Justitieutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vapenförordningen (1949:340), m.m. jämte motion

Justitieutskottets betänkande nr 14 år 1971 JuU 1971:14

Nr 14

Justitieutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vapenförordningen (1949:340), m. m. jämte motion.

Genom en den 16 april 1971 dagtecknad proposition, n r 109, har Kungl. M aj:t, under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet över justitieärenden, föreslagit riksdagen att antaga nedan återgivna förslag till

1) lag om ändring i vapenförordningen (1949: 340),

2) lag om ändring i förordningen (1949: 341) om explosiva varor.

I samband med propositionen h ar utskottet behandlat den i anledning av propositionen väckta motionen 1971: 1471 av herr Dockered m. fl. (c). M otionsyrkandet redovisas på s. 4.

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisas till u tskottets eget yttrande (s. 13).

Lagförslagen har följande lydelse.

1 Riksdagen 1971. 7 sami. Nr H

Förslag till

Lag om ändring i vapenförordningen (1949: 340)

Härigenom förordnas, att 36 § 1 mom. vapenförordningen (1949: 340) skall ha nedan angivna lydelse.

36 §

Förklaras vapen förverkat, m å jämväl för detsamma avsedd am munition som den felande innehar förklaras förverkad.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

g^1 Senaste lydelse 1964: 202.

Förslag till

Lag om ändring i förordningen (1949: 341) om explosiva varor

Härigenom förordnas, att 61 § 1 mom. förordningen (1949: 341) om explosiva varor skall ha nedan angivna lydelse.

Vara, som obehörigen tillverkats, innehaves eller förvärvats, skall förklaras förverkad till kronan. H ar förseelsen skett av förbiseende eller äro eljest särskilda skäl därtill, äger rätten pröva huruvida varan skall vara förverkad. Finnes varan ej i behåll, må i stället värdet förklaras förverkat.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

1 Senaste lydelse 1964: 203.

Motionsyrkandet

I motionen yrkas ”att riksdagen vid sin behandling av Kungl. M aj:ts proposition n r 109 beslutar 1. att till vapenförordningen och förordningen om explosiva varor fogas en övergångsbestämmelse av den innebörden att den som inom en m ånad från lagens ikraftträdande på eget initiativ inläm nar vapen eller sprängämnen som han olovligen innehar icke skall åtalas; 2. att information om denna övergångsbestämmelse skall spridas i massmedia och i andra lämpliga form er; samt att vederbörande utskott utarbetar erforderlig lagtext”.

Motionsskälen redovisas på s. 13.

Departementschefen

Vid propositionens avlåtande anförde föredragande departementschefen, statsrådet Geijer, följande.

U nder senare år har antalet till Sverige invandrade utländska m edborgare ökat kraftigt. D et övervägande flertalet har anpassat sig väl till de nya levnadsvillkor som m öter dem här. D e gör en värdefull insats i det svenska samhället. D et är emellertid givet att en om fattande invandring av vitt skilda nationaliteter för med sig anpassningsproblem av olika slag. Bland invandrarna finns grupper av personer som efter inflyttningen till Sverige har fortsatt att aktivt ägna sig åt politisk verksamhet som bottnar i starka m otsättningar i hemlandet. De politiska meningsbrytningarna mellan sådana grupper präglas ibland av en hätskhet och öppet uttalad fientlighet som är främ m ande för det politiska livet i Sverige.

I vårt land gäller, att utlänningar i princip har samma rätt som svenska medborgare att bedriva politisk verksamhet. Vissa restriktioner måste dock ställas upp i fråga om politisk verksamhet som riktar sig mot eller över huvud taget avser förhållandena i främ m ande länder. En av förutsättningarna för att sådan politisk verksamhet skall vara tillåten är självfallet att den bedrivs i lagliga form er och under iakttagande av de demokratiska regler vi har ställt upp för oss själva. På den senaste tiden har vi emellertid med stigande oro fått bevittna hu r den politiska aktiviteten bland vissa grupper av invandrare kommit att bedrivas i former som ligger långt utanför gränserna för vad som kan godtagas i ett demokratiskt samhälle. Vi kan inte acceptera att politisk argumentation och agitation övergår i terroristiska våldsdåd. De händelser av detta slag som under loppet av endast några veckor har utspelats bl. a. på de jugoslaviska representationerna i Göteborg och Stockholm är alarm erande och påkallar enligt min mening omedelbara åtgärder i syfte att hindra liknande händelser i framtiden. Av dessa skäl men också med hänsyn till

den senaste tidens oroväckande stegring av antalet våldsbrott i allmänhet ser jag det som angeläget att det från samhällets sida med det snaraste vidtas åtgärder som ger de rättsvårdande organen ökade möjligheter att ingripa mot grövre form er av våldsbrott.

