MIG 2014:19
Ett tillförlitligt sponsoråtagande, som omfattar både resekostnader och uppehälle, kan räcka för att en person som ansöker om en enhetlig Schengenvisering ska anses ha visat att han eller hon har tillräckliga medel för sitt uppehälle, både under den planerade vistelsen och för resan tillbaka hem.
Ambassaden
A och B, medborgare i Thailand, ansökte i maj 2013 vid Sveriges ambassad i Bangkok (ambassaden) om Schengenviseringar för perioden den 10 juli-6 oktober 2013. Avsikten med resan var att besöka dottern C, hennes make D och deras barn i Sverige. Ambassaden beslutade den 22 maj 2013 att avslå A:s och B:s ansökningar om visering. Som skäl för besluten anförde ambassaden att de inte hade styrkt att de hade tillräckliga ekonomiska medel för den planerade vistelsen och för återresan hem, eller för transitering till ett tredje land i vilket de kunde få inresetillstånd, eller att de på lagligt sätt kunde skaffa sådana medel.
Förvaltningsrätten i Göteborg, migrationsdomstolen
A och B överklagade ambassadens beslut till migrationsdomstolen och yrkade att de skulle beviljas de begärda viseringarna. De anförde i huvudsak att C och D hade tillräckliga inkomster för att bekosta deras resa och uppehälle samt att de hälsat på sina släktingar i Sverige också under 2010, 2011 och 2012. Ambassaden bestred bifall till deras överklaganden.
Förvaltningsrätten i Göteborg, migrationsdomstolen (2013-06-26, ordförande Karlsson), avslog överklagandena och anförde i sina domar bl.a. följande. A och B får med de uppgifter som har kommit fram anses inte ha styrkt att de, genom D, har tillräckliga ekonomiska medel för sina resor och sitt uppehälle. Denna bedömning förändras inte av att de ska bo hos C och D. Därmed saknas förutsättningar för att bevilja sökt visering.
A och B överklagade domarna till Migrationsöverdomstolen och yrkade att de skulle beviljas de sökta viseringarna. Som grund för yrkandet anförde de bl.a. följande. Deras ena barnbarn lider av en livslång sjukdom som gör det svårt för familjen att resa till Thailand för att besöka dem. Det är viktigt för familjerna att kunna umgås en gång om året. C har under 2011 och 2012 utbildat sig till undersköterska och arbetar inom hemtjänsten i X. Hennes inkomster var därför betydligt högre under 2013 än under föregående år då den bestod av studiemedel. D hade under 2012 en taxerad förvärvsinkomst på närmare 340 000 kr. Hans föräldrar bor också i X och om det skulle uppstå några ekonomiska problem under deras vistelse i Sverige är D:s föräldrar villiga att bistå med pengar. Föräldrarna äger en fastighet och skogsmark samt har sparmedel.
Ambassaden medgav, som dess talan fick uppfattas, bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. I överklagandet till Migrationsöverdomstolen uppvisas nya dokument gällande C:s inkomst. De lönespecifikationer som nu lämnats in visar att hon har en månadsinkomst på drygt 20 000 kronor. Detta tillsammans med en tidigare inlämnad inkomstdeklaration för D gör att hon och hennes make nu har visat att de har tillräckliga inkomster för att viseringar ska kunna beviljas. Uppgiften om att C:s och D:s son är sjuk, och att de därför inte kan resa till Thailand för att träffa A och B, är ny.
Domskäl
Kammarrätten i Stockholm, Migrationsöverdomstolen (2014-06-11, Jagander, Brege och Berselius, referent), yttrade:
1. Viseringskodexen
Begreppet Schengenvisering definieras i 1 kap. 4 a § utlänningslagen (2005:716). Där sägs att med Schengenvisering avses en visering enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex). Av 2 kap. 3 § utlänningslagen framgår att en utlänning som reser in i eller vistas i Sverige (med vissa undantag, se 8 a § i samma kapitel och utlänningsförordningen [2006:97]) ska ha Schengenvisering eller nationell visering. När det gäller de villkor som ska vara uppfyllda för att en Schengenvisering ska beviljas hänvisas i 3 kap. 1 § utlänningslagen till viseringskodexen. Flertalet av viseringskodexens bestämmelser började tillämpas den 5 april 2010 och kodexen är direkt tillämplig i Sverige. Villkoren för utfärdande av en Schengenvisering regleras uttömmande i viseringskodexen och det finns ingen möjlighet att ha kompletterande bestämmelser i nationell lag. I förarbetena (prop. 2010/11:121 s. 11) till de lagändringar som viseringskodexen gett upphov till anges att ett av syftena med Schengensamarbetet är att främja den fria rörligheten för personer.
