Förslag till avgörande av generaladvokat

1. Genom beslut av den 17 juli 1997 ställde Pretura circondariale di Bassano del Grappa (Italien) två tolkningsfrågor till domstolen om tolkningen av rådets förordning (EEG) nr 3950/92 om införande av en tilläggsavgift inom sektorn för mjölk och mjölkprodukter (nedan kallad förordning nr 3950/92). Den första frågan gäller begreppet ”uppköpare” i den mening som avses i artiklarna 2 och 9 i förordningen, den andra syftar till att få klarhet i huruvida avdraget av det belopp som uppköparen enligt artikel 2.2 är skyldig att betala som tilläggsavgift utgör en skyldighet eller enbart är en möjlighet.

Tillämpliga bestämmelser

2. För att minska obalansen mellan utbud och efterfrågan på mjölk och mjölkprodukter infördes genom rådets förordning (EEG) nr 856/84 av den 31 mars 1984 om ändring av förordning (EEG) nr 804/68 om den gemensamma organisationen av marknaden för mjölk och mjölkprodukter systemet med den så kallade ”tilläggsavgiften”. På grundval av detta system tilldelas producenterna en ”referenskvantitet”, som beräknas i förhållande till produktionen under en bestämd period. För mjölk som överstiger denna referenskvantitet skall följaktligen en viss summa pengar betalas som kallas just ”tilläggsavgift”. Från början föreskrevs att detta system skulle gälla under nio år men denna tid förlängdes därefter genom förordning nr 3950/92 med ytterligare sju år. Även i detta fall var den metod som lagstiftaren använde för att avhjälpa problemet med överproduktion av mjölk densamma som redan hade antagits i förordning nr 856/84, ”enligt vilken en avgift läggs på sådana kvantiteter mjölk som samlats in eller sålts... och som överstiger en viss garantitröskel”.

3. I artikel 1 i förordning nr 3950/92 föreskrivs följande: Enligt artikel 2 skall följande gälla:

”Under sju nya på varandra följande tolvmånadersperioder, som börjar löpa den 1 april 1993, skall producenter av komjölk betala en tilläggsavgift för sådana kvantiteter mjölk eller mjölkekvivalent som levereras till en uppköpare eller säljs direkt för konsumtion under den aktuella tolvmånadersperioden och som överstiger en viss kvantitet som skall fastställas.

Avgiften skall vara 115 % av riktpriset på mjölk.”

”1. Avgiften skall betalas för samtliga kvantiteter mjölk eller mjölkekvivalent som saluförs under den aktuella tolvmånadersperioden och som överstiger den aktuella kvantitet som avses i artikel 3. Den skall delas mellan de producenter som bidragit till överskottet. ...

2. Vad beträffar leveranser skall den avgiftsskyldige uppköparen, före ett datum och i enlighet med närmare bestämmelser som skall fastställas, betala det belopp han är skyldig till det behöriga organet i medlemsstaten och dra av detta från det mjölkpris som betalas till de producenter som är skyldiga att betala avgiften eller, om detta inte är möjligt, ta ut avgiften på annat lämpligt sätt. ... Om de kvantiteter som en producent har levererat överstiger hans referenskvantitet, skall uppköparen ha befogenhet att, i enlighet med närmare bestämmelser som fastställts av medlemsstaten, som ett förskott på den avgift som skall betalas, dra av ett belopp från mjölkpriset för varje leverans från denna producent som överstiger hans referenskvantitet.

3. Vad beträffar direktförsäljning skall producenten betala den avgift han är skyldig till det behöriga organet i medlemsstaten, före ett datum och i enlighet med bestämmelser som skall fastställas.”

4. För tillämpningen av denna förordning ges i artikel 9 följande definitioner:

”I denna förordning används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

...

c) producent: en fysisk eller juridisk person eller en grupp av fysiska eller juridiska personer som driver ett jordbruksföretag inom gemenskapens geografiska territorium och

som säljer mjölk eller andra mjölkprodukter direkt till konsumenten

och/eller levererar till uppköparen.

d) företag: samtliga produktionsenheter som drivs av den enskilda producenten och är belägna inom gemenskapens geografiska territorium.

e) uppköpare: ett företag eller en sammanslutning som köper upp mjölk eller andra mjölkprodukter från producenter för att Som uppköpare betraktas även varje sammanslutning av uppköpare inom samma geografiska område som för medlemmarnas räkning utför det administrativa och bokföringsmässiga arbete som krävs för betalningen av avgiften....

behandla eller bearbeta mjölken eller mjölkprodukterna,

sälja mjölken eller mjölkprodukterna till ett eller flera företag som behandlar eller bearbetar mjölk eller andra mjölkprodukter.

f) företag som behandlar eller bearbetar mjölk eller andra mjölkprodukter: ett företag eller en sammanslutning som bedriver verksamhet i form av insamling, förpackning, lagring, kylning och bearbetning eller vars mejeriverksamhet är begränsad till en av dessa aktiviteter.

g) leverans: varje leverans av mjölk eller andra mjölkprodukter, oavsett om transporten utförs av producenten, en uppköpare, ett företag som behandlar eller bearbetar sådana produkter eller av en tredje part.

h) mjölk eller mjölkekvivalent som säljs direkt för konsumtion: mjölk eller mjölkprodukter, omräknade till mjölkekvivalenter, som säljs eller överlåts gratis utan att passera via ett företag som behandlar eller bearbetar mjölk eller andra mjölkprodukter.”

5. Med avseende på detta mål skall hänsyn även tas till kommissionens förordning (EEG) nr 536/93 av den 9 mars 1993 om tillämpningsföreskrifter för tilläggsavgiften för mjölk och mjölkprodukter. I artikel 1 i förordningen föreskrivs att Enligt artikel 7 i förordning nr 536/93 skall följande gälla:

”Vid beräkning av den tilläggsavgift som infördes genom förordning (EEG) nr 3950/92 skall följande gälla:

1) Med uttrycket kvantiteter mjölk eller mjölkekvivalenter som saluförts i en medlemsstat avses, enligt artikel 2.1 i nämnda förordning, samtliga kvantiteter mjölk eller mjölkekvivalenter som lämnar ett jordbruksföretag inom den aktuella medlemsstatens territorium. Kvantiteter som producenter överlämnar till bearbetning eller förädling enligt kontrakt skall anses utgöra leveranser.”

”1. Medlemsstater skall vidta alla de kontrollåtgärder som krävs för att säkerställa betalning av avgiften för eventuella kvantiteter mjölk och mjölkekvivalenter som saluförts och utöver de kvantiteter som avses i artikel 3 i förordning (EEG) nr 3950/92. För detta ändamål gäller följande bestämmelser: a) Varje uppköpare som verkar inom en medlemsstats territorium skall vara godkänd av denna medlemsstat. ...”

6. Med stöd av ovannämnda bestämmelser föreskrivs i artikel 1 tredje stycket i dekret av Republiken Italiens president nr 569/93 (nedan kallat DPR nr 569/93) följande: ”Varje hänvisning till uppköpare av mjölk och mjölkprodukter skall tolkas så, att den tillämpas på kooperativ som använder eller bearbetar komjölk, oberoende av vilken typ av rättsförhållande som ligger till grund för leveransen av mjölken och mjölkprodukterna i fråga till kooperativet.”

Bakgrund och tolkningsfrågorna

7. Det ännu inte avgjorda målet vid den nationella domstolen utspelar sig inom ramen för de bestämmelser som angetts ovan. Consorzio Caseifici Altopiano di Asiago (nedan kallat Consorzio) är ett organ till vilket olika kooperativa mjölkproduktionsföretag är anslutna. Av beslutet om hänskjutande framgår att Consorzio hade begärt och erhållit erkännande som ”uppköpare” i den mening som avses i artikel 1 tredje stycket i DPR 569/93. Genom beslut av den 29 maj 1996 ålade Regione Veneto Consorzio att betala ett belopp om 45000000 LIT som en administrativ påföljd för att Consorzio gjort sig skyldigt till oegentligheter vid handhavandet av det vidimerade registret över leverantörer och underlåtit att göra avdrag för tilläggsavgift för de medlemmar som hade överskridit den tillgängliga mjölkkvoten. Consorzio bestred denna administrativa påföljd vid Pretura circondariale di Bassano del Grappa och yrkade att DPR 569/93 inte skulle tillämpas gentemot Consorzio, eftersom organet inte kunde anses utgöra en ”uppköpare” i den mening som avses i förordning nr 3950/92. Consorzio gjorde gällande att det i gemenskapslagstiftningen under alla omständigheter inte föreskrivs en skyldighet, utan en möjlighet, att göra avdrag för tilläggsavgiften.

8. Den hänskjutande domstolen har följaktligen vilandeförklarat målet och till domstolen ställt följande tolkningsfrågor:

”1) Skall artiklarna 9 och 2 i förordning (EEG) nr 3950/92 av den 28 december 1992 tolkas så, att var och en som mottar en leverans av mjölk, obe.roende av vilken typ av rättsförhållande som ligger till grund för leveransen, kan anses som ’uppköpare’ och därmed är skyldig att betala tilläggsavgift? Kan dessa artiklar närmare bestämt tolkas så, att en sammanslutning av kooperativa företag kan anses vara ’uppköpare’ av mjölk som har levererats, men inte sålts, till den av medlemmar av ett kooperativ?

2) Skall artikel 2.2 i förordning (EEG) nr 3950/92 av den 28 december 1992 tolkas så, att det i bestämmelsen angivna avdrag som uppköparen kan göra från det pris han betalar till producenten, för det belopp som han är skyldig att erlägga som tilläggsavgift, innebär en skyldighet för uppköparen att faktiskt göra ett sådant avdrag, eller skall bestämmelsen tolkas så, att det rör sig om en möjlighet som föreskrivs i uppköparens intresse och som inte medför någon påföljd, om den inte utnyttjas?”

Den första frågan

9. Jag vill inledningsvis påpeka att med avseende på det svar som skall ges på den första frågan, är den hänskjutande domstolens redogörelse för de faktiska omständigheterna inte helt tydlig. Närmare bestämt anges ingenting om vilken typ av band som förenar Consorzio och dess medlemmar och heller inte om vilken roll organet spelar för marknadsföringen av produkten. Jag anser emellertid att de om än knapphändiga uppgifter som framgår av beslutet om hänskjutande i vilket fall som helst ger oss tillräckliga fakta för att kunna precisera frågans omfattning och ge ett användbart svar till den hänskjutande domstolen. Enligt min mening är det lämpligt att utgå från konstaterandet att Consorzio efter vad som framgår av handlingarna i målet har erhållit erkännande som uppköpare. Ett sådant erkännande skall ges av myndigheterna i medlemsstaterna på grundval av ovannämnda artikel 7 i förordning nr 536/93. Consorzio har emellertid självt i målet vid den nationella domstolen bestridit att erkännandet skulle vara lagenligt. Ifrågasättandet gäller just det faktum att en väsentlig förutsättning för att enligt förordning nr 3950/92 anses som uppköpare av mjölk eller mjölkprodukter är att det föreligger ett köpekontrakt. I målet vid den nationella domstolen gör Consorzio följaktligen gällande att DPR nr 569/93 i den del det däri föreskrivs att kooperativa företag, eller grupper av kooperativ, skall anses som uppköpare, oberoende av vilken typ av rättsförhållande som ligger till grund för leveransen av mjölken och mjölkprodukterna i fråga, strider mot bestämmelserna i ovannämnda förordning nr 3950/92. Som en följd härav var den hänskjutande domstolen tvungen att till domstolen ställa den nu aktuella tolkningsfråga, vilken syftar till att få klarhet i huruvida en juridisk person som Consorzio kan betraktas som ”uppköpare” i den mening som avses i förordning nr 3950/92 även om detta organ från sina medlemmar erhåller mjölken på grundval av ett rättsförhållande som inte utgör ett kontrakt som kan betecknas som köpekontrakt enligt nationell rätt.

10. I sitt skriftliga yttrande föreslår Consorzio att frågan skall besvaras nekande, och grundar sitt svar huvudsakligen på skäl som hänför sig till lagstiftningens ordalydelse. Enligt denna åsikt används i själva förordningen sådana semantiska uttryck som med nödvändighet innebär att det föreligger ett köpekontrakt. Uppköparen är nämligen den ena av två parter i en sådan transaktion. I artikel 2.2 hänvisas för övrigt till produktens ”pris”. Consorzio gör gällande att priset likaså är en väsentlig del av en försäljning. Följden blir att en näringsidkare endast kan betecknas som uppköpare enligt förordningen när han erhåller mjölken på grundval av ett avtalsförhållande som utgör en form av försäljning enligt ifrågavarande nationella rätt. Regione Veneto och den italienska regeringen är av motsatt uppfattning. De gör gällande att begreppet uppköpare som förekommer i förordningen inte skall förstås i den mening som begreppet har i civilrätten, det vill säga en part i ett köpekontrakt enligt den italienska civillagen. Regione Veneto och den italienska regeringen gör gällande att det system som införts genom förordningen i förevarande fall snarare lägger tonvikten på den tidpunkt då produkten levereras. Följaktligen är en uppköpare en person som erhåller mjölken från en producent, oberoende av hur leveransen rättsligt rubriceras.

11. För min del delar jag den senast anförda uppfattningen. I systematiskt hänseende bör inledningsvis anföras att det i förordningen i fråga föreskrivs två möjliga marknadsföringsformer: den första, som inte är tillämplig i detta mål, är den form av försäljning som kallas ”direktförsäljning”, det vill säga de fall när producenten säljer produkten direkt till konsumenten. Den andra formen, som är relevant i detta mål, är den form där uppköparen medverkar. Det är en marknadsföringsform där produkten i stället för att lämnas direkt till konsumtion passerar en mellanhand. Sedan det första alternativet uteslutits kan förevarande mål endast falla inom ramen för det andra alternativet. Sedan detta anförts återstår att se om uppköparen enligt förordningen betraktas som part i ett köpekontrakt enligt nationell rätt eller snarare, i en vidare mening, som en mellanhand som befinner sig i ett handelsled mellan producenten och konsumenterna. Det andra svaret är enligt min mening det rätta. Den motsatta ståndpunkten, som Consorzio intar, grundar sig uteslutande på ordalydelsen i förordningen, enligt vilken begreppet ”uppköpare” med nödvändighet har samband med köpekontraktet. Det kan tänkas att ett sådant påstående är teoretiskt riktigt men det får inte någon avgörande bekräftelse i förordningens systematik. I förordningen tycks tvärtom bortses från förekomsten av ett köpekontrakt i ett sådant fall som är relevant för detta mål. I artikel 9 c definieras nämligen producenten som en fysisk eller juridisk person ”som säljer mjölk eller andra mjölkprodukter direkt till konsumenten och/eller levererar till uppköparen”. Där finns således en direkt hänvisning till institutet försäljning när det gäller all försäljning som kallas ”direktförsäljning”, medan det, för det fall att en ”uppköpare” medverkar, i bestämmelsen endast klargörs att denne erhåller ”leveranser” utan att det ytterligare preciseras på vilken rättslig grund leveransen sker. Det faktum att den juridiska rubriceringen av avtalsförhållandena mellan producenter och köpare saknar relevans bekräftas vidare genom förordning nr 536/93. Enligt artikel 1 i denna förordning avses nämligen ”[m]ed uttrycket kvantiteter mjölk eller mjölkekvivalenter som saluförts i en medlemsstat [...], enligt artikel 2.1 i [förordning nr 3950/92], samtliga kvantiteter mjölk eller mjölkekvivalenter som lämnar ett jordbruksföretag inom den aktuella medlemsstatens territorium”. Även i det fallet tycks gemenskapslagstiftaren fullständigt sakna intresse för förhållandet mellan ”producent” och ”uppköpare” enligt nationell rätt. Gemenskapslagstiftningen stödjer sig tvärtom på ett mycket omfattande marknadsföringsbegrepp, vilket beaktar den tidpunkt då producenten levererar varan men bortser från det rättsliga anspråk som ligger till grund för att produkten, efter att ha lämnat producentens besittning, överlämnas till uppköparen. Jag anser således att det för att fastställa vem som är ”uppköpare” är nödvändigt och tillräckligt att personen i fråga av producenten erhåller leveranser av mjölk eller mjölkprodukter. Leveransen i sig är visserligen inte tillräcklig för att kvalificera mottagaren som ”uppköpare” i den mening som avses i förordning nr 3950/92. Det krävs även att denne i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 9 e skall erhålla produkterna ”för att behandla eller bearbeta mjölken eller mjölkprodukterna” eller ”för att sälja mjölken eller mjölkprodukterna till ett eller flera företag som behandlar eller bearbetar mjölk eller andra mjölkprodukter”. Om dessa krav är uppfyllda är det dock utan betydelse vilket rättsförhållande som ligger till grund för leveransen.

12. När det särskilt gäller frågan huruvida en sammanslutning av kooperativa företag även kan kvalificeras som uppköpare, noterar jag att det konkret åligger den nationella domstolen att göra en sådan kvalifikation, med beaktande av de faktiska och rättsliga omständigheter som kännetecknar målet. Domstolen kan här endast begränsa sig till att lämna en allmän tolkning och därvid utesluta att det för att någon skall kunna vara ”uppköpare” i den mening som avses i förordning nr 3950/92 skulle krävas ett köpekontrakt på grundval av vilket producenten levererar produkten till köparen och av denne uppbär ett pris. I förordningens system finns det därför ingenting som teoretiskt sett utesluter att som uppköpare klassificera även en sådan föreningssammanslutning som i form av leverans erhåller en produkt av en producent som är medlem och som i sin tur av sammanslutningen senare erhåller en ersättning på sätt som fastställts inom ramen för sammanslutningen. Detta gäller även om en sådan leverans inte kvalificeras som köpekontrakt i nationell rätt.

Den andra frågan

13. Den andra tolkningsfrågan avser artikel 2.2 i förordning nr 3950/92 och särskilt skyldigheten att betala tilläggsavgift. Enligt förordningen åligger denna skyldighet uppköparen. Skälen till att lagstiftaren har bestämt sig för detta anges i åttonde övervägandet i förordningen: ”För att undvika långa dröjsmål mellan uppsamling och erläggande av avgiften som förekommit tidigare och som inte är förenliga med systemets syfte, bör det fastställas att uppköparna, som förefaller ha de bästa möjligheterna att vidta de åtgärder som krävs, skall betala avgiften och att de i sin tur ges de möjligheter som krävs för att uppbära avgiften från de betalningsskyldiga producenterna.” I artikel 2 föreskrivs således att det är uppköparen som skall betala avgiften och i detta syfte dra av det belopp som skall erläggas på det mjölkpris som betalas till de producenter som är skyldiga att betala avgiften. Men, och det är just detta som är föremålet för tolkningsfrågan, den hänskjutande domstolen hyser tvivel när det gäller frågan huruvida uppköparen är skyldig att göra ett sådant avdrag eller om han genom förordningen endast ges en möjlighet i det avseendet. De parter som har lämnat yttranden är samstämmiga i sin uppfattning att uppköparen inte åläggs en skyldighet uten endast har en möjlighet att göra avdraget från avgiftsbeloppet. Jag delar den uppfattningen. När det i artikel 2.2 föreskrivs en möjlighet för uppköparen att dra av avgiftsbeloppet från priset som skall betalas till producenten görs nämligen tillägget att ”om detta inte är möjligt” ett sådant belopp kan tas ut ”på annat lämpligt sätt”. Det är således i själva texten till den ifrågavarande artikeln som den eventualiteten förutses att något avdrag inte görs och att uppköparen tar ut avgiftsbeloppet på annat sätt. I artikel 2.2 tredje stycket anges dessutom att ”[o]m de kvantiteter som en producent har levererat överstiger hans referenskvantitet, skall uppköparen ha befogenhet att, i enlighet med närmare bestämmelser som fastställts av medlemsstaten, som ett förskott på den avgift som skall betalas, dra av ett belopp från mjölkpriset för varje leverans från denne producent som överstiger hans referenskvantitet”. Genom ifrågavarande artikel införs således ingen skyldighet för uppköparens del, utan föreskriften begränsas till att uppköparen ”skall ha befogenhet” att göra detta avdrag från det pris som skall betalas till producenten. Det är följaktligen fråga om enbart en möjlighet vars bristande utövning inte kan få någon påföljd. Det är dock otvivelaktigt att uppköparen ansvarar för tilläggsavgiften och att han, om han inte önskar utnyttja möjligheten att göra ifrågavarande avdrag, i vilket fall som helst på annat lämpligt sätt från producenterna måste uppbära den avgift som de är skyldiga att betala. Sammanfattningsvis anser jag att den andra tolkningsfrågan kan besvaras på det sättet att uppköparen ansvarar för att tilläggsavgiften betalas men att han inte nödvändigtvis måste garantera att denna summa uppbärs från producenten genom att motsvarande belopp dras av från det pris som skall erläggas till producenten.

Förslag till avgörande

14. Med hänsyn till vad ovan anförts föreslår jag att domstolen skall svara den nationella domstolen på följande sätt: 1) Artiklarna 2 och 9 i rådets förordning (EEG) nr 3950/92 av den 28 december 1992 skall tolkas på så sätt att som uppköpare, och således skyldig att betala tilläggsavgift, skall anses ett rättssubjekt som bedriver de verksamheter som uppräknas i första och andra strecksatserna i artikel 9 c och som av en producent har erhållit mjölk eller mjölkprodukter, oberoende av hur det rättsförhållande som ligger till grund för leveransen kvalificeras. Det är följaktligen inte nödvändigt att leveransen skett på grundval av ett kontrakt som enligt nationell rätt kvalificeras som ett försäljningskontrakt. 2) Artikel 2.2 i rådets förordning nr 3950/92 skall tolkas på så sätt att förvärvaren är skyldig att i förhållande till producenterna kräva in det belopp som tillläggsavgiften uppgår till och för vilket han är betalningsskyldig men vilket det åligger uppköparen att betala. Uppköparen behöver emellertid inte nödvändigtvis för detta ändamål göra avdrag på det pris som skall betalas producenten utan kan tvärtom tillgripa ”alla lämpliga medel”.

1 Originalspråk: italienska.

2 EGT L 405, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 47, s. 159.

3 EGT L 90, s. 10; svensk specialutgåva, område 3, volym 17, s. 95.

4 Se tredje övervägandet i förordning nr 3950/92.

5 EGT L 57, s. 12; svensk specialutgåva, område 3, volym 50, s. 202.

6 Min kursivering. När det gäller begreppet producent, se dom av den 15 januari 1991 i mål C-341/89, Ballmann (REG 1991, s. I-25), och av den 9 oktober 1997 i mål C-152/95, Macon m. fl. (REG 1997, s. I-5429).

7 Min kursivering.

8 Min kursivering.