Våldsdåd av den art som vi nyligen har fått bevittna utförs med vapen eller sprängämnen som hjälpmedel. D et är känt att antalet skjutvapen som är i omlopp på den illegala marknaden har ökat kraftigt under senare år. Det är av vikt att olaga innehav av vapen eller sprängämnen blir underkastat stränga påföljder som kan antas ha en avskräckande effekt. D et är också av största betydelse att så långt möjligt underlätta polis- och åklagarmyndigheternas verksamhet för efterspanande och uppdagande av olaga innehav av vapen eller sprängämnen hos dem som kan misstänkas för att på illegal väg anskaffa vapen i syfte att använda dem i brottslig verksamhet. Detta förutsätter emellertid att berörda myndigheter har vidsträckta möjligheter att använda tvångsmedel för att genom föra nödvändiga och effektiva undersökningar. Vad särskilt angår utlänningar som här i landet har gjort sig skyldiga till olaga innehav av vapen eller sprängämnen som kan tänkas komma till användning i samband med politiska terrordåd bör det finnas vidsträckta möjligheter att avlägsna dem ur landet.

Innan jag går in på vilka åtgärder som bör vidtas för att förebygga och hindra våldshandlingar av det slag som jag här h ar beskrivit vill jag läm na en kort redogörelse för gällande bestämmelser av intresse i detta sammanhang.

Enligt vapenförordningen (1949: 340) gäller f. n. som huvudregel att skjutvapen och ammunition till sådant vapen inte får förvärvas eller innehas här i landet eller införas hit utan särskilt tillstånd (5, 21 och 35 §§). Tillstånd att inneha skjutvapen kan enligt 14 § vapenförordningen (VF) återkallas och innehavare av vapen som deklarerats enligt äldre bestämmelser kan förbjudas att inneha vapnet. Sådana åtgärder kan vidtas, om vapeninnehavaren finnes olämplig att inneha vapnet eller om annan särskild anledning föreligger. M ed skjutvapen förstås enligt 1 § första stycket VF dels vapen, med vilka kulor, hagel eller andra projektiler kan utskjutas medelst krutladdning, kolsyreladdning, komprim erad luft eller annat utskjutningsmedel, dels sådana apparater eller anordningar, vilka beträffande verkan och ändamål är jämförliga med vapen som nyss nämnts, såsom eldsprutor och apparater för spridande av tår- eller giftgas eller annat ämne med likartad verkan.

Bestämmelser om påföljd för olaga vapeninnehav finns i 36 § 1 mom. VF. Den som innehar skjutvapen utan att vara berättigad därtill straffas enligt 36 § 1 mom. V F med dagsböter eller fängelse i högst ett år. Vapen som innehafts olovligen — eller i vissa fall dess värde — skall förklaras förverkat till kronan, om det inte är uppenbart obilligt.

Attentats- och andra terrorhandlingar kan som nämnts förövas också

med användande av explosiva varor. Bestämmelser om bl. a. innehav, förvärv och förvaring av sådana varor finns i förordningen (1949: 341) om explosiva varor (FEV). Enligt förordningen gäller som huvudregel att den som vill tillverka, idka handel med eller inneha eller förvärva explosiv vara skall ha myndighets tillstånd därtill (9, 21 och 26 §§). Till explosiva varor hänförs enligt förordningen — med vissa undantag som saknar intresse i detta sammanhang — varor som består av eller innehåller explosiva eller pyrotekniska ämnen.

Enligt 61 § 1 mom. FEV straffas den som tillverkar eller idkar handel med eller i övrigt innehar eller förvärvar explosiv vara utan att vara berättigad därtill m ed dagsböter eller fängelse i högst ett år. Detsamma gäller bl. a. den som innehar eller förvärvar större myckenhet explosiv vara än vad som är medgivet i varje särskilt fall. Förverkande av olovligen innehavd explosiv vara eller dess värde sker enligt regler som överensstämmer m ed motsvarande bestämmelser i VF.

De tvångsmedel som det särskilt kan bli aktuellt att använda i spanings- och utredningsverksamhet för uppdagande av olaga innehav av vapen eller sprängämnen är — förutom gripande, anhållande och häktning av eller reseförbud för den som är misstänkt för sådant brott — beslag, husrannsakan och kroppsvisitation.

I fråga om beslag finns bestämmelser i 27 kap. RB. Förem ål som skäligen kan antas ha betydelse för utredning om brott eller vara avhänt någon genom brott eller vara förverkat på grund av brott får tas i beslag (1 §). D en som med laga rätt griper eller anhåller misstänkt person eller verkställer häktning, husrannsakan eller kroppsvisitation får lägga beslag på föremål som därvid påträffas. I andra fall kan föremål som påträffas tas i beslag efter beslut av förundersökningsledare eller åklagare. Ä r fara i dröjsmål, får polisman utan sådant beslut lägga beslag på annat föremål än försändelse i post- eller televerkets vård (4 §). Förordnande om beslag kan också meddelas av domstol (5 §).

