Rådets direktiv 93/16/EEG av den 5 april 1993 om underlättande av läkares fria rörlighet och ömsesidigt erkännande av deras utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis

Avis juridique important

Rådets direktiv 93/16/EEG av den 5 april 1993 om underlättande av läkares fria rörlighet och ömsesidigt erkännande av deras utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis Europeiska gemenskapernas officiella tidning nr L 165 , 07/07/1993 s. 0001 - 0024 Finsk specialutgåva Område 6 Volym 4 s. 0102 Svensk specialutgåva Område 6 Volym 4 s. 0102

RÅDETS DIREKTIV 93/16/EEG av den 5 april 1993 om underlättande av läkares fria rörlighet och ömsesidigt erkännande av deras utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen, särskilt artiklarna 49, 57.1, 57.2 första och andra meningen samt 66 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag,

i samarbete med Europaparlamentet (1),

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (2), och

med beaktande av följande:

Skälen nedan är grundrättsaktens. Ändringsrättsakternas skäl: direktiv 97/50/ · direktiv 98/21/ · direktiv 98/63/ · direktiv 1999/46/ · direktiv 2001/19/ · förordning (EG) nr 1882/2003 · direktiv 2005/36/ · direktiv 2006/100/.

Rådets direktiv 75/362/EEG av den 16 juni 1975 om ömsesidigt erkännande av utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för läkare inklusive åtgärder för att underlätta det faktiska utövandet av etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster (3) och direktiv 75/363/EEG av den 16 juni 1975 om samordning av bestämmelserna i lagar och andra författningar om verksamhet som läkare (4) har ändrats ett flertal gånger och i väsentliga delar. För att förtydliga och rationalisera bör därför de nämnda direktiven slås samman. Vid sammanslagningen av dessa direktiv till en enda text är det dessutom lämpligt att även låta rådets direktiv 86/457/EEG av den 15 september 1986 om särskild utbildning för allmänpraktiserande läkare (5) ingå.

Enligt fördraget är all särbehandling som grundar sig på nationalitet när det gäller etablering och tillhandahållande av tjänster förbjuden fr.o.m. övergångsperiodens utgång. Principen om sådan behandling som grundar sig på nationalitet förekommer särskilt vid beviljande av de tillstånd som krävs för att vara verksam som läkare samt vid inregistrering eller medlemskap i yrkesorganisationer eller motsvarande organ.

Det förefaller ändå önskvärt att vissa bestämmelser införs för att underlätta det faktiska utövandet av etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster för läkare.

Enligt fördraget får medlemsstaterna inte bevilja någon form av stöd som skulle kunna snedvrida etableringsvillkoren.

I artikel 57.1 i fördraget föreskrivs att direktiv skall utfärdas för ömsesidigt erkännande av utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis. Syftet med detta direktiv är att erkänna utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis som innebär rätt att påbörja och utöva verksamhet som läkare, samt motsvarande bevis för specialister.

När det gäller utbildning av specialister bör ett ömsesidigt erkännande av utbildningsbevis genomföras, om dessa bevis utan att utgöra ett villkor för att påbörja och utöva verksamhet som specialist berättigar läkaren att använda en specialisttitel.

Förändringar i medlemsstaternas lagstiftning har gjort det nödvändigt att genomföra vissa tekniska ändringar av hänsyn till bl.a. förändringar i benämningarna på utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för dessa yrken eller i benämningarna på vissa medicinska specialiteter, samt av hänsyn till att man i vissa medlemsstater har infört nya medicinska specialiteter eller har avskaffat tidigare specialiteter.

Bestämmelser bör antas, när det gäller förvärvade rättigheter, för ömsesidigt erkännande av utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för läkare som utfärdats av medlemsstaterna för utbildning som påbörjades före genomförandet av detta direktiv.

Då ett direktiv om ömsesidigt erkännande av examensbevis inte nödvändigtvis innebär likvärdighet när det gäller den utbildning som dessa bevis avser, bör rätten att använda yrkestitlar på grundval av utbildningen endast vara tillåten på språket i läkarens ursprungsland eller senaste hemvistland.

För att underlätta tillämpningen av detta direktiv för de nationella myndigheterna får en medlemsstat föreskriva att den person som uppfyller utbildningsvillkoren enligt detta direktiv, samtidigt med de formella utbildningsbevisen skall förete ett intyg från de behöriga myndigheterna i ursprungslandet eller det senaste hemvistlandet som visar att dessa bevis är de som avses i direktivet.

Detta direktiv påverkar inte bestämmelserna i lagar och andra författningar i medlemsstaterna, som förbjuder bolag eller firmor att utöva verksamhet som läkare eller ålägger dem vissa villkor för att utöva sådan verksamhet.

När det gäller tillhandahållande av tjänster utgör tveklöst det krav på inregistrering eller medlemskap i yrkesorganisationer eller motsvarande organ som är förknippat med utövandet av en stadigvarande verksamhet i den medlemsstat som är värdland ett hinder för den som vill tillfälligt tillhandahålla tjänsten i fråga i det landet. Detta krav bör därför upphävas. Under sådana förhållanden bör emellertid tillsyn garanteras över det yrkesansvar som faller inom dessa yrkesorganisationers eller organs verksamhetsområde. Därför bör det med tillämpning av artikel 62 i fördraget erbjudas en möjlighet att ålägga personen i fråga att till den behöriga myndigheten i värdlandet inkomma med särskilda uppgifter som hänför sig till tillhandahållandet av tjänster.

När det gäller kraven på god vandel och gott anseende bör skillnad göras mellan de krav som ställs för att påbörja verksamhet inom yrket och de krav som ställs för att få utöva yrket.

I syfte att uppnå ömsesidigt erkännande av utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för specialister och för att jämställa samtliga yrkesutövare som är medborgare i medlemsstaterna med varandra, har viss samordning av utbildningsvillkoren för specialister visat sig vara nödvändig. Vissa minimikriterier bör fastställas för rätten att påbörja specialistutbildning, minimitiden för utbildningen, utbildningsformen och den plats där den skall genomföras samt den tillsyn som bör utövas över utbildningen. Dessa kriterier berör endast de specialiteter som är gemensamma för samtliga medlemsstater eller för två eller flera medlemsstater.

Den samordning som avses i detta direktiv utesluter inte samordning vid en senare tidpunkt.

Den tidpunkten har nu kommit då det är i stort sett allmänt erkänt att det finns behov av en särskild utbildning för allmänpraktiserande läkare så att de bättre kan fullgöra sina uppgifter. Dessa uppgifter, som i hög grad beror på läkarens personliga kännedom om sina patienters miljö, består dels i att ge råd om sjukdomsförebyggande åtgärder och om åtgärder för att skydda patientens hälsa, dels i att ge lämplig behandling.

Detta behov av särskild utbildning för allmänpraktiserande läkare har huvudsakligen uppstått som ett resultat av utvecklingen inom den medicinska vetenskapen, som lett till att klyftan mellan medicinsk forskning och utbildning å ena sidan och verksamhet som allmänpraktiserande läkare å andra sidan har vidgats så att det inte längre är möjligt att på ett tillfredsställande sätt undervisa om viktiga aspekter för den allmänpraktiserande läkaren inom ramen för den traditionella medicinska grundutbildningen i medlemsstaterna.

Förutom de direkta fördelarna för patienterna är det allmänt erkänt att en bättre anpassning av utbildningen till de allmänpraktiserande läkarnas speciella funktion skulle bidra till att förbättra hälso- och sjukvården, särskilt genom att verka för en mer selektiv konsultation av specialister, användning av laboratorier och andra högspecialiserade inrättningar och utrustningar.

En förbättrad utbildning för allmänpraktiserande läkare kommer att höja dessas status.

Även om denna utveckling förefaller vara oundviklig har den inte ägt rum i samma takt i de olika medlemsstaterna. Utan att forcera den pågående utvecklingen är det önskvärt att det sker en etappvis samordning av de olika utvecklingslinjerna för att garantera en lämplig utbildning för alla allmänpraktiserande läkare, som tillgodoser de speciella krav som ställs på dessa.

För att garantera att denna reform införs gradvis är det nödvändigt att det i varje medlemsstat i ett inledningsskede införs en särskild utbildning för allmänpraktiserande läkare som uppfyller vissa minimikrav både vad gäller kvalitet och kvantitet och som kompletterar den grundläggande minimiutbildning som läkare skall ha i enlighet med detta direktiv. Det är utan betydelse om denna utbildning för allmänpraktiserande läkare genomförs som del av den nationella medicinska grundutbildningen eller separat. I ett andra skede bör det dessutom fastställas att villkoret för att verka som allmänpraktiserande läkare inom ramen för ett socialförsäkringssystem skall vara att den särskilda utbildningen till allmänpraktiserande läkare är avslutad. Ytterligare förslag i syfte att slutföra reformen skall läggas fram vid en senare tidpunkt.

Detta direktiv påverkar inte medlemsstaternas rätt att själva utforma sina nationella socialförsäkringssystem och att bestämma vilken verksamhet som skall bedrivas inom ramen för dessa system.

Den samordning som införs genom detta direktiv av de minimikrav som ställs för utfärdande av utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för den särskilda utbildningen för allmänpraktiserande läkare ger medlemsstaterna möjlighet att ömsesidigt erkänna dessa utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis.

I enlighet med detta direktiv får en medlemsstat som är värdland inte kräva att läkare, som har examensbevis som förvärvats i en annan medlemsstat och erkänts i enlighet med detta direktiv, skall genomgå kompletterande utbildning för att kunna arbeta som läkare inom ramen för värdlandets socialförsäkringssystem, även om det landet kräver sådan utbildning av innehavare av examensbevis för läkare som förvärvats inom dess eget territorium. Denna konsekvens av detta direktiv kan inte när det gäller verksamhet som allmänpraktiserande läkare inom ramen för ett socialförsäkringssystem undanröjas förrän den 1 januari 1995, då samtliga medlemsstater enligt detta direktiv i fortsättningen endast får tillåta läkare som genomgått särskild utbildning för allmänpraktiserande läkare att utöva verksamhet som sådan läkare inom ramen för deras socialförsäkringssystem. Läkare som etablerat sig före denna tidpunkt i enlighet med detta direktiv skall ha rätt att fortsätta att utöva verksamhet som allmänpraktiserande läkare enligt värdlandets socialförsäkringssystem, även om de inte har genomgått särskild utbildning för allmänpraktiserande läkare.

