MÖD 2005:30

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Växjö tingsrätts, miljödomstolen, dom den 9 juni 2004 i mål nr M 3280-03, se bilaga

KLAGANDE

Länsstyrelsen i Jönköpings län, 551 86 Jönköping

MOTPART

Aktiebolaget Klosters fabriker, 556005-3489, c/o Perstorp AB, 284 80 Perstorp

Ombud:

Advokaten TC

SAKEN

Vitesföreläggande enligt miljöbalken

___________________

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT

Med undanröjande av miljödomstolens dom fastställer Miljööverdomstolen Länsstyrelsens i Jönköpings län föreläggande av den 26 november 2003 (beteckning 575-1189-09). Miljööverdomstolen förordnar att den tidpunkt vid vilken undersökningarna enligt punkten 1 i föreläggandet skall vara utförda flyttas fram till den 1 november 2005 samt tidpunkten för då resultaten från undersökningarna skall ha redovisats till länsstyrelsen enligt punkten 2 i föreläggandet flyttas fram till den 1 februari 2006.

___________________

BAKGRUND

Länsstyrelsen i Jönköpings län förelade i beslut den 26 november 2003 AB Klosters Fabriker (bolaget) dels att vid vite om 300 000 kronor på fastigheten Bankeryds-Nyarp 1:369 (fastigheten) i Jönköpings kommun före den 1 april 2004 på visst angivet sätt utföra en detaljerad markundersökning, dels att vid vite om 70 000 kr senast den 1 juni 2004 på visst sätt utvärdera och sammanställa resultaten från undersökningarna och ge förslag till utökade undersökningar eller åtgärder.

Bolaget överklagade beslutet till miljödomstolen, som i den nu överklagade domen undanröjde länsstyrelsens beslut.

YRKANDEN M.M. I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Länsstyrelsen har yrkat att Miljööverdomstolen skall fastställa länsstyrelsens beslut, men att tiderna för fullgörandet skall flyttas fram med en tid motsvarande tiden för domstolarnas handläggning av målet.

Bolaget har bestritt länsstyrelsens yrkande och för egen del yrkat att Miljööverdomstolen, vid ett bifall till länsstyrelsens yrkande i sak, skall undanröja det med föreläggandet förenade vitet.

Miljööverdomstolen har med stöd av 23 kap. 6 § första stycket miljöbalken avgjort målet utan huvudförhandling.

UTVECKLING AV TALAN I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Parterna har tills stöd för sin talan i huvudsak hänvisat till vad som anfördes i miljödomstolen. Därtill har sammanfattningsvis följande ändringar och tillägg gjorts.

Länsstyrelsen

Länsstyrelsen delar inte miljödomstolens uppfattning att bolagets ansvar för undersökningar bör jämkas på så sätt att inget ansvar skall utkrävas detsamma. Miljödomstolen har gjort en samlad skälighetsbedömning av såväl undersökningsåtgärder som saneringsåtgärder. Enligt länsstyrelsens uppfattning bör skälighetsbedömningen utföras på så vis att man i ett första steg tar ställning till de undersökningar och utredningar som behövs för att sedan, i ett andra steg, bedöma de saneringsåtgärder som behöver vidtas. Skyldigheten att utreda de nutida konsekvenserna för hälsa och miljö av en verksamhet som tidigare bedrivits på en viss fastighet är enligt länsstyrelsens bedömning av allmängiltig karaktär och oberoende av tidens gång. Det går i dagsläget inte att fastställa omfattningen av föroreningssituationen på fastigheten eller att bedöma huruvida det är skäligt att förelägga bolaget att utföra framtida saneringsarbeten. Länsstyrelsen anser därför att det är skäligt att låta bolaget svara för samtliga kostnader som är förknippade med de undersökningar som länsstyrelsen nu anser behöver vidtas.

Bolaget

För det fall det finns ett behov att vidta ytterligare saneringsarbeten på fastigheten, så är detta behov helt kopplat till en eventuell exploatering av det berörda markområdet för bostadsändamål. Eftersom länsstyrelsen vitsordat att saneringsåtgärder skall dimensioneras för industriändamål kan inte rekvisiten i 10 kap. 1 § miljöbalken anses uppfyllt på det sätt som krävs för att ett ansvar skall kunna framställas mot bolaget enligt detta kapitel.

