Förslag till avgörande av generaladvokat Wathelet – Mål C‑438/16 P Kommissionen mot Frankrike

1. Europeiska kommissionen har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 26 maj 2016, Frankrike och IFP Énergies nouvelles/kommissionen ( T‑479/11 och T‑157/12, EU:T:2016:320) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom biföll tribunalen talan i de båda målen som Republiken Frankrike respektive den offentliga institutionen IFP Énergies nouvelles (nedan kallad IFPEN) hade väckt om ogiltigförklaring av kommissionens beslut 2012/26/EU av den 29 juni 2011.

2. Garantier fyller en mycket viktig funktion enligt reglerna om statligt stöd. I förevarande fall ska domstolen i detta sammanhang på nytt ta ställning till franska offentliga institutioner av industriellt och kommersiellt slag (établissements publics à caractère industriel et commercial – EPIC), och särskilt till följderna av den obegränsade garanti som Republiken Frankrike har gett dessa institutioner på grund av deras ställning och som i huvudsak innebär att de inte omfattas av konkurs eller andra insolvensförfaranden och att de drar fördel av att staten anges som ytterst ansvarig för betalningen av uppkomna skulder.

I. Tillämpliga bestämmelser

3. Artikel 1 i förordning (EG) nr 659/1999 har följande lydelse:

”I denna förordning gäller följande definitioner:

a) stöd: varje åtgärd som uppfyller alla de kriterier som fastställs i artikel 107.1 i EUF-fördraget,

…

c) nytt stöd: allt stöd, det vill säga stödordningar och individuellt stöd, som inte är befintligt stöd, inbegripet ändringar av befintligt stöd,

d) stödordning: varje rättsakt på grundval av vilke[n] individuellt stöd kan beviljas företag som i rättsakten definieras på ett allmänt och abstrakt sätt, utan att några ytterligare genomförandeåtgärder krävs, samt varje rättsakt på grundval av vilket stöd, som inte är hänförbart till ett visst projekt, kan beviljas ett eller flera företag för obestämd tid och/eller med obestämt belopp,

e) individuellt stöd: stöd som inte beviljas på grundval av en stödordning samt anmälningspliktiga utbetalningar av stöd på grundval av en stödordning,

…”

4. I kommissionens tillkännagivande om tillämpningen av artiklarna [107 FEUF] och [108 FEUF] på statligt stöd i form av garantier föreskrivs följande i punkt 1.2, som har rubriken ”Olika typer av garantier”:

”Garantier är i sin vanligaste form knutna till lån eller en annan finansiell förpliktelse som en låntagare avtalar med en långivare. Garantier kan beviljas som enskilda garantier eller inom ramen för garantiordningar.

Det kan dock finnas olika former av garantier, beroende på deras rättsliga grund, typ av transaktion som omfattas, deras varaktighet osv. Bland annat förekommer följande garantiformer:

…

Obegränsade garantier i motsats till tids- och beloppsbegränsade garantier: Som stöd i form av garantier betraktar kommissionen också de förmånliga finansieringsvillkor som beviljas företag vars rättsliga form utesluter konkurs eller andra insolvensförfaranden eller innebär en uttrycklig statlig garanti eller att staten täcker förluster. Detsamma gäller när en stat förvärvar en andel i ett företag och accepterar obegränsat ansvar i stället för det sedvanliga begränsade ansvaret.

…”

5. I punkt 2.1 i tillkännagivandet om garantier, som har rubriken ”Allmänna anmärkningar”, anges följande:

”Enligt artikel [107.1 FEUF] är stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den gemensamma marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna.

Dessa allmänna kriterier är också tillämpliga på garantier. På samma sätt som för andra former av potentiellt stöd kan garantier som ges direkt av staten, dvs. av centrala, regionala eller lokala myndigheter, samt garantier som i form av statliga medel ges av andra statskontrollerade organ, t.ex. företag och som kan tillskrivas myndigheter, utgöra statligt stöd.

För att undvika eventuella oklarheter bör begreppet statliga medel således förtydligas när det gäller statliga garantier. Fördelen med en statlig garanti är att staten bär den risk som är knuten till garantin. Normalt sett borde staten få ersättning i form av en lämplig avgift för att den bär risken. Om staten helt eller delvis avstår från en sådan avgift gynnar det företaget samtidigt som statens medel tas i anspråk. Därmed kan det vara fråga om statligt stöd enligt artikel [107.1 FEUF], även om det visar sig att staten aldrig betalar ut några medel inom ramen för en garanti. Stödet beviljas vid den tidpunkt då garantin beviljas, inte då garantin åberopas eller då medel betalas ut enligt villkoren i garantin. Bedömningen av om en garanti utgör statligt stöd eller inte, och hur stort stödbeloppet i så fall är, måste göras vid den tidpunkt då garantin ställs.

…”

6. I punkt 2.2 i tillkännagivandet om garantier, som avser stöd till låntagaren, anges följande:

”Vanligtvis är det låntagaren som är stödmottagare. Såsom anges i punkt 2.1 bör riskbärandet normalt sett ersättas i form av en lämplig avgift. Om låntagaren inte behöver betala en avgift, eller betalar en låg avgift, får denne en fördel. Jämfört med en situation utan garanti ger den statliga garantin låntagaren en möjlighet att få ett lån på finansiella villkor som är bättre än de som normalt kan erhållas på finansmarknaderna. Ofta kan låntagaren tack vare den statliga garantin få lägre räntesatser eller ställa en lägre säkerhet. Utan statlig garanti skulle låntagare i vissa fall inte kunna hitta ett finansinstitut som är redo att bevilja ett lån. …”

II. Bakgrund till tvisten och det omtvistade beslutet

7. IFPEN är en offentlig forskningsinstitution som bedriver verksamhet inom områdena för råolje- och gasprospektering, raffineringsteknik samt petrokemisk teknik. Denna institution ansvarar bland annat för utbildning av ingenjörer och tekniker, samt för information och dokumentation för berörda sektorer.

8. Fram till år 2006 hade IFPEN formen av en privaträttslig juridisk person, som i enlighet med gällande nationell lagstiftning stod under den franska regeringens ekonomiska och finansiella kontroll.

9. Enligt lag nr 2005–781 omvandlades IFPEN, med verkan från och med den 6 juli 2006, till en offentligrättslig juridisk person, närmare bestämt till en offentlig institution av industriellt och kommersiellt slag (se punkt 2 i detta förslag till avgörande).

10. Enligt fransk rätt utgör denna typ av institutioner juridiska personer som är skilda från franska staten och är ekonomiskt oberoende samt har särskilda tilldelade befogenheter, vilka vanligtvis innefattar utövandet av ett eller flera uppdrag av allmänintresse. I egenskap av offentligrättsliga juridiska personer omfattas dessa institutioner inte av de allmänna insolvensförfarandena i kraft av den allmänna principen om att offentliga tillgångar inte kan utmätas.

11. Särdragen hos den rättsliga ställningen för offentliga institutioner av industriellt och kommersiellt slag har uppmärksammats av kommissionen, vilken i beslut 2010/605/EU undersökte denna ställning med hänsyn till reglerna om statligt stöd i unionen. I beslutet slog kommissionen i huvudsak fast att offentliga institutioner av industriellt och kommersiellt slag, på grund av sin ställning, omfattades av en underförstådd och obegränsad statlig garanti. Enligt kommissionen utgjorde denna garanti statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, då den gjorde det möjligt för den berörda offentliga institutionen av industriellt och kommersiellt slag (i det fallet La Poste) att få mer fördelaktiga finansieringsvillkor än vad som skulle ha gällt om den enbart hade bedömts utifrån sina egna meriter.