Föreskrifter om husrannsakan och kroppsvisitation finns i 28 kap. RB. Förekom m er anledning att brott förövats, varpå kan följa fängelse, får enligt 28 kap. 1 § RB husrannsakan företas i hus, rum eller slutet förvaringsställe för eftersökande av föremål, som är underkastat beslag, eller i övrigt till utrönande av omständighet, som kan äga betydelse för utredning om brottet. Hos annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet får dock husrannsakan företas endast om brottet har förövats hos honom eller den misstänkte har gripits där eller det eljest förekommer synnerlig anledning att genom rannsakningen föremål, som är underkastat beslag, skall anträffas eller annan utredning vinnas om brottet. Samtycke av den misstänkte får inte i något fall åberopas för husrannsakan, om inte han själv har begärt åtgärden. I lägenhet som är tillgänglig för allmänheten eller brukar utgöra tillhåll för lösdrivare eller förbrytare eller där sådant gods som eftersöks brukar köpas upp eller

tas emot som pant får husrannsakan för nyss angivet ändamål ske även i annat fall än som sagts nu (3 §). Förordnande om husrannsakan meddelas av förundersökningsledare, åklagare eller domstol (4 §). Bl. a. i fall då husrannsakan har till syfte att verkställa beslag på föremål som har följts eller spårats på färsk gärning liksom också i andra fall då fara är i dröjsmål, får polisman företa husrannsakan utan förordnande som nyss nämnts (5 §). Om det förekommer anledning att brott har förövats, varpå kan följa fängelse, får kroppsvisitation företas för sådant ändamål som nyss angetts beträffande husrannsakan. P å annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet får dock kroppsvisitation företas endast om det förekommer synnerlig anledning att föremål, som är underkastat beslag, därigenom skall anträffas eller annan utredning vinnas om brottet (11 §). Förordnande om kroppsvisitaiton meddelas av förundersökningsledare, åklagare eller domstol. N är fara är i dröjsmål, kan polisman företa kroppsvisitation utan sådant förordnande (13 §). Bestämmelser om förvisning och utvisning finns i utlänningslagen (1954: 193). Utlänning, som har begått brott, på vilket kan följa fängelse i mer än ett år, kan enligt 26 § näm nda lag genom beslut av domstol i samband med att utlänningen döms för brottet förvisas ur landet, om det på grund av gärningens beskaffenhet och övriga omständigheter kan befaras att han kommer att fortsätta brottslig verksamhet h är i landet eller brottet annars föranleder att han inte bör få kvarstanna här. Detsamma gäller i fall då villkorlig dom eller skyddstillsyn som ådömts för sådant brott undanröjs. Förvisning kan under vissa förutsättningar beslutas också i samband med att utlänning döms för brott m ot utlänningslagen eller m ed stöd av denna lag utfärdad författning, om fängelse kan följa på brottet — det krävs i dessa fall sålunda inte att maximistraffet överstiger fängelse i ett år (27 §). Vid bedömande av förvisningsfrågan skall hänsyn tas till utlänningens levnads- och fam iljeförhållanden och till längden av den tid han vistats i riket. Utlänning, som innehar bosättningstillstånd eller som när åtalet väcktes sedan minst fem år tillbaka var bosatt i Sverige, får förvisas bara om det finns synnerliga skäl därtill. Beslutar domstolen förvisning, skall det men utlänningen lider därigenom beaktas vid bestämmande av annan påföljd för brottet. Förordnar domstol enligt 34 kap. brottsbalken om förändring av påföljd, som han ådömts jämte förvisning, kan domstolen också meddela det beslut i fråga om förvisningen som förordnandet påkallar. Dom eller beslut om förvisning skall innehålla förbud för utlänningen att återvända till Sverige. Sådant förbud kan begränsas att gälla viss tid (28 §). Överträdelse av förbud att återvända föranleder straffansvar. Straffet utgör fängelse i högst sex m ånader (66 §). Beslut om utvisning meddelas i administrativ ordning av länsstyrelse eller, i vissa fall, av Kungl. M ajit. Länsstyrelse skall under vissa förut­

sättningar underställa utvisningsärende den centrala utlänningsmyndigheten (dvs. statens invandrarverk), som fattar beslut efter hörande av utlänningsnämnden. Utlänning kan enligt 29 § utlänningslagen genom beslut av länsstyrelse utvisas ur landet, om han yrkesmässigt bedriver otukt eller i övrigt underlåter att efter förm åga försöka att ärligen fö rsörja sig eller är alkohol- eller narkotikamissbrukare och i följd därav är farlig för annans personliga säkerhet eller för ett grovt störande levnadssätt, eller om han gång efter annan undandrar sig att uppfylla sina förpliktelser m ot det allm änna eller mot enskild person. I vissa fall kan utvisning också ske av utlänning som utomlands har dömts till frihetsstraff för allvarligt brott eller har undergått frihetsstraff för sådant brott och det kan befaras att han fortsätter brottslig verksamhet här i landet. Slutligen kan Kungl. M aj:t enligt 34 § utlänningslagen besluta om utvisning av utlänning, när det är påkallat av hänsyn till rikets säkerhet eller i övrigt är i statens intresse. Beslut om utvisning skall enligt 32 § samma lag alltid innehålla förbud för den utvisade att för viss tid eller för alltid återvända till Sverige. Även överträdelse av sådant förbud föranleder straffansvar (66 §).

