Rådets direktiv 1999/32/EG av den 26 april 1999 om att minska svavelhalten i vissa flytande bränslen och om ändring av direktiv 93/12/EEG

Avis juridique important

Rådets direktiv 1999/32/EG av den 26 april 1999 om att minska svavelhalten i vissa flytande bränslen och om ändring av direktiv 93/12/EEG Europeiska gemenskapernas officiella tidning nr L 121 , 11/05/1999 s. 0013 - 0018

RÅDETS DIREKTIV 1999/32/EG

av den 26 april 1999

om att minska svavelhalten i vissa flytande bränslen och om ändring av direktiv 93/12/EEG

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 130s.1 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag(1),

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande(2),

i enlighet med förfarandet i artikel 189c i fördraget(3), och

av följande skäl:

Skälen nedan är grundrättsaktens. Ändringsrättsakternas skäl: förordning (EG) nr 1882/2003 · direktiv 2005/33/ · förordning (EG) nr 219/2009 · direktiv 2009/30/ · direktiv 2012/33/ · direktiv (EU) 2016/802.

(1) De mål och principer för gemenskapens miljöpolitik som fastställs i handlingsprogrammen för miljön, särskilt det femte miljöhandlingsprogrammet(4), som bygger på de principer som uttrycks i artikel 130r i fördraget, syftar i synnerhet till att säkerställa att alla människor effektivt skyddas från de erkända riskerna med svaveldioxidutsläpp och till att skydda miljön genom att förhindra att svavelhalterna i miljön överskrider kritiska mängder och nivåer.

(2) I enlighet med artikel 129 i fördraget skall hälsoskyddskraven ingå som ett led i gemenskapens övriga politik. I enlighet med artikel 3 o i fördraget skall gemenskapens verksamhet bidra till att en hög hälsoskyddsnivå uppnås.

(3) Utsläppen av svaveldioxid bidrar väsentligt till försurningsproblemen inom gemenskapen. Svaveldioxid har också en direkt inverkan på människans hälsa och på miljön.

(4) Försurningen och svaveldioxiden i atmosfären skadar känsliga ekosystem, minskar den biologiska mångfalden och naturens skönhet och har en negativ inverkan på skördeproduktion och skogarnas tillväxt. I städerna kan det sura regnet allvarligt skada byggnader och det arkitektoniska arvet. Svaveldioxid kan också ha en avsevärd inverkan på människors hälsa, i synnerhet när det gäller människor som lider av luftvägssjukdomar.

(5) Försurningen är en gränsöverskridande företeelse som kräver såväl lösningar på gemenskapsnivå som nationella eller lokala lösningar.

(6) Utsläppen av svaveldioxid bidrar till stoftbildningen i atmosfären.

(7) Såväl gemenskapen som de enskilda medlemsstaterna är avtalsslutande parter i UN-ECE:s konvention om långväga gränsöverskridande luftföroreningar. I det andra UN-ECE-protokollet om gränsöverskridande svaveldioxidföroreningar fastställs att de avtalsslutande parterna bör minska svaveldioxidutsläppen i enlighet med eller utöver den minskning på 30 % som angavs i det första protokollet. Det andra UN-ECE-protokollet grundar sig på antagandet att de kritiska mängderna och nivåerna fortsatt kommer att överskridas i vissa känsliga områden. Ytterligare åtgärder för att minska svaveldioxidutsläppen kommer att behövas om målen i det femte åtgärdsprogrammet för miljön skall uppnås. De avtalsslutande parterna bör därför fortsätta att minska sina utsläpp av svaveldioxid avsevärt.

(8) Svavel, som naturligt finns i små mängder i olja och kol, har i årtionden erkänts som den viktigaste källan till svaveldioxidutsläpp, som i sin tur är en av huvudorsakerna till "surt regn" och en av de viktigaste faktorerna bakom luftföroreningarna i många stads- och industriområden.

(9) Nyligen offentliggjorde kommissionen ett meddelande om en kostnadseffektiv strategi för att bekämpa försurningen inom gemenskapen. Kontroll av svaveldioxidutsläpp från förbränning av vissa flytande bränslen fastställdes som en nödvändig del av denna kostnadseffektiva strategi. Gemenskapen erkänner behovet av åtgärder när det gäller alla övriga bränslen.

(10) Studier har visat att de fördelar som uppnås genom minskade svavelutsläpp till följd av reducerat svavelinnehåll i olika bränslen ofta vida överstiger de i detta direktiv beräknade kostnaderna för industrin. Tekniken för att minska svavelmängden i flytande bränslen finns och är väl inarbetad.

(11) I enlighet med subsidiaritetsprincipen och proportionalitetsprincipen, som det hänvisas till i artikel 3b i fördraget, kan målet att minska utsläppen av svaveldioxid vid förbränning av vissa typer av flytande bränslen inte uppnås på ett effektivt sätt om medlemsstaterna agerar var för sig. Icke samordnade åtgärder erbjuder ingen garanti för att det eftersträvade målet uppnås, de kan motverka sitt syfte och leder till en stor osäkerhet på marknaden för de berörda bränsleprodukterna. Med hänsyn till behovet av att minska utsläppen av svaveldioxid inom gemenskapen är det därför bättre att vidta åtgärder på gemenskapsnivå. Detta direktiv begränsas till de minimikrav som är nödvändiga för att uppnå det eftersträvade målet.

(12) I rådets direktiv 93/12/EEG av den 23 mars 1993 om svavelhalten i vissa flytande bränslen(5) uppmanades kommissionen att lägga fram ett förslag för rådet om lägre gränsvärden för svavelhalten i dieselolja och nya gränsvärden för flygfotogen. Samtidigt är det lämpligt att på grundval av kostnadseffektivitetsstudier fastställa gränsvärden för svavelhalten i andra flytande bränslen, främst tunga eldningsoljor, bunkeroljor, marina dieselbrännoljor och dieseloljor.

(13) I enlighet med artikel 130t i fördraget skall detta direktiv inte hindra någon medlemsstat från att behålla eller införa strängare skyddsåtgärder. Sådana åtgärder måste dock vara förenliga med fördraget och skall anmälas till kommissionen.

(14) Innan en medlemsstat inför nya, strängare skyddsåtgärder skall förslaget anmälas till kommissionen enligt det förfarande som fastställs i rådets direktiv 83/189/EEG av den 28 mars 1983 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter(6).

(15) I medlemsstater och regioner där miljöförhållandena så tillåter, är det lämpligt att medge undantag från de gränsvärden som sätts för svavelhalten i tunga eldningsoljor.

(16) Det är också lämpligt att medge undantag från gränsvärdena för svavelinnehållet i tunga eldningsoljor vid användning i förbränningsanläggningar som uppfyller reglerna för utsläpp fastställda i rådets direktiv 88/609/EEG av den 24 november 1988 om begränsning av utsläpp till luften av vissa föroreningar från stora förbränningsanläggningar(7). Mot bakgrund av den kommande revideringen av direktiv 88/609/EEG kan det komma att bli nödvändigt att se över och i förekommande fall ändra vissa bestämmelser i det här direktivet.

(17) För de förbränningsanläggningar i raffinaderier som inte omfattas av artikel 3.3 i c i detta direktiv skall de genomsnittliga utsläppen av svaveldioxid från sådana anläggningar inte överskrida de gränsvärden som anges i direktiv 88/609/EEG eller eventuella framtida revideringar av det direktivet. Vid tillämpning av det här direktivet bör medlemsstaterna tänka på att ersättning med andra bränslen än de som anges i artikel 2 inte bör leda till en ökning av utsläppen av försurande ämnen.

