Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer (text av betydelse för EES)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 40, artikel 47.1, artikel 47.2 första och tredje meningarna samt artikel 55,

med beaktande av kommissionens förslag,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande,

i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget, och

Skälen nedan är grundrättsaktens. Ändringsrättsakternas skäl: direktiv 2006/100/ · förordning (EG) nr 1430/2007 · förordning (EG) nr 755/2008 · förordning (EG) nr 1137/2008 · förordning (EG) nr 279/2009 · förordning (EU) nr 213/2011 · förordning (EU) nr 623/2012 · direktiv 2013/25/ · direktiv 2013/55/ · direktiv (EU) 2024/505 · direktiv (EU) 2024/782 · direktiv (EU) 2025/1223.

Skäl 1–3: Bakgrund och syfte (jfr art 1 och 2)

(1) Enligt artikel 3.1 c i fördraget är ett av gemenskapens mål att avskaffa hindren för fri rörlighet för personer och tjänster mellan medlemsstaterna. För medlemsstaternas medborgare innebär detta bland annat rätten att utöva ett yrke, som egenföretagare eller som anställd, i en annan medlemsstat än den där de har skaffat sig sina yrkeskvalifikationer. I artikel 47.1 i fördraget föreskrivs dessutom att direktiv skall utfärdas som syftar till ömsesidigt erkännande av examens-, utbildnings- och andra behörighetsbevis.

(2) Efter Europeiska rådets möte i Lissabon den 23—24 mars 2000 antog kommissionen ett meddelande om ”En strategi för tjänster på den inre marknaden”, som särskilt syftar till att göra det lika enkelt att fritt tillhandahålla tjänster inom gemenskapen som inom en medlemsstat. Med anledning av kommissionens meddelande ”Nya europeiska arbetsmarknader, öppna och tillgängliga för alla” gav Europeiska rådet i Stockholm den 23-24 mars 2001 kommissionen i uppdrag att för Europeiska rådets möte våren 2002 lägga fram ”särskilda förslag om en mera enhetlig, öppen och flexibel ordning för erkännande av kvalifikationer”.

(3) Den garanti som detta direktiv ger personer som har erhållit sina yrkeskvalifikationer i en medlemsstat att få tillträde till samma yrke och utöva det i en annan medlemsstat med samma rättigheter som dess medborgare utesluter inte att den som invandrat och utövar yrket bör uppfylla de icke-diskriminerande villkor som uppställs av den senare staten, under förutsättning att villkoren är objektivt motiverade och proportionerliga.

Skäl 4–8: Tillhandahållande av tjänster (jfr art 5, 6, 7, 8 och 9)

(4) För att underlätta friheten att tillhandahålla tjänster bör särskilda regler föreskrivas för att utvidga möjligheten att utöva yrkesverksamhet under hemlandets yrkestitel. För informationssamhällets tjänster som ges på distans gäller även bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden.

(5) Mot bakgrund av de olika system som inrättats för å ena sidan temporärt och tillfälligt tillhandahållande av gränsöverskridande tjänster och å andra sidan etablering bör kriterierna för att skilja mellan dessa två begrepp förtydligas, för det fall att den som tillhandahåller en tjänst flyttar till den mottagande medlemsstatens territorium.

(6) Det är nödvändigt att garantera att tillhandahållande av tjänster säkras under noggrant iakttagande av skydd för folkhälsa och säkerhet samt konsumentskydd. Särskilda bestämmelser bör därför införas för reglerade yrken som har konsekvenser för folkhälsa eller säkerhet, och som tillfälligt eller temporärt tillhandahåller gränsöverskridande tjänster.

(7) De mottagande medlemsstaterna får vid behov och i enlighet med gemenskapslagstiftningen föreskriva krav på underrättelse. Dessa krav bör inte leda till en oproportionerlig börda för tjänsteleverantörer och hindra utövandet av friheten att tillhandahålla tjänster eller göra det mindre attraktivt. Behovet av sådana krav bör ses över regelbundet mot bakgrund av de framsteg som görs med att upprätta en gemenskapsram för administrativt samarbete mellan medlemsstaterna.

(8) Tjänsteleverantören bör omfattas av de disciplinåtgärder som tillämpas i den mottagande medlemsstaten och som har direkt och specifik koppling till yrkeskvalifikationerna, t.ex. definition av yrket, den verksamhet som ett yrke omfattar eller som är reserverad för detta yrke, användningen av titlar och allvarlig försummelse i yrkesutövningen som har ett direkt och specifikt samband med konsumentskydd och konsumentsäkerhet.

Skäl 9–12: Omfattning och rättsligt ramverk (jfr art 2 och 10)

(9) Medan man för etableringsfriheten bibehåller gällande principer och garantier som ligger till grund för de olika systemen för erkännande bör emellertid reglerna i dessa förbättras mot bakgrund av de erfarenheter som gjorts. Dessutom har berörda direktiv ändrats vid flera tillfällen och bestämmelserna i dem bör omarbetas och förenklas genom att de tillämpliga principerna görs mer enhetliga. Följaktligen måste följande rättsakter ersättas och samlas i en enda text: rådets direktiv 89/48/EEG och 92/51/EEG samt Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/42/EG om införande av en ordning för erkännande av kvalifikationer och rådets direktiv 77/452/EEG, 77/453/EEG, 78/686/EEG, 78/687/EEG, 78/1026/EEG, 78/1027/EEG, 80/154/EEG, 80/155/EEG, 85/384/EEG, 85/432/EEG, 85/433/EEG och 93/16/EEG om yrkena sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, veterinär, barnmorska, arkitekt, farmaceut och läkare.

(10) Detta direktiv hindrar inte medlemsstaterna från att, i enlighet med den egna lagstiftningen, erkänna yrkeskvalifikationer som medborgare från tredjeland har erhållit utanför Europeiska unionens territorium. Varje erkännande bör under alla omständigheter göras med beaktande av de minimivillkor för utbildningen som gäller för vissa yrken.

(11) För de yrken som omfattas av den generella ordningen för erkännande av kvalifikationer, nedan kallad ”den generella ordningen”, bör medlemsstaterna behålla rätten att fastställa en lägsta kvalifikationsnivå i syfte att garantera kvaliteten på de tjänster som tillhandahålls inom deras respektive territorium. Enligt artiklarna 10, 39 och 43 i fördraget bör de dock inte ålägga en medborgare från en medlemsstat att skaffa sig kvalifikationer som de vanligen fastställer genom att endast hänvisa till de examensbevis som utfärdas inom deras eget utbildningssystem, när den berörda personen redan har skaffat sig alla eller en del av dessa kvalifikationer i en annan medlemsstat. Det bör följaktligen föreskrivas att varje mottagande medlemsstat i vilken ett yrke är reglerat är skyldig att ta hänsyn till de kvalifikationer som har förvärvats i en annan medlemsstat och att bedöma om dessa motsvarar de kvalifikationer den kräver. Detta allmänna system för erkännande hindrar emellertid inte att en medlemsstat ålägger en person som där utövar ett yrke särskilda krav på grund av att landet tillämpar yrkesbestämmelser som motiveras av allmänintresset. Sådana bestämmelser kan bland annat avse yrkets organisering, yrkesnormer, inklusive yrkesetiska regler, tillsyn och ansvar. Syftet med detta direktiv är inte att inkräkta på medlemsstaternas berättigade intresse att hindra att vissa medborgare försöker kringgå den nationella lagstiftning som gäller för olika yrken.

(12) Detta direktiv avser medlemsstaters erkännande av yrkeskvalifikationer som förvärvats i andra medlemsstater. Direktivet omfattar dock inte medlemsstaters erkännande av beslut om erkännande i enlighet med detta direktiv som tagits av andra medlemsstater. En person vars yrkeskvalifikationer erkänts i enlighet med detta direktiv kan följaktligen inte utnyttja detta erkännande för att i sitt ursprungsland åtnjuta andra rättigheter än de som följer av de yrkeskvalifikationer som erhållits i denna medlemsstat, såvida personen i fråga inte kan styrka att han/hon har förvärvat ytterligare yrkeskvalifikationer i den mottagande medlemsstaten.

Skäl 13–17: Den generella ordningen för erkännande (jfr art 11, 12, 13, 14 och 15)

(13) För att fastställa systemet för erkännande inom den generella ordningen är det nödvändigt att indela de olika nationella utbildnings- och yrkesutbildningssystemen i olika nivåer. Dessa nivåer, som enbart upprättas för att den generella ordningen skall fungera, påverkar inte alls de nationella strukturerna för utbildning och yrkesutbildning eller medlemsstaternas befogenheter på detta område.

(14) Den ordning för erkännande som upprättas genom direktiven 89/48/EEG och 92/51/EEG ändras inte. Den som innehar ett examensbevis för postgymnasial yrkesutbildning på minst ett år bör således ges tillträde till ett reglerat yrke i en medlemsstat där tillträdet är betingat av att sökanden innehar ett examensbevis för fyraårig universitets- eller högskoleutbildning, oavsett nivån på det examensbevis som krävs i den mottagande medlemsstaten. Omvänt gäller att om tillträdet till ett reglerat yrke är beroende av avslutad universitets- eller högskoleutbildning på mer än fyra år bör detta tillträde beviljas enbart för den som innehar ett examensbevis för universitets- eller högskoleutbildning på minst tre år.

(15) I avsaknad av harmonisering av minimikraven i fråga om utbildning för tillträde till de yrken som regleras genom den generella ordningen bör de mottagande medlemsstaterna kunna införa en kompensationsåtgärd. Denna åtgärd bör vara proportionerlig och särskilt ta hänsyn till sökandens yrkeserfarenhet. Erfarenheten visar att ett krav på lämplighetsprov eller anpassningsperiod, varvid invandraren själv får välja, ger tillräckliga garantier i fråga om sökandens kvalifikationsnivå, vilket innebär att varje undantag från denna rätt i varje enskilt fall bör vara motiverat av tvingande hänsyn till allmänintresset.

(16) För att gynna den fria rörligheten för yrkesutövare och samtidigt säkerställa tillräcklig kvalifikationsnivå bör yrkessammanslutningar och yrkesorganisationer eller medlemsstater ha möjlighet att föreslå gemensamma europeiska plattformar. Det finns anledning att, på vissa villkor och med beaktande av medlemsstaternas behörighet, besluta vilka kvalifikationer som erfordras för utövande av ett yrke på deras respektive territorium och innehållet i och organisationen av utbildnings- och yrkesutbildningssystem samt med beaktande av gemenskapsrätten, i synnerhet gemenskapens konkurrensrätt, ta hänsyn till sådana initiativ i detta direktiv och härvid främja att erkännanden under den generella ordningen sker med mer automatik. De yrkessammanslutningar som kan lägga fram gemensamma plattformar bör vara representativa på nationell och europeisk nivå. En gemensam plattform är en samling kriterier som gör det möjligt att kompensera för största möjliga antal av de väsentliga skillnader som har konstaterats i utbildningskraven i minst två tredjedelar av medlemsstaterna inklusive samtliga medlemsstater som reglerar yrket. Kriterierna kan till exempel omfatta krav på kompletterande utbildning, en handledd anpassningsperiod, lämplighetsprov eller viss föreskriven lägsta nivå av praktik i yrket, eller kombinationer av dessa.

(17) För att beakta alla situationer för vilka det fortfarande inte finns någon bestämmelse om erkännande av yrkeskvalifikationer, bör den generella ordningen utsträckas till att omfatta de fall som inte täcks av något särskilt system, både när yrket inte omfattas av något av dessa system och när sökanden, trots att yrket omfattas av ett särskilt system, av särskilda och exceptionella skäl inte uppfyller kraven för att omfattas av detta.

Skäl 18: Erkännande av yrkeserfarenhet (jfr art 16, 17, 18 och 19)

(18) Reglerna för att bevilja tillträde till ett antal industri-, handels- och hantverksverksamheter bör förenklas i de medlemsstater där dessa yrken är reglerade när verksamheten i fråga har utövats i en annan medlemsstat under en skälig tidsperiod som inte ligger alltför långt tillbaka i tiden. Samtidigt bibehålls för dessa verksamheter ett system med automatiskt erkännande grundat på yrkeserfarenhet.

Skäl 19–26: Automatiskt erkännande av medicinska yrken (jfr art 21, 23, 24, 25, 28, 31, 34, 38, 40 och 44)

(19) Den fria rörligheten och det ömsesidiga erkännandet av bevis på formella kvalifikationer som läkare, sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, veterinär, barnmorska, farmaceut och arkitekt bör bygga på den grundläggande principen om automatiskt erkännande av bevis på formella kvalifikationer på grundval av en samordning av minimikraven för utbildningarna. För att få arbeta i medlemsländerna som läkare, sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, veterinär, barnmorska och farmaceut bör det dessutom krävas bevis på vissa formella kvalifikationer som garanterar att den berörda personen har fullgjort en utbildning som uppfyller de fastställda minimikraven. Detta system bör kompletteras med en rad förvärvade rättigheter som de behöriga yrkesutövarna åtnjuter på vissa villkor.

(20) För att beakta de särdrag som kännetecknar läkarnas och tandläkarnas utbildningssystem och gemenskapens regelverk för ömsesidigt erkännande på detta område är det för alla specialistkompetenser som är erkända vid detta direktivs ikraftträdande motiverat att bibehålla principen om automatiskt erkännande av de specialistkompetenser för läkare och tandläkare som är gemensamma för minst två medlemsstater. För att förenkla systemet bör dock principen om automatiskt erkännande, efter detta direktivs ikraftträdande, begränsas till de nya specialistkompetenser för läkare som är gemensamma för åtminstone två femtedelar av medlemsstaterna. Vidare inverkar detta direktiv inte på medlemsstaternas möjlighet att sinsemellan komma överens om ett automatiskt erkännande, enligt sina egna bestämmelser, för vissa specialistkompetenser för läkare och tandläkare som är gemensamma för dem och som inte omfattas av något automatiskt erkännande enligt detta direktiv.

(21) Automatiskt erkännande av bevis på formella kvalifikationer som läkare med grundutbildning bör inte inverka på medlemsstaternas behörighet att avgöra huruvida detta bevis på formella kvalifikationer ger rätt till yrkesutövning eller inte.

(22) Alla medlemsstaterna bör behandla tandläkaryrket som ett särskilt yrke skilt från läkaryrket, oavsett eventuell specialisering i odonto-stomatologi. Medlemsstaterna bör se till att utbildningen av tandläkare ger de färdigheter som krävs för att utöva alla former av verksamhet som innebär förebyggande, diagnos och behandling av anomalier och sjukdomar i tänder, mun, käkar och omkringliggande vävnader. Tandläkaryrket bör utövas av personer som innehar det bevis på formella kvalifikationer som tandläkare som anges i detta direktiv.

(23) Det har inte framstått som önskvärt att föreskriva en utbildningsväg för barnmorskor som är enhetlig för alla medlemsstaterna. De bör tvärtom ges största möjliga frihet att organisera sin egen utbildning.

(24) För enkelhetens skull bör beteckningen ”farmaceut” användas för att därmed avgränsa tillämpningsområdet för bestämmelserna om automatiskt erkännande av bevis på formella kvalifikationer, utan att det påverkar de specifika nationella bestämmelser som reglerar dessa verksamheter.

(25) Personer som innehar bevis på formella kvalifikationer i farmaci är specialister på läkemedelsprodukter och bör i princip ha rätt till ett minimum av verksamhet på detta område i alla medlemsstater. Att ett sådant minsta verksamhetsområde fastställs i detta direktiv bör varken innebära någon begränsning av de former av verksamhet som farmaceuter har tillgång till i medlemsstaterna, bland annat när det gäller biomedicinska analyser, eller att dessa yrkesutövare beviljas monopol, eftersom detta fortfarande tillhör medlemsstaternas behörighetsområde. Bestämmelserna i detta direktiv påverkar inte medlemsstaternas möjlighet att kräva ytterligare utbildning som villkor för tillträde till de former av verksamhet som inte ingår i det minsta samordnade verksamhetsområdet. En mottagande medlemsstat bör därför kunna kräva att de medborgare som innehar något av de bevis på formella kvalifikationer som enligt detta direktiv erkänns automatiskt uppfyller dessa villkor.

(26) Detta direktiv avser inte samordning av samtliga villkor för att få tillträde till och utöva farmaceutisk verksamhet. Särskilt bör den geografiska fördelningen av apotek och frågan om monopol på utlämning av läkemedel förbli medlemsstaternas ensak. Detta direktiv påverkar inte medlemsstaternas lagar och andra författningar som förbjuder eller uppställer vissa villkor för företagens utövande av viss farmaceutisk verksamhet.

Skäl 27–28: Automatiskt erkännande av arkitekter (jfr art 46 och 48)

(27) Arkitektur, byggnaders kvalitet, det sätt på vilket dessa smälter in i omgivningen, respekt för naturliga landskap och stadsmiljön samt det kollektiva och individuella kulturarvet är angelägenheter av allmänt intresse. Därför bör det ömsesidiga erkännandet av kvalifikationer grundas på kvalitativa och kvantitativa kriterier, som garanterar att innehavarna av erkända bevis på formella kvalifikationer kan förstå och ge praktiska uttryck åt enskilda personers, samhällsgruppers och myndigheters behov i fråga om fysisk planering, utformning, projektering och uppförande av byggnader, bevarande och tillvaratagande av det arkitektoniska arvet och bevarande av jämvikt i naturen.

(28) De nationella bestämmelserna på arkitekturområdet och om tillträde till och utövande av yrkesverksamhet som arkitekt har mycket varierad räckvidd. I de flesta medlemsstater utövas verksamheten på arkitekturområdet rättsligt eller i praktiken av personer som har titeln arkitekt, antingen enbart eller tillsammans med en annan titel. Dessa personer har inte monopol på att utöva denna verksamhet, utom när det föreskrivs i lag. Denna verksamhet eller en del av den kan också utövas av andra yrkeskategorier, särskilt av ingenjörer som fått särskild utbildning i byggande eller byggnadskonst. För enkelhetens skull bör begreppet ”arkitekt” användas för att därmed avgränsa tillämpningsområdet för bestämmelserna om automatiskt erkännande av kvalifikationer på arkitekturområdet, utan att det påverkar de specifika nationella bestämmelser som reglerar dessa verksamheter.

Skäl 29–34: Administrativt samarbete och genomförande (jfr art 56, 57 och 58)

(29) Om en nationell och europeisk yrkesorganisation eller yrkessammanslutning för ett reglerat yrke inkommer med en rimlig begäran om särskilda bestämmelser om erkännande av kvalifikationer på grundval av en samordning av minimikraven för utbildningarna, bör kommissionen avgöra om det är lämpligt att lägga fram ett förslag om ändring av detta direktiv.

(30) För att säkerställa att ordningen för erkännande av yrkeskvalifikationer blir effektiv bör enhetliga formföreskrifter och handläggningsregler fastställas för genomförandet samt vissa närmare bestämmelser för utövandet av yrket.

(31) Eftersom genomförandet av detta direktiv och uppfyllandet av de skyldigheter det medför underlättas av att medlemsstaterna samarbetar sinsemellan och med kommissionen, bör närmare bestämmelser fastställas för ett sådant samarbete.

(32) Genom att på europeisk nivå införa yrkeskort utfärdade av yrkessammanslutningar eller yrkesorganisationer kan man underlätta yrkesutövarnas rörlighet, särskilt genom att öka takten i utbytet av information mellan den mottagande medlemsstaten och ursprungsmedlemsstaten. Med hjälp av detta yrkeskort bör man kunna följa karriären för en yrkesutövare som etablerar sig i olika medlemsstater. Sådana yrkeskort skulle kunna innehålla uppgifter om yrkesutövarens yrkeskvalifikationer (studier vid universitet eller andra läroanstalter, examensbevis, yrkeserfarenhet), dennes lagenliga etablering, påföljder som denne har ådragit sig i samband med yrkesutövandet samt uppgifter om behörig myndighet. Uppgifterna bör vara helt förenliga med bestämmelserna om uppgiftsskydd.

(33) Upprättandet av ett nätverk av kontaktpunkter med uppgift att lämna information och bistånd till medlemsstaternas medborgare kommer att göra det möjligt att säkerställa att systemet med erkännande är klart och tydligt. Dessa kontaktpunkter skall ge varje medborgare som så begär och kommissionen all information och alla adresser som behövs för erkännandeförfarandet. Att varje medlemsstat utser en enda kontaktpunkt inom detta nätverk påverkar inte organisationen av befogenheter på nationell nivå. I synnerhet utgör det inget hinder för att på nationell nivå utse flera kontor, eftersom den kontaktpunkt som utses inom nämnda nätverk ansvarar för att samordna med övriga kontor och för att vid behov informera medborgaren om närmare uppgifter om det relevanta behöriga kontoret.

(34) Administrationen av de olika system för erkännande som har införts genom sektorsdirektiven och den generella ordningen har visat sig vara tung och komplicerad. Administrationen och uppdateringen av detta direktiv för att beakta vetenskapliga och tekniska framsteg bör därför förenklas, särskilt när minimikraven för utbildningarna samordnas för att uppnå automatiskt erkännande av kvalifikationerna. En enda kommitté för erkännande av yrkeskvalifikationer bör inrättas för detta ändamål och det bör finnas garantier för lämplig medverkan av yrkesorganisationerna, även på EU-nivå.

Skäl 35–37: Uppföljning och tillfälliga åtgärder (jfr art 51, 60 och 61)

(35) De åtgärder som är nödvändiga för att genomföra detta direktiv bör antas i enlighet med rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter.

(36) Genom att medlemsstaterna utarbetar en periodisk rapport med statistiska uppgifter om genomförandet av detta direktiv, blir det möjligt att bedöma effekten av ordningen för erkännande av yrkeskvalifikationer.

(37) Det bör finnas ett lämpligt förfarande för att anta tillfälliga åtgärder, om tillämpningen av en bestämmelse i detta direktiv skulle innebära större svårigheter i en medlemsstat.

Skäl 38–44: Avgränsningar och övriga bestämmelser (jfr art 41, 42, 43, 53, 54 och 55)

(38) Bestämmelserna i detta direktiv påverkar inte medlemsstaternas rätt att själva utforma sina nationella system för social trygghet och att bestämma vilken verksamhet som måste utövas inom ramen för detta system.

(39) Livslångt lärande har blivit särskilt viktigt för ett stort antal yrken i och med de snabba tekniska och vetenskapliga framstegen. I detta sammanhang ankommer det på medlemsstaterna att se till att yrkesutövarna genom lämplig fortbildning håller sig underrättade om de tekniska och vetenskapliga framstegen.

(40) Eftersom målen för detta direktiv, nämligen att rationalisera, förenkla och förbättra reglerna om erkännande av yrkeskvalifikationer, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och de därför bättre uppnås på gemenskapsnivå, får gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(41) Detta direktiv påverkar inte tillämpningen av artikel 39.4 och artikel 45 i fördraget, som bland annat rör notarius publicus.

(42) I fråga om etableringsrätt och tillhandahållande av tjänster åsidosätter detta direktiv inte andra särskilda rättsliga bestämmelser för erkännandet av yrkeskvalifikationer, till exempel gällande bestämmelser för transportområdet, försäkringsförmedlare och lagstadgade revisorer. Detta direktiv påverkar inte tillämpningen av rådets direktiv 77/249/EEG av den 22 mars 1977 om underlättande för advokater att effektivt begagna sig av friheten att tillhandahålla tjänster eller Europaparlamentets och rådets direktiv 98/5/EG av den 16 februari 1998 om underlättande av stadigvarande utövande av advokatyrket i en annan medlemsstat än den i vilken auktorisationen erhölls. Erkännande av juristers yrkeskvalifikationer i syfte att omedelbart utöva yrket under yrkestiteln i den mottagande medlemsstaten omfattas av det här direktivet.

(43) I den mån de är reglerade omfattar detta direktiv även fria yrken, som enligt detta direktiv utövas av var och en som på grund av särskilda yrkeskvalifikationer personligen, under eget ansvar och yrkesmässigt självständigt utför intellektuella tjänster i allmänhetens och uppdragsgivarens intresse. Yrkesutövningen är i medlemsstaterna vanligen, i överensstämmelse med fördraget, underkastad särskilda rättsliga förpliktelser i enlighet med den nationella lagstiftningen och de bestämmelser som inom lagstiftningens ramar fastställs under självständiga former av respektive representativ yrkesorganisation; genom dessa bestämmelser säkerställs och vidareutvecklas professionaliteten och kvaliteten och förtroendeförhållandet mellan den som utför tjänsten och uppdragsgivaren.

(44) Detta direktiv påverkar inte de åtgärder som är nödvändiga för att garantera hög hälso- och konsumentskyddsnivå.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Avdelning I Allmänna bestämmelser

Artikel1¶Syfte

Ändrad genom direktiv 2013/55/.

I detta direktiv fastställs de regler enligt vilka en medlemsstat som kräver bestämda yrkeskvalifikationer för tillträde till eller utövande av ett reglerat yrke inom sitt territorium (nedan kallad ”mottagande medlemsstat”) för tillträde till och utövandet av detta yrke skall erkänna sådana yrkeskvalifikationer som förvärvats i en eller flera andra medlemsstater (nedan kallad ”ursprungsmedlemsstat”) och som ger innehavaren av dessa kvalifikationer rätt att där utöva yrket.

I detta direktiv fastställs också regler för ett partiellt tillträde till reglerade yrken och erkännande av yrkespraktik som bedrivs i en annan medlemsstat.

Artikel2¶Räckvidd

Ändrad genom direktiv 2013/55/.

1. Detta direktiv skall gälla för alla de medborgare i en medlemsstat, inbegripet fria yrkesutövare, som vill utöva ett reglerat yrke, antingen som egen företagare eller anställd, i en annan medlemsstat än den där de har förvärvat sina yrkeskvalifikationer.

Detta direktiv ska också gälla för alla de medborgare i en medlemsstat som har gjort yrkespraktik utanför ursprungsmedlemsstaten.

2. Varje medlemsstat kan inom sitt territorium, enligt sin egen lagstiftning, tillåta medborgare från medlemsstaterna med yrkeskvalifikationer som inte erhållits i en medlemsstat att utöva ett reglerat yrke enligt artikel 3.1 a. För de yrken som omfattas av avdelning III kapitel III skall detta första erkännande ske i överensstämmelse med de minimikrav på utbildning som anges i det kapitlet.

3. Om det för ett visst reglerat yrke finns andra särskilda regler för erkännande av yrkeskvalifikationer finns i ett separat instrument i gemenskapslagstiftningen, skall motsvarande bestämmelser i det här direktivet inte gälla.

4. Detta direktiv ska inte tillämpas på notarier som har utsetts av offentliga myndigheter.

Artikel3¶Definitioner

Ändrad genom direktiv 2013/55/.

1. I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

a) reglerat yrke: en eller flera former av yrkesverksamhet där det genom lagar och andra författningar direkt eller indirekt krävs bestämda yrkeskvalifikationer för tillträde till eller utövande av verksamheten eller någon form av denna; i synnerhet skall användandet av en yrkestitel som genom bestämmelser i lagar och andra författningar enbart får användas av den som innehar en viss yrkeskvalifikation utgöra en form av utövande. När första meningen inte är tillämplig, skall ett sådant yrke som avses i punkt 2 betraktas som ett reglerat yrke.

b) yrkeskvalifikationer: kvalifikationer som intygas i ett bevis på formella kvalifikationer, ett kompetensbevis enligt artikel 11 a i och/eller yrkeserfarenhet.

c) bevis på formella kvalifikationer: examens-, utbildnings- eller annat behörighetsbevis för en yrkesutbildning som huvudsakligen ägt rum i gemenskapen, utfärdat av en myndighet i en medlemsstat vilken utsetts i enlighet med denna stats lagar och andra författningar. När första meningen inte är tillämplig, skall ett sådant bevis på formella kvalifikationer som avses i punkt 3 betraktas som bevis på formella kvalifikationer.

d) behörig myndighet: varje myndighet eller organ som medlemsstaterna bemyndigat att utfärda eller ta emot utbildningsbevis och andra handlingar eller upplysningar, samt att ta emot ansökningar och fatta de beslut som avses i detta direktiv.

e) reglerad utbildning: all utbildning som särskilt utformats för ett visst yrke och som omfattar en eller flera kurser som vid behov kompletteras genom yrkesutbildning, provtjänstgöring eller yrkesutövning. Utformningen av och nivån på yrkesutbildningen, provtjänstgöringen eller yrkesutövningen skall fastställas i den berörda medlemsstatens lagar och andra författningar, eller övervakas eller godkännas av den för ändamålet utsedda myndigheten.

f) yrkeserfarenhet: det faktiska och lagliga utövandet av det berörda yrket på heltid eller deltid under motsvarande tid i en medlemsstat.

g) anpassningsperiod: utövande av ett reglerat yrke i den mottagande medlemsstaten under en behörig yrkesutövares ansvar, eventuellt åtföljt av kompletterande utbildning. Denna praktik skall bedömas. De detaljerade bestämmelserna för anpassningsperioden och dess utvärdering samt status för en migrerande praktikant skall fastställas av den behöriga myndigheten i den mottagande medlemsstaten. Den status som personen får i den mottagande medlemsstaten, särskilt när det gäller rätt till vistelse samt skyldigheter, sociala rättigheter och förmåner, ersättningar och arvoden, skall fastställas av de behöriga myndigheterna i nämnda medlemsstat i enlighet med tillämplig gemenskapslagstiftning.

h) lämplighetsprov: ett prov som gäller den sökandes yrkeskunnighet, färdigheter och kompetens och som genomförs eller erkänns av de behöriga myndigheterna i den mottagande medlemsstaten i syfte att bedöma den sökandes förmåga att utöva ett reglerat yrke i denna medlemsstat. För att möjliggöra genomförande av detta prov ska de behöriga myndigheterna upprätta en förteckning över de ämnen som, utifrån en jämförelse mellan den utbildning som krävs i den mottagande medlemsstaten och den som den sökande har genomgått, inte omfattas av de examens- eller andra behörighetsbevis som den sökande har. Lämplighetsprovet ska utformas med beaktande av att den sökande är en behörig yrkesutövare i ursprungsmedlemsstaten eller den medlemsstat den sökande kommer ifrån. Det ska omfatta ämnen valda ur förteckningen och i vilka kunskap är väsentlig för att kunna utöva yrket i fråga i den mottagande medlemsstaten. Provet får också omfatta kännedom om de yrkesregler som gäller för ifrågavarande verksamhet i den mottagande medlemsstaten. De närmare bestämmelserna för lämplighetsprovet och status i den mottagande medlemsstaten för den som vill förbereda sig för provet i den medlemsstaten ska fastställas av de behöriga myndigheterna i den medlemsstaten.

i) företagsledare: varje person som har varit verksam i ett företag inom ifrågavarande yrkesgren

i) som företagsledare eller chef för en filial, eller

ii) som ställföreträdare för ägaren till ett företag eller till en företagsledare, om befattningen innebär att han/hon har ett ansvar motsvarande ägarens eller företagsledarens, eller

iii) i arbetsledande funktion med arbetsuppgifter av affärsmässig och/eller teknisk art och med ansvar för en eller flera avdelningar inom företaget.

j) yrkespraktik utan att det påverkar artikel 46.4, en period med praktik som sker under handledning, förutsatt att det utgör ett villkor för tillträde till ett reglerat yrke, och som kan äga rum under eller efter en avslutad utbildning som leder till ett examensbevis.

k) europeiskt yrkeskort ett elektroniskt bevis för antingen att yrkesutövaren uppfyller alla nödvändiga villkor för att temporärt och tillfälligt tillhandahålla tjänster i en mottagande medlemsstat eller erkännandet av yrkeskvalifikationer för etablering i en mottagande medlemsstat.

l) livslångt lärande all allmän utbildning, yrkesutbildning, icke-formell utbildning och informellt lärande som sker genom livet och leder till ökade kunskaper och färdigheter och ökad kompetens, som kan innehålla yrkesetik.

m) tvingande hänsyn av allmänt intresse hänsyn som erkänns som sådana i rättspraxis vid Europeiska unionens domstol.

n) poäng inom ramen för det europeiska systemet för överföring av studiemeriter (ECTS-poäng) meritsystem för högre utbildning som används i det europeiska området för högre utbildning.

2. Ett yrke som utövas av medlemmarna i en sådan sammanslutning eller organisation som anges i bilaga I skall betraktas som ett reglerat yrke.

De sammanslutningar eller organisationer som avses i första stycket har särskilt till uppgift att främja och upprätthålla hög standard inom det berörda yrkesområdet. För detta syfte är de föremål för erkännande i en medlemsstat i en speciell form och tilldelar sina medlemmar bevis på formella kvalifikationer, ser till att medlemmarna iakttar de regler för yrkesmässigt uppförande som de föreskriver och ger dem rätten att använda en titel eller en bokstavsförkortning eller att erhålla en ställning som motsvarar detta bevis på formella kvalifikationer.

När en medlemsstat erkänner en sådan sammanslutning eller organisation som avses i första stycket ska den underrätta kommissionen. Kommissionen ska undersöka huruvida sammanslutningen eller organisationen uppfyller de villkor som anges i andra stycket. För att vederbörlig hänsyn ska tas till den lagstiftning som utvecklats i medlemsstaterna ska kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 57c för att uppdatera bilaga I om de villkor som anges i andra stycket har uppfyllts.

När de villkor som anges i andra stycket inte uppfyllts, ska kommissionen anta en genomförandeakt för att förkasta den begärda uppdateringen av bilaga I.

3. Som bevis på formella kvalifikationer skall också betraktas varje bevis på formella kvalifikationer som utfärdats i tredjeland, om innehavaren har tre års yrkeserfarenhet inom det berörda yrket på den medlemsstats territorium där beviset på formella kvalifikationer erkändes i enlighet med artikel 2.2 och detta har intygats av den medlemsstaten.

Artikel4¶Verkan av erkännandet

Ändrad genom direktiv 2013/55/.

1. Om den mottagande medlemsstaten erkänner yrkeskvalifikationerna ska detta ge förmånstagare möjlighet att få tillträde i den medlemsstaten till samma yrke som denne är behörig för i ursprungsmedlemsstaten och att utöva det yrket i den mottagande medlemsstaten på samma villkor som dess medborgare.

2. I detta direktiv skall det yrke som sökanden önskar utöva i den mottagande medlemsstaten vara detsamma som sökanden är behörig för i ursprungsmedlemsstaten, om det rör sig om jämförbara verksamheter.

3. Genom undantag från bestämmelserna i punkt 1 ska partiellt tillträde beviljas i den mottagande medlemsstaten enligt de villkor som anges i artikel 4f.

Artikel4a¶Europeiskt yrkeskort

Införd genom direktiv 2013/55/.

1. Medlemsstaterna ska på begäran av innehavare av en yrkeskvalifikation utfärda ett europeiskt yrkeskort till dem, på villkor att kommissionen har antagit de relevanta genomförandeakter som avses i punkt 7.