När det gäller den samordning av utbildningen som avses i detta direktiv, gör flertalet medlemsstater f.n. inte någon skillnad mellan utbildningen av läkare som utövar sin verksamhet som anställda och dem som är självständigt verksamma yrkesutövare. Regler om god vandel eller gott anseende, yrkesansvar eller användningen av titlar för de berörda yrkena tillämpas eller får tillämpas beroende på den enskilda medlemsstaten på såväl anställda som självständigt verksamma yrkesutövare. Ett villkor för rätten att utöva verksamhet som läkare är i alla medlemsstater innehav av utbildnings-, examens- eller andra behörighetsbevis för läkare. Denna verksamhet utövas såväl av anställda som självständigt verksamma yrkesutövare eller av samma personer omväxlande som anställd eller som självständigt verksam yrkesutövare under deras yrkeskarriär. För att i möjligaste mån uppmuntra dessa yrkesutövares fria rörlighet inom gemenskapen förefaller det vara nödvändigt att utvidga detta direktiv till att även omfatta anställda läkare.

Detta direktiv får inte påverka medlemsstaternas förpliktelser vad gäller de tidsfrister för genomförande som fastställs i bilaga 3 del B.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen, särskilt artiklarna 49, 57.1, 57.2 första och andra meningen samt 66 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag,

i samarbete med Europaparlamentet,

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande, och

Rådets direktiv 75/362/EEG av den 16 juni 1975 om ömsesidigt erkännande av utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för läkare inklusive åtgärder för att underlätta det faktiska utövandet av etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster och direktiv 75/363/EEG av den 16 juni 1975 om samordning av bestämmelserna i lagar och andra författningar om verksamhet som läkare har ändrats ett flertal gånger och i väsentliga delar. För att förtydliga och rationalisera bör därför de nämnda direktiven slås samman. Vid sammanslagningen av dessa direktiv till en enda text är det dessutom lämpligt att även låta rådets direktiv 86/457/EEG av den 15 september 1986 om särskild utbildning för allmänpraktiserande läkare ingå.

Enligt fördraget är all särbehandling som grundar sig på nationalitet när det gäller etablering och tillhandahållande av tjänster förbjuden fr.o.m. övergångsperiodens utgång. Principen om sådan behandling som grundar sig på nationalitet förekommer särskilt vid beviljande av de tillstånd som krävs för att vara verksam som läkare samt vid inregistrering eller medlemskap i yrkesorganisationer eller motsvarande organ.

Det förefaller ändå önskvärt att vissa bestämmelser införs för att underlätta det faktiska utövandet av etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster för läkare.

Enligt fördraget får medlemsstaterna inte bevilja någon form av stöd som skulle kunna snedvrida etableringsvillkoren.

I artikel 57.1 i fördraget föreskrivs att direktiv skall utfärdas för ömsesidigt erkännande av utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis. Syftet med detta direktiv är att erkänna utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis som innebär rätt att påbörja och utöva verksamhet som läkare, samt motsvarande bevis för specialister.

När det gäller utbildning av specialister bör ett ömsesidigt erkännande av utbildningsbevis genomföras, om dessabevis utan att utgöra ett villkor för att påbörja och utöva verksamhet som specialist berättigar läkaren att använda en specialisttitel.

Förändringar i medlemsstaternas lagstiftning har gjort det nödvändigt att genomföra vissa tekniska ändringar av hänsyn till bl.a. förändringar i benämningarna på utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för dessa yrken eller i benämningarna på vissa medicinska specialiteter, samt av hänsyn till att man i vissa medlemsstater har infört nya medicinska specialiteter eller har avskaffat tidigare specialiteter.

Bestämmelser bör antas, när det gäller förvärvade rättigheter, för ömsesidigt erkännande av utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för läkare som utfärdats av medlemsstaterna för utbildning som påbörjades före genomförandet av detta direktiv.

Då ett direktiv om ömsesidigt erkännande av examensbevis inte nödvändigtvis innebär likvärdighet när det gäller den utbildning som dessa bevis avser, bör rätten att använda yrkestitlar på grundval av utbildningen endast vara tillåten på språket i läkarens ursprungsland eller senaste hemvistland.

För att underlätta tillämpningen av detta direktiv för de nationella myndigheterna får en medlemsstat föreskriva att den person som uppfyller utbildningsvillkoren enligt detta direktiv, samtidigt med de formella utbildningsbevisen skall förete ett intyg från de behöriga myndigheterna i ursprungslandet eller det senaste hemvistlandet som visar att dessa bevis är de som avses i direktivet.

Detta direktiv påverkar inte bestämmelserna i lagar och andra författningar i medlemsstaterna, som förbjuder bolag eller firmor att utöva verksamhet som läkare eller ålägger dem vissa villkor för att utöva sådan verksamhet.

När det gäller tillhandahållande av tjänster utgör tveklöst det krav på inregistrering eller medlemskap i yrkesorganisationer eller motsvarande organ som är förknippat med utövandet av en stadigvarande verksamhet i den medlemsstat som är värdland ett hinder för den som vill tillfälligt tillhandahålla tjänsten i fråga i det landet. Detta krav bör därför upphävas. Under sådana förhållanden bör emellertid tillsyn garanteras över det yrkesansvar som faller inom dessa yrkesorganisationers eller organs verksamhetsområde. Därför bör det med tillämpning av artikel 62 i fördraget erbjudas en möjlighet att ålägga personen i fråga att till den behöriga myndigheten i värdlandet inkomma med särskilda uppgifter som hänför sig till tillhandahållandet av tjänster.

När det gäller kraven på god vandel och gott anseende bör skillnad göras mellan de krav som ställs för att påbörja verksamhet inom yrket och de krav som ställs för att få utöva yrket.

I syfte att uppnå ömsesidigt erkännande av utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för specialister och för att jämställa samtliga yrkesutövare som är medborgare i medlemsstaterna med varandra, har viss samordning av utbildningsvillkoren för specialister visat sig vara nödvändig. Vissa minimikriterier bör fastställas för rätten att påbörja specialistutbildning, minimitiden för utbildningen, utbildningsformen och den plats där den skall genomföras samt den tillsyn som bör utövas över utbildningen. Dessa kriterier berör endast de specialiteter som är gemensamma för samtliga medlemsstater eller för två eller flera medlemsstater.

Den samordning som avses i detta direktiv utesluter inte samordning vid en senare tidpunkt.

Den tidpunkten har nu kommit då det är i stort sett allmänt erkänt att det finns behov av en särskild utbildning för allmänpraktiserande läkare så att de bättre kan fullgöra sina uppgifter. Dessa uppgifter, som i hög grad beror på läkarens personliga kännedom om sina patienters miljö, består dels i att ge råd om sjukdomsförebyggande åtgärder och om åtgärder för att skydda patientens hälsa, dels i att ge lämplig behandling.

Detta behov av särskild utbildning för allmänpraktiserande läkare har huvudsakligen uppstått som ett resultat av utvecklingen inom den medicinska vetenskapen, som lett till att klyftan mellan medicinsk forskning och utbildning å ena sidan och verksamhet som allmänpraktiserande läkare å andra sidan har vidgats så att det inte längre är möjligt att på ett tillfredsställande sätt undervisa om viktiga aspekter för den allmänpraktiserande läkaren inom ramen för den traditionella medicinska grundutbildningen i medlemsstaterna.

Förutom de direkta fördelarna för patienterna är det allmänt erkänt att en bättre anpassning av utbildningen till de allmänpraktiserande läkarnas speciella funktion skulle bidra till att förbättra hälso- och sjukvården, särskilt genom att verka för en mer selektiv konsultation av specialister, användning av laboratorier och andra högspecialiserade inrättningar och utrustningar.

En förbättrad utbildning för allmänpraktiserande läkare kommer att höja dessas status.

Även om denna utveckling förefaller vara oundviklig har den inte ägt rum i samma takt i de olika medlemsstaterna. Utan att forcera den pågående utvecklingen är det önskvärt att det sker en etappvis samordning av de olika utvecklingslinjerna för att garantera en lämplig utbildning för alla allmänpraktiserande läkare, som tillgodoser de speciella krav som ställs på dessa.

För att garantera att denna reform införs gradvis är det nödvändigt att det i varje medlemsstat i ett inledningsskede införs en särskild utbildning för allmänpraktiserande läkare som uppfyller vissa minimikrav både vad gäller kvalitet och kvantitet och som kompletterar dengrundläggande minimiutbildning som läkare skall ha i enlighet med detta direktiv. Det är utan betydelse om denna utbildning för allmänpraktiserande läkare genomförs som del av den nationella medicinska grundutbildningen eller separat. I ett andra skede bör det dessutom fastställas att villkoret för att verka som allmänpraktiserande läkare inom ramen för ett socialförsäkringssystem skall vara att den särskilda utbildningen till allmänpraktiserande läkare är avslutad. Ytterligare förslag i syfte att slutföra reformen skall läggas fram vid en senare tidpunkt.

Detta direktiv påverkar inte medlemsstaternas rätt att själva utforma sina nationella socialförsäkringssystem och att bestämma vilken verksamhet som skall bedrivas inom ramen för dessa system.

Den samordning som införs genom detta direktiv av de minimikrav som ställs för utfärdande av utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för den särskilda utbildningen för allmänpraktiserande läkare ger medlemsstaterna möjlighet att ömsesidigt erkänna dessa utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis.