Miljödomstolen har i domskälen till den överklagade domen gjort den bedömningen att det är den faktiska driften av en miljöfarlig verksamhet över huvud taget som skall ha fortsatt efter den 30 juni 1969 för att ett efterbehandlingsansvar enligt 10 kap. 2 § miljöbalken skall anses föreligga. Bolaget menar emellertid att det är den fortsatta driften av den verksamhet vilken faktiskt gett upphov till den förorening som har medför ett efterbehandlingsbehov som måste ha fortsatt efter aktuellt datum för att ett efterbehandlingsansvar skall komma ifråga. Bestämmelsen i 8 § lagen om införande av miljöbalken utgör retroaktiv lagstiftning och måste därför tillämpas med stor försiktighet.

I det här fallet har ingen faktisk drift av miljöfarlig verksamhet som kan ha gett upphov till föroreningarna ägt rum efter 1961. Bolaget kan därför inte göras till adressat för de aktuella kraven enligt ovan nämna bestämmelser.

Vad beträffar skälighetsavvägningen har miljödomstolen enligt bolaget gjort en riktig bedömning. Bolaget har förvisso vidgått att en skälighetsavvägning enligt 10 kap. 4 § miljöbalken får mindre betydelse då det gäller bedömningen av de undersökningsåtgärder som skall vidtas än då det är fråga om bedömningen av de faktiska efterbehandlingsåtgärderna. Skillnaden får emellertid inte överdrivas och det skall anmärkas att ansvaret för att bekosta undersökningsåtgärder, genom bestämmelsen i 10 kap. 8 § 2 st. miljöbalken, är större för fastighetsägare än det motsvarande ansvaret för verksamhetsutövare.

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL

Principen om att förorenaren ansvarar för de skador eller olägenheter som denne orsakat i miljön har i svensk rätt kommit till uttryck i 2 kap. 8 § miljöbalken. För förorenade områden preciseras innebörden av denna bestämmelse genom reglerna i tionde kapitlet, vilka stadgar ett primärt utrednings- och efterbehandlingsansvar för utövaren av den verksamhet som har orsakat eller bidragit till en förorening. Enligt 8 § lagen (1998:811) om införande av miljöbalken skall bestämmelserna om verksamhetsutövarens ansvar tillämpas på miljöfarliga verksamheter vars faktiska drift har pågått efter den 30 juni 1969 om verkningarna från desamma alltjämt pågick vid tiden för miljöbalkens ikraftträdande och det finns ett behov av att avhjälpa olägenheterna som har orsakats av verksamheten.

I målet råder enighet om att bolaget bedrivit verksamhet på platsen efter den 30 juni 1969 och också om att den del av verksamheten, användning av tjärprodukter, som har orsakat den förorenade marken upphört före detta datum. Avgörande för om bolaget kan bli adressat för krav på åtgärder är därför hur begreppen miljöfarlig verksamhet och faktisk drift i övergångsbestämmelsen skall tolkas.

Definitionen av miljöfarlig verksamhet finns i 9 kapitlet miljöbalken. Det är att märka att detta begrepp även används för verksamheter som befinner sig i en passiv fas. Det kan gälla upplag av skilda slag som påverkar omgivningen genom läckage av t.ex. förorenat vatten. Trots att det inte bedrivs någon mänsklig verksamhet betraktas själva upplaget som en pågående miljöfarlig verksamhet. Det är då markägaren som anses bedriva den miljöfarliga verksamheten och som betraktas som verksamhetsutövare genom att använda marken för förvaring, d.v.s. på ett sätt som kan medföra olägenhet för människors hälsa eller miljön genom förorening av mark, luft, vattenområden eller grundvatten (9 kap. 1 § 2.) Denna typ av markanvändning konstituerar ett ansvar enligt 2 kapitlet miljöbalken. Man brukar här tala om förvaringsfall.

