Skadeståndsanspråk mot staten gällande ersättning för rättegångskostnader i mål i förvaltningsrätt

Justitiekanslern avslår sökandens anspråk.

Ärendet

Bakgrund

Sökanden, som varit ordningsvakt, har inte arbetat sedan han blev skjuten i anslutning till ett arbetspass. Efter att Försäkringskassan avslagit hans ansökningar om sjukpenning och livränta överklagade sökanden Försäkringskassans beslut till Förvaltningsrätten i Uppsala. I målet om sjukpenning gav förvaltningsrätten sökanden rätt och förklarade att han hade rätt till sjukpenning under den aktuella perioden. Målet om livränta återförvisades till Försäkringskassan för förnyad prövning efter att Försäkringskassan i domstolen medgett att skadan uppkommit genom ett så kallat färdolycksfall då sökanden var på väg till arbetet, vilket kan ge rätt till livränta.

Anspråket m.m.

Sökanden har begärt skadestånd av staten med 195 000 kr plus ränta enligt 4 och 6 §§ räntelagen. Beloppet avser ersättning för de ombudskostnader sökanden haft under processerna i förvaltningsrätten. Som grund för begäran har sökanden anfört att han har rätt till ersättning för sina rättegångskostnader i enlighet med rätten till en rättvis rättegång så som principen regleras i 2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen, artikel 6.1 i Europakonventionen, och artikel 47 i EU-stadgan.

Justitiekanslerns bedömning

Rättsliga utgångspunkter

Rätten till en rättvis rättegång kommer till uttryck i både regeringsformen och Europakonventionen. Av 2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen följer att en rättegång ska genomföras rättvist och inom skälig tid. Bestämmelsen omfattar alla rättegångar i Sverige.

I artikel 6 i Europakonventionen föreskrivs att var och en, vid prövningen av hans eller hennes civila rättigheter och skyldigheter, ska vara berättigad till en rättvis rättegång. Sociala förmåner av det slag som nu är i fråga anses i regel utgöra civila rättigheter i Europakonventionens mening (se bl.a. Europadomstolens dom den 26 februari 1993 i målet Salesi mot Italien, no. 13023/87, p. 19). Rätten till en rättvis rättegång föreskriver inte i sig någon generell rätt till ersättning för rättegångskostnader för enskilda som vinner ett mål mot staten (se Europadomstolens dom den 28 september 1995 i må-len Masson och Van Zon mot Nederländerna, no. 15346/89 och 15379-89,p. 49). Det är i stället upp till varje medlemsstat att utforma sitt system för att enskilda ska tillförsäkras rättvisa rättegångar.

I förvaltningsmål är huvudregeln att vardera parten står för sina egna rättegångskostnader, oavsett utfallet i målet. Denna s.k. kvittningsprincip ansesnormalt förenlig med rätten till en rättvis rättegång. Principen medför visserligen att en enskild inte kan få ersättning för sina rättegångskostnader vid envinst, men den ger samtidigt den enskilde ett skydd mot att tvingas ersättamotpartens kostnader vid en förlust. På så sätt säkerställer principen parternas likställdhet i processen. Till bilden hör också att det ställs låga processuella krav på parterna i ett förvaltningsmål. Enskilda ges därmed en verkligmöjlighet att få sin sak prövad i domstol, utan att behöva anlita ett juridiskt ombud. Förvaltningsprocessen anses mot den här bakgrunden regelmässigt uppfylla de krav som kan ställas för att en rättegång ska anses rättvis (se t.ex. HFD 2022 ref. 10, p. 19 och 31).

Under vissa omständigheter kan det, enligt Europadomstolens praxis, dock stå i strid med rätten till en rättvis rättegång att en enskild som vinner ett mål mot det allmänna inte kan få ersättning för sina rättegångskostnader. Här avses framför allt särpräglade fall och/eller särskilt ömmande situationer beträffande fysiska personer, där avsaknaden av en möjlighet till ersättning för rättegångskostnader har ansetts utgöra en otillåten begränsning av tillgången till domstolsprövning eller likställdheten mellan parterna. (Se t.ex. Europadomstolens dom den 6 april 2006 i målet Stankiewicz mot Po-len, no. 46917/99 och dom den 12 maj 2022 i målet Dragan Kovačević mot Kroatien, no. 49281/15 . Jfr även Europadomstolens dom den 13 februari 2024 i målet Jakutavičius mot Litauen, no. 42180/19.)

Med hänvisning till bl.a. Europadomstolens praxis har Högsta förvaltnings-domstolen uttalat att det inte kan uteslutas att det undantagsvis kan uppstå situationer där omständigheterna är sådana att det inte skulle vara förenligt med rätten till en rättvis rättegång om en enskild part inte kan få ersättning för befogade rättegångskostnader som har uppkommit i ett förvaltningsmål. Sådana situationer kan dock i regel hanteras på så sätt att den enskilde kan begära kompensation för sina rättegångskostnader genom reglerna om skadestånd (se HFD 2022 ref. 10, p. 31 och 32 med vidare hänvisningar).