2. När ett europeiskt yrkeskort har införts för ett visst yrke genom relevanta genomförandeakter som antagits i enlighet med punkt 7 får innehavare av en relevant yrkeskvalifikation välja att ansöka om ett sådant kort eller att använda det förfarande som anges i avdelningarna II och III.

3. Medlemsstaterna ska säkerställa att innehavaren av ett europeiskt yrkeskort åtnjuter alla de rättigheter som tillerkänns enligt artiklarna 4b–4e.

4. Om innehavaren av en yrkeskvalifikation avser att tillhandahålla andra tjänster enligt avdelning II än sådana som omfattas av artikel 7.4 ska ursprungsmedlemsstatens behöriga myndighet utfärda ett europeiskt yrkeskort i enlighet med artiklarna 4b och 4c. Det europeiska yrkeskortet ska, om tillämpligt, utgöra den skriftliga underrättelsen som avses i artikel 7.

5. Om innehavaren av en yrkeskvalifikation avser att etablera sig i en annan medlemsstat enligt avdelning III kapitel I–IIIa eller att tillhandahålla tjänster enligt artikel 7.4, ska ursprungsmedlemsstatens behöriga myndighet fullfölja alla förberedande steg vad gäller den sökandes enskilda akt som skapats i informationssystemet för den inre marknaden (IMI) (IMI-akten) i enlighet med artiklarna 4b och 4d. Den mottagande medlemsstatens behöriga myndighet ska utfärda det europeiska yrkeskortet i enlighet med artiklarna 4b och 4d.

För etablering ska utfärdandet av ett europeiskt yrkeskort inte innebära automatisk rätt att utöva ett särskilt yrke om det redan innan ett europeiskt yrkeskort införs finns registreringskrav eller andra kontrollförfaranden i den mottagande medlemsstaten för detta yrke.

6. Medlemsstaterna ska utse behöriga myndigheter för behandling av IMI-akter och utfärdande av europeiska yrkeskort. Dessa myndigheter ska sörja för en opartisk och objektiv behandling i god tid av ansökningar om europeiska yrkeskort. De rådgivningscentrum som avses i artikel 57b kan också agera som behöriga myndigheter. Medlemsstaterna ska se till att de behöriga myndigheterna och rådgivningscentrumen informerar medborgarna, inbegripet potentiella sökande, om hur ett europeiskt yrkeskort fungerar och dess mervärde för de yrken för vilka det är tillgängligt.

7. Kommissionen ska genom genomförandeakter, anta de åtgärder som krävs för att garantera en enhetlig tillämpning av bestämmelserna om det europeiska yrkeskortet för de yrkesutövare som uppfyller de villkor som anges i det andra stycket i denna punkt, inklusive åtgärder rörande yrkeskortens utformning, behandlingen av skriftliga ansökningar, de översättningar som den sökande ska tillhandahålla vid ansökningar om europeiska yrkeskort, närmare uppgifter om de handlingar som krävs i enlighet med artikel 7.2 eller bilaga VII för att ansökan ska vara fullständig samt förfaranden för hur betalningar för ett europeiskt yrkeskort ska göras och behandlas, med beaktande av särdragen för det berörda yrket. Kommissionen ska också genom genomförandeakter specificera hur, när och för vilka handlingar behöriga myndigheter får begära bestyrkta kopior i enlighet med det andra stycket i artikel 4b.3, artiklarna 4d.2 och 4d.3 för yrket i fråga.

Införandet av det europeiska yrkeskortet för ett särskilt yrke genom antagandet av relevanta genomförandeakter som avses i det första stycket ska omfattas av samtliga följande villkor:

a) Det ska finnas betydande rörlighet eller potential för betydande rörlighet för yrket i fråga.

b) De berörda aktörerna ska ha uttryckt tillräckligt intresse.

c) Det yrke eller den utbildning som utformats för ett visst yrke ska vara reglerat i ett stort antal medlemsstater.

Genomförandeakterna ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 58.2.

8. De avgifter som sökande kan behöva betala för administrativa förfaranden vid utfärdande av europeiska yrkeskort ska vara rimliga och proportionella och överensstämma med ursprungsmedlemsstatens och den mottagande medlemsstatens kostnader, och får inte avskräcka aktörer från att ansöka om ett europeiskt yrkeskort.

Artikel4b¶Ansökan om ett europeiskt yrkeskort och skapande av en akt i IMI

Införd genom direktiv 2013/55/.

1. Ursprungsmedlemsstaten ska göra det möjligt för en innehavare av en yrkeskvalifikation att ansöka om ett europeiskt yrkeskort genom ett online-verktyg vilket tillhandahålls av kommissionen, som automatiskt skapar en IMI-akt för den sökande i fråga. Om en ursprungsmedlemsstat även tillåter skriftliga ansökningar ska den införa de nödvändiga arrangemangen för att skapa IMI-akten, skicka information till den sökande och utfärda det europeiska yrkeskortet.

2. Ansökningar ska styrkas av sådana handlingar som föreskrivs i de genomförandeakter som ska antas i enlighet med artikel 4a.7.

3. Inom en vecka efter mottagandet av ansökan ska ursprungsmedlemsstatens behöriga myndighet bekräfta mottagandet av ansökan och informera den sökande om handlingar eventuellt saknas.

I förekommande fall ska ursprungsmedlemsstatens behöriga myndighet utfärda kompletterande intyg i enlighet med kraven i detta direktiv. Ursprungsmedlemsstatens behöriga myndighet ska kontrollera huruvida den sökande är lagligt etablerad i ursprungsmedlemsstaten och huruvida alla nödvändiga handlingar som har utfärdats i ursprungsmedlemsstaten är giltiga och äkta. Om det finns skälig grund för tvivel ska ursprungsmedlemsstaten kontakta det relevanta organet och får begära bestyrkta kopior av handlingarna från den sökande. Om samma sökande senare lämnar nya ansökningar får ursprungsmedlemsstatens och den mottagande medlemsstatens behöriga myndigheter inte begära förnyad inlämning av handlingar som redan finns i IMI-akten och som fortfarande är giltiga.

4. Kommissionen får genom genomförandeakter anta de tekniska specifikationerna för de uppgifter som finns i det europeiska yrkeskortet och i IMI-akten, de åtgärder som krävs för att säkerställa att dessa uppgifter har integritet, behandlas konfidentiellt och är korrekta, och villkoren och förfarandena för att utfärda ett europeiskt yrkeskort till innehavaren, inbegripet möjligheten att ladda ned kortet eller inge uppdateringar till IMI-akten. Genomförandeakterna ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 58.2.

Artikel4c¶Europeiskt yrkeskort för temporärt och tillfälligt tillhandahållande av andra tjänster än sådana som omfattas av artikel 7.4

Införd genom direktiv 2013/55/.

1. Ursprungsmedlemsstatens behöriga myndighet ska inom tre veckor kontrollera ansökan och de kompletterande handlingarna i IMI-akten och utfärda det europeiska yrkeskortet för temporärt och tillfälligt tillhandahållande av andra tjänster än sådana som omfattas av artikel 7.4. Denna tidsperiod ska påbörjas vid mottagandet av de handlingar som saknas som avses i artikel 4b.3 första stycket eller, om inga övriga handlingar begärts, vid utgången av den enveckasfrist som anges i det stycket. Den ska sedan utan dröjsmål vidarebefordra det europeiska yrkeskortet till den behöriga myndigheten i varje berörd mottagande medlemsstat och ska informera den sökande om detta. Den mottagande medlemsstaten får inte kräva en ytterligare underrättelse enligt artikel 7 för de påföljande 18 månaderna.

2. Ursprungsmedlemsstatens behöriga myndighets beslut eller avsaknad av beslut inom den treveckorsperiod som avses i punkt 1 ska kunna överklagas enligt nationell lagstiftning.

3. Om innehavare av ett europeiskt yrkeskort önskar tillhandahålla tjänster i andra medlemsstater än de som ursprungligen anges i den ansökan som avses i punkt 1 får innehavaren ansöka om en sådan utökning. Om innehavaren önskar tillhandahålla tjänster utöver perioden om 18 månader som avses i punkt 1 ska innehavaren informera den behöriga myndigheten om detta. Under alla omständigheter ska innehavaren också tillhandahålla information om väsentliga förändringar i den faktiska situation som uppgivits i IMI-akten, som ursprungsmedlemsstatens behöriga myndighet har rätt att begära i enlighet med de genomförandeakter som ska antas enligt artikel 4a.7. Ursprungsmedlemsstatens behöriga myndighet ska vidarebefordra det uppdaterade europeiska yrkeskortet till den berörda mottagande medlemsstaten.

4. Ett europeiskt yrkeskort ska vara giltigt på alla de mottagande medlemsstaternas hela territorium så länge som dess innehavare behåller rätten att utöva verksamhet, på grundval av de handlingar och uppgifter som finns i IMI-akten.

Artikel4d¶Europeiskt yrkeskort för etablering och temporärt och tillfälligt tillhandahållande av tjänster enligt artikel 7.4

Införd genom direktiv 2013/55/.

1. Ursprungsmedlemsstatens behöriga myndighet ska inom en månad vid utfärdandet av ett europeiskt yrkeskort för etablering eller temporärt och tillfälligt tillhandahållande av tjänster enligt artikel 7.4 kontrollera de inlämnade styrkande handlingarnas äkthet och giltighet i IMI-akten. Denna tidsperiod ska påbörjas vid mottagandet av de saknade handlingar som avses i artikel 4b.3 första stycket eller, om inga övriga handlingar begärts, vid utgången av den enveckasfrist som anges i det stycket. Den ska överföra ansökan utan dröjsmål till den mottagande medlemsstatens behöriga myndighet. Ursprungsmedlemsstaten ska informera den sökande om hur långt handläggningen av ansökan fortskridit samtidigt som den överför ansökan till den mottagande medlemsstaten.

2. I de fall som avses i artiklarna 16, 21, 49a och 49b ska en mottagande medlemsstat besluta om huruvida den ska utfärda ett europeiskt yrkeskort som avses i punkt 1 inom en månad från mottagande av den ansökan som överförts av ursprungsmedlemsstaten. Om det finns skälig grund för tvivel får den mottagande medlemsstaten begära ytterligare uppgifter, eller en bestyrkt kopia av en handling från ursprungsmedlemsstaten som denna ska tillhandahålla senast två veckor efter det att begäran inlämnats. Om inte annat följer av punkt 5 andra stycket, ska enmånadsfristen gälla utan hinder av en sådan begäran.

3. I de fall som avses i artikel 7.4 och artikel 14 ska den mottagande medlemsstaten, inom två månader från den dag den mottar den ansökan som överförts av ursprungsmedlemsstaten, besluta om huruvida den ska utfärda ett europeiskt yrkeskort eller låta innehavaren av en särskild yrkeskvalifikation genomgå kompensationsåtgärder. Om det finns skälig grund för tvivel får den mottagande medlemsstaten begära ytterligare uppgifter, eller en bestyrkt kopia av en handling från ursprungsmedlemsstaten som denna ska tillhandahålla senast två veckor efter inlämnandet av begäran. Om inte annat följer av punkt 5 andra stycket, ska tvåmånadersfristen tillämpas, utan hinder av en sådan begäran.

4. Om den mottagande medlemsstaten inte får de nödvändiga uppgifter som den har rätt att kräva, i enlighet med detta direktiv, för att besluta om utfärdande av det europeiska yrkeskortet från ursprungsmedlemsstaten eller den sökande kan den vägra att utfärda ett kort. En sådan vägran ska vara motiverad.

5. Om den mottagande medlemsstaten inte fattar ett beslut inom de tidsfrister som anges i punkterna 2 och 3 i denna artikel eller inte lyckas anordna ett lämplighetsprov i enlighet med artikel 7.4 ska det europeiska yrkeskortet anses vara utfärdat och ska skickas automatiskt via IMI till innehavaren av yrkeskvalifikationen.

Den mottagande medlemsstaten ska ha möjlighet att förlänga med två veckor de tidsfrister som fastställs i punkterna 2 och 3 för ett automatiskt utfärdande av det europeiska yrkeskortet. Den ska ange skälen till förlängningen och vederbörligen informera den sökande. En sådan förlängning med två veckor får upprepas en gång och endast om det är absolut nödvändigt, särskilt om skälen rör folkhälsan eller tjänstemottagarnas säkerhet.

6. De åtgärder som ursprungsmedlemsstaten vidtar i enlighet med punkt 1 ska ersätta alla ansökningar om erkännande av yrkeskvalifikationer enligt den mottagande medlemsstatens nationella lagstiftning.

7. De beslut som ursprungsmedlemsstaten och den mottagande medlemsstaten antar enligt punkterna 1–5 eller avsaknaden av ett beslut från ursprungsmedlemsstatens sida ska kunna överklagas enligt den berörda medlemsstatens nationella lagstiftning.

Artikel4e¶Behandling av och tillgång till uppgifter om det europeiska yrkeskortet

Införd genom direktiv 2013/55/.

1. Utan att det påverkar frågan om oskuldspresumtion ska ursprungsmedlemsstatens och den mottagande medlemsstatens behöriga myndigheter i god tid uppdatera den berörda IMI-akten när det gäller uppgifter om disciplinära åtgärder eller straffrättsliga påföljder som rör begränsning eller förbud och som påverkar den verksamhet som utövas av innehavaren av ett europeiskt yrkeskort inom ramen för detta direktiv. Därvid ska de respektera reglerna om skydd för personuppgifter som anges i Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (direktiv om integritet och elektronisk kommunikation). Sådana uppdateringar ska innefatta radering av uppgifter som inte längre behövs. Innehavaren av det europeiska yrkeskortet och de behöriga myndigheter som har tillgång till den berörda IMI-akten ska utan dröjsmål informeras om alla uppdateringar. Denna skyldighet ska inte påverka medlemsstaternas skyldighet att varna enligt artikel 56a.

2. Innehållet i de uppdaterade uppgifter som avses i punkt 1 ska vara begränsat till

a) yrkesutövarens identitet,

b) det berörda yrket,

c) uppgifter om den nationella myndighet eller domstol som har fattat beslutet om begränsningen eller förbudet,

d) begränsningens eller förbudets räckvidd, och

e) den period som begränsningen eller förbudet gäller.

3. Tillgången till uppgifter i IMI-akten ska vara begränsad till ursprungsmedlemsstatens och den mottagande medlemsstatens behöriga myndigheter enligt direktiv 95/46/EG. De behöriga myndigheterna ska informera innehavaren av den europeiska yrkeskortet om innehållet i IMI-akten på begäran av innehavaren.

4. De uppgifter som anges på det europeiska yrkeskortet ska vara begränsade till de uppgifter som krävs för att fastställa innehavarens rätt att utöva det yrke för vilket det utfärdats, nämligen innehavarens förnamn, efternamn, födelsedatum och födelseort, yrke, formella kvalifikationer och den tillämpliga ordningen, berörda behöriga myndigheter, kortnummer, säkerhetsdetaljer och referensuppgifter om giltig identitetshandling. Uppgifter om yrkeserfarenhet eller kompensationsåtgärder som genomgåtts av innehavaren av det europeiska yrkeskortet ska ingå i IMI-akten.

5. Personuppgifterna i IMI-akten kan behandlas så länge det behövs för erkännandeförfarandet i sig och för erkännandet eller översändandet av den underrättelse som föreskrivs i artikel 7. Medlemsstaterna ska se till att innehavaren av ett europeiskt yrkeskort när som helst har rätt att utan kostnad begära rättelse av felaktiga eller ofullständiga uppgifter, eller radering och blockering av den berörda IMI-akten. Innehavaren ska informeras om denna rätt när det europeiska yrkeskortet utfärdas, och därefter påminnas om den vartannat år. Påminnelsen ska skickas automatiskt via IMI om den ursprungliga ansökan för det europeiska yrkeskortet gjordes online.

I händelse av en begäran om radering av en IMI-akt som är kopplad till det europeiska yrkeskortet för etablering eller temporärt och tillfälligt tillhandahållande av tjänster enligt artikel 7.4 ska den berörda mottagande medlemsstatens behöriga myndigheter förse innehavaren av yrkeskvalifikationen med bevis som styrker erkännandet av dennes yrkeskvalifikationer.

6. När det gäller behandling av personuppgifter på det europeiska yrkeskortet och i alla IMI-akter ska medlemsstaternas relevanta behöriga myndigheter betraktas som registeransvariga i den betydelse som avses i artikel 2 d i direktiv 95/46/EG. När det gäller dess skyldigheter enligt punkterna 1–4 i den här artikeln och den berörda behandlingen av personuppgifter ska kommissionen betraktas som registeransvarig i den betydelse som avses i artikel 2 d i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 av den 18 december 2000 om skydd för enskilda då gemenskapsinstitutionerna och gemenskapsorganen behandlar personuppgifter och om den fria rörligheten för sådana uppgifter.

7. Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 3 ska de mottagande medlemsstaterna föreskriva att arbetsgivare, kunder, patienter, offentliga myndigheter och andra berörda parter kan kontrollera äktheten och giltigheten hos ett europeiskt yrkeskort som kortinnehavaren uppvisar för dem.

Kommissionen ska genom genomförandeakter fastställa regler om tillgång till IMI-akten, och de tekniska metoderna och förfarandena för kontroll enligt första stycket. Genomförandeakterna ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 58.2.

Artikel4f¶Partiellt tillträde

Införd genom direktiv 2013/55/ och rättelse till direktiv 2013/55/EU.

1. Den mottagande medlemsstatens behöriga myndighet ska från fall till fall bevilja partiellt tillträde till en yrkesverksamhet på landets territorium, endast om följande villkor är uppfyllda:

a) Yrkesutövaren är fullt behörig att i ursprungsmedlemsstaten utöva den yrkesverksamhet för vilken partiellt tillträde söks i den mottagande medlemsstaten.

b) Skillnaderna mellan en lagligen utövad yrkesverksamhet i ursprungsmedlemsstaten och det reglerade yrket i den mottagande medlemsstaten är så stora att tillämpning av kompensationsåtgärder skulle innebära att den sökande måste fullfölja hela det utbildningsprogram som föreskrivs i den mottagande medlemsstaten för att få tillträde till hela det reglerade yrket i den medlemsstaten.

c) Yrkesverksamheten kan objektivt särskiljas från andra verksamheter som ingår i det reglerade yrket i den mottagande medlemsstaten.

Vid tillämpningen av led c ska den mottagande medlemsstatens behöriga myndighet beakta huruvida yrkesverksamheten kan utövas självständigt i ursprungsmedlemsstaten.

2. Ett partiellt tillträde får nekas om detta motiveras av tvingande hänsyn till allmänintresset, om det är lämpligt för att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås, och om det inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det målet.

3. Ansökningar för etablering i en mottagande medlemsstat ska granskas i enlighet med avdelning III kapitel I och IV.

4. Ansökningar för ett temporärt och tillfälligt tillhandahållande av tjänster i den mottagande medlemsstaten avseende yrkesverksamheter som har konsekvenser för folkhälsa eller säkerhet ska granskas i enlighet med avdelning II.

5. När ett partiellt tillträde har beviljats och genom undantag från artikel 7.4 sjätte stycket och artikel 52.1 ska yrkesverksamheten utövas under ursprungsmedlemsstatens yrkestitel. Den mottagande medlemsstaten får kräva att denna yrkestitel används på den mottagande medlemsstatens språk. De yrkesutövare som har beviljats partiellt tillträde ska tydligt ange sin yrkesverksamhets räckvidd för tjänstemottagarna.

6. Denna artikel ska inte tillämpas på de yrkesutövare som omfattas av automatiskt erkännande av deras yrkeskvalifikationer enligt avdelning III kapitel II, III och IIIa.

Avdelning II Frihet att tillhandahålla tjänster

Artikel5¶Principen om friheten att tillhandahålla tjänster

Ändrad genom direktiv 2013/55/.

1. Utan att det påverkar särskilda bestämmelser i gemenskapslagstiftningen eller tillämpningen av artiklarna 6 och 7 i detta direktiv får inte medlemsstaterna av skäl som rör yrkeskvalifikationerna inskränka friheten att tillhandahålla tjänster i en annan medlemsstat

a) om tjänsteleverantören är lagligen etablerad i en medlemsstat för att där utöva samma yrke (nedan kallad ”etableringsmedlemsstaten”) och

b) om tjänsteleverantören förflyttar sig och om denne har utövat yrket under minst ett år i en eller flera medlemsstater under de tio år som föregår tillhandahållandet av tjänsten, om yrket inte är reglerat i etableringsmedlemsstaten. Kravet på ett års yrkeserfarenhet ska inte tillämpas om yrket är reglerat eller om utbildningen för yrket är reglerad.

2. Bestämmelserna i denna avdelning skall tillämpas enbart om tjänsteleverantören flyttar till den mottagande medlemsstatens territorium för att temporärt och tillfälligt utöva ett yrke enligt punkt 1.

Huruvida tillhandahållandet av tjänsten är temporärt och tillfälligt skall bedömas från fall till fall, i synnerhet på grundval av tjänstens varaktighet, frekvens, periodicitet och kontinuitet.

3. En tjänsteleverantör som förflyttar sig skall omfattas av de yrkesregler av yrkesmässig, yrkesrättslig eller administrativ art som har direkt samband med yrkeskvalifikationerna, till exempel yrkesdefinitionen, användningen av titlar och allvarlig försummelse i yrkesutövningen som har direkt och specifikt samband med konsumentskydd och konsumentsäkerhet samt de disciplinära bestämmelser som tillämpas i den mottagande medlemsstaten på personer som utövar samma yrke i den medlemsstaten.

Artikel6¶Undantag

I enlighet med artikel 5.1 skall den mottagande medlemsstaten medge tjänsteleverantörer som är etablerade i en annan medlemsstat undantag från de krav som ställs på yrkesutövare som är etablerade inom den mottagande medlemsstatens territorium i fråga om

a) tillstånd från, registrering eller medlemskap i en yrkesorganisation eller motsvarande organ; för att underlätta tillämpningen av disciplinära bestämmelser som gäller på territoriet, enligt artikel 5.3 i detta direktiv, får medlemsstaterna föreskriva antingen automatisk tillfällig registrering eller proformamedlemskap i en sådan yrkesorganisation eller motsvarande organ, på villkor att detta inte försenar eller på något sätt försvårar tillhandahållandet av tjänster och inte medför extrautgifter för tjänsteleverantören. En kopia av den underrättelse som avses i artikel 7.1 och i förekommande fall av en förnyad underrättelse, åtföljd, när det gäller yrken som har sådana konsekvenser för folkhälsa och säkerhet som avses i artikel 7.4 eller som omfattas av automatiskt erkännande i enlighet med avdelning III kapitel III, av en kopia av de handlingar som avses i artikel 7.2, skall skickas från den behöriga myndigheten till den relevanta yrkesorganisationen eller motsvarande organ, och detta skall betraktas som en automatisk tillfällig registrering eller ett proformamedlemskap,

b) anslutning till socialförsäkringssystemet, i syfte att med en försäkringsgivare göra avräkningar för tjänster som tillhandahållits personer som är försäkrade genom ett socialförsäkringssystem.

Tjänsteleverantören skall emellertid på förhand eller, i brådskande fall, efteråt lämna upplysningar till det organ som avses i b om de tjänster som tillhandahålls.

Artikel7¶Förhandsunderrättelse om tjänsteleverantören förflyttar sig

Ändrad genom direktiv 2013/55/ och rättelse till direktiv 2013/55/EU.

1. Medlemsstaterna får kräva att en tjänsteleverantör som för första gången förflyttar sig från en medlemsstat till en annan för att tillhandahålla tjänster på förhand skriftligen skall underrätta den behöriga myndigheten i den mottagande medlemsstaten, inklusive uppgifter om eventuellt försäkringsskydd eller annat personligt eller kollektivt skydd rörande yrkesansvar. En sådan underrättelse skall förnyas en gång om året om tjänsteleverantören har för avsikt att tillhandahålla temporära eller tillfälliga tjänster i den medlemsstaten under det året. Tjänsteleverantören får lämna underrättelsen på valfritt sätt.

2. Vid det första tillhandahållandet av tjänster eller om de faktiska omständigheter som avses i handlingarna ändrats, får medlemsstaterna kräva att underrättelsen åtföljs av följande handlingar:

a) Bevis på tjänsteleverantörens nationalitet.

b) Intyg som visar att innehavaren är lagligt etablerad i en medlemsstat för att där bedriva verksamheten i fråga och att det när intyget utfärdas inte finns något förbud, ens tillfälligt, för innehavaren att utöva sitt yrke.

c) Bevis på yrkeskvalifikationer.

d) För de fall som avses i artikel 5.1 b bevis i någon form på att tjänsteleverantören har bedrivit verksamheten i fråga under minst ett av de föregående tio åren.

e) För yrkesutövare i säkerhetsbranschen, hälso- och sjukvårdssektorn och för yrken som rör undervisning av underåriga barn, inklusive barnomsorg och förskoleverksamhet: ett intyg som bekräftar att de inte temporärt eller definitivt har förbjudits att utöva yrket eller inte har dömts för något brott, om medlemsstaten kräver sådana intyg av sina egna medborgare.

f) För yrken med konsekvenser för patientsäkerheten: ett intyg på den sökandes kunskaper i det språk som behövs för att utöva yrket i den mottagande medlemsstaten.

g) För yrken som omfattar sådan verksamhet som avses i artikel 16 och som anmälts av en medlemsstat i enlighet med artikel 59.2: ett intyg om verksamhetens karaktär och varaktighet utfärdat av behörig myndighet eller behörigt organ i den medlemsstat där tjänsteleverantören är etablerad.

2a. Inlämnandet av en föreskriven underrättelse av tjänsteleverantören i enlighet med punkt 1 ska ge tjänsteleverantören tillträde till tjänsteverksamheten eller möjlighet att utöva denna verksamhet på hela den berörda medlemsstatens territorium. En medlemsstat får begära ytterligare uppgifter vilka anges i punkt 2 om tjänsteleverantörens yrkeskvalifikationer avseende

a) yrket inom vissa delar av den medlemsstatens territorium är reglerat på ett annat sätt,

b) denna reglering också gäller alla medborgare i den medlemsstaten,

c) skillnaderna i denna reglering motiveras av tvingande hänsyn av allmänt intresse som rör folkhälsan eller tjänstemottagarnas säkerhet, och

d) medlemsstaten inte kan få sådan information på annat sätt.

3. Tjänsten skall tillhandahållas under den yrkestitel som används i etableringsmedlemsstaten, om det i denna medlemsstat finns en sådan reglerad titel för yrkesverksamheten i fråga. Denna titel skall anges på (ett av) etableringsmedlemsstatens officiella språk på ett sätt som gör att varje förväxling med yrkestiteln i den mottagande medlemsstaten undviks. I de fall då en sådan yrkestitel inte finns i etableringsmedlemsstaten, skall leverantören ange sitt bevis på formella kvalifikationer på denna medlemsstats officiella språk eller ett av dem. Undantagsvis skall, i de fall som avses i avdelning III kapitel III, tjänsten tillhandahållas under den yrkestitel som används i den mottagande medlemsstaten.

4. Vid första tillhandahållandet av tjänster, när det gäller de reglerade yrken som har konsekvenser för folkhälsa eller säkerhet och som inte automatiskt erkänns enligt avdelning III kapitel II, III eller IIIa, kan den mottagande medlemsstatens behöriga myndighet kontrollera tjänsteleverantörens yrkeskvalifikationer innan tjänsterna tillhandahålls för första gången. En sådan förhandskontroll ska vara möjlig endast om syftet med kontrollen är att undvika allvarlig skada för tjänstemottagarens hälsa eller säkerhet till följd av att tjänsteleverantören saknar yrkeskvalifikationer och om kontrollen inte går utöver vad som är nödvändigt för detta syfte.

Senast en månad efter det att den underrättelse och de åtföljande handlingar som avses i punkterna 1 och 2 inkommit ska den behöriga myndigheten informera tjänsteleverantören om sitt beslut

a) att inte kontrollera dennes yrkeskvalifikationer,

b) efter att ha kontrollerat dennes yrkeskvalifikationer

i) att begära att tjänsteleverantören gör ett lämplighetsprov, eller

ii) att tillåta tillhandahållandet av tjänster.

Om det uppstår problem som kan medföra försening att fatta beslut enligt andra stycket, ska den behöriga myndigheten inom samma tidsfrist meddela tjänsteleverantören orsaken till förseningen. Problemet ska lösas inom en månad efter det meddelandet, och beslutet ska färdigställas inom två månader efter det att problemet lösts.

Om väsentlig skillnad föreligger mellan tjänsteleverantörens yrkeskvalifikationer och den utbildning som krävs i den mottagande medlemsstaten, i den mån denna skillnad är skadlig för folkhälsa eller säkerhet och inte kan kompenseras genom tjänsteleverantörens yrkeserfarenhet eller genom kunskap, färdigheter och kompetenser som uppnåtts genom livslångt lärande och formellt godkänts för detta ändamål av ett relevant organ, ska den mottagande medlemsstaten ge tjänsteleverantören möjlighet att bevisa att de har förvärvat den kunskap, färdighet eller kompetens som fattas, genom ett lämplighetsprov som avses i andra stycket led b. Den mottagande medlemsstaten ska fatta ett beslut på den grunden om huruvida tillhandahållande av tjänster ska tillåtas. Under alla omständigheter ska tjänsten kunna tillhandahållas inom en månad efter det att ett beslut fattats i enlighet med andra stycket.

Vid utebliven reaktion från den behöriga myndigheten inom de tidsfrister som fastställs i andra och tredje styckena får tjänsten tillhandahållas.

I de fall då yrkeskvalifikationer har kontrollerats enligt denna punkt ska tjänsten tillhandahållas under den mottagande medlemsstatens yrkestitel.

Artikel8¶Administrativt samarbete

Ändrad genom direktiv 2013/55/.

1. Om det finns skälig grund för tvivel får den mottagande medlemsstatens behöriga myndigheter av etableringsmedlemsstatens behöriga myndigheter begära upplysningar om huruvida tjänsteleverantören är lagligen etablerad i den medlemsstaten, följer god sed och inte har ådragit sig yrkesrelaterade disciplinära eller straffrättsliga påföljder. Om den mottagande medlemsstatens behöriga myndigheter beslutar att kontrollera tjänsteleverantörens yrkeskvalifikationer får de av etableringsmedlemsstatens behöriga myndigheter begära upplysningar om tjänsteleverantörens utbildningskurser, i den omfattning som krävs för att bedöma om det finns väsentliga skillnader som kan vara skadliga för folkhälsa eller säkerhet. Etableringsmedlemsstatens behöriga myndigheter ska lämna dessa upplysningar i enlighet med artikel 56. De rådgivningscentrum som avses i artikel 57b får också lämna upplysningar om eventuella oreglerade yrken i ursprungsmedlemsstaten.

2. De behöriga myndigheterna skall se till att det sker utbyte av alla uppgifter som är nödvändiga för att en tjänstemottagares klagomål mot en tjänsteleverantör skall kunna utredas på korrekt sätt. Tjänstemottagaren skall informeras om resultatet av klagomålet.

Artikel9¶Uppgifter som skall lämnas till tjänstemottagarna

I de fall då tjänsterna tillhandahålls under etableringsmedlemsstatens yrkestitel eller enligt tjänsteleverantörens bevis på formella kvalifikationer, får de behöriga myndigheterna i den mottagande medlemsstaten kräva att tjänsteleverantören, utöver andra informationskrav som fastställs i gemenskapsrätten, meddelar tjänstemottagaren vissa eller samtliga av följande uppgifter:

a) Om tjänsteleverantören är upptagen i ett handelsregister eller annat liknande offentligt register: vilket register det gäller samt registreringsnummer eller motsvarande identifikationsuppgifter som finns i detta register.

b) Om verksamheten omfattas av ett tillståndssystem i etableringsmedlemsstaten: namn och adress till den behöriga tillsynsmyndigheten.

c) Yrkessammanslutning eller liknande organisation där tjänsteleverantören är medlem.

d) Yrkestiteln eller om sådan titel inte finns, tjänsteleverantörens bevis på formella kvalifikationer och den medlemsstat där tjänsteleverantören tilldelades denna titel.

e) Om tjänsteleverantören bedriver momspliktig verksamhet: det momsregistreringsnummer som avses i artikel 22.1 i rådets sjätte direktiv 77/388/EEG av den 17 maj 1977 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter - Gemensamt system för mervärdesskatt: enhetlig beräkningsgrund.

f) Uppgifter om eventuellt försäkringsskydd eller annat personligt eller kollektivt skydd rörande yrkesansvar.

Avdelning III Etableringsfrihet

Kapitel I Den generella ordningen för erkännande av bevis på formella kvalifikationer

Artikel10¶Räckvidd

Ändrad genom direktiv (EU) 2024/505 och rättelse till direktiv 2005/36/EU.

Detta kapitel gäller för alla yrken som inte omfattas av kapitlen II och III i denna avdelning och i följande fall där sökanden, av en specifik och exceptionell anledning, inte uppfyller villkoren i de kapitlen:

a) För de verksamheter som förtecknas i bilaga IV när invandraren inte uppfyller kraven enligt artiklarna 17, 18 och 19.

b) För läkare med grundutbildning, specialistläkare, sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, specialisttandläkare, veterinärer, barnmorskor, apotekare och arkitekter när invandraren inte uppfyller kraven i artiklarna 23, 27, 33, 33a, 37, 39, 43 och 49 för faktiskt och lagligt utövande av yrket.

c) För arkitekter när invandraren innehar ett utbildningsbevis som inte upptas i punkt 5.7.2 i bilaga V.

d) För läkare, sjuksköterskor, tandläkare, veterinärer, barnmorskor, apotekare och arkitekter med bevis på specialistbehörighet, som måste ha deltagit i utbildning som berättigar till en yrkestitel enligt punkterna 5.1.1, 5.2.2, 5.3.2, 5.4.2, 5.5.2, 5.6.2 och 5.7.1 i bilaga V, dock endast för erkännande av specialiseringen i fråga och utan att artikel 21.1 och artiklarna 23 och 27 åsidosätts.

e) För sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård samt specialistsjuksköterskor med bevis på specialistbehörighet, som har deltagit i utbildning som berättigar till en yrkestitel enligt punkt 5.2.2 i bilaga V när invandraren ansöker om erkännande i en annan medlemsstat där yrkesverksamheten i fråga utövas av specialistsjuksköterskor utan utbildning till sjuksköterska inom allmän hälso- och sjukvård.

f) För specialistsjuksköterskor utan utbildning till sjuksköterska inom allmän hälso- och sjukvård när invandraren ansöker om erkännande i en annan medlemsstat där yrkesverksamheten i fråga bedrivs av sjuksköterskor inom allmän hälso- och sjukvård, specialistsjuksköterskor utan utbildning till sjuksköterska inom allmän hälso- och sjukvård eller specialistsjuksköterskor med bevis på specialistbehörighet, som har deltagit i utbildning som berättigar till en yrkestitel enligt punkt 5.2.2 i bilaga V.

g) För invandrare som uppfyller kraven i artikel 3.3.