12. Det var under det förfarande som utmynnade i antagandet av La Poste-beslutet som de franska myndigheterna, under år 2006, underrättade kommissionen om att IFPEN hade omvandlats från en privaträttslig juridisk person till en offentlig institution av industriellt och kommersiellt slag. I synnerhet översändes denna information till kommissionen inom ramen för ett förfarande som inleddes år 2005 och som avsåg granskningen, på grundval av reglerna om statligt stöd, av offentlig finansiering som de franska myndigheterna hade beviljat IFPEN.

13. Kommissionen beslutade att skilja granskningen av frågan huruvida omvandlingen av IFPEN till en offentlig institution av industriellt och kommersiellt slag kunde utgöra statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF från granskningen av den offentliga finansieringen av IFPEN. Den 16 juli 2008 avslutade kommissionen, genom sitt beslut 2009/157/EG, granskningen av den offentliga finansiering som hade beviljats IFPEN. Samma dag beslutade dock kommissionen, genom ett yttrande som offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning [Statligt stöd – Frankrike – Statligt stöd C 35/08 (f.d. NN 11/08) – Obegränsad statlig garanti till IFP – Uppmaning enligt artikel [108].2 [FEUF] att inkomma med synpunkter] (EUT C 259, 2008, s. 12), att inleda ett formellt granskningsförfarande avseende den obegränsade franska statliga garantin till förmån för IFPEN och anmodade berörda parter att inkomma med synpunkter.

14. Den 29 juni 2011 antog kommissionen det omtvistade beslutet. Såvitt är av relevans i förevarande mål om överklagande ska det påpekas att kommissionen i nämnda beslut för det första, på grundval av ett liknande resonemang som det som den hade förts i La Poste-beslutet, slog fast att IFPEN till följd av dess omvandling till en offentlig institution av industriellt och kommersiellt slag sedan den 6 juli 2006 omfattades av en gratis, obegränsad och underförstådd statlig garanti (nedan kallad den gratis och obegränsade garantin).

15. Kommissionen påpekade i det avseendet att de särdrag som är kopplade till ställningen som offentlig institution av industriellt och kommersiellt slag innebar att staten fungerar som garant i sista hand för betalningen av IFPEN:s skulder. På så sätt gynnas denna institution samtidigt som statliga medel tas i anspråk, eftersom staten avstår från den ersättning som normalt åtföljer garantier. Dessutom medför garantin en risk för att statliga resurser kan komma att tas i anspråk i framtiden för att betala IFPEN:s skulder.

16. För det andra undersökte kommissionen frågan huruvida denna gratis och obegränsade garanti gav IFPEN en selektiv fördel, i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, i dess relationer med bank- och finansinstitut, leverantörer och kunder.

17. Vad beträffar relationerna med bank- och finansinstitut drog kommissionen slutsatsen att IFPEN inte hade dragit någon verklig ekonomisk fördel av den statliga garanti som följde av dess ställning som offentlig institution av industriellt och kommersiellt slag under perioden från dess omvandling till en offentlig institution av industriellt och kommersiellt slag i juli 2006 till utgången av år 2010 (nedan kallad den aktuella perioden). Kommissionen framhöll vidare att en sådan slutsats endast gällde det förflutna eftersom kommissionen inte själv kunde göra antaganden om marknadsoperatörernas kommande agerande eller om hur deras uppfattning om den statliga garantins inverkan på IFPEN:s kreditrisk skulle komma att förändras.

18. Vad därefter beträffar relationerna med leverantörer konstaterade kommissionen att IFPEN hade åtnjutit en verklig ekonomisk fördel som bestod i en prissänkning som tillämpades av dess leverantörer. Denna prissänkning berodde på att de gjorde en mer gynnsam värdering av IFPEN:s kreditrisk, eftersom denna institution inte kan försättas i likvidation på grund av dess ställning som offentlig institution av industriellt och kommersiellt slag (skäl 203 i det omtvistade beslutet). Kommissionen ansåg att i avsaknad av en statlig garanti måste en leverantör som vill åtnjuta en jämförbar garanti använda sig av ett specialiserat kreditinstituts eller ett försäkringsbolags tjänster. Prissänkningen kunde följaktligen uppskattas i termer av kostnader för att täcka motsvarande risk.

19. Vad slutligen beträffar relationerna med kunder, angav kommissionen att IFPEN:s kunder, med hänsyn till den garanti som staten gav IFPEN, var garanterade att IFPEN aldrig skulle försättas i likvidation och följaktligen alltid skulle kunna fullgöra sina avtalsenliga skyldigheter eller, om IFPEN inte gjorde det, att kunderna skulle få ersättning för denna underlåtenhet (skäl 220 i det omtvistade beslutet). En kund som i avsaknad av denna garanti vill åtnjuta samma skyddsnivå är tvungen att teckna en fullgörandegaranti hos en finansiell mellanhand. IFPEN åtnjöt följaktligen en verklig ekonomisk fördel som den kunde erbjuda sina kunder och som bestod i avsaknaden av betalning av en premie som motsvarar en fullgörandegaranti eller åtminstone en garanti om bästa vilja (skäl 236 i det omtvistade beslutet).

20. För det tredje ansåg kommissionen att denna ekonomiska fördel var selektiv, eftersom IFPEN:s konkurrenter, vilka omfattades av de allmänna insolvensförfarandena, inte omfattades av en jämförbar garanti.

21. Kommissionen undersökte slutligen huruvida detta statliga stöd var förenligt med fördraget med beaktande av reglerna i gemenskapens rambestämmelser för statligt stöd till forskning, utveckling och innovation (EUT C 323, 2006, s. 1). Kommissionen drog slutsatsen att det statliga stöd som hade beviljats ”koncernen IFPEN” var förenligt med den inre marknaden under förutsättning att vissa villkor, som anges i det omtvistade beslutet, var uppfyllda.

III. Förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen

22. Republiken Frankrike väckte den 9 september 2011 talan avseende det omtvistade beslutet, vilken registrerades under målnummer T‑479/11. IFPEN väckte den 5 april 2012 också talan avseende detta beslut, vilken registrerades under målnummer T‑157/12.

23. Republiken Frankrike och IFPEN åberopade tre respektive fem grunder till stöd för sin talan, vilka i huvudsak avsåg åsidosättande av den bevisskyldighet som åligger kommissionen i fråga om statligt stöd, och en felaktig tolkning av begreppet selektiv fördel i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF.

24. Genom beslut av den 2 december 2013 vilandeförklarade tribunalen målen T‑479/11 och T-157/12 i avvaktan på avkunnandet av domstolens dom av den 3 april 2014, Frankrike/kommissionen ( C‑559/12 P, EU:C:2014:217). Den 8 september 2015 beslutade tribunalen att förena målen T‑479/11 och T‑157/12 vad gäller det skriftliga och det muntliga förfarandet samt domen.

