad som ska anses som särskilda skäl diskuterades i förarbetena och särskild vikt ska vid bedömningen läggas på om informationen är särskilt riktad till den skadelidande, exempelvis genom skriftligt meddelande eller en särskild muntlig uppmaning. Enkla, allmänna svar på telefon och generella råd på en hemsida eller liknande hamnar förmodligen inte under den här paragrafen.

Ersättning kan utgå enligt 1 § i fall där råden kanske inte varit felaktiga per se men där exempelvis viktig information utelämnats, om personalen på myndigheten ifråga agerat vårdslöst. Viktigt att lägga märke till då är dock att ersättning enligt 1 § inte utgår för ren förmögenhetsskada vilket det ju gör enligt denna paragraf.

Prop. 1997/98:105: Staten eller en kommun skall ersätta ren förmögenhetsskada som vållas av att en myndighet genom fel eller försummelse lämnar felaktiga upplys ningar eller råd, om det med hänsyn till omständigheterna finns särskilda skäl. Därvid skall särskilt beaktas upplysningarnas eller rådens art, deras samband med myndighetens verksamhetsområde och om ständigheterna när de lämnades.

4 § Har upphävts genom lag (1989:926).

/Träder i kraft I: 2018-04-01/

[K3]4 §  Staten eller en kommun ska ersätta

  1. personskada, sakskada, ren förmögenhetsskada och skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 §, om skadan uppkommit till följd av att den skadelidandes rättigheter enligt den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna har överträtts från statens eller kommunens sida, och
  2. annan ideell skada som uppkommit till följd av en sådan rättighetsöverträdelse.

[S2]Skadestånd enligt första stycket ska endast utges i den utsträckning det är nödvändigt för att gottgöra överträdelsen. Lag (2018:23).

Prop. 2017/18:7: 1. personskada, sakskada, ren förmögenhetsskada och skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 §, om skadan uppkommit till följd av att den skadelidandes rättigheter enligt den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna har överträtts från statens eller kommunens sida, och

2. annan ideell skada som uppkommit till följd av en sådan rättighetsöverträdelse. ...

[K3]5 §  En förälder som har vårdnaden om ett barn ska ersätta

  1. personskada eller sakskada som barnet vållar genom brott, och
  2. skada på grund av att barnet kränker någon annan på sätt som anges i 2 kap. 3 §.

[S2]Förälderns ansvar enligt första stycket är för varje skadehändelse begränsat till en femtedel av det prisbasbelopp enligt 2 kap.6 och 7 §§socialförsäkringsbalken som gäller för det år då skadehändelsen inträffade. Står barnet under vårdnad av två föräldrar, gäller begränsningen för dem gemensamt.

[S3]Om beloppet som anges i andra stycket inte räcker till full ersättning åt flera som lidit skada till följd av skadehändelsen, ska ersättningen sättas ned med samma kvotdel för var och en av de skadelidande. Lag (2010:704).

Prop. 2009/10:142: Paragrafen är ny. Den innehåller bestämmelser om principalansvar för vårdnadshavare. Principalansvar är ett ansvar för en annan persons vållande utan krav på eget vållande. Övervägandena finns i avsnitt 5.1– 5.3.

Av första stycket framgår att en förälder som har vårdnaden om ett barn ska ersätta vissa typer av skador som barnet vållar genom brott.

Med förälder avses detsamma ...

[K3]6 §  Ersättning enligt 1 eller 2 § för sakskada kan jämkas, om det är skäligt med hänsyn till föreliggande försäkringar eller försäkringsmöjligheter.

[S2]Ersättning enligt 5 § kan jämkas, om det är uppenbart oskäligt att föräldern ska betala skadeståndet med hänsyn till förälderns förhållande till barnet eller de särskilda åtgärder föräldern har vidtagit för att förhindra att barnet begår brott. Lag (2010:703).

Observera att bestämmelsen bara gäller sakskador. "Försäkringsmöjligheter" innebär att en skadelidande kan anses vårdslös om denne inte försäkrat ett objekt som vanligtvis försäkras, och får då stå en del av kostnaden för skadan själv.

Prop. 2009/10:142: Paragrafen innehåller bestämmelser om möjlighet att i vissa fall jämka skadeståndsskyldighet som grundas på 3 kap. Övervägandena finns i avsnitt 5.4.

Andra stycket är nytt. Ett skadestånd grundat på principalansvaret för vårdnadshavare kan enligt bestämmelsen jämkas. Förutsättningen är att det skulle vara uppenbart oskäligt mot vårdnadshavaren att – helt eller delvis – utdöma ett sådant skadestånd. ...

