1 §  Denna förordning innehåller bestämmelser för genomförande av rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, ändrat genom rådets rambeslut 2009/299/RIF.

Bestämmelser om överlämnande från Sverige finns i lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder och i förordningen (2003:1179) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Förordning (2013:842).

2 §  De begrepp som används i denna förordning har samma betydelse som i lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.

Med en svensk arresteringsorder avses en sådan arresteringsorder som anges i 1 kap. 3 § samma lag och som utfärdas av en svensk åklagare. Riksåklagaren bestämmer vilka åklagare inom åklagarväsendet som är behöriga att utfärda en svensk arresteringsorder.

En svensk europeisk delegerad åklagare och den svenska europeiska åklagaren är som särskilda åklagare behöriga att utfärda en svensk arresteringsorder när de fullgör uppgifter för Europeiska åklagarmyndigheten. Förordning (2024:636).

3 §  En svensk arresteringsorder för lagföring får utfärdas för brott för vilket den eftersökte är häktad på sannolika skäl misstänkt för brottet och för vilket det är föreskrivet fängelse i ett år eller mer. För en gärning som legat till grund för ett beslut om övervakningsåtgärder som följs upp i en annan medlemsstat i Europeiska unionen får en arresteringsorder utfärdas även om det för gärningen inte är föreskrivet fängelse i ett år eller mer.

En arresteringsorder som utfärdas för brott som avses i första stycket får uppta också andra brott som den eftersökte misstänks för (accessoriskt överlämnande). Förordning (2016:1142).

4 §  En europeisk arresteringsorder för verkställighet av en frihetsberövande påföljd utfärdas på begäran av Kriminalvården.

En arresteringsorder får utfärdas för en dom som har fått laga kraft, om en frihetsberövande påföljd i minst fyra månader eller utan tidsbegränsning har dömts ut.

En arresteringsorder som utfärdas för en dom som avses i andra stycket får uppta också andra domar som gäller den eftersökte och som har fått laga kraft, om domstolen där har dömt till en frihetsberövande påföljd (accessoriskt överlämnande). Förordning (2024:49).

4 a §  När det finns anledning för Kriminalvården att begära att en arresteringsorder för verkställighet av en frihetsberövande påföljd ska utfärdas, ska Kriminalvården underrättas om skälen för det av

• chefsöverläkaren vid den sjukvårdsinrättning där den dömde är inskriven eller skulle skrivas in, om påföljden är överlämnande till rättspsykiatrisk vård, eller
• Statens institutionsstyrelse, om påföljden är sluten ungdomsvård.

Chefsöverläkaren och Statens institutionsstyrelse ska lämna de uppgifter som behövs för Kriminalvårdens begäran. Förordning (2024:49).

5 §  En svensk arresteringsorder får utfärdas endast om det med beaktande av det men för den enskilde samt den tidsutdräkt och de kostnader som kan antas uppkomma i ärendet framstår som motiverat med hänsyn till brottets art och svårhetsgrad samt övriga omständigheter.

Om den eftersökte är under arton år, får en arresteringsorder utfärdas endast om det är fråga om allvarlig brottslighet eller den unge har stark anknytning till Sverige eller det i övrigt finns särskilda skäl för att begära överlämnande till Sverige.

6 §  En svensk arresteringsorder skall vara upprättad i enlighet med det formulär som avses i 1 kap. 4 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.

Det skall framgå av arresteringsordern om den avser även accessoriskt överlämnande. I så fall skall det också framgå om den eftersökte är häktad för brottet, liksom den utdömda påföljden eller straffskalan för brottet.

7 §  En svensk arresteringsorder får registreras i Schengens informationssystem (SIS) eller i ett annat system för eftersökning av personer som är misstänkta för brott. Registreringen ska utföras av Polismyndigheten, som också ska förvara arresteringsordern.

Om det är känt i vilken annan medlemsstat den eftersökte uppehåller sig, får arresteringsordern sändas direkt till den verkställande myndigheten i den staten. Åklagaren ansvarar då för åtgärder enligt 11 §. En kopia av arresteringsordern ska sändas till Polismyndigheten. Förordning (2016:1142).

8 §  När det inte längre finns skäl att begära den eftersökte överlämnad, ska arresteringsordern återkallas. Den verkställande myndigheten i den andra medlemsstaten och Polismyndigheten ska omedelbart underrättas om återkallelsen. Förordning (2016:1142).

9 §  När åklagaren får information om att den eftersökte har anträffats, ska åklagaren omedelbart vidarebefordra informationen till Polismyndigheten, om den inte redan har fått informationen.

Om en annan myndighet än den myndighet där åklagaren som har utfärdat arresteringsordern är verksam får information om att den eftersökte har anträffats, ska den myndigheten omedelbart vidarebefordra informationen till åklagaren. Förordning (2024:636).