I enlighet med detta direktiv får en medlemsstat som är värdland inte kräva att läkare, som har examensbevis som förvärvats i en annan medlemsstat och erkänts i enlighet med detta direktiv, skall genomgå kompletterande utbildning för att kunna arbeta som läkare inom ramen för värdlandets socialförsäkringssystem, även om det landet kräver sådan utbildning av innehavare av examensbevis för läkare som förvärvats inom dess eget territorium. Denna konsekvens av detta direktiv kan inte när det gäller verksamhet som allmänpraktiserande läkare inom ramen för ett socialförsäkringssystem undanröjas förrän den 1 januari 1995, då samtliga medlemsstater enligt detta direktiv i fortsättningen endast får tillåta läkare som genomgått särskild utbildning för allmänpraktiserande läkare att utöva verksamhet som sådan läkare inom ramen för deras socialförsäkringssystem. Läkare som etablerat sig före denna tidpunkt i enlighet med detta direktiv skall ha rätt att fortsätta att utöva verksamhet som allmänpraktiserande läkare enligt värdlandets socialförsäkringssystem, även om de inte har genomgått särskild utbildning för allmänpraktiserande läkare.

När det gäller den samordning av utbildningen som avses i detta direktiv, gör flertalet medlemsstater f.n. inte någon skillnad mellan utbildningen av läkare som utövar sin verksamhet som anställda och dem som är självständigt verksamma yrkesutövare. Regler om god vandel eller gott anseende, yrkesansvar eller användningen av titlar för de berörda yrkena tillämpas eller får tillämpas beroende på den enskilda medlemsstaten på såväl anställda som självständigt verksamma yrkesutövare. Ett villkor för rätten att utöva verksamhet som läkare är i alla medlemsstater innehav av utbildnings-, examens- eller andra behörighetsbevis för läkare. Denna verksamhet utövas såväl av anställda som självständigt verksamma yrkesutövare eller av samma personer omväxlande som anställd eller som självständigt verksam yrkesutövare under deras yrkeskarriär. För att i möjligaste mån uppmuntra dessa yrkesutövares fria rörlighet inom gemenskapen förefaller det vara nödvändigt att utvidga detta direktiv till att även omfatta anställda läkare.

Detta direktiv får inte påverka medlemsstaternas förpliktelser vad gäller de tidsfrister för genomförande som fastställs i bilaga 3 del B.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Avdelning I Räckvidd

Artikel1¶

Ändrad genom direktiv 2005/36/.

Detta direktiv skall tillämpas på verksamhet som bedrivs av självständigt yrkesverksamma eller anställda läkare som är medborgare i någon av medlemsstaterna.

Avdelning II Ömsesidigt erkännande av utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för läkare

Kapitel I Utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för läkare

Artikel2¶

Ändrad genom direktiv 2005/36/ och direktiv 2001/19/.

Varje medlemsstat skall erkänna de utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis som tilldelas medborgare i medlemsstaterna av övriga medlemsstater i enlighet med artikel 23 och som förtecknas i bilaga A genom att ge dessa bevis — när det gäller rätten att påbörja och utöva verksamhet som läkare — samma innebörd inom sitt territorium som dem som medlemsstaten själv utfärdar.

Kapitel II Utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för specialister inom medicin

Artikel4¶

Ändrad genom direktiv 2005/36/ och direktiv 2001/19/.

Varje medlemsstat, där det finns bestämmelser i lagar och andra författningar inom detta område, skall erkänna de utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för specialister inom medicin som tilldelas medborgare i medlemsstaterna av andra medlemsstater i enlighet med artiklarna 24, 25, 26 och 29 och som förtecknas i bilagorna B och C, genom att ge dessa bevis samma innebörd inom sitt territorium som de bevis som medlemsstaten själv utfärdar.

Artikel5¶

Ändrad genom direktiv 2005/36/ och direktiv 2001/19/.

De utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis som avses i artikel 4 skall ha utfärdats av de behöriga myndigheter eller organ som förtecknas i bilaga B och motsvara, med avseende på den specialistutbildning som är i fråga, de benämningar som förtecknas i bilaga C för de medlemsstater där sådan utbildning finns.

Kapitel III Utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för specialister som är gemensamma för två eller flera medlemsstater

Artikel8¶

Ändrad genom direktiv 2005/36/ och direktiv 2001/19/.

1. Medborgare i medlemsstaterna som vill förvärva utbildnings-, examens- eller andra behörighetsbevis för specialister som inte nämns i artikel 4 och 4 eller som inte utfärdas i ursprungslandet eller det senaste hemvistlandet, trots att de nämns i artikel 4, får av värdlandet åläggas att uppfylla de utbildningsvillkor som fastställts för specialiteten i fråga i dess egna lagar och andra författningar.

2. Värdlandet skall emellertid helt eller delvis ta hänsyn till de utbildningar som avslutats av de medborgare som avses i punkt 1 och som styrkts genom utbildnings-, examens- eller andra behörighetsbevis utfärdade av de behöriga myndigheterna i ursprungslandet eller det senaste hemvistlandet, förutsatt att villkoren för dessa utbildningar motsvarar dem som i värdlandet krävs för specialistutbildningen i fråga.

Värdlandet skall även ta hänsyn till dessa medborgares eventuella yrkeserfarenhet, vidareutbildning och fortbildning i yrket.

3. Sedan de behöriga myndigheterna eller organen i värdlandet på grundval av företedda utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis har bedömt den utbildning som den sökande genomgått med avseende på dess längd och innehåll, och med hänsyn till dennes eventuella yrkeserfarenhet, vidareutbildning och fortbildning i yrket, skall de informera den sökande om den kompletterande utbildning som krävs och vilka områden den skall omfatta.

4. Värdlandets beslut skall meddelas inom fyra månader räknat från den dag då den sökande inkom med en fullständig ansökan.

Kapitel IV Nuvarande förhållanden

Artikel9¶

Ändrad genom direktiv 2005/36/, 11994N, beslut (EU) nr 1/1995, 12003T, direktiv 2006/100/ och direktiv 2001/19/.

1. Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 3 skall varje medlemsstat, när det gäller medborgare i medlemsstaterna vars utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för läkare inte uppfyller minimikraven för utbildningen enligt artikel 23, som tillräckligt bevis godta de utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för läkare som utfärdats av dessa medlemsstater för utbildning som påbörjades före

den 1 januari 1986 för Spanien och Portugal,

den 1 januari 1981 för Grekland,

den 20 december 1976 för de övriga medlemsstaterna,

dagen för Österrikes, Finlands och Sveriges anslutning,

anslutningsdatumet för Tjeckien, Estland, Cypern, Lettland, Litauen, Ungern, Malta, Polen, Slovenien och Slovakien,

anslutningsdatum för Bulgarien och Rumänien.

Dessa utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis skall åtföljas av ett intyg som visar att dessa medborgare faktiskt och på föreskrivet sätt utövat verksamheten i fråga i minst tre år i följd under en femårsperiod före dagen för utfärdandet av intyget.

2. Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 4 skall varje medlemsstat, när det gäller medborgare i medlemsstaterna vars utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för specialister inte uppfyller minimikraven för utbildningen enligt artikel 24 och 26, som tillräckligt bevis godta de utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för specialister som utfärdats av medlemsstaterna för utbildning som påbörjades före

den 1 januari 1986 för Spanien och Portugal,

den 1 januari 1981 för Grekland,

den 20 december 1976 för de övriga medlemsstaterna,

dagen för Österrikes, Finlands och Sveriges anslutning,

anslutningsdatumet för Tjeckien, Estland, Cypern, Lettland, Litauen, Ungern, Malta, Polen, Slovenien och Slovakien,

anslutningsdatum för Bulgarien och Rumänien.

Medlemsstaten får emellertid kräva att dessa utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis åtföljs av ett intyg utfärdat av de behöriga myndigheterna eller organen i ursprungslandet eller det senaste hemvistlandet, som visar att personen i fråga har utövat verksamhet som specialist under en period som motsvarar två gånger skillnaden mellan specialistutbildningens längd i ursprungslandet eller det senaste hemvistlandet och den minimitid för utbildningen som avses i avdelning III, om dessa perioder inte uppfyller de minimikrav för utbildningens längd som fastställts i artikel 26 och 26.

Om det emellertid före de tidpunkter som anges i det första stycket krävts en minimitid för utbildningen som är kortare än den tid som avses i artikel 26 och 26 i värdlandet, får den skillnad som omnämns i andra stycket dock endast bestämmas med hänvisning till den minimitid för utbildningen som föreskrivits av det landet.

2a. Medlemsstaterna skall erkänna de utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för specialister inom medicin som utfärdats i Spanien till läkare som före den 1 januari 1995 genomgått en specialistutbildning som inte uppfyller de formella utbildningskraven i artiklarna 24-27, om dessa bevis åtföljs av ett intyg från behörig spansk myndighet som intygar att personen i fråga har godkänts i det prov för särskild yrkeskompetens som anordnats, enligt de särskilda regleringsåtgärder som anges i kungligt dekret 1497/99, i syfte att kontrollera att den ifrågavarande personens kunskaps- och kompetensnivå motsvarar den för läkare som innehar sådana behörighetsbevis för specialister som för Spaniens del anges i artiklarna 5.3 och 7.2.

3. När det gäller medborgare i medlemsstaterna vars utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för läkare som förvärvats inom f.d. Tyska demokratiska republikens territorium och som inte uppfyller samtliga minimivillkor för utbildningen enligt artikel 23, skall medlemsstaterna förutom Tyskland erkänna dessa utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis som tillräckligt bevis, om

de intygar utbildning som påbörjats före det tyska enandet,

de berättigar innehavarna att utöva verksamhet som läkare inom Tysklands hela territorium på samma villkor som enligt de bevis som utfärdats av de behöriga tyska myndigheterna och som avses i bilaga A, och

de åtföljs av ett intyg utfärdat av de behöriga tyska myndigheterna som visar att dessa medborgare faktiskt och författningsenligt har utövat verksamheten i fråga i Tyskland i minst tre år i följd under en femårsperiod före tidpunkten för utfärdandet av intyget.