25. Genom den överklagade domen (av den 26 maj 2016) biföll tribunalen delvis talan i de båda målen och ogiltigförklarade det omtvistade beslutet, i den mån som den garanti som följer av IFPEN:s ställning som offentlig institution av industriellt och kommersiellt slag i nämnda beslut hade kvalificerats som statligt stöd, i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, och i den mån som konsekvenserna av denna kvalificering hade fastställts däri. Tribunalen ogillade i övrigt talan i båda målen.

26. Såvitt är av relevans i förevarande mål om överklagande, ska det påpekas att tribunalen i punkterna 78–89 i den överklagade domen förklarade att den metod som kommissionen hade valt för att slå fast huruvida det förelåg en selektiv fördel i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF – och som bestod i att undersöka den fördel som IFPEN skulle ha dragit av sin ställning som offentlig institution av industriellt och kommersiellt slag i dess relationer med fordringsägare, i detta fall bank- och finansinstitut, samt med leverantörer och kunder – inte var felaktig.

27. Tribunalen påpekade emellertid i punkt 90 i den överklagade domen att det förekom stora brister i det sätt på vilket kommissionen hade tillämpat denna metod i det aktuella fallet, särskilt vad beträffar definitionen av den påstådda fördel som IFPEN skulle ha åtnjutit i sina relationer med leverantörerna och kunderna. Särskilt kommissionens slutsats att den aktuella garantin hade gett IFPEN en ”verklig ekonomisk fördel” grundade sig enligt tribunalen på ett rent hypotetiskt resonemang (punkt 94 i den överklagade domen).

28. Vad beträffar relationerna mellan IFPEN och dess leverantörer, konstaterade tribunalen i punkt 95 i den överklagade domen att enligt kommissionen hade IFPEN fått en fördel av den obegränsade statliga garanti som följde av dess ställning som offentlig institution av industriellt och kommersiellt slag och som bestod i en prissänkning som leverantörerna hade beviljat IFPEN på grund av att det inte förelåg någon kreditrisk som följer av insolvens.

29. Tribunalen ansåg dock att kommissionen i det omtvistade beslutet inte hade lagt fram några uppgifter som kunde styrka detta antagande. I synnerhet fanns det inte någon uppgift som styrkte att det på den relevanta marknaden eller i näringslivet i allmänhet förekommer ett fenomen med prissänkningar som leverantörerna beviljar de institutioner som åtnjuter en statlig garanti mot risken för insolvens (punkt 99 i den överklagade domen).

30. Vad vidare beträffar relationerna mellan IFPEN och dess kunder konstaterade tribunalen, i punkt 111 i den överklagade domen, att kommissionen i det omtvistade beslutet hade definierat den fördel som IFPEN påstods ha dragit av den garanti som följde av dess ställning som avsaknaden av betalning av en premie som motsvarar en fullgörandegaranti eller en garanti om bästa vilja som denna institution skulle kunna ha erbjudit sina kunder.

31. Enligt tribunalen förutsätter kommissionens resonemang att kunderna till sådana forskningsinstitut som IFPEN, under normala marknadsvillkor, använder sig av denna typ av garantier för att skydda sig mot risken för att deras avtalsparter blir insolventa och att IFPEN:s kunder, när det föreligger en sådan garanti som den IFPEN omfattas av, inte har behov av att själva skaffa sig en motsvarande garanti (punkt 114 i den överklagade domen).

32. Vidare ansåg tribunalen att kommissionen inte hade lagt fram någon bevisning som kunde styrka att det fanns fog för detta antagande eller att det var sannolikt. I det angripna beslutet hänvisades det inte särskilt till någon bevisning som kunde bekräfta att forskningsinstitutens kunder föregriper risken för avtalspartens insolvens genom att använda sig av sådana garantier (punkt 115 i den överklagade domen).

33. Tribunalen underkände därefter, i punkt 133 och följande punkter i den överklagade domen, de argument som kommissionen hade anfört avseende räckvidden och tillämpningen av den presumtion om att det föreligger en fördel vilket domstolen uppställde i domen La Poste (C‑559/12 P).

34. För det första påpekade tribunalen i punkt 136 i den överklagade domen att möjligheten att använda en presumtion som bevisning var avhängig av sannolikheten i de antaganden som presumtionen grundar sig på. I synnerhet vilar den presumtion som uppställdes i domen La Poste (C‑559/12 P) på två antaganden, nämligen att garantin har ett positivt inflytande på fordringsägarnas bedömning av kreditrisken hos den som omfattas av garantin, och att det sker en minskning av kreditkostnaderna. I förevarande fall hade dock kommissionen inte lagt fram någon uppgift i det omtvistade beslutet som kunde styrka att dess antaganden var sannolika, särskilt antagandet att leverantörernas påstådda prissänkning följde av IFPEN:s ställning som offentlig institution av industriellt och kommersiellt slag (punkterna 139 och 140 i den överklagade domen).

35. För det andra påpekade tribunalen, i punkt 142 i den överklagade domen, att kommissionen inte kunde åberopa den presumtion som uppställdes i domen La Poste (C‑559/12 P) med avseende på IFPEN:s relationer med sina kunder och leverantörer. Denna presumtion gör det nämligen endast möjligt att fastställa att det föreligger en fördel i form av mer förmånliga finansieringsvillkor och den är således endast tillämplig på relationerna mellan en offentlig institution av industriellt och kommersiellt slag och bank- och finansinstituten.

36. För det tredje tog tribunalen, i punkt 162 och följande punkter i den överklagade domen, ställning till det argument som kommissionen hade anfört och som grundades på unionens rättspraxis på området, enligt vilket kommissionen, när den bedömer en stödordning, kan begränsa sig till att granska den ifrågavarande stödordningens allmänna särdrag för att kontrollera om denna ordning har inslag av statligt stöd.

37. Utan att ta ställning till IFPEN:s och Republiken Frankrikes invändning om att detta argument inte kunde prövas, underkände tribunalen argumentet genom att i punkt 164 i den överklagade domen konstatera att kommissionen inte i det omtvistade beslutet hade preciserat huruvida det aktuella stödet utgjorde ett individuellt stöd eller en stödordning.

38. Tribunalen påpekade särskilt att den garanti som är knuten till ställningen som offentlig institution av industriellt och kommersiellt slag utgör ett stöd som har beviljats på grundval av en stödordning i den mening som avses i artikel 1 d i förordning nr 659/1999, eftersom garantin i allmänhet kan kvalificeras som statligt stöd (punkt 168 i den överklagade domen), och den utgör en anmälningspliktig utbetalning av stöd, det vill säga ett individuellt stöd i den mening som avses i artikel 1 e i förordning nr 659/1999 (punkt 172 i den överklagade domen).

39. Vad slutligen beträffar relationerna mellan IFPEN och bank- och finansinstituten, påpekade tribunalen i punkt 187 i den överklagade domen att kommissionen i princip kunde åberopa den presumtion som uppställdes i domen La Poste (C‑559/12 P). Denna presumtion hade dock kullkastats av kommissionen själv i det omtvistade beslutet, vilken ansåg att IFPEN under den aktuella perioden inte hade dragit någon verklig ekonomisk fördel, i form av mer förmånliga finansieringsvillkor som bank- och finansinstituten skulle ha beviljat den på grund av dess ställning som offentlig institution av industriellt och kommersiellt slag (punkterna 188 och 189 i den överklagade domen). Tribunalen drog därav, i punkt 190 i den överklagade domen, slutsatsen att kommissionens granskning hade visat att IFPEN, i dess relationer med bank- och finansinstituten, inte hade dragit någon fördel av dess omvandling till en offentlig institution av industriellt och kommersiellt slag.