[K3]7 §  Talan om ersättning enligt 2 § får inte föras med anledning av beslut av riksdagen eller regeringen eller av Högsta domstolen eller Högsta förvaltningsdomstolen, om inte beslutet upphävts eller ändrats. Sådan talan får inte heller föras med anledning av beslut av lägre myndighet, vilket efter överklagande prövats av regeringen, Högsta domstolen eller Högsta förvaltningsdomstolen, utan att beslutet upphävts eller ändrats. Lag (2010:1458).

[K3]8 §  Bestämmelserna i detta kapitel gäller ej i fråga om sådan skada i följd av trafik med motordrivet fordon som vållats av fordonets förare, i den mån trafikskadeersättning kan utgå för skadan enligt trafikskadelagen (1975:1410). Lag (1975:1411).

[K3]9 §  Skadeståndsansvar enligt detta kapitel åvilar ej staten eller kommun med anledning av fel eller försummelse vid lotsning.

/Upphör att gälla U: 2018-04-01/

10 §  Talan om ersättning enligt 2 § med anledning av dom eller beslut av Högsta domstolen, Högsta förvaltningsdomstolen, hovrätt eller allmän underrätt väcks vid den domstol som enligt 2 kap. 2 § eller 3 kap. 3 §rättegångsbalken är behörig att ta upp där angivna mål på grund av brott av domare vid den domstol som meddelat domen eller beslutet. Motsvarande gäller i fråga om ersättningstalan enligt 2 § med anledning av beslut eller åtgärd av någon som anges i nämnda lagrum i rättegångsbalken. Sådan talan med anledning av beslut av riksdagen eller regeringen väcks i Högsta domstolen. Lag (2010:1458).

[K3]11 §  Åklagaren är under de förutsättningar som anges i 22 kap. 2 § första stycket rättegångsbalken skyldig att i samband med åtalet förbereda och utföra målsägandens talan om sådant skadestånd som avses i 5 §. Lag (2010:703).

Prop. 2009/10:142: Paragrafen är ny. Den innehåller en bestämmelse om åklagarens skyldighet att inom ramen för ett brottmål utföra målsägandens talan baserad på principalansvaret för vårdnadshavare. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.

För att åklagaren ska vara skyldig att föra målsägandens talan krävs att talan grundas på ett brott som hör under allmänt åtal. Bestämmelsen i förevarande paragraf innebär att åklagaren ...

4 kap. Arbetstagares skadeståndsansvar

[K4]1 §  För skada, som arbetstagare vållar genom fel eller försummelse i tjänsten, är han ansvarig endast i den mån synnerliga skäl föreligger med hänsyn till handlingens beskaffenhet, arbetstagarens ställning, den skadelidandes intresse och övriga omständigheter.

Paragrafen används sällan, då det för att arbetstagaren ska ansvara för skada som orsakats i tjänsten krävs "synnerliga skäl": ett undantag från huvudregeln att arbetsgivaren ansvarar. Synnerliga skäl föreligger i situationer där det inte är rimligt att låta arbetsgivaren ansvara, och exempel på sådana situationer kan (men behöver inte) vara vid grövre brott eller grovt eller upprepat culpöst handlande. Man måste alltså bedöma i den enskilda situationen om det finns synnerliga skäl eller inte. Arbetstagarens ställning (exempelvis om denne har arbetsledande uppgifter eller särskilt ansvar för något specifikt) kan spela in i bedömningen, likaså om arbetstagaren har en ekonomiskt stark position jämfört med arbetsgivaren.

Föreligger inte en sådan situation ansvarar istället arbetsgivaren enligt 3 kap. för den skada arbetstagaren orsakar.

[K5]1 §  Skadestånd till den som har tillfogats personskada omfattar ersättning för

  1. sjukvårdskostnad och andra kostnader för den skadelidande, inbegripet skälig kompensation till den som står den skadelidande särskilt nära,
  2. inkomstförlust,
  3. fysiskt och psykiskt lidande av övergående natur (sveda och värk) eller av bestående art (lyte eller annat stadigvarande men) samt särskilda olägenheter till följd av skadan.

[S2]Ersättning för inkomstförlust motsvarar skillnaden mellan den inkomst som den skadelidande skulle ha kunnat uppbära, om han icke hade skadats, och den inkomst som han trots skadan har eller borde ha uppnått eller som han kan beräknas komma att uppnå genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter och som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till tidigare utbildning och verksamhet, omskolning eller annan liknande åtgärd samt ålder, bosättningsförhållanden och därmed jämförliga omständigheter.

