Allvarlig kritik mot Kriminalvården för att en dömd person blivit kvar i häkte under lång tid i väntan på plats i anstalt och inte fått vistas i gemensamhet

Ärendet

Bakgrund

Sökanden frihetsberövades genom anhållande den 3 juni 2023. Efter häktningsbeslut den 6 juni 2023 blev sökanden fortsatt placerad i arresten fram till den 10 juni 2023 då han förflyttades till häkte.

Sökanden dömes sedermera till fängelse i fem år och två månader. Verkställighet av fängelsestraffet påbörjades den 24 juni 2024 när domen mot honom vann laga kraft.

Den 25 juni 2024 beslutade Kriminalvården att sökanden skulle placeras i anstalten Kumla för att genomgå en fördjupad villkorsutredning inför beslut om särskilda villkor. En bokning av plats på den aktuella anstalten kom dock att göras först den 6 september 2024. Därefter dröjde det till den 15 oktober 2025 innan sökanden faktiskt fick en plats på anstalten Kumla.

Anspråket m.m.

Sökanden har begärt skadestånd av staten för psykiskt lidande och kränkning utan att ange något belopp. Som grund för anspråket har han fört fram att Kriminalvården i strid med lag har dröjt med att dels föra över honom från arresten till häkte, dels föra över honom från häkte till anstalt. Trots upphävda restriktioner har han också under lång tid fått fortsätta vara placerad i restriktionshäkte i stället för i gemensamhet.

Kriminalvården har yttrat sig över anspråket och ansett att det bör avslås.

Justitiekanslerns bedömning

Rättsliga utgångspunkter

Tillämpliga skadeståndsregler

Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen ska staten bl.a. ersätta personskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för. Personskada omfattar, enligt 5 kap. 1 § skadeståndslagen, bl.a. psykiskt lidande av övergående natur eller bestående art.

För att ersättning för kränkning ska utgå vid felaktig eller försumlig myndighetsutövning krävs att den skadelidande också har utsatts för ett typiskt sett integritetskränkande brott (3 kap. 2 § 2 och 2 kap. 3 § skadeståndslagen).

Skadestånd för personskada och kränkning ska också ges ut när regeringsformen eller Europakonventionen har överträtts, om det är nödvändigt för att gottgöra överträdelsen (3 kap. 4 § skadeståndslagen).

Fri- och rättigheter

Var och en är gentemot det allmänna skyddad mot kroppsstraff, tortyr eller medicinsk påverkan i syfte att framtvinga eller hindra yttranden (2 kap. 5 § regeringsformen).

Vidare gäller ett skydd mot frihetsberövanden (2 kap. 8 § regeringsformen). Denna grundlagsfästa rätt får bara begränsas genom lag (2 kap. 20 § första stycket 3 regeringsformen) och endast för ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle, där begränsningen inte får gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den (2 kap. 21 § regeringsformen).

Enligt artikel 3 i Europakonventionen får ingen utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

Enligt artikel 5.1 i Europakonventionen har var och en rätt till frihet och personlig säkerhet. Ingen får frihetsberövas utom i vissa uppräknade fall och i den ordning som föreskrivs i lag. Vidare krävs – även om det inte uttryckligen framgår av artikeln – att frihetsberövandet är proportionerligt i förhållande till syftet med åtgärden.

Enligt artikel 8.1 i Europakonventionen har var och en rätt till respekt för bl.a. sitt privat- och familjeliv. Rättigheten får enligt artikel 8.2 inte inskränkas annat än med stöd av lag.

Placering av häktade

Den som är gripen, anhållen eller häktad ska tas i förvar. Den som häktas ska utan dröjsmål föras till häkte. Om det är av synnerlig vikt att den häktade, för utredning av det brott som föranlett häktningen eller något annat brott som han är misstänkt för, förvaras på en annan plats än som anges i första stycket, får rätten på åklagarens begäran förordna att den häktade tills vidare inte ska föras till häkte. (24 kap. 22 § första och andra stycket rättegångsbalken.)

Vistelse i gemensamhet

Enligt 2 kap. 5 § häkteslagen (2010:611) ska en intagen ges möjlighet att dagtid vistas tillsammans med andra intagna (gemensamhet), om inte den intagne är placerad i en annan förvaringslokal än i ett häkte och lokalförhållandena inte tillåter gemensamhet, det av säkerhetsskäl är nödvändigt att hålla den intagne avskild från andra intagna, eller det är nödvändigt för att genomföra en kroppsbesiktning.

