FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT MENGOZZI – MÅL C‑558/15 VIEIRA DE AZEVEDO M.FL.

I – Inledning

1. Den 17 oktober 2007 inträffade en trafikolycka på en motorväg i Spanien i vilken en person omkom och en annan person åsamkades skador. Föraren som var portugisisk medborgare och arbetade för ett företag som var registrerat i Portugal förlorade kontrollen över fordonet som var leasat och användes av nämnda företag. Det fordon som var inblandat i olyckan var försäkrat av fordonsägaren i bolaget Helvetia Seguros som har hemvist i Spanien och som i Portugal representeras av C.E.D Portugal Unipessoal, Lda (nedan kallat C.E.D). Klagandena i det nationella målet är dels det överlevande offret, dels de efterlevande till den person som omkom i olyckan.

2. För att få skadestånd för den skada som åsamkats till följd av olyckan väckte klagandena i det nationella målet talan vid förstainstansrätten i Portugal, i första hand mot C.E.D och i andra hand mot Fundo de Garantia Automóvel. Rätten i första instans fastställde emellertid särskilt på grundval av innehållet i representationsavtalet mellan C.E.D och Helvetia Seguros att C.E.D saknade passiv saklegitimation och avvisade talan.

3. Klagandena i det nationella målet överklagade denna dom till den hänskjutande domstolen. Enligt sistnämnda domstol saknas en bestämmelse som tydligt anger att portugisiska representanter för försäkringsbolag som bedriver verksamhet i utlandet kan ha ställning som svarande i en portugisisk domstol när en skadelidande vid en trafikolycka som inträffat i en annan medlemsstat än i den medlemsstat där han eller hon har hemvist och i vilken ett fordon försäkrat av ett av ovannämnda företag är inblandat väcker talan om skadeersättning. Nämnda domstol menar vidare att motstridiga uppfattningar har framförts i denna fråga såväl i portugisisk rättspraxis som i portugisisk doktrin.

4. Den hänskjutande domstolen har även påpekat att skyldigheten för försäkringsföretag med säte i en medlemsstat i Europeiska unionen att utse en representant i var och en av unionens medlemsstater har sitt ursprung i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/26/EG av den 16 maj 2000 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar om ansvarsförsäkring för motorfordon samt om ändring av rådets direktiv 73/239/EEG och 88/357/EEG (fjärde direktivet om motorfordonsförsäkring).

5. I artikel 4.4 i direktiv 2000/26 anges att ”[s]kaderegleringsrepresentanten vid … sådana ersättningsanspråk [ska] samla in all nödvändig information med anknytning till regleringen av anspråken och vidta nödvändiga åtgärder för att förhandla fram en reglering av anspråken. Kravet på att en skaderegleringsrepresentant skall utses skall inte frånta den skadelidande eller dennes försäkringsföretag rätten att väcka talan direkt mot den som har orsakat olyckan eller dennes försäkringsföretag.”

6. I artikel 4.5 i direktiv 2000/26 föreskrivs att ”[s]kaderegleringsrepresentanterna skall ha tillräckliga befogenheter för att företräda försäkringsföretaget gentemot skadelidande i sådana fall som avses i artikel 1 och för att tillmötesgå deras anspråk till fullo. De måste kunna behandla ärendet på det eller de språk som är officiella i den medlemsstat där den skadelidande har sin stadigvarande bostad.”

7. Artikel 4.8 i direktiv 2000/26 har ändrats genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/14/EG av den 11 maj 2005 om ändring av rådets direktiv 72/166/EEG, 84/5/EEG, 88/357/EEG och 90/232/EEG samt Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/26/EG om ansvarsförsäkring för motorfordon och förtydligar numera att ”[u]tnämning av en skaderegleringsrepresentant … inte i sig [skall] innebära att en filial öppnas enligt artikel 1 b i [rådets direktiv 92/49/EEG av den 18 juni 1992 om samordning av lagar och andra författningar som avser annan direkt försäkring än livförsäkring samt om ändring av direktiv 73/239/EEG och 88/357/EEG (tredje direktivet om annan direkt försäkring än livförsäkring)] och skaderegleringsrepresentanten skall inte anses vara ett etableringsställe enligt artikel 2 c i direktiv 88/357/EEG eller … ett etableringsställe enligt förordning (EG) nr 44/2001”.