4. När det gäller medborgare i medlemsstaterna vars utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för specialister intygar att utbildning som fullgjorts inom f.d. Tyska demokratiska republikens territorium och som inte uppfyller minimikraven för utbildningen enligt artiklarna 24 - 26, skall medlemsstaterna förutom Tyskland erkänna dessa utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis som tillräckligt bevis, om

de intygar utbildning som påbörjats före den 3 april 1992, och

de innebär tillstånd att som specialist utöva verksamheten i fråga inom Tysklands hela territorium på samma villkor som enligt de bevis som utfärdats av de behöriga tyska myndigheterna och som avses i artikel5 och 5.

Medlemsstaterna får emellertid kräva att dessa utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis åtföljs av ett intyg utfärdat av de behöriga tyska myndigheterna eller organen som visar att innehavarna av bevis för specialister har utövat verksamheten i fråga under en tid som motsvarar två gånger skillnaden mellan den specialistutbildning som fullgjorts inom tyskt territorium och den minimitid för utbildningen som fastställts i avdelning III, om de inte uppfyller minimikraven för utbildningen när det gäller utbildningens längd som fastställts i artikel 26 och 26.

5. När det gäller medborgare i medlemsstater vars utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för läkare eller specialister inte överensstämmer med den kompetens eller de benämningar som anges i bilaga A, 5 och i artikel 5, skall varje medlemsstat som tillräckligt bevis godta de utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis som utfärdas av de medlemsstaterna tillsammans med ett intyg utfärdat av de behöriga myndigheterna eller organen. Av intyget skall framgå att dessa utbildnings-, examens- och behörighetsbevis för läkare eller specialister utfärdats efter avslutad utbildning i enlighet med de bestämmelser i avdelning III som avses i artikel 2, 4 eller 4 och att de av den medlemsstat som utfärdat dem jämställs med den kompetens eller de benämningar som avses i bilaga A, 5 eller i artikel 5.

6. De medlemsstater som har upphävt bestämmelserna i lagar och andra författningar som hänför sig till utfärdandet av utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis i neuropsykiatri, radiologi, thoraxkirurgi, kärlkirurgi, gastroenterologisk kirurgi, biologisk hematologi, medicinsk rehabilitering eller tropikmedicin och som har vidtagit åtgärder med avseende på de egna medborgarnas rättigheter, skall tillerkänna medborgare i medlemsstaterna rätten att dra nytta av samma åtgärder, förutsatt att deras utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis i neuropsykiatri, radiologi, thoraxkirurgi, kärlkirurgi, gastroenterologisk kirurgi, biologisk hematologi, medicinsk rehabilitering eller tropikmedicin uppfyller de villkor som anges antingen i punkt 2 i denna artikel eller i artikel 24, 25 och 26 och i den mån nämnda utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis beviljats före den tidpunkt då värdlandet upphörde med att utfärda sådana utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för specialiteten i fråga.

7. De tidpunkter då medlemsstaterna i fråga upphävde bestämmelserna i lagar och andra författningar om de utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis som avses i punkt 6 anges i bilaga 2.

Artikel9a¶

Införd genom direktiv 2005/36/ och 12003T.

1. När det gäller medborgare i medlemsstaterna vars utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för läkare och specialläkare utfärdades av, eller vars utbildning inleddes i, f.d. Tjeckoslovakien före den 1 januari 1993, skall varje medlemsstat erkänna dessa utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för läkare och specialläkare såsom varande bevis nog, när myndigheterna i Tjeckien intygar att dessa behörighetsbevis på landets territorium äger samma lagliga giltighet som tjeckiska behörighetsbevis för läkare och specialläkare, när det gäller tillträde till och utövande av läkaryrket. Sådana intyg måste åtföljas av ett intyg utfärdat av samma myndigheter som styrker att dessa medborgare i medlemsstaterna faktiskt och på föreskrivet sätt på Tjeckiens territorium har ägnat sig åt den angivna verksamheten under minst tre år i följd under den femårsperiod som föregick utfärdandet av intyget.

2. När det gäller medborgare i medlemsstaterna vars utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för läkare och specialläkare utfärdades av, eller vars utbildning inleddes i, f.d. Sovjetunionen före den 20 augusti 1991, skall varje medlemsstat erkänna dessa utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för läkare och specialläkare såsom varande bevis nog, när myndigheterna i Estland intygar att dessa behörighetsbevis på landets territorium äger samma lagliga giltighet som estniska behörighetsbevis för läkare och specialläkare, när det gäller tillträde till och utövande av läkaryrket. Sådana intyg måste åtföljas av ett intyg utfärdat av samma myndigheter som styrker att dessa medborgare i medlemsstaterna faktiskt och på föreskrivet sätt på Estlands territorium har ägnat sig åt den angivna verksamheten under minst tre år i följd under den femårsperiod som föregick utfärdandet av intyget.

3. När det gäller medborgare i medlemsstaterna vars utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för läkare och specialläkare utfärdades av, eller vars utbildning inleddes i, f.d. Sovjetunionen före den 21 augusti 1991, skall varje medlemsstat erkänna dessa utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för läkare och specialläkare såsom varande bevis nog, när myndigheterna i Lettland intygar att dessa behörighetsbevis på landets territorium äger samma lagliga giltighet som lettiska behörighetsbevis för läkare och specialläkare, när det gäller tillträde till och utövande av läkaryrket. Sådana intyg måste åtföljas av ett intyg utfärdat av samma myndigheter som styrker att dessa medborgare i medlemsstaterna faktiskt och på föreskrivet sätt på Lettlands territorium har ägnat sig åt den angivna verksamheten under minst tre år i följd under den femårsperiod som föregick utfärdandet av intyget.

4. När det gäller medborgare i medlemsstaterna vars utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för läkare och specialläkare utfärdades av, eller vars utbildning inleddes i, f.d. Sovjetunionen före den 11 mars 1990, skall varje medlemsstat erkänna dessa utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för läkare och specialläkare såsom varande bevis nog, när myndigheterna i Litauen intygar att dessa behörighetsbevis på landets territorium äger samma lagliga giltighet som litauiska behörighetsbevis för läkare och specialläkare, när det gäller tillträde till och utövande av läkaryrket. Sådana intyg måste åtföljas av ett intyg utfärdat av samma myndigheter som styrker att dessa medborgare i medlemsstaterna faktiskt och på föreskrivet sätt på Litauens territorium har ägnat sig åt den angivna verksamheten under minst tre år i följd under den femårsperiod som föregick utfärdandet av intyget.

5. När det gäller medborgare i medlemsstaterna vars utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för läkare och specialläkare utfärdades av, eller vars utbildning inleddes i, f.d. Tjeckoslovakien före den 1 januari 1993, skall varje medlemsstat erkänna dessa utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för läkare och specialläkare såsom varande bevis nog, när myndigheterna i Slovakien intygar att dessa behörighetsbevis på landets territorium äger samma lagliga giltighet som slovakiska behörighetsbevis för läkare och specialläkare, när det gäller tillträde till och utövande av läkaryrket. Sådana intyg måste åtföljas av ett intyg utfärdat av samma myndigheter som styrker att dessa medborgare i medlemsstaterna faktiskt och på föreskrivet sätt på Slovakiens territorium har ägnat sig åt den angivna verksamheten under minst tre år i följd under den femårsperiod som föregick utfärdandet av intyget.

6. När det gäller medborgare i medlemsstaterna vars utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för läkare och specialläkare utfärdades av, eller vars utbildning inleddes i, Jugoslavien före den 25 juni 1991, skall varje medlemsstat erkänna dessa utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för läkare och specialläkare såsom varande bevis nog, när myndigheterna i Slovenien intygar att dessa behörighetsbevis på landets territorium äger samma lagliga giltighet som slovenska behörighetsbevis för läkare och specialläkare, när det gäller tillträde till och utövande av läkaryrket. Sådana intyg måste åtföljas av ett intyg utfärdat av samma myndigheter som styrker att dessa medborgare i medlemsstaterna faktiskt och på föreskrivet sätt på Sloveniens territorium har ägnat sig åt den angivna verksamheten under minst tre år i följd under den femårsperiod som föregick utfärdandet av intyget.

Artikel9b¶

Införd genom direktiv 2005/36/ och direktiv 2006/100/.

1. Med avvikelse från det här direktivet får Bulgarien tillåta personer som har behörighetsbevis för ”фелдшер” (fältskär) utfärdade i Bulgarien före den 31 december 1999 och som den 1 januari 2000 utövade detta yrke under Bulgariens nationella system för social trygghet att fortsätta att utöva sagda yrke även om delar av deras yrkesverksamhet faller under det här direktivet.

2. Innehavare av det bulgariska behörighetsbeviset för ”фелдшер” (fältskär) enligt punkt 1 är inte berättigade att få sina yrkeskvalifikationer erkända i andra medlemsstater enligt det här direktivet.

Kapitel V Användning av akademisk titel

Artikel10¶

Ändrad genom direktiv 2005/36/ och direktiv 2001/19/.

1. Med beaktande av artikel 19 skall värdlandet se till att medborgare i medlemsstaterna som uppfyller villkoren i artikel 2, 4, 4 och 9 får rätt att använda den erkända akademiska titeln eller en eventuell förkortning av denna i ursprungslandet eller det senaste hemvistlandet på språket eller språken i det landet. Värdlandet får kräva att denna titel åtföljs av namnet på och platsen för den institution eller examensnämnd som utfärdat den.