Placering i anstalt

I 9 § strafftidslagen (2018:1251) anges att en dömd person som ska överföras eller förpassas till kriminalvårdsanstalt för verkställighet av fängelsestraff i anslutning till det får tas in i häkte i avvaktan på anstaltsplacering eller om det behövs med hänsyn till transport-förhållandena. Tiden i häkte får i sådana situationer inte vara längre än nödvändigt och inte längre än sju dagar, om det inte finns särskilda skäl för en längre tid. Även om det finns särskilda skäl får tiden inte vara längre än 30 dagar. (10 § strafftidslagen.)

Bedömningen i detta fall av frågan om skadestånd

Av utredningen i ärendet kan det konstateras att sökanden varit placerad i arresten i stället för i häkte under perioden den 6 juni–10 juni 2023, dvs. i ca fyra dagar. Enligt Kriminalvården berodde tidsutdräkten sannolikt på att det vid tillfället saknades en tillgänglig plats i ordinarie häkteslokaler. Något beslut om att sökanden av utredningsskäl skulle vara placerad i arresten fanns inte. Placeringen har alltså skett utan stöd i lag.

Det kan också konstateras att det dröjt tre månader och tre veckor från det att domen mot sökanden blev verkställbar till dess att han flyttades till en kriminalvårdsanstalt. Den i 10 § strafftidslagen angivna yttersta tidsfristen för överföring till anstalt har alltså med råge överskridits. Kriminalvården har medgett att myndigheten i detta fall missat att omgående boka plats på anstalten, men fört fram att det är osäkert om detta förlängt tiden fram till placering eftersom det, oavsett, var kö till riksmottagningen i anstalten Kumla. Justitiekanslern noterar att tidsfristen i strafftidslagen är absolut och att platsbrist inte utgör ett skäl för överskridande av den.

Vad gäller förhållandena under tiden i häkte noterar Justitiekanslern att de restriktioner som sökanden var belagd med upphävdes den 30 april 2024. Efter denna tidpunkt har sökanden som utgångspunkt haft rätt att vistas i gemensamhet. Trots detta har sökanden varit placerad i restriktionshäkte under perioderna den 1–13 maj och 17 maj–9 september 2024 samt på säkerhetsavdelning under perioden den 9–13 september 2024. Totalt rör det sig alltså om ca 4,5 månad som sökanden inte har fått vistas i gemensamhet. Under ca 1,5 månad av denna tid har sökanden visserligen delat rum med en annan intagen och fått andra isoleringsbrytande åtgärder i form av telefonsamtal och samtal med personal och advokat. Sådana åtgärder är dock inte att jämställa med vistelse i gemensamhet. Att något av de i 2 kap. 5 § häkteslagen angivna skälen för undantag skulle ha varit uppfyllda under de angivna perioderna har inte kommit fram. Tvärtom har Kriminalvården även i denna del hänvisat till platsbrist. Det kan alltså konstateras att även formen för häktesplaceringens genomförande har stridit mot lag i detta avseende.

De nu konstaterade lagstridigheterna utgör i och för sig skadestånds­grundande fel eller försummelse vid Kriminalvårdens myndighetsutövning. Det är dock inte tillräckligt för att ersättning ska utges. Det krävs också att den som begär ersättning kan styrka att det inträffade har orsakat en skada och hur stor skadan är.

I det här fallet är det varken genom läkarintyg eller annan likvärdig utredning visat att Kriminalvårdens agerande har orsakat sökanden en personskada. Något skadestånd av det slaget kan därför inte utgå. Inte heller ger utredningen stöd för att det har begåtts något sådant integritetskränkande brott som är en förutsättning för att kränkningsersättning ska utgå enligt 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen.

Frågan är då om Kriminalvårdens olika placeringsbeslut och/eller förhållandena under frihetsberövandet kan anses ha inneburit en sådan överträdelse av regeringsformen eller Europakonventionen som gör att kränkningsersättning i stället kan utges med stöd av 3 kap. 4 § skadeståndslagen.

Bestämmelserna i 2 kap. 8 § regeringsformen och artikel 5 i Europa-konventionen är tillämpliga vad gäller själva beslutet genom vilket en enskild fråntas friheten. Sökanden har dock inte gjort gällande – och utredningen ger inte heller stöd för – att frihetsberövandet som sådant i det här fallet skulle ha varit rättsstridigt.

När det gäller formerna för frihetsberövandets verkställighet är artikel 5 som utgångspunkt inte tillämplig (se Bizzotto mot Grekland, 22126/93, Europadomstolens dom den 15 november 1996, punkterna 34–35). Endast om det är fråga om artskilda former av frihetsberövanden kan verkställighetsfrågan falla inom tillämpningsområdet för artikel 5. I förevarande fall har det varit fråga om att ersätta en frihetsberövande åtgärd (placering i arresten) med andra sådana åtgärder (häkte respektive anstalt). Skillnaden mellan dessa former av frihetsberövanden har inte skilt sig åt i sådant väsentligt avseende att de faller inom ramen för artikel 5.1 (jfr Mancini mot Italien, no. 44955/98, Europadomstolens dom den 2 augusti 2001, punkterna 19–20). Motsvarande gäller enligt regeringsformens skydd mot frihetsberövanden.

