Det europeiska national- och regionalräkenskapssystemet i gemenskapen

Avis juridique important

Rådets förordning (EG) nr 2223/96 av den 25 juni 1996 om det europeiska national- och regionalräkenskapssystemet i gemenskapen Europeiska gemenskapernas officiella tidning nr L 310 , 30/11/1996 s. 0001 - 0469

RÅDETS FÖRORDNING (EG) nr 2223/96 av den 25 juni 1996 om det europeiska national- och regionalräkenskapssystemet i gemenskapen

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 213 i detta,

med beaktande av det utkast till förordning som kommissionen lagt fram,

med beaktande av Europaparlamentets yttrande (1),

med beaktande av Europeiska monetära institutets yttrande (2),

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (3), och

med beaktande av följande

Skälen nedan är grundrättsaktens. Ändringsrättsakternas skäl: förordning (EG) nr 1103/97 · förordning (EG) nr 448/98 · förordning (EG) nr 1500/2000 · förordning (EG) nr 2516/2000 · förordning (EG) nr 995/2001 · förordning (EG) nr 2558/2001 · förordning (EG) nr 113/2002 · förordning (EG) nr 359/2002 · förordning (EG) nr 1267/2003 · förordning (EG) nr 1392/2007 · förordning (EG) nr 400/2009 · förordning (EU) nr 715/2010 · förordning (EU) nr 517/2013.

(1) Genomförandet och uppföljningen av den ekonomiska och monetära unionen förutsätter att det finns jämförbara, aktuella och tillförlitliga uppgifter om den ekonomiska situationens struktur och utveckling i varje land och/eller region.

(2) Kommissionen bör delta i förvaltningen av den ekonomiska och monetära unionen och bl.a. rapportera till rådet om hur medlemsstaterna fullgör sina förpliktelser när det gäller att förverkliga den ekonomiska och monetära unionen.

(3) Räkenskaper utgör ett betydelsefullt verktyg för analys av den ekonomiska situationen i ett land ocheller en region förutsatt att de utarbetas enligt gemensamma och entydiga principer.

(4) Kommissionen bör använda nationalräkenskapsaggregat för gemenskapens administrativa beräkningar, särskilt budgetberäkningar.

(5) Ett administrativt dokument med titeln "Europeiska nationalräkenskapssystemet" (ENS) gavs ut 1970 och det täckte det område som regleras av denna förordning och hade utarbetats enbart av Europeiska gemenskapernas statistikkontor på eget ansvar. Detta dokument var resultatet av det arbete som Europeiska gemenskapernas statistikkontor under flera år bedrivit tillsammans med medlemsstaternas nationella statistikinstitut för att sammanställa ett system för nationalräkenskaper som tillgodoser behoven för gemenskapens ekonomiska och sociala politik, och dokumentet utgjorde en gemenskapsversion av Förenta nationernas system för nationalräkenskaper, vilket gemenskapen fram till dess hade använt.

(6) För att uppdatera den ursprungsliga texten utgavs en andra upplaga av detta dokument 1979 (nedan kallat "ENS 2 uppl.") (4).

(7) Förenta nationernas statistika kommission antog i februari 1993 det nya systemet för nationalräkenskaper (SNA) för att uppgifterna i alla medlemsländer i Förenta nationerna skall bli internationellt jämförbara.

(8) Beträffande miljöräkenskaper bör hänsyn tas till kommissionens meddelande till Europaparlamentet och rådet av den 21 december 1994, "Riktlinjer för Europeiska unionen om miljöindikatorer och nationell miljöredovisning".

(9) Gemenskapen samarbetar till ömsesidig nytta med tredje land, särskilt med länderna i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES).

(10) Ett europeiskt räkenskapssystem bör införas p.g.a. de krav som den ekonomiska och monetära unionen ställer och det bör användas när national- och regionalräkenskaper upprättas i enlighet med gemenskapslagstiftningen.

(11) Kommissionen bör ställa resultaten av de räkenskaper och sammanställningar som alla medlemsstater utarbetar enligt det system som införs genom denna förordning till användarnas förfogande vid givna tidpunkter, särskilt med hänsyn till övervakningen av ekonomisk konvergens och för att säkerställa en så nära samordning av medlemsstaternas ekonomiska politik som möjligt.

(12) Avsikten är att det system som införs genom denna förordning gradvis skall ersätta alla andra system som en referensram med gemensamma standarder, definitioner, klassificeringar och räkenskapsregler avsedda för att utarbeta medlemsstaternas räkenskaper enligt gemenskapens behov, så att resultaten är jämförbara mellan medlemsstaterna.

(13) Dessa statistiska resultat bör med hänsyn till principen om öppenhet vara tillgängliga för medborgarna.

(14) Det system som införs genom denna förordning, vilket är en anpassning av Förenta nationernas SNA till medlemsstaternas ekonomiska struktur, bör följa uppbyggnaden i detta så att uppgifterna är jämförbara med dem som de viktigaste internationella parterna sammanställer.

(15) Tidsfristerna för utarbetandet bör fastställas för breda kategorier av räkenskaper och sammanställningar, och endast den information som är väsentlig för gemenskapens behov behöver bearbetas statistiskt och meddelas till kommissionen vid givna tidpunkter.

(16) Med tanke på omfattningen och vikten av de berörda räkenskaperna, detaljnivån, den geografiska omfattningen och situationen i medlemsstaterna i statistiskt hänseende bör emellertid vissa ytterligare tidsfrister undantagsvis och tillfälligt beviljas medlemsstater som objektivt sett inte kan följa de tidsfrister som fastställs i denna förordning.

(17) Ett beslut om fördelningen av indirekt mätta finansiella förmedlingstjänster (IMFIS) bör fattas senare.

(18) I enlighet med subsidiaritetsprincipen är skapandet av sådana gemensamma statistiska standarder som medför att uppgifterna blir jämförbara ett åtagande som endast kan genomföras effektivt på gemenskapsnivå, och dessa standarder kommer att införas i varje medlemsstat på ansvar av de organisationer och institutioner som ansvarar för att sammanställa offentlig statistik.

(19) Det bör fastställas ett förfarande för anpassning och uppdatering av bestämmelserna i denna förordning införas i samarbete med den kommitté för Europeiska gemenskapernas statistiska program som inrättades genom beslut 89/382/EEG, Euratom (5). Detta anpassningsförfarande är begränsat till sådana ändringar som inte ökar de egna medlen.

(20) Kommittén för det statistiska programmet och Kommittén för valuta-, finans- och betalningsbalansstatistik, som inrättats genom beslut 91/115/EEG (6), har förklarat sig vara för utkastet till denna förordning.

(21) I rådets direktiv 89/130/EEG, Euratom av den 13 februari 1989 om harmoniseringen av beräkningen av bruttonationalinkomst till marknadspris (7) (BNPmp) föreskrivs att BNPmp endast kan bli jämförbar om definitionerna och redovisningsreglerna i det europeiska nationalräkenskapssystemet iakttas, och i rådets förordning (EEG, Euratom) nr 1553/89 av den 29 maj 1989 om den slutliga enhetliga ordningen för uppbörd av de egna medel som härrör från mervärdesskatt (8) föreskrivs att för att beräkna den viktade genomsnittsskattesatsen för momsen skall fördelningen av de transaktioner som skall avgiftsbeläggas bestämmas med hjälp av de nationalräkenskaper som upprättats enligt det europeiska nationalräkenskapssystemet, och för dessa rättsakter bör det - liksom i samband med rådets förordning (EG) nr 3605/93 av den 22 november 1993 om tillämpningen av protokollet om förfarandet vid alltför stora underskott (9) och rådets beslut 94/728/EG, Euratom av den 31 oktober 1994 om systemet för gemenskapernas egna medel (10) och rådets beslut 94/729/EG av den 31 oktober 1994 om budgetdisciplin (11) - föreskrivas en övergångsperiod för tilllämpningen av det system som införs genom den här förordningen.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 213 i detta,

med beaktande av det utkast till förordning som kommissionen lagt fram,

med beaktande av Europaparlamentets yttrande,

med beaktande av Europeiska monetära institutets yttrande,

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande, och

(1.) Genomförandet och uppföljningen av den ekonomiska och monetära unionen förutsätter att det finns jämförbara, aktuella och tillförlitliga uppgifter om den ekonomiska situationens struktur och utveckling i varje land och/eller region.

(2.) Kommissionen bör delta i förvaltningen av den ekonomiska och monetära unionen och bl.a. rapportera till rådet om hur medlemsstaterna fullgör sina förpliktelser när det gäller att förverkliga den ekonomiska och monetära unionen.

(3.) Räkenskaper utgör ett betydelsefullt verktyg för analys av den ekonomiska situationen i ett land och/eller en region förutsatt att de utarbetas enligt gemensamma och entydiga principer.

(4.) Kommissionen bör använda nationalräkenskapsaggregat för gemenskapens administrativa beräkningar, särskilt budgetberäkningar.

(5.) Ett administrativt dokument med titeln ”Europeiska nationalräkenskapssystemet” (ENS) gavs ut 1970 och det täckte det område som regleras av denna förordning och hade utarbetats enbart av Europeiska gemenskapernas statistikkontor på eget ansvar. Detta dokument var resultatet av det arbete som Europeiska gemenskapernas statistikkontor under flera år bedrivit tillsammans med medlemsstaternas nationella statistikinstitut för att sammanställa ett system för nationalräkenskaper som tillgodoser behoven för gemenskapens ekonomiska och sociala politik, och dokumentet utgjorde en gemenskapsversion av Förenta nationernas system för nationalräkenskaper, vilket gemenskapen fram till dess hade använt.

(6.) För att uppdatera den ursprungsliga texten utgavs en andra upplaga av detta dokument 1979 (nedan kallat ”ENS 2 uppl.”).

(7.) Förenta nationernas statistika kommission antog i februari 1993 det nya systemet för nationalräkenskaper (SNA) för att uppgifterna i alla medlemsländer i Förenta nationerna skall bli internationellt jämförbara.

(8.) Beträffande miljöräkenskaper bör hänsyn tas till kommissionens meddelande till Europaparlamentet och rådet av den 21 december 1994, ”Riktlinjer för Europeiska unionen om miljöindikatorer och nationell miljöredovisning”.

(9.) Gemenskapen samarbetar till ömsesidig nytta med tredje land, särskilt med länderna i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES).

(10.) Ett europeiskt räkenskapssystem bör införas p.g.a. de krav som den ekonomiska och monetära unionen ställer och det bör användas när national- och regionalräkenskaper upprättas i enlighet med gemenskapslagstiftningen.

(11.) Kommissionen bör ställa resultaten av de räkenskaper och sammanställningar som alla medlemsstater utarbetar enligt det system som införs genom denna förordning till användarnas förfogande vid givna tidpunkter, särskilt med hänsyn till övervakningen av ekonomisk konvergens och för att säkerställa en så nära samordning av medlemsstaternas ekonomiska politik som möjligt.

(12.) Avsikten är att det system som införs genom denna förordning gradvis skall ersätta alla andra system som en referensram med gemensamma standarder, definitioner, klassificeringar och räkenskapsregler avsedda för att utarbeta medlemsstaternas räkenskaper enligt gemenskapens behov, så att resultaten är jämförbara mellan medlemsstaterna.

(13.) Dessa statistiska resultat bör med hänsyn till principen om öppenhet vara tillgängliga för medborgarna.

(14.) Det system som införs genom denna förordning, vilket är en anpassning av Förenta nationernas SNA till medlemsstaternas ekonomiska struktur, bör följa uppbyggnaden i detta så att uppgifterna är jämförbara med dem som de viktigaste internationella parterna sammanställer.

(15.) Tidsfristerna för utarbetandet bör fastställas för breda kategorier av räkenskaper och sammanställningar, och endast den information som är väsentlig för gemenskapens behov behöver bearbetas statistiskt och meddelas till kommissionen vid givna tidpunkter.

(16.) Med tanke på omfattningen och vikten av de berörda räkenskaperna, detaljnivån, den geografiska omfattningen och situationen i medlemsstaterna i statistiskt hänseende bör emellertid vissa ytterligare tidsfrister undantagsvis och tillfälligt beviljas medlemsstater som objektivt sett inte kan följa de tidsfrister som fastställs i denna förordning.

(17.) Ett beslut om fördelningen av indirekt mätta finansiella förmedlingstjänster (IMFIS) bör fattas senare.

(18.) I enlighet med subsidiaritetsprincipen är skapandet av sådana gemensamma statistiska standarder som medför att uppgifterna blir jämförbara ett åtagande som endast kan genomföras effektivt på gemenskapsnivå, och dessa standarder kommer att införas i varje medlemsstat på ansvar av de organisationer och institutioner som ansvarar för att sammanställa offentlig statistik.

(19.) Det bör fastställas ett förfarande för anpassning och uppdatering av bestämmelserna i denna förordning införas i samarbete med den kommitté för Europeiska gemenskapernas statistiska program som inrättades genom beslut 89/382/EEG, Euratom. Detta anpassningsförfarande är begränsat till sådana ändringar som inte ökar de egna medlen.

(20.) Kommittén för det statistiska programmet och Kommittén för valuta-, finans- och betalningsbalansstatistik, som inrättats genom beslut 91/115/EEG, har förklarat sig vara för utkastet till denna förordning.

(21.) I rådets direktiv 89/130/EEG, Euratom av den 13 februari 1989 om harmoniseringen av beräkningen av bruttonationalinkomst till marknadspris (BNPmp) föreskrivs att BNPmp endast kan bli jämförbar om definitionerna och redovisningsreglerna i det europeiska nationalräkenskapssystemet iakttas, och i rådets förordning (EEG, Euratom) nr 1553/89 av den 29 maj 1989 om den slutliga enhetliga ordningen för uppbörd av de egna medel som härrör från mervärdesskatt föreskrivs att för att beräkna den viktade genomsnittsskattesatsen för momsen skall fördelningen av de transaktioner som skall avgiftsbeläggas bestämmas med hjälp av de nationalräkenskaper som upprättats enligt det europeiska nationalräkenskapssystemet, och för dessa rättsakter bör det — liksom i samband med rådets förordning (EG) nr 3605/93 av den 22 november 1993 om tillämpningen av protokollet om förfarandet vid alltför stora underskott och rådets beslut 94/728/EG, Euratom av den 31 oktober 1994 om systemet för gemenskapernas egna medel och rådets beslut 94/729/EG av den 31 oktober 1994 om budgetdisciplin — föreskrivas en övergångsperiod för tilllämpningen av det system som införs genom den här förordningen.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel1¶Mål

Ändrad genom rättelse till förordning (EU) nr 2223/1996.

1. Målet med denna förordning är att införa det europeiska nationalräkenskapssystemet 1995 (nedan kallat ”ENS 95”) genom att föreskriva

a) en metod för gemensamma standarder, definitioner, nomenklaturer och räkenskapsregler, som har till syfte att göra det möjligt att utarbeta räkenskaper och sammanställningar på jämförbar basis för att möta gemenskapens behov, samt resultat i enlighet med bestämmelserna i artikel 3,

b) ett program med givna tidpunkter för överlämnande för gemenskapens behov av de räkenskaper och sammanställningar som utarbetats i enlighet med ENS 95.

2. Denna förordning skall med beaktande av artiklarna 7 och 8 tillämpas på alla gemenskapsrättsakter som hänvisar till ENS eller till dess definitioner.

3. Denna förordning förpliktar inte någon medlemsstat att använda ENS 95 när den utarbetar räkenskaper för egna behov.

Artikel2¶Metod

Ändrad genom förordning (EG) nr 400/2009.

1. Den metod för ENS 95 som avses i artikel 1.1 a i denna förordning, återges i bilaga A.

2. Beslut om sådana ändringar av metoden i ENS 95 som har till syfte att klargöra och förbättra innehållet ska fattas av kommissionen under förutsättning att de inte innebär någon ändring av grundbegreppen, att de inte kräver ytterligare medel när de ska genomföras och att deras tillämpning inte medför en ökning av de egna medlen. Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av denna förordning, bland annat genom att komplettera den, ska antas i enlighet med det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 4.2.

3. Rådet skall i enlighet med tillämpliga bestämmelser i fördraget senast den 31 december 1997 ta ställning till införandet av systemet för fördelning av indirekt mätta finansiella förmedlingstjänster (IMFIS), som beskrivs i bilaga I till bilaga A, och i förekommande fall besluta om nödvändiga åtgärder för dess genomförande.

Artikel3¶Överlämnande av uppgifter till kommissionen

Ändrad genom förordning (EG) nr 1392/2007 och förordning (EG) nr 400/2009.

1. Medlemsstaterna ska, inom de tidsgränser som specificeras för varje tabell, till kommissionen (Eurostat) rapportera in de räkenskapsdata och tabeller som avses i bilaga B, med beaktande av däri angivna undantag.

2. Medlemsstaterna skall överlämna resultaten enligt bilaga B, inklusive de uppgifter som medlemsstaterna enligt nationell lagstiftning eller praxis för statistiskt insynsskydd har förklarat som sekretessbelagda, enligt bestämmelserna i rådets förordning (Euratom, EEG) nr 1588/90 av den 11 juni 1990 om utlämnande av insynsskyddade statistika uppgifter till Europeiska gemenskapernas statistikkontor vilken reglerar hanteringen av sekretessbelagda uppgifter.

Kommissionen får inom begränsningarna i artikel 2.2 besluta om anpassningar – nya sammanställningar, berörda länder och/eller regioner – av de uppgifter som begärs in från medlemsstaterna. Dessa åtgärder, som avser att ändra icke väsentliga delar av denna förordning, bland annat genom att komplettera den, ska antas i enlighet med det föreskrivande förfarande med kontroll som avses i artikel 4.2.

Artikel4¶

Ändrad genom förordning (EG) nr 400/2009.

1. Kommissionen ska biträdas av kommittén för det statistiska programmet, nedan kallad kommittén.

2. När det hänvisas till denna punkt ska artikel 5a.1–5a.4 och artikel 7 i beslut 1999/468/EG tillämpas, med beaktande av bestämmelserna i artikel 8 i det beslutet.

Artikel5¶Kommitténs arbetsuppgifter

Kommittén skall undersöka de frågor om tillämpningen av denna förordning som tas upp av kommitténs ordförande, antingen på eget initiativ eller på begäran av en medlemsstat.

Artikel6¶Samarbete med andra kommittéer

1. I de frågor som faller under Kommittén för valuta-, finans- och betalningsbalansstatistik skall kommissionen begära ett yttrande från denna kommitté i enlighet med villkoren i artikel 2 i beslut 91/115/EEG.

2. Kommissionen skall till den kommitté för bruttonationalinkomst som inrättas genom direktiv 89/130/EEG, Euratom överlämna alla de uppgifter om genomförandet av denna förordning som kommittén kan behöva för att fullgöra sitt uppdrag.

Artikel7¶Tillämpning och första överlämnande av uppgifter

1. ENS 95 skall tillämpas första gången på uppgifter som har sammanställts i enlighet med bilaga B och som skall överlämnas i april 1999.

2. Uppgifterna skall överlämnas till kommissionen (Europeiska gemenskapernas statistikkontor) inom de tidsfrister som fastställs i bilaga B.

3. Medlemsstaterna skall i enlighet med punkt 1, före det första överlämnandet av uppgifter enligt ENS 95, fortsätta att underrätta kommissionen (Europeiska gemenskapernas statistikkontor) de räkenskaper och sammanställningar som har sammanställts genom tillämpning av ENS 2 uppl.

4. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 19 i rådets förordning (EEG, Euratom) nr 1552/89 av den 29 maj 1989 om genomförande av beslut 88/376/EEG, Euratom om systemet för gemenskapernas egna medel skall kommissionen tillsammans med den berörda medlemsstaten kontrollera tillämpningen av den här förordningen och underrätta kommittén i artikel 4.1 i den här förordningen om resultaten av dessa kontroller.

Artikel8¶Övergångsbestämmelser

Ändrad genom förordning (EG) nr 359/2002.

1. När det gäller budgeten och de egna medlen och genom undantag från artiklarna 1.2 och 7 skall det europeiska nationalräkenskapssystem som gäller enligt artikel 1 första stycket i direktiv 89/130/EEG, Euratom och de rättsakter som hänför sig till den — särskilt förordningarna (EEG, Euratom) nr 1552/89 och nr 1553/89 och beslut 94/728/EG, Euratom och 94/729/EG — vara ENS 2 uppl. så länge som beslut 94/728/EG, Euratom är i kraft.

1a. För att fastställa de momsbaserade egna medlen, och genom undantag från punkt 1, får medlemsstaterna använda uppgifter som är baserade på det nya europeiska nationalräkenskapssystemet (ENS 95) så länge som beslut 94/728/EG, Euratom är i kraft.

2. När det gäller medlemsstaternas underrättelser till kommissionen inom ramen för förfarandet vid alltför stora underskott, enligt förordning (EG) nr 3605/93, skall det europeiska nationalräkenskapssystemet vara ENS 2 uppl. till och med underrättelsen den 1 september 1999.

3. Tillämpningen av ENS 2 uppl. enligt punkterna 1 och 2 i denna artikel skall säkerställas genom att uppgifter som samlats in enligt artikel 7.1 skall anpassas, på grundval av ENS 95, så att hänsyn tas till de ändringar som resulterar från skillnader i begrepp, definitioner eller nomenklaturer mellan ENS 2 uppl. och ENS 95.

Genomförandet av denna princip skall fastställas senast i december 1996 enligt förfarandet i artikel 6 i direktiv 89/130/EEG, Euratom.

Artikel9¶

Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

BILAGA A

INNEHÅLL

KAPITEL 1) ALLMÄN ÖVERSIKT

Användningsområden för ENS

Underlag för analys och utvärdering

Åtta karakteristiska drag i ENS

ENS 95 och SNA 93

ENS 95 och ENS 70

ENS SOM SYSTEM

Statistiska enheter och deras indelningar

Institutionella enheter och sektorer

Lokala verksamhetsenheter och branscher

Inhemska och utländska enheter; den totala ekonomin och utlandet

Flöden och stockar

Flöden

Transaktioner

Egenskaper hos transaktioner

Samverkan mellan, kontra transaktioner inom enheter

Monetära respektive icke-monetära transaktioner

Transaktioner med eller utan motprestation

Ändrad transaktionsordning

Omföring

Uppdelning

Urskiljande av transaktionens huvudsakliga aktör

Gränsfall

Andra förändringar i tillgångar

Andra volymförändringar i tillgångar och skulder

Kapitalvinster/-förluster

Stockar

Systemet av konton och aggregaten

Bokföringsregler

Terminologin för kontots två sidor

Dubbel bokföring/fyrdubbel bokföring

Värdering

Speciella värderingar avseende varor

Värdering till fasta priser

Bokföringstidpunkt

Konsolidering och nettobokföring

Konsolidering

Nettobokföring

Konton, saldoposter och aggregat

Kontosystem

Varu- och tjänstekontot

Utlandskontot

Saldoposter

Aggregat

Input-outputräkenskaper

KAPITEL 2) ENHETER OCH GRUPPERING AV ENHETER

GRÄNSERNA FÖR LANDETS EKONOMI

INSTITUTIONELLA ENHETER

INSTITUTIONELLA SEKTORER

Icke-finansiella företag (S.11)

Undersektor: Offentliga icke-finansiella företag (S.11001)

Undersektor: Nationella privata icke-finansiella företag (S.11002)

Undersektor: Utlandskontrollerade icke-finansiella företag (S.11003)

Finansiella företag (S.12)

Undersektor: Centralbanker (S.121)

Undersektor: Andra monetära finansinstitut (S.122)

Undersektor: Övriga finansinstitut, utom försäkringsföretag och pensionsinstitut (S.123)

Undersektor: Finansiella serviceföretag (S.124)

Undersektor: Försäkringsföretag och pensionsinstitut (S.125)

Offentlig sektor (S.13)

Undersektor: Staten (S.1311)

Undersektor: Delstater (S.1312)

Undersektor: Kommuner (S.1313)

Undersektor: Socialförsäkring (S.1314)

Hushåll (S.14)

Undersektor: Arbetsgivare (inklusive egenföretagare) (S.141 + S.142)

Undersektor: Anställda (S.143)

Undersektor: Mottagare av kapitalinkomster (S.1441)

Undersektor: Mottagare av pensioner (S.1442)

Undersektor: Mottagare av andra transfereringsinkomster (S.1443)

Undersektor: Övriga (S.145)

Hushållens ideella organisationer (S.15)

Utlandet (S.2)

Sektorklassificering av producerande enheter efter typ av producent

LOKALA VERKSAMHETSENHETER OCH BRANSCHER

Den lokala verksamhetsenheten

Branschen

KLASSIFIKATION AV BRANSCHER

HOMOGENA PRODUKTIONSENHETER OCH HOMOGENA BRANSCHER

Den homogena produktionsenheten

Den homogena branschen

KLASSIFIKATION AV HOMOGENA BRANSCHER

KAPITEL 3) PRODUKTTRANSAKTIONER

PRODUKTION (AKTIVITET OCH RESULTAT)

Primära verksamheter, sekundära verksamheter och hjälpverksamheter

Produktion (P.1)

Tidpunkt för bokföring och värdering av produktionen

INSATSFÖRBRUKNING (P.2)

Tidpunkt för bokföring och värdering av insatsförbrukning

SLUTLIG KONSUMTION (P.3, P.4)

Konsumtionsutgift (P.3)

Faktisk konsumtion (P.4)

Tidpunkt för bokföring och värdering av konsumtionsutgifter

Tidpunkt för bokföring och värdering av faktisk konsumtion

BRUTTOINVESTERING (P.5)

Fast bruttoinvestering (P.51)

Tidpunkt för bokföring och värdering av fast bruttoinvestering

Lagerinvestering (P.52)

Tidpunkt för bokföring och värdering av lagerinvestering

Anskaffning minus avyttring av värdeföremål (P.53)

IMPORT OCH EXPORT AV VAROR OCH TJÄNSTER (P.6 och P.7)

Import och export av varor (P.61 och P.71)

Import och export av tjänster (P.62 och P.72)

KAPITEL 4) OMFÖRDELNINGSTRANSAKTIONER

LÖNER OCH KOLLEKTIVA AVGIFTER (D.1)

Egentlig lön (D.11)

Kontant lön

Naturaförmåner

Arbetsgivarens kollektiva avgifter (D.12)

Arbetsgivarens faktiska kollektiva avgifter (D.121)

Arbetsgivarens tillräknade kollektiva avgifter (D.122)

SKATTER PÅ PRODUKTION OCH IMPORT (D.2)

Produktskatter (D.21)

Mervärdesskatter (skatter av momstyp) (D.211)

Importskatter och tullar exklusive moms (D.212)

Produktskatter exklusive moms och importskatter (D.214)

Övriga produktionsskatter (D.29)

Skatter på produktion och import som betalas till Europeiska unionens institutioner

SUBVENTIONER (D.3)

Produktsubventioner (D.31)

Importsubventioner (D.311)

Övriga produktsubventioner (D.319)

Övriga produktionssubventioner (D.39)

KAPITALINKOMST (D.4)

Ränta (D.41)

Ränta på inlåning, lån samt obetalda/förutbetalda inkomster och utgifter

Ränta på värdepapper

Ränta på växlar och liknande kortfristiga objekt

Ränta på obligationer och förlagsbevis

Ränte-swappar och framtida räntesäkringsavtal (FRA)

Ränta på finansiell leasing

Andra räntor

Bokföringstidpunkt

Inkomst från bolag (D.42)

Utdelning från bolag (D.421)

Ägaruttag från kvasibolag (D.422)

Återinvesterade vinstmedel från direkta investeringar i utlandet (D.43)

Kapitalinkomst, tillräknad försäkringstagarna (D.44)

Arrenden (D.45)

Markarrenden

Arrenden av mineraltillgångar

LÖPANDE INKOMST- OCH FÖRMÖGENHETSSKATTER ETC. (D.5)

Inkomstskatter (D.51)

Övriga löpande skatter (D.59)

SOCIALA AVGIFTER OCH FÖRMÅNER (D.6)

Sociala avgifter (D.61)

Faktiska sociala avgifter (D.611)

Tillräknade sociala avgifter (D.612)

Sociala förmåner andra än in natura (D.62)

Kontanta socialförsäkringsförmåner (D.621)

Privat fonderade sociala förmåner (D.622)

Icke fonderade sociala löneförmåner (D.623)

Kontanta socialbidrag (D.624)

Sociala transfereringar in natura (D.63)

Sociala naturaförmåner (D.631)

Socialförsäkringsförmåner, återbetalningar (D.6311)

Andra socialförsäkringsförmåner in natura (D.6312)

Socialhjälp i form av naturaförmåner (D.6313)

Transfereringar av individuella icke marknadsmässiga varor och tjänster (D.632)

ANDRA LÖPANDE TRANSFERERINGAR (D.7)

Skadeförsäkringspremier, netto (D.71)

Skadeförsäkringsfordringar (D.72)

Löpande transfereringar inom den offentliga sektorn (D.73)

Löpande internationell samverkan (D.74)

Diverse löpande transfereringar (D.75)

Löpande transfereringar till hushållens ideella organisationer

Löpande transfereringar mellan hushåll

Böter och straffavgifter

Lotterier och spel

Ersättningar

BNI-relaterade fjärde avgiften

Övriga löpande transfereringar

JUSTERING FÖR VÄRDEFÖRÄNDRING I HUSHÅLLENS NETTOFORDRAN PÅ PENSIONSFONDSRESERVER (D.8)

KAPITALTRANSFERERINGAR (D.9)

Kapitalskatter (D.91)

Investeringsbidrag (D.92)

Andra kapitaltransfereringar (D.99)

KAPITEL 5) FINANSIELLA TRANSAKTIONER

KLASSIFICERING AV FINANSIELLA TRANSAKTIONER

Monetärt guld och speciella dragningsrätter (SDR) (F.1)

Monetärt guld (F.11)

Särskilda dragningsrätter (SDR) (F.12)

Sedlar, mynt och inlåning (F.2)

Sedlar och mynt (F.21)

Överförbar inlåning (F.22)

Övrig inlåning (F.29)

Värdepapper andra än aktier (F.3)

Värdepapper andra än aktier, exklusive finansiella derivat (F.33)

Kortfristiga värdepapper andra än aktier, exklusive finansiella derivat (F.331)

Långfristiga värdepapper andra än aktier, exklusive finansiella derivat (F.332)

Finansiella derivat (F.34)

Lån (F.4)

Kortfristiga lån (F.41)

Långfristiga lån (F.42)

Aktier och andra ägarandelar (F.5)

Aktier och andra ägarandelar, exklusive fondandelar (F.51)

Noterade aktier, exklusive fondandelar (F.511), och icke noterade aktier, exklusive fondandelar (F.512)

Andra ägarandelar (F.513)

Fondandelar (F.52)

Försäkringstekniska reserver (F.6)

Hushållens nettofordran i livförsäkringsreserver och pensionsfonder (F.61)

Hushållens nettofordran i livförsäkringsreserver (F.611)

Hushållens nettofordran i pensionsfonder (F.612)

Förskottsbetalning av försäkringspremier och reserver för utestående fordringar (F.62)

Obetalda/förutbetalda inkomster och utgifter (F.7)

Handelskrediter och förskott (F.71)

Övriga obetalda/förutbetalda inkomster och utgifter, exklusive handelskrediter och förskott (F.79)

Memorandumpost: Direkta investeringar i utlandet (F.m)

BOKFÖRINGSREGLER FÖR FINANSIELLA TRANSAKTIONER

Värdering

Särskilda värderingskriterier för några underkategorier av finansiella transaktioner

Registreringstidpunkt

Sammanställning av finansiella transaktioner från förändringar i balansräkningar

Bilaga 5.1: Samband med mått på penningmängd

KAPITEL 6) ÖVRIGA TRANSAKTIONER OCH ANDRA FLÖDEN

KAPITALFÖRSLITNING (K.1)

ANSKAFFNING MINUS AVYTTRING AV ICKE-FINANSIELLA ICKE PRODUCERADE TILLGÅNGAR (K.2)

ANDRA FÖRÄNDRINGAR I TILLGÅNGAR (K.3 — K.12)

ANDRA VOLYMFÖRÄNDRINGAR (K.3 — K.10 och K.12)

EKONOMISK TILLBLIVELSE AV ICKE PRODUCERADE TILLGÅNGAR (K.3)

EKONOMISK TILLBLIVELSE AV PRODUCERADE TILLGÅNGAR (K.4)

NATURLIG TILLVÄXT AV ICKE ODLADE BIOLOGISKA TILLGÅNGAR (K.5)

EKONOMISKT AVLÄGSNANDE AV ICKE PRODUCERADE TILLGÅNGAR (K.6)

FÖRLUST GENOM KATASTROFER (K.7)

KONFISKATION UTAN ERSÄTTNING (K.8)

ÖVRIGA VOLYMFÖRÄNDRINGAR AV ICKE-FINANSIELLA TILLGÅNGAR (K.9)

ÖVRIGA VOLYMFÖRÄNDRINGAR AV FINANSIELLA TILLGÅNGAR OCH SKULDER (K.10)

FÖRÄNDRINGAR I KLASSIFICERING OCH STRUKTUR (K.12)

Förändringar i sektorklassificering och struktur (K.12.1)

Förändringar i klassificering av tillgångar och skulder (K.12.2)

NOMINELLA KAPITALVINSTER/-FÖRLUSTER (K.11)

Neutrala kapitalvinster/-förluster (K.11.1)

Reala kapitalvinster/-förluster (K.11.2)

Kapitalvinster efter typen av finansiell tillgång

Sedlar, mynt och inlåning (AF.2)

Lån (AF.4) och obetalda/förutbetalda inkomster och utgifter (AF.7)

Värdepapper andra än aktier (AF.3)

Aktier och andra ägarandelar (AF.5)

Försäkringstekniska reserver (AF.6)

Finansiella tillgångar i utländsk valuta

KAPITEL 7) BALANSRÄKNINGAR

TYPER AV TILLGÅNGAR

Icke-finansiella producerade tillgångar (AN.1)

Icke-finansiella icke producerade tillgångar (AN.2)

Finansiella tillgångar och skulder (AF)

VÄRDERING AV POSTER I BALANSRÄKNINGEN

Allmänna värderingsprinciper

ICKE-FINANSIELLA TILLGÅNGAR (AN)

Producerade tillgångar (AN.1)

Fasta tillgångar (AN.11)

Materiella fasta tillgångar (AN.111)

Immateriella fasta tillgångar (AN.112)

Lagerstockar (AN.12)

Värdeföremål (AN.13)

Icke producerade tillgångar (AN.2)

Materiella icke producerade tillgångar (AN.21)

Mark (AN.211)

Mineraltillgångar (AN.212)

Övriga naturtillgångar (AN.213 och AN.214)

Immateriella icke producerade tillgångar (AN.22)

Finansiella tillgångar och skulder (AF)

Monetärt guld och särskilda dragningsrätter (SDR) (AF.1)

Sedlar, mynt och inlåning (AF.2)

Värdepapper andra än aktier (AF.3)

Lån (AF.4)

Aktier och andra ägarandelar (AF.5)

Försäkringstekniska reserver (AF.6)

Obetalda/förutbetalda inkomster och utgifter (AF.7)

Memorandumposter

Varaktiga konsumtionsvaror (AN.m)

Direkta investeringar i utlandet (AF.m)

Finansiella balansräkningar

Bilaga 7.1: Definition av olika slags tillgångar

Bilaga 7.2: Översikt över poster från ingående balans till utgående balans

KAPITEL 8) KONTOSYSTEM OCH SALDOPOSTER

KONTOSYSTEM

Löpande konton

Produktionskonto (I)

Inkomstfördelnings- och inkomstanvändningskonton (II)

Konton för primär inkomstfördelning (II.1)

Konto för inkomstbildning (II.1.1)

Konto för allokering av primära inkomster (II.1.2)

Konto för företagarinkomster (II.1.2.1)

Konto för allokering av övriga primära inkomster (II.1.2.2)

Konto för sekundär inkomstfördelning (II.2)

Konto för omfördelning av inkomster in natura (II.3)

Inkomstanvändningskonto (II.4)

Konto för användning av disponibel inkomst (II.4.1)

Konto för användning av justerad disponibel inkomst (II.4.2)

Kapitalbildningskonton (III)

Kapitalkonto (III.1)

Konto för förändringar i nettoförmögenhet genom sparande och kapitaltransfereringar (III.1.1)

Konto för anskaffning av icke-finansiella tillgångar (III.1.2)

Konto för finansiella transaktioner (III.2)

Konto för andra förändringar i tillgångarna (III.3)

Konto för andra volymförändringar i tillgångarna (III.3.1)

Omvärderingskonto (III.3.2)

Konto för neutrala kapitalvinster/-förluster (III.3.2.1)

Konto för reala kapitalvinster/-förluster (III.3.2.2)

Balansräkningar (IV)

Ingående balansräkning (IV.1)

Förändringar i balansräkning (IV.2)

Utgående balansräkning (IV.3)

UTLANDSKONTO (V)

Löpande konton

Utrikeskonto för varor och tjänster (V.I)

Utrikeskonto för primära inkomster och löpande transfereringar (V.II)

Utrikeskonton för kapitalbildning (V.III)

Kapitalkonto (V.III.I)

Konto för finansiella transaktioner (V.III.2)

Konto för andra förändringar i tillgångar (V.III.3)

Balansräkningar (V.IV)

KONTO FÖR VAROR OCH TJÄNSTER (0)

INTEGRERADE EKONOMISKA KONTON

AGGREGAT

Bruttonationalprodukt till marknadspris (BNP)

Driftsöverskott för den totala ekonomin

Sammansatt förvärvsinkomst för den totala ekonomin

Företagarinkomst för den totala ekonomin

Nationalinkomst (till marknadspris)

Disponibel nationalinkomst

Sparande

Bytesbalans

Finansiellt sparande (+) eller nettoupplåning (-) för den totala ekonomin

Nettoförmögenhet för den totala ekonomin

OFFENTLIGA UTGIFTER OCH INKOMSTER

MATRISPRESENTATION

Matrispresentation av ENS-konton

Egenskaper hos räkenskapsmatriser

Anpassning av matrisen i reducerat format till specifika typer av analys

KAPITEL 9) INPUT-OUTPUTRÄKENSKAPERNAS UPPBYGGNAD

TILLGÅNGS- OCH ANVÄNDNINGSTABELLER

TABELLER SOM KOPPLAR TILLGÅNGS- OCH ANVÄNDNINGSTABELLERNA TILL SEKTORRÄKENSKAPERNA

SYMMETRISKA INPUT-OUTPUTTABELLER

KAPITEL 10) PRIS- OCH VOLYMMÅTT

OMFATTNINGEN AV PRIS- OCH VOLYMINDEX I EKONOMISKA RÄKENSKAPER

Det integrerade systemet av pris- och volymindex

Pris- och volymindex för andra aggregat

GENERELLA PRINCIPER FÖR ATT MÄTA PRIS- OCH VOLYMINDEX

Definition av priser och volymer för marknadsprodukter

Skillnader i kvalitet och skillnader i pris

Principerna för icke marknadsproduktion av tjänster

Principer för förädlingsvärdet och BNP

PROBLEM VID PRINCIPERNAS TILLÄMPNING

Allmän tillämpning

Tillämpning i speciella fall

Varor och marknadstjänster

Flöden av icke marknadsproducerade tjänster

Skatter och subventioner på produktion och import

Kapitalförslitning

Löner och kollektiva avgifter

Fasta tillgångar och lagerstockar

Mått på samhällsekonomins reala inkomster

VAL AV INDEXFORMLER OCH BASÅR

PRIS- OCH VOLYMINDEX VID JÄMFÖRELSER MELLAN LÄNDER

KAPITEL 11) BEFOLKNING OCH ARBETSKRAFTSINSATS

TOTALBEFOLKNING

ARBETSKRAFT

SYSSELSATTA

Anställda

Egenföretagare

Sysselsättning och hemvist

ARBETSLÖSHET

ARBETSTILLFÄLLEN

Arbetstillfällen och hemvist

TOTALA ANTALET UTFÖRDA ARBETSTIMMAR

ÅRSVERKEN

ANSTÄLLDAS LÖNESATSVÄGDA ARBETSKRAFTSINSATS

KAPITEL 12) KVARTALSVISA EKONOMISKA RÄKENSKAPER

KAPITEL 13) REGIONALA RÄKENSKAPER

DET REGIONALA TERRITORIET

ENHETER OCH HEMVIST

METODER FÖR REGIONALA FÖRDELNINGAR

AGGREGAT PÅ BRANSCHNIVÅ

KONTON FÖR HUSHÅLLSSEKTORN

BILAGOR

I. INDIREKT MÄTTA FINANSIELLA TJÄNSTER

Förändringar i ENS-kapitlen om FISIM allokeras

II. LEASING OCH AVBETALNINGSKÖP AV VARAKTIGA VAROR

Definitioner

Leasing

Operationell leasing

Finansiell leasing

Avbetalning

Behandling i kontosystemet

Operationell leasing

Finansiell leasing

Avbetalning

III. FÖRSÄKRING

Inledning

Definitioner

Social trygghetsförsäkring

Offentliga socialförsäkringssystem

Privata fonderade sociala trygghetsförsäkringssystem

Ej fonderade sociale trygghetsförsäkringssystem, administrerade av arbetsgivare

Övrig försäkring

Övrig livförsäkring

Övrig skadeförsäkring

Återförsäkring

Finansiella serviceföretag för försäkring

Behandling i kontosystemet

Social trygghetsförsäkring

Offentliga socialförsäkringssystem

Privata fonderade sociala trygghetsförsäkringssystem

Ej fonderade sociala trygghetsförsäkringssystem, administrerade av arbetsgivare

Övrig försäkring

Övrig livförsäkring

Övrig skadeförsäkring

Återförsäkring

Finansiella serviceföretag för försäkring

Insurance numerical example

IV. KLASSIFIKATIONER OCH KONTON

Klassifikationer

Klassifikation av institutionella sektorer (S)

Klassifikation av transaktioner och andra flöden

Klassifikation av saldoposter (B)

Klassifikation av tillgångar (A)

Regrouping and coding of industries (A*), products (P*) and fixed assets (fixed capital formation) (AN)

Ändamålsklassificering av individuell konsumtion (COICOP)

Ändamålsindelning av den offentliga sektorns utgifter (COFOG)

Ändamålsklassificering av hushållens ideella organisationer (COPNI)

Konton

V. DEFINITION AV DET OFFENTLIGA UNDERSKOTTET MED AVSEENDE PÅ FÖRFARANDET VID ALLTFÖR STORA UNDERSKOTT

Tabeller

2.1) Sektorer och undersektorer

2.2) Typ av producent, huvudsakliga aktiviteter och funktioner klassificerade till sektor

2.3) Sektorklassificering av producerande enheter efter juridiska standardformer

3.1) Distinktionen mellan marknadsproducenter, producenter för egen slutlig användning och övriga icke marknadsproducenter

3.2) Institutionella enheter, lokala verksamhetsenheter och produktion samt distinktionen mellan marknad för egen slutlig användning och övrig icke marknad

3.3) Distinktionen marknad för egen slutlig användning och övrig icke marknad för lokala verksamhetsenheter och deras produktion

3.4) Behandlingen av transport av exporterade varor

3.5) Behandlingen av transport av importerade varor

5.1) Klassificering av finansiella transaktioner

8.1) Översiktlig presentation av konton, saldoposter och huvudaggregat

8.2) Konto I: Produktionskonto

8.3) Konto II.1.1: Konto för inkomstbildning

8.4) Konto II.1.2: Konto för allokering av primära inkomster

8.5) Konto II.1.2.1: Konto för företagarinkomster och II.1.2.2: Konto för allokering av övriga primära inkomster

8.6) Konto II.2: Konto för sekundär inkomstfördelning

8.7) Konto II.3: Konto för omfördelning av inkomster in natura

8.8) Konto II.4.1: Konto för användning av disponibel inkomst

8.9) Konto II.4.2: Konto för användning av justerad disponibel inkomst

8.10) Konto III.1.1: Konto för förändringar i nettoförmögenhet genom sparande och kapitaltransfereringar

8.11) Konto III.1.2: Konto för anskaffning av icke-finansiella tillgångar

8.12) Konto III.2: Konto för finansiella transaktioner

8.13) Konto III.3.1: Konto för andra volymförändringar i tillgångarna

8.14) Konto III.3.2: Omvärderingskonto

8.15) Konto IV: Balansräkningar

8.16) Kontosystem för utlandet

8.17) Konto 0: Varu- och tjänstekonto

8.18) Integrerade ekonomiska konton

8.19) Matrispresentation av kontosystem och saldoposter för den totala ekonomin

8.20) Schematisk presentation av en socialräkenskapsmatris

8.21) Exempel på en mer detaljerad socialräkenskapsmatris

8.22) Exempel på en detaljerad submatris: Förädlingsvärde, netto (baspriser)

9.1) Förenklad tillgångstabell

9.2) Förenklad användningstabell

9.3) Kombinerad tillgångs- och användningstabell (förenklad)

9.4) Förenklad symmetrisk input-output-tabell (produkt * produkt)

9.5) Tillgångstabell i baspriser inklusive övergång till mottagarpriser

9.6) Användningstabell i mottagarpriser

9.7) Enkel tabell över handels- och transportmarginaler

9.8) Enkel tabell över produktskatter minus subventioner

9.9) Användningstabell för import

9.10) Användningstabell till baspris för inhemsk produktion

9.11) Tabell med koppling av tillgångs- och användningstabellerna till sektorräkenskaperna

9.12) Symmetrisk input-output-tabell till baspris (produkt x produkt)

9.13) Symmetrisk input-output-tabell för inhemsk produktion (produkt x produkt)

A.I.1) Följder av att fördela FISIM till institutionell sektor, inklusive icke marknadsproducenter

A.I.2) Följder av att fördela FISIM till nominell sektor

A.III.1) Offentliga socialförsäkringssystem

A.III.2) Privata fonderade sociala trygghetsförsäkringssystem

A.III.3) Ej fonderade sociala trygghetsförsäkringssystem, administrerade av arbetstagare

A.III.4) Övrig livförsäkring

A.III.5) Övrig skadeförsäkring

A.IV.1) Konto 0: Varv- och tjänstekonto

A.IV.2) Kontosystem för den totala ekonomin

A.IV.3) Kontosystem för icke-finansiella företag

A.IV.4) Kontosystem för finansiella företag

A.IV.5) Kontosystem för den offentliga sektorn

A.IV.6) Kontosystem för hushållen

A.IV.7) Kontosystem för hushållens ideella organisationer

KAPITEL 1 ALLMÄN ÖVERSIKT

Det europeiska national- och regionalräkenskapssystemet (ENS 95 eller enklare ENS) är ett internationellt jämförbart räkenskapssystem för systematisk och detaljerad beskrivning av en total ekonomi (dvs. en region, ett land eller en grupp av länder), av dess komponenter och av dess samband med andra totala ekonomier.

Med ENS 95 ersätts det Europasystem för integrerad ekonomisk redovisning vilket offentliggjordes år 1970 (ENS 70, med en andra något modifierad version från 1978).

ENS 95 är helt konsistent med de reviderade, globala riktlinjerna för nationalräkenskaper, System of National Accounts (SNA 93 eller enklare SNA). De senare riktlinjerna har utarbetats under gemensamt ansvar av Förenta nationerna, IMF, Europeiska unionen, OECD och Världsbanken. Dock har ENS inriktats mer på förhållandena och databehoven inom Europeiska unionen. I likhet med SNA är ENS harmoniserat med de begrepp och klassifikationer som används i många andra sociala och ekonomiska statistiksystem. Typexempel på detta är sysselsättningsstatistik, industristatistik eller utrikeshandelsstatistik. Därför kan ENS fungera som en central referensram för social och ekonomisk statistik i Europeiska unionen och i dess medlemsländer.

ENS uppfattat som ramverk innehåller två grupper av tabeller:

a) Sektorräkenskaperna.

b) Input-outputräkenskaperna och branschräkenskaperna.

Sektorräkenskaperna erbjuder med sina institutionella sektorer en systematisk beskrivning av de olika stegen i det ekonomiska händelseförloppet: produktion, inkomstbildning, inkomstfördelning, inkomstomfördelning, inkomstanvändning och finansiell såväl som icke-finansiell kapitalbildning. Sektorräkenskaperna innehåller också balansräkningar vilka beskriver ställningen för tillgångar, skulder och nettoförmögenhet vid början och slutet av räkenskapsperioden.

Input-outputräkenskaperna och branschräkenskaperna beskriver detaljerat produktionsprocessen (kostnadsstruktur, inkomstbildning och sysselsättning) samt flödena av varor och tjänster (produktion, import, export, slutlig konsumtion, insatsförbrukning och bruttoinvestering för varje produktgrupp).

Vidare innehåller ENS begrepp för befolkning och för sysselsättning. Dessa begrepp är relevanta både för sektorräkenskaperna och för input-outputräkenskaperna.

ENS är inte begränsat till årliga nationalräkenskaper, utan är även tillämpligt för kvartalsräkenskaper och för regionala räkenskaper.

ANVÄNDNINGSOMRÅDEN FÖR ENS

Underlag för analys och utvärdering

ENS-ramen kan användas för att analysera och utvärdera

a) den totala ekonomins struktur, särskilt kan nämnas

1) förädlingsvärde och sysselsättning efter bransch,

2) förädlingsvärde och sysselsättning efter region,

3) inkomst fördelad efter sektor,

4) import och export efter produktgrupp,

5) konsumtionsutgift efter produktgrupp,

6) fast bruttoinvestering och realkapitalstock efter bransch,

7) sammansättningen av stockar och flöden av finansiella tillgångar efter typ av tillgång och efter sektor,

b) specifika delar eller aspekter av den totala ekonomin, särskilt kan nämnas

1) bank- och finansväsende i den nationella ekonomin,

2) den offentliga sektorns roll,

3) ekonomin i en specifik region (i jämförelse med nationen som helhet),

c) utvecklingen av ekonomin över tiden, särskilt kan nämnas

1) analys av BNP:s tillväxttakt,

2) inflationsanalys,

3) analys av säsongmönster i hushållens utgifter på grundval av kvartalsräkenskaper,

4) analys av speciella typer av finansiella instruments förändrade betydelse över tiden, t.ex. den ökade betydelsen av optioner,

5) jämförelser av branschstrukturen i den totala ekonomin på lång sikt, t.ex. över en 30-årsperiod,

d) den totala ekonomin satt i relation till andra ekonomier, särskilt kan nämnas

1) jämförelse av den offentliga sektorns betydelse i Europeiska unionens medlemsstater,

2) analyser av interdependensen mellan ekonomierna i Europeiska unionen,

3) analys av sammansättningen och inriktningen av exporten i Europeiska unionen,

4) jämförelse av BNP:s tillväxttakt eller disponibel inkomst per capita i Europeiska unionen och i USA och Japan.

Inom Europeiska unionen och för dess medlemsländer har resultaten från detta ramverk en stor betydelse vid formulering och styrning av den sociala och ekonomiska politiken.

Dessutom finns några mycket viktiga specifika användningar:

a) Att utforma och styra den europeiska monetära politiken: Konvergenskriterierna för Europeiska monetära unionen har definierats i termer av nationalräkenskapsvärden (offentliga sektorns finansiella sparande, offentliga sektorns bruttoskuld och BNP).

b) Att beräkna ekonomiskt stöd till regioner inom Europeiska unionen: Utgifterna för Europeiska unionens strukturfonder grundas delvis på regionalt beräknade nationalräkenskaper.

c) Att bestämma de egna resurserna inom Europeiska unionen. De senare beror av nationalräkenskaperna på tre sätt:

1) De totala resurserna för Europeiska unionen bestäms som en procentandel av medlemsländernas samlade bruttonationalinkomst (BNI).

2) Den tredje resursen för Europeiska unionen är omsättningsskatter. Bidragen från medlemsländerna till den påverkas i stor utsträckning av nationalräkenskaperna, eftersom dessa används för att beräkna den genomsnittliga mervärdesskattenivån.

3) De relativa storlekarna på bidragen från medlemsländerna till den fjärde egna resursen inom Europeiska unionen grundas på deras bruttonationalinkomst.

Åtta karakteristika drag i ENS

För att kunna få en bra balans mellan databehoven och möjligheterna att erhålla data har begreppen i ENS åtta betydelsefulla karakteristika drag. De är

a) internationellt jämförbara,

b) harmoniserade med dem i annan social och ekonomisk statistik,

c) konsistenta,

d) operationella,

e) annorlunda än de flesta administrativa begrepp,

f) väletablerade och under lång tid oförändrade,

g) inriktade på att beskriva den ekonomiska processen i monetära och enkelt observerbara termer,

h) flexibla och mångsidiga.

Begreppen är internationellt jämförbara eftersom

a) ENS är standard i Europeiska unionens medlemsländer när det gäller levereranser av nationalräkenskapsdata till alla internationella organisationer; det är bara i nationella publikationer som en strikt anslutning till ENS inte är obligatorisk,

b) begreppen i ENS i alla avseenden är konsistenta med desamma i de globala riktlinjerna för nationalräkenskaper, dvs. SNA.

Att begreppen är internationellt jämförbara är avgörande när man vill jämföra statistik från olika länder.

De begrepp som används är harmoniserade med motsvarande begrepp i annan social och ekonomisk statistik eftersom

a) ENS använder många begrepp och klassifikationer (t.ex. Nace rev. 2) vilka också används i annan social och ekonomisk statistik i Europeiska unionens medlemsländer, exempelvis i statistik över tillverkning, utrikeshandel och sysselsättning. Begreppsmässiga avvikelser har minimerats. Dessutom är Europeiska unionens begrepp och klassifikationer även harmoniserade med Förenta nationernas motsvarigheter,

b) begreppen i ENS, i likhet med SNA, också är harmoniserade med vad som förekommer i de större internationella riktlinjerna för en del annan ekonomisk statistik, särskilt IMF:s betalningsbalansmanual (BPM), IMF:s finansstatistik för offentlig sektor (GFS), OECD:s inkomststatistik och ILO:s resolutioner om begreppen sysselsättning, arbetade timmar och arbetskraftskostnad.

Harmoniseringen med annan social och ekonomisk statistik förbättrar kraftigt anknytningarna till och jämförelser med uppgifterna i denna. Som en följd härav kan bättre nationalräkenskapsstatistik göras. Dessutom kan information som finns i specialiserad statistik nu bättre relateras till den övergripande statistiken om landets ekonomi, t.ex. nationalräkenskapsresultat som BNP eller förädlingsvärde för branscher och sektorer.

Identiteterna i det bokföringsmässiga ramverket förstärker konsistensen hos de begrepp som används för att beskriva de olika delarna i den ekonomiska processen (produktion, inkomstfördelning, inkomstanvändning, kapitalbildning). Som ett resultat av den inre konsistensen kan statistik från olika delar av bokföringsramen på ett användbart sätt relateras till varandra. Som exempel kan nämnas att följande resultat kan beräknas:

a) Produktivitetstal, såsom förädlingsvärde per arbetad timme (dessa tal kräver konsistens mellan begreppen förädlingsvärde och arbetade timmar).

b) Den totala nationella disponibla inkomsten per capita (denna kvot kräver konsistens mellan begreppen disponibel inkomst och befolkning).

c) Fast bruttoinvestering som en procentandel av realkapitalstocken (denna kvot kräver konsistens mellan definitionerna av dessa flöden respektive stockar).

d) Offentliga sektorns finansiella sparande och offentliga sektorns skuld som procent av BNP (dessa värden kräver konsistens mellan begreppen offentliga sektorns finansiella sparande, offentliga sektorns skuld och BNP).

Inre konsistens i begreppen ger också möjlighet till att vissa variabler kan beräknas residualt. Bland annat kan sparande beräknas som differensen mellan disponibel inkomst och konsumtionsutgift.

Begreppen i ENS är operationella begrepp eftersom de har utformats med tanke på hur de kan mätas. Denna operationella karaktär hos begreppen visar sig på flera sätt:

a) Vissa aktiviteter eller kategorier behöver bara beskrivas då de är tillräckligt omfattande. Det gäller till exempel egenproduktion av varor i hushållen: Hemvävt tyg eller keramikproduktion tas inte upp som produktion,eftersom denna typ av produktion kan antas vara av obetydlig omfattning i Europeiska unionens länder. Ett annat typfall är att små och prisbilliga verktyg enbart tas upp som fast bruttoinvestering om köparens utgifter för sådana varaktiga varor överstiger 500 ecu (i 1995 års priser) per styck (eller då de har inköpts i större kvantiteter, för hela inköpssumman); om utgifterna däremot inte överstiger den kostnadsgränsen tas föremålen upp som insatsförbrukning.

b) Vissa begrepp åtföljs av tydliga beskrivningar av hur de mäts. Till exempel gör man vid definitionen av kapitalförslitning en hänvisning till linjär nedskrivning och när man beräknar realkapitalstocken föreslår man den s.k. Pl-metoden. Ett annat typfall är värderingen av egenproduktionen: I princip skall den göras till baspris, men om det är nödvändigt kan baspriset approximeras med det totala beloppet av de olika ingående kostnaderna.

c) Vissa förenklande konventioner har införts. Till exempel uppfattas av konvention den offentliga sektorns kollektiva tjänster helt och hållet som konsumtionsutgifter.

d) De begrepp som används vid sammanställandet av nationalräkenskaper har harmoniserats med motsvarigheterna i social och ekonomisk statistik.

Begreppen är inte alltid så enkla att utnyttja, eftersom de vanligtvis avviker på något sätt från vad som används i de administrativa datakällorna. Sådana fall är affärsredovisningen, data av olika slag om beskattningen (moms, personlig inkomstskatt, importtullar etc.), socialförsäkringsuppgifter eller data som kommer från övervakande myndigheter för banker eller försäkringsbolag. Sådana administrativa uppgifter används ofta vid sammanställandet av nationalräkenskaper. I allmänhet måste de omformas för att fungera väl i ENS.

Begreppen i ENS avviker vanligen i vissa avseenden från sina administrativa motsvarigheter, därför att

a) administrativa begrepp är olika i olika länder. Som en följd av detta kan inte en internationell jämförbarhet erhållas genom de administrativa begreppen,

b) administrativa begrepp ändras över tiden. Som en följd av detta kan jämförbarhet över tiden inte erhållas på grundval av de administrativa begreppen,

c) begreppen som är utgångspunkter för de administrativa datakällorna är ofta inte konsistenta med varandra. Det är bara möjligt att sammanlänka och jämföra olika uppgifter, något som är av helt avgörande betydelse för nationalräkenskapsuppgifter, om man har en konsistent uppsättning begrepp,

d) de administrativa begreppen är vanligtvis inte optimala för ekonomisk analys eller utvärdering av den ekonomiska politiken.

Icke desto mindre är det ibland så att administrativa data mycket väl uppfyller de databehov som nationalräkenskaperna — och andra statistikgrenar — har, eftersom

a) begrepp och klassifikationer som ursprungligen har utformats för statistiska ändamål också kan komma att användas för administrativa syften, t.ex. som klassifikationen av offentliga utgifter efter utgiftsslag,

b) administrativa datakällor explicit kan ta hänsyn till de separata databehoven för statistiken; detta är exempelvis fallet i Intrastatsystemet för uppgifter om varulevereranser mellan Europeiska unionens medlemsstater.

Grundbegreppen i ENS är väletablerade och under lång tid oförändrade, eftersom

a) de har godkänts som internationell standard de närmaste årtiondena,

b) de flesta grundbegreppen i själva verket är oförändrade i de successivt utgivna riktlinjerna för nationalräkenskaper.

Den begreppsmässiga kontinuiteten minskar behovet att räkna om tidsserier och att lära nya begrepp. Dessutom begränsas begreppens sårbarhet gentemot nationella och internationella politiska önskemål. Av dessa skäl har nationalräkenskaperna i årtionden varit i stånd att fungera som en objektiv databas för ekonomisk politik och analys.

ENS-begreppen inriktas på att beskriva den ekonomiska processen i monetära och enkelt observerbara termer. I de flesta fall blir balansräkningsposter eller flöden som inte är direkt observerbara som monetära storheter eller som inte har någon tydlig monetär motsvarighet inte införda i kontona.

Denna princip har inte tillämpats strikt, eftersom man måste beakta behovet av konsistens och de olika databehoven. Exempelvis kräver konsistensen att värdet av offentliga tjänster som produceras tas upp somproduktion, därför att utbetalningarna av ersättningar till anställda och inköpen av alla slag av varor och tjänster är tydligt observerbara i monetära termer.

Dessutom ökar användbarheten hos nationalräkenskaperna i stort för ekonomisk-politiska och analyserande syften genom att man beskriver den offentliga sektorn i relation till den nationella ekonomin i övrigt.

Omfattningen av begreppen i ENS kan illustreras genom att man betraktar vissa viktiga gränsdragningsfrågor.

Följande inryms inom produktionsavgränsningen i ENS (se 3.07—3.09):

a) Den offentliga sektorns produktion av individuella och kollektiva tjänster.

b) Egnahemsägares egenproduktion av hushållstjänster.

c) Produktion av varor för egen slutlig användning, t.ex. jordbruksprodukter.

d) Byggande i egen regi, inklusive det som görs av hushåll.

e) Tjänsteproduktion av avlönat tjänstefolk.

f) Fiskuppfödning i fiskodlingar.

g) Produktion som är förbjuden i lag, såsom prostitution eller drogtillverkning.

h) Produktion vars inkomster inte fullt ut redovisas till skattemyndigheterna, t.ex. hemmaproduktion av textilier.

Följande ligger utanför produktionsavgränsningen:

a) Personliga tjänster i hemmet vilka produceras och konsumeras av samma hushåll, t.ex. städning, matlagning eller omhändertagande av sjuka eller äldre.

b) Frivilligt arbete som inte leder till varuproduktion, t.ex. vård eller städning utan betalning.

c) Naturlig tillväxt av fisk i öppet hav.

I allmänhet tar ENS upp all produktion inom produktionsavgränsningen. Det finns dock vissa specifika undantag från den regeln:

a) Produktion från hjälpaktiviteter tas inte upp; all insatsförbrukning i en hjälpaktivitet — råmaterial, arbetskraft, realkapitalförslitning etc. — behandlas som insatsförbrukning i den primära eller sekundära aktivitet som den understöder.

b) Produktion som görs till insatsförbrukning i samma lokala verksamhetsenhet (LVE, se även 1.29) tas inte upp; dock skall all produktion som produceras för andra lokala verksamhetsenheter som hör till samma institutionella enhet räknas som produktion.

Den bokföringsmässiga logiken i ENS leder till att om aktiviteter betraktas som produktion och deras produktion noteras, skall även den därmed förbundna inkomsten, sysselsättningen, konsumtionsutgiften etc. noteras. Exempelvis är inte bara egenproducerade hushållstjänster av egnahemsägare medräkande som produktion, utan också den inkomst och den konsumtionsutgift som uppkommer för egnahemsägarna själva. Omvändningen visar sig då aktiviteter inte räknas som produktion: Hushållstjänster som produceras och konsumeras inom samma hushåll ger inte upphov till inkomst eller konsumtionsutgift och i enlighet med ENS-begreppen räknas inte heller någon sysselsättning.

ENS inehåller också många specifika konventioner, t.ex.

a) värderingen av den offentliga sektorns produktion,

b) värderingen av produktionen av försäkringstjänster och indirekt mätta finansiella tjänster,

c) att alla kollektiva tjänster som tillhandahålls från den offentliga sektorn räknas som konsumtion och inte till någon del som insatsförbrukning,

d) att indirekt mätta finansiella tjänster registreras som insatsförbrukning i en konstruerad sektor eller bransch.

Begreppen i ENS har flera syften: I många tillämpningar är ENS-begreppen tillräckliga, men för vissa användningar kan de behöva kompletteras (se även 1.18).

ENS detaljerade begreppsram ger möjlighet till flexibel tillämpning: En del begrepp ingår inte explicit i ENS men kan ändå lätt härledas ur systemet. Exempelvis kan förädlingsvärde till faktorkostnad härledas genom att man drar bort nettot av produktionsskatter från förädlingsvärdet till baspris. Ett annat tillämpningsområde är tillskapandet av nya sektorer genom att omgruppera de undersektorer som definieras i ENS.

En flexibel användning kan också ske genom att ytterligare kriterier som inte strider mot grundtankarna i systemet läggs till. Exempelvis kan sådana kriterier vara storleksgrupper avseende antal sysselsatta i producerande enheter eller inkomststorlek för hushåll. För sysselsättningen kan underindelningar göras efter utbildningsnivå, ålder eller kön.

Detta flexibla användningssätt kan tas med i sociala räkenskapsmatriser (SRM). SRM är en matrispresentation som beskriver sambanden mellan tillgångs- och användningstabellerna och sektorräkenskaperna (se även 8.133—8.155). En SRM brukar tillföra information om nivån på och sammansättningen av sysselsättning och arbetslöshet, genom en underindelning av ersättningen till anställda efter grupp av sysselsatta. Denna underindelning stämmer både för hur arbetskraften används i olika branscher, vilket visas i tillgångs- och användningstabellerna, och var arbetskraften återfinns i olika socioekonomiska undergrupper, vilket redovisas i kontot för allokeringen av primära inkomster för hushållsektorns delsektorer. På det sättet visas systematiskt tillgången på och användningen av arbetskraft.

För vissa specifika databehov är den bästa lösningen att göra separata satelliträkenskaper. Sådana punkter av interesse är t.ex.

a) analys av turismens betydelse i den nationella ekonomin,

b) analys av kostnaderna för och finansieringen av hälsovård,

c) analys av betydelsen av forskning och utveckling samt humankapitalet för den nationella ekonomin,

d) analys av inkomster och utgifter hos hushåll baserad på mikroinriktade begrepp för inkomster och utgifter,

e) analys av interaktionen mellan miljö och ekonomi,

f) analys av produktionen inom hushållen,

g) analys av välfärdsförändringar,

h) analys av skillnader mellan nationalräkenskaperna och företagsredovisningens uppgifter och dessa skillnaders inflytande på aktie- och valutamarknaderna,

i) beräkning av skatteinkomster.

Satelliträkenskaper kan stödja sådana databehov genom att

a) redovisa mer detaljerat där så behövs eller utelämna onödiga detaljer,

b) utvidga omfattningen av kontosystemet genom att tillföra icke-monetär information, t.ex. om miljöförstöring och ta med miljövärden som tillgångar,

c) ändra vissa grundbegrepp, t.ex. utvidga begreppet kaptialbildning till att även omfatta utgifter för forskning och utveckling eller utgifter för utbildning.