40. Mot bakgrund av det ovan anförda fann tribunalen i punkt 197 i den överklagade domen att kommissionen, i det omtvistade beslutet, inte hade styrkt att IFPEN hade åtnjutit någon fördel genom den statliga garanti som var knuten till dess ställning som offentlig institution av industriellt och kommersiellt slag, i dess relationer såväl med bank- och finansinstituten som med leverantörer och kunder.

41. Tribunalen ogiltigförklarade följaktligen artiklarna 1.3–1.5 och 2–12 i det omtvistade beslutet, i den mån som den garanti som följer av IFPEN:s ställning som offentlig institution av industriellt och kommersiellt slag i nämnda artiklar kvalificerades som statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF och i den mån som konsekvenserna av denna kvalificering fastställdes däri.

IV. Prövning av överklagandet

42. Samtliga parter utvecklade sin talan vid förhandlingen den 28 september 2017.

43. Kommissionen åberopade tre grunder till stöd för sitt överklagande, vilka alla avser åsidosättande av artikel 107.1 FEUF och i synnerhet felaktiga rättstillämpningar i den överklagade domen vad gäller sättet att styrka att det föreligger en fördel för ett företag som följer av en gratis och obegränsad garanti till följd av dess ställning.

44. Som första grund har kommissionen gjort gällande att tribunalen först gjorde en felaktig tolkning av begreppet stödordning och därefter underlät att beakta huruvida en åtgärd kan medföra en fördel, vilket innebär en felaktig rättstillämpning vad gäller arten av de bevis som kommissionen ska lägga fram för att styrka att det föreligger en fördel för ett företag som följer av dess ställning som offentlig institution av industriellt och kommersiellt slag. Den andra grunden avser att tribunalen gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning vad gäller dels räckvidden av den motbevisbara presumtionen om att det föreligger en fördel som följer av en gratis och obegränsad garanti, dels sättet att motbevisa denna presumtion. Som tredje grund har kommissionen anfört att tribunalen gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning vad gäller tillämpningsområdet för presumtionen om att det föreligger en fördel som följer av en obegränsad garanti, eftersom denna presumtion logiskt sett också borde gälla relationerna med leverantörer och kunder, och inte enbart relationerna med bank- och finansinstitut.

A. Den första grunden (felaktig tolkning av begreppet stödordning och underlåtenhet att beakta huruvida en åtgärd kan medföra en fördel)

45. Som första grund, vilken består av tre delar, har kommissionen först kritiserat tribunalen för att ha gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att neka att kvalificera den omtvistade åtgärden som stödordning och genom att förbjuda kommissionen att begränsa sin bedömning till att avse den aktuella stödordningens allmänna särdrag (första delgrunden). Enligt kommissionen slog tribunalen vidare felaktigt fast att det, för att visa att det föreligger en fördel, inte var tillräckligt att åtgärden kunde ge den som omfattas därav en fördel i framtiden (andra delgrunden). Kommissionen har slutligen kritiserat tribunalen för att ha överskridit gränserna för sin domstolsprövning, genom att godta en anmärkning som inte hade åberopats av en av sökandena i första instans och som inte hade behandlats tillräckligt ingående av den andra sökanden i första instans (den tredje delgrunden). Med hänsyn till argumentens likhet kommer jag att pröva de argument som har anförts inom ramen för den första grundens andra del och inom ramen för den andra grunden gemensamt (såsom parterna gjorde vid förhandlingen).

1. Den första grundens första del (felaktig rättstillämpning vad gäller begreppet stödordning och dess konsekvenser)

46. Denna delgrund riktar sig mot punkterna 162, 164, 172 och 173 i den överklagade domen. Kommissionen har hävdat att tribunalen felaktigt slog fast att den garanti som IFPEN omfattades av inte utgjorde en stödordning och att kommissionen följaktligen inte kunde stödja sig på åtgärdens allmänna särdrag för att styrka att den utgjorde statligt stöd.

47. I det avseendet har kommissionen påpekat att begreppet stödordning, såsom det har kodifierats i artikel 1 d i förordning nr 659/1999, omfattar åtgärder som kännetecknas av att vissa delar inte är definierade och förblir obestämda när de vidtas och, i vissa fall, även när de tillämpas. När kommissionen granskar sådana åtgärder för att avgöra huruvida de utgör stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, kan den således begränsa sig till att undersöka deras allmänna särdrag.

48. I förevarande fall anser kommissionen att den garanti som IFPEN omfattas av, vilken inte är hänförbar till ett visst projekt och som den har beviljats för obestämd tid och med ett obestämt belopp, ska kvalificeras som en stödordning. Enligt kommissionen rör det sig särskilt om en ”ordning för stödordningar”, eftersom beviljandet av garantin till IFPEN i sig hör till en mer omfattande stödordning, nämligen den gratis och obegränsade statliga garanti som enligt lag är knuten till ställningen som offentlig institution av industriellt och kommersiellt slag.

49. Kommissionen har följaktligen bestritt tribunalens påståenden, i punkterna 168–170 i den överklagade domen, att ställningen som offentlig institution av industriellt och kommersiellt slag utgör en stödordning, medan beviljandet av den aktuella garantin till IFPEN, som det omtvistade beslutet avser, utgör ett individuellt stöd som borde ha anmälts till kommissionen.

50. I det avseendet har kommissionen påpekat att kravet att stödet ska anmälas, i motsats till konstaterandet i punkt 171 i den överklagade domen, inte alls bevisar att den garanti som IFPEN omfattas av inte utgör en stödordning. Såväl stödordningar som individuella stöd ska nämligen anmälas till kommissionen.

51. Vidare har kommissionen framhållit att tribunalens tolkning får till följd att kommissionen fråntas möjligheten att vidta lämpliga åtgärder för att av de franska myndigheterna kräva att de upphör med garantin för en viss offentlig institution av industriellt och kommersiellt slag. I enlighet med artikel 108.1 FEUF kan nämligen kommissionen lämna förslag till lämpliga åtgärder endast i fråga om stödordningar, och inte i fråga om individuella stöd.

a) Upptagande till prövning

52. IFPEN har hävdat att det är uppenbart att överklagandet inte kan prövas såvitt avser den första grundens första del. Den har i det avseendet först påpekat att det resonemang som kommissionen har redogjort för vilar på en ny tolkning av begreppet stödordning, enligt vilken den garanti som IFPEN omfattas av utgör en ”ordning för stödordningar”. Den första delgrunden grundar sig således på ett nytt resonemang som inte kan tillåtas i samband med överklagandet, med hänsyn till artikel 170.1 i domstolens rättegångsregler.

53. Enligt min mening räcker det att påpeka att denna delgrund inte alls vilar på ett nytt begrepp om en ”ordning för stödordningar”.

54. Det framgår klart vid en genomläsning av överklagandet att kommissionen endast använde uttrycket ”ordning för stödordningar” i punkt 71 i överklagandet för att styrka påståendet att det resonemang som tribunalen utvecklade i punkterna 168–172 i den överklagade domen var felaktigt, vilket enligt kommissionen ledde till att tribunalen åsidosatte artikel 1 d andra delen i förordning nr 659/1999.