[S3]Med inkomstförlust likställs intrång i näringsverksamhet. Med inkomst likställs värdet av hushållsarbete i hemmet. Lag (2001:732).

Bestämmelsen rör alltså bara personskador och kompletteras av 2-5 §§. Ideella skador ersätts oftast genom schablonbelopp, medan ekonomiska skador så långt det är möjligt ska ersättas så skadan täcks fullt ut.

Ett problem kan uppstå när det gäller konkurrerande skadeorsaker. Huvudregeln är att ersättning bara ska utgå för den del av skadan som är beroende av skadevållarens handlande, men det kan ibland vara svårt att hålla isär vilken handling som orsakat vilken skada. Man brukar också säga att "skadevållaren får ta den skadelidande som denne är" (även kallat the thin skull rule) vilket innebär att om den skadelidande på grund av exempelvis annan (tidigare) sjukdom eller skada drabbas extra hårt av skadevållarens agerande får skadevållaren ändå ansvara för hela skadan, trots att den är mer omfattande än vad man normalt skulle kunnat vänta sig.

Prop. 2000/01:68: Paragrafen anger vilken ersättning som skall betalas vid skadestånd till den som har tillfogats personskada. Första stycket har ändrats i tre hänseenden. Bestämmelsen i första punkten har ändrats för att möjliggöra att anhörigas kostnader vid t.ex. sjukbesök hos den skadelidande kan ersättas i något större omfattning. Ersättningsposterna sveda och värk och lyte eller annat stadigvarande men i tredje punkten har vidare formulerats om för att innebörden skall framgå tydligare. I tredje punkten har ...

[K5]2 §  Har personskada lett till döden, skall ersättning betalas för

  1. begravningskostnad och, i skälig omfattning, annan kostnad till följd av dödsfallet,
  2. förlust av underhåll,
  3. personskada som till följd av dödsfallet åsamkats någon som stod den avlidne särskilt nära.

[S2]Ersättning för förlust av underhåll tillkommer efterlevande som enligt lag hade rätt till underhåll av den avlidne eller som på annat sätt var beroende av honom för sin försörjning, om underhåll utgick vid tiden för dödsfallet eller om det kan antas att underhåll skulle ha kommit att utgå inom en nära framtid därefter. Förlusten ersätts i den omfattning som är skälig med hänsyn till den efterlevandes förmåga och möjligheter att genom eget arbete eller annars, på annat sätt än genom förmån som avses i 3 §, själv bidra till sin försörjning. Med underhåll likställs värdet av den avlidnes hushållsarbete i hemmet. Lag (2001:732).

Tredje punkten i första stycket reglerar ersättning till anhörig som drabbas av psykisk chock på grund av dödsfallet.

Prop. 2000/01:68: Paragrafen anger vilken ersättning som utgår när en personskada har lett till döden. I en ny tredje punkt i första stycket har tagits in en bestämmelse som innebär att ersättning betalas för psykiska besvär som har åsamkats en anhörig till följd av dödsfallet. Övervägandena finns i avsnitt 5.3.

[K5]3 §  Vid bestämmande av ersättning för inkomstförlust eller förlust av underhåll avräknas förmån som den skadelidande med anledning av förlusten har rätt till i form av

  1. ersättning enligt socialförsäkringsbalken eller någon annan likartad förmån,
  2. pension eller annan periodisk ersättning eller sjuklön, om förmånen betalas av en arbetsgivare eller på grund av en försäkring som är en anställningsförmån. Lag (2010:1213).

[K5]4 §  Ersättning för framtida inkomstförlust eller förlust av underhåll fastställes i form av livränta eller engångsbelopp eller som livränta jämte engångsbelopp. Är ersättningen av väsentlig betydelse för den skadelidandes försörjning, skall den utgå som livränta, om icke särskilda skäl talar däremot.

[S2]Fastställd livränta kan, om skäl föreligger, helt eller delvis utbytas mot engångsbelopp. (Lag 1975:404).

[K5]5 §  Sedan frågan om ersättning enligt 1 eller 2 § har avgjorts slutligt genom avtal eller dom, kan ersättningsfrågan omprövas, om förhållanden som enligt detta kapitel låg till grund för ersättningen har ändrats väsentligt. Ersättning som har fastställts i form av engångsbelopp kan dock inte sänkas.