En viktig egenskap i satelliträkenskaperna är att man i princip bibehåller alla grundbegrepp och klassifikationer från huvudsystemet. Det är bara när en modifiering krävs på grund av det specifika syftet med satelliträkenskapen som man gör ändringar i grundbegreppen. I sådana fall skall satellitkontot också innehålla en tabell som visar sambandet mellan aggregaten i satellitkontot och deras motsvarigheter i huvudsystemet. På det sättet behåller huvudsystemet sin roll som en referensram lika väl som man gör rättvisa åt de mer specifika behoven.

I huvudsystemet ägnas inte mycket uppmärksamhet åt stockar och flöden som inte direkt kan observeras i monetära termer (eller inte har en tydlig monetär motsvarighet). Sådana är vanligen lättare att mäta om man utformar statistiken i icke-monetära termer, t.ex.

a) produktionen inom hushållen kan enklast beskrivas i termer av timmar allokerade till olika ändamål,

b) utbildning kan beskrivas i termer av utbildningstyp, antal elever, genomsnittligt antal skolår fram till någon viss examen etc.,

c) effekterna av miljöförstöring beskrivs bäst i termer av förändring av antal levande arter, hälsotillståndet för träd i skogarna, avfallsvolymen, mängden koloxid etc.

Satelliträkenskaperna erbjuder en möjlig anknytning mellan sådan statistik i icke-monetära termer och nationalräkenskapssystemet. Anknytningen underlättas om man i den icke-monetära statistiken så mycket som möjligt använder de klassificeringar som utnyttjas i huvudsystemetet, t.ex. klassificeringen efter hushållstyp eller klassificeringen efter bransch. På det sättet byggs en konsistent utvidgad ram upp. Denna ram kan användas som en databas för analys och utvärdering av alla slags interaktioner mellan variabler i huvudsystemet och samma variabler i de utvidgade räkenskaperna.

Huvudsystemet och dess större aggregat beskriver inte förändringar i välfärd. Utvidgade konton kan göras som också innefattar imputerade monetära värden för t.ex.

a) hushållstjänster och personliga tjänster som produceras och konsumeras inom samma hushåll,

b) förändringar i fritid,

c) fördelar och nackdelar med att leva i storstäder,

d) ojämlikheter i inkomstfördelning mellan olika individer.

Utvidgade konton kan användas för att omklassificera slutliga utgifter för sådant som dessvärre är nödvändigt (t.ex. försvar) till insatsförbrukning, dvs. så att dessa inte antas bidra till välfärden. På liknande sätt kan skador förorsakade av översvämningar eller andra naturkatastrofer klassificeras som insatsförbrukning, dvs. som en minskning av den (absoluta) välfärden.

På ett sådant sätt kan man försöka göra sig en mycket grov och mycket inexakt uppfattning om välfärdsförändringar. Men välfärd har många dimensioner av vilka de flesta uttrycks i annat än monetära termer. Det är därför en bättre lösning att mäta välfärden genom att använda separata indikatorer och mätenheter för varje dimension. Sådana indikatorer kan exempelvis vara spädbarnsdödlighet, förväntad medellivslängd, läs- och skrivkunnighet och nationalinkomst per capita. Dessa indikatorer införlivas i ett satellitkonto.

För att erhålla ett konsistent och internationellt jämförbart system används inte några administrativa begrepp i ENS. Det kan för åtskilliga nationella syften vara användbart att utnyttja uppgifter som utgår från administrativa begrepp. Som exempel kan nämnas att mäta skatteintäkter genom att använda statistik över beskattningsbar inkomst. Sådana mått kan erhållas genom vissa modifieringar i nationalräkenskaperna.

Ett liknande tillvägagångssätt kan utnyttjas för andra begrepp som används i nationalräkenskaperna, såsom

a) det inflationsbegrepp som används för att räkna upp pensioner, arbetslöshetsunderstöd eller löner till offentliganställda,

b) begrepp som skatter, socialförsäkringar, staten och den offentliga sektorn, vilka används i diskussioner om den optimala storleken på den offentliga sektorn,

c) begreppet strategiska sektorer/branscher i fråga om landets ekonomiska politik eller Europeiska unionens ekonomiska politik,

d) begreppet företagsinvesteringar, vilket används i den ekonomiska politiken i landet.

Satelliträkenskaper eller enkla tilläggstabeller kan möta sådana specifikt nationella databehov.

ENS 95 och SNA 93

ENS (ENS 95) är helt konsistent med det reviderade nationalräkenskapssystemet (SNA 93) vilket ger riktlinjerna för nationalräkenskaper i alla länder i världen. Emellertid finns det flera skillnader mellan ENS 95 och SNA 93:

a) Skillnader i presentationen, t.ex.:

1) I ENS finns separata kapitel om produkttransaktioner, fördelningstransaktioner och finansiella transaktioner. I motsats till detta har SNA sådana transaktioner förklarade i sju kapitel vilka ställts upp efter konton, t.ex. kapitel om produktionskontot, det primära inkomstfördelningskontot, kapitalkontot och utlandskontot.

2) ENS beskriver ett begrepp genom att ge en definition och en uppräkning av vad som räknas med respektive vad som inte räknas med. SNA beskriver oftast begrepp i mer allmänna termer och strävar också efter att förklara anledningen till att konventionerna har kommit till.

3) ENS innehåller även kapitel om regionalräkenskaper och kvartalsräkenskaper.

4) SNA innehåller även kapitel om satelliträkenskaper.

b) ENS-begreppen är i flera fall mer specifika och precisa än SNA:s begrepp, t.ex.:

1) SNA innehåller inte preciserade definitioner beträffande skillnaden mellan begreppen marknad, egen slutlig användning och övrig icke marknad för institutionella enheter, lokala verksamhetsenheter och deras produktion. Detta medför att värderingen av produktion och sektorklassifikationen inte är tillräckligt precist definierad. ENS har därför introducerat flera extra klassifikationer och i vissa fall även lagt till villkoret att en marknadsproducents försäljning till minst 50 % skall täcka produktionskostnaderna (se tabell 3.1).

2) ENS specificerar konkreta beräkningsmetoder, t.ex. att man räknar små verktyg och redskap som insatsförbrukning.

3) ENS förutsätter att flera typer av produktion inom hushållen, som vävning av tyger eller tillverkning av möbler, inte har betydelse i Europeiska unionens medlemsländer och därför inte behöver beräknas.

4) ENS gör explicita hänvisningar till specifika institutionella förhållanden inom Europeiska unionen, sådana som Intrastatsystemmet för att registrera intra-EU-flöden av varor eller de avgifter medlemsländerna betalar in till Europeiska unionen.

5) ENS innehåller EU-specifika klassifikationer, t.ex. CPA för produkter och Nace rev. 2 för branscher (som är specifik men harmoniserad med motsvarande FN-klassifikationer).

6) ENS innehåller en ytterligare klassifikationen av alla externa transaktioner: De skall delas in i sådana som görs med invånare i Europeiska unionen och sådana som görs med personer utanför Europeiska unionen.

ENS kan vara mer specifik än SNA, eftersom ENS bara är tillämplig i Europeiska unionens medlemsländer. För Europeiska unionens databehov skall ENS vara mer specifik.

ENS 95 och ENS 70

ENS 95 är annorlunda än ENS 70 såväl i omfång som begrepp. De flesta av dessa skillnader motsvarar de skillnader som finns mellan SNA 68 och SNA 93. Några av de större skillnaderna i omfattning är

a) att balansräkningsuppgifter tas med,

b) att konton för andra förändringar i tillgång tas med, bl.a. introduceras begreppen andra volymförändringar, nominella kapitalvinster och reala kapitalvinster,

c) att underindelning av hushållen införs,

d) introducerandet av ett nytt konsumtionsbegrepp: faktisk konsumtion,

e) introducerandet av ett nytt prisomräknat inkomstbegrepp: real nationell disponibel inkomst,

f) infogandet av begreppet köpkraftsparitet.

Några av de större begreppsskillnaderna är

a) att litterära och konstnärliga verk (författarskap, musikkompositioner) nu betraktas som produktion; betalning för litterärt och konstnärligt arbete är därför betalning för tjänst och inte inkomst av egendom,

b) att värderingen av försäkringstjänster har ändrats på vissa sätt, t.ex. tas tekniska reserver nu med i beräkningen vid värderingen av produktionen av sakförsäkringar,

c) mera detaljerad behandling av handels- och transportmarginaler,

d) introducerandet av kedjelänkar vid beräkningen av fasta priser,

e) att begreppet finansiell leasing har introducerats (SNA 68 och ENS 70 innehöll bara begreppet operationell leasing),

f) att utgifter för mineralutvinning och för programvara nu beräknas som bruttoinvestering (i stället för som insatsförbrukning),

g) att kapitalförslitning också skall tas med för offentliga sektorn (vägar, diken etc.),

h) identifiering av nya finansiella instrument som återköpsavtal liksom finansiella derivat som optioner.

Det finns också skillnader som inte härrör från förändringar i SNA, t.ex.

a) introduktion av tillgångs- och användningstabeller (sådana som var med redan i SNA 68),

b) introduktion av vissa gränsvärden vid registrering och referenser till specifika institutionella arrangemang inom Europeiska unionen (se 1.24),

a) analys av turismens betydelse i den nationella ekonomin,

b) analys av kostnaderna för och finansieringen av hälsovård,

c) ett klart ställningstagande för att värdera produktionen till baspris (ENS 70, SNA 68 och SNA 93 accepterar även värdering till producentpriser),

d) introduktion av begreppen ekonomiskt aktiv befolkning och arbetslöshet (dessa begrepp är inte med i SNA 68 eller SNA 93).

ENS SOM SYSTEM

Huvuddragen i systemet är

a) statistiska enheter och deras grupperingar,

b) flöden och stockar,

c) kontosystem och aggregat,

d) input-outputräkenskaper.

STATISTISKA ENHETER OCH DERAS INDELNINGAR

Ett karakteristiskt drag hos ENS är användningen av två typer av enheter och två sätt att underindela ekonomin vilka är helt olikartade och tjänar separata analytiska ändamål.

För att beskriva inkomster, utgifter och finansiella flöden liksom balansräkningsuppgifter grupperar systemet institutionella enheter i sektorer utifrån deras principiella funktioner, beteenden och mål.

För att beskriva produktionsprocesser och för input-outputanalys grupperar systemet lokala verksamhetsenheter (LVE) i branscher på grundval av deras aktivitet. En aktivitet karakteriseras av insats av produkter, produktionsprocess och produktion av produkter.

Institutionella enheter och sektorer

Institutionella enheter är ekonomiska enheter som kan äga varor eller tillgångar, skuldsätta sig eller helt självständigt ge sig in i ekonomiska aktiviteter och transaktioner med andra enheter. För systemets syften grupperas de institutionella enheterna i fem ömsesidigt uteslutande institutionella sektorer vilka består av följande typer av enheter:

a) Icke-finansiella företag.

b) Finansiella företag.

c) Offentlig sektor.

d) Hushåll.

e) Hushållens ideella organisationer.

Dessa fem sektorer sammantaget bildar den totala ekonomin. Varje sektor är också indelad i undersektorer. ENS ger underlag till en fullständig uppsättning av flödeskonton och balansräkningar som kan beräknas för varje sektor — och undersektor om så önskas — lika väl som för den totala ekonomin.

Lokala verksamhetsenheter och branscher

De flesta institutionella enheter har i sin egenskap av producenter mer än en aktivitet. För att betona förhållanden av teknisk-ekonomisk natur måste de då indelas efter typ av aktivitet.

Lokala verksamhetsenheter är tänkta att kunna uppfylla detta behov genom en operationell ansats. En lokal verksamhetsenhet (LVE) grupperar alla delar av en institutionell enhet, i dess egenskap av producent, vilka är belägna på en enda plats eller på flera närbelägna platser och vilka bidrar till utförandet av en aktivitet enligt den fyrsiffriga nivån i Nace rev. 2.

I princip skall lika många lokala verksamhetsenheter registreras som det finns sekundära aktiviteter, men om det bokföringsmaterial som behövs för att beskriva sådana aktiviteter inte är tillgängligt kan en lokal verksamhetsenhet innehålla en eller flera aktiviteter.

Alla LVE som ingår i samma, eller någon liknande, aktivitet bildar en bransch.

Det finns ett hierarkiskt förhållande mellan institutionella enheter och LVE. En institutionell enhet innehåller en eller flera LVE, samtidigt som en LVE hör ihop med en och endast en institutionell enhet.

För att göra en mer ingående analys av produktionsprocessen använder man en analytisk enhet för produktionen. Denna enhet som inte är direkt observerbar (utom i de fall då en LVE bara producerar en typ av produkt), är en enhet för homogen produktion vilken per definition inte har några sekundära aktiviteter. Grupper av sådana enheter utgör homogena branscher.

Inhemska och utländska enheter; den totala ekonomin och utlandet

Den totala ekonomin definieras i termer av inhemska enheter. En enhet sägs vara en inhemsk enhet i ett land när den har ett centrum av ekonomisk betydelse på det ekonomiska territoriet i det landet — vilket innebär att den under en utsträckt tid (ett år eller mer) inriktar sig på ekonomiska aktiviteter inom det ekonomiska territoriet. De institutionella sektorerna nämnda ovan är grupper av inhemska institutionella enheter.

Inhemska enheter har transaktioner med utländska enheter (alltså enheter som är inhemska i andra ekonomier). Sådana transaktioner är externa transaktioner för ekonomin och inordnas i utlandskontot. Därmed kommer utlandet att i ENS kontostruktur spela en roll som liknar en institutionell sektor, även om utländska enheter bara tas upp i den mån de deltar i transaktioner med inhemska institutionella enheter. Följaktligen kommer en särskild kod för utlandet att ingå i slutet av sektorklassifikationen.

Konstruerade inhemska statistiska enheter, som i systemet behandlas som institutionella enheter, definieras som

a) de delar av utländska enheter som har sin ekonomiska hemvist inom landets ekonomiska territorium (det betyder i de flesta fall att de utför ekonomiska transaktioner under ett år eller mera eller att de bedriver byggverksamhet som led i fast bruttoinvestering under kortare tid än ett år),

b) utländska enheter i sin egenskap av ägare till mark eller byggnader på landets ekonomiska territorium, men då bara avseende transaktioner som berör sådan mark eller sådana byggnader.

FLÖDEN OCH STOCKAR

ENS tar med två grundläggande typer av information: flöden och stockar. Flöden hänför sig till händelser och effekter av händelser som äger rum under en given tidsperiod, medan stockar hänför sig till lägesbeskrivningar vid en viss tidpunkt.

Flöden

Flöden återspeglar skapande, transformation, utbyte, transferering och förstörande av ekonomiska värden. De inkluderar förändringar i värdet av en institutionell enhets tillgångar och skulder. Ekonomiska flöden är av två slag: i) transaktioner och ii) andra förändringar av tillgångar. Transaktioner förekommer i alla konton och tabeller där flöden förekommer, utom i kontot för andra volymförändringar i tillgångar liksom i omvärderingskontot. Andra förändringar i tillgångar uppträder bara i dessa två konton.

Antalet trasaktioner och andra flöden är mycket omfattande. ENS grupperar dem i ett relativt litet antal typer efter vilken karaktär de har:

Transaktioner

En transaktion är ett ekonomiskt flöde som utgör en interaktion mellan institutionella enheter enligt ömsesidig överenskommelse. Det kan även förekomma att en händelse inom en institutionell enhet är lämplig att betrakta som en transaktion, ofta beroende på att enheten uppträder i två olika roller. Det är brukligt att indela transaktionerna i fyra huvudgrupper:

a) Produkttransaktioner, vilka beskriver ursprung (inhemsk produktion eller import) och användning (insatsförbrukning, slutlig konsumtion, bruttoinvestering eller export) av produkter.

b) Fördelningstransaktioner, vilka beskriver hur det förädlingsvärde som genereras i produktionen fördelas mellan arbetskraft, kapital och offentlig sektor liksom omfördelning av inkomster och förmögenhet (skatt på inkomster och förmögenhet och andra transfereringar).

c) Finansiella transaktioner, vilka beskriver nettoförvärv av finansiella tillgangar eller nettoökning av skulder för varje typ av finansiellt instrument. Sådana transaktioner förekommer ofta som motpart till icke-finansiella transaktioner, men de kan också vara transaktioner som bara har att göra med finansiella instrument.

d) Transaktioner som inte är med i de tre grupperna ovan: kapitalförslitning liksom köp minus försäljning av icke-producerade icke-finansiella tillgångar.

Egenskaper hos transaktioner

Samverkan mellan, kontra transaktioner inom enheter

De flesta transaktioner innebär samverkan mellan två eller flera institutionella enheter. Likväl bokförs i systemet vissa händelser inom institutionella enheter som transaktioner. Meningen med att räkna med transaktioner inom enheterna är att uppnå en mer analytiskt användbar bild av produktion, slutlig användning och kostnader.

Kapitalförslitning, som räknas som en kostnad i systemet, är en viktig transaktion inom enheterna. De flesta andra transaktioner inom enheterna är transaktioner med produkter, som bokförs när de institutionella enheter som fungerar både som producenter och slutliga konsumenter väljer att förbruka något av den produktion som de själva har producerat. Detta är vanligt förekommande hos hushåll och inom den offentliga sektorn.

All egenproducerad produktion för slutlig användning inom samma institutionella enhet bokförs. Egenproducerad produktion som används som insats inom samma institutionella enhet bokförs bara när produktionen och insatsförbrukningen sker vid olika lokala verksamhetsenheter inom samma institutionella enhet. Produktion som produceras och förbrukas som insats inom samma lokala verksamhetsenhet bokförs inte.

Monetära respektive icke-monetära transaktioner

De flesta transaktioner som räknas med i systemet är monetära transaktioner, där de berörda enheterna betalar eller mottar betalning, skuldsätter sig eller erhåller tillgångar som noteras i valutaenheter.

Transaktioner som inte inkluderar kontant betalning, eller tillgångar och skulder värderade i valutaenheter, är icke-monetära transaktioner. Transaktioner inom enheter är normalt icke-monetära transaktioner. Icke-monetära transaktioner som involverar mer än en institutionell enhet förekommer bland transaktioner med produkter (byten av produkter), fördelningstransaktioner (ersättning in natura, transferering in natura etc.) och andra transaktioner (byteshandel med icke-producerade icke-finansiella tillgångar).

Systemet räknar alla transaktioner i monetära termer. Värdena som bokförs för de icke-monetära transaktionerna måste därför ha mätts indirekt eller ha beräknats på annat sätt.

Transaktioner med eller utan motprestation

Transaktioner som berör mer än en enhet är transaktioner som antingen är ”någonting för någonting” eller ”någonting för ingenting”. De förra är utbyten mellan institutionella enheter, dvs. tillhandahållande av varor, tjänster eller tillgångar som har en motsvarighet, t.ex. pengar. De senare är vanligtvis betalningar kontant eller in natura från en institutionell enhet till en annan utan sådan motsvarighet. ”Någonting för någonting” som transaktion uppträder i alla fyra transaktionsgrupper, medan ”någonting för ingenting” som transaktion uppträder främst bland fördelningstransaktioner i form av exempelvis skatter, sociala understöd eller gåvor.

Ändrad transaktionsordning

Systemets behandling av de flesta transaktioner är direkt, vilket betyder att transaktionerna redovisas på samma sätt som de uppträder i respektive institutionella enhet. Emellertid ändras ordningen för vissa transaktioner för att påvisa de underliggande ekonomiska relationerna mera tydligt. Transaktioner kan arrangeras om på tre sätt: omföring, uppdelning eller urskiljande av transaktionens huvudsakliga aktör.

Omföring

En transaktion som för de inblandade enheterna förefaller äga rum direkt mellan enheterna A och C kan bokföras som om den ägde rum indirekt genom en tredje enhet B. På sådant sätt blir den enkla transaktionen mellan A och C redovisad som två transaktioner: en mellan A och B samt en mellan B och C. I detta fall är transaktionen omförd.

Ett välkänt exempel på omföring är arbetsgivares kollektiva avgifter som betalas direkt av arbetsgivaren till socialförsäkringsfonder. Systemet tar upp dessa betalnignar som två transaktioner: i) arbetsgivarna betalararbetsgivares kollektiva avgifter till sina anställda och ii) de anställda betalar samma utgifter till socialförsäkringsfonderna. Som med alla omföringar är syftet med att räkna om arbetsgivares kollektiva avgifter att få fram det ekonomiska innehållet bakom transaktionen. I detta fall betyder det att man visar hur arbetsgivares kollektiva avgifter utgör avgifter som betalas till nytta för de anställda.

En annan typ av omföring är den som görs av transaktioner som bokförs som om de ägde rum mellan två eller flera institutionella enheter, fastän det enligt de deltagande aktörerna inte sker några transaktioner alls. Ett exempel är behandlingen av kapitalinkomst för vissa försäkringsbolag, vilken behålls av försäkringsbolagen. Systemet visar denna kapitalinkomst som om den betalades av försäkringsbolagen till försäkringstagarna, vilka sedan betalar samma belopp tillbaka till försäkringsbolagen som premietillägg.

Uppdelning

När en transaktion som uppfattas av de berörda aktörerna som en enda transaktion, ändå bokförs som två eller flera olika klassificerade transaktioner har transaktionen delats upp. Uppdelning brukar inte innebära att flera enheter tas med i transaktionen.

Betalningen av skadeförsäkringspremier är en typisk uppdelad transaktion. Fastän försäkringstagarna och försäkringsbolagen betraktar dessa betalningar som en enda transaktion, delar systemet upp dem i två helt olika transaktioner: i) återbetalning för skadeförsäkringstjänster och ii) skadeförsäkringspremier netto. Redovisningen av handelsmarginaler är ett annat viktigt exempel på uppdelning.

Urskiljande av transaktionens huvudsakliga aktör

När en enhet utför en transaktion på en annan enhets vägnar redovisas transaktionen endast i huvudmannens bokföring. Som regel bör man inte utsträcka denna princip för att till exempel försöka allokera skatter eller bidrag till slutliga betalare eller slutliga mottagare med utgångspunkt från olika antaganden.

Gränsfall

Definitionen av en transaktion stipulerar att ett byte mellan institutionella enheter sker genom ömsesidig överenskommelse. När en transaktion görs genom ömsesidig överenskommelse förutsätts att de agerande institutionella enheterna har insikt i och samtycker till transaktionen. Dock betyder detta inte att alla enheter går in i transaktion frivilligt eftersom somliga transaktioner blir påtvingade genom lag. Det rör huvudsakligen fördelningstransaktoner, sådana som skattebetalningar, böter och viten. Samtidigt är konfiskation utan ersättning inte att anse som en transaktion, inte ens när den genomförs med stöd i lagen.

Illegala ekonomiska handlingar är transaktioner bara när alla enheter som är inblandade ger sig in på gärningarna frivilligt. Således är försäljning eller byte av illegala droger liksom av stulen egendom transaktioner, medan stöld inte är det.

Andra förändringar i tillgångar

Andra förändringar i tillgångar visar förändringar som inte är resultatet av transaktioner. De är antingen

a) andra volymförändringar av tillgångar och skulder, eller

b) kapitalvinster/-förluster.

Andra volymförändringar i tillgångar och skulder

Sådana förändringar kan grovt indelas i tre huvudsakliga kategorier:

a) Normal tillblivelse och normalt försvinnande av tillgångar på annat sätt än genom transaktioner

b) Förändring i tillgångar och skulder orsakade av exceptionella, oväntade händelser

c) Förändring i klassificering och struktur.

Exempel på förändringar inom kategori a är upptäckt eller uttömning av underjordiska tillgångar. Kategori b innehåller förändringar (normalt då förluster) av tillgångar som förorsakas av naturkatastrofer, krig eller svåra kriminella handlingar. Ensidigt upphävande av skulder såväl som konfiskering utan ersättning hör till kategori b. Kategori c består av förändringar som följer av omklassificering eller omstrukturering av institutionella enheter eller av tillgångar och skulder.

Kapitalvinster/-förluster

Kapitalvinster/-förluster uppkommer av förändring av priset på tillgångar. De inträffar för alla typer av finansiella eller icke-finansiella tillgångar och skulder. Kapitalvinster/-förluster tillförs innehavarna av tillgångarna eller skulderna uteslutande som ett resultat av att de innehar tillgångarna eller skulderna över tiden, utan att de förändrar dem på något sätt.

Kapitalvinster/-förluster mätta på basis av löpande marknadspriser kallas för nominella kapitalvinster/-förluster. Dessa kan indelas i neutrala kapitalvinster/-förluster, som återspeglar förändringar i den allmänna prisnivån, och reala kapitalvinster/-förluster, som återspeglar förändringar i relativpriserna på tillgångarna.

Stockar

Stockar är innehav av tillgångar och skulder vid en viss tidpunkt. Stockar redovisas vid början och vid slutet av varje bokföringsperiod. De konton som visar stockar kallas för balansräkningar.

Stockar beräknas också för befolkningen och för antal sysselsatta. Dessa stockar är i stället beräknade som medelvärden för hela bokföringsperioden.

Stockar redovisas för alla tillgångar inom systemets gränser; dvs. finansiella tillgångar och skulder och för såväl producerade som icke producerade icke-finansiella tillgångar. Men täckningen är avgränsad till sådana tillgångar som används i ekonomiska aktiviteter och som omfattas av äganderättigheter. Därför är stockar inte redovisade för tillgångar som humankapital eller naturresurser som inte har ägare.

Inom sina avgränsningar är systemet uttömmande i fråga om både flöden och stockar. Detta innebär att alla förändringar i stockar kan helt och fullt förklaras av de redovisade flödena.

SYSTEMET AV KONTON OCH AGGREGATEN

Bokföringsregler

Ett konto är ett hjälpmedel att, för någon given del av det ekonomiska livet, redovisa användningar och tillgångar eller förändringar i tillgångar och skulder under en bokföringsperiod eller stockar av tillgångar och skulder vid början av eller i slutet av denna bokföringsperiod.

Terminologin för kontots två sidor

ENS använder beteckningen ”tillgång” för högra sidan av de löpande kontona där transaktioner visas vilka ökar beloppet av de ekonomiska värdena hos en enhet eller en sektor. Den vänstra sidan av kontona, som tar upp transaktioner som minskar beloppet av de ekonomiska värdena hos en enhet eller en sektor, betecknas ”användning”.

Den högra sidan av kapitalbildningskontona kallas för ”förändringar i skulder och nettoförmögenhet” och deras vänstra sida kallas för ”förändringar i tillgångar”.

Balansräkningar presenteras med ”skulder och nettoförmögenhet” (skillnaden mellan tillgångar och skulder) på den högra sidan och med ”tillgångar på den vänstra sidan. Jämförelser mellan två påföljande balansräkningar visar förändringar i skulder och nettoförmögenhet liksom förändringar i tillgångar.

Dubbel bokföring/fyrdubbel bokföring

För en enhet eller en sektor baseras nationalräkenskaperna på principen om dubbel bokföring. Varje transaktion måste tas upp två gånger, ena gången som en tillgång (eller en förändring i skulderna) och andra gången som en användning (eller en förändring i tillgångarna). Totalsumman av de transaktioner som bokförs som tillgångar eller förändringar i skulder och totalsumman av de transaktioner som bokförs som användningar eller förändringar i tillgångar måste vara lika. Därigenom får man kontroll på konsistensen i bokföringskontona.

I praktiken är emellertid nationalräkenskaperna — med alla enheter och alla sektorer — baserade på en princip om fyrdubbel bokföring, eftersom de flesta transaktioner innefattar två institutionella enheter. Varje transaktion av denna typ måste bokföras två gånger av de två ingående aktörerna. Så till exempel blir en socialförmån i kontanter som betalas av en myndighet till ett hushåll bokförd i den offentliga sektorn som en användning under transfereringar och som ett negativt förvärv av tillgångar i kassakontot (sedlar och mynt); i hushållssektorns konton blir den bokförd som en tillgång under transfereringar och som ett förvärv av tillgångar i kassakontot.

Å andra sidan behöver transaktioner inom en enhet (som konsumtionen av produktion av samma enhet som producerade denna) bara två bokföringsposter, vilkas värden måste uppskattas.

Värdering

Med undantag för några variabler som rör befolkning och arbetskraft visar systemet alla flöden och stockar i monetära termer. Systemet försöker inte bestämma nyttan av flödena och stockarna. Istället mäts flöden och stockar efter sitt bytesvärde, dvs. det värde till vilket flödena och stockarna i verkligheten byts eller skulle kunna bytas mot pengar. Marknadspriser är därför ENS grundläggande referens för värderingen.

Vid monetära transaktioner och kontanta tillgångar och skulder är de värden som behövs direkt tillgängliga. I de flesta andra fall föredras som metod för värdering att hänvisa till marknadspriser för likartade varor, tjänster eller tillgångar. Denna metod används t.ex. för byten och för tjänsterna från ägarbebodda bostäder. När det inte finns något marknadspris för likartade produkter att tillgå, exempelvis vid icke marknadstjänster från offentliga sektorn, skall värderingen göras efter med produktionskostnad. Om inte någon av dessa metoder är möjlig, kan flöden och stockar värderas till det diskonterade nuvärdet eller enligt förväntade framtida vinster. Den sistnämnda metoden kan dock på grund av den stora osäkerhet som den är förknippad med bara föreslås som en sista utväg.

Stockar skall värderas till löpande priser vid tidpunkten till vilken balansräkningen hänför sig, inte till produktionstidpunkten eller anskaffningstidpunkten för de varor eller tillgångar som utgör stockarna. Det är ibland nödvändigt att värdera stockarna till beräknat nedskrivet återanskaffningsvärde eller till produktionskostnad.

Specialla värderingar avseende varor

På grund av transportkostnader, handelsmarginaler och produktskatter minus produktsubventioner kan producenten och användaren av en given produkt vanligtvis uppfatta dess värde olika. För att så mycket som möjligt hålla sig till aktörernas synsätt bokförs i ENS all användning till mottagarpriser, vilket inkluderar transportkostnader, handelsmarginaler och produktskatter minus produktsubventioner medan produktionen bokförs till baspris vilket exkluderar dessa komponenter.

Import och export av varor noteras till värdet vid gränserna. Total import och total export värderas vid exportlandets tullgräns eller fritt ombord (fob). Utlandets transport- och försäkringstjänster mellan importörens och exportörens gränser inräknas inte i varans värde utan bokförs som tjänst. Då det kan vara omöjligt att erhålla fob-värden för detaljerade varuindelningar, visar tabeller som innehåller detaljer om utrikeshandel importen värderad vid importlandets tullgräns (cif-värde). Samtliga transport och försäkringstjänster fram till importlandets gräns inräknas i värdet av de importerade varorna. I de fall dessa tjänster produceras av inhemska producenter görs i denna presentation en total justering fob/cif.

Värdering till fasta priser

Värdering till fasta priser betyder värdering av flöden och stockar under en bokföringsperiod till priser från en tidigare period. Syftet med värdering till fasta priser är att dela upp förändringar över tiden i värdena av flöden och stockar i förändringar i priser och förändringar i volym. Flöden och stockar i fasta priser sägs vara uttryck för volym.

Manga flöden och stockar, t.ex. inkomst, har inte egna pris- och kvantitetsdimensioner. Dock kan köpkraften hos dessa variabler erhållas genom att man deflaterar de löpande värdena med ett lämpligt prisindex, t.ex. prisindex för slutlig nationell användning exklusive lagerinvesteringar. Deflaterade flöden och stockar sägs vara uttryckta i reala termer. Ett exempel är real disponibel inkomst.

Bokföringstidpunkt

Systemet redovisar flöden efter bokföringsmässiga grunder (periodiseringsprincip); det betyder när de ekonomiska värdena tillskapas, transformeras eller förstörs liksom när fordringar eller åtaganden uppkommer, förändras eller upphör.

Sålunda bokförs produktion när den produceras, inte när den betalas av köparen, och försäljningen av en tillgång redovisas när tillgången byter ägare, inte när de åtföljande betalningarna genomförs. Ränta redovisas under den bokföringsperiod som den upplups, oavsett som den verkligen betalas under den perioden eller inte. Redovisning på detta sätt sker för alla flöden, monetära såväl som icke-monetära och inom enheter såväl som mellan enheter.

De är emellertid i vissa fall nödvändigt att ha flexibilitet vad beträffar bokföringstidpunkt. Detta gäller särskilt skatter och andra flöden som har med den offentliga sektorn att skaffa, vilka ofta noteras enligt kontantprincipen i den offentliga sektorns bokföring. Det är ibland svårt att genomföra en exakt omräkning av dessa flöden från kontant- till kostnads-/intäktsprincip. I dessa fall kan det därför vara nödvändigt att använda approximationer.Förutom denna flexibilitet när det gäller bokföringstidpunkt blir det av praktiska skäl, som är förknippade med förfarandet vid alltför stora underskott, erforderligt att definiera en särskild bokföring av de skatter och sociala avgifter, som skall erläggas till den offentliga sektorn, så att offentlig (eller motsvarande) nettoutlåning/upplåning ej kommer att omfatta belopp som ej förväntas bli erlagda. Genom undantag från den allmänna principen om bokföring av transaktioner kan de skatter och sociala avgifter, som skall erläggas till den offentliga sektorn, antingen bokföras netto i den del som ej förväntas bli erlagd, eller också skall de, om denna del ingår, utjämnas för samma bokföringsperiod genom en kapitaltransferering från den offentliga sektorn till berörda enheter.

Varje flöde skall bokföras vid samma tidpunkt för alla institutionella enheter i fråga och i alla konton. Denna princip kan verka enkel, men att genomföra den är det inte. Institutionella enheter använder inte alltid samma bokföringsregler. Även när de gör det, kan skillnader i faktisk bokföring uppkomma av praktiska skäl som dröjsmål i informationen. Som en följd kan transaktioner bli redovisade vid olika tidpunkter av de berörda aktörerna. Dessa skillnader måste elimineras med approximationer.

Konsolidering och nettobokföring

Konsolidering

Konsolidering innebär att man, på såväl användnings- som tillgångsidan, utelämnar transaktioner som sker mellan grupper av enheter, liksom att man utelämnar ömsesidiga finansiella tillgångar och skulder.

För undersektorer eller sektorer konsolideras i princip inte flöden och stockar mellan enskilda enheter.

Samtidigt kan konsoliderade konton byggas upp för kompletterande presentationer och analyser. För vissa former av analys är information om transaktionerna mellan dessa (under-)sektorer och andra sektorer och motsvarande ”externa” finansiella ställningar mer meningsfulla än generella bruttovärden.

Dessutom erbjuder de konton och tabeller som visar långivar-låntagarrelationer en detaljerad bild av finansieringen av ekonomin och de betraktas som mycket användbara för att förstå kanalerna genom vilka de finansiella överskotten överförs från slutliga långivare till slutliga låntagare.

Nettobokföring

Individuella enheter eller sektorer kan ha samma slag av transaktion både som användning och som tillgång (t.ex. både betalar och mottar de ränta) och ha samma slag av finansiella instrument både som tillgång och skuld.

Systemet rekommenderar bruttoredovisning, förutom den grad av nettobokföring som ingår i själva klassifikationerna.

Nettobokföring är i själva verket implicit i många transaktionskategorier, där det tydligaste exemplet är ”lagerinvesteringar”, vilken understryker den analytiskt intressanta aspekten av total kapitalbildning snarare än att man där går in på dagliga tillägg eller uttag.

Likaså redovisas, med få undantag, i det finansiella kontot och i kontot för andra förändringar i tillgångar ökningar i tillgångar och i skulder på nettobasis, så att man får fram de slutliga konsekvenserna av dessa flödestyper vid slutet av bokföringsperioden.

Konton, saldoposter och aggregat

För enheter (institutionella enheter; lokala verksamhetsenheter) eller för grupper av enheter (institutionella sektorer och, i vidare mening, utlandet; branscher) bokförs i olika underkonton transaktioner eller andra flöden som är förknippade med någon specifik aspekt av det ekonomiska livet (till exempel produktion). En sådan uppsättning transaktioner balanserar vanligtvis inte; de totala belopp som redovisas som intäkter och utgifter är olika. Därför måste en saldopost sättas in. Vanligtvis måste också en sådan saldopost tillkomma mellan totalen för tillgångar och totalen för skulder för en institutionell enhet eller sektor. Saldoposter är meningsfulla mått på den ekonomiska verkligheten i sig själva. När de summeras för den totala ekonomin, bildar de viktiga aggregat.

Kontosystem

ENS är uppbyggt kring ett system av sammanhängande konton.

Det fullständiga systemet av konton för institutionella enheter och sektorer är sammansatt av löpande konton, kapitalbildningskonton och balansräkningar.

Löpande konton omfattar produktion, bildande, fördelning och omfördelning av inkomster liksom användningen av dessa inkomster i form av slutlig konsumtion. Kapitalbildningskontona täcker förändringar i tillgångar och skulder och förändringar i nettoförmögenhet (skillnaden för en institutionell enhet eller grupp av enheter mellan dess tillgångar och skulder). Balansräkningar visar stockar av tillgångar och skulder samt nettoförmögenhet.

Det är inte möjligt att tänka sig att det går att ställa samman en fullständig uppsättning konton, inklusive balansräkningar, för en lokal verksamhetsenhet, eftersom det vanligtvis är så att en sådan enhet inte kan äga varor eller tillgångar för egen del eller ha kapacitet att göra in- eller utbetalningar. Kontosystemet för lokala verksamhetsenheter och branscher kortas därför ned till de första löpande kontona; produktionskonto och inkomstbildningskonto, vars saldopost är driftsöverskott.

Varu- och tjänstekontot

Varu- och tjänstekonto visar för ekonomin som helhet eller för produktgrupper den totala tillgången (produktion och import) och användningen av varor och tjänster (insatsförbrukning, slutlig konsumtion, lagerinvestering, fast bruttoinvestering, anskaffning minus avyttringar av värdeföremål och export).

Utlandskontot

Utlandskontot täcker transaktioner mellan inhemska och utländska institutionella enheter och motsvarande tillgångar och skulder då detta är relevant.

På grund av att utlandet har en roll i kontosystemet vilken liknar den för en institutionell sektor ställs utlandets konto upp från utlandets synpunkt. En tillgång för utlandet utgör en användning för den totala ekonomin, och vice versa. Om en saldopost är positiv betyder detta ett överskott för utlandet och ett underskott för den totala ekonomin, och vice versa om en saldopost är negativ.

Saldoposter

En saldopost är en kontomässig konstruktion som erhålls genom att subtrahera sammanlagda värdet av poster på ena sidan av kontot från det sammanlagda värdet av poster på den andra sidan. Den kan inte mätas oberoende av de andra posterna, och som en härledd uppgift återspeglar därmed saldot tillämpningen av de allmänna bokföringsreglerna på de olika posterna på kontots båda sidor.

Saldon är inte bara något man infört för att försäkra sig om att konton balanserar. De innehåller en hel del information och de omfattar några av de mest betydelsefulla posterna i systemet, vilket man kan se av följande exempel på sådana saldon: förädlingsvärde, driftsöverskott, disponibel inkomst, sparande, finansiellt sparande/nettoupplåning, nettoförmögenhet.

Aggregat

Aggregat är sammansatta värdeuppgifter som mäter resultatet av aktiviteten i den totala ekonomin betraktad från en särskild utgångspunkt, exempelvis produktion, förädlingsvärde, disponibel inkomst, slutlig konsumtion, sparande, kapitalbildning etc. Fastän framräknandet av dessa aggregat varken är kontosystemets enda eller huvudsakliga uppgift, framträder de i systemet som viktiga sammanfattande indikatorer och som nyckeltal vid olika makroekonomiska analyser och jämförelser i tid och rum.

Två typer av aggregat kan urskiljas:

a) Aggregat som direkt hänför sig till transaktioner i systemet, som produktion av varor och tjänster, faktisk slutlig konsumtion, fasta bruttoinvesteringar, löner och kollektiva avgifter.

b) Aggregat som representerar saldoposter i kontona, som bruttonationalprodukt till marknadspris (BNP), driftöverskott för den totala ekonomin, nationalinkomst, disponibel nationalinkomst, sparande, bytesbalans, den totala ekonomins nettoförmögenhet (nationalförmögenhet).

Användbarheten för vissa uppgifter i nationalräkenskaperna ökar genom beräkning av dessa värden per capita. För breda aggregat som BNP eller nationalinkomst eller hushållens slutliga konsumtion är den nämnare som man använder vanligen hela (den inhemska) befolkningen. Om man delar upp kontona på undersektorer eller för delar av kontona för hushållsektorn, behövs också uppgifter om antalet hushåll liksom antalet personer som hör till varje undersektor.

INPUT-OUTPUTRÄKENSKAPER)

Input-outputräkenskaperna består av tillgångs- och användningstabeller för branscher, tabeller som anknyter tillgångs- och användningstabellerna till sektorräkenskaperna och symmetriska input-outputtabeller för homogena branscher (produkter).

Tillgångs- och användningstabeller är matriser (rader för produkter, kolumner för branscher) som visar den branschvisa produktionen fördelad på produkter och hur den inhemska tillförseln och importen fördelas mellan insatsförbrukning och slutlig användning inklusive export. Användningstabellen visar också produktionskostnadernas struktur och den inkomst som genereras branschvis.

Tillgångs- och användningstabellerna är den sammanhållande ramen för alla tabeller efter bransch och/eller för produkter, vilka inkluderar uppgifter över arbetskraftsinsats, fasta bruttoinvesteringar, realkapitalstockar, detaljerade prisindex — och som sålunda beskriver i detalj kostnadsstruktur, inkomstbildning, sysselsättning, arbetsproduktivitet, kapitalintensitet.

Det är möjligt att länka tillgångs- och användningstabellerna till sektorräkenskaperna genom att korsklassificera produktionen, insatsförbrukning och komponenterna i förädlingsvärdet efter sektor och bransch.

KAPITEL 2 ENHETER OCH GRUPPERING AV ENHETER

Ett lands samhällsekonomi är ett resultat av verksamheten hos ett mycket stort antal subjekt, vilka genomför stora mängder av transaktioner inom produktion, finansiering, försäkring, omfördelning och konsumtion.

De subjekt och grupper av subjekt som används i nationalräkenskaperna måste definieras i enlighet med den ekonomiska analys till vilken man tänkt att ha dem, och inte nödvändigtvis med användande av de enheter som nyttjas i statistiska undersökningar. Sådana enheter, som kan vara företag, holdingbolag, lokala enheter, myndigheter, ideella organisationer och intresseorganisationer, hushåll etc., är inte alltid direkt användbara för nationalräkenskaperna eftersom de vanligen utgår från olika traditionella kriterier som kan vara juridiska, administrativa eller bokföringsmässiga.

Statistikerna bör beakta definitionerna av analysenheter som de är utformade i ENS, så att man kan tillförsäkra sig om att de undersökningar där faktiska data samlas in också kommer att innehålla all information som behövs för analysenheterna i ENS.

Utmärkande för systemet är att det använder tre typer av enheter, som anknyter till två mycket olika sätt att underindela samhällsekonomin. För att analysera produktionsprocessen är det väsentligt att man väljer enheter som påvisar förhållanden av teknisk-ekonomisk karaktär. För att analysera inkomstflöden, som kapitaltransaktioner eller finansiella transaktioner eller balansräkningar, är det väsentligt att man väljer enheter som gör det möjligt att studera beteendesamband hos de ekonomiska aktörerna.

Givet de två olika målsättningarna är institutionella enheter avpassade för att analysera ekonomiskt beteende och lokala verksamhetsenheter och homogena produktionsenheter är avpassade för att analysera teknisk-ekonomiska förhållanden. Enheterna definieras senare i detta kapitel. I praktiken skapas dessa tre typer av enheter genom kombination eller underindelning av de basenheter som använts i de statistiska undersökningarna, ibland kan de erhållas direkt från undersökningarna. Men innan de exakta definitionerna ges för de tre typerna av enheter som används i ENS, är det nödvändigt att här först definiera avgränsningen av landets ekonomi

GRÄNSERNA FÖR LANDETS EKONOMI

De enheter — vare sig de är institutionella, lokala verksamhetsenheter eller homogena produktionsenheter — som tillsammans utgör ett lands ekonomi och vilkas transaktioner därför blir redovisade i ENS, är sådana som har en ekonomisk hemvist inom det landets ekonomiska territorium. Sådana enheter kallas inhemska enheter och de antingen har eller har inte samma nationalitet som landet självt. De antingen är eller är inte juridiska enheter. De antingen är eller är inte närvarande på det landets ekonomiska territorium vid det tillfälle då de genomför en transaktion. Efter att ha definierat avgränsningen av den nationella ekonomin i termer av inhemska enheter, är det nödvändigt att även definiera innebörden av begreppen ekonomiskt territorium och ekonomisk hemvist.

Begreppet ekonomiskt territorium betyder

a) det geografiska territorium som administreras av en regering och inom vilket personer, varor, tjänster och kapital rör sig fritt,

b) alla frizoner inkluderande frihamnslager och fabriker under tullkontroll,

c) det nationella luftrummet, territorialvattnen och kontinentalsockeln på internationellt vatten över vilka landet åtnjuter exklusiva rättigheter,

d) territoriella enklaver, dvs. geografiska territorier belägna i utlandet som används, genom internationella avtal eller genom överenskommelser mellan stater, av landets regeringsorgan (ambassader, konsulat, militärbaser, vetenskapliga baser etc.),

e) fyndigheter av olja, naturgas etc. på internationellt vatten utanför landets kontinentalsockel, vilka drivs av enheter som är belägna i territorier som har definierats enligt ovanstående punkter.

Det ekonomiska territoriet inkluderar inte exterritoriella enklaver, (dvs. delar av landets egna geografiska territorium som används av andra länders offentliga organ, av Europeiska unionens institutioner eller av internationella organisationer genom internationella avtal eller överenskommelser mellan stater.

Begreppet ekonomisk hemvist visar på det faktum att det finns någon lokalitet inom det ekonomiska territoriet på eller från vilket en enhet ägnar sig åt, och ämnar fortsätta att ägna sig åt, ekonomiska aktiviteter och transaktioner i betydande omfattning, antingen under obegränsad tid eller under en avgränsad men lång tidsperiod (ett år eller mera). Härav följer att en enhet som utför sådana transaktioner inom det ekonomiska territoriet i flera länder kommer att ha en ekonomisk hemvist i vart och ett av dem. Ägande av mark och byggnader inom det ekonomiska territoriet anses i sig vara tillräckligt för att ägaren skall ha en ekonomisk hemvist där.

På grundval av dessa definitioner kan enheter som anses vara inhemska i ett land underindelas enligt

a) enheter som främst ägnar sig åt produktion, finansiering, försäkring eller omfördelning med avseende på alla sina transaktioner utom de som har att göra med ägande av mark eller byggnader,

b) enheter som främst ägnar sig åt konsumtion med avseende på alla sina transaktioner utom de som har att göra med ägande av mark eller byggnader,

c) alla enheter i sin egenskap av ägare till mark eller byggnader med undantag för ägare till de exterritoriella enklaver som utgör del av det ekonomiska territoriet i andra länder eller som är stater i sig själva (se 2.06).

Vad gäller enheter som främst ägnar sig åt produktion, finansiering, försäkring eller omfördelning kan man med avseende på alla deras transaktioner, utom de som har att göra med ägande av land eller byggnader, urskilja följande två fall:

a) Aktiviteter som genomförs uteslutande inom det ekonomiska territoriet i landet: Enheter som utför sådana aktiviteter är inhemska enheter i landet.

b) Aktiviteter som genomförs under ett år eller mer inom de ekonomiska territorierna i flera länder: Bara den del av enheten som har ekonomisk hemvist inom det ekonomiska territoriet i respektive land anses vara en inhemsk enhet där. Det kan vara

1) antingen en institutionell inhemsk enhet (se 2.12) vars aktiviteter under, ett år eller mera i utlandet exkluderas och behandlas separat,

2) eller en konstruerad inhemsk statistisk enhet (se 2.15) avseende aktiviteter som utförs i landet under ett år eller mera av en enhet som är inhemsk enhet i ett annat land.

Vad gäller enheter som främst ägnar sig åt konsumtion, utom i sin egenskap av ägare till mark eller byggnader, är de hushåll som har en ekonomisk hemvist i landet att betrakta som inhemska enheter även om de reser utomlands för kortare perioder (mindre än ett år). Däri inkluderas särskilt följande:

a) Gränsarbetare, dvs. personer som reser över gränsen dagligen för att arbeta i ett grannland.

b) Säsongarbetare, dvs. personer som lämnar landet i flera månader, men mindre än ett år, för att arbeta i ett annat land i sektorer där extra arbetskraft behövs periodvis.

c) Turister, patienter, studenter, besökande tjänstemän, affärsmän, försäljare, artister och besättningsmedlemmar som reser utomlands.

d) Lokalt rekryterad personal som arbetar i exterritoriella enklaver för utländska regeringar.

e) Personal vid Europeiska unionens institutioner och vid civila eller militära internationella organisationer som har sina huvudkontor i exterritoriella enklaver.

f) Officiella, civila eller militära representanter (såväl som deras hushåll) för regeringen i det land som har etablerat sig i territoriella enklaver.

Alla enheter i deras egenskap av ägare till mark och/eller byggnader som utgör del av det ekonomiska territoriet anses vara inhemska enheter eller konstruerade inhemska statistiska enheter (se 2.15) i det land inom vilket marken eller byggnaderna är belägna.

INSTITUTIONELLA ENHETER

Definition: Den institutionella enheten är ett grundläggande ekonomiskt beslutsfattande centrum som karakteriseras av enhetlighet i beteendet och självständighet i beslutsfattandet under utövande av sin huvudsakliga funktion. En inhemsk enhet betraktas som en institutionell enhet om den har självständighet i beslutsfattandet i fråga om sin grundläggande funktion och antingen har en fullständig bokföring eller så skulle det vara möjligt och meningsfullt, både från ekonomisk och juridisk synpunkt, att sammanställa en fullständig bokföring om så erfordrades.

För att kunna sägas ha självständighet i beslutsfattandet i fråga om sina grundläggande funktioner, måste en enhet

a) ha rätt att äga varor eller tillgångar självständigt; den kan därför byta ägandet till varor eller tillgångar genom transaktioner med andra institutionella enheter,

b) ha förmåga att ta ekonomiska beslut och gå in i ekonomiska aktiviteter för vilka den själv blir direkt ansvarig och har att lagenligt svara för,

c) ha möjlighet att ådra sig skulder för egen del, att åta sig andra förpliktelser eller vidare åtaganden liksom att ingå avtal.

För att kunna anses ha en fullständig bokföring måste en enhet ha bokföringsmaterial som täcker alla dess ekonomiska och finansiella transaktioner företagna under bokföringsperioden, likväl som en balansräkning över tillgångar och skulder.

Följande principer tillämpas då enheter inte klart har de båda karakteristiska drag som utmärker en institutionell enhet:

a) Hushåll har alltid självständigt beslutsfattande i sin grundläggande funktion och måste därför vara institutionella enheter, även om de inte har en fullständig bokföring.

b) Enheter som inte har en fullständig bokföring, och för vilka det heller inte skulle vara meningsfullt att ställa samman en fullständig bokföring om så erfordrades, behandlas tillsammans med de institutionella enheter i vars bokföring deras ofullständiga konton är integrerade.

c) Enheter som, även om de har en fullständig bokföring, inte har självständighet i beslutsfattandet avseende sin grundläggande funktion behandlas tillsammans med de enheter som kontrollerar dem.

d) Enheter som uppfyller definitionen för en institutionell enhet betraktas som sådana även om de inte publicerar sin bokföring.

e) Enheter som är en del av en grupp enheter som ägnar sig åt produktion och som har fullständig bokföring uppfattas som institutionella enheter även om de delvis har överlämnat sin självständighet till den centrala enhet (holdingbolaget) som är ansvarig för den allmänna ledningen i gruppen; holdingbolaget självt betraktas som en institutionell enhet särskild från enheterna som det kontrollerar, såvida inte b ovan är tillämplig.

f) Kvasibolag har en fullständig bokföring men de har dock inte någon oberoende juridisk ställning. Likväl har de ett ekonomiskt och finansiellt beteende som är annorlunda än deras ägares och som liknar bolagens. Därför anses de ha självständighet i besluten och de betraktas som egna institutionella enheter.

Holdingbolag är institutionella enheter vars huvudsakliga funktion är att kontrollera och styra en grupp dotterbolag.

Konstruerade inhemska statistiska enheter definieras som

a) de delar av utländska enheter som har en ekonomisk hemvist (det betyder i de flesta fall att de utför ekonomiska aktiviteter under ett år eller mer eller att de bedriver byggnadsverksamhet under en tidsperiod som är kortare än ett år om produktionen resulterar i fasta bruttoinvesteringar) inom landets ekonomiska territorium

b) utländska enheter i sin egenskap av ägare till mark eller byggnader på landets ekonomiska territorium men då bara i fråga om transaktioner som avser sådan mark eller sådana byggnader.

Konstruerade inhemska statistiska enheter behandlas som institutionella enheter, även om de bara har ofullständig bokföring och kanske inte alltid har självständighet i beslutsfattandet.

Sammanfattningsvis anses följande enheter vara institutionella enheter:

a) Enheter som har fullständig bokföring och som har självständighet i beslutsfattandet:

1) privata och offentligt ägda företag,

2) kooperativ eller handelsbolag som erkänns som självständiga juridiska enheter,

3) offentliga producenter vilka på grundval av särskild lagstiftning uppfattas som självständiga juridiska enheter,

4) ideella och intresseorganisationer som betraktas som självständiga juridiska enheter,

5) enheter inom offentlig sektor.

b) Enheter som har fullständig bokföring och som anses ha självständighet i beslutsfattandet:

kvasibolag (se 2.13 f).

c) Enheter som inte nödvändigtvis har en fullständig bokföring, men som konventionellt anses ha självständighet i beslutsfattandet:

1) hushåll,

2) konstruerade inhemska statistiska enheter (se 2.15).

INSTITUTIONELLA SEKTORER

Behovet av aggregering gör att det är omöjligt att betrakta individuella institutionella enheter separat; de måste kombineras i grupper som kallas institutionella sektorer eller bara sektorer, av vilka några indelas i undersektorer.

Tabell 2.1 — Sektorer och undersektorer Sektorer och undersektorer Offentliga Nationella privata Utlandskontrollerade Icke-finansiella företag S.11 S.11001 S.11002 S.11003 Finansiella företag S.12 Centralbanker S.121 Andra monetära finansinstitut S.122 S.12201 S.12202 S.12203 Övriga finansinstitut utom förskringsföretag och pensionsinstitut S.123 S.12301 S.12302 S.12303 Finansiella serviceföretag S.124 S.12401 S.12402 S.12403 Försäkringsföretag och pensionsinstitut S.125 S.12501 S.12502 S.12503 Offentlig sektor S.13 Staten S.1311 Delstater S.1312 Kommuner S.1313 Socialförsäkring S.1314 Hushåll S.14 Arbetsgivare (inklusive egenföretagare utan anställda) S.141 + S.142 Anställda S.143 Mottagare av kapitalinkomster S.1441 Mottagare av pensioner S.1442 Mottagare av andra transfereringar S.1443 Övriga hushåll S.145 Hushållens ideella organisationer S.15 Utlandet S.2 Europeiska unionen S.21 Europeiska unionens medlemsstater S.211 Europeiska unionens institutioner S.212 Tredje länder och internationella organisationer S.22

Varje sektor och undersektor grupperar de institutionella enheter som har ett likartat ekonomiskt beteende.

De institutionella enheterna grupperas i sektorer på grundval av den typ av producent de är och beroende på deras huvudsakliga aktivitet och funktion, vilka anses ge vägledning om deras ekonomiska beteende.

En sektor delas in i undersektorer efter de kriterier som är relevanta för den sektorn; detta tillåter en mera exakt beskrivning av det ekonomiska beteendet hos enheterna.

Kontona för sektorer och undersektorer redovisar alla aktiviteter, vare sig de är primära eller sekundära, för de institutionella enheter som ingår.

En institutionell enhet hör endast till en sektor eller undersektor.

När den huvudsakliga funktionen hos den institutionella enheten är att producera varor och tjänster är det nödvändigt - när man skall besluta till vilken sektor den skall allokeras - att först av allt urskilja vilken typ av producent den är.

I ENS urskiljs tre typer av producenter:

a) Privata och offentliga marknadsproducenter (se 3.24 och tabell 3.1 i kapitel 3).

b) Privata producenter för egen slutlig användning (se 3.25 och tabell 3.1 i kapitel 3).

c) Privata och offentliga övriga icke marknadsproducenter (se 3.26 och tabell 3.1 i kapitel 3).

Institutionella enheter som är marknadsproducenter klassificeras i sektorerna icke-finansiella företag (S.11), finansiella företag (S.12) eller hushåll (S.14).

Institutionella enheter som är privata producenter för egen slutlig användning klassificeras i hushållssektorn (S.14) tillsammans med hushållens personliga företag (se 3.30).

Institutionella enheter som är övriga icke marknadsproducenter klassificeras i sektorerna offentliga sektorn (S.13) eller hushållens ideella organisationer (S.15).

Följande tabell visar typ av producent och de huvudsakliga aktiviteter och funktioner som är karakteristiska för varje sektor:

Utlandet (S.2) är en gruppering av institutionella enheter (se 2.89) med syftet att sammanföra utländska institutionella enheter i den mån som de genomför transaktioner med inhemska institutionella enheter.

ICKE-FINANSIELLA FÖRETAG (S.11)

Definition: Sektorn icke-finansiella företag (S.11) består av institutionella enheter vars omfördelande och finansiella transaktioner är skilda från deras ägares och som är marknadsproducenter (se 3.31, 3.32 och 3.37), vars huvudsakliga aktivitet är produktion av varor och icke-finansiella tjänster.

Sektorn icke-finansiella företag inkluderar också icke-finansiella kvasibolag.

Benämningen ”icke-finansiella företag” betecknar alla enheter erkända som självständiga juridiska enheter som är marknadsproducenter och vars huvudsakliga aktivitet är produktion av varor och icke-finansiella tjänster.

De institutionella enheter som omfattas är följande:

a) Privata och offentliga företag som är marknadsproducenter och som främst ägnar sig åt produktion av varor och icke-finansiella tjänster.

b) Kooperativ och handelsbolag erkända som självständiga juridiska enheter som är marknadsproducenter och främst ägnar sig åt produktion av varor och icke-finansiella tjänster.

c) Offentliga producenter som på grund av speciell lagstiftning betraktas som självständiga juridiska enheter och som är marknadsproducenter och främst ägnar sig åt produktion av varor och icke-finansiella tjänster.

d) Intresseorganisationer och sammanslutningar som betjänar icke-finansiella företag, vilka betraktas som självständiga juridiska enheter och som är marknadsproducenter och främst ägnar sig åt produktion av varor och icke-finansiella tjänster.

e) Holdingbolag som (se 2.26) kontrollerar en grupp av marknadsproducerande företag, om den dominerande aktiviteten hos företagsgruppen i stort — mätt som förädlingsvärde — är produktion av varor och icke-finansiella tjänster.

f) Privata och offentliga kvasibolag som är marknadsproducenter och främst ägnar sig åt produktion av varor och icke-finansiella tjänster.

Benämningen ”icke-finansiella kvasibolag” betecknar alla enheter utan självständig juridisk status som är marknadsproducenter som främst ägnar sig åt produktion av varor och icke-finansiella tjänster och som uppfyller de villkor som kvalificerar dem som kvasibolag (se 2.13 f).

Kvasibolag måste ha en fullständig bokföring och ledas som om de vore bolag. Deras anknytning de facto till sin ägare är motsvarande den som ett bolag har till sina aktieägare.

Således grupperas de kvasibolag som ägs av hushåll, offentliga enheter eller ideella organistioner och intresseorganisationer i sektorn för icke-finansiella företag.

Förekomsten av en fullständig bokföring, inklusive balansräkningar, är inte ett tillräckligt villkor för att marknadsproducenter skall betraktas som kvasibolag. Därför är företag med delägare och offentliga producenter utom de som räknas med under 2.23 a, b, c och f och enmansföretag — även om de har en fullständig bokföring — vanligtvis inte distinkta institutionella enheter eftersom de inte har självständighet i besluten då deras ledning är under kontroll av de hushåll, de ideella organisationer och intresseorganisationer eller av den offentliga sektorn som äger dem.

Sektorn icke-finansiella företag inkluderar också alla konstruerade inhemska statistiska enheter (se 2.15) vilka av konvention betraktas som om de vore kvasibolag.

Kontroll över ett företag definieras som möjligheten att bestämma den allmänna inriktningen för företaget genom att utse behörig ledning, om så erfordras.

En enskild institutionell enhet — ett annat företag, ett hushåll eller en offentlig myndighet — försäkrar sig om kontroll över ett företag genom att äga mer än hälften av rösterna eller på annat sätt kontrollera mer än hälften av aktieägarnas sammanlagda röstvärde..

Dessutom skaffar sig staten kontroll över ett företag som ett resultat av speciella lagstiftningar eller regleringar som tillåter staten att bestämma företagets inriktning och att utse dess ledning

För att kontrollera mer än hälften av aktieägarnas sammanlagda röstvärde behöver en institutionell enhet inte äga någon av rösträttsaktierna själv. Ett bolag C kan vara ett dotterbolag till ett annat bolag B i vilket ett tredje bolag A äger en majoritet av rösträttsaktierna.

Bolag C sägs vara ett dotterbolag till bolag B om antingen företaget B kontrollerar mer än hälften av aktieägarnas sammanlagda röstvärde i bolaget C eller bolaget B är en sådan aktieägare i C att det har rätt att utse eller avskeda en majoritet inom ledningen av C.

Sektorn icke-finansiella företag indelas i tre undersektorer:

a) Offentliga icke-finansiella företag (S.11001).

b) Nationella privata icke-finansiella företag (S.11002).

c) Utlandskontrollerade icke-finansiella företag (S.11003).

Undersektor: Offentliga icke-finansiella företag (S.11001)

Offentliga kvasibolag är kvasibolag som ägs direkt av offentliga enheter.

Undersektor: Nationella privata icke-finansiella företag (S.11002)

Definition: Undersektorn nationella privata icke-finansiella företag består av alla icke-finansiella företag och kvasibolag som inte är kontrollerade av offentliga sektorn eller av utländska institutionella enheter. Denna undersektor inkluderar alla intresseorganisationer som ingår i den icke-finansiella företagssektorn (se 2.23 d).

Denna undersektor inkluderar direktinvesterande utländska företag eller kvasibolag (se 4.65) som inte klassificeras i undersektorn utlandskontrollerade icke-finansiella företag (S.11003).

Undersektor: Utlandskontrollerade icke-finansiella företag (S.11003)

Definition: Undersektorn utlandskontrollerade icke-finansiella företag består av alla icke-finansiella företag och kvasibolag som kontrolleras (se 2.26) av icke inhemska institutionella enheter.

Denna undersektor omfattar

a) alla dotterbolag till utlandsägda företag

b) alla företag som kontrolleras av en utländsk institutionell enhet som inte själv är ett företag: till exempel ett företag som kontrolleras av en främmande regering; den inkluderar företag som kontrolleras av en grupp utländska enheter som agerar samfällt

c) alla grenar eller andra ej bolagsetablerade delar av utländska bolag eller ej bolagsetablerade producenter, vilka är konstruerade inhemska statistiska enheter skall behandlas som icke-finansiella kvasibolag (se 2.25).

FINANSIELLA FÖRETAG (S.12)

Definition: Sektorn finansiella företag (S.12) består av alla företag och kvasibolag som främst ägnar sig åt finansiell förmedling (finansförmedlare) och/eller åt serviceaktiviteter (finansiell serviceverksamhet). Finansiell förmedling är den aktivitet i vilken en institutionell enhet förvärvar finansiella tillgångar och på samma gång tar på sig skulder (se 2.34) för egen räkning (se 2.33) genom att genomföra finansiella transaktioner på marknaden (se 2.37—2.38). Tillgångarna och skulderna i de finansiella mellanleden har olika karakteristika, vilket har att göra med att kapital omvandlas eller omstruktureras avseende förfallotidpunkter, omfattning, risk och liknande i den finansiella förmedlingsprocessen. Finansiell serviceverksamhet är aktiviteter nära relaterade till den finansiella förmedlingen men inte en finansiell förmedling i sig själva (se 2.39).

Genom den finansiella förmedlingsprocessen kanaliseras kapital mellan parter med ett överskott och dem som har brist på kapital. En finansiell förmedlare agerar inte genom att själv vara en agent för dessa institutionella enheter utan placerar sig i risksituation genom att för egen räkning förvärva finansiella tillgångar och ta på sig skulder.

I den finansiella förmedlingsprocessen kan alla kategorier av skulder tas med, med undantag av kategorin obetalda/förutbetalda inkomster och utgifter (AF.7).

De finansiella tillgångar som ingår i den finansiella förmedlingsprocessen kan klassificeras till vilken kategori som helst med undantag av kategorin försäkringstekniska reserver (AF.6) men inklusive kategorin obetalda/förutbetalda inkomster och utgifter (factoring). Dessutom kan finansförmedlare investera i icke-finansiella tillgångar inklusive fastigheter. Dock måste ett företag, för att kunna betraktas som finansförmedlare, också ta på sig skulder på marknaden och kanalisera kapital. Därför är fastighetsföretag (NACE huvudgrupp 68) uteslutna.

Den främsta funktionen hos försäkringsföretag och pensionsfonder är att sprida risker. De huvudsakliga skulderna hos dessa institutioner är försäkringstekniska reserver (AF.6). Reserverna motsvaras av investeringar gjorda av försäkringsföretag och pensionsfonder vilka i det avseendet agerar som finansförmedlare.

Värdepappersfonder åtar sig främst förpliktelser genom att emittera andelar (AF.52). De investerar detta kapital i finansiella tillgångar och/eller fast egendom. Därför blir värdepappersfonder klassificerade som finansförmedlare. Som hos andra företag blir varje förändring i värdet av deras tillgångar eller skulder, utom deras egna andelar, återspeglade i deras eget kapital (se 7.05). Eftersom värdet av eget kapital normalt är lika med värdet av fondernas andelar, kommer varje värdeförändring i fondens tillgångar eller skulder att återspeglas i marknadsvärdet av dessa andelar.

Värdepappersfonder som uteslutande investerar i fast egendom betraktas också som finansförmedlare.