2. Om den akademiska titel som används i ursprungslandet eller det senaste hemvistlandet kan förväxlas med en titel som i värdlandet kräver kompletterande utbildning, som personen i fråga inte har genomgått, får värdlandet kräva att denne använder den först nämnda titeln i en lämplig form som värdlandet anger.

Kapitel VI Bestämmelser för att underlätta det faktiska utövandet av etableringsätten och friheten att tillhandahålla tjänster när det gäller verksamhet som läkare

A. Särbestämmelser om etableringsrätten

Artikel11¶

Ändrad genom direktiv 2005/36/.

1. Ett värdland som kräver bevis om god vandel eller bevis om gott anseende av de egna medborgare som vill påbörja verksamhet som läkare skall när det gäller medborgare från andra medlemsstater som tillräckligt bevis godta ett intyg utfärdat av en behörig myndighet i ursprungslandet eller det senaste hemvistlandet, som visar att det landets krav på god vandel eller gott anseende för att påbörja verksamheten i fråga är uppfyllda.

2. Om det i ursprungslandet eller det senaste hemvistlandet inte krävs bevis om god vandel eller bevis om gott anseende för att påbörja verksamheten i fråga, får värdlandet kräva att personen i fråga företer utdrag ur kriminalregistret eller eventuellt motsvarande handling utfärdad av en behörig myndighet i ursprungslandet eller det senaste hemvistlandet.

3. Om värdlandet har ingående kunskap om ett allvarligt sakförhållande som har uppstått utanför dess territorium, innan personen i fråga etablerade sig i det landet, och som sannolikt kommer att påverka rätten att påbörja verksamheten i fråga inom dess territorium, får värdlandet underrätta ursprungslandet eller det senaste hemvistlandet om detta.

Ursprungslandet eller det senaste hemvistlandet skall kontrollera riktigheten av sakförhållandena. Myndigheterna i det landet skall avgöra vilket slags utredningar som skall göras och i vilken omfattning och skall underrätta värdlandet om eventuella åtgärder som de vidtar med avseende på de intyg eller handlingar som de har utfärdat.

4. Medlemsstaterna skall garantera de lämnade upplysningarnas konfidentiella natur.

Artikel12¶

Ändrad genom direktiv 2005/36/.

1. Om det i värdlandet finns bestämmelser i lagar och andra författningar om krav på god vandel eller gott anseende samt bestämmelser om disciplinpåföljd i händelse av allvarligt fel i yrkesutövningen eller om fällande dom på grund av lagöverträdelser i samband med yrkesutövning som läkare, skall ursprungslandet eller det senaste hemvistlandet till värdlandet överlämna alla upplysningar som behövs om de åtgärder eller disciplinpåföljder av yrkesmässig eller administrativ karaktär som vidtagits mot personen i fråga, eller om de straffrättsliga påföljder på grund av lagöverträdelser som denne dömts till under yrkesutövningen i ursprungslandet eller det senaste hemvistlandet.

2. Om värdlandet har ingående kunskap om ett allvarligt sakförhållande som har uppstått utanför dess territorium, innan personen i fråga etablerade sig i det landet, och som sannolikt kommer att påverka rätten att utöva verksamheten i fråga inom dess territorium, får värdlandet underrätta ursprungslandet eller det senaste hemvistlandet om detta.

Ursprungslandet eller det senaste hemvistlandet skall kontrollera riktigheten av sakförhållandena. Myndigheterna i det landet skall avgöra vilket slags utredningar som skall göras och i vilken omfattning och skall underrätta värdlandet om eventuella åtgärder som de vidtar med avseende på de upplysningar som de har överlämnat enligt punkt 1.

3. Medlemsstaterna skall garantera de lämnade upplysningarnas konfidentiella natur.

Artikel13¶

Ändrad genom direktiv 2005/36/.

Om värdlandet kräver intyg om den fysiska eller psykiska hälsan av de egna medborgare som vill påbörja eller utöva verksamhet som läkare, skall det landet som tillräckligt bevis godta den handling som krävs i ursprungslandet eller det senaste hemvistlandet.

Om det i ursprungslandet eller det senaste hemvistlandet inte krävs några handlingar av detta slag för att påbörja eller utöva verksamheten i fråga, skall värdlandet godta ett intyg som utfärdats av en behörig myndighet i det andra landet och som motsvarar de intyg som utfärdas i värdlandet.

Artikel14¶

Ändrad genom direktiv 2005/36/.

Handlingar som utfärdats i enlighet med artikel 11, 12 och 13 får när de företes inte vara äldre än tre månader räknat från dagen för utfärdandet.

Artikel15¶

Ändrad genom direktiv 2005/36/.

1. Det förfarande som genomförs enligt artikel 11, 12 och 13 för att personen i fråga skall beviljas tillstånd att utöva verksamhet som läkare skall avslutas snarast möjligt och senast tre månader efter det att samtliga handlingar som rör denna person inlämnats med beaktande av de förseningar som kan uppstå på grund av eventuella överklaganden efter det att detta förfarande genomförts.

2. I de fall som avses i artikel 11.3 och artikel 12.2 skall en begäran om utredning medföra att den tidsfrist som fastställs i punkt 1 förlängs.

Den medlemsstat som rådfrågats skall avge svar inom tre månader.

Efter att ha mottagit svaret eller efter tidsfristens utgång skall värdlandet fortsätta det förfarande som avses i punkt 1.

Artikel16¶

Ändrad genom direktiv 2005/36/.

Om ett värdland kräver att de egna medborgare som vill påbörja eller utöva verksamhet som läkare avlägger ed eller avger en högtidlig försäkran och om formen för en sådan ed eller försäkran inte kan användas av medborgarna i andra medlemsstater, skall värdlandet se till att en lämplig och likvärdig form av ed eller försäkran erbjuds personen i fråga.

B. Särbestämmelser om tillhandahållande av tjänster

Artikel17¶

Ändrad genom direktiv 2005/36/.

1. Om en medlemsstat av de egna medborgare som vill påbörja eller utöva verksamhet som läkare kräver antingen ett tillstånd eller medlemskap eller inregistrering i yrkesorganisation eller motsvarande organ, skall det landet undanta medlemsstaternas medborgare från detta krav när det gäller att tillhandahålla tjänster.

Personen i fråga skall tillhandahålla tjänster med samma rättigheter och skyldigheter som medborgarna i värdlandet; han skall särskilt vara underkastad de administrativa reglerna för yrkesutövningen som tillämpas i värdlandet.

För detta ändamål och som komplement till förklaringen i punkt 2 rörande de tjänster som skall tillhandahållas, får medlemsstaterna för att göra det möjligt att tillämpa de föreskrifter om yrkesetiska regler som gäller inom deras territorium kräva antingen en automatisk tillfällig registrering eller proformamedlemskap i en yrkesorganisation eller ett motsvarande organ eller registrering, förutsatt att denna registrering eller detta medlemskap inte på något sätt försenar eller komplicerar tillhandahållandet av tjänster eller medför extrakostnader för den person som tillhandahåller tjänster.

Om ett värdland beslutar om en åtgärd enligt andra stycket eller blir uppmärksam på sakförhållanden som strider mot dessa bestämmelser, skall det landet genast underrätta medlemsstaten där personen i fråga har etablerat sig.

2. Värdlandet får kräva att personen i fråga lämnar ett förhandsmeddelande till de behöriga myndigheterna att han tillhandahåller tjänster, i den mån dessa innebär tillfällig vistelse inom den statens territorium.

I brådskande fall får detta meddelande lämnas så snart som möjligt efter det att tjänsterna har börjat tillhandahållas.

3. Enligt punkt 1 och 2 får värdlandet kräva att personen i fråga företer en eller flera handlingar med följande upplysningar:

det meddelande som avses i punkt 2,

ett intyg som visar att personen i fråga på föreskrivet sätt utövar verksamheten i fråga i den medlemsstat där han har etablerat sig,

ett intyg att personen i fråga innehar ettdera av de utbildnings-, examens- eller andra behörighetsbevis som krävs för att tillhandahålla tjänsterna i fråga och som avses i detta direktiv.

4. Den handling eller de handlingar som nämns i punkt 3 får när de företes inte vara äldre än tolv månader räknat från dagen för utfärdandet.

5. Om en medlemsstat, tillfälligt eller varaktigt, helt eller delvis, berövar en av de egna medborgarna eller en medborgare från en annan medlemsstat som etablerat sig inom dess territorium rätten att utöva verksamhet som läkare, skall det landet där så är lämpligt se till att det intyg som avses i punkt 3 andra strecksatsen tillfälligt eller varaktigt återkallas.

Artikel18¶

Ändrad genom direktiv 2005/36/.

Om inregistrering i socialförsäkringen krävs i ett värdland för att med ett försäkringsorgan göra avräkning för tjänster som tillhandahålls personer som är försäkrade inom ramen för ett socialförsäkringssystem, skall det landet undanta de yrkesutövare i medlemsstaterna som etablerat sig i en annan medlemsstat från detta krav, om tillhandahållandet av tjänster medför resor för personen i fråga.

Denne skall emellertid på förhand eller, i brådskande fall, efteråt lämna upplysningar till detta organ om de tjänster som tillhandahålls.

C. Bestämmelser som är gemensamma för etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster

Artikel19¶

Ändrad genom direktiv 2005/36/ och direktiv 2001/19/.

Om användningen av yrkestiteln för sådan verksamhet som avses i artikel 1 är reglerad i ett värdland, skall medborgare från andra medlemsstater som uppfyller villkoren i artikel 2, 9.1, 9.3 och 9.5 använda den titel i värdlandet, som i det landet motsvarar denna utbildningsnivå, även i dess förkortade form.

Första stycket skall även tillämpas på användningen av yrkestiteln som specialist för de läkare som uppfyller villkoren i artikel 4 och 4 samt artikel 9.2, 9.4, 9.5 och 9.6.

Artikel20¶

Ändrad genom direktiv 2005/36/.