[S2]Om ändring i skadeståndslivränta med anledning av förändringar i penningvärdet finns särskilda bestämmelser. Lag (2001:732).

Prop. 2000/01:68: I paragrafen regleras möjligheten till omprövning av ett skadestånd som har fastställts genom en dom eller ett avtal. Första stycket har ändrats för att utvidga möjligheten till att avse även ersättning för kostnader och ideell skada vid personskada. Bestämmelsen har också förtydligats så att det framgår att den är tillämplig också när skadestånd tidigare bedömts över huvud taget inte kunna betalas. Övervägandena finns i avsnitt ...

[K5]6 §  Skadestånd med anledning av kränkning bestäms efter vad som är skäligt med hänsyn till handlingens art och varaktighet. Därvid skall särskilt beaktas om handlingen

  1. haft förnedrande eller skändliga inslag,
  2. varit ägnad att framkalla allvarlig rädsla för liv eller hälsa,
  3. riktat sig mot någon med särskilda svårigheter att värja sin personliga integritet,
  4. inneburit missbruk av ett beroende- eller förtroendeförhållande, eller
  5. varit ägnad att väcka allmän uppmärksamhet.

[S2]Den som har gjort sig skyldig till ärekränkning eller dylik brottslig gärning eller som annars är skadeståndsskyldig med anledning av sådant brott kan på yrkande av den kränkte i mål om gärningen efter omständigheterna åläggas att bekosta tryckning i en eller flera tidningar av dom i målet. Lag (2001:732).

Bestämmelsen rör bara kränkning och hör ihop med bestämmelsen i 2 kap. 3 §. Det är viktigt att veta att trots att ersättning utgår för exempelvis personskada så kan det också utgå för kränkning. Kränkningen är alltså frikopplad från övriga skador och ersätts separat.

När man bedömer kränkningens omfattning utgår man från hur händelsen typiskt skulle uppfattas (med hänsyn till exempelvis moral och sociala värderingar) och använder då ofta schablonbelopp. Men lagstiftaren har i förarbetena fastslagit att man kan frångå schablonerna om något i den individuella händelsen klart pekar på att kränkningen ska anses grövre eller mildare än vanligt.

Exempel 1: En kvinna har psykiskt och fysiskt misshandlats av sin före detta make och har nu lämnat honom under stor rädsla, ångest och oro. Hennes historia gör att kränkningen av att någon annan skulle fysiskt och/eller psykiskt misshandla henne igen skulle kunna upplevas som mycket kraftigare för henne än för "normalpersonen".

Exempel 2: En kvinna, A, blir osams med en annan kvinna, B, i krogkön och de hamnar i slagsmål. A både utdelar och får ta emot slag i ungefär lika stora delar. Det handlar i detta fall sannolikt inte om kränkning. För att kränkning ska uppstå krävs att agerandet är mer eller mindre oprovocerat och att den kränkte på något sätt vill/försöker värna sin integritet.

Prop. 2000/01:68: Paragrafens första stycke är nytt. I stycket anges riktlinjer för bestämmande av skadestånd med anledning av kränkning enligt 2 kap. 3 §. Övervägandena finns i avsnitt 6.2. Den tidigare bestämmelsen i paragrafen bildar nu ett andra stycke.

[K5]7 §  Skadestånd med anledning av sakskada omfattar ersättning för

  1. sakens värde eller reparationskostnad och värdeminskning,
  2. annan kostnad till följd av skadan,
  3. inkomstförlust eller intrång i näringsverksamhet. (Lag 1975:404).

/Upphör att gälla U: 2018-04-01/

8 §  Skadestånd för annan ideell skada enligt 3 kap. 4 § första stycket 2 ska bestämmas efter vad som är skäligt med hänsyn till överträdelsens art och omständigheterna i övrigt. Lag (2018:23).

6 kap. Gemensamma bestämmelser

[K6]1 §  Skadestånd med anledning av personskada kan jämkas, om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan. Skadestånd till förare av motordrivet fordon som har gjort sig skyldig till rattfylleri eller grovt rattfylleri kan även jämkas, om föraren därvid genom vårdslöshet har medverkat till skadan. Har personskada lett till döden, kan skadestånd som avses i 5 kap. 2 § också jämkas, om den avlidne uppsåtligen har medverkat till dödsfallet.

[S2]Skadestånd med anledning av sakskada eller ren förmögenhetsskada kan jämkas, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan.

[S3]Jämkning av skadestånd enligt första eller andra stycket sker efter vad som är skäligt med hänsyn till graden av vållande på ömse sidor och omständigheterna i övrigt. Lag (2001:732).