(18) För svavelinnehållet i dieseloljor har gränsvärdet 0,2 % redan fastställts i direktiv 93/12/EEG. Detta värde bör ändras till 0,1 % före den 1 januari 2008.

(19) Enligt 1994 års anslutningspakt har Österrike och Finland i fyra år från anslutningsdagen rätt till undantag från bestämmelsen om svavelhalten i dieselolja i direktiv 93/12/EEG.

(20) Gränsvärdena 0,2 % (från och med år 2000) och 0,1 % (från och med år 2008) för svavelhalten i dieseloljor för marint bruk i havsgående fartyg kan orsaka tekniska och ekonomiska problem för Grekland vad gäller hela dess territorium, för Spanien i fråga om Kanarieöarna, för Frankrike när det gäller de utomeuropeiska departementen och för Portugal i fråga om ögrupperna Madeira och Azorerna. Ett undantag för Grekland, Kanarieöarna, de franska utomeuropeiska departementen och ögrupperna Madeira och Azorerna bör inte ha någon negativ inverkan på marknaden för dieseloljor för marint bruk och under förutsättning att export av dieseloljor för marint bruk från Grekland, Kanarieöarna, de franska utomeuropeiska departementen och ögrupperna Madeira och Azorerna till andra medlemsstater bör uppfylla de krav som gäller i den importerande medlemsstaten. Grekland, Kanarieöarna, de franska utomeuropeiska departementen och ögrupperna Madeira och Azorerna bör alltså få rätt till undantag från gränsvärdena i viktprocent för dieseloljor för marina syften.

(21) Svavelutsläpp från sjöfart genom förbränning av bunkerbränsle med hög svavelhalt bidrar till föroreningen med svaveldioxid och till försurningsproblemen. Gemenskapen kommer vid de fortsatta och framtida förhandlingarna om MARPOL-konventionen inom ramen för den internationella sjöfartsorganisationen IMO att arbeta för ett mer effektivt skydd av de områden som är känsliga för utsläpp av svaveloxider samt för en minskning av det allmänt tillämpade gränsvärdet för bunkerolja (för närvarande 4,5 %). Gemenskapens initiativ att få Nordsjön/Engelska kanalen förklarat som särskilt övervakningsområde för låga utsläpp av svaveldioxid bör fortsätta.

(22) Forskningen kring försurningens effekter på ekosystem och på den mänskliga kroppen behövs. Gemenskapen stöder sådan forskning inom det femte ramprogrammet för forskning(8).

(23) Vid störningar i tillgången på råolja, oljeprodukter eller andra kolväten får kommissionen besluta om att ett högre gränsvärde skall tillämpas inom en medlemsstats territorium.

(24) Medlemsstaterna skall inrätta lämpliga mekanismer för att övervaka att bestämmelserna i detta direktiv följs. Rapporter om svavelhalten i flytande bränslen skall regelbundet föreläggas kommissionen.

(25) För tydlighetens skull är det nödvändigt att ändra direktiv 93/12/EEG.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 130s.1 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag,

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande,

i enlighet med förfarandet i artikel 189c i fördraget, och

(1) De mål och principer för gemenskapens miljöpolitik som fastställs i handlingsprogrammen för miljön, särskilt det femte miljöhandlingsprogrammet, som bygger på de principer som uttrycks i artikel 130r i fördraget, syftar i synnerhet till att säkerställa att alla människor effektivt skyddas från de erkända riskerna med svaveldioxidutsläpp och till att skydda miljön genom att förhindra att svavelhalterna i miljön överskrider kritiska mängder och nivåer.

(2) I enlighet med artikel 129 i fördraget skall hälsoskyddskraven ingå som ett led i gemenskapens övriga politik. I enlighet med artikel 3 o i fördraget skall gemenskapens verksamhet bidra till att en hög hälsoskyddsnivå uppnås.

(3) Utsläppen av svaveldioxid bidrar väsentligt till försurningsproblemen inom gemenskapen. Svaveldioxid har också en direkt inverkan på människans hälsa och på miljön.

(4) Försurningen och svaveldioxiden i atmosfären skadar känsliga ekosystem, minskar den biologiska mångfalden och naturens skönhet och har en negativ inverkan på skördeproduktion och skogarnas tillväxt. I städerna kan det sura regnet allvarligt skada byggnader och det arkitektoniska arvet. Svaveldioxid kan också ha en avsevärd inverkan på människors hälsa, i synnerhet när det gäller människor som lider av luftvägssjukdomar.

(5) Försurningen är en gränsöverskridande företeelse som kräver såväl lösningar på gemenskapsnivå som nationella eller lokala lösningar.

(6) Utsläppen av svaveldioxid bidrar till stoftbildningen i atmosfären.

(7) Såväl gemenskapen som de enskilda medlemsstaterna är avtalsslutande parter i UN-ECE:s konvention om långväga gränsöverskridande luftföroreningar. I det andra UN-ECE-protokollet om gränsöverskridande svaveldioxidföroreningar fastställs att de avtalsslutande parterna bör minska svaveldioxidutsläppen i enlighet med eller utöver den minskning på 30 % som angavs i det första protokollet. Det andra UN-ECE-protokollet grundar sig på antagandet att de kritiska mängderna och nivåerna fortsatt kommer att överskridas i vissa känsliga områden. Ytterligare åtgärder för att minska svaveldioxidutsläppen kommer att behövas om målen i det femte åtgärdsprogrammet för miljön skall uppnås. De avtalsslutande parterna bör därför fortsätta att minska sina utsläpp av svaveldioxid avsevärt.

(8) Svavel, som naturligt finns i små mängder i olja och kol, har i årtionden erkänts som den viktigaste källan till svaveldioxidutsläpp, som i sin tur är en av huvudorsakerna till ”surt regn” och en av de viktigaste faktorerna bakom luftföroreningarna i många stads- och industriområden.

(9) Nyligen offentliggjorde kommissionen ett meddelande om en kostnadseffektiv strategi för att bekämpa försurningen inom gemenskapen. Kontroll av svaveldioxidutsläpp från förbränning av vissa flytande bränslen fastställdes som en nödvändig del av denna kostnadseffektiva strategi. Gemenskapen erkänner behovet av åtgärder när det gäller alla övriga bränslen.

(10) Studier har visat att de fördelar som uppnås genom minskade svavelutsläpp till följd av reducerat svavelinnehåll i olika bränslen ofta vida överstiger de i detta direktiv beräknade kostnaderna för industrin. Tekniken för att minska svavelmängden i flytande bränslen finns och är väl inarbetad.

(11) I enlighet med subsidiaritetsprincipen och proportionalitetsprincipen, som det hänvisas till i artikel 3b i fördraget, kan målet att minska utsläppen av svaveldioxid vid förbränning av vissa typer av flytande bränslen inte uppnås på ett effektivt sätt om medlemsstaterna agerar var för sig. Icke samordnade åtgärder erbjuder ingen garanti för att det eftersträvade målet uppnås, de kan motverka sitt syfte och leder till en stor osäkerhet på marknaden för de berörda bränsleprodukterna. Med hänsyn till behovet av att minska utsläppen av svaveldioxid inom gemenskapen är det därför bättre att vidta åtgärder på gemenskapsnivå. Detta direktiv begränsas till de minimikrav som är nödvändiga för att uppnå det eftersträvade målet.

(12) I rådets direktiv 93/12/EEG av den 23 mars 1993 om svavelhalten i vissa flytande bränslen uppmanades kommissionen att lägga fram ett förslag för rådet om lägre gränsvärden för svavelhalten i dieselolja och nya gränsvärden för flygfotogen. Samtidigt är det lämpligt att på grundval av kostnadseffektivitetsstudier fastställa gränsvärden för svavelhalten i andra flytande bränslen, främst tunga eldningsoljor, bunkeroljor, marina dieselbrännoljor och dieseloljor.

(13) I enlighet med artikel 130t i fördraget skall detta direktiv inte hindra någon medlemsstat från att behålla eller införa strängare skyddsåtgärder. Sådana åtgärder måste dock vara förenliga med fördraget och skall anmälas till kommissionen.

(14) Innan en medlemsstat inför nya, strängare skyddsåtgärder skall förslaget anmälas till kommissionen enligt det förfarande som fastställs i rådets direktiv 83/189/EEG av den 28 mars 1983 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter.

(15) I medlemsstater och regioner där miljöförhållandena så tillåter, är det lämpligt att medge undantag från de gränsvärden som sätts för svavelhalten i tunga eldningsoljor.

(16) Det är också lämpligt att medge undantag från gränsvärdena för svavelinnehållet i tunga eldningsoljor vid användning i förbränningsanläggningar som uppfyller reglerna för utsläpp fastställda i rådets direktiv 88/609/EEG av den 24 november 1988 om begränsning av utsläpp till luften av vissa föroreningar från stora förbränningsanläggningar. Mot bakgrund av den kommande revideringen av direktiv 88/609/EEG kan det komma att bli nödvändigt att se över och i förekommande fall ändra vissa bestämmelser i det här direktivet.

(17) För de förbränningsanläggningar i raffinaderier som inte omfattas av artikel 3.3 i c i detta direktiv skall de genomsnittliga utsläppen av svaveldioxid från sådana anläggningar inte överskrida de gränsvärden som anges i direktiv 88/609/EEG eller eventuella framtida revideringar av det direktivet. Vid tillämpning av det här direktivet bör medlemsstaterna tänka på att ersättning med andra bränslen än de som anges i artikel 2 inte bör leda till en ökning av utsläppen av försurande ämnen.

(18) För svavelinnehållet i dieseloljor har gränsvärdet 0,2 % redan fastställts i direktiv 93/12/EEG. Detta värde bör ändras till 0,1 % före den 1 januari 2008.

(19) Enligt 1994 års anslutningspakt har Österrike och Finland i fyra år från anslutningsdagen rätt till undantag från bestämmelsen om svavelhalten i dieselolja i direktiv 93/12/EEG.

(20) Gränsvärdena 0,2 % (från och med år 2000) och 0,1 % (från och med år 2008) för svavelhalten i dieseloljor för marint bruk i havsgående fartyg kan orsaka tekniska och ekonomiska problem för Grekland vad gäller hela dess territorium, för Spanien i fråga om Kanarieöarna, för Frankrike när det gäller de utomeuropeiska departementen och för Portugal i fråga om ögrupperna Madeira och Azorerna. Ett undantag för Grekland, Kanarieöarna, de franska utomeuropeiska departementen och ögrupperna Madeira och Azorerna bör inte ha någon negativ inverkan på marknaden för dieseloljor för marint bruk och under förutsättning att export av dieseloljor för marint bruk från Grekland, Kanarieöarna, de franska utomeuropeiska departementen och ögrupperna Madeira och Azorerna till andra medlemsstater bör uppfylla de krav som gäller i den importerande medlemsstaten. Grekland, Kanarieöarna, de franska utomeuropeiska departementen och ögrupperna Madeira och Azorerna bör alltså få rätt till undantag från gränsvärdena i viktprocent för dieseloljor för marina syften.

(21) Svavelutsläpp från sjöfart genom förbränning av bunkerbränsle med hög svavelhalt bidrar till föroreningen med svaveldioxid och till försurningsproblemen. Gemenskapen kommer vid de fortsatta och framtida förhandlingarna om MARPOL-konventionen inom ramen för den internationella sjöfartsorganisationen IMO att arbeta för ett mer effektivt skydd av de områden som är känsliga för utsläpp av svaveloxider samt för en minskning av det allmänt tillämpade gränsvärdet för bunkerolja (för närvarande 4,5 %). Gemenskapens initiativ att få Nordsjön/Engelska kanalen förklarat som särskilt övervakningsområde för låga utsläpp av svaveldioxid bör fortsätta.

(22) Forskningen kring försurningens effekter på ekosystem och på den mänskliga kroppen behövs. Gemenskapen stöder sådan forskning inom det femte ramprogrammet för forskning.

(23) Vid störningar i tillgången på råolja, oljeprodukter eller andra kolväten får kommissionen besluta om att ett högre gränsvärde skall tillämpas inom en medlemsstats territorium.

(24) Medlemsstaterna skall inrätta lämpliga mekanismer för att övervaka att bestämmelserna i detta direktiv följs. Rapporter om svavelhalten i flytande bränslen skall regelbundet föreläggas kommissionen.

(25) För tydlighetens skull är det nödvändigt att ändra direktiv 93/12/EEG.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel1¶Ändamål och räckvidd

Ändrad genom direktiv (EU) 2016/802, direktiv 2005/33/ och direktiv 2012/33/.

1. Ändamålet med detta direktiv är att minska utsläppen av svaveldioxid från förbränning av vissa typer av flytande bränslen och därigenom minska de skadliga effekterna på människan och miljö från sådana utsläpp.

2. Utsläppen av svaveldioxid från förbränning av vissa petroleumbaserade flytande bränslen skall minskas genom att det fastställs gränsvärden för svavelhalten i sådana bränslen, som villkor för deras användning inom medlemsstaternas territorium, territorialvatten, exklusiva ekonomiska zoner eller övervakningszoner för föroreningar.

Gränsvärdena för svavelhalten i vissa petroleumbaserade flytande bränslen i enlighet med direktivet skall dock inte tillämpas på följande:

a) Bränslen avsedda för forskning och testning.

b) Bränslen avsedda att förädlas före slutlig förbränning.

c) Bränslen som skall förädlas inom raffineringsindustrin.

d) Bränslen som används och släpps ut på marknaden i gemenskapens yttersta randområden, under förutsättning att berörda medlemsstater kan säkerställa följande i dessa områden:

Att luftkvalitetsstandarderna respekteras.

Att tung eldningsolja inte används om dess svavelinnehåll överstiger 3 viktprocent.

e) Bränslen som används av örlogsfartyg och andra fartyg i militär tjänst. Varje medlemsstat skall dock, genom att anta lämpliga åtgärder som inte inverkar menligt på sådana fartygs insatser eller operativa kapacitet, sträva efter att se till att dessa fartyg så långt det är rimligt och praktiskt möjligt handlar på ett sätt som är förenligt med detta direktiv.

f) All användning av bränsle på ett fartyg som krävs för ett fartygs säkerhet eller för att rädda människoliv till sjöss.

g) All användning av bränsle på ett fartyg som krävs på grund av skada på fartyget eller dess utrustning, under förutsättning att alla rimliga åtgärder vidtas efter det att skadan uppstod för att förhindra eller minimera utsläpp och att åtgärder för att reparera skadan snarast möjligt vidtas. Detta skall inte vara tillämpligt, om ägaren eller befälhavaren antingen hade för avsikt att orsaka skada eller handlade vårdslöst.

h) Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 3a, bränslen som används ombord på fartyg som använder sig av utsläppsminskningsmetoder i enlighet med artiklarna 4c och 4e.

Artikel2¶Definitioner

Ändrad genom direktiv (EU) 2016/802, direktiv 2012/33/, direktiv 2009/30/ och direktiv 2005/33/.

I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

1. Tung eldningsolja:

alla petroleumbaserade flytande bränslen, exklusive marina bränslen, som omfattas av KN-nummer 27101951–27101968, 27102031, 27102035, 27102039, eller

alla petroleumbaserade flytande bränslen andra än dieselbrännolja enligt definitionen i punkterna 2 och 3, som på grund av sina destillationsgränser tillhör kategorin tunga oljor avsedda för användning som bränsle och som till mindre än 65 volymprocent (inklusive förluster) destillerar vid 250 °C enligt ASTM D86-metoden. Om destillationen inte kan fastställas med ASTM D86-metoden klassas petroleumprodukten likaledes som tung eldningsolja.

2. Dieselbrännolja: Dieselbränslen enligt definitionen i artikel 2.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/70/EG av den 13 oktober 1998 om kvaliteten på bensin och dieselbränslen är undantagna från denna definition. Bränslen som används i mobila maskiner som inte är avsedda att användas för transporter på väg och jordbrukstraktorer ska också undantas från denna definition.

alla petroleumbaserade flytande bränslen, exklusive marina bränslen, som omfattas av KN-nummer 27101925, 27101929, 27101947, 27101948, 27102017 eller 27102019, eller

alla petroleumbaserade flytande bränslen, exklusive marina bränslen, som till mindre än 65 volymprocent (inklusive förluster) destillerar vid 250 °C och som till minst 85 volymprocent (inklusive förluster) destillerar vid 350 °C enligt ASTM D86-metoden.

3. Marina bränslen: alla petroleumbaserade flytande bränslen som används eller som är avsedda att användas ombord på ett fartyg, inbegripet de bränslen som anges i definitionen i ISO 8217. De omfattar alla petroleumbaserade flytande bränslen som används ombord på fartyg som används i inlandssjöfart eller på fritidsbåtar, i enlighet med definitionen i Europaparlamentets och rådets direktiv 97/68/EG av den 16 december 1997 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om åtgärder mot utsläpp av gas- och partikelformiga föroreningar från förbränningsmotorer som skall monteras i mobila maskiner som inte är avsedda att användas för transporter på väg och Europaparlamentets och rådets direktiv 94/25/EG av den 16 juni 1994 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar i fråga om fritidsbåtar, när dessa fartyg är till sjöss.

3a. Marin dieselolja: alla marina bränslen av DMB-kvalitet i tabell I i ISO 8217, bortsett från hänvisningen till svavelhalt.

3b. Marin dieselbrännolja: alla marina bränslen av DMX-, DMA- och DMZ-kvalitet i tabell I i ISO 8217, bortsett från hänvisningen till svavelhalt.

3c. MARPOL: den internationella konventionen rörande förhindrande av förorening från fartyg från 1973, ändrad genom protokollet till denna från 1978.

3d. Bilaga VI till MARPOL: bilaga till MARPOL med rubriken Regler för förhindrande av luftföroreningar från fartyg, som är fogad till MARPOL genom protokollet från 1997.

3e. Svavelkontrollområde: de havsområden som definieras som sådana av IMO enligt bilaga VI till MARPOL.

3f. Passagerarfartyg: fartyg som tar fler än 12 passagerare och där med passagerare avses alla personer med undantag av

i) Befälhavaren och medlemmarna av besättningen eller andra personer som i någon egenskap är anställda eller sysselsatta ombord för fartygets behov, och

ii) barn som inte fyllt ett år.

3g. Reguljär trafik: en serie överfarter av ett passagerarfartyg mellan två eller fler hamnar eller en serie resor från och till samma hamn utan anlöpande av mellanliggande hamnar, antingen

i) enligt en offentliggjord tidtabell, eller

ii) så reguljärt eller frekvent att de kan sägas motsvara en fast tidtabell.

3h. Örlogsfartyg: ett fartyg som tillhör en stats väpnade styrkor och är försett med de yttre tecken som utmärker sådana fartyg av dess nationalitet, som är under befäl av en av statens regering vederbörligen utsedd officer, vars namn är upptaget i vederbörlig rulla eller dess motsvarighet, och som är bemannat med en besättning underställd militärt disciplinärt system.

3i. Fartyg i hamn: fartyg som är säkert förtöjt eller ligger för ankar i en gemenskapshamn medan det lastar eller lossar eller endast ligger i hamn, inklusive den tid då det inte hanterar last.

3j. Fartyg på inre vattenvägar: ett fartyg som särskilt är avsett att användas på en inre vattenväg i enlighet med rådets direktiv 82/714/EEG av den 4 oktober 1982 om tekniska föreskrifter för fartyg i inlandssjöfart, inbegripet alla fartyg som medför

i) ett fartcertifikat för gemenskapens inre vattenvägar i enlighet med direktiv 82/714/EEG,

ii) ett certifikat som utfärdats enligt artikel 22 i den reviderade konventionen för sjöfarten på Rhen.

3k. Utsläppande på marknaden: att för tredjeman tillhandahålla eller göra tillgängliga mot betalning eller gratis, var som helst inom medlemsstaternas jurisdiktioner, marina bränslen för förbränning ombord. Detta utesluter att tillhandahålla marina bränslen eller göra dem tillgängliga för export i ett fartygs lasttankar.

3l. Yttersta randområden: de franska utomeuropeiska departementen, Azorerna, Madeira och Kanarieöarna, i enlighet med artikel 299 i fördraget.

3m. Utsläppsminskningsmetod: varje typ av utrustning, material, anordning eller apparat som ansluts i ett fartyg, eller annat förfarande, alternativt bränsle eller metod för att uppfylla bestämmelserna, som används som ett alternativ till lågsvavligt marint bränsle som uppfyller kraven i detta direktiv, och som är verifierbar, kvantifierbar och genomförbar.

4. ASTM metod: de metoder som fastställs av American Society for Testing and Materials i 1976 års upplaga av standarddefinitioner och specifikationer för petroleumprodukter och smörjmedel.

5. Förbränningsanläggning: varje teknisk inrättning i vilken bränslen oxideras för att den frigjorda värmen skall kunna utnyttjas.

6. Kritisk belastningsgräns: ett beräknat tröskelvärde för exponering för en eller flera föreningar under vilket, såvitt för närvarande är känt, det inte uppstår några väsentliga skadliga effekter i fråga om utsatta delar av miljön.

Artikel3¶Maximal svavelhalt i tung eldningsolja

Ändrad genom direktiv (EU) 2016/802, direktiv 2005/33/ och direktiv 2012/33/.

1. Medlemsstaterna ska se till att tunga eldningsoljor med en svavelhalt som överstiger 1 viktprocent inte används inom deras territorier.

2. Under förutsättning att de behöriga myndigheterna övervakar utsläppen ska punkt 1 inte tillämpas före den 31 december 2015 på tunga eldningsoljor som används

a) i förbränningsanläggningar som omfattas av Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/80/EG av den 23 oktober 2001 om begränsning av utsläpp till luften av vissa föroreningar från stora förbränningsanläggningar och som omfattas av artikel 4.1, 4.2 eller 4.3 a i det direktivet och som uppfyller de utsläppsgränsvärden för svaveldioxid för sådana anläggningar som anges i det direktivet,

b) i förbränningsanläggningar som omfattas av direktiv 2001/80/EG och som omfattas av artikel 4.3 b och 4.6 i det direktivet och vars genomsnittliga utsläpp av svaveldioxid per månad inte överstiger 1700 mg/Nm3 vid en syrehalt i rökgaserna på 3 volymprocent på torr bas,

c) i förbränningsanläggningar som inte omfattas av led a eller b och vars genomsnittliga utsläpp av svaveldioxid per månad inte överstiger 1700 mg/Nm3 vid en syrehalt i rökgaserna på 3 volymprocent på torr bas,

d) för förbränning i raffinaderier, där de genomsnittliga utsläppen av svaveldioxid per månad för samtliga förbränningsanläggningar i ett enskilt raffinaderi, oberoende av vilket bränsle eller kombination av bränslen som används, utom anläggningar som omfattas av leden a och b, gasturbiner och gasmotorer, inte överstiger 1700 mg/Nm3 vid en syrehalt i rökgaserna på 3 volymprocent på torr bas.

3. Under förutsättning att de behöriga myndigheterna övervakar utsläppen ska punkt 1 inte längre tillämpas från och med den 1 januari 2016 på tunga eldningsoljor som används

a) i förbränningsanläggningar som omfattas av kapitel III i Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/75/EU och som uppfyller de utsläppsgränsvärden för svaveldioxid för sådana anläggningar som anges i bilaga V till det direktivet eller, om dessa utsläppsgränsvärden inte är tillämpliga enligt det direktivet, för vilka de genomsnittliga utsläppen av svaveldioxid per månad inte överstiger 1700 mg/Nm3 vid en syrehalt i rökgaserna på 3 volymprocent på torr bas,

b) i förbränningsanläggningar som inte omfattas av led a och vars genomsnittliga utsläpp av svaveldioxid per månad inte överstiger 1700 mg/Nm3 vid en syrehalt i rökgaserna på 3 volymprocent på torr bas,

c) för förbränning i raffinaderier, där de genomsnittliga utsläppen av svaveldioxid per månad för samtliga förbränningsanläggningar i ett enskilt raffinaderi, oberoende av vilket bränsle eller kombination av bränslen som används, utom anläggningar som omfattas av led a, gasturbiner och gasmotorer, inte överstiger 1700 mg/Nm3 vid en syrehalt i rökgaserna på 3 volymprocent på torr bas.

Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att ingen förbränningsanläggning som använder tung eldningsolja med en svavelhalt som överstiger den som anges i punkt 1 drivs utan tillstånd utfärdat av en behörig myndighet som specificerar utsläppsgränsvärdena.

3. Bestämmelserna i punkt 2 skall ses över och om så krävs ändras vid eventuell framtida ändring av direktiv 2001/80/EG.

Artikel3a¶Maximal svavelhalt i marina bränslen

Införd genom direktiv (EU) 2016/802, direktiv 2005/33/ och direktiv 2012/33/.

Medlemsstaterna ska se till att marina bränslen inte används inom deras territorier om svavelhalten överstiger 3,50 viktprocent, med undantag för bränslen som levereras till fartyg som använder sådana utsläppsminskningsmetoder med slutna system som avses i artikel 4c.

Artikel4¶Maximal svavelhalt i dieselbrännolja

Ändrad genom direktiv (EU) 2016/802, direktiv 2012/33/ och direktiv 2005/33/.

1. Medlemsstaterna ska se till att dieselbrännoljor inte används inom deras territorier om svavelhalten överstiger 0,10 viktprocent.

2. Genom undantag från punkt 1 får Spanien för Kanarieöarna, Frankrike för de franska utomeuropeiska departementen, Grekland för hela eller delar av sitt territorium samt Portugal för ögrupperna Madeira och Azorerna tillåta användning av dieselbrännolja för marint bruk med en svavelhalt som överstiger de gränsvärden som anges i punkt 1.

3. Under förutsättning av att de luftkvalitetsstandarder för svaveldioxid som anges i direktiv 80/779/EEG eller annan gemenskapslagstiftning som upphäver och ersätter dessa standarder och andra relevanta gemenskapsbestämmelser respekteras, och att utsläppen inte bidrar till att den kritiska belastningsgränsen överskrids i någon medlemsstat, får en medlemsstat tillåta användning av dieselbrännolja med en svavelhalt på mellan 0,10 och 0,20 viktprocent inom delar av eller inom hela sitt territorium. Ett sådant tillstånd skall dock endast gälla när utsläppen från en medlemsstat inte medverkar till att den kritiska belastningsgränsen överskrids i någon medlemsstat och får inte sträcka sig längre än till och med den 1 januari 2013.

4. Om en medlemsstat utnyttjar de möjligheter som anges i punkt 3, skall den underrätta kommissionen och allmänheten om detta minst tolv månader i förväg. Kommissionen skall ges tillräckligt många upplysningar för att bedöma huruvida kriterierna i punkt 3 är uppfyllda. Kommissionen skall underrätta de övriga medlemsstaterna.

Inom sex månader från dagen för mottagandet av upplysningarna från medlemsstaten skall kommissionen undersöka de planerade åtgärderna och i enlighet med förfarandet i artikel 9 fatta ett beslut som den skall meddela till medlemsstaterna.

Artikel4a¶Maximal svavelhalt i marina bränslen som används i territorialhav, i exklusiva ekonomiska zoner och i medlemsstaternas utsläppskontrollområden, inklusive svavelkontrollområden, och av passagerarfartyg som används i reguljär trafik till eller från unionens hamnar

Införd genom direktiv (EU) 2016/802, direktiv 2005/33/ och direktiv 2012/33/.

1. Medlemsstaterna ska vidta alla åtgärder som krävs för att säkerställa att marina bränslen inte används i deras territorialhav, i deras exklusiva ekonomiska zoner eller i de utsläppskontrollområden som ingår i svavelkontrollområden, om dessa bränslen har en svavelhalt som överstiger:

a) 1,00 viktprocent till och med den 31 december 2014.

b) 0,10 viktprocent från och med den 1 januari 2015.

Denna punkt ska gälla alla fartyg oavsett flagg, även fartyg som påbörjat sin resa utanför unionen. Kommissionen ska ta vederbörlig hänsyn till alla framtida ändringar av kraven enligt bilaga VI till Marpol som är tillämpliga inom svavelkontrollområden och, där så är lämpligt, utan onödigt dröjsmål lägga fram eventuella förslag i syfte att ändra detta direktiv i enlighet därmed.

1a. Medlemsstaterna ska vidta alla åtgärder som krävs för att säkerställa att marina bränslen inte används i deras territorialhav, i deras exklusiva ekonomiska zoner eller i utsläppskontrollområdena, om dessa bränslen har en svavelhalt som överstiger:

a) 3,50 viktprocent från och med den 18 juni 2014.

b) 0,50 viktprocent från och med den 1 januari 2020.

Denna punkt ska tillämpas på alla fartyg oavsett flagg, inklusive fartyg vars resa påbörjades utanför unionen, utan att det påverkar tillämpningen av punkterna 1 och 4 i denna artikel och artikel 4b.

2. Tillämpningsdatum för punkt 1 skall vara följande:

a) För Östersjöområdet, enligt regel 14.3 a i bilaga VI till MARPOL, den 11 augusti 2006.

b) För Nordsjön beroende på vilket som inträffar tidigast.

12 månader efter det att IMO: s beslut har trätt i kraft, i enlighet med fastställda förfaranden, eller

den 11 augusti 2007,

c) För alla andra havsområden, inbegripet hamnar, som IMO vid ett senare tillfälle beslutar att ange som svavelkontrollområden i enlighet med regel 14.3 b i bilaga VI till MARPOL: 12 månader efter det att det beslutet har trätt i kraft.

3. Medlemsstaterna skall vara ansvariga för kontrollen av tillämpningen av punkt 1 åtminstone när det gäller

fartyg som för deras flagg, och

fartyg oberoende av flagg medan de ligger i hamn i en medlemsstat, såvida denna gränsar till svavelkontrollområden.

Medlemsstaterna får också vidta ytterligare åtgärder för kontroll av tillämpningen avseende andra fartyg i enlighet med internationell havsrätt.

4. Medlemsstaterna ska vidta alla åtgärder som krävs för att säkerställa att marina bränslen inte används i deras territorialhav, i deras exklusiva ekonomiska zoner eller i de utsläppskontrollområden som inte ingår i svavelkontrollområden, av passagerarfartyg i reguljär trafik till eller från någon hamn i unionen, om dessa bränslen har en svavelhalt som överstiger 1,50 viktprocent till och med den 1 januari 2020.

Medlemsstaterna ska ansvara för kontrollen av efterlevnaden av detta krav, åtminstone när det gäller fartyg som för deras flagg och fartyg oavsett flagg medan de ligger i deras hamnar.

5. Medlemsstaterna ska kräva att fartygens loggböcker förs korrekt, inklusive åtgärder för omkoppling mellan bränsletyper.

5a. Medlemsstaterna ska sträva efter att säkerställa tillgång till marina bränslen som uppfyller kraven i detta direktiv och underrätta kommissionen om tillgången till sådana marina bränslen i sina hamnar och terminaler.

5b. Om en medlemsstat finner att ett fartyg inte uppfyller de standarder för marina bränslen som uppfyller kraven i detta direktiv har den behöriga myndigheten i den medlemsstaten rätt att kräva att fartyget

a) visar upp en förteckning över vilka åtgärder som vidtagits för att uppfylla bestämmelserna, och

b) tillhandahåller bevis för att det har försökt köpa marina bränslen som uppfyller kraven i detta direktiv längs sin resrutt och, om sådana bränslen inte fanns att tillgå på avsedd plats, att försök har gjorts för att hitta alternativa källor för sådana marina bränslen, och att inga marina bränslen som uppfyller kraven i detta direktiv fanns att köpa trots alla försök att få tag på sådana marina bränslen.

Fartyget ska inte åläggas avvika från sin fastlagda rutt eller åsamkas oskälig försening för att uppfylla kraven.

Om ett fartyg tillhandahåller den information som avses i första stycket ska de berörda medlemsstaterna beakta alla relevanta omständigheter och de framlagda bevisen för att avgöra vilka åtgärder som ska vidtas, inbegripet alternativet att inte vidta kontrollåtgärder.

Ett fartyg ska meddela sin flaggstat och behörig myndighet i den berörda destinationshamnen när det inte kan köpa marina bränslen som uppfyller kraven i detta direktiv.

Hamnstaten ska underrätta kommissionen när ett fartyg har lagt fram bevis för att marina bränslen som uppfyller kraven i detta direktiv inte gick att få tag på.

6. Medlemsstaterna ska, i enlighet med bestämmelse nr 18 i bilaga VI till Marpol

a) upprätthålla ett offentligt register över lokala leverantörer av marint bränsle,

b) se till att svavelhalten i alla marina bränslen som säljs på deras territorium dokumenteras av leverantören på en bunkerspecifikation, kompletterad med ett förseglat prov som undertecknats av företrädaren för det mottagande fartyget,

c) vidta åtgärder mot leverantörer av marint bränsle som upptäcks ha levererat bränsle som inte överensstämmer med uppgifterna på bunkerspecifikationen,

d) se till att avhjälpande åtgärder vidtas så att allt marint bränsle som visar sig inte följa kraven bringas i överensstämmelse med dessa.

7. Medlemsstaterna ska se till att marin dieselolja med en svavelhalt som överstiger 1,50 viktprocent inte släpps ut på marknaden på deras territorier.

8. Kommissionen skall underrätta medlemsstaterna om de tillämpningsdatum som anges i punkt 2 b och offentliggöra dessa i Europeiska unionens officiella tidning.

Artikel4b¶Maximal svavelhalt i marina bränslen som används av fartyg vid kaj i unionens hamnar

Ändrad genom direktiv (EU) 2016/802, direktiv 2005/33/ och direktiv 2012/33/.

1. Medlemsstaterna ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att se till att fartyg vid kaj i unionens hamnar inte använder marina bränslen med en svavelhalt som överstiger 0,10 viktprocent, varvid besättningen ska ges tillräcklig tid att genomföra all nödvändig omkoppling mellan bränsletyper så snart som möjligt efter ankomsten till kaj och så sent som möjligt före avresan.

Medlemsstaterna ska kräva att tidpunkten för omkoppling mellan bränsletyper förs in i fartygets loggbok.

2. Punkt 1 ska inte gälla

a) när ett fartyg enligt en offentliggjord tidtabell ska ligga vid kaj i mindre än två timmar,

b) för fartyg som stänger av alla motorer och utnyttjar el som genereras på land när de ligger vid kaj i hamn.

3. Medlemsstaterna ska se till att marin dieselbrännolja med en svavelhalt som överstiger 0,10 viktprocent inte släpps ut på marknaden på deras territorier.

Artikel4c¶Utsläppsminskningsmetoder

Ändrad genom direktiv (EU) 2016/802, direktiv 2005/33/ och direktiv 2012/33/.

1. Medlemsstaterna ska tillåta att fartyg, oavsett flagg, använder sig av utsläppsminskningsmetoder i de hamnar, territorialhav, exklusiva ekonomiska zoner och utsläppskontrollområden som hör till respektive medlemsstat, som ett alternativ till användning av marina bränslen som uppfyller kraven i artiklarna 4a och 4b, förutsatt att punkterna 2 och 3 i den här artikeln efterlevs.

2. Fartyg som använder sig av de utsläppsminskningsmetoder som avses i punkt 1 ska kontinuerligt uppnå minskningar av svaveldioxidutsläppen som minst motsvarar de minskningar som hade uppnåtts om de använt marina bränslen som uppfyller kraven i artiklarna 4a och 4b. Ekvivalenta utsläppsvärden ska bestämmas i enlighet med bilaga I.

2a. Medlemsstaterna ska som en alternativ utsläppsminskningsmetod uppmuntra fartyg som ligger vid kaj att använda el som genereras på land.

3. De utsläppsminskningsmetoder som avses i punkt 1 ska uppfylla kraven i de instrument som avses i bilaga II.

4. Då det är motiverat mot bakgrund av den vetenskapliga och tekniska utvecklingen i fråga om alternativa utsläppsminskningsmetoder, och på ett sådant sätt som säkerställer strikt överensstämmelse med relevanta instrument och normer som antagits av IMO, ska kommissionen

a) ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 9a när det gäller ändring av bilagorna I och II,

b) anta genomförandeakter med detaljerade krav för övervakning av utsläpp, när så är lämpligt. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 9.2.

Artikel4d¶Godkännande av utsläppsminskningsmetoder som ska användas ombord på fartyg som för en medlemsstats flagg

Införd genom direktiv (EU) 2016/802 och direktiv 2012/33/.

1. Utsläppsminskningsmetoder som omfattas av rådets direktiv 96/98/EG ska godkännas i enlighet med det direktivet.

2. Utsläppsminskningsmetoder som inte omfattas av punkt 1 i den här artikeln ska godkännas i enlighet med det förfarande som avses i artikel 3.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2099/2002 av den 5 november 2002 om inrättande av en kommitté för sjösäkerhet och förhindrande av förorening från fartyg (Coss), varvid hänsyn ska tas till

a) de riktlinjer som utarbetats av IMO,

b) resultaten av de försök som genomförs enligt artikel 4e,

c) miljöeffekter, däribland utsläppsminskningar som kan uppnås, och inverkan på ekosystemen i skyddade hamnar, vid anläggningsplatser och i flodmynningar, och

d) möjlighet att genomföra övervakning och kontroll.

Artikel4e¶Försök med nya utsläppsminskningsmetoder

Införd genom direktiv (EU) 2016/802 och direktiv 2012/33/.

Medlemsstaterna får, i samarbete med andra medlemsstater, alltefter omständigheterna, godkänna försök med utsläppsminskningsmetoder på fartyg som för deras flagg, eller i havsområden inom deras jurisdiktion. Under dessa försök ska användning av marina bränslen som uppfyller kraven i artiklarna 4a och 4b inte vara obligatorisk, under förutsättning att samtliga följande villkor är uppfyllda:

a) Kommissionen och alla berörda hamnstater ska underrättas skriftligen om försöken minst sex månader innan de inleds.

b) Tillstånd för försök får inte ges för längre tid än 18 månader.

c) Alla berörda fartyg ska installera manipulationssäker utrustning för kontinuerlig övervakning av skorstensutsläpp och använda den under hela försöksperioden.

d) Alla berörda fartyg ska uppnå utsläppsminskningar som minst motsvarar dem som skulle ha uppnåtts genom de gränsvärden för svavel i bränsle som anges i detta direktiv.

e) Det ska under hela försöksperioden finnas lämpliga system för hantering av det avfall som orsakas av utsläppsminskningsmetoderna.

f) Inverkan på den marina miljön, särskilt på ekosystemen i skyddade hamnar, vid anläggningsplatser och i flodmynningar, ska utvärderas under hela försöksperioden.

g) Fullständiga resultat ska lämnas till kommissionen och göras offentligt tillgängliga inom sex månader efter det att försöken avslutats.

Artikel4f¶Finansiella åtgärder

Införd genom direktiv (EU) 2016/802 och direktiv 2012/33/.

Medlemsstaterna får anta finansiella åtgärder till förmån för de aktörer som berörs av detta direktiv, om dessa finansiella åtgärder överensstämmer med de regler för statligt stöd som redan gäller och som kommer att antas på detta område.

Artikel5¶Förändring i tillgången på bränslen

Ändrad genom direktiv (EU) 2016/802.

Om en plötslig förändring i tillgången på råolja, petroleumprodukter eller andra kolväten gör det svårt för en medlemsstat att tillämpa gränsvärdena för högsta svavelhalt som anges i artiklarna 3 och 4, skall den medlemsstaten underrätta kommissionen om detta. Kommissionen får tillåta att ett högre gränsvärde tillämpas inom den medlemsstatens territorium under en period som inte överstiger sex månader; den skall då meddela sitt beslut till rådet och medlemsstaterna. Var och en av medlemsstaterna får inom en månad hänskjuta det beslutet till rådet. Inom två månader får rådet fatta ett annat beslut med kvalificerad majoritet.

Artikel6¶Provtagning och analys

Ändrad genom direktiv (EU) 2016/802 och direktiv 2012/33/.

1. Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som krävs för att genom stickprov kontrollera att svavelhalten i de bränslen som används uppfyller kraven i artiklarna 3, 3a, 4, 4a och 4b. Stickprovskontrollen ska börja den dag det tillämpliga gränsvärdet för maximal svavelhalt i bränslet träder i kraft. Den ska utföras regelbundet, tillräckligt ofta och i tillräcklig omfattning och på ett sådant sätt att proven är representativa för det undersökta bränslet och, när det gäller marint bränsle, för det bränsle som används av fartyg när de befinner sig i berörda havsområden och hamnar. Stickproven ska analyseras utan onödigt dröjsmål.

1a. Följande metoder för provtagning, analys och kontroll av marina bränslen ska användas:

a) Kontroll av fartygs loggböcker och bunkerspecifikationer, samt vid behov följande metoder för provtagning och analys:

b) Provtagning av marina bränslen för förbränning ombord när de levereras till fartyg, i enlighet med riktlinjerna för provtagning av eldningsolja i syfte att fastställa om den uppfyller kraven i den ändrade bilaga VI till Marpol som antogs den 17 juli 2009 genom resolution 182(59) av IMO:s kommitté för skydd av den marina miljön (MEPC), och bestämning av svavelhalten, eller

c) provtagning och bestämning av svavelhalten i marina bränslen för förbränning ombord som förvaras i tankar, där det är tekniskt och ekonomiskt genomförbart, och förseglade bunkerutrymmen ombord på fartyg.

1b. Kommissionen ska ges befogenhet att anta genomförandeakter när det gäller

a) provtagningsfrekvens,

b) provtagningsmetoder,

c) definitionen av ett stickprov som är representativt för det bränsle som undersöks.

Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 9.2.

2. Referensmetoden för att bestämma svavelhalten ska vara ISO 8754 (2003) eller PrEN ISO 14596 (2007).

För att fastställa om marina bränslen som levereras till och används ombord på fartyg uppfyller gränsvärdena för svavel enligt artiklarna 3a, 4, 4a och 4b ska det förfarande för verifiering av bränslen som fastställs i tillägg VI till bilaga VI till Marpol användas.

Artikel7¶Rapportering och översyn

Ändrad genom direktiv (EU) 2016/802, direktiv 2005/33/ och direktiv 2012/33/.

1. Medlemsstaterna ska senast den 30 juni varje år och på grundval av resultaten av den provtagning, analys och kontroll som utförs i enlighet med artikel 6, lämna en rapport till kommissionen om uppfyllandet av kraven för svavel enligt detta direktiv under föregående år.

På grundval av de rapporter som mottagits i enlighet med första stycket i denna punkt och de underrättelser om att marina bränslen som uppfyller kraven i detta direktiv inte fanns att tillgå som medlemsstaterna lämnat i enlighet med artikel 4a.5b femte stycket, ska kommissionen, inom 12 månader från det datum som anges i första stycket i denna punkt, utarbeta och offentliggöra en rapport om genomförandet av detta direktiv. Kommissionen ska utvärdera huruvida de relevanta bestämmelserna i detta direktiv behöver stärkas ytterligare och lägga fram eventuella lämpliga lagstiftningsförslag i detta syfte.

1a. Kommissionen får anta genomförandeakter beträffande de uppgifter som ska anges i rapporten samt fastställa formatet för rapporten. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 9.2.

2. Kommissionens ska senast den 31 december 2013 överlämna en rapport till Europaparlamentet och rådet, vilken vid behov ska åtföljas av lagstiftningsförslag. Kommissionen ska i sin rapport behandla potentialen för att minska luftföroreningar och därvid bland annat beakta årsrapporter som lämnats in i enlighet med punkterna 1 och 1a, observerad luftkvalitet och försurning, bränslekostnader, potentiella ekonomiska effekter, konstaterade trafikomställningar och framsteg med att minska utsläpp från fartyg.

3. Kommissionen ska i samarbete med medlemsstaterna och berörda parter senast den 31 december 2012 utarbeta lämpliga åtgärder, inbegripet de som anges i kommissionens arbetsdokument av den 16 september 2011 med titeln Pollutant emission reduction from maritime transport and the sustainable waterborne transport toolbox och som ska främja efterlevnad av miljökraven i detta direktiv och minska eventuella negativa effekter.

4. Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 9a om anpassningar av artikel 2.1, 2.2, 2.3, 2.3a, 2.3b och 2.4 och artikel 6.1a b och 6.2 till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen. Sådana anpassningar får inte leda till några direkta ändringar av tillämpningsområdet för detta direktiv eller de gränsvärden för svavel i bränsle som anges i detta direktiv.

Artikel9¶Kommittéförfarande

Ändrad genom direktiv (EU) 2016/802 och direktiv 2012/33/.

1. Kommissionen ska biträdas av en kommitté. Denna kommitté ska vara en kommitté i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter.

2. När det hänvisas till denna punkt ska artikel 5 i förordning (EU) nr 182/2011 tillämpas.

Om kommittén inte avger något yttrande ska kommissionen inte anta utkastet till genomförandeakt och artikel 5.4 tredje stycket i förordning (EU) nr 182/2011 ska gälla.

Artikel9a¶Utövande av delegering

Införd genom direktiv (EU) 2016/802 och direktiv 2012/33/.

1. Befogenheten att anta delegerade akter ges till kommissionen med förbehåll för de villkor som anges i denna artikel.

2. Den befogenhet att anta delegerade akter som avses i artiklarna 4c.4 och 7.4 ska ges till kommissionen för en period av fem år från och med den 17 december 2012. Kommissionen ska utarbeta en rapport om delegeringen av befogenhet senast nio månader före utgången av perioden av fem år. Delegeringen av befogenhet ska genom tyst medgivande förlängas med perioder av samma längd, såvida inte Europaparlamentet eller rådet motsätter sig en sådan förlängning senast tre månader före utgången av perioden i fråga.

3. Den delegering av befogenhet som avses i artiklarna 4c.4 och 7.4 får när som helst återkallas av Europaparlamentet eller rådet. Ett beslut om återkallelse innebär att delegeringen av den befogenhet som anges i beslutet upphör att gälla. Beslutet får verkan dagen efter det att det offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning, eller vid ett senare i beslutet angivet datum. Beslutet påverkar inte giltigheten av delegerade akter som redan har trätt i kraft.

4. Så snart kommissionen antar en delegerad akt ska den samtidigt delge Europaparlamentet och rådet denna.

5. En delegerad akt som antas enligt artiklarna 4c.4 och 7.4 ska träda i kraft endast om varken Europaparlamentet eller rådet har gjort invändningar mot den delegerade akten inom en period av tre månader från den dag då akten delgavs Europaparlamentet och rådet, eller om både Europaparlamentet och rådet, före utgången av den perioden, har underrättat kommissionen om att de inte kommer att invända. Denna period ska förlängas med tre månader på Europaparlamentets eller rådets initiativ.

Artikel10¶Omsättning

Ändrad genom direktiv (EU) 2016/802.

Medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 1 juli 2000. De skall genast underrätta kommissionen om detta.

När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras skall varje medlemsstat själv utfärda.

Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texterna till de bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

Artikel11¶Sanktioner

Ändrad genom direktiv (EU) 2016/802 och direktiv 2012/33/.

1. Medlemsstaterna ska fastställa sanktioner för överträdelser av de nationella bestämmelser som antas enligt detta direktiv.

2. De fastställda sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande och får omfatta böter som beräknas på ett sådant sätt att det säkerställs att de åtminstone berövar de ansvariga det ekonomiska utbytet av den överträdelse de begått, och att böterna ökar gradvis vid upprepade överträdelser.

Artikel12¶Ikraftträdande

Ändrad genom direktiv (EU) 2016/802.

Detta direktiv träder i kraft samma dag som det offentliggörs i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

Artikel13¶Mottagare

Ändrad genom direktiv (EU) 2016/802.

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

BILAGA I

EKVIVALENTA UTSLÄPPSVÄRDEN FÖR DE UTSLÄPPSMINSKNINGSMETODER SOM AVSES I ARTIKEL 4c.2

Gränsvärden för svavel i marina bränslen som avses i artiklarna 4a och 4b och i bestämmelserna nr 14.1 och 14.4 i bilaga VI till Marpol samt motsvarande utsläppsvärden som avses i artikel 4c.2

Anmärkningar:

Användningen av gränsvärden för utsläppskvoter är bara tillämplig för petroleumbaserade destillat och tjock eldningsolja.

I motiverade fall när koldioxidkoncentrationen reduceras av avgasreningsenheten får koldioxidkoncentrationen mätas vid avgasreningsenhetens intag, under förutsättning att det klart kan visas att denna metod är korrekt.

BILAGA II

KRAV FÖR ANVÄNDNING AV DE UTSLÄPPSMINSKNINGSMETODER SOM AVSES I ARTIKEL 4c.3

De utsläppsminskningsmetoder som avses i artikel 4c ska uppfylla minst de krav som anges i följande instrument, beroende på vad som gäller:

1 EGT C 190, 21.6.1997, s. 9 och EGT C 259, 18.8.1998, s. 5.

2 EGT C 355, 21.11.1997, s. 1.

3 Europaparlamentets yttrande av den 13 maj 1998 (EGT C 167, 1.6.1998, s. 111), rådets gemensamma ståndpunkt av den 6 oktober 1998 (EGT C 364, 25.11.1998, s. 20) och Europaparlamentets beslut av den 9 februari 1999 (ännu ej offentliggjort i EGT).

4 EGT C 138, 17.5.1993, s. 5.

5 EGT L 74, 27.3.1993, s. 81.

6 EGT L 109, 26.4.1983, s. 8. Direktivet senast ändrat genom kommissionens beslut 96/139/EG (EGT L 32, 10.2.1996, s. 31).

7 EGT L 336, 7.12.1988, s. 1. Direktivet senast ändrat genom direktiv 94/66/EG (EGT L 337, 24.12.1994, s. 83).

8 EGT L 26, 1.2.1999, s. 1.

9 EGT L 350, 28.12.1998, s. 58.

10 EGT L 59, 27.2.1998, s. 1.

11 EGT L 164, 30.6.1994, s. 15.

12 EGT L 301, 28.10.1982, s. 1. Direktivet senast ändrat genom 2003 årsanslutningsakt.

13 EGT L 309, 27.11.2001, s. 1.

14 EUT L 334, 17.12.2010, s. 17.

15 EGT L 46, 17.2.1997, s. 25.

16 EGT L 324, 29.11.2002, s. 1.

17 EUT L 55, 28.2.2011, s. 13.

18 EUT L 328, 14.12.2010, s. 15.

19 EUT L 140, 5.6.2009, s. 16.