Artikel11¶Kvalifikationsnivåer

Ändrad genom direktiv 2013/55/, rättelse till direktiv 2005/36/EU och rättelse till direktiv 2013/55/EU.

Vid tillämpning av artikel 13 och artikel 14.6 ska yrkeskvalifikationerna indelas i följande nivåer:

a) ett kompetensbevis som har utfärdats av en behörig myndighet i ursprungsmedlemsstaten vilken utsetts i enlighet med denna stats lagar och andra författningar på grundval av

i) en utbildning som inte utgör en del av ett utbildnings- eller examensbevis enligt led b, c, d eller e eller ett särskilt prov som inte föregås av någon utbildning eller av att sökanden utövat yrket i en medlemsstat på heltid under tre år i följd eller på deltid under motsvarande tid under de senaste tio åren, eller

ii) en allmän utbildning på grundskole- eller gymnasienivå som visar att innehavaren besitter allmänna kunskaper.

b) ett bevis på avslutad gymnasieutbildning, omfattande

i) allmän utbildning, som kompletterats med annan utbildning än den som avses i led c och/eller med den provtjänstgöring eller yrkesutövning som krävs utöver denna utbildning, eller

ii) teknisk eller yrkesinriktad utbildning, som i förekommande fall kompletterats med allmän utbildning eller yrkesutbildning enligt led i och/eller med den provtjänstgöring eller yrkesutövning som krävs utöver denna utbildning.

c) ett examensbevis över avslutad

i) annan eftergymnasial utbildning än den som avses i led d och e på minst ett år eller på deltid under motsvarande tid, för vilken ett av tillträdesvillkoren som regel är en avslutad gymnasieutbildning med den inriktning som krävs för behörighet till universitetsstudier eller högskolestudier eller annan utbildning på likvärdig nivå, samt den yrkesutbildning som eventuellt krävs utöver denna eftergymnasiala utbildning, eller

ii) reglerad utbildning eller, i fråga om reglerade yrken, yrkesutbildning med särskilt upplägg, med kompetens som går utöver vad som anges i nivå b, motsvarande den utbildningsnivå som anges i led i, om en sådan utbildning ger en jämförbar nivå av yrkesskicklighet och förbereder den studerande för jämförbart ansvar och jämförbar verksamhet, förutsatt att examensbeviset åtföljs av ett utbildningsbevis från ursprungsmedlemsstaten.

d) ett examensbevis över att innehavaren har avslutat utbildning på eftergymnasial nivå på minst tre år och högst fyra år, eller på deltid under motsvarande tid, eller ett likvärdigt antal ECTS-poäng, vid universitet eller högskola eller annan utbildningsanstalt på motsvarande nivå och, i tillämpliga fall, över avslutad yrkesutbildning som krävs utöver den eftergymnasiala utbildningen.

e) ett examensbevis över att innehavaren har avslutat utbildning på eftergymnasial nivå på minst fyra år, eller på deltid under motsvarande tid, eller ett likvärdigt antal ECTS-poäng, vid universitet eller högskola eller annan utbildningsanstalt på motsvarande nivå och, i tillämpliga fall, över avslutad yrkesutbildning som krävs utöver den eftergymnasiala utbildningen.

Kommissionen får anpassa förteckningen i bilaga II för att beakta sådana utbildningar som uppfyller villkoren i första stycket c ii. Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar i detta direktiv, ska antas i enlighet med det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 58.3.

Artikel12¶Jämställda utbildningar

Ändrad genom direktiv 2013/55/.

Varje bevis på formella kvalifikationer eller uppsättning bevis på formella kvalifikationer som utfärdats av en behörig myndighet i en medlemsstat ska, även vad beträffar nivån, jämställas med bevis på formella kvalifikationer enligt artikel 11, på villkor att beviset gäller en avslutad utbildning som erhållits i unionen, på heltid eller deltid och inom eller utanför ramen för formella program, och som är erkänd som likvärdig av denna medlemsstat samt där ger samma rätt till tillträde eller utövande av ett yrke eller förbereder för utövande av detta yrke.

Enligt samma villkor som anges i första stycket skall även varje yrkeskvalifikation som, även om den inte uppfyller de krav som fastställts i ursprungsmedlemsstatens lagar och andra författningar för tillträde till eller utövande av ett yrke, tilldelar innehavaren förvärvade rättigheter i kraft av dessa bestämmelser jämställas med sådant bevis på formella kvalifikationer. Detta gäller i synnerhet om ursprungsmedlemsstaten höjer de utbildningskrav som är en förutsättning för tillträde till och utövande av ett yrke, och om en person som genomgått tidigare utbildning, som inte uppfyller de nya kvalifikationskraven, åtnjuter förvärvade rättigheter i kraft av nationella bestämmelser i lag eller andra författningar. I detta fall betraktar den mottagande medlemsstaten, för tillämpningen av artikel 13, denna tidigare utbildning som motsvarande nivån på den nya utbildningen.

Artikel13¶Villkor för erkännande

Ändrad genom direktiv 2013/55/ och rättelse till direktiv 2013/55/EU.

1. När det i en mottagande medlemsstat krävs bestämda yrkeskvalifikationer för tillträdet till eller utövandet av ett reglerat yrke, ska den behöriga myndigheten i den medlemsstaten ge sökande tillträde till yrket och rätt att utöva det på samma villkor som gäller för landets egna medborgare, om de innehar det kompetensbevis eller bevis på formella kvalifikationer enligt artikel 11 som krävs av en annan medlemsstat för tillträdet till eller utövandet av yrket inom dess territorium.

Kompetensbevis eller bevis på formella kvalifikationer ska ha utfärdats av en behörig myndighet i en medlemsstat, vilken utsetts i enlighet med denna stats lagar och andra författningar.

2. Tillträde till ett yrke och rätten att utöva ett som beskrivs i punkt 1 ska också beviljas sökande som på heltid i ett år eller på deltid under motsvarande tid under de senaste tio åren har utövat yrket i fråga i en annan medlemsstat som inte reglerar detta yrke, och som har ett eller flera kompetensbevis eller bevis på formella kvalifikationer vilka har utfärdats av en annan medlemsstat som inte reglerar detta yrke.

Kompetensbevis och bevis på formella kvalifikationer ska uppfylla följande krav:

a) De ska ha utfärdats av en behörig myndighet i en medlemsstat, vilken utsetts i enlighet med denna stats lagar och andra författningar.

b) De ska visa att innehavaren förberetts för att utöva yrket.

Den yrkeserfarenhet på ett år som avses i första stycket får dock inte krävas, när de bevis på formella kvalifikationer som sökanden har gäller som bevis på en reglerad utbildning.

3. Den mottagande medlemsstaten ska erkänna den nivå som intygas enligt artikel 11 av ursprungsmedlemsstaten liksom det bevis genom vilket ursprungsmedlemsstaten styrker att den reglerade utbildning eller yrkesutbildning med ett särskilt upplägg som avses i artikel 11 c ii motsvarar den nivå som föreskrivs i artikel 11 c i.

4. Genom undantag från punkterna 1 och 2 i den här artikeln och från artikel 14 kan den mottagande medlemsstatens behöriga myndighet vägra tillträde till och utövande av ett yrke för innehavare av ett kompetensbevis som klassificeras enligt artikel 11 a där de nationella yrkeskvalifikationer som krävs för utövandet av yrket på dess territorium klassificeras enligt artikel 11 e.

Artikel14¶Kompensationsåtgärder

Ändrad genom direktiv 2013/55/ och rättelse till direktiv 2005/36/EU.

1. Trots bestämmelserna i artikel 13 får den mottagande medlemsstaten kräva att sökande slutför en anpassningsperiod på högst tre år eller genomgår ett lämplighetsprov om:

a) innehållet i den sökandens utbildning väsentligt avviker från det innehåll som omfattas av det bevis på formella kvalifikationer som krävs i den mottagande medlemsstaten.

b) det i den mottagande medlemsstaten reglerade yrket omfattar en eller flera reglerade yrkesaktiviteter som inte ingår i motsvarande yrke i sökandens ursprungsmedlemsstat och om utbildningen som krävs i den mottagande medlemsstaten väsentligt avviker från dem som omfattas av det kompetensbevis eller bevis på formella kvalifikationer som sökanden stöder sig på.

2. Om den mottagande medlemsstaten använder sig av den möjlighet som avses i punkt 1, skall den ge sökanden rätt att välja mellan anpassningsperiod och lämplighetsprov.

Om en medlemsstat anser att det för ett bestämt yrke är nödvändigt att bevilja undantag från kravet på att ge sökanden rätt att välja mellan anpassningsperiod eller lämplighetsprov enligt första stycket, skall den i förväg underrätta de andra medlemsstaterna och kommissionen om detta och lägga fram dokument som visar att detta undantag är berättigat.

Om kommissionen anser att det undantag som avses i andra stycket inte är berättigat eller strider mot unionslagstiftningen, ska den inom tre månader efter det att den mottagit alla nödvändiga uppgifter anta en genomförandeakt, där medlemsstaten i fråga uppmanas att inte vidta den planerade åtgärden. Har kommissionen inte reagerat inom denna tidsfrist får undantaget tillämpas.

3. För de yrken som kräver exakta kunskaper i nationell rätt och där verksamheten till en väsentlig och konstant del består i att lämna råd och/eller hjälp i frågor som rör nationell rätt får den mottagande medlemsstaten, med avvikelse från principen i punkt 2 enligt vilken sökanden har rätt att välja, föreskriva antingen en anpassningsperiod eller lämplighetsprov.

Detta gäller även de fall som anges i artikel 10 b, 10 c, 10 d beträffande läkare och tandläkare, 10 f när invandraren ansöker om erkännande i en annan medlemsstat där yrkesverksamheten i fråga bedrivs av sjuksköterskor inom allmän hälso- och sjukvård eller specialistsjuksköterskor med bevis på specialistbehörighet, som har deltagit i utbildning som berättigar till en yrkestitel enligt punkt 5.2.2 i bilaga V, och artikel 10 g.

I de fall som omfattas av artikel 10 a får den mottagande medlemsstaten kräva anpassningsperiod eller lämplighetsprov om invandraren avser att utöva yrkesverksamhet som egenföretagare eller som företagsledare som kräver kunskaper om och tillämpning av de specifika nationella gällande bestämmelserna, under förutsättning att de behöriga myndigheterna i den mottagande medlemsstaten kräver kunskaper om och tillämpning av dessa bestämmelser för sina egna medborgares tillträde till sådan verksamhet.

Med avvikelse från principen enligt vilken sökanden har rätt att välja, vilken fastställs i punkt 2, får den mottagande medlemsstaten fastställa antingen en anpassningsperiod eller lämplighetsprov i följande fall:

a) Om en innehavare av en yrkeskvalifikation, som avses i artikel 11 a, ansöker om erkännande av sina yrkeskvalifikationer där de nationella yrkeskvalifikationer som krävs är klassificerade i artikel 11 c.

b) Om en innehavare av en yrkeskvalifikation, som avses i artikel 11 b, ansöker om erkännande av sina yrkeskvalifikationer där de nationella yrkeskvalifikationer som krävs är klassificerade i artikel 11 d eller e.

Om en innehavare av en yrkeskvalifikation, som avses i artikel 11 a, ansöker om erkännande av sina yrkeskvalifikationer där de nationella yrkeskvalifikationer som krävs är klassificerade i artikel 11 d, får den mottagande medlemsstaten kräva både en anpassningsperiod och ett lämplighetsprov.

4. Vid tillämpning av punkterna 1 och 5 ska ett utbildningsinnehåll som ”väsentligt avviker” avse sådana kunskaps- och kompetensområden, uppnådda färdigheter och kompetenser som är grundläggande för utövandet av yrket och där innehållet i invandrarens utbildning i betydande mån skiljer sig från den utbildning som krävs i den mottagande medlemsstaten.

5. Punkt 1 ska tillämpas med hänsyn till proportionalitetsprincipen. Om den mottagande medlemsstaten ämnar kräva att den sökande slutför en anpassningsperiod eller genomgår ett lämplighetsprov, ska den först kontrollera om de kunskaper och färdigheter och den kompetens som den sökande har tillägnat sig genom yrkesverksamhet eller genom livslångt lärande, och som formellt godkänts för detta ändamål av ett relevant organ, i en medlemsstat eller i ett tredjeland, är sådana att de helt eller delvis täcker det väsentligt avvikande kunskapsinnehåll som fastställs i punkt 4.

6. Beslutet om införande av en anpassningsperiod eller ett lämplighetsprov ska vederbörligen motiveras. I synnerhet ska den sökande informeras om följande:

a) Den yrkeskvalifikationsnivå som krävs i den mottagande medlemsstaten och den sökandes yrkeskvalifikationsnivå enligt den klassificering som beskrivs i artikel 11.

b) Väsentliga skillnader som avses i punkt 4 och varför dessa skillnader inte kan kompenseras genom kunskaper, färdigheter och kompetenser som uppnåtts genom yrkeserfarenhet eller livslångt lärande som formellt godkänts för detta ändamål av ett relevant organ.

7. Medlemsstaterna ska se till att det finns möjlighet för en sökande att göra det lämplighetsprov som avses i punkt 1 inom sex månader efter det ursprungliga beslutet om ett lämplighetsprov för sökanden.

Kapitel II Erkännande av yrkeserfarenhet

Artikel16¶Krav när det gäller yrkeserfarenhet

Om det i en medlemsstat för tillträde till eller utövande av någon av de verksamheter som anges i bilaga IV krävs kunskap och förmåga av allmän, affärsmässig eller yrkesmässig art, skall denna medlemsstat som tillräckligt bevis för att sådan kunskap och förmåga förvärvats godta utövande av denna verksamhet i en annan medlemsstat. Utövandet skall ha skett i enlighet med artiklarna 17, 18 och 19.

Artikel17¶Verksamhetsformer i förteckning I i bilaga IV

1. När det gäller verksamhetsformerna i förteckning I i bilaga IV skall den tidigare verksamheten ha utövats

a) under sex år i följd som egenföretagare eller företagsledare, eller

b) under tre år i följd som egenföretagare eller företagsledare, om förmånstagaren visar att han för verksamheten i fråga har genomgått en utbildning på minst tre år som styrks i ett av medlemsstaten erkänt bevis eller som bedömts som fullgod av behörig yrkesorganisation, eller

c) under fyra år i följd som egenföretagare eller företagsledare, om förmånstagaren kan visa att han för verksamheten i fråga genomgått en utbildning på minst två år som styrks i ett av medlemsstaten erkänt bevis eller som bedömts som fullgod av en behörig yrkesorganisation, eller

d) under tre år i följd som egenföretagare eller företagsledare, om förmånstagaren kan visa att han utövat verksamheten i fråga som anställd under minst fem år, eller

e) under fem år i följd i ledande ställning, varav minst tre år med tekniska uppgifter och med ansvar för minst en avdelning i företaget, om förmånstagaren kan visa att han för verksamheten i fråga genomgått en utbildning på minst tre år som styrks i ett av medlemsstaten erkänt bevis eller som bedömts som fullgod av en behörig yrkesorganisation.

2. I de fall som avses i a och d får verksamheten inte ha upphört tidigare än tio år före den dag då den kompletta ansökan lämnas in hos den behöriga myndighet som avses i artikel 56.

3. Punkt 1 e skall inte tillämpas på verksamhetsformer i grupp Ex 855 enligt ISIC-nomenklaturen, hårfrisörsinrättningar.

Artikel18¶Verksamhetsformer i förteckning II i bilaga IV

1. När det gäller verksamhetsformerna i förteckning II i bilaga IV skall den tidigare verksamheten ha utövats

a) under fem år i följd som egenföretagare eller företagsledare, eller

b) under tre år i följd som egenföretagare eller företagsledare, om förmånstagaren visar att han för verksamheten i fråga har genomgått en utbildning på minst tre år som styrks i ett av medlemsstaten erkänt bevis eller som bedömts som fullgod av en behörig yrkesorganisation, eller

c) under fyra år i följd som egenföretagare eller företagsledare, om förmånstagaren kan visa att han för verksamheten i fråga genomgått en utbildning på minst två år som styrks i ett av medlemsstaten erkänt bevis eller som bedömts som fullgod av en behörig yrkesorganisation, eller

d) under tre år i följd som egenföretagare eller företagsledare, om förmånstagaren kan visa att han utövat verksamheten i fråga som anställd under minst fem år, eller

e) under fem år i följd som anställd, om förmånstagaren kan visa att han för verksamheten i fråga genomgått en utbildning på minst tre år som styrks i ett av medlemsstaten erkänt bevis eller som bedömts som fullgod av en behörig yrkesorganisation, eller

f) under sex på varandra följande år som anställd, om förmånstagaren kan visa att han för verksamheten i fråga genomgått en utbildning på minst två år som styrks i ett av medlemsstaten erkänt bevis eller som bedömts som fullgod av en behörig yrkesorganisation.

2. I de fall som avses i a och d får verksamheten inte ha upphört tidigare än tio år före den dag då den kompletta ansökan lämnas in hos den behöriga myndighet som avses i artikel 56.

Artikel19¶Verksamhetsformer i förteckning III i bilaga IV

1. När det gäller verksamhetsformerna i förteckning III i bilaga IV skall den tidigare verksamheten ha utövats

a) under tre år i följd som egenföretagare eller företagsledare, eller

b) under två år i följd som egenföretagare eller företagsledare, om förmånstagaren kan visa att han för verksamheten i fråga genomgått en utbildning som styrks i ett av medlemsstaten erkänt bevis eller som bedömts som fullgod av en behörig yrkesorganisation, eller

c) under två år i följd som egenföretagare eller företagsledare, om förmånstagaren kan visa att han utövat verksamheten i fråga som anställd under minst tre år, eller

d) under tre år i följd som anställd, om förmånstagaren kan visa att han för verksamheten i fråga genomgått en utbildning som styrks i ett av medlemsstaten erkänt bevis eller som bedömts som fullgod av en behörig yrkesorganisation.

2. I de fall som avses i a och c får verksamheten inte ha upphört tidigare än tio år före den dag då den kompletta ansökan lämnas in hos den behöriga myndighet som avses i artikel 56.

Artikel20¶Anpassning av förteckningarna över verksamhetsformer i bilaga IV

Ändrad genom direktiv 2013/55/.

Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 57c om anpassning av förteckningarna över sådana verksamhetsformer enligt bilaga IV som omfattas av ett erkännande av yrkeserfarenhet enligt artikel 16 i syfte att uppdatera eller förtydliga de verksamheter som anges i bilaga IV, särskilt för att närmare fastställa deras räckvidd och ta vederbörlig hänsyn till den senaste utvecklingen vad gäller verksamhetsbaserade nomenklaturer, på villkor att detta inte medför en minskning av räckvidden för de enskilda verksamhetsslagen och att ingen verksamhet flyttas mellan de befintliga förteckningarna I, II och III i bilaga IV.

Kapitel III Erkännande på grundval av samordning av minimikraven för utbildning

Avsnitt 1 Allmänna bestämmelser

Artikel21¶Principen om automatiskt erkännande

Ändrad genom rättelse till direktiv 2005/36/EU, direktiv 2013/55/ och rättelse till direktiv 2005/36/EU.

1. Varje medlemsstat skall erkänna de bevis på formella kvalifikationer som läkare som ger tillträde till yrkesverksamhet som läkare med grundutbildning och som specialistläkare, som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, som tandläkare, som specialisttandläkare, som veterinär, som apotekare och som arkitekt, vilka avses i punkterna 5.1.1, 5.1.2, 5.2.2, 5.3.2, 5.3.3, 5.4.2, 5.6.2 respektive 5.7.1 i bilaga V, och som uppfyller minimikraven för utbildning som avses i artiklarna 24, 25, 31, 34, 35, 38, 44 respektive 46, genom att ge innehavare av dessa bevis på formella kvalifikationer tillträde till och rätt att utöva yrket på samma villkor som innehavare av de bevis på formella kvalifikationer som utfärdats av denna medlemsstat.

Sådana bevis på formella kvalifikationer skall vara utfärdade av medlemsstaternas behöriga myndigheter och vid behov skall de bevis som avses i punkterna 5.1.1, 5.1.2, 5.2.2, 5.3.2, 5.3.3, 5.4.2, 5.6.2 respektive 5.7.1 i bilaga V bifogas.

Bestämmelserna i första och andra stycket påverkar inte de förvärvade rättigheter som avses i artiklarna 23, 27, 33, 37, 39 och 49.

2. Varje medlemsstat skall inom ramen för sitt eget socialförsäkringssystem, när det gäller rätten att utöva verksamhet som allmänpraktiserande läkare, erkänna de bevis på formella kvalifikationer som anges i punkt 5.1.4 i bilaga V vilka utfärdats för medborgare i medlemsstaterna av övriga medlemsstater och uppfyller minimikraven för utbildning i artikel 28.

Bestämmelserna i första stycket påverkar inte de förvärvade rättigheter som avses i artikel 30.

3. Varje medlemsstat skall erkänna de bevis på formella kvalifikationer som barnmorska enligt punkt 5.5.2 i bilaga V som utfärdats för medborgare i medlemsstaterna av övriga medlemsstater, om de uppfyller minimikraven för utbildning i artikel 40 samt motsvarar de krav som avses i artikel 41, genom att ge innehavare av dessa bevis på formella kvalifikationer tillträde till och rätt att utöva yrket på samma villkor som innehavare av de bevis på formella kvalifikationer som utfärdas av denna medlemsstat. Denna bestämmelse påverkar inte de förvärvade rättigheter som avses i artiklarna 23 och 43.

4. När det gäller driften av apotek som inte är föremål för territoriella begränsningar får en medlemsstat, genom undantag, besluta att inte godta de bevis på formella kvalifikationer som anges i punkt 5.6.2 i bilaga V för inrättande av nya apotek öppna för allmänheten. För tillämpningen av denna punkt ska också de apotek som öppnats inom mindre än tre år anses som nya apotek.

Detta undantag får inte tillämpas på apotekare vars formella kvalifikationer redan är erkända för andra ändamål av de behöriga myndigheterna i den mottagande medlemsstaten, och som faktiskt och legalt har varit verksamma som apotekare under minst tre år i följd i den medlemsstaten.

5. De bevis på formella kvalifikationer som arkitekt enligt punkt 5.7.1 i bilaga V som erkänns automatiskt i enlighet med punkt 1 skall styrka en utbildning som påbörjats tidigast under det referensläsår som avses i nämnda bilaga.

6. Varje medlemsstat ska för tillträde till och rätt att utöva verksamhet som läkare, sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, veterinär, barnmorska och apotekare kräva innehav av något av de bevis på formella kvalifikationer som anges i punkterna 5.1.1, 5.1.2, 5.1.4, 5.2.2, 5.3.2, 5.3.3, 5.4.2, 5.5.2 respektive 5.6.2 i bilaga V, vilka bevisar att yrkesutövaren i fråga under hela sin utbildning har i förekommande fall förvärvat de kunskaper, färdigheter och kompetenser som avses i artiklarna 24.3, 31.6, 31.7, 34.3, 38.3, 40.3 respektive 44.3.

För att beakta den allmänt erkända vetenskapliga och tekniska utvecklingen ska kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 57c för att uppdatera de kunskaper och färdigheter som avses i artiklarna 24.3, 31.6, 34.3, 38.3, 40.3, 44.3 och 46.4 för att avspegla utvecklingen av den unionslagstiftning som direkt påverkar de berörda yrkesutövarna.

Denna uppdatering får inte medföra någon ändring av gällande viktiga principer i medlemsstaterna inom yrkeslagstiftningen när det gäller utbildning och tillträdesvillkor för fysiska personer. Denna uppdatering ska respektera medlemsstaternas ansvar för hur utbildningssystemen ska organiseras, i enlighet med vad som fastställs i artikel 165.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget).

7. Medlemsstaterna skall till kommissionen anmäla de lagar och andra författningar som de antar när det gäller utfärdande av bevis på formella kvalifikationer på det område som omfattas av detta kapitel. Dessutom skall denna anmälan göras till övriga medlemsstater när det gäller bevis på formella kvalifikationer på det område som avses i avsnitt 8.

Kommissionen skall offentliggöra ett meddelande i Europeiska unionens officiella tidning, med uppgift om de titlar som medlemsstaterna antagit som bevis på formella kvalifikationer och, i förekommande fall, det organ som utfärdar beviset på formella kvalifikationer, det intyg som medföljer detta bevis samt motsvarande yrkestitel enligt punkterna 5.1.1, 5.1.2, 5.1.3, 5.1.4, 5.2.2, 5.3.2, 5.3.3, 5.4.2, 5.5.2, 5.6.2 respektive 5.7.1 i bilaga V.

Artikel21a¶Anmälningsförfarande

Införd genom direktiv 2013/55/.

1. Medlemsstaterna ska till kommissionen anmäla de lagar och andra författningar som de antar när det gäller utfärdande av bevis på formella kvalifikationer inom de yrken som omfattas av detta kapitel.

När det gäller bevis på formella kvalifikationer som avses i avsnitt 8 ska anmälan enligt första stycket också göras till övriga medlemsstater.

2. Den anmälan som avses i punkt 1 ska inbegripa uppgifter om utbildningsprogrammens längd och innehåll.

3. Den anmälan som avses i punkt 1 ska översändas via IMI.

4. För att beakta utvecklingen på lagstiftningsområdet och det administrativa området i medlemsstaterna och förutsatt att de lagar och andra författningar som anmälts i enlighet med punkt 1 i denna artikel är förenliga med de villkor som fastställs i detta kapitel ska kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 57c i syfte att ändra punkterna 5.1.1–5.1.4, 5.2.2, 5.3.2, 5.3.3, 5.4.2, 5.5.2, 5.6.2 och 5.7.1 i bilaga V, när det gäller att uppdatera de titlar som medlemsstaterna antagit som bevis på formella kvalifikationer och, i tillämpliga fall, de organ som utfärdar bevis på formella kvalifikationer, de intyg som åtföljer dessa bevis samt motsvarande yrkestitlar.

5. När de lagar och andra författningar som anmälts i enlighet med punkt 1 inte är förenliga med de villkor som fastställs i detta kapitel ska kommissionen anta en genomförandeakt för att förkasta den begärda ändringen av punkterna 5.1.1–5.1.4, 5.2.2, 5.3.2, 5.3.3, 5.4.2, 5.5.2, 5.6.2 eller 5.7.1 i bilaga V.

Artikel22¶Gemensamma bestämmelser om utbildning

Ändrad genom direktiv 2013/55/.

För utbildning enligt artiklarna 24, 25, 28, 31, 34, 35, 38, 40, 44 och 46 skall följande gälla:

a) Medlemsstaterna får tillåta utbildning på deltid på de villkor som godkänts av de behöriga nationella myndigheterna. Dessa myndigheter skall se till att den totala utbildningstiden och utbildningens nivå och kvalitet inte underskrider motsvarande krav på kontinuerlig heltidsutbildning.

b) Medlemsstaterna ska, i enlighet med varje medlemsstats specifika förfaranden, genom att uppmuntra fortbildning säkerställa att yrkesutövare vars yrkeskvalifikation omfattas av kapitel III i denna avdelning kan uppdatera sina kunskaper, färdigheter och kompetenser så att yrkesinsatsen bibehålls på säker och effektiv nivå och för att hålla sig à jour med utvecklingen inom yrket.

Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om de åtgärder som de vidtar i enlighet med första stycket b senast den 18 januari 2016.

Artikel23¶Förvärvade rättigheter

Ändrad genom rättelse till direktiv 2005/36/EU och 12012J/ACT.

1. När de bevis på formella kvalifikationer som läkare som ger tillträde till yrkesverksamhet som läkare med grundutbildning och som specialistläkare, som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, som tandläkare och specialisttandläkare, som veterinär, barnmorska och apotekare som innehas av medborgare i medlemsstaterna inte uppfyller alla de utbildningskrav som anges i artiklarna 24, 25, 31, 34, 35, 38, 40 och 44, skall varje medlemsstat — utan att detta påverkar de förvärvade rättigheterna för dessa yrken — som tillräckligt bevis på formella kvalifikationer erkänna sådana bevis som utfärdats av dessa medlemsstater, om de avser utbildning som påbörjats före de referensdatum som anges i punkterna 5.1.1, 5.1.2, 5.2.2, 5.3.2, 5.3.3, 5.4.2, 5.5.2 och 5.6.2 i bilaga V och åtföljs av ett intyg som visar att innehavarna av dessa bevis på formella kvalifikationer under den femårsperiod som föregår intygets utfärdande faktiskt och lagligen utövat verksamheten i fråga under minst tre år i följd.

2. Samma bestämmelser skall vara tillämpliga på sådana bevis på formella kvalifikationer som läkare som ger tillträde till yrkesverksamhet som läkare med grundutbildning och som specialistläkare, som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, som tandläkare och specialisttandläkare, som veterinär, barnmorska och apotekare som förvärvats inom f.d. Tyska demokratiska republikens territorium, även om de inte uppfyller samtliga de minimikrav för utbildning som anges i artiklarna 24, 25, 31, 34, 35, 38, 40 och 44, om dessa bevis anger att en utbildning slutförts med godkänt resultat och påbörjats före

a) den 3 oktober 1990 för läkare med grundutbildning, sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare med grundutbildning, specialisttandläkare, veterinärer, barnmorskor och apotekare, och

b) den 3 april 1992 för specialistläkare.

De bevis på formella kvalifikationer som avses i första stycket ger rätt att utöva yrkesverksamhet inom Tysklands hela territorium enligt samma villkor som de bevis på formella kvalifikationer som utfärdats av behöriga tyska myndigheter och som anges i punkterna 5.1.1, 5.1.2, 5.2.2, 5.3.2, 5.3.3, 5.4.2, 5.5.2 och 5.6.2 i bilaga V.

3. Utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i artikel 37.1 skall varje medlemsstat erkänna de bevis på formella kvalifikationer för läkare som ger tillträde till yrkesverksamhet som läkare med grundutbildning och som specialistläkare, som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, som veterinär, barnmorska, apotekare och arkitekt som innehas av medborgare i medlemsstaterna och som har utfärdats av f.d. Tjeckoslovakien eller för vilka utbildningen när det gäller Tjeckien och Slovakien har påbörjats före den 1 januari 1993, om myndigheterna i en av de ovan nämnda staterna intygar att dessa bevis på formella kvalifikationer på deras territorium äger samma lagliga giltighet som de intyg dessa länder utfärdar och, för arkitekter, som de bevis som anges för dessa medlemsstater i bilaga VI punkt 6.1 vad gäller tillträde till yrkesverksamhet som läkare med grundutbildning och som specialistläkare, sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, veterinär, barnmorska, apotekare när det gäller den verksamhet som avses i artikel 45.2 och som arkitekt när det gäller den verksamhet som avses i artikel 48 samt rätt att utöva yrket.

Detta intyg skall åtföljas av ett annat intyg som utfärdats av samma myndigheter och som visar att dessa personer faktiskt och lagligen har utövat verksamheten på myndigheternas territorium under minst tre år i följd under de fem år som föregick utfärdandet av intyget.

4. Varje medlemsstat skall erkänna de bevis på formella kvalifikationer som läkare som ger tillträde till yrkesverksamhet som läkare med grundutbildning och som specialistläkare, som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, som tandläkare, specialisttandläkare, veterinär, barnmorska, apotekare och arkitekt som innehas av medborgare i medlemsstaterna och som har utfärdats av f.d. Sovjetunionen eller för vilka utbildningen har påbörjats

a) för Estlands del före den 20 augusti 1991,

b) för Lettlands del före den 21 augusti 1991,

c) för Litauens del före den 11 mars 1990,

om myndigheterna i en av de tre ovan nämnda medlemsstaterna intygar att dessa bevis på deras territorium äger samma lagliga giltighet som de bevis dessa länder utfärdar och, för arkitekter, som de bevis som anges för dessa medlemsstater i bilaga VI punkt 6.1 vad gäller tillträde till yrkesverksamhet som läkare med grundutbildning och som specialistläkare, som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, specialisttandläkare, veterinär, barnmorska, apotekare när det gäller den verksamhet som avses i artikel 45.2 och som arkitekt när det gäller den verksamhet som åsyftas i artikel 48 samt rätt att utöva yrket.

Detta intyg skall åtföljas av ett annat intyg som utfärdats av samma myndigheter och som visar att dessa personer faktiskt och lagligen har utövat verksamheten på sitt territorium under minst tre år i följd under de fem år som föregick utfärdandet av intyget.

För de bevis på formella kvalifikationer som veterinär som utfärdats av f.d. Sovjetunionen eller för vilka utbildningen för Estlands del har påbörjats före den 20 augusti 1991, skall det intyg som avses i föregående stycke åtföljas av ett annat intyg, som utfärdats av de estniska myndigheterna och som visar att dessa personer faktiskt och lagligen har utövat verksamheten på sitt territorium under minst fem år i följd under de sju år som föregick utfärdandet av intyget.

5. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 43b ska varje medlemsstat erkänna de bevis på formella kvalifikationer som läkare som ger tillträde till yrkesverksamhet som läkare med grundutbildning och som specialistläkare, som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, som tandläkare, specialisttandläkare, veterinär, barnmorska, apotekare och arkitekt som innehas av medborgare i medlemsstaterna och som har utfärdats av f.d. Jugoslavien eller för vilka utbildningen har påbörjats

a) för Sloveniens del före den 25 juni 1991, och

b) för Kroatiens del före den 8 oktober 1991,

om myndigheterna i de ovannämnda medlemsstaterna intygar att dessa bevis på deras territorium äger samma lagliga giltighet som de bevis som dessa länder utfärdar och, för arkitekter, som de bevis på formella kvalifikationer som anges för dessa medlemsstater i punkt 6 i bilaga VI vad gäller tillträde till yrkesverksamhet som läkare med grundutbildning och som specialistläkare, som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, specialisttandläkare, veterinär, barnmorska, apotekare när det gäller den verksamhet som avses i artikel 45.2 och som arkitekt när det gäller den verksamhet som avses i artikel 48 samt rätt att utöva yrket.

Detta intyg ska åtföljas av ett annat intyg som utfärdats av samma myndigheter och som visar att dessa personer faktiskt och lagligen har utövat verksamheten på sitt territorium under minst tre år i följd under de fem år som föregick utfärdandet av intyget.

6. Varje medlemsstat skall, när det gäller medborgare i de medlemsstater som har bevis på formella kvalifikationer som läkare, som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, som tandläkare, specialisttandläkare, veterinär, barnmorska och apotekare som inte motsvarar de benämningar som gäller för denna medlemsstat enligt punkterna 5.1.1, 5.1.2, 5.1.3, 5.1.4, 5.2.2, 5.3.2, 5.3.3, 5.4.2, 5.5.2 och 5.6.2 i bilaga V, erkänna de bevis på formella kvalifikationer som dessa medlemsstater utfärdat och som åtföljs av ett intyg utfärdat av behöriga myndigheter eller organ.