Inom ramen för statens frivilliga skadereglering kan Justitiekanslern besluta om skadestånd till enskilda för skäliga rättegångskostnader som uppkommit i ett förvaltningsmål. I ett sådant fall prövar Justitiekanslern inledningsvis – i linje med de uttalanden som gjorts av Europadomstolen och Högsta förvaltningsdomstolen – om den enskilde har haft rätt till ersättning i form av skadestånd på någon annan grund än den påstådda överträdelsen av rätten till en rättvis rättegång. Om en sådan rätt inte har ansetts föreligga har, i nästa steg, prövats om avsaknaden av en ersättningsmöjlighet i det aktuella fallet har utgjort en överträdelse av den enskildes rätt till en rättvis rättegång så som denna rätt har uttolkats av Europadomstolen. Om så, har skadestånd utgått med stöd av 3 kap. 4 § skadeståndslagen (jfr Justitiekanslerns beslut den 25 februari 2025 i dnr 2024/7674). I en sådan situation är det, enligt Justitiekanslern, endast kostnader hänförliga till processen i domstol som kan ersättas med stöd av rätten till en rättvis rättegång. För att ersättning ska utgå krävs det vidare att ombudskostnaderna har varit skäligen påkallade för att tillvarata partens rätt.

Bedömning i det här fallet

Det har inte framkommit något som talar för att sökandens ombudskostnader har uppkommit som en följd av något felaktigt eller försumligt agerande från Försäkringskassans sida. Det förhållandet att förvaltningsrätten har gjort en annan bedömning än Försäkringskassan i frågan om sökandens arbetsförmåga, samt att Försäkringskassan har ändrat uppfattning om huruvida sökandens skada kan ha uppkommit genom ett färdolycksfall, innebär inte att kassans beslut varit felaktiga eller försumliga i skadeståndslagens mening.

Mot den här bakgrunden är det inte visat att sökanden har rätt till ersättning för sina ombudskostnader på den grunden att Försäkringskassan agerat culpöst. Det har inte heller framkommit något som talar för att sökanden har möjlighet att få kostnaderna ersatta på annat sätt.

Fråga uppkommer då om avsaknaden av en ersättningsmöjlighet i det här fallet har kränkt sökandens rätt till en rättvis rättegång.

Sökanden har gjort gällande att processerna har varit av stor betydelse för honom och hans ekonomiska försörjning. Enligt sökanden har såväl rättsfrågor som bevisfrågor varit komplicerade, och det har varit fråga om långa processer, där Försäkringskassan har ifrågasatt varje påstående från honom.

Det står klart att målen har gällt frågor som har stor betydelse för sökanden och för hans försörjningsmöjligheter. Det förhållandet att en fråga har varit av stor betydelse för den enskilde eller att han själv ansett sig vara i behov av ett juridiskt ombud är dock inte i sig tillräckligt för att en rätt till rättegångskostnadsersättning ska föreligga.

Även med beaktande av att sökanden drabbats av en ovanlig skada har det inte framkommit att målen har rört frågor som är mer komplicerade än i många andra sjukdomsfall, där fysiska och psykiska besvär kan uppstå samtidigt. Det har förekommit såväl skriftlig som viss muntlig bevisning, men det har inte framkommit att utredningen har varit så svårtillgänglig eller omfattande att det har krävts ett juridiskt ombud för att kunna förse förvaltningsrätten med materialet. Såväl målet om sjukpenning som det rörande livränta har avgjorts i förvaltningsrätt, det vill säga stannat vid domstolsprövning i en instans. Det som sökanden har anfört i den här delen är sammantaget därför inte tillräckligt för att hans rätt till en rättvis rättegång ska anses ha överträtts om han inte beviljas skadestånd som ersättning för sina rättegångskostnader.

Sökanden har också anfört att han på grund av sina skador inte har haft möjlighet att själv driva processer mot Försäkringskassan i domstol, och att han har haft en socialsekreterare och stödperson som hjälpt honom med myndighetskontakter. Inte heller det som framkommit om sökandens personliga förhållanden är dock tillräckligt för att han ska anses ha rätt till ersättning för ombudskostnader.

Vid en helhetsbedömning av omständigheterna i sökandens fall anser Justitiekanslern att målen inte har varit av sådant särpräglat eller särskilt ömmande slag att avsaknaden av en möjlighet till ersättning för rättegångskostnader har begränsat sökandens rätt till en rättvis rättegång på ett otillåtet sätt. Av detta följer att förutsättningar för skadestånd med stöd av 3 kap. 4 § skadeståndslagen saknas. Skadestånd kan inte heller utgå med stöd av artikel 47 i EU-stadgan eller EU-rätten i övrigt.