1 §  Denna förordning innehåller bestämmelser för genomförande av rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, ändrat genom rådets rambeslut 2009/299/RIF.

Bestämmelser om överlämnande från Sverige finns i lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder och i förordningen (2003:1179) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Förordning (2013:842).

2 §  De begrepp som används i denna förordning har samma betydelse som i lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.

Med en svensk arresteringsorder avses en sådan arresteringsorder som anges i 1 kap. 3 § samma lag och som utfärdas av en svensk åklagare eller myndighet.

Med den utfärdande myndigheten avses i denna förordning den svenska åklagare eller myndighet som utfärdar arresteringsordern.

3 §  En svensk arresteringsorder för lagföring utfärdas av åklagare. Riksåklagaren bestämmer vilka åklagare som är behöriga att utfärda en svensk arresteringsorder.

En arresteringsorder får utfärdas för brott, för vilket den eftersökte är häktad på sannolika skäl misstänkt för brottet och för vilket är föreskrivet fängelse i ett år eller mer.

En arresteringsorder som utfärdas för brott som avses i andra stycket får uppta också andra brott som den eftersökte misstänks för (accessoriskt överlämnande).

4 §  En svensk arresteringsorder för verkställighet av en frihetsberövande påföljd utfärdas av Polismyndigheten på begäran av

• Kriminalvården för verkställighet av fängelse,
• Socialstyrelsen för verkställighet av rättspsykiatrisk vård, och
• Statens institutionsstyrelse för verkställighet av sluten ungdomsvård.

En arresteringsorder får utfärdas för en lagakraftvunnen dom om en frihetsberövande påföljd i minst fyra månader eller utan tidsbegränsning har dömts ut.

En arresteringsorder som utfärdas för en dom som avses i andra stycket får uppta också andra lagakraftvunna domar som gäller den eftersökte, om domstolen där har dömt till en frihetsberövande påföljd (accessoriskt överlämnande). Förordning (2014:1164).

5 §  En svensk arresteringsorder får utfärdas endast om det med beaktande av det men för den enskilde samt den tidsutdräkt och de kostnader som kan antas uppkomma i ärendet framstår som motiverat med hänsyn till brottets art och svårhetsgrad samt övriga omständigheter.

Om den eftersökte är under arton år, får en arresteringsorder utfärdas endast om det är fråga om allvarlig brottslighet eller den unge har stark anknytning till Sverige eller det i övrigt finns särskilda skäl för att begära överlämnande till Sverige.

6 §  En svensk arresteringsorder skall vara upprättad i enlighet med det formulär som avses i 1 kap. 4 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.

Det skall framgå av arresteringsordern om den avser även accessoriskt överlämnande. I så fall skall det också framgå om den eftersökte är häktad för brottet, liksom den utdömda påföljden eller straffskalan för brottet.

7 §  En svensk arresteringsorder får registreras i Schengens informationssystem (SIS) eller i ett annat system för eftersökning av personer som är misstänkta för brott. Registreringen ska utföras av Polismyndigheten, som också ska förvara arresteringsordern.

Om det är känt i vilken annan medlemsstat den eftersökte uppehåller sig, får arresteringsordern sändas direkt till den verkställande myndigheten i den staten. Den utfärdande myndigheten ansvarar då för åtgärder enligt 11 §. Om arresteringsordern har utfärdats av en åklagare, ska en kopia av arresteringsordern sändas till Polismyndigheten. Förordning (2014:1164).

8 §  När det inte längre finns skäl att begära den eftersökte överlämnad, ska arresteringsordern återkallas. Den verkställande myndigheten i den andra medlemsstaten ska omedelbart underrättas om återkallelsen. Om en åklagare återkallar en arresteringsorder ska även Polismyndigheten omedelbart underrättas. Förordning (2014:1164).

9 §  När den utfärdande myndigheten får information om att den eftersökte har anträffats, ska myndigheten omedelbart vidarebefordra informationen till Polismyndigheten, om den inte redan har fått informationen.

Om en annan myndighet än den utfärdande myndigheten får information om att den eftersökte har anträffats, ska den myndigheten omedelbart vidarebefordra informationen till den utfärdande myndigheten. Förordning (2014:1164).

