Viseringskodex

Legaldefinitioner 9

4 § 1 st Förordning om avgifter vid utlandsmyndigheterna

Bestämmelser om avgift för prövning av ansökan om visering enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex) finns i den förordningen.

3 § 3 st Lag med kompletterande bestämmelser till EU:s gräns- och kustbevakningsförordning

Beslut om att neka inresa enligt artikel 14 i förordning (EU) 2016/399 och beslut om att neka visum vid gränsen enligt artikel 35 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex) får fattas endast av svenska tjänstemän eller av utländska tjänstemän om de fått ett särskilt tillstånd att agera för svensk räkning.

1 kap. 5 § 1 st Utlänningsförordning

Med Schengenvisering avses i denna förordning en visering enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex).

Normkedja: Lag — Utlänningslagen

1. 1 kap. 4 a § 1 st utlänningslagen definierar
2. 1 kap. 5 § 1 st Utlänningsförordning definierar
3. 9 kap. 13 § RPSFS 2014:8 nämner upphävd 2026-08-15

1 kap. 4 a § 1 st utlänningslagen

Med Schengenvisering avses i denna lag en visering enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex).

Normkedja: Lag — Utlänningslagen

1. 1 kap. 4 a § 1 st utlänningslagen definierar
2. 1 kap. 5 § 1 st Utlänningsförordning definierar
3. 9 kap. 13 § RPSFS 2014:8 nämner upphävd 2026-08-15

Artikel 3 första stycket (EU) nr 610/2013 Ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 562/2006 om en gemenskapskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna), Schengenavtalets tillämpningskonvention, rådets förordningar (EG) nr 1683/95 och (EG) nr 539/2001 och Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 767/2008 och (EG) nr 810/2009

Artikel 5 i förordning (EG) nr 1683/95 ska ersättas med följande:”Artikel 5 I denna förordning avses med visering en visering enligt definitionen i artikel 2.2 a i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex).

Punkt 137 Förslag till avgörande i mål C-225/19

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska besvara tolkningsfrågorna från Rechtbank Den Haag, zittingsplaats Haarlem (Domstolen i Haag, kansliort Haarlem, Nederländerna) på följande sätt: 1) Det avslagsbeslut som de nationella myndigheterna lämnar till den som ansöker om visering, det vill säga standardformuläret i bilaga VI till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodexen), med eventuella anmärkningar, motsvarar i princip kraven på rätt till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. I unionsrättens nuvarande skede är medlemsstaterna visserligen inte skyldiga att lämna en detaljerad motivering men ingenting hindrar att de fyller i ”anmärkningar” i standardformuläret, och andra uppgifter som lämnats av förvaltningen, till exempel till följd av ett klagomål, för att underlätta en lagenlighetsprövning. 2) I unionsrätten föreskrivs minimigarantier, och medlemsstaterna får själva fastställa formerna för förfarandet för överklagande med iakttagande av likvärdighets- och effektivitetsprinciperna. Därför finns det inget som hindrar att de, på vissa villkor, tillhandahåller domstolsorgan uppgifter som anses vara konfidentiella. I sådana fall kan medlemsstaterna, för att tillvarata sina nationella intressen, begära att domstolsorganet ska använda sig av metoder som gör det möjligt att förena berättigade säkerhetshänsyn när det gäller arten av och källorna till de uppgifter som har beaktats vid antagandet av den berörda rättsakten, med nödvändigheten av att i tillräcklig utsträckning säkerställa den enskildes processuella rättigheter, såsom rätten att yttra sig och principen om ett kontradiktoriskt förfarande. 3) Det ankommer på medlemsstaterna att besluta om arten av och de konkreta formerna för de rättsmedel som ska stå till en viseringssökandes förfogande för att bestrida invändningar mot utfärdandet av en visering inom ramen för det samrådsförfarande som föreskrivs i artikel 22 i viseringskodexen. 4) Medlemsstaterna är skyldiga att på begäran eller efter ett klagomål tillhandahålla de sökande information om hur de ska förfara för att överklaga.

Punkt 43 Förslag till avgörande i mål C-544/15

Här bör även andra två domar nämnas: Koushkaki, som gäller Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex), och Air Baltic Corporation som gäller Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 562/2006 av den 15 mars 2006 om en gemenskapskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna)..

Punkt 89 Förslag till avgörande i mål C-575/12

Mot bakgrund av allt som ovan anförts föreslår jag att domstolen besvarar frågorna från Administratīvā apgabaltiesa på följande sätt: 1) Ett beslut om att en Schengenvisering är ogiltig får endast fattas under de villkor som beskrivs i artikel 34 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex), och omfattas i vilket fall som helst av medlemsstaternas exklusiva behörighet. Endast den omständigheten att den resehandling som Schengenviseringen återfinns i har blivit ogiltig kan således inte i sig påverka viseringens giltighet. 2) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 562/2006 av den 15 mars 2006 om en gemenskapskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna) ska tolkas så, att en tredjelandsmedborgare som omfattas av skyldigheten att inneha visering, och som infinner sig vid Europeiska unionens yttre gränser med en ogiltig resehandling med giltig visering och en giltig resehandling utan visering, uppfyller villkoren i artikel 5.1 a och artikel 5.1 b i nämnda kodex, förutsatt att den nya resehandlingens giltighetstid omfattar den maximalt tillåtna längden på vistelsen enligt Schengenviseringen. 3) Artikel 5.1 i kodexen om Schengengränserna, jämförd med artikel 13 i samma kodex, ska tolkas så, att medlemsstaterna inte får ålägga tredjelandsmedborgare ytterligare villkor för att beviljas inresa i Europeiska unionen.

Punkt 14 Förslag till avgörande i mål C-606/10

Den franska regeringen har i sitt skriftliga yttrande i detta avseende anfört att visering för förnyad inresa i den mening som avses i artikel 5.4 a i kodexen om Schengengränserna antingen är en nationell visering för längre vistelse eller en visering för en kortare vistelse i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex). Såvida en medlemsstat i ett konkret fall undantagsvis anser att det är nödvändigt att utfärda visering med territoriellt begränsad giltighet i den mening som avses i artikel 25 i viseringskodexen, är det enligt denna princip endast tillåtet att resa in i den medlemsstat som utfärdat viseringen. Under den muntliga förhandlingen anslöt sig den franska regeringen emellertid till kommissionens argumentation.