Av det intyg som avses i första stycket skall det framgå att dessa bevis på formella kvalifikationer utfärdats som bevis på avslutad utbildning i enlighet med artiklarna 24, 25, 28, 31, 34, 35, 38, 40 respektive 44 och att den medlemsstat som utfärdat dem jämställer dem med dem som nämns i punkterna 5.1.1, 5.1.2, 5.1.3, 5.1.4, 5.2.2, 5.3.2, 5.3.3, 5.4.2, 5.5.2 och 5.6.2 i bilaga V.

Artikel23a¶Särskilda omständigheter

Införd genom direktiv 2006/100/.

1. Med avvikelse från det här direktivet får Bulgarien tillåta personer som har behörighetsbevis för ”фелдшер” (fältskär) utfärdade i Bulgarien före den 31 december 1999 och som den 1 januari 2000 utövade detta yrke under Bulgariens nationella system för social trygghet att fortsätta att utöva sagda yrke även om delar av deras yrkesverksamhet faller under de bestämmelser i det här direktivet som rör läkare och sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård.

2. Innehavare av det bulgariska behörighetsbeviset för ”фелдшер” (fältskär) enligt punkt 1 är inte berättigade att få sina yrkeskvalifikationer erkända i andra medlemsstater som läkare eller som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård enligt det här direktivet.

Avsnitt 2 Läkare

Artikel24¶Medicinsk grundutbildning

Ändrad genom direktiv 2013/55/.

1. För tillträde till medicinsk grundutbildning krävs en betygshandling som ger tillträde till universitet för studierna i fråga.

2. Den medicinska grundutbildningen ska sammanlagt omfatta minst fem års studier, eller ett likvärdigt antal ECTS-poäng, och ska bestå av minst 5500 timmars teoretisk och praktisk undervisning vid universitet eller under tillsyn av ett universitet.

Om studierna påbörjades före den 1 januari 1972 kan den utbildning som avses i första stycket omfatta sex månaders praktisk heltidsutbildning på universitetsnivå under tillsyn av de behöriga myndigheterna.

3. Den medicinska grundutbildningen skall garantera att personen i fråga har förvärvat följande kunskaper och färdigheter:

a) Tillräckliga kunskaper om de vetenskaper som medicinen bygger på och god insikt i vetenskapliga metoder inklusive principerna för bedömning av biologiska funktioner, utvärdering av vetenskapligt vedertagna fakta och analys av data.

b) Tillräckliga kunskaper om friska och sjuka människors anatomi, funktioner och beteende samt sambandet mellan människans hälsotillstånd och hennes fysiska och sociala miljö.

c) Tillräckliga kunskaper om kliniska ämnen och behandlingar, som ger en sammanhängande bild av psykiska och fysiska sjukdomar och medicin sedd ur förebyggande, diagnostisk och terapeutisk synvinkel samt människans fortplantning.

d) Lämplig klinisk erfarenhet på sjukhus under lämplig handledning.

Artikel25¶Specialistläkarutbildning

Ändrad genom direktiv 2013/55/.

1. För tillträde till specialistläkarutbildning ska krävas ett fullgjort program för medicinsk grundutbildning med godkända resultat enligt artikel 24.2, där den studerande har förvärvat nödvändiga baskunskaper i medicin.

2. Specialistläkarutbildningen skall omfatta teoretisk och praktisk utbildning vid universitet, universitetssjukhus eller i förekommande fall annan vårdinrättning som godkänts av behöriga myndigheter eller organ i detta syfte.

Medlemsstaterna skall se till att utbildningstiden för sådan specialistläkarutbildning som avses i punkt 5.1.3 i bilaga V inte är kortare än vad som avses i den punkten. Utbildningen skall ske under kontroll av behöriga myndigheter eller organ. Den förutsätter personlig medverkan och ansvarstagande av den blivande specialistläkaren i verksamheten på avdelningen i fråga.

3. Utbildningen skall ske på heltid vid särskilda inrättningar som erkänts av de behöriga myndigheterna. Den förutsätter medverkan i all medicinsk verksamhet på den avdelning där utbildningen äger rum, inklusive jourtjänstgöring, så att den blivande specialistläkaren ägnar all sin yrkesverksamhet åt denna praktiska och teoretiska utbildning under hela arbetsveckan och under hela året på de villkor som fastställs av de behöriga myndigheterna. Dessa tjänster skall följaktligen avlönas med lämpligt belopp.

3a. Medlemsstaterna får i sin nationella lagstiftning fastställa partiella befrielser från vissa moment i specialistläkarutbildningen, vilka förtecknas i punkt 5.1.3 i bilaga V, som ska tillämpas från fall till fall, förutsatt att dessa moment i utbildningen redan har fullgjorts under ett annat specialistutbildningsprogram som förtecknas i punkt 5.1.3 i bilaga V, för vilket yrkesutövaren redan har erhållit den tidigare specialistkvalifikationen i en medlemsstat. Medlemsstaterna ska se till att de beviljade befrielserna inte motsvarar mer än halva minimilängden på specialistläkarutbildningen i fråga.

Medlemsstaterna ska anmäla den berörda nationella lagstiftningen till kommissionen och de övriga medlemsstaterna för alla sådana partiella befrielser.

4. För att medlemsstaterna skall utfärda bevis på formella kvalifikationer för specialistläkare krävs bevis på formella kvalifikationer som avser medicinsk grundutbildning enligt punkt 5.1.1 i bilaga V.

5. Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 57c om anpassning av de minimilängder på utbildningen som avses i punkt 5.1.3 i bilaga V, till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen.

Artikel26¶Benämningar på specialistläkarutbildningar

Ändrad genom direktiv 2013/55/.

De bevis på formella kvalifikationer som specialistläkare som avses i artikel 21 har utfärdats av de behöriga myndigheter eller organ som avses i punkt 5.1.2 i bilaga V och motsvarar för specialistutbildningen i fråga de aktuella benämningar som tillämpas i de olika medlemsstaterna och som framgår av punkt 5.1.3 i bilaga V.

För att vederbörligen beakta ändringar i nationell lagstiftning och i syfte att uppdatera detta direktiv ska kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 57c om tillägg av nya medicinska specialiseringar i punkt 5.1.3 i bilaga V, förutsatt att dessa är gemensamma för minst två femtedelar av medlemsstaterna.

Artikel27¶Förvärvade rättigheter för läkare med specialistutbildning

Ändrad genom direktiv 2013/55/.

1. Av de läkare med specialistutbildning vars specialistutbildning på deltid reglerades av de lagar och andra författningar som gällde den 20 juni 1975 och som påbörjade sin specialistutbildning senast den 31 december 1983 kan den mottagande medlemsstaten kräva att deras bevis på formella kvalifikationer skall åtföljas av intyg som visar att de faktiskt och legalt har utövat verksamheten under minst tre år i följd under den femårsperiod som föregår utfärdandet av intyget.

2. Varje medlemsstat skall erkänna de bevis på formella kvalifikationer för specialistläkare som utfärdats i Spanien för läkare som har fullgjort en specialistutbildning före den 1 januari 1995, även om denna inte motsvarar minimikraven för den utbildning som avses i artikel 25, om bevis på formella kvalifikationer åtföljs av ett intyg utfärdat av de behöriga spanska myndigheterna, av vilket det framgår att personen i fråga har blivit godkänd i det prov gällande särskild yrkeskompetens som anordnats inom ramen för de extraordinära regulariseringsåtgärderna i den kungliga förordningen 1497/99 i syfte att fastställa att denne har kunskapsnivå och kompetens likvärdig med de läkare som innehar sådant bevis på formella kvalifikationer för specialistläkare som för Spaniens del framgår av punkterna 5.1.2 och 5.1.3 i bilaga V.

2a. Medlemsstaterna ska erkänna benämningar på specialistutbildningar som utfärdas i Italien och anges i punkterna 5.1.2 och 5.1.3 i bilaga V för läkare som påbörjade sin specialistutbildning efter den 31 december 1983 och före den 1 januari 1991, trots att den berörda utbildningen inte uppfyller alla utbildningskrav som fastställs i artikel 25, om de åtföljs av ett intyg som utfärdats av de behöriga italienska myndigheterna och som uppger att den berörda läkaren faktiskt och legalt har varit verksam i Italien som specialistläkare inom det berörda specialområdet under minst sju år i följd under de tio år som föregick utfärdandet av intyget.

3. Varje medlemsstat som har upphävt lagar och andra författningar om utfärdande av bevis på formella kvalifikationer som specialistläkare enligt punkterna 5.1.2 och 5.1.3 i bilaga V och som har vidtagit åtgärder rörande förvärvade rättigheter till förmån för sina medborgare skall tillerkänna medborgarna i de övriga medlemsstaterna rätten att utnyttja samma åtgärder, om dessa bevis på formella kvalifikationer har utfärdats före det datum då den mottagande medlemsstaten upphörde att utfärda sådana bevis för den berörda specialistutbildningen.

De tidpunkter då bestämmelserna upphävdes anges i punkt 5.1.3 i bilaga V.

Artikel28¶Särskild allmänläkarutbildning

Ändrad genom direktiv 2013/55/.

1. För tillträde till särskild allmänläkarutbildning ska krävas ett fullgjort program för medicinsk grundutbildning med godkända resultat enligt artikel 24.2 där den studerande har förvärvat nödvändiga baskunskaper i medicin.

2. Den särskilda allmänläkarutbildning för vilken bevis på formella kvalifikationer utfärdas före den 1 januari 2006 skall omfatta minst två års studier på heltid. Bevis på formella kvalifikationer som utfärdas efter detta datum skall omfatta minst tre års studier på heltid.

När den utbildning som avses i artikel 24 omfattar praktiktjänstgöring vid ett godkänt sjukhus med utrustning och avdelningar för allmänmedicin, hos en godkänd allmänpraktiserande läkare eller vid en godkänd vårdcentral för primärvård, får denna praktik inräknas, dock högst ett år, i den utbildningstid som avses i första stycket för bevis på formella kvalifikationer som utfärdas från och med den 1 januari 2006.

Den möjlighet som avses i andra stycket skall stå öppen bara för de medlemsstater där utbildningstiden för den särskilda allmänläkarutbildningen var två år den 1 januari 2001.

3. Den särskilda allmänläkarutbildningen skall ske på heltid under tillsyn av de behöriga myndigheterna eller organen. Den skall snarare vara praktisk än teoretisk.

Den praktiska utbildningen skall förmedlas dels under minst sex månader vid ett godkänt sjukhus med utrustning och avdelningar för allmänmedicin, dels under minst sex månader hos godkänd allmänpraktiserande läkare eller vid godkänd vårdcentral för primärvård.

Den praktiska utbildningen skall genomföras tillsammans med andra vårdinrättningar för allmänmedicin. Utan att de minimiperioder som nämns i andra stycket påverkas får den praktiska utbildningen dock ges under högst sex månader vid andra godkända vårdinrättningar för allmänmedicin.

Utbildningen förutsätter samma personliga medverkan och ansvarstagande hos den blivande specialistläkaren i yrkesverksamheten som hos dem han arbetar tillsammans med.

4. För att medlemsstaterna skall utfärda bevis på formella kvalifikationer för särskild utbildning i allmänmedicin krävs bevis på formella kvalifikationer som avser medicinsk grundutbildning enligt punkt 5.1.1 i bilaga V.

5. Medlemsstaterna får utfärda de bevis på formella kvalifikationer som avses i punkt 5.1.4 i bilaga V till en läkare som inte har fullgjort utbildningen enligt denna artikel men som har avslutat en annan kompletterande utbildning för vilken de behöriga myndigheterna i en medlemsstat har utfärdat bevis på formella kvalifikationer. De får emellertid bara utfärda bevis på formella kvalifikationer om detta gäller en kunskapsnivå som motsvarar den utbildning som föreskrivs i denna artikel.

Medlemsstaterna skall avgöra bland annat i vilken mån den kompletterande utbildning och den yrkeserfarenhet som sökanden redan har kan beaktas i stället för den utbildning som föreskrivs i denna artikel.

Medlemsstaterna får bara utfärda bevis på formella kvalifikationer enligt punkt 5.1.4 i bilaga V om sökanden har skaffat minst sex månaders erfarenhet i allmänmedicin hos en allmänpraktiserande läkare eller på en vårdinrättning för primärvård enligt punkt 3 i den här artikeln.

Artikel29¶Yrkesutövning som allmänpraktiserande läkare

Med förbehåll för bestämmelserna om förvärvade rättigheter skall varje medlemsstat för yrkesutövningen som allmänpraktiserande läkare inom ramen för medlemsstatens socialförsäkringssystem kräva bevis på formella kvalifikationer enligt punkt 5.1.4 i bilaga V.

Medlemsstaterna kan från detta villkor undanta dem som genomgår särskild utbildning i allmänmedicin.

Artikel30¶Förvärvade rättigheter för allmänpraktiserande läkare

1. Varje medlemsstat skall fastställa de förvärvade rättigheterna. Som förvärvad rättighet skall dock betraktas rätten att utöva verksamhet som allmänpraktiserande läkare inom ramen för det nationella socialförsäkringssystemet, utan det bevis på formella kvalifikationer som föreskrivs i punkt 5.1.4 i bilaga V, om läkaren åtnjuter denna rättighet vid det referensdatum som avses i den punkten i kraft av de på läkaryrket tillämpliga bestämmelser som ger tillträde till yrkesverksamhet som läkare med grundutbildning och om han vid denna tidpunkt är etablerad i medlemsstaten med stöd av artikel 21 eller 23.

De behöriga myndigheterna i varje medlemsstat skall på begäran utfärda ett intyg av vilket framgår att läkaren har rätt att utöva verksamhet som allmänpraktiserande läkare inom ramen för det nationella socialförsäkringssystemet, utan det bevis på formella kvalifikationer som föreskrivs i punkt 5.1.4 i bilaga V, om läkaren åtnjuter förvärvade rättigheter enligt första stycket.

2. Varje medlemsstat skall erkänna de intyg som avses i punkt 1 andra stycket vilka de övriga medlemsstaterna utfärdat till medborgare i medlemsstaterna och ge dessa intyg samma verkan på sitt territorium som de bevis på formella kvalifikationer som medlemsstaten själv utfärdar och som ger rätt att utöva verksamhet som allmänpraktiserande läkare inom ramen för det egna socialförsäkringssystemet.

Avsnitt 3 Sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård

Artikel31¶Utbildning till sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård

Ändrad genom direktiv 2013/55/, rättelse till direktiv 2013/55/EU, rättelse till direktiv 2005/36/EU och direktiv (EU) 2024/782.

1. För att bli antagen till utbildning till sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård ska det antingen krävas

a) tolv års allmän skolutbildning styrkt genom examens-, utbildnings- eller annat behörighetsbevis utfärdat av de behöriga myndigheterna eller organen i en medlemsstat eller genom intyg på godkänt inträdesprov som ger behörighet till universitet eller högskolor med en erkänd likvärdig nivå, eller

b) minst tio års allmän skolutbildning styrkt genom examens-, utbildnings- eller annat behörighetsbevis utfärdat av de behöriga myndigheterna eller organen i en medlemsstat eller bevis på godkänt inträdesprov på motsvarande nivå som ger behörighet till en yrkesskola eller ett yrkesutbildningsprogram för hälso- och sjukvård och omvårdnad.

2. Utbildningen till sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård skall ske på heltid och skall omfatta minst den utbildningsplan som anges i punkt 5.2.1 i bilaga V.

Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 57c om ändring av förteckningen i punkt 5.2.1 i bilaga V, i syfte att anpassa den till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen.

De ändringar som avses i det andra stycket får inte medföra någon ändring av gällande viktiga principer i medlemsstaterna inom yrkeslagstiftningen när det gäller utbildning och tillträdesvillkor för fysiska personer. Sådana ändringar ska respektera medlemsstaternas ansvar för hur utbildningssystemen ska organiseras, i enlighet med artikel 165.1 i EUF-fördraget.

3. Utbildningen till sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård ska omfatta sammanlagt tre års utbildning, eller ett likvärdigt antal ECTS-poäng, bestående av minst 4600 timmars teoretisk och klinisk undervisning, varav den teoretiska undervisningen ska utgöra minst en tredjedel och den kliniska undervisningen minst hälften av den föreskrivna minimitiden för utbildningen. Medlemsstaterna får ge partiell dispens för yrkesutövare som genomgått en del av denna utbildning inom ramen för annan utbildning på minst motsvarande nivå.

Medlemsstaterna skall se till att den institution som utbildar sjuksköterskor är ansvarig för samordningen av den teoretiska och kliniska undervisningen under hela utbildningen.

4. Den teoretiska utbildningen är den del av sjuksköterskeutbildningen då sjuksköterskorna förvärvar de kunskaper, färdigheter och kompetenser i yrket som krävs enligt punkterna 6 och 7. Denna utbildning ska ges av lärare i hälso- och sjukvård och omvårdnad och andra behöriga personer vid universitet och högskolor som tillerkänts likvärdig ställning eller vid yrkesskolor eller genom yrkesutbildningsprogram för hälso- och sjukvård och omvårdnad.

5. Med den kliniska undervisningen avses den del av sjuksköterskeutbildningen där den studerande, som medlem i ett arbetslag och i direkt kontakt med friska eller sjuka enskilda personer och/eller grupper, lär sig att planera, utföra och bedöma en sjuksköterskas samlade hälso- och sjukvårdsinsatser och omvårdnadsinsatser på grundval av de kunskaper, färdigheter och kompetenser de har uppnått. De sjuksköterskestuderande ska inte bara lära sig att ingå i ett arbetslag, utan även att leda ett arbetslag och organisera en sjuksköterskas hälso- och sjukvårdsinsatser och omvårdnadsinsatser, inklusive undervisning i hälsovård för enskilda personer och mindre grupper vid vårdinrättningar eller ute i samhället.

Denna utbildning skall äga rum på sjukhus och vid andra vårdinrättningar samt ute i samhället under de undervisande sjuksköterskornas ansvar i samarbete med och med stöd av andra behöriga sjuksköterskor. Även annan behörig personal kan medverka i denna undervisning.

De sjuksköterskestuderande skall delta i verksamheten på avdelningarna i fråga i den mån denna bidrar till deras utbildning och gör att de kan ta på sig det ansvar som är förbundet med en sjuksköterskas vårduppgifter.

6. Utbildningen av sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård ska garantera att yrkesutövaren i fråga har förvärvat följande kunskaper och färdigheter:

a) Omfattande kunskaper om de vetenskaper som den allmänna hälso- och sjukvården bygger på, inklusive tillräcklig insikt i friska och sjuka människors anatomi, fysiologiska funktioner och beteende samt sambandet mellan människans hälsotillstånd och hennes fysiska och sociala miljö.

b) Kunskaper om yrkets beskaffenhet och etik samt de allmänna principerna för hälso- och sjukvård och omvårdnad.

c) Tillräcklig klinisk erfarenhet; sådan erfarenhet, som bör väljas ut med avseende på dess utbildningsvärde, ska förvärvas under handledning av behörig sjukvårdspersonal och där det finns tillräckligt med behörig personal och utrustning som uppfyller kraven på patientvård.

d) Förmåga att ta del i den praktiska utbildningen av hälso- och sjukvårdspersonal och erfarenhet av samarbete med sådan personal och med företrädare för andra yrken inom hälso- och sjukvårdssektorn.

e) Förmåga att tillhandahålla individanpassad omvårdnad samt att tillhandahålla rådgivning åt patienter, släktingar och andra berörda personer när det gäller egenvård och en hälsosam livsstil.

f) Förmåga att utveckla ett effektivt ledarskap och en god beslutsförmåga.

g) Kunskaper om tekniska innovationer avseende metoder inom hälso- och sjukvård och omvårdnad.

7. Formella kvalifikationer som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård ska visa att yrkesutövaren kan tillämpa minst följande kompetenser, vare sig utbildningen har skett vid universitet, högskola som tillerkänts likvärdig ställning, eller vid yrkesskola eller genom yrkesutbildningsprogram för hälso- och sjukvård och omvårdnad:

a) Kompetens att självständigt göra en diagnos av de hälso- och sjukvårdsinsatser och omvårdnadsinsatser som krävs genom att tillämpa aktuella teoretiska och kliniska kunskaper samt planera, organisera och utföra hälso- och sjukvårdsinsatser och omvårdnadsinsatser när vederbörande behandlar patienter på grundval av de kunskaper och färdigheter som förvärvats i enlighet med punkt 6 a, 6 b och 6 c för att förbättra yrkespraktiken.

b) Kompetens att arbeta effektivt tillsammans med andra aktörer inom hälso- och sjukvårdssektorn, däribland deltagande i praktisk utbildning av hälso- och sjukvårdspersonal på grundval av de kunskaper och färdigheter som förvärvats i enlighet med punkt 6 d och 6 e.

c) Kompetens att tillhandahålla rådgivning åt enskilda personer, familjer och grupper om en hälsosam livsstil och egenvård på grundval av de kunskaper och färdigheter som förvärvats i enlighet med punkt 6 a och 6 b.

d) Kompetens att självständigt inleda omedelbara livräddningsinsatser och vidta åtgärder i kriser och nödsituationer.

e) Kompetens att självständigt ge rådgivning, instruktioner och stöd till personer som är i behov av vård och till deras närstående.

f) Kompetens att självständigt göra en kvalitetssäkring och utvärdering av hälso- och sjukvårdsinsatser och omvårdnadsinsatser.

g) Kompetens att kommunicera på ett yrkesmässigt och uttömmande sätt samt samarbeta med företrädare för andra yrken inom hälso- och sjukvårdssektorn.

h) Kompetens att analysera vårdkvaliteten för att förbättra det egna yrkesutövandet som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård.

Artikel32¶Utövande av yrkesverksamhet som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård

I detta direktiv skall yrkesverksamhet som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård innebära verksamhet som utövas av personer med de yrkestitlar som anges i punkt 5.2.2 i bilaga V.

Artikel33¶Förvärvade rättigheter för sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård

Ändrad genom direktiv 2013/55/.

1. För att de allmänna bestämmelserna om förvärvade rättigheter skall vara tillämpliga på sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, skall den verksamhet som avses i artikel 23 ha omfattat fullt ansvar för planering, organisation och administration av patientvård.

2. När det gäller de polska utbildningsbevisen för sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, skall endast bestämmelserna nedan gälla för förvärvade rättigheter. För de medborgare i medlemsstaterna vars utbildningsbevis för sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård har utfärdats av Polen eller vars utbildning i denna stat har påbörjats före den 1 maj 2004 och som inte uppfyller minimikraven gällande utbildning i artikel 31 skall medlemsstaterna erkänna de nedan angivna bevisen på formella kvalifikationer som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, om de åtföljs av ett intyg som visar att dessa personer faktiskt och lagligen i Polen har utövat verksamhet som sjuksköterska och gett allmän hälso- och sjukvård under den nedan angivna perioden:

a) bevis på formella kvalifikationer som sjuksköterska - (dyplom licencjata pielęgniarstwa) — minst tre år i följd under de fem år som föregick utfärdandet av intyget,

b) bevis på formella kvalifikationer som sjuksköterska - avslutad postgymnasial utbildning på vårdhögskola - (dyplom pielęgniarki albo pielęgniarki dyplomowanej) - minst fem år i följd under de sju år som föregick utfärdandet av intyget.

Denna verksamhet skall ha omfattat fullt ansvar för planering, organisering och administration av patientvård.

3. Medlemsstaterna ska erkänna de bevis på formella kvalifikationer för sjuksköterska som

a) utfärdats i Polen till sjuksköterskor vars utbildning avslutades före den 1 maj 2004 utan att uppfylla minimikraven för utbildning enligt artikel 31 och

b) som bestyrks genom en kandidatexamen som grundar sig på ett särskilt kompletteringsprogram som beskrivs i i syfte att kontrollera att sjuksköterskan har en kunskaps- och kompetensnivå som är jämförbar med nivån för sjuksköterskor med de kvalifikationer som för Polen anges i punkt 5.2.2 i bilaga V.

i) artikel 11 i lagen av den 20 april 2004 om ändring av lagen om sjuksköterske- och barnmorskeyrkena och om några andra rättsakter (Republiken Polens officiella tidning 2004, nr 92, punkt 885 och 2007, nr 176, punkt 1237), och hälsovårdsministerns förordning av den 11 maj 2004 om närmare bestämmelser för utbildning av sjuksköterskor och barnmorskor som har examensbevis från gymnasieskola (avgångsbetyg – studentexamen) och som har avslutat sin utbildning vid medicinskt gymnasium eller vårdskolor med sjuksköterske- och barnmorskeutbildning (Republiken Polens officiella tidning 2004 nr 110, punkt 1170 och 2010 nr 65, punkt 420), eller

ii) artikel 52.3 led 2 i lagen av den 15 juli 2011 om sjuksköterske- och barnmorskeyrkena (Republiken Polens officiella tidning 2011 nr 174, punkt 1039) och i hälsovårdsministerns förordning av den 14 juni 2012 om närmare bestämmelser för högre utbildning av sjuksköterskor och barnmorskor som har examensbevis från gymnasieskola (avgångsbetyg – studentexamen) och som har genomgått utbildning på sekundärnivå med vårdinriktning eller eftergymnasial utbildning med sjuksköterske- och barnmorskeinriktning (Republiken Polens officiella tidning 2012, punkt 770),

Artikel33a¶Förvärvade rättigheter för sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård utbildade i Rumänien

Ändrad genom direktiv (EU) 2024/505.

1. När det gäller rumänska behörighetsbevis för en sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård ska endast bestämmelserna om förvärvade rättigheter i punkt 2 tillämpas.

2. För medborgare i medlemsstaterna som utbildats till sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård i Rumänien och vars utbildning inte uppfyller minimikraven gällande utbildning i artikel 31 ska medlemsstaterna erkänna följande som tillräckligt bevis:

a) Vilket som helst av följande bevis på formella kvalifikationer som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, förutsatt att dessa bevis åtföljs av ett intyg som visar att dessa medborgare i medlemsstaterna faktiskt och lagligen har varit verksamma som sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård i Rumänien, inklusive har haft fullt ansvar för planering, organisation och administration av patientvård under en period av minst tre år i följd under den femårsperiod som föregår utfärdandet av intyget:

i) Certificat de competențe profesionale de asistent medical generalist med eftergymnasial utbildning vid en școală postliceală, som intygar att utbildningen påbörjades före den 1 januari 2007.

ii) Diplomă de absolvire de asistent medical generalist med en kortare högskoleutbildning, som intygar att utbildningen påbörjades före den 1 oktober 2003.

iii) Diplomă de licență de asistent medical generalist med en längre högskoleutbildning, som intygar att utbildningen påbörjades före den 1 oktober 2003.

b) Vilket som helst av de bevis på formella kvalifikationer som anges i led a ii och iii, förutsatt att sådana bevis åtföljs av följande bevis på formella kvalifikationer som erhållits på grundval av ett särskilt kompletteringsprogram: Diplomă de licență som avses i artikel 3.2 i utbildningsministerns och hälsoministerns gemensamma dekret nr 4317/943/2014 av den 11 augusti 2014 om godkännande av det särskilda kompletteringsprogrammet för grundutbildning av sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård som förvärvats före den 1 januari 2007 för personer med examen i eftergymnasial utbildning och högre utbildning (Rumäniens officiella tidning nr 624 av den 26 augusti 2014), åtföljt av en examensbilaga som intygar att personen genomgått det särskilda kompletteringsprogrammet.

c) Vilket som helst av de bevis på formella kvalifikationer på postgymnasial nivå som anges i artikel 4 i utbildningsministerns dekret nr 5114/2014 om godkännande av metoden för att organisera, genomföra och slutföra det särskilda kompletteringsprogrammet för grundutbildning av sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård som förvärvats före den 1 januari 2007 för personer med eftergymnasial examen (Rumäniens officiella tidning nr 5 av den 6 januari 2015), förutsatt att sådana bevis åtföljs av följande bevis på formella kvalifikationer som erhållits på grundval av ett särskilt kompletteringsprogram: Certificat de revalorizare a competențelor profesionale som avses i artikel 3.1 och i bilaga 3 till utbildningsministerns och hälsoministerns gemensamma dekret nr 4317/943/2014 och i artikel 16 i utbildningsministerns dekret nr 5114/2014.

Artikel33b¶Giltighet för rättigheter som förvärvats före den 3 mars 2024.

Införd genom direktiv (EU) 2024/505.

De mottagande medlemsstaterna ska garantera giltigheten av erkännandet av rumänska behörighetsbevis som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård som beviljats enligt artiklarna 10–14 i detta direktiv före den 3 mars 2024 för medborgare i medlemsstater som utbildats till sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård i Rumänien och som inte uppfyllde kraven i

a) artikel 33a i detta direktiv i den lydelse som var i kraft den 1 januari 2007, eller

b) artikel 33a i detta direktiv, i dess ändrade lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU.

Avsnitt 4 Tandläkare

Artikel34¶Grundläggande tandläkarutbildning

Ändrad genom direktiv 2013/55/ och direktiv (EU) 2024/782.

1. För att bli antagen till grundläggande tandläkarutbildning skall sökanden inneha ett examensbevis eller bevis på formella kvalifikationer som berättigar honom/henne att bli antagen till den aktuella utbildningen vid universitet eller vid högskolor som tillerkänts likvärdig ställning i en medlemsstat.

2. Den grundläggande tandläkarutbildningen ska omfatta minst fem års studier, eller ett likvärdigt antal ECTS-poäng, och ska bestå av minst 5000 timmars teoretisk och praktisk utbildning på heltid som minst inbegriper den utbildningsplan som anges i punkt 5.3.1 i bilaga V och som tillhandahålls vid universitet eller högskola som tillerkänts likvärdig ställning eller under tillsyn av ett universitet.

Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 57c om ändring av förteckningen i punkt 5.3.1 i bilaga V, i syfte att anpassa den till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen.

De ändringar som avses i det andra stycket får inte medföra någon ändring av gällande viktiga principer i medlemsstaterna inom yrkeslagstiftningen när det gäller utbildning och tillträdesvillkor för fysiska personer. Sådana ändringar ska respektera medlemsstaternas ansvar för hur utbildningssystemen ska organiseras, i enlighet med artikel 165.1 i EUF-fördraget.

3. Den grundläggande tandläkarutbildningen ska garantera att den blivande tandläkaren har förvärvat följande kunskaper och färdigheter:

a) Tillräckliga kunskaper om de vetenskaper som tandläkarverksamheten bygger på och god insikt i vetenskapliga metoder inklusive principerna för bedömning av biologiska funktioner, utvärdering av vetenskapligt vedertagna fakta och analys av data.

b) Tillräckliga kunskaper om friska och sjuka människors kroppskonstitution, fysiologi och beteende samt den fysiska och sociala miljöns påverkan på människans hälsotillstånd, i den mån dessa faktorer påverkar tandläkarverksamheten.

c) Tillräckliga kunskaper om tändernas, munnens, käkarnas och omkringliggande vävnaders anatomi och funktioner, i såväl friskt som sjukt tillstånd, och deras förhållande till patientens allmänna hälsotillstånd samt fysiska och sociala välbefinnande.

d) Tillräckliga kunskaper om kliniska discipliner och metoder, som ger tandläkaren en sammanhängande bild av anomalier, skador och sjukdomar i tänderna, munnen, käkarna och omkringliggande vävnader, samt om förebyggande, diagnostisk och terapeutisk tandläkarverksamhet.

e) Tillräcklig klinisk erfarenhet under lämplig handledning.

f) Tillräckliga kunskaper om digital tandvård och god förståelse av hur kunskaperna kan användas och tillämpas på ett säkert sätt i praktiken.

Utbildningen ska ge den blivande tandläkaren de färdigheter som är nödvändiga för att utöva all verksamhet som innebär förebyggande, diagnos och behandling av anomalier och sjukdomar i tänder, mun, käkar och omkringliggande vävnader.

Artikel35¶Utbildning till specialisttandläkare

Ändrad genom direktiv 2013/55/.

1. För att bli antagen till utbildning för specialisttandläkare ska det krävas en fullgjord grundläggande tandläkarutbildning som avses i artikel 34, eller de handlingar som avses i artiklarna 23 och 37.

2. Utbildningen till specialisttandläkare skall omfatta teoretisk och praktisk utbildning vid universitet, behandlingscentrum för studier och forskning eller, i förekommande fall, annan vårdinrättning som godkänts av behöriga myndigheter eller organ i detta syfte.

Utbildning till specialisttandläkare på heltid ska omfatta minst tre år, och ska ske under tillsyn av behöriga myndigheter eller organ. Den ska innebära personlig medverkan och ansvarstagande av den blivande tandläkaren i verksamheten på avdelningen i fråga.

Kommissionen får anpassa de minimikrav på utbildningens omfattning som avses i andra stycket till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen. Denna åtgärd som avser att ändra icke väsentliga delar i detta direktiv, ska antas i enlighet med det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 58.3.

3. För att medlemsstaterna skall utfärda ett utbildningsbevis för specialisttandläkare krävs ett utbildningsbevis som avser grundläggande tandläkarutbildning enligt punkt 5.3.2 i bilaga V.

4. Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 57c om anpassning av den minimilängd på utbildningen som avses i punkt 2, i syfte att anpassa den till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen.

5. I syfte att uppdatera detta direktiv och för att vederbörligen beakta ändringar i nationell lagstiftning, ska kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 57c om tillägg av nya specialistområden för tandläkare i punkt 5.3.3 i bilaga V, förutsatt att dessa är gemensamma för minst två femtedelar av medlemsstaterna.

Artikel36¶Utövande av yrkesverksamhet som tandläkare

1. I detta direktiv skall yrkesverksamhet som tandläkare innebära sådan verksamhet som definieras i punkt 3 och som utövas av personer med de yrkestitlar som anges i punkt 5.3.2 i bilaga V.

2. Tandläkaryrket skall grunda sig på den tandläkarutbildning som avses i artikel 34 och är ett särskilt yrke skilt från yrket som läkare och specialistläkare. Utövande av yrkesverksamhet som tandläkare förutsätter innehav av något av de bevis på formella kvalifikationer som anges i punkt 5.3.2 i bilaga V. Personer som omfattas av artikel 23 eller 37 skall likställas med innehavare av ett sådant bevis på formella kvalifikationer.

3. Medlemsstaterna skall se till att tandläkare generellt skall ha tillträde till verksamhet som innebär förebyggande, diagnos och behandling av anomalier och sjukdomar i tänder, mun, käkar och omkringliggande vävnader i enlighet med de i lag fastställda bestämmelserna och de yrkesetiska reglerna för yrket på de referensdatum som anges i punkt 5.3.2 i bilaga V.

Artikel37¶Förvärvade rättigheter för tandläkare

Ändrad genom direktiv 2006/100/ och direktiv 2013/55/.