Bestämmelsen rör jämkning av skadeståndets storlek på grund av den skadelidandes medvållande, det vill säga att personen som råkar ut för skadan på något sätt har medverkat till att skadan inträffar. Ersättningen från skadevållaren kan då bli lägre än den annars skulle varit eller till och med helt falla bort.

Första stycket rör personskador medan andra stycket rör sakskador. Observera att det ställs olika krav på medvållandet för att jämkning ska komma ifråga: För personskada krävs uppsåt eller grov vårdslöshet medan det för sakskada räcker med vanlig vårdslöshet. Ett undantag i personskadefallet ges i andra meningen: Om den skadelidande kört rattfull räcker vanlig vårdslöshet för att jämkning ska komma ifråga.

Sista meningen i första stycket rörande personskada siktar främst in sig på så kallad aktiv dödshjälp (som ju inte är lagligt) eller fall där skadevållaren varit vårdslös. Ett exempel på vårdslöshet skulle kunna vara att en person haft giftiga substanser (kanske medicin eller växtnäring) hemma och låtit detta stå framme varpå den avlidne själv intagit substansen i självmordssyfte. Den här bestämmelsen gör det inte lagligt, men säger att själva skadeståndet som kan utgå enligt 5 kap. 2 § till de efterlevande kan jämkas för den som assisterat den avlidne.

Sista stycket talar om hur man ska se på situationen för att se om jämkning bör ske. Trots att den skadelidande kan anses vara medvållande behöver jämkande inte alltid ske (exempelvis om det skulle vara oskäligt betungande för den skadelidande) men det kan också hända att skadeståndet jämkas till noll, det vill säga att ingen ersättning utgår överhuvudtaget. Vanligen jämkas ersättningen till viss kvotdel.

I de fall det finns andra jämkningsgrunder (exempelvis på grund av allvarlig psykisk störning eller att handlingen begåtts av ett barn) ska jämkning enligt 6 kap. 1 § först ske, och sedan görs en bedömning av om det bör jämkas ytterligare utifrån respektive lagrum.

Prop. 2000/01:68: I paragrafen behandlas jämkning av skadestånd på grund av medvållande. I första stycket har tredje meningen justerats med anledning av den rätt till ersättning för personskada till följd av en nära anhörigs död som införts i 5 kap. 2 §. Frågorna om jämkning på grund av medvållande behandlas i avsnitt 5.5.

Ändringen i tredje meningen klargör att bestämmelsen om s.k. identifikation är tillämplig ...

[K6]2 §  Är skyldighet att utge skadestånd oskäligt betungande med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden, kan skadeståndet jämkas efter vad som är skäligt, varvid även den skadelidandes behov av skadeståndet och övriga omständigheter skall beaktas. (Lag 1975:404).

Den här bestämmelsen tillämpas restriktivt och är ett undantag från culparegeln i 2 kap. 1 § om att en skadevållare ska ersätta skadan fullt ut. Den kan aktualiseras om skadan exempelvis vida överstiger vad skadevållaren kunnat förutse (skadeståndet ska framstå som oskäligt betungande för skadevållaren).

Om skadevållaren inte är ansvarsförsäkrad kan ett ersättningskrav i vissa fall leda till orimliga konsekvenser (exempelvis ett skadestånd av sådant omfång att skadevållaren för all framtid är försatt i skuld och får leva på existensminimum) och det är för att förhindra sådana situationer den här undantagsregeln finns till. Men samtidigt får man inte glömma att man måste väga skadevållarens förmåga att betala mot den skadelidandes behov av skadeståndet (om skadelidande är rik eller ej spelar ingen roll när jämkningsbedömningen görs, däremot kan det tala emot jämkning om den skadelidande är i en utsatt ekonomisk position).

Att ett stort skadestånd allmänt upplevs som betungande är i sig inte nog för att jämkning ska komma ifråga.

/Upphör att gälla U: 2018-04-01/

3 §  Rätten till ersättning för fysiskt och psykiskt lidande samt för särskilda olägenheter faller bort, om den skadelidande avlider innan krav på sådan ersättning har framställts. Detsamma gäller rätten till ersättning för kränkning. Lag (2001:732).

/Träder i kraft I: 2018-04-01/

[K6]3 §  Rätten till ersättning för fysiskt och psykiskt lidande och för särskilda olägenheter faller bort, om den skadelidande avlider innan ett krav på sådan ersättning har framställts. Detsamma gäller rätten till ersättning för kränkning och för annan ideell skada enligt 3 kap. 4 § första stycket 2.Lag (2018:23).