Finansförmedling är i allmänhet avgränsad till finansiella transaktioner på marknaden. Med andra ord skall förvärvandet av tillgångar eller skulder ske gentemot allmänheten eller gentemot specificerade och relativt stora undergrupper av den. Där aktiviteten avgränsas till små grupper av personer eller till familjer äger i allmänhet ingen finansförmedling rum. Särskilt anses finansförmedling inte inkludera institutionella enheter som erbjuder finansförvaltning åt en grupp av företag. Dessa institutitonella enheter allokeras till sektorer utgående från den dominerande funktionen i företagsgruppen inom det ekonomiska territoriet. Men i sådana fall där den institutionella enhet som erbjuder finansförvaltning är föremål för finansiell inspektion skall den klassificeras i sektorn finansiella företag.

Undantag kan finnas från den allmänna avgränsningen av finansförmedling, dvs. finansiella transaktioner som sker på marknaden. Exempel är kommunala kredit- och sparbanker som är starkt knutna till sin lokala omgivning eller finansiella leasingbolag som är beroende av en moderbolagsgrupp av företag när de anskaffar eller investerar kapital. Dock skall deras utlåning vara oberoende av respektive kommun i fråga eller av moderbolagsgruppen för att man skall klassificera dem som finansförmedlare.

Finansiell serviceverksamhet innefattar serviceverksamhet för genomförande av transaktioner med finansiella tillgångar eller skulder eller för omvandling eller omstrukturering av fonder. Finansiella serviceföretag utsätter sig inte själva för risk genom att förvärva finansiella tillgångar eller åta sig skulder. De endast underlättar finansförmedling.

De institutionella enheter som ingår i sektorn finansiella företag (S.12) är följande:

a) Privata eller offentliga företag som främst ägnar sig åt finansförmedling och/eller åt finansiell serviceverksamhet.

b) Kooperativ, ekonomiska föreningar eller handelsbolag vilka erkänns som separata legala enheter och som främst ägnar sig åt finansförmedling och/eller åt anslutande finansiell serviceverksamhet.

c) Offentliga producenter, vilka på grund av särskild lagstiftning erkänns som självständiga juridiska enheter, och som främst ägnar sig åt finansförmedling och/eller finansiell serviceverksamhet.

d) Intresseorganisationer som erkänns som oberoende legala enheter och som främst ägnar sig åt finansförmedling och/eller anslutande finansiell serviceverksamhet, eller som annars utför tjänster åt finansiella företag.

e) Holdingbolag (se 2.14) om dess dotterbolag inom det ekonomiska territoriet som helhet främst ägnar sig åt finansförmedling och/eller finansiell serviceverksamhet.

f) Icke bolagsetablerade värdepappersfonder som håller investeringsportföljer vilka ägs av delägarna, men vilkas ledning i allmänhet utövas av andra finansiella företag. Sådana fonder är institutionella enheter och skall betraktas som skilda från det styrande finansiella företaget.

g) Finansiella kvasibolag:

1) Icke bolagsetablerade enheter som främst ägnar sig åt finansförmedling och som är föremål för reglering och kontroll (vanligtvis klassificerade bland undersektorn andra monetära finansinstitut eller i undersektorn försäkringsföretag och pensionsinstitut) förutsätts åtnjuta självständighet i besluten och ha självständig ledning oberoende av sina ägare. Deras ekonomiska och finansiella beteende liknar de finansiella företagens.De behandlas därför som separata institutionella enheter. Exempel kan vara filialer till utländska finansiella företag.

2) Andra icke bolagsetablerade enheter som främst ägnar sig åt finansiell verksamhet men inte är underkastade reglering och kontroll blir endast betraktade som finansiella kvasibolag om de uppfyller de villkor som visar att de utgör kvasibolag (se 2.13 f).

3) Icke bolagsetablerade enheter som främst ägnar sig åt finansiell stödverksamhet betraktas som finansiella kvasibolag endast om de uppfyller de villkor som visar att de är kvasibolag (se 2.13 f).

Sektorn finansiella företag indelas i fem undersektorer:

a) Centralbanker (S.121).

b) Andra monetära finansinstitut (S.122).

c) Övriga finansinstitut, utom försäkringsföretag och pensionsinstitut (S.123).

d) Finansiella serviceföretag (S.124).

e) Försäkringsföretag och pensionsinstitut (S.125).

Undersektorn andra monetära finansinstitut betraktas som en motsvarighet till undersektorn andra banker som den definieras i SNA 93 4.88—4.94. Medan definitionen av undersektorn andra monetära finansinstitut (se 2.48) är avsedd att täcka de finansiella mellanled genom vilka effekten av centralbankens penningpolitik överförs till de andra aktörerna i ekonomin, definieras undersektorn andra banker i SNA 93 med hänvisning till mått på penningmängden. De sammanslagna undersektorerna S.121 och S.122 sammanfaller med de monetära finansinstitut för statistiska ändamål som de definieras av EMI (se 2.49).

Med undantag av undersektor S.121 kan varje undersektor vidare underindelas i

a) offentligt ägda,

b) nationella privata,

c) utlandskontrollerade.

Kriterierna för denna underindelning är desamma som för icke-finansiella företag (se 2.26—2.31).

Holdingbolag som endast kontrollerar och leder en grupp dotterföretag som främst ägnar sig åt finansförmedling och/eller finansiell stödverksamhet klassificeras i undersektorn övriga finansinstitut utom försäkringsföretag och pensionsinstitut (S.123)). Dock blir holdingbolag som själva är finansiella företag allokerade till undersektorer i enlighet med den huvudsakliga typen av finansiell aktivitet.

Intresseorganisationer som uppfattas som oberoende legala enheter vilka betjänar finansiella företag, men som inte ägnar sig åt finansförmedling eller åt finansiell stödverksamhet, klassificeras i undersektorn finansiella serviceföretag (S.124).

Undersektor: Centralbanker (S.121)

Följande finansförmedlare klassificeras i undersektor S.121:

a) Den nationella centralbanken, också i de fall den är del av Europeiska centralbankssystemet.

b) Centrala monetära ”organ” av huvudsakligen offentligt ursprung (t.ex. sådana som handhar utländsk valuta eller emitterar sedlar och mynt), vilka har en fullständig bokföring och åtnjuter självständighet i besluten i relation till regeringen. Oftast genomförs dessa aktiviteter antingen inom staten eller inom centralbanken. I dessa fall finns inga separata institutionella enheter.

Undersektor S.121 inkluderar inte myndigheter eller organ, andra än centralbanken, som reglerar eller övervakar finansiella företag eller finansiella marknader. Dessa klassificeras i undersektor S.124 (se 2.58 g).

Undersektor: Andra monetära finansinstitut (S.122)

Monetära finansinstitut (MFI) omfattar undersektorn centralbanker (S.121) och undersektorn andra monetära finansinstitut (S.122), och detta sammanfaller med de monetära finansiella institutionerna för statistiska ändamål som de definieras av EMI (se 2.41).

MFI kan inte enkelt beskrivas som banker, eftersom de kan tänkas inkludera vissa finansiella företag som inte kallar sig själva för banker och också några som inte tillåts göra så i vissa länder, medan en del andra finansiella företag som beskriver sig själva som banker kanske i själva verket inte är MFI. I allmänhet blir följande finansförmedlare klassificerade i undersektor S.122:

a) Affärsbanker, s.k. heltäckande banker, s.k. full-service-banker.

b) Sparbanker (inklusive lokala sparbanker samt spar- och lånekassor).

c) Postverkens giroinstitutioner, postbanker, girobanker.

d) Lantbrukskreditbanker, jordbrukskreditbanker.

e) Kooperativa kreditbanker, kreditföretag.

f) Specialiserade banker (t.ex. s.k. merchant-banker, emissionshus, privata banker).

Följande finansförmedlare kan också klassificeras i undersektor S.122 om deras verksamhet är att låna upp kapital från allmänheten antingen i form av inlåning eller i liknande former såsom en löpande utgivning av obligationer och andra jämförliga värdepapper. Annars skall de klassificeras i undersektor S.123:

a) Företag som ägnar sig åt att ge krediter mot inteckning (inklusive olika typer av hypoteksinrättningar).

b) Värdepappersfonder (inklusive investmentbolag och andra kollektiva investeringsinstitut, t.ex. institut för kollektiv investering i överförbara värdepapper-UCITS).

c) Kommunala kreditinstitutioner.

Undersektor S.122 inkluderar inte

a) holdingbolag som endast kontrollerar och leder en grupp som huvudsakligen består av andra monetära finansinstitut, men som inte själva är andra monetära finansinstitut — de klassificeras i undersektor S.123 (se 2.43),

b) intresseorganisationer som erkänns som oberoende legala enheter och som betjänar andra monetära finansinstitut, men inte ägnar sig åt finansförmedling — de klassificeras i undersektor S.124 (se 2.44).

Undersektor: Övriga finansinstitut, utom försäkringsföretag och pensionsinstitut (S.123)

Undersektor S.123 inkluderar olika typer av finansförmedlare och särskilt dem som främst ägnar sig åt långsiktig finansiering. I de flesta fall betyder denna långsiktiga tidshorisont också en grund för att dra gränsen mot undersektorn andra monetära finansinstitut. Och grundad på frånvaron av åtaganden i form av försäkringstekniska reserver kan gränsen dras mot undersektorn försäkringsföretag och pensionsinstitut.

Särskilt klassificeras följande finansiella företag och kvasibolag i undersektorn S.123 såvitt de inte är MFI:

a) Företag som ägnar sig åt finansiell leasing.

b) Företag som ägnar sig åt avbetalningsköp och åt förmedling av personliga eller kommersiella krediter.

c) Företag som ägnar sig åt factoring.

d) Mäklare som köper och säljer värdepapper (i egen räkning).

e) Specialiserade finansiella bolag som risk- och utvecklingskapitalbolag eller export/importfinansierande företag.

f) Finansiella företag, som bildats för att inneha värdepapperiserade tillgångar.

g) Finansförmedlare vilka mottar inlåning och/eller nära substitut till inlåning från enbart MFI.

h) Holdingbolag som bara kontrollerar och leder en grupp dotterbolag som främst ägnar sig åt finansförmedling och/eller finansiell stödverksamhet, men som inte är finansiella företag själva (se 2.43).

Undersektorn S.123 inkluderar inte sådana intresseorganisationer som erkänns som oberoende legala enheter och som betjänar andra finansförmedlare utom försäkringsföretag och pensionsinstitut, men inte ägnar sig åt finansförmedling. De klassificeras i undersektor S.124 (se 2.44).

Undersektor: Finansiell serviceverksamhet (S.124)

Särskilt blir följande finansiella företag och kvasibolag klassificerade i undersektor S.124:

a) Försäkringsmäklare, bärgnings- och haverireglerare, försäkrings- och pensionskonsulter etc.

b) Lånemäklare, värdepappersmäklare, investeringsrådgivare etc.

c) Företag som administrerar emission av värdepapper.

d) Företag vars främsta uppgift är att, genom påteckning om överlåtelse, garantera växlar och liknande instrument.

e) Företag som handhar derivat och kurs- och valutasäkringsinstrument, sådana som swappar, optioner och terminskontrakt (utan att själva ge ut dem).

f) Företag som erbjuder infrastruktur åt finansiella marknader.

g) Centrala övervakande myndigheter över finansförmedlare och finansiella marknader när dessa är separata institutionella enheter.

h) Förvaltare av pensionsfonder, värdepappersfonder etc.

i) Företag som driver aktie- och försäkringsbörs.

j) Intresseorganisationer som erkänns som oberoende legala enheter och betjänar finansiella företag, men som inte ägnar sig åt finansförmedling eller finansiell serviceverksamhet (se 2.44).

Undersektor S.124 inkluderar holdingbolag som bara kontrollerar och leder en grupp dotterbolag vilka främst ägnar sig åt finansiell serviceverksamhet, men vilka inte är finansiella servicebolag själva. Dessa klassificeras i undersektor S.123 (se 2.43).

Undersektor: Försäkringsföretag och pensionsinstitut (S.125)

Försäkringskontrakt som administreras kan avse individer och/eller grupper, vare sig deltagandet är obligatoriskt enligt lag eller inte. För övrigt är sociala försäkringskontrakt (se 4.83—4.91) ibland en ansenlig del av de kontrakt som administreras.

Undersektor S.125 inkluderar både vanliga och koncernägda försäkringsföretag och återförsäkringsföretag.

Undersektor S.125 inkluderar inte

a) institutionella enheter som uppfyller vart och ett av de två kriterierna som räknas upp i paragraf 2.74 — dessa klassificeras i undersektor S.1314,

b) holdingbolag som bara kontrollerar och leder en grupp som huvudsakligen består av försäkringsföretag och pensionsinstitut, men som inte är försäkringsföretag eller pensionsinstitut själva — dessa klassificeras i undersektor S.123 (se 2.43),

c) intresseorganisationer som erkänns som oberoende legala enheter och betjänar försäkringsföretag eller pensionsinstitut, men som inte ägnar sig åt finansförmedling — dessa klassificeras i undersektor S.124 (se 2.44).

Undersektorn försäkringsföretag och pensionsinstitut kan underindelas i

a) försäkringsföretag,

b) (självständiga) pensionsinstitut.

Självständiga pensionsinstitut är pensionsinstitut som åtnjuter oberoende i sina beslut och som har en fullständig bokföring. De är därför institutionella enheter. Icke-självständiga pensionsinstitut är inte institutionella enheter och förblir delar av den institutionella enhet som bildar dem.

Risker som avser individer eller grupper kan både tas med i aktiviteterna hos liv- och skadeförsäkringsföretag. Viss försäkringsföretag kan inskränka sin verksamhet till enbart gruppkontrakt. Sådana företag tillåts försäkra varje typ av grupp.

Pensionsinstitut kan beskrivas som institutioner som färsäkrar kollektiva risker som avser sociala risker och behov (se 4.84) hos de försäkrade personerna. Den typiska gruppen deltagare i sådana verksamheter inkluderar anställda i ett enskilt företag eller i en grupp av företag, anställda i en del av eller en hel bransch och personer som har samma yrke. Förmånerna som ingår i försäkringskontraktet kan innefatta förmåner som utbetalas vid den försäkrades död till änkan/änklingen och barnen (vanligtvis dödsfall i arbetet), förmåner som utbetalas efter pensionering och förmåner som utbetalas vid invalidisering av den försäkrade.

I vissa länder kan alla dessa typer av risker försäkras lika väl av livförsäkringsföretag som av pensionsinstitut. I andra länder måste vissa av dessa riskklasser försäkras genom livförsäkringsföretag. I motsats till livförsäkringsföretag, är pensionsinstitut bundna (enligt lag) till specificerade grupper av anställda eller egenföretagare.

OFFENTLIG SEKTOR (S.13)

De institutionella enheter som inkluderas i sektor S.13 är följande:

a) Offentliga enheter (utom offentligt ägda producenter som är organiserade som offentliga bolag eller som, genom särskild lagstiftning, erkänns som oberoende legala enheter eller kvasibolag, när någondera av dessa klassificeras i de icke-finansiella eller finansiella sektorerna) vilka leder och finansierar en grupp aktiviteter — som främst tillhandahåller icke marknadsförda varor och tjänster — avsedda för det allmännas välfärd.

b) Intresseorganisationer som erkänns som oberoende legala enheter vilka är övriga icke marknadsproducenter och kontrolleras och huvudsakligen finansieras av den offentliga sektorn.

c) Självständiga pensionsinstitut om de två kraven i stycke 2.74 är uppfyllda.

Den offentliga sektorn indelas i fyra undersektorer:

Staten (S.1311).

Delstater (S.1312).

Kommuner (S.1313).

Socialförsäkring (S.1314).

Undersektor: Staten (S.1311)

Definition: Undersektorn staten inkluderar alla administrativa statliga departement och andra centrala myndigheter vars behörighet normalt sträcker sig över hela det ekonomiska territoriet, utom vad avser administration av socialförsäkring.

Inkluderad i undersektor S.1311 är de intresseorganisationer som kontrolleras och huvudsakligen finansieras av staten och vars behörighet sträcker sig över hela det ekonomiska territoriet.

Undersektor: Delstater (S.1312)

Definition: Undersektorn delstater består av delstater som är separata institutionella enheter vilka utövar några av en regerings funktioner på en nivå under statens men över de styrande institutionella enheter som finns på lokal nivå, utom vad beträffar socialförsäkring.

Inkluderad i undersektor S.1312 är sådana intresseorganisationer som kontrolleras och huvudsakligen finansieras av delstater och vars behörighet är avgränsad till delstaternas ekonomiska territorier.

Undersektor: Kommuner (S.1313)

Definition: Undersektorn inkluderar de typer av allmän administration vars behörighet sträcker sig endast över en lokal del av det ekonomiska territoriet, förutom lokala avdelningar av socialförsäkring.

Inkluderade i undersektor S.1313 är de intresseorganisationer som kontrolleras och huvudsakligen finansieras av kommunerna och vars behörighet begränsas till kommunernas ekonomiska territorium.

Undersektor: Socialförsäkring (S.1314)

Definition: Undersektorn socialförsäkring inkluderar alla statliga, delstatliga och kommunala institutionella enheter vars huvudsakliga aktivitet är att tillhandahålla sociala förmåner och som uppfyller båda av följande två kriterier: a) Genom lag eller förordning är det obligatoriskt för vissa grupper i befolkningen att delta eller att betala avgifter. b) Den offentliga sektorn är ansvarig för ledningen av institutionen vad beträffar att bestämma eller att godkänna bidrag och förmåner oberoende av dess roll som övervakande organ eller arbetsgivare (4.89).

Det föreligger vanligtvis ingen direkt koppling mellan de belopp en individ betalar i avgift och den risk som individen utsätts för.

HUSHÅLL (S.14)

Hushållssektorn inkluderar

a) individer eller grupper av individer vars huvudsakliga funktion är konsumtion,

b) personer som stadigvarande lever på institutioner och som har liten eller ingen självständighet eller beslutsförmåga i ekonomiska frågor (t.ex. medlemmar i religiösa ordnar som lever i kloster, långvårdspatienter på sjukhus, fångar med långa fängelsestraff, gamla som stadigvarande bor på ålderdomshem); sådana personer betraktas som om de tillsammans utgör en enda institutionell enhet, alltså ett enskilt hushåll,

c) individer eller grupper av individer vars huvudsakliga funktion är konsumtion och som producerar varor eller icke-finansiella tjänster uteslutande för slutlig användning; bara två kategorier tjänster som produceras för egen slutlig konsumtion är inkluderade i systemet: tjänster från ägarbebodda bostäder och hushållstjänster som produceras av anställda,

d) enmansföretag och företag med delägare utan oberoende laglig status — andra än de som betraktas som kvasibolag — som är marknadsproducenter,

e) hushållens ideella organisationer, som inte har oberoende laglig status eller sådana som har det men bara är av ringa betydelse (se 2.88).

Hushållssktorn underindelas i sex undersektorer:

Arbetsgivare (inklusive egenföretagare) (S.141 + S.142).

Anställda (S.143).

Mottagare av kapitalinkomster (S.1441).

Mottagare av pension (S.1442).

Mottagare av andra transferingsinkomster (S.1443).

Övriga (S.145).

Hushåll allokeras till undersektorerna efter största inkomstslag (egenföretagarinkomst, lön etc.) i hushållet totalt sett. När det finns mer än en inkomst av ett visst slag som mottas inom samma hushåll, maste klassificeringen göras utifrån den sammanlagda hushållsinkomsten av varje inkomstslag.

Undersektor: Arbetsgivare (inklusive egenföretagare) (S.141 + S.142)

Undersektor: Anställda (S.143)

Undersektor: Mottagare av kapitalinkomster (S.1441)

Undersektor: Mottagare av pensioner (S.1442)

Definition: Undersektorn mottagare av pensioner består av gruppen hushåll för vilka inkomsten som kommer från pensioner är den största källan till inkomst för hushållet totalt sett.

Pensionärshushåll vars största inkomst består av ålders- eller andra pensioner, inklusive pensioner från tidigare arbetsgivare.

Undersektor: Mottagare av andra transfereringsinkomster (S.1443)

Definition: Undersektorn mottagare av andra transfereringsinkomster består av gruppen hushåll för vilka inkomsterna som kommer andra löpande transfereringar utgör den största källan till inkomst för hushållet totalt sett.

Andra löpande transfereringar är alla löpande transfereringar andra än kapitalinkomster, pensioner eller inkomster för personer som under långa tider lever på institutioner.

Undersektor: Övriga (S.145)

Definition: Undersektorn består av personer som varaktigt bor på institutioner.

Personer som varaktigt bor på institutioner klassificeras separat eftersom kriteriet om den huvudsakliga källan till inkomst inte medger en meningsfull klassificering av dessa personer i någon av de föregående undersektorerna.

Om den huvudsakliga inkomstkällan i hushållet totalt sett inte finns tillgänglig för sektorindelningen, bildar inkomsten hos referenspersonen det näst bästa alternativet för klassificering. Referensperson i ett hushåll är normaltpersonen med den största inkomsten. Om den senare informationen inte är tillgänglig, kan inkomsten hos den person som uppger att han/hon är referensperson användas för att hänföra hushållet till undersektorer.

Emellertid kan andra kriterier vara tillämpliga och behövliga för olika typer av analys eller som grundval för politiska åtgärder, t.ex. nedbrytning av företagarhushåll efter bransch: jordbrukarhushåll, icke-jordbrukarhushåll (industri, tjänster).

HUSHÅLLENS IDEELLA ORGANISATIONER (S.15)

Definition: Sektorn hushållens ideella organisationer (HIO) består av ideella organisationer som utgör separata juridiska enheter, vilka betjänar hushåll och vilka är privata övriga icke marknadsproducenter (se 3.32). Deras huvudsakliga resurser, utom vad som kommer från tillfälliga försäljningar, utgår från frivilliga bidrag kontant eller in natura från hushåll i deras egenskap av konsumenter, från betalningar från offentliga sektorn och från kapitalinkomster.

När dessa institutioner är av mindre betydelse inkluderas de inte i denna sektor, utan deras transaktioner tas upp bland hushållens (S.14).

Sektorn HIO inkluderar följande huvudsakliga typer av HIO vilka tillhandahåller icke marknadsförda varor och tjänster till hushåll:

a) Fackföreningar, yrkesförbund och lärda sällskap, konsumentorganisationer, politiska partier, kyrkor eller religiösa samfund (inklusive de som finansieras men inte kontrolleras av offentliga sektorn) och sociala, kulturella, fritids- och idrottsklubbar.

b) Välgörenhets-, stöd- och hjälporganisationer som finansieras av frivilliga bidrag kontant eller in natura från andra institutionella enheter.

I sektor S.15 ingår välgörenhets-, stöd- eller hjälporganisationer som betjänar utländska enheter, medan sådana enheter i vilka medlemskap innebär rätt till någon förutbestämd mängd varor och tjänster inte ingår.

UTLANDET (S.2)

Definition: Med utlandet (S.2) avses en grupp enheter utan några karakteristiska funktioner eller resurser. Denna består av utländska enheter som genomför transaktioner med inhemska institutionella enheter eller har andra ekonomiska förbindelser med inhemska enheter. Kontona ger en generell översikt över de ekonomiska band som anknyter den nationella ekonomin med utlandet.

Utlandet är inte en sektor för vilken man måste upprätta fullständiga konton, även om det ofta är lämpligt att beskriva utlandet som om det vore en sektor. Sektorer erhålls genom att man disaggregerar hela samhällsekonomin så att man får mera homogena grupper av inhemska institutionella enheter, vilka liknar varandra i fråga om ekonomiskt beteende, om mål och sätt att verka. Motsvarande gäller inte för sektorn utlandet: där registreras transaktioner och andra flöden i icke-finansiella och finansiella företag, ideella och intresseorganisationer, hushåll och offentliga sektorn med utländska institutionella enheter liksom andra ekonomiska förbindelser mellan inhemska och utländska enheter såsom fordringar av inhemska enheter på utländska enheter.

Det bör observeras att regeln att kontona för utlandet bara tar med transaktioner som genomförs mellan inhemska institutionella enheter och utländska enheter är underkastad följande undantag:

a) Transporttjänster (fram till gränsen i det exporterande landet) som utförs av inhemska enheter avseende importerade varor räknas med i kontona för utlandet som fob-import, trots att de fullgörs av inhemska enheter (se 3.144).

b) Transaktioner av utländska tillgångar mellan inhemska enheter som hör till olika sektorer visas i de detaljerade finansiella kontona för utlandet, eftersom de trots att de inte påverkar landets finansiella ställning gentemot utlandet ändå påverkar de finansiella relationer som de olika individuella sektorerna har med utlandet.

c) Transaktioner i landets skuldförbindelser mellan utländska enheter som räknas till olika geografiska zoner visas i den geografiska uppdelningen av kontona för utlandet. Fast dessa transaktioner inte påverkar landets totala skuldsättning gentemot utlandet, inverkar de på dess skulder till olika delar av världen.

Sektorn utlandet (S.2) underindelas i

a) Europeiska unionen (S.21):

1) medlemsländerna i Europeiska unionen (S.211),

2) institutionerna inom Europeiska unionen (S.212),

b) tredje länder och internationella organisationer (S.22).

SEKTORKLASSIFICERING AV LEGALT AVGRÄNSADE TYPER AV PRODUCERANDE ENHETER

Följande översikt samt paragraferna 2.94—2.101 sammanfattar de principer som är vägledande för klassificeringen av producerande enheter i sektorer, genom att använda den standardterminologi som beskriver huvudtyperna av institutioner.

Privata och offentligt ägda företag som är marknadsproducenter klassificeras enligt följande:

a) De som främst ägnar sig åt produktion av varor och icke-finansiella tjänster: i sektor S.11, icke-finansiella företag (se 2.23 a).

b) De som främst ägnar sig åt finansförmedling och finansiell service-verksamhet: i sektor S.12, finansiella företag (se 2.40 a och 2.40 f).

Kooperativ och handelsbolag som betraktas som oberoende lagliga enheter och som är marknadsproducenter klassificeras enligt följande:

a) De som främst ägnar sig åt produktion av varor och icke-finansiella tjänster: i sektor S.11, icke-finansiella företag (se 2.23 b).

b) De som främst ägnar sig åt finansförmedling och finansiell service-verksamhet: i sektor S.12, finansiella företag (2.40 b).

Offentliga producenter som på grundval av särskild lagstiftning betraktas som oberoende lagliga enheter och som är marknadsproducenter klassificeras enligt följande:

a) De som främst ägnar sig åt produktion av varor och icke-finansiella tjänster: i sektor S.11, icke-finansiella företag (se 2.23 c).

b) De som främst ägnar sig åt finansförmedling och finansiell serviceverksamhet: i sektor S.12, finansiella företag (se 2.40 c).

Offentliga producenter som inte betraktas som oberoende lagliga enheter och som är marknadsproducenter klassificeras enligt följande:

a) Om de är kvasibolag (se 2.13 f):

1) De som främst ägnar sig åt produktion av varor och icke-finansiella tjänster: i sektor S.11, icke-finansiella företag (se 2.23 f).

2) De som främst ägnar sig åt finansförmedling och finansiell serviceverksamhet: i sektor S.12, finansiella företag (se 2.40 g).

b) Om de inte är kvasibolag: i sektor S.13, offentlig sektor, eftersom de förblir en integrerad del av de enheter som kontrollerar dem (se 2.69 a).

Ideella och intresseorganisationer (organisationer, stiftelser) som betraktas som oberoende lagliga enheter klassificeras enligt följande:

a) De som är marknadsproducenter och främst ägnar sig åt produktion av varor och icke-finansiella tjänster: i sektor S.11, icke-finansiella företag (se 2.23 d).

b) De som främst ägnar sig åt finansförmedling och finansiella serviceaktiviteter: i sektor S.12, finansiella företag (se 2.40 d).

c) De som är icke marknadsproducenter:

1) I sektor S.13, offentlig sektor, om de är offentliga producenter kontrollerade och huvudsakligen finansierade av offentliga sektorn (se 2.69 b).

2) I sektor S.15, hushållens ideella organisationer om de är privata producenter (se 2.87).

Enskilda firmor och handelsbolag som inte betraktas som oberoende lagliga enheter och som är marknadsproducenter klassificeras enligt följande:

a) Om de är kvasibolag (se 2.13 f):

1) De som främst ägnar sig åt produktion av varor och icke-finansiella tjänster: i sektor S.11, icke-finansiella företag (se 2.23 f).

2) De som främst ägnar sig åt finansförmedling och finansiell serviceverksamhet: i sektor S.12, finansiella företag (se 2.40 g).

b) Om de inte är kvasibolag: i sektor S.14, hushåll (se 2.75).

Holdingbolag (dvs. bolag som leder en grupp av företag) klassificeras enligt följande:

a) I sektor S.11, icke-finansiella företag, om den dominerande aktiviteten i företagsgruppen, som är marknadsproducenter, totalt sett är produktion av varor och icke-finansiella tjänster (se 2.23 e).

b) I sektor S.12, finansiella företag, om den dominerande aktiviteten i företagsgruppen totalt sett är finansförmedling (se 2.40 e).

Tabell 2.3 illustrerar i schemaform de olika fall som är uppräknade i texten ovan.

LOKALA VERKSAMHETSENHETER OCH BRANSCHER

I praktiken ägnar sig de flesta enheter som producerar varor och tjänster åt en kombination av aktiviteter på samma gång. De kan ägna sig åt en primär aktivitet, några sekundära aktiviteter och några hjälpaktiviteter (se 3.10-3.13).

En aktivitet kan sägas äga rum när sådana resurser som utrustning, arbetskraft, tillverkningsteknik, informationsnätverk och produkter kombineras, vilket leder till skapandet av specifika varor och tjänster. En aktivitet karakteriseras av en insats av produkter (varor och tjänster), en produktionsprocess och produktion av produkter.

Aktiviteter kan bestämmas med hänvisning till en specifik nivå i Nace rev. 2.

Om en enhet utför mer än en aktivitet, kan alla aktiviteter som inte är hjälpaktiviteter rangordnas efter förädlingsvärdet. Med utgångspunkt från det dominerande förädlingsvärdet kan en uppdelning göras mellan primär aktivitet och sekundära aktiviteter. Hjälpaktiviteter avskiljs inte som egna enheter eller hålls isär från de primära eller sekundära aktiviteterna hos de enheter som de betjänar.

För att analysera de flöden som uppkommer under produktionsprocessen och i användningen av varor och tjänster är det nödvändigt att välja enheter som understryker relationer av tekniskt-ekonomiskt slag. Detta krav betyder som regel att institutionella enheter måste delas upp i mindre och mer homogena enheter med avseende på typ av produktion. Lokala verksamhetsenheter avser att uppfylla detta krav såsom en första och verklighetsorienterad operationell ansats.

DEN LOKALA VERKSAMHETSENHETEN

Definition: Den lokala verksamhetsenheten (LVE) är den del av en verksamhetsenhet som motsvarar en lokal enhet. Verksamhetsenheten grupperar alla de delar av en institutionell enhet, i dess egenskap av producent, som bidrar till utförandet av en aktivitet på undergruppsnivå (fyra siffror) i Nace rev. 2 och som svarar mot en eller flera operationella underindelningar av den institutionella enheten. Den institutionella enhetens informationssystem måste för varje LVE kunna uppge eller beräkna åtminstone produktionsvärde, insatsförbrukning, löner och kollektiva avgifter, driftsöverskott liksom sysselsättning och fast bruttoinvestering.

Den lokala enheten är en institutionell enhet, eller en del av en institutionell enhet, som producerar varor och tjänster och som är belägen på en geografiskt identifierad plats.

En LVE kan motsvara en institutionell enhet som producent eller vara en del av en institutionell enhet; däremot kan den aldrig tillhöra två olika institutionella enheter.

Om en institutionell enhet som producerar varor och tjänster innefattar en primär aktivitet och därtill en eller flera sekundära aktiviteter, skall den underindelas i samma antal verksamhetsenheter och de sekundära aktiviteterna skall klassificeras under andra rubriker än den huvudsakliga aktiviteten. Däremot hålls inte hjälpaktiviteterna isär från den primära eller de sekundära aktiviteterna. Men verksamhetsenheter som faller under en viss rubrik i klassificeringssystemet kan tillverka produkter utanför den homogena gruppen, som en sekundär aktivitet, vilka inte kan identifieras genom tillgängliga bokföringsdokument. På så vis kan en verksamhetsenhet utföra en eller flera sekundära aktiviteter.

BRANSCHEN

Definition: En bransch består av en grupp LVE som ägnar sig åt samma eller liknande slag av aktivitet. På den mest detaljerade klassifikationsnivån består en bransch av alla LVE som ingår i en enskild undergrupp (fyra siffror) enligt Nace rev. 2 och som därför ägnar sig åt samma aktivitet som den definieras i Nace rev. 2.

Branscher består av både LVE som producerar marknadsförda varor och tjänster och LVE som producerar icke marknadsförda varor och tjänster. En bransch består enligt definition av en grupp LVE som ägnar sig åt samma typ av produktionsaktivitet, oavsett om de institutionella enheter till vilka de hör producerar marknadsprodukter eller icke-marknadsprodukter.

Branscher kan klassificeras i tre kategorier:

a) Branscher som producerar marknadsförda varor och tjänster (marknadsbranscher) och varor och tjänster för egen slutlig användning.

b) Branscher i offentliga sektorn som producerar icke marknadsförda varor och tjänster: icke marknadsinriktade branscher i den offentliga sektorn.

c) Branscher i hushållens ideella organisationer som producerar icke marknadsförda varor och tjänster: icke marknadsinriktade branscher inom ideella organisationer.

KLASSIFIKATION AV BRANSCHER

Den klassifikation som används för att gruppera LVE i branscher är Nace rev. 2.

HOMOGENA PRODUKTIONSENHETER OCH HOMOGENA BRANSCHER

LVE uppfyller endast approximativt kraven för analys av produktionsprocessen (se 2.105 och 2.107). Den enhet som är den optimala för denna typ av analys, dvs. input-outputanalys, är den homogena produktionsenheten.

DEN HOMOGENA PRODUKTIONSENHETEN

Om en institutionell enhet som producerar varor och tjänster utför en primär aktivitet och dessutom en eller flera sekundära aktiviteter, delas den in i samma antal homogena produktionsenheter. Hjälpaktiviteter hålls inte isär från den primära eller de sekundära aktiviteterna. Precis som en LVE kan en homogen produktionsenhet motsvara en institutionell enhet eller en del därav; däremot kan den aldrig tillhöra två olika institutionella enheter.

DEN HOMOGENA BRANSCHEN

Homogena branscher är enheter avpassade för ekonomisk analys. Homogena verksamhetsenheter kan vanligen inte observeras direkt; de data som samlas in från enheter i statistiska undersökningar måste räknas om för att bilda homogena branscher.

Homogena branscher kan klassificeras i tre kategorier:

a) Homogena branscher som producerar marknadsförda varor och tjänster (marknadsbranscher) samt varor och tjänster för egen slutlig användning.

b) Homogena branscher i offentliga sektorn som producerar icke marknadsförda varor och tjänster: icke marknadsinriktade branscher i offentliga sektorn.

c) Homogena branscher inom hushållens ideella organisationer som producerar varor och tjänster: icke marknadsinriktade branscher inom hushållens ideella organisationer.

De homogena branscher som producerar marknadsförda varor och tjänster samt varor och tjänster för egen slutlig användning består av alla homogena produktionsenheter, i vilken institutionell sektor som helst, som uteslutande är inriktade på produktion av marknadsförda varor och tjänster eller på varor och tjänster för egen slutlig användning. Produktionen av marknadsförda varor och tjänster inom offentliga sektorn eller i sektorn ideella organisationer (inklusive produktion för egen användning) behandlas som homogena produktionsenheter och klassificeras i därför avsedd marknadsbransch.

De icke marknadsinriktade homogena branscherna i offentliga sektorn som producerar icke marknadsförda varor och tjänster består av alla homogena produktionsenheter i den offentliga sektorn som producerar icke marknadsförda varor och tjänster.

De icke marknadsinriktade homogena branscherna inom hushållens ideella organisationer består av alla homogena produktionsenheter inom hushållens ideella organisationer, vilka producerar icke marknadsförda varor och tjänster.

KLASSIFIKATION AV HOMOGENA BRANSCHER

Klassifikationen av homogena branscher som används i input-outputtabeller baseras på den statistiska indelningen av produkter efter näringsgren (CPA). CPA är en produktklassifikation vars element har strukturerats i enlighet med kriteriet om ursprungsbransch, vilken i sin tur är definierad enligt Nace rev. 2.

KAPITEL 3 PRODUKTTRANSAKTIONER

Följande huvudkategorier av produkttransaktioner särskiljs i ENS:

Produkttransaktioner bokförs i följande konton:

a) I kontot för varor och tjänster bokförs produktion och import som tillgång och andra produkttransaktioner som användning.

b) I produktionskontot bokförs som tillgång och insatsförbrukning som användning.

c) I kontot för användning av disponibel inkomst bokförs konsumtionsutgift som användning.

d) I kontot för användning av justerad disponibel inkomst bokförs faktisk konsumtion som användning.

e) I kapitalkontot registreras bruttoinvestering som användning (förändring i tillgångar).

f) I utrikeskontot för varor och tjänster bokförs import av varor och tjänster som tillgång, medan export av varor och tjänster bokförs som användning.

I tillgångstabellen bokförs produktion och import som tillgång. I användningstabellen bokförs insatsförbrukning, bruttoinvestering, konsumtionsutgift och export som användning. I den symmetriska input-outputtabellen bokförs produktion och import som tillgång och andra produkttransaktioner som användning.

Tillförsel av produkter värderas till baspriser (baspriser definieras i punkt 3.48). Användning av produkter värderas till mottagarpriser (mottagarpriser definieras i punkt 3.06). För vissa typer av tillgång och användning används mera speciella värderingsprinciper, t.ex. för import och export av varor.

Definition: Vid köptillfället är mottagarpriset de pris köparen faktiskt betalar för produkterna; inklusive alla skatter på minus subventioner av produkterna (men exklusive avdragsgilla skatter, t.ex. moms på produkterna); inklusive alla transportkostnader betalade separat av köparen för leverans på begärd tid och plats; efter avdrag av rabatter från standardpriser vid mängd- eller lågsäsongsköp; exklusive ränte- eller serviceavgifter som tillkommer vid krediter; exklusive alla extra avgifter köparen ådragit sig genom att inte betala inom den tidsperiod som avtalades vid tiden för köpet.

Om användningstillfället inte sammanfaller med köptillfället, skall en justering göras för förändringar i priset till följd av tidsskillnaden (på ett sätt som överensstämmer med förändringar i lagerpriserna). Sådana justeringar är särskilt viktiga om priserna på de aktuella produkterna förändras drastiskt under ett år.

PRODUKTION (AKTIVITET OCH RESULTAT)

Produktion omfattar

a) produktion av alla individuella eller kollektiva varor eller tjänster som tillhandahålls till andra enheter än dem som producerat dem (eller avses att tillhandahållas på detta sätt),

b) produktion i egen regi av alla varor som behålls av producenten för egen slutlig konsumtion eller bruttoinvestering. Produktion i egen regi för bruttoinvestering innefattar produktion av fasta tillgångar som byggnads- och anläggningsverksamhet, utveckling av datorprogram, mineralprospektering för egen fast bruttoinvestering (för begreppet fast bruttoinvestering, se 3.100—3.127), Hushållens produktion i egen regi av varor gäller i första hand Hushållens produktion i egen regi skall registreras om denna typ av produktion är av betydelse, t.ex. om den antas vara av kvantitativ betydelse i förhållande till den totala tillgången av den aktuella produkten i ett land. Av konvention inkluderas i ENS endast bostadsbyggande samt produktion, lagring och bearbetning av jordbruksprodukter i egen regi; all annan hushållsproduktion i egen regi betraktas som negligerbar i Europeiska unionens länder.

1) bostadsbyggande i egen regi,

2) produktion och lagring av jordbruksprodukter,

3) vidarebearbetning av jordbruksprodukter t.ex. produktion av mjöl genom malning, konservering av frukt genom torkning och konservering; produktion av mejeriprodukter som smör och ost och produktion av öl, vin och sprit,

4) produktion av andra primärprodukter, t.ex. saltbrytning, torvbrytning och vattenförsörjning,

5) andra slag av framställning, t.ex. vävning av tyger, keramikframställning och möbeltillverkning.

c) produktion av bostadstjänster i ägarbebodda bostäder,

d) hushållstjänster och personliga tjänster producerade av betald arbetskraft i hushållen,

e) frivillig verksamhet som resulterar i varor, t.ex. byggande av en bostad, en kyrka eller annan byggnad, skall räknas som produktion. Frivillig verksamhet som inte resulterar i varor, t.ex. omvårdnad och städning utan betalning, exkluderas.

All sådan verksamhet inkluderas även om den är olaglig eller inte registrerad hos skattemyndigheten, sociala, statistiska eller andra myndigheter.

Produktion exkluderar hushållstjänster och personliga tjänster som produceras och konsumeras inom samma hushåll (med undantag av anställning av betald arbetskraft i hushållen och bostadstjänster i ägarbebodda bostäder). Exempel är

a) rengöring, utsmyckning och underhåll av bostaden i den mån dessa aktiviteter vanligen även utförs av hyresgäster,

b) rengöring, service och reparation av konsumtionskapitalvaror,

c) tillagning och servering av måltider,

d) skötsel, träning och fostran av barn,

e) omvårdnad av sjuka, svaga och gamla,

f) transport av hushållsmedlemmar eller deras tillhörigheter.

PRIMÄRA VERKSAMHETER, SEKUNDÄRA VERKSAMHETER OCH HJÄLPVERKSAMHETER

Definition: Resultatet av en hjälpverksamhet är inte avsett för användning utanför företaget. En hjälpverksamhet är en stödaktivitet som bedrivs inom företaget för att skapa de förutsättningar inom vilka den primära eller de sekundära verksamheterna inom en lokal verksamhetsenhet kan bedrivas. Hjälpverksamheter karaktäriseras av att de skapar produkter som vanligen återfinns som insats i nästan alla slag av produktiv verksamhet, liten som stor.

Hjälpverksamheter kan vara t.ex. inköp, försäljning, marknadsföring, bokföring, databearbetning, transport, lagring, underhåll, städning och säkerhetstjänster. Företagen kan välja mellan att bedriva hjälpverksamheter i egen regi eller att köpa sådana tjänster på den öppna marknaden från särskilda producenter av dessa tjänster.

Investering i egen regi anses inte vara hjälpverksamhet.

Hjälpverksamheter behandlas som en integrerad del av den primära eller sekundära verksamhet den betjänar. Detta får till följd att

a) produktionen i en hjälpverksamhet inte är explicit avgränsad och separat bokförd; därav följer att användningen av denna produktion inte heller bokförs,

b) alla insatser som konsumeras i en hjälpverksamhet — material, arbetskraft, kapitalförslitning etc. — behandlas som insatser i den primära eller sekundära verksamhet som den stöder.

PRODUKTION (P.1)

Definition: Produktion består av de produkter som skapats under räkenskapsperioden.

Särskilda fall som omfattas är

a) varor och tjänster som en lokal verksamhetsenhet tillhandahåller en annan lokal verksamhetsenhet som tillhör samma institutionella enhet,

b) varor som producerats vid en lokal verksamhetsenhet och är kvar i lager vid slutet av den period under vilken de producerats, oavsett vilken den framtida användningen än blir.

Varor och tjänster som produceras och konsumeras inom samma räkenskapsperiod och inom samma lokala verksamhetsenhet identifieras dock inte separat. De bokförs därför inte som en del av produktionen eller insatsförbrukningen i ifrågavarande lokala verksamhetsenhet.

När en institutionell enhet omfattar mer än en lokal verksamhetsenhet är den institutionella enhetens produktion summan av produktionen i dess ingående lokala verksamhetsenheter, inklusive produkter levererade mellan dessa verksamhetsenheter.

Tre typer av produktion specificeras i ENS:

a) Marknadsproduktion (P.11).

b) Produktion för egen slutlig användning (P.12).

c) Övrig icke marknadsproduktion (P.13).

Följande distinktion tillämpas också på lokala verksamhetsenheter och på institutionella enheter:

a) Marknadsproducenter.

b) Producenter för egen slutlig användning.

c) Övriga icke marknadsproducenter.

Distinktionen mellan marknad för egen slutlig användning och övrig icke-marknad är fundamental eftersom den bestämmer de värderingsprinciper som skall användas för produktionen: marknadsproduktion och produktion för egen slutlig användning liksom marknadsproducenters och producenters för egen slutlig användning totala produktion värderas till baspriser, medan övriga icke marknadsproducenters (lokala verksamhetsenheter) totala produktion värderas från kostnadssidan. En institutionell enhets totala produktion värderas som summan av de ingående lokala verksamhetsenheterna och påverkas därmed också av distinktionen mellan marknad, för egen slutlig användning och övrig icke marknad (se 3.54—3.56). Vidare används denna distinktion för att klassificera institutionella enheter till sektor (se 3.27—3.37).

Distinktionerna görs uppifrån och ner, dvs. distinktionen görs först för institutionella enheter, sedan för lokala verksamhetsenheter och sedan för deras produktion. Som en konsekvens av detta kan den exakta betydelsen av distinktionen på produktnivå (dvs. definitionen av begreppen marknadsproduktion, produktion för egen slutlig användning och övrig icke marknadsproduktion) endast förstås genom att också se på egenskaperna hos den institutionella enheten och hos den lokala verksamhetsenhet som producerar denna produktion.

Efter den allmänna definitionen av de tre typerna produktion och de tre typerna producenter (3.17—3.26), presenteras distinktionen mellan marknad för egen slutlig användning och övrig icke-marknad uppifrån och ner.

Marknadsproduktion omfattar

a) produkter som sålts till ekonomiskt signifikanta priser,

b) produkter som använts för byteshandel,

c) produkter som använts som naturabetalning (inklusive naturalön och sammansatt förvärvsinkomst in natura),

d) produkter som tillhandahålls av en lokal verksamhetsenhet för att användas som insatsvaror eller för slutlig användning inom en annan lokal verksamhetsenhet tillhörig samma institutionella enhet,

e) produkter som lagts till lagren av färdigvaror och varor i arbete avsedda för någon av de ovan nämnda användningarna (inklusive naturlig tillväxt av djur och vegetariska produkter liksom ofullbordade byggnader där köparen är okänd).

Produkter för egen slutlig konsumtion kan endast produceras i hushållssektorn. Typiska exempel är

a) jordbruksprodukter som behålls av jordbrukare,

b) bostadstjänster som produceras av boende i ägarbebodda bostäder,

c) hushållstjänster som produceras av anställd avlönad personal.

Produkter som används för egen fast bruttoinvestering kan produceras i vilken sektor som helst. Exempel är

a) särskilda verktygsmaskiner, producerade av verkstadsindustriföretag,

b) bostäder, eller utbyggnader av bostäder, producerade av hushåll,

c) byggnadsverksamhet i egen regi, inkluderande gemensam byggnadsverksamhet utförd av grupper av hushåll.

Övrig icke marknadsproduktion (P.13) kan delas in i två grupper: betalningar avseende övrig icke marknadsproduktion (P.131), bestående av diverse avgifter och försäljningsinkomster, och annan övrig icke marknadsproduktion (P.132), omfattande produktion som tillhandahålls gratis.

Definition: Marknadsproducenter är lokala verksamhetsenheter eller institutionella enheter vars huvudsakliga produktion är marknadsproduktion.

Märk, att om en lokal verksamhetsenhet eller en institutionell enhet är marknadsproducent så är dess huvudsakliga produktion definitionsmässigt marknadsproduktion, så som begreppet marknadsproduktion är definierat efter tillämpande av distinktionen marknad för egen slutlig användning och övrig icke marknad på den lokala verksamhetsenhet och institutionella enhet som har producerat produkterna ifråga.

Institutionella enheter: distinktion mellan marknad för egen slutlig användning och övrig icke-marknad

Distinktionen mellan marknad för egen slutlig användning och övrig icke marknad för institutionella enheter som producenter sammanfattas i tabell 3.1. Implikationerna för sektorklassificeringen visas också.

Tabell 3.1 — Distinktionen mellan marknadsproducenter, producenter för egen slutlig användning och övriga icke-marknadsproducenter Typ av institutionell enhet Klassificering Privat eller offentlig Vinstsyftande eller ej? Försäljningsintäkter täcker mer än 50 % av produktionskostnaden Typ av producent Sektor 1. Privata producenter 1.1 Personliga företag (exklusive kvasibolag som ägs av hushållen) 1.1 = Marknad eller för egen slutlig användning Hushåll 1.2 Övriga privata producenter (inklusive kvasibolag som ägs av hushållen) 1.2.1 Privata icke vinstsyftande (ideella/intresseorganisationer) 1.2.1.1 Ja 1.2.1.1 = Marknad Företag 1.2.1.2 Nej 1.2.1.2 = Övrig icke-marknad HIO 1.2.2 Övriga privata producenter (vinstsyftande) 1.2.2 = Marknad Företag 2. Offentliga producenter 2.1 Ja 2.1 = Marknad Företag 2.2 Nej 2.2 = Övrig icke-marknad Offentlig sektor

Tabellen visar att för att besluta huruvida en institutionell enhet skall klassificeras som marknadsproducent, producent för egen slutlig användning eller övrig icke-marknadsproducent måste ett flertal kriterier i tur och ordning tillämpas.

Det första kriteriet är distinktionen mellan privata och offentliga producenter. En offentlig producent är en producent som kontrolleras av offentliga sektorn. Vad gäller ideella/intresseorganisationer, är en offentlig producent en organisation som kontrolleras och huvudsakligen finansieras av den offentliga sektorn. Alla andra producenter är privata producenter. Kontroll definieras som möjlighet att bestämma policy eller program för en institutionell enhet, om nödvändigt genom att utse verkställande ledning. Att äga mer än hälften av aktierna i ett bolag är en tillräcklig, men inte nödvändig, förutsättning för kontroll (se också 2.26).

Som visas i tabell 3.1 återfinns privata producenter i alla sektorer utom i offentliga sektorn. Offentliga producenter däremot återfinns endast i företagssektorn (icke-finansiella företag och finansiella företag) och i offentliga sektorn.

En speciell kategori av privata producenter är de personliga företagen. Dessa är alltid marknadsproducenter eller producenter för egen slutlig användning. De senare återfinns i samband med produktion av bostadstjänster i ägarbebodda bostäder och vid egenregiproduktion av varor. Alla personliga företag klassificeras till hushållssektorn. Undantag förs bara för kvasibolag som ägs av hushållen. Dessa är marknadsproducenter och klassificeras till sektorerna icke-finansiella och finansiella företag.

För övriga privata producenter, skall skillnad göras mellan privata icke vinstsyftande institutioner (ideella/intresseorganisationer) och övriga privata producenter.

Definition: En ideell/intresseorganisation definieras som en legal eller social enhet skapad med ändamålet att producera varor och tjänster med egenskaper som inte tillåter dem att bli en källa för inkomster, vinster eller andra finansiella förtjänster för de enheter som skapar, kontrollerar eller finansierar dem. I praktiken kan ideella/intresseorganisationer generera såväl över- som underskott, men ingen annan institutionell enhet kan tillgodogöra sig de vinster som skapas.

Alla övriga privata producenter som inte är ideella/intresseorganisationer är marknadsproducenter. De klassificeras till icke-finansiella och finansiella företagssektorn.

För att fastställa typ av producent och sektor för privata ideella/intresseorganisationer, skall ett 50 %-kriterium användas:

a) Om mer än 50 % av produktionskostnaden täcks av försäljningsintäkter, är den institutionella enheten en marknadsproducent och klassificeras till sektorerna icke-finansiella och finansiella företag.

b) Om mindre än 50 % av produktionskostnaden täcks av försäljningsintäkter, är den institutionella enheten en övrig icke marknadsproducent och klassificeras till sektorn för hushållens ideella organisationer (HIO). Intresseorganisationer som kontrolleras och huvudsakligen finansieras av offentliga sektorn klassificeras till offentliga sektorn.

Vid åtskillnaden mellan marknadsproducenter och icke-marknadsproducenter med hjälp av 50 %-kriteriet, definieras försäljningsintäkt och produktionskostnad som följer:

a) Försäljningsintäkt avser intäkt exklusive produktskatter men inklusive alla ersättningar från offentliga sektorn eller av institutioner tillhörande Europeiska unionen som ges till alla producenter med denna typ av aktivitet, dvs. alla betalningar som hör samman med volym eller värde på produktionen ingår medan ersättningar för att täcka ett allmänt underskott är exkluderade. Denna definition av försäljningsintäkt överensstämmer med definitionen av produktion till baspris utom att

1) produktion till baspris definieras först efter att det fastställts huruvida produktionen är marknad eller övrig icke-marknad: försäljningsintäkter används endast vid värderingen av marknadsproduktion, övrig icke-marknadsproduktion värderas till sina kostnader,

2) ersättningar från offentliga sektorn för att täcka ett allmänt underskott i ett offentligt bolag eller kvasibolag behandlas som övriga produktsubventioner och definieras i 4.35 ff. Följaktligen inkluderar marknadsproduktion till baspris också sådana ersättningar från offentliga sektorn för att täcka ett allmänt underskott.

b) Produktionskostnad är summan av insatsförbrukning, löner och kollektiva avgifter, kapitalförslitning och övriga produktionsskatter. I detta sammanhang subtraheras inte övriga produktionssubventioner. För att säkerställa jämförbarhet mellan begreppen försäljning och produktionskostnad vid tillämpning av 50 %-kriteriet, skall produktionskostnad exkludera alla kostnader för investeringar i egen regi.

Vid användning av 50 %-kriteriet måste man se på en följd av år: Endast om det resultat kriteriet ger gäller för flera år, eller om det gäller för innevarande år och förväntas gälla den närmaste framtiden, skall det strikt tillämpas. Smärre fluktuationer i storleken på försäljningen från ett år till ett annat nödvändiggör inte omklassificering av en institutionell enhet (och dess lokala verksamhetsenheter och deras produktion).

Försäljning kan innefatta flera element. För sjukvårdstjänster som tillhandahålls av ett sjukhus kan det t.ex. innefatta

a) arbetsgivares köp som går till de anställda som naturainkomst och därmed blir konsumtionsutgift för de anställda,

b) köp (ersättningar) från privata försäkringsbolag,

c) köp (ersättningar) från socialförsäkringsinstitutioner som skall klassificeras som sociala naturaförmåner,

d) hushållsköp som inte ersätts (konsumtionsutgift).

Endast mottagna övriga produktionssubventioner och gåvor (t.ex. från välgörenhetsorganisationer) behandlas inte som försäljning.

Privata intresseorganisationer som betjänar företag är ett specialfall. De finansieras vanligen genom bidrag eller medlemsavgifter från en grupp av företag. Medlemsavgifterna behandlas inte som transferering utan som betalning för tjänst, dvs. försäljning. Dessa intresseorganisationer är därför marknadsproducenter och klassificeras till icke-finansiella eller finansiella företagssektorn.

Vid tillämpande av 50 %-kriteriet för försäljning och produktionskostnader i privata och offentliga intresseorganisationer, kan det i vissa speciella fall bli missledande att i försäljningen inkludera alla ersättningar som beror på produktionsvolymen. Detta kan gälla t.ex. finansieringen av privata och offentliga skolor: Ersättningen från offentliga sektorn kan vara kopplad till antalet elever men vara föremål för förhandlingar. I ett sådant fall behöver inte betalningarna behandlas som försäljning trots att de har en direkt koppling till produktionsvolymen (antal elever). Detta medför att en skola som huvudsakligen finansieras med sådana ersättningar är en övrig icke-marknadsproducent. Om skolan är en offentlig producent, dvs. huvudsakligen finansierad och kontrollerad av det offentliga, skall den klassificeras som tillhörig offentliga sektorn. Om det är en privat icke-marknadsproducent som driver skolan, skall den klassificeras som tillhörande hushållens ideella organisationer (HIO).

Offentliga producenter kan vara marknadsproducenter eller icke marknadsproducenter. Om 50 %-kriteriet visar att den institutionella enheten skall betraktas som marknadsproducent, skall den klassificeras till företagssektorn. 50 %-kriteriet bestämmer också när en offentlig enhet skall behandlas som ett offentligt ägt kvasibolag: Ett kvasibolag skall bara skapas om 50 %-kriteriet är uppfyllt. Om den institutionella enheten är en övrig icke marknadsproducent, klassificeras den till offentliga sektorn. Distinktionen mellan ideella/intresseorganisationer och övriga producenter är därmed inte relevant för klassificeringen av offentliga producenter.

Lokala verksamhetsenheter och deras produktion: Distinktion mellan marknad för egen slutlig användning och övrig icke-marknad

Efter att ha gjort distinktionen marknad för egen slutlig användning och övrig icke-marknad för institutionella enheter som producenter, kan distinktionen göras för lokala verksamhetsenheter och deras produktion. Relationen visas i tabell 3.2.

Tabell 3.2 — Institutionella enheter, lokala verksamhetsenheter och produktion samt distinktionen mellan marknad för egen slutlig användning och övrig icke-marknad Institutionell enhet Primär lokal verksamhetsenhet Sekundär lokal verksamhetsenhet Primär produktion hos primär lokal verksamhetsenhet Sekundär produktion hos primär lokal verksamhetsenhet Primär produktion hos sekundär lokal verksamhetsenhet Sekundär produktion hos sekundär lokal verksamhetsenhet Marknadsproducent Marknadsproducent Marknadsproduktion Marknadsproduktion Produktion för egen slutlig användning Marknadsproducent Marknadsproduktion Marknadsproduktion Produktion för egen slutlig användning Producent för egen slutlig användning Produktion för egen slutlig användning Marknadsproduktion Producent för egen slutlig användning Producent för egen slutlig användning Produktion för egen slutlig användning Marknadsproduktion Övrig icke-marknadsproducent Övrig icke-marknadsproducent Övrig icke-marknadsproduktion Marknadsproduktion Produktion för egen slutlig användning Övrig icke-marknadsproduktion Marknadsproducent Marknadsproduktion Marknadsproduktion Produktion för egen slutlig användning Övrig icke-marknadsproducent Övrig icke-marknadsproduktion Marknadsproduktion Produktion för egen slutlig användning Övrig icke-marknadsproduktion

Hos institutionella enheter som är marknadsproducenter är givetvis den primära lokala verksamhetsenheten också marknadsproducent. Den sekundära lokala verksamhetsenheten kan vara marknadsproducent, men kan också var producent för egen slutlig användning. Däremot kan, enligt konvention, den sekundära lokala verksamhetsenheten inte vara icke marknadsproducent. Detta medför att alla (sekundära) lokala verksamhetsenheten i företagssektorerna är marknadsproducenter eller producenter för egen slutlig användning.

Hos institutionella enheter som är övriga icke-marknadsproducenter är den primära lokala verksamhetsenheten också övrig icke-marknadsproducent. De sekundära lokala verksamhetsenheterna kan vara marknadsproducenter eller icke-marknadsproducenter. Detta betyder att offentliga sektorn och HIO kan innefatta några (sekundära) lokala verksamhetsenheter som är marknadsproducenter (trots att alla institutionella enheter i dessa sektorer är övriga icke marknadsproducenter). För att avgöra huruvida de sekundära lokala verksamhetsenheterna är marknads- eller icke-marknadsproducenter skall 50 %-kriteriet användas.

Efter att ha gjort distinktionen marknad för egen slutlig användning och övrig icke-marknad för institutionella enheter och deras lokala verksamhetsenheter, kan också distinktionen göras för de lokala verksamhetsenheternas produktion. Relationerna visas i tabell 3.3.

Tabell 3.3 — Distinktionen marknad för egen slutlig användning och övrig icke-marknad för lokala verksamhetsenheter och deras produktion X = stor produktion, x = liten produktion, 0 = ingen produktion (av konvention). Marknadsproducenter Producenter för egen slutlig användning Övriga icke-marknadsproducenter Totalt Marknadsproduktion X x x Total marknadsförd produktion Produktion för egen slutlig användning x X x Total produktion för egen slutlig användning Övrige icke-marknadsproduktion 0 0 X Total övrig icke-marknadsproduktion Totalt Total produktion hos marknadsproducenter Total produktion hos producenter för egen slutlig användning Total produktion hos övriga icke-marknadsproducenter Total produktion

Lokala verksamhetsenheter som är marknadsproducenter och producenter för egen slutlig användning producerar, enligt konvention, ingen övrig icke marknadsproduktion. Deras produktion kan endast behandlas som marknadsproduktion eller produktion för egen slutlig användning och värderas därefter (3.46—3.52).

Lokala verksamhetsenheter som är övriga icke-marknadsproducenter kan som sekundärproduktion producera marknadsproduktion och produktion för egen slutlig användning. Produkton för egen slutlig användning är investering i egen regi. Förekomst av marknadsproduktion skall i princip avgöras genom tillämpande av 50 %-kriteriet för enskilda produkter: marknadsproduktion är produktion som säljs till minst 50 % av sin produktionskostnad. Detta kan t.ex. gälla offentliga sjukhus som säljer vissa tjänster till ekonomiskt signifikanta priser. Andra exempel är offentliga museers försäljning av reproduktioner eller meteorologiska institut som säljer väderprognoser.

I praktiken kan det vara svårt att göra en tydlig avgränsning mellan olika produkter som produceras i lokala verksamhetsenheter tillhörande offentliga sektorn eller HIO. Än mer gäller detta de produktionskostnader som är hänförliga till de olika produkterna. I sådana fall är en enkel lösning att alla de intäkter som övriga icke marknadsproducenter har i sin sekundära aktivitet (aktiviteter) behandlas som intäkt från en sorts marknadsproduktion. Det kan t.ex. gälla ett museums intäkter från försäljning av affischer och vykort.

Övriga icke marknadsproducenter kan också ha intäkter från försäljning av sin icke-marknadsproduktion till icke ekonomiskt signifikanta priser, t.ex. museets inkomster från entrébiljetter. Dessa inkomster avser icke marknadsprodukter. Om de båda typerna av inkomster (biljettintäkter och försäljning av affischer och kort) är svåra att separera, kan alltsammans behandlas endera som intäkt från marknadsproduktion eller intäkt från övrig icke-marknadsproduktion. Valet mellan de två alternativa behandlingarna beror på den antagna relativa vikten av de båda inkomsttyperna (från biljetter kontra försäljning av affischer och kort).

TIDPUNKT FÖR BOKFÖRING OCH VÄRDERING AV PRODUKTIONEN

Produktionen skall bokföras och värderas när den är skapad i produktionsprocessen.

All produktion skall värderas till baspriser, men särskilda konventioner tillämpas vid

a) värdering av övrig icke-marknadsproduktion,

b) värdering av en övrig icke-marknadsproducents (lokal verksamhetsenhet) totala produktion,

c) värdering av den totala produktionen för en institutionell enhet där någon tillhörande lokal verksamhetsenhet är icke-marknadsproducent (se 3.53—3.56).

Produktion för egen slutlig användning (P.12) skall värderas till baspris för liknande produkter sålda på marknaden, av detta följer att ett driftsöverskott eller en sammansatt förvärvsinkomst kan uppstå för sådan produktion. Detta gäller också för bostadstjänster i ägarbebodda bostäder (se 3.64). Det är emellertid i allmänhet nödvändigt att värdera produkter av byggnadsverksamhet i egen regi till produktionskostnad.

Ökning av lager av varor i arbete värderas i förhållande till uppskattat rådande baspris för den färdiga produkten.

Om värdet av produktion behandlad som lager av varor i arbete skall beräknas i förväg, skall detta baseras på de faktiska kostnaderna med tillägg för beräknat driftöverskott eller beräknad sammansatt förvärvsinkomst. De preliminära beräkningarna skall senare ersättas med det faktiska värdet (när det blir känt) på den färdiga produkten. Det senare är summan av värdet av

a) färdiga produkter som sålts eller använts för byteshandel,

b) färdiga produkter som överförts till lager, minus uttag,

c) färdiga produkter för egen slutlig användning.

För byggnader och anläggningar som anskaffats i ofullständigt skick beräknas ett värde baserat på kostnader fram till den aktuella tidpunkten, med tillägg för driftsöverskott eller sammansatt förvärvsinkomst (tillägget kan beräknas på basis av priserna på liknande byggnader och anläggningar). Gjorda delbetalningar kan användas för att approximera värdet av den fasta bruttoinvestering köparen gjort vid olika skeden (förutsatt att inga förskottsbetalningar eller efterskottsbetalningar görs).

Om en byggnadsverksamhet i egen regi inte avslutas inom en och samma bokföringsperiod, skall värdet av produktionen och motsvarande bruttoinvestering beräknas med användande av den andel av den totala produktionskostnaden som upparbetats under perioden, i förhållande till rådande baspris. Om det inte är möjligt att beräkna baspriset för den färdiga anläggningen, får den värderas till total produktionskostnad. Om delar av eller hela arbetskraften är gratis, vilket kan hända om ett antal hushåll gemensamt engagerar sig i en byggnadsverksamhet, inkluderas i den beräknade totala produktionskostnaden en skattad kostnad för betald arbetskraft med användning av de lönenivåer som gäller för liknande slag av arbete i området eller regionen.

Total produktion hos en övrig icke-marknadsproducent (lokal verksamhetsenhet) skall värderas till total produktionskostnad, dvs. summan av

a) insatsförbrukning (P.2),

b) löner och kollektiva avgifter (D.1),

c) kapitalförslitning (K.1),

d) övriga produktionsskatter (D.29) minus övriga produktionssubventioner (D.39)

Övriga produktionssubventioner skall subtraheras. Det skall emellertid noteras att övriga produktionssubventioner till övriga icke marknadsproducenter sällan förekommer i praktiken eller uppgår till mycket små belopp (se 4.36).

Av konvention ingår inte räntebetalningar bland kostnaderna i icke marknadsproduktion (trots att de kan anses utgöra stora produktionskostnader i vissa fall, t.ex. för bostadssammanslutningar). Kostnaderna i övrig icke marknadsproduktion innehåller inte heller något imputerat hyresvärde för övriga byggnader som ägs och används i övrig icke marknadsproduktion.

En institutionell enhets totala produktion är summan av de ingående lokala verksamhetsenheternas totala produktion. Detta gäller också de institutionella enheter som är övriga icke marknadsproducenter.

Vid frånvaro av sekundär marknadsproduktion hos övriga icke-marknadsproducenter (lokala verksamhetsenheter), skall övrig icke-marknadsproduktion värderas till produktionskostnad. Vid förekomst av sekundär marknadsproduktion hos övriga icke marknadsproducenter, beräknas övrig icke marknadsproduktion residualt, dvs. som skillnaden mellan den totala produktionskostnaden för övriga icke-marknadsproducenter och deras intäkter från marknadsproduktion.