1. Varje medlemsstat skall, för utövandet av yrkesverksamhet som tandläkare under de yrkestitlar som anges i punkt 5.3.2 i bilaga V, erkänna de bevis på formella kvalifikationer som läkare som utfärdats i Italien, Spanien, Österrike, Tjeckien, Slovakien och Rumänien för personer som påbörjat sin läkarutbildning senast det referensdatum som anges i den bilagan för den berörda medlemsstaten, om dessa bevis på formella kvalifikationer åtföljs av ett intyg utfärdat av de behöriga myndigheterna i den medlemsstaten.

Detta intyg skall bekräfta att följande två villkor uppfyllts:

a) Att dessa personer i den medlemsstaten faktiskt, legalt och huvudsakligen har utövat den verksamhet som avses i artikel 36 under minst tre år i följd under den femårsperiod som föregår utfärdandet av intyget.

b) Att dessa personer är behöriga att utöva denna verksamhet på samma villkor som innehavare av de bevis på formella kvalifikationer som anges för denna medlemsstat i punkt 5.3.2 i bilaga V.

Personer som framgångsrikt har fullföljt studier som omfattar minst tre år och som av de behöriga myndigheterna i den berörda medlemsstaten intygats vara likvärdiga med den utbildning som avses i artikel 34, skall undantas från kravet på tre års yrkespraktik enligt andra stycket led a.

När det gäller Tjeckien och Slovakien omfattas de bevis på formella kvalifikationer som erhållits i f.d. Tjeckoslovakien av erkännande på samma sätt som tjeckiska och slovakiska bevis på formella kvalifikationer och på samma villkor som angivits i de föregående styckena.

2. Varje medlemsstat skall erkänna sådana bevis på formella kvalifikationer som läkare som utfärdats i Italien för personer som påbörjat sin läkarutbildning på universitetsnivå mellan den 28 januari 1980 och den 31 december 1984, om dessa bevis åtföljs av ett intyg utfärdat av de behöriga italienska myndigheterna.

Detta intyg skall bekräfta att följande tre villkor uppfyllts:

a) Att dessa personer har godkänts i det särskilda lämplighetsprov som har anordnats av behöriga italienska myndigheter för att kontrollera att sökandena har en kunskaps- och färdighetsnivå jämförbar med den som krävs av innehavare av det bevis på formella kvalifikationer som anges för Italien i punkt 5.3.2 i bilaga V.

b) Att dessa personer i Italien faktiskt, legalt och huvudsakligen har utövat den verksamhet som anges i artikel 36 under minst tre år i följd under den femårsperiod som föregår utfärdandet av intyget.

c) Att de är behöriga att utöva eller att de faktiskt, legalt och huvudsakligen utövar den verksamhet som anges i artikel 36 på samma villkor som innehavare av de bevis på formella kvalifikationer som anges för Italien i punkt 5.3.2 i bilaga V.

Personer som framgångsrikt har fullföljt studier som omfattar minst tre år och som enligt de behöriga myndigheterna intygats vara likvärdiga med den utbildning som avses i artikel 34, skall undantas från skyldigheten att avlägga ett sådant lämplighetsprov som avses i andra stycket led a.

Personer som påbörjat sin läkarutbildning på universitetsnivå efter den 31 december 1984 skall behandlas på samma sätt som de personer som avses ovan, förutsatt att de studier under tre år som nämns ovan påbörjades före den 31 december 1994.

3. För bevis på tandläkares formella kvalifikationer ska medlemsstaterna erkänna sådana bevis i enlighet med artikel 21 i de fall då de sökande påbörjade sin utbildning före den 18 januari 2016.

4. Varje medlemsstat ska erkänna bevis på formell behörighet som läkare utfärdade i Spanien för yrkesutövare som påbörjade sin läkarutbildning på universitetsnivå mellan den 1 januari 1986 och den 31 december 1997, om dessa bevis åtföljs av ett intyg utfärdat av de spanska behöriga myndigheterna.

Detta intyg ska bekräfta att följande villkor har uppfyllts:

a) Yrkesutövaren ska framgångsrikt ha fullföljt studier som omfattar minst tre år och som av de spanska behöriga myndigheterna intygats vara likvärdiga med den utbildning som avses i artikel 34.

b) Yrkesutövaren ska i Spanien faktiskt, legalt och huvudsakligen ha utövat den verksamhet som anges i artikel 36 under minst tre år i följd under den femårsperiod som föregår utfärdandet av intyget.

c) Yrkesutövaren ska vara behörig att utöva eller ska faktiskt, legalt och huvudsakligen utövat den verksamhet som anges i artikel 36 på samma villkor som innehavare av de bevis på formell behörighet som anges för Spanien i punkt 5.3.2 i bilaga V.

Avsnitt 5 Veterinär

Artikel38¶Veterinärutbildning

Ändrad genom direktiv 2013/55/ och direktiv (EU) 2025/1223.

1. Utbildningen för veterinärer ska sammanlagt omfatta minst fem års studier på heltid med teoretisk och praktisk undervisning, eller som dessutom kan uttryckas med ett likvärdigt antal ECTS-poäng, och ska minst inbegripa den utbildningsplan som anges i punkt 5.4.1 i bilaga V, vid universitet eller högskola som tillerkänts likvärdig ställning eller under tillsyn av ett universitet.

Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 57c om ändring av förteckningen i punkt 5.4.1 i bilaga V, i syfte att anpassa den till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen.

De ändringar som avses i det andra stycket får inte medföra någon ändring av gällande viktiga principer i medlemsstaterna inom yrkeslagstiftningen när det gäller utbildning och tillträdesvillkor för fysiska personer. Sådana ändringar ska respektera medlemsstaternas ansvar för hur utbildningssystemen ska organiseras, i enlighet med artikel 165.1 i EUF-fördraget.

2. För att bli antagen till veterinärutbildningen måste sökanden inneha examensbevis eller bevis på formella kvalifikationer som berättigar honom/henne att bli antagen till den aktuella utbildningen vid universitet eller vid högskolor som tillerkänts likvärdig ställning i en medlemsstat när det gäller denna utbildning.

3. Veterinärutbildningen ska garantera att yrkesutövaren i fråga har förvärvat följande kunskaper och färdigheter:

a) Kunskaper om de vetenskaper som veterinärverksamheten bygger på och om den EU-lagstiftning som gäller denna verksamhet.

b) Tillräckliga kunskaper om djurs anatomi, fysiologi, beteende och fysiologiska behov liksom de färdigheter och kompetenser som behövs för djurhållning, utfodring, djurs välbefinnande, reproduktion och allmän hygien.

c) Nödvändiga kliniska, epidemiologiska och analytiska färdigheter och kompetenser för förebyggande, diagnos och behandling av sjukdomar hos djur, samt för att bedöma och behandla smärta, på ett säkert sätt utföra aseptisk kirurgi, sedering, anestesi och eutanasi, vare sig det gäller enskilda djur eller grupper av djur, inklusive särskilda kunskaper om de sjukdomar som kan överföras till människan.

d) Tillräckliga kunskaper, färdigheter och kompetenser för förebyggande medicin, inklusive kompetens rörande biosäkerhet, utredningar och intyg.

e) Tillräckliga kunskaper om hygien och teknik vid produktion och framställning av samt handel med djurfoder eller livsmedel av animaliskt ursprung, inklusive de färdigheter och kompetenser som krävs för att förstå och förklara god praxis på området.

f) Nödvändiga kunskaper, färdigheter och kompetenser för att på ett ansvarsfullt och förnuftigt sätt använda veterinärmedicinska läkemedel för att behandla djur och garantera en säker livsmedelskedja samt miljöskydd.

g) Tillräckliga kunskaper och insikt om One Health-modellen, inbegripet färdigheter och kompetenser för dess tillämpning och integrering inom veterinär folkhälsa.

h) Kunskaper om organisation och förvaltning i samband med veterinärverksamhet, inbegripet drift av veterinärpraktik och djurhälsoekonomi. Tillräckliga kunskaper, färdigheter och kompetenser när det gäller interpersonell och tvärprofessionell samverkan, kommunikation, teamarbete och tvärvetenskapligt samarbete.

i) Tillräckliga kunskaper om datahantering, informationsteknik och digital teknik samt de färdigheter och kompetenser som krävs för att tillämpa kunskaperna i praktiken på det veterinärmedicinska området.

Artikel39¶Förvärvade rättigheter för veterinärer

För de medborgare i medlemsstaterna vars bevis på formella kvalifikationer som veterinär har utfärdats av Estland eller vars utbildning har påbörjats i denna stat före den 1 maj 2004 skall medlemsstaterna — utan att det påverkar tillämpningen av artikel 23.4 — erkänna dessa bevis på formella kvalifikationer som veterinär, om de åtföljs av ett intyg som visar att dessa personer faktiskt och lagligen i Estland har utövat verksamhet som veterinär under minst fem år i följd under de sju år som föregick utfärdandet av intyget.

Avsnitt 6 Barnmorska

Artikel40¶Barnmorskeutbildning

Ändrad genom direktiv 2013/55/.

1. Barnmorskeutbildning skall omfatta minst en av följande utbildningar:

a) En barnmorskeutbildning på heltid som omfattar minst tre års praktiska och teoretiska studier (utbildningsväg I) och minst den utbildningsplan som anges i punkt 5.5.1 i bilaga V.

b) En barnmorskeutbildning på heltid som varar minst 18 månader (utbildningsväg II) och omfattar minst den utbildningsplan som anges i punkt 5.5.1 i bilaga V och som inte ingått i likvärdig undervisning inom utbildningen till sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård.

Medlemsstaterna skall se till att den institution som utbildar barnmorskor är ansvarig för samordningen av teori och praktiktjänstgöring under hela utbildningen.

Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 57c om ändring av förteckningen i punkt 5.5.1 i bilaga V, i syfte att anpassa den till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen.

De ändringar som avses i tredje stycket får inte medföra någon ändring av gällande viktiga principer i medlemsstaterna inom yrkeslagstiftningen när det gäller utbildning och tillträdesvillkor för fysiska personer. Sådana ändringar ska respektera medlemsstaternas ansvar för hur utbildningssystemen ska organiseras, i enlighet med artikel 165.1 i EUF-fördraget.

2. För att bli antagen till barnmorskeutbildningen krävs att ett av följande villkor uppfylls:

a) Minst tolv års fullföljd allmän skolutbildning eller bevis på godkänt inträdesprov på motsvarande nivå till barnmorskeskola, för utbildningsväg I.

b) Innehav av bevis på formella kvalifikationer för sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård enligt punkt 5.2.2 i bilaga V, för utbildningsväg II.

3. Barnmorskeutbildningen ska garantera att yrkesutövaren i fråga har förvärvat följande kunskaper och färdigheter:

a) Tillräckliga kunskaper om de vetenskaper som barnmorskeverksamheten bygger på, särskilt barnmorskekunskap, obstetrik och gynekologi.

b) Tillräckliga kunskaper om yrkesetik och lagstiftning som är relevant för att utöva yrket.

c) Tillräckliga allmänmedicinska kunskaper (biologiska funktioner, anatomi och fysiologi) och kunskaper om obstetrisk och neonatal farmakologi samt kunskaper om sambandet mellan människans hälsotillstånd, människans fysiska och sociala miljö och människans beteende.

d) Tillräcklig klinisk erfarenhet som förvärvats vid godkända institutioner där barnmorskan självständigt och på eget ansvar i den utsträckning som är nödvändigt och med undantag av en patologisk situation, har kunnat bedriva mödravård, ansvara för förlossningen och dess konsekvenser vid godkända institutioner, övervaka förlossningsarbetet och födseln, vården efter förlossningen och neonatal återupplivning i väntan på en läkare.

e) Tillräcklig insikt i utbildningen av hälso- och sjukvårdspersonal och erfarenhet av samarbete med sådan personal.

Artikel41¶Förfarande för erkännande av bevis på formella kvalifikationer som barnmorska

Ändrad genom direktiv 2013/55/.

1. De bevis på formella kvalifikationer som barnmorska som anges i punkt 5.5.2 i bilaga V ska erkännas automatiskt i enlighet med artikel 21 om de uppfyller något av följande villkor:

a) Utbildning på heltid till barnmorska under minst tre år, eller ett likvärdigt förvärvade antal ECTS-poäng bestående av minst 4600 timmar teoretisk och praktisk utbildning, varav minst en tredjedel av tiden ska vara klinisk undervisning.

b) Utbildning på heltid till barnmorska under minst två år, eller ett likvärdigt antal förvärvade ECTS-poäng bestående av minst 3600 timmar, som förutsätter innehav av bevis på formella kvalifikationer som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård enligt punkt 5.2.2 i bilaga V.

c) Utbildning på heltid till barnmorska under minst 18 månader, eller ett likvärdigt antal förvärvade ECTS-poäng bestående av minst 3000 timmar, som förutsätter innehav av bevis på formella kvalifikationer som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård enligt punkt 5.2.2 i bilaga V och som åtföljs av ettårig yrkespraktik, för vilken ett intyg utfärdats i enlighet med punkt 2.

2. Det intyg som avses i punkt 1 skall vara utfärdat av de behöriga myndigheterna i ursprungsmedlemsstaten. Intyget skall styrka att vederbörande, efter att ha erhållit bevis på formella kvalifikationer som barnmorska, på ett tillfredsställande sätt har utfört en barnmorskas alla arbetsuppgifter under motsvarande period på sjukhus eller annan vårdinrättning som erkänts för detta ändamål.

Artikel42¶Utövande av yrkesverksamhet som barnmorska

1. Bestämmelserna i detta avsnitt skall tillämpas på verksamhet som barnmorska så som denna definieras av varje medlemsstat, om inte annat föreskrivs i punkt 2, och utövas under de yrkestitlar som anges i punkt 5.5.2 i bilaga V.

2. Medlemsstaterna skall se till att barnmorskorna åtminstone får tillträde till och rätt att utöva följande verksamhet:

a) Ge korrekt information och användbara råd om familjeplanering.

b) Diagnostisera graviditet och övervaka en normal graviditet; utföra de undersökningar som krävs för att övervaka en normal graviditetsutveckling.

c) Föreskriva eller rekommendera de undersökningar som är nödvändiga för att så tidigt som möjligt diagnostisera riskgraviditeter.

d) Utarbeta program för de blivande föräldrarnas förberedelse inför sin roll och fullständig förberedelse inför barnets födelse samt ge dem råd om hygien och näringstillförsel.

e) Ta hand om och bistå modern under förlossningen och övervaka fostrets tillstånd i livmodern genom lämpliga kliniska och tekniska medel.

f) Leda spontanförlossningar och vid behov utföra episiotomi samt i brådskande fall assistera vid sätesförlossning.

g) Känna igen varningssignaler om onormala tillstånd hos modern eller barnet, som kräver att läkare ingriper, och vid behov bistå denne; vidta nödvändiga krisåtgärder när läkare inte finns till hands, särskilt manuellt avlägsnande av placenta, eventuellt följt av manuell undersökning av livmodern.

h) Undersöka och ta hand om det nyfödda barnet; ta alla initiativ som krävs och eventuellt genomföra omedelbar återupplivning.

i) Ta hand om och övervaka moderns återhämtning efter förlossningen och ge modern all nödvändig information om spädbarnsvård så att hon kan ge det nyfödda barnet bästa möjliga utveckling.

j) Utföra behandling som ordinerats av läkare.

k) Föra de journaler som behövs.

Artikel43¶Förvärvade rättigheter för barnmorskor

Ändrad genom direktiv 2013/55/.

1. För de medborgare i medlemsstaterna vars bevis på formella kvalifikationer uppfyller alla de minimikrav för utbildningen som fastställs i artikel 40, men vilka med stöd av artikel 41 endast skall erkännas om de åtföljs av det intyg om yrkespraktik som avses i nämnda artikel 41.2, skall varje medlemsstat som tillräckligt bevis erkänna de bevis på formella kvalifikationer som barnmorska som utfärdats av dessa medlemsstater före det referensdatum som avses i punkt 5.5.2 i bilaga V när de åtföljs av ett intyg som visar att dessa medborgare faktiskt och legalt utövat verksamheten i fråga under minst två år i följd under den femårsperiod som föregår utfärdandet av intyget.

1a. När det gäller bevis på formella kvalifikationer som barnmorska ska medlemsstaterna automatiskt erkänna sådana kvalifikationer i fråga om vilka den sökande påbörjade utbildningen före 18 januari 2016, och kravet för att bli antagen till utbildningen var tio år av allmän skolutbildning eller motsvarande nivå när det gäller utbildningsväg I, eller när den sökande har fullgjort en utbildning till sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård styrkt av bevis på formella kvalifikationer enligt punkt 5.2.2. i bilaga V innan denne påbörjade en barnmorskeutbildning när det gäller utbildningsväg II.

2. Bestämmelserna i punkt 1 skall gälla för medborgare i medlemsstaterna vars bevis på formella kvalifikationer som barnmorska styrker utbildning som erhållits inom f.d. Tyska demokratiska republikens territorium och som uppfyller alla de minimikrav som fastställs för utbildningen i artikel 40, men vilka med stöd av artikel 41 endast skall erkännas om de åtföljs av det intyg om yrkespraktik som avses i nämnda artikel 41.2, när de styrker en utbildning som påbörjats före den 3 oktober 1990.

3. När det gäller de polska bevisen på formella kvalifikationer som barnmorska skall endast bestämmelserna nedan gälla för förvärvade rättigheter.

För de medborgare i medlemsstaterna vars bevis på formella kvalifikationer som barnmorska har utfärdats av Polen eller vars utbildning har påbörjats i denna stat före den 1 maj 2004 och som inte uppfyller de minimikrav för utbildning som avses i artikel 40 skall medlemsstaterna erkänna de nedan angivna bevisen på formella kvalifikationer som barnmorska, om de åtföljs av ett intyg som visar att dessa personer faktiskt och lagligen i Polen har utövat verksamhet som barnmorska under den period som anges nedan:

a) bevis på formella kvalifikationer som barnmorska på universitetsnivå - (dyplom licencjata położnictwa) — minst tre år i följd under de fem år som föregick utfärdandet av intyget,

b) bevis på formella kvalifikationer som barnmorska med intyg om postgymnasial utbildning på vårdhögskola - (dyplom położnej) - minst fem år i följd under de sju år som föregick utfärdandet av intyget.

4. Medlemsstaterna ska erkänna de bevis på formella kvalifikationer som barnmorska som

a) utfärdats i Polen till barnmorskor vars utbildning avslutades före den 1 maj 2004 utan att dessa uppfyller minimikraven för utbildning enligt artikel 40, och

b) vilka bestyrks genom en kandidatexamen som grundar sig på ett särskilt kompletteringsprogram som beskrivs i i syfte att kontrollera att barnmorskan har en kunskaps- och kompetensnivå som är jämförbar med nivån för barnmorskor med de kvalifikationer som för Polen anges i punkt 5.2.2 i bilaga V.

i) artikel 11 i lagen av den 20 april 2004 om ändring av lagen om sjuksköterske- och barnmorskeyrkena och om vissa andra rättsakter (Republiken Polens officiella tidning 2004, nr 92, punkt 885 och 2007, nr 176, punkt 1237), och i hälsovårdsministerns förordning av den 11 maj 2004 om närmare bestämmelser för utbildning av sjuksköterskor och barnmorskor som har examensbevis från gymnasieskola (avgångsbetyg – studentexamen) och har avslutat utbildning vid medicinskt gymnasium eller vårdskola med sjuksköterske- och barnmorskeutbildning (Republiken Polens officiella tidning av den 2004 nr 110, punkt 1170 och 2010 nr 65 punkt 420) eller

ii) artikel 53.3 led 3 i lagen av den 15 juli 2011 om sjuksköterske- och barnmorskeyrkena (Republiken Polens officiella tidning 2011 nr 174, punkt 1039), och i hälsovårdsministerns förordning av den 14 juni 2012 om närmare bestämmelser för högre utbildning av sjuksköterskor och barnmorskor som har examensbevis från gymnasieskola (avgångsbetyg – studentexamen) och som har avslutat sin utbildning vid medicinskt gymnasium eller sekundärutbildning med sjuksköterske- och barnmorskeutbildning (Republiken Polens officiella tidning 2012, punkt 770),

Artikel43a¶

Införd genom direktiv 2006/100/.

När det gäller rumänska behörighetsbevis för barnmorskor skall endast följande bestämmelser om förvärvade rättigheter gälla:

När det gäller medborgare i medlemsstater vars behörighetsbevis för barnmorska (asistent medical obstetrică-ginecologie/obstetrik- och gynekologisköterska) utfärdades av Rumänien före anslutningen och inte uppfyller de minimikrav för utbildning som fastställs i artikel 40, skall varje medlemsstat erkänna dessa behörighetsbevis för barnmorskor såsom varande tillräckliga bevis, när dessa intyg åtföljs av ett intyg som styrker att dessa medborgare i medlemsstaterna faktiskt och lagligen i Rumänien har ägnat sig åt verksamhet som barnmorska under minst fem år i följd under de sju år som föregick utfärdandet av intyget.

Artikel43b¶

Införd genom 12012J/ACT.

Förvärvade rättigheter för barnmorskor ska inte tillämpas med avseende på följande kvalifikationer som förvärvats i Kroatien före den 1 juli 2013: viša medicinska sestra ginekološko- opstetričkog smjera (högre sjuksköterska med specialisering i gynekologi och obstetrik), medicinska sestra ginekološko-opstetričkog smjera (sjuksköterska med specialisering i gynekologi och obstetrik), viša medicinska sestra primaljskog smjera (högre sjuksköterska med barnmorskeexamen på universitetsnivå), medicinska sestra primaljskog smjera (sjuksköterska med barnmorskeexamen på universitetsnivå), ginekološko-opstetrička primalja (barnmorska med kompetens i gynekologi och obstetrik) och primalja (barnmorska).

Avsnitt 7 Apotekare

Artikel44¶Apotekarutbildning

Ändrad genom rättelse till direktiv 2005/36/EU, direktiv 2013/55/ och direktiv (EU) 2024/782.

1. För att bli antagen till apotekarutbildning skall sökanden inneha examensbevis eller bevis på formella kvalifikationer som berättigar honom/henne eller henne att bli antagen till den aktuella utbildningen vid universitet eller vid högskolor som tillerkänts likvärdig ställning i en medlemsstat.

2. Av bevis på formella kvalifikationer för apotekare ska det framgå att minst fem års utbildning genomgåtts, eller att ett likvärdigt antal ECTS-poäng förvärvats, vilket minst omfattar följande:

a) Fyra års teoretisk och praktisk undervisning på heltid vid universitet eller högskola som tillerkänts likvärdig ställning eller under tillsyn av ett universitet.

b) Under eller vid utgången av den teoretiska och praktiska undervisningen, sex månaders praktik på ett apotek som är öppet för allmänheten eller på ett sjukhus under tillsyn av sjukhusets farmaceutiska avdelning.

Den utbildning som avses i denna punkt ska minst omfatta den utbildningsplan som anges i punkt 5.6.1 i bilaga V. Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 57c om ändring av förteckningen i punkt 5.6.1 i bilaga V, i syfte att anpassa den till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen, inklusive utvecklingen av farmakologisk praktik.

De ändringar som avses i det andra stycket får inte medföra någon ändring gällande viktiga principer i medlemsstaterna inom yrkeslagstiftningen när det gäller utbildning och tillträdesvillkor för fysiska personer. Sådana ändringar ska respektera medlemsstaternas ansvar för hur utbildningssystemen ska organiseras, i enlighet med artikel 165.1 i EUF-fördraget.

3. Utbildningen ska garantera att den blivande apotekaren har förvärvat följande kunskaper och färdigheter:

a) Tillräckliga kunskaper om läkemedel och de substanser som används vid läkemedelstillverkning.

b) Tillräckliga kunskaper om farmaceutisk teknologi samt fysisk, kemisk, biologisk och mikrobiologisk kontroll av läkemedel.

c) Tillräckliga kunskaper om läkemedels nedbrytning (metabolism) och verkningar, giftiga ämnens verkningssätt och användningen av läkemedel.

d) Tillräckliga kunskaper för att utvärdera vetenskapliga data om läkemedel för att på denna grund kunna ge upplysningar.

e) Tillräckliga kunskaper om gällande föreskrifter och andra villkor för att kunna utöva farmaceutisk verksamhet.

f) Tillräckliga kunskaper om klinisk farmaci och läkemedelsbehandling samt om hur kunskaperna kan tillämpas i praktiken.

g) Tillräckliga kunskaper och färdigheter när det gäller folkhälsa och dess konsekvenser för hälsofrämjande åtgärder och sjukdomshantering.

h) Tillräckliga kunskaper och färdigheter när det gäller tvärvetenskapligt och multidisciplinärt samarbete, yrkesöverskridande verksamhet och kommunikation.

i) Tillräckliga kunskaper om informationsteknik och digital teknik samt färdigheter i att tillämpa kunskaperna i praktiken.

Artikel45¶Utövande av yrkesverksamhet som apotekare

Ändrad genom rättelse till direktiv 2005/36/EU och direktiv 2013/55/.

1. I detta direktiv avses med verksamhet som apotekare sådan verksamhet som, när det gäller tillträde till och rätten att utöva den, i en eller flera medlemsstater omfattas av villkor som rör yrkeskvalifikationerna, och som står öppen för de personer som innehar något av de bevis på formella kvalifikationer som anges i punkt 5.6.2 i bilaga V.

2. Medlemsstaterna ska se till att innehavare av bevis på formella kvalifikationer i farmaci på universitetsnivå eller motsvarande nivå som uppfyller villkoren i artikel 44 får tillträde till och rätt att utöva åtminstone följande verksamhet, med förbehåll för eventuella krav på kompletterande yrkeserfarenhet:

a) Galenisk utveckling av läkemedel.

b) Framställning och kontroll av läkemedel.

c) Laboratoriekontroll av läkemedel.

d) Lagring, förvaring och distribution av läkemedel i partihandelsledet.

e) Anskaffning, beredning, kontroll, lagring, utlämning och tillhandahållande av säkra och effektiva läkemedel av erforderlig kvalitet på apotek som är öppna för allmänheten.

f) Beredning, kontroll, lagring och tillhandahållande av säkra och effektiva läkemedel av erforderlig kvalitet på sjukhus.

g) Tillhandahållande av information och rådgivning om själva läkemedlen, inklusive om lämplig användning.

h) Rapportering om farmaceutiska produkters biverkningar till de behöriga myndigheterna.

i) Individuell uppföljning av patienter under medicinering.

j) Bidrag till lokala eller nationella folkhälsokampanjer.

3. Om det i en medlemsstat inte bara krävs bevis på formella kvalifikationer enligt förteckningen i punkt 5.6.2 i bilaga V för tillträde till eller utövande av någon form av verksamhet som apotekare, utan även kompletterande yrkeserfarenhet, skall den medlemsstaten som tillräckligt bevis erkänna intyg utfärdat av de behöriga myndigheterna i ursprungsmedlemsstaten som styrker att personen i fråga har utövat nämnda verksamhet under motsvarande period i ursprungsmedlemsstaten.

4. Det erkännande som avses i punkt 3 skall inte vara tillämpligt på den tvååriga yrkeserfarenhet som krävs i Storhertigdömet Luxemburg för beviljande av statligt tillstånd att driva apotek som är öppna för allmänheten.

5. Om det den 16 september 1985 i en medlemsstat fanns ett urvalssystem för att bland de apotekare som avses i punkt 2 välja ut dem som skall tilldelas de nya apotek som skall öppnas inom ramen för ett nationellt geografiskt fördelningssystem, får denna medlemsstat, med avvikelse från punkt 1, fortsätta med detta urvalssystem och kräva att de medborgare i medlemsstaterna som innehar något av de bevis på formella kvalifikationer för apotekare som anges i punkt 5.6.2 i bilaga V eller omfattas av bestämmelserna i artikel 23 deltar i detta.

Avsnitt 8 Arkitekt

Artikel46¶Arkitektutbildning

Ändrad genom direktiv 2013/55/.

1. Utbildningen till arkitekt ska omfatta

a) sammanlagt minst fem års studier på heltid vid universitet eller jämförbar läroanstalt som avslutas med en godkänd examen på universitetsnivå,

b) minst fyra års studier på heltid vid universitet eller jämförbar läroanstalt som avslutas med en godkänd examen på universitetsnivå jämte ett bevis på två års yrkespraktik som slutförts i enlighet med punkt 4.

2. Arkitektur måste vara huvudkomponenten i den utbildning som avses i punkt 1. Utbildningen ska upprätthålla jämvikt mellan teoretiska och praktiska moment i arkitektutbildning och ska minst garantera att de studerande tillägnar sig följande kunskap, färdighet och förmåga:

a) Förmågan att utforma arkitektoniska projekt som uppfyller både estetiska och tekniska krav.

b) Tillräcklig kunskap om arkitekturens historia och teori och besläktade konstarter, teknik och humaniora.

c) Kunskap om konstens inflytande på kvaliteten på arkitektonisk formgivning.

d) Tillräcklig kunskap om stadsplanering, fysisk planering och de färdigheter som krävs för planeringsprocessen.

e) Förståelse av förhållandet mellan människor och byggnader och mellan byggnader och deras omgivning, och i behovet av att anpassa byggnaderna och ytorna mellan dem efter mänskliga behov och proportioner.

f) Förståelse av arkitektyrket och arkitektens roll i samhället, i synnerhet vid utarbetandet av projektunderlag som tar hänsyn till sociala faktorer.

g) Förståelse av utrednings- och förberedelsemetoderna för underlagen i ett konstruktionsprojekt.

h) Förståelse av de dimensionsmässiga, byggnadstekniska och ingenjörsmässiga problem som är förbundna med byggnadskonstruktion.

i) Tillräcklig kunskap om fysiska problem och teknik och byggnaders funktion, så att dessa inomhus blir bekväma och ger skydd mot olika väderförhållanden, inom ramen för hållbar utveckling.

j) De färdigheter i byggnadsutformning som behövs för att uppfylla användarnas krav inom ramen för begränsningar på grund av kostnadsfaktorer och byggnormer.

k) Tillräcklig kunskap om de branscher, organisationer, bestämmelser och metoder som är förbundna med att omvandla konstruktionsritningar till byggnader och att detaljplanera hela projekt.

3. Antalet år i sådan akademisk utbildning som avses i punkterna 1 och 2 kan också uttryckas med ett likvärdigt antal ECTS-poäng.

4. Den yrkespraktik som avses i punkt 1 b ska ske först efter det att de tre första studieåren har avslutats. Minst ett år av yrkespraktiken ska bygga på de kunskaper, färdigheter och förmåga som förvärvats under de studier som avses i punkt 2. Yrkespraktiken ska därför bedrivas under tillsyn av en person eller ett organ som har godkänts av ursprungsmedlemsstatens behöriga myndighet. Sådan övervakad praktik får ske i vilket land som helst. Yrkespraktiken ska utvärderas av ursprungsmedlemsstatens behöriga myndighet.

Artikel47¶Undantag från kraven för arkitektutbildningen

Ändrad genom direktiv 2013/55/.

Genom undantag från artikel 46 ska följande också anses uppfylla kraven i artikel 21: utbildning inom ramen för program för bättre befordringsmöjligheter eller universitetsstudier på deltid som uppfyller kraven i artikel 46.2, vilket intygas genom en godkänd examination i arkitektur för en yrkesutövare som arbetat under minst sju år på arkitektområdet under överinseende av en arkitekt eller arkitektbyrå. Denna examination ska vara på universitetsnivå och vara likvärdig med den slutexamen som avses i artikel 46.1 b.

Artikel48¶Utövande av yrkesverksamhet som arkitekt

1. Med yrkesverksamhet som arkitekt avses i detta direktiv den verksamhet som vanligtvis utövas under yrkestiteln arkitekt.

2. De medborgare i en medlemsstat som fått rätt att bära titeln arkitekt i enlighet med en lag som ger den behöriga myndigheten i en medlemsstat möjlighet att ge denna titel åt medborgare i medlemsstaterna som utmärkt sig särskilt genom sina insatser på arkitekturområdet, skall anses uppfylla de krav som fastställts för att få utöva arkitektverksamhet under yrkestiteln arkitekt. Ifrågavarande personers verksamhet som arkitekt skall intygas genom ett bevis utfärdat av deras ursprungsmedlemsstat.

Artikel49¶Förvärvade rättigheter som arkitekt

Ändrad genom rättelse till direktiv 2005/36/EU, direktiv 2013/55/ och direktiv 2013/25/.

1. Varje medlemsstat ska erkänna de bevis på formella kvalifikationer som arkitekt som anges i bilaga VI vilka utfärdas av övriga medlemsstater avseende en utbildning som påbörjats senast under det referensläsår som anges i den bilagan, även om de inte uppfyller minimikraven enligt artikel 46, genom att ge innehavare av dessa bevis på formella kvalifikationer tillträde till och rätt att utöva verksamhet som arkitekt på samma villkor som innehavare av bevis på formella kvalifikationer som utfärdats av denna medlemsstat.

Intyg från de behöriga myndigheterna i Förbundsrepubliken Tyskland om att bevis på formella kvalifikationer som utfärdats från och med den 8 maj 1945 av de behöriga myndigheterna i f.d. Tyska demokratiska republiken är likvärdiga med dem som avses i den bilagan skall följaktligen erkännas.

1a. Punkt 1 ska också tillämpas på de bevis på formella kvalifikationer som arkitekt som förtecknas i bilaga V, om utbildningen inletts före den 18 januari 2016.

2. Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 1 skall varje medlemsstat, när det gäller tillträde till och utövande av verksamhet som arkitekt med yrkestiteln arkitekt, som bevis på formella kvalifikationer erkänna intyg som utfärdas för medborgare i medlemsstaterna av de medlemsstater där tillträde till och utövande av verksamhet som arkitekt var reglerad vid nedanstående datum och ge dessa intyg samma ställning på sitt territorium som de intyg medlemsstaten själv utfärdar:

a) Den 1 januari 1995 för Österrike, Finland och Sverige.

b) Den 1 maj 2004 för Tjeckien, Estland, Cypern, Lettland, Litauen, Ungern, Malta, Polen, Slovenien och Slovakien.

ba) Den 1 juli 2013 för Kroatien.

c) Den 5 augusti 1987 för övriga medlemsstater.

De intyg som avses i första stycket skall ange att innehavaren har fått tillstånd att bära yrkestiteln arkitekt senast detta datum och har varit aktivt verksam på området enligt dessa bestämmelser under minst tre år i följd under den femårsperiod som föregick utfärdandet av intyget.