Prop. 2000/01:68: Paragrafen anger när skadestånd för ideell skada vid personskada och för kränkning genom brott faller bort. Frågan behandlas i avsnitt 7.

Av bestämmelsen följer att rätten till ersättning för sådana skador faller bort om ersättningskrav inte har framställts medan den skadelidande var i livet. Bestämmelsen innebär motsatsvis att den skadelidandes rätt till ersättning går över till dennes arvingar om ersättning ...

Prop. 2017/18:7: Paragrafen, som utformas med beaktande av Lagrådets synpunkt, handlar om i vilken utsträckning skadestånd för en ideell skada faller bort på grund av att den skadelidande avlider. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.

Enligt paragrafen faller ersättning för fysiskt och psykiskt lidande samt för särskilda olägenheter bort, om den skadelidande avlider innan krav på sådan ersättning har framställts. ...

[K6]4 §  Skall två eller flera ersätta samma skada, svarar de solidariskt för skadeståndet, i den mån ej annat följer av att begränsning gäller i den skadeståndsskyldighet som åvilar någon av dem. (Lag 1975:404).

Huvudregeln är att när det är mer än en skadevållare kan den skadelidande vända sig till vilken som helst av dessa för att få ut hela skadeståndet. Skadevållarna får sedan göra upp sinsemellan. En förutsättning för att solidariskt ansvar ska föreligga är att talan förs mot mer än en skadevållare (se NJA 1985 s. 690).

Exempel: A och B är vårdslösa och har sönder C:s fönsterruta. C för talan emot dem och får rätt till ett skadestånd om 3000 kronor. C vänder sig sedan till B för att få ut de 3000 kronorna. B betalar och får sedan vända sig till A för att få ut 1500 kronor av denne.

Ett undantag från det solidariska skadeståndet är exempelvis om skadeståndet jämkats för någon av skadevållarna (se NJA 1993 s. 727). Till skillnad från 1 § ska den här jämkningsregeln prövas i sista hand, det vill säga efter att hänsyn tagits till exempelvis ett barns ålder.

[K6]5 §  Vid tillämpning av denna lag likställes med arbetstagare

  1. den som tjänstgör enligt lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt och annan som fullgör i lag föreskriven tjänstgöring,
  2. den som under utbildning vid skola eller vård i anstalt utför arbete som till sin art liknar sådant som vanligen utföres av arbetstagare,
  3. den som för annans räkning eljest utför arbete under omständigheter liknande dem som förekommer i anställningsförhållande. Lag (1994:2065).

Paragrafen anger vilka som ska behandlas som om de vore arbetstagare i skadeståndslagens mening.

Prop. 1999/2000:47: Paragrafen – som är ny – innehåller särskilda bestämmelser om ansvar för rättegångskostnader för mål om skadestånd där ersättning för kränkning enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen har dömts ut. Bestämmelserna förutsätter att rättegångsbalkens regler om fördelning av rättegångskostnader skall tillämpas i första hand. Bestämmelserna träder enbart in i de fall där den ...

[K6]6 §  En skadelidande som har tillerkänts skadestånd för kränkning skall inte förpliktas att ersätta den skadeståndsskyldiges rättegångskostnader i ett mål där skadestånd på grund av brottet prövas. Detta gäller dock inte om särskilda skäl föranleder annat.

[S2]Om det finns särskilda skäl gäller vad som sägs i första stycket första meningen också en skadelidande som har tillerkänts skadestånd för fysiskt och psykiskt lidande eller för särskilda olägenheter på grund av brott.

[S3]Undantag från vad som sägs i första och andra styckena får göras i fråga om sådana kostnader som den skadelidande har orsakat genom att uppträda på ett sätt som avses i 18 kap.3 eller 6 § eller 31 kap. 4 §rättegångsbalken. Lag (2001:732).

Paragrafen blir framför allt intressant när den skadelidande visserligen tilldömts skadestånd men där summan sänkts i högre instans eller inte blivit så hög som den skadelidande begärt. Om den skadelidande ändå tilldömts skadestånd för kränkning ska denne i normalfallet då slippa betala motpartens kostnader trots att man i praktiken räknas som förlorande part (första stycket). Det här är ett undantag från huvudregeln i rättegångsbalken som säger att den förlorande parten ska stå för motpartens kostnader.

För att samma regel ska bli gällande för ersättning för fysiskt eller psykiskt lidande krävs dock särskilda skäl (andra stycket).