F ör fullständighetens skull vill jag i detta sammanhang påpeka att den omständigheten att en utlänning förvisas eller utvisas inte automatiskt m edför att han också kan avlägsnas från Sverige. F ör verkställighet av förvisnings- eller utvisningsbeslut kan sålunda föreligga hinder av olika slag, i första hand s. k. politiskt verkställighetshinder. Bestämmelser därom finns i 53 och 54 §§ utlänningslagen.

Av den nyss läm nade redogörelsen för gällande bestämmelser om vissa tvångsmedel fram går att det finns formella förutsättningar att använda såväl beslag som husrannsakan och kroppsvisitation i samband m ed utredning om olaga vapeninnehav eller olaga innehav av sprängämnen. Beslagsreglerna torde också i praxis komma till användning även vid lindrigare brott i den utsträckning det kan anses påkallat för främjande av brottsutredningen.

Annorlunda förhåller det sig i fråga om husrannsakan och kroppsvisitation. D et rö r sig här om för den enskilde betydelsefulla ingrepp i hans integritet. I praxis tillämpar därför polis- och åklagarmyndigheterna dessa tvångsmedel med stor restriktivitet. Vid utredning om brott, för vilket straffet i det enskilda fallet inte kan väntas bli strängare än böter, tillgrips regelmässigt inte husrannsakan eller kroppsvisitation, även om fängelse ingår i straffskalan för brottet och förutsättningarna för användande av dessa tvångsmedel således föreligger. I hittillsvarande domstolspraxis torde det endast undantagsvis och i särskilt grova fall ha förekommit att frihetsstraff tillämpats som påföljd för olaga innehav av vapen eller explosiva varor. N orm alstraffet i fall då endast något enstaka vapen eller en mindre kvantitet sprängämnen har påträffats är sålunda böter. I överensstämmelse m ed nyss angivna

praxis hos polis- och åklagarmyndigheterna är det följaktligen bara i sällsynta undantagsfall som förordnande om husrannsakan eller kroppsvisitation meddelas vid utredning med anledning av misstanke om brott av förevarande slag.

M ot bakgrund av den senaste tidens händelser och den ökning i allm änhet av antalet våldsbrott med användande av skjutvapen som har varit tydligt m ärkbar under senare år finns det enligt min mening anledning att anlägga en allvarligare syn på sådana överträdelser av V F eller FEV som består i olaga innehav av vapen eller explosiva varor och att skapa vidgade möjligheter för polis- och åklagarmyndigheterna att vid utredning rörande sådana brott tillgripa husrannsakan och kroppsvisitation. Jag anser det därför nödvändigt att till omedelbar behandling ta upp frågan om en väsentlig skärpning av straffskalorna för dessa brott.

Inom justitiedepartementet har med anledning av framställningar i skilda ämnen från olika myndigheter och andra utarbetats en promemoria (Ds Ju 1968: 13) med förslag till ändringar i VF. I promemorian föreslås bl. a. att straffet för olaga vapeninnehav skall bli böter eller fängelse i högst sex m ånader eller, i fall av grovt brott, fängelse i högst två år.

Promemorian har remissbehandlats. Förslaget om en skärpning av straffet för olaga vapeninnehav har därvid så gott som genomgående tillstyrkts av remissinstanserna. Riksåklagaren och rikspolisstyrelsen har emellertid i sina yttranden förordat att m an går längre än promemorieförslaget och föreslår att fängelse skall vara norm alstraff och att bötesstraff skall förekomma endast i undantagsfall.

Förslag till en helt ny vapenlagstiftning på grundval av departementspromemorian och däröver avgivna yttranden förbereds f. n. inom justitiedepartementet. Proposition i ämnet kommer emellertid inte att kunna föreläggas riksdagen förrän till hösten, och en ny lagstiftning kan inte beräknas träda i kraft förrän tidigast vid årsskiftet 1971—72.

Som jag har fram hållit tidigare ser jag det som mycket angeläget att åtgärder vidtas omedelbart i syfte att förstärka de rättsvårdande organens resurser i kampen mot terrordåd och andra våldsbrott vid vilka skjutvapen eller sprängämnen kommer till användning. Enligt min mening möter det inte hinder att u r det pågående arbetet på en ny vapenlagstiftning bryta ut frågan om en skärpning av straffet för olaga vapeninnehav och omedelbart vidta ändringar i nu gällande vapenförordning. En så begränsad reform kan genomföras utan att man föregriper de slutliga ställningstagandena till övriga hithörande lagstiftningsfrågor.

F ör egen del biträder jag i huvudsak den uppfattning i fråga om straffskalorna som riksåklagaren och rikspolisstyrelsen har gett uttryck åt i sina yttranden över departementspromemorian. Även enligt min me­

ning bör norm alstraffet för olaga vapeninnehav vara fängelse. Maximum bör i överensstämmelse med vad som föreslås i promemorian sättas till fängelse i två år. Endast i ringa fall bör en mildare straffskala gälla. Straffet synes för sådana fall böra vara böter eller fängelse i högst sex månader. En motsvarande skärpning av straffskalan bör ske i fråga om olovlig tillverkning av eller handel med explosiva varor eller olaga innehav eller förvärv av sådana varor. Skärpningen bör avse också sådana överträdelser som innebär innehav eller förvärv av större myckenhet explosiv vara än som i varje särskilt fall är medgivet.

Den föreslagna skärpningen av straffskalorna är ett uttryck för uppfattningen att olaga innehav av vapen eller sprängämnen är ett allvarligt brott. Jag förutsätter att polis- och åklagarmyndigheterna med den nya syn på detta slags brott som ligger bakom lagstiftningsförslaget framdeles kommer att i betydligt ökad utsträckning utnyttja husrannsakan och kroppsvisitation som medel i sin spanings- och utredningsverksamhet rörande brott av denna art. Jag anser mig även kunna utgå från att domstolarna vid sin straffmätning beaktar de avsevärda risker för den allmänna säkerheten i samhället som är förbundna med att m änniskor i allmänhet och i synnerhet personer som kan misstänkas begå politiska terrordåd eller andra våldshandlingar olovligen skaffar sig eller innehar skjutvapen eller explosiva varor. D et finns anledning räkna med att de nya reglerna skall kunna få en ökad effekt i samhällets ansträngningar att förebygga och bekämpa våldsbrott av det allvarliga slag vi nyligen har upplevt. M en jag vill också fram hålla att en skärpning av straffen fö r olaga innehav av vapen och sprängämnen även syftar till att söka förhindra användningen av sådana hjälpmedel vid brottslig verksamhet över huvud taget.

Avsikten med den föreslagna straffskärpningen är emellertid inte att också överträdelser som har begåtts av rent förbiseende eller i övrigt är av bagatellartad karaktär skall bedömas allvarligare än nu. Om någon t. ex. utan tillstånd har ett äldre vapen, för vilket saknas passande ammunition här i landet, eller innehar en mindre mängd explosiva varor utöver vad han enligt meddelat tillstånd är berättigad att inneha, bör brottet ofta bedömas som ringa och därför kunna föranleda endast bötesstraff.

Som jag har fram hållit i det föregående bör det finnas vidsträckta möjligheter att från Sverige förvisa eller utvisa utlänningar som genom t. ex. olaga innehav av vapen eller på annat sätt kan anses utgöra ett hot mot den allmänna säkerheten i samhället. M aximistraffet för olaga vapeninnehav och olaga innehav av explosiva varor utgör som nämnts enligt nu gällande bestämmelser i V F resp. FE V böter eller fängelse i högst ett år. Det innebär att utlänning som döms för sådant brott f. n. inte kan i samband därmed dömas till förvisning. Genomförs det här framlagda förslaget om skärpta straff för nu angivna brott kommer

emellertid situationen i det avseendet att förändras. Eftersom maximistraffet för dessa brott föreslås bli fängelse två år och en förutsättning för förvisning är att fängelse i mer än ett år kan följa på brottet, blir det hädanefter möjligt för domstolarna att besluta om förvisning av utlänning som befinns skyldig till olaga innehav av vapen eller explosiva varor. I fall då en utlännings illegala innehav av sådan egendom kan antas ha samband med en politisk aktivitet från gärningsmannens sida torde regelmässigt övriga förutsättningar fö r förvisning vara fö rhanden. Vad jag nu sagt avser beslut om avlägsnande från vårt land. Som jag har redovisat kortfattat i det föregående kan gällande regler i utlänningslagen om verkställighet av avlägsnandebeslut lägga hinder i vägen för att avlägsnandet verkligen kommer till stånd. Jag vill erinra om att 1961 års utlänningsutredning har till uppgift bl. a. att se över tilläm pningen av bestämmelserna i utlänningslagen om politisk asyl. Frågan om den fram tida utformningen av verkställighetsreglerna bör övervägas först när resultatet av utredningens arbete föreligger. I detta sammanhang vill jag något beröra frågan om förhållandet mellan straffrättskipningen och utlänningslagstiftningens regler om förvisning och utvisning. I anslutning till gällande grundsatser om åtalsplikt och om svensk domstols behörighet i brottm ål har utbildats en praxis, att utlänning som här i landet gör sig skyldig till brott åtalas och döms samt avtjänar sitt straff i Sverige. Först därefter brukar det bli aktuellt att verkställa ett m ot honom riktat förvisnings- eller utvisningsbeslut. Det sagda torde i fråga om utvisning gälla även om beslut om utvisning har meddelats innan åtalet väcktes men då ännu inte verkställts. Såvitt gäller mycket grova brott synes det i och för sig naturligt att det svenska samhällets straffrättsliga anspråk med anledning av brott begångna här i landet i princip hävdas utan undantag, alltså även i fall då gärningsmannen är en utlänning som enligt gällande bestämmelser i utlänningslagstiftningen inte bör få kvarstanna i landet. Det kan däremot ifrågasättas om principerna för åtalsplikt och svensk domstols ju risdiktion bör upprätthållas lika rigoröst i fall då en utlänning har begått ett mindre allvarligt brott men det på grund av dennes förhållanden i allmänhet fram står som uppenbart att han bör avlägsnas u r landet, oavsett om domstolen vid sin prövning skulle finna förutsättningar föreligga för hans förvisning. Det kan i sådana fall fram stå som mindre meningsfullt att det rättsliga förfarandet med åtal, lagföring och avtjänande av straff fullföljs och att frågan om att avlägsna vederbörande ur landet först därefter aktualiseras. Enligt min mening kan det övervägas om det inte i sådana fall bör vara regel att m an i administrativ ordning prövar frågan om utlänningens utvisning redan innan brottm ålet avgjorts och låter ett i denna ordning meddelat utvisningsbeslut föranleda att åtalet nedläggs och utvisningsbeslutet i stället omedelbart verk­

ställs. E tt ställningstagande i hithörande frågor kräver emellertid en utredning rörande de förutsättningar under vilka ett sådant förfarande skall kunna tillämpas. Oavsett om en lösning av problemen bör ske genom ändringar i utlänningslagstiftningen eller i åtalsreglerna i rättegångsbalken eller om andra lagtekniska lösningar bör sökas, synes det lämpligt att dessa frågor tas upp inom ramen för den nyligen tillsatta utredningen för en översyn av reglerna om åtalsunderlåtelse (åtalsrättskommittén, se 1971 års riksdagsberättelse Ju: 55). D et är min avsikt att inom kort ta initiativ till att de h är aktualiserade problemen övervägs inom ram en för åtalsrättskommitténs arbete och därvid behandlas med prioritet.

Jag vill emellertid påpeka att redan gällande rättsregler öppnar vissa möjligheter för Kungl. M aj:t att låta utvisa i stället för att åtala en utlänning som ägnat sig åt sådan brottslig verksamhet med politisk bakgrund som kolliderar med våra nationella intressen. Dessa möjligheter kommer vid behov att utnyttjas.

De skärpningar av lag och praxis som jag här har behandlat innebär betydelsefulla förändringar i situationen för de utlänningar som har invandrat eller framdeles invandrar till Sverige. M an måste räkna med att åtskilliga invandrare och fram för allt de som i fram tiden beger sig hit för att bosätta sig här saknar kännedom om de stränga svenska reglerna i fråga om innehav av vapen eller explosiva varor och om de allvarliga följder som kan inträda vid överträdelse av dessa regler. D et får därför ses som en angelägen uppgift för de myndigheter som närm ast är ansvariga för informationsverksamheten bland invandrare att på lämpligt sätt sprida kunskap bland invandrarna om den nya lagstiftningen. D et är av särskild betydelse att inskärpa hos de invandrare som redan nu innehar vapen eller sprängämnen utan vederbörligt tillstånd att de omedelbart bör ansöka om tillstånd. I det sammanhanget bör också klargöras, att olaga innehav av vapen eller sprängämnen under tid före ikraftträdandet skall straffrättsligt beivras enligt äldre lag. Snarast möjligt efter det riksdagen har behandlat h är fram lagda förslag bör därför frågan om lämpliga åtgärder för en intensifierad upplysningsverksamhet i dessa hänseenden tas upp.

Den lagstiftning som jag här har föreslagit bör träda i kraft omedelbart efter det att de nya författningarna har utkommit av trycket i Svensk författningssamling. N ågra särskilda övergångsbestämmelser är inte behövliga.

Ä rendet bör behandlas under riksdagens vårsession.

Motionsskälen

Till stöd för motionsyrkandet, redovisat på s. 4 ovan, anföres följande.

I Kungl. M aj:ts proposition n r 109 föreslås en skärpning av straffen för olaga innehav av skjutvapen och explosiva varor.

M ed hänsyn till den ökade användningen av skjutvapen i samband med brott måste denna åtgärd anses nödvändig. D et är känt att olaga vapeninnehav inte är ovanligt.

D epartementschefen säger i propositionen att man skall inskärpa hos dem som redan nu innehar vapen eller sprängämnen utan tillstånd att de omedelbart bör ansöka om tillstånd. Samtidigt säger departementschefen att det skall klargöras att olaga innehav av vapen eller sprängämnen under tid före ikraftträdandet skall straffrättsligt beivras enligt äldre lag.

D et torde knappast vara realistiskt att antaga att människor i någon större utsträckning kommer att ta tillfället i akt att före den nya lagens ikraftträdande läm na ifrån sig vapen eller ansöka om tillstånd enbart av det skälet att de i dag får ett lägre straff för det olaga innehavet än de kommer att få vid en eventuell upptäckt i ett senare skede.

Eftersom det är önskvärt att så många som möjligt av dem som olagligen innehar vapen eller sprängämnen verkligen gör sig av med dessa om de inte kan beviljas tillstånd, anser vi att man genom att underlåta att utdöm a straff för dem som under en period i samband med ikraftträdandet inläm nar sina vapen skulle nå en bättre effekt.

Vi föreslår därför att riksdagen i anslutning till beslutet om straffskärpning för olaga innehav av skjutvapen och sprängämnen också fattar beslut om att den som inom en månad från lagens ikraftträdande på eget initiativ läm nar ifrån sig vapen eller sprängämnen icke åtalas.

F ö r att allmänheten skall få kännedom om denna möjlighet bör så snart beslut fattats i riksdagen information spridas i massmedia och i andra lämpliga form er. Denna inform ation måste också ske på invandrarspråken så att även dessa grupper får kännedom om beslutet.

Utskottet

M ot bakgrund av den senaste tidens oroväckande stegring av antalet våldsbrott i allmänhet och de speciella terrordåd med internationell anknytning, som här i riket begåtts i samband med utövandet av en för oss främ m ande politisk aktivitet, föreslås i propositionen en väsentlig skärpning av straffskalom a fö r olaga innehav av vapen och explosiva varor. N orm alstraffet för dessa brott föreslås bli fängelse med ett straffmaximum av två år. En mildare straffskala, böter eller fängelse i högst sex månader, skall enligt förslaget gälla då brottet är ringa. Straffskärpningen skapar möjlighet för domstolarna att besluta om förvisning av utlänning som befinnes skyldig till olaga innehav av vapen eller explosiva varor. Sådan möjlighet saknas f. n. genom att förvisning förutsätter

ett högre maximistraff än det på fängelse i ett år som nu gäller för de angivna brotten.

I motionen 1971: 1471 hemställes att de framlagda lagförslagen kompletteras m ed en övergångsbestämmelse av innehåll att den som inom en månad från lagens ikraftträdande på eget initiativ inläm nar vapen eller sprängämnen som han olovligen innehar icke skall åtalas. I ett följdyrkande hemställes att information om övergångsbestämmelsen skall spridas i massmedia och i andra lämpliga former. Övergångsbestämmelsen motiveras av m otionärerna med önskvärdheten av att så många som möjligt av dem som olagligen innehar vapen eller sprängämnen söker tillstånd eller, om tillstånd ej kan beviljas, gör sig av med vapnet eller varorna. Några resultat härvidlag kan enligt m otionärerna inte uppnås om vederbörande drabbas av straff då han anm äler sitt olaga innehav.

U tskottet delar departementschefens i propositionen uttalade uppfattning att det är mycket angeläget att åtgärder vidtas i syfte att ge de rättsvårdande organen ökade resurser i kampen m ot terrordåd eller andra våldsbrott, vid vilka skjutvapen eller sprängämnen kommer till användning. De föreslagna straffskärpningarna, som tydligt m arkerar att olaga innehav av vapen eller sprängämnen är ett allvarligt brott, bör kunna bidraga till en ökad effekt i samhällets ansträngningar att förebygga och bekämpa den tilltagande våldsbrottsligheten. Som ovan framhållits möjliggör den föreslagna straffskalan också att domstolarna kan besluta om förvisning av utlänning som befunnits skyldig till olaga innehav av vapen eller explosiva varor. Utskottet ansluter sig till departementschefens uppfattning att i fall, då en utlännings illegala innehav av skjutvapen kan befaras ha samband med en politisk aktivitet av sådant slag som inledningsvis berörts, övriga förutsättningar för fö rvisning regelmässigt torde vara för handen. I sammanhanget vill utskottet uttrycka sin tillfredsställelse över att departementschefen ifrågasätter den nuvarande ordningen att verkställighet av ett utvisningsbeslut m ot utlänning, som här i landet gjort sig skyldig till brott, inte aktualiseras förrän vederbörande åtalats, dömts och avtjänat sitt straff i Sverige samt att departementschefen avser att ta initiativ till en skyndsam utredning av frågan.

V ad härefter gäller förslaget i motionen att föreskriva frihet från åtal för den som inom en månad från lagens ikraftträdande på eget initiativ inlämnar vapen eller sprängämnen som han olovligen innehar delar u tskottet motionärernas uppfattning, att det knappast torde vara realistiskt att antaga att de, som nu innehar vapen eller sprängämnen utan tillstånd, i någon större utsträckning kommer att före lagens ikraftträdande ansöka om tillstånd enbart av det skälet att de får ett mildare straff för det olaga innehavet än de kommer att få vid en eventuell upptäckt efter ikraftträdandet. Å andra sidan synes ett sådant generellt avstående från

lagföring som motionärerna föreslår vara mindre väl förenligt m ed den kraftiga straffskärpning som propositionen innebär och som enligt vad ovan sagts är ett uttryck för uppfattningen att olaga innehav av vapen eller sprängämnen är ett allvarligt brott. Motionsförslaget skulle även i vissa fall kunna få stötande konsekvenser, t. ex. om det illegala innehavet avsett en större mängd kulsprutor eller liknande vapen. Förslaget skulle även kunna föranleda tillämpningsvårigheter om vapen eller sprängmedel påträffas under den föreslagna fristen och innehavaren gör gällande att han avsett att begära tillstånd före fristens utgång. U tskottet kan på dessa skäl inte tillstyrka motionärernas förslag. Den intressekollision som motionärerna påvisat bör enligt utskottets mening i stället lösas genom ett generöst utnyttjande av möjligheterna till åtalsunderlåtelse fö r den som före lagens ikraftträdande frivilligt ansöker om licens beträffande skjutvapen eller sprängämnen som han redan innehar eller på annat sätt anmäler sitt innehav för polisen eller annan myndighet. E n sådan tillämpning av reglerna om åtalsunderlåtelse står enligt utskottets mening i god överensstämmelse med propositionens syfte; avsikten med förslaget är ju inte att överträdelser som begåtts av rent förbiseende eller i övrigt är av bagatellartad beskaffenhet skall bedömas allvarligare än nu utan att myndigheterna med kraft skall ingripa m ot och söka stävja grövre form er av våldsbrott. Utskottet förutsätter att riksåklagaren, som i annat sammanhang fram fört en liknande syn på ifrågavarande övergångsproblem, samt åklagarmyndigheterna i ökad utsträckning beaktar möjligheterna att underlåta åtal i här berörda fall i enlighet med vad utskottet anfört.

Som framhålles i propositionen och, från delvis andra utgångspunkter, även i motionen är det av stor betydelse att verkningsfulla åtgärder vidtas fö r att inform era allmänheten om den nya lagstiftningen och inskärpa vikten av att de som nu innehar vapen eller sprängämnen utan tillstånd omedelbart ansöker därom. Därvid bör också klargöras lagändringens innebörd och de möjligheter till åtalsunderlåtelse som föreligger. Av särskilt intresse är självfallet att informationen når utlänningar som har invandrat eller framdeles invandrar i vårt land. F ö r dem innebär som ovan framhållits lagstiftningen särskilt betydelsefulla förändringar, och de kan också antas vara särskilt obekanta med den svenska synen på innehav av vapen.

Lagstiftningen skall enligt Kungl. M aj:ts förslag träda i kraft så snart de nya författningarna har utkommit av trycket i Svensk författningssamling. Med hänsyn till att riksdagsbeslut i ärendet, trots särskild skyndsamhet vid utskottsbehandlingen, kan antas föreligga först omkring den 25 maj, kan ikraftträdandet beräknas äga rum under andra veckan i juni. Den tid som sålunda står till buds för att föra ut en effektiv information och därjämte uppnå den önskade effekten i fråga om anm älan av vapen är enligt utskottets mening alltför knapp. U t­

skottet finner det därför ofrånkomligt att ikraftträdandet bestämmes till en något senare tidpunkt än den som följer av Kungl. M aj:ts förslag. I enlighet härmed och med beaktande av att lagstiftningens syfte kräver att onödigt dröjsmål undvikes bör tidpunkten lämpligen bestämmas till den 1 juli 1971. I enlighet m ed vad som sålunda anförts tillstyrker utskottet att de genom propositionen framlagda lagförslagen antages med den jämkning rörande tidpunkten för ikraftträdandet som ovan angivits. Vad utskottet i övrigt anfört i anledning av motionen bör ges Kungl. M aj:t till känna. Utskottet hemställer A. att riksdagen antager de genom propositionen 1971: 109 fram lagda lagförslagen utom såvitt avser ikraftträdandebestämmelsema, B. att riksdagen i anledning av motionen 1971: 1471 a) m ed förklaring att ikraftträdandebestämmelserna till de genom propositionen fram lagda lagförslagen icke kunnat i oförändrat skick antagas för sin del antager en ikraftträdandebestämmelse för ettvart av förslagen med följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse.

(Kungl. M aj:ts förslag) (Utskottets förslag)

Denna lag träder i kraft dagen Denna lag träder i kraft den 1 efter den, då lagen enligt därå juli 1971.

meddelad uppgift utkom m it från trycket i Svensk författningssam­

ling. b) ger Kungl. M aj:t till känna vad utskottet anfört i anslutning till motionen.

Stockholm den 18 maj 1971

P å justitieutskottets vägnar ASTRID KRISTENSSON

Närvarande: fru Kristensson (m), fröken M attson (s), herrar Larfors (s), Johansson i Växjö (c), Jönsson i M almö (s), Nygren (s), Schött (m), Polstam (c), fru N ordlander (vpk), fru Bergander (s), herrar Fransson (c), Karlsson i Ronneby (s), Henm ark (fp) och fru G radin (s).

M A R C U S B O K T R . STH LM 1971 7 1 0 0 2 7