3. Varje medlemsstat ska ge följande bevis samma ställning på sitt territorium som de bevis på formella kvalifikationer som medlemsstaten själv utfärdar för tillträde till och utövande av verksamhet som arkitekt: Bevis på avslutad utbildning som existerade den 5 augusti 1985 och påbörjades senast den 17 januari 2014, vid Fachhochschulen i Förbundsrepubliken Tyskland av tre års längd, och som uppfyller de krav som fastställs i artikel 46.2 och ger tillträde till den verksamhet som avses i artikel 48 i denna medlemsstat med yrkesbeteckningen arkitekt, under förutsättning att utbildningen kompletteras med fyra års yrkeserfarenhet i Förbundsrepubliken Tyskland och styrks av ett intyg som utfärdats av den behöriga myndighet där den arkitekt som önskar utnyttja bestämmelserna i detta direktiv är registrerad.

KAPITEL IIIa Automatiskt erkännande på grundval av gemensamma utbildningsprinciper

Artikel49a¶Gemensamma utbildningsramar

Införd genom direktiv 2013/55/.

1. Vid tillämpning av denna artikel avses med gemensam utbildningsram en gemensam uppsättning minimikrav för kunskaper, färdigheter och kompetenser som behövs för att utöva ett specifikt yrke. En gemensam utbildningsram ska inte ersätta nationella utbildningsprogram, såvida inte en medlemsstat beslutar annorlunda enligt nationell lagstiftning. Medlemsstaterna ska ge innehavare av bevis på yrkeskvalifikationer som förvärvats på grundval av en sådan gemensam utbildningsram tillträde till och rätt att utöva yrket i medlemsstater som reglerar yrket på sitt territorium på samma villkor som innehavare av de bevis på formella kvalifikationer som medlemsstaten själv utfärdar, på villkor att denna utbildningsram uppfyller de krav som fastställs i punkt 2.

2. En gemensam utbildningsram ska uppfylla följande villkor:

a) Den gör det möjligt för fler yrkesutövare att förflytta sig till andra medlemsstater.

b) Yrket som omfattas av den gemensamma utbildningsramen är reglerat, eller utbildningen som leder till yrket är reglerat i minst en tredjedel av medlemsstaterna.

c) Den gemensamma uppsättningen av kunskaper, färdigheter och kompetenser utgör en kombination av de kunskaper, färdigheter och kompetenser som krävs i utbildningssystem som är tillämpliga i minst en tredjedel av medlemsstaterna; det ska inte ha någon betydelse om dessa kunskaper, färdigheter och kompetenser har förvärvats inom ramen för en allmän utbildning vid ett universitet eller en högskola eller som en del av en yrkesutbildning.

d) Den gemensamma utbildningsramen ska bygga på de nivåer i den europeiska referensramen för kvalifikationer som definieras i bilaga II till Europaparlamentets och rådets rekommendation av den 23 april 2008 om en europeisk referensram för kvalifikationer för livslångt lärande.

e) Det berörda yrket täcks inte av en annan gemensam utbildningsram och erkänns inte heller automatiskt enligt avdelning III kapitel III.

f) Den gemensamma utbildningsramen har utarbetats efter ett öppet korrekt förfarande, som inbegripit relevanta intressenter från medlemsstater där yrket inte är reglerat.

g) Den gemensamma utbildningsramen tillåter medborgare från samtliga medlemsstater att förvärva yrkeskvalifikationer enligt ramen utan att först behöva vara medlemmar i eller registrerade hos en yrkesorganisation.

3. Representativa yrkesorganisationer på unionsnivå såväl som yrkesorganisationer eller behöriga myndigheter på nationell nivå från minst en tredjedel av medlemsstaterna får skicka förslag till kommissionen på gemensamma utbildningsramar som uppfyller de villkor som fastställs i punkt 2.

4. Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 57c för att fastställa en gemensam utbildningsram för ett visst yrke som grundas på de villkor som fastställs i punkt 2 i den här artikeln.

5. En medlemsstat ska undantas från skyldigheten att införa den gemensamma utbildningsram som avses i punkt 4 på sitt territorium och från skyldigheten att bevilja automatiskt erkännande av de yrkeskvalifikationer som förvärvats enligt denna gemensamma utbildningsram, om ett av följande villkor uppfylls:

a) Det finns ingen utbildningsinstitution på dess territorium som erbjuder sådan utbildning i det berörda yrket.

b) Införandet av den gemensamma utbildningsramen skulle ha negativa konsekvenser för hur landets utbildnings- och yrkesutbildningssystem är uppbyggt.

c) Det finns väsentliga skillnader mellan den gemensamma utbildningsramen och den utbildning som krävs på dess territorium, och detta utgör ett allvarligt hot mot den allmänna ordningen, folkhälsan eller för tjänstemottagarnas säkerhet och miljöskyddet.

6. Medlemsstaterna ska inom sex månader efter ikraftträdandet av den delegerade akt som avses i punkt 4 meddela kommissionen och de andra medlemsstaterna om

a) de nationella kvalifikationerna, och i förekommande fall, de nationella yrkestitlarna, i enlighet med den gemensamma utbildningsramen,

b) all användning av det undantag som avses i punkt 5, tillsammans med en motivering av vilka villkor enligt den punkten som uppfylldes. Kommissionen får, inom tre månader, begära ytterligare förtydligande om den anser att en medlemsstat inte har motiverat eller inte tillräckligt har motiverat att ett av dessa villkor har uppfyllts. Medlemsstaten ska svara inom tre månader från en sådan begäran.

Kommissionen får anta genomförandeakter för att ange nationella yrkeskvalifikationer och nationella yrkestitlar som omfattas av automatiskt erkännande enligt den gemensamma utbildningsram som antas i enlighet med punkt 4.

7. Denna artikel gäller också specialiseringar av ett yrke, förutsatt att sådana specialiseringar rör yrkesverksamhet där tillträdet till och utövandet av denna regleras i de medlemsstater där yrket redan erkänns automatiskt enligt avdelning III kapitel III, men inte specialiseringen i sig.

Artikel49b¶Gemensamma utbildningsprov

Införd genom direktiv 2013/55/.

1. Vid tillämpning av denna artikel avses med ett gemensamt utbildningsprov ett standardiserat lämplighetsprov som finns tillgängligt i alla deltagande medlemsstater och är reserverat för innehavare av en särskild yrkeskvalifikation. Innehavaren av en särskild yrkeskvalifikation som har godkänts vid ett sådant prov i en medlemsstat ska ha rätt att utöva yrket i en berörd mottagande medlemsstat på samma villkor som innehavarna av sådana yrkeskvalifikationer som erhållits i den medlemsstaten.

2. Ett gemensamt utbildningsprov ska uppfylla följande villkor:

a) Det gör det möjligt för fler yrkesutövare att arbeta i andra medlemsstater.

b) Det yrke som omfattas av det gemensamma utbildningsprovet är reglerat, eller den utbildning som leder till det berörda yrket är reglerat i minst en tredjedel av medlemsstaterna.

c) Det gemensamma utbildningsprovet har utarbetats efter ett öppet korrekt förfarande, som inbegripit relevanta intressenter från medlemsstater där yrket inte är reglerat.

d) Medborgare från samtliga medlemsstater får delta i det gemensamma utbildningsprovet och medverka i den praktiska organiseringen av ett sådant prov i medlemsstaterna utan att först behöva vara medlemmar i eller registrerade hos en yrkesorganisation.

3. Representativa yrkesorganisationer på unionsnivå såväl som yrkesorganisationer eller behöriga myndigheter på nationell nivå från minst en tredjedel av medlemsstaterna får skicka förslag till kommissionen på gemensamma utbildningsprov som uppfyller de krav som fastställs i punkt 2.

4. Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 57c för att fastställa innehållet i ett gemensamt utbildningsprov och de krav som gäller för att göra och klara provet.

5. En medlemsstat ska undantas från skyldigheten att anordna det gemensamma utbildningsprov som avses i punkt 4 på sitt territorium och från skyldigheten att bevilja automatiskt erkännande för yrkesutövare som har klarat det gemensamma utbildningsprovet, om ett av följande villkor uppfylls:

a) Det berörda yrket är inte reglerat på dess territorium.

b) Innehållet i det gemensamma utbildningsprovet kommer inte att i tillräcklig utsträckning minska de allvarliga hoten mot folkhälsan eller tjänstemottagarnas säkerhet som är relevanta på dess territorium.

c) Innehållet i det gemensamma utbildningsprovet skulle göra yrket betydligt mindre attraktivt jämfört med de nationella kraven.

6. Medlemsstaterna ska inom sex månader efter ikraftträdandet av den delegerade akt som avses i punkt 4 underrätta kommissionen och de andra medlemsstaterna om

a) den tillgängliga kapaciteten för att anordna sådana prov,

b) all användning av det undantag som avses i punkt 5, tillsammans med en motivering av vilka villkor enligt den punkten som uppfylldes. Kommissionen får inom tre månader begära ytterligare förtydligande om den anser att en medlemsstat inte har angivit något skäl eller inte har givit tillräckliga skäl till att ett av dessa villkor har uppfyllts. Medlemsstaten ska svara inom tre månader från en sådan begäran.

Kommissionen får anta en genomförandeakt för att ange de medlemsstater där det gemensamma utbildningsprovet, framtaget i enlighet med punkt 4, ska anordnas, hur ofta det ska anordnas under ett kalenderår och övriga arrangemang som krävs för att anordna gemensamma utbildningsprov i medlemsstaterna.

Kapitel IV Gemensamma bestämmelser om etablering

Artikel50¶Handlingar och formföreskrifter

Ändrad genom direktiv 2013/55/.

1. När de behöriga myndigheterna i den mottagande medlemsstaten fattar beslut om en ansökan om tillstånd att utöva ett reglerat yrke genom tillämpning av denna avdelning, kan de begära de handlingar och intyg som nämns i bilaga VII.

De handlingar som avses i punkterna 1 d, e och f i bilaga VII får inte vara äldre än tre månader då de fogas till ansökan.

Medlemsstater, institutioner och andra juridiska personer skall behandla överlämnade uppgifter konfidentiellt.

2. Om det finns skälig grund för tvivel får den mottagande medlemsstaten kräva att de behöriga myndigheterna i en annan medlemsstat styrker äktheten av de utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis som utfärdats i den andra medlemsstaten samt, i tillämpliga fall, intygar att personen i fråga, för de yrken som avses i kapitel III i detta avsnitt, har uppfyllt de minimikrav på utbildning som avses i artiklarna 24, 25, 28, 31, 34, 35, 38, 40, 44 och 46.

3. Om det finns skälig grund för tvivel, och om bevis på formella kvalifikationer i enlighet med artikel 3.1 c har utfärdats av en behörig myndighet i en medlemsstat och innefattar utbildning som erhållits helt eller delvis vid en inrättning som etablerats lagligt i en annan medlemsstat, skall den mottagande medlemsstaten ha rätt att hos det behöriga organet i den medlemsstat där examensbeviset har utfärdats kontrollera

a) huruvida utbildningskursen vid den institution som gav utbildningen har godkänts formellt av utbildningsanstalten i den medlemsstat där examensbeviset har utfärdats,

b) huruvida det utfärdade beviset på formella kvalifikationer är detsamma som skulle ha utfärdats om kursen hade följts helt och hållet i den medlemsstat där examensbeviset har utfärdats,

c) huruvida beviset på formella kvalifikationer ger samma yrkesrättigheter i den medlemsstat där examensbeviset har utfärdats.

3a. Om det finns skälig grund för tvivel får den mottagande medlemsstaten kräva att de behöriga myndigheterna i en annan medlemsstat bekräftar att den sökande inte är föremål för ett temporärt upphävande av rätten att utöva yrket eller förbjudits att utöva det till följd av en grav yrkesmässig försummelse eller fällande dom på grund av brottslig handling i samband med den sökandes yrkesutövning.

3b. Informationsutbyte mellan olika medlemsstaters behöriga myndigheter enligt denna artikel ska ske via IMI.

4. Om en mottagande medlemsstat av sina medborgare kräver edsavläggelse eller en högtidlig försäkran för tillträde till ett reglerat yrke och ordalydelsen i denna ed eller förklaring inte kan användas av medborgare i de andra medlemsstaterna, skall medlemsstaten sörja för att den berörde kan använda passande och likvärdiga formuleringar.

Artikel51¶Förfarande för ömsesidigt erkännande av yrkeskvalifikationer

1. Den behöriga myndigheten i den mottagande medlemsstaten skall bekräfta mottagandet av ansökan inom en månad från och med mottagandet och underrätta sökanden om handlingar eventuellt saknas.

2. En ansökan om tillstånd att få utöva ett reglerat yrke skall behandlas och ett vederbörligen motiverat beslut fattas av den mottagande medlemsstatens behöriga myndighet snarast möjligt och under alla omständigheter inom tre månader efter det att den fullständiga ansökan inkom. Denna tidsfrist kan emellertid förlängas med en månad i fall som omfattas av kapitlen I och II i denna avdelning.

3. Beslutet eller underlåtenhet att meddela beslut inom föreskriven tid kan överklagas hos domstol enligt nationell rätt.

Artikel52¶Användande av yrkestitel

Ändrad genom direktiv 2013/55/.

1. Om användandet av yrkestiteln för en av yrkesverksamheterna i fråga är reglerat i en mottagande medlemsstat, skall de övriga medlemsstaternas medborgare vilka har tillstånd att utöva ett reglerat yrke med stöd av avdelning III bära den yrkestitel som i den mottagande medlemsstaten motsvarar detta yrke och använda eventuell förkortning.

2. Om ett yrke är reglerat i den mottagande medlemsstaten genom en sådan sammanslutning eller organisation som avses i artikel 3.2, får medlemsstaternas medborgare bara använda den yrkestitel eller den förkortning som sammanslutningen eller organisationen fastställt om de kan visa att de tillhör sammanslutningen eller organisationen.

Om medlemskapet i sammanslutningen eller organisationen är förenat med vissa kvalifikationer, kan detta krav då det gäller de övriga medlemsstaternas medborgare som innehar yrkeskvalifikationer bara göras gällande på de villkor som föreskrivs i detta direktiv.

3. En medlemsstat får inte förbehålla innehavarna av yrkeskvalifikationer användningen av en yrkestitel om den inte har underrättat kommissionen och de övriga medlemsstaterna om den berörda sammanslutningen eller organisationen i enlighet med artikel 3.2.

Avdelning IV Detaljerade villkor för utövande av yrket

Artikel53¶Språkkunskaper

Ändrad genom direktiv 2013/55/.

1. Yrkesutövare som får sina yrkeskvalifikationer erkända ska ha nödvändiga språkkunskaper för att utöva yrkesverksamheten i den mottagande medlemsstaten.

2. En medlemsstat ska säkerställa att alla kontroller som utförs eller övervakas av den behöriga myndigheten för att kontrollera efterlevnad av skyldigheten enligt punkt 1 är begränsade till kunskapen i ett officiellt språk i den mottagande medlemsstaten eller ett förvaltningsspråk i den mottagande medlemsstaten, förutsatt att det också är ett officiellt språk i unionen.

3. Kontroller som genomförs i enlighet med punkt 2 får införas om det yrke som ska utföras har konsekvenser för patientsäkerheten. Kontroller får införas för andra yrken om det finns allvarliga och konkreta tvivel om att yrkesutövaren har tillräckliga språkkunskaper avseende den yrkesverksamhet som yrkesutövaren tänker utöva.

Kontroller får endast ske efter det att ett europeiskt yrkeskort har utfärdats i enlighet med artikel 4d eller efter det att yrkeskvalifikationen har erkänts.

4. Alla kontroller av språkkunskaper ska stå i proportion till den verksamhet som ska utövas. Den berörda yrkesutövaren ska ha rätt att överklaga sådana kontroller enligt nationell lagstiftning.

Artikel54¶Användande av utbildningstitel

Ändrad genom rättelse till direktiv 2005/36/EU.

Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 7 och 52 skall den mottagande medlemsstaten se till att de berörda personerna har rätt att använda utbildningstitlar från ursprungsmedlemsstaten, och den eventuella förkortningen av denna, på ursprungsmedlemsstatens språk. Den mottagande medlemsstaten får kräva att denna titel följs av namn och plats för den institution eller examensnämnd som utfärdat den. Om den utbildningstitel som används i ursprungsmedlemsstaten kan förväxlas med en titel som i den mottagande medlemsstaten kräver kompletterande utbildning, som personen i fråga inte har genomgått, får denna medlemsstat kräva att vederbörande använder utbildningstiteln från ursprungsmedlemsstaten i en lämplig form som den mottagande medlemsstaten anger.

Artikel55¶Anslutning till försäkringskassa

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 5.1 och artikel 6 första stycket b, skall de medlemsstater som kräver att de personer som förvärvat sina yrkeskvalifikationer på deras territorium skall fullgöra en förberedande praktiktjänstgöring och/eller ha yrkeserfarenhet för att få anslutas till en försäkringskassa, ge innehavare av yrkeskvalifikationer som läkare och tandläkare som förvärvats i en annan medlemsstat dispens från detta krav.

Artikel55a¶Erkännande av yrkespraktik

Införd genom direktiv 2013/55/.

1. Om tillträde till ett reglerat yrke i ursprungsmedlemsstaten kräver en avslutad yrkespraktik ska ursprungsmedlemsstatens behöriga myndighet, vid behandling av en ansökan om tillstånd att få utöva det reglerade yrket, erkänna den yrkespraktik som förvärvats i en annan medlemsstat, förutsatt att praktiken är i enlighet med de offentliggjorda riktlinjer som avses i punkt 2, och beakta de yrkespraktiker som förvärvats i ett tredjeland. Medlemsstaterna får dock i nationell lagstiftning fastställa en rimlig begränsning på den del av yrkespraktiken som kan förvärvas utomlands.

2. Erkännandet av yrkespraktiken får inte ersätta kraven för att genomgå ett prov och få tillträde till yrket i fråga. De behöriga myndigheterna ska offentliggöra riktlinjer för hur den yrkespraktik som förvärvas i en annan medlemsstat eller i tredjeland ska organiseras och erkännas, särskilt handledarens roll i samband med yrkespraktiken.

Avdelning V Administrativt samarbete och genomförandeansvar gentemot medborgarna

Artikel56¶Behöriga myndigheter

Ändrad genom direktiv 2013/55/.

1. De behöriga myndigheterna i den mottagande medlemsstaten och ursprungsmedlemsstaten skall bedriva ett nära samarbete och ge varandra ömsesidigt bistånd för att underlätta tillämpningen av detta direktiv. De skall garantera att de upplysningar som utväxlas behandlas konfidentiellt.

2. De behöriga myndigheterna i den mottagande medlemsstaten och ursprungsmedlemsstaten ska utbyta information om disciplinära åtgärder eller straffrättsliga påföljder som vidtagits eller andra allvarliga, specifika omständigheter som kan ha följder för utövandet av verksamheten enligt detta direktiv. De ska då iaktta regler om skydd av personuppgifter som anges i direktiv 95/46/EG och 2002/58/EG.

Ursprungsmedlemsstaten skall kontrollera om förhållandena är riktiga och dess myndigheter avgöra typ och omfattning av de undersökningar som skall göras och meddela den mottagande medlemsstaten vilka konsekvenser landet drar av de lämnade uppgifterna.

2a. Vid tillämpning av punkterna 1 och 2 ska den behöriga myndigheten använda IMI.

3. Senast den 20 oktober 2007 skall varje medlemsstat utse de behöriga myndigheter och organ som är bemyndigade att utfärda eller ta emot bevis på formella kvalifikationer och andra handlingar eller upplysningar, samt de behöriga myndigheter och organ som är bemyndigade att motta ansökningarna och fatta de beslut som avses i detta direktiv, och de skall genast underrätta övriga medlemsstater och kommissionen om detta.

4. Varje medlemsstat ska utse en samordnare för verksamheten för de behöriga myndigheter som avses i punkt 1 och underrätta övriga medlemsstater och kommissionen om detta.

Samordnarna ska ha följande uppgifter:

a) Att främja enhetlig tillämpning av direktivet.

b) Att inhämta alla uppgifter av betydelse för tillämpning av direktivet, bl.a. uppgifter om tillträdesvillkor för reglerade yrken i medlemsstaterna.

c) Att granska förslag på gemensamma utbildningsramar och gemensamma utbildningsprov.

d) Att utbyta information och bästa praxis för att optimera kompetensutvecklingen i medlemsstaterna.

e) Att utbyta information och bästa praxis om tillämpning av de kompensationsåtgärder som avses i artikel 14.

För att utföra de uppgifter som anges i led b i den här punkten kan samordnarna vända sig till de rådgivningscentrum som avses i artikel 57b.

Artikel56a¶Varningsmekanism

Införd genom direktiv 2013/55/.

1. De behöriga myndigheterna i en medlemsstat ska meddela de behöriga myndigheterna i alla andra medlemsstater om en yrkesutövare vars utövande på den medlemsstatens territorium av följande yrkesverksamheter i sin helhet eller delvis har begränsats eller förbjudits, även temporärt, av nationella myndigheter eller domstolar:

a) Läkare och allmänpraktiserande läkare som innehar ett examensbevis som avses i punkterna 5.1.1 och 5.1.4 i bilaga V.

b) Läkare med specialistkompetens som innehar en yrkestitel som avses i punkt 5.1.3 i bilaga V.

c) Sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård som innehar ett examensbevis som avses i punkt 5.2.2 i bilaga V.

d) Tandläkare som innehar ett examensbevis som avses i punkt 5.3.2 i bilaga V.

e) Specialisttandläkare som innehar ett examensbevis som avses i punkt 5.3.3 i bilaga V.

f) Veterinär som innehar ett examensbevis som avses i punkt 5.4.2 i bilaga V.

g) Barnmorska som innehar ett examensbevis som avses i punkt 5.5.2 i bilaga V.

h) Apotekare som innehar ett examensbevis som förtecknas i punkt 5.6.2 i bilaga V.

i) Innehavare av intyg enligt punkt 2 i bilaga VII som anger att innehavaren slutfört en utbildning som uppfyller de minimikrav som förtecknas i artikel 24, 25, 31, 34, 35, 38, 40 eller 44, men som påbörjats före de respektive referensdatum för kvalifikationer som förtecknas i punkterna 5.1.3, 5.1.4, 5.2.2, 5.3.2, 5.3.3, 5.4.2, 5.5.2 och 5.6.2 i bilaga V.

j) Innehavare av intyg om förvärvade rättigheter enligt artiklarna 23, 27, 29, 33, 33a, 37, 43 och 43a.

k) Andra yrkesutövare som utövar verksamhet som har konsekvenser för patientsäkerheten, om yrkesutövaren utövar ett yrke som är reglerat i den medlemsstaten.

l) Yrkesutövare som utövar verksamhet som rör undervisning av barn, inklusive barnomsorg och förskoleverksamhet, om yrkesutövaren utövar ett yrke som är reglerad i den medlemsstaten.

2. De behöriga myndigheterna ska lämna de uppgifter som avses i punkt 1 via varning genom IMI senast tre dagar efter dagen för antagande av beslutet om att begränsa eller förbjuda utövandet av yrkesverksamheten i sin helhet eller delvis. Dessa uppgifter ska begränsas till

a) yrkesutövarens identitet,

b) det berörda yrket,

c) uppgifter om den nationella myndighet eller domstol som fattat beslutet om begränsning eller förbud,

d) begränsningens eller förbudets räckvidd, och

e) den period under vilken begränsningen eller förbudet gäller.

3. De behöriga myndigheterna i en berörd medlemsstat ska senast tre dagar efter dagen för antagande av domstolens beslut underrätta de behöriga myndigheterna i alla medlemsstater, via varning genom IMI, om de yrkesutövares identitet som har ansökt om erkännande av kvalifikationer enligt detta direktiv och som senare, enligt domstolar, har visat sig använda falska intyg på yrkeskvalifikationer i detta sammanhang.

4. Behandlingen av personuppgifter i samband med det informationsutbyte som avses i punkterna 1 och 3 ska ske i enlighet med direktiven 95/46/EG och 2002/58/EG. Kommissionens behandling av personuppgifter ska ske i enlighet med förordning (EG) nr 45/2001.

5. De behöriga myndigheterna i samtliga medlemsstater ska underrättas utan dröjsmål när ett sådant förbud eller en sådan begränsning som avses i punkt 1 har upphört att gälla. För detta ändamål ska den behöriga myndigheten i den medlemsstat som tillhandahåller uppgifterna i enlighet med punkt 1 också vara skyldig att ange det datum då förbudet eller begränsningen upphör att gälla liksom eventuella senare ändringar fram till det datumet.

6. Medlemsstaterna ska föreskriva att de yrkesutövare som avses i de varningar som skickas till andra medlemsstater skriftligen informeras om dessa beslut om varningar vid samma tidpunkt som varningarna skickas, att de enligt nationell rätt kan överklaga besluten eller ansöka om rättelse av dem och att de ska ha tillgång till gottgörelse för eventuell skada som vållas av felaktiga varningar som skickats till andra medlemsstater, och i sådana fall ska besluten om varning antas med förbehållet att de är föremål för rättsliga förfaranden från yrkesutövarens sida.

7. Uppgifter om varningar får behandlas inom IMI så länge de är giltiga. Varningar ska sedan raderas inom tre dagar efter dagen för antagande av beslutet om återkallelse eller efter det att det förbud eller den begränsning som avses i punkt 1 har upphört att gälla.

8. Kommissionen ska anta genomförandeakter för tillämpningen av varningsmekanismen. Dessa genomförandeakter ska innehålla bestämmelser om de myndigheter som är behöriga att skicka eller ta emot varningar och om återkallande och avslutande av varningar, och åtgärder för att säkerställa bearbetning. Genomförandeakterna ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 58.2.

Artikel57¶Central onlinetillgång till information

Ändrad genom direktiv 2013/55/ och rättelse till direktiv 2013/55/EU.

1. Medlemsstaterna ska sörja för att följande information finns tillgänglig online via de gemensamma kontaktpunkterna som avses i artikel 6 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden, och uppdateras regelbundet:

a) En förteckning över samtliga reglerade yrken i medlemsstaten, inklusive kontaktuppgifter för de behöriga myndigheterna för varje reglerat yrke och de rådgivningscentrum som avses i artikel 57b.

b) En förteckning över de yrken för vilka ett europeiskt yrkeskort finns tillgängligt, information om kortets funktion, inklusive alla relaterade avgifter som yrkesutövarna ska betala, och behöriga myndigheter för utfärdande av kortet.

c) En förteckning över alla yrken för vilka medlemsstaten tillämpar artikel 7.4 i sina nationella lagar och andra författningar.

d) En förteckning över alla reglerade utbildningar och utbildningar med särskilt upplägg enligt artikel 11 c ii.

e) De krav och förfaranden enligt artiklarna 7, 50, 51 och 53 som gäller för de reglerade yrkena i medlemsstaten, inklusive alla relaterade avgifter som medborgarna ska betala och de dokument som de måste lämna in till de behöriga myndigheterna.

f) Information om hur man ska överklaga, enligt nationella lagar och andra författningar, de beslut som antagits av de behöriga myndigheterna enligt detta direktiv.

2. Medlemsstaterna ska sörja för att den information som avses i punkt 1 tillhandahålls användarna på ett tydligt och heltäckande sätt, att den är lättillgänglig även på avstånd och på elektronisk väg och att den hålls aktuell.

3. Medlemsstaterna ska se till att en begäran om information som riktas till den gemensamma kontaktpunkten besvaras så snabbt som möjligt.

4. Medlemsstaterna och kommissionen ska vidta kompletterande åtgärder för att uppmana de gemensamma kontaktpunkterna att göra den information som avses i punkt 1 tillgänglig på andra officiella språk i unionen. Detta ska inte inverka på medlemsstaternas lagstiftning om språkanvändning på deras territorier.

5. Medlemsstaterna ska samarbeta med varandra och kommissionen när det gäller genomförandet av punkterna 1, 2 och 4.

Artikel57a¶Förfaranden på elektronisk väg

Införd genom direktiv 2013/55/.

1. Medlemsstaterna ska sörja för att samtliga krav, förfaranden och formaliteter som avser frågor som täcks av detta direktiv kan slutföras enkelt, på avstånd och elektronisk väg, via den berörda gemensamma kontaktpunkten eller de relevanta behöriga myndigheterna. Detta ska inte hindra de behöriga myndigheterna i medlemsstaten från att begära bestyrkta kopior i ett senare skede, om det finns skälig grund för tvivel och om det är absolut nödvändigt.

2. Punkt 1 ska inte gälla för genomförandet av anpassningsperioden eller lämplighetsprovet.

3. När det för fullgörande av de förfaranden som avses i punkt 1 i denna artikel är motiverat för medlemsstaterna att begära avancerade elektroniska signaturer, så som det definieras i artikel 2 punkt 2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/93/EG av den 13 december 1999 om ett gemenskapsramverk för elektroniska signaturer, ska de godta elektroniska signaturer som uppfyller kraven i kommissionens beslut 2009/767/EG av den 16 oktober 2009 om åtgärder som underlättar användningen av förfaranden på elektronisk väg genom gemensamma kontaktpunkter i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG om tjänster på den inre marknaden och vidta tekniska åtgärder för behandling av dokument med avancerade elektroniska signaturer som fastställs i kommissionens beslut 2011/130/EU av den 25 februari 2011 om fastställande av minimikrav för behandling över gränserna av dokument som signerats elektroniskt av behöriga myndigheter i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG om tjänster på den inre marknaden.

4. Samtliga förfaranden ska genomföras i enlighet med artikel 8 i direktiv 2006/123/EG när det gäller de gemensamma kontaktpunkterna. De tidsfrister för förfarandena som anges i artikel 7.4 och artikel 51 i detta direktiv ska inledas vid den tidpunkt då en medborgare lämnat en ansökan eller en handling som saknas till en gemensam kontaktpunkt eller direkt till den relevanta behöriga myndigheten. En begäran om de bestyrkta kopior som avses i punkt 1 i denna artikel ska inte betraktas som en begäran om en handling som saknas.

Artikel57b¶Rådgivningscentrum

Införd genom direktiv 2013/55/.

1. Varje medlemsstat ska senast den 18 januari 2016 utse ett rådgivningscentrum som ska ha till uppgift att ge medborgarna och rådgivningscentrumen i övriga medlemsstater stöd när det gäller erkännande av yrkeskvalifikationer enligt detta direktiv, inklusive information om nationell lagstiftning som reglerar dessa yrken och utövandet av dessa, sociallagstiftning och, i tillämpliga fall, yrkesetiska regler.

2. Rådgivningscentrum i mottagande medlemsstater ska hjälpa medborgarna att utöva de rättigheter som de tillerkänns enligt detta direktiv, vid behov i samarbete med rådgivningscentrum i ursprungsmedlemsstater och de behöriga myndigheterna och de gemensamma kontaktpunkterna i mottagande medlemsstater.

3. Alla behöriga myndigheter i ursprungsmedlemsstaten eller den mottagande medlemsstaten ska samarbeta till fullo med rådgivningscentrumet i den medlemsstaten, och vid behov i ursprungsmedlemsstaten, och på begäran lämna alla relevanta uppgifter om enskilda ärenden till dessa rådgivningscentrum, med respekt för reglerna för uppgiftsskydd i enlighet med direktiven 95/46/EG och 2002/58/EG.

4. Ett rådgivningscentrum ska på begäran av kommissionen informera den om resultaten av ärenden som den handlägger inom två månader efter det att det mottagit en sådan begäran.

Artikel57c¶Utövande av delegeringen

Införd genom direktiv 2013/55/.

1. Befogenheten att anta delegerade akter ges till kommissionen med förbehåll för de villkor som anges i denna artikel.

2. Den befogenhet att anta delegerade akter som avses i artikel 3.2 tredje stycket, artikel 20, artikel 21.6 andra stycket, artiklarna 21a.4 och 25.5, artikel 26 andra stycket, 31.2 andra stycket, 34.2 andra stycket, artiklarna 35.4 och 35.5, 38.1 andra stycket, 40.1 tredje stycket, 44.2 andra stycket, artiklarna 49a.4 och 49b.4 ska ges till kommissionen för en period av fem år från den 17 januari 2014. Kommissionen ska utarbeta en rapport om delegeringen av befogenheter senast nio månader före utgången av perioden av fem år. Delegeringen av befogenhet ska genom tyst medgivande förlängas med perioder av samma längd, om inte Europaparlamentet eller rådet motsätter sig en sådan förlängning senast tre månader före utgången av perioden i fråga.

3. Den delegering av befogenhet som avses i artikel 3.2 tredje stycket, artikel 20, artikel 21.6 andra stycket, artiklarna 21a.4 och 25.5, artikel 26 andra stycket, 31.2 andra stycket, 34.2 andra stycket, artiklarna 35.4 och 35.5, 38.1 andra stycket, 40.1 tredje stycket, 44.2 andra stycket, artiklarna 49a.4 och 49b.4 får när som helst återkallas av Europaparlamentet eller rådet. Ett beslut om återkallelse innebär att delegeringen av den befogenhet som anges i beslutet upphör att gälla. Beslutet får verkan dagen efter det att det offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning, eller vid ett senare i beslutet angivet datum. Det påverkar inte giltigheten av delegerade akter som redan har trätt i kraft.

4. Så snart kommissionen antar en delegerad akt ska den samtidigt delge Europaparlamentet och rådet denna.

5. En delegerad akt som antas enligt artikel 3.2 tredje stycket, artikel 20, artikel 21.6 andra stycket, artiklarna 21a.4 och 25.5, artikel 26 andra stycket, 31.2 andra stycket, 34.2 andra stycket, artiklarna 35.4 och 35.5, 38.1 andra stycket, 40.1 tredje stycket, 44.2 andra stycket, artiklarna 49a.4 och 49b.4 ska träda i kraft endast om varken Europaparlamentet eller rådet har gjort invändningar mot den delegerade akten inom en period av två månader från den dag då akten delgavs Europaparlamentet och rådet, eller om både Europaparlamentet och rådet, före utgången av den perioden, har underrättat kommissionen om att de inte kommer att invända. Denna period ska förlängas med två månader på Europaparlamentet eller rådets initiativ.

Artikel58¶Kommittéförfarande

Ändrad genom direktiv 2013/55/.

1. Kommissionen ska biträdas av en kommitté för erkännande av yrkeskvalifikationer. Denna kommitté ska vara en kommitté i den mening som avses i förordning (EU) nr 182/2011.

2. När det hänvisas till denna punkt ska artikel 5 i förordning (EU) nr 182/2011 tillämpas.

Artikel59¶Öppenhet

Ändrad genom direktiv 2013/55/ och rättelse till direktiv 2013/55/EU.

1. Medlemsstaterna ska till kommissionen lämna en förteckning över befintliga reglerade yrken, och fastställa den verksamhet som varje yrke omfattar, och en förteckning över reglerade utbildningar, och utbildningar med särskilt upplägg, vilka avses i artikel 11 c ii, på deras territorium senast den 18 januari 2016. Alla ändringar av dessa förteckningar ska också meddelas kommissionen utan onödigt dröjsmål. Kommissionen ska inrätta och upprätthålla en allmänt tillgänglig databas över reglerade yrken, vilken även ska innehålla en allmän beskrivning av den verksamhet som ingår i varje yrke.