Lagrummen som anges i sista stycket rör onödig rättegång respektive att man ådragit motparten onödiga kostnader.


Prop. 2000/01:68: Paragrafen begränsar brottsoffers skyldighet att ersätta motpartens rättegångskostnader och har i sak oförändrad förts över från 6 kap. 5 §. Följdändringar har skett i första och andra stycket.

Andra stycket är tillämpligt även när en nära anhörig till en person som dödats genom brott har tillerkänts ersättning för fysiskt och psykiskt lidande samt särskilda olägenheter med stöd av den nya regeln i 5 kap. 2 § första stycket tredje punkten.

/Träder i kraft I: 2018-04-01/

[K6]7 §  I ett mål om ersättning enligt 3 kap. 4 § får rätten besluta att vardera parten ska bära sin rättegångskostnad, om en enskild som har förlorat målet hade skälig anledning att få saken prövad. Lag (2018:23).

Prop. 2017/18:7: ska bära sin rättegångskostnad, om en enskild som har förlorat målet hade skälig anledning att få saken prövad.

Paragrafen, som är ny, innehåller en särskild bestämmelse om rättegångskostnadernas fördelning i ett mål om skadestånd mot staten eller mot en kommun vid en överträdelse av Europakonventionens rättigheter. Paragrafen är utformad med bl.a. 5 kap. 2 § första stycket ...

Ändringar och övergångsbestämmelser

Skadeståndslag (1972:207)

Förarbeten
Prop. 1972:5

Ändring, SFS 1973:215

Förarbeten
Prop. 1973:14
Omfattning
ny 5 kap. 9 §

Ändring, SFS 1974:576

Förarbeten
Prop. 1974:35
Omfattning
ändr. 3 kap 7, 10 §§

Ändring, SFS 1975:241

Förarbeten
Prop. 1975:19
Omfattning
ändr. 5 kap 1 §

Ändring, SFS 1975:404

Förarbeten
Prop. 1975:12
Omfattning
upph. 5 kap 8, 9 §§; ändr. 3 kap 6 §, 5 kap 1-7 §§, rubr. till 5 kap; nya 1 kap 3 §, 2 kap 5 §, 6 kap; omtryck

Ändring, SFS 1975:1357

Förarbeten
Prop. 1975/76:15
Omfattning
ändr. 6 kap 1 § i 1975:404

Ändring, SFS 1975:1411

Förarbeten
Prop. 1975/76:15
Omfattning
ändr. 3 kap 8 §

Lag (1977:272) om ändring i skadeståndslagen (1972:207)

Förarbeten
Prop. 1976/77:64
Omfattning
ändr. 5 kap 3 §

Lag (1980:1023) om ändring i skadeståndslagen (1972:207)

Förarbeten
Prop. 1980/81:43
Omfattning
ändr. 6 kap 4 §

Lag (1986:445) om ändring i skadeståndslagen (1972:207)

Förarbeten
Prop. 1985/86:98
Omfattning
ändr. 1 kap 3 §
Ikraftträder
1986-07-01

Lag (1986:650) om ändring i skadeståndslagen (1972:207)

Omfattning
ändr. 3 kap 10 §
Ikraftträder
1987-06-01

Lag (1989:926) om ändring i skadeståndslagen (1972:207)

Förarbeten
Prop. 1989/90:42
Omfattning
upph. 3 kap 3-5 §§; ändr. 3 kap 7 §
Ikraftträder
1990-01-01

Lag (1990:153) om ändring i skadeståndslagen (1972:207)

Förarbeten
Prop. 1989/90:2
Omfattning
ändr. 6 kap 1 §
Ikraftträder
1990-07-01

Lag (1991:1555) om ändring i skadeståndslagen (1972:207)

Förarbeten
Prop. 1990/91:194
Omfattning
ändr. 2 kap 3 §
Ikraftträder
1992-01-01

Lag (1994:2065) om ändring i skadeståndslagen (1972:207)

Övergångsbestämmelse

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995. Äldre bestämmelser tillämpas beträffande den som före ikraftträdandet antagits till grundutbildning enligt lagen (1980:1021) om militär grundutbildning för kvinnor.
Förarbeten
Rskr. 1994/95:78, Prop. 1994/95:6, Bet. 1994/95:FöU1
Omfattning
ändr. 6 kap 4 §
Ikraftträder
1995-07-01

Lag (1995:24) om ändring i skadeståndslagen (1972:207)