1. Medlemsstaterna skall vidta nödvändiga åtgärder för att göra det möjligt för personerna i fråga att erhålla upplysningar om hälso- och socialförsäkringslagstiftningen och, där så är tillämpligt, om de yrkesetiska reglerna för läkare i värdlandet.

För detta ändamål får medlemsstaterna upprätta informationskontor där dessa personer kan få de upplysningar som behövs. Vid etablering får värdländerna kräva att personerna i fråga kontaktar dessa kontor.

2. Medlemsstaterna får upprätta de kontor som avses i punkt 1 vid de behöriga myndigheter och organ, som de måste utse.

3. Medlemsstaterna skall se till att personerna i fråga, där så är lämpligt, i sitt eget och sina patienters intresse förvärvar de språkkunskaper som krävs för att utöva yrket i värdlandet.

Artikel21¶

Ändrad genom direktiv 2005/36/.

De medlemsstater som kräver att de egna medborgarna avslutar en förberedande praktiktjänstgöring för att kunna förordnas till läkare inom socialförsäkringen får ålägga medborgare från andra medlemsstater samma krav under en tid av fem år med början den 20 juni 1975. Praktiktjänstgöringen får emellertid inte överskrida sex månader.

Artikel22¶

Ändrad genom direktiv 2005/36/.

Om det finns skälig grund för tvivel får värdlandet kräva att de behöriga myndigheterna i en annan medlemsstat styrker äktheten av de utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis som utfärdats i den andra medlemsstaten och som avses i kapitel I - IV i avdelning II samt intygar att personen i fråga har uppfyllt utbildningsvillkoren i avdelning.

Avdelning III Samordning av bestämmelserna i lagar och andra författningar om verksamhet som läkare

Artikel23¶

Ändrad genom direktiv 2005/36/ och direktiv 2001/19/.

1. Medlemsstaterna skall av de personer som vill påbörja och utöva läkaryrket kräva att de innehar något av de utbildnings-, examens- eller andra behörighetsbevis för läkare som avses i bilaga A och som garanterar att personen i fråga under den samlade utbildningstiden har förvärvat

a) nöjaktiga kunskaper om de vetenskaper som medicinen bygger på och god insikt i vetenskapliga metoder inklusive principerna för värdering av biologiska funktioner, utvärdering av vetenskapligt vedertagna fakta och analys av data,

b) nöjaktiga kunskaper om friska och sjuka människors anatomi, funktioner och beteende samt sambandet mellan människans hälsotillstånd och hennes fysiska och sociala miljö,

c) nöjaktiga kunskaper om kliniska ämnen och behandlingar, som ger en sammanhängande bild av de psykiska och fysiska sjukdomarna, medicinen sedd ur förebyggande, diagnostisk och terapeutisk synvinkel samt människans fortplantning,

d) lämplig klinisk erfarenhet på sjukhus under lämplig handledning.

2. Den samlade medicinska utbildningen skall omfatta minst sex års studier eller 5500 timmars teoretisk och praktisk undervisning vid ett universitet eller under tillsyn av ett universitet.

3. För att bli antagen till denna utbildning skall den studerande inneha ett examensbevis eller intyg som berättigar honom att antas till den aktuella utbildningen vid ett universitet i en medlemsstat.

4. När det gäller personer som påbörjat sin utbildning före den 1 januari 1972 får den utbildning som avses i punkt 2 omfatta sex månaders praktisk heltidsutbildning på universitetsnivå under tillsyn av de behöriga myndigheterna.

5. Detta direktiv inskränker på intet sätt medlemsstaternas möjligheter att inom sitt eget territorium och enligt sin egen lagstiftning tillåta innehavare av sådana utbildnings-, examens- eller andra behörighetsbevis som inte erhållits i en medlemsstat att påbörja och utöva verksamhet som läkare.

6. Med hjälp av fortbildning skall man i enlighet med de olika medlemsstaternas bestämmelser se till att de som avslutat sin utbildning kan hålla sig ajour med den medicinska utvecklingen.

Artikel24¶

Ändrad genom direktiv 2005/36/ och direktiv 2001/19/.

1. Medlemsstaterna skall se till att den utbildning som leder fram till ett utbildnings-, examens- eller annat behörighetsbevis för specialister uppfyller minst följande krav:

a) Den skall innebära avslutad och godkänd sexårig utbildning inom ramen för den utbildning som avses i artikel 23 under vilken lämpliga kunskaper i allmän medicin skall ha förvärvats.

b) Den skall omfatta teoretisk och praktisk undervisning.

c) Den skall omfatta studier på heltid under tillsyn av de behöriga myndigheterna eller organen i enlighet med punkt 1 i bilaga 1.

d) Den skall ha fullgjorts vid ett universitet eller en högskola, ett undervisningssjukhus eller eventuellt vid en vårdinrättning som av de behöriga myndigheterna eller organen godkänts för detta ändamål.

e) Den skall innebära att läkaren som utbildar sig till specialist personligen tar del i ifrågavarande inrättnings verksamhet och ansvar.

2. Medlemsstaterna skall som villkor för rätten till utbildnings-, examens- eller andra behörighetsbevis för specialister kräva innehav av de utbildnings-, examens- eller andra behörighetsbevis för läkare som avses i artikel 23. Utfärdandet av utbildnings-, examens- eller andra behörighetsbevis för specialister i tand-, mun-, käk- och ansiktskirurgi (grundutbildning för läkare och tandläkare) förutsätter även innehav av ett av de utbildnings-, examens- eller andra behörighetsbevis för tandläkare som avses i artikel 1 i direktiv 78/687/EEG.

Artikel25¶

Ändrad genom direktiv 2005/36/.

1. Med beaktande av principen om utbildning på heltid, som nämns i artikel 24.1 c, och till dess rådet fattar beslut i enlighet med punkt 3 får medlemsstaterna tillåta specialistutbildning på deltid på de villkor som godkänts av de behöriga nationella myndigheterna, när utbildning på heltid av välgrundade individuella skäl inte skulle vara genomförbar.

2. Utbildning på deltid skall ske i enlighet med punkt 2 i bilaga 1 och på en nivå som är kvalitativt likvärdig med utbildning på heltid. Denna utbildningsnivå får inte försämras vare sig på grund av att den sker på deltid eller på grund av att privat arvoderad yrkesverksamhet utövas.

Den samlade utbildningstiden till specialist får inte förkortas i de fall då den är organiserad som en deltidsutbildning.

3. Senast den 25 januari 1989 skall rådet på grundval av en översyn av situationen och efter förslag från kommissionen besluta, huruvida bestämmelserna i punkt 1 och 2 skall bibehållas eller ändras med beaktande av att det även i fortsättningen skall vara möjligt att genomgå utbildning på deltid under vissa omständigheter efter prövning av varje specialitet för sig.

Specialistutbildning på deltid som påbörjades före den 1 januari 1983 får slutföras i enlighet med de bestämmelser som gällde före denna tidpunkt.

Artikel26¶

Ändrad genom direktiv 2005/36/ och direktiv 2001/19/.

De medlemsstater där det finns bestämmelser i lagar och andra författningar inom detta område skall se till att minimilängden på specialistutbildningarna inte understiger den som anges för respektive utbildning i bilaga C. Dessa minimilängder skall ändras i enlighet med det förfarande som anges i artikel 44a.3.

Artikel28¶

Ändrad genom direktiv 2005/36/.

Som en övergångsåtgärd och utan hinder av artikel 24.1 c och artikel 25 får de medlemsstater vars bestämmelser i lagar och andra författningar tillät specialistutbildning på deltid den 20 juni 1975 fortsätta att tillämpa dessa bestämmelser på läkare som har påbörjat sin specialistutbildning senast den 31 december 1983.

Varje värdland skall ha rätt att av de läkare som fullgjort sin specialistutbildning med stöd av ovanstående punkt, förutom deras utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis, kräva ett intyg, som visar att de under de fem år som föregår tidpunkten för utfärdande av intyget faktiskt har varit verksamma på föreskrivet sätt som specialister på området i fråga i minst tre år i följd.

Artikel29¶

Ändrad genom direktiv 2005/36/.

Som övergångsåtgärd och utan hinder av artikel 24.2:

a) gäller för Luxemburg och endast med avseende på luxemburgska examensbevis som omfattas av lagen från 1939 om tilldelning av akademiska examina och universitetsexamina, att intyg som specialist endast utfärdas till den som innehar utbildningsbevis som medicine doktor i medicin, kirurgi och obstetrik som utfärdas av Luxemburgs statliga examensnämnd,

b) gäller för Danmark och endast med avseende på de danska examensbevis över avlagd läkarexamen som utfärdas av dansk medicinsk universitetsfakultet i enlighet med inrikesministeriets förordning av den 14 maj 1970, att intyg som specialist endast kan utfärdas till den som innehar ovannämnda bevis.

De examensbevis som avses under a och b får tilldelas läkare som påbörjat sin utbildning före den 20 december 1976.

Avdelning IV Särskild utbildning för allmänpraktiserande läkare

Artikel30¶

Ändrad genom direktiv 2005/36/ och direktiv 2001/19/.

Varje medlemsstat som inom sitt territorium erbjuder en fullständig utbildning enligt vad som avses i artikel 23 skall införa särskild utbildning i allmän medicin som uppfyller minst de krav som fastställs i artikel 31 och 32 på så sätt att de första utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevisen efter genomgången utbildning utfärdas senast den 1 januari 2006.

Artikel31¶

Ändrad genom direktiv 2005/36/ och direktiv 2001/19/.

