Investeringsvaror

Legaldefinitioner 2

15 kap. 4 § 1 st mervärdesskattelagen

Med investeringsvaror avses maskiner, inventarier och liknande anläggningstillgångar vars värde minskar, om den ingående skatten på anskaffningskostnaden för tillgången uppgår till minst 50 000 kronor, fastigheter som varit föremål för ny-, till- eller ombyggnad, om den ingående skatten på kostnaden för denna åtgärd uppgår till minst 100 000 kronor, fastigheter och lägenheter som innehas med hyresrätt eller bostadsrätt, som tillförts varor och tjänster genom uttag enligt 5 kap. 32 §, om avdrag för ingående skatt har gjorts enligt 13 kap. 8 § 4 eller 5 med minst 100 000 kronor, och bostadsrätt eller hyresrätt till en lägenhet, om bostadsrättshavaren eller hyresgästen utfört eller låtit utföra ny-, till- eller ombyggnad av lägenheten och om den ingående skatten på kostnaden för denna åtgärd uppgår till minst 100 000 kronor.

Normkedja: Lag — Mervärdesskattelagen

1. 15 kap. 4 § 1 st mervärdesskattelagen definierar
2. Mervärdesskatteförordning är tyst
3. 5 § SKVFS 2024:16 nämner samt 6 § bemyndigandet ändrat 2025-01-01

Punkt 23 Förslag till avgörande i mål C-243/23

Kommissionens skriftliga yttrande är till viss hjälp i detta sammanhang. I det ursprungliga förslaget till sjätte direktivet föreskrevs en justeringsperiod på fem år för investeringsvaror. Där nämndes inte ”investeringsvaror som utgör fast egendom”. Möjligheten att förlänga justeringsperioden till tio år för investeringsvaror som utgör fast egendom infördes eftersom några medlemsstater befarade att en justeringsperiod på fem år inte var lång nog exempelvis när det gällde köp av mark. Diskussionen visar att fast egendom på den tiden ingick i begreppet investeringsvaror. För att en längre justeringsperiod skulle kunna föreskrivas för fast egendom var det nödvändigt att avskilja detta begrepp från begreppet investeringsvaror och behandla det som ett självständigt begrepp. Det uppkom följaktligen ett hybridbegrepp av vilket en del definierades enbart i unionsrätten (fast egendom) och en del kunde definieras i nationell rätt inom vissa gränser (investeringsvaror). Det är således inte förvånande att alla deltagarna i den muntliga förhandlingen var överens om att begreppet fast egendom i mervärdesskattedirektivet är ett självständigt unionsrättsligt begrepp. Det bemyndigande som artikel 189 i mervärdesskattedirektivet ger medlemsstaterna att definiera begreppet investeringsvaror omfattar inte möjligheten att definiera begreppet fast egendom ens när sådan egendom förvärvas som investeringsvaror.