I princip skall marknadsproduktion hos övriga icke-marknadsproducenter värderas till baspris. Men trots att en lokal verksamhetsenhet som är icke-marknadsproducent kan ha försäljningsintäkter, så är dess totala produktion, såväl marknadsproduktion som icke-marknadsproduktion (liksom eventuell produktion för egen slutlig användning), värderad till produktionskostnad. Värdet av marknadsproduktionen ges av intäkterna från försäljning av marknadsprodukter. Värdet av den övriga icke-marknadsproduktionen beräknas residualt som skillnaden mellan värdet av den totala produktionen och värdet av marknadsproduktion och produktion för egen användning. Värdet av intäkter från försäljning av övrig icke-marknadsproduktion av varor och tjänster till ekonomiskt icke signifikanta priser förblir en del av värdet av den övriga icke-marknadsproduktionen.

För några speciella typer av produktion är tidpunkt för bokföring och värdering av produktionen föremål för följande klargöranden och undantag, uppställda enligt CPA-nomenklaturens huvudavdelningar.

3.58 A. Produkter från jordbruk, jakt och skogsbruk B. Fisk

Produktionen av jordbruksprodukter skall bokföras som kontinuerlig produktion över hela produktionsperioden (och inte endast när grödan skördas eller djuren slaktas)

Växande gröda, skog på rot och bestånd av fisk eller djur, som uppföds för att bli livsmedel, skall behandlas som lager av varor i arbete under processen och omvandlas till lager av färdigvaror när processen är klar.

3.59 D. Tillverkade produkter F. Byggnads- och anläggningsarbete

När ett försäljningskontrakt är träffat i förväg avseende uppförande av en byggnad eller annan anläggning, som sträcker sig över flera bokföringsperioder, skall den produktion som sker under varje period behandlas som om den sålts till köparen vid slutet av perioden: dvs. som köparens bruttoinvestering snarare än som varor i arbete i byggnadsverksamheten. I realiteten behandlas den utförda produktionen som såld till köparen i etapper allt eftersom denne tar laglig besittning av produktionen. I de fall kontraktet påkallar delbetalningar kan värdet av produktionen ofta approximeras med summan av de delbetalnigar, som gjorts under varje period. Vid avsaknad av ett försäljningskontrakt bokförs emellertid den ej avslutande produktionen för varje period som varor i arbete.

3.60 G. Parti- och detaljhandelstjänster; reparationer av motorfordon, motorcyklar, personliga varor och hushållsvaror

Produktionen av parti- och detaljhandelstjänster mäts genom de handelsmarginaler som tas ut på de varor som köps för vidareförsäljning.

Definition: En handelsmarginal är skillnaden mellan det faktiska eller åsatta priset på en vara inköpt för vidareförsäljning och det pris, som skulle få betalas av säljaren för att återanskaffa varan vid den tid den försäljs eller på annat sätt avyttras.

Av konvention ingår inte kapitalvinster och kapitalförluster i handelsmarginalen. I praktiken tillåter emellertid dataunderlaget inte alltid att alla kapitalvinster och kapitalförluster kan skiljas ut.

3.61 H. Hotell- och restaurangtjänster

Produktionsvärdet för hotell-, restaurang- och kafétjänster inkluderar värdet av den mat och dryck etc. som konsumeras.

3.62 I. Transport-, lagrings- och kommunikationstjänster

Produktionen av transporttjänster mäts som värdet av de belopp som erhålls för att transportera varor eller personer. Transporter för egen användning inom den lokala verksamhetsenheten betraktas som hjälpverksamhet och identifieras och bokförs inte separat.

Produktionen av lagringstjänster mäts som värdet av en ökning av varor i arbete, antingen som tilläggsproduktion i form av transport över en tidsperiod (t.ex. lagring för andra lokala verksamhetsenheter) eller en fysisk förändring (t.ex. i fallet med vin som mognar).

Produktonen av resebyråtjänster mäts som värdet av byråernas avgifter på tjänster (avgifter eller uppdragsarvode) och inte av den totala utgiften som resande betalar till resebyrån. Denna kan ju t.ex. också inkludera avgifter för transport som utförs av tredje part.

Produktionen av chartertjänster mäts genom den totala utgiften som resande betalar till charterföretaget.

Skillnaden mellan resebyråtjänster och chartertjänster är att resebyråtjänster omfattar endast förmedling av tjänster för den resande medan chartertjänster skapar en ny produkt, t.ex. en rundtur arrangeras där priset för de olika komponenterna (t.ex. resor, förläggning och underhållning) inte är urskiljbara för den resande.

3.63 J. Tjänster från finansförmedling (här ingår försäkringstjänster och pensionsfondstjänster)

Produktion av sådan finansförmedling, för vilken inga särskilda avgifter tas ut, mäts enligt konvention som den totala kapitalinkomst, som den enhet som tillhandahåller tjänsten erhåller, minus dess totala räntebetalningar, exklusive värdet av alla inkomster som erhålls från investering av dess egna fonder (eftersom sådana inkoster inte uppstår från finansförmedling) och, i fallet sekundär försäkringsverksamhet hos en finansförmedlare, exklusive inkomster från investeringar i tekniska försäkringsreserver. Kapitalvinster och kapitalförluster skall inte tas med när produktionen mäts, eftersom, vilket gäller genom hela systemet, kaptialvinster inte skall registreras i produktionskontot utan i ett separat konto (konto för andra förändringar i tillgångar). Detta gäller också för kapitalvinster på utländsk valuta och säkerheter hos professionella valutahandlare (även om deras kapitalvinster i allmänhet är positiva och av valutahandlarna själva betraktas som en del av deras normal vinster). Handelsmarginalerna vid handel med valuta och säkerheter (t.ex. den vanliga skillnaden mellan valutahandlarens inköpspris och köparens inköpspris) skall dock inkluderas i produktionen liksom för parti- och detaljhandlare. På samma sätt kan det också vara problem med att särskilja dessa handelsmarginaler från kapitalvinster; detta får hanteras på bästa möjliga sätt.

Produktion av finansförmedlingstjänster tillhandahållna av centralbanker skall mätas på samma sätt som för andra finansförmedlare.

Aktiviteter hos långivare som endast lånar ut av egna fonder betraktas inte som produktion av tjänst.

Finansförmedlare kan också tillhandahålla olika finansiella tjänster och affärstjänster för vilka avgifter eller provision explicit tas ut. Det kan t.ex. vara valutaväxling och rådgivning om investeringar, köp av fast egendom eller rådgivning i skattefrågor. Produktionen av sådana tjänster värderas på basis av de avgifter och provisioner som tas ut.

Produktion av försäkringstjänster (serviceavgift) mäts som

Kapitalvinster och kapitalförluster skall inte tas med vid mätning av produktionen av försäkringstjänster: De skall inte betraktas som förändring i försäkringsreserver.

Det kan noteras att tekniska försäkringsreserver kan placeras i försäkringsbolagets sekundära aktiviteter, t.ex. uthyrning av bostäder eller kontor. I så fall är driftsöverskottet från dessa sekundära aktiviteter inkomst från placeringen i tekniska försäkringsreserver.

På samma sätt mäts produktionen av pensionsfondstjänster som

3.64 K. Fastighets-, uthyrnings- och uppdragstjänster

Produktionen av tjänster i ägarbebodda bostäder skall värderas till den beräknade hyreskostnad en hyresgäst skulle ha för motsvarande inkvartering, varvid man tar i beräkning sådana faktorer som läge, områdets service och behag etc. liksom storlek och kvalitet på bostaden i sig själv. För garage, som ligger fristående från bostaden, och vilket används av ägaren för slutlig konsumtion i samband med användandet av bostaden, skall en motsvarande uppräkning göras. Ingen uppräkning skall göras för garage, som används av sin privata ägare endast med syfte att kunna parkera nära arbetsplatsen. Hyresvärdet av ägda bostäder utomlands, t.ex. fritidshus, skall inte bokföras som en del av inhemsk produktion, utan som import av tjänst, och motsvarande driftsöverskott som primärinkomst från utlandet. För ägarbostäder, som ägs av utlänningar, skall analoga redovisningar göras. I fallet med time-share-lägenheter skall en motsvarande andel av serviceavgiften bokföras.

Produktion av fastighetstjänster i övriga byggnader mäts genom hyresvärdet.

Produktionen av operationella leasingtjänster (uthyrning av maskiner och inventarier etc.) mäts som värdet av den hyra, som leasingtagaren betalar till leasinggivaren. Den är klart åtskild från finansiell leasing, som är en metod att finansiera förvärv av fasta tillgångar, t.ex. genom att ett lån ges av leasinggivaren till leasingtagaren. I fallet med finansiell leasing består betalningarna (i huvudsak) av amorteringar och räntebetalningar, och värdet av tjänsterna är mycket små i jämförelse med de totalt erlagda beloppen (se bilaga om leasing).

Om möjligt bör en särskild lokal verksamhetsenhet skapas för forskning och utveckling (FoU). Om detta inte är möjligt, skall all FoU av signifikant storlek (jämfört med den primära aktiviteten) bokföras som sekundär aktivitet vid den lokala verksamhetsenheten.

Produktionen av FoU-tjänster mäts sålunda:

a) FoU som utförs av specialiserade kommersiella forskningslaboratorier eller -institut värderas med intäkterna från försäljning, kontrakt, uppdrag, avgifter etc. på vanligt sätt.

b) Produktionen av FoU för användning inom samma företag skall, i princip, värderas på basis av de beräknade baspriser, som skulle ha betalats om forskningen hade subkontrakterats kommersiellt. I praktiken är det emellertid sannolikt att den måste värderas på basis av de totala produktionskostnaderna.

c) FoU som utförs av offentliga enheter, universitet, icke vinstdrivande forskningsinstitut etc. är vanligen övrig icke-marknadsproduktion och värderas därför enligt produktionskostnad. Intäkter från försäljning av FoU av övriga icke-marknadsproducenter av FoU skall som intäkt från sekundär marknadsproduktion.

Utgifter för FoU skall särskiljas från utgifter för utbildning och träning. Utgifter för FoU inkluderar inte kostnader för utveckling av mjukvara som en primär eller sekundär verksamhet. Behandlingen i bokföringen är emellertid nästan densamma; den enda skillnaden är att mjukvara betraktas som producerad immateriell tillgång.

3.65. L. Offentlig förvaltning och försvar, lagstadgade socialförsäkringstjänster

Offentlig förvaltning, försvar och lagstadgade socialförsäkringstjänster är alltid övriga icke-marknadstjänster och värderas därefter.

3.66 M. Utbildning N. Hälsovård och sociala tjänster

För utbildning och hälsovård är det ofta nödvändigt att dra precisa gränser mellan marknadsproducenter och övriga icke-marknadsproducenter och mellan deras marknadsproduktion respektive övrig icke-marknadsproduktion. Till exempel, för vissa typer av utbildning och medicinsk behandling kan nominella taxor sättas av offentliga institutioner (eller av andra institutioner, med särskilda subventioner) medan dessa för andra typer av utbildning och medicinsk specialbehandling kan kräva affärsmässiga taxor. Ett annat vanligt fall är att samma typ av tjänst (t.ex. högre utbildning) tillhandahålls av, å ena sidan, det offentliga (eller dess mellanhand) och, å andra sidan, kommersiella institut. I sådana fall är det ofta stora skillnader i priser och kvalitet på tjänsterna.

Utbildning och hälsovård exkluderar FoU-aktivitet; hälsovård exkluderar utbildning i hälsovård, t.ex. av universitetssjukhus.

3.67 O. Andra samhälleliga och personliga tjänster

Produktion av böcker, inspelningar, filmer, mjukvara, band, skivor etc. är en process i två steg och mäts därmed:

1) Produktionen av original — en immateriell fast tillgång — mäts till det pris som betalas om det är sålt eller, om det inte är sålt, till baspris som betalats för liknande original, till produktionskostnad eller till diskonterat värde av förväntade framtida intäkter vid användning i produktionen.

2) Ägaren av denna tillgång kan använda den direkt eller för att producera kopior under kommande perioder. Om ägaren har gett andra producenter licens att använda originalet i sin produktion är de avgifter, provisioner, royalties etc. han erhåller från licenserna hans produktion av tjänst. Emellertid är försäljningen av den immateriella tillgången en negativ investering.

3.68 P. Förvärvsarbete i hushåll

Produktion av hushållstjänster som produceras av anställd betald personal värderas — enligt konvention — till den anställda personalens lön; detta inkluderar alla naturförmåner såsom kost och logi.

INSATSFÖRBRUKNING (P.2)

Insatsförbrukning innefattar följande gränsfall:

a) Värdet av alla varor och tjänster som används som insatser i hjälpverksamheter. Vanliga exempel är inköp, försäljning, marknadsföring, bokföring, databearbetning, transport, lagring, underhåll, säkerhet etc. Det görs ingen skillnad mellan dessa varor och tjänster och de som används i den primära (eller sekundära) aktiviteten i en lokal verksamhetsenhet (LVE).

b) Värdet av varor och tjänster som erhålls från en annan lokal verksamhetsenhet inom samma institutionella enhet (endast om de uppfyller den allmänna definitionen i 3.69).

c) Kostnader för användning av hyrda fasta tillgångar, t.ex. operationell leasing av maskiner eller bilar.

d) Medlemsavgifter, bidrag eller liknande som betalas till intresseorganisationer tillhörande företagssektorn.

e) Förmål m.m. som inte behandlas som fast bruttoinvestering, som

1) små verktyg, som är billiga och används för relativt enkla operationer, som sågar, hammare, skruvmejslar och andra handverktyg; små hjälpmedel som fickräknare. Enligt praxis skall alla utgifter för sådana varaktiga varor, vars pris inte överstiger 500 ecu (i 1995 års priser) per styck (eller, när de köps i stora kvantiteter, den totalt erlagda summan) räknas som insatsförbrukning enligt ENS,

2) vanligt, regelbundet underhåll och reparation av fasta tillgångar som används i produktionen,

3) militära förstörelsevapen och den utrustning som behövs för att använda dem (men inte lätta vapen eller bepansrade fordon förvärvade av polis och säkerhetsstyrkor, vilka förs som bruttoinvestering),

4) forsknings- och utvecklingstjänster, personalutbildning, marknadsundersökning och liknande aktiviteter, köpta från en annan enhet eller tillhandahållna av en separat lokal verksamhetsenhet (LVE) inom samma institutionella enhet.

f) Betalning för användning av immateriella icke producerade tillgångar som patent, handelsnamn etc. (exklusive betalning för köp av sådana tillgångar: dessa behandlas som förvärv av immateriell icke producerad tillgång).

g) Anställdas utgifter som ersätts av arbetsgivaren för anskaffningar som är nödvändiga för produktionen som verktyg och säkerhetsutrusting, vilka det enligt kontrakt åligger den anställde att inköpa.

h) Arbetsgivares utgifter som är både till deras och deras anställdas bästa då de är nödvändiga för arbetsgivarens produktion. Exempel på detta är En fullständigare lista presenteras i punkterna om löner och kollektiva avgifter (D.1).

1) ersättning till anställda för resekostnader, dubbel bosättning, flyttning och representation i samband med arbete,

2) anskaffning av utrustning för trivsel och komfort på arbetsplatsen.

i) Serviceavgifter för skadeförsäkringar, som betalas av lokala verksamhetsenhter (se också bilaga 3 om försäkringar): För att endast serviceavgiften skall bokföras som insatsförbrukning skall avdrag från de inbetalda premierna göras, för t.ex. utbetalda skadeersättningar och nettoförändringar i försäkringsreserver. De senare kan fördelas på lokala verksamhetsenheter (LVE) i förhållande till inbetalda försäkringspremier.

j) Endast för den totala ekonomin: alla indirekt mätta finansiella tjänster (FISIM) tillhandahållna av inhemska producenter.

Insatsförbrukning exkluderar

a) objekt som behandlas som fast bruttoinvestering, som

1) värdeföremål,

2) mineralprospektering,

3) väsentliga förbättringar, som går långt utöver vad som behövs bara för att hålla fasta tillgångar i fungerande skick, t.ex. renoveringar, rekonstruktioner eller utbyggnader,

4) mjukvara, inköpt eller producerad i egen regi.

b) arbetsgivares utgifter som behandles som lön in natura (se 4.05),

c) offentliga enheters kollektiva tjänster som används av marknadsproducenter eller producenter för egen slutlig användning (behandlas som kollektiv konsumtion i offentliga sektorn),

d) varor och tjänster producerade och konsumerade inom samma bokföringsperiod och inom samma lokala verksamhetsenhet (LVE) (de registreras inte heller som produktion),

e) betalningar för offentliga licenser och avgifter som förs som produktionsskatter (se 4.22 och 4.23).

TIDPUNKT FÖR BOKFÖRING OCH VÄRDERING AV INSATSFÖRBRUKNING

Produkter som används för insatsförbrukning skall bokföras och värderas vid den tidpunkt de går in i produktionsprocessen. De skall värderas till mottagarpris för liknande varor och tjänster vid samma tidpunkt.

I praktiken bokför inte produktionsenheter den faktiska användningen av varorna direkt. De bokför inköp av varor tänkta att användas som insats och lagerförändringar av sådana varor. Insatsförbrukningen måste därför beräknas som inköp minus lagerförändringar (se 3.120—3.124 för korrekt värdering av de senare).

SLUTLIG KONSUMTION (P.3, P.4)

För slutlig konsumtion används två begrepp:

a) Konsumtionsutgift (P.3).

b) Faktisk konsumtion (P.4).

Konsumtionsutgift är ett begrepp, som är hänförligt till en sektors utgifter för konsumtionsvaror och tjänster. Till skillnad från detta är faktisk konsumtion hänförligt till sektorns anskaffning av konsumtionsvaror och -tjänster. Skillnaden mellan dessa två begrepp ligger i behandlingen av vissa varor och tjänster, som finansieras av det offentliga eller av ideella organisationer, men som tillhandahålls hushållen som sociala transfereringar in natura.

KONSUMTIONSUTGIFT (P.3)

Hushållens konsumtionsutgifter inkluderar följande gränsfall:

a) Bostadstjänster i ägarbebodda bostäder.

b) Inkomster in natura, som

1) varor och tjänster som anställda får som naturainkomst,

2) varor och tjänster producerade i personliga företag som ägs av hushållen, och som medlemmarna i hushållet behåller för egen konsumtion. Som exempel kan nämnas livsmedel och andra jordbruksprodukter, bostadstjänster i ägarbebodda bostäder och hushållstjänster producerade av anställd avlönad personal (tjänare, kockar, trädgårdsmästare, chaufförer etc.),

c) material som inte betraktas som insatsförbrukning, som

1) material för små reparationer och utsmyckning av bostäder av det slag som vanligen utförs av hyresgäster såväl som ägare,

2) material för reparation och underhåll av konsumentkapitalvaror, inklusive fordon,

d) artiklar som inte behandlas som investering; särskilt varaktiga konsumtionsvaror som bibehåller sin funktion i flera bokföringsperioder; detta inkluderar överföring av äganderätten till vissa varaktiga konsumtionsvaror från ett företag till ett hushåll (se transaktioner med befintliga varor 3.148),

e) finansiella tjänster där betalning sker direkt,

f) försäkringstjänster genom den implicita serviceavgiften (se 3.63),

g) pensionsfondstjänster genom den implicita serviceavgiften (se 3.63),

h) hushållens betalningar för licenser, tillstånd, etc. vilka betraktas som inköp av tjänst (se 4.79 och 4.80),

i) inköp av produkter till ekonomiskt icke signifikanta priser, t.ex. inträdesavgifter till museum (se 3.45).

Hushållens konsumtionsutgifter exkluderar

a) sociala transfereringar in natura, som utgifter som till en början betalas av hushållen men som senare ersätts genom sociala försäkringar, t.ex. vissa medicinska utgifter,

b) poster som förs som insatsförbrukning eller bruttoinvestering, som

1) utgifter som läggs ut i affärsverksamhet av hushåll som äger personliga företag, t.ex. på varaktiga varor som fordon, möbler eller elektrisk utrustning (fast bruttoinvestering) och även på icke varaktiga varor som bränsle (insatsförbruktning),

2) utgifter som en bostadsägare lägger ner på dekoration, underhåll och reparation av bostaden och som inte normalt utförs av en hyresgäst (förs som insatsförbrukning i produktion av bostadstjänster),

3) inköp av bostäder (förs som fast bruttoinvestering),

4) utgifter för värdeföremål (förs som bruttoinvestering),

c) poster som betraktas som förvärv av icke producerade tillgångar, särskilt köp av mark,

d) alla sådana betalningar som hushåll gör och som skall behandlas som skatter, som licenser på egna fordon, båtar eller flygplan liksom licenser för att jaga, skjuta eller fiska (se 4.79 och 4.80),

e) medlemsavgifter, bidrag och andra avgifter som betalas av hushållen till deras ideella organisationer (HIO), som arbetstagarorganisationer, yrkesförbund, konsumentorganisationer, kyrkor, sociala och kulturella samfund, fritids- och idrottsklubbar,

f) hushållens frivilliga överföringar, kontant eller in natura, till välgörenhets- och hjälporganisationer.

Konsumtionsutgifter för HIO inkluderar två separata kategorier:

a) Värdet av varor och tjänster producerade av HIO och som inte är investering i egen regi och som inte heller är utgifter hos hushåll och andra enheter.

b) Utgifter av HIO för varor och tjänster som producerats av marknadsproducenter och som levereras — utan någon vidarebearbetning — till hushåll för konsumtion som sociala transfereringar in natura.

Konsumtionsutgifter (P.3) i offentliga sektorn inkluderar två typer av utgifter liknande dem för HIO:

a) Värdet av varor och tjänster producerade av offentliga sektorn (P.1) och som inte är investering i egen regi (motsvarande P.12) eller försäljning – marknadsproduktion (P.11) och betalningar avseende övrig icke marknadsproduktion (P.131).

b) Offentliga sektorns köp av varor och tjänster som producerats av marknadsproducenter och som levereras till hushållen – utan någon vidarebearbetning – som sociala transfereringar in natura (D.6311 + D.63121 + D.63131), dvs. där offentliga sektorn endast betalar för varor och tjänster som av säljaren levereras till hushållen.

Företag har inga konsumtionsutgifter. Deras köp av samma sorts varor eller tjänster, som de som används av hushållen för slutlig konsumtion, går endera till insatsförbrukning eller lämnas till de anställda som lön in natura, dvs. imputerade konsumtionsutgifter hos hushållen. Även när de, t.ex. i reklamsyfte, finansierar individuell konsumtion behandlas utgiften som insatsförbrukning.

FAKTISK KONSUMTION (P.4)

Hushållens samtliga konsumtionsutgifter är individuella. Av konvention behandlas alla varor och tjänster som tillhandahålls av hushållens ideella organisationer som individuell konsumtion.

För de varor och tjänster som tillhandahålls av offentliga enheter dras gränsen mellan individuella och kollektiva varor och tjänster med utgångspunkt i Ändamålsindelning av den offentliga sektorns utgifter (COFOG).

Enligt konvention skall alla offentliga konsumtionsutgifter under var och en av följande rubriker föras som individuella konsumtionsutgifter:

a)

7.1) Medicinska produkter, apparater och anordningar

7.2) Öppen sjukvård

7.3) Sluten sjukvård

7.4) Folkhälsovård

b)

8.1) Fritids- och idrottsverksamhet

8.2) Kulturell verksamhet

c)

9.1) Förskoleutbildning samt grundskoleutbildning årskurs 1–6

9.2) Grundskoleutbildning årskurs 7–9 och gymnasieutbildning

9.3) Eftergymnasial utbildning utom högskoleutbildning

9.4) Högskoleutbildning

9.5) Ej nivåbestämd utbildning

9.6) Stödtjänster till utbildning

d)

10.1) Sjukdom och funktionshinder

10.2) Ålderdom

10.3) Efterlevande

10.4) Familj och barn

10.5) Arbetslöshet

10.6) Boende

10.7) Övrig social utsatthet

Alternativt motsvarar den offentliga sektorns utgifter för individuell konsumtion huvudgrupp 14 i COICOP, vilken inbegriper följande grupper:

14.1) Boende (motsvarar grupp 10.6 i COFOG)

14.2) Hälso- och sjukvård (motsvarar grupperna 07.1–07.4 i COFOG)

14.3) Fritid och kultur (motsvarar grupperna 08.1 och 08.2 i COFOG)

14.4) Utbildning (motsvarar grupperna 09.1–09.6 i COFOG)

14.5) Socialt skydd (motsvarar grupperna 10.1–10.5 och grupp 10.7 i COFOG)

Utgifterna för kollektiv konsumtion är återstoden av den offentliga sektorns utgifter för slutlig konsumtion.

Enligt COFOG består den särskilt av:

a) Allmän offentlig förvaltning (huvudgrupp 01)

b) Försvar (huvudgrupp 02)

c) Samhällsskydd och rättskipning (huvudgrupp 03)

d) Näringslivsfrågor (huvudgrupp 04)

e) Miljöskydd (huvudgrupp 05)

f) Bostadsförsörjning och samhällsutveckling (huvudgrupp 06)

g) Allmän administration, tillsyn, spridning av allmän information och statistik (alla huvudgrupper)

h) Forskning och utveckling (alla huvudgrupper).

Sambanden mellan de olika begreppen kan visas i en tabell:

Hushållens ideella organisationers konsumtionsutgifter är, enligt konvention, individuella. Som följd därav är total faktisk konsumtion lika med summan av hushållens faktiska konsumtion och offentliga sektorns faktiska konsumtion.

Enligt konvention förekommer inga sociala transfereringar in natura till och från utlandet (även om sådana transfereringar förekommer i monetära termer). Följaktligen är total faktisk konsumtion lika med totala konsumtionsutgifter.

TIDPUNKT FÖR BOKFÖRING OCH VÄRDERING AV KONSUMTIONSUTGIFTER

Som förklaras i kapitel I skall varor och tjänster i allmänhet registreras när köpet sker, dvs. när köparen ingår en förpliktelse mot säljaren. Detta förutsätter att utgiften för en vara bokförs vid den tidpunkt då äganderätten förändras; utgiften för en tjänst bokförs när leveransen av tjänsten är avslutad.

Utgift för en vara som anskaffas genom avbetalningsköp eller liknande kreditavtal (liksom vid finansiell leasing) skall bokföras vid den tidpunkt varan levereras, även om det inte sker någon laglig förändring i äganderätt vid denna tidpunkt.

Konsumtion för egen räkning skall bokföras när de produkter, som behålls för egen konsumtion, produceras.

Hushållens konsumtionsutgifter bokförs till mottagarpriser. Detta är det pris köparen faktiskt betalar för produkterna vid tiden för köpet. En mera detaljerad definition återfinns i punkt 3.06.

Varor och tjänster, som tillhandahålls som lön in natura till anställda, skall värderas till baspriser i de fall de produceras av arbetsgivaren och till arbetsgivarens mottagarpriser i de fall arbetsgivaren köper in dem.

Varor och tjänster som behålls för egen konsumtion värderas till baspriser.

Konsumtionsutgifter i offentliga sektorn eller i HIO för produkter, som de själva producerat, bokförs vid den tidpunkt då de produceras, vilket också är tidpunkten för leverans av sådana tjänster från offentliga sektorn eller från HIO. För konsumtionsutgifter för varor och tjänster, som levereras av marknadsproducenter, är leveranstidpunkten lika med bokföringstidpunkten.

Konsumtionsutgifter (P.3) i offentliga sektorn eller i HIO är lika med summan av deras produktion (P.1) plus utgifter för produkter som levereras till hushållen via marknadsproducenter – som utgör en del av de sociala transfereringarna in natura (D.6311 + D.63121 + D.63131) – minus betalningar från andra enheter – marknadsproduktion (P.11) och betalningar avseende övrig icke marknadsproduktion (P.131) – minus bruttoinvestering i egen regi (motsvarande P.12).

TIDPUNKT FÖR BOKFÖRING OCH VÄRDERING AV FAKTISK KONSUMTION

Varor och tjänster förvärvas av institutionella enheter när de blir de nya ägarna av varorna, eller när leveransen av varor och tjänster till dem är avslutad.

Anskaffningar — faktisk konsumtion — värderas till mottagarpriser för de enheter som ådrar sig utgifterna.

Andra transfereringar in natura än sociala transfereringar in natura från offentliga sektorn och från HIO behandlas som om de var kontanta transfereringar. Följaktligen bokförs värdet av varorna och tjänsterna faktiskt som utgifter för de institutionella enheter eller sektorer som mottar dem.

Värdet av de två aggregaten konsumtionsutgift respektive faktisk konsumtion är detsamma. Varor och tjänster, som förvärvats av inhemska hushåll genom sociala transfereringar in natura, värderas således till samma priser som de värderas i utgiftsaggregaten.

BRUTTOINVESTERING (P.5)

Bruttoinvestering omfattar

a) fast bruttoinvestering (P.51),

b) lagerinvestering (P.52),

c) anskaffning minus avyttring av värdeföremål (P.53).

Bruttoinvestering innebär att kapitalförslitning inkluderas. Nettoinvestering erhålls genom avdrag av kapitalförslitning från bruttoinvestering.

FAST BRUTTOINVESTERING (P.51)

Fast bruttoinvestering innefattar både positiva och negativa värden:

a) Positiva värden:

1) nya eller befintliga fasta tillgångar som har inköpts,

2) fasta tillgångar som producerats och behållits för producentens egen användning (inklusive produktion i egen regi av fasta tillgångar, som ännu inte är avslutade eller helt fullgångna),

3) nya eller befintliga fasta realkapitaltillgångar som förvärvats genom byteshandel,

4) nya eller befintliga fasta tillgångar som erhållits genom kapitaltransferering in natura,

5) nya eller befintliga fasta tillgångar som anskaffats av användaren via finansiell leasing,

6) väsentliga förbättringar av fasta tillgångar eller existerande historiska monument,

7) naturlig tillväxt hos sådana naturtillgångar som tillförsäkrar en löpande produktion.

b) Negativa värden (dvs. avyttring av fasta tillgångar som bokförs som negativa anskaffningar):

1) befintliga fasta tillgångar som försålts,

2) befintliga fasta tillgångar som lämnats vid byteshandel,

3) befintliga fasta tillgångar som lämnats genom kapitaltransferering in natura.

Avyttring av fasta tillgångar omfattar inte

a) kapitalförslitning (vilken inkluderar förväntade normala skador),

b) extraordinära förluster, t.ex. sådana som beror på torka eller andra naturkatastrofer (bokförs som andra volymförändringar av tillgångar).

Följande typer av bruttoinvesteringar kan särskiljas:

a) Anskaffning, minus avyttring, av materiella fasta tillgångar:

1) bostäder,

2) övriga byggnader och anläggningar,

3) maskiner och inventarier,

4) odlade tillgångar (skog och boskap).

b) Anskaffning, minus avyttring, av immateriella fasta tillgångar:

1) mineralprospektering,

2) datorprogramvara,

3) litterära, musikaliska och andra konstnärliga originalverk,

4) övriga immateriella fasta tillgångar.

c) Väsentliga förbättringar av materiella icke producerade tillgångar, särskilt sådana som hör till mark (trots att förvärv av icke producerade tillgångar inte ingår).

d) Kostnader förenade med överföring av äganderätt av icke producerade tillgångar, som mark och patent (trots att förvärv av sådana tillgångar inte ingår).

Väsentliga förbättringar av mark omfattar

a) återvinning av mark från havet genom byggande av fördämningar, strandvallar eller dammar för detta ändamål,

b) rensning av skog, röjning av sten etc. för att möjliggöra markens användning i produktion för första gången,

c) torrläggning av våtmarker eller bevattning av öknar genom byggande av vallar, diken och bevattningskanaler,

d) åtgärder för att förhindra översvämning eller erosion av hav eller floder genom byggande av pirar, strandvallar eller flodvallar.

Sådana aktiviteter kan leda till skapandet av väsentliga nya anläggningar som strandvallar, flodvallar och dammar, men dessa används inte direkt för att producera andra varor och tjänster på samma sätt som är fallet med de flesta anläggningar. De byggs för att skapa mer och bättre mark, och det är marken, en icke producerad tillgång, som behövs för produktionen. T.ex. tjänar en damm som har byggts för att producera elektricitet ett helt annat ändamål än en damm som har byggts för att stänga ute havet. Endast byggande av den senare typen av damm skall klassificeras som markförbättring.

Fasta bruttoinvesteringar inkluderar gränsfall som

a) anskaffning av husbåtar, pråmar, flyttbara hem och husvagnar som används som bostäder av hushåll samt alla tillhörande anläggningar, som garage,

b) anläggningar och utrustning som används av det militära, liknande sådana som används av civila producenter, som flygfält, fartygsdockor, vägar och sjukhus,

c) lätta vapen och bepansrade fordon, som används av icke-militära enheter,

d) förändringar i djurbesättningar som används i produktionen år efter år, som avelsdjur, mjölkboskap, får för ullproduktion och dragdjur,

e) förändringar i bestånd av träd som brukas år efter år, som fruktträd, vinrankor, gummiträd, palmträd etc.,

f) förbättringar av existerande fasta tillgångar som väl överstiger kraven för ordinarie underhåll och reparation,

g) anskaffning av fasta tillgångar genom finansiell leasing.

Fast bruttoinvestering exkluderar

a) transaktioner som ingår i insatsförbrukning, som

1) inköp av mindre verktyg för produktionsändamål (se 3.70 e),

2) ordinarie underhåll och reparation,

3) inköp av militära vapen och deras underhållssystem,

4) avgifter för fasta tillgångar som används inom kontrakt för operationell leasing (se även bilaga om leasing och hyrköp av varaktiga varor),

b) transaktioner som bokförs som lagerinvestering:

1) djur som uppförs för slakt, inklusive fjäderfä,

2) träd som växer för produktion av timmer (varor i arbete),

c) maskiner och inventarier som förvärvas av hushåll för konsumtionsändamål (konsumtionsutgift),

d) kapitalvinster och kapitalförluster på fasta tillgångar (andra förändringar i tillgångar),

e) extraordinära förluster av fasta tillgångar (andra förändringar i tillgångar), t.ex. förstöring av odlade tillgångar och boskap genom farsoter/epidemier (normalt inte täckta av försäkringar) eller skador till följd av onormala översvämningar, stormar eller skogsbränder (se kapitel 4).

Fasta bruttoinvesteringar i form av förbättringar av befintliga fasta tillgångar skall klassificeras tillsammans med anskaffning av nya fasta tillgångar av samma slag.

Immateriella fasta tillgångar kan vara av typ ny information, expertkunskap etc. och omfattar

a) mineralprospektering, inklusive kostnader för provborrning, flygkartering eller andra undersökningar, transportkostnader etc.,

b) datorprogramvara och stora databaser som skall användas i produktionen i mer än ett år,

c) litterära och kostnärliga originalmanuskript, översättningar, modeller, filmer, ljudupptagningar etc.

För både fasta tillgångar och icke producerade, icke finansiella tillgångar består kostnaderna för ägarbytet för den nye ägaren av

a) kostnader i samband med leverans av tillgången (ny eller befintlig tillgång) på önskad plats och tid, som transportkostnader, installationsavgifter, monteringskostander etc.,

b) förrättningsavgifter eller provisioner, som avgifter till lantmätare, ingenjörer, advokater, värderare etc. samt provisioner till fastighetsmäklare, auktionister etc.,

c) skatter som skall betalas av den nye ägaren, när tillgången byter ägare.

Alla dessa kostnader skall bokföras som bruttoinvestering hos den nye ägaren. Observera att skatterna skall behandlas som skatt på förmedlingstjänster och inte som skatt på den köpta tillgången.

TIDPUNKT FÖR BOKFÖRING OCH VÄRDERING AV FAST BRUTTOINVESTERING

Fast bruttoinvestering bokförs när äganderätten till den fasta tillgången överförs till den institutionella enhet som avser att använda den i produktion.

Modifiering av denna generella regel är nödvändigt vid

a) finansiell leasing (ägarbyte imputeras),

b) investering i egen regi.

Tillgångar som förvärvas via finansiell leasing bokförs som om användaren blir ägare när han tar varan i besittning. Investeringar i egen regi bokförs när de är producerade.

Fast bruttoinvestering värderas till mottagarpriser inklusive installationsavgifter och andra kostnader för ägarbyte. När investeringen sker i egen regi, värderas den till baspris för liknande fasta tillgångar (vilket förutsätter tillägg för driftöverskott netto eller sammansatt förvärvsinkomst) eller till produktionskostnad om baspriser inte är tillgängliga.

Förvärv av immateriella fasta tillgångar värderas på olika sätt:

a) Mineralprospektering: till kostnader för genomförda provborrningar och kostnader som lagts ned för att möjliggöra proven (som flygkarteringar och andra undersökningar).

b) Datorprogramvara: till mottagarpris när den inköps på marknaden och till beräknat baspris (eller till produktionskostnad om baspris inte är tillgängligt) när den utvecklas internt.

c) Litterära och kostnärliga original: till det pris köparen betalar när det säljs eller, om det inte säljs, till det baspris som betalas för liknande orginal, till produktionskostnad eller till det diskonterade värdet av framtida intäkter, som förväntas från dess användning i produktionen.

Avyttring av befintliga fasta tillgångar genom försäljning värderas till (bas)pris efter avdrag för alla slag av kostnader för ägarbytet säljaren ådrar sig.

Kostnader för ägarbyte kan gälla både producerade tillgångar, inklusive fasta tillgångar, och icke producerade tillgångar som mark.

Dessa kostnader ingår i mottagarpriset när det gäller producerade tillgångar. De måste skiljas ut från själva köpet och försäljningen när det gäller mark och andra icke producerade tillgångar och bokföras under en särskild rubrik vid klassificeringen av fasta bruttoinvesteringar.

LAGERINVESTERING (P.52)

Genom fysisk förstöring eller skada genom olyckshändelse eller snatteri kan återkommande förluster förekomma för alla typer av varor i lager, som

a) förlust av insatsvaror,

b) förlust av varor i arbete,

c) förlust av färdiga varor,

d) förlust av handelsvaror (t.ex. butikstöld).

Lager omfattar följande kategorier:

a) Insatsvaror: Insatsvaror omfattar alla varor som lagerhålls och där avsikten är att använda dem som insatsvaror i produktionen; detta inkluderar varor som lagerhålls av offentliga sektorn. Artiklar som guld, diamanter etc. inkluderas när de avses för industriell användning eller produktion.

b) Varor i arbete: Varor i arbete omfattar produkter som ännu inte är färdigställda. De registreras i producentens lager. De kan ha många olika former, t.ex. Varor i arbete måste bokföras för alla produktionsprocesser, som inte är färdigställda vid slutet av den givna tidsperioden. Detta är särskilt viktigt vid kvartalsräkenskaper, t.ex. för jordbruksprodukter som inte mognar under ett kvartal. En minskning av varor i arbete sker när produktionsprocessen avslutas. Vid den tidpunkten övergår alla varor i arbete till färdiga produkter.

1) växande skörd,

2) växande skog och boskap,

3) icke färdigställda anläggningar (utom sådana som produceras enligt ett i förväg ingånget försäljningskontrakt eller för egen räkning, i vilket fall de betraktas som bruttoinvestering),

4) andra icke färdigställda fasta tillgångar, t.ex. fartyg och oljeriggar,

5) delvis färdigställda undersökningar i ett juridiskt mål eller konsultärende,

6) delvis färdigställda filmproduktioner,

7) delvis färdigställda datorprogram.

c) Färdigvaror: Färdigvaror som del av lager består av produkter, som producenten inte avser att vidarebearbeta ytterligare innan leverans (även vid leverans för insatsförbrukning i andra produktionsprocesser).

d) Handelsvaror: Handelsvaror är varor som förvärvats med syfte att vidareförsälja dem i befintligt skick.

TIDPUNKT FÖR BOKFÖRING OCH VÄRDERING AV LAGERINVESTERING

Tidpunkt för bokföring och värdering av lagerinvesteringar skall vara konsistent med andra produkttransaktioner. Detta gäller särskilt vid insatsförbrukning (t.ex. insatsvarulager), produktion (t.ex. varor i arbete och produktion genom lagring av jordbruksprodukter) och bruttoinvestering (t.ex. varor i arbete). Konsistens fordras också vid varuflöden för legoarbete. T.ex., om varor bearbetas utomlands och detta innebär en väsentlig fysisk förändring av varorna, måste varorna inkluderas i exporten (och senare i importen) (se 3.135). Denna export speglas av en motsvarande minskning i lagren och den relaterade importen bokförs senare som en lagerökning (om den inte omedelbart används eller säljs).

Lagerinvestering skall värderas vid tidpunkten för införande i lager (för varor som införs) eller tidpunkten för uttag (för varor som tas ut).

De priser som används skall vara konsistenta med dem som används för andra strömmar, vilket mera specifikt innebär att

a) färdigvaror som överförs till producentens lager skall värderas som om de såldes vid den tidpunkten till löpande baspriser,

b) ökning av varor i arbete värderas i proportion till det beräknade löpande baspriset för den färdiga produkten,

c) minskning av varor i arbete (som tas ur lagren när arbete är slutfört) värderas till baspriser,

d) varor som tas ur lager för försäljning värderas till baspriser,

e) handelsvaror som införs i lagren hos parti- och detaljhandlare etc. värderas till faktiskt eller beräknat mottagarpris för handlaren,

f) handelsvaror som tas ur lager värderas till återanskaffningspris vid tiden för uttaget (inte vid tiden för anskaffningen).

Förluster till följd av fysisk förstörelse, skada genom olyckshändelse eller snatteri bokförs och värderas som följer:

a) För insatsvaror: på samma sätt som insatsvaror som faktiskt tas ur lagret för att användas i produktionen (insatsförbrukning).

b) För varor i arbete: som en reduktion av den ökning som hänför sig till den produktion som utförs under perioden.

c) För färdiga varor och handelsvaror: som uttag av oförstörda varor till aktuellt pris.

Föregående paragrafer har beskrivit den teoretiskt korrekta värderingen av varje individuell transaktion in i och ut ur lagren som är nödvändig för att nå konsistens med värderingen av produktion, insatsförbrukning och slutlig användning. I praktiken kommer detta ofta att visa sig vara för svårt att tillämpa, och approximativa metoder måste användas:

a) När förändringar i lagervolymerna är ganska regelbundna, är en praktisk metod, som ligger nära den teoretiska värderingsprincipen, att multiplicera volymförändringen i lagren med genomsnittspriserna för perioden (mottagarpriser för lager som hålls av användare eller parti- och detaljhandlare och baspriser för lager som hålls av producenter).

b) I de fall priserna på de ifrågavarande varorna förblir ganska konstanta behöver inte heller stora fluktuationer i lagervolymen innebära att en enkel approximation blir värdelös, t.ex. en multiplikation av lagerförändringen med genomsnittspriset.

c) Om både volymer och priser på lagren förändras avsevärt inom räkenskapsperioden, behövs mera sofistikerade approximationsmetoder, t.ex. kvartalsvis värdering av förändringarna i lagren eller användning av a priori-information om fördelningen och fluktuationerna inom räkenkapsperioden (fluktuationerna kan vara störst mot slutet av kalenderåret, under skördeperioden etc.).

d) Om endast information om värdena i början och slutet av perioden är tillgängliga (t.ex. för parti- eller detaljhandel där det ofta finns lager av många olika produkter) skall också förändringarna i volym mellan början och slutet av perioden beräknas. Detta kan göras med hjälp av antaganden om omsättningshastigheten för olika produkter.

Observera att säsongsförändringar i priserna delvis speglar en skillnad i kvalitet, t.ex. utförsäljningspriser eller eftersäsongspriser för frukt och grönsaker. Dessa kvalitetsförändringar skall behandlas som förändringar i volym.

ANSKAFFNING MINUS AVYTTRING AV VÄRDEFÖREMÅL (P.53)

Värdeföremål omfattar följande typer av varor:

a) Ädla stenar och metaller, som diamanter, icke-monetärt guld, platina, silver etc.

b) Antikviteter och andra konstföremål, som målningar, skulpturer etc.

c) Andra värdesaker, som smycken av ädla stenar och metaller och samlarobjekt.

Dessa typer av varor skall bokföras som anskaffning eller avyttring av värdeföremål om

a) (central)banker eller andra finansförmedlare anskaffar eller avyttrar icke-monetärt guld, silver etc.,

b) företag, vars primära eller sekundära verksamhet inte omfattar produktion och handel med sådana varor, anskaffar eller avyttrar sådana varor; en konsekvens av detta är att detta förvärv eller denna avyttring inte inkluderas i dessa företags insatsförbrukning eller bruttoinvestering,

c) hushåll anskaffar eller avyttrar sådana varor; en konsekvens av detta är att sådana förvärv inte inkluderas i hushållens konsumtionsutgifter.

Enligt ENS-konvention bokförs även följande fall som anskaffning eller avyttring av värdeföremål:

a) Juvelerares och konsthandlares anskaffning eller avyttring av sådana varor (enligt den allmänna definitionen av värdeföremål skall juvelerares och konsthandlares förvärv av sådana varor bokföras som förändringar i lager).

b) Museers anskaffning eller avyttring av sådana varor (enligt den allmänna definitionen av värdeföremål skall museers förvärv av dessa varor bokföras som investering).

Genom denna konvention undviks täta omklassificeringar mellan de tre huvudtyperna av investering, dvs. mellan anskaffning minus avyttring av värdeföremål, fast bruttoinvestering och lagerinvestering (t.ex. i fallet med transaktioner av sådana varor mellan hushåll och konsthandlare).

Produktion av värdeföremål värderas till baspriser (se också 3.67 om produktion av original). Alla andra förvärv av värdeföremål värderas till de mottagarpriser som betalas för dem, inklusive eventuella avgifter eller provisioner till agenter. De inkluderar också handelsmarginaler när de köps från handlare. Avyttringar av värdeföremål värderas till de priser som erhålls av säljaren, med avdrag för eventuella avgifter eller provisioner som betalats till agenter eller förmedlare. Om man bortser från produktionen av värdeföremål, tar förvärv och avyttringar mellan de inhemska sektorerna ut varandra — vad som återstår är agenternas eller handlarnas marginaler.

IMPORT OCH EXPORT AV VAROR OCH TJÄNSTER (P.6 och P.7)

Import och export av varor och tjänster omfatter inte

a) viss internhandel, t.ex.

1) leveranser till utländska subjekt från utländska enheter närstående inhemska företag t.ex. försäljningar i utlandet som görs av utländska bolag som tillhör ett multinationellt företag som ägs/kontrolleras av inhemska enheter,

2) leveranser till inhemska subjekt från inhemska enheter närstående utländska företag, t.ex. försäljningar inom landet från inhemska bolag som tillhör ett utlandsägt, utlandskontrollerat multinationellt företag,

b) primärinkomstströmmar till och från utlandet, som löner, räntor och avkastning från direktinvesteringar; avkastning från direktinvesteringar kan inkludera en oseparerbar del utgörande ersättning för olika tjänster, t.ex. utbildning av anställda, ledningstjänster och användning av patent och varumärken,

c) försäljning eller inköp av finansiella tillgångar eller icke producerade tillgångar, såsom mark och patent.

Import och export av varor och tjänster skall uppdelas i

a) leveranser inom Europeiska unionen,

b) import och export utanför Europeiska unionen.

För enkelhets skull benämns här både fallen som import och export.

IMPORT OCH EXPORT AV VAROR (P.61 och P.71)

Import och export av varor inträffar när förändring sker i äganderätten till varor mellan inhemska och utländska subjekt (vare sig det sker några motsvarande fysiska förflyttningar eller inte).

I fyra fall är emellertid principen med förändring i äganderätten modifierad vid bokföring av import och export av varor:

a) Finansiell leasing: förändring av äganderätten från leasinggivare till leasingtagare skall imputeras för varor som omfattas av finansiell leasing; den skall bokföras när leasingtagaren tar varan i besittning (se bilaga om leasing och hyrköp av varaktiga varor).

b) Leveranser mellan närstående företag (filial eller dotterbolag, eller utländskt dotterbolag); förändring i äganderätten skall imputeras när varor levereras mellan närstående företag.

c) Varor som genomgår väsentlig bearbetning genom legoarbete eller reparation bokförs både i import och export, även om ingen förändring i äganderätten sker.

d) Varuförmedling och trading: ingen import eller export bokförs när köpmän eller varuhandlare köper från utländska enheter och sedan säljer igen till utländska enheter under samma bokföringsperiod. Ett motsvarande förfaringssätt skall tillämpas för sådan handel mellan utlänningar.

I följande fall sker export av varor utan att varorna någonsin passerar landets gränser:

a) Varor som produceras av inhemska enheter som opererar på internationella vatten och som säljs direkt till utländska enheter i utlandet (olja, naturgas, fisk, sjöräddning etc.).

b) Transportutrustning eller annan rörlig utrustning, som inte är bunden till en viss geografisk plats, behöver inte passera det exporterande landets gräns därför att den sålts av en inhemsk till en utländsk enhet.

c) Varor som går förlorade eller blir förstörda efter det att äganderätten har förändrats men innan de har passerat det exporterande landets gräns.

Analoga fall gäller för import av varor.

Import och exort av varor innefattar transaktioner mellan inhemska och utländska subjekt avseende

a) icke-monetärt guld, dvs. guld som inte används för penningpolitiska syften,

b) omyntat silver, diamanter och andra ädla metaller och stenar,

c) sedlar och mynt som inte är i omlopp och icke utgivna värdepapper (värderas som vara, inte till påtryckt värde),

d) elektricitet, gas och vatten,

e) boskap som drivs över landsgräns,

f) postpaket,

g) export från offentliga sektorn inklusive export av varor som finansieras med stöd och lån,

h) varor överförda till eller från en buffertlagerorganisations lager,

i) varor levererade av ett inhemskt företag till ett utländskt närstående bolag,

j) varor som mottagits av ett inhemskt företag från ett utländskt närstående bolag,

k) smugglade varor,

l) andra oregistrerade försändelser, som gåvor och varor under ett visst bestämt minimumvärde,

m) varor som genomgår en väsentlig fysisk förändring vid legoarbete i utlandet. Samma gäller varor som bearbetas på liknande sätt inom landet på uppdrag av utländska enheter,

n) investeringsvaror som repareras i utlandet, när en väsentlig rekonstruktion eller bearbetning äger rum. Samma gäller motsvarande reparationer av investeringsvaror inom landet på uppdrag av utländska enheter.

Import och export av varor exkluderar följande varor vilka dock kan passera den nationella gränsen:

a) Varor som transiteras genom ett land.

b) Varor som skickas till eller från ett lands egna ambassader, militärbaser eller andra enklaver innanför ett annat lands nationella gränser.

c) Transportutrustning och annan rörlig utrustning som temporärt lämnar ett land utan förändring av äganderätten (t.ex. utrusting som används för installationer eller konstruktionsändamål utomlands).

d) Utrustning och andra varor som sänds utomlands för mindre bearbetning, underhåll, service eller reparation.

e) Andra varor som temporärt lämnar ett land och som vanligen inom ett år återförs i oförändrat skick och utan förändring av äganderätten (t.ex. varor som sänds utomlands för utställnings- eller underhållningsändamål, varor i operationell leasing, inklusive leasing i flera år, samt varor som återsänds därför att förväntade försäljningar uteblir).

f) Varor i konsignation som förloras eller förstörs efter det att de har passerat en gräns men innan en förändring i äganderätten sker.

I princip skall import och export av varor bokföras när ägenderätten till varorna överförs. I praktiken anses en överföring av äganderätten ske vid den tidpunkt parterna i transaktionen bokför den i sina räkenskaper. Detta överensstämmer inte alltid med de olika stadierna i kontraktsprocessen, t.ex.

a) tidpunkten för överenskommelsen (kontraktsdatum),

b) tidpunkten för leveransen av varor och tjänster och mottagande av betalningskrav (leveransdatum),

c) tidpunkten för reglering av detta betalningskrav (betalningsdatum).

Import och export av varor skall värderas fritt ombord (fob) vid det exporterande landets gräns. Detta värde består av

a) värdet av varorna till baspris,

b) plus kostnader för transport- och distributionstjänster fram till gränsen, inklusive kostnader för lastning av transportmedel för fortsatt transport (om nödvändigt) (se tabell 3.4, andra kolumnen i andra delen av tabellen),

c) plus eventuella skatter minus subventioner på de exporterade varorna; för leveranser inom Europeiska unionen inkluderar detta mervärdesskatter och andra produktskatter som erläggs i det exporterande landet.

I tillgångs- och användningstabellerna och de symmetriska input-outputtabellerna måste import av varor med uppdelning på produktgrupper värderas annorlunda: till kostnad-försäkring-frakt (cif) priset vid gränsen för det importerande landet.

Definition: Cif-priset är priset på en vara som levererats till gränsen för det importerande landet eller priset på en tjänst, som levererats till en inhemsk enhet, före betalning av tull eller andra importskatter eller handels- och transportmarginaler inom landet.

Det kan under vissa förhållanden bli nödvändigt att använda uppskattningar eller provisoriska värden för fob-värdet, t.ex.:

a) Byteshandel med varor skall värderas till de baspriser som skulle ha erhållits om varorna hade sålts mot pengar.

b) Transaktioner mellan närstående företag: Som huvudregel skall faktiska kostnader för transaktionen användas. Om dessa emellertid skiljer sig mycket från marknadspriserna skall de ersättas med ett beräknat marknadspris, eller åtminstone separatredovisas av analytiska skäl.

c) Varor som överförs i samband med en finansiell leasing: varorna skall värderas på basis av det mottagarpris som leasinggivaren betalar (inte till det kumulativa värdet av hyresbetalningarna).

d) Import av varor som skall beräknas på basis av tulldata (för handel med länder utanför Europeiska unionen) eller Intrastat-information (för handel inom Europeiska unionen): Ingen av dessa datakällor använder fob-värdering, de använder cif-värdet vid gränsen till Europeiska unionen respektive cif-värdena vid de nationella gränserna. Eftersom fob-värdena endast används på den högsta aggregeringsnivån och cif-värdena används på produktgruppsnivån, behöver sådana modifikationer endast göras på den högsta aggregeringsnivån, dvs. cif/fob-justeringen.

e) Import och export av varor som beräknas på basis av urvalsundersökningar eller olika ad hoc-källor. I dessa fall kan vanligen endast det totala värdet av försäljningen per produkt erhållas. Som konsekvens av detta blir beräkningen baserad på mottagarpriser och inte på fob-värden.

IMPORT OCH EXPORT AV TJÄNSTER (P.62 och P.72)

Export av tjänster inkluderar följande gränsfall:

a) Transport av exporterade varor efter det att de har lämnat det exporterande landets gräns när den utförs med ett inhemskt transportmedel (fall 2 och 3 i tabell 3.4).

b) Transport av importerade varor med ett inhemskt transportmedel Transport av varor av inhemska enheter för utländska enheters räkning när detta inte innebär import eller export av varor (t.ex. transport av varor som inte lämnar landet som export, eller transport av varor utomlands).

1) till gränsen för det exporterande landet när varorna är värderade fob för att uppväga det transportvärde som är inkluderat i fob-värdet (fall 3 i tabell 3.5),

2) till gränsen för det importerande landet när varorna är värderade cif för att uppväga det transportvärde som är inkluderat i cif-värdet (fall 3 och 2 cif i tabell 3.5).

d) Internationell eller nationell passagerartrafik med inhemska transportmedel för utländska enheters räkning.

e) Mindre bearbetning- och reparationstjänster för utländska enheters räkning.

f) Byggnadstjänster när platskontoret utomlands inte behandlas som ett fristående företag. Detta gäller byggnadsprojekt som varar mindre än ett år och vars resultat inte är fast bruttoinvestering (se 2.09 och särskilt tillhörande fotnot 4).

g) Installation av utrustning utomlands när projektet till sin natur är av begränsad utsträckning i tiden.

h) Finansiella tjänster, vad avser explicita provisioner och avgifter.

i) Försäkringstjänster, vad avser serviceavgifter.

j) Utländska turisters och affärsresenärers utgifter (dessa klassificeras av konvention som tjänster; emellertid kan en grov uppdelning på produkt vara nödvändig för att tillgodose syftet med tillgångs- och användningstabellerna och den symmetriska input-output-tabellen).

k) Utländska enheters utgifter för hälsovård och utbildning som lämnas av inhemska enheter, när dessa tjänster utförs inom landet såväl som utomlands.

l) Bostadstjänster i fritidshus som ägs och utnyttjas av utländska enheter (se 3.64).

m) Royalties och licensavgifter, vars mottagande är förbundet med en godkänd användning av en immateriell icke producerad, icke finansiell tillgång samt upphovsrätter, som patent, copyrights, varumärken, industriella processer, franchising etc. och licensöverenskommelser, som möjliggör användning av original, prototyper, manuskript, målningar etc.

För import av tjänster är de flesta gränsfall spegelbilder av dem som gäller för export av tjänster; därför behövs endast ett begränsat antal specifika klargöranden för import av tjänster.

Import av transporttjänster inkluderar följande gränsfall:

a) Transport av exporterade varor till det exporterande landets gräns, när transporten företas med ett utländskt transportmedel för att uppväga det transportvärde som är inkluderat i de exporterade varornas fob-värde (fall 4 i tabell 3.4).

b) Transport av importerade varor med ett utländskt transportmedel

1) från det exporterande landets gräns som en separat transporttjänst när de importerade varorna är värderade fob (fall 4 och 5 i tabell 3.5)

2) från det importerande landets gräns som en separat transporttjänst när de importerade varorna är värderade cif (i detta fall är värdet av transporttjänsten mellan det exporterande och det importerande landets gränser redan inkluderat i varornas cif-värde; fall 4 i tabell 3.5).

c) Transport av varor som görs av utländska enheter för inhemska enheters räkning, när transporten inte innebär import eller export av varor (t.ex. transport av transitvaror eller transport utomlands).

d) Internationell eller nationell passagerartransport för inhemska enheters räkning med utländska transportmedel.

Import av transporttjänster innefattar inte transport av exporterade varor sedan de har lämnat det exporterande landets gräns, när de sker på ett utländskt transportmedel (fall 5 och 6 i tabell 2.4). Export av varor värderas fob, och alla sådana transporttjänster skall således betraktas som transaktioner mellan utländska enheter, t.ex. mellan ett utländskt transportföretag och en utländsk importör. Detta gäller även när sådana transporttjänster betalas under export-cif-kontrakt av exportören.

Import i betydelsen inhemska subjekts direkta köp utomlands innefattar varor och tjänster som görs på resor utomlands, både affärsresor och privata resor. Två kategorier måste särskiljas därför att de kräver olika behandling:

a) Affärsresenärers utgifter är insatsförbrukning.

b) Andra resenärers utgifter på privata resor är hushållens konsumtionsutgifter.

Import och export av tjänster bokförs vid den tidpunkt vid vilken de lämnas, vilket för det mesta överensstämmer med den tidpunkt vid vilken tjänsten produceras. Import av tjänster skall värderas till mottagarpris och export till baspris.

Tabell 3.4 — Behandlingen av transport av exporterade varor

Förklaring till hur denna tabell skall läsas: Första delen av tabellen visar att det finns sex olika möjligheter att transportera exporterade varor, beroende på om det är ett inhemskt transportmedel eller inte och beroende på var transporten äger rum: från en plats inom landet till den nationella gränsen, från den nationella gränsen till det importerande landets gräns eller från det importerande landets gräns till en plats inom det importerande landet. I den andra delen av denna tabell visas det, för var och en av de sex möjligheterna, huruvida den skall bokföras som export av varor, export av tjänster, import av varor eller import av tjänster.

Inhemskt territorium Territorium mellan länder Importerande lands territorium 1. Inhemskt transportmedel => 2. Inhemskt transportmedel => 3. Inhemskt transportmedel => 4. Utländskt transportmedel => 5. Utländskt transportmedel => 6. Utländskt transportmedel =>

Export av varor (fob) Export av tjänster Import av varor (cif/fob) Import av tjänster 1. X — — — 2. — X — — 3. — X — — 4. X — — X 5. — — — — 6. — — — —

Tabell 3.5 — Behandlingen av transport av importerade varor

Förklaring till hur denna tabell skall läsas: Första delen av tabellen visar att det finns sex olika möjligheter att transportera importerade varor, beroende på om det är ett inhemskt transportmedel eller inte och beroende på var transporten äger rum: från en plats i det exporterande landets till det exporterande landets gräns, från det exporterande landets gräns till det importerande landet gräns och från det importerande landets gräns till en plats inom det importerande landet. I den andra delen av tabellen visas, för var och en av dessa sex möjligheter, huruvida den skall bokföras som import av varor, import av tjänster, export av varor eller export av tjänster. I vissa fall (fall 2 och 5) beror denna bokföring på den värderingsprincip som tillämpas för importerade varor.

Inhemskt territorium Territorium mellan länder Exporterande lands territorium 1. Inhemskt transportmedel <= 2. Inhemskt transportmedel <= 3. Inhemskt transportmedel <= 4. Utländskt transportmedel <= 5. Utländskt transportmedel <= 6. Utländskt transportmedel <=

Värdering av importerade varor Import av varor Import av tjänster Export av varor (fob) Export av tjänster 1. cif/fob — — — — 2. fob — — — — cif X — — X 3. cif/fob X — — X 4. cif/fob — X — — 5. fob — X — — cif X — — — 6. cif/fob X — — —

Notera att övergången att värdera importerade varor från cif till fob består av

cif/fob justering, dvs. från 2 cif till 2 fob (reducerar total import och export),

cif/fob omklassificering, dvs. från 5 cif till 5 fob (lämnar total import och export oförändrad).

TRANSAKTIONER MED BEFINTLIGA VAROR

Befintliga varor innefattar

a) befintliga byggnader och andra fasta kapitalvaror som säljs av producerande enheter till andra enheter

1) för att återanvändas i oförändrat skick,

2) för att förstöras eller skrotas; de resulterande produkterna blir vanligen råmaterial (t.ex. järnskrot) som används i produktionen av nya varor (t.ex. stål),

b) värdeföremål som säljs från en enhet till en annan,

c) befintliga konsumentkapitalvaror som säljs till andra enheter från hushåll eller militära myndigheter

1) för att återanvändas i oförändrat skick,

2) för att förstöras och omvandlas till skrot,

d) befintliga icke varaktiga varor (t.ex. papper, lump, kläder, flaskor etc.) som säljs av någon enhet, antingen för att återanvändas eller för att bli råmaterial i produktionen av nya varor (återvinningsvaror).

Transfereringen av befintliga varor bokförs som en negativ utgift (anskaffning) för säljaren och en positiv utgift (anskaffning) för köparen.

Detta får följande konsekvenser:

a) När försäljningen av en befintlig fast tillgång eller ett värdeföremål äger rum mellan två inhemska producenter, tar de positiva och negativa värden som bokförs för fasta bruttoinvesteringar ut varandra för hela ekonomin med undantag av kostnaden för ägarbytet.

b) När en befintlig icke flyttbar fast tillgång (t.ex. en byggnad) säljs till en utländsk enhet anses den senare, enligt konvention, köpa en finansiell tillgång, dvs. en fordran hos en konstruerad statistisk inhemsk enhet. Denna konstruerade inhemska enhet anses därefter köpa den fasta tillgången. Som en följd av detta äger köp och försäljning av fasta tillgångar rum mellan inhemska subjekt.

c) När en befintlig flyttbar fast tillgång, som ett fartyg eller ett flygplan, exporteras, bokförs inte någon positiv fast bruttoinvestering någon annanstans i ekonomin för att uppväga säljarens negativa fasta bruttoinvestering.

d) Vissa varaktiga varor, som fordon, klassificeras som fasta tillgångar eller som konsumentkapitalvaror beroende på ägare och för vilket ändamål de används. Om därför äganderätten till en sådan vara överförs från ett företag till ett hushåll för att användas för slutlig konsumtion, bokförs en negativ fast bruttoinvestering för företaget och en positiv konsumtionsutgift för hushållet. I det mindre vanliga fallet, när äganderätten till en sådan vara överförs från ett hushåll till ett företag, skall en negativ konsumtionutgift bokföras för hushållet och en positiv fast bruttoinvestering för företaget.

e) Transaktioner med befintliga värdeföremål skall bokföras som anskaffning av värdeföremål (positiv bruttoinvestering) hos köparen och som avyttring av värdeföremål (negativ bruttoinvestering) hos säljaren. Vid transaktioner med utlandet skall import eller export av vara bokföras (se 3.135). Ett hushålls försäljning av värdeföremål skall inte bokföras som en negativ konsumtionsutgift.

f) När befintliga militära varaktiga varor säljs utomlands av staten, skall detta bokföras som export av vara och som en negativ insatsförbrukning (och konsumtion) för staten.

För försäljningskostnader som inträffar för den förre ägaren (kostnad för överföring av äganderätten) skall en kapitalförlust bokföras. En liknande registrering skall göras för den del av hans ursprungliga förvärvskostnader, som inte har skrivits av som kapitalförslitning.

Transaktioner med befintliga varor skall bokföras vid den tidpunkt äganderätten förändras. De värderingsprinciper som skall användas är de som är tillämpliga för den typ (de typer) av produkttransaktioner det gäller.

KAPITEL 4 OMFÖRDELNINGSTRANSAKTIONER

Definition: Omfördelningstransaktioner består av transaktioner genom vilka det förädlingsvärde, som genereras i produktionen, fördelas till arbete, kapital och den offentliga sektorn och av transaktioner som innebär omfördelning av inkomster och förmögenhet.

Systemet gör åtskillnad mellan löpande transfereringar och kapitaltransfereringar; de senare avsedda att omfördela sparande och förmögenhet snarare än inkomster.

LÖNER OCH KOLLEKTIVA AVGIFTER (D.1)

Definition: löner och kollektiva avgifter (D.1) definieras som den totala ersättning, kontant eller in natura, som betalas av en arbetsgivare till en anställd för av denne utfört arbete under räkenskapsperioden.

Löner och kollektiva avgifter delas upp i

a) egentlig lön (D.11):

kontanta löner,

naturaförmåner,

b) arbetsgivares kollektiva avgifter (D.12):

arbetsgivares faktiska kollektiva avgifter (D.121),

arbetsgivares tillräknade kollektiva avgifter (D.122).