8. Den hänskjutande domstolen kan således inte avgöra de mål som anhängiggjorts vid den enbart mot bakgrund av ordalydelsen i bestämmelserna i 2000/26, utan att domstolen klargör begreppet ”tillräckliga befogenheter” som skaderegleringsrepresentanter ska ha, vilket inte är tillräckligt klart för att avgöra om en person som skadats i en trafikolycka även kan väcka talan direkt mot nämnda representanter vid domstolen i hemviststaten.

9. Tribunal da Relação do Porto (Appellationsdomstolen i Porto, Portugal) ansåg att unionsrätten var svårtolkad, och beslutade därför att vilandeförklara målet och att, genom beslut som inkom till domstolens kansli den 2 november 2015, ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

”1) Medger skäl 16a [vilka infördes i direktiv 2000/26 genom direktiv 2005/14] och artikel 4.4, 4.5 och 4.8 [i direktiv 2000/26] att talan väcks mot en representant för ett försäkringsbolag som inte bedriver verksamhet i det land i vilket anspråk om ersättning på grund av en trafikolycka framställs på grundval av en obligatorisk ansvarsförsäkring för motorfordon som tecknats i ett annat land i Europeiska unionen?

2) Om fråga 1 besvaras jakande, är då denna möjlighet att väcka talan mot representanten beroende av de konkreta villkoren i det representationsavtal som binder representanten till försäkringsbolaget?”

10. I förvarande begäran om förhandsavgörande har Fundo de Garantia Automóvel, Republiken Portugal och Europeiska kommissionen gett in skriftliga yttranden.

II – Rättslig bedömning

11. Frågan uppkommer vilken betydelse bestämmelsen att skaderegleringsrepresentanter enligt direktiv 2000/26 ”skall ha tillräckliga befogenheter för att företräda försäkringsföretaget gentemot skadelidande … och för att tillmötesgå deras anspråk till fullo” har. Frågan är om unionslagstiftarens avsikt var att säkerställa att skadelidande som omfattas av direktivets tillämpningsområde även kan väcka talan direkt vid domstolarna i hemviststaten. Detta är kärnfrågan i de tolkningsfrågor som ställts av den hänskjutande domstolen som jag kommer att pröva gemensamt.

12. Vid tolkningen av en unionsbestämmelse ska enligt fast rättspraxis inte bara dess lydelse beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som den ingår i. Jag ska först undersöka den ställning som en skaderegleringsrepresentant i den mening som avses i direktiven 2006/26 och 2005/14 har. Bedömningen av bestämmelsernas ordalydelse kommer därefter att kompletteras med en kontextuell, teleologisk och systematisk analys av den aktuella lagstiftningen.

A – Skaderegleringsrepresentanter enligt direktiven 2000/26 och 2005/14

13. Lagstiftningen om ansvarsförsäkring för motorfordon gjordes, precis som Europa, inte på en dag, vilket framgår av de direktiv som antogs i takt med lagstiftarens framväxande intresse på området. Det var inte förrän direktiv 2000/26, det vill säga det fjärde direktivet på området, antogs som skaderegleringsrepresentanter infördes.