Av artikel 1.2 a i viseringskodexen framgår att bestämmelserna i kodexen ska tillämpas på alla tredjelandsmedborgare som är skyldiga att inneha visering när de passerar medlemsstaternas yttre gränser. Vilka tredjelandsmedborgare som i princip är viseringsskyldiga framgår av den förordning med förteckningar som det hänvisas till i samma artikel (rådets förordning (EG) nr 539/2001).
När det gäller kontrollen av att inresevillkoren är uppfyllda framgår det av artikel 21.3 b i viseringskodexen att kontrollen bl.a. ska omfatta att sökanden har tillräckliga medel för sitt uppehälle både för den planerade vistelsens längd och för återresan eller är i stånd att på laglig väg anskaffa sådana medel. Vidare står det i artikel 21.5 i samma kodex att medlen för det planerade uppehället ska bedömas i enlighet med längden på och syftet med vistelsen och med hänsyn till genomsnittspriserna i den eller de berörda medlemsstaterna för kost och rum i budgetlogi multiplicerat med antalet dagar för vistelsen, på grundval av de referensbelopp som fastställs av medlemsstaterna i enlighet med artikel 34.1 c i kodexen om Schengengränserna (se nedan). Bestyrkandet av sponsoråtagande och/eller privat inkvartering kan också utgöra bevis på tillräckliga medel för uppehälle.
I vilka fall en ansökan om visering ska avslås framgår av artikel 32 i viseringskodexen. Ett av dessa fall är när sökanden inte tillhandahåller bevis på att han har tillräckliga medel för sitt uppehälle, både under den planerade vistelsetiden och för resan tillbaka, eller lagligt kan skaffa sig sådana medel.
Som redan framgått hänvisar viseringskodexen till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 562/2006 av den 15 mars 2006 om en gemenskapskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna; i fortsättningen gränskodexen). Syftet med gränskodexen
är att införa regler för kontroll av personers passage av EU-medlemsstaternas yttre gränser mot bakgrund av att någon kontroll inte ska äga rum vid passage av de inre gränserna mellan dessa stater (artikel 1).
Det finns en generell hänvisning till bl.a. gränskodexens artikel 5.1 c i viseringskodexen (artikel 21.1). Artikel 5.1 c i gränskodexen har ett innehåll som motsvarar det i artikel 21.3 b i viseringskodexen. Ytterligare instruktioner för hur bedömningen av medlen för uppehället ska göras finns i gränskodexens artikel 5.3, vars innehåll i huvudsak motsvarar det i viseringskodexens artikel 21.5. Av viseringskodexens hänvisning till artikel 34.1 c i gränskodexen följer dessutom att det referensbelopp som krävs för passage av medlemsstaternas yttre gränser, och som årligen fastställs av de nationella myndigheterna och anmäls till EU-kommissionen, också utgör grunden för bedömningen av en viseringssökandes medel för det planerade uppehället. Referensbeloppet är för närvarande 450 kronor per dag (8 kap. 3 a § utlänningsförordningen).
2. Europeiska kommissionens handledning
Europeiska kommissionen har, på grundval av artikel 51 i viseringskodexen, publicerat en handledning för handläggning av viseringsansökningar och ändring av utfärdade viseringar (kommissionens beslut K(2010) 1620 av den 19 mars 2010). Av handledningens förord framgår att dess syfte är att ge handläggningsanvisningar, dvs. riktlinjer, god praxis och rekommendationer, för medlemsstaternas konsulära personal och personal vid andra myndigheter med ansvar för att pröva och besluta om viseringsansökningar samt för personal vid myndigheter med ansvar för att ändra utfärdade viseringar. Vidare framgår det av handledningen att den inte är rättsligt bindande utan syftar till att säkra en harmoniserad tillämpning av de rättsliga bestämmelserna.