55. Detta resonemang grundar sig på en felaktig distinktion mellan ett anmälningspliktigt individuellt stöd och en stödordning som inte är anmälningspliktig.

56. Efter att ha förklarat att denna distinktion inte är befogad, tillade kommissionen att inget hindrade att en nationell åtgärd kvalificeras som en stödordning och att varje företag som omfattas av denna ordning kan dra fördel av denna, när det stöd som följer därav, enligt artikel 1 d andra delen i förordning nr 659/1999, inte är hänförbart till ett visst projekt och inte avser ett obestämt belopp och/eller obestämd tid.

57. Vidare har IFPEN gjort gällande att kommissionen inte kvalificerade åtgärden som stödordning i det omtvistade beslutet. IFPEN hade framställt en invändning om rättegångshinder i det avseendet vid tribunalen. Republiken Frankrike har tillagt att i det omtvistade beslutet borde åtgärden ha kvalificerats som stödordning för att uppfylla skyldigheten att motivera institutionernas rättsakter. IFPEN och Republiken Frankrike anser att eftersom kommissionen i det omtvistade beslutet borde ha kvalificerat åtgärden som stödordning, men inte gjorde det, kan den inte heller kritisera tribunalen för att ha dragit slutsatsen att åtgärden inte utgjorde en stödordning.

58. Enligt min mening grundar sig detta resonemang på antagandet att kommissionen uttryckligen borde ha kvalificerat åtgärden som stödordning i det omtvistade beslutet.

59. Det viktiga är dock att det i den överklagade domen inte slås fast att det utgör skäl för ogiltigförklaring att det i det omtvistade beslutet inte nämndes att den undersökta åtgärden utgjorde en stödordning (punkt 164 i den överklagade domen). Det ska konstateras att denna fråga således går utöver föremålet för den domen. Under dessa omständigheter har kommissionen rätt att, inom ramen för sin första grund, göra gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning när den fann att den aktuella åtgärden inte utgjorde en stödordning, och att hävda att den hade styrkt att det förelåg en fördel eftersom, bland annat, den aktuella åtgärden utgjorde en stödordning.

60. Även om en uttrycklig kvalificering av åtgärden som stödordning skulle ha klargjort saker och ting, kan överklagandet prövas såvitt avser den första grundens första del.

b) Prövning i sak

1) Sammanfattning av parternas argument

61. Såsom har beskrivits i detalj i punkterna 46–51 ovan, har kommissionen hävdat att tribunalen felaktigt slog fast att den garanti som IFPEN omfattades av inte utgjorde en stödordning och att kommissionen följaktligen inte kunde begränsa sig till att undersöka åtgärdens allmänna särdrag för att styrka att den utgjorde statligt stöd i den mening som avses i artikel 107 FEUF.

62. Enligt IFPEN grundar sig dessa argument på en missuppfattning av den bedömning som kommissionen hade gjort i det omtvistade beslutet och dess tidigare beslutspraxis, och av den bedömning som tribunalen gjorde i den överklagade domen.

63. Vidare gav tribunalen en korrekt beskrivning av det förfarande som kommissionen följde i det omtvistade beslutet och den drog korrekt slutsatsen att den undersökta åtgärden inte utgjorde en stödordning.

64. Den franska regeringen är av samma uppfattning och har därav dragit slutsatsen att den undersökta åtgärden inte utgjorde en stödordning och att kommissionen inte kunde begränsa sig till att granska åtgärdens allmänna särdrag för att avgöra huruvida den utgjorde statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF.

65. Vidare har Republiken Frankrike påpekat att, såsom framgår av kommissionens beslutspraxis och av tribunalens praxis, ett stöd som beviljats ett enda företag ska kvalificeras som individuellt stöd, även om det inte är hänförbart till ett visst projekt och beviljas för obestämd tid och/eller med ett obestämt belopp.

66. I andra hand har Republiken Frankrike tillagt att om domstolen skulle finna att omvandlingen av IFPEN till en offentlig institution av industriellt och kommersiellt slag utgör en stödordning och att tribunalen således gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning, medför inte detta fel att den överklagade domen ska upphävas.

67. Slutligen har Republiken Frankrike påpekat att den första grundens första del under alla omständigheter är verkningslös, eftersom tribunalen anförde andra skäl vilka i sig är tillräckliga för att motivera den slutsats som den kom fram till i domslutet i den överklagade domen.

68. Kommissionen har i sin replik bland annat påpekat att den tolkning av den överklagade domen som Republiken Frankrike har föreslagit är felaktig. Tribunalen åsidosatte nämligen var och en av bevisreglerna, det vill säga såväl den presumtion som uppställdes i domen La Poste (C‑559/12 P) som regeln att kommissionen kan begränsa sig till att granska de allmänna särdragen i en ordning för att fastställa huruvida det föreligger statligt stöd. Eftersom var och en av dessa felaktiga rättstillämpningar kan medföra att den överklagade domen upphävs, kan det argument som har åberopats av Republiken Frankrike, och som det hänvisas till i föregående punkt, inte godtas.

69. Vidare anser kommissionen att tribunalens resonemang i stor utsträckning saknar grund om den aktuella åtgärden, såsom kommissionen har hävdat i sin första grund, ska anses utgöra en stödordning.

2) Bedömning

70. Jag vill påpeka att tribunalen, efter att i punkt 164 i den överklagade domen ha konstaterat att kommissionen inte i det omtvistade beslutet hade angivit huruvida beslutet avsåg en stödordning eller ett individuellt stöd, verkar ha ansett att den omtvistade garantin kunde höra till den sistnämnda kategorin.

71. Begreppet stödordning, såsom det har kodifierats i artikel 1 d i förordning nr 659/1999, innefattar ”varje rättsakt på grundval av vilke[n] individuellt stöd kan beviljas företag som i rättsakten definieras på ett allmänt och abstrakt sätt, utan att några ytterligare genomförandeåtgärder krävs, samt varje rättsakt på grundval av vilke[n] stöd, som inte är hänförbart till ett visst projekt, kan beviljas ett eller flera företag för obestämd tid och/eller med obestämt belopp”.

72. Det ska följaktligen undersökas huruvida – såsom tribunalen i huvudsak slog fast i punkterna 169–172 i den överklagade domen – den omständigheten att den åtgärd som undersöktes i det omtvistade beslutet inte är den garanti som i allmänhet är knuten till ställningen som offentlig institution av industriellt och kommersiellt slag, utan snarare omvandlingen av IFPEN till en offentlig institution av industriellt och kommersiellt slag (vilken automatiskt medför att detta företag beviljas den statliga garantin), faktiskt gör det möjligt att utesluta denna åtgärd från tillämpningsområdet för nämnda begrepp och kvalificera den som stöd som beviljats på grundval av en stödordning, i förevarande fall individuellt stöd i den mening som avses i artikel 1 e i nämnda förordning.

73. Jag anser att tribunalen inte gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning i det avseendet.

74. Såsom den franska regeringen har påpekat, gjorde tribunalen en riktig bedömning när den fann att den åtgärd som undersöktes i det omtvistade beslutet inte är den garanti som är knuten till ställningen som offentlig institution av industriellt och kommersiellt slag i allmänhet, utan omvandlingen av IFPEN till en offentlig institution av industriellt och kommersiellt slag, vilken medför att detta företag beviljas en statlig garanti som är knuten till denna ställning.