För att en verksamhetsutövare som bedrivit en verksamhet skall kunna göras ansvarig för utredning och efterbehandling enligt 10 kapitlet miljöbalken krävs bl.a. att den faktiska driften pågått efter den 30 juni 1969. Det räcker alltså inte med att den miljöfarliga verksamheten pågått i en passiv fas efter detta datum. För att markera detta har lagstiftaren valt att använda orden faktisk drift (se prop. 1997/98:45 del I sid. 602 ff. och Bengtsson m.fl. Miljöbalkskommentaren sid. 10:34 ff.)

Genom att bolaget fortsatt driften av den miljöfarliga verksamheten efter den 30 juni 1969 kan bolaget bli föremål för krav på utredningar trots att den del av verksamheten som orsakat markföroreningen upphört före detta datum. Miljööverdomstolen instämmer således i den bedömning som både länsstyrelsen och miljödomstolen gjort.

En verksamhetsutövare kan emellertid inte göras ansvarig för andra åtgärder och utredningar än de som anses skäliga vid en bedömning enligt 10 kap. 4 § miljöbalken. Nämnda lagrum syftar till att det skall ske en samlad bedömning av samtliga föreliggande omständigheter, vilket kan leda till fullt eller jämkat ansvar. Härvid skall bl.a. särskilt beaktas om föroreningarna skett så långt tillbaka i tiden som före den 1 juli 1969 samt om verksamheten har bedrivits på ett vid den tiden accepterat sätt (prop. 1997/98:45 del I sid. 605). I nu aktuellt fall är det endast fråga om en skyldighet att vidta utredningar för att fastställa vilka PAH-föroreningar från bolagets verksamhet som fortfarande finns kvar på den aktuella fastigheten. De markundersökningar som länsstyrelsen i det överklagade beslutet vill ha utförda omfattar dels områden som tidigare undersökts i viss omfattning men dels också områden som tidigare inte undersökts alls. Undersökningarna syftar till att klargöra vilka åtgärder som i ett senare skede behöver vidtas för att komma till rätta med föroreningssituationen och det slutliga ansvaret för efterbehandling kan fastställas först då detta underlag är komplett. Med beaktande av detta instämmer Miljööverdomstolen i den skälighetsbedömning som länsstyrelsen gjort och finner det skäligt att bolaget åläggs att utföra de aktuella undersökningarna.

På grund av det anförda och då det i övrigt inte framkommit något som föranleder Miljööverdomstolen att ändra föreläggandet som sådant skall miljödomstolens dom undanröjas och föreläggandet fastställas. Tidpunkten för fullgörandet bör emellertid flyttas fram.

Domen får enligt 23 kap. 8 § miljöbalken inte överklagas.

I avgörandet har deltagit hovrättslagmannen Ulf Bjällås, miljörådet Lars Hydén, hovrättsrådet Liselotte Rågmark, referent, samt adjungerade ledamoten Per Hallström. Enhälligt.

Skiljaktig mening i mål M 5338-04

Adjungerade ledamoten Per Hallström är skiljaktig beträffande domslutet och skälen i Miljööverdomstolens avgörande enligt följande.

Till skillnad mot majoriteten anser jag att överklagandet skall avslås. Jag är ense med majoriteten om innehållet i domskälen till och med citatet ”Härvid skall bl.a. särskilt beaktas om föroreningarna skett så långt tillbaka i tiden som före den 1 juli 1969 samt om verksamheten har bedrivits på ett vid den tiden accepterat sätt (prop. 1997/98:45 del I sid. 605).” Därefter bör domskälen ha följande lydelse.

De rättssäkerhetsaspekter som ger sig tillkänna i ett fall där ett verksamhetsutövaransvar i och för sig föreligger, men själva föroreningarna uppkommit innan det i svensk rätt införts ett generellt och utryckligt efterbehandlingsansvar, måste således ge sig tillkänna vid skälighetsbedömningen. Det förhållandet att en verksamhetsutövare handlat i enlighet med gällande regler och därmed haft fog för att inte förutsätta något ansvar till följd härav måste därvid tillmätas stor betydelse.