EGENTLIG LÖN (D.11)

Kontant lön

Kontant lön innefattar värdet av sociala avgifter, inkomstskatter etc., som betalas av den anställde, även om de i praktiken innehålls av arbetsgivaren och betalas direkt till socialförsäkringssystemet, skattemyndigheter etc. för den anställdes räkning:

Kontant lön omfattar följande slag av ersättningar:

a) Grundlön som utbetalas regelbundet,

b) lönetillägg för övertid, nattarbete, helgarbete, dåliga eller riskfyllda arbetsförhållanden,

c) ersättning för levnadsomkostnader, inrikes och utrikes omkostnader,

d) bonus baserad på produktivitet eller vinst, jul- och nyårsbonus exklusive den anställdes sociala förmåner (se 4.07 c), ”13:e—14:e-månadslönen” (årlig tilläggsbetalning),

e) ersättning för transporter till och från arbetet, exklusive ersättning till den anställde för utgifter för resor, omlokalisering, flyttning och representation i anslutning till tjänsten (se 4.07 a),

f) helg- och semesterersättning,

g) provisioner, drickspengar, mötes- och styrelsearvoden, som utbetalas till den anställde,

h) extraordinära bonus eller andra speciella utbetalningar, knutna till företaget resultat,

i) utbetalningar av arbetsgivare till de anställda i anknytning till sparprogram,

j) särskilda utbetalningar till anställda som lämnar företaget, om dessa utbetalningar inte är knutna till ett kollektivavtal,

k) kontant ersättning från arbetsgivare till anställda för bostadskostnader.

Naturaförmåner

De vanligaste är

a) måltider och drycker, inklusive sådana som konsumeras på resor i tjänsten (eftersom de skulle ha konsumerats i alla fall), men exklusive speciella måltider eller drycker som krävs på grund av exceptionella arbetsförhållanden. Prisreduktion i fria eller subventionerade personalmatsalar eller i form av lunchkuponger skall inräknas i naturaförmånerna,

b) boendetjänster, från egna eller hyrda bostäder, av sådant slag att de kan användas av alla medlemmar i den anställdes hushåll,

c) uniformer eller andra slag av specialkläder, vilka de anställda väljer att använda ofta såväl utanför arbetsplatsen som i arbetet,

d) tjänster från fordon eller andra varaktiga varor vilka tillhandahålls de anställda för privat bruk,

e) varor och tjänster från arbetsgivarens egen produktion som fria resor för anställda i järnvägs- eller flygbolag, fritt kol till gruvarbetare eller fria livsmedel för jordbruksanställda,

f) tillhandahållande av sport-, rekreations- eller semesteranordningar till anställda och deras familjer,

g) transporter till och från arbetet utom när de anordnas på arbetstid, bilparkering,

h) daghem för anställdas barn,

i) arbetsgivares betalning till företagsnämnder eller liknande organ,

j) fondaktier som delas ut till anställda,

k) ersättning in natura kan också omfatta värdet av räntor som arbetsgivare avstår från när de tillhandahåller lån till anställda till reducerad ränta eller räntefritt. Detta värde kan uppskattas som den summa den anställde skulle få betala om genomsnittlig ränta på hypotekslån (vid husköp) eller ränta på konsumtionslån (vid köp av andra varor och tjänster) debiterades, minus de räntor som faktiskt betalats. En tillräknad räntebetalning från den anställde till arbetsgivaren noteras i kontot för primär inkomstfördelning.

Varor och tjänster eller andra förmåner skall värderas till baspriser när de produceras av arbetsgivaren och till mottagarpriser när de köps av arbetsgivaren (dvs. det pris som faktiskt betalas av arbetsgivaren).

När naturaförmåner tillhandahålls gratis beräknas hela värdet enligt de baspriser (eller mottagarpriser när de köps av arbetsgivaren) som gäller ifrågavarande varor och tjänster eller andra förmåner.

När de tillhandahålls till reducerade priser ges värdet av skillnaden mellan den ovan beskrivna beräkningen och den summa som den anställde betalar.

Lön omfattar inte

a) sådana utgifter för arbetsgivaren som är till dennes egen fördel likaväl som till de anställdas, därför att de är nödvändiga för produktionsprocessen, Utgifter för sådana varor och tjänster som arbetsgivaren måste tillhandahålla de anställda för att de skall kunna utföra sitt arbete behandlas som arbetsgivarens insatsförbrukning.

1) ersättningar till anställda för utgifter för resor, omlokalisering, flyttning och representation i anslutning till tjänsten,

2) utgifter för trivselåtgärder på arbetsplatsen, hälsoundersökningar p.g.a. arbetets art, arbetskläder som används helt eller huvudsakligen i arbetet,

3) boendetjänstser på arbetsplatsen av sådant slag som inte kan utnyttjas av den anställdes hushåll — bodar, sovsalar, baracker osv.,

4) särskilda måltider eller drycker, som är nödvändiga p.g.a. exceptionella arbetsförhållanden,

5) ersättningar till anställda för inköp av verktyg, utrustning eller specialkläder, som behövs, uteslutande eller huvudsakligen, för arbetet, eller den del av lönen som anställda enligt anställningskontrakt skall bidra med för sådana inköp.

b) De lönebelopp som arbetsgivaren tillfälligt fortsätter att betala till de anställda i fall av sjukdom, moderskap, arbetsskada, invaliditet, uppsägning etc. Dessa utbetalningar behandlas som icke fonderade sociala lönefömåner (D.623), med samma belopp upptagna under arbetsgivares tillräknade kollektiva avgifter (D.122).

c) Andra icke fonderade sociala löneförmåner i form av barn-, make- eller familjebidrag, utbildnings- eller andra bidrag till försörjningsberoende och i form av gratis hälsovård (annan än sådan som är nödvändig p.g.a. arbetets natur) till de anställda eller deras familjer.

d) Alla skatter på lönesumman som betalas av arbetsgivaren — t.ex. löneskatt. Sådana skatter behandlas som övriga produktionsskatter.

ARBETSGIVARES KOLLEKTIVA AVGIFTER (D.12)

Ett belopp, lika med värdet av de kollektiva avgifter som, för att säkerställa de anställdas rätt till sociala förmåner, åvilar arbetsgivare, skall bokföras under löner och kollektiva avgifter. Arbetsgivares kollektiva avgifter kan vara antingen faktiska eller tillräknade.

Arbetsgivares faktiska kollektiva avgifter (D.121)

Definition: arbetsgivares faktiska kollektiva avgifter (D.121) består av betalningar som arbetsgivare gjort till försäkringsgivare (socialförsäkringssystem och privat fonderade system) för förmåner till de anställda. Dessa betalningar täcker lagstadgade, avtalsenliga, kontraktsenliga och frivilliga avgifter avseende försäkring mot sociala risker och behov (se paragraf 4.92 a).

Även om de betalas direkt till försäkringsgivaren av arbetsgivaren skall dessa kollektiva avgifter behandlas som en del av lönen till de anställda, som sedan anses betala avgifterna till försäkringsgivaren.

Arbetsgivares tillräknade kollektiva avgifter (D.122)

Definition: arbetsgivares tillräknade kollektiva avgifter (D.122) motsvarar icke fonderade sociala förmåner (minus anställdas eventuella egenavgifter) som betalas av arbetsgivaren direkt till de anställda eller tidigare anställda och andra berättigade personer utan medverkan av något försäkringsbolag eller någon självständig pensionsfond och utan att skapa en särskild fond eller reserv för ändamålet.

Det faktum att vissa sociala förmåner betalas ut direkt av arbetsgivaren och inte från socialförsäkringssystem eller andra försäkringsgivare ändrar inte på något sätt deras egenskap av social förmån. Kostnaderna för dessa förmåner skall emellertid också inräknas i löner och kollektiva avgifter eftersom de utgör en del av arbetsgivarens arbetskraftskostnader.

I sektorkontona uppträder kostnaderna för direkta sociala förmåner först som användning i kontot för inkomstbildning, som en komponent i löner och kollektiva avgifter, och en andra gång bland användningar i kontot för fördelning av sekundära inkomster, då som sociala förmåner. För att balansera det senare kontot antasatt de anställdas hushåll till arbetsgivarnas sektorer betalar tillbaka arbetsgivarens tillräknade kollektiva avgifter, som tillsammans med anställdas eventuella egenavgifter finansierar de direkta sociala förmåner som tillhandahålls dem av samma arbetsgivare. Denna omföring kan likställas med det som görs för arbetsgivares faktiska kollektiva avgifter, vilka passerar hushållskontona och sedan betalas av hushållen till försäkringsgivarna.

För värdering av arbetsgivares tillräknade kollektiva avgifter, där beloppet inte nödvändigtvis sammanfaller med beloppet för direkta sociala förmåner, refereras till rubrik D.612.

Bokföringstidpunkt för löner och kollektiva avgifter:

a) Egentlig lön (D.11) bokförs i den period under vilken arbetet utförs. Dock skall extraordinära bonus eller andra speciella utbetalningar, ”13:e-månadslön” etc. bokföras när de förfaller till betalning.

b) Arbetsgivares faktiska kollektiva avgifter (D.121) bokförs i den period under vilken arbetet utförs.

c) Arbetsgivares tillräknade kollektiva avgifter (D.122):

1) När de motsvarar obligatoriska direkta sociala förmåner bokförs de i den period under vilken arbetet utförs.

2) När de motsvarar frivilliga direkta sociala förmåner bokförs de vid den tidpunkt då dessa förmåner tillhandahålls.

Löner och kollektiva avgifter kan bestå av

a) löner och kollektiva avgifter till inhemska anställda från inhemska arbetsgivare,

b) löner och kollektiva avgifter till inhemska anställda från utländska arbetsgivare,

c) löner och kollektiva avgifter till utländska anställda från inhemska arbetsgivare.

Dessa olika poster bokförs i ENS enligt följande:

1) Löner och kollektiva avgifter till inhemska och utländska anställda från inhemska arbetsgivare omfattar posterna a och c och noteras som användning i kontona för inkomstbildning i de sektorer och branscher som arbetsgivarna tillhör.

2) Löner och kollektiva avgifter till inhemska anställda från inhemska och utländska arbetsgivare omfattar posterna a och b och noteras som tillgång i hushållens konto för allokering av primärinkomster.

3) Post b, löner och kollektiva avgifter till inhemska anställda från utländska arbetsgivare, noteras som användning i utrikeskontot för primärinkomster och löpande transfereringar.

4) Post c, löner och kollektiva avgifter till utländska anställda från inhemska arbetsgivare, noteras som tillgång i utrikeskontot för primärinkomster och löpande transferingar.

SKATTER PÅ PRODUKTION OCH IMPORT (D.2)

Skatter på produktion och import uppdelas i

a) produktskatter (D.21),

1) mervärdesskatter (skatter av momstyp) (D.211),

2) skatter och tullar på import exklusive moms (D.212),

importtullar (D.2121),

skatter på import exklusive moms och importtullar (D.2122),

3) produktskatter exklusive moms och importskatter (D.214),

b) andra skatter på produktion (D.29).

PRODUKTSKATTER (D.21)

Mervärdesskatter (skatter av momstyp) (D.211)

Definition: En mervärdesskatt är en skatt på varor eller tjänster, som inkasseras successivt av företagen och som till sist till fullo debiteras den slutlige köparen.

Rubricerade mervärdesskatter (skatter av momstyp) (D.211) omfattar såväl den mervärdesskatt som inkasseras av den offentliga sektorn och som läggs på nationella och importerade produkter som, när så är lämpligt, andra avdragsgilla skatter som debiteras enligt regler likartade med reglerna för mervärdesskatt, i fortsättningen för enkelhets skull kallad ”moms”.

Producenter är endast skyldiga att betala skillnaden mellan moms på sin försäljning och moms på sina inköp för egen förbrukning av varor och tjänster eller för bruttoinvestering.

Moms registreras netto i den meningen att

a) produktion av varor och tjänster samt import värderas exklusive fakturerad utgående moms,

b) inköp av varor och tjänster registreras inklusive icke avdragsgill moms. Moms registreras som belastande köparen, icke säljaren, och då endast de köpare som inte kan dra av den. Huvuddelen av momsen registreras därför i systemet som betald på slutanvändning, framför allt på hushållens konsumtion. En del av momsen kan dock betalas av företag, framför allt av dem som är undantagna från moms.

För den totala ekonomin är mervärdesskatt lika med skillnaden mellan total fakturerad mervärdesskatt och total avdragsgill mervärdesskatt (se 4.27).

Importskatter och tullar exklusive moms (D.212)

Definition: Skatter och tullar på import exklusive moms (D.212) omfattar obligatoriska betalningar som uttaxeras av den offentliga sektorn eller av Europeiska unionens institutioner på importerade varor, exklusive moms, innan dessa fritt kan omsättas inom det ekonomiska territoriet, och på tjänster som tillhandahålls inhemska enheter av utländska enheter.

Dessa betalningar omfattar

a) importtullar (D.2121): dessa består av tullar och andra importavgifter som skall betalas enligt tulltariffer på olika sorters varor, när dessa varor införs för användning inom användarlandets ekonomiska territorium,

b) skatter på import, exklusive moms och importtullar (D.2122). Denna rubrik omfattar

avgifter på importerade jordbruksprodukter,

monetära utjämningsbelopp som påförs import,

accis-(förbruknings)avgifter och specialskatter på vissa importerade produkter, förutsatt att sådana skatter och avgifter på liknande produkter av inhemskt ursprung betalas av producentbranschen själv,

allmän omsättningsskatt som betalas på import av varor och tjänster,

skatter på specifika tjänster som utländska företag tillhandahåller inhemska enheter inom det ekonomiska territoriet,

vinster som uppkommer i offentligt ägda företag vid monopol på import av en viss vara eller tjänst och som överföres till staten.

Nettoskatter och nettotullar på import exklusive moms beräknas genom att dra av importsubventioner (D.311) från skatter och tullar på import exklusive moms (D.212).

Produktskatter exklusive moms och importskatter (D.214)

Denna rubrik omfattar särskilt

a) accis-(förbruknings)avgifter och konsumtionsskatter (andra än de som omfattas av skatter och tullar på import),

b) punktskatter på försäljning av specifika produkter som alkoholhaltiga drycker eller tobak samt stämpelskatter på juridiska dokument eller checkar,

c) skatter på finansiella transaktioner och kapitaltransaktioner, som man är skyldig att betala vid köp eller försäljning av icke-finansiella och finansiella tillgångar inklusive utländsk valuta. Betalningsskyldigheten uppstår när äganderätten till mark eller andra tillgångar ändras, utom när detta är ett resultat av kapitaltransfereringar (huvudsakligen arv och gåvor). De behandlas som skatter på förmedlartjänster,

d) bilregistreringsavgifter,

e) nöjesskatter,

f) skatter på lotterier, spel och vadhållning, andra än skatter på vinster,

g) skatter på försäkringspremier,

h) andra skatter på specifika tjänster: hotell eller andra logitjänster, bostadstjänster, restauranger, transporter, kommunikationer, reklam,

i) allmänna omsättningsskatter (exklusive moms): här omfattas skatter på tillverkarnas parti- och detaljförsäljning, inköpsskatter, omsättningsskatter,

j) fiskala monopols vinster, som överföres till staten, dock med undantag för när dessa vinster uppkommer vid monopol på import av en viss vara eller tjänst (ingår i D.2122). Fiskala monopol är offentligt ägda företag som har getts ett lagligt monopol på produktionen eller distributionen av en särskild vara eller tjänst i avsikt att ge avkastning och inte i avsikt att främja den offentliga ekonomiska politiken eller socialpolitiken. När ett offentligt företag ges monopolrättigheter som en följd av en övervägd ekonomisk eller social politik och på grund av varans eller tjänstens eller produktionsteknikens speciella natur — t.ex. allmännyttiga företag, postväsen, telekommunikationer, järnvägar osv. — skall det inte behandlas som ett fiskalt monopol. Huvudregeln är att fiskala monopol i första hand är sysselsatta med produktion av varor eller tjänster som kan vara hårt beskattade i andra länder; de har en benägenhet att begränsas till produktion av vissa konsumtionsvaror (alkoholhaltiga drycker, tobak, tändstickor etc.) eller bränslen,

k) exportavgifter och monetära utjämningsbelopp som inkasseras på export.

Nettoproduktskatter beräknas genom att dra produktsubventioner (D.31) från produktskatter (D.21).

ÖVRIGA PRODUKTIONSSKATTER (D.29)

Definition: Övriga produktionsskatter (D.29) består av alla skatter som företag åläggs som en följd av deras produktionsaktiviteter, oberoende av kvantiteten eller värdet av de producerade eller sålda varorna och tjänsterna.

De kan betalas på mark, fasta tillgångar eller arbetskraft i produktionprocessen eller på vissa aktiviteter eller transaktioner.

Övriga produktionsskatter (D.29) omfattar särskilt

a) skatter på ägande eller användning av mark, byggnader eller andra anläggningar, som utnyttjas av företagen (inklusive boende i ägarbebodda bostäder) i produktionen,

b) skatter på användning av fasta tillgångar (fordon, maskiner, utrustning) för produktionsändamål, oavsett om dessa ägs eller hyrs,

c) skatter på den totala lönesumman och andra löneskatter,

d) skatter på internationella transaktioner (utlandsresor, utländska remisser eller liknande transaktioner med utlänningar) för produktionsändamål,

e) skatter som företag betalar för att erhålla affärs- och yrkeslicenser om dessa licenser ges automatiskt mot betalning av fastställt belopp. Om emellertid myndigheterna, som villkor för att utfärda en licens, gör kontroll av företagsfastighetens lämplighet eller säkerhet, av den använda utrustningens tillförlitlighet eller säkerhet, av den anställda personalens yrkeskompetens eller av producerade varors eller tjänsters kvalitet eller standard, skall betalningen behandlas som köp av tjänst, såvida inte det belopp som debiteras för licensen är helt utan proportioner till kostnaderna för myndigheternas kontroll,

f) skatter på föroreningar som följd av produktionsaktiviteter. Dessa består av skatter, som läggs på utsläpp eller utflöde till miljön av skadliga gaser, vätskor eller andra farliga ämnen. De omfattar inte betalningar för offentliga myndigheters insamling och omhändertagande av avfall eller skadliga ämnen; sådana betalningar ingår i företags insatsförbrukning,

g) underkompensation av moms som följd av de enhetstaxesystem som ofta används för jordbruket.

Denna rubrik omfattar inte skatter på hushållens egen användning av fordon etc., vilka registreras under löpande skatter på inkomst, förmögenhet osv.

SKATTER PÅ PRODUKTION OCH IMPORT SOM BETALAS TILL EUROPEISKA UNIONENS INSTITUTIONER

Skatter på produktion och import som betalas till Europeiska unionens institutioner omfattar särskilt

a) skatter som inhemska producentenheter betalar direkt till Europeiska unionens institutioner (EKSG-avgiften på gruv-, järn- och stålföretag),

b) skatter som nationella myndigheter inkasserar för Europeiska unionens institutioners räkning, nämligen

1) inbetalningar från den gemensamma jordbrukspolitiken avgifter på importerade jordbruksprodukter, monetära utjämningsbelopp som påförs export och import, produktionsavgifter på socker och avgift på isoglukos med ansvarsavgifter på mjölk och spannmål,

2) inbetalningar från handel med tredje land: tullar påförda på basis av Europeiska unionens integrerade tullaxa (TARIC),

3) inbetalningar från momsen i de enskilda medlemsstaterna.

Bokföringstidpunkt för skatter på produktion och import: skatter på produktion och import registreras när de skattepliktiga aktiviteterna, transaktionerna eller andra händelserna äger rum.

Vissa ekonomiska aktiviteter, transaktioner eller händelser, som enligt skattelagsstiftningen skulle medföra skyldighet att betala skatt för den berörda enheten, undgår emellertid ständigt skattemyndigheternas uppmärksamhet. Det skulle vara orealistiskt att tro att sådana aktiviteter, transaktioner eller händelser ger upphov till finansiella tillgångar eller skulder i form av obetalda skulder eller överskjutande skatter. Därför bokförs i ENS belopp som förfallna till betalning endast när de är styrkta av taxering, deklaration eller annat instrument som utvisar en tydlig skyldighet för skattebetalaren att betala. Systemet tillräknar inte uteblivna skatter som inte är styrkta av skattetaxering.

Skatter, som bokförts i redovisningen kan härröra ur två källor: belopp som styrkts av taxering och deklarationer eller inbetalningskvitton.

a) Om taxering och deklarationer används, skall beloppen jämkas med hjälp av en koefficient som beaktar de taxerade och deklarerade belopp som aldrig erlagts. Som ett alternativ skall en kapitaltransferering till berörda enheter bokföras med hjälp av samma jämkningskoefficient. Koefficienterna skall beräknas på tidigare erfarenheter och nuvarande förväntningar, när det gäller taxerade och deklarerade belopp som aldrig erlagts. De skall specificeras för olika slags skatter.

b) Om inbetalningskvitton används skall de anpassas så att de gäller den tidpunkt då den aktivitet, som ger upphov till skattskyldigheten, inträffade. Denna anpassning kan grundas på den genomsnittliga skillnaden mellan tidpunkten för aktiviteten och tidpunkten för skatteinbetalningen.

Det sammanlagda värdet av skatter, som skall bokföras, innefattar eventuella räntor som debiteras på resterande skatter och eventuella böter påförda av skattemyndigheter, om det är omöjligt att bokföra sådana räntor och böter separat från skatterna. Värdet innefattar även eventuella kostnader som kan åläggas i samband med inkassering eller indrivning av utestående skatter. På motsvarande sätt reduceras värdet med eventuella skatterabatter från den offentliga sektorn som ett led i den ekonomiska politiken och eventuella skatteåterbetalningar som en följd av för stora inbetalningar.

I ENS uppträder skatter på produktion och import (D.2)

som användning i den totala ekonomins konto för inkomstbildning,

som tillgång i den offentliga sektorns konto för allokering av primärinkomster och i utrikeskontot för primärinkomster och löpande transfereringar.

Produktskatter bokförs som tillgång på totala ekonomins konto för varor och tjänster. Detta gör det möjligt att balansera tillgången på varor och tjänster — värderad exklusive produktskatter — mot användningen, som är värderad inklusive dessa skatter.

Övriga produktionsskatter (D.29) uppträder som användning på kontot för inkomstbildning i den bransch eller sektor som betalar dem.

SUBVENTIONER (D.3)

Definition: Subventioner (D.3) är löpande, ensidiga betalningar som den offentliga sektorn eller Europeiska unionens institutioner gör till inhemska producenter med syftet att påverka produktionsnivåerna, priserna eller ersättningen till produktionsfaktorerna. Övriga icke-marknadsproducenter kan erhålla övriga produktionssubventioner endast i de fall dessa betalningar grundas på allmänna bestämmelser som gäller både marknads- och icke-marknadsproducenter. Av konvention förekommer inte produktsubventioner för övrig icke-marknadsproduktion (P.13).

Subventioner från Europeiska unionens institutioner omfattar endast löpande transfereringar, som görs direkt till inhemska producentenheter.

Subventioner klassificeras i

a) produktsubventioner (D.31),

1) importsubventioner (D.311),

2) övriga produktsubventioner (D.319),

b) övriga produktionssubventioner (D.39).

PRODUKTSUBVENTIONER (D.31)

Importsubventioner (D.311)

Övriga produktsubventioner (D.319)

Övriga produktsubventioner (D.319) omfattar

a) subventioner av produkter, som används inom landet: dessa består av subventioner till inhemska producenter för deras produktion när den används eller konsumeras inom det ekonomiska territoret,

b) förluster som uppstår när offentliga handelsorganisationer, enligt fastställd offentlig ekonomisk eller social politik, köper produkter från inhemska producenter och sedan säljer dessa till lägre priser till in- eller utlänningar,

c) subventioner till offentligt ägda bolag och kvasibolag för att täcka permanenta förluster som uppkommer i deras produktiva verksamheter och som beror på att, enligt fastställd offentlig eller europeisk ekonomisk eller social politik, deras debiterade priser är lägre än de genomsnittliga produktionskostnaderna,

d) direkta exportsubventioner som betalas direkt till inhemska producenter, när varorna lämnar det ekonomiska territoriet eller tjänsterna tillhandahålls utlänningar — bortsett från återbetalningar vid tullgränsen av produktskatter som erlagts tidigare och friskrivning av de skatter som skulle ha betalats om varorna hade sålts eller använts inom det ekonomiska territoriet.

ÖVRIGA PRODUKTIONSSUBVENTIONER (D.39)

Denna rubrik omfattar särskilt

a) subventioner av löner eller arbetskraft: dessa består av subventioner som betalas i relation till den sammanlagda lönesumman eller arbetskraften eller till sysselsättning av särskilda kategorier av personer som fysiskt handikappade eller långtidsarbetslösa eller till kostnader för utbildningsprogram som anordnas eller finansieras av företag,

b) subventioner för att minska föroreningar: dessa består av löpande subventioner avsedda att täcka delar av eller alla kostnader för extra åtgärder för att minska eller eliminera utsläppen av föroreningar till miljön,

c) räntesubventioner till inhemska producentenheter, även om de avser att främja kapitalbildning. Dessa är väsentligen löpande transfereringar avsedda att reducera producenters driftskostnader. De behandlas i räkenskaperna som subventioner till de producenter som drar nytta av dem, även om räntedifferensen i praktiken betalas direkt av den offentliga sektorn till det kreditinstitut som ger lånet,

d) överkompensation av moms som följd av de enhetstaxesystem som ofta används för jordbruket.

Följande behandlas inte som subventioner:

a) Löpande transfereringar från den offentliga sektorn till hushållen i deras egenskap av konsumenter. De behandlas antingen som sociala förmåner eller som diverse löpande transfereringar (D.75).

b) Löpande transfereringar mellan olika delar av den offentliga sektorn i deras egenskap av producenter av icke marknadsmässiga varor och tjänster med undantag av övriga produktionssubventioner (D.39). De löpande transfereringarna registreras under rubriken löpande transfereringar inom den offentliga sektorn (D.73).

c) Investeringsbidrag (D.92).

d) Extraordinära betalningar till socialförsäkringsfonder, om dessa betalningar är avsedda att öka fondernas aktuariereserver. Dessa betalningar registreras under rubriken andra kapitaltransfereringar (D.99).

e) Transfereringar från den offentliga sektorn till icke-finansiella företag och kvasibolag för att täcka förluster ackumulerade under flera räkenskapsår eller exceptionella förluster som beror på faktorer utanför företagets kontroll. De klassificeras under rubriken andra kapitaltransfereringar (D.99).

f) Upphävande av producentenheters skulder till den offentliga sektorn (t.ex. lån från ett offentligt organ till ett icke-finansiellt företag som har ackumulerat rörelseförluster under flera räkenskapsår). I allmänhet behandlas sådana transaktioner i räkenskaperna som andra kapitaltransfereringar (D.99) (se punkt 4.165.ff).

g) Ersättningar från den offentliga sektorn eller utlandet för skador på eller förluster av kapitalvaror som en följd av krigshandlingar, andra politiska händelser eller nationella katastrofer. Dessa betalningar redovisas under rubriken andra kapitaltransfereringar (D.99).

h) Den offentliga sektorns köp av aktier och annat eget kapital i bolag. Dessa belopp redovisas under rubriken aktier och andra ägarandelar (AF.5).

i) Betalningar från ett offentligt organ som övertagit ansvaret för onormala pensionskostnader som drabbat ett offentligt företag. Dessa betalningar bokförs som diverse löpande transfereringar (D.75).

j) Betalningar från den offentliga sektorn till marknadsproducenter som hel eller delvis ersättning för varor och tjänster som dessa marknadsproducenter levererar direkt och individuellt till hushåll i samband med sociala risker eller behov (se punkt 4.84.), och till vilka hushållen har rätt till enligt lag. Dessa betalningar ingår i den offentliga sektorns individuella konsumtionsutgifter (P.31) och följaktligen i sociala naturaförmåner (D.631) och faktiskt individuell konsumtion (P.41).

Bokföringstidpunkt: subventioner bokförs när transaktionen eller händelsen (produktion, försäljning, import etc.) som ger upphov till subventionen äger rum.

Specialfall:

a) Subventioner i form av skillnaden mellan inköpspriset och det försäljningspris som ett offentligt försäljningsorgan debiterar, bokförs vid den tidpunkt då försäljningsorganet köper varorna, om försäljningspriset är känt då.

b) Subventioner, avsedda att täcka en förlust som uppstått i en producentenhet i en marknadsbransch, bokförs vid den tidpunkt då det offentliga organet beslutar att täcka förlusten.

I ENS uppträder subventioner

a) som negativ användning i den totala ekonomins konto för inkomstbildning,

b) som negativ tillgång i den offentliga sektorns konto för allokering av primärinkomster och i utrikeskontot för primärinkomster och löpande transfereringar.

Subventioner av produkter bokförs som negativ tillgång på den totala ekonomins konto för produkter. Detta gör det möjligt att balansera tillgången av varor och tjänster mot användningen.

Andra subventioner av produktionen (D.39) uppträder som negativ användning på kontot för inkomstbildning i den bransch eller sektor som mottar dem.

Ett system av multipla växelkurser har följande påverkan på skatter på produktion och import och på subventioner (multipla växelkurser tillämpas för närvarande inte bland Europeiska unionens medlemsstater):

a) Implicita skatter på import behandlas som skatter på import, exklusive moms och tullar (D.2122).

b) Implicita skatter på export behandlas som produktskatter, exklusive moms och importskatter (D.214).

c) Implicita importsubventioner behandlas som importsubventioner (D.311).

d) Implicita exportsubventioner behandlas som övriga produktsubventioner av produkter (D.319).

KAPITALINKOMST (D.4)

Definition: Kapitalinkomst (D.4) är den inkomst som ägaren av en finansiell tillgång eller en materiell icke producerad tillgång får i ersättning för att ställa en finansiell tillgång eller en materiell icke producerad tillgång till en annan institutionell enhets förfogande.

Kapitalinkomster klassificeras i ENS på följande sätt:

a) Ränta (D.41).

b) Inkomst från bolag (D.42).

1) Utdelning från bolag (D.421).

2) Ägaruttag ur kvasibolag (D.422).

c) Återinvesterade vinstmedel från direkta investeringar i utlandet (D.43).

d) Kapitalinkomst, tillräknad försäkringstagarna (D.44).

e) Arrenden (D.45).

RÄNTA (D.41)

När långivare lånar medel till låntagare upprättas något av nedanstående finansobjekt.

Denna form av kapitalinkomst tillkommer ägare av vissa slag av finansiella tillgångar:

a) Inlåning (AF.2).

b) Värdepapper andra än aktier (AF.3).

c) Lån (AF.4).

d) Obetalda/förutbetalda inkomster och utgifter (AF.7).

Ränta på inlåning, lån samt obetalda/förutbetalda inkomster och utgifter

Den ränta som förfaller eller betalas på dessa finansiella tillgångar och skulder bestäms genom att tillämpa den relevanta räntesatsen på utestående kapital vid varje tidpunkt under räkenskapsperioden.

Ränta på värdepapper

Ränta på växlar och liknande kortfristiga objekt:

Skillnaden mellan det nominella värdet och det pris som betalas vid tidpunkten för utgivandet (dvs. diskonteringen) anger den ränta som betalas över växelns livstid. Värdeökningen på ackumuleringen av upplupna räntor utgör inte en kapitalvinst därför att den beror på en ökning av utestående kapital och inte på en ändring av priset på tillgången. Andra ändringar i växelns värde behandlas som kapitalvinster/förluster.

Ränta på obligationer och förlagsbevis

Obligationer och förlagsbevis är långsiktiga värdepapper, som ger ägaren en ovillkorlig rätt till en fast eller kontraktsbestämd rörlig inkomst i form av kupongutbetalningar, eller en bestämd fast summa vid en eller flera förutbestämda tidpunkter då värdepapperet inlöses, eller en kombination av båda dessa betalningsvillkor.

a) Noll-kupongare: Här görs inga kupongutbetalningar. Räntan, baserad på skillnaden mellan inlösenpriset och utgivningspriset, fördelas över obligationens hela löptid. Den årliga upplupna räntan reinvesteras i obligationen av ägaren; således måste motposter lika med värdet av den tillkommande räntan bokföras, i kontot för finansiella transaktioner, som ägarens anskaffande av flera obligationer och som ett ytterligare obligationsutgivande av utgivaren eller låntagaren (dvs. som en tillväxt av den ursprungliga obligationens ”volym”).

b) Andra obligationer, inklusive diskonteringsobligationer: Räntan har två komponenter:

1) Summan av kupongutbetalningar varje period.

2) Summan av tillkommande räntor varje period, baserad på skillnaden mellan inlösenpriset och utgivningspriset och beräknad på samma sätt som för noll-kupongare.

c) Indexerade värdepapper: Summan av kupongutbetalningar och/eller utestående kapital är knutna till en prisindex. En förändring mellan början och slutet av en bestämd bokföringsperiod i det utestående kapitalets värde, som beror på förändringar i den relevanta indexen, behandlas som upplupen ränta under perioden, i tillägg till alla räntor som förfaller till betalning under perioden. Den upplupna ränta som beror på indexeringen återinvesteras helt i värdepapperet och skall bokföras i ägarens och utgivarens konton för finansiella transaktioner.

Ränteswappar och framtida räntesäkringsavtal (FRA)

Betalningar som grundar sig på någon form av swapkontrakt skall inte betraktas som ränta och skall inte bokföras som kapitalinkomst. (Se artikel 5.67 d och artikel 5.139 c om finansiella derivat).

På samma sätt skall transaktioner på grundval av framtida räntesäkringsavtal inte bokföras som kapitalinkomst (se artikel 5.67 e).

Ränta på finansiell leasing

Finansiell leasing är ett alternativ till vanliga lån som metod för att finansiera köp av maskiner och utrustning. Det är ett avtal som kanaliserar medel från en långivare till en låntagare: leasinggivaren köper utrustningen och leasingtagaren förbinder sig att betala ett hyresbelopp, som gör det möjligt för leasinggivaren att över kontraktstiden få täckning för alla, eller nästan alla, sina kostnader inklusive ränta.

Leasinggivaren betraktas som långivare till leasingtagaren för ett belopp motsvarande tillgångens inköpspris; lånet återbetalas gradvis över leasingperioden. Hyresbeloppet som leasingtagaren betalar varje period behandlas därför som bestående av två komponenter: en återbetalning av kapital och en räntebetalning. Räntesatsen på det tillräknade lånet bestäms implicit av förhållandet mellan det totala hyresbeloppet under hela leasingperioden och tillgångens inköpspris. Den del av hyresbeloppet som utgör ränta minskar gradvis under leasingperioden efter hand som kapitalet återbetalas. Det ursprungliga lånet till leasingtagaren, tillsammans med de efterföljande återbetalningarna av kapitalet, bokförs i leasinggivarens och leasingtagarens konton för finansiella transaktioner. Räntebetalningarna bokförs under räntor i deras respektive konton för primär inkomstfördelning.

Andra räntor

Följande behandlas också som ränta:

a) Ränta på övertrasseringar, extra ränta på bankinsättningar som står inne längre än avtalat samt vinster på premieobligationer.

b) Ränta, som värdepappersfonder (se 2.51 b) får som avkastning på sina investeringar och som tillkommer aktieägarna, även om den kapitaliseras. Exkluderade är dock kapitalvinster och kapitalförluster på finansobjekt, som tillhör investmentbolag; dessa belopp bokförs inte som kapitalinkomst.

Bokföringstidpunkt

Ränta bokförs på basis av när den upplups, dvs. ränta på utestående kapital bokförs som tillkommande långivaren kontinuerligt över tiden. Räntan, som tillkommer i varje räkenskapsperiod, skall bokföras oavsett om den faktiskt är betalad eller lagd till det utestående kapitalet. Om den inte faktiskt utbetalas skall ökningen i kapitalet också bokföras i kontona för finansiella transaktioner, hos långivaren som en ytterligare kapitalanskaffning av denna form av finansobjekt och hos låntagaren som en lika stor skuldsättning.

Ränta bokförs före avdrag av de skatter som kan påföras den. Mottagen och betald ränta bokförs alltid inklusive räntebidrag, även om dessa bidrag betalas direkt till finansinstitutionen och inte till bidragstagaren (se subventioner).

Om värdet av finansförmedlares tjänster inte fördelas mellan olika kunder, skall inte den faktiska räntebetalningen till eller från finansförmedlare justeras för att eliminera de marginaler som svarar mot den implicita avgiften hos finansförmedlare. En justeringspost behövs i kontona för allokering av primärinkomster hos finansförmedlarna och hos en nominell bransch, till vilken, enligt konvention, finansförmedlarnas hela produktion allokeras som insatsförbrukning.

I ENS uppträder ränta

a) som tillgång och som användning i sektorernas konton för allokering av primärinkomster

b) som tillgång och som användning i utrikeskontot för primärinkomster och löpande transfereringar.

INKOMST FRÅN BOLAG (D.42)

Utdelning från bolag (D.421)

Denna rubrik omfattar också

a) aktier och andra ägarandelar utställda till ägare som betalning av utdelningen för räkenskapsåret. Fondaktier, som svarar mot kapitaliseringen av egna medel i form av reserver och icke utdelade vinster och som ger ägarna nya aktier och andra ägarandelar i förhållande till deras innehav, skall dock inte omfattas,

b) utdelning från bolag som värdepappersfonder (se 2.52 b) får som avkastning på sina investeringar och som tillkommer aktieägarna, även om den kapitaliseras. Exkluderade är dock kapitalvinster och kapitalförluster på finansobjekt, som tillhör investmentbolag; dessa belopp bokförs inte som kapitalinkomst,

c) den inkomst den offentliga sektorn får från offentligt ägda företag, som betraktas som självständiga juridiska enheter även om de inte formellt är konstituerade som bolag.

Bokföringstidpunkt: Bokförs vid den tidpunkt då de, enligt vad bolaget bestämmer, förfaller till betalning.

I ENS uppträder utdelning från bolag

a) som användning i kontot för allokering av primärinkomster i de sektorer till vilka bolagen är klassificerade,

b) som tillgång i kontot för allokering av primärinkomster i de sektorer till vilka ägarna är klassificerade,

c) som användning och tillgång i utrikeskontot för primärinkomster i de sektorer till vilka ägarna är klassificerade,

d) som användning och tillgång i utrikeskontot för primärinkomster och löpande transfereringar.

Ägaruttag från kvasibolag (D.422)

Dessa belopp bokförs före avdrag av löpande skatter på inkomst, förmögenhet etc., vilka företagsägarna alltid anses skall betala.

När ett kvasibolag ger vinst, kan dess ägare välja att lämna del av eller hela vinsten kvar i företaget, i synnerhet för investeringsändamål. Den inkomst som lämnas kvar i företaget uppträder som sparande i kvasibolaget och endst den vinst som faktiskt tas ut av ägarenheten bokförs i räkenskaperna under rubriken ägaruttag ur kvasibolag.

När inhemska företags filialer, agenturer etc. i utlandet gör vinster, uppträder kvarhållna vinstmedel, förutsatt att dessa filialer etc. betraktas som utländska enheter, som återinvesterade vinstmedel från direkta investeringar i utlandet (D.43). Endast den inkomst som faktiskt överförs till moderföretaget behandlas i räkenskaperna som ägaruttag i kvasibolag, mottagen från utlandet. Samma princip används för att hantera relationerna mellan filialer, agenturer etc., som verkar inom det ekonomiska territoriet, och det utländska moderföretag till vilket dessa hör.

Denna rubrik omfattar också de driftsöverskott netto som går till inhemska ägare av mark och byggnader i utlandet eller till utlänningar som äger mark eller byggnader inom det ekonomiska territoriet. I själva verket behandlas dessa utländska enheter, vad gäller alla transaktioner i mark och byggnader inom ett lands ekonomiska territorium, i enlighet med ENS konventioner, som konstruerade inhemska statistiska enheter i vilka de utländska ägarna utövar sitt kapitalägande.

Bostadstjänster i ägarbebodda bostäder utomlands bokförs som import av tjänst och det motsvarande driftsöverskottet netto som primärinkomst från utlandet; bostadstjänster i ägarbebodda bostäder som tillhör utlänningar bokförs som export av tjänst och motsvarande driftsöverskott, netto, som primärinkomst till utlandet.

Ägaruttag ur kvasibolag omfattar inte belopp som deras ägare får

a) från försäljning av befintliga fasta realkapitalvaror,

b) från försäljning av mark och immateriella tillgångar,

c) från uttag av kapital (t.ex. hel eller delvis likvidation av det egna kapitalet i kvasibolaget).

Dessa belopp behandlas som uttag av eget kapital i kontot för finansiella transaktioner. Omvänt behandlas alla medel, som ägaren eller ägarna till ett kvasibolag tillför bolaget i syfte att förvärva tillgångar eller att minska skulder, som tillskott till eget kapital. Om kvasibolaget ägs av den offentliga sektorn och om det har permanent driftsunderskott som en följd av fastställd offentlig ekonomisk och social politik, skall dock alla reguljära transfereringar av medel från den offentliga sektorn till företaget för att täcka dess förluster behandlas som subventioner.

Bokföringstidpunkt: Ägaruttag ur kvasibolag bokförs när de görs av ägarna.

I ENS förekommer ägaruttag ur kvasibolag

a) som användning i kontot för allokering av primärinkomster i de sektorer till vilka kvasibolagen är klassificerade,

b) som tillgång i kontot för allokering av primärinkomster i ägarnas sektorer,

c) som användning och tillgång i utrikeskontot för primärinkomster och löpande transfereringar.

ÅTERINVESTERADE VINSTMEDEL FRÅN DIREKTA INVESTERINGAR I UTLANDET (D.43)

Ett direktinvesteringsföretag i utlandet är ett bolag eller ett personligt företag, i vilket en investerare hemmahörande i en annan ekonomi äger 10 procent eller mer av stamaktierna eller röstetalet (för ett bolag) eller motsvarande (för ett personligt företag). Direktinvesteringsföretag i utlandet omfattar sådana enheter som kännetecknas som dotterbolag (investeraren äger mer än 50 procent), delägda bolag (investeraren äger högst 50 procent) och filialer (helt eller delvis ägda företag som inte är bolag), som ägs direkt eller indirekt av investeraren. Följaktligen är ”direktinvesteringsföretag i utlandet” ett bredare begrepp än ”utlandskontrollerade företag”.

Faktisk utdelning av företagarinkomster från företag för direktinvestering i utlandet kan göras som utdelningar från bolag eller som ägaruttag ur kvasibolag.

Dessutom behandlas kvarhållna vinstmedel som om de vore fördelade och återförda till direktinvesteringsföretag i utlandet i förhållande till deras ägande av företagets eget kapital och sedan återinvesterade av dem.

Återinvesterade vinstmedel från direkta investeringar i utlandet kan vara antingen positiva eller negativa.

Bokföringstidpunkt: Återinvesterade vinstmedel från direkta investeringar i utlandet bokförs när de intjänas.

I ENS förekommer återinvesterade vinstmedel från direkta investeringar i utlandet

a) som användning och tillgång i sektorernas konton för allokering av primärinkomster,

b) som användning och tillgång i utrikeskontot för primärinkomster och löpande transfereringar.

KAPITALINKOMST, TILLRÄKNAD FÖRSÄKRINGSTAGARNA (D.44)

Eftersom tekniska reserver är försäkringstagarnas tillgångar uppträder investeringsavkastningarna från dem i räkenskaperna som utbetalade av försäkringsbolag och pensionsfonder till försäkringstagarna i form av kapitalinkomst, som tillskrivs försäkringstagarna.

Eftersom denna inkomst i praktiken behålls av försäkringsbolag och pensionsfonder, behandlas den som om den betalades tillbaka till försäkringsbolag och pensionsfonder i form av extra premier och avgifter, som läggs till faktiskt betalda premier och avgifter.

De premie- och avgiftstillägg till skade- och livförsäkringspremier som tas ut inom det sociala trygghetsförsäkringssystemet bokförs tillsammans med de faktiska premierna och fondavgifterna i kontot för fördelning av sekundära inkomster för berörda enheter.

De premietillägg till individuella livförsäkringspremier som inte tas ut inom socialförsäkringssystemet är, liksom de faktiska premierna, inte löpande transfereringar och bokförs därför inte i kontot för fördelning av sekundära inkomster. De ingår direkt som ett av de element som bidrar till förändringen i ”hushållens nettofordringar i form av livförsäkringsreserver och pensionsfonder”, som bokförs i kontot för finansiella transaktioner för berörda enheter.

Bokföringstidpunkt: Kapitalinkomst, som tillskrivs försäkringstagarna, bokförs när den upplups.

I ENS förekommer kapitalinkomst, som tillskrivs försäkringstagarna

a) som tillgång i försäkringstagarnas konton för allokering av primärinkomster,

b) som användning i försäkringsgivarnas konton för allokering av primärinkomster,

c) som tillgång och som användning i utrikeskontot för primärinkomster och löpande transfereringar.

ARRENDEN (D.45)

Markarrenden

Det arrende som en markägare får av en arrendator utgör en form av kapitalinkomst.

Denna rubrik omfattar också arrenden, som betalas till ägare av insjöar och floder för rätten att utnyttja dessa vatten för rekreationsändamål och andra ändamål, inklusive fiske.

En markägare kan vara skyldig att betala skatter på marken eller att ta på sig vissa underhållskostnader, uteslutande som en följd av markägandet. Dessa skatter och utgifter behandlas, enligt konvention, som betalade av den person som har rätt till användning av marken och som kan dra av dem från arrendet, som han eljest skulle vara skyldig att betala till markägaren.

Arrenden av mark omfattar inte hyror av byggnader och bostäder belägna på marken; dessa hyror behandlas som betalning för en marknadstjänst till ägaren från den som hyr byggnaden eller bostaden och uppträder som insatsförbrukning eller slutlig konsumtion i den hyrande enhetens räkenskaper. Om det inte finns någon objektiv grundval för att fördela betalningen mellan markarrenden och hyror av byggnaderna på marken, skall hela beloppet behandlas som arrende, om värdet av marken bedöms överstiga värdet av byggnaderna, och i annat fall som hyra.

Arrenden av mineraltillgångar

Denna rubrik omfattar royalty, som tillkommer ägare till fyndigheter av mineraler och fossila bränslen (kol, olja eller naturgas), vilka ger andra institutionella enheter tillstånd att utforska eller utvinna sådana fyndigheter under en bestämd tidsperiod.

Bokföringstidpunkt för arrenden: Arrenden bokförs i den period när de förfaller till betalning.

I ENS bokförs arrenden

a) som tillgång och som användning i sektorernas konton för allokering av primärinkomster,

b) som tillgång och som användning i utrikeskontot för primärinkomster och löpande transfereringar.

LÖPANDE INKOMST- OCH FÖRMÖGENHETSSKATTER ETC. (D.5)

Definition: löpande inkomst- och förmögenhetsskatter etc. (D.5) omfattar alla obligatoriska ensidiga betalningar, kontant eller i natura, som uttaxeras periodvis av den offentliga sektorn eller av utlandet avseende institutionella enheters inkomst och förmögenhet, samt vissa periodiska skatter som varken påläggs inkomsten eller förmögenheten.

Löpande inkomst- och förmögenhetsskatter etc. uppdelas i

a) inkomstskatter (D.51),

b) övriga löpande skatter (D.59).

INKOMSTSKATTER (D.51)

Definition: inkomstskatter (D.51) består av skatter på inkomster, vinster och realisationsvinster. De läggs på faktiska eller antagna inkomster, som uppbärs av individer, hushåll, bolag eller ideella och intresseorganisationer. De omfattar även skatter som läggs på innehav av förmögenhet, mark eller fastigheter, när dessa innehav används som underlag för att beräkna ägarnas inkomst.

Inkomstskatter omfattar

a) skatter på individuella inkomster och hushållsinkomster (inkomster från anställning, förmögenhet, företagande, pensioner etc.), inklusive skatter som arbetsgivaren drar av (källskatt). Skatter på ägarinkomster i personliga (ej bolagsetablerade) företag ingår också,

b) skatter på inkomster eller vinster i bolag,

c) skatter på realisationsvinster,

d) skatter på lotteri- eller spelvinster, som betalas på den summa vinnaren får och som är åtskild från omsättningsskatter för den som organiserar spelet eller lotteriet; dessa skatter behandlas som produktskatter.

ÖVRIGA LÖPANDE SKATTER (D.59)

Övriga löpande skatter (D.59) omfattar

a) löpande skatter på kapital, som består av skatter som betalas periodiskt för ägandet eller ägaranvändningen av den egna marken eller byggnaden, samt löpande skatter på nettoförmögenhet och andra tillgångar (smycken och andra yttre tecken på rikedom) — utom de skatter som nämns i D.29 (som betalas av företag som en följd av deras produktionsaktiviteter) och de som nämns i D.51 (inkomstskatter),

b) per capitaskatter, som tas ut per vuxen eller per hushåll, oberoende av inkomst eller förmögenhet,

c) utgiftsskatter, som betalas på de totala utgifterna för personer eller hushåll,

d) hushållens betalningar för licenser på egna eller använda fordon, båtar eller flygmaskiner (ej använda för förvärvsändamål) eller för licenser för jakt, skytte eller fiske etc.,

e) skatter på internationella transaktioner (utrikes resor, utländska remissa, utlandsinvesteringar etc.), utom sådana skatter som betalas av producenter och importtullar som hushållen betalar.

Löpande inkomst- och förmögenhetsskatter etc. omfattar inte

a) arvs- och gåvoskatter som påförs arvingens eller mottagarens kapital och som därför bokförs under kapitalskatter (D.91),

b) tillfälliga eller exceptionella avgifter på kapital eller förmögenhet; dessa bokförs under kapitalskatter (D.91),

c) skatter på mark, byggnader eller andra tillgångar som företag äger eller hyr och som de använder i produktionen; sådana skatter behandlas som övriga skatter på produktionen (D.29),

d) hushållens betalningar för licenser andra än licenser på användningen av fordon, båtar eller flygmaskiner eller licenser för jakt, skytte eller fiske: körkort, flygcertifikat, televisions- eller radiolicenser, vapenlicenser, entréavgifter till museer och avgifter för bibliotekslån, avgifter för sop- och avfallshantering etc.; dessa betalningar behandlas i flertalet fall som köp av tjänster från den offentliga sektorn.

Det totala värdet av de skatter som skall bokföras inkluderar räntor, som debiteras på resterande skatter, och böter pålagda av skattemyndigheter, om det inte är möjligt att bokföra sådana räntor och böter separat. Det totala värdet inkluderar också eventuella kostnader, som debiteras i anslutning till indrivning och taxering av utestående skatter. På motsvarande sätt minskas värdet med eventuella skatterabatter från den offentliga sektorn som ett led i den ekonomiska politiken och med återbetalningar som en följd av för stora skatteinbetalningar.

Bokföring av löpande inkomst- och förmögenhetsskatter etc.: löpande inkomst- och förmögenhesskatter etc. bokförs vid den tidpunkt då aktiviteter, transaktioner eller andra händelser, som ger upphov till skattskyldigheten, inträffar.

Vissa ekonomiska aktiviteter, transaktioner eller händelser, som enligt skattelagsstiftningen skulle medföra skattskyldighet för berörda enheter, undgår dock ständigt skattemyndigheternas uppmärksamhet. Det skulle vara orealistiskt att tro att sådana aktiviteter, transaktioner eller händelser ger upphov till finansiella tillgångar eller skulder i form av obetalda skulder eller överskjutande skatter. Därför bokförs i ENS belopp som förfallna till betalning endast när de är styrkta av taxering, deklaration eller annat instrument som utvisar en tydlig skyldighet för skattebetalaren att betala. Systemet tillräknar inte uteblivna skatter som inte är styrkta av skattetaxering.

Skatter, som bokförts i redovisningen kan härröra ur två källor: belopp som styrkts av taxering och deklarationer eller inbetalningskvitton.

a) Om taxering och deklarationer används, skall beloppen jämkas med hjälp av en koefficient som beaktar de taxerade och deklarerade belopp som aldrig erlagts. Som ett alternativ skall en kapitaltransferering till berörda enheter bokföras med hjälp av samma jämkningskoefficient. Koefficienterna skall beräknas på tidigare erfarenheter och nuvarande förväntningar, när det gäller taxerade och deklarerade belopp som aldrig erlagts. De skall specificeras för olika slags skatter.

b) Om inbetalningskvitton används skall de anpassas så att de gäller den tidpunkt då den aktivitet, de transaktioner eller andra händelser, som ger upphov till skattskyldigheten, inträffade (eller för vissa inkomstskatter när skattebeloppet bestämdes). Denna anpassning kan grundas på den genomsnittliga skillnaden mellan tidpunkten för aktiviteten, transaktionerna eller de andra händelserna (eller när skattebeloppet bestämdes) och tidpunkten för skatteinbetalningen.

Löpande inkomst- och förmögenhetsskatter osv., som av arbetsgivaren dras av vid källan, skall inräknas i löner och arvoden, även om arbetsgivaren i realiteten ej vidarebefordrat dem till den offentliga sektorn. Hushållssektorn framstår därefter som om den erlagt hela beloppet till den offentliga sektorn. De belopp som ej faktiskt erlagts måste utjämnas under D 995 som en kapitaltransferering från den offentliga sektorn till arbetsgivarsektorerna.

I vissa fall kan skyldigheten att betala skatt fastställas först i en senare räkenskapsperiod än den i vilken inkomsten uppstår. Viss flexibilitet behövs därför när det gäller tidpunkten för bokföring av sådana skatter. Källskatt och regelbundna förskottsbetalningar av inkomstskatt kan bokföras i den period i vilken de betalas och slutlig skattskyldighet på inkomst kan bokföras i den period i vilken skyldigheten fastställs.

I ENS bokförs löpande inkomst- och förmögenhetsskatter etc.

a) som användning i kontona för fördelning av sekundära inkomster i de sektorer till vilka skattebetalarna är klassificerade,

b) som tillgång i den offentliga sektorns konto för fördelning av sekundära inkomster,

c) som användning och tillgång i utrikeskontot för primärinkomster och löpande transfereringar.

SOCIALA AVGIFTER OCH FÖRMÅNER (D.6)

Listan över risker och behov som kan ge upphov till sociala förmåner är, av konvention fastställd till följande:

a) Sjukdom.

b) Invaliditet, handikapp.

c) Arbetsskada och arbetssjukdom.

d) Ålderdom.

e) Efterlevande.

f) Moderskap.

g) Familj.

h) Främjande av sysselsättning.

i) Arbetslöshet.

j) Bostad.

k) Utbildning.

l) Allmän nödställdhet.

Sociala förmåner omfattar

a) löpande transfereringar och engångstransfereringar från system, som mottar avgifter, omfattar hela eller stora delar av samhället och är infört och kontrollerat av offentliga enheter (socialförsäkringssystem),

b) löpande transfereringar och engångstransfereringar från system, som organiseras av företag på uppdrag av de anställda, tidigare anställda och deras försörjningsberoende (privat fonderade och icke fonderade företagssystem). Avgifter kan inbetalas av anställda eller arbetsgivare; de kan också inbetalas av egenföretegare,

c) löpande transfereringar från offentliga enheter och hushållens ideella organisationer, som inte är betingade av tidigare inbetalda avgifter (socialbidrag).

Sociala förmåner omfattar inte

a) försäkringsfordringar grundade på försäkringar, som tecknats enbart på den försäkrades eget initiativ, oberoende av arbetsgivaren eller den offentliga sektorn,

b) försäkringsfordringar grundade på försäkringar, som tecknats med det enda ändamålet att kunna göra ett avdrag, även om dessa försäkringar är en följd av ett kollektivavtal.

För att en individuell försäkring skall betraktas som en del av ett socialt trygghetsförsäkringssystem måste de möjligheter eller omständigheter som deltagarna är försäkrade mot motsvara riskerna eller behoven (se punkt 4.84.) och dessutom måste ett eller flera av följande villkor vara uppfyllda:

a) Deltagandet i systemet är obligatoriskt antingen enligt lag för en bestämd kategori av arbetstagare, vare sig det rör sig om anställda, egenföretagere eller icke anställda, eller enligt anställningsvillkoren för en anställd eller en grupp av anställda.

b) Systemet är kollektivt till fördel för en bestämd grupp arbetstagare, vare sig det rör sig om anställda, egenföretagare eller icke anställda, och deltagandet är begränsat till medlemmar i denna grupp.

c) En arbetsgivare betalar en avgift (faktisk eller tillräknad) till systemet på uppdrag av en anställd, oavsett om den anställde betalar en avgift eller ej.

Sociala trygghetsförsäkringssystem är system i vilka arbetstagare, av sina arbetsgivare eller den offentliga sektorn, åläggs eller uppmuntras att teckna försäkring mot vissa händelser eller omständigheter som kan inverka menligt på deras eller deras försörjningsberoendes välfärd.

Sociala trygghetsförsäkringssystem kan klassificeras på följande sätt:

a) Socialförsäkringssystem, som täcker hela eller stora delar av samhället och som införs, kontrolleras och finansieras av offentliga enheter,

b) Privat fonderade system, som består av

1) system i vilka de sociala avgifterna betalas till tredje part (försäkringsbolag och självständiga pensionsfonder),

2) system i vilka arbetsgivarna avsätter särskilda reserver, som är åtskilda från deras övriga reserver, även om sådana system inte utgör från arbetsgivarna åtskilda institutionella enheter. Dessa system kallas icke självständiga pensionsfonder. Reserverna behandlas som tillgångar som tillhör förmånstagarna och inte arbetsgivarna,

c) icke fonderade system i vilka arbetsgivare av egna tillgångar betalar sociala förmåner till de anställda, tidigare anställda eller deras försörjningsberoende, utan att avsätta speciella reserver för ändamålet.

Sociala trygghetsförsäkringssystem, som offentliga enheter ordnar för sina egna anställda klassificeras som privat fonderade system eller icke fonderade system och inte som socialförsäkringssystem.

Sociala avgifter kan delas upp i faktiska avgifter, som betalas inom de två första kategorierna av system i 4.88 ovan, och tillräknade avgifter, som betalas inom icke fonderade system.

Sociala avgifter kan delas upp i obligatoriska enligt lag och icke obligatorisk enligt lag.

SOCIALA AVGIFTER (D.61)

Faktiska sociala avgifter (D.611)

Faktiska sociala avgifter omfattar

a) arbetsgivares faktiska kollektiva avgifter (D.6111). Dessa motsvarar flöde D.121. Arbetsgivares faktiska kollektiva avgifter betalas av arbetsgivare till socialförsäkringssystem, försäkringsbolag eller självständiga såväl som icke självständiga pensionsfonder, som administrerar sociala trygghetsförsäkringssystem för att säkerställa sociala förmåner till de anställda. Eftersom arbetsgivares faktiska kollektiva avgifter betalas för förmåner till de anställda bokförs värdet som en komponent i ersättningen till de anställda tillsammans med kontanta löner och naturaförmåner. Avgifterna bokförs sedan som betalade av de anställda som löpande transfereringar till socialförsäkringssystem, försäkringsbolag eller självständiga såväl som icke självständiga pensionsfonder,

b) anställdas egenavgifter (D.6112): Dessa är sociala avgifter som anställda betalar till socialförsäkringssystem samt privat fonderade system och icke fonderade system. Anställdas egenavgifter består av faktiskt inbetalda avgifter samt, när det gäller privat fonderade system, de avgiftstillskott som betalas av kapitalinkomster, som tillskrivs försäkringstagarna och som uppbärs av de anställda som deltar i systemet, minus adminstrationskostnader. Alla administrationskostnader behandlas som kostnader för de anställdas, och inte för arbetsgivarnas, avgifter.

c) egenföretageres eller icke anställdas sociala avgifter (D.6613): Dessa är sociala avgifter som, för egna förmåner, betalas av personer som inte är anställda — nämligen egenföretagare (med eller utan anställda) eller icke anställda. De omfattar också värdet av de avgiftstillskott som betalas av kapitalinkomster, som tillskrivs försäkringstagarna och uppbärs av de deltagande individerna, och som dessa individer anses betala tillbaka till försäkringsbolagen som tillägg till sina övriga avgifter.

Betalningen av faktiska sociala avgifter kan vara obligatorisk enligt lag eller förordning eller så kan avgifterna betalas som en följd av kollektivavtal i en viss bransch eller avtal mellan arbetsgivare och anställda i ett visst företag eller därför att de är inskrivna i själva anställningskontraktet. I vissa fall kan avgifterna vara frivilliga.

De nämnda frivilliga avgifterna omfattar

a) sociala avgifter som personer, vilka inte är, eller inte längre är, tvungna enligt lag eller förordning att betala, eller fortsätta betala, avgifter till en socialförsäkringsfond,

b) sociala avgifter som betalas till försäkringsbolag (eller understödsföreningar och pensionsfonder som tilläggsförsäkring som företag ordnar till förmån för de anställda och till vilket de anställda ansluter sig frivilligt,

c) avgifter till understödsföreningar, öppna för medlemskap för anställda och egenföretagare.

För att skilja mellan obligatoriska och frivilliga sociala avgifter införs en tilläggsnivå i klassificeringen:

a) Arbetsgivares obligatoriska faktiska kollektiva avgifter (D.61111).

b) Arbetsgivares frivilliga faktiska kollektiva avgifter (D.61112).

c) Anställdas obligatoriska egenavgifter (D.61121).

d) Anställdas frivilliga egenavgifter (D.61122).

e) Egen företagares och icke anställdas obligatoriska sociala avgifter (D.61131).

f) Egen företagares och icke anställdas frivilliga sociala avgifter (D.61132).

Faktiska sociala avgifter till socialförsäkringssystem eller andra offentliga institutioner bokförs brutto som omfördelningstransaktioner.

Sociala avgifter i privat fonderade system, som betalas till försäkringsbolag och till understödsföreningar och självständiga pensionsfonder i samma sektor, bokförs däremot netto, dvs. efter avdrag av den del av avgiften som motsvarar värdet av den försäkringstjänst som tillhandahålls hushållen (inhemska och utländska). Denna del av avgiften motsvarar nämligen, enligt fastställd konvention, betalningen för en marknadstjänst som utgör en del av hushållens slutliga konsumtion eller, när det gäller avgifter som betalas av utländska hushåll, en del av exporten av tjänster.

När det gäller icke självständiga, privat fonderade sociala trygghetsförsäkringssystem i vilka arbetsgivare avsätter egna åtskilda reserver, dras inga administrationskostnader från de avgifter som arbetsgivarna betalar. Eftersom sådana system inte utgör institutionella enheter åtskilda från arbetsgivarna, likställs fondernas administrationskostnader med arbetsgivarnas allmänna produktionskostnader.

Bokföringstidpunkt: Arbetsgivares faktiska kollektiva avgifter (D.6111) och anställdas egenavgifter (D.6112) bokförs vid den tidpunkt då det arbete utförs som ger upphov till skyldigheten att betala avgifterna. Sociala avgifter från egenföretagare och icke anställda (D.6113) bokförs när skyldigheten att betala uppkommer.

Sociala avgifter, som skall erläggas till den offentliga sektorn och som bokförts i redovisningen, kan härröra ur två källor: belopp som styrkts av taxering och deklarationer eller inbetalningskvitton.

a) Om taxering och deklarationer används, skall beloppen jämkas med hjälp av en koefficient som beaktar de taxerade och deklarerade belopp som aldrig erlagts. Som ett alternativ skall en kapitaltransferering till berörda enheter bokföras med samma jämkningskoefficient. Koefficienterna skall beräknas på tidigare erfarenheter och nuvarande förväntningar, när det gäller taxerade och deklarerade belopp som aldrig erlagts. De skall specificeras för olika slags sociala avgifter.

b) Om inbetalningskvitton används skall de anpassas så att de gäller den tidpunkt då den aktivitet, som ger upphov till skyldigheten att erlägga sociala avgifter, inträffade (eller när skyldigheten uppkom). Denna anpassning kan grundas på den genomsnittliga skillnaden mellan tidpunkten för aktiviteten, (eller när skyldigheten uppkom) och inbetalningen.

Sociala avgifter, som skall erläggas till den offentliga sektorn, skall inräknas i löner och arvoden, även om arbetsgivaren i realiteten ej vidarebefordrat dem till den offentliga sektorn. Hushållssektorn framstår därefter som om den erlagt hela beloppet till den offentliga sektorn. De belopp som ej faktiskt erlagts måste utjämnas under D 995 som en kapitaltransferering från den offentliga sektorn till arbetsgivarsektorerna.

I ENS bokförs sociala avgifter

a) som användning i hushållens konto för fördelning av sekundära inkomster,

b) som användning i utrikeskontot för primärinkomster och löpande transfereringar (när det gäller utländska hushåll),

c) som tillgång i kontona för fördelning av sekundära inkomster för inhemska försäkringsgivare och arbetsgivare,

d) som tillgång i utrikeskontot för primärinkomster och löpande transfereringar (när det gäller utländska försäkringsgivare eller arbetsgivare).

Tillräknade sociala avgifter (D.612)

Tillräknade sociala avgifter (D.612) motsvarar sociala förmåner (minus eventuella egenavgifter från anställda), som betalas direkt av arbetsgivare (dvs. inte förbundna med arbetsgivarnas faktiska avgifter) till de anställda eller tidigare anställda och andra berättigade personer. De motsvarar flöde D.122. Värdet bör i princip baseras på försäkringsmatematiska överväganden.

Det är nödvändigt att införa tillräknade sociala avgifter, om de sociala förmåner som betalas direkt av arbetsgivare i räkenskaperna skall omfattas av rubriken sociala förmåner och om kostnaderna för dessa förmåner (i den utsträckning de inte täcks av de anställdas faktiska avgifter) skall innefattas i löner och kollektiva avgifter som betalas av arbetsgivaren.

När arbetsgivare själva av egna tillgångar tillhandahåller sociala förmåner direkt till de anställda, tidigare anställda och deras försörjningsberoende utan medverkan av socialförsäkringssystem, försäkringsbolag ellersjälvständiga pensionsfonder och utan att upprätta en särskild fond eller en åtskild reserv för ändamålet, kan förmånstagarna anses vara skyddade vad gäller olika bestämda behov eller omständigheter, även om inga inbetalningar görs för att täcka dem.

