Om förlängd tillämpning av allmänna prisregleringslagen (1956:236) (prop. 1984/85:26)
FiU 1984/85:4
Finansutskottets betänkande 1984/85:4
om förlängd tillämpning av allmänna prisregleringslagen (1956:236) (prop. 1984/85:26) Sammanfattning
I propositionen föreslås en förlängd tillämpning av prisregleringslagen. I tre motioner som väckts med anledning av propositionen yrkas avslag på propositionen med motiveringen att prisregleringar är ett ineffektivt medel i inflationsbekämpningen samtidigt som dessa skadar marknadsekonomins funktionssätt.
Utskottet tillstyrker propositionen och avstyrker motionerna.
I en gemensam reservation från moderata samlingspartiet, centerpartiet och folkpartiet yrkas bifall till motionsyrkandena och avslag på propositionen.
Inledning
I detta betänkande behandlar utskottet
proposition 1984/85:26 om förlängd tillämpning av allmänna prisregleringslagen (1956:236) samt
de med anledning av propositionen väckta motionerna 1984/85:90 av Jörgen Ullenhag (fp) och Kjell Johansson (fp),
1984/85:91 av Rolf Rämgård m. fl. (c),
1984/85:92 av Lars Tobisson m. fl. (m).
Propositionen
1 propositionen har regeringen (finansdepartementet) efter föredragning av statsrådet Kjell-Olof Feldt föreslagit riksdagen att godkänna att regeringen förordnar om fortsatt tillämpning av 2—4, 6, 8 och 9§§ allmänna prisregleringslagen (1956:236) under tiden den 21 december 1984 — den 20 december 1985.
Den 14 april 1984 trädde förordningen (1984:150) om allmänt prisstopp, m. m., i kraft. Som stoppris gällde det pris som tillämpades den 9 april 1984.
Prisstoppet gällde med vissa ändringar (SFS 1984:188, 1984:210 och 1984:295) t. o. m. den 30 juni 1984, då prisstoppsförordningen upphävdes (SFS 1984:677).
Ett led i regeringens prispolitik är den fortlöpande prisövervakning som 1 Riksdagen 1984185. 5 sami. Nr 4
FiU 1984/85:4
bedrivs av statens pris- och kartellnämnd (SPK). Enligt sin instruktion (SFS 1983:407) skall nämnden bl. a. följa prisförhållandena inom näringslivet och främja allmän kännedom härom. Enligt de riktlinjer för prisövervakningen som regeringen meddelade i februari 1983 skall denna ha till väsentligt syfte att klarlägga förekomsten av prishöjningar som kan komma i konflikt med övergripande samhällsekonomiska mål.
I propositionen framhålls vidare att regeringens ekonomiska politik syftar till att varaktigt nedbringa inflationstakten till i första hand den nivå som gäller i våra viktigare konkurrentländer. Regeringen har satt upp ett mål att prisstegringarna under loppet av år 1985 skall nedbringas till 3 %. Mot denna bakgrund och då riskerna för allvarliga prisökningar på viktigare varu- och tjänsteområden inte kan anses avvärjda bör allmänna prisregleringslagen vara i tillämpning även efter den 20 december 1984.
Motionerna
I motion 90 av Jörgen Ullenhag (fp) och Kjell Johansson (fp), motion 91 av Rolf Rämgård m. fl. (c) och motion 92 av Lars Tobisson m. fl. (m) hemställs att riksdagen avslår proposition 26.
I alla tre motionerna framhålls att en förlängning av prisregleringslagen inte kan vara ett effektivt medel för att bekämpa inflationen. Med hänvisning till prisregleringskommitténs betänkande Prisreglering mot inflation? (SOU 1981:40) och motsvarande internationella undersökningar påpekar motionärerna att prisregleringar aldrig visat sig ha någon bestående effekt när det gäller att hålla tillbaka inflationen men att de praktiskt taget alltid har negativa verkningar på det marknadsekonomiska systemets funktionssätt.
I motionerna 91 och 92 poängteras att prisregleringslagen inte behöver vara i tillämpning för att regeringen utan riksdagens godkännande skall kunna införa exempelvis ett allmänt prisstopp.
I motion 91 framhålls att om riksdagen nu inte förlänger tillämpningen av allmänna prisregleringslagen är detta en viktig signal att man inte vill använda prisreglering för ett otal enskilda varor som ett mer eller mindre permanent inslag i den ekonomiska politiken. Vidare borde ett förslag från den pågående utredningen om en översyn av prisregleringslagen ha lagts fram redan i år, som riksdagen nu kunnat ha att ta ställning till. Att så ej skett talar emot att riksdagen beslutar om fortsatt tillämpning av lagen.