Det får normalt anses påkallat och skäligt att en verksamhetsutövare utför och bekostar utredningar för att klargöra förorenings- och ansvarssituationen på en fastighet. I nu aktuellt fall visar emellertid den utredning som redan idag föreligger rörande föroreningssituationen att de föroreningar som omfattas av föreläggandet uppkommit inom ett led av bolagets verksamhet som avslutats så långt tillbaka i tiden som före 1961. Inget i målet ger annat vid handen än att bolaget bedrivit verksamheten i enlighet med för tiden gällande bestämmelser. Därtill kommer det förhållandet att bolagets moderbolag inför försäljningen av fastigheten i samråd med länsstyrelsen undersökt och efterbehandlat densamma och att dessa arbeten även godkänts av länsstyrelsen. På grund av vad som här anförts kan bolaget nu inte skäligen avkrävas något ansvar för ytterligare utredningar än de som redan har utförts.

Till följd av det anförda skall överklagandet avslås.

_____________________________

BILAGA

VÄXJÖ TINGSRÄTTS, MILJÖDOMSTOLEN, DOM

KLAGANDE

Aktiebolaget Klosters fabriker, 556005-3489

c/o Perstorp AB

284 80 PERSTORP

Ombud:

Advokaten TC

MOTPART

Länsstyrelsen i Jönköpings län

551 86 JÖNKÖPING

ÖVERKLAGAT BESLUT

Länsstyrelsens i Jönköping län beslut den 26 november 2003, dnr 575-1189-02, bilaga 1

SAKEN

Vitesföreläggande enligt miljöbalken (1998:808); fråga om efterbehandlingsansvar enligt 10 kap.miljöbalken

_____________________________

DOMSLUT

Miljödomstolen bifaller överklagandet och upphäver länsstyrelsens beslut.

YRKANDEN M. M.

Klosters fabriker AB (bolaget) har yrkat i första hand att länsstyrelsens beslut skall undanröjas i dess helhet, i andra hand att vite skall undanröjas. För det fall bolagets nämnda yrkanden inte vinner bifall yrkar bolaget att tiden för fullgörelse av vitesföreläggandets förpliktelser framflyttas motsvarande tiden för miljödomstolens handläggning. Bolaget har anfört i huvudsak följande: Rekvisiten är inte uppfyllda på sätt som krävs för att krav skall kunna framställas enligt 10 kap.miljöbalken. Risken för att det förorenade området kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön beror på förekomsten av PAH-föroreningar och att framtida bostadsbebyggelse äger rum. Risken för föroreningar är alltså beroende av själva användningen av marken i framtiden. Det finns inget saneringsbehov för den markanvändning, industriändamål, som var tillåten när bolaget drev verksamhet på fastigheten. - Den industriella verksamheten på fastigheten avvecklades 1990. För att bolaget skall kunna göras till adressat för krav på efterbehandling enligt 10 kap. 2 § blir bestämmelserna i 8 § i lagen om införande av miljöbalken av avgörande betydelse, och då begreppet ”faktiska drift” i första hand. Länsstyrelsen synes mena att så länge en miljöfarlig verksamhet av något slag fortsätter och bedrivs av samma juridiska person efter den 30 juni 1969 som före samma datum så har den faktiska driften i övergångsbestämmelsens mening fortsatt. Länsstyrelsens tar med ett sådant ställningstagande ingen hänsyn till verksamhetens produktionsinriktning under olika faser. Bolaget hävdar i motsats till länsstyrelsens uppfattning att det av tillsynsmyndigheten måste visas att ett saneringsbehov föreligger på grund av specifika verkningar förorsakade av att en viss miljöfarlig verksamhets faktiska drift har pågått efter den 30 juni 1969. I ärendet torde vara ostridigt att de PAH-föroreningar som kan motivera ett saneringsbehov är en konsekvens av den produktion av tjärprodukter som bolaget bedrev men som upphörde senast 1961. Den faktiska driften av den miljöfarliga verksamheten, vars verkningar länsstyrelsen fortfarande menar pågår, upphörde således långt före den 1 juli 1969. Att bolaget därefter fortsatt driften av viss miljöfarlig verksamhet på samma plats men med en helt annan produktionsinriktning och med helt andra verkningar innebär således inte att den faktiska driften i övergångsbestämmelsens mening fortsatt efter den 1 juli 1969. Om ett undersöknings- och återställningsansvar anses föreligga skall kostnadsansvaret härför jämkas till noll kronor. - Enligt motiven till beslutet om föreläggandet skall bolaget ta fram förslag till platsspecifika riktvärden avseende olika föroreningshalter kopplat till markanvändningen industriändamål. I beslutet, som endast avser en skyldighet att utreda förekomsten av PAH-föroreningar, sägs inget om platsspecifika riktvärden. Å andra sidan tala där om att jämförelser skall göras med riktvärden enligt Naturvårdsverkets rapport 4889 för känslig markanvändning respektive mindre känslig markanvändning med grundvattenskydd. I den nämnda rapporten utgör markanvändning för industriändamål mindre känslig markanvändning med eller utan grundvattenskydd. Användning för bostadsändamål utgör däremot känslig markanvändning. Utvärdering i förhållande till bostadsändamål är inte aktuell enligt länsstyrelsens motivering. Föreläggandet synes även ålägga bolaget att göra jämförelser med andra riktvärden än dem som gäller för PAH, trots att själva undersökningsåläggandet endast avser PAH. Bolaget hävdar att utvärderingsåläggandet i punkt två är så oklart formulerat att det inte tillräckligt klart framgår vad som krävs av bolaget för att uppfylla föreläggandet. Föreläggandet skall därför undanröjas. Behovet av att utreda och föreslå platsspecifika riktvärden förefaller dessutom vara onödigt eftersom det redan har gjorts i ärendet. VBB VIAK AB har under 2001 gjort en fördjupad riskbedömning innefattande förslag till platsspecifika riktvärden avseende fastigheten. Länsstyrelsen godkände riskbedömningen den 27 februari 2001. - Länsstyrelsen har inte åberopat sakliga skäl för det förelagda vitet eller varför detta skäligen bör uppgå till sammanlagt 300 000 kr. Vitet bör därför undanröjas. - En exploatör av ett skadat område anses vara verksamhetsutövare och omfattas därmed av ansvarsbestämmelsen i 10 kap. 20 § miljöbalken. Enligt 10 kap. 8 § kan vidare ägaren till en fastighet trots frihet från ansvar anligt 10 kap. 2 § eller 3 § förpliktas att svara för utredningen i den mån det är skäligt med hänsyn till nyttan ägaren kan antas få av utredningen, de personliga ekonomiska förhållandena och omständigheterna i övrigt. Det är enligt bolagets mening endast fastighetsägaren som skulle ha nytta av utredningen med hänsyn till sitt exploateringsintresse.