10 §  Om den andra medlemsstaten meddelar att ett utlämningsförfarande ska tillämpas, ska förordningen (1982:306) med vissa bestämmelser om utlämning för brott tillämpas i stället för denna förordning. Åklagaren ska omedelbart överlämna ärendet till den myndighet som, enligt samma förordning, är behörig att göra framställningar om utlämning till den andra medlemsstaten.

I fall som avses i första stycket behöver någon ny framställning inte göras, om den andra staten godtar arresteringsordern som en framställning om utlämning. Förordning (2016:1142).

11 §  När Polismyndigheten får information om att den eftersökte har anträffats i en annan medlemsstat och arresteringsordern har registrerats enligt 7 § första stycket, ska myndigheten omedelbart

1. låta översätta arresteringsordern till den andra medlemsstatens språk eller till ett språk som den staten har förklarat sig godta, och
2. översända arresteringsordern till den verkställande myndigheten i den andra staten. Förordning (2014:1164).

11 a §  Om den verkställande myndigheten i den andra medlemsstaten informerar åklagaren om att den eftersökte vill utse en försvarare eller ett biträde i Sverige, ska åklagaren så snart som möjligt ge den eftersökte information som underlättar för honom eller henne att utse en försvarare eller ett biträde. Om den eftersökte har en offentlig försvarare förordnad i Sverige, ska åklagaren informera den eftersökte om det. Förordning (2016:1142).

12 §  Åklagaren prövar frågor om garantier som den verkställande myndigheten kräver för överlämnande. Vid överlämnande för lagföring prövar dock Riksåklagaren frågor om garantier som hänför sig till villkor om återförande av den eftersökte. Förordning (2016:1142).

13 §  Åklagaren ansvarar för att den eftersökte förs till Sverige när den andra medlemsstaten har beslutat om överlämnande hit. Åklagaren ska se till att den eftersökte hämtas till Sverige inom den utsatta tiden, om inte annat har överenskommits. Åklagaren får begära hjälp av Polismyndigheten om det behövs.

Bestämmelser om transporter i Sverige finns i 8 kap. 3 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Förordning (2017:145).

14 §  Om överlämnande till Sverige för lagföring har ägt rum på villkor att den som överlämnas återförs till den andra medlemsstaten för att där verkställa en frihetsberövande påföljd som dömts ut med anledning av överlämnandet, ska åklagaren så snart domen har fått laga kraft mot den dömde pröva om förutsättningarna för återförande är uppfyllda.

Om den som har överlämnats ska återföras enligt första stycket, ska åklagaren omedelbart underrätta Kriminalvården. Förordning (2015:110).

15 §  Om en begäran om överlämnande till Sverige för verkställighet av en frihetsberövande påföljd har avslagits på den grunden att den andra medlemsstaten övertar verkställigheten av påföljden, ska åklagaren omedelbart underrätta Kriminalvården, som i sin tur därefter ska underrätta

• chefsöverläkaren vid den sjukvårdsinrättning där den dömde var inskriven eller skulle skrivas in vid utfärdandet av arresteringsordern, om påföljden är överlämnande till rättspsykiatrisk vård, eller
• Statens institutionsstyrelse, om påföljden är sluten ungdomsvård. Förordning (2024:49).

15 a §  I lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen finns bestämmelser om erkännande och verkställighet av en svensk dom på frihetsberövande påföljd i en annan medlemsstat i Europeiska unionen. Förordning (2015:110).

15 b §  Om någon i ett fall som avses i 8 kap. 1 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder ska återföras till en annan medlemsstat, ska åklagaren underrätta Polismyndigheten om när återförandet ska äga rum. Förordning (2024:49).

16 §  En person som har överlämnats till Sverige kan samtycka till åtal eller straff här för annat brott som personen har begått före överlämnandet. Sådant samtycke lämnas till åklagare.

Samtycket ska antecknas på ett formulär som fastställs av riksåklagaren. Formuläret ska om möjligt vara skrivet på det språk som normalt används av den som har överlämnats. Om ett annat språk används, ska det antecknas på handlingen vilka åtgärder som har vidtagits för att kontrollera att den som har överlämnats har förstått innebörden av samtycket. Förordning (2012:570).

17 §  Om överlämnande till Sverige har beviljats och fråga uppkommer om att begära den andra statens tillstånd till en sådan åtgärd som avses i 6 kap. 8 § första stycket 1 lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder, gäller andra–tredje styckena. Detsamma gäller om någon har utlämnats till Sverige från en medlemsstat i Europeiska unionen och en sådan fråga därefter uppkommer.

Begäran ska innehålla de uppgifter som avses i 6 §. Den ska översättas till ett språk som avses i 11 § 1 och sändas till den verkställande myndigheten i den andra medlemsstaten.

Följande föreskrifter i denna förordning ska tillämpas:

• 2 § andra stycket om behörig åklagare,
• 8 § om återkallelse,
• 10 § om förhållandet till utlämning,
• 12 § om garantier, och
• 14 och 15 §§ om överförande av straffverkställighet. Förordning (2016:1142).