75. Efter att i punkterna 169–173 i den överklagade domen korrekt ha beskrivit det förfarande som kommissionen följde i det omtvistade beslutet, drog tribunalen slutsatsen att den undersökta åtgärden inte utgjorde en stödordning.

76. Såsom framgår av punkt 171 i den överklagade domen, överensstämmer nämligen bedömningen i de föregående punkterna (punkterna 169 och 170 i nämnda dom) med det omtvistade beslutet, särskilt skälen 256–259 i detta, där kommissionen angav att omvandlingen av IFPEN till en offentlig institution av industriellt och kommersiellt slag utgjorde nytt stöd i den mening som avses i artikel 1 c i förordning nr 659/1999, vilket omfattades av anmälningsskyldigheten. Kommissionen fann även att de franska myndigheterna inte hade iakttagit denna skyldighet, eftersom ändringen av IFPEN:s ställning inte hade anmälts formellt till kommissionen, utan endast hade nämnts av en händelse inom ramen för ett annat förfarande, och att IFPEN:s omvandling till en offentlig institution av industriellt och kommersiellt slag därför utgjorde olagligt stöd.

77. Såsom IFPEN har påpekat, hade kommissionen valt att analysera den aktuella åtgärden som ett individuellt stöd för särskilda ändamål, och därför var det enbart med beaktande av denna kvalificering som det omtvistade beslutets giltighet skulle prövas, vilket tribunalen korrekt gjorde.

78. Tribunalen hade således fog för att anse att eftersom IFPEN:s omvandling till en offentlig institution av industriellt och kommersiellt slag kunde kvalificeras som statligt stöd, utgjorde den en anmälningspliktig utbetalning av stöd på grundval av en stödordning, det vill säga individuellt stöd i den mening som avses i artikel 1 e i förordning nr 659/1999.

79. Kommissionens resonemang som grundar sig på begreppet en ”ordning för stödordning(ar)” är enligt min mening inte övertygande.

80. Detta ”nyskapande” begrepp förekommer inte någonstans i förordning nr 659/1999 (i artikel 1 i nämnda förordning föreskrivs endast en definition av ”stödordning” och en annan definition av ”individuellt stöd”) och ”stödordning” innefattar inte möjligheten att införas i en mer omfattande ordning. Under alla omständigheter är förevarande fall klart ett uttryck snarare för genomförandet av ett individuellt stöd än för en ”ordning för stödordning(ar)”.

81. Jag delar den franska regeringens ståndpunkt att det saknas stöd för kommissionen att för det fall omvandlingen av IFPEN till en offentlig institution av industriellt och kommersiellt slag ansågs utgöra ett individuellt stöd, skulle kommissionen vara förhindrad att vidta lämpliga åtgärder i den mening som avses i artikel 108.1 FEUF för att be de franska myndigheterna att upphöra med garantin för en viss offentlig institution av industriellt och kommersiellt slag.

82. Tribunalens överväganden beträffande den undersökta åtgärdens karaktär av individuellt stöd grundar sig nämligen på särskilda omständigheter som är kopplade till omvandlingen av IFPEN till en offentlig institution av industriellt och kommersiellt slag och kan i princip inte överföras på alla institutioner av detta slag.

83. Tribunalen gjorde följaktligen en riktig bedömning när den slog fast att kommissionens argument att den undersökta åtgärden utgör en stödordning inte kunde godtas. Överklagandet kan följaktligen inte bifallas såvitt avser den första delen av denna grund.

84. Innan jag övergår till att pröva den första grundens andra del och den andra grunden gemensamt, ska jag först ta ställning till den första grundens tredje del.

2. Den första grundens tredje del (tribunalen godtog en anmärkning som inte hade åberopats av en av de sökande och som inte hade behandlats tillräckligt ingående av den andra parten)

a) Sammanfattning av parternas argument

85. Kommissionen har kritiserat tribunalen för att i sitt avgörande ha gått utöver de anmärkningar som anfördes av parterna vad gäller huruvida det förelåg en fördel för IFPEN i dess relationer med bank- och finansinstituten.

86. I det avseendet har kommissionen påpekat att IFPEN i sin ansökan i första instans inte hade framfört någon kritik mot kommissionens bedömning av huruvida det förelåg en fördel i dess relationer med nämnda aktörer. Republiken Frankrike har nöjt sig med att bestrida att det förelåg en sådan fördel enbart av det skälet att kommissionen inte hade styrkt detta, utan att åberopa något som helst argument till stöd för detta påstående.

87. Genom att godta en anmärkning som inte hade åberopats av en av parterna och som inte hade behandlats tillräckligt ingående av den andra parten, ska tribunalen följaktligen ha överskridit gränserna för sin behörighet som domstol.

88. IFPEN är av motsatt mening och har påpekat att den första grundens tredje del är verkningslös eller inte kan leda till bifall för överklagandet.

89. IFPEN har i det avseendet påpekat att denna delgrund inte avser någon särskild punkt i den överklagade domen och därför är verkningslös, i enlighet med artikel 169.2 i rättegångsreglerna.

90. Kommissionen har i sin replik påpekat att genom nämnda delgrund kritiserar den tribunalen för att ha gjort en prövning i sak av huruvida det förelåg en fördel i IFPEN:s relationer med bank- och finansinstituten, utan att ens ha bemödat sig om att kontrollera huruvida en sådan anmärkning verkligen hade anförts. Kommissionen har kritiserat denna underlåtenhet från tribunalens sida, vilken per definition inte går att identifiera i en viss punkt i den överklagade domen.

91. Republiken Frankrike har begränsat sig till att påpeka att den franska regeringen, i sin ansökan om ogiltigförklaring, ifrågasatte att en fördel i relationerna mellan IFPEN och bank- och finansinstituten skulle kunna uppstå i framtiden.

b) Bedömning

92. Det räcker att påpeka att kommissionen själv i sitt överklagande medgav att den franska regeringen faktiskt hade åberopat denna grund för ogiltigförklaring i samband med sitt skriftliga yttrande (vilket även framhålls i punkterna 58 och 185 i den överklagade domen). I ansökan och den replik som ingavs vid tribunalen ifrågasatte dessutom IFPEN upprepade gånger kommissionens bedömning av huruvida det förelåg en fördel som IFPEN skulle ha åtnjutit i sina relationer med bank- och finansinstituten.

93. Överklagandet kan således inte bifallas såvitt avser den tredje delen av kommissionens första grund.

B. IFPEN:s relationer med bank- och finansinstituten: den första grundens andra del (felaktig rättstillämpning, genom att anse att det, för att visa att det föreligger en fördel, inte är tillräckligt att åtgärden kan ge den som omfattas därav en fördel i framtiden) och den andra grunden (felaktig rättstillämpning vad gäller räckvidden av den motbevisbara presumtionen om att det föreligger en fördel som följer av en gratis och obegränsad garanti)

1. Sammanfattning av parternas argument

94. Inom ramen för den första grundens andra del har kommissionen kritiserat tribunalen för att den felaktigt drog slutsatsen att den garanti som IFPEN omfattades av inte utgjorde ett statligt stöd i dess relationer med bank- och finansinstituten, genom att endast stödja sig på att det inte förelåg någon verklig fördel för denna institution – under den aktuella perioden, det vill säga i det förflutna (se, bland annat, punkt 197 i den överklagade domen).