10 §  Om den andra medlemsstaten meddelar att ett utlämningsförfarande skall tillämpas, skall förordningen (1982:306) med vissa bestämmelser om utlämning för brott tillämpas i stället för denna förordning. Den utfärdande myndigheten skall omedelbart överlämna ärendet till den myndighet som, enligt samma förordning, är behörig att göra framställningar om utlämning till den andra medlemsstaten.

I fall som avses i första stycket behöver någon ny framställning inte göras, om den andra staten godtar arresteringsordern som en framställning om utlämning.

11 §  När Polismyndigheten får information om att den eftersökte har anträffats i en annan medlemsstat och arresteringsordern har registrerats enligt 7 § första stycket, ska myndigheten omedelbart

1. låta översätta arresteringsordern till den andra medlemsstatens språk eller till ett språk som den staten har förklarat sig godta, och
2. översända arresteringsordern till den verkställande myndigheten i den andra staten. Förordning (2014:1164).

12 §  Den utfärdande myndigheten prövar frågor om garantier som den verkställande myndigheten kräver för överlämnande. Vid överlämnande för lagföring prövar dock Riksåklagaren frågor om garantier som hänför sig till villkor om återförande av den eftersökte.

13 §  Den utfärdande myndigheten ansvarar för att den eftersökte förs till Sverige när den andra medlemsstaten har beslutat om överlämnande hit. Den utfärdande myndigheten ska se till att den eftersökte hämtas till Sverige inom den utsatta tiden, om inte annat har överenskommits. Den utfärdande myndigheten får begära hjälp av Polismyndigheten om det behövs. Förordning (2014:1164).

14 §  Om överlämnande till Sverige för lagföring har ägt rum på villkor att den som överlämnas återförs till den andra medlemsstaten för att där verkställa en frihetsberövande påföljd som dömts ut med anledning av överlämnandet, ska åklagaren så snart domen har fått laga kraft mot den dömde pröva om förutsättningarna för återförande är uppfyllda.

Om den som har överlämnats ska återföras enligt första stycket, ska åklagaren omedelbart underrätta Kriminalvården. Förordning (2015:110).

15 §  Om en begäran om överlämnande till Sverige för verkställighet av en frihetsberövande påföljd har avslagits på den grunden att den andra medlemsstaten övertar verkställigheten av påföljden, ska Polismyndigheten omedelbart underrätta Kriminalvården och

• Socialstyrelsen, om påföljden är rättspsykiatrisk vård, eller
• Statens institutionsstyrelse, om påföljden är sluten ungdomsvård. Förordning (2015:110).

15 a §  I lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen finns bestämmelser om erkännande och verkställighet av en svensk dom på frihetsberövande påföljd i en annan medlemsstat i Europeiska unionen. Förordning (2015:110).

16 §  En person som har överlämnats till Sverige kan samtycka till åtal eller straff här för annat brott som personen har begått före överlämnandet. Sådant samtycke lämnas till åklagare.

Samtycket ska antecknas på ett formulär som fastställs av riksåklagaren. Formuläret ska om möjligt vara skrivet på det språk som normalt används av den som har överlämnats. Om ett annat språk används, ska det antecknas på handlingen vilka åtgärder som har vidtagits för att kontrollera att den som har överlämnats har förstått innebörden av samtycket. Förordning (2012:570).

17 §  Om överlämnande till Sverige har beviljats och fråga uppkommer om att begära den andra statens tillstånd till en sådan åtgärd som avses i 6 kap. 8 § första stycket 1 lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder, gäller andra-tredje styckena. Detsamma gäller om någon har utlämnats till Sverige från en medlemsstat i Europeiska unionen och en sådan fråga därefter uppkommer.

Begäran skall innehålla de uppgifter som avses i 6 §. Den skall översättas till ett språk som avses i 11 § 1 och sändas till den verkställande myndigheten i den andra medlemsstaten.

Följande föreskrifter i denna förordning skall tillämpas:

3 § första stycket och 4 § första stycket om behöriga myndigheter,

8 § om återkallelse,

10 § om förhållandet till utlämning,

12 § om garantier, och

14 och 15 §§ om överförande av straffverkställighet.