Länsstyrelsen har medgett att tiden för fullgörelse av föreläggandet flyttas fram motsvarande tiden för handläggningen i miljödomstolen. Länsstyrelsen har därvid yrkat att överklagandet i övrigt skall avslås och anfört i huvudsak följande: Det föreligger ett behov av att reducera förekommande polyaromatiska kolväten (PAH) i marken till en nivå som inte medför några långsiktiga effekter för hälsa och miljö. Av SWECO VIAK:s utredning kan utläsas att halterna av PAH inte uppfyller de generella riktvärdena för mindre känslig markanvändning med grundvattenskydd i Naturvårdsverkets rapport 4889 (Förslag till riktvärden för förorenade bensinstationer). De uppmätta halterna av i första hand cancerogena PAH överskrider i flera fall klart det riktvärde på 7 mg/kg TS som bland annat finns angivet i Naturvårdsverkets rapport. Detta gäller både inom de provområden som sanerades år 1991 och i flera av de punkter som undersöktes under åren 2000 respektive 200l. Länsstyrelsen vidhåller att området är så förorenat att det kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön och att det finns ett utrednings- och saneringsbehov oavsett om området skall användas för bostäder eller industri. - Länsstyrelsen delar delvis SWECO VIAK:s uppfattning i ovanstående utredning angående saneringsbehovets angelägenhet, nämligen att det inte bedöms föreligga något omedelbart saneringsbehov, om med "omedelbart" avses akuta saneringsåtgärder. Länsstyrelsen anser således att det inte föreligger några akuta risker för negativ påverkan på vare sig människa eller miljö. Det senare är dock inte en anledning till att inte alls utföra aktuella undersökningar. Länsstyrelsen bedömer att sanering bör utföras, oavsett markanvändning, och att verkningarna av verksamheten alltjämt pågår. - Länsstyrelsen har inte förelagt bolaget att ta fram några platsspecifika riktvärden med avseende på PAH. Länsstyrelsen delar dock inte bolagets uppfattning att det skulle anses vara onödigt att ta fram dessa med hänvisning till att detta redan gjorts. De platsspecifika riktvärden som godkänts av länsstyrelsen har tagits fram med utgångspunkt från att området avses att bebyggas med bostäder. Denna platsspecifika modell bör i detta fall upprättas med hänsyn till den markanvändning som detaljplanen tillät vid tidpunkten för avvecklingen av verksamheten, det vill säga mindre känslig markanvändning/industriändamål. Undersökningsåläggandet avser helt korrekt endast PAH. Genomför bolaget enbart det bolaget blivit förelagt att göra, det vill säga att utreda förekomsten av PAH-föroreningar, finns det inget behov av att göra någon jämförelse med andra riktvärden än de som finns publicerade i Naturvårdsverkets rapport 4889. Länsstyrelsen anser således inte att det finns skäl att undanröja föreläggandet på de grunder som bolaget anfört. - Vitesbeloppen är uträknade utifrån en bedömd kostnad för att utföra den markundersökning, utvärdering och sammanställning som specificerats i villkorspunkterna l och 2 i länsstyrelsens beslut. - Länsstyrelsen anser att en passiv markägare inte kan anses vara exploatör. Det är länsstyrelsens bestämda uppfattning att fastighetsägaren först i samband med ett fysiskt ingrepp kan anses omfattas av åberopad ansvarsbestämmelse. Fastighetsägaren trots friheten från ansvar redan under åren 2000 och 200l utfört kompletterande undersökningar och utredningar inom den nu aktuella fastigheten. Under år 2000 har fastighetsägaren bekostat en mindre sanering inom den östra delen av fastigheten.

DOMSKÄL

10 kap. 1 § miljöbalken stadgar att kapitlet skall tillämpas på mark- och vattenområden samt byggnader och anläggningar som är så förorenade att det kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön.

Enligt 10 kap. 2 § är den som bedriver eller har bedrivit en verksamhet eller vidtagit en åtgärd som har bidragit till föroreningen (verksamhetsutövare) ansvarig för efterbehandling av sådana områden, byggnader eller anläggningar som anges i 1 §.

Enligt 10 kap. 3 § är om inte någon verksamhetsutövare kan utföra eller bekosta efterbehandling av en förorenad fastighet var och en efterbehandlingsansvarig som förvärvat fastigheten och vid förvärvet känt till föroreningarna eller då borde ha upptäckt dem.

Enligt 10 kap. 8 § tillämpas i frågor om ansvar för kostnader att utreda föroreningar inom ett sådant mark- eller vattenområde eller en sådan byggnad eller anläggning som avses i 1 §, 2-4 samt 6 och 7 §§. Ägaren till en fastighet, byggnad eller anläggning som avses i första stycket kan trots frihet från ansvar enligt 2 eller 3 § förpliktas att svara för utredningskostnader som rör fastigheten i den utsträckning det är skäligt med hänsyn till den nytta ägaren kan antas få av utredningen, de personliga ekonomiska förhållandena och omständigheterna i övrigt.

Enligt 8 § lagen (1998:811) om införande av miljöbalken skall bestämmelserna i 2 kap. 8 § och 10 kap. 2 §miljöbalken tillämpas i fråga om miljöfarlig verksamhet vars faktiska drift har pågått efter den 30 juni 1969, om verkningarna av verksamheten alltjämt pågår vid tiden för miljöbalkens ikraftträdande enligt 1 §, och det föreligger behov av att avhjälpa skador eller olägenheter som har orsakats av verksamheten.

Miljödomstolen gör följande bedömning.

I målet har framkommit att bolaget har bedrivit olika former av miljöfarlig verksamhet inom fastigheten X 1:369 mellan cirka 1910 och 1974. Även om verksamhetsutövaren har varit densamme så har verksamheten i sig förändrats ett flertal gånger under årens lopp. Tillverkning har skett av bl.a. tjärpapp, fenolhartser, asfaltsprodukter samt fenol- och polyesterpressmassor. Under 1991 genomfördes en sanering av fabriksområdet på uppdrag av dåvarande ägaren Perstorp AB. Länsstyrelsen meddelade inför saneringen råd gällande bl.a. hur stora halter av PAH- föroreningar som maximalt borde vara kvar i marken efter saneringen.