Brister i förhållandena under verkställigheten av ett frihetsberövande får därför prövas mot de förbud kroppsstraff och tortyr samt mot omänsklig eller förnedrande behandling som föreskrivs i regeringsformen 2 kap. 5 § och artikel 3 i Europakonventionen. I vissa fall kan även en bedömning i förhållande till skyddet för privatliv i artikel 8 i konventionen aktualiseras (se Raninen mot Finland , 20972/92, dom meddelad den 16 december 1997, punkt 63).

Av utredningen framgår klart att frågor om kroppsstraff eller tortyr inte är aktuella i detta fall. För att förbudet mot omänsklig eller förnedrande behandling ska aktualiseras måste de brister som påstås vara av ett tillräckligt allvarligt slag. Europadomstolen har framhållit att endast en behandling eller bestraffning som kännetecknas av betydande hårdhet eller hänsynslöshet (”minimum level of severity”) kan falla in under artikel 3 i Europakonventionen. Vid bedömningen ska omständigheterna i det enskilda fallet beaktas och i vilket sammanhang som behandlingen har förekommit. Begreppen ”omänsklig” och ”förnedrande” ska alltså tolkas restriktivt. (Se bl.a. Van der Ven mot Nederländerna, 50901/99, dom meddelad den 4 februari 2003, punkt 47, med vidare hänvisning, samt Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 2023, version 6 JUNO, s. 89).

Det är givetvis beklagligt att den då rådande beläggningen inom Kriminalvården har lett till att sökanden inte alltid varit placerad på ett korrekt sätt och att han under en relativt lång tid i strid med lag även har nekats möjlighet att vistas i gemensamhet. Vad som har kommit fram i ärendet ger dock inte stöd för att det varit fråga om en sådan betydande hård eller hänsynslös behandling som krävs för att aktualisera artikel 3 i Europakonventionen. Inte heller kan det inträffade anses ha varit integritetskränkande på det sätt som krävs för att det ska vara fråga om ett ingrepp i sökandens rätt till privatliv.

Någon överträdelse av Europakonventionen har alltså inte skett. Inte heller kan det anses ha varit fråga om en överträdelse av regeringsformen.

Sökandens skadeståndsanspråk ska därför avslås.

Tillsyn

Justitiekanslern har ovan konstaterat att Kriminalvården dels dröjt med att föra över sökanden från arresten till häktet, dels därefter dröjt ännu längre med att föra över honom från häktet till anstalten Kumla där han skulle genomföra utredning inför beslut om särskilda villkor. Under lång tid har sökanden även nekats vistelse i gemensamhet.

Såväl JK som JO har tidigare gjort tillsynsuttalanden med anledning av att Kriminalvården placerat häktade i arrestcell (se JK dnr 2024/5192 och exempelvis JO 2023 s. 137). JO har också vid flera tillfällen riktat allvarlig kritik respektive kritik mot Kriminalvården för dess dröjsmål med att föra över dömda personer från häkte till anstalt (se JO 2022/23 s. 158 och JO 2024 s. 171). I sistnämna beslut var JO även kritisk till att den dömde under lång tid inte hade fått vistas i gemensamhet (se i den frågan även JO 2024 s. 126 där allvarlig kritik uttalades).

Enligt Kriminalvården var beläggningssituationen på riksmottagningen i anstalten Kumla särskilt ansträngd under sommaren 2024. En kötid på 3–4 månader var inte ovanligt. Även på häktenas gemensamhetsavdelningar rådde det stor platsbrist. Enligt Kriminalvården placerades intagna som väntade på plats i anstalt på gemensamhetsavdelning så långt det var praktiskt möjligt.

Som framgått ovan i skadeståndsbedömningen utgör platsbrist inte en laglig grund för vare sig placering av häktade i arrestcell eller för att kvarhålla dömda i häkte i stället för att föra över dem till anstalt. Lika lite utgör det laglig grund för att neka en intagen vistelse i gemensamhet. Justitiekanslern ser därför allvarligt på hur frihetsberövandet har verkställts i sökandens fall. Särskilt fästs vikt vid den mycket långvariga placeringen på häkte i stället för anstalt och den likaledes långa tid som sökanden felaktigt inte fått vistas i gemensamhet. Kriminalvården kan mot denna bakgrund inte undgå allvarlig kritik för hur frihetsberövandet verkställts i dessa avseenden.