FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT BOT – FÖRENADE MÅLEN C-630/11 P–C-633/11 P HGA M.FL. MOT KOMMISSIONEN

1. I de här förenade målen ska domstolen klargöra huruvida det, vid prövningen av om ett statligt stöd för regionala ändamål är förenligt med den inre marknaden, är ett ofrånkomligt villkor, för att kunna styrka stimulansverkan och följaktligen att stödet var nödvändigt, att ansökan om stöd har föregått verkställandet av arbetena.

2. Dessa mål har anhängiggjorts genom överklaganden som ingetts av HGA Srl m.fl. (C-630/11 P), Regione autonoma della Sardegna (C-631/11 P), Timsas Srl (C-632/11 P) och Grand Hotel Abi d’Oru SpA (C-633/11 P) (nedan gemensamt kallade klagandena). Klagandena har yrkat upphävande av den dom som Europeiska unionens tribunal meddelade den 20 september 2011 i de förenade målen T-394/08, T-408/08, T-453/08 och T-454/08, Regione autonoma della Sardegna m.fl. mot kommissionen, genom vilken tribunalen ogillade deras talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 2 juli 2008 om en statlig stödordning C 1/04 (ex NN 158/03 och CP 15/03) – Missbruk av stödåtgärd N 272/98, regionallag nr 9/98.

3. Europeiska kommissionen bedömde i det omtvistade beslutet att det statliga stödet hade beviljats i strid med skyldigheten, enligt riktlinjerna för statligt stöd för regionala ändamål, att ansökan om stöd ska föregå verkställandet av arbetena, och att stödet följaktligen var oförenligt med den gemensamma marknaden.

4. Det är denna nyckelfråga som är föremål för diskussion. Jag kommer följaktligen att i förslaget till avgörande inrikta mig på denna rättsfråga i målet, eftersom den överklagade domen förefaller vara helt oomtvistlig i övrigt.

I – Tillämpliga bestämmelser

5. Kommissionens praxis vid tillämpningen av de undantag som anges i artikel 107.3 FEUF har sammanställts i riktlinjerna.

6. År 1998 offentliggjorde kommissionen riktlinjerna för stöd för regionala ändamål. Det anges i punkt 4.2 sista stycket i 1998 års riktlinjer att ”… stödordningarna [ska] föreskriva att ansökan om stöd lämnas innan projekten börjar verkställas”.

7. I punkt 6.1 i dessa riktlinjer anges följande:

”Kommissionen kommer att bedöma regionalstödens förenlighet med den gemensamma marknaden enligt dessa riktlinjer så snart de tillämpas … Stödförslag som har anmälts innan dessa riktlinjer har meddelats medlemsstaterna och beträffande vilka kommissionen ännu inte har fattat något slutgiltigt beslut kommer att bedömas på grundval av de kriterier som gällde vid tidpunkten för anmälan.”

II – Bakgrund till tvisten i respektive mål

8. De nya riktlinjer som kommissionen meddelat för statligt stöd för regionala ändamål offentliggjordes den 10 mars 1998 i Europeiska gemenskapernas officiella tidning. På grund av den fråga som detta förslag till avgörande uteslutande är inriktat på, finns det anledning att erinra om innehållet i punkt 4.2 i riktlinjerna, enligt vilken det i stödordningarna ska föreskrivas att ansökan om stöd ska lämnas in innan arbetena börjar verkställas.

9. Den 11 mars 1998 antog Regione autonoma della Sardegna regionallag nr 9 om åtgärder för att främja renovering och ombyggnad av hotell och med bestämmelser om ändring och komplettering av regionallag nr 40 av den 14 september 1993 (legge regionale no 9, incentivi per la riqualificazione e l’adeguamento delle strutture alberghiere e norme modificative e integrative della legge regionale 14 settembre 1993, n. 40 (interventi creditizi a favore dell’industria alberghiera)). Lagen, som skulle träda i kraft den 5 april 1998, innebar att stöd beviljades för nyinvesteringar till förmån för företag inom hotellsektorn på Sardinien (Italien).

10. Denna ursprungliga stödordning för regionala ändamål, som infördes genom lag nr 9/1998, anmäldes av de italienska myndigheterna till kommissionen genom skrivelse av den 6 maj 1998.

11. Som svar på en begäran om kompletterande upplysningar från kommissionen, angav de italienska myndigheterna i skrivelse av den 22 juni 1998 att den ursprungliga stödordningens tillämpningsbestämmelser inte skulle antas förrän efter kommissionens eventuella godkännande av stödordningen.

12. Genom skrivelse av den 28 september 1998 förklarade de italienska myndigheterna för kommissionen att stöd endast skulle kunna beviljas för projekt som skulle genomföras ”senare”, och att detta villkor skulle bekräftas i tillämpningsbestämmelserna till lag nr 9/1998.

13. Kommissionen beslutade, i skrivelse av den 12 november 1998, att godkänna stödordningen för regionala ändamål, eftersom den ansåg att stödordningen var förenlig med den inre marknaden i den mening som avses i artikel 107.3 a FEUF. I beslutet om godkännande angav kommissionen särskilt att ansökningarna om finansiering skulle ges in innan projekten började verkställas.

14. Regionen Sardinien antog därefter, den 29 april 1999, dekret nr 285 om tillämpning av lag nr 9/1998. Det föreskrevs i dekretet att den ursprungliga stödordningen skulle tillämpas inom ramen för ett ansökningsförfarande, att stöd skulle beviljas för projekt som skulle genomföras efter det att ansökan om stöd lämnats in och att endast utgifter som uppkommit efter det att denna ansökan lämnats in var stödberättigande. Det föreskrevs emellertid i en övergångsbestämmelse, i strid med 1998 års riktlinjer som antagits lite mer än ett år tidigare, att vid den första tillämpningen av dekret nr 285/1999 skulle utgifter som uppkommit efter den 5 april 1998, det datum då lag nr 9/1998 trädde i kraft, vara stödberättigande.

15. Den 27 juli 2000 antog Regione autonoma della Sardegna beslut nr 33/3 (deliberazione no 33/3) om upphävande av dekret nr 285/1999, på grund av att det var behäftat med formfel, och beslut nr 33/4 (deliberazione no 33/4) genom vilket det infördes nya bestämmelser om tillämpningen av den ursprungliga stödordningen, bestämmelser som den här gången klart uppfyllde kraven i punkt 4.2 sista stycket i 1998 års riktlinjer, eftersom övergångsbestämmelsen hade tagits bort.

16. Samma dag antog Regione autonoma della Sardegna beslut nr 33/6 (deliberazione no 33/6) i vilket det angavs att offentliggörandet av dekret nr 285/1999, som innehöll bestämmelser som var oförenliga med bestämmelserna i unionsrätten, kunde ha skapat förväntningar hos de potentiella stödmottagarna på att alla arbeten som verkställts efter den 5 april 1998 var stödberättigande. Av den anledningen skulle arbeten som verkställts efter detta datum beaktas vid den första tillämpningen av lag nr 9/1998, i den mån som de varit föremål för ansökan om stöd inom ramen för den första årliga ansökningsomgången.

17. Som svar på en fråga från kommissionen angående de befintliga stödordningarnas förenlighet med 1998 års riktlinjer, som var tillämpliga från och med den 1 januari 2000, bekräftade de italienska myndigheterna för kommissionen, i en skrivelse av den 2 november 2000, att de hade iakttagit principen om stödets nödvändighet genom att nämna beslut nr 33/4, i vilket det uttryckligen fastställs att utgifter som uppkommit efter ansökan om stöd är ersättningsberättigande, utan att hänvisa till beslut nr 33/6.

18. Efter det att Regione autonoma della Sardegna hade offentliggjort den första ansökningsomgången den 29 december 2000, begärde kommissionen, i skrivelse av den 28 februari 2001, kompletterande upplysningar från de italienska myndigheterna avseende det sätt på vilket villkoret att ansökan om stöd ska föregå verkställandet av projektet hade iakttagits inom ramen för detta förfarande.

19. I skrivelse av den 25 april 2001 bekräftade de italienska myndigheterna återigen att stödordningen var förenlig med 1998 års riktlinjer, genom att på nytt bifoga beslut nr 33/4, dock än en gång utan att nämna beslut nr 33/6.

20. Till följd av ett klagomål den 21 februari 2003, genom vilket ett missbruk av den ursprungliga stödordningen påtalades, begärde kommissionen den 26 februari 2003 att de italienska myndigheterna skulle inkomma med kompletterande upplysningar. Den 22 mars 2003 hänvisade dessa myndigheter för första gången till beslut nr 33/6.

21. Till följd av detta beslutade kommissionen, den 3 februari 2004, att inleda det formella granskningsförfarande som föreskrivs i artikel 108.2 FEUF avseende missbruk av den ursprungliga stödordningen. Institutionen ansåg att de italienska myndigheterna varken hade iakttagit skyldigheten enligt beslutet om godkännande eller de villkor som anges i 1998 års riktlinjer. Kommissionen bedömde därför att den ursprungliga stödordningen kunde ha inneburit missbruk i den mening som avses i artikel 16 i förordning (EG) nr 659/1999, och den uttryckte tvivel i frågan huruvida stöd som hade beviljats för investeringsprojekt som hade påbörjats före dagen för ansökan om stöd var förenliga med den gemensamma marknaden.

22. Kommissionen mottog synpunkter från de italienska myndigheterna den 19 april 2004 och den 25 juni 2005 och från Grand Hotel Abi d’Oru den 30 april 2004.

23. Den 22 november 2006 delgav kommissionen Republiken Italien sitt beslut att ändra och utvidga det pågående förfarandet C 1/2004 i enlighet med artikel 108.2 FEUF. I detta beslut framhöll kommissionen att beslut nr 33/6 inte nämndes i beslutet om inledande av ett förfarande, trots att det var på grundval av det beslutet som stöd hade beviljats till 28 företag för investeringsprojekt som påbörjats före dagen för ansökan om stöd, och inte på grundval av beslut nr 33/4. Kommissionen påpekade dessutom att begreppet missbruk av stöd i den mening som avses i artikel 16 i förordning nr 659/1999, till vilken det hänvisas i beslutet om inledande av ett förfarande, avser situationer där mottagaren av ett godkänt stöd tillämpar stödet i strid med villkoren i beslutet om beviljande av stöd, och inte situationer där en medlemsstat inför ett nytt olagligt stöd genom att ändra en befintlig stödordning (artikel 1 c och 1 f i förordning nr 659/1999).

24. Kommissionen antog det omtvistade beslutet i vilket den drog slutsatsen att stödordningen, såsom den tillämpades, stred mot beslutet om godkännande och att de stödprojekt vars verkställande hade påbörjats innan någon ansökan om stöd hade getts in följaktligen skulle anses vara olagliga.

25. Det omtvistade beslutets artikeldel har följande lydelse:

”Artikel 1

Det statliga stöd som beviljades enligt regionallag [nr 9/1998] som olagligen sattes i kraft av [Republiken] Italien genom beslut … nr 33/6 i den första ansökningsomgången är oförenligt med den gemensamma marknaden såvida inte mottagaren av stödet lämnade in en ansökan om stöd enligt stödordningen innan ett nyinvesteringsprojekt började verkställas.

…”

III – Förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen

26. Regione autonoma della Sardegna, SF Turistico Immobiliare Srl, Timsas och Grand Hotel Abi d’Oru yrkade genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 16 och den 25 september 2008 samt den 3 respektive den 6 oktober 2008 att det omtvistade beslutet helt eller delvis skulle ogiltigförklaras.

27. Enligt den överklagade domen åberopade klagandena ett flertal grunder, varav den som är aktuell i de förevarande målen enligt vilken det gjordes en uppenbart oriktig bedömning av huruvida det förelåg stimulansverkan. De gjorde gällande att kommissionen inte hade gjort en korrekt bedömning av den omtvistade ordningens stimulansverkan, med hänsyn till den lokala marknadens särdrag och mot bakgrund av de ekonomiska aktörernas subjektiva uppfattning om hur stödmekanismerna fungerade. De anförde härvid ett flertal argument som rörde tillämpligheten av 1998 års riktlinjer, bestämmelser i en tidigare stödordning, det nationella lagstiftningssammanhanget, den säkerhet med vilken företagen, efter antagandet av lag nr 9/1998, ansåg att de skulle komma att omfattas av det stöd som föreskrevs i denna lag, liksom den särskilda situation som mottagarna av de omtvistade stöden befann sig i eller det sätt på vilket dessa uppträdde.

28. Efter att i punkterna 213–215 i den överklagade domen ha erinrat om att blotta konstaterandet att en ansökan om stöd ska ha lämnats in innan projekten börjar verkställas är ett enkelt, relevant och ändamålsenligt kriterium på vilket kommissionen kan grunda ett antagande om att stimulansverkan föreligger, angav tribunalen att det inom ramen för denna grund saknades anledning att pröva riktigheten av detta kriterium. Tribunalen skulle nämligen endast pröva huruvida sökandena hade visat att det i det aktuella fallet förelåg omständigheter som gjorde att den omtvistade ordningens stimulansverkan kunde säkerställas, trots att någon ansökan inte hade lämnats in innan projekten började verkställas.

29. Tribunalen förklarade först att klagandena inte kunde vinna framgång med de argument som avsåg den särskilda situation som de befann sig i eller deras beteende, efter vilket den prövade de argument som mer allmänt hänförde sig till den omtvistade ordningen.

30. Vad beträffar argumentet att blotta ikraftträdandet av lag nr 9/1998 innebar att företagen kände sig säkra på att de skulle komma att omfattas av stödet, erinrade tribunalen om att bedömningen av om stödåtgärder är förenliga, eller om en stödordning är förenlig med den inre marknaden faller inom området för den exklusiva behörighet som tillkommer kommissionen, vars beslut kan prövas av unionsdomstolen. Tribunalen erinrade också om att när kommissionen inte har fattat ett beslut om en sådan förenlighet, kan inte den omständigheten att de nationella myndigheterna har antagit lagbestämmelser om införande av en stödordning i sig innebära att de potentiella stödmottagarna enligt denna stödordning kan känna sig säkra på att komma i åtnjutande av det stöd som där fastställs.

31. Tribunalen bedömde att så var fallet beträffande bestämmelserna i lag nr 9/1998. Den förklarade dessutom att beslutet om godkännande innebar att de potentiella stödmottagarna inte längre kan ha hyst några förhoppningar om att de projekt som hade påbörjats innan ansökan om stöd lämnats in skulle godkännas. Det angavs nämligen uttryckligen i detta beslut att stöd enligt den stödordning som införts genom lag nr 9/1998 inte fick beviljas för sådana projekt.

32. Tribunalen ogillade klagandenas talan och förpliktade dem att ersätta kommissionens rättegångskostnader, med undantag för dem som hänförde sig till interventionen, samt bära sina rättegångskostnader.

IV – Förfarandet vid domstolen och parternas yrkanden

33. Domstolens ordförande har genom beslut av den 29 mars 2012 förenat målen C-630/11 P–C-633/11 P vad gäller det skriftliga och det muntliga förfarandet samt domen, enligt artikel 54 i domstolens rättegångsregler.

34. HGA m.fl. och Regione autonoma della Sardegna har yrkat att domstolen ska upphäva och/eller ändra den överklagade domen, och ogiltigförklara det omtvistade beslutet.

35. Timsas och Grand Hotel Abi d’Oru har yrkat att domstolen ska upphäva den överklagade domen, ogiltigförklara det omtvistade beslutet, och förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna i första och i andra instans.

36. Kommissionen har yrkat att domstolen ska ogilla överklagandena, och förplikta klagandena att ersätta rättegångskostnaderna i första och i andra instans.

V – Prövning av överklagandena

A – Klagandenas argument beträffande den grund som avser en uppenbart oriktig bedömning av huruvida det förelåg stimulansverkan

37. HGA m.fl. och Regione autonoma della Sardegna har genom sin fjärde respektive sin första grund gjort gällande att tribunalen har åsidosatt principerna om nödvändighet och om stimulansverkan. Enligt deras mening är den överklagade domen rättsstridig i det att tribunalen ansåg att det, för att utesluta att det förelåg stimulansverkan och att stödet var nödvändigt, i princip var tillräckligt att tillämpa kriteriet att ansökan om stöd ska lämnas in innan projekten börjar verkställas, ett kriterium som enligt tribunalen är relevant och ändamålsenligt vid bedömningen av huruvida en stödordning har stimulansverkan. De anser att tribunalen borde ha förklarat att den omständigheten att ansökan om stöd inte har lämnats in innan projekten börjar verkställas i sig inte kan anses vara tillräcklig för att utesluta att stödet har stimulansverkan och är nödvändigt.

38. Enligt HGA m.fl. och Regione autonoma della Sardegna borde kommissionen i sin bedömning av stödets förenlighet ha kunnat beakta andra omständigheter, eftersom en föregående ansökan om stöd inte är en skyldighet som följer av föreskrifter, utan ett enkelt tillämpningskriterium.

39. HGA m.fl. och Regione autonoma della Sardegna har för det första hänvisat till den omständigheten att klagandena redan innan de lämnade in sin ansökan var säkra på att de skulle få stödet, eftersom det inte rådde någon tvekan om att de uppfyllde alla de villkor som föreskrivs i lag nr 9/1998.

40. För det andra har HGA m.fl. och Regione autonoma della Sardegna påstått att den omständigheten att de visste att villkoren för att tillämpa artikel 107.3 a och/eller c FEUF var uppfyllda visade att det förelåg stimulansverkan.

41. HGA m.fl. och Regione autonoma della Sardegna har för det tredje gjort gällande att de kunde ha verkställt renoveringsprojekt enligt andra stödordningar än den som föreskrivs i lag nr 9/1998.

42. Regione autonoma della Sardegna har vidare hävdat att 1998 års riktlinjer utarbetades samtidigt med lag nr 9/1998 och att de följaktligen inte kunde beaktas av företagen och att det, fram till dagen för beslutet om godkännande, inte krävdes en föregående ansökan enligt den ordning som gällde tidigare.

43. Slutligen har HGA m.fl., Regione autonoma della Sardegna och Timsas grundat sig på den rättspraxis som följer av målet Graphischer Maschinenbau mot kommissionen enligt vilken kommissionen inte uteslutande på grundval av att arbetena påbörjades innan det stöd som skulle finansiera dessa hade anmälts kan anse att detta stöd inte uppfyller stimulanskriteriet.

44. Kommissionen anser att klagandena inte kan vinna framgång med något av sina argument, eftersom de i den mån de kan prövas inte kan föranleda bifall av överklagandet.

B – Min bedömning

45. Det ska först påpekas att den rättspraxis som följer av det ovannämnda målet Graphischer Maschinenbau mot kommissionen inte alls är tillämplig i förevarande fall.

46. Nämnda rättspraxis, som åberopats av HGA m.fl., Regione autonoma della Sardegna och Timsas, enligt vilken kommissionen inte uteslutande på grundval av att arbetena påbörjades innan det stöd som skulle finansiera dessa hade anmälts kan anse att detta stöd inte uppfyller stimulanskriteriet, är inte tillämplig i de förevarande målen. Det var nämligen ett helt annat sammanhang som var för handen i det mål som ledde till nämnda rättspraxis, eftersom det i det målet rörde sig om gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter. Det aktuella företaget, som befann sig i en sådan ekonomisk situation att det var i behov av ett omstruktureringsstöd för att säkerställa sin lönsamhet, kunde inte vänta till dess att det hade absolut visshet om att stödet skulle betalas ut för att genomföra omstruktureringsprogrammet i syfte att åter kunna bli lönsamt.

47. Det ska härefter anges att det är min uppfattning att HGA m.fl. och Regione autonoma della Sardegna har tolkat den överklagade domen felaktigt, vilket också kommissionen har gjort gällande i sin svarsskrivelse.

48. De har nämligen hävdat, till skillnad mot vad tribunalen förklarade, att den omständigheten att ansökan om stöd inte har lämnats in innan projekten börjar verkställas i sig inte kan anses vara tillräcklig för att utesluta att stödet har stimulansverkan och är nödvändigt.

49. Jag erinrar om att tribunalen, efter att ha understrukit att kriteriet att en ansökan om stöd ska ha lämnats in innan projekten börjar verkställas är ett enkelt, relevant och ändamålsenligt kriterium på vilket kommissionen kan grunda ett antagande om att stimulansverkan föreligger, tillade att det skulle prövas huruvida klagandena hade visat att den omtvistade ordningens stimulansverkan kunde säkerställas, trots att någon ansökan inte hade lämnats in innan projekten började verkställas.

50. Tribunalen prövade följaktligen de olika omständigheter som klagandena hade åberopat och drog slutsatsen att dessa inte kunde säkerställa stödordningens stimulansverkan.

51. Till skillnad mot vad klagandena har hävdat bedömde tribunalen följaktligen inte att kriteriet att ansökan om stöd inte hade lämnats in innan arbetena påbörjades nödvändigtvis skulle innebära att stimulansverkan var utesluten, utan möjlighet att bevisa motsatsen.

52. Trots klagandenas felaktiga tolkning av de relevanta avsnitten i den överklagade domen, är det likväl så att de, genom den grund som de har åberopat, avser att bestrida riktigheten av tribunalens bedömning av huruvida stödet hade stimulansverkan.

53. Tribunalen har i sin bedömning tillämpat kriteriet att ansökan om stöd ska lämnas in innan projekten börjar verkställas som ett antagande om att stimulansverkan föreligger och inte som ett ofrånkomligt villkor för att stödet ska anses vara nödvändigt.

54. Även om jag instämmer med det resultat som tribunalen till slut kom fram till, det vill säga att klagandenas yrkanden skulle ogillas, är det min uppfattning att tribunalen i sina skäl har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning, som det finns anledning att rätta till med hänsyn till intresset av att väcka talan i framtiden.

55. För att det ska kunna förklaras att ett stöd är förenligt med den inre marknaden, enligt artikel 107.3 FEUF, ska det uppfylla vissa grundprinciper, däribland den som avser att stödet ska vara nödvändigt.

56. Det är allmänt sett kommissionen som, med förbehåll för den prövning som unionsdomstolen vid en väckt talan ska göra med stöd av sin obegränsade behörighet, är ensam behörig att bedöma stödets förenlighet med den inre marknaden. Den ska, genom en bedömning av den allmänna ordning som föreslås i förhållande till det angivna syftet, avgöra huruvida ordningen allmänt sett kan tillåtas.

57. Principen om stödets nödvändighet har slagits fast av domstolen i dess dom i målet Philip Morris Holland mot kommissionen. Enligt denna princip kan stöd, utan vilka stödmottagarna under alla omständigheter skulle ha uppnått det angivna syftet, inte förklaras vara förenliga med den inre marknaden.

58. Den stimulansverkan som det aktuella stödet har på företagen är i slutändan endast ett konkret uttryck för dess nödvändighet. Är det det av kommissionen tillåtna stödet som har stimulerat företagen att delta i projektet? Hur ska denna stimulansverkan i så fall karakteriseras? Och detta på ett desto mer obestridligt sätt, eftersom en sådan verkan visar att stödet är nödvändigt, vilket är ett grundläggande villkor för att den ordning som avses ska anses vara förenlig med fördraget.

59. Principen om stödets nödvändighet har på ett objektivt sätt formaliserats av kommissionen i 1998 års riktlinjer, vilka bidrar till att säkerställa insyn, förutsebarhet och rättssäkerhet vad gäller kommissionens handlande.

60. I fall av exempelvis sammanställning, succession eller överlappning av olika stödordningar för samma region förefaller det således som om kriteriet om en föregående ansökan, som jag anser till sin natur måste hänvisa till en bestämd ordning som har tillåtits av kommissionen, är ett kriterium som utesluter varje tvivel, varje tvist och varje rättsosäkerhet. Jag noterar för övrigt att kriteriet inte i något fall är till skada för företagen, eftersom en föregående ansökan, när detta villkor väl är uppfyllt, innebär att nödvändigheten, som är ett grundläggande villkor, automatiskt anses vara styrkt, utan att detta förhållande kan bestridas.

61. Såsom tribunalen helt korrekt påpekade i punkt 208 i den överklagade domen följer det av den inledande delen i 1998 års riktlinjer att dessa riktlinjer på ett allmänt och abstrakt sätt fastställer de kriterier som kommissionen följer för att undersöka om statliga stöd för regionala ändamål är förenliga med den inre marknaden, med tillämpning av artikel 107.3 a och c FEUF. Riktlinjerna säkerställer på så sätt rättssäkerheten för de medlemsstater som ger sådant stöd. Villkoret i punkt 4.2 i riktlinjerna, enligt vilket det i stödordningarna ska föreskrivas att ansökan om stöd ska lämnas in innan arbetena börjar verkställas, tillämpas på samtliga stöd som avses med riktlinjerna, oavsett deras syfte, form eller belopp. Jag anser följaktligen att villkoret helt tillvaratar kravet på rättssäkerhet och tar hänsyn till exakt vilken roll kommissionen har i detta sammanhang.

62. Såsom tribunalen helt korrekt angav, i punkt 215 i den överklagade domen, syftar tillämpningen av villkoret i nämnda punkt 4.2 till att fastställa huruvida en stödåtgärd har stimulansverkan, och följaktligen är nödvändig, i en situation då det inte är möjligt att genomföra en fullständig undersökning av alla ekonomiska aspekter av de framtida stödmottagarnas individuella investeringsbeslut. Tribunalen påpekade härvid att det framgår av punkt 2 andra–fjärde styckena i 1998 års riktlinjer att kommissionen i princip endast godkänner stödåtgärder för regionala ändamål som beviljas inom ramen för en stödordning, eftersom den anser att individuella stöd för särskilda ändamål inte uppfyller villkoret att en balans ska säkerställas mellan den snedvridning av konkurrensen som stödet leder till och de fördelar som stödet innebär för utvecklingen av ett mindre gynnat område. Tribunalen tillade att vid undersökningen av huruvida en anmäld stödordning är förenlig med den inre marknaden är de omständigheter som är specifika för varje enskild potentiell mottagare av stöd enligt stödordningen och för de konkreta projekt för vilka dessa mottagare kan komma att söka stöd, per definition okända för kommissionen. Tribunalen drog av detta slutsatsen att kommissionen måste bedöma en stödordnings förenlighet med den inre marknaden på grundval antingen av kriterier som är oberoende av omständigheter som är specifika för varje framtida stödmottagare, eller av omständigheter som är lika för alla framtida stödmottagare. Genom kravet på att en ansökan om stöd lämnas in innan det subventionerade projektet börjar verkställas kan det säkerställas att det berörda företaget klart har uttryckt sin önskan att omfattas av den aktuella stödordningen innan det börjar verkställa projektet. På så sätt kan det undvikas att ansökningar kommer in i efterhand för projekt som har börjat verkställas oavsett om det fanns en stödordning eller inte.

63. Mot bakgrund av det anförda anser jag att kommissionen hade rätt att införa ett objektivt kriterium som är avsett att visa att stimulansverkan föreligger och att det kriterium som fastställts, det vill säga att ansökan om stöd ska ha lämnats in innan projekten börjar verkställas, är ett ändamålsenligt och relevant sätt för att konstatera att det som föreslagits har stimulansverkan och inte endast ett antagande om att så är fallet.

64. Tribunalen förklarade dessutom, i punkt 169 i den överklagade domen, att det framgår av såväl det administrativa förfarandet mellan kommissionen och Regione autonoma della Sardegna som av den sistnämndas beteende vid tribunalen, att denna klagande var medveten om villkoret om att ansökan om stöd skulle lämnas in innan arbetena påbörjades. Tribunalen påpekade nämligen att Regione autonoma della Sardegna, såsom kommissionen korrekt understrukit, aldrig hade förnekat, vare sig i sin skriftväxling med kommissionen eller vid tribunalen, att den hade förbundit sig att bevilja stöd endast för projekt som påbörjades efter det att ansökan lämnats in.

65. Det förhållandet att det underförstått medgavs att en föregående ansökan om stöd var ett ofrånkomligt villkor förstärks enligt min mening av skriftväxlingen mellan kommissionen och de italienska myndigheterna i det administrativa förfarandet. Det framgår av skriftväxlingen att kommissionen vid flera tillfällen begärde att myndigheterna skulle iaktta principen om stödets nödvändighet, och myndigheterna bekräftade varje gång att de skulle iaktta kriteriet om en föregående ansökan. Vid skriftväxlingen, som företogs inom ramen för artikel 4.3 FEU, i vilken det anges att Europeiska unionen och medlemsstaterna enligt principen om lojalt samarbete ska respektera och bistå varandra när de fullgör de uppgifter som följer av fördragen, var det snarare så, att de italienska myndigheterna, i stället för att med kommissionen förhandla fram ett godkännande av de övergångsbestämmelser som infördes genom lag nr 9/1998, undanhöll information om att dessa bestämmelser förelåg. De italienska myndigheterna var mycket väl medvetna om att de, genom att anta dekret nr 285/1999 och beslut nr 33/6, gick emot beslutet om godkännande. Såsom tribunalen påpekade i punkt 168 i den överklagade domen angav kommissionen nämligen klart, i den del av beslutet om godkännande som rör beskrivningen av den godkända ordningen, att ”[f]öretagen ska ha inkommit med en ansökan om finansiering innan investeringsprojekten börjar verkställas”.

66. Jag anser följaktligen, mot bakgrund av alla dessa omständigheter, att tribunalen har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning, eftersom den inte borde ha slagit fast, såsom den gjorde i punkterna 215 och 226, att kriteriet om en föregående ansökan är ett enkelt, relevant och ändamålsenligt kriterium på vilket kommissionen kan grunda ett antagande om att stimulansverkan föreligger, utan att den omständigheten att ansökan om stöd föregår verkställandet av projekten är ett ofrånkomligt villkor för att stödet ska anses vara nödvändigt. Det sistnämnda skulle endast kunna ifrågasättas, vilket skulle göra det möjligt att pröva andra omständigheter, om det vid undersökningen av en särskild stödordnings förenlighet framkommer att uppgifter (skriftväxling, redogörelser, beslut, anmälan, etcetera) som uteslutande härrör från kommissionen har varit vilseledande i fråga om tillämpligheten av punkt 4.2 sista stycket i 1998 års riktlinjer eller villkoren för att tillämpa nämnda bestämmelse på den aktuella ordningen. Det förefaller som om denna bedömning vinner stöd av de kompletterande försiktighetsåtgärder som kommissionen har fastställt i riktlinjerna för statligt regionalstöd för 2007–2013.

67. Även om tribunalen har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning, medför inte detta konstaterande att den överklagade domen ska upphävas.

68. Det ska nämligen erinras om att det följer av fast rättspraxis att om en dom från tribunalen innehåller domskäl som strider mot unionsrätten, men domslutet visar sig vara riktigt enligt andra rättsliga grunder, ska överklagandet av denna dom ogillas.

69. Av detta följer att eftersom tribunalen enligt min mening ogillade klagandenas talan om ogiltigförklaring med motiveringen att stimulansverkan saknades och med andra motiveringar hänförliga till grunder som jag inte har prövat, är den felaktiga rättstillämpning som kommer till uttryck i punkterna 215 och 226 i den överklagade domen inte av sådan art att domen ska upphävas.

70. Jag anser följaktligen att överklagandena ska ogillas.

VI – Rättegångskostnader

71. Enligt artikel 184.2 i rättegångsreglerna ska domstolen, när överklagandet avvisas eller ogillas, eller när överklagandet bifalls och domstolen själv slutligt avgör saken, besluta om rättegångskostnaderna. Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 i rättegångsreglerna ska gälla i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att klagandena ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom klagandena har tappat målet, ska kommissionens yrkande bifallas.

VII – Förslag till avgörande

72. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen beslutar enligt följande: 1) Överklagandena ogillas. 2) HGA Srl m.fl., Regione autonoma della Sardegna, Timsas Srl och Grand Hotel Abi d’Oru SpA ska ersätta rättegångskostnaderna.

1 Originalspråk: franska.

2 Nedan kallade HGA m.fl.

3 Nedan kallat Timsas.

4 Nedan kallat Grand Hotel Abi d’Oru.

5 REU 2011, s. II-6255 0000, nedan kallad den överklagade domen.

6 EUT L 302, s. 9, nedan kallat det omtvistade beslutet.

7 EGT C 74, 1998, s. 9, nedan kallade 1998 års riktlinjer.

8 Bollettino ufficiale della Regione Autonoma della Sardegna nr 9 av den 21 mars 1998 (nedan kallad lag nr 9/1998).

9 Nedan kallat beslutet om godkännande.

10 Bolletino ufficiale della Regione Autonoma della Sardegna nr 15 av den 8 maj 1999 (nedan kallat dekret nr 285/1999).

11 EUT C 79, s. 4 (nedan kallat beslutet om inledande av ett förfarande).

12 Rådets förordning av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel [108 FEUF] (EGT L 83, s. 1).

13 EUT C 32, 2007, s. 2.

14 Punkt 226 i den överklagade domen.

15 Dom av den 22 mars 1977 i mål 78/76, Steinike & Weinlig (REG 1977, s. 595; svensk specialutgåva, volym 3, s. 329), punkt 9, av den 21 november 1991 i mål C-354/90, Fédération nationale du commerce extérieur des produits alimentaires och Syndicat national des négociants et transformateurs de saumon (REG 1991, s. I-5505; svensk specialutgåva, volym 11, s. I-463), punkt 14, och av den 18 juli 2007 i mål C-119/05, Lucchini (REG 2007, s. I-6199), punkt 52.

16 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 september 1990 i mål C-5/89, kommissionen mot Tyskland (REG 1990, s. I-3437; svensk specialutgåva, volym 10, s. 499), punkt 14, och av den 14 januari 1997 i mål C-169/95, Spanien mot kommissionen (REG 1997, s. I-135), punkt 51.

17 Punkterna 233 och 234 i den överklagade domen.

18 Punkt 226 i den överklagade domen.

19 Tribunalens dom av den 14 maj 2002 i mål T-126/99 (REG 2002, s. II-2427).

20 Punkt 43.

21 Idem.

22 EGT C 283, 1997, s. 2.

23 Punkt 215 i den överklagade domen.

24 Punkt 226 i den överklagade domen.

25 Dom av den 17 september 1980 i mål C-730/79 (REG 1980, s. 2671; svensk specialutgåva, volym 5, s. 303).

26 Punkt 17.

27 Dom av den 7 mars 2002 i mål C-310/99, Italien mot kommissionen (REG 2002, s. I-2289), punkt 52.

28 Jag kan nämligen inte se hur en ansökan om godkännande som inte har beviljats av kommissionen skulle kunna ha minsta stimulansverkan, eftersom den då bara avser ett projekt.

29 Punkterna 12 och 17–19 i detta förslag till avgörande.

30 EUT C 54, 2006, s. 13.

31 Dom av den 19 april 2012 i mål C-221/10 P, Artegodan mot kommissionen (REU 2012, s. I- 0000 ), punkt 94 och där angiven rättspraxis.

32 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 april 2007 i mål C-412/05, Alcon mot harmoniseringsbyrån (REG 2007, s. I-3569), punkt 41 och där angiven rättspraxis.