1. Den särskilda utbildning för allmänpraktiserande läkare som avses i artikel 30 måste uppfylla följande minimikrav:

a) den får påbörjas först efter genomgången och godkänd sexårig utbildning i enlighet med artikel 23,

b) den skall omfatta minst tre års studier på heltid och genomföras under tillsyn av de behöriga myndigheterna eller organen,

c) den skall snarare ha en praktisk än en teoretisk inriktning. Den praktiska utbildningen skall dels äga rum i minst sex månader på godkänt sjukhus eller godkänd klinik som förfogar över lämplig utrustning och har lämplig inriktning, dels i minst sex månader hos godkänd allmänpraktiserande läkare eller på godkänd institution inom primärvården. Utbildningen skall ske i samarbete med andra vårdinrättningar eller motsvarande organ med inriktning mot primärvård. Med beaktande av ovannämnda minimiperioder får emellertid den praktiska utbildningen ges under högst sex månader på andra godkända vårdinrättningar eller motsvarande organ med inriktning mot primärvård

d) den skall innebära att läkaren personligen tar del i de arbetsuppgifter och det ansvar som åligger de personer som han arbetar tillsammans med.

2. När den utbildningstid som avses i artikel 23 omfattar en praktisk utbildning i en godkänd sjukhusmiljö där det finns sådan utrustning och sådana tjänster som behövs inom allmän medicin, eller vid en godkänd läkarpraktik som avser allmän medicin eller en godkänd vårdinrättning inom vilka läkarna tillhandahåller primärvård, kan denna praktiska utbildning inbegripas i den utbildningsperiod som avses i punkt 1 b, så länge den understiger ett år. Denna möjlighet gäller endast de medlemsstater där den utbildning som särskilt avser allmän medicin är på två år den 1 januari 2001.

Om kommissionen i samband med tillämpningen av denna punkt skulle upptäcka att en medlemsstat har stora svårigheter när det gäller den utbildningsnivå som avses i punkt 1 b, skall kommissionen begära ett yttrande från den kommitté bestående av högre tjänstemän med ansvar för hälso- och sjukvårdsfrågor, som inrättades genom rådets beslut 75/365/EEG, och informera Europaparlamentet och rådet om detta. Kommissionen skall i förekommande fall förelägga Europaparlamentet och rådet förslag om hur man skulle kunna förbättra samordningen av den utbildningstid som särskilt avser allmän medicin.

3. Medlemsstaterna skall som villkor för utfärdande av utbildnings-, examens- eller andra behörighetsbevis efter den särskilda utbildningen för allmänpraktiserande läkare kräva att läkarna har något av de utbildnings-, examens- eller andra behörighetsbevis som avses i bilaga A.

Artikel32¶

Ändrad genom direktiv 2005/36/.

Om det den 22 september 1986 i en medlemsstat förekom utbildning för allmänpraktiserande läkare baserad på erfarenhet som allmänpraktiserande läkare som läkaren förvärvat i sin egen praktik under tillsyn av en godkänd handledare, får den medlemsstaten behålla denna typ av utbildning på försök under förutsättning att

den överensstämmer med artikel 31.1 a och b samt artikel 31.3,

den varar under en period som motsvarar två gånger skillnaden mellan den period som fastställts i artikel 31.1 b och summan av de perioder som fastställts i tredje strecksatsen,

den omfattar en period på godkänt sjukhus eller godkänd klinik som förfogar över lämplig utrustning och har lämplig inriktning och en period hos godkänd allmänpraktiserande läkare eller på godkänd institution inom primärvården; fr.o.m. den 1 januari 1995 skall var och en av dessa perioder omfatta minst sex månader.

Artikel33¶

Ändrad genom direktiv 2005/36/.

På grundval av de förvärvade erfarenheterna och med beaktande av utvecklingen inom utbildningen för allmänpraktiserande läkare skall kommissionen senast den 1 januari 1996 för rådet lägga fram en rapport om genomförandet av artikel 31 och 32 samt förslag till lämpliga åtgärder i syfte att uppnå fortsatt harmonisering av utbildningen för allmänpraktiserande läkare.

Rådet skall före den 1 januari 1997 vidta åtgärder med anledning av dessa förslag i enlighet med förfarandet i fördraget.

Artikel34¶

Ändrad genom direktiv 2005/36/ och direktiv 2001/19/.

1. Utan att det påverkar tillämpningen av principen om utbildning på heltid enligt artikel 31.1 b får medlemsstaterna tillåta särskild utbildning för allmänpraktiserande läkare även på deltid, om följande särskilda villkor är uppfyllda

den samlade utbildningstiden får inte förkortas på grund av att den sker på deltid,

utbildningen på deltid per vecka får inte underskrida 50 % av utbildningen på heltid per vecka,

utbildningen på deltid skall omfatta ett visst antal perioder med utbildning på heltid, både när det gäller den del som genomförs på sjukhus eller klinik ochden del som genomförs hos en godkänd allmänpraktiserande läkare eller på en godkänd institution inom primärvården. Dessa perioder med utbildning på heltid skall vara så många och ha pågått så länge att de utgör en tillräcklig grund för att på ett effektivt sätt kunna vara verksam som allmänpraktiserande läkare.

2. Utbildningen på deltid skall kvalitativt ligga på samma nivå som utbildningen på heltid. Den skall leda fram till ett sådant utbildnings-, examens- eller annat behörighetsbevis som avses i artikel 30.

Artikel35¶

Ändrad genom direktiv 2005/36/.

1. Oavsett de regler om förvärvade rättigheter som medlemsstaterna antar får de utfärda det utbildnings-, examens- eller annat behörighetsbevis som avses i artikel 30 till en läkare som inte har genomgått den utbildning som avses i artikel 31 och 32 men som innehar ett utbildnings-, examens- eller annat behörighetsbevis som utfärdats av de behöriga myndigheterna i en medlemsstat och som visar att läkaren genomgått en annan kompletterande utbildning. Medlemsstaterna får emellertid utfärda detta utbildnings-, examens- eller annat behörighetsbevis endast om det intygar att kunskaperna kvalitativt ligger på samma nivå som de som förvärvas genom den utbildning som avses i artikel 31 och 32.

2. När medlemsstaterna beslutar om föreskrifter i enlighet med punkt 1 skall de närmare ange i vilken utsträckning den kompletterande utbildning som läkaren redan genomgått och dennes yrkeserfarenhet får ersätta den utbildning som avses i artikel 31 och 32.

Medlemsstaterna får endast utfärda sådant utbildnings-, examens- och annat behörighetsbevis som avses i artikel 30 om läkaren har förvärvat minst sex månaders erfarenhet som allmänpraktiserande läkare hos allmänpraktiserande läkare eller vid en institution inom primärvården som nämns i artikel 31.1 c.

Artikel36¶

Ändrad genom direktiv 2005/36/.

1. Fr.o.m. den 1 januari 1995 skall varje medlemsstat, om inte annat följer av de bestämmelser om förvärvade rättigheter som antagits, som villkor för rätten att utöva verksamhet som allmänpraktiserande läkare inom ramen för dess socialförsäkringssystem kräva innehav av det utbildnings-, examens- eller annat behörighetsbevis som avses i artikel 30.

Medlemsstaterna får emellertid undanta personer som genomgår särskild utbildning för allmänpraktiserande läkare från detta villkor.

2. Varje medlemsstat skall fastställa närmare regler för de förvärvade rättigheter som de erkänner. Medlemsstaterna skall emellertid betrakta rätten att utöva verksamhet som allmänpraktiserande läkare inom ramen för dess socialförsäkringssystem som förvärvad för de läkare som utan att ha något av de utbildnings-, examens- eller andra behörighetsbevis som avses i artikel 30, den 31 december 1994 har denna rätt enligt artikel 1 - 20 och som vid nämnda tidpunkt är etablerade inom det landets territorium med stöd av artikel 2 eller artikel 9.1.

3. Varje medlemsstat får tillämpa punkt 1 före den 1 januari 1995 på det villkoret att varje läkare, som i en annan medlemsstat har genomgått den utbildning som avses i artikel 23, före den 31 december 1994 med stöd av artikel 2 eller artikel 9.1, får etablera sig inom dess territorium och vara verksam inom ramen för dess socialförsäkringssystem.

4. De behöriga myndigheterna i varje medlemsstat skall på begäran utfärda ett intyg som visar att läkare som har förvärvat rättigheter med stöd av punkt 2 har rätt att verka som allmänpraktiserande läkare inom ramen för den statens socialförsäkringssystem utan att ha förvärvat de utbildnings-, examens- eller andra behörighetsbevis som avses i artikel 30.

5. Punkt 1 skall på intet sätt inskränka medlemsstaternas möjligheter att inom sitt eget territorium och i enlighet med den egna lagstiftningen ge tillstånd att utöva verksamhet som allmänpraktiserande läkare inom ramen för ett socialförsäkringssystem till läkare, som inte innehar några utbildnings-, examens- eller andra behörighetsbevis för läkare eller allmänpraktiserande läkare i en medlemsstat men som innehar utbildnings-, examens- eller andra behörighetsbevis för endera av eller båda dessa utbildningar från ett land som inte är medlemsstat.

Artikel37¶

Ändrad genom direktiv 2005/36/.

1. Varje medlemsstat skall inom ramen för dess eget socialförsäkringssystem när det gäller rätten att utöva verksamhet som allmänpraktiserande läkare erkänna de utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis som avses i artikel 30 och som utfärdats till medlemsstaternas medborgare av övriga medlemsstater i enlighet med artikel 31, 32, 34 och 35.

2. Varje medlemsstat skall erkänna de intyg enligt artikel 36.4, som av övriga medlemsstater utfärdas till medborgare i medlemsstaterna, och skall inom sitt territorium betrakta dem som likvärdiga med de utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis som det landet själv utfärdar och som tillåter verksamhet som allmänpraktiserande läkare enligt dess socialförsäkringssystem.

Artikel38¶

Ändrad genom direktiv 2005/36/.

De medborgare i medlemsstaterna som av en medlemsstat tilldelats sådana utbildnings-, examens- eller andra behörighetsbevissom avses i artikel 30 eller artikel 36.4 skall ha rätt att i värdlandet använda den yrkestitel som används i det landet, även i förkortad form.