95. Enligt kommissionen innebär tribunalens tillvägagångssätt att de medlemsstater som inte anmäler att obegränsade garantier beviljas behandlas mer förmånligt jämfört med de medlemsstater som gör en sådan anmälan i enlighet med artikel 108 FEUF, trots att det följer av en fast princip i fråga om statligt stöd att de förstnämnda medlemsstaterna inte får gynnas på bekostnad av de sistnämnda.

96. Om en medlemsstat anmäler att den har för avsikt att bevilja en garanti av detta slag, undersöker kommissionen endast de potentiella följderna av denna, eftersom den inte kan känna till de verkliga följderna av denna åtgärd. Om en medlemsstat däremot beviljar en sådan garanti utan att först anmäla den, skulle medlemsstaten senare kunna styrka att denna åtgärd inte har haft några konkreta följder och följaktligen hindra att den kvalificeras som statligt stöd. På så sätt skulle medlemsstaterna lockas att inte anmäla att obegränsade garantier beviljas.

97. IFPEN har genmält att överklagandet inte kan bifallas såvitt avser den första grundens andra del.

98. I det avseendet har IFPEN inledningsvis påpekat att även om det antas att det utgör statligt stöd, ska beviljandet av en garanti till förmån för IFPEN kvalificeras som nytt individuellt stöd, i den mening som avses i artikel 1 c och d i förordning nr 659/1999. Kommissionen kunde således inte åberopa den bevisnivå som domstolen godtog i domen La Poste (C‑559/12 P) – för övrigt under mycket specifika omständigheter – beträffande befintliga stödordningar.

99. Kommissionen kunde inte heller åberopa den presumtion som uppställdes i nämnda dom, eftersom det inte var sannolikt att ställningen som offentlig institution av industriellt och kommersiellt slag och den garanti som är knuten till denna ställning i det förflutna hade gett, eller i framtiden kunde ge, IFPEN en selektiv fördel. Vad beträffar det förflutna, anser IFPEN att kommissionens bedömning visade att de belopp som företaget hade lånat under den aktuella perioden lånades till en marknadsmässig ränta. Vad beträffar framtiden, hindrar fransk rätt IFPEN från att ta lån med en löptid på mer än tolv månader och underkastar företaget en statlig kontroll i det avseendet. På grund av detta ska det med hänsyn till omständigheterna i målet anses uteslutet att det föreligger en fördel.

100. Republiken Frankrike har, för det första, erinrat om att omvandlingen av IFPEN till en offentlig institution av industriellt och kommersiellt slag inte utgör en stödordning.

101. Vad, för det andra, beträffar den presumtion som uppställdes i domen La Poste (C‑559/12 P), har de franska myndigheterna påpekat att denna presumtion grundar sig på antagandet att en offentlig institution av industriellt och kommersiellt slag, tack vare den garanti som är knuten till dess ställning, får mer förmånliga finansiella villkor än de som normalt kan erhållas på finansmarknaderna.

102. För det tredje anser Republiken Frankrike att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den, i punkt 188 i den överklagade domen, fann att den motbevisbara presumtion som avses i domen La Poste (C‑559/12 P) hade kullkastats vad beträffar IFPEN.

103. Vidare har kommissionen, genom sin andra grund som i huvudsak avser punkterna 134–161 och 188–193 i den överklagade domen, kritiserat tribunalen för att den gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning vad gäller räckvidden av presumtionen om att det föreligger en fördel som följer av en gratis och obegränsad garanti, såsom denna presumtion följer av domen La Poste (C‑559/12 P). Kommissionen har i huvudsak hävdat att tribunalen åsidosatte artikel 107.1 FEUF och bevisreglerna för att det ska anses föreligga en fördel i den mening som avses i denna bestämmelse, genom att minska räckvidden av den motbevisbara presumtionen om att det föreligger en fördel som följer av en gratis och obegränsad garanti, såsom den erkändes av domstolen i nämnda dom.

104. IFPEN har genmält att tribunalen korrekt slog fast att kommissionen i förevarande fall inte kunde åberopa den presumtion som följer av domen La Poste (C‑559/12 P).

105. Denna presumtion utgör enligt IFPEN ett undantag från principen att det ankommer på kommissionen att styrka att en åtgärd uppfyller villkoren i artikel 107.1 FEUF för att kvalificeras som statligt stöd. Denna presumtion ska således tolkas strikt och tillämpas endast när det är sannolikt att det föreligger en verklig fördel.

106. Vidare angav inte kommissionen i det omtvistade beslutet varför det var rimligt att anta att det förelåg en fördel till förmån för IFPEN. På grund av detta anser IFPEN att det omtvistade beslutet inte uppfyller kraven på motivering som följer av artikel 296 FEUF.

107. Vad slutligen beträffar huruvida presumtionen kullkastades, har IFPEN påpekat att tribunalen, i punkterna 189–192 i den överklagade domen, korrekt påpekade att IFPEN under den aktuella perioden inte hade dragit någon fördel, i sina relationer med bank- och finansinstituten, av den garanti som var knuten till dess ställning. Kommissionen lade inte heller fram några uppgifter som gjorde det möjligt att fastställa en möjlig ändring av situationen efter år 2010, vilken skulle ha föranlett IFPEN att låna belopp till andra villkor än de marknadsmässiga villkoren.

108. Republiken Frankrike anser att överklagandet inte kan bifallas såvitt avser kommissionens andra grund. I det avseendet har den i huvudsak hänvisat till de argument som utvecklades i samband med dess bemötande av den första grundens andra del.

2. Bedömning

109. Såsom jag tidigare har konstaterat i samband med den första delen av denna grund, gjorde tribunalen sig inte skyldig till en felaktig rättstillämpning när den slog fast att omvandlingen av IFPEN till en offentlig institution av industriellt och kommersiellt slag inte utgjorde en stödordning.

110. Det räcker således att påpeka att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den slog fast att den rättspraxis som avser den bevisskyldighet som åligger kommissionen i fråga om stödordningar inte var tillämplig i det aktuella fallet.

111. Vidare anser jag att det är lämpligt att erinra om domen av den 8 december 2011, Residex Capital IV ( C‑275/10, EU:C:2011:814), och domen La Poste (C‑559/12 P).

112. I den förstnämnda domen fann domstolen att de nationella domstolarna, med stöd av artikel 108.3 FEUF, var behöriga att ogiltigförklara en statlig garanti i en situation där ett olagligt stöd hade genomförts genom denna garanti, vilken hade ställts ut av en myndighet för att täcka ett lån som ett finansbolag beviljat ett företag som inte hade kunnat erhålla en sådan finansiering under normala marknadsvillkor.

113. I det målet rådde det ingen tvekan om att den garanti som lämnades av den aktuella myndigheten skulle kvalificeras som statligt stöd till förmån för låntagaren, eftersom det var utrett att låntagaren, när garantin ställdes ut, redan befann sig i svårigheter, så att den utan denna garanti inte hade kunnat erhålla en finansiering på kapitalmarknaden (punkterna 39–42).