2. Senast den 18 januari 2016 ska medlemsstaterna till kommissionen lämna förteckningen över yrken för vilka en förhandskontroll av kvalifikationer är nödvändig enligt artikel 7.4. För varje yrke som tas upp i en sådan förteckning ska medlemsstaterna lämna en särskild motivering till kommissionen.

3. Medlemsstaterna ska undersöka huruvida de krav enligt deras rättssystem som begränsar tillträdet till ett yrke eller utövandet av ett yrke till innehavare av en särskild yrkeskvalifikation, inklusive användningen av yrkestitlar och den yrkesverksamhet som medges inom ramen för en titel, i denna artikel benämnd som ”krav”, överensstämmer med följande principer:

a) Kraven får varken direkt eller indirekt diskriminera på grund av nationalitet eller bosättningsort.

b) Kraven ska vara motiverade av tvingande hänsyn till allmänintresset.

c) Kraven ska vara lämpliga för att uppnå de eftersträvade målen och får inte gå utöver vad som krävs för att uppnå målen.

4. Punkt 1 ska också gälla för yrken som i en medlemsstat regleras av en sammanslutning eller organisation enligt artikel 3.2 och alla krav på medlemskap i dessa sammanslutningar eller organisationer.

5. Senast den 18 januari 2016 ska medlemsstaterna till kommissionen lämna uppgifter om de krav de avser att behålla och skälen till att de anser att dessa krav uppfyller villkoren i punkt 3. Medlemsstaterna ska lämna uppgifter om de krav som de därefter inför och skälen till att de anser att dessa krav uppfyller villkoren i punkt 3 inom sex månader efter det att den berörda åtgärden införts.

6. Senast den 18 januari 2016, och därefter vartannat år, ska medlemsstaterna också lämna en rapport till kommissionen om de krav som tagits bort eller mildrats.

7. Kommissionen ska vidarebefordra rapporterna som avses i punkt 6 till de övriga medlemsstaterna, som ska lämna synpunkter inom samma period om sex månader. Inom samma period ska kommissionen samråda med intresserade parter, däribland de berörda yrkena.

8. Kommissionen ska lämna en sammanfattande rapport, som baseras på medlemsstaternas uppgifter, till den samordningsgrupp som inrättats enligt kommissionens beslut 2007/172/EG av den 19 mars 2007 om upprättande av en samordningsgrupp för erkännande av yrkeskvalifikationer, vilken får lämna synpunkter.

9. Mot bakgrund av de synpunkter som avses i punkterna 7 och 8 ska kommissionen senast den 18 januari 2017 lägga fram sina slutliga undersökningsresultat för Europaparlamentet och rådet, vid behov åtföljda av förslag till ytterligare initiativ.

Avdelning VI Andra bestämmelser

Artikel60¶Rapportering

Ändrad genom direktiv 2013/55/.

1. Efter den 20 oktober 2007 skall medlemsstaterna vartannat år lämna en rapport till kommissionen över tillämpningen av det inrättade systemet. Utöver allmänna kommentarer skall rapporten innehålla en statistisk översikt över de beslut som fattats samt en beskrivning av de viktigaste problemen som tillämpningen av direktivet fört med sig.

Från och med den 18 januari 2016 ska den statistiska översikt över de beslut som fattats, och som avses i första stycket, innehålla utförlig information om antalet och typer av beslut som fattats i enlighet med detta direktiv, inklusive de typer av beslut om partiellt tillträde som fattats av de behöriga myndigheterna i enlighet med artikel 4f, och en förklaring om de huvudsakliga problemen som tillämpningen av direktivet fört med sig.

2. Senast den 18 januari 2019, och därefter vart femte år ska kommissionen offentliggöra en rapport om genomförandet av detta direktiv.

Den första rapporten ska särskilt fokusera på de nya delar som införs i detta direktiv, och i synnerhet behandla följande punkter:

a) Hur det europeiska yrkeskortet fungerar.

b) Moderniseringen av de kunskaper, färdigheter och kompetenser som omfattas av avdelning III kapitel III, inklusive förteckningen över de kompetenser som avses i artikel 31.7.

c) Hur den gemensamma utbildningsramen och det gemensamma utbildningsprovet fungerar.

d) Resultatet av det särskilda kompletteringsprogram som fastställs i rumänsk lag eller andra författningar för innehavare av intyget på formella kvalifikationer som anges i artikel 33a, och för innehavare av intyget på formella kvalifikationer från en eftergymnasial utbildning, för att bedöma behovet av att se över de nuvarande bestämmelser som styr systemet för förvärvade rättigheter och gäller för rumänska intyg på formella kvalifikationer som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård.

Medlemsstaterna ska tillhandahålla all nödvändig information för att förbereda denna rapport.

Artikel61¶Undantagsklausul

Ändrad genom direktiv 2013/55/.

Om större svårigheter på något visst område skulle uppstå för en viss medlemsstat vid tillämpningen av det här direktivet, skall kommissionen undersöka dessa svårigheter i samarbete med medlemsstaten i fråga.

Vid behov ska kommissionen anta en genomförandeakt för att medge den berörda medlemsstaten ett undantag när det gäller tillämpningen av bestämmelsen i fråga under en begränsad tidsperiod.

Artikel62¶Upphävande

Direktiven 77/452/EEG, 77/453/EEG, 78/686/EEG, 78/687/EEG, 78/1026/EEG, 78/1027/EEG, 80/154/EEG, 80/155/EEG, 85/384/EEG, 85/432/EEG, 85/433/EEG, 89/48/EEG, 92/51/EEG, 93/16/EEG och 1999/42/EG skall upphöra att gälla från och med den 20 oktober 2007. Hänvisningar till de upphävda direktiven skall anses som hänvisningar till detta direktiv, och de rättsakter som har antagits på grundval av de direktiven skall inte påverkas av upphävandet.

Artikel63¶Införlivande

Medlemsstaterna skall sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 20 oktober 2007 De skall genast underrätta kommissionen om detta.

När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras skall varje medlemsstat själv utfärda.

Artikel64¶Ikraftträdande

Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Artikel65¶Adressater

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

BILAGA I

IRLAND

1) The Institute of Chartered Accountants in Ireland

2) The Institute of Certified Public Accountants in Ireland

3) The Association of Certified Accountants

4) Institution of Engineers of Ireland

5) Irish Planning Institute

FÖRENADE KUNGARIKET

1) Institute of Chartered Accountants in England and Wales

2) Institute of Chartered Accountants of Scotland

3) Institute of Chartered Accountants in Ireland

4) Chartered Association of Certified Accountants

5) Chartered Institute of Loss Adjusters

6) Chartered Institute of Management Accountants

7) Institute of Chartered Secretaries and Administrators

8) Chartered Insurance Institute

9) Institute of Actuaries

10) Faculty of Actuaries

11) Chartered Institute of Bankers

12) Institute of Bankers in Scotland

13) Royal Institution of Chartered Surveyors

14) Royal Town Planning Institute

15) Chartered Society of Physiotherapy

16) Royal Society of Chemistry

17) British Psychological Society

18) Library Association

19) Institute of Chartered Foresters

20) Chartered Institute of Building

21) Engineering Council

22) Institute of Energy

23) Institution of Structural Engineers

24) Institution of Civil Engineers

25) Institution of Mining Engineers

26) Institution of Mining and Metallurgy

27) Institution of Electrical Engineers

28) Institution of Gas Engineers

29) Institution of Mechanical Engineers

30) Institution of Chemical Engineers

31) Institution of Production Engineers

32) Institution of Marine Engineers

33) Royal Institution of Naval Architects

34) Royal Aeronautical Society

35) Institute of Metals

36) Chartered Institution of Building Services Engineers

37) Institute of Measurement and Control

38) British Computer Society

BILAGA II

1. Utbildning i paramedicin och barnomsorg

Utbildning till:

I Tyskland:

barnsjuksköterska (”Gesundheits- und Kinderkrankenpfleger(in)”).

Sjukgymnast (”Krankengymnast[in]/Physiotherapeut[in]”).

Arbetsterapeut/ergoterapeut (”Beschäftigungs und Arbeitstherapeut/Ergotherapeut”).

Logoped (”Logopäde/Logopädin”).

Ortoptist (”Orthoptist[in]”).

Godkänd barnpedagog (”Staatlich anerkannte[r] Erzieher[in]”).

Godkänd speciallärare (”Staatlich anerkannte[r] Heilpädagoge[in]”).

Medicinsk laboratorieassistent (”medizinischtechnische[r] Laboratoriums Assistent[in]”).

Röntgentekniker (”medizinischtechnische[r] RadiologieAssistent[in]”).

Teknisk assistent — funktionsdiagnostik (”medizinischtechnische[r] Assistent[in] für Funktionsdiagnostik”).

Veterinärtekniker (”veterinärmedizinischtechnische[r] Assistent[in]”).

Dietist (”Diätassistent[in]”).

Apotekstekniker (”Pharmazieingenieur”) med examen före den 31mars 1994 i f.d. DDR eller i de nya tyska delstaterna.

Mentalskötare (”Psychiatrische[r] Krankenschwester/Krankenpfleger”).

Talpedagog (”Sprachtherapeut[in]”).

sjukvårdare inom äldrevården (”Altenpflegerin und Altenpfleger”).

Var och en av dessa utbildningar omfattar sammanlagt minst 13 år, bestående av

minst tre års yrkesbildning i en specialskola med avslutande examen, i några fall kompletterad med ett eller två års specialiserad utbildning avslutad med examen, eller

minst två och ett halvt års utbildning i specialskola med avslutande examen, kompletterad med minst sex månaders yrkespraktik eller minst sex månaders praktikanttjänstgöring i godkänd inrättning, eller

minst två års yrkesutbildning i specialskola med avslutande examen kompletterad med yrkeserfarenhet minst ett år eller praktikanttjänstgöring minst ett år i godkänd inrättning.

I Tjeckien:

Vårdbiträde (”zdravotnický asistent”).

Denna utbildning omfattar sammanlagt minst 13 år, varav minst åttaårs grundutbildning och fyraårs yrkesinriktad gymnasieutbildning på vårdlinje, kompletterat med ”maturitnízkouška” - examen.

Nutritionist (”nutriční asistent”).

Denna utbildning omfattar sammanlagt minst 13 år, varav minst åtta års grundutbildning och fyraårs yrkesinriktad gymnasieutbildning på vårdlinje, kompletterat med ”maturitnízkouška” examen.

I Italien:

Tandtekniker (”odontotecnico”).

Optiker (”ottico”).

Var och en av dessa utbildningar omfattar sammanlagt minst 13 år, bestående av

minst tre års yrkesbildning i en specialskola med avslutande examen, i några fall kompletterad med ett eller två års specialiserad utbildning avslutad med examen, eller

minst två och ett halvt års utbildning i specialskola med avslutande examen, kompletterad med minst sex månaders yrkespraktik eller minst sex månaders praktikanttjänstgöring i godkänd inrättning, eller

minst två års yrkesutbildning i specialskola med avslutande examen kompletterad med yrkeserfarenhet minst ett år eller praktikanttjänstgöring minst ett år i godkänd inrättning.

I Cypern:

Tandtekniker (”οδοντοτεχνίτης”).

Denna utbildning omfattar sammanlagt minst 14 år, varav minst sexårs grundutbildning, sexårs gymnasieutbildning och två års postgymnasial yrkesutbildning, följd av ettårs yrkeserfarenhet.

Optiker (”τεχνικός oπτικός”).

Denna utbildning omfattar sammanlagt minst 14 år, varav minst sexårs grundutbildning, sexårs gymnasieutbildning och två års postgymnasial utbildning, följt av ett års yrkeserfarenhet.

I Lettland:

Tandsköterska (”zobārstniecības māsa”).

Denna utbildning omfattar sammanlagt minst 13 år, varav minst tioårs allmän skolutbildning och två års yrkesutbildning på vårdlinje, följt av treårsyrkeserfarenhet, varefter det krävs att en examen avläggs för erhållande av specialistcertifikat.

Biomedicinsk laboratorieassistent (”biomedicīnas laborants”).

Denna utbildning omfattar sammanlagt minst tolv år, varav minst tioårs allmän skolutbildning och två års yrkesutbildning på vårdlinje, följt av tvåårs yrkeserfarenhet, varefter det krävs att en examen avläggs för erhållande av specialistcertifikat.

Tandtekniker (”zobu tehniķis”).

Denna utbildning omfattar sammanlagt minst tolv år, varav minst tioårs allmän skolutbildning och två års yrkesutbildning på vårdlinje, följt av tvåårsyrkeserfarenhet, varefter det krävs att en examen avläggs för erhållande av specialistcertifikat.

Biträdande sjukgymnast (”fizioterapeita asistents”).

Denna utbildning omfattar sammanlagt minst 13 år, varav minst tioårs allmän skolutbildning och tre års yrkesutbildning på vårdlinje, följt av tvåårs yrkeserfarenhet, varefter det krävs att en examen avläggs för erhållande av specialistcertifikat.

I Luxemburg:

Röntgentekniker (”assistant[e] technique médical[e] en radiologie”).

Medicinsk laboratorieassistent (”assistant[e] technique médical[e] de laboratoire”).

Mentalskötare (”infirmier/ière psychiatrique”).

Sjukhustekniker — kirurgi (”assistant[e] technique médical[e] en chirurgie”).

Barnsköterska (”infirmier(ère) en pédiatrie”).

Anestesisköterska (”infirmier en anesthésie et réamination”).

Massör (”masseur”).

Barnpedagog (”éducateur/trice”).

Var och en av dessa utbildningar omfattar sammanlagt minst 13 år, bestående av

minst tre års yrkesbildning i en specialskola med avslutande examen, i några fall kompletterad med ett eller två års specialiserad utbildning avslutad med examen, eller

minst två och ett halvt års utbildning i specialskola med avslutande examen, kompletterad med minst sex månaders yrkespraktik eller minst sex månaders praktikanttjänstgöring i godkänd inrättning, eller

minst två års yrkesutbildning i specialskola med avslutande examen kompletterad med yrkeserfarenhet minst ett år eller praktikanttjänstgöring minst ett år i godkänd inrättning.

I Nederländerna:

Veterinärassistent (”dierenartsassistent”).

Var och en av dessa utbildningar omfattar sammanlagt minst 13 år, bestående av tre års yrkesutbildning i specialskola (”MBO”-program) eller alternativt tre års yrkesutbildning inom lärlingssystemet (”LLW”), båda avslutade med examen.

I Österrike:

Särskild grundutbildning för sköterskor i barn och ungdomsvård (”spezielle Grundausbildung in der Kinder und Jugendlichenpflege”).

En utbildning som omfattar sammanlagt minst 13 år, minst 10 års allmän skolutbildning, följt av tre års yrkesutbildning vid en sjuksköterskeskola och avslutas med en examen för erhållande av examensbeviset.

Särskild grundutbildning för sköterskor i psykiatrisk sjuk och hälsovård (”spezielle Grundausbildung in der psychiatrischen Gesundheits und Krankenpflege”).

en utbildning som omfattar sammanlagt minst 13 år, minst 10 års allmän skolutbildning, följt av tre års yrkesutbildning vid en sjuksköterskeskola och avslutas med en examen för erhållande av examensbeviset.

Kontaktlinsoptiker (”Kontaktlinsenoptiker”).

Pedikyrist (”Fusspfleger”).

Tekniker för hörselhjälpmedel (”Hörgeräteakustiker”).

Försäljare av medicinska och kemiska produkter (”Drogist”).

Var och en av dessa utbildningar omfattar sammanlagt minst 14 år, varav minst fem år skall fullgöras inom ramen för en strukturerad utbildning som utgörs av minst tre års praktikantutbildning, omfattande utbildning på en arbetsplats och vid en yrkesskola, och en period av yrkesverksamhet och yrkesutbildning och avslutas med yrkesexamen som ger behörighet att utöva yrket och utbilda praktikanter.

Massör (”Masseur”).

Denna utbildning omfattar sammanlagt minst 14 år, varav minst fem år skall fullgöras inom ramen för en strukturerad utbildning med minst två års praktikantutbildning, två års praktisk yrkesverksamhet och en ettårig utbildning som avslutas med en yrkesexamen som ger behörighet att utöva yrket och utbilda praktikanter.

Förskollärare (”Kindergärtner/in”).

Barnskötare (”Erzieher”).

Var och en av dess utbildningar omfattar sammanlagt 13 år, varav fem års yrkesutbildning vid yrkesskola, och avslutas med examen.

Särskild sjuksköterskeutbildning inom barn- och ungdomssjukvård (Sonderausbildung in der Kinder- und Jugendlichenpflege).

Särskild sjuksköterskeutbildning inom psykiatrisk hälso- och sjukvård (spezielle Grundausbildung in der psychiatrischen Gesundheits und Krankenpflege).

Särskild sjuksköterskeutbildning inom intensivsjukvård (Sonderausbildung in der Intensivpflege).

Särskild sjuksköterskeutbildning inom intensivvård av barn (Sonderausbildung in der Kinderintensivpflege).

Särskild sjuksköterskeutbildning inom anestesisjukvård (Sonderausbildung in der Anästhesiepflege).

Särskild sjuksköterskeutbildning inom vård vid njurersättningsbehandling (Sonderausbildung in der Pflege bei Nierenersatztherapie).

Särskild sjuksköterskeutbildning inom operationssjukvård (Sonderausbildung in der Pflege im Operationsbereich).

Särskild sjuksköterskeutbildning inom sjukhushygien (Sonderausbildung in der Krankenhaushygiene).

Särskild sjuksköterskeutbildning för undervisning i hälso- och sjukvård (Sonderausbildung für Lehraufgaben in der Gesundheits- und Krankenpflege).

Särskild sjuksköterskeutbildning för arbetsledning inom hälso- och sjukvård (Sonderausbildung für Führungsaufgaben in der Gesundheits- und Krankenpflege).

Var och en av dessa utbildningar ska omfatta sammanlagt minst 13 år och 6 månader till 14 år, varav minst tio år ska avse allmän utbildning, ytterligare tre år ska avse grundläggande högskoleutbildning inom offentlig hälso- och sjukvård och sex till tolv månader ska avse särskild utbildning för specialiserings-, undervisnings- eller förvaltningsuppgifter.

I Slovakien:

Lärare på dansområdet i konstskolor på grundstadiet (”učiteľ vtanečnom odbore na základných umeleckých školách”).

Denna utbildning omfattar sammanlagt minst 14,5 år, varav åttaårs grundutbildning, fyraårsgymnasieutbildning med specialinriktning samt en femterminerskurs i danspedagogik.

Utbildare vid särskilda utbildningsanstalter och vid socialtjänstanstalter (”vychovávatel' v špeciálnych výchovných zariadeniach a v zariadeniach sociálnych sluieb”).

Denna utbildning omfattar sammanlagt minst 14 år, varav åtta/nio års grundutbildning, fyraårsgymnasieutbildning med pedagogisk inriktning eller annan inriktning och tvåårskompletterande deltidsstudier i pedagogik.

tandtekniker (zubný technik).

Denna utbildning omfattar sammanlagt minst 14 år, varav åtta eller nio års grundutbildning, fyra års gymnasieutbildning åtföljd av två års postgymnasial sjukvårdsutbildning som avslutas med ett teoretiskt och praktiskt prov (maturitné vysvedčenie).

2. Under rubriken hantverksmästare (”Mester/Meister/Maître”) med en annan utbildning än den som omfattas av avdelningIII, kapitelII i detta direktiv

Utbildning till:

I Danmark:

Optiker (”optometrist”).

Denna utbildning omfattar sammanlagt 14 år, varav fem års yrkesutbildning fördelad på två och ett halvtårsteoretisk utbildning vid en yrkesutbildningsanstalt och två och ett halvt års praktik på en arbetsplats och avslutas med en examen som ger behörighet att använda titeln ”Mester”.

Ortopedtekniker (”ortopædimekaniker”).

Ortopedskomakare (”ortopaediskomager”).

Denna utbildning omfattar sammanlagt 13,5 år, varav fyre och ett halvt års yrkesutbildning fördelad på tvåårsteoretisk utbildning vid en yrkesutbildningsanstalt och två och ett halvt års praktik på en arbetsplats och avslutas med en erkänd examen i hantverksyrket som ger behörighet att använda titeln ”Mester”.

I Tyskland:

Optiker (”Augenoptiker”).

Tandtekniker (”Zahntechniker”).

Ortopedtekniker (”Orthopädietechniker”).

Tekniker för hörselhjälpmedel (”Hörgeräte - Akustiker”).

Ortopedtekniker (”Orthopädiemechaniker”).

Ortopedskomakare (”Orthopädieschuhmacher”).

I Luxemburg:

Optiker (”opticien”).

Tandtekniker (”mécanicien dentaire”).

Tekniker för hörselhjälpmedel (”audioprothésiste”).

Ortopedtekniker/bandagist (”mécanicien orthopédiste/bandagiste”).

Ortopedskomakare (”orthopédiste - cordonnier”).

Var och en av dessa utbildningar omfattar sammanlagt 14 år, varav minst fem år skall fullgöras inom ramen för en strukturerad utbildning dels på en arbetsplats, dels vid en yrkesskola och avslutas med examen som ger behörighet att utöva någon som kvalificerad betraktad verksamhet i yrket antingen som självständig yrkesutövare eller som anställd på jämförbar ansvarsnivå.

I Österrike:

Bandagist (”Bandagist”).

Korsettmakare (”Miederwarenerzeuger”).

Optiker (”Optiker”).

Ortopedskomakare (”Orthopädieschuhmacher”).

Ortopedtekniker (”Orthopädietechniker”).

Tandtekniker (”Zahntechniker”).

Trädgårdsmästare (”Gärtner”).

Var och en av dessa utbildningar omfattar sammanlagt minst 14 år, varav minst fem år skall fullgöras inom ramen för en strukturerad utbildning med minst tre års praktiktjänstgöring, dels på en arbetsplats, dels vid en yrkesskola och med minst två års praktisk yrkesverksamhet som avslutas med mästarexamen som ger behörighet att utöva yrket, utbilda praktikanter och använda titeln ”Meister”.

Följande utbildningar till mästare inom jord och skogsbruk:

Lantmästare (”Meister in der Landwirtschaft”).

Mästare i lanthushållning (”Meister in der ländlichen Hauswirtschaft”).

Mästare i trädgårdsodling (”Meister im Gartenbau”).

Mästare i grönsaksodling (”Meister im Feldgemüsebau”).

Mästare i fruktodling och framställning av fruktprodukter (”Meister im Obstbau und in der Obstverwertung”).

Mästare i vinodling och vinframställning (”Meister im Weinbau und in der Kellerwirtschaft”).

Mejerimästare (”Meister in der Molkerei und Käsereiwirtschaft”).

Mästare i hästhållning (”Meister in der Pferdewirtschaft”).

Fiskerimästare (”Meister in der Fischereiwirtschaft”).

Mästare i fjäderfähållning (”Meister in der Geflügelwirtschaft”).

Mästare i biodling (”Meister in der Bienenwirtschaft”).

Skogmästare (”Meister in der Forstwirtschaft”).

Mästare i skogsplantering och skogsvård (”Meister in der Forstgarten und Forstpflegewirtschaft”).

Mästare i lagring av jordbruksprodukter (”Meister in der landwirtschaftlichen Lagerhaltung”).

Var och en av dessa utbildningar omfattar sammanlagt minst 15 år, varav minst sex år skall fullgöras inom ramen för en strukturerad utbildning som utgörs av minst tre års praktiktjänstgöring, med utbildning dels på ett företag, dels vid en yrkesskola, och treårspraktisk yrkesverksamhet och avslutas med mästarexamen som ger behörighet att utbilda praktikanter och använda titeln ”Meister”.

I Polen:

lärare för praktisk yrkesutbildning (”Nauczyciel praktycznej nauki zawodu”).

Denna utbildning omfattar

i) åtta års grundutbildning och femårs yrkesinriktad gymnasieutbildning eller likvärdig gymnasieutbildning inom ett relevant område, följt av kurs i pedagogik på totalt minst150timmar, kurs i säkerhet i arbetet och arbetshygien och tvåårsyrkeserfarenhet inom det yrke som vederbörande skall undervisai eller

ii) åtta års grundutbildning och femårs yrkesinriktad gymnasieutbildning samt avgångsdiplom från en postgymnasial teknisk lärarutbildning eller

iii) åtta års grundutbildning och två till tre årsgrundläggande yrkesinriktad gymnasieutbildning samt minst treårsyrkeserfarenhet bestyrkt av ett mästarbrev för yrket i fråga följt av en kurs i pedagogik på totalt minst 150timmar.

I Slovakien:

lärare för yrkesutbildning (”majster odbornej výchovy”).

Denna utbildning omfattar sammanlagt minst tolv år, varav åttaårs grundutbildning, fyraårsyrkesutbildning (avslutad yrkesinriktad gymnasieutbildning och/eller lärlingstid på en relevant (liknande) yrkesutbildnings eller lärlingskurs), minst treårs yrkeserfarenhet inom samma område som vederbörandes avslutade utbildning eller lärlingstid och kompletterande studier i pedagogik vid pedagogiska fakulteten eller vid teknisk högskola, eller avslutad gymnasieutbildning och lärlingstid på en relevant (liknande) yrkesutbildnings eller lärlingskurs, minst tre års yrkeserfarenhet inom samma område som vederbörandes avslutade utbildning eller lärlingstid, och därutöver studier i pedagogik vid pedagogiska fakulteten, eller från och med den1september 2005 specialutbildning på specialpedagogikens område som bedrivs vid metodikcentra för lärare för yrkesutbildning vid specialskolor utan kompletterande pedagogiska studier.

2a. Hantverksmästare (skol- och yrkesutbildning som ger behörighet till titeln hantverksmästare, Meister/Maître) inom följande yrken:

i Tyskland:

Metallkonstruktör (”Metallbauer”),

Instrumenttekniker för kirurgiska instrument (”Chirurgiemechaniker”),

Karosserimontör och fordonskonstruktör (”Karosserie- und Fahrzeugbauer”),

Bilmekaniker (”Kraftfahrzeugtechniker”),

Cykel- och motorcykelmekaniker (”Zweiradmechaniker”),

Kyltekniker (”Kälteanlagenbauer”),

Datatekniker (”Informationstechniker”),

Mekaniker för lantbruksmaskiner (”Landmaschinenmechaniker”),

Vapensmed (”Büchsenmacher”),

Plåtslagare (”Klempner”),

VVS-installatör (”Installateur und Heizungsbauer”),

Elektriker (”Elektrotechniker”),

Eltekniker (”Elektromaschinenbauer”),

Skeppsbyggnadstekniker (”Boots- und Schiffbauer”),

Murare och betonggjutare (”Maurer und Betonbauer”),

Värmeinstallatör för värmepannor och varmluftsanläggningar (”Ofen- und Luftheizungsbauer”),

Byggnadssnickare/timmerman (”Zimmerer”),

Takläggare (”Dachdecker”),

Vägbyggare (”Straßenbauer”),

Värme- och ljudisoleringstekniker (”Wärme-, Kälte- und Schallschutzisolierer”),

Brunnsgrävare (”Brunnenbauer”),

Sten- och bildhuggare (”Steinmetz und Steinbildhauer”),

Stuckatör (”Stuckateur”),

Målare och lackerare (”Maler und Lackierer”),

Byggnadsställningsmontör (”Gerüstbauer”),

Skorstensfejare (”Schornsteinfeger”),

Finmekaniker (”Feinwerkmechaniker”),

Snickare/möbelsnickare (”Tischler”),

Repslagare (”Seiler”),

Bagare (”Bäcker”),

Konditor (”Konditor”),

Slaktare (”Fleischer”),

Frisör (”Frisör”),

Glasmästare (”Glaser”),

Glasblåsare och konstruktör av glasinstrument (”Glasbläser und Glasapparatebauer”),

Vulkaniserare och däckreparatör (”Vulkaniseur und Reifenmechaniker”).

i Luxemburg:

Bagare/konditor (”boulanger-pâtissier”),

Konditor/chocolatier/sockerbagare/glasstillverkare (”pâtissier-chocolatier-confiseur-glacier”),

Slaktare/charkuterist (”boucher-charcutier”),

Slaktare/charkuterist/hästslaktare (”boucher-charcutier-chevalin”),

Catering och centralköksverksamhet (”traiteur”),

Mjölnare (”meunier”),

Skräddare/kläddesigner (”tailleur-couturier”),

Modist (”modiste-chapelier”),

Körsnär (”fourreur”),

Skomakare (”bottier-cordonnier”),

Urmakare (”horloger”),

Juvelerare/guldsmed (”bijoutier-orfèvre”),

Hårfrisör (”coiffeur”),

Kosmetolog (”esthéticien”),

Maskintekniker (”mécanicien en mécanique générale”),

Installatör av person- och varuhissar, rulltrappor och transportsystem (”installateur d'ascenseurs, de monte-charges, d'escaliers mécaniques et de matériel de manutention”),

Vapensmed (”armurier”),

Smed (”forgeron”),

Montör: industri- och byggmaskiner och materiel (”mécanicien de machines et de matériels industriels et de la construction”),

Elektronikmontör (bilar och motorcyklar) (”mécanicien-électronicien d'autos et de motos”),

Karosseribyggare/-reparatör (”constructeur réparateur de carosseries”),

Plåtslagare/bilmålare (”ébosseleur-peintre de véhicules automoteurs”),

Trådspolare (”bobineur”),

Elektronikmontör (audivisuella anläggningar och apparater) (”électronicien d'installations et d'appareils audiovisuels”),

Kabelmontör (kabel-tv-nät) (”constructeur réparateur de réseaux de télédistribution”),

Elektronikmontör (kontorsmaskiner och datorer) (”électronicien en bureautique et en informatique”),

Maskinmontör (jordbruks- och vinodlingsmaskiner) (”mécanicien de machines et de matériel agricoles et viticoles”),

Pannplåtslagare (”chaudronnier”),

Galvanisör (”galvaniseur”),

Fordonsexpert (”expert en automobiles”),

Byggentreprenör (”entrepreneur de construction”),

Vägentreprenör (”entrepreneur de voirie et de pavage”),

Golvläggare (”confectionneur de chapes”),

Entreprenör (värme-, ljud- och fuktisolering) (”entrepreneur d'isolations thermiques, acoustiques et d'étanchéité”),

Värme- och avloppsinstallatör (”installateur de chauffage-sanitaire”),

Kyl-/frysinstallatör (”installateur frigoriste”),

Elektriker (”électricien”),

Ljusskyltsinstallatör (”installateur d'enseignes lumineuses”),

Elektronikmontör (informations- och kommunikationsteknik) (”électronicien en bureautique et en informatique”),

Alarm- och säkerhetssysteminstallatör (”installateur de systèmes d'alarmes et de sécurité”),

Snickare/möbelsnickare (”menuisier-ébéniste”),

Parkettläggare (”parqueteur”),

Montör (färdiga byggelement) (”poseur d'éléments préfabriqués”),

Tillverkare och installatör av fönsterluckor, jalusier, markiser och solskärmar (”fabricant poseur de volets, de jalousies, de marquises et de store”),

Entreprenör (metallkonstruktioner) (”entrepreneur de constructions métalliques”),

Ugnsbyggare (”constructeur de fours”),

Takläggare/plåtslagare (”couvreur-ferblantier”),

Byggnadssnickare/timmerman (”charpentier”),

Marmorslipare/stenhuggare (”marbrier-tailleur de pierres”),

Kakelläggare (”carreleur”),

Gipsare (”plafonneur-façadier”),

Målare (”peintre-décorateur”),

Glasmästare (”vitrier-miroitier”),

Inredningsdekoratör (”tapissier-décorateur”),

Kakelugnsbyggare (”constructeur poseur de cheminées et de poêles en faïence”),

Tryckare (”imprimeur”),

Medietekniker (”opérateur média”),

Serigraf (”sérigraphe”),

Bokbindare (”relieur”),

Tekniker (medicinsk och kirurgisk utrustning) (”mécanicien de matériel médico-chirurgical”),

Körlärare (”instructeur de conducteurs de véhicules automoteurs”),

Plåtslagare (tak- och väggplåt) (”fabricant poseur de bardages et toitures métalliques”),

Fotograf (”photographe”),

Tillverkare/reparatör av musikinstrument (”fabricant réparateur d'instruments de musique”),

Simlärare (”instructeur de natation”).

i Österrike: Var och en av dessa utbildningar omfattar sammanlagt minst 13 år, varav minst tre år ska fullgöras inom ramen för en strukturerad utbildning, dels på en arbetsplats, dels vid en yrkesskola, som avslutas med examen och en teoretisk och praktisk hantverksmästarutbildning på minst ett år. Fullgjord hantverksmästarexamen ger behörighet att utöva yrket som egen företagare och utbilda praktikanter och använda titeln ”Meister/Maître”.

Byggnadsentreprenör (”Baumeister hinsichtl. der ausführenden Tätigkeiten”),

Bagare (”Bäcker”),

Brunnsborrare (”Brunnenmeister”),

Takläggare (”Dachdecker”),

Elektroteknik (”Elektrotechnik”),

Slaktare (”Fleischer”),

Frisör/perukmakare (”Friseur und Perückenmacher (Stylist)”),

Gas- och sanitärteknik (”Gas- und Sanitärtechnik”),

Glasmästare (”Glaser”),

Förglasare/planglasslipare (”Glasbeleger und Flachglasschleifer”),

Glasblåsare och tillverkare av glasinstrument (”Glasbläser und Glasinstrumentenerzeugung”),

Hålglasslipare och -förädlare (hantverk) (”Hohlglasschleifer und Hohlglasveredler (verbundenes Handwerk)”),

Ugnsbyggare (”Hafner”),

Värmetekniker (”Heizungstechnik”),

Ventilationsteknik (tillhörande hantverksverksamhet) (”Lüftungstechnik (verbundenes Handwerk)”),

Kylteknik (”Kälte- und Klimatechnik”),

Kommunikationselektronik (”Kommunikationselektronik”),

Konditor, inbegripet tillverkare av pepparkakor och fruktkakor, glass och choklad (”Konditor (Zuckerbäcker) einschl. der Lebzelter und der Kanditen- Gefrorenes- und Schokoladewarenerzeugung”),

Fordonsteknik (”Kraftfahrzeugtechnik”),

Karossbyggare, inbegripet karossmålare (tillhörande hantverksverksamhet) (”Karosseriebauer einschl. Karosseriespengler u. –lackierer (verbundenes Handwerk)”),

Plastbearbetning (”Kunststoffverarbeitung”),

Målare (”Maler und Anstreicher”),

Lackerare (”Lackierer”),

Förgyllare (”Vergolder und Staffierer”),

Ventilationsteknik (tillhörande hantverksverksamhet) (”Lüftungstechnik (verbundenes Handwerk)”),

Mekatroniker för elmaskiner och automatisering (”Mechatroniker f. Elektromaschinenbau u. Automatisierung”),

Mekatroniker för elektronik (”Mechatroniker f. Elektronik”),

Kontorsmaskiner och datasystem (”Büro- und EDV-Systemtechnik”),

Mekatroniker för maskinteknik och tillverkningsteknik (”Mechatroniker f. Maschinen- und Fertigungstechnik”),

Mekatroniker för medicinsk utrustning (tillhörande hantverksverksamhet) (”Mechatroniker f. Medizingerätetechnik (verbundenes Handwerk)”),

Ytteknik (”Oberflächentechnik”),

Metalldesign (tillhörande hantverksverksamhet) (”Metalldesign (verbundenes Handwerk)”),

Låssmed (”Schlosser”),

Smed (”Schmied”),

Jordbruksmaskinteknik (”Landmaschinentechnik”),

Rörmokare (”Spengler”),

Pannplåtslagare (tillhörande hantverksverksamhet) (”Kupferschmied (verbundenes Handwerk)”),

Stenhuggare, inbegripet tillverkning av konststen och terrazzo (”Steinmetzmeister einschl. Kunststeinerzeugung und Terrazzomacher”),

Stuckatör och gipsare (”Stukkateur und Trockenausbauer”),

Snickare/möbelsnickare (”Tischler”),

Modellkonstruktör (”Modellbauer”),

Tunnbindare (”Binder”),

Träsvarvare (”Drechsler”),

Båtbyggare (”Bootsbauer”),

Skulptör (tillhörande hantverksverksamhet) (”Bildhauer (verbundenes Handwerk)”),

Vulkaniserare (”Vulkaniseur”),

Vapensmed inbegripet vapenhandel (”Waffengewerbe (Büchsenmacher) einschl. des Waffenhandels”),

Värme-, kyl-, ljud- och brandisolering (”Wärme- Kälte- Schall- und Branddämmer”),

Snickarentreprenör (”Zimmermeister hinsichtl. der ausführenden Tätigkeiten”).