Handledningens del II avsnitt 7 handlar om hur prövningen av en viseringsansökan bör gå till. När det gäller villkoren för den planerade vistelsen (avsnitt 7.6) och uppskattningen av tillräckliga medel för uppehället under vistelsen (7.6.2) framgår att konsulatet bör uppskatta både hur stora ekonomiska medel som fordras för vistelsen och trovärdigheten hos de ekonomiska medel som den sökande uppger sig ha. Konsulatet bör också alltid bedöma tillförlitligheten hos de uppgifter om medel för uppehället som den sökande framlägger i enlighet med de lokala förutsättningarna.
Vidare bör konsulatet, enligt handledningen, göra en grov uppskattning av vilket belopp som fordras på grundval av bl.a. den planerade vistelsens längd och resans syfte samt sponsoråtagande. Om den sökande får gratis logi kan uppskattningen av erforderliga ekonomiska medel reduceras i motsvarande mån, om åtagandet att tillhandahålla denna kostnadsfria logi är tillförlitligt. I fall av inbjudningar där alla kostnader är täckta eller vistelsen helt eller delvis sponsras av en privatperson bör konsulatet anpassa storleken på de erforderliga medlen och kontrollera att åtagandet är tillförlitligt i förhållande till förbindelsens natur.
3. Migrationsöverdomstolens bedömning
Som framgått tidigare är A och B medborgare i Thailand. Under den period deras viseringsansökningar avsåg (10 juli-6 oktober 2013) var de enligt rådets förordning (EG) nr 539/2001 skyldiga att inneha visering för att besöka Schengenområdet. I sina ansökningar om Schengenvisering hänvisar A och B till att resekostnaderna och kostnaderna för uppehälle under deras vistelse täcks av en sponsor, svärsonen D. I de inbjudningar som bifogats ansökningarna har den senare uppgett att A och B ska bo hemma hos honom och hans familj, att han och hans hustru bekostar deras resa samt att han kommer att stå för deras försörjning under besöket i Sverige.
Som redogjorts för ovan kan bestyrkandet av ett sponsoråtagande och/eller privat inkvartering enligt viseringskodexen utgöra bevis på att det finns tillräckliga medel för uppehället. När det finns ett åtagande från en sponsors sida rekommenderas konsulaten i handledningen att anpassa storleken på de erforderliga medlen och kontrollera att ”åtagandet är tillförlitligt i förhållande till förbindelsens natur”. Enligt Migrationsöverdomstolens mening innebär detta att den myndighet som ska pröva en viseringsansökan inte i varje fall kan avgöra om den sökande har tillräckliga ekonomiska medel för resan och uppehället genom att använda sig av referensbeloppet (450 kr per dag i nuläget) som grund för sin uppskattning av de medel som behövs. Ett tillförlitligt sponsoråtagande, som omfattar både resekostnader och uppehälle, kan räcka för att den viseringssökande ska anses ha visat att han eller hon har tillräckliga medel för sitt uppehälle, både under den planerade vistelsen och för resan tillbaka hem.
A och B uppger att deras dotter och svärson haft för avsikt att bekosta deras resa och stå för deras uppehälle under vistelsen i Sverige. Det var också meningen att familjen skulle hysa sina besökande släktingar i sitt eget hem, på samma sätt som under tidigare år. Under sådana förhållanden, och mot bakgrund av vad som upplysts om C:s och D:s inkomstförhållanden, anser Migrationsöverdomstolen att det redan vid ansökningstillfället var visat att familjens ekonomiska förhållanden var av det slaget att det saknades anledning att ifrågasätta att det lämnade sponsoråtagandet var tillförlitligt. Det har därför också saknats skäl att neka A och B visering på den angivna grunden.
Den tid som A:s och B:s ansökningar om visering avser har, som framgått tidigare, numera passerat. Målen ska därför avskrivas från vidare handläggning.
Domslut
Migrationsöverdomstolens avgörande. Migrationsöverdomstolen avskriver målen från vidare handläggning.