14. Syftet med direktivet är att avhjälpa bristerna i de föregående direktiven genom att fastställa ”särskilda bestämmelser tillämpliga på skadelidande som är berättigade till ersättning för förlust eller skada orsakad av olyckor som inträffar i en annan medlemsstat än den där den skadelidande har sin stadigvarande bostad och som har orsakats genom användning av fordon som är försäkrade och normalt är hemmahörande i en medlemsstat”. Mot den bakgrunden får varje försäkringsföretag utse en skaderegleringsrepresentant i varje medlemsstat utom den där de fick sin officiella auktorisation. Skaderegleringsrepresentanten ska vara bosatt eller etablerad i den medlemsstat där han är utsedd och ska ha ansvaret för att handlägga och reglera ersättningsanspråk. I detta avseende ska all nödvändig information samlas in och nödvändiga åtgärder vidtas för att förhandla fram en reglering av anspråken och tillräcklig befogenhet innehas för att företräda försäkringsföretaget gentemot skadelidande och för att tillmötesgå deras anspråk till fullo.

15. Unionslagstiftaren fann samtidigt att ”[k]ravet på att en skaderegleringsrepresentant ska utses … inte [ska] frånta den skadelidande eller dennes försäkringsföretag rätten att väcka talan direkt mot den som har orsakat olyckan eller dennes försäkringsföretag”. Den preciseringen hade inte varit nödvändig om lagstiftaren inte hade ansett det vara möjligt att direkt mot skaderegleringsrepresentanter väcka talan vid domstol.

16. Lagstiftaren var slutligen angelägen om att precisera att utnämning av en skaderegleringsrepresentant inte i sig ska innebära att en filial öppnas och att skaderegleringsrepresentanten inte ska anses vara ett etableringsställe.

17. Skaderegleringsrepresentanternas ansvar, funktion och skyldigheter är oförändrade i direktiv 2009/103 som enbart är ett kodifieringsdirektiv. Detta innebär att det i texten inte har preciserats vad som avses med begreppet tillräckliga befogenheter och att lagstiftaren, utan att utesluta detta, inte uttryckligen har tagit ställning till om skadelidande i olyckor som inträffat utanför medlemsstaten direkt kunde väcka talan vid domstol i den stat där den skadelidande har sin stadigvarande bostad mot skaderegleringsrepresentanter. Den slutsats som domstolen drog med avseende på artikel 21.5 i direktiv 2009/103 att ”[det av bestämmelsen] varigenom syftet med företrädandet således klargörs, … emellertid inte exakt [framgår] hur långt denna befogenhet sträcker sig” kan således fullt ut överföras på artikel 4.5 i direktiv 2000/26. En kontextuell, teleologisk och systematisk tolkning är således nödvändig.

B – Kontextuell, teleologisk och systematisk tolkning

18. Av en analys av ordalydelsen i direktiv 2000/26 framgår att ”tillräckliga befogenheter” för skaderegleringsrepresentanter ska tolkas så, att de ska möjliggöra för de att fullgöra de två huvudsakliga uppgifter som anförtrotts dem, nämligen att ”företräda försäkringsföretaget gentemot skadelidande” och ”tillmötesgå [de skadelidandes] anspråk till fullo”. Framställningen av texten i direktiv 2000/26 skulle emellertid inte vara fullständig om inte även vissa förklaringar i skälen skulle beaktas.

19. Unionslagstiftaren har således preciserat att systemet med skaderegleringsrepresentanter ”varken [påverkar] den materiella rätt som skall tillämpas i det enskilda fallet eller frågan om domstols behörighet”. Återigen ger denna precisering avseende den materiella rätt som ska tillämpas och fastställandet av domstols behörighet intrycket av att skaderegleringsrepresentanter kan tillerkännas en rättslig ställning. I samma anda anges även att skaderegleringsrepresentantens verksamhet ”är otillräcklig för att utgöra grund för domstols behörighet i den medlemsstat där den skadelidande är bosatt om detta inte föreskrivs i bestämmelserna i internationell privaträtt om domstols behörighet”. Det är således långt ifrån uteslutet att skaderegleringsrepresentanter inte kan delta i eventuella domstolsförfaranden.

20. Samtidigt som lagstiftaren vidtagit försiktighetsåtgärder med avseende på den inverkan som skaderegleringspresentantens deltagande kan ha på frågan vilka behörighetsregler och ska tillämpas och fastställandet av den internationella privaträtten har de skadelidande tillerkänts en rätt att rikta anspråk direkt mot ett försäkringsföretag som har sitt säte i en annan medlemsstat. Denna rätt att rikta anspråk har emellertid inte framställts som det enda rättsmedel som kan tillgripas för en rättslig skadereglering utan enbart som ”ett logiskt komplement till att … [nämnda] representanter utses och förstärker … den rättsliga ställningen för skadelidande”. Ingressen till direktivet har dessutom kompletterats till följd av antagandet av rådets förordning nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område med skäl 16a enligt vilket den skadelidande enligt artikel 11.2 i kombination med artikel 9.1 b i denna förordning kan framställa sitt krav till den ansvariga partens försäkringsbolag i den medlemsstat där den skadelidande är bosatt. Den skadelidande kan i princip även väcka talan mot försäkringsbolag vid domstolen i den medlemsstat där vederbörande är bosatt.

21. Enligt såväl ordalydelsen av bestämmelserna i direktivet som skälen i detta förefaller det som om en skadelidande kan väcka talan i domstol antingen direkt mot försäkringsföretaget eller mot dess representant. Det verkar som om unionslagstiftaren har hållit dessa två handlingsmöjligheter öppna.

22. Av skälen kan således i viss mån den interna logiken i direktiv 2000/26 utläsas. Det måste emellertid även undersökas om min slutsats i denna del, som grundar sig på en ordagrann och kontextuell tolkning av direktivet, inte motsägs av den teleologiska tolkning som ska göras.

23. Direktiv 2000/26 har till syfte att tillförsäkra de skadelidande vid olyckshändelser med motorfordon en jämförbar behandling, oavsett var olyckan inträffar. Detta innebär att den objektiva skillnad vad gäller den situation som uppkommer för skadelidande vid olyckshändelser som inträffar i en annan medlemsstat än i den där den skadelidande är bosatt ska beaktas för att kompensera den för att på så sätt underlätta för de skadelidande att vidta åtgärder. Domstolen fann att en skaderegleringsrepresentants viktigaste uppgift består just i att underlätta för de skadelidande att vidta åtgärder. I detta avseende föreskrivs i den ordning som inrättades genom direktiv 2000/26 till exempel att den skadelidande ska kunna framställa sitt krav på sitt eget språk mot en skaderegleringsrepresentant mot vilken samtliga åtgärder som föregår skaderegleringen kan vidtas.

24. Det är uppenbart att ett erkännande av att en skaderegleringsrepresentant har ”passiv saklegitimation” och alltså kan ”gå i svaromål” fullt ut uppfyller det mål som eftersträvas med direktiv 2000/26. Det är nämligen mot denna som de skadelidande vidtar samtliga ”förberedande åtgärder” och det kan även förhålla sig på så sätt att skadereglerarrepresentanten är den ende som de skadelidande är i kontakt med. Den logiska följden är därför att i ett nästa skede fastställa att de anspråk som de skadelidande riktat mot representanter för försäkringsföretaget har riktats mot rätt part, särskilt som denne har en aktiv roll i ersättningsförfarandet. Jag anser att det för att kunna tillmötesgå de skadelidandes anspråk till fullo, som är en av skaderegleringsrepresentanternas uppgifter enligt direktiv 2000/26, krävs att dessa kan tillerkännas en ställning i domstolsförfarandet, och inte vilken som helst, utan som svarande.

25. Det är även på så sätt som jag uppfattar förstärkningen av den rättsliga ställningen för skadelidande i skäl 14 i direktiv 2000/26. I det i det nationella målet aktuella sammanhanget vore det svårt för dessa skadelidande att godta att deras anspråk ska avslås på snarare formella grunder, nämligen att de riktats mot en skaderegleringsrepresentant och inte mot försäkringsföretaget, med hänsyn till det nära sambandet mellan försäkringsföretaget och den skaderegleringsrepresentant som utnämnts.

26. Merparten av de berörda parterna i det skriftliga förfarandet har särskilt framhållit den omständigheten att domstolen i domen av den 10 oktober 2013, Spedition Welter, fann att skaderegleringsrepresentantens behörighet var begränsad och att denna begränsning innebär att talan inte får väckas mot denne i den medlemsstat där den skadelidande är bosatt. Den uppfattningen grundar sig enligt min mening på en oriktig tolkning av ovannämnda dom till vilken jag således kommer att återkomma.

27. I det målet uppkom frågan om begreppet tillräcklig befogenhet omfattar skaderegleringsrepresentantens behörighet att på ett giltigt sätt ta emot delgivning av rättegångshandlingar som är nödvändiga för att väcka talan om skadeersättning vid den behöriga domstolen.

28. I detta avseende slog domstolen fast att ”[de skadelidande] … [ska] kunna få möjlighet att i den medlemsstat där de är bosatta framställa ersättningskrav mot en skaderegleringsrepresentant som utsetts där av den ansvariga partens försäkringsföretag”. Den anförde därefter att medlemsstaterna enligt skäl 37 i direktiv 2009/103, som motsvarar skäl 15 i direktiv 2000/26, hade skyldighet att ge skaderegleringsrepresentanter tillräcklig befogenhet för att företräda försäkringsföretaget inte enbart gentemot skadelidande utan även inför nationella myndigheter, och, om så krävs, även inför domstol, i den mån detta är förenligt med bestämmelserna i internationell privaträtt”. Domstolen drog slutsatsen att ”behörigheten att företräda försäkringsföretag, såsom den framgår av … direktiv [2000/26], också – med förbehåll för bestämmelserna i internationell privaträtt – skulle ge de skadelidande möjlighet att väcka talan om skadeersättning inför en nationell domstol”. Ovannämnda uppgifter är viktiga i förevarande mål för frågan om passiv saklegitimation.

29. Domstolen erkände uppenbarligen allmänt skaderegleringsrepresentanternas behörighet och preciserade därefter i enlighet med generaladvokatens förslag till avgörande att det av förarbetena till direktiv 2000/26 framgår att ”lagstiftarens avsikt med att en försäkringsgivare ska ha en representant i den skadelidandes hemland, var att denne ska ha behörighet att delges rättegångshandlingar, om än en begränsad sådan då den inte får påverka bestämmelserna i internationell privaträtt om domstols behörighet”. Sistnämnda gäller emellertid enbart för skaderegleringsrepresentantens särskilda behörighet att ta emot en delgivning till försäkringsföretaget när anspråk riktats mot detta.

30. I förevarande mål är situationen en helt annan. Det rör sig inte om ett anspråk som riktats mot försäkringsföretaget genom en representant som tagit emot delgivningen, utan om huruvida en skadelidande har möjlighet att utse en skaderegleringsrepresentant som har ställning som svarande när den framställer krav. Denna nyans är viktig. I försnämnda fall kan svåra berättigade frågor uppkomma i samband med företagets ställning som svaranden, vilket, såsom domstolen gjort, motiverar att endast ge skaderegleringsrepresentanten begränsad behörighet. I det andra fallet rör det sig, i vart fall i första hand, om ett rättsligt förhållande som är mycket enklare mellan två parter, nämligen den skadelidande (klaganden) och den skaderegleringsrepresentant med avseende på vilken det ska fastställas om denne har ställning att försvara försäkringsföretaget i domstol.

31. Det är i detta skede av analysen som det framkommer att frågan om skaderegleringsrepresentanten har passiv saklegitimation – tvärtemot vad den hänskjutande domstolen har låtit förstå i den andra frågan – är en separat fråga som inte har något samband med det konkreta innehållet i den behörighet som binder skaderegleringsrepresentanten till försäkringsföretaget. För att uppnå en jämförbar behandling av de skadelidande och för att underlätta för dem att vidta åtgärder, även när de vidtas vid domstol, kan skaderegleringsrepresentantens ställning som svarande i domstol inte på något sätt vara beroende av avtalsförhållandet mellan denna och försäkringsföretaget. Detsamma gäller med avseende på förutsebarheten av de möjligheter och förfaranden för ersättning som införts genom direktiv 2000/26 för de skadelidande. Med andra ord föreskrivs en viss form av juridisk representation i direktivet som inte kan sättas ur spel av parterna.

32. För det fall domstolen besvarar den hänskjutande domstolens första fråga jakande uppkommer frågan om detta, såsom kommissionen påpekat, skulle rubba ”den känsliga jämvikt som kännetecknar bestämmelserna om domstols internationella behörighet och om tillämplig rätt i samband med en talan om ersättning för skador som orsakats av trafikolyckor med gränsöverskridande karaktär.”

33. Jag anser att så inte är fallet. De betänkligheter som lagstiftaren har med avseende på bestämmelserna i internationell privaträtt och fastställandet av domstols behörighet är berättigade när anspråk riktas mot försäkringsföretaget. Den fråga som nu ska prövas är emellertid en annan, eftersom det varken rör sig om att fastställa behörig domstol eller vilken lag som ska tillämpas i det nationella målet. Det rör sig enbart om att fastställa om skaderegleringsrepresentanten kan ha ställning som svarande. För övrigt utgör domstolens svar till den nationella domstolen på intet sätt hinder mot att fastställa att den portugisiska domstolen är behörig, vilket framgår av den omständigheten att denna fråga diskuteras av parterna i det nationella målet, eftersom det är oklart i vilken medlemsstat en av klagandena faktiskt är bosatt. Förmågan att ha ställning som svarande skiljer sig således från begreppet behörig domstol. Även om motsatsen hävdas skulle bestämmelsen i artikel 4.5 i direktiv 2000/26 enligt vilken skaderegleringsrepresentanterna ska ha ”tillräckliga befogenheter” för att tillmötesgå de skadelidandes anspråk till fullo, kunna uppfattas som en särskild behörighetsregel, om än implicit, i förhållande till andra bestämmelser som reglerar frågor som rör domstolas internationella behörighet. Mot ovanstående bakgrund och med beaktande av lagstiftarens avsikt i detta avseende är det lämpligt att beakta denna begränsning.

34. Av ovannämnda skäl anser jag att artikel 4.5 i direktiv 2000/26 ska tolkas så, att de tillräckliga befogenheter som skaderegleringsrepresentanterna ska ha omfattar förmågan att ha ställning som svarande i domstol i en talan som väckts vid domstol av en person som skadats i en trafikolycka i den mening som avses i artikel 1.1 i detta direktiv under de omständigheter som föreskrivs i sistnämnda direktiv, varvid villkoren i avtalet mellan försäkringsföretaget och skaderegleringsrepresentanterna inte kan påverka sistnämndas ställning som svarande.

III – Förslag till avgörande

35. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar de frågor som ställts av Tribunal da Relação do Porto (Appellationsdomstolen i Porto, Portugal) på följande sätt: Artikel 4.5 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/26/EG av den 16 maj 2000 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar om ansvarsförsäkring för motorfordon samt om ändring av rådets direktiv 73/239/EEG och 88/357/EEG (fjärde direktivet om motorfordonsförsäkring) ska tolkas så, att de tillräckliga befogenheter som skaderegleringsrepresentanterna ska ha omfattar förmågan att ha ställning som svarande i domstol i en talan som väckts vid domstol av en person som skadats i en trafikolycka i den mening som avses i artikel 1.1 i detta direktiv under de omständigheter som föreskrivs i sistnämnda direktiv, varvid villkoren i avtalet mellan försäkringsföretaget och skaderegleringsrepresentanterna inte kan påverka sistnämndas ställning som svarande.

1 Originalspråk: franska.

2 Även om de tillämpliga rättsliga bestämmelserna inte klart framgår av handlingarna i målet har den hänskjutande domstolen anfört att bestämmelsen i artikel 43 i lagdekret nr 522/85 av den 31 december 1985 om obligatorisk ansvarsförsäkring för motorfordon, i dess lydelse enligt lagdekret nr 72-A/2003 (nedan kallat lagdekret nr 522/85 i dess ändrade lydelse) är relevant och tillämplig på det nationella målet. Enligt denna bestämmelse har försäkringsföretag som har sitt säte i Portugal och företag som har sitt säte i tredje land samt filialer i Portugal skyldighet att utse en representant i var och en av de övriga EU-medlemsstaterna ”som ska ansvara för skadereglering i den stat där den skadelidande har hemvist, vid skadehändelser som inträffat i en annan stat än den där den skadelidande har hemvist” (artikel 43.1 i lagdekret nr 522/85). I denna bestämmelse anges även de skyldigheter som nämnda representant ska fullgöra genom att föreskriva att denne ”ska ha tillräckliga befogenheter för att företräda försäkringsföretaget gentemot skadelidande … och för att tillmötesgå deras anspråk till fullo” (artikel 43.3 i lagdekret nr 522/85) och ska ”samla in all nödvändig information med anknytning till regleringen av anspråken och vidta nödvändiga åtgärder för att förhandla fram en reglering av anspråken” (artikel 43.4 i lagdekret nr 522/85). Även om det inte ankommer på domstolen att fastställa vilken nationell lagstiftning som ska tillämpas på tvisten vid den domstolen kan konstateras att artikel 43 i lagdekret nr 522/85 avser att reglera ställningen för representanter som befinner sig i andra medlemsstater för försäkringsföretag eller en filial till ett försäkringsföretag som har sitt säte i Portugal, såsom anges i skäl 15 i direktiv 2000/26. I förevarande begäran om förhandsavgörande rör det sig om en representant med ansvar för skadereglering till ett försäkringsföretag som har sitt säte i Spanien. Den hänskjutande domstolen har inte anfört någon bestämmelse i vilken ställningen och omfattningen för det ansvar som representantera i Portugal har anges.

3 EGT L 181, 2000, s. 65.

4 EUT L 149, 2005, s. 14.

5 Artikel 4.5 i direktiv 2000/26.

6 Se dom av den 26 mars 2015, Litaksa ( C‑556/13, EU:C:2015:202, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

7 Det ska i detta avseende erinras om att det första direktivet är rådets direktiv 72/166/EEG av den 24 april 1972 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet (EGT L 103, 1972, s. 1, svensk specialutgåva, område 6, volym 1, s. 111). Därefter följer rådets andra direktiv 84/5/EEG av den 30 december 1983 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om ansvarsförsäkring för motorfordon (EGT L 8, 1984, s. 17; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 90) och rådets tredje direktiv av den 14 maj 1990 (EGT L 129, s. 33; svensk specialutgåva, område 13, volym 19, s. 189), och direktiv 2000/26. Dessa direktiv har för övrigt ändrats genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/14/EG innan de kodifierades genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/103/EG av den 16 september 2009 om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet (EUT L 263, 2009, s. 11).

8 Se skäl 8 i direktiv 2000/26.

9 Artikel 1 i direktiv 2000/26. Se även skäl 11 i direktiv 2000/26.

10 Skaderegleringsrepresentanternas rättighet regleras i artikel 1.2 i direktiv 2000/26.

11 Artikel 4.1 i direktiv 2000/26.

12 Artikel 4.4 i direktiv 2000/26. Se även skäl 15 i direktiv 2000/26.

13 Artikel 4.5 i direktiv 2000/26.

14 Artikel 4.4 i direktiv 2000/26. Min kursivering.

15 I den mening som avses i artikel 1 b i direktiv 92/49 (se artikel 4.8 i direktiv 2000/26).

16 Se artikel 4.8 i direktiv 2000/26, i dess lydelse enligt direktiv 2005/14.

17 Se skälen 34‐40, 43, 47 och skäl 50 och artiklarna 21 och 22 i direktiv 2009/103. Det bör beaktas att innehållet i artikel 4 i direktiv 2000/26 endast har omorganiserats och delats upp i två olika artiklar i direktiv 2009/103.

18 I den mening som avses i artikel 4.5 i direktiv 2000/26 och artikel 21.5 i direktiv 2009/103.

19 Dom av den 10 oktober 2013, Spedition Welter ( C‑306/12, EU:C:2013:650, punkt 18).

20 Artikel 4.5 i direktiv 2000/26. Min kursivering.

21 Skäl 13 i direktiv 2000/26.

22 Skäl 16 i direktiv 2000/26.

23 Skäl 14 i direktiv 2000/26. Min kursivering.

24 EGT L 12, 2001, s. 1.

25 Som tillades till direktiv 2000/26 genom artikel 5 i direktiv 2005/14.

26 Se, analogt, dom av den 10 oktober 2013, Spedition Welter ( C‑306/12, EU:C:2013:650, punkt 19).

27 Se dom av den 10 oktober 2013, Spedition Welter ( C‑306/12, EU:C:2013:650, punkt 24).

28 Dom av den 10 oktober 2013, Spedition Welter ( C‑306/12, EU:C:2013:650, punkt 24).

29 Ibidem.

30 Förslag till avgörande av generaladvokaten Darmon i målet parlamentet/rådet ( 302/87, EU:C:1988:263, punkt 8).

31 Dom av den 10 oktober 2013, Spedition Welter ( C‑306/12, EU:C:2013:650, punkt 24).

32 C‑306/12, EU:C:2013:650.

33 Dom av den 10 oktober 2013, Spedition Welter ( C‑306/12, EU:C:2013:650, punkt 19). Min kursivering.

34 Dom av den 10 oktober 2013, Spedition Welter ( C‑306/12, EU:C:2013:650, punkt 20).

35 Dom av den 10 oktober 2013, Spedition Welter ( C‑306/12, EU:C:2013:650, punkt 21).

36 Dom av den 10 oktober 2013, Spedition Welter ( C‑306/12, EU:C:2013:650, punkt 22). Min kursivering.

37 I sitt förslag till avgörande i målet Spedition Welter ( C‑306/12, EU:C:2013:359), framhöll generaladvokaten Cruz Villalón att representanten inte ”skulle vara behörigt att tillvarata [försäkringsföretagets] intressen i domstol eller … ha en generell behörighet att företräda [försäkringsföretaget] i … domstol. Den behörighet som … följer … rör endast delgivning av rättegångshandlingar och påverkar inte på något sätt [försäkringsföretagets] ställning som motpart eller möjligheterna för [försäkringsföretaget] att försvara sig” (punkt 17 i ovannämnda förslag till avgörande). I målet Spedition Welter riktades det anspråk som låg till grund för begäran om förhandsavgörande uppenbarligen enbart mot försäkringsföretaget.

38 Förslag till avgörande generaladvokaten Cruz Villalón i målet Spedition Welter ( C‑306/12, EU:C:2013:359, punkt 29).

39 Med andra ord är kravet på att skaderegleringsrepresentanterna ska tillerkännas tillräckliga befogenheter för att tillmötesgå de skadelidandes anspråk till fullo så väsentligt att det skulle vara meningslöst att tolka det så, att det inte ger de skadelidande möjlighet att väcka talan mot nämnda skaderegleringsrepresentanter vid domstol.