Förorenade områden

Beskrivning saknas!

Rättsfall2

MÖD 2005:30: Vitesföreläggande enligt miljöbalken-----En verksamhetsutövare (bolaget) hade bedrivit miljöfarlig verksamhet på en fastighet sedan början av 1900-talet och fram till 1974, då en ny verksamhetsutövare tog över och bedrev verksamheter där fram till 1990. Vid avslutandet av verksamheten utförde den nye verksamhetsutövaren markundersökningar och efterbehandlingsåtgärder vilka godkändes av länsstyrelsen. Fastigheten såldes 1999 till ett fastighetsbolag. Därefter visade nya utredningar att fastigheten alltjämt var förorenad och att föroreningarna hänförde sig till en del av den verksamhet som bedrivits på fastigheten under en tid före 1961. Länsstyrelsen förelade därför den ursprunglige verksamhetsutövaren att vidta markundersökningar. Verksamhetsutövaren överklagade föreläggandet till miljödomstolen, som visserligen ansåg att denne var att anse som ansvarig verksamhetsutövare enligt 10 kap. 2 § miljöbalken, men att det fick anses som oskäligt att i detta fall utkräva ansvar. Miljööverdomstolen (MÖD) fann lika med underinstanserna att bolaget var ansvarig adressat för föreläggandet då det faktiskt bedrivit verksamhet på fastigheten efter den 30 juni 1969. Majoriteten i MÖD fann det dessutom skäligt att bolaget skulle utföra de aktuella utredningarna. En ledamot var skiljaktig i denna bedömning.
MÖD 2002:16: Föreläggande mot konkursbo om efterbehandling av förorenad mark-----En lastbil tillhörande en enskild firma hade genom läckage av diesel förorenat mark. Efter att firman gått i konkurs stod fordonet kvar på platsen i ytterligare en månad. Lastbilen återtogs därefter av försäljaren då konkursboet förklarade att det inte hade några anspråk på fordonet. Den kommunala nämnden förelade konkursboet att efterbehandla marken. Miljööverdomstolen fann att konkursboet hade haft rådighet över lastbilen och alltså var adressat enligt 10 kap. 2 § miljöbalken. Vidare fann domstolen det skäligt att konkursboet fick stå för efterbehandlingen, bl.a. med hänvisning till att det inte var visat att den föroreningen som skett efter konkursutbrottet varit av begränsad omfattning. De begärda åtgärderna ansågs inte heller vara oförenliga med konkursen som likvidationsförfarande, då de var relativt begränsade till omfång och kostnad.