De anställda skall därför tillräknas en ersättning, lika med värdet av de sociala avgifter som skulle behövas för att säkerställa de rättigheter till sociala förmåner som de de facto intjänar. Detta belopp beror inte bara på storleken av de förmåner som löpande betalas ut, utan även på hur arbetsgivarnas skyldigheter i sådana system sannolikt utvecklas i framtiden, som resultat av faktorer som förväntade förändringar i antal, åldersfördelning och medellivslängd vad gäller nuvarande och tidigare anställda. Därför borde de tillräknade avgifternas värde i princip baseras på samma slag av försäkringsmatematiska överväganden som bestämmer storleken av de premier som försäkringsbolagen debiterar. Om, som en följd av politiska händelser eller ekonomiska förändringar, förhållandet mellan antalet nuvarande anställda och antalet som får pension ändras påtagligt och blir onormalt, skall de tillräknade avgifternas värde för nuvarande anställda beräknas skilt från värdet av faktiskt utbetalade pensioner. En rimlig procentandel av lönerna till nuvarande anställda kan användas för ändamålet.

I praktiken kan det dock vara svårt att avgöra hur stora sådana tillräknade avgifter skall vara. Företaget kan själv göra uppskattningar, kanske på basis av de avgifter som betalas till liknande fonderade system, för att beräkna sina sannolika framtida skyldigheter. I annat fall kan det enda praktiska alternativet vara att använda de icke fonderade sociala förmåner som utbetalas av företaget under samma räkenskapsperiod (efter avdrag för de faktiska avgifter som de anställda själva betalar) som en uppskattning av den tillräknade ersättning som behövs för att täcka de tillräknade avgifterna. Medan det uppenbart finns många skäl varför värdet av de erforderliga tillräknade avgifterna kan avvika från de icke fonderade sociala förmåner som faktiskt utbetalas under samma period, t.ex. ändrad sammansättning och åldersstruktur i företagets arbetskraft, kan de faktiska förmåner som utbetalas i den löpande perioden (minus anställdas egenavgifter) likväl utgöra en acceptabel uppskattning av avgifterna och den därmed förbundna tillräknade ersättningen.

I kontot för inkomstbildning anses arbetsgivarna betala sina nuvarande anställda, som en del av deras löner, ett belopp som betecknas som tillräknade sociala avgifter. Beloppet är lika med värdet av de uppskattade sociala avgifter som behövs för att tillhandahålla de anställda de icke fonderade sociala förmåner som de har rätt till. I kontot för fördelning av sekundära inkomster anses de anställda betala tillbaka till sina arbetsgivare samma belopp av tillräknade sociala avgifter (dvs. löpande transfereringar) som om de betalade dem till ett särskilt socialt trygghetsförsäkringssystem.

Bokföringstidpunkt: Tillräknade sociala avgifter, som motsvarar obligatoriska direkta sociala förmåner, bokförs vid den tidpunkt då skyldigheten uppkommer.

Tillräknade sociala avgifter, som motsvarar frivilliga direkta sociala förmåner, bokförs vid den tidpunkt då förmånen tillhandahålls.

I ENS bokförs tillräknade sociala avgifter

a) som användning i hushållens konto för fördelning av sekundära inkomster och i utrikeskontot för primärinkomster och löpande transfereringar,

b) som tillgång i kontona för fördelning av sekundära inkomster i de sektorer till vilka arbetsgivarna hör och i utrikeskontot för primärinkomster och löpande transfereringar.

SOCIALA FÖRMÅNER ANDRA ÄN IN NATURA (D.62)

Denna rubrik omfattar

Kontanta socialförsäkringsförmåner (D.621)

Sådana utbetalas till hushåll av socialförsäkringssystem (exklusive återbetalningar, se D.6311).

Dessa förmåner tillhandahålls inom socialförsäkringssystem.

Privat fonderade sociala förmåner (D.622)

Sådana utbetalas till hushåll (kontant eller in natura) av försäkringsbolag eller andra institutionella enheter, som administrerar privat fonderade sociala trygghetsförsäkringssystem.

Icke fonderade sociala löneförmåner (D.623)

Sådana utbetalas (kontant eller in natura) till de anställda, deras försörjningsberoende eller efterlevande av arbetsgivare, som administrerar icke fonderade sociala trygghetsförsäkringssystem. De omfattar typiskt

a) den fortsatta utbetalningen av normal eller reducerad lön under perioder av frånvaro från arbetet på grund av ohälsa, olycka, moderskap etc.,

b) utbetalning av familje-, utbildnings- eller andra understöd till försörjningsberättigade,

c) utbetalning av ålders- eller efterlevandepensioner till tidigare anställda eller deras efterlevande samt utbetalning av avgångsvederlag till arbetstagare eller deras efterlevande i händelse av uppsägning, arbetsoförmåga, dödsolycka etc. (om knutet till kollektivavtal),

d) allmän hälsovård, ej knuten till arbetsgivarens arbete,

e) konvalescent- och pensionärshem.

Icke fonderade sociala löneförmåner som utbetalas av arbetsgivare till tidigare anställda och andra berättigade personer, skall bokföras inklusive arbetsgivarnas faktiska kollektiva avgifter, dvs. betalningar som arbetsgivarna gör till försäkringsgivare till förmån för berörda personer.

Kontanta socialbidrag (D.624)

Sådana utbetalas till hushåll av offentliga enheter eller hushållens ideella organisationer för att täcka samma behov som sociala trygghetsförsäkringsförmåner, men inte inom ett socialt trygghetsförsäkringssystem med sociala avgifter och sociala trygghetsförsäkringsförmåner. Sådana förmåner omfattar inte löpande transfereringar som görs till följd av händelser eller omständigheter, som normalt inte täcks av sociala trygghetsförsäkringssystem (dvs. transfereringar som görs till följd av naturkatastrofer bokförda under andra löpande transfereringar eller andra kapitaltransfereringar).

SOCIALA TRANSFERERINGAR IN NATURA (D.63)

Definition: sociala transfereringar in natura (D.63) omfattar individuella varor och tjänster som tillhandahålls individuella hushåll av offentliga enheter och hushållens ideella organisationer, vare sig varorna och tjänsterna är köpta på marknaden eller producerade som icke marknadsproduktion från offentliga enheter eller hushållens ideella organisationer. De kan vara finansierade genom skatter, andra offentliga inkomster eller socialförsäkringsavgifter eller, när det gäller hushållens ideella organisationer, av donationer och kapitalinkomster.

Även om vissa av de icke marknadsmässiga tjänster, som produceras av hushållens ideella organisationer, har viss karaktär av kollektiva tjänster, behandlas alla icke marknadsmässiga tjänster, som produceras av hushållens ideella organisationer, för enkelhets skull och av konvention som individuella. Tjänster, som tillhandahålls hushållen gratis eller till priser som inte är ekonomiskt signifikanta, betecknas som individuella tjänster för att skilja dem från kollektiva tjänster som tillhandahålls hela eller stora delar av samhället. Individuella tjänster består huvudsakligen av utbildnings- och hälsovårdstjänster, även om andra slags tjänster, såsom bostads-, kultur- och rekreationstjänster, också ofta tillhandahålls.

Rubriken sociala transfereringar in natura (D.63) omfattar sociala naturaförmåner och transfereringar av individuella icke marknadsmässiga varor och tjänster:

Sociala naturaförmåner (D.631)

Sociala naturaförmåner är sociala transfereringar in natura som är avsedda att hjälpa hushållen med den finansiella börda som är förbunden med sociala risker och behov (se punkt 4.84.). De kan delas upp i sådana där mottagande hushåll själva faktiskt köper varorna och tjänsterna och sedan återersätts, och sådana där de aktuella tjänsterna tillhandahålls förmånstagarna direkt. I det andra fallet köper eller producerar den offentliga sektorneller hushållens ideella organisationer helt eller delvis varor och tjänster, som levreras direkt från producenterna till förmånstagarna.

Socialförsäkringsförmåner, återbetalningar (D.6311)

Dessa förmåner består av återbetalningar från socialförsäkringssystem till hushållen för godkända utgifter för specificerade varor och tjänster.

När ett hushåll köper en vara eller tjänst för vilken det senare ersätts, helt eller delvis, av ett socialförsäkringssystem, kan hushållet anses agera på uppdrag av socialförsäkringssystemet. I själva verket tillhandahåller hushållet socialförsäkringssystemet en kortfristig kredit, som avvecklas så snart som hushållet får sina återbetalningar.

Det återbetalade utgiftsbeloppet bokförs som om det belastade socialförsäkringssystemet direkt vid den tidpunkt då hushållet gör inköpet, medan den enda utgift som bokförs på hushållet är den eventuella skillnaden mellan mottagarpriset och det återbetalade beloppet. Det återbetalade utgiftsbeloppet behandlas alltså inte som en löpande transferering av kontanter från socialförsäkringssystem till hushållen.

Andra socialförsäkringsförmåner in natura (D.6312)

Dessa består av sociala transfereringar in natura, återbetalningar undantagna, som socialförsäkringssystem gör till hushåll. Flertalet andra socialförsäkringsförmåner in natura består t.ex. av läkar- och tandläkarbehandlingar, kirurgiska ingrepp, sjukhusvård, glasögon eller kontaktlinser, medicinska hjälpmedel, medicinsk utrustning och liknande varor eller tjänster som hör till sociala risker och behov. Tjänsten tillhandahålls direkt till förmånstagaren, utan ersättning, av marknads- eller icke-marknadsproducenter och skall värderas i enlighet därmed. Alla betalnigar som görs av hushållen skall dras ifrån.Andra socialförsäkringsförmåner in natura kan därför delas in i förmåner som produceras av marknadsproducenter och betalas av offentliga enheter eller hushållens ideella organisationer (D.63121) och förmåner som produceras av icke marknadsproducenter (D.63122).

Socialbidrag i form av naturaförmåner (D.6313)

Dessa består av transfereringar in natura, som tillhandahålls hushållen av offentliga enheter eller hushållens ideella organisationer och som till sin natur liknar socialförsäkringsförmåner in natura, men som inte tillhandahålls inom ramen för ett socialt trygghetsförsäkringssystem. Här inkluderas, om inte täckt av ett socialt trygghetsförsäkringssystem, sociala bostadsinrättningar, hyresrabatter, daghem, yrkesträning, nedsatta priser på transportmedel (förutsatt att det föreligger ett socialt syfte), och liknande varor och tjänster som hör till sociala risker och behov. Alla betalningar som görs av hushållen skall dras ifrån.Socialbidrag i form av naturaförmåner kan därför delas in i naturaförmåner som produceras av marknadsproducenter och betalas av offentliga enheter eller hushållens ideella organisationer (D.63131) och naturaförmåner som produceras av icke marknadsproducenter (D.63132).

Transfereringar av individuella icke marknadsmässiga varor och tjänster (D.632)

Bokföringstidpunkt för sociala förmåner

a) i kontanter; bokförs när rätten till förmånen är fastställd,

b) in natura; bokförs vid den tidpunkt då tjänsten tillhandahålls eller vid den tidpunkt då ändring sker av äganderätten till varor som tillhandahålls hushållen direkt av icke-marknadsproducenter.

I ENS bokförs sociala förmåner andra än in natura (D.62)

a) som användning i kontona för fördelning av sekundära inkomster i de sektorer som ger förmånerna,

b) som användning i utrikeskontot för primärinkomster och löpande transfereringar (när det gäller förmåner från utlandet),

c) som tillgång i hushållens konto för fördelning av sekundära inkomster,

d) som tillgång i utrikeskontot för primärinkomster och löpande transfereringar (när det gäller förmåner till utländska hushåll).

Sociala transfereringar in natura (D.63) bokförs

a) som användning i inkomstomfördelningskontona för naturaförmåner i de sektorer som ger förmånerna,

b) som tillgång i hushållens inkomstomfördelningskonto för naturaförmåner.

Konsumtionen av de överförda varorna och tjänsterna bokförs i kontot för användning av justerad disponibel inkomst.

Av konvention förekommer inga sociala transfereringar in natura med utlandet (de bokförs i D.62 sociala förmåner andra än in natura).

ANDRA LÖPANDE TRANSFERERINGAR (D.7)

SKADEFÖRSÄKRINGSPREMIER, NETTO (D.71)

Definition: skadeförsäkringspremier, netto, (D.71) är premier som betalas för försäkringar som tecknats av institutionella enheter. Försäkringar, som individuella hushåll tecknat, är försäkringar som dessa tecknat på eget initiativ och för egen fördel, oberoende av arbetsgivare och den offentliga sektorn och utanför alla sociala trygghetsförsäkringssystem. Skadeförsäkringspremier, netto, består av både de faktiska premier som betalas av försäkringstagarna för att få försäkringsskydd under räkenskapsperioden (intjänade premier) och de premietillskott som betalas av kapitalinkomster, som tillskrivs försäkringstagarna, efter avdrag för försäkringsbolagens administrationskostnader för försäkringarna.

Skadeförsäkringspremier, netto, är de belopp som utnyttjas för att ge skydd vid olika händelser eller olyckor som medför skada, på varor eller egendom eller på personer, av naturbetingade eller mänskliga orsaker — brand, översvämning, kollision, förlisning, stöld, våld, olycka, sjukdom etc. — eller vid ekonomiska förluster av orsaker som sjukdom, arbetslöshet, olycka etc.

Bokföringstidpunkt: Skadeförsäkringspremier, netto, bokförs när de intjänas.

Försäkringspremier, med avdrag för administrationskostnader, är de delar av de totala premierna som betalas under den löpande perioden, eller tidigare perioder, och som täcker riskerna i den löpande perioden.

Premier som intjänas under den löpande perioden måste åtskiljas från de premier som förfaller till betalning under perioden, vilka sannolikt skall täcka risker såväl under kommande perioder som under den löpande perioden.

I ENS bokförs skadeförsäkringspremier, netto

a) som användning i inhemska försäkringstagares konto för fördelning av sekundära inkomster,

b) som användning i utrikeskontot för primärinkomster och löpande transfereringar (när det gäller utländska försäkringstagare),

c) som tillgång i inhemska försäkringsbolags konto för fördelning av sekundära inkomster,

d) som tillgång i utrikeskontot för primärinkomster och löpande transfereringar (när det gäller utländska försäkringsbolag).

SKADEFÖRSÄKRINGSFORDRINGAR (D.72)

Definition: Skadeförsäkringsfordringar (D.72) är de fordringar som skall betalas enligt skadeförsäkringskontrakt; dvs. de belopp som försäkringsbolag är skyldiga att betala som ersättning för skador på personer och varor (inklusive realkapitalvaror).

Skadeförsäkringsfordringar omfattar inte betalningar som utgör någon form av sociala förmåner.

Eftersom administrationskostnader för skadeförsäkringar beräknas genom att dra förfallna fordringar från summan av intjänade premier och premietillskott, måste de förfallna fordringarna totalt vara lika med de skadeförsäkringspremier, netto, som ett försäkringsbolag mottar under samma räkenskapsperiod. Detta understryker det faktum att skadeförsäkringars väsentliga funktion är att omfördela tillgångar.

Utbetalningen av en skadeförsäkringsfordring behandlas som en transferering till fordringsägaren. Sådana betalningar behandlas alltid som löpande transferering, även om stora summor skulle omfattas vid olycksskador på fasta realkapitaltillgångar eller allvarliga personskador. De belopp som fordringsägaren mottar är vanligen inte bundna till något bestämt ändamål, och varor eller tillgångar som skadats eller förstörts behöver inte nödvändigtvis repareras eller ersättas.

Vissa fordringar uppstår på grund av skador som försäkringstagaren orsakar tredje man eller hans egendom. I dessa fall bokförs giltiga fordringar som betalade direkt till den skadade parten av försäkringsbolaget och inte indirekt via försäkringstagaren.

Bokföringstidpunkt: Skadeförsäkringsfordringar bokförs vid den tidpunkt då olyckan eller annan försäkringshändelse inträffar.

I ENS bokförs skadeförsäkringsfordringar

a) som användning i inhemska försäkringsbolags konto för fördelning av sekundära inkomster,

b) som användning i utrikeskontot för primärinkomster och löpande transfereringar (när det gäller utländska försäkringsbolag),

c) som tillgång i mottagande sektorers konto för fördelning av sekundära inkomster,

d) som tillgång i utrikeskontot för primärinkomster och löpande transfereringar (när det gäller utländska mottagare.

LÖPANDE TRANSFERERINGAR INOM DEN OFFENTLIGA SEKTORN (D.73)

Löpande transfereringar inom den offentliga sektorn omfattar inte transaktioner å andra enheters vägnar; de bokförs endast en gång i räkenskaperna och då som tillgång hos den mottagande enheten å vars vägnar transaktionen gjorts. Denna situation uppstår särskilt när en offentlig enhet (t.ex. en statlig myndighet) inkasserer skatter som, helt eller delvis, automatiskt överförs till en annan offentlig enhet (t.ex. en lokal myndighet). I detta fall bokförs skatteinbetalningarna, som är avsedda för den andra offentliga enheten, som om de vore insamlade direkt av den enheten och inte som en löpande transferering inom den offentliga förvaltningen. Denna lösning är särskilt nödvändig när de skatter, som är avsedda för den andra offentliga enheten, har formen av ett tillägg ovanpå de skatter som uttaxeras av staten. Förseningar i överförandet av skatterna från den första till den andra offentliga enheten ger upphov till poster under ”obetalda/förutbetalda inkomster och utgifter” i kontot för finansiella transaktioner.

Transfereringar av skatteinbetalningar, som utgör del av en klumptransferering från staten till en annan offentlig enhet, innefattas däremot i löpande transfereringar inom den offentliga förvaltningen. Dessa transfereringar motsvarar inte någon bestämd skattekategori och de görs inte automatiskt utan huvudsakligen genom särskilda fonder (regionala och kommunala myndigheters fonder) i enlighet med av staten fastställda fördelningsnycklar.

Bokföringstidpunkt: Löpande transfereringar inom den offentliga sektorn bokförs vid den tidpunkt som gällande förordningar stipulerar.

I ENS bokförs löpande transfereringar inom den offentliga sektorn som användning och tillgång i kontona för fördelning av sekundära inkomster för den offentliga sektorns delsektorer.

LÖPANDE INTERNATIONELL SAMVERKAN (D.74)

Definition: Löpande internationell samverkan (D.74) omfattar alla transfereringar, kontant eller in natura, mellan den offentliga sektorn och offentliga sektorer eller internationella organisationer i utlandet, utom investeringsbidrag och andra kapitaltransfereringar.

Rubrik D.74 omfattar

a) icke skattebidrag från den offentliga sektorn till Europeiska unionens institutioner, utom den ”BNI-relaterade fjärde avgiften”,

b) den offentliga sektorns bidrag till internationella organisationer (exklusive skatter som medlemsstater betalar till övernationella organisationer),

c) alla löpande transfereringar som den offentliga sektorn kan motta från de institutioner eller organisationer som nämns under a och b,

d) löpande transfereringar mellan stater, antingen kontant (t.ex. betalningar avsedda att finansiera budgetunderskott i andra länder eller i territorier på andra sidan havet eller in natura (t.ex. gåvor av livsmedel eller militär utrustning, nödhjälp efter naturkatastrofer i form av livsmedel, kläder, medicin etc.),

e) löner som en stats, en av Europeiska unionens institutioner eller en internationell organisation betalar till rådgivare eller tekniska experter som ställs till förfogande för utvecklingsländer.

Löpande internationell samverkan omfattar transfereringar mellan den offentliga sektorn och internationella organisationer, som är förlagda till landet, eftersom internationella organisationer inte behandlas som inhemska institutionella enheter i det land där de är förlagda.

Bokföringstidpunkt: Den tidpunkt som gällande förordningar stipulerar för transfereringarna (obligatoriska transfereringar) eller den tidpunkt då transfereringarna görs (frivilliga transfereringar).

I ENS bokförs löpande internationell samverkan

som användning och tillgång i den offentliga sektorns konto för fördelning av sekundära inkomster,

som användning och tillgång i utrikeskontot för primärinkomster och löpande transfereringar.

DIVERSE LÖPANDE TRANSFERERINGAR (D.75)

Löpande transfereringar till hushållens ideella organisationer

Löpande transfereringar till hushållens ideella organisationer omfattar alla frivilliga bidrag (andra än arv), medlemsavgifter och finansiell hjälp, som hushållens ideella organisationer mottar från hushåll (inklusive utländska hushåll) och, i mindre omfattning, från andra enheter.

Följande omfattas:

a) Reguljära avgifter som hushåll betalar till fackföreningar, idrottsföreningar och politiska, kulturella, religiösa och liknande organisationer, som klassificeras till sektorn för hushållens ideella organisationer.

b) Frivilliga bidrag (andra än arv) från hushåll, bolag och utlandet till hushållens ideella organisationer, inklusive transfereringar in natura i form av gåvor av livsmedel, kläder, filtar, medicin etc. som välgörenhet för utdelning till inhemska och utländska hushåll.

c) Stöd och bidrag från den offentliga sektorn, annat än transfereringar för det bestämda ändamålet att finansiera kapitalutgifter, vilka bokförs som investeringsbidrag.

Här omfattas inte betalningar av medlemsbidrag och medlemsavgifter till marknadsmässiga intresseorganisationer som betjänar företag såsom handelskammare eller branschföreningar, vilka behandlas som betalning för erhållna tjänster.

Bokföringstidpunkt: Löpande transfereringar till hushållens ideella organisationer bokförs vid den tidpunkt när de görs.

I ENS bokförs löpande transfereringar till hushållens ideella organisationer

a) som användning i de bidragande sektorernas konton för fördelning av sekundära inkomster,

b) som användning i utrikeskontot för primärinkomster och löpande transfereringar,

c) som tillgång i hushållens ideella organisationers konto för fördelning av sekundära inkomster.

Löpande transfereringar mellan hushåll

Bokföringstidpunkt: Den tidpunkt då transfereringen görs.

I ENS bokförs löpande transfereringar mellan hushåll

a) som användning och tillgång i hushållens konto för fördelning av sekundära inkomster,

b) som användning och tillgång i utrikeskontot för primärinkomster och löpande transfereringar.

Böter och straffavgifter

Denna rubrik omfattar inte

a) böter och straffavgifter som åläggs av skattemyndigheter för undanhållande eller sen inbetalning av skatter, vilka normalt inte kan åtskiljas från skatterna i sig,

b) betalningar av licensavgifter; sådana betalningar är antingen skatter eller betalningar för tjänster från offentliga enheter (se D.29 odh D.59).

Bokföringstidpunkt: Böter och straffavgifter bokförs vid den tidpunkt då skyldigheten uppkommer.

Lotterier och spel

De belopp som betalas till lotterier och spel består av två delar: betalning för en tjänst till den enhet som anordnar lotteriet eller spelet och en resterande löpande transferering som betalas ut till vinnarna. Betalningen för tjänsten kan vara betydande och kan innefatta skatter på produktionen av speltjänster. Transfereringarna betraktas i ENS som om de äger rum direkt mellan deltagarna i lotteriet eller spelet, dvs. mellan hushållen. När utländska hushåll deltar kan det bli betydande nettotransfereringarna mellan hushållssektorn och utlandet. De löpande transfereringarna bokförs när de görs.

Ersättningar

Bokföringstidpunkt: Ersättningar bokförs när de görs (ex gratia betalningar) eller när de skall göras (obligatoriska betalningar).

BNI-relaterade fjärde avgiften

”BNI-relaterade fjärde avgiften” som infördes genom rådets beslut av den 24 juni 1988 om systemet för gemenskapernas egna medel, är en löpande transferering som betalas av den offentliga sektorn i varje medlemsstat till Europeiska unionens institutioner.

Det är ett restbidrag till dessa institutioners budget, som beräknas på basis av BNI i varje land.

Bokföringstidpunkt: BNI-relaterade fjärde avgiften bokförs när den skall betalas.

I ENS bokförs BNI-relaterade fjärde avgiften

a) som användning i den offentliga sektorns konto för fördelning av sekundära inkomster,

b) som tillgång i utrikeskontot för primärinkomster och löpande transfereringar.

Övriga löpande transfereringar

a) Löpande transfereringar från hushållens ideella organisationer till den offentliga sektorn, som inte är skatter,

b) betalningar från den offentliga sektorn till offentligt ägda företag, som klassificeras till sektorn för icke-finansiella företag och kvasibolag, och avsedda att täcka onormala pensionsutbetalningar,

c) resestipendier och belöningar som betalas till inhemska och utländska hushåll av den offentliga sektorn eller hushållens ideella organisationer,

d) regelbundna sparpremier från den offentliga sektorn till hushåll som belöning för deras sparande under perioden,

e) hushållens återbetalning av utgifter som sociala välfärdsorganisationer haft för deras räkning,

f) löpande transfereringar från hushållens ideella organisationer till utlandet,

g) sponsorbelopp från aktiebolag om dessa betalningar inte kan betraktas som köp av reklamtjänster eller andra tjänster (t.ex. transfereringar för den goda sakens skull eller till stipendier),

h) löpande transfereringar från offentliga sektorn till hushåll i deras egenskap av konsumenter, om dessa inte bokförts som sociala förmåner.

Bokföringstidpunkt: Dessa transfereringar bokförs när de görs, utom de från och till den offentliga sektorn som bokförs när de skall göras.

I ENS bokförs diverse löpande transfereringar

a) som tillgång och användning i alla sektorers konton för fördelning av sekundära inkomster,

b) som tillgång och användning i utrikeskontot för primärinkomster och löpande transfereringar.

JUSTERING FÖR VÄRDEFÖRÄNDRING I HUSHÅLLENS NETTOFORDRAN PÅ PENSIONSFONDSRESERVER (D.8)

Eftersom hushållen i systemets konton för finansiella transaktioner och balansräkningar behandlas som ägare till reserverna i privat fonderade system, både självständiga och icke självständiga, är en justeringspost nödvändig för att säkerställa att varje överskott av pensionsavgifter över pensionsutbetalningar (dvs. utbetalda ”transfereringar” över mottagna ”transfereringar”) inte påverkar hushållens sparande.

För att neutralisera denna effekt görs följande justering som ett tillägg till hushållens disponibla inkomst, eller justerade disponibla inkomst, i inkomstanvändningskontot innan sparandet beräknas:

På detta sätt är hushållens sparande samma som det skulle ha varit om pensionsavgifter och pensionsutbetalningar inte hade bokförts som löpande transfereringar i kontot för fördelning av sekundära inkomster. Denna justeringspost är nödvändig för att hushållens sparande skall svara mot förändringen i deras nettofordran på pensionsfondernas reserver, vilka bokförs i kontot för finansiella transaktioner. Den motsatta justeringen är naturligtvis nödvändig i inkomstanvändningskontot hos försäkringsbolagen eller de självständiga pensionsfonderna, eller de arbetsgivare som avsätter icke självständiga pensionsfonder.

Bokföringstidpunkt: Justeringen bokförs enligt de flöden som den består av.

I ENS bokförs justering för värdeförändring i hushållens nettofordran på pensionsfondsreserverer

a) som användning i inkomstanvändningskontona i försäkringsbolagens sektor och andra sektorer som administrerar icke självständiga pensionsfonder,

b) som användning i utrikeskontot för primärinkomster och löpande transfereringar (när det gäller utländska institutioner),

c) som tillgång i hushållssektorns inkomstanvändningskonto,

d) som tillgång i utrikeskontot för primärinkomster och löpande transfereringar (när det gäller utländska hushåll).

KAPITALTRANSFERERINGAR (D.9)

Kapitaltransfereringar skiljer sig från löpande transfereringar på det sättet att de innebär anskaffning eller avyttring av en eller flera tillgångar för minst en part i transaktionen. Oavsett om de görs kontant eller in natura, resulterar de i en motsvarande ändring i de finansiella eller icke-finansiella tillgångarna i balansräkningen för en eller båda parter i transaktionen.

En kapitaltransferering in natura består av transfereringen av äganderätten till en tillgång (annan än lager eller kontanter) eller en långivares upphävande av en skuld utan någon motprestation.

En kapitaltransferering i kontanter består av transfereringen av kontanter som den första parten har anskaffat genom att avyttra en eller flera tillgångar (andra än lager) eller som den andra parten förväntas använda eller avkrävs använda för anskaffandet av en eller flera tillgångar (andra än lager). Den andra parten, mottagaren, är ofta tvungen att använda kontanterna för att anskaffa en eller flera tillgångar som villkor för att transfereringen skall göras.

Kapitaltransfereringar omfattar kapitalskatter (D.91), investeringsbidrag (D.92) och andra kapitaltransfereringar (D.99).

KAPITALSKATTER (D.91)

Kapitalskatter omfattar

a) skatter på kapitaltransfereringar: arv- och gåvoskatter, vilka uttaxeras på mottagarens kapital — utom skatter på försäljning av tillgångar eftersom dessa inte är transfereringar,

b) kapitalavgifter: tillfälliga och exceptionella avgifter på tillgångar eller nettoförmögenhet, som ägs av institutionella enheter. Dessa omfattar förbättringsavgifter, dvs. skatter på värdeökningen på jordbruksmark, beroende på tillstånd att planera för markens användning för kommersiella eller bostadsändamål.

Skatter, som bokförts i redovisningen kan härröra ur två källor: belopp som styrkts av taxering och deklarationer eller inbetalningskvitton.

a) Om taxering och deklarationer används, skall beloppen jämkas med hjälp av en koefficient som beaktar de taxerade och deklarerade belopp som aldrig erlagts. Som ett alternativ skall en kapitaltransferering till berörda enheter bokföras med samma jämkningskoefficient. Koefficienterna skall beräknas på tidigare erfarenheter och nuvarande förväntningar, när det gäller taxerade och deklarerade belopp som aldrig erlagts. De skall specificeras för olika slags skatter.

b) Om inbetalningskvitton används skall de anpassas så att de gäller den tidpunkt då den aktivitet som ger upphov till skattskyldigheten, inträffade (eller när skattebeloppet bestämdes). Denna anpassning kan grundas på den genomsnittliga skillnaden mellan tidpunkten för aktiviteten (eller när skattebeloppet bestämdes) och tidpunkten för skatteinbetalningen.

I ENS bokförs kapitalskatter

a) som förändringar i skulder och nettoförmögenhet (-) i kapitalkontona i de sektorer till vilka skattebetalarna är klassificerade,

b) som förändringar i skulder och nettoförmögenhet (+) i den offentliga sektorns kapitalkonto,

c) som förändringar i skulder och nettoförmögenhet i utlandets kapitalkonto.

INVESTERINGSBIDRAG (D.92)

Definition: Investeringsbidrag (D.92) består av kapitaltransfereringar, kontant eller in natura, som görs av den offentliga sektorn eller av utlandet till andra inhemska eller utländska institutionella enheter för att finansiera hela eller delar av anskaffandet av fasta tillgångar.

Investeringsbidrag kan ges kontant eller in natura. Investeringsbidrag in natura består av transfereringar av transportutrustning, maskiner och annan utrustning från den offentliga sektorn till andra inhemska eller utländska enheter liksom av direkt tillhandahållande av byggnader och anläggningar till inhemska eller utländska enheter.

Investeringsbidrag omfattar inte transfereringar av militär utrustning i form av vapen, eller utrustning vars enda funkton är att avfyra sådana vapen, eftersom sådan utrustning inte klassificeras som fast tillgång.

Värdet av den investering som genomförs av den offentliga sektorn till förmån för andra sektorer i ekonomin bokförs likaså som investeringsbidrag, när mottagaren kan identifieras och blir ägare av kapitalet. I dessa fall bokförs investeringen som förändring av tillgång i mottagarens kapitalkonto och finansieras genom ett investeringsbidrag som noteras som förändring i skulder och nettoförmögenhet i samma konto.

Rubrik D.92 omfattar inte bara icke periodiska betalningar avsedda att finansiera investering under samma period utan även terminsbetalningar avseende investering som genomförts under en tidigare period. Således skall den del av den offentliga sektorns årliga betalningar som motsvarar amorteringen av skulder, som företag har ådragit sig för investeringsprojekt, och för vilka amorteringar den offentliga sektorn har påtagit sig helt eller delvis ansvar, likaså behandlas som investeringsbidrag.

Bidrag från den offentliga sektorn som räntestöd omfattas emellertid inte, även om ändamålet för stödet är att uppmuntra investering. I praktiken konstituerar offentliga sektorns övertagande av delar av räntekostnaderna, liksom räntan i sig, en löpande omfördelningstransaktion. Om emellertid ett bidrag tjänar det dubbla ändamålet att finansiera både skuldamorteringen och räntebetalningen på det lånade kapitalet och om det inte är möjligt att åtskilja dessa två element, skall hela bidraget behandlas som ett investeringsbidrag i räkenskaperna.

Investeringsbidrag till sektorn för icke-finansiella företag och kvasibolag omfattar, utöver bidrag till privata företag, kapitalbidrag till offentligt ägda företag som betraktas som självständiga juridiska enheter, förutsatt att det offentliga organ som ger bidraget inte behåller en fordran på det offentligt ägda företaget.

Investeringsbidrag till hushållssektorn omfattar utrustnings- och moderniseringsbidrag till andra företag än bolag och kvasibolag samt bidrag till hushållen för byggande, köp och förbättring av bostäder.

Investeringsbidrag till den offentliga sektorn omfattar alla betalningar (utom räntestöd) som görs till delsektorer av den offentliga sektorn för att finansiera kapitalbildning. Det viktigaste exemplet är transfereringar från staten till kommunerna i syfte att finansiera dessas bruttoinvesteringar. Det bör understrykas att transfereringar av generell natur, avsedda för olika eller obestämda ändamål, bokförs under löpande transfereringar inom den offentliga sektorn, även om de delvis används för investering.

Investeringsbidrag till intresseorganisationer och ideella organisationer från den offentliga sektorn och från utlandet särskiljs enligt samma kriterium från löpande transfereringar till intresseorganisationer och ideella organisationer.

Investeringsbidrag till utlandet skall likaså begränsas till transfereringar med det bestämda ändamålet att finansiera utländska enheters investering. Dessa omfattar t.ex. ensidiga transfereringar för byggande av broar, vägar, fabriker, sjukhus eller skolor i utvecklingsländer eller för uppförande av byggnader för internationella organisationer. De kan omfatta terminsbetalningar under en tidsperiod likaväl som engångsbetalningar. Rubriken täcker också gratisleveranser av fasta realkapitalvaror.

Bokföringstidpunkt: Kontanta investeringsbidrag bokförs när betalningen skall göras. Investeringsbidrag in natura bokförs när äganderätten till tillgången överförs.

I ENS bokförs investeringsbidrag

a) som förändringar i skulder och nettofömögenhet (-) i den offentliga sektorns kapitalkonto,

b) som förändringar i skulder och nettofömögenhet (+) i mottagarsektorernas kapitalkonton,

c) som förändringar i skulder och nettofömögenhet i utlandets kapitalkonto.

ANDRA KAPITALTRANSFERERINGAR (D.99)

Andra kapitaltransfereringar omfattar följande transaktioner:

a) Betalningar från den offentliga sektorn eller från utlandet till ägare av kapitalvaror, som blivit förstörda eller skadade genom krigshandlingar, andra politiska händelser eller naturkatastrofer (översvämningar etc.).

b) Transfereringar från den offentliga sektorn till icke-finansiella företag och kvasibolag för att täcka förluster som ackumulerats under flera räkenskapsår eller exceptionella förluster av orsaker utanför företagets kontroll.

c) Transfereringar mellan den offentliga sektorns delsektorer avsedda att täcka oväntade utgifter eller ackumulerade underskott.

d) från den offentliga sektorn till hushåll som belöning för deras sparande under en flerårsperiod.

e) Testamentariska gåvor, stora gåvor och donationer mellan enheter som hör till olika sektorer, inklusive testamentariska gåvor eller stora gåvor till intresseorganisationer och ideella organisationer (t.ex. gåvor till universitet för att täcka byggkostnaderna för nya studentbostäder, bibliotek, laboratorier etc.).

f) Upphävande av skuld genom överenskommelse mellan instituinella enheter som tillhör olika sektorer eller undersektorer (till exempel den offentliga sektorns upphävande av ett annat lands skuld; garantibetalningar som befriar försumliga låntagare från deras skyldigheter) — utom i det särskilda fallet med skatter och sociala avgifter som skall erläggas till den offentliga sektorn [se 4.165 j)]. Sådana upphävanden genom ömsesidig överenskommelse behandlas som den kapitaltransferering från långivaren till låntagaren med samma värde som en utestående skulden vid tidpunkten för upphävandet. På samma sätt behandlas övertagande av en skuld som kapitaltransferering. Här innefattas dock inte Avskrivning av skuld är inte en transaktion mellan institutionella enheter och förekommer därför i ENS varken i kapital- eller finansieringskontot. Om långivaren beslutar om en sådan avskrivning bör den registrerasi långivarens och låntagarens kontor för andra volymförändringar i tillgångar (se 6.27d). Avsättningar för osäkra fordringar behandlas som bokföringsposter som är interna för den institutionella producerande enheten och förekommer inte någonstans i systemet. En låntagares ensidiga förnekande av en skuld är inte heller en transaktion och ingår inte i systemet.

1) upphävande av finansiella fordringar mot och övertagande av skulder från kvasibolag av ägaren till kvasibolaget. Detta fall behandlas som en transaktion i aktier och andra ägarandelar (se 5.16),

2) den offentliga sektorns upphävande av skuld mot och skuldövertagande från ett offentligt bolag som försvinner som institutionell enhet i systemet. Denna händelse registreras i kontot för andra volymförändringar i tillgångar (se 5.16, 6.29 och 6.30),

3) den offentliga sektorns upphävande av skuld mot och skuldövertagande från ett offentligt bolag som del i en pågående privatiseringsprocess som skall uppnås i ett kort perspektiv. Detta fall behandlas som en transaktion i aktier och andra ägarandelar.

g) Den del av realisationsvinster (eller realisationsförluster) som omfördelas till annan sektor, som till exempel, försäkringsbolagens omfördelning av realisationsvinster till hushåll. Däremot skall överföringar till den offentliga sektorn i samband med privatiseringar som sker indirekt (till exempel genom ett holdingbolag) bokföras som finansiella transaktioner i aktier och andra ägarandelar (F5) och får därför ingen direkt påverkan på nivån av den offentliga sektorns finansiella sparande/nettoupplåning.

h) Större betalningar som ersättning för omfattande eller allvarliga skador på sak eller person som inte täcks av försäkringar (utom sådana betalnigar från den offentliga sektorn eller från utlandet som beskrivs i a). Betalningarna kan vara ålagda av domstol eller fastställda utanför domstol. De omfattar ersättningar för skador orsakade av stora explosioner, oljeläckage, läkemedelsbiverkningar etc..

i) Extraordinära inbetalningar till sociala trygghetsförsäkringsfonden från arbetsgivare (inklusive den offentliga sektorn) eller från den offentliga sektorn (som ett led i dess sociala funktion) i den utsträckning som dessa betalningar är avsedda att öka dessa fonders aktuariereserver. Den åtföljande justeringen från sociala trygghetsförsäkringsfonder till hushåll bokförs likaså som andra kapitaltransfereringar (D.99) (se bilaga om försäkring, punkt 20).

j) När de skatter och sociala avgifter, som skall erläggas till den offentliga sektorn, bokförs på grundval av taxering och deklarationer, skall den del som ej förväntas bli erlagd utjämnas för samma bokföringsperiod. Detta kan göras mellan den offentliga sektorn och berörda sektorer under den särskilda raden D 995 genom ”Annan kapitaltransferering” (D 99). Detta flöde D 995 skall uppdelas i undergrupper i enlighet med koderna för olika berörda skatter och sociala avgifter.

Bokföringstidpunkt:

a) Andra kapitaltransfereringar i kontanter bokförs när betalningen skall göras.

b) Andra kapitaltransfereringar in natura bokförs när äganderätten till tillgången överförs eller när skulden annulleras av långivaren.

I ENS bokförs andra kapitaltransfereringar som förändringar i skulder och nettoförmögenhet i sektorernas och utlandets kapitalkonton.

KAPITEL 5 FINANSIELLA TRANSAKTIONER

Mot bakgrund av definitionen av en transaktion (jfr 1.33) är en finansiell transaktion ett mellanhavande mellan institutionella enheter eller mellan en institutionell enhet och utlandet genom ömsesidigt avtal som innebär att en finansiell tillgång och motsvarande skuld samtidigt skapas eller likvideras eller att äganderätten till en finansiell tillgång förändras eller att en skuld överlåtes.

Finansiella tillgångar är ekonomiska tillgångar såsom betalningsmedel, finansiella fordringar och sådana ekonomiska tillgångar som till sin karaktär liknar finansiella fordringar.

Betalningsmedel består av monetärt guld, särskilda dragningsrätter, sedlar och mynt samt överförbar inlåning.

Finansiella fordringar berättigar ägarna (långivarna) att utan motprestation erhålla en betalning eller en serie av betalningar från andra institutionella enheter (låntagarna) som har motsvarande skuld.

Exempel på ekonomiska tillgångar som till sin karaktär liknar finansiella fordringar är aktier och andra ägarandelar och delvis villkorade tillgångar. Den institutionella enhet som emitterar en sådan finansiell tillgång anses ha tagit på sig motsvarande skuld.

Villkorade tillgångar är kontraktsenliga avtal mellan institutionella enheter och mellan dessa enheter och utlandet, vilka innehåller ett eller flera villkor som måste uppfyllas innan en finansiell transaktion äger rum. Exempel är en av tredje part lämnad betalningsgaranti, remburser, kreditlimitar, NIFs (underwritten note issuance facilities) och flera av derivatinstrumenten. I ENS är en villkorad tillgång en finansiell tillgång i de fall då själva det kontraktsenliga avtalet har ett marknadsvärde om det kan bli föremål för handel eller kan avräknas på marknaden. Om detta inte är fallet skall inte en villkorad tillgång bokföras i ENS.

Sju kategorier av finansiella tillgångar kan utskiljas: monetärt guld och särskilda dragningsrätter (AF.1), sedlar, mynt och inlåning (AF.2), värdepapper andra än aktier (AF.3), lån (AF.4), aktier och andra ägarandelar (AF.5), försäkringstekniska reserver (AF.6) och obetalda/förutbetalda inkomster och utgifter (AF.7).

I ENS motavaras alltid en finansiell tillgång av en lika stor skuld med undantag av sådana finansiella tillgånger som klassificerats som monetärt guld och särskilda dragningsrätter (AF.1). Sex kategorier av skulder som svarar mot kategorier av finansiella tillgångar kan utskiljas.

Finansiella transaktioner klassificeras på samma sätt som finansiella tillgånger och skulder. Sju kategorier av finansiella transaktioner kan särskiljas: transaktioner i monetärt guld och särskilda dragningsrätter (F.1), transaktioner i sedlar och inlåning (F.2), transaktioner i värdepapper andra än aktier (F.3), transaktioner i lån (F.4), transaktioner i aktier och andra ägarandelar (F.5), transaktioner i försäkringstekniska reserver (F.6) och transaktioner av obetalda/förutbetalda inkomter och utgifter (AF.).

Innehavet av finansiella tillgångar och skulder hos en sektor eller utlandet vid en viss tidpunkt bokförs i balansräkningen (se kapitel 7). Finansiella transaktioner resulterar i förändringar i balansräkningarna. Förändringarna mellan ingående och utgående balans kan emellertid bero på andra flöden (se kapitel 6). De beror inte på mellanhavanden genom ömsesidiga avtal mellan institutionella enheter eller mellan dem och utlandet. Dessa andra flöden kan delas upp i omvärderingar av finansiella tillgångar och skulder samt andra volymförändringar som inte beror på finansiella transaktioner. De förra bokförs i omvärderingskontot och de senare i kontot för andra volymförändringar i tillgångar under kategorierna förluster genom katastrofer, konfiskationer utan ersättning, andra volymförändringar i finansiella tillgångar och skulder som inte klassificerats annorstädes samt förändringar i klassificeringar och struktur.

Finansiella transaktioner mellan institutionella enheter bokförs i kontot för finansiella transaktioner för berörda sektorer. Finansiella transaktioner mellan institutionella enheter och utlandet bokförs i kontot för finansiella transaktioner för de berörda sektorerna och i utrikeskontot för finansiella transaktioner (se kapitel 8).

Kontot för finansiella transaktioner (för en sektor eller utlandet) visar på den vänstra sidan anskaffning minus avyttring av finansiella tillgångar, medan den högra sidan visar upptagna minus återbetalade skulder. Saldoposten i kontot för finansiella transaktioner, dvs. anskaffningen, netto, av finansiella tillgångar minus upptagandet, netto, av skulder, är nettoutlåning (+) eller nettoupplåning (-), (alltså positivt eller negativt finansiellt sparande) (B.9).

Kontot för finansiella transaktioner för en sektor kan vara konsoliderat eller icke konsoliderat. Det icke konsoliderade kontot för en sektor visar förändringarna i finansiella tillgångar och skulder genom alla finansiella transaktioner där institutionella enheter klassificerade som tillhörande den aktuella sektorn är berörda. Det konsoliderade kontot för en sektor visar förändringarna i finansiella tillgångar och skulder genom finansiella transaktioner mellan institutionella enheter tillhörande sektorn och institutionella enheter i andra sektorer eller utlandet. I motsats till det icke konsoliderade kontot är finansiella transaktioner mellan enheter inom sektorn eliminerade i det konsoliderade kontot. Utrikeskontot för finansiella transaktioner är definitionsmässigt konsoldierat.

En finansiell transaktion mellan två institutionella enheter ökar nettoutlåningen/nettoupplåningen för en enhet och minskar nettoutlåningen/nettoupplåningen hos en annan enhet med samma belopp. Finansiella transaktioner mellan institutionella enheter i samma sektor förändrar inte sektorns nettoutlåning/nettoupplåning. En sektorns konsoliderade respektive icke konsoliderade konto för finansiella transaktioner visar samma nettoutlåning/nettoupplåning. Av samma anledning förändrar inte finansiella transaktioner mellan institutionella enheter inom landet den totala ekonomins nettoutlåning/nettoupplåning. Det uppgår till samma belopp men med omvänt tecken som nettoutlåningen/nettoupplåningen enligt utrikeskontot för finansiella transaktioner. Därför är summan av nettoutlåningen/nettoupplåningen för alla institutionella enheter och utlandet lika med noll.

Kontot för finansiella transaktioner mellan långivare/låntagare (för en sektor eller för utlandet) är en utbyggnad av det finansiella kontot som visar nettoanskaffningen av olika finansiella tillgångar med fördelning på låntagarsektor och upptagandet, netto, av skulder med fördelning på långivarsektor. Denna utbyggnad tillhandahåller information om relationerna mellan långivare/låntagare och den är konsistent med den finansiella balansräkning som visar fördelningen på långivare/låntagare (se 7.69). Om de finansiella transaktionerna sker på sekundära marknader föreligger inte information om till vilka institutionella enheter finansiella tillgångar har sålts eller från vilka de har köpts vilket innebär att kontot för finansiella transaktioner mellan långivare/låntagare inte ger ett fullständigt svar på frågan vem finansierar vem under en räkenskapsperiod.

Kontot för finansiella transaktioner är det sista kontot i ENS som registrerar transaktioner (se kapitel 8). Därför har inte kontot någon saldopost som förs vidare till ett annat konto. I ENS är saldoposten i kontot för finansiella transaktioner identiskt med saldoposten i kapitalkontot. I praktiken uppstår vanligtvis en diskrepans mellan dessa saldoposter eftersom de beräknas med hjälp av olika statistiska uppgifter.

Finansiella transaktioner motsvaras alltid av andra lika stora transaktionen i ENS, vilka antingen är andra finansiella transaktioner eller icke-finansiella transaktioner.

Den samtidiga ökningen eller minskningen av både finansiella tillgångar och skulder eller byte av en finansiell tillgång mot en annan registreras alltigenom i kontot för finansiella transaktioner (för en sektor eller utlandet). I de fall en transaktion och dess mottransaktion båda är finansiella, förändrar de den finansiella portföljens sammansättning och de kan förändra totalen för både finansiella tillgångar och skulder hos berörda institutionella enheter eller utlandet, med de förändrar inte nettoutlåningen/nettoupplåningen.

De finansiella transaktionerna kan också motsvaras av transaktioner i produkter (se kapitel 3), omfördelningstransaktioner (se kapitel 4) eller transaktioner i icke-finansiella, ej reproducerbara tillgångar (se 6.06). I de fall den mot en finansiell transaktion svarande transaktionen inte är finansiell kommer nettoutlåningen/nettoupplåningen hos berörda institutionella enheter eller utlandet att förändras.

Den mot en finansiell transaktion svarande transaktionen kan vara en (löpande eller kapital-) transferering (se kapitel 4). I detta fall medför den finansiella transaktioner att ägandet av en finansiell tillgång förändras eller att enlåntagare tar över en skuld (skuldövertagande) eller att en finansiell tillgång och den motsvarande skulden samtidigt likvideras (annullering eller efterskänkande av skuld). Den mot skuldövertagandet och skuldannulleringen svarande transfereringen klassificeras som kapitaltransferering (D.9) och registreras i kontot för andra volymförändringar i tillgångar.

Om ägaren till ett kvasibolag tar över skulder från eller annullerar finansiella fordringar mot kvasibolaget är den mot skuldövertagande eller skuldannullering svarande transaktionen en transaktion i aktier och andra ägarandelar (F.5).

Om offentliga sektorn annullerar eller övertar skulder i ett offentligägt bolag som upphör som institutionell enhet i ENS, registreras ingen transaktion i kapitalkontot eller det finansiella kontot. I detta fall registreras ett flöde i kontot för andra volymförändringar i tillgångar (se kapitel 6, ”Övriga transkationer och andra flöden”).

Om offentliga sektorn annullerar eller övertar skulder i ett offentligägt bolag som ett led i en pågående privatiseringsprocess som skall genomföras i ett kortsiktigt perspektiv är den motsvarande transaktioner en transaktion i aktier och andra ägarandelar. Privatisering innebär att kontrollen över det offentligägda bolaget upphör (se 2.26) genom avyttring av aktier och andra ägarandelar. En sådan annullering eller skuldövertagande leder till en ökning av det egna kapitalet (se 7.05), oavsett om denna ökning av det egna kapitalet beror på emission av aktier och andra ägarandelar eller inte.

Avskrivning eller nedskrivning av osäkra fordringar hos långivare och den ensidiga annulleringen av en skuld hos en låntagare (skuldförnekande) klassificeras inte som finansiella transaktioner, därför att de inte innebär ett mellanhavande mellan institutionella enheter eller mellan institutionella enheter och utlandet genom ömsesidiga avtal. Av- och nedskrivning av osäkra fordringar hos långivare registreras i kontot för andra volymförändringar i tillgångar (se 6.27.d). Skuldförnekande registreras inte i ENS.

Den mot en finansiell transaktion svarande transaktionen kan vara ränta (D.41). Långivarna erhåller ränta och låntagarna betalar ränta på sådana finansiella fordringar som är klassificerade i kategorierna sedlar, mynt och inlåning (AF.2), värdepapper andra än aktier (AF.3), lån (AF.4) och obetalda/förutbetalda inkomster och utgifter (AF.7). I ENS registreras räntan enligt bokföringsmässiga grunder, vilket innebär att räntan på det utestående beloppet tillskrivs långivaren kontinuerligt över tiden (se 4.50). Den mot en bokförd upplupen ränta (D.41) svarande transaktionen är alltid finansiell och skapar en ny fordran på låntagaren från långivarens sida. Resultatet av denna finansiella transaktion är att räntan återinvesteras. Den faktiska räntebetalningen registreras inte i räntekontot (D.41) men den medför en transaktion som avser den förändrade äganderätten till betalningsmedlen. Den mot denna transaktion svarande transaktionen är finansiell och reducerar långivarens fordran på låntagaren. När upplupen och förfallen ränta inte betalas ger detta upphov till förfallna men icke betalda räntor. Eftersom upplupna räntor alltid registreras i ENS förändrar dessa förfallna men icke betalade räntor inte summan av finansiella tillgångar eller skuldern men möjligen deras klassificering (se 5.131).

Den mot en finansiell transaktion svarande transaktionen kan vara kapitalinkomst som är allokerad men inte utdelad. Exempel härpå är ränta (D.41) och utdelningar (D.421) som värdepappersfonder erhållit på sina investeringar och som har allokerats på andelsägarna men inte delats ut (se. 4.49.b och 4.54.b), återinvesterade vinstmedel från direkta investeringar i utlandet (D.43) och kapitalinkomster tillräknade försäkringstagre (D.44) i de fall det gäller individuella livförsäkringar som inte omfattas av något socialförsäkringssystem. Resultatet av denna mottransaktion är att (den positiva eller negativa) kapitalinkomsten återinvesteras.

KLASSIFICERING AV FINANSIELLA TRANSAKTIONER

De finansiella transaktionerna klassificeras i kategorier som delas upp i underkategorier, av vilka vissa därtill delas upp i underpositioner. Klassificeringen av transaktionerna i finansiella tillgångar och skulder svarar mot klassificeringen av finansiella tillgångar och skulder (se.5.06—5.08). Definitionerna av kategorierna, underkategorierna och underpositionerna och tilläggsförklaringarna tillhandahålls därför bara en gång i ENS — i denna del av kapitlet om de finansiella transaktionerna. I huvudtexten till kapitlet om balansräkningarna upprepas inte definitionerna och förklaringarna men en översikt av alla tillgångar och skulder som definieras i ENS finns i bilaga I kapitel 7.

Klassificeringen av finansiella transaktioner och av finansiella tillgångar och skulder grundar sig i första hand på de finansiella tillgångarnas likviditet och juridiska egenskaper. Klassificeringen innehåller inte funktionella kategorier med undantag för en memorandumpost som har samband med direkta investeringar i utlandet. Definitionerna av kategorier, underkategorier och underpositioner är i allmänhet oberoende av klassificeringen av institutionella enheter. Vid behov kan emellertid klassificeringen av finansiella tillgångar och skulder ytterligare detaljeras genom korsklassificering med klassificeringen av institutionella enheter. Inlåning mellan monetära finansinstitut kan tjäna som exempel. Vilken detaljnivå som behövs för klassificeringen av finansiella tillgångar och skulder beror på vilken sektor som skall analyseras.

Tabell 5.1 — Klassificering av finansiella transaktioner Klassificering av finansiella transaktioner Kod Monetärt guld och särskilda dragningsrätter (SDR) F.1 Monetärt guld F.11 Särskilda dragningsrätter (SDR) F.12 Sedlar, mynt och inlåning F.2 Sedlar och mynt F.21 Överförbar inlåning F.22 Övrig inlåning F.29 Värdepapper andra än aktier F.3 Värdepapper andra än aktier, exklusive finansiella derivat F.33 Kortfristiga F.331 Långfristiga F.332 Finansiella derivat F.34 Lån F.4 Kortfristiga F.41 Långfristiga F.42 Aktier och andra ägarandelar F.5 Aktier och andra ägarandelar, exklusive fondandelar F.51 Noterade aktier F.511 Icke noterade aktier F.512 Andra ägarandelar F.513 Fondandelar F.52 Försäkringstekniska reserver F.6 Hushållens nettofordran i livförsäkringsreserver och pensionsfonder F.61 Hushållens nettofordran i livförsäkringsreserver F.611 Hushållens nettofordran i pensionsfonder F.612 Förskottsbetalning av försäkringspremier och reserver för utestående fordringar F.62 Obetalda/förutbetalda inkomster och utgifter F.7 Handelskrediter och förskott F.71 Övriga F.79 Memorandumpost: Direkta investeringar i utlandet F.m

Analyser av hur penningpolitiska åtgärder verkar kan kräva att det går att identifiera penningmängden i balansräkningarna och även i sektorernas och utlandets finansiella konton. Emellertid varierar definitionerna på penningmängden i olika länder och över tiden. Därtill består den av delar som oftast inte svarar mot kategorierna, underkategorierna eller underpositionerna av finansiella tillgångar och skulder så som de definieras i ENS. Vilka sektorer som är penningmängdsskapande, penningsmängdsinnehavare eller penningmängdsneutrala beror därtill på definitionen av de monetära aggregat som studeras. Därför definieras inte penningmängd i ENS. Dock presenteras i en bilaga till detta kapitel en metod som gör det möjligt att visa olika likviditetsmått i balansräkningarna och de finansiella kontona.

Innovationerna på de finansiella marknaderna har minskat användbarheten av en uppdelning i kortfristiga/långfristiga finansiella tillgångar och skulder. Men i de fall en löptidsanalys är viktig som vid analyser av räntesatser och kapitalavkastning kan det behövas en uppdelning på olika löptider. En indelning efter löptid medges därför i relevanta sammanhang som ett sekundärt klassificeringskriterium.

Definition: Kortfristiga finansiella tillgångar (skulder) är finansiella tillgångar (skulder) vars ursprungliga löptid normalt är ett år eller mindre och i undantagsfall högst två år. Långfristiga finansiella tillgångar (skulder) är finansiella tillgångar (skulder) vars ursprungliga löptid normalt är mer än ett år och i undantagsfall mer än två år.

Många av kategorierna, underkategorierna och underpositionerna av finansiella tillgångar och skulder kan indelas efter de valutaslag de är utställda i.

Definition: Finansiella tillgångar (skulder) i nationell valuta är finansiella tillgångar (skulder) som är utställda i landets officiella valutaslag. Finansiella tillgångar (skulder) i utländsk valuta är finansiella tillgångar (skulder) som inte är utställda i landets officiella valutaslag.

Finansiella tillgångar i utländsk valuta omfattar finansiella tillgångar som är utställda i en valutakorg, t.ex. ECU eller SDR, och finansiella tillgångar utställda i guld. En åtskillnad mellan nationell och utländsk valuta är särskilt användbar för kategorin sedlar, mynt och inlåning (AF.2).

MONETÄRT GULD OCH SÄRSKILDA DRAGNINGSRÄTTER (SDR) (F.1)

Kategori F.1 består av två underkategorier av finansiella transaktioner:

Monetärt guld (F.11).

Särskilda dragningsrätter (SDR) (F.12).

De finansiella tillgångar som klassificeras i kategorin monetärt guld och SDR är de enda finansiella tillgångar för vilka det inte finns någon motsvarande skuld i ENS. Därför innebär transaktioner i monetärt guld och SDR (F.1) alltid att äganderätten till en finansiell tillgång förändras (se 5.02).

Monetärt guld (F.11)

Sektorn monetära myndigheter, som grundar sig på ett funktionellt begrepp, består av delsektorn centralbanken (S.121) och statliga institutioner som svarar för verksamheter som vanligtvis utförs av centralbanken. Sådana verksamheter är sedelutgivning, förvaltning av valutareserven och administration av fonder för valutakursstabilisering.

Därför är guld normalt en finansiell tillgång endast för centralbanken eller staten. Emellertid, under vissa omständigheter kan andra finansiella företag äga guld som får säljas endast med de monetära myndigheternas uttryckliga medgivande. Under sådana reglerade omständigheter kan begreppet effektiv kontroll tillämpas på guld som ägs av andra finansiella företag än centralbanken.

Monetärt guld har vanligtvis formen av tackor med en renhet på minst 995/1000.

Transaktioner i monetärt guld består huvudsakligen av försäljningar och köp av monetärt guld mellan monetära myndigheter. Köp av monetärt guld registreras i kontot för finansiella transaktioner för de inhemska monetära myndigheterna som ökningar av deras finansiella tillgångar. De motsvarande posterna är minskningar av utlandets finansiella tillgångar.

Transaktioner i icke monetärt guld, dvs. annat guld än monetärt guld, behandlas som anskaffningar minus avyttringar av värdeföremål (om det enda syftet är att skapa en förmögenhetsreserv) och i annat fall som slutlig konsumtion eller insatsförbrukning och/eller lagerinvestering. Transaktioner i icke monetärt guld omfattar de monetära myndigheternas transaktioner i sådant guld som inte ingår i valutareserven.

Om monetära myndigheter ökar sina innehav av monetärt guld med icke monetärt guld eller frigör monetärt guld från innehaven för icke monetära ändamål anses de ha monetariserat respektive demonetariserat guld. Monetarisering eller demonetarisering av guld ger inte upphov till någon post i kontot för finansiella transaktioner; förändringen i balansräkningen motsvaras i stället av en post i kontot andra volymförändringar i tillgångar till följd av omklassificering, dvs. omklassificeringen av guld som värdeföremål (AN.13) till monetärt guld (AF.11) (se 6.32) eller omvänt, dvs. omklassificering av monetärt guld till guld som värdeföremål.

Inlåning, värdepapper och lån utställda i guld behandlas som andra finansiella tillgångar än monetärt guld och klassificeras tillsammans med liknande finansiella tillgångar i utländsk valuta i den relevanta kategorin.

Icke monetära guldswappar, dvs. avtal som innebär ett tillfälligt byte av icke monetärt guld mot inlåning, behandlas som lån med en tillgång som säkerhet (se 5.81.e).

Särskilda dragningsrätter (SDR) (F.12)

SDR betraktas inte som IMF:s skulder och de IMF-medlemmar som tilldelats SDR har inte en faktisk (ovillkorlig) skuld att betala tillbaka sina tilldelade SDR. SDR innehas uteslutande av offentliga organ, i regel centralbankerna, och är överförbara mellan deltagarna i IMF:s SDR-avdelning och andra av IMF utsedda innehavare (andra centralbanker och vissa internationella organ). SDR representerar varje innehavares garanterade och ovillkorliga rätt att erhålla annan reservtillgång, särskilt utländsk valuta.

Förändringar i en monetär myndighets innehav av SDR kan uppstå genom transaktioner i SDR, som innebär SDR-betalningar till eller SDR-överföringar från IMF, andra deltagare i IMF:s SDR-avdelning eller andra innehavare. De registreras i de monetära myndigheternas respektive utlandets konto för finansiella transaktioner. Förändringar i SDR kan också uppstå genom förändringar i värdet på SDR, vilka skall registreras i värderegleringskontot, eller genom tilldelningar och indragningar av SDR, vilka skall registreras i kontot för andra volymförändringar i tillgångar (se 6.27.a).

SEDLAR, MYNT OCH INLÅNING (F.2)

Kategorin F.2 delas in i tre underkategorier av finansiella transaktioner:

Sedlar och mynt (F.21).

Överförbar inlåning (F.22).

Övrig inlåning (F.29).

Det kan vara svårt och i några länder analytiskt inte särskilt meningsfullt att skilja mellan överförbar och icke överförbar inlåning (för skillnaden mellan inlåning och lån se 5.74—5.76).

Sedlar och mynt (F.21)

Underkategorin AF.21 omfattar

a) utelöpande sedlar och mynt utgivna av inhemska monetära myndigheter,

b) utelöpande sedlar och mynt utgivna av utländska monetära myndigheter och ägda av inhemska enheter.

Underkategorin AF.21 omfattar inte

sedlar och mynt som inte är utelöpande, t.ex. en centralbanks innehav av egna sedlar eller beredskapslager av sedlar,

jubileumsmynt som vanligtvis inte används vid betalningar.

Alla sektorer och utlandet kan inneha sedlar och mynt. De är utgivna av centralbanken, statlig myndighet, utlandet, och i undantagsfall andra monetära finansiella institutioner. Sedlar och mynt är en skuld hos den utgivande institutionella enheten.

Överförbar inlåning (F.22)

Underkategorin AF.22 omfattar överförbar inlåning hos inhemska och utländska monetära finansiella institutioner. De omfattar överförbar inlåning mellan finansiella institutioner, som t.ex. inlåning från andra monetära finansiella institutioner i centralbanken för att uppfylla obligatoriska krav på reserver, om sådan inlåning förblir överförbar, eller avräkningskonton och valutaswappar mellan centralbanker och/eller mellan andra monetära institutioner.

Alla sektorer och utlandet kan inneha överförbar inlåning. Den är skuld företrädesvis hos monetära finansiella institutioner och utlandet och ibland hos den offentliga sektorn.

Övrig inlåning (F.29)

Underkategorin AF.29 omfattar

a) inlåning på tid. Denna inlåning kan inte disponeras omedelbart eftersom den är bunden för viss tid eller måste sägas upp en viss tid i förväg före uttaget. Den omfattar t.ex. inlåning i centralbanken för obligatoriska reservkrav till den del insättarna inte kan disponera dem utan uppsägning eller annan begränsning,

b) sparkonton, sparböcker, sparbevis eller inlåningsbevis som inte kan överlåtas eller, om det är teoretiskt möjligt, kan överlåtas i mycket begränsad omfattning,

c) inlåning som ett led i sparprogram eller sparkontrakt. Denna inlåning innebär ofta en förpliktelse för insättaren att göra regelbundna inbetalningar under en viss period och det inbetalda kapitalet och den upplupna räntan blir inte disponibla förrän efter en viss tid. Denna inlåning kombineras ibland med erbjudande vid slutet av sparperioden om lån som står i viss proportion till det ackumulerade sparandet med syftet att köpa eller bygga en bostad,

d) inlåningsbevis som är utställda av spar- och lånekassor, byggsparkassor, kreditföreningar och liknande, ibland kallade andelar, som juridiskt eller i praktiken kan lösas in på begäran eller efter en relativt kort uppsägning,

e) sådana återbetalningspliktiga marginalbetalningar i samband med finansiella derivat som redovisas som skulder hos monetära finansiella institutioner (se 5.81.c),

f) kortfristiga återköpsavtal (repor) som är skulder hos monetära finansiella institutioner (se 5.81.d).

Underkategorin AF.29 omfattar inte överlåtbara inlåningsbevis och överlåtbara sparbevis (certifikat). Dessa klassificeras i kategorin värdepapper andra än aktier, exklusive finansiella derivat (AF.33).

Underkategorien AF.29 omfattar vidare

a) officiella ECU som innehas av centralbanken. Dessa finansiella tillgångar består av ECU som utgivits av EMI mot monetära reserver från medlemsstaternas centralbanker med syftet att genomföra EMS-avtalet. Dessa ECU kan användas av EMI och medlemsstaternas centralbanker som medel för avräkning och för transaktioner mellan dem och EMI. EMI kan ge monetära institutioner i tredje land samt internationella monetära institutioner status som Andra Innehavare av ECU,

b) centralbankens finansiella fordringar och skulder uppkomna genom den mycket kortfristiga finansieringsmekanismen och den kortfristiga monetära stödmekanismen. Dessa administreras av EMI,

c) finansiella fordringar på IMF som är delar av internationella reserver och som inte har formen av lån. De består av en IMF-medlems reservtranchställning vilken uppstår genom delbetalning av en medlems kvot av reservtillgångar och fondens nettoanvändning av medlemmens valuta,

d) skulder till IMF som inte är i form av lån. De består av användning av krediter från fonden inom IMF:s ”General Resources Account”; den visar storleken på den del av en medlems egna valutor innestående hos IMF som medlemmen är förpliktigad att återköpa.

Alla sektorer och utlandet kan inneha annan inlåning. Den är skuld hos företrädesvis monetära finansiella institutioner och utlandet men också hos andra sektorer, t.ex. offentliga sektorn (se 5.74—5.76).

VÄRDEPAPPER ANDRA ÄN AKTIER (F.3)

Kategorin AF.3 omfattar finansiella tillgångar som vanligtvis representeras av dokument som är avsedda att omsättas och vars nominella värde bestäms vid utgivningen. Den omfattar växlar, obligationer, inlåningsbevis (certifikat), företagscertifikat, förlagsbevis, finansiella derivat och liknande instrument som vanligtvis är föremål för handel på de finansiella marknaderna (för skillnaden mellan värdepapper andra än aktier och lån, se 5.77—5.80).

Alla sektorer och utlandet kan äga värdepapper andra än aktier som finansiella tillgångar. De är skulder företrädesvis hos finansiella och icke-finansiella företag, staten, kommuner och utlandet.

Kategori F.3 delas in i två underkategorier av finansiella transaktioner:

Värdepapper andra än aktier, exklusive finansiella derivat (F.33).

Finansiella derivat (F.34).

Värdepapper andra än aktier, exklusive finansiella derivat (F.33)

Underkategorin F.33 kan om det är relevant delas in i två underpositioner av finansiella transaktioner:

Kortfristiga värdepapper andra än aktier, exklusive finansiella derivat (F.331).

Långfristiga värdepapper andra än aktier, exklusive finansiella derivat (F.332).

Kortfristiga värdepapper andra än aktier, exklusive finansiella derivat (F.331)

Kortfristiga värdepapper andra än finansiella derivat emitteras vanligen till underkurs.

Underposition AF.331 omfattar

a) statsskuldväxlar och andra kortfristiga värdepapper som emitterats av den offentliga sektorn, inklusive sådana som getts ut av andra monetära finansiella institutioner för att uppfylla deras obligatoriska reservkrav,

b) omsättningsbara kortfristiga papper som emitterats av finansiella och icke-finansiella företag. En mängd olika termer används för sådana papper, bl.a. certifikat, växlar, egna växlar, handelsväxlar, finansväxlar och inlåningsbevis,

c) kortfristiga värdepapper som emitterats med stöd av långfristiga löften om försäljning (NIF — Note Issuance Facilites),

d) bankaccepter. En bankaccept är finansiella företags accept av trattor, varuväxlar eller finansväxlar utställda av icke-finansiella företag med det ovillkorliga löftet att betala ett bestämt belopp en bestämd dag. Accepten representerar en ovillkorlig finansiell fordran för innehavarens del och en ovillkorlig skuld för det accepterande finansiella företaget. Den motsvarande transaktionen hos det finansiella företaget är en transaktion i ett kortfristigt lån från det finansiella företaget till sin kund. Därför rekommenderas att accepter behandlas som en faktisk skuld hos det accepterande finansiella företaget och en finansiell fordran hos innehavaren även om några medel inte har utväxlats. En flexibel tillämpning av denna rekommendation kan vara nödvändig med hänsyn till nationell praxis och variationer i konstruktionen av dessa instrument.

Underpositionen AF.331 omfattar inte värdepapper där handeln, om än teoretiskt möjlig, är mycket begränsad och vilka av denna orsak klassificeras som övrig inlåning (AF.29) eller kortfristiga lån (AF.41) efter vad som anses lämpligt (se 5.74—5.76).

Långfristiga värdepapper andra än aktier, exklusive finansiella derivat (F.332)

Långfristiga värdepapper emitteras vanligtvis med kupong.

Underpositionen AF.332 omfattar

a) innehavarobligationer,

b) förlagsobligationer, ofta benämnda förlagslån,

c) obligationer med valfria löptider, av vilka den senaste ligger mer än ett år framåt i tiden,

d) odaterade eller eviga obligationer,

e) skuldförbindelse med rörlig ränta (FRN — floating rate notes),

f) indexreglerade värdepapper, vars värde är knutet till ett prisindex, priset på en råvara eller ett valutakursindex,

g) diskonteringsobligationer och nollkupongare,

h) eurobonds. En obligationsemission, som placeras samtidigt på marknaden i minst två länder och som är utställd i en valuta som inte behöver vara någon av dessa länders, vanligtvis genom internationella syndikat av finansiella företag från olika länder,

i) privat emitterade obligationer, dvs. obligationer som genom bilaterala avtal riktar sig till vissa placerare, om de åtminstone potentiellt kan bli föremål för handel; om inte, skall de behandlas som långfristiga lån,

j) lån som de facto har blivit föremål för handel. Detta skall tolkas så att det endast gäller om de omsätts på organiserade andrahandsmarknader (se 5.79),

k) värdepapper som ett resultat av konvertering av lån. En konvertering innebär två finansiella transaktioner: likvidation av lånet och skapandet av det nya värdepapperet,

l) förlagslån och obligationer som kan konverteras till aktier antingen i det emitterande bolaget eller i ett annat bolag, så länge de inte har konverterats. En konvertering innebär två finansiella transaktioner: likvidation av förlagslånet eller obligationslånet och emissionen av aktier. Om konverteringsoptionen kan skiljas från det underliggande papperet skall denna betraktas som en särskild finansiell tillgång och klassificeras i underkategorin finansiella derivat (AF.34) (se 5.67.a och 5.67.b),

m) aktier och obligationer med fast avkastning men utan rätt att få del av restvärdet när ett bolag upplöses, inklusive preferensaktier utan äganderätt.

Underpositionen AF.332 omfattar vidare finansiella tillgångar som emitterats i samband med värdepapperiseringen av lån, inteckningslån, kreditkortsfordringar, utestående fordringar och andra tillgångar. Ibland ersätter det nyemitterade värdepapperet den ursprungliga tillgången, som annulleras. Alternativt överförs den ursprungliga tillgången till en annan institutionell enhet och de nya värdepapperen ersätter den ursprungliga tillgången i den ursprungliga institutionella enhetens balansräkning. I detta fall skall den ursprungliga tillgången registreras i balansräkningen för den nya institutionella enhet som innehar den.

Underposition F.332 omfattar inte

transaktioner i värdepapper som ingår i återköpsavtal. Återköpsavtal klassificeras i underkategorin övrig inlåning (se 5.46.f) eller i kategorin lån (se 5.81.d) beroende på vilka institutionella enheter som berörs. Papper som är utlånade eller som är föremål för återköp byter inte balansräkning och förblir klassificerade i AF.332,

transaktioner i värdepapper som inte är föremål för handel. De klassificeras i underkategorin långfristiga lån,

transaktioner i lån som inte är föremål för handel, inklusive sådana lån som sålts till tredje man men för vilka det inte finns någon organiserad andrahandsmarknad (se 5.79).

Finansiella derivat (F.34)

Finansiella derivat kallas också sekundära instrument och eftersom motivet för deras tillkomst ofta är att undvika risker kallas de också riskgarderingsinstrument (hedging instruments). Endast de sekundära instrument som har ett marknadsvärde eftersom de är föremål för handel eller kan avräknas på marknaden är finansiella tillgångar i ENS och klassificeras i underkategorin AF.34 (se 5.05).

Underkategorin AF.34 omfattar

a) omsättningsbara optioner och OTC-optioner. Optioner är villkorade tillgångar som ger innehavaren rätten men inte skyldigheten att köpa från (när det gäller en köpoption) eller sälja till (när det gäller en säljoption) utfärdaren av optionen (option writer) finansiella eller icke-finansiella tillgångar (det underliggande instrumentet) till ett i förväg bestämt pris (strike price) inom en given tidsperiod (amerikansk option) eller på en given dag (europeisk option). Köparen av optionen betalar en premie (optionspriset) för utfärdarens åtagande att sälja eller köpa en bestämd mängd av den underliggande tillgången eller att på köparens anmodan tillhandahålla lämplig gottgörelse. Åtagandet skall behandlas som en skuld hos optionsutfärdaren eftersom optionspriset representerar den aktuella kostnaden för utfärdaren att köpa sig fri från den villkorade skulden,

b) warrants. De är form av omsättningsbara optioner, som ger innehavarna rätten att av utfärdaren (vanligtvis ett bolag) köpa ett bestämt antal aktier eller obligationer under speciella villkor inom en bestämd tidsperiod. Det finns också valuta-warrants vars värde baseras på den mängd av en valuta som behövs för att köpa en annan vid eller före stängningsdagen samt en cross-valuta-warrants bunden till en tredje valuta. Warrants-utfärdaren anses ha tagit på sig en skuld som representerar den aktuella kostnaden att köpa sig fri från den villkorade skulden,

c) futures, men endast om de har ett marknadsvärde på grund av att de är föremål för handel eller kan avräknas. Futures är åtaganden att leverera eller mottaga en leverans av en bestämd mängd av en råvara avstandardkvalitet, utländsk valuta eller ett värdepapper till ett fastställt pris på en bestämd leveransdag inom en bestämd leveransperiod. Futures kan också baseras på ett index i stället för på bestämda finansiella eller icke-finansiella tillgångar,

d) swappar, men endast om de har ett marknadsvärde på grund av att de är förmål för handel eller kan avräknas. Swappar är avtal enligt kontrakt mellan två parter som kommer överens om att byta betalningsströmmar på lika stora skuldbelopp under en viss tid och enligt förutbestämda regler. De mest förekommande varianterna är ränteswappar, valutaswappar och valutaränteswappar (cross currency interest swaps). Ränteswappar innebär ett byte av räntebetalningar av olika karaktär, t.ex. fast ränta mot rörlig ränta, två olika rörliga räntor, fast ränta i en valuta och rörlig ränta i en annan etc. Valutaswappar (inklusive alla terminskontrakt) är valutaaffärer enligt en förutbestämd växelkurs. Valutaränteswappar innebär ett byte av bestämda belopp i två olika valutor med påföljande betalningsströmmar som inbegriper både ränte- och betalningsflöden, under en viss tid och enligt förutbestämda regler. Ingen av de betalningar som följer av dessa skall betraktas som kapitalinkomst inom systemet, och alla betalningar skall bokföras på kontot för finansiella transaktioner,

e) framtida räntesäkringsavtal (FRA – forward rate agreements), men endast om de har ett marknadsvärde på grund av att de är föremål för handel eller kan avräknas. FRA är avtal enligt kontrakt enligt vilka två parter i syfte att skydda sig mot ränteförändringar kommer överens om att ränta på en bestämd avräkningsdag skall betalas på ett fiktivt lånebelopp som aldrig lånats upp eller ut. Betalningarna relateras till skillnaden mellan den överenskomna räntesatsen och marknadsräntan på avräkningsdagen. Dessa betalningar betraktas inte som kapitalinkomst i systemet utan skall bokföras som finansiella derivat.

Underkategorin AF.34 omfattar inte

det underliggande instrumentet som det finansiella derivatet baseras på,

återbetalningspliktiga marginalbetalningar i samband med finansiella derivat. De klassificeras som övrig inlåning (AF.29) (se 5.46.e) eller lån (AF.4) (se 5.81.c) beroende på vilka institutionella enheter som berörs,

sekundära instrument, som inte är föremål för handel och inte kan avräknas på marknaden.

LÅN (F.4)

Vanligtvis karaktäriseras lån av följande egenskaper:

Lånevillkoren är fastställda antingen av det finansiella företag som beviljar lånet eller efter förhandlingar direkt mellan långivare och låntagare eller via mäklare.

Initiativet till lånet kommer vanligtvis från låntagaren.

Ett lån är en ovillkorlig skuld till långivaren, som skall återbetalas då det förfaller och som är räntebärande.

Kategori F.4 kan i de fall det är relevant delas upp i två underkategorier av finansiella transaktioner:

Kortfristiga lån (F.41).

Långfristiga lån (F.42).

Kortfristiga lån (F.41)

Långfristiga lån (F.42)

Skillnaden mellan transaktioner i lån (F.4) och transaktioner i inlåning (F.22 och F.29) kan ofta grundas på vem som tagit initiativet till transaktionen. Om initiativet har tagits av en låntagare klassificeras transaktionen i kategorin lån. Om initiativet har tagits av en långivare klassificeras transaktionen i en av underkategorierna för inlåning. Emellertid är det ofta en bedömningsfråga att avgöra vem som tagit initiativet till transaktionen.

Kortfristiga lån till inhemska eller utländska monetära finansiella institutioner skall normalt klassificeras i en av underkategorierna för inlåning (AF.22 och AF.29) medan kortfristig inlåning hos andra institutionella enheter än inhemska eller utländska monetära finansiella institutioner klassificeras i underkategorin kortfristiga lån (AF.41). Därför är inlåning företrädesvis skulder hos inhemska och utländska monetära finansiella institutioner (se 5.44 och 5.49), medan monetära finansiella institutioner normalt inte har några kortfristiga låneskulder i ENS.

Det kan vara analytiskt användbart att tillåta undantag från ovanstående regel. Exempel härpå är sparkonton i den offentliga sektorn och icke-monetära guldswappar mellan monetära finansiella institutioner (se 5.81.e).

Skillnaden mellan transaktioner i lån (F.4) och transaktioner i värdepapper andra än aktier (F.3) kan grunda sig på graden av möjlighet att omsätta de finansiella tillgångarna på marknaden och innebörden av detta.

Värdepappersemissioner består av ett stort antal identiska dokument, vart och ett på ett jämnt belopp, som tillsammans utgör det upplånade beloppet. Lån däremot grundar sig i de flesta fall på ett enda dokument och transaktioner i lån sker mellan en långivare och en låntagare. Vid syndikerat lån är emellertid lånet beviljat av flera långivare.

Andrahandshandel i lån förekommer. Dock förekommer handel i individuella lån endast tillfälligtvis. Om ett lån kan säljas på en organiserad marknad skall det klassificeras i kategorin värdepapper andra än aktier. Vanligtvis innefattar detta en uttalad konvertering av det ursprungliga lånet (se 5.62.j och 5.62.k).

Standardlån erbjuds i de flesta fall av finansiella företag och de ges ofta till hushållen. Det finansiella företaget bestämmer villkoren och hushållen kan endast välja att acceptera eller inte acceptera lånen. I motsats till detta är icke-standardlån vanligtvis resultatet av förhandlingar mellan långivaren och låntagaren. Detta är ett viktigt kriterium som underlättar att skilja mellan icke-standardlån och värdepapper andra än aktier. När det gäller offentliga värdepappersemissioner bestämmer låntagaren emissionsvillkoren, möjligen efter konsultationer med banken/konsortieledaren. När det gäller privata värdepappersemissioner fastställer långivaren och låntagaren tillsammans emissionsvillkoren (se 5.62.i).

Kategorin AF.4 omfattar

a) saldon på avräkningskonton, t.ex. koncernsaldon mellan icke-finansiella företag och deras utländska dotterbolag, men med undantag av saldon som är skulder hos monetära finansiella institutioner och som har klassificerats i en av underkategorierna för inlåning,

b) anställdas fordringar till följd av vinstdelning,

c) återbetalningspliktiga marginalinbetalningar i samband med finansiella derivat, vilka är skulder hos andra institutionella enheter än monetära finansiella institutioner (se 5.46.e),

d) kortfristiga återköpsavtal (repor) vilka är skulder hos andra institutionella enheter än monetära finansiella institutioner (se 5.46.f) och långfristiga återköpsavtal,

e) lån som härleds från icke-monetära guldswappar. Dessa är avtal som innebär tillfälligt byte av icke-monetärt guld mot inlåning. De liknar lån mot säkerhet i det att köparen av guldet betalar säljaren med lån mot säkerhet i guldet under avtalstiden och erhåller en återbäring från det bestämda priset när guldet återköps,

f) lån som motpost till bankaccepter (se 5.58.d),

g) finansiell leasing och avtal om köp på avbetalning,

h) lån för att finansiera handelskrediter,

i) inteckningslån,

j) konsumtionskrediter,

k) revolverande krediter,

l) amorteringslån,

m) lån som säkerhet för att uppfylla vissa förpliktelser.

Kategori AF.4 omfattar vidare

a) finansiella fordringar och skulder som härrör från det medelfristiga stödet åt medlemsstaternas betalningsbalanser. Lånen administreras av EMI,

b) finansiella fordringar på IMF i form av lån genom General Arrangements to Borrow eller genom särskilda låneavtal med medlemmarna,

c) skulder till IMF i form av lån genom Structural Adjustment Facility, Enhanced Structural Adjustment Facility och Trust Fund.

Kategori AF.4 omfattar inte

obetalda/förutbetalda inkomster och utgifter (AF.7), inklusive handelskrediter och förskott (AF.71),

finansiella tillgångar och skulder till följd av utländsk äganderätt till fast egendom såsom mark och byggnader. De klassificeras i kategorin andra ägarandelar (AF.513) (se 5.95.f).

Lån kan vara finansiella tillgångar och skulder i alla sektorer och utlandet. Dock har monetära finansiella institutioner normalt inga kortfristiga låneskulder i ENS.

Underkategorierna kortfristiga lån och långfristiga lån delas inte in i underpositioner i ENS. Men trots det kan det vara analytiskt användbart att dela in särskilt de långfristiga lånen i konsumtionskrediter, inteckningslån och andra lån.

AKTIER OCH ANDRA ÄGARANDELAR (F.5)

Definition: Kategorin aktier och andra ägarandelar (F.5) består av alla transaktioner i aktier och andra ägarandelar (AF.5), dvs. finansiella tillgångar som representerar äganderätt till bolag eller kvasibolag. Dessa finansiella tillgångar berättigar vanligtvis innehavarna till en del av bolagens eller kvasibolagens vinster och till en del av nettotillgångar vid en eventuell likvidering. Aktier utbjudna till försäljning, men ej förvärvade via emission registreras ej i ENS. Aktier och andra ägarandelar betraktas som amorterade när de återköps av det emitterande bolaget, eller då de utbyts mot ett företags nettotillgångar i händelse av likvidation.

Kategorin F.5 delas upp i två underkategorier av finansiella transaktioner:

Aktier och andra ägarandelar, exklusive fondandelar (F.51).

Fondandelar (F.52).

Aktier och andra ägarandelar, exklusive fondandelar (F.51)

Underkategorin F.51 kan när det är relevant delas in i tre underpositioner av finansiella transaktioner:

Noterade aktier, exklusive fondandelar (F.511).

Icke noterade aktier, exklusive fondandelar (F.512).

Andra ägarandelar (F.513).

Noterade aktier, exklusive fondandelar (F.511) och icke noterade aktier, exklusive fondandelar (F.512)

Definition: Underpositionen noterade aktier, exklusive fondandelar (F.511) består av alla transaktioner i noterade aktier, exklusive fondandelar (AF.511) och underpositionen icke noterade aktier, exklusive fondandelar (F.512) består av alla transaktioner i icke noterade aktier exklusive fondandelar (AF.512). Aktier representerar ägarintresse i bolagens kapital i form av värdepapper som i princip är överlåtbara. Underposition AF.511 omfattar sådana aktier vars pris noteras på en erkänd fondbörs eller annan form av andrahandsmarknad och AF.512 omfattar sådana aktier som inte är noterade.

Underpositionerna AF.511 och AF.512 omfattar

a) aktier emitterade av aktiebolag: dvs. värdepapper som ger innehavarna delägarstatus och berättigar dem både till en del av den totalt utdelade vinsten och en del av nettotillgångarna vid en eventuell likvidering,

b) inlösta aktier i aktiebolag: dvs. aktier där kapitalet återbetalats men som behålls av innehavarna, som fortsätter att vara delägare och berättigade till en del i vinsten efter det att utdelningarna på det återstående registrerade kapitalet betalats och också till en del i överskottet vid en eventuell likvidering, dvs. nettotillgångarna minus det återstående registrerade kapitalet,

c) utdelningsaktier emitterade av aktiebolag; dvs. värdepapper

1) vilka allt efter land och omständigheter vid emissionerna har olika namn som t.ex stiftaraktier, vinstaktier, utdelningsaktier etc. och som inte ingår i det registrerade kapitalet,

2) vilka inte ger innehavarna delägarstatus i egentlig mening (rätt till del i återbetalning av det registrerade kapitalet, rätt till en avkastning på detta kapital, rösträtt på bolagsstämmor osv.),

3) vilka berättigar innehavarna till en del av den vinst som återstår efter det att utdelningarna på det registrerade kapitalet betalats och till en del av det återstående överskottet vid likvidering,

d) preferensaktier eller aktier som ger rätt till del i utdelningen av restvärdet vid upplösningen av ett bolag. Dessa kan vara noterade eller onoterade på en erkänd fondbörs.

Underpositionerna AF.511 och AF.512 omfattar inte

a) utbjudna men inte tecknade aktier. De registreras inte i ENS,

b) förlagslån och obligationer som kan konverteras till aktier. De registreras i räkenskaperna i underkategorin AF.33 fram till dess att de konverteras (se 5.62.l),

c) de andelar som har tecknats av komplementärerna i kommanditbolag. De klassificeras i underpositionen AF.513,

d) statens tillskott av kapital till internationella organisationer, som juridiskt sett är aktiebolag. De klassificeras i underpositionen AF.513 (se 5.95.c).

Underpositionerna F.511 och F.512 omfattar inte fondaktier, dvs. sådana nya aktier som aktieägarna erhåller i proportion till sina innehav. Sådana emissioner som varken förändrar bolagets skulder till sina aktieägare eller aktieägarnas proportionella andelar i bolaget är inga finansiella transaktioner och registreras inte i ENS (se 6.56). Detsamma gäller för splitemissioner.

Andra ägarandelar (F.513)

Underposition AF.513 omfattar

a) alla former av ägarandelar i företag som inte är aktier;

1) komplementärernas andelar i kommanditbolag,

2) ägarandelar i företag vars ägare är delägare och inte aktieägare,

3) kapital investerat i handels- eller kommanditbolag, som är självständiga juridiska personer,

4) kapital investerat i ekonomiska föreningar, som är självständiga juridiska personer,

b) den offentliga sektorns kapitalinvesteringar i offentligägda företag, som inte är aktiebolag men som genom speciallagstiftning är självständiga juridiska personer (se 2.16.c),

c) statens kapitalinvesteringar i internationella organisationer, med IMF som enda undantag, även om dessa juridiskt sett är aktiebolag (t.ex. Europeiska investeringsbanken),

d) EMI:s finansiella resurser som kommit från bidrag från de nationella centralbankerna,

e) kapitalinvesteringar i finansiella och icke-finansiella kvasibolag (se 2.13.f). Storleken på dessa investeringar är lika med nya investeringar (kontant eller i natura) minus kapitaluttag (se 4.61),

f) utländska enheters finansiella tillgångar mot konstruerade statistiska inhemska enheter (se 2.15) och omvänt.

Fondandelar (F.51)

Underkategorin AF.52 omfattar andelar emitterade av finansiella företag som, beroende på vilket land det gäller, kallas värdepappersfonder, aktiefonder och andra kollektiva investeringsprogram, t.ex. (UCITS), vare sig fonderna är öppna, delvis öppna eller slutna. Dessa andelar kan vara noterade eller icke noterade. Om de är icke noterade kan de vanligtvis inlösas på begäran till ett värde som motsvarar deras andelar i det finansiella företagets egna kapital. Detta egna kapital omvärderas regelbundet efter marknadspriserna på dess olika komponenter.

FÖRSÄKRINGSTEKNISKA RESERVER (F.6)

Definition: Kategorin försäkringstekniska reserver (F.6) består av alla transaktioner i försäkringstekniska reserver (AF.6), dvs. försäkringsföretags och (självständiga och icke självständiga) pensionsfonders försäkringstekniska avsättningar för att täcka förpliktelser mot försäkringstagare och förmånstagare såsom föreskrivs i rådets direktiv 91/674/EEG av den 19 december 1991 om försäkringsföretags årsredovisningar och konsoliderade räkenskaper.

Kategori AF.6 omfattar

hushållens nettofordran i livförsäkringsreserver,

hushållens nettofordran i pensionsfonder,

förskottsbetalningar av försäkringspremier,

reserver för utestående fordringar.

Försäkringstekniska reserver är finansiella tillgångar

hos försäkringstagare — vad avser hushållens nettofordran i livförsäkringsreserver och pensionsfonder samt förskottsbetalningar av försäkringspremier,

hos förmånstagare — vad avser reserver för utestående fordringar.

Försäkringstekniska reserver är skulder

hos liv- och icke-livförsäkringsföretag och självständiga pensionsfonder som ingår i delsektorn försäkringsföretag och pensionsfonder (S.125),

hos icke-självständiga pensionsfonder som ingår i samma sektor som de institutionella enheter som bildat fonderna.

Avsättningar och liknande fonder hos arbetsgivare för de anställdas pensioner (icke självständiga fonder) omfattas också av kategorin AF.6 om de beräknas enligt försäkringsmatematiska kriterier liknande dem som försäkringsföretag och självständiga fonder tillämpar. I annat fall är sådana avsättningar täckta av de aktier eller andra ägarandelar som emitterats av den institutionella enhet som gör avsättningarna.

Kategori AF.6 omfattar inte reserver upprättade av institutionella enheter klassificerade i delsektorn för socialförsäkring (S.1314). I ENS är dessa reserver inte skulder hos delsektorn för socialförsäkring.

Kategori F.6 är uppdelad i två underkategorier av finansiella transaktioner:

Hushållens nettofordran i livförsäkringsreserver och pensionsfonder (F.61).

Förskottsbetalningar av försäkringspremier och reserver för utestående fordringar (F.62).

Hushållens nettofordran i livsförsäkringsreserver och pensionsfonder (F.61)

Underkategorin F.61 är uppdelad i två underpositioner av finansiella transaktioner:

Hushållens nettofordran i livförsäkringsreserver (F.611).

Hushållens nettofordran i pensionsfonden (F.612).

Hushållens nettofordran i livförsäkringsreserver (F.611)

Underpositionen AF.611 omfattar livförsäkringsavsättningar, avsättningar för bonus och premierabatter och tekniska avsättningar för livförsäkringsprogram där investeringsrisken tas av försäkringstagaren som det definieras i artiklarna 27, 29 och 31 i rådets direktiv 91/674/EEG av den 19 december 1991 för försäkringsföretags årsredovisningar och konsoliderade räkenskaper.

Transaktioner i hushållens nettofordran i livförsäkringsreserver består av tillskott minus utfall, vilka måste skiljas från nominella kapitalvinster och kapitalförluster på försäkringsföretagens investerade kapital (se 6.57):

Tillskott omfattar

a) faktiska premieintäkter under den löpande räkenskapsperioden,

b) plus premietillägg som svarar mot avkastningen av investeringarna av reserverna, som skall tillfalla försäkringstagarhushållen,

c) minus administrationskostnader för livförsäkring.

Utfall omfattar

a) förfallna belopp till innehavare av kapitalförsäkringar och liknande försäkringsprogram och förfallna belopp till förmånstagare vid försäkrade personers död,

b) plus betalningar på försäkringar som återköps före förfallodagen.

Livförsäkringsreserver är finansiella tillgångar hos inhemska eller utländska hushåll och skulder hos inhemska eller utländska försäkringsföretag.

Beträffande gruppförsäkringar hos t.ex. ett bolag för de anställdas räkning skall de anställda och inte arbetsgivaren anses vara fordringsägarna eftersom de är att betrakta som de verkliga försäkringstagarna.

Hushållens nettofordran i pensionsfonder (F.612)

Transaktioner i hushållens nettofordran i pensionsfonder består av tillskott minus utfall, vilka måste skiljas från nominella kapitalvinster och kapitalförluster på pensionsfondernas investerade kapital (se 6.57).

Tillskott omfattar

a) faktiska inbetalningar till pensionsfonder från anställda, arbetsgivare, egenföretagare eller annan institutionell enhet till förmån för individer eller hushåll med fordringar på fonderna och intjänade under den löpande redovisningsperioden,

b) plus extra bidrag som motsvarar kapitalavkastningen från pensionsfondernas investeringar av reserverna, som skall tillfalla de deltagande hushållen,

c) minus administrationskostnader för fonden under perioden.

Utfall omfattar

a) sociala förmåner som svarar mot de regelbundna utbetalningar eller andra förmåner som betalas till pensionärer eller deras anhöriga,

b) plus sociala förmåner som består av engångsbelopp att betalas till personer när de går i pension.

Transaktioner i hushållens nettofordran i pensionsfonder omfattar inte medel som överförs från icke självständiga pensionsfonder till självständiga pensionsfonder klassificerade i delsektorn försäkringsföretag och pensionsfonder (S.125) som en följd av en ombildning av en fond till en annan. Detta skall registreras i kategorin andra förändringar i sektorklassificering och struktur (K.12.1) på kontot för andra volymförändringar i tillgångarna (se 6.30).

Nettofordran i pensionsfonder är finansiella tillgångar hos inhemska eller utländska hushåll och inte finansiella tillgångar hos den institutionella enhet som administrerar dem.

Förskottsbetalningar av försäkringspremier och reserver för utestående fordringar (F.62)

Förskottsbetalningar uppstår därför att försäkringspremier i allmänhet förfaller till betalning i början av den period som försäkringen täcker och denna period sammanfaller normalt inte med räkenskapsperioden. Vid slutet av perioden då balansräkningen sammanställs skall därför delar av de betalda försäkringspremierna under räkenskapsperioden täcka risker under den kommande perioden. Förskottsbetalningar av försäkringspremier beräknas på basis av förhållandet mellan involverade risker och den tid som återstår på kontraktets löptid.

I kontot för finanisella transaktioner består förskottsbetalningar av försäkringspremier mellan försäkringstagare och försäkringsföretag av den del av premier som är förfallen till betalning under räkenskapsperioden men som avser att täcka utelöpande risker under den kommande perioden.

Förskottbetalningar av försäkringspremier är finansiella tillgångar hos försäkringstagarna. Om dessa förskottbetalningar avser livförsäkring är försäkringstagarna inhemska eller utländska hushåll. Om de avser icke livförsäkring kan försäkringstagarna tillhöra vilken sektor som helst i ekonomin eller utlandet. Vad de av försäkringstagarna betalda försäkringspremierna eller sociala avgifterna är avsedda för, kan tas som norm för att fördela förskottsbetalningarna mellan sektorerna i ekonomin och utlandet.

Reserver för utestående fordringar hålls av försäkringsföretag för att täcka de belopp de förväntas att betala vad gäller krav som ännu inte är reglerade, t.ex. därför att de är tvistiga. Giltiga krav som accepterats av försäkringsföretag anses förfallna till betalning när händelsen som givit upphov till kravet inträffar — oavsett hur lång tid det tar att reglera tvistiga krav.

Reserver för utestående fordringar är finansiella tillgångar hos förmånstagarna som kan tillhöra vilken sektor som helst i ekonomin eller utlandet.

Underkategorin AF.62 omfattar avsättningar för icke premieintäkter, andra försäkringstekniska avsättningar, utestående krav och utjämningsavsättningar så som finns definierat i artiklarna 25, 26, 28 och 30 i rådets direktiv 91/674/EEG av den 19 december 1991 om försäkringsförtags årsredovisningar och konsoliderade räkenskaper.

OBETALDA/FÖRUTBETALDA INKOMSTER OCH UTGIFTER (F.7)

Kategori F.7 omfattar transaktioner i finansiella fordringar som härrör från tidig eller sen betalning för transaktioner i varor eller tjänster, fördelningstransaktioner eller sekundärhandel med finansiella tillgångar. De består av motposttransaktioner om betalningen är förfallen men inte betald. Skulder som uppstår genom upplupna intäkter och förfallna men inte betalda skulder klassificeras också under denna kategori.

Kategori F.7 omfattar inte

a) statistika diskrepanser andra än tidsskillnader mellan transaktioner i varor och tjänster, fördelningstransaktioner eller finansiella transaktioner och motsvarande betalningar,

b) poster om vilka det inte föreligger tillräcklig information för att klassificera. Klassificeringen skall baseras på den information som finns tillgänglig,

c) poster om vars innehåll över huvud taget inget är känt,

d) den differens i betalnigsbalansen som kallas restpost (net errors and omissions),

e) tidig eller sen betalning (inklusive förfallna men inte betalda skulder) i de fall finansiella tillgångar skapas eller att andra skulder än de som klassificeras i F.7 löses in. De förblir klassificerade i sin egen kategori.

Kategori F.7 delas upp i två underkategorier av finansiella transaktioner:

a) Handelskrediter och förskott (F.71).

b) Obetalda/förutbetalda inkomster och utgifter, exlusive handelskrediter och förskott (F.79).

Handelskrediter och förskott (F.71)

Underkategorin AF.71 omfattar

a) finansiella fordringar i samband med leverans av varor och tjänster, där betalning ej ägt rum,

b) handelskredit som accepterats av factoringföretag utom när den är att betrakta som lån,

c) upplupna lokalhyror,

d) förfallna men inte betalda skulder beträffande varor och tjänster när dessa bevisligen inte är lån.

Underkategorin AF.71 omfattar inte lån för att finansiera handelskrediter. De klassificeras i AF.4 (se 5.81.h).

Handelskrediter och förskott kan vara finansiella tillgångar eller skulder hos alla sektorer och utlandet.

Övriga obetalda/förutbetalda inkomster och utgifter, exklusive handelskrediter och förskott (F.79)

Underkategorin AF.79 omfattar finansiella fordringar som uppkommer genom tidskillnad mellan upplupna transaktioner och gjorda betalningar av t.ex.

a) skatter,

b) sociala avgifter,

c) löner,

d) arrende för mark och mineraltillgångar,

e) utdelningar,

f) räntor,

g) transaktioner i finansiella tillgångar på sekundärmarknaden.

De belopp av skatter och sociala avgifter som skall erläggas till den offentliga sektorn och införas under AF 79, skall ej omfatta den del av dessa skatter och sociala avgifter, som ej förväntas bli erlagd, och utgör därför ett krav utan verkligt värde från den offentliga sektorn.

Den motsvarande finansiella transaktionen till förfallna räntor på finansiella tillgångar (se 5.17) skall helst registreras som återinvesterad i den fiansiella tillgången. Registreringen av räntor kommer dock att anpassas till nationell praxis. Om de förfallna räntorna inte registreras som återinvesterade i den finansiella tillgången skall de klassificeras i underkategorin F.79.

När räntorna förfaller till betalning registreras två finansiella transaktioner (se 5.17): för det första — om räntorna betalas — en transaktion i den finansiella tillgång som används för betalningen eller — om räntorna inte betalas — en ökning av förfallna men inte betalda räntor att registrera i underkategorin F.79; för det andra den motsvarande finansiella transaktionen som reducerar långivarens nettofordran på låntagaren.

MEMORANDUMPOST: DIREKTA INVESTERINGAR I UTLANDET (F.m)

Definition: Direkta investeringar i utlandet (F.m) består av alla transaktioner i direkta investeringar i utlandet (AF.m), dvs. finansiella investeringar som medför en varaktig relation mellan en inhemsk institutionell enhet i en ekonomi (”direktinvesterare”) och en inhemsk institutionell enhet i en annan ekonomi än investerarens (”direktinvesteringsföretag”). Direktinvesterarens syfte är att utöva en betydande grad av inflytande på ledningen av företaget i den andra ekonomin. Direkta investeringar om fattar både den inledande transaktionen mellan direktinvesteraren och direktinvesteringsföretaget och alla följande kapitaltransaktioner mellan dem och mellan närstående företag, både i bolagsform och andra företag.

Transaktioner i finansiella tillgångar och skulder som utgör direkta investeringar skall registreras under respektive kategori av finansiella transaktioner, t.ex. lån (F.4), aktier och andra ägarandelar (F.5) och obetalda/förutbetalda inkomster och utgifter (F.7). Emellertid skall de direkta investeringarna i utlandet inom varje kategori särredovisas som en memorandumpost.

BOKFÖRINGSREGLER FÖR FINANSIELLA TRANSAKTIONER

VÄRDERING

Finansiella transaktioner registreras till transaktionsvärde, dvs. värdet i nationell valuta på berörda finansiella tillgångar och/eller skulder när de på rent affärsmässiga grunder upprättas, avvecklas, bytes eller överlåtes mellan institutionella enheter eller mellan dem och utlandet.

Finansiella transaktioner och deras motsvarande finansiella eller icke-finansiella transaktioner registreras till samma transaktionsvärde. Tre möjligheter kan urskiljas:

a) Den finansiella transaktionen är en transaktion i betalningsmedel i nationell valuta (se 5.04 och 5.23): Transaktionsvärdet är lika med summan av de utväxlade betalningsmedlen.

b) Den finansiella transaktionen är en transaktion i betalningsmedel i utländsk valuta (se 5.04 och 5.23) och den motsvarande transaktionen är inte en transaktion i betalninsmedel i nationell valuta: Transaktionsvärdet är lika med summan av de utväxlade betalningsmedlen omräknade till nationell valuta efter marksnadskursen vid tidpunkten för betalningen.

c) Varken den finansiella transaktionen eller dess motsvarande transaktion är en transaktion i betalningsmedel (se 5.04): Transkationsvärdet bestäms av det gällande marknadsvärdet på berörda finansiella tillgångar och/eller skulder.

Transaktionsvärdet hänför sig till en specifik finansiell transaktion och dess motsvarande transaktion. Rent begreppsmässigt skall transaktionsvärdet klart skiljas från ett värde som baseras på ett pris noterat på marknaden, ett lämpligt marknadspris eller ett pris som är avsett att uttrycka den allmänna prisnivån för en grupp av liknande eller till och med identiska finansiella tillgångar och/eller skulder. Men i de fall den motsvarande transaktionen till en finansiell transaktion är t.ex. en överlåtelse och den finansiella transaktionen företas på andra än rent affärsmässiga grunder är transaktionsvärdet lika med det gällande marknadsvärdet på de berörda finansiella tillgångarna och/eller skulderna.

Transaktionsvärdet omfattar inte avgifter, arvoden, provisioner, courtage och liknade betalningar för tjänster som erfordras för att transaktionerna skall bli genomförda; dessa skall registreras som betalning för tjänster. Skatter på finansiella transaktioner skall heller inte medtas utan skall behandlas som skatter på tjänster inom ramen för skatter på produkter. När en finansiell transaktion innebär en nyemission av skulder är transaktionsvärdet lika med summan av den uppkoma skulden exklusive förutbetalda räntor. På samma sätt måste när en skuld upplöses transaktionsvärdet både hos långivare och låntagare vara lika med minskningen av skulden.

Särskilda värderingskriterier för några underkategorier av finansiella transaktioner

5.138 Värdepapper andra än aktier, exklusive finansiella derivat (F.33)

a) När värdepapper säljs av emittenter genom emissionsgaranter eller andra mellanhänder, som tar ut ett högre pris än emittenterna av de slutliga placerarna, skall de finansiella tillgångarna och skulderna registreras till det värde som placerarna betalar. Skillnaden mellan de belopp som betalats av placerarna och de som emittenterna erhållit skall behandlas som betalningar för tjänster från emittenterna till emissionsgaranterna.

b) Värdepappersemissioner registreras till emissionsvärdet. När värdepapper emitteras till underkurs eller till överkurs skall de belopp som influtit till emittenten vid tidpunkten för försäljningen och inte det nominella beloppet registreras i räkenskaperna som det faktiska emissionsvärdet. Skillnaden mellan emissionsvärdet och inlösensvärdet skall behandlas som upplupen ränta under värdepapperets löptid.

c) Diskonteringsobligationer eller nollkupongare skall behandlas som värdepapper emitterade till underkurs. Räntan är upplupen under obligationernas löptid och behandlas som återinvesterade i sådana obligationer (se 4.46).

d) När långfristiga obligationer emitteras till underkurs, som inte är betydande, kan skillnaden mellan emissionsvärdet och inlösensvärdet imputeras som ränta vid tidpunkten för emissionen.

e) När det gäller värdepapper där värdet på kapitalbeloppet är knutet till ett prisindex, råvarupris eller ett valutakursindex, registreras emissionspriset på värdepapperet som kapitalbelopp medan indexbetalningarna, som betalas periodvis och/eller vid förfallodagen, behandlas som ränta som är upplupen under värdepapperets löptid. I kontot för finansiella transaktioner registreras motposten som återinvestering i värdepapper andra än aktier.

f) Investering i värdepapper i omlopp på andrahandsmarknaden registreras till rådande börskurs eller marknadsvärde.

g) Vid inlösen registreras förfallna värdepapper till inlösensvärdet, som inkluderar inlösensöverkurser men exkluderar utlottade vinster och sparpremier, vilka registreras som ränta.

h) Konvertering av obligationer till aktier skall behandlas som försäljning av obligationer och köp av aktier (se 5.62.1). Transaktionsvärdet härleds från obligationernas marknadsvärde. Detta kan innebära att en kapitalvinst eller en kapitalförlust uppkommer på aktierna som dessa registreras i värderegleringskontot (se 6.54).

5.139 Finansiella derivat (F.34)

a) Andrahandshandel i optioner och stängning av optioner före slutdagen innebär att finansiella transaktioner uppstår. Om en option går till förfall kan den utnyttjas eller inte utnyttjas. Om optionen utnyttjas kan det äga rum en betalning från optionsutställaren till optionsinnehavaren som är lika med skillnaden mellan det aktuella marknadspriset på den underliggande tillgången och lösenpriset, eller alternativt, kan det bli fråga om förvärv eller försäljning av den underliggande finansiella eller icke-finansiella tillgången till det aktuella marknadspriset och en motsvarande betalning mellan optionsinnehavaren och optionsutställaren som är lika med lösenpriset. Skillnaden mellan det aktuella marknadspriset på den underliggande tillgången och lösenpriset är i båda fallen lika med optionens inlösensvärde, dvs. priset på optionen vid förfallet. Om optionen inte utnyttjas äger ingen transaktion rum. Dock gör optionsutställaren en kapitalvinst och optionsinnehavaren en kapitalförlust, vilka skall registreras i omvärderingskontot.

b) Andra finansiella derivat än optioner karaktäriseras av kontrakt där två parter avtalar att byta vissa reala eller finansiella tillgångar vid en bestämd tidpunkt eller vid bestämd tidpunkter i framtiden. De transaktioner som skall registreras i samband med dessa finansiella derivat omfattar handel i kontrakten liksom nettovärdet av avräkningsvärdet. Registrering av transaktioner kan också bli nödvändiga när derivatkontrakten upprättas. Imånga fall förekommer dock ingen betalning när de två parterna ingår ett derivatkontrakt; i dessa fall är värdet av transaktionen när kontrakten upprättas lika med noll och behöver inte registreras i kontot för finansiella transaktioner.

c) Alla provisioner som betalas till eller erhålles från mäklare eller andra mellanhänder för att förmedla optioner, futures, swappar och andra derivatkontrakt behandlas som betalning för tjänster i relevanta konton. Deltagarna i en swap anses inte utföra tjänster åt varandra, men alla betalningar till en tredje part för att förmedla swappen skall behandlas som betalning för en tjänst. Där kapitalbelopp byts i enlighet med ett swapkontrakt skall motsvarande strömmar bokföras som finansiella derivat (F34). Även om den premie som betalas till utställaren av en option definitionsmässigt kan anses innehålla en serviceavgift, är det i praktiken inte möjligt att särskilja servicedelen. Därför skall hela köpesumman bokföras som förvärv av en finansiell tillgång hos köparen och som en skuld hos säljaren.

d) Om swapkontrakt medför ett byte av kapitalbelopp, vilket är fallet till exempel vid valutaswappar, skall detta första byte bokföras som en transaktion i det underliggande instrument, som är föremål för bytet och inte som en transaktion i finansiella derivat (F.34). Där kontrakt inte medför ett byte av kapitalbelopp bokförs ingen transaktion vid kontraktets ingående. I båda fallen är det underförstått att ett finansiellt derivat med initialvärde noll samtidigt skapas. I fortsättningen kommer swappens värde att vara detsamma som: Förändringar i derivatets värde över tid skall bokföras i omvärderingskontot. Kommande återväxlingar av kapitalbelopp styrs av villkoren i swapkontraktet och kan innebära att finansiella tillgångar byts till ett pris som skiljer sig från det gällande marknadspriset på dessa tillgångar. Motsvarande betalning mellan parterna i swapkontraktet blir så som specificerats i kontraktet. Skillnaden mellan marknadspriset och priset i kontraktet blir följaktligen lika med det likvidationsvärde på tillgången/skulden som gäller på förfallodagen och skall bokföras som en transaktion i ett finansiellt derivat (F.34). Däremot skall andra flöden som grundar sig på ett swapkontrakt bokföras som en transaktion i ett finansiellt derivat i fråga om de belopp som faktiskt har bytts. Alla transaktioner i finansiella derivat måste motsvara den totala kapitalvinsten eller förlusten under swapkontraktets löptid. Behandlingen är analog med den som skall användas för optioner som utnyttjas vid förfall (se a). När det gäller institutionella enheter skall en swap eller ett framtida räntesäkringsavtal bokföras under finansiella derivat, på tillgångssidan när det har ett positivt nettovärde, varvid positiva nettobetalningar ökar nettovärdet (och vice versa). Om swappen har ett negativt nettovärde skall den bokföras på skuldsidan, varvid negativa nettobetalningar ökar nettovärdet (och vice versa).

1) i fråga om kapitalbelopp, det aktuella marknadsvärdet av skillnaden mellan det förväntade framtida marknadsvärdet på de belopp som skall växlas tillbaka och de belopp som specificeras i kontraktet,

2) i fråga om andra betalningar, det aktuella marknadsvärdet (nuvärdet) av de framtida flöden som specificeras i kontraktet.

Förändringar i värdet av derivat över tiden skall registreras i omvärderingskontot.

Kommande återväxlingar av kapitalbelopp styrs av villkoren i swappkontraktet och kan innebära att finansiella tillgångar byts till ett pris som skiljer sig från det gällande marknadspriset på dessa tillgångar. Den motsvarande betalningen mellan parterna i swappkontraktet blir så som specificerats i kontraktet. Skillnaden mellan marknadspriset och priset i kontraktet blir följaktligen lika med likvidationsvärdet på tillgången/skulden som gäller på förfallodagen och skall registreras som en transaktion i finansiellt derivat (F.34). Denna slutliga derivattransaktion och varje slutligt nettoränteflöde måste motsvara den totala kapitalvinsten eller förlusten under swappkontraktets löptid. Behandlingen är analog med den som skall användas för optioner som utnyttjas vid förfall (se a ovan).

5.140 Aktier och andra ägarandelar, exklusive fondandelar (F.51)

a) Nya aktier registreras till emissionsvärdet, som vanligtvis motsvarar nominellt värde plus överkurs vid emission.

b) Transaktioner i aktier i omlopp skall registreras till transaktionsvärdet. Om detta inte är känt, kan det för noterade aktier uppskattas genom börskursen eller marknadsvärdet och för icke noterade aktier genom det bokförda värdet.

c) Utdelningsaktier värderas till det pris som grundar sig på den av emittenten föreslagna utdelningen.

d) Emissioner av fondaktier registreras inte i ENS (se 5.93). Dock, om fondemissionen medför förändringar i det totala marknadsvärdet på aktierna i ett bolag, skall förändringarna registreras i värderegleringskontot (se 6.56).

e) Transaktionsvärdet av andra ägarandelar (F.513) är lika med summan av de medel som överförts till bolag eller kvasibolag från deras ägare. I vissa fall kan medel överföras genom att skulder hos bolagen övertages av ägarna.

5.141 Fondandelar (F.52)

a) Transaktioner i fondandelar omfattar värdet av nettoinsatserna i en fond.

b) Den kapitalinkomst hos en fond efter avdrag för administrationskostnader, som tillfaller andelsägarna men som inte delats ut, har en motpost i kontot för finansiella transaktioner under fondandelar. Resultatet blir att kapitalinkomsten återinvesteras.

REGISTRERINGSTIDPUNKT

Finansiella transaktioner och deras motsvarande transaktioner skall registreras vid samma tidpunkt.

När den mot en finansiell transaktion svarande transaktionen är icke-finansiell skall båda transaktionerna registreras när den icke-finansiella transaktionen äger rum. Om t.ex. försäljning av varor och tjänster ger upphov till en handelskredit skall den finansiella transaktionen registreras när den icke-finansiella transaktionen registreras i relevant icke finansiellt konto.

När den motsvarande transaktionen också är finansiell, kan tre möljligheter utskiljas:

a) Båda de finansiella transaktionerna är transaktioner i betalningsmedel (se 5.04): De registreras när den första betalningen görs.

b) Endast en av de två finansiella transaktionerna görs i betalningsmedel (se 5.04): De registreras vid tidpunkten för betalningen.

c) Ingen av de två finasiella transaktionerna görs i betalningsmedel (se 5.04): De registreras när den första finansiella transaktionen äger rum.

SAMMANSTÄLLNING AV FINANSIELLA TRANSAKTIONER FRÅN FÖRÄNDRINGAR I BALANSRÄKNINGAR

I de fall statistiska uppgifter om finansiella transaktioner inte föreligger, kan finansiella transaktioner sammanställas som baseras på förändringar i finansiella balansräkningar, dvs. förändringar i innehaven av finansiella tillgångar och utestående skulder mellan ut- och ingående balansräkningar. Skillnaden mellan summan av finansiella transaktioner och förändringarna i de finansiella balansräkningarna registreras i omvärderingskontot och andra förändringar i kontot andra volymförändringar i tillgångarna.

Bilaga 5.1 Samband med mått på penningmängd

I denna bilaga redogörs för en metod att visa mått på penningmängd i balansräkningarna och kontona för finansiella transaktioner.

Definitionerna på de tillämpade penningmängdsmåtten varierar mellan länder och över tiden. Därtill kommer att dessa definitioner inte nödvändigtvis grundar sig på den klassificering av finansiella tillgångar och sektorer som används i ENS. Därför definierar ENS inte några mått på penningmängden.

Följande problem uppkommer vid integrering av penningmängdsmått med balansräkningar och konton för finansiella transaktioner. För de första kan penningmängdsmåtten bestå av komponenter som inte svarar mot indelningen i klasser, dvs. kategorier, underkategorier och underpositioner, av finansiella tillgånger och skulder så som de definieras i ENS. Ett mått på penningmängd kan t.ex. omfatta endast en undergrupp av kategorin sedlar, mynt och inlåning (AF.2). Undergruppen kan definieras med hänsyn till löptid och/eller med hänsyn till vilken institutionell enhet som innehar eller ger ut sedlar, mynt och inlåning. För det andra kan penningmängdsmåtten förutsätta indelning i penningmängdsskapande, penningmängdsägande och penningmängdsneutrala sektorer som inte kan ställas samman av de sektorer och undersektorer så som de definieras i ENS. För det tredje kan de datakällor som används för att sammanställa monetära aggregat skilja sig från de datakällor som används för att sammanställa balansräkningarna och kontona för finansiella transaktioner för sektorerna och utlandet.

För att definiera ett mått på penningmängden MX i balansräkningarna och kontona för finansiella transaktioner kan det vara nödvändigt att dela upp en viss grupp i av finansiella tillgångar och skulder så som de definieras i ENS i två undergrupper:

— MXi: Undergrupp av finansiella tillgångar (skulder) som klassificeras i grupp i och ingår i penningmängdsmåttet MX.

— MXgi: Undergrupp av finansiella tillgångar (skulder) som klassificeras i grupp i men inte ingår i penningmängdsmåttet MX.

I praktiken ingår vissa grupper av finansiella tillgångar (skulder) inte i penningmängden även med en vid definition, t.ex. monetärt guld och SDR (AF.1) eller försäkringstekniska reserver (AF.6). Därför blir MX1 och MX6 lika med noll, vilket innebär att en uppdelning av AF.1 i MX1 och MXg1 eller av AF.6 i MX6 och MXg6 inte är nödvändig.

Penningmängdsmåttet MX är lika med summan av alla undergrupper av de finansiella tillgångarna MXi hos de sektorer som innehar penningmängden och MX är lika med summan av alla undergrupper av skulder MXi hos de penningmängdsskapande sektorerna.

En stor fördel med denna metod är att den är flexibel. Om definitionen av ett mått på penningmängden ändras behöver endast uppdelningen av några grupper av finansiella tillgångar och skulder i MXi och MXgi anpassas till den nya definitionen.

Mått på penningmängden i balansräkningarna eller kontona för finansiella transaktioner Tillgångar hos sektorer som innehar penningmängd Skulder hos sektorer som skapar penningmängd Summa Fördelning på sektorer Fördelning på sektorer Summa AF.1 AF.2 därav MX2 MX-2 AF.3 AF.33 därav MX33 MX-33 AF.34 därav MX34 MX-34 AF.4 AF.41 därav MX41 MX-41 AF.42 därav MX42 MX-42 AF.5 AF.51 därav MX51 MX-51 AF.52 därav MX52 MX-52 AF.6 AF.7 AF.71 därav MX71 MX-71 AF.79 Summa finansiella tillgångar och skulder därav MX

KAPITEL 6 ÖVRIGA TRANSAKTIONER OCH ANDRA FLÖDEN

Övriga transaktioner och andra flöden omfattar kapitalförslitning (K.1), förvärv och avyttring av icke finansiella, icke producerade tillgångar (K.2) och andra förändringar i tillgångar (K.3—K.12).

Andra förändringar i tillgångar av olika slag av förändringar i tillgångar, skulder och förmögenhet, som inte är resultatet av transaktioner som har bokförts i kapitalkonto och konto för finansiella transaktioner. De omfattar andra volymförändringar (K.3—K.10 och K. 12) och även kapitalvinster och kapitalförluster (K.11).

KAPITALFÖRSLITNING (K.1)

Kapitalförslitning ska beräknas för alla typer av materiella fasta tillgångar (utom djurbesättningar), inklusive materiella fasta tillgångar och immateriella fasta tillgångar såsom mineralprospekteringskostnader och datormjukvara, väsentliga förbättringar av icke producerade tillgångar och kostnader för ägarbyten som avser icke producerade tillgångar.

Kapitalförslitning (vilken ska skiljas från den tillåtna avskrivningen för skatteändamål eller den avskrivning som redovisas i företagsbokföringen) ska beräknas med utgångspunkt i stocken av materiella fasta tillgångar och den sannolika genomsnittliga ekonomiska livslängden för de olika kapitalobjekten. För beräkning av stocken av materiella fasta tillgångar rekommenderas PI-metoden (perpetual inventory-metoden, en metod som baseras på kumulativa investeringar) i alla de fall där direkt information om stocken av materiella tillgånger saknas. Stocken ska värderas till mottagarpriser för den relevanta perioden.

Förlust av materiella fasta tillgångar till följd av oförutsedda skador, mot vilka man kan försäkra sig, ska beaktas vid beräkning av den genomsnittliga livslängden av de tillgångar det gäller. För ekonomin i sin helhet kan de normalt sett faktiskt oförutsedda skadorna för en given bokföringsperiod förväntas vara lika med, eller nära, genomsnittet. För enskilda enheter och grupper av enheter kan emellertid normalt faktiska respektive genomsnittliga oförutsedda skador vara olika. I detta fall bokförs när det är fråga om sektorer, alla skillnader som övriga förändringar i volymen av materiella fasta tillgångar.

Kapitalförslitning beräknas enligt ”räta linjens” metod (s.k. linjär kapitalförslitning), genom vilken värdet av en fast realkapitaltillgång skrivs ned enligt en konstant andel av anskaffningsvärdet under tillgångens hela livslängd.

Det kan emellertid vara nödvändigt, beroende på mönstret i effektivitetsförlusten hos en fast realkapitaltillgång, att beräkna kapitalförslitningen enligt den ”geometriska” nedskrivningsmetoden (konstant andel av det återstående nedskrivna värdet).

I ENS bokförs kapitalförslitning under varje saldopost, vilken anges brutto och netto. Bokföring ”brutto” betyder utan avdrag för kapitalförslitning medan bokföring ”netto” betyder efter avdrag för kapitalförslitning.

ANSKAFFNING MINUS AVYTTRING AV ICKE-FINANSIELLA ICKE PRODUCERADE TILLGÅNGAR (K.2)

Definition: Icke-finansiella icke producerade tillgångar består av mark och andra materiella icke producerade tillgångar som kan användas för produktion av varor och tjänster, och av immateriella icke producerade tillgångar.

Mark definieras som marken själv, inklusive jordlager och tillhörande ytvatten. Tillhörande ytvatten omfattar alla inländska vattenarealer — reservoarer, insjöar, floder etc. — över vilka äganderätt kan hävdas.

Följande objekt ingår inte i begreppet mark:

a) Byggnader eller anläggningar på marken eller genom den — vägar, tunnlar etc.

b) Vingårdar, fruktträdgårdar eller andra trädplanteringar och alla former av växande gröda etc.

c) Mineraltillgångar.

d) Icke odlade biologiska tillgångar.

e) Underjordiska vattenresurser.

Objekt a och b är producerade materiella fasta tillgångar, och objekt c, d och e tillhör kategorin materiella icke producerade tillgångar.

Anskaffning och avyttring av mark värderas till de löpande marknadspriser som råder vid tidpunkten för anskaffningen/avyttringen. Transaktioner som avser mark bokförs med samma värde både i köparens och säljarens räkenskaper. Detta värde exkluderar kostnader för överföring av äganderätten till mark, dessa betraktas som bruttoinvestering.

Anskaffning och avyttring av andra materiella icke producerade tillgångar omfattar mineraltillgångar, icke odlade biologiska tillgångar och vattenresurser. Mineraltillgångar inkluderar kol-, olje- och naturgastillgångar, metalliska och icke metalliska mineraltillgångar.

Anskaffning och avyttring av andra materiella icke producerade tillgångar värderas till de löpande marknadspriser som råder vid tidpunkten för anskaffningen/avyttringen. Anskaffning och avyttring exkluderar kostnader för överföring av äganderätten. Dessa kostnader bokförs som bruttoinvestering.

Immateriella icke producerade tillgångar består av patentskyddade tillgångar, hyreskontrakt och andra kontrakt som kan omsättas, förvärvad goodwill och övriga immateriella icke producerade tillgångar. Hyreskontrakten kan avse mark, mineraltillgångar och bostads- och näringsfastigheter. Andra exempel inkluderar kontrakt med artister och författare. Värdet av anskaffningarna eller avyttringarna av hyreskontrakt eller andra omsättningsbara kontrakt består av betalningar som görs till den ursprunglige hyresgästen eller de efterföljande hyresgästerna eller leasingtagarna när kontrakten eller koncessionerna överlåts till andra institutionella enheter. Värdet av anskaffning och avyttring av immateriella icke producerade tillgångar exkluderar kostnader för överföring av äganderätten. Kostnader för överföring av äganderätten är en del av bruttoinvesteringarna.

Anskaffningar minus avyttringar av icke finansiella icke producerade tillgångar bokförs på sektorernas, den totala ekonomins och utlandets kapitalkonto.

ANDRA FÖRÄNDRINGAR I TILLGÅNGAR (K.3—K.12)

ANDRA VOLYMFÖRÄNDRINGAR (K.3—K.10 och K.12)

Andra volymförändringar omfattar nio kategorier:

a) Ekonomisk tillblivelse av icke producerade tillgångar (K.3).

b) Ekonomisk tillblivelse av producerade tillgångar (K.4).

c) Naturlig tillväxt av icke odlade biologiska tillgångar (K.5).

d) Ekonomiskt avlägsnande av icke producerade tillgångar (K.6).

e) Förlust genom katastrofer (K.7).

f) Konfiskation utan ersättning (K.8).

g) Övriga volymförändringar av icke finansiella tillgångar (K.9).

h) Övriga volymförändringar av finansiella tillgångar och skulder (K.10).

i) Förändring i klassificering och struktur (K.12).

EKONOMISK TILLBLIVELSE AV ICKE PRODUCERADE TILLGÅNGAR (K.3)

Ekonomisk tillblivelse av icke producerade tillgångar (K.3) innebär en volymökning, som inte är ett resultat av produktion.

De innefattar

a) bruttoökningar av mängden utvinningsbara mineraltillgångar: bevisade och sannolika reserver av kol, olja, naturgas, metallisk mineral eller icke metallisk mineral som är ekonomiskt utvinningsbara. Detta inbegriper också ökning av reserver när utvinning blir ekonomiskt lönsam som följd av teknisk utveckling eller relativa prisförändringar,

b) överföring av andra naturtillgångar till ekonomisk aktivitet: naturtillgångar som ändrar status så att de blir ekonomiska tillgånger över vilka institutionella enheter kan utöva äganderätt och från vilka ekonomiska fördelar kan vinnas av deras ägare (t.ex. exploatering av urskog, förändring av markområden från ett vilt och obrukbart tillstånd till ekonomiskt användbar, t.ex. återvinning av mark från hav),

c) kvalitetsförändringar av icke producerade tillgångar till följd av förändring i ekonomisk användning. Kvalitetsförändringar behandlas som volymförändringar. De kvalitetsförändringar som bokförs här uppträder som motposter till de förändringar i ekonomisk användning, som visas förändringar i klassificering (se 6.33) — t.ex. från odlad mark till tomt- och anläggningsmark,

d) tillblivelse av immateriella icke producerade tillgångar. Immateriella icke producerade tillgångar uppstår när objekt patenteras eller överlåtelsebara kontrakt skrivs. När företag säljs till priser som överstiger värdet (se 7.05), utgörs mellanskillnaden mellan inköpspriset och värdet av nettoförmögenheten ”förvärvad goodwill”. Goodwill som inte varit föremål för köp eller försäljning anses inte vara en ekonomisk tillgång.

EKONOMISK TILLBLIVELSE AV PRODUCERADE TILLGÅNGAR (K.4)

Ekonomisk tillblivelse av producerade tillgångar (K.4) sker för varor som inte redan är registrerade i balansräkningarna. Det är observationen av ett betydande eller speciellt värde som anses vara en ekonomisk tillblivelse och ska bokföras under andra volymförändringar.

Ekonomisk tillblivelse av producerade tillgångar inkluderar

a) värdeförmål, såsom värdefulla ädelstenar och konstföremål, när det höga värdet eller den kostnärliga kvaliteten av ett förmål, som inte redan är registrerat i balansräkningarna, noteras för första gången,

b) historiska monument, när den speciella arkeologiska, historiska eller kulturella betydelsen av en anläggning eller plats, som inte redan är registrerad i balansräkningarna, noteras för första gången.

NATURLIG TILLVÄXT AV ICKE ODLADE BIOLOGISKA TILLGÅNGAR (K.5)

Naturlig tillväxt av icke odlade biologiska tillgångar (K.5) är inte under en institutionell enhets direkta kontroll, ansvar och styrning och är således inte produktion. Tillväxten i dessa tillgångar t.ex. träd i naturskog, eller av fisk i fjordar och flodmynningar, ska därför betraktas som en ekonomisk tillblivelse.

Naturlig tillväxt ska bokföras som ett tillskott (K.5); uttag av dessa resurser ska bokföras som ett ekonomiska avlägsnande (K.61). I praktiken kan naturlig tillväxt emellertid endast bokföras netto eftersom de fysiska mätningar, som sannolikt är den enda tillgängliga basen för registreringen, faktiskt är nettomätningar.

EKONOMISKT AVLÄGSNANDE AV ICKE PRODUCERADE TILLGÅNGAR (K.6)

Ekonomiskt avlägsnande av icke producerade tillgångar (K.6) inkluderar

a) uttag av naturtillgånger (K.61), vilket omfattar minskning av mineraltillgångar och uttag av icke odlade biologiska tillgångar som räknas som tillgångarna i ENS (se 6.19),

b) annat ekonomiskt avlägsnande av icke producerade tillgångar (K.62):

1) andra minskningar av mängden utvinningsbara mineraltillgångar (omvärdering av vad som är utvinningsbart beroende på förändringar i teknologi eller relativa priser),

2) kvalitetsförändringar av icke producerade tillgångar beroende på förändringar i ekonomisk användning,

3) kvalitetsförsämring av icke producerade tillgångar beroende på ekonomisk verksamhet. Här ingår kvalitetsförsämring av mark, vattenresurser och i princip även andra naturtillgångar,

4) avskrivning av förvärvad goodwill, upphävande av överlåtelsebara kontrakt och utlöpande av tid för patentskydd.

FÖRLUST GENOM KATASTROFER (K.7)

Förlust genom katastrofer (K.7), som är resultatet av storskaliga, enstaka och påtagliga händelser som kan förstöra objekt inom alla kategorier av ekonomiska (icke-finansiella eller finansiella) tillgångar, bokförs som andra volymförändringar.

Sådana händelser inkluderar större jordbävningar, vulkanutbrott, tidvattenvågor, exceptionellt svåra orkaner, torka och andra naturkatastrofer; krigshändelser, upplopp och andra politiska händelser; teknologiska olyckshändelser såsom stora giftutsläpp eller emission av radioaktiva partiklar i luften.

a) försämring i markkvalitet förorsakad av onormal översvämning eller stormskador,

b) förstörelse av odlade tillgångar genom torka eller sjukdomar,

c) förstörelse av byggnader, utrustning eller värdeföremål vid skogsbränder eller jordbävningar,

d) förstörelse av valuta eller värdepapper till följd av katastrofer eller politiska händelser.

KONFISKATION UTAN ERSÄTTNING (K.8)

Konfiskation utan ersättning (K.8) inträffar när statliga myndigheter eller andra institutionella enheter, av andra skäl än för betalning av skatter, böter eller liknande pålagor, övertar andra institutionella enheters, inklusive utländska enheters, tillgångar utan att erlägga full ersättning. Den icke ersatta delen av sådant ensidigt övertagande är inte en kapitalöverföring som bokförs på kapitalkontot.

ÖVRIGA VOLYMFÖRÄNDRINGAR AV ICKE-FINANSIELLA TILLGÅNGAR (K.9)

Under övriga volymförändringar av icke-finansiella tillgångar (K.9) bokförs effekter av oväntade händelser som avser de ekonomiska fördelar som kan vinnas av tillgångarna.

Innefattade är

a) oförutsedd förkortning av den ekonomiska livslängden. Kapitalförslitning omfattar inte oförutsedd förkortning av den ekonomiska livslängden för materiella fasta tillgångar, och de belopp som inkluderas för normaltförväntad föråldring kan understiga den faktiska förkortningen. Avsättningar måste därför göras för värdeminskningen av de materiella fasta tillgångarna till följd av införande av förbättrad teknologi,

b) skillnader mellan avsättningar inkluderade i kapitalförslitning för normala skador och faktiska förluster. Kapitalförslitning omfattar inte oförutsedda skador och det belopp som inkluderas för normalt förväntade skador kan understiga (eller överstiga) de faktiska skadorna. Justeringar måste därför göras för oförutsedda nedgångar (eller ökningar) i värdet av de materiella fasta tillgångarna som följd av dessa händelser,

c) kvalitetsförsämring av materiella fasta tillgångar som inte ingår i kapitalförslitning: värdeminskning av materiella fasta tillgångar t.ex. till följd av oförutsedda effekter av försurning av luft och regn på byggnadsfasader eller fordonskarosser,

d) övergivande av produktionsresurser innan de färdigställts eller kommit till ekonomisk användning,

e) exceptionella lagerförluster (t.ex. genom brand stöld eller insektsangrepp i spannmålslager),

f) statistika avvikelser avseende icke-finansiella tillgångar mellan utgående balans och motsvarande ingående balans.

ÖVRIGA VOLYMFÖRÄNDRINGAR I FINANSIELLA TILLGÅNGAR OCH SKULDER (K.10)

Alla förändringar i finansiella tillgångar och skulder som inte beror på finansiella transaktioner som bokförs på kontot för finansiella transaktioner, som inte är betrakta som kapitalvinster eller kapitalförluster vilka bokförs på värderegleringskontot, som inte är förändring i klassifikation och struktur och som inte beror på förlust genom katastrofer och konfiskation utan ersättning ska bokföras här.

Kategori K.10 inkluderar

a) tilldelningar och indragningar av SDR (AF.12) (se 5.33—5.35): För SDR existerar inte ens en statistiskt skapad skuld. Därför är den mekanism genom vilken SDR skapas (betecknat som tilldelningar av SDR) och utplånas (indragningar av SDR) inte behandlad som en mekanism som ger upphov till transaktioner utan snarare till noteringar av övriga volymförändringar på kontot för tillgångar. Tilldelningar av SDR ökar de monetära myndigheterns finansiella tillgångar, indragningar av SDR minskar deras finansiella tillgångar,

b) andra volymförändringar relaterade till förmånsbestämda pensionsfonder: Förmånsbestämda pensionssystem är sådana, där nivån på de pensionsförmåner som utlovats till de anställda som omfattas, är garanterad. Förmånerna är genom någon formel relaterade till deltagarnas anställningstid och lön och inte helt beroende på tillgångarna i fonden. För förmånsbestämda system fångar en notering av övriga volymförändringar på konto för tillgångar in de förändringar i den försäkringsmässigt bestämda skulden som är resultatet av förändringar i förmånsstrukturen, vilka ska skiljas från förändringar i ålders- och tjänstestrukturen hos pensionsmottagargruppen. Exempel på förändringar i förmånsstrukturen inkluderar förändringar i formeln, sänkning av pensionsåldern eller finansiering av en årlig ökning (vanligen definierad som en fast årlig procentsats) av framtida pensioner eller av alla pensioner under utbetalning,

c) exceptionella förluster av valuta eller värdepapper på grund av t.ex. brand eller stöld,

d) långivares avskrivning eller nedskrivning av osäkra fordringar: En långivares ensidiga bedömning att en finansiell tillgång inte längre kan indrivas beroende på konkurs eller andra faktorer och det därmed följande avförandet av denna finansiella tillgång från långivarens balansräkningar ska registreras här, liksom avförandet av motsvarande skuld hos låntagaren. Emellertid gäller att i de fall den låntagande institutionella enheten kontrolleras av den långivande enheten ska nedskrivning, som inte beror på konkurs, registreras på kapitalbildningskontot.Genom undantag från den allmänna principen omfattar denna rubrik ej de skatter och sociala avgifter som skall erläggas till den offentliga sektorn och som av den offentliga sektorn ensidigt bedöms som ej förväntade bli erlagda. Skatter och sociala avgifter, som skall erläggas till den offentliga sektorn, och som ej förväntas bli erlagda, utjämnas vid beräkningen av den offentliga sektorns och motsvarande sektorers nettoutlåning/nettoupplåning för samma bokföringsperiod, som då skyldigheten uppkom (se 1.57),

e) statistisk avvikelse avseende finansiella tillgångar och skulder mellan utgående balans och motsvarande ingående balans.

Kategori K.10 inkluderar inte

a) annullering av skuld genom ömsesidig överenskommmelse mellan långivare och låntagare (skuldannullering eller skuldeftergift): detta behandlas som en transaktion mellan långivaren och låntagaren (se 4.165 f och 5.16) och inte som en volymförändring,

b) skuldförnekande: en låntagares ensidiga annullering av en skuld registreras inte i ENS.

FÖRÄNDRING I KLASSIFICERING OCH STRUKTUR (K.12)

Förändring i klassificering och struktur (K.12) omfattar förändring i institutionella enheters sektorklassificering och struktur (K.12.1) och förändring i klassificering av tillgångar och skulder (K.12.2)

FÖRÄNDRING I SEKTORKLASSIFICERING OCH STRUKTUR (K.12.1)

Att omklassificera en institutionell enhet från en sektor till en annan innebär att dess hela balansräkning överförs t.ex. en institutionell enhet klassificerad i hushållssektorn blir ett kvasibolag, som ska klassificeras om till företagssektorn.

Institutionella enheters förändringar i struktur innefattar tillblivelse och avlägsnande av vissa finansiella tillgångar och skulder som hör samman med omstrukturering av bolag. När ett bolag försvinner som en oberoende juridisk enhet genom att det övertas av ett eller flera bolag, försvinner från ENS alla finansiella tillgångar/skulder, inklusive aktier och andra ägarandelar, som fanns mellan bolaget och de bolag som övertog det. Köpet av ett bolags aktier och andra ägarandelar som del av ett samgående ska bokföras som en finansiell transaktion mellan det köpande bolaget och den tidigare ägaren. Utbyte av existerande aktier med aktier i det övertagande eller nya bolaget ska bokföras som inlösning av aktier åtföljt av utgivning av nya aktier. Finansiella tillgångar/skulder som existerade mellan det övertagna bolaget och andra parter förblir oförändrade och överflyttas till det övertagande bolaget (de övertagande bolagen).

Likaledes gäller att när ett bolag juridiskt delas i två eller flera institutionella enheter, bokförs nya finansiella tillgångar och skulder (tillblivelse av finansiella tillgångar) i denna kategori (K.12.1).

FÖRÄNDRINGAR I KLASSIFICERING AV TILLGÅNGAR OCH SKULDER (K.12.2)

Kategori K.12.2 skiljer mellan monetarisering/demonetarisering av guld (K.12.21) och förändringar i klassificering av andra tillgångar eller skulder än monetarisering/demonetarisering av guld (K.12.22).

Monetarisering/demonetarisering av guld (K.12.21) bokförs som andra volymförändringar i kontot för tillgångar hos de monetära myndigheterna, dvs. i delsektorn centralbanken (S.121) eller i staten (S.1311).

Monetarisering av guld inträffar när de monetära myndigheterna omklassificerar guld från behållning av värdeföremål till de internationella reserver som hålls av de monetära myndigheterna. Andra volymförändringar i kontot för tillgångar redovisar då en minskning av behållningen av värdeförmål och en ökning av behållningen av monetärt guld.

Köp av monetärt guld från andra monetära myndigheter klassificeras som transaktioner i monetärt guld (F.11). Alla andra köp, inklusive de från finansförmedlare eller via en organiserad guldmarknad, måste bokföras som köp av värdeföremål följt av en omklassificering.

Demonetarisering av guld inträffar när de monetära myndigheterna överför guld från de internationella reserverna till värdeföremål. De monetära myndigheternas behållning av monetärt guld minskar då och behållningen av värdeföremål visar en ökning. Försäljning av monetärt guld direkt till andra monetära myndigheter klassificeras som transaktioner i monetärt guld (F.11). Alla andra försäljningar, inklusive sådana till finansförmedlare eller via en organiserad guldmarknad, måste bokföras som försälning av värdeförmål föregånget av en omklassificering.

Ändring i klassificering av andra tillgångar eller skulder än monetarisering/demonetarisering av guld (K.12.22): exempelvis är förändringar i markanvändning eller ombyggnader av bostäder till kommersiell användning eller omvänt. I fallet med markanvändning måste båda noteringarna — en negativ notering för den tidigare kategorin, en positiv för den nya kategorin — göras med samma värde i kategorin K.12.22. Förändringen i markvärde som blir resultatet av denna förändring av användning bokförs under ekonomisk tillblivelse (se 6.17 c) eller försvinnande av icke producerade tillgångar (se 6.21 b) och betraktas som volymförändring.

K.12.22 inkluderar inte konvertering av obligationer till aktier. Denna konvertering bokförs som två finansiella transaktioner (se 5.61.1).

Notering av andra volymförändringar (K.3—K.10 och K.12) bokförs som andra volymförändringar på sektorernas, den totala ekonomins och utlandets konton för tillgångar.

NOMINELLA KAPITALVINSTER/-FÖRLUSTER (K.11)

Nominella kapitalvinster är den kategori av andra värdeförändringar av tillgånger/skulder, och därmed förmögenhet, som speglar förändringar i nivån och strukturen av deras priser. Nominella kapitalvinster delas upp i neutrala kapitalvinster och reala kapitalvinster.

En positiv kapitalvinst beror på en ökning av värdet av en given tillgång eller till en minskning av värdet av en given skuld. En negativ kapitalvinst — dvs. en kapitalförlust — beror på en minskning av värdet av en given tillgång eller en ökning av värdet av en given skuld.

De nominella kapitalvinster som bokförs på värderegleringskontot är de som uppstår på tillgångar eller skulder, oavsett om de realiseras eller ej. En kapitalvinst sägs bli realiserad när den ifrågavarande tillgången säljs, inlöses, används eller på annat sätt avyttras eller skulden återbetalas. En orealiserad vinst är därför en vinst som uppstår på en tillgång som fortfarande ägs eller en skuld som fortfarande är obetald vid slutet av bokföringsperioden. Med en realiserad vinst förstås i allmänhet den vinst som har realiserats över hela den period under vilken tillgången har ägts eller skulden har förelaget, antingen denna period överensstämmer med bokföringsperioden eller ej. Eftersom kapitalvinster i ENS emellertid redovisas enligt bokföringsmässiga grunder framträder inte skillnaden mellan realiserade och orealiserade vinster, även om den är användbar för vissa ändamål, i klassifikationen och kontona.

Kapitalvinster inkluderar vinster på alla slag av tillgångar: icke-finansiella producerade och icke producerade tillgångar och finansiella tillgångar. Sålunda omfattas också kapitalvinster på producenters lager av alla slag av varor, inklusive varor i arbete.

Nominella kapitalvinster kan uppstå på tillgångar som ägs under vilken tidsperiod som helst under bokföringsperioden och inte endast på tillgångar som uppträder i ingående och/eller utgående balans. Den nominella kapitalvinst som tillfaller ägaren av en viss tillgång, eller en bestämd mängd av en viss tillgång, mellan två tidpunkter definieras som

det löpande värdet av denna tillgång vid den senare tidpunkten, minus det löpande värdet av denna tillgång vid den tidigare tidpunkten,

under förutsättning att tillgången själv inte förändras, kvalitativt eller kvantitativt, under mellanperioden. Den nominella kapitalvinsten (G) som uppstår på en given kvantitet q av någon tillgång mellan tidpunkterna o och t kan uttryckas enligt följande:

G = p t-p o × q

där po och pt är priserna på tillgången vid tidpunkterna o och t. För finansiella tillgångar och skulder med fixerat löpande värde för vilka både po och pt enligt definition är lika, är nominella kapitalvinster alltid noll.

För beräkningen av nominella kapitalvinster måste anskaffning och avyttring av tillgångar värderas på samma sätt som i kapitalkontot och i kontot för finansiella transaktioner och bestånd av tillgångar måste värderas på samma sätt som i balansräkningarna. I fallet med materiella fasta tillgångar är värdet av en anskaffning lika med den summa som köparen betalar till producenten, eller säljaren, jämte kostnaderna för överföring av äganderätten som köparen ådrar sig. Värdet av en avyttring av en existerande fast tillgång är det belopp som säljaren erhåller av köparen minus kostnaderna för överföring av äganderätten som säljaren ådrar sig.

Fyra olika situationer som ger upphov till nominella kapitalvinster kan särkiljas:

1) En tillgång som ägs under hela bokföringsperioden: den nominella kapitalvinst som uppstår under bokföringsperioden är lika med värdet i utgående balans minus värdet i ingående balans. Dessa värden är de beräknade värdena av tillgångerna om de skulle anskaffas vid de tidpunkten då balansräkningen görs upp. Den nominella vinsten är orealiserad.

2) En tillgång som ägs vid början av perioden men som säljs under perioden: den nominella kapitalvinst som uppstår är lika med det faktiska eller beräknade värdet vid avyttringen minus värdet i ingående balans. Den nominella vinsten är realiserad.

3) En tillgång som anskaffas under perioden och fortfarande ägs vid periodens slut: den nominella kapitalvinst som uppstår är lika med värdet i utgående balans minus det faktiska eller beräknade anskaffningsvärdet för tillgången. Den nominella vinsten är orealiserad.

4) En tillgång som anskaffats och avyttrats under bokföringsperioden: den nominella kapitalvinst som uppstår är lika med det faktiska eller beräknade värdet vid avyttringen minus det faktiska eller beräknade värdet vid anskaffningen. Den nominella vinsten är realiserad.

De nominella kapitalvinster som inkluderas är de som uppstår på tillgångar och skulder, antingen de realiseras eller ej. De registreras på sektorernas, den totala ekonomins och utlandets omvärderingskonto.

NEUTRALA KAPITALVINSTER/-FÖRLUSTER (K.11.1)

Definition: Den neutrala kapitalvinsten (K.11.1) på en tillgång definieras som värdet av den kapitalvinst som skulle uppstå om priset på tillgången förändrades över tiden i samma förhållande som den allmänna prisnivån.

Neutrala kapitalvinster identifieras för att underlätta härledningen av reala kapitalvinster vilka omfördelar den reala köpkraften mellan sektorer.

Låt den generella prisindexen noteras med r. Den neutrala kapitalvinsten (NG) för en given kvanitet q av en tillgång mellan tidpunkterna o och t är då given med följande formel:

(NG = p o × q r t/r o-1

där po × q är det löpande värdet av tillgången vid tidpunkten o och termen rt/ro är förändringsfaktorn för den generella prisindexen mellan tidpunkterna o och t. Samma rt/ro-relation används för alla tillgångar och skulder.

Det finns ingen generell prisindex som är idealiskt lämpad för att beräkna neutrala kapitalvinster. Enligt praxis är den generella prisindex som används för beräkning av neutrala kapitalvinster, prisindexen för slutlig nationell användning exklusive förändringar i lager.

Neutrala kapitalvinster bokförs på kontot för neutrala kapitalvinster/-förluster, vilket är ett underkonto till sektorernas, den totala ekonomins och utlandets värderegleringskonto.

REALA KAPITALVINSTER/-FÖRLUSTER (K.11.2)

Definition: Den reala kapitalvinsten (K.11.2) på en tillgång definieras som skillnaden mellan den nominella och den neutrala kapitalvinsten på tillgången.

Den reala kapitalvinsten (RG) på en given kvantitet q av en tillgång mellan tidpunkterna o och t är given genom:

RG = G - NG,

eller

RG = NUMp t/p o-r t/r o × p o × q

Värdena på de reala kapitalvinsterna på tillgångar beror således på förändringar av deras priser under den ifrågavarande perioden, i relation till den genomsnittliga förändringen av andra priser, mätt med det generella prisindexet.

Reala kapitalvinster bokförs på konto för reala kapitalvinster/kapitalförluster, vilket är ett underkonto till sektorernas, den totala ekonomins och utlandets värderegleringskonto.

KAPITALVINSTER EFTER TYPEN AV FINANSIELL TILLGÅNG

Sedlar, mynt och inlåning (AF.2)

Det löpande värdet av sedlar, mynt och inlåning angivet i nationell valuta förblir konstant över tiden. ”Priset” på en sådan tillgång är alltid lika medan kvantiteten bestäms av antalet enheter av den valuta i vilken den är angiven. De nominella kapitalvinsterna på sådana tillgångar är alltid noll. Av detta skäl är differensen mellan den ingående och utgående behållningen av sådana tillgångar, med undantag av andra volymförändringar av tillgångar, helt inräknad i värdet av transaktionerna i tillgångarna. Detta är ett fall där det normalt är möjligt att härleda transaktionerna ur balansräkningarna.

För att det ska vara möjligt att beräkna neutrala och reala kapitalvinster på tillgångar med fastställt löpande värde (exempelvis en krona) behövs emellertid data om tidpunkten och värden för transaktionerna liksom om värdena i ingående och utgående balans. Antag t.ex. att ett lån är taget och återbetalt under bokföringsperioden medan den allmänna prisnivån stiger. Den neutrala kapitalvinsten på lånet är positiv och den reala kapitalvinsten är negativ ur långivarens synvinkel. Storleken beror på lånets löptid och inflationstakten. Det är omöjligt att bokföra sådana reala förluster utan data om värdet av de lån som har tagits och återbetalats under bokföringsperioden och de tidpunkter vid vilka de tagits och återbetalats. I allmänhet kan man utgå ifrån att om det totala absoluta värdet av de positiva och negativa transaktionerna är stort i förhållande till nivåerna i ingående och utgående balanser, så är approximativa uppskattningar av de neutrala och reala kapitalvinsterna på finansiella tillgångar och skulder med fast löpande värde på basis av enbart balansräkningar inte särskilt tillfredsställande. Till och med en bruttoregistrering av värdena av finansiella transaktioner — dvs. en separat registrering av tagna och återbetalade lån i stället för det totala värdet av lån minus återbetalningar — är inte alltid tillräcklig utan information om den tidsmässiga förläggningen av lånen.

Lån (AF.4) och obetalda/förutbetalda inkomster och utgifter (AF.7)

För lån obetalda/förutbetalda inkomster och utgifter, vilka inte omsätts, gäller samma som för sedlar, mynt och inlåning. När ett existerande lån eller en handelskredit säljs till en annan institutionell enhet ska emellertid skillnaden mellan återköpspriset och transaktionspriset registreras på säljarens och köparens värderegleringskonto vid tiden för transaktionen.

Värdepapper andra än aktier (AF.3)

När obligationer emitteras till över- eller underkurs, inkluderande olika diskonteringspapper och nollkupongare, så mäter skillnaden mellan deras utgivningspris och deras nominella värde eller återinlösenvärde, när de förfaller, den ränta som utgivaren måste betala under obligationens löptid. Sådan ränta bokförs som en kapitalinkomst som ska betalas av utgivaren av obligationen och mottas av innehavaren av obligationen i tillägg till eventuella kupongräntor, som har betalats av utgivaren med förutbestämda intervall under obligationens löptid. Den ränta som uppstår bokförs i kontot för finansiella transaktioner som om den av innehavaren omedelbart återinvesteras i obligationen (se 5.17). Räntan bokförs därför i kontot för finansiella transaktioner som anskaffning av en tillgång som adderas till den existerande tillgången. Sålunda speglar den gradvisa ökning i en obligations marknadsvärde som är hänförlig till en löpande, återinvesterad ränta en tillväxt i kapitalobjekt — dvs. i storleken av tillgången. Den är väsentligen en mängd- eller volymökning och inte en prisökning. Den genererar ingen kapitalvinst för innehavaren av obligationen eller kapitalförlust för utgivaren av obligationen. Situationen är analog med den som gäller en vara, som vin som mognar medan det lagras. Varje ökning i priset på vinet som hänförs till en förbättring i dess kvalitet, speglar en ökning i volym och inte i pris. Obligationer förändras kvalitativt över tiden allt eftersom de närmar sig inlösendatum, och det är väsentligt att inse att ökningar i deras värde, som beror på en ackumulering av löpande räntor, inte är prisförändringar och inte skapar kapitalvinster.

Kurserna på obligationer med fast ränta ändrar sig emellertid också när marknadsräntan ändrar sig. Kursen ändrar sig i motsatt riktning i förhållande till marknadsräntan. Verkningen av en given ränteförändring på kursen för enviss obligation är lägre ju närmare obligationen är sitt inlösendatum. Förändringar i obligationskurser som hänförs till förändringar i marknadsräntan utgör prisförändringar och inte kvalitetsförändringar. De skapar därför nominella kapitalvinster eller kapitalförluster för både utgivarna och innehavarna av obligationerna. En ränteuppgång skapar en nominell kapitalvinst för utgivaren av obligationen och en lika stor nominell kapitalförlust hos innehavaren av obligationen och omvänt om det är fråga om ett räntefall.

Nominella kapitalvinster eller kapitalförluster kan uppstå på växlar på samma sätt som på obligationer. Eftersom växlar emellertid är kortfristiga värdepapper med mycket kortare löptid, är de kapitalvinster som skapas genom ränteförändringar i allmänhet mycket mindre än på obligationer med samma nominella värde.

Konverteringen av obligationer till aktier registreras som två finansiella transaktioner (se 5.62.1). Den sker vanligen till ett pris under aktiernas marknadspris och de resulterande kapitalvinsterna ska bokföras som prisförändringar på värderegleringskontot.

Värderingen av finansiella derivat (AF.34) kan förändras som följd av förändringar i värdet av det underliggande objektet, förändringar i priskänsligheten i det underliggande objektet eller genom att verkställighets- eller förfallodatum närmar sig. Alla sådana värdeförändringar ska betraktas som prisförändringar och bokföras under K.11.

Aktier och andra ägarandelar (AF.5)

Fondaktier (se 5.93) ökar antalet aktier och det nominella värdet av de utgivna aktierna men förändrar i teorin inte marknadsvärdet för den totala mängden aktier. Enligt praxis tas de inte upp alls i räkenskaperna. Dessa emissioner är emellertid tänkta att förbättra aktiernas likviditet på marknaden, och det totala marknadsvärdet av utgivna aktier kan således öka som ett resultat — alla sådana förändringar ska bokföras som en omvärderingseffekt.

Försäkringstekniska reserver (AF.6)

Förändringar i hushållens nettoförmögenhet i livförsäkringsreserver och pensionsfonder (AF.61), som uppstår mellan början och slutet av bokföringsperioden, och som beror på nominella kapitalvinster eller kapitalförluster i de av försäkringsbolag och pensionsfonder investerade reserverna, bokförs på värderegleringskontot liksom förändringar i förskottsinbetalningar av försäkringspremier och reserver för utestående fordringar (AF.62), som resulterar av kapitalvinster eller kapitalförluster.

FINANSIELLA TILLGÅNGAR I UTLÄNDSK VALUTA

Värdet av finansiella tillgångar i utländsk valuta mäts som deras löpande marknadsvärde i utländsk valuta, konverterat till inhemsk valuta enligt gällande växelkurs. Nominella kapitalvinster kan därför uppkomma inte endast därför att priset på tillgången i den noterade valutan ändras, utan också därför att växelkursen ändras. Det totala värdet av de nominella kapitalvinsterna som uppstår under bokföringsperioden kan beräknas på det vanliga sättet, genom att subtrahera värdet av transaktionerna från skillnaden mellan värdet av ingående och utgående balans. Av detta skäl måste transaktioner i finansiella tillgångar i utländsk valuta konverteras till inhemsk valuta med användning av de växelkurser som gäller vid tidpunkten för transaktionen, medan värdet av ingående och utgående balans måste konverteras med användning av de växelkurser som gäller vid de tidpunkter som balansräkningarna avser. Detta betyder att det totala värdet av transaktionerna — anskaffningar minus avyttringar — uttryckta i utländsk valuta i själva verket är konverterade med ett vägt växelkursgenomsnitt, i vilket vikterna har tilldelats värderna av de vid olika tidpunkter genomförda transaktionerna.

KAPITEL 7 BALANSRÄKNINGAR

En balansräkning uppgörs för sektorer, den totala ekonomin och utlandet.

För en sektor visar balansräkningen värdet av alla tillgångar: producerade, icke producerade och finansiella tillgångar och skulder samt sektorns nettoförmögenhet.

För den totala ekonomin ger balansräkningen som saldopost vad som ofta menas med nationalförmögenhet dvs. summan av icke finansiella tillgångar och finansiell nettoförmögenhet med avseende på utlandet.

Balansräkningen för utlandet, som kallas konto för utlandets tillgångar och skulder, består helt och hållet av finansiella tillgångar och skulder.

Aktiebolag anses ha en nettoförmögenhet utöver värdet av utgivna aktier och andra ägarandelar. I fråga om kvasibolag är nettoförmögenheten lika med noll, eftersom värdet av ägarnas nettoförmögenhet antas vara lika med dess tillgångar minus dess skulder. Därför blir nettoförmögenheten för inhemska direktinvesteringsföretag, som utgör grenar av utländska företag och därmed behandlas som kvasibolag, lika med noll.

Skillnaden mellan totala finansiella tillgångar och totala skulder kallas finansiell nettoförmögenhet (se 7.67).

För sektorerna icke finansiella och finansiella företag utgör beräkningen av eget kapital en analytiskt meningsfull indikator.

Eget kapital är summan av nettoförmögenhet (B.90) och aktier och andra ägarandelar (AF.5).

Balansärkningen kompletterar kontoplanen och visar det slutliga resultatet av de införda posterna i produktionskontot, inkomstomfördelning- och inkomstanvändningskontot och kapitalbildningskontot (se kapitel VIII: Kontoplan och saldoposter).

En balansräkning hänförs till värdet av tillgångar och skulder vid en viss tidpunkt. Balansräkningen ska sammanställas vid början av räkenskapsperioden (samma som slutet av förgående period) och vid dess slut.

En grundläggande räkenskapsekvation länkar samman den ingående balansen med den utgående:

Räkenskapernas länkar mellan de in- och utgående balanserna via transaktioner och andra förändringar i tillgångar (andra volymförändringar och kapitalvinster) redovisas schematiskt i bilaga 7.2.

TYPER AV TILLGÅNGAR

De tillgångar som tas upp i balansräkningarna är ekonomiska tillgångar.

Den ekonomiska nyttan består av primärinkomster erhållna från nyttjandet av tillgången (driftsöverskott genom att nyttja, kapitalinkomst genom att låta andra nyttja) och det värde, inklusive möjliga kapitalvinster/-förluster, som skulle kunna realiseras genom att avyttra tillgången eller avsluta den.

En översikt över klassifikationen och avgränsningen av ekonomiska tillgångar lämnas i tabell 7.1. Den detaljerade definitionen av varje kategori av tillgång framläggs i bilaga 1 till detta kapitel.

Utanför tillgångsavgränsningen ligger:

a) humankapital,

b) naturtillgångar som inte är ekonomiska tillgångar (t.ex. luft, flodvatten),

c) villkorad fordring, som inte är en finansiell tillgång (se 7.22).

Tre kategorier av tillgångar särskiljs:

a) Icke finansiella producerade tillgångar.

b) Icke finansiella icke producerade tillgångar.

c) Finansiella tillgångar.

ICKE-FINANSIELLA PRODUCERADE TILLGÅNGAR (AN.1)

Klassifikationen av producerade tillgångar är ämnad att skilja mellan tillgångar på grund av deras roll i produktionen. Den består av materiella fasta tillgångar som används upprepat eller kontinuerligt i produktion under mer än ett år, lagerstockar som förbrukas i produktionen som insatsförbrukning, säljs eller används på annat sätt, och värdeförmemål. De senare används inte primärt för produktion eller konsumtion, utan förvärvas och innehas i stället primärt som värdebevarare.

ICKE-FINANSIELLA PRODUCERADE TILLGÅNGAR (AN.2)

Klassifikationen är ämnad att skilja mellan tillgångar på grund av det sätt på vilket de skapas. En del av dessa tillgångar förekommer i naturen, medan andra, som kan betecknas som konstruktioner uppfunna av samhället, skapas genom juridiska eller bokföringsmässiga åtgärder.

Alla materiella icke producerade tillgångar är naturtillgångar. Vilka naturtillgångar som inkluderas bestäms, i enlighet med den allmänna definitionen på en ekonomisk tillgång, av huruvida tillgångarna är underkastade effektiv äganderätt och i stånd att ge ekonomisk nytta åt sina ägare, givet existerande teknisk, kunskaper, ekonomiska alternativ, tillgängliga resurser och relativpriser. Dessutom kan nämnas att naturtillgångar till vilka ägarrättigheter av hävd saknas eller inte kan fastställas, som öppet hav eller luft, är exkluderade.

Immateriella icke producerade tillgångar innefattar patent, överlåtelsebara kontrakt, förvärvad goodwill etc. Objekt som inte skapats och befästs genom juridiska eller bokföringsmässiga åtgärder — dvs. sådana åtgärder som att bevilja ett patent eller överlåta någon ekonomisk förmån till en tredje part — är exkluderade.

FINANSIELLA TILLGÅNGAR OCH SKULDER (AF)

Betalningsmedel består av monetärt guld, särskilda dragningsrätter, sedlar och mynt och överförbar inlåning.

Finansiella fordringar berättigar sina ägare, borgenärerna, att utan någon motprestation uppbära en betalning eller serie av betalningar från andra institutionella enheter, gäldenärerna, som har åtagit sig motsvarande skulder.

Exempel på ekonomiska tillgångar som till sin natur ligger nära finansiella fordringar är aktier och andra ägarandelar och delvis villkorade fordringar. Den institutionella enhet som emitterar en sådan finansiell tillgång anses ha åtagit sig motsvarande skuld.

Villkorade fordringar är kontrakterade uppgörelser mellan institutionella enheter, och mellan dem och utlandet, som specificerar ett eller flera villkor som måste uppfyllas innan en finansiell transaktion äger rum. Exempel är betalningsgarantier från tredje part, remburser, kreditlimit, garanterade sedelutgivningsrätter och många av derivatinstrumenten. I ENS är en villkorad fordring en finansiell tillgång i sådana fall där den kontrakterade uppgörelsen som sådan har ett marknadsvärde på grund av att den kan bli föremål för handel eller kan avräknas på marknaden. I annat fall registreras inte en villkorad fordring i ENS.

I ENS har varje finansiell tillgång en motsvarande skuld, med undantag av sådana finansiella tillgångar som klassificerats i kategorin monetärt guld och särskilda dragningsrätter (AF.1).

Klassifikationen av finansiella tillgångar och skulder motsvarar klassifikationen av finansiella transaktioner. Därför tillhandahålls definitionerna på kategorier, underkategorier och underpositioner av finansiella tillgångar och skulder och de kompletterande förklaringarna endast en gång i ENS — i kapitlet om finansiella transaktioner. Kapitlet om balansräkningar upprepar inte definitionerna och deras förklaringar i sin huvudtext men i dess bilaga 1 tillhandahålls en sammanfattning av alla tillgångar och skulder som är definierade i ENS.

Tabell 7.1 — Klassifikation av tillgångar AN ICKE FINANSIELLA TILLGÅNGAR (AN.1 + AN.2) AN.1 Producerade tillgångar AN.11 Fasta tillgångar AN.111 Materiella fasta tillgångar AN.1111 Bostäder AN.1112 Övriga byggnader och anläggningar AN.11121 Övriga byggnader AN.11122 Anläggningar AN.1113 Maskiner och inventarier AN.11131 Transportmedel AN.11132 Övriga maskiner och inventarier AN.1114 Odlade tillgångar AN.11141 Avelsdjur, mjölkkor, dragdjur etc. AN.11142 Vingårdar, fruktträdgårdar och övriga trädplanteringar som ger återkommande skörd AN.112 Immateriella fasta tillgångar AN.1121 Mineralprospektering AN.1122 Datorprogramvara AN.1123 Litterära, musikaliska och andra konstnärliga originalverk AN.1129 Övriga immateriella fasta tillgångar AN.12 Lagerstockar AN.121 Insatsvaror AN.122 Varor i arbete AN.1221 Växande skog, växande skörd, slaktdjur etc. AN.1222 Övriga varor i arbete AN.123 Färdigvaror AN.124 Handelsvaror AN.13 Värdeföremål AN.131 Ädla metaller och ädelstenar AN.132 Antikviteter och andra konstföremål AN.139 Övriga värdeföremål AN.2 Icke producerade tillgångar AN.21 Materiella icke producerade tillgångar AN.211 Mark AN.2111 Tomt- och anläggningsmark AN.2112 Odlad mark AN.2113 Rekreationsmark med anslutande ytvatten AN.2119 Övrig mark med anslutande ytvatten AN.212 Mineraltillgångar AN.2121 Kol-, olje- och naturgastillgångar AN.2122 Metalliska mineraltillgångar AN.2123 Icke metalliska mineraltillgångar AN.213 Icke odlade biologiska tillgångar AN.214 Vattenresurser AN.22 Immateriella icke producerade tillgångar AN.221 Patent AN.222 Arrenden och andra överlåtelsebara kontrakt AN.223 Förvärvad goodwill AN.229 Övriga immateriella icke producerade tillgångar AF FINANSIELLA TILLGÅNGAR (AF.1 + AF.2 + AF.3 + AF.4 + AF.5 + AF.6 + AF.7) AF.1 Monetärt guld och särskilda dragningsrätter (SDR) AF.11 Monetärt guld AF.12 Särskilda dragningsrätter (SDR) AF.2 Sedlar, mynt och inlåning AF.21 Sedlar och mynt AF.22 Överförbar inlåning AF.29 Övrig inlåning AF.3 Värdepapper andra än aktier AF.33 Värdepapper andra än aktier, exklusive finansiella derivat AF.331 Kortfristiga AF.332 Långfristiga AF.34 Finansiella derivat AF.4 Lån AF.41 Kortfristiga AF.42 Långfristiga AF.5 Aktier och andra ägarandelar AF.51 Aktier och andra ägarandelar, exklusive fondandelar AF.511 Noterade aktier AF.512 Icke noterade aktier AF.513 Andra ägarandelar AF.52 Fondandelar AF.6 Försäkringstekniska reserver AF.61 Hushållens nettofordran i livförsäkringsreserver och pensionsfonder AF.611 Hushållens nettofordran i livförsäkringsreserver AF.612 Hushållens nettofordran i pensionsfonder AF.62 Förskottsbetalning av försäkringspremier och reserver för utestående fordringar AF.7 Obetalda/förutbetalda inkomster och utgifter AF.71 Handelskrediter och förskott AF.79 Övriga obetalda/förutbetalda inkomster och utgifter, exklusive handelskrediter och förskott

VÄRDERING AV POSTER I BALANSRÄKNINGEN

ALLMÄNNA VÄRDERINGSPRINCIPER

En specifik post i balansräkningen ska värderas som om den vore förvärvad den dag balansräkningen hänförs till, inklusive alla åtföljande kostnader för ägarbyte i fråga om icke finansiella tillgångar. Detta innebär att tillgångar och skulder ska värderas med användning av löpande marknadspriser vid den tidpunkt balansräkningen avser.

Detta betyder att tillgångar bör värderas enligt

a) mottagarpriser om de är inköpta, och

b) baspriser om de har producerats för egen räkning, och enligt baspriser för liknande varor eller av den totala kostnaden om inte baspriser finns tillgängliga.

I idealfallet bör dessa priser vara observerbara på marknaden. När det inte finns några observerbara priser — vilket kan vara fallet om inga köp/försäljningar av ifrågavarande slag har observerats under den senaste tiden — måste ett försök göras att uppskatta vad priserna skulle vara om tillgångarna förvärvades på marknaden vid tidpunkten för balansräkningen.

Förutom observerade marknadspriser eller priser som kan beräknas med hjälp av observerade priser eller uppkomna kostnader kan löpande approximeras för balansvärdering genom

a) att omvärdera och ackumulera förvärv minus avyttring, eller

b) nuvärdet eller det diskonterade värdet av framtida intäkter.

Marknadspriser kan vanligen erhållas för många av de finansiella tillgångarna, befintlig fast egendom (byggnader och anläggningar inklusive underliggande mark), befintliga transportmedel, grödor och kreaturbestättningar såväl som för nyproducerade fasta tillgångar och lagerstockar.

För en del tillgångar skrivs omvärderade ursprungliga anskaffningspriser av under tillgångens förväntade livslängd. Värdet av en sådan tillgång vid en given punkt i dess livslängd ges av dess löpande återanskaffningspris minus det ackumulerade värdet av kapitalförslitningen. De flesta fasta tillgånger kan tas upp i balansräkningar till löpande mottagarpriser som skrivits ned med den ackumulerade kapitalförslitningen (nedskriven återanskaffningskostnad).

I fråga om tillgångar för vilka avkastningen endera är fördröjd (som i fråga om skog på rot) eller spridd över en längre period (som i fråga om mineraltillgångar) måste en diskonteringsränta användas för att beräkna nuvärdet av den förväntade framtida avkastningen.

Diskonteringsräntan bör härledas från uppgifter rörande transaktioner i de specifika tillgångarna — skogar, gruvor och stenbrott — hellre än att använda en allmän räntesats.

Värdet av tillgångar och skulder angivna i utländska valutor bör konverteras till nationell valuta till den växelkurs som råder vid tidpunkten för balansräkningen. Denna kurs bör utgöra medelvärdet av köp- och säljkurserna för valutatransaktioner.

Alternativ till löpande marknadsvärden kan vara användbara för en del analytiska ändamål och kan redovisas som memorandumposter i balansräkningen. Exempel på alternativ värdering innefattar nominellt värde för långfristiga obligationer och omvärderat insatt värde och motsvarande för bolagens aktiekapital.

ICKE-FINANSIELLA TILLGÅNGAR (AN)

PRODUCERADE TILLGÅNGAR (AN.1)

Fasta tillgångar (AN.11)

Materiella fasta tillgångar (AN.111)

Materiella fasta tillgångar måste om möjligt tas upp till marknadspriser (eller baspriser i fråga om produktion av nya tillgångar för egen räkning), eljest till löpande mottagarpriser nedskrivna med den kumulerade kapitalförslitningen. Köparnas kostnader för ägarbyte, på lämpligt sätt nedskrivna, i samband med dessa tillgångar ingår i balansräkningens värde.

Immateriella fasta tillgångar (AN.112)

Mineralprospektering värderas endera enligt de ackumulerade belopp som betalats i enlighet med för ändamålet uppgjorda kontrakt med andra institutionella enheter, eller enligt uppkomna kostnader för prospektering som företagits för egen räkning. Den del av tidigare prospektering som ännu inte till fullo nedskrivs bör omvärderas till den innevarande periodens priser och kostnader.

Datorprogramvara värderas enligt mottagarpriser betalda på marknaden, enligt uppskattade baspriser vid egen produktion eller enligt produktionskostnader när baspriser inte finns att tillgå. Programvara som anskaffats under tidigare år och ännu inte till fullo nedskrivits bör omvärderas till löpande priser eller kostnader (vilket kan bli mindre än det ursprungliga priset eller kostnaden).

Litterära, musikaliska och andra konstnärliga originalverk samt övriga immateriella fasta tillgångar värderas till anskaffningspris när det faktiskt bedrivs handel med sådana immateriella tillgångar. I fråga om immateriella tillgångar, som har producerats för egen räkning, kan det bli nödvändigt att värdera dem enligt deras produktionskostnader, på lämpligt sätt värderade i löpande priser och nedskrivna. I annat fall kan det bli nödvändigt att använda beräkningar av nuvärdet av den framtida avkastning som förväntas erhållas av ägaren till sådana tillgångar.

Lagerstockar (AN.12)

Lagerstockar värderas till priser rådande vid den tidpunkt balansräkningen avser och inte till de priser som produkterna värderades till när de bokfördes i lagret.

Lagret av insatsvaror värderas till mottagapriser och lagret av färdigvaror och varor i arbete värderas till baspriser. Lagret av varor som ska återförsäljas av grossister och detaljister utan vidare bearbetning värderas till de priser som gällde vid den tidpunkt som balansräkningen avser, exklusive alla transportkostander som grossisterna eller detaljisterna ådragit sig. För lagret av varor i arbete kan värdet i den utgående balansräkningen beräknas genom att applicera den andel av den totala produktionskostnaden, som upparbetats fram till slutet av perioden, på baspriset för en liknande färdigvara vid det datum som balansräkningen avser. Om baspriset på färdigvarorna inte kan erhållas kan det uppskattas som värdet av produktionskostnaden med påslag för förväntat driftsöverskott eller (förväntat netto av) sammansatt förvärvsinkomst.

Växande grödor med endast en användning (utom virkesförrådet) och kreatursbesättningar avsedda för slakt kan värderas med användning av marknadspriserna på sådana produkter. Skog på rot värderas genom att diskontera de framtida intäkterna från försäljning av timret till löpande priser efter avdrag av utgifter för avverkning, skötsel till dess skogen är mogen att avverkas etc.

Värdeföremål (AN.13)

Värdeföremål (konstverk, juveler, ädelstenar, icke monetärt guld (se 5.30) och andra metaller) ska värderas i löpande priser. I den mån som organiserade marknader existerar för dessa tillgångar ska de värderas till de faktiska uppskattade priser, inklusive alla slags arvoden eller provisioner till agenter, som skulle betalas för dem, om de vore inköpta på marknaden vid den tidpunkt som balansräkningen avser. I annat fall ska de värderas till anskaffningspriser, omvärderade till aktuell prisnivå.

ICKE PRODUCERADE TILLGÅNGAR (AN.2)

Materiella icke producerade tillgångar (AN.21)

Mark (AN.211)

På kapitalkontot bokförs utgifter för markförbättringar och kostnader för ägarbyte avseende mark som bruttoinvestering åtskild från marken som sådan.

Om marken inte kan särskiljas från byggnader eller anläggningar belägna på den måste tillgångarna klassificeras sammantaget enligt det sannolikt huvudsakliga värdet.

I balansräkningen värderas marken till löpande marknadspris.

Priset behöver inte med nödvändighet vara lika med summan av alla kostnadskomponenter för markförvärvet vid anskaffningstidpunkten. Det löpande marknadspriset kanske inte innefattar kostnader för ägarbyte eller för markförbättringar som ännu inte helt nedskrivits. Därför kan det vara nödvändigt att bokföra dessa kostnader, helt eller delvis, som kapitalförluster på värderegleringskontot.

Mineraltillgångar (AN.212)

Bevisade och sannolika reserver av mineral belägna på eller under markytan och som är ekonomiskt exploaterbara givet befintlig teknik och aktuella relativpriser värderas till nuvärdet av den förväntade nettoavkastning som blir resultatet av den kommersiella exploateringen av dessa tillgångar.

Övriga naturtillgångar (AN.213 och AN.214)

Eftersom observerade priser sannolikt inte kan erhållas för dessa tillgångar måste de värderas som nuvärdet av den framtida avkastning som kan förväntas från dem.

Immateriella icke producerade tillgångar (AN.22)

Immateriella icke producerade tillgångar (patent, arrenden och andra överlåtelsebara kontrakt och förvärvad goodwill) bör värderas i löpande priser när det faktiskt bedrivs handel med dem. I annat fall måste man uppskatta nuvärdet av den förväntade framtida avkastning som erhålls av ägarna till sådana tillgångar.

FINANSIELLA TILLGÅNGAR OCH SKULDER (AF)

Finansiella tillgångar och skulder bör i princip värderas i löpande priser. De bör tilldelas samma värde vare sig de uppträder som finansiella tillgångar eller skulder. Priserna bör exkludera serviceavgifter, arvoden, provisioner och liknande betalingar, vilka bokförs som tjänster tilhandahållna vid utförandet av transaktionerna.

Monetärt guld och särskilda dragningsrätter (SDR) (AF.1)

Monetärt guld (AF.11) ska värderas till fastställt pris på organiserade guldmarknader.

Värdet av SDR (AF.12) bestäms dagligen av IMF och kurserna mot inhemska valutor kan erhållas från valutamarknader.

Sedlar, mynt och inlåning (AF.2)

För sedlar och mynt (AF.21) är värderingen valutans nominella värde.

För inlåning (AF.22, AF.29) är värdena som ska upptas i balansräkningarna lika med det kapital som gäldenärerna avtalsenligt har att återbetala till borgenärerna under inlåningsvillkoren som om de insatta medlen skulle betalas det datum balansräkningen uppställs. Värdena kan inkludera upplupen ränta (se 5.130).

Värdepapper andra än aktier (AF.3)

Den valda värderingen måste vara konsistent med behandlingen av upplupen ränta och dess klassificering till särskilda tillgångsslag (se 5.128, 5.130, 5.138). Om upplupen ränta i det finansiella kontot har behandlats som återinvesterat i motsvarande säkerhet så bör värdepapper andra än aktier exklusive finansiella derivat (AF.33), i balansräkningen, värderas till löpande marknadspriser på ett sådant sätt att värdet innefattar upplupen ränta. Det globala marknadsvärdet för dessa säkerheter har två tydliga volymkomponenter, en som representerar det nominella värdet och det andra den upplupna räntan. Således innefattar den globala totala volymen upplupen ränta (dvs. antalet värdepapper i omlopp plus den kompletterande volym som är resultatet av upplupen ränta, se 6.52), och priset som används till var och en av dessa volymenheter är exklusive upplupen ränta.

Om värdet av upplupen ränta i det finansiella kontot innefattas under AF.79 övriga obetalda/förutbetalda inkomster och utgifter, exklusive handelskrediter och förskott snarare än under AF.33 Värdepapper andra än aktier, exklusive finansiella derivat så bör värdet av upplupen ränta även i balansräkningen innefattas under AF.79.

Kortfristiga värdepapper andra än aktier, exklusive finansiella derivat (AF.331) ska värderas till sina aktuella marknadsvärden.

Om aktuella marknadsvärde inte kan erhållas

a) bör kortfristiga värdepapper emitterade till pari värderas till nominellt värde plus upplupen ränta som ej förfallit till betalning eller betalats, samt

b) bör diskonterade värdepapper värderas till emissionskurs plus upplupen ränta.

Dessa approximationer bör begränsas till värdepapper vilkas ursprungliga förfallotid inte överstiger tre månader.

Långfristiga värdepapper andra än aktier, exklusive finansiella derivat (AF.332) ska alltid värderas till sina aktuella marknadsvärden, vare sig de är obligationer på vilka kupongränta betalas regelbundet, diskonteringspapper eller nollkupongare på vilka ingen eller låg kupongränta betalas.

Finansiella derivat (AF.34) bör inkluderas i balansräkningarna till sina löpande marknadspriser. I fall att inga noterade marknadspriser existerar (t.ex. OTC-optioner) bör ett finansiellt derivat värderas endera till det belopp som krävs för att lösa in eller upphäva kontraktet eller till den betalda premien.

Utgivaren av ett finansiellt derivat ska anses ha ådragit sig en motsvarande skuld.

Lån (AF.4)

De värden som ska upptas i balansräkningarna hos både långivare och låntagare är de kapitalbelopp som låntagarna avtalsenligt har att återbetala till långivarna, även i sådana fall där lånet omsattes i handeln med ett avdrag eller tillägg.

Aktier och andra ägarandelar (AF.5)

Aktier och andra ägarandelar ska värderas till sina aktuella kurser. Samma marknadskurs tillämpas för både tillgångssidan och skuldsidan, fastän aktier och andra ägarandelar i juridisk mening inte utgör en skuld för utgivaren utan ett äganderättsanspråk på aktiebolagets likvidationsvärde, vilket är obekant på förhand.

Noterade aktier (AF.511) ska värderas till en representativt mittkurs som obververats på fondbörsen eller andra organiserade finansmarknader.

Värdena på icke noterade aktier (AF.512), som inte omsätts regelbundet på organiserade marknader, bör beräknas med hänsyn till värdena på noterade aktier. Emellertid bör dessa beräkningar ta hänsyn till skillnader mellan de två typerna av aktier, i synnerhet deras likviditet, och de bör beakta de samlade reservarna över bolagets livstid och dess branschtillhörighet.

Den beräkningsmetod som tillämpas beror i hög grad på den primärstatistik som finns att tillgå. Den kan till exempel ta hänsyn till uppgifter om fusioner som inbegriper icke noterade aktier. I fall där reserverna hos aktiebolag, som emitterar icke noterade aktier, avviker genomsnittligt och i proportion till det nominella kapitalet från reserverna hos bolag, som emitterar noterade aktier, torde det dessutom vara lämpligt att beräkna marknadspriset på icke noterade aktier i proportion till uppgifter som inkluderar reserver, till exempel nettoförmögenheten given i bolagets balansräkning eller eget kapital beräknade enligt principerna i ENS:

Marknadskurs för icke noterade aktier = marknadskurs för noterade aktier × eget kapital icke noterade bolag eget kapital noterade bolag

Kvoten mellan marknadskurs och eget kapital kan variera med bransch. Därför är det att föredra att beräkna marknadskursen för icke noterade aktier bransch. Det kan finnas andra skillnader mellan noterade och icke noterade aktiebolag, som kan inverka på skattningsmetoden.

Andra ägarandelar (AF.513) är mycket ofta en skuldförbindelse utställd av specifika institutionella enheter (kvasibolag, internationella organisationer, statistiskt konstruerade enheter etc.). I allmänhet måste de värderas enligt specifika metoder, såsom eget kapital eller nominellt värde. Metoden på basis av eget kapital ska i synnerhet användas systematiskt för kvasibolag, eftersom deras nettofömögenhet enligt konventionen är lika med noll.

Fondandelar (AF.52) ska värderas till sin aktuella kurs på fondbörsen, om de är noterade, eller till sitt aktuella inlösenvärde, om de kan inlösas av fonden själv.

Försäkringstekniska reserver (AF.6)

I fråga om hushållens nettofordran i livförsäkringsreserver (AF.611) kan nuvärdet av individernas försäkringstekniskt bestämda fordringar på betalning av kapitalbelopp eller inkomster fastställas. Detta värde inkluderar livförsäkringsföretagens ansvarsskyldighet för reserver mot utstående risker och reserver för återbäring som ökarvärdet vid förfallotidpunkten av kapitalförsäkringar med återbäring eller liknande försäkringar. Då det gäller försäkringar med återbäring innefatter reserverna kapitalvinster.

I fråga om hushållens nettofordran i pensionsfonder (AF.612) är arten av fondernas skuld — och hushållens finansiella tillgång — beroende av typen av pensionssystem.

Förmånsbestämda pensionssystem är sådana i vilka nivån på utlovade pensionsförmåner till deltagande löntagare är garanterad. Skulden för ett förmånsbestämt pensionssystem är lika med nuvärdet av de utlovade förmånerna. Då systemet kan vara temporärt över- eller underfonderat kan ett förmånsbestämt pensionssystem ha en positiv eller negativ nettoförmögenhet.

Insatsrelaterade pensionssystem är sådana där förmånerna är direkt beroende av fondens tillgångar. Skulden för ett insatsbaserat pensionssystem är det aktuella marknadsvärdet av fondens tillgångar. Fondens eget kapital är alltid noll.

Värdet av förskottsbetalningar av försäkringspremier, som ingår i AF.62, bestäms på basis av proportionen involverade risker i relation till tiden, för den tid som återstår på avtalet. Värdet av reserverna för utestående fordringar, som också ingår i AF.62, är nuvärdet av de belopp som förväntas bli utbetalda för reglering av kraven, inklusive omtvistade krav.

Obetalda/förutbetalda inkomster och utgifter (AF.7)

Handelskrediter och förskott (AF.71) eller övriga obetalda/förutbetalda inkomster och utgifter, exklusive handelskrediter och förskott (AF.79) ska för både långivare och låntagare värderas till det belopp låntagarna avtalsenligt har att betala långivarna när förbindelsen slutregleras.

De belopp av skatter och sociala avgifter, som skall erläggas till den offentliga sektorn och införas under AF 79, skall ej omfatta den del av dessa skatter och sociala avgifter, som ej förväntas bli erlagd, och utgör därför ett krav utan verkligt värde från den offentliga sektorn.

MEMORANDUMPOSTER

För att visa poster av mera specialiserat analytiskt intresse för särskilda sektorer ska två memorandumposter inkluderas i balansräkningarna:

a) Varaktiga konsumtionsvaror (AN.m).

b) Direkta investeringar i utlandet (AF.m).

Varaktiga konsumtionsvaror (AN.m)

Varaktiga konsumtionsvaror är varaktiga varor som används av hushållen för slutlig konsumtion upprepade gånger över tidsperioder på mer än ett år. Det ingår i balansräkningarna endast i form av memorandumposter. Det skulle vara lämpligt att inkludera dem som en komponent i balansräkningen om ENS förutsatte, att de varaktiga varorna efter hand förbrukades i produktionsprocesser, vilkas produktion består av tjänster. Men varaktiga konsumtionsvaror behandlas inte på detta sätt.

Beståndet av varaktiga konsumtionsvaror som innehas av hushållen — transportmedel och maskiner och inventarier i övrigt — ska värderas i löpande priser, både brutto och med avdrag för kumulerade avsättningar motsvarande kapitalförslitning. De uppgifter som redovisas som memorandumposter i balansräkningen bör vara netto, dvs. med avdrag för de kumulerade avsättningarna.

Varaktiga varor ägda av ägarna till personliga företag kan dels användas av företaget för produktion, dels av hushållsmedlemmar för slutlig konsumtion. De värden som redovisas i balansräkningen för företaget bör avspegla den andel av användningen som kan hänföras till företaget.

Direkta investeringar i utlandet (AF.m)

Direkta investeringar består av finansiella tillgångar, inte fysiskt kapital, emedan direktinvesteringsföretaget är ett bolag eller kvasibolag hemmahörande i ett annat land. Finansiella tillgångar och skulder som utgör direktainvesteringar ska allt efter arten av de finansiella tillgångarna tas upp i kategorierna aktier och andra ägarandelar, lån samt obetalda/förutbetalda inkomster och utgifter. De belopp för direkta investeringar som ingår i var och en av dessa kategorier bör tas upp var för sig som en memorandumpost.

FINANSIELLA BALANSRÄKNINGAR

Den finansiella balansräkningen (för en sektor eller utlandet) visar på den vänstra sidan finansiella tillgångar och på den högra sidan skulder. Den finansiella balansräkningens saldopost är finansiell nettoförmögenhet (BF.90).

Den finansiella balansräkningen för en sektor kan vara konsoliderad eller icke konsoliderad. Den icke konsoliderade finansiella balansräkningen redovisar de finansiella tillgångarna och skulderna för de institutionella enheter som är klassificerade inom sektorn. I jämförelse med den icke konsoliderade finansiella balansräkningen har sådana finansiella tillgångar och skulder, som utgör motposter till skulder respektive finansiella tillgångar för institutionella enheter klassificerade inom samma sektor, eliminerats från den konsoliderade finansiella balansräkningen. Kontot för utlandets tillgångar och skulder, dvs. den finansiella balansräkningen för utlandet (se 8.77), är enligt definition konsoliderad.

Den finansiella balansräkningen efter gäldenär/borgenär (för en sektor eller utlandet) är en utvidgning av den finansiella balansräkningen, som därjämte redovisar en uppdelning av finansiella tillgångar på gäldenärssektor och en uppdelning av skulder på borgenärssektor. Därför ger den information om sambanden gäldenär/borgenär och den är konsistent med kontot för finansiella transaktioner efter gäldenär/borgenär.

Bilaga 7.1 Definition av olika slags tillgångar

Bilaga 7.2 Översikt över poster från ingående balans till utgående balans

KAPITEL 8 KONTOSYSTEM OCH SALDOPOSTER

ENS redovisar flöden och stockar i en ordnad uppsättning av konton vilka beskriver det ekonomiska kretsloppet från inkomstbildning, via fördelning och omfördelning av inkomster och slutligen kapitalbildning i form av tillgångar.

Vart och ett av kontona visar transaktioner som balanserar, antingen på grund av de definitioner som har använts eller därför att någon viktig saldopost förs vidare till nästa konto.

Genom en strukturerad redovisning av transaktionerna, gjord i enlighet med en logisk analys av det ekonomiska livet, erhåller man de aggregat som krävs för att studera en bransch, en institutionell sektor eller undersektor liksom den totala ekonomin. Uppdelningen av kontona har genomförts så att man ska få fram den mest betydelsefulla ekonomiska informationen.

Kontona grupperas i tre olika kategorier:

a) löpande konton,

b) kapitalbildningskonton,

c) balansräkningar.

Löpande konton behandlar bildande, fördelning och omfördelning av inkomsterna och hur dessa används i form av slutlig konsumtion. Vidare kan man här beräkna sparandet, vilket är en viktig faktor vid kapitalbildningen.

Kapitalbildningskonton analyserar de olika komponenterna i förändringarna av tillgångar och skulder hos olika enheter, och gör att man kan beräkna förändringar i nettoförmögenhet (skillnaden mellan tillgångar och skulder).

Balansräkningar visar totala tillgångar och skulder hos de olika enheterna vid början av och slutet av bokföringsperioden, såväl som deras nettoförmögenhet. Flödena för varje tillgångs- eller skuldpost som har redovisats i kapitalbildningskontona uppträder igen i förändringarna i balansräkningskontona.

Kontosystemet avser, helt eller delvis, institutionella enheter, institutionella sektorer eller undersektorer, branscher eller den totala ekonomin.

Saldoposterna tas fram både brutto och netto. De är bruttoredovisade om de beräknas före avdrag för kapitalförslitning och de är netto om de beräknas efter ett sådant avdrag. Det är mera informativt att uttrycka saldoposter som rör inkomster i nettotermer.

Kontona presenteras på olika sätt:

a) i form av integrerade ekonomiska räkenskaper som visar kontona för alla institutionella sektorer, den totala ekonomin och utlandet i en enda tabell.

b) i form av en uppsättning konton som ger mera detaljerad information. De tabeller som visar hur varje konto ställs upp visas i det avsnitt i detta kapitel som heter ”Kontosystem”.

c) i form av matriser, i vilka varje konto representeras parvis av en rad och en kolumn.

Översiktlig presentation av konton, saldoposter och huvudaggregat:

KONTOSYSTEM

Kontosystemet är sammansatt av tre huvudsakliga kategorier av konton:

a) Löpande konton:

1) Produktionskontot (I).

2) Inkomstfördelnings- och inkomstanvändningskonton (II).

b) Kapitalbildningskonton (III).

c) Balansräkningar (IV).

LÖPANDE KONTON

Produktionskonto (I)

Produktionskontot (I) visar de transaktioner som hänför sig till den egentliga produktionsprocessen. Det ställs upp för institutionella sektorer och för branscher. Tillgångssidan innefattar produktion och användningssidan insatsförbrukning.

Produktionskontot kan användas för att ta fram en av de mest betydelsefulla balansposterna i systemet — förädlingsvärdet, alltså det värde som genereras av varje enhet som har en produktionsaktivitet — och ett utomordentligt viktigt aggregat: bruttonationalprodukten. Förädlingsvärdet är ekonomiskt betydelsefullt både för institutionella sektorer och för branscher.

Liksom saldoposterna i de följande kontona, kan förädlingsvärdet (sadloposten i kontot) beräknas före eller efter kapitalförslitning, dvs. brutto eller netto. Då produktionen värderas till baspriser och insatsförbrukningen till mottagarpriser, kommer förädlingsvärdet inte att inkludera produktskatter minus produktsubventioner.

Produktionskontot för den totala ekonomin inkluderar i tillförseln, förutom produktionen av varor och tjänster, också produktskatter minus produktsubventioner. Detta gör att man får bruttonationalprodukten (till marknadspris) som saldopost.

Eftersom indirekt mätta finansiella tjänster (FISIM) inte allokeras till användande sektor, behandlas hela värdet av produktion av FISIM som insatsförbrukning i en nominell sektor med produktinsvärdet noll och ett negativt förädlingsvärde lika stort som insatsförbruknigen men med omvänt tecken. På detta sätt reducerar man förädlingsvärdet för alla sektorer och branscher tillsammans totalt sett med detta belopp. För att förenkla presentationen av kontona kan man låta bli att sätta in en tilläggskolumn för den nominella sektorn, och i stället beakta motsvarnde värde i kolumnen för den totala ekonomin.

Inkomstfördelnings- och inkomstanvändningskonton (II)

Fördelning och användning av inkomsterna analyseras i fyra led: primär inkomstfördelning, sekundär inkomstfördelning, omfördelningar in natura och inkomstanvändning.

Det första ledet rör inkomstbildning som ett direkt resultat av produktionsprocessen och fördelning av dessa inkomster mellan produktionsfaktorerna (arbete, kapital) och den offentliga sektorn (via skatter på produktion och import, liksom via subventioner). Det möjliggör beräkning av driftsöverskott (eller sammansatt förvärvsinkomst när det gäller hushållen) och av primär inkomst.

Det andra ledet visar omfördelning av inkomster via transfereringar som är andra än sociala transfereringar in natura. Här får man fram disponibel inkomst.

Det tredje ledet beskriver omfördelning via sociala transfereringar in natura, vilket ger justerad disponibel inkomst.

Det fjärde ledet beskriver hur inkomsterna konsumeras och sparas, vilket ger sparandet.

Konton för primär inkomstfördelning (II.1)

Konto för inkomstbildning (II.1.1)

Uppställningen av kontot för inkomstbildning efter institutionell sektor visas i tabellen 8.3.

Kontot för inkomstbildning presenteras också efter branscher, i kolumnerna i tillgångs- och användningstabellerna.

Kontot för inkomstbildning visar sektorer, undersektorer och branscher som är källa till, snarare än destination för, de primära inkomsterna.

Det analyserar i vilken utsträckning förädlingsvärdet kan täcka löner och kollektiva avgifter och övriga produktionsskatter minus produktionssubventioner. Det mäter driftsöverskottet, vilket är överskottet (eller underskottet) på produktionsaktiviteterna innan man har beaktat räntor, arrenden eller avgifter som produktionsenheten

a) måste betala på finansiella tillgångar eller på materiella icke producerade tillgångar som den har lånat eller arrenderat,

b) mottar från finansiella tillgångar eller från materiella icke producerade tillgångar som den äger.

Driftsöverskottet motsvarar den inkomst som enheterna erhåller från egen användning av produktionsutrustningen. Det är den sista saldopost som kan beräknas både för branscher och för institutionella sektorer och undersektorer.

När det gäller personliga företag i hushållssektorn, kommer saldoposten i inkomstbildningskontot att implicit innehålla ett element som motsvarar ersättning för arbete som utförs av ägaren eller av hans familjemedlemmar och vilken inte går att räkna separat från hans vinst som företagare. Denna kallas sammansatt förvärvsinkomst.

För produktion för egen räkning av bostadstjänster i ägarbebodda bostäder, är saldoposten i inkomstbildningskontot ett driftsöverskott.

Konto för allokering av primära inkomster (II.1.2)

I motsats till inkomstbildningskontot, behandlar kontot för allokering av primära inkomster de inhemska enheterna och insitutionella sektorerna som mottagare och inte som producenter av primära inkomster.

Primära inkomster är inkomster som inhemska enheter mottar på grund av sitt direkta deltagande i produktionsprocessen, liksom det är de inkomster som mottas av ägaren till en finansiell tillgång eller en materiell icke producerad tillgång i utbyte mot tillförda medel eller upplåtande av den materiella icke-producerade tillgången för en annan institutionell enhet.

Kontot för allokering av primära inkomster (II.1.2) kan beräknas bara för institutionella sektorer och undersektorer eftersom det för branscher inte är möjligt att bryta ner vissa flöden som är förknippade med finansiering (främmande kapital och upplåning) och med tillgångar.

Eftersom indirekt mätta finansiella tjänster (FISIM) inte allokeras till användande sektorer, är de poster som visas för räntor de som svarar mot faktiskt betalda eller mottagna räntor. En justering görs på tillgångssidan i kolumnen finansiella företag (med negativt tecken) och i kolumnen nominell sektor (med positivt tecken). För att förenkla presentationen av kontona är det möjligt att avstå från att lägga till en extra kolumn för den nominella sektorn, och istället presentera det motsvarande talet i kolumnen för den totala ekonomin.

Kontot för allokering av primära inkomster bryts ner i ett konto för företagarinkomster (II.1.2.1) och ett konto för allokering av övriga primära inkomster (II.1.2.2).

Konto för företagarinkomster (II.1.2.1)

Syftet med kontot för företagarinkomster är att bestämma en saldopost som motsvarar begreppet rörelseöverskott före utdelning och inkomstskatt, som vanligen används i affärsbokföring.

När det gäller den offentliga sektorn och hushållens ideella organisationer berör detta konto endast deras marknadsaktiviteter.

Företagaringkomst motsvarar driftsöverskott eller sammansatt förvärvsinkomst (på tillgångssidan):

Kapitalinkomst som företaget är skyldig betala i form av utdelningar eller återinvesterade vinstmedel från direkta utlandsinvesteringar, dras inte av från företagarinkomster.

Konto för allokering av övriga primära inkomster (II.1.2.2)

Syftet med kontot för allokering av övriga primära inkomster är att återgå från begreppet företagarinkomst till begreppet primär inkomst. Därför innehåller det de element i primär inkomst som inte tas med i kontot för företagarinkomster.

a) När det gäller bolags utdelningar och återinvesterade vinstmedel från direkta investeringar i utlandet (på användningssidan).

b) När det gäller hushåll:

1) Kapitalinkomst som man är skyldig betala, förutom arrenden och ränta som betalas i samband med företagaraktivitet (på tillgångssidan).

2) Löner och kollektiva avgifter (på tillgångssidan).

3) Kapitalinkomst som man har som fordran, förutom sådan som man har i samband med företagaraktivitet (på tillgångssidan).

c) När det gäller offentliga sektorn:

1) Kapitalinkomst som man är skyldig betala, förutom sådan som man är skyldig betala i samband med marknadsaktiviteter (på användningssidan).

2) Skatter på produktion och import minus subventioner (på tillgångssidan).

3) Kapitalinkomst som man har som fordran, förutom sådan som man har i samband med marknadsaktiviteter (på tillgångssidan).

Konto för sekundär inkomstfördelning (II.2)

Kontot för sekundär inkomstfördelning visar hun saldot från de primära inkomsterna i en institutionell sektor allokeras genom omfördelning: löpande inkomst -och förmögenshetsskatter etc., sociala avgifter och förmåner (förutom sociala transferingar in natura) och andra löpande transfereringar.

Saldoposten på kontot är disponibel inkomst, vilken återspeglar löpande transaktioner och som explicit utesluter kapitaltransfereringar, reala kapitalvinster eller -förluster liksom konsekvenserna av händelser som naturkatastrofer.

Sociala bidrag bokförs på användningssidan av hushållens konto för sekundär inkomstfördelning och på tillgångssidan av kontot för sekundär inkomstfördelning för de institutionella sektorer som är ansvariga för förvaltandet av sociala trygghetsförsäkringar. När arbetsgivarna är skyldiga betala sociala kollektiva avgifter för sina anställda, blir de först inräknade under löner och kolletiva avgifer — på användningssidan av arbetsgivarens konto för inkomstbildning — eftersom de utgör en del av lönekostnaderna; de bokförs också som löner och kollektiva avgifter på tillgångssidan av hushållens konto för allokering av primära inkomster eftersom de motsvarar förmåner till hushållen.