Övergångsbestämmelse

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995. I fråga om beslut som har meddelats av Försäkringsöverdomstolen före ikraftträdandet gäller 3 kap. 7 § i sin äldre lydelse.
Förarbeten
Rskr. 1994/95:165, Prop. 1994/95:27, Bet. 1994/95:JuU6
Omfattning
ändr. 3 kap 7 §
Ikraftträder
1995-04-01

Lag (1995:1190) om ändring i skadeståndslagen (1972:207)

Förarbeten
Rskr. 1995/96:7, Prop. 1994/95:229, Bet. 1995/96:LU3
Omfattning
ändr. 5 kap 3 §
Ikraftträder
1996-01-01

Lag (1998:715) om ändring i skadeståndslagen (1972:207)

Tryckt format (PDF)

Förarbeten
Rskr. 1997/98:277, Prop. 1997/98:105, Bet. 1997/98:LU27
Omfattning
ändr. 3 kap 3 §
Ikraftträder
1999-01-01

Lag (1999:935) om ändring i skadeståndslagen (1972:207)

Tryckt format (PDF)

Förarbeten
Rskr. 1999/2000:45, Prop. 1998/99:124, Bet. 1999/2000:KU5
Omfattning
ändr. 3 kap 2 §
Ikraftträder
2000-01-01

Lag (2000:126) om ändring i skadeståndslagen (1972:207)

Tryckt format (PDF)

Övergångsbestämmelse

Denna lag träder i kraft den 1 maj 2000. Den nya bestämmelsen skall dock endast tillämpas i de fall yrkandet om skadestånd har framställts efter ikraftträdandet.
Förarbeten
Rskr. 1999/2000:164, Prop. 1999/2000:47, Bet. 1999/2000:LU14
Omfattning
ny 6 kap 5 §
Ikraftträder
2000-05-01

Lag (2001:732) om ändring i skadeståndslagen (1972:207)

Tryckt format (PDF)

Förarbeten
Rskr. 2000/01:216, Prop. 2000/01:68, Bet. 2000/01:LU19
Omfattning
upph. 1 kap 3 §; nuvarande 2 kap 2, 3 §§, 2 kap 4 §, 2 kap 5 §, 6 kap 3, 4, 5 §§ betecknas 2 kap 4, 5 §§, 2 kap 2 §, 2 kap 6 §, 6 kap 4, 5, 6; ändr. 2 kap 1 §, nya 2 kap 2, 4, 5, 6 §§, 3 kap 1, 2 §§, 5 kap 1, 2, 5, 6 §§, 6 kap 1 §, nya 6 §; nya 2 kap 3 §, 6 kap 3 §; omtryck
Ikraftträder
2002-01-01

Lag (2010:703) om ändring i skadeståndslagen (1972:207)

Tryckt format (PDF)

Förarbeten
Rskr. 2009/10:296, Prop. 2009/10:142, Bet. 2009/10:CU23
Omfattning
ändr. 3 kap. 6 §, rubr. till 3 kap.; nya 3 kap. 5, 11 §§
Ikraftträder
2010-09-01

Lag (2010:704) om ändring i skadeståndslagen (1972:207)

Tryckt format (PDF)

Förarbeten
Rskr. 2009/10:296, Prop. 2009/10:142, Bet. 2009/10:CU23
Omfattning
ändr. 3 kap. 5 §
Ikraftträder
2011-01-01

Lag (2010:1213) om ändring i skadeståndslagen (1972:207)

Tryckt format (PDF)

Övergångsbestämmelse

  1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2011.
  2. Äldre bestämmelser gäller för förmåner som avser tid före ikraftträdandet.
Förarbeten
Rskr. 2010/11:7, Prop. 2009/10:222, Bet. 2010/11:SfU4
Omfattning
ändr. 5 kap. 3 §
Ikraftträder
2011-01-01

Lag (2010:1458) om ändring i skadeståndslagen (1972:207)

Tryckt format (PDF)

Förarbeten
Rskr. 2010/11:31, Prop. 2009/10:181, Bet. 2010/11:JuU3
Omfattning
ändr. 3 kap. 7, 10 §§
Ikraftträder
2011-01-01

Lag (2018:23) om ändring i skadeståndslagen (1972:207)

Tryckt format (PDF)

Förarbeten
Rskr. 2017/18:140, Prop. 2017/18:7, Bet. 2017/18:KU12
Omfattning
upph. 3 kap. 10 §, ändr. 6 kap. 3 §; ny 3 kap. 4 §, 5 kap. 8 §, 6 kap. 7 §
Ikraftträder
2018-04-01