Med anledning av den nuvarande fastighetsägarens (HSB Produktion AB) planer att exploatera det före detta fabriksområdet för bostadsbebyggelse genomfördes fördjupade riskbedömningar under både 2001 och 2003. Av resultatet av riskbedömningarna formulerades förslag till platsspecifika riktvärden. Det kunde även konstateras att föroreningarna av PAH i marken har uppkommit före 1961. Miljödomstolen instämmer delvis i denna slutsats men kan också konstatera att PAH-föroreningar i mindre omfattning kan ha uppkommit efter 1961.

Det är av avgörande betydelse för bolagets ansvar för efterbehandling när den miljöfarliga verksamheten bedrevs. För att efterbehandlingsansvar skall komma ifråga krävs att verksamheten som har gett upphov till föroreningarna har pågått efter den 30 juni 1969 samt att verksamhetens verkningar alltjämt pågick när miljöbalken trädde i kraft. Verksamhet som pågått dessförinnan skall inte föranleda efterbehandlingsansvar. I målet är ostridigt att bolaget har haft kontinuerlig miljöfarlig verksamhet mellan 1910 och 1974, således även efter den 30 juni 1969.

Vad som sagts ovan ger vid handen ett behov av att definiera huruvida det är den faktiska driften av en kontinuerlig, måhända skiftande, miljöfarlig verksamhet eller den faktiska föroreningen som skall ge upphov till efterbehandlingsansvar. Det kan konstateras att en sådan definition inte låter sig göras utan att beakta omständigheterna i det enskilda fallet. Som huvudregel bör dock gälla att en pågående verksamhet efter den 30 juni 1969 föranleder efterbehandlingsansvar även om den faktiska föroreningen skett före detta datum. Många gånger är den exakta tidpunkten för föroreningen inte möjlig att fastställa om en verksamhet har pågått under en lång tid. Det är heller inte alltid givet vilken specifik verksamhet som förorsakat föroreningen om, som i nu föreliggande fall, produktionen har förändrats ett flertal gånger under sagda tid. Som huvudregel bör dock gälla att en pågående verksamhet efter den 30 juni 1969 föranleder efterbehandlingsansvar även om den faktiska föroreningen skett före detta datum. Tillsynsmyndigheten har emellertid att göra en samlad skälighetsbedömning av om ansvar bör föreligga. Enligt förarbetena till miljöbalken kan detta leda till fullt, jämkat eller inget ansvar.

Miljödomstolen finner att en sådan skälighetsbedömning skall innefatta överväganden i fråga om när den faktiska föroreningen har skett och om det kan finnas anledning att jämka ansvaret på grund av att tidpunkten för en faktiska föroreningen har inträffat före den 30 juni 1969.

Genom utredningen i målet är klarlagt att ett behov av att sanera PAH- föroreningar föreligger. Miljödomstolen finner också klarlagt att tillverkningsverksamhet som bolaget har bedrivit före den 30 juni 1969 huvudsakligen har förorsakat föroreningen av PAH. Bolaget skall vid sådant förhållande skäligen nu inte åläggas efterbehandlingsansvar. Att fortsatt miljöfarlig tillverkningsverksamhet, av annat slag än den som förorsakat den huvudsakliga PAH-föroreningen, har bedrivits i bolagets regi efter den 30 juni skall inte föranleda en annan bedömning. Länsstyrelsen har därför inte haft fog för att förelägga att utreda förekomsten av PAH-föroreningar. Överklagandet skall därför redan på denna grund bifallas och länsstyrelsens beslut upphävas.

HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga 2 (prövningstillstånd krävs)

Överklagande senast den 30 juni 2004

På miljödomstolens vägnar

Jonny Boo Roger Ödmark

--------------------------

I avgörandet har deltagit rådmannen Jonny Boo, ordförande, och miljörådet Roger Ödmark. Föredragande har varit beredningsjuristen Martin Jansson.