3. Utbildning i sjömansyrken

a) Sjöfart

Utbildning till:

I Lettland:

Befälhavande elektroingenjör på fartyg (”kuģu elektromehāniķis”).

Kylmaskinsoperatör (”kuģa saldēšanas iekārtu mašīnists”).

I Nederländerna:

VTS - funktionär (”VTS - functionaris”).

Detta motsvarar följande utbildningar:

I Lettland:

i) Befälhavande elektroingenjör på fartyg (”kuģu elektromehāniķis”).

1) Undre åldersgräns 18 år.

2) Omfattar utbildning i sammanlagt minst tolv år och sex månader, varav minst nio års grundutbildning och minst tre års yrkesutbildning. Därutöver krävs det tjänst till sjöss under minst sex månader som skeppselektriker eller biträdande elektroingenjör på skepp med en generatorkraft högre än 750 kW. Yrkesutbildningen avslutas med särskild examinering av den behöriga myndigheten i enlighet med det av transportministeriet godkända utbildningsprogrammet.

ii) Kylmaskinsoperatör (”kuģa saldēšanas iekārtu mašīnists”).

1) Undre åldersgräns 18 år.

2) Omfattar utbildning i sammanlagt minst 13 år, varav minst nio års grundutbildning och minst tre års yrkesutbildning. Därutöver krävs det tjänst till sjöss under minst tolv månader som biträdande kylingenjör. Yrkesutbildningen avslutas med särskild examinering av den behöriga myndigheten i enlighet med det av transportministeriet godkända utbildningsprogrammet.

I Nederländerna: Sammanlagt minst 15 års utbildning, varav minst tre års högre yrkesutbildning (”HBO”) eller yrkesutbildning (”MBO”) följd av nationella och regionala specialistkurser, var och en bestående av minst tolv veckors teoriutbildning och avslutad med examen.

b) Fiske:

Utbildning till:

I Tyskland:

Skeppare, djuphavsfiske (”Kapitän BG/Fischerei”).

Skeppare, kustfiske (”Kapitän BLK/Fischerei”).

Däcksbefäl, djuphavsfiske (”Nautischer Schiffsoffizier BGW/Fischerei”).

Däcksbefäl, kustfiske (”Nautischer Schiffsoffizier BK/Fischerei”).

I Nederländerna:

Förstestyrman/maskinist (”stuurman werktuigkundige V”).

Maskinist (fiskefartyg) (”werktuigkundige IV visvaart”).

Förstestyrman (fiskefartyg) (”stuurman IV visvaart”).

Förstestyrman/maskinist (”stuurman werktuigkundige VI”).

Detta motsvarar följande utbildningar:

I Tyskland: Mellan 14 och 18 års utbildning, varav tre års grundläggande yrkesutbildning och ettårs ombordtjänstgöring följd av ett eller två års specialiserad yrkesutbildning, iförekommande fall kompletterad med två års yrkeserfarenhet av navigering.

I Nederländerna: Mellan 13 och 15 års utbildning, varav minst två år vid specialiserad yrkesutbildningsanstalt, kompletterad med tolv månaders yrkespraktik.

Dessa utbildningar är erkända enligt Torremolinoskonventionen (1977 års internationella konvention om säkerhet för fiskefartyg).

4. Tekniska yrken

Utbildning till:

I Tjeckien:

Auktoriserad tekniker, auktoriserad byggmästare (”autorizovaný technik, autorizovaný stavitel”).

Denna utbildning omfattar yrkesutbildning i minst nio år, innefattande fyraårsgymnasial teknisk utbildning, avslutad med ”maturitnízkouška” (examen från tekniskt gymnasium), femårs yrkeserfarenhet och avslutad med prov i yrkeskvalifikationer för att kunna ägna sig åt den valda yrkesverksamheten inom byggnadsbranschen (enligt lag nr50/1976 Sb. [byggnadslagen] och lag nr360/1992 Sb.).

Förare av spårbundna fordon (”fyzická osoba řídící drání vozidlo”).

Denna utbildning omfattar sammanlagt minst tolv år, varav minst åttaårsgrundutbildning, och minst fyra års gymnasial yrkesutbildning avslutad med ”maturitnízkouška” - examen och därefter statsexamen i fordonsmotorlära.

Banbyggnadstekniker (”drání revizní technik”).

Denna utbildning omfattar sammanlagt minst tolv år, varav minst åtta årsgrundutbildning, och minst fyra års yrkesutbildning på maskin eller elektrotekniskt gymnasium som avslutas med ”maturitní zkouška” - examen.

Körskollärare (”učitel autoškoly”).

Undre åldersgräns 24 år. Utbildningen omfattar sammanlagt minst tolvår, varav minst åttaårsgrundutbildning och minst fyra års gymnasial yrkesutbildning med inriktning på trafik eller maskinlära som avslutas med ”maturitnízkouška” - examen.

Statlig tekniker för bilprovning (”kontrolní technik STK”).

Undre åldersgräns 21 år. Utbildningen omfattar sammanlagt minst tolvår, varav minst åttaårsgrundutbildning och minst fyra års gymnasial yrkesutbildning som avslutas med ”maturitní zkouška” - examen, följd av minst tvåårs teknisk praktik. Vederbörande måste ha körkort och vara utan några anteckningar i kriminalregistret samt måste ha avslutat specialutbildning till statlig tekniker omfattande minst 120timmar samt avlagt examen.

Mekaniker för kontroll av bilutsläpp (”mechanik měření emisí”).

Denna utbildning omfattar sammanlagt minst tolv år, varav minst åttaårsgrundutbildning och minst fyra års gymnasieutbildning på yrkeslinje som avslutas med ”maturitní zkouška” - examen. Vidare måste sökanden genomgå minst treårs teknisk praktik och specialutbildning till mekaniker för kontroll av utsläpp från fordon omfattande åttatimmar samt avläggande av examen.

Skeppare klass I (”kapitán I. třídy”).

Denna utbildning omfattar sammanlagt minst 15år, varav åttaårs grundutbildning och treårsyrkesutbildning avslutad med ”maturitnízkouška” - examen, och avslutas med examen som bekräftas genom lämplighetsintyg. Denna yrkesutbildning skall följas av fyraårsyrkespraktik avslutad med en examen.

Restaurator av monument som är att betrakta som konsthantverk (”restaurátor památek, které jsou díly uměleckých řemesel”).

Denna utbildning omfattar tolvår om den innebär fullständig teknisk gymnasieutbildning med inriktning på restaurering, eller tio till tolv årsstudier i en kurs som har anknytning till detta, plus fem års yrkeserfarenhet vid fullständig teknisk gymnasieutbildning som avslutas med ”maturitní zkouška” - examen, eller åttaårsyrkeserfarenhet vid teknisk gymnasieutbildning som avslutas med lärlingsexamen.

Restaurator av konstverk som inte är monument och som förvaras i samlingarna hos museer och konstgallerier, och av andra föremål av kulturellt värde (”restaurátor děl výtvarných umění, která nejsou památkami a jsou uloena ve sbírkách muzeí a galerií, aostatních předmětů kulturní hodnoty”).

Denna utbildning omfattar sammanlagt minst tolvår, plus femårs yrkeserfarenhet vid fullständig teknisk gymnasieutbildning med inriktning på restaurering som avslutas med ”maturitnízkouška” - examen.

Avfallshanterare (”odpadový hospodář”).

Denna utbildning omfattar sammanlagt minst tolvår, varav minst åttaårsgrundutbildning och minst fyra års yrkesinriktad gymnasieutbildning som avslutas med ”maturitní zkouška” - examen och minst fem års yrkeserfarenhet inom avfallshanteringssektorn under de senaste tioåren.

Sprängteknisk chef (”technický vedoucí odstřelů”).

Denna utbildning omfattar sammanlagt minst tolvår, varav minst åttaårsgrundutbildning och minst fyraårs gymnasieutbildning på yrkeslinje som avslutas med ”maturitní zkouška” - examen,

följt av

två år som sprängare under marknivå (för verksamhet under jord) eller ettår på ytan (förverksamhet ovan jord), varav sex månader som biträdande sprängare,

kurs omfattande 100timmars teoretisk och praktisk utbildning följt av examen inför vederbörande gruvdistriktsmyndighet,

yrkeserfarenhet i sex månader eller längre med planering och genomförande av sprängarbeten av större omfattning,

kurs omfattande 32 timmars teoretisk och praktisk utbildning följt av examen inför Tjeckiens gruvmyndighet.

I Italien:

Byggnadsingenjör (”geometra”).

Lantmätare (”perito agrario”).

Var och en av dessa utbildningar omfattar sammanlagt minst 13 års teknisk utbildning, varav minståtta års grundskola följd av fem års gymnasieskola vari ingår tre års yrkesutbildning med avslutande teknisk studentexamen, kompletterad med

i) för byggnadsingenjör, minst två års praktik på en byrå med professionell kompetens eller fem års yrkespraktik,

ii) för lantmätare, minst två års praktik,

samt därefter statsexamen.

I Lettland:

Lokförarbiträde (”vilces līdzekļa vadītāja [mašīnista] palīgs”).

Undre åldersgräns 18 år. Denna utbildning omfattar sammanlagt minst tolvår, varav minståttaårgrundutbildning och minst fyra år yrkesutbildning. Yrkesutbildningen avslutas med särskild examen anordnad av en arbetsgivare. Certifikat för behörighet utfärdas av behörig myndighet för en tid av femår.

I Nederländerna:

Utmätningsman (”gerechtsdeurwaarder”),

Protestekniker (”tandprotheticus”),

som omfattar

i) för utmätningsman (”gerechtsdeurwaarder”) sammanlagt 19 års utbildning, varav åttaårsgrundskola följd av åtta års gymnasieskola, vari ingår fyra års yrkesutbildning med avslutande statsexamen och kompletterad med tre års teoretisk och praktisk yrkesutbildning,

ii) för protestekniker (”tandprotheticus”) sammanlagt minst 15 års utbildning på heltid och treårs utbildning på deltid, varav åtta års grundskola, fyra års gymnasieutbildning, treårsteoretisk och praktisk yrkesutbildning som tandtekniker, kompletterad med treårsdeltidsutbildning som protestekniker, som avslutas med examen.

I Österrike:

Skogvaktare (”Förster”).

Teknisk rådgivare (”Technisches Büro”).

Uthyrare av arbetskraft (”Überlassung von Arbeitskräften — Arbeitsleihe”).

Arbetsförmedlare (”Arbeitsvermittlung”).

Ekonomisk rådgivare (”Vermögensberater”).

Privatdetektiv (”Berufsdetektiv”).

Väktare (”Bewachungsgewerbe”).

Fastighetsmäklare (”Immobilienmakler”).

Fastighetsförvaltare (”Immobilienverwalter”).

Byggprojektadministratör (”Bauträger, Bauorganisator, Baubetreuer”).

Inkassoagent (”Inkassobüro/Inkassoinstitut”).

Var och en av dessa utbildningar omfattar sammanlagt minst 15 år, varav åttaårsgrundskoleutbildning, följd av minst fem års gymnasieutbildning med teknisk eller ekonomisk examen och därefter minst två års praktik, och avslutas med yrkesexamen.

Försäkringskonsulent (”Berater in Versicherungsangelegenheiten”).

Denna utbildning omfattar sammanlagt 15 år, varav sex år skall fullgöras inom ramen för en strukturerad utbildning som utgörs av tre års praktiktjänstgöring och tre års praktisk yrkesverksamhet och yrkesutbildning och avslutas med examen.

Byggmästare (”Planender Baumeister”).

Mästare i träbyggande (”Planender Zimmermeister”).

Var och en av dessa utbildningar omfattar sammanlagt minst 18 år, varav minst nioårsyrkesutbildning uppdelad på fyra års tekniska studier på gymnasienivå och fem års praktik och avslutas med yrkesexamen som ger behörighet att utöva yrket, utbilda lärlingar i konsten att planera byggen, göra tekniska beräkningar och övervaka byggnadsarbeten (dets.k.MariaTheresiaprivilegiet).

Redovisningsekonom (”Gewerblicher Buchhalter”) enligt 1994 års arbetslagstiftning (lag från 1994 om handel, hantverk och industri).

Redovisningskonsult (”Selbständiger Buchhalter”) enligt 1999 års förbundslag om förvaltningsyrken (lag från 1999 om yrken inom offentlig redovisning).

I Polen:

Statlig tekniker för grundläggande motorfordonsprovning vid fordonsprovningsanläggning (”diagnosta przeprowadzający badania techniczne w stacji kontroli pojazdów o podstawowym zakresie badań”).

Denna utbildning omfattar åtta års grundutbildning och femårs gymnasieutbildning på yrkeslinje med inriktning på motorfordon, treårs praktik på fordonsprovningsanläggning eller på bilverkstad, grundläggande utbildning i bilprovning — 51timmar - och avläggande av kvalifikationsexamen.

Statlig tekniker för motorfordonsprovning vid distriktfordonsprovningsanläggning (”diagnosta przeprowadzający badania techniczne pojazdu w okręgowej stacji kontroli pojazdów”).

Denna utbildning omfattar åtta års grundutbildning och femårs gymnasieutbildning på yrkeslinje med inriktning på motorfordon, fyraårs praktik på motorfordonsprovningsanläggning eller på bilverkstad, grundkurs i motorfordonsprovning — 51 timmar - och avläggande av kvalifikationsexamen.

Tekniker för motorfordonsprovning vid fordonsprovningsanläggning (”diagnosta wykonujący badania techniczne pojazdów w stacji kontroli pojazdów”).

Denna utbildning omfattar

i) åtta års grundutbildning och fem års gymnasieutbildning på yrkeslinje med inriktning på motorfordon samt fyraårs dokumenterad praktik på motorfordonsprovningsanläggning eller på bilverkstad eller

ii) åtta års grundutbildning och fem års gymnasieutbildning på yrkeslinje med annan inriktning än motorfordon och åttaårs dokumenterad praktik på motorfordonsprovningsanläggning eller bilverkstad, och fullständig utbildning, med grundutbildning och specialiserad utbildning på sammanlagt 113 timmar och prov efter varje stadium.

Utbildningens längd i timmar och den allmänna omfattningen av de särskilda utbildningarna inom ramen för teknikerns fullständiga utbildning anges separat i infrastrukturministeriets förordning av den 28 november 2002 om detaljerade utbildningskrav för tekniker (Officiella tidningen, 2002, nr208, punkt 1769).

Tågledare (”dyżurny ruchu”).

Denna utbildning omfattar

i) åtta års grundutbildning och fyra års gymnasieutbildning på yrkeslinje med specialisering i järnvägstransport samt förberedande kurs för tågledare om 45 dagar och avläggande av behörighetsexamen; eller

ii) åtta års grundutbildning och fem års gymnasieutbildning på yrkeslinje med specialisering i järnvägstransport samt förberedande kurs för tågledare om 63 dagar och avläggande av behörighetsexamen; eller

iii) åtta års grundutbildning och fem års gymnasieutbildning på yrkeslinje med specialisering i järnvägstransport samt förberedande kurs för tågledare om 29 dagar, en handledd provtjänstgöring på fem dagar och avläggande av behörighetsexamen; eller

iv) sex års grundutbildning, tre års högstadium och tre års gymnasieutbildning på yrkeslinje med specialisering i järnvägstransport samt förberedande kurs för tågledare om 29 dagar, en handledd provtjänstgöring på fem dagar och avläggande av behörighetsexamen.

Tågchef (”kierownik pociągu”).

Denna utbildning omfattar

i) åtta års grundutbildning och fem års gymnasieutbildning på yrkeslinje med specialisering i järnvägstransport samt förberedande kurs för tågchefer om 22 dagar, en handledd provtjänstgöring på tre dagar och avläggande av behörighetsexamen; eller

ii) sex års grundutbildning, tre års högstadium och tre års gymnasieutbildning på yrkeslinje med specialisering i järnvägstransport samt förberedande kurs för tågchefer om 22 dagar, en handledd provtjänstgöring på tre dagar och avläggande av behörighetsexamen.

Fartygsmekaniker för inlandssjöfart (”mechanik statkowy żeglugi śródlądowej”).

Denna utbildning omfattar

i) åtta års grundutbildning och fem års gymnasieutbildning på yrkeslinje med specialisering i fartygsmekanik för inlandssjöfart liksom yrkeserfarenhet på 24 månader, inbegripet minst 18 månader på fartyg i inlandstrafik med hantering av system för mekanisk framdrivning och hjälpsystem och sex månader som kan inbegripa erfarenhet av reparation av förbränningsmotorer på varv eller i serviceverkstäder samt avläggande av behörighetsexamen; eller

ii) sex års grundutbildning, tre års högstadium och fyra års gymnasieutbildning på yrkeslinje med specialisering i fartygsmekanik för inlandssjöfart liksom yrkeserfarenhet på 24 månader, inbegripet minst 18 månader på fartyg i inlandstrafik med hantering av system för mekanisk framdrivning och hjälpsystem och sex månader som kan inbegripa erfarenhet av reparation av förbränningsmotorer på varv eller i serviceverkstäder samt avläggande av behörighetsexamen.

5. Utbildning i Förenade kungariket som godkänns som nationell yrkeskompetens (National Vocational Qualifications) eller skotsk yrkeskompetens (Scottish Vocational Qualifications)

Utbildning till:

Godkänd djurskötare (”listed veterinary nurse”).

Gruvelektroingenjör (”mine electrical engineer”).

Gruvmaskiningenjör (”mine mechanical engineer”).

Tandterapeut (”dental therapist”).

Tandhygienist (”dental hygienist”).

Optiker (”dispensing optician”).

Gruvförman (”mine deputy”).

Konkursförvaltare (”insolvency practitioner”).

Mäklare (”licensed conveyancer”).

Förstestyrman på last och passagerarfartyg — utan inskränkning (”first mate — freight/passenger ships — unrestricted”).

Andrestyrman på last och passagerarfartyg — utan inskränkning (”second mate — freight/passenger ships — unrestricted”).

Tredjestyrman på last och passagerarfartyg — utan inskränkning (”third mate — freight passenger ships unrestricted”).

Däcksbefäl på last och passagerarfartyg — utan inskränkning (”deck officer — freight/passenger ships — unrestricted”).

Maskinbefäl på last och passagerarfartyg — utan inskränkning (”engineer officer — freight/passenger ships — unlimited trading area”).

Auktoriserad driftsledare för avfallshantering (”certified technically competent person in waste management”).

Utbildningen ger kompetens som godkänns som National Vocational Qualifications (NVQ) eller i Skottland godkänns som Scottish Vocational Qualifications, på nivå 3 eller 4 enligt Förenade kungarikets National Framework of Vocational Qualifications.

Dessa nivåer definieras på följande sätt:

Nivå 3: Förmåga att utföra ett stort antal olika arbetsuppgifter i en mångfald olika situationer, varav flertalet komplexa och icke rutinbetonade. Verksamheten kräver avsevärt ansvar och avsevärd självständighet och ofta handledning och övervakning av andra.

Nivå 4: Förmåga att utföra ett stort antal komplexa, tekniska eller professionella arbetsuppgifter i en mångfald olika situationer och med en hög grad av personligt ansvar och självständighet. Ansvar för andras arbete och fördelning av resurser ingår ofta.

BILAGA III

I Förenade kungariket:

Reglerade utbildningar som ger kompetens som National Vocational Qualifications (NVQs) eller i Skottland räknas som Scottish Vocational Qualifications, på nivå 3 eller 4 enligt Förenade kungarikets National Framework of Vocational Qualifications.

Dessa nivåer definieras på följande sätt:

Nivå 3: Förmåga att utföra ett stort antal olika arbetsuppgifter i en mångfald olika situationer, varav flertalet komplexa och icke rutinbetonade. Verksamheten kräver avsevärt ansvar och avsevärd självständighet och ofta handledning och övervakning av andra.

Nivå 4: Förmåga att utföra ett stort antal komplexa, tekniska eller professionella arbetsuppgifter i en mångfald olika situationer och med hög grad av personligt ansvar och självständighet. Ansvar för andras arbete och fördelning av resurser ingår ofta.

I Tyskland:

Följande reglerade utbildningar:

Reglerad utbildning som ger yrkesbehörighet som teknisk assistent (”technische[r] Assistent[in]”), affärsassistent (”kaufmännische[r] Assistent[in]”), yrken inom sociala sektorn (”soziale Berufe”) och statligt godkänd andnings-, tal- och röstpedagog (”staatlich geprüfte[r] Atem-, Sprech- und Stimmlehrer[in]”). Var och en av dessa utbildningar omfattar sammanlagt minst 13 års utbildning, vari ingår gymnasieutbildning (”mittlerer Bildungsabschluss”) och omfattar

i) minst tre års praktik vid en yrkesskola (”Fachschule”) avslutad med examen och i förekommande fall kompletterad med ett eller två års specialkurs också avslutad med examen, eller

ii) minst två och ett halvt års utbildning vid yrkesskola (”Fachschule”) avslutad med examen, kompletterad med minst sex månaders yrkespraktik eller minst sex månaders praktiktjänstgöring i godkänd inrättning, eller

iii) minst två års utbildning vid yrkesskola (”Fachschule”) avslutad med examen och kompletterad med minst ett års yrkespraktik eller minst ett års praktiktjänstgöring i godkänd inrättning.

Reglerad utbildning som ger yrkesbehörighet som statligt godkänd (”staatlich geprüfte[r]”) tekniker (”Techniker[in]”), affärsekonom (”Betriebswirt[in]”), formgivare (”Gestalter[in]”) och familjevårdare (”Familienpfleger[in]”) under sammanlagt minst 16 år som omfattar grundskoleutbildning eller motsvarande (minst nio års utbildning) och minst tre års utbildning vid yrkesskola (”Berufsschule”) och som efter minst två års yrkespraktik omfattar heltidsundervisning under minst två år eller deltidsundervisning under motsvarande tid.

Reglerad utbildning eller internutbildning omfattande sammanlagt minst 15 års utbildning som generellt kräver fullgjord grundskoleutbildning (omfattande minst nio år) och yrkesutbildning (normalt tre år) och som vanligtvis omfattar minst två års yrkespraktik (i de flesta fall tre år) och examen i samband med internutbildningen som normalt består av utbildning som antingen sker parallellt med yrkespraktiken (minst 1000 timmar) eller på heltid (under minst ett år).

De tyska myndigheterna skall sända kommissionen och de övriga medlemsstaterna en lista över de utbildningar som omfattas av denna bilaga.

I Nederländerna:

Reglerade utbildningar som motsvarar kvalifikationsnivå 3 eller 4 i det centrala nationella registret över de yrkesutbildningar som fastställs i lagen om yrkesutbildning, eller äldre utbildningar på en nivå som jämställs med dessa kvalifikationsnivåer.

Nivåerna 3 och 4 i kvalifikationstrukturen definieras på följande sätt:

Nivå 3: Ansvar för tillämpningen och planläggningen av standardiserade förfaranden. Planläggning och utformning av förfaranden med hänsyn till organisationsverksamhet eller förberedelse av arbetet. Förmåga att styrka sina arbetsinsatser inför sina kolleger (utan hierarkisk koppling). Hierarkiskt ansvar för att kontrollera och följa upp tillämpningen genom andra standardiserade eller automatiserade rutinförfaranden. Det gäller främst yrkesmässiga färdigheter och kunskaper.

Nivå 4: Ansvar för utförandet av tilldelade arbetsuppgifter samt planläggningen och utformningen av nya förfaranden. Förmåga att styrka sina arbetsinsatser inför sina kolleger (utan hierarkisk koppling). Explicit hierarkiskt ansvar när det gäller planeringen och/eller förvaltningen och/eller organisationen och/eller utvecklingen av hela produktionskedjan. Det rör sig om specialistfärdigheter och specialistkunskaper och/eller sådana färdigheter och kunskaper som är oberoende av yrket.

De båda nivåerna motsvarar reglerade utbildningar på sammanlagt minst 15 år, vilket förutsätter åtta års grundutbildning, åtföljt av fyra års förberedande yrkesutbildning på gymnasienivå (”VMBO”) och därefter minst tre års utbildning på nivå 3 eller 4 vid en yrkesskola på gymnasienivå (”MBO”) som avslutas med en examen. (Längden på yrkesutbildningen på gymnasienivå kan minskas från tre till två år om den berörda personen har kvalifikationer som ger tillträde till universitetsstudier (14 års utbildning) eller postgymnasial yrkesutbildning (13 års utbildning)).

De nederländska myndigheterna ska till kommissionen och de övriga medlemsstaterna överlämna en förteckning över de utbildningar som omfattas av denna bilaga.

I Österrike:

Utbildning vid högre yrkeshögskolor (”Berufsbildende Höhere Schulen”) och högre utbildningsanstalt för jordbruk och skogsbruk (”Höhere Land- und Forstwirtschaftliche Lehranstalten”) inklusive specialutbildningar (”einschließlich der Sonderformen”) vilkas uppläggning och utbildningsnivå fastställs genom lagar och andra författningar. Var och en av dessa utbildningar omfattar sammanlagt minst 13 år, varav fem års yrkesutbildning med avslutande examen som bevis på yrkesbehörighet.

Utbildning vid en hantverksmästarskola (”Meisterschulen”), mästarutbildning (”Meisterklassen”), verkmästarskola (”Werkmeisterschulen”) eller byggnadssnickeriskola (”Bauhandwerkerschulen”), vilkas uppläggning och utbildningsnivå fastställs genom lagar och andra författningar. Var och en av dessa utbildningar omfattar sammanlagt minst 13 år, varav nio års grundskola följd av antingen minst tre års yrkesutbildning i specialskola eller minst tre års praktik på en arbetsplats parallellt med utbildning vid en yrkesskola (”Berufsschule”) och vilka båda avslutas med examen och kompletteras med minst ett års yrkesutbildning vid en hantverksmästarskola (”Meisterschule”), mästarutbildning (”Meisterklassen”), verkmästarskola (”Werkmeisterschule”) eller byggnadssnickeriskola (”Bauhandwerkerschule”). I de flesta fall är den sammanlagda utbildningstiden minst 15 år vari ingår praktikperioder som antingen sker före utbildningen vid dessa utbildningsanstalter eller samtidigt med en deltidsutbildning (minst 960 timmar).

De österrikiska myndigheterna skall sända kommissionen och de övriga medlemsstaterna en lista över de utbildningar som omfattas av denna bilaga.

BILAGA IV

Förteckning I Huvudgrupper som omfattas av direktiv 64/427/EEG, ändrat genom direktiv 69/77/EEG, och av direktiven 68/366/EEG och 82/489/EEG

1 Direktiv 64/427/EEG (Liberaliseringsdirektiv: 64/429/EEG) NICE-nomenklaturen (motsvarande ISIC-nomenklaturens huvudgrupper 23-40)

2 Direktiv 68/366/EEG (Liberaliseringsdirektiv: 68/365/EEG) NICE-nomenklaturen

3 Direktiv 82/489/EEG ISIC-nomenklaturen

Förteckning II Huvudgrupper som omfattas av direktiven 75/368/EEG, 75/369/EEG och 82/470/EEC

1 Direktiv 75/368/EEG (verksamheter som avses i artikel 5.1) ISIC-nomenklaturen

2 Direktiv 75/369/EEG (artikel 6: om verksamheten betraktas som industriell verksamhet eller hantverksrörelse) ISIC-nomenklaturen

Följande former av ambulerande verksamhet:

a) Köp och försäljning av varor

genom handelsresande och hemförsäljare (ex ISIC-grupp 612), samt

på övertäckta marknadsplatser utan fasta stånd och på utomhusmarknader.

b) De verksamhetsformer som omfattas av redan vidtagna övergångsåtgärder i vilka utövandet av dessa former av verksamhet som handelsresande och hemförsäljare uttryckligen undantas eller inte omnämns.

3 Direktiv 82/470/EEG (artikel 6.1 och 6.3) Grupperna 718 och 720 i ISIC-nomenklaturen

Dessa verksamheter omfattar särskilt

att direkt eller i egenskap av ombud arrangera, saluföra och sälja en resa eller en vistelse i form av paket eller i delar (transport, inkvartering med eller utan måltider, utflykter etc.) oavsett resans orsak (artikel 2 B a).

förmedling mellan olika typer av transportföretag och människor som expedierar eller tar emot varor och som utövar följande former av därmed besläktad verksamhet:

aa) Att för uppdragsgivarens räkning sluta avtal med transportföretag.

bb) Att åt uppdragsgivaren göra en bedömning av och välja bäst lämpade transportslag, transportföretag och färdväg.

cc) Att organisera transporten ur praktisk synvinkel (exempelvis nödvändig transportförpackning); att vidta olika åtgärder som hänger samman med transporten (exempelvis leverera is till kylvagnarna).

dd) Att ta ansvar för formaliteter förbundna med transporten, exempelvis upprätta fraktsedlar; att gruppera och dela upp sändningar.

ee) Att samordna olika delar av en transport genom att sörja för transitering, vidarebefordran, omlastning och andra åtgärder när varorna når slutlig destination.

ff) Att dels förse transportföretagen med frakt, dels förse personer som expedierar eller tar emot varor med transportmöjligheter, inklusive (Verksamheter i artikel 2 A a, 2 A b och 2 A d).

beräkning av transportkostnaden och kontroll av räkningen.

utförande av vissa uppgifter tillfälligt eller permanent i en redares eller en befraktares namn eller för dennes räkning (gentemot hamnmyndigheten, företag som utrustar fartyg etc.).

Förteckning III Direktiven 64/222/EEG, 68/364/EEG, 68/368/EEG, 75/368/EEG, 75/369/EEG, 70/523/EEG och 82/470/EEG

1 Direktiv 64/222/EEG (Liberaliseringsdirektiv: 64/223/EEG och 64/224/EEG)

1) Tillhandahållande av tjänster som egenföretagare inom partihandel, med undantag för läkemedel och farmaceutiska produkter, giftiga ämnen och sjukdomsalstrande ämnen och kol (ex grupp 611).

2) Yrkesverksamhet som förmedlare, vilken för en eller flera uppdragsgivare förhandlar om och genomför handelstransaktioner i dessa personers namn och för deras räkning.

3) Yrkesverksamhet som förmedlare, vilken, utan att ha ett stadigvarande uppdrag, för samman personer som önskar sluta direkta avtal med varandra, förbereder deras handelstransaktioner eller hjälper till att genomföra dem.

4) Yrkesverksamhet som förmedlare, vilken i eget namn genomför handelstransaktioner för annans räkning.

5) Yrkesverksamhet som förmedlare, vilken för annans räkning sköter försäljning på auktion av varupartier.

6) Yrkesverksamhet som förmedlare, vilken knackar dörr för att ta upp beställningar.

7) Tillhandahållande av tjänster när det sker yrkesmässigt och sköts av en förmedlare som är i tjänst hos ett eller flera företag med verksamhet inom handel, industri eller hantverk.

2 Direktiv 68/364/EEG (Liberaliseringsdirektiv: 68/363/EEG)

Ex ISIC-grupp 612: Detaljhandel

Verksamheter som inte omfattas:

3 Direktiv 68/368/EEG (Liberaliseringsdirektiv: 68/367/EEG) ISIC-nomenklaturen

Ex ISIC-huvudgrupp 85

4 Direktiv 75/368/EEG (artikel 7) Alla verksamheter som anges i bilagan till direktiv 75/368/EEG utom de som avses i artikel 5.1 i det direktivet (förteckning II, punkt 1 i den här bilagan). ISIC-nomenklaturen

5 Direktiv 75/369/EEG (artikel 5)

Följande ambulerande verksamheter:

a) Köp och försäljning av varor:

genom handelsresande och hemförsäljare (ex ISIC-grupp 612),

på övertäckta marknadsplatser utan fasta stånd och på utomhusmarknader.

b) De verksamhetsformer som omfattas av redan vidtagna övergångsåtgärder i vilka utövandet av dessa former av verksamhet som handelsresande och hemförsäljare uttryckligen undantas eller inte omnämns.

6 Direktiv 70/523/EEG

Egenföretagare inom partihandel med kol och agenturverksamhet inom kolhandel (ex ISIC-grupp 6112)

7 Direktiv 82/470/EEG (artikel 6.2)

(Verksamheter som anges i artikel 2 A c, 2 A e, 2 B b, 2 C och 2 D)

Dessa verksamheter omfattar särskilt att

hyra ut järnvägsvagnar för befordran av personer eller gods,

förmedla köp, försäljning eller hyra av fartyg,

förbereda, förhandla fram och sluta avtal om transport av emigranter,

åta sig magasinering av alla slags föremål för deponents räkning, enligt tullförfarande eller inte, i lagerhus, allmänna depåer, möbelmagasin, kylhus, silor etc.,

lämna en handling till deponenten som bevis på att föremålet eller varan magasinerats,

tillhandahålla utrymmen, foder och plats för saluföring av boskap som hålls tillfälligt i förvar i väntan på försäljning eller som transporteras till eller från marknaden,

utföra teknisk kontroll av motorfordon,

mäta eller väga varor.

BILAGA V

V.1 LÄKARE

5.1.1 Benämningar på examensbevis för grundutbildning för läkare

5.1.2 Benämningar på examensbevis för specialistläkare

5.1.3 Benämningar på specialistläkarutbildningar