I motion 92 understryks att regeringen trots det angivna målet att nedbringa prisstegringen till 3 % under år 1985 hittills inte varit beredd att sätta in verksamma, ekonomisk-politiska medel, t. ex. att minska statens utgifter, sänka skattetrycket och avreglera näringslivet. I stället manipulerar den med konsumentprisindex genom att tidigarelägga prishöjningar till slutet av 1984. Den nu framlagda propositionen är ett förtäckt hot om nya prisregleringar som ytterligare äventyrar tilltron till regeringens vilja och förmåga att bedriva en effektiv kamp mot inflationen.
FiU 1984/85:4
3 I motion 90 framhålls att en längre tid av prisreglering har negativa effekter på företagsamheten och konkurrensläget mellan olika företag. Det är fel att på det sätt som propositionen förutsätter använda ett regleringssystem som medel i den ekonomiska politiken. Denna bör i stället föras med mer generella instrument, inte med olika typer av administrativa regleringar.
Utskottet
En förutsättning för att den nuvarande positiva utvecklingen av den svenska ekonomin skall kunna vidmakthållas är att inflationen varaktigt nedbringas. Detta ställer stora krav på stabiliseringspolitiken. På kort sikt kan ett allmänt prisstopp eller olika former av selektiva prisregleringar vara ett verkningsfullt komplement till andra åtgärder. Utskottet vill emellertid understryka att prisregleringar under normala förhållanden inte på lång sikt kan hålla nere inflationen.
Regeringen hemställer i propositionen att riksdagen godkänner att regeringen förordnar om fortsatt tillämpning av prisregleringslagen.
Utskottet vill framhålla att även om prisregleringslagen, som är en beredskapslag, inte är i tillämpning kan regeringen utan att höra riksdagen införa ett allmänt prisstopp. Regeringen måste då inom en månad underställa riksdagen beslutet för godkännande. Riksdagen har varje år under de senaste tolv åren godkänt att regeringen förordnat om fortsatt tillämpning av prisregleringslagen.
Om den ekonomiska politiken skall lyckas krävs samlade insatser för att dämpa pris- och kostnadsutvecklingen. Nu gällande praxis att tillämpa prisregleringslagen ger regeringen möjlighet att ha en fortsatt hög handlingsberedskap i akuta situationer. Detta förstärker förutsättningarna för en effektiv prisövervakning.
I motionerna 90-92 hävdas att de åtgärder som kan vidtas enligt prisregleringslagens 2—4, 6, 8 och 9 §§ inte skall utnyttjas i den ekonomiska politiken, eftersom de enligt motionärerna skadar marknadsekonomins funktion. I stället bör praktiskt taget uteslutande generella instrument utnyttjas för att nå de stabiliseringspolitiska målen. Enligt utskottets mening bör prisregleringar kunna tillgripas för kortare perioder. Under senare år har de prisreglerande åtgärderna varit mindre omfattande jämfört med tidigare. Därigenom har de olägenheter och nackdelar med prisregleringar som motionärerna påtalar blivit obetydliga. Som framgår av vad utskottet anfört måste varje regering i vissa situationer vara beredd att inom ramen för stabiliseringspolitiken tillgripa olika former av prisregleringar som komplement till andra åtgärder.
Utskottet vill avslutningsvis erinra om att en juridisk-teknisk översyn av prisregleringslagen pågår (Dir. 1983:66). Utredaren skall bl. a. pröva om det finns skäl att utforma två lagar. En lagstiftning skall därvid gälla för krissituationer (krig, krigsfara och avspärrning) medan en lagstiftning skall
FiU 1984/85:4
avse problem som kan uppkomma under fredsförhållanden. Resultatet av utredningsarbetet skall föreligga senast den 30 november 1985. Att utredningsarbetet ännu inte är avslutat talar enligt utskottet också för att förordnandet om fortsatt tillämpning av prisregleringslagen förlängs ytterligare ett år.
Utskottet yrkar bifall till propositionen och avslag på motionerna 90, 91 och 92.
Utskottet hemställer
att riksdagen med bifall till proposition 1984/85:26 och med avslag på motionerna 1984/85:90,1984/85:91 och 1984/85:92 godkänner att regeringen förordnar om fortsatt tillämpning av 2—4, 6, 8 och 9 §§ allmänna prisregleringslagen (1956:236) under tiden den 21 december 1984 — den 20 december 1985.
Stockholm den 15 november 1984
På finansutskottets vägnar ARNE GADD
Närvarande: Arne Gadd (s), Per-Axel Nilsson (s), Christer Nilsson (s), Filip Fridolfsson (m), Rolf Rämgård (c), Torsten Karlsson (s), Hugo Hegeland (m), Carl-Henrik Hermansson (vpk), Gunnar Nilsson i Eslöv (s), Margit Gennser (m), Gerd Engman (s), Anders Andersson (m), Jörgen Ullenhag (fp) och Stina Eliasson (c).
Reservation
Filip Fridolfsson (m), Rolf Rämgård (c), Hugo Hegeland (m), Margit Gennser (m), Anders Andersson (m), Jörgen Ullenhag (fp) och Stina Eliasson (c) anser att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:
Vad gäller prisregleringar som stabiliseringspolitiskt instrument vill utskottet anföra följande.
Svenska och internationella undersökningar visar att prisregleringar praktiskt taget alltid har negativa verkningar på det marknadsekonomiska systemets funktionssätt med bl. a. snedvridande effekter på resursallokeringen och aldrig varaktigt kan hålla nere prisstegringen. Genom att störa marknadsprisbildningen verkar prisregleringar snarare långsiktigt uppdrivande på inflationstakten. Dessa erfarenheter bekräftas i en utvärdering av den svenska prispolitiken under 1970-talet, som utförts av prisregleringskommittén. I sitt slutbetänkande, Prisreglering mot inflation? (SOU 1981:40), konstaterar kommittén att för att en prisregleringspolitik skall ha en chans till framgång, måste det röra sig om ett sällan förekommande
FiU 1984/85:4
ingrepp av extraordinär karaktär i kombination med omfattande stabiliseringspolitiska åtgärder av annat slag. Utredningen konstaterar vidare att det svenska systemet med prisreglering och prisövervakning efter år 1972 inte haft sådan undantagskaraktär.
Efter en bedömning av den förda prispolitikens effekter ger prisregleringskommittén följande rekommendation (s. 126):
”En huvudslutsats blir därvid att prispolitiken inte bör fortsätta i sin nuvarande form. Detta innebär i första hand att formella prisregleringar enligt prisregleringslagen inte bör tillämpas som ett reguljärt inslag i den ekonomiska politiken.”
Enligt utskottets uppfattning kan prisreglering aldrig vara ett effektivt medel att bekämpa inflationen. Det är i stället hög tid att avbryta den nära nog automatiska årliga förlängningen av tillämpningstiden för denna lag. Redan det förhållandet att en beredskapslagstiftning, avsedd för extraordinära krislägen, varit i oavbruten tillämpning i elva års tid är egentligen anledning nog. Genom att kontinuerligt och slentrianmässigt förlänga tillämpningstiden ger nämligen riksdagen regeringen ett förhandsgodkännande att utnyttja olika former av prisregleringar, som den vid ett givet tillfälle finner lämpligt.
Riksdagen uttalade hösten 1983 att den nuvarande prisregleringslagen måste ses över. Regeringen har tillsatt den begärda utredningen, men den beräknas inte vara färdig förrän i slutet av år 1985. Enligt utskottets mening borde ett förslag ha lagts redan i år, som riksdagen nu kunnat ta ställning till.
Utskottet vill i detta sammanhang klarlägga att även om lagen inte är i tillämpning, kan ändå regeringen utan riksdagens godkännande införa exempelvis ett allmänt prisstopp. Regeringen skall därefter underställa riksdagen beslutet för godkännande.
Genom att avslå regeringens förslag om förlängning förhindras alltså inte regeringens möjligheter att använda prisreglering. Från denna synpunkt är en förlängning av tillämpningstiden både en onödig och obegriplig åtgärd. Den kan endast ses som ett förtäckt hot om nya prisregleringar, som ytterligare äventyrar tilltron till regeringens vilja och förmåga att bedriva en effektiv kamp mot inflationen.
Mot här angiven bakgrund anser inte utskottet att tillämpningstiden för prisregleringslagen skall förlängas.
Utskottet hemställer
att riksdagen med bifall till motionerna 1984/85:90, 1984/85:91 och 1984/85:92 avslår proposition 1984/85:26 om fortsatt tillämpning av allmänna prisregleringslagen (1956:236) under tiden den 21 december 1984 - den 20 december 1985.