Artikel39¶

Ändrad genom direktiv 2005/36/.

1. Med beaktande av artikel 38 skall värdlandet se till att medborgare i medlemsstaterna som omfattas av artikel 37 får rätt att använda den erkända akademiska titeln eller den eventuella förkortningen av denna i ursprungslandet eller det senaste hemvistlandet på det landets språk. Värdlandet får kräva att denna titel åtföljs av namnet på och platsen för den institution eller examensnämnd som utfärdat den.

2. Om den akademiska titel som används i ursprungslandet eller det senaste hemvistlandet kan förväxlas med en titel som i värdlandet kräver kompletterande utbildning, som personen i fråga inte har genomgått, får värdlandet kräva att denne använder den först nämnda titeln i en lämplig form som värdlandet anger.

Artikel40¶

Ändrad genom direktiv 2005/36/.

På grundval av förvärvade erfarenheter och med beaktande av utvecklingen inom utbildningen för allmänpraktiserande läkare skall kommissionen senast den 1 januari 1997 för rådet lägga fram en rapport om genomförandet av denna avdelning och eventuellt lämpliga förslag på fullgod utbildning för alla allmänpraktiserande läkare för att tillgodose de speciella krav som utövandet av detta yrke innebär. Rådet skall vidta åtgärder med anledning av dessa förslag i enlighet med de förfaringssätt som fastställts i fördraget.

Artikel41¶

Ändrad genom direktiv 2005/36/.

Så snart en medlemsstat har underrättat kommissionen om tidpunkten då de åtgärder som det landet vidtagit i enlighet med artikel 30 har satts i kraft, skall kommissionen offentliggöra ett meddelande i Europeiska gemenskapernas officiella tidning med uppgift om de benämningar på utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis som den medlemsstaten antagit och eventuellt yrkestiteln i fråga.

Avdelning V Slutbestämmelser

Artikel42¶

Ändrad genom direktiv 2005/36/.

Medlemsstaterna skall utse de myndigheter och organ som är behöriga att utfärda eller ta emot utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis samt de handlingar och upplysningar som avses i detta direktiv och skall genast underrätta övriga medlemsstater och kommissionen om detta.

Artikel42a¶

Införd genom direktiv 2005/36/ och direktiv 2001/19/.

Medlemsstaterna skall till kommissionen anmäla de lagar och andra författningar som de antar avseende utfärdande av utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis på det område som omfattas av detta direktiv. Kommissionen skall offentliggöra ett lämpligt meddelande i Europeiska gemenskapernas officiella tidning, med uppgift om de benämningar som har antagits av medlemsstaterna för dessa utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis och, i förekommande fall, motsvarande yrkestitel.

Artikel42b¶

Införd genom direktiv 2005/36/ och direktiv 2001/19/.

Varje medlemsstat skall för de av medlemsstaternas medborgare, vars utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis på det område som omfattas av detta direktiv inte motsvarar de benämningar som förtecknas för den medlemsstaten i detta direktiv, erkänna som tillräckligt bevis sådana utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis som utfärdats av medlemsstaterna och som åtföljs av ett intyg utfärdat av deras behöriga myndigheter eller organ. Detta intyg skall ange att de berörda utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevisen har utfärdats efter det att en utbildning som motsvarar bestämmelserna i detta direktiv har slutförts och att den medlemsstat som har utfärdat dem behandlar dem som likvärdiga med de bevis vars benämningar förtecknas i detta direktiv.

Artikel42c¶

Införd genom direktiv 2005/36/ och direktiv 2001/19/.

Medlemsstaterna skall granska sådana utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis på det område som omfattas av detta direktiv som den sökande har erhållit utanför Europeiska unionen, när dessa utbildnings-, examens- eller andra behörighetsbevis har erkänts i en medlemsstat, samt sådan utbildning och/eller yrkeserfarenhet som den sökande har skaffat i en medlemsstat. Medlemsstatens beslut skall meddelas inom tre månader räknat från den dag då den sökande inkom med en fullständig ansökan.

Artikel42d¶

Införd genom direktiv 2005/36/ och direktiv 2001/19/.

Medlemsstaternas beslut i fråga om ansökningar om erkännande av utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis på det område som omfattas av detta direktiv skall vara utförligt motiverade i de fall som en ansökan avslås.

En sökande skall ha rätt att överklaga till domstol i enlighet med den nationella lagstiftningen. En sökande skall även kunna överklaga om inget beslut meddelas inom den föreskrivna tiden.

Artikel43¶

Ändrad genom direktiv 2005/36/.

Om det vid genomförandet av detta direktiv skulle uppstå allvarligare svårigheter för en medlemsstat inom vissa områden, skall kommissionen i samverkan med det landet undersöka dessa svårigheter och begära yttrande från den kommitté bestående av högre tjänstemän inom hälsoväsendet som upprättats enligt beslut 75/365/EEG.

I mån av behov skall kommissionen föreslå rådet lämpliga åtgärder.

Artikel44¶

Ändrad genom direktiv 2005/36/.

Direktiven i bilaga 3 del A skall upphöra att gälla, utan att det påverkar medlemsstaternas förpliktelser vad gäller de tidsfrister för genomförande som fastställs i bilaga 3 del B.

Artikel44a¶

Införd genom direktiv 2005/36/, direktiv 97/50/, direktiv 2001/19/ och förordning (EG) nr 1882/2003.

1. När förfarandena i denna artikel skall tillämpas skall kommissionen biträdas av Kommittén bestående av högre tjänstemän med ansvar för hälso- och sjukvårdsfrågor, inrättad genom beslut 75/365/EEG.

2. Kommissionens företrädare skall förelägga kommittén ett förslag till åtgärder. Kommittén skall yttra sig över förslaget inom den tid som ordföranden bestämmer med hänsyn till hur brådskande frågan är, i förekommande fall genom omröstning.

Yttrandet skall tas in i protokollet och dessutom har varje medlemsstat rätt att begära att få sin uppfattning tagen till protokollet.

Kommissionen skall ta största hänsyn till det yttrande som kommittén har avgett. Den skall underrätta kommittén om det sätt på vilket dess yttrande har beaktats.

3. Artiklarna 4 och 7 i beslut 1999/468/EG skall tillämpas, med beaktande av bestämmelserna i artikel 8 i det beslutet.

Den tid som avses i artikel 4.3 i beslut 1999/468/EG skall vara två månader.

4. Kommittén skall själv anta sin arbetsordning.

Artikel45¶

Ändrad genom direktiv 2005/36/.

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

BILAGA I

1. Specialistutbildning på heltid

Denna utbildning skall äga rum i vissa bestämda befattningar som godkänts av den behöriga myndigheten.

Utbildningen skall innebära att läkaren deltar i all medicinsk verksamhet på den avdelning där den äger rum, inklusive jourtjänstgöring, så att läkaren under specialistutbildningen ägnar all sin yrkesverksamhet åt denna praktiska och teoretiska utbildning under hela arbetsveckan och under hela året enligt de bestämmelser som fastställts av de behöriga myndigheterna. I enlighet därmed skall skälig ersättning utgå för dessa befattningar.

Utbildningen får avbrytas av vissa skäl, t.ex. militärtjänstgöring, förflyttningar, havandeskap eller sjukdom. Den samlade utbildningstiden får inte reduceras på grund av sådana avbrott.

2. Specialistutbildning på deltid

Villkoren är desamma som för utbildningen på heltid med den enda skillnaden att den medicinska verksamheten får begränsas till minst hälften av den tid som fastställts i punkt 1 andra stycket.

De behöriga myndigheterna skall se till att den samlade specialistutbildningen på deltid motsvarar utbildningen på heltid såväl när det gäller längden som kvaliteten.

Skälig ersättning skall följaktligen utgå för denna utbildning på deltid.

BILAGA II

BILAGA III

Del A Upphävda direktiv (som avses i artikel 44)

Direktiv 75/362/EEG

Direktiv 75/363/EEG

och deras efterföljande ändringar:

— direktiv 81/1057/EEG: endast de hänvisningar som görs i artikel 1 till bestämmelserna i de upphävda direktiven 75/362/EEG och 75/363/EEG — direktiv 82/76/EEG — direktiv 89/594/EEG: endast artikel 1 - 9 — direktiv 90/658/EEG: endast artikel 1.1 och 1.2 samt artikel 2

Direktiv 86/457/EEG

Del B Tidsfrister för genomförande i nationell lagstiftning (enligt artikel 44)

BILAGA IV

BILAGA A

BILAGA B

BILAGA C

1 EGT nr C 125, 18.5.1992, s. 170 och EGT nr C 72, 15.3.1993.

2 EGT nr C 98, 24.4.1992, s. 6.

3 EGT nr L 167, 30.6.1975, s. 1. Direktivet är senast ändrat genom direktiv 90/658/EEG (EGT nr L 353, 17.12.1990, s. 73).

4 EGT nr L 167, 30.6.1975, s. 14. Direktivet är senast ändrat genom direktiv 90/658/EEG (EGT nr L 353, 17.12.1990, s. 73).

5 EGT nr L 267, 19.9.1986, s. 26.

6 EGT L 167, 30.6.1975, s. 19.

7 EGT nr L 167, 30.6.1975, s. 19.

8 EGT L 167, 30.6.1975, s. 19. Beslutet senast ändrat genom beslut 80/157/EEG (EGT L 33, 11.2.1980, s. 15).

9 Rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (EGT L 184, 17.7.1999, s. 23).

10 1 januari 1981 för Grekland, 1 januari 1986 för Spanien och Portugal.

11 1 januari 1981 för Grekland, 1 januari 1986 för Spanien och Portugal. För tidigare Tyska Demokratiska Republiken skall Tyskland vidta nödvändiga åtgärder för genomförandet av artikel 2 - 5 i direktiv 75/363/EEG (artikel 24 - 26 i det här direktivet) senast den 3 april 1992 (direktiv 90/658/EEG, artikel 2).