114. Såsom tribunalen påpekade i punkt 151 i den överklagade domen, är det just mot bakgrund av detta sammanhang som domstolens konstaterande i punkt 39 i domen av den 8 december 2011, Residex Capital IV ( C‑275/10, EU:C:2011:814), ska ses, där det anges att ”[n]är ett lån som beviljats en låntagare av ett kreditinstitut garanteras av myndigheterna i en medlemsstat, erhåller låntagaren normalt sett en ekonomisk fördel och uppbär således ett stöd i den mening som avses i artikel [107.1 FEUF], i den mån låntagarens finansiella kostnad är lägre än den kostnad som skulle ha uppkommit om låntagaren hade varit tvungen att skaffa samma finansiering och samma garanti till marknadspris”. Domstolen har hänvisat till detta konstaterande i punkt 96 i domen La Poste (C‑559/12 P).

115. Med hänvisning till nämnda punkt 39, slog domstolen i punkt 96 i den andra domen som citeras ovan, det vill säga domen La Poste (C‑559/12 P), fast att ”när ett lån som beviljats en låntagare av ett kreditinstitut … garanteras av myndigheterna i en medlemsstat, erhåller låntagaren normalt sett en ekonomisk fördel, i den mån låntagarens finansiella kostnad är lägre än den kostnad som skulle ha uppkommit om låntagaren hade varit tvungen att skaffa samma finansiering och samma garanti till marknadspris”.

116. I den följande punkten (punkt 97) i domen La Poste (C‑559/12 P) erinrade domstolen även om att det i punkterna 1.2, 2.1 och 2.2 i tillkännagivandet om garantier uttryckligen angavs ”att en obegränsad statlig garanti som bevilja[de]s företag vars rättsliga form utesl[öt] konkurs eller andra insolvensförfaranden [skapade en omedelbar fördel för företagen och] sk[ulle] betraktas som ett [statligt] stöd, om låntagaren inte behöv[de] betala en avgift, eller betala[de] en låg avgift i förhållande till den risk som staten b[a]r och g[av] låntagaren ’en möjlighet att få ett lån på finansiella villkor som [var] bättre än de som normalt [kunde] erhållas på finansmarknaderna’”.

117. Det var mot bakgrund av dessa konstateranden som domstolen i den följande punkten fann att det kunde ”presumeras att om det förel[åg] en underförstådd och obegränsad statlig garanti till förmån för ett företag som inte omfatta[de]s av de förfaranden för rekonstruktion och likvidation av företag som gäller i allmänhet, led[de] det till en förbättring av företagets ekonomiska situation genom att de utgifter minska[de] som normalt sett belasta[de] dess budget” [(domen La Poste, C‑559/12 P, punkt 98)].

118. Följaktligen slog domstolen däri (punkt 99) fast att ”[i]nom ramen för ett förfarande avseende befintliga stöd räck[te] det att kommissionen, för att styrka den fördel som en sådan garanti medför för det mottagande företaget, visa[de] att en sådan garanti förel[åg]. Det [var] således inte nödvändigt att visa de verkliga följder som garantin haft sedan den beviljades”.

119. Även i förevarande mål är detta relevant, och den centrala frågan är vilka regler som reglerar bevisbörda och beviskrav för att styrka att det föreligger en fördel som följer av en gratis och obegränsad statlig garanti.

120. I det avseendet fann domstolen i punkt 102 i domen La Poste (C‑559/12 P) att ”tribunalen slog fast att kommissionen inte gjorde fel när den fann att det förelåg en sådan fördel. Tribunalen gjorde en riktig bedömning när den i punkterna 106 och 108 i den överklagade domen angav att ’det allmänt sett uppkommer en fördel för den som åtnjuter en [sådan] garanti’, eftersom den beviljas utan vederlag och gör det möjligt för mottagaren att få förmånligare finansieringsvillkor än de som skulle ha gällt vid en bedömning enbart utifrån mottagarens egna meriter, vilket innebär att trycket på dess budget minskar”.

121. Vidare fann domstolen i punkt 103 i nämnda dom att ”[m]ot bakgrund av dessa överväganden … är [det] riktigt att, såsom Republiken Frankrike har påpekat, tribunalens motivering var motsägelsefull och otillräcklig när den dels i punkt 123 i den överklagade domen angav att det framgår av domstolens praxis att kommissionen inte behöver visa de verkliga effekterna av befintligt stöd, dels i punkt 124 i den överklagade domen angav att det ’[f]ör övrigt kan … presumeras att fördelen med en statlig garanti får en verklig effekt’”.

122. Även om domstolen i punkt 104 i samma dom korrigerade tribunalens dom i det avseendet, slog den fast att ”en sådan felaktig rättstillämpning [innebär] inte att den överklagade domen ska upphävas. I de nämnda punkterna 123 och 124 i den överklagade domen gjorde tribunalen nämligen en riktig bedömning när den angav att kommissionen uppfyllde sina skyldigheter enligt bevisbördereglerna och reglerna om beviskrav såvitt avser styrkande av att en [gratis] och obegränsad statlig garanti ger en fördel. Det preciserades att en sådan garanti gör det möjligt för låntagaren ’att få lägre räntesatser eller ställa en mindre säkerhet’”.

123. Jag finner det därför lämpligt att påpeka att den presumtion som uppställdes i domen La Poste (C‑559/12 P), grundar sig på antagandet att en offentlig institution av industriellt och kommersiellt slag, tack vare den garanti som är knuten till dess ställning, får eller skulle kunna få mer förmånliga finansiella villkor än de som normalt kan erhållas på finansmarknaderna och att presumtionen följer enbart av att kommissionen visar att en sådan garanti föreligger [(punkt 99 i domen La Poste (C‑559/12 P)].

124. Begick tribunalen även ett fel genom att gå längre än att bara kräva att kommissionen ska visa att en sådan garanti föreligger för att den ska kunna åberopa den aktuella presumtionen, när tribunalen, i punkt 137 i den överklagade domen, slog fast att kommissionen skulle styrka sannolikheten för två antaganden, nämligen att i) garantin hade ett positivt inflytande på fordringsägarnas bedömning av kreditrisken hos den som omfattas av garantin, och ii) att den medförde en minskning av kreditkostnaderna.

125. Det rör sig naturligtvis om en motbevisbar presumtion som kan kullkastas genom att visa att den aktuella garantin inte hade, inte kommer att ha eller potentiellt sett inte kan ha gynnsamma följder för situationen för institutionen av industriellt och kommersiellt slag.

126. I förevarande fall, oberoende av den felaktiga rättstillämpning som har påpekats i punkt 124 i detta förslag till avgörande, fann tribunalen i punkt 188 i den överklagade domen att den motbevisbara presumtion som avses i domen La Poste (C‑559/12 P) hade kullkastats vad beträffar IFPEN.

127. I det avseendet ska det undersökas huruvida de uppgifter som gjorde det möjligt för tribunalen att dra slutsatsen att denna presumtion hade kullkastats eller inte kunde åberopas i detta fall är förenliga med de principer som rör bevisning på området för statligt stöd.

128. För att dra slutsatsen att presumtionen hade kullkastats kunde dock tribunalen inte nöja sig med den omständigheten att IFPEN, vad beträffar det förflutna, inte hade dragit någon verklig ekonomisk fördel av sin ställning, i form av mer förmånliga finansieringsvillkor som bank- och finansinstituten hade beviljat – en sak som inte har bestritts i förevarande fall – med andra ord den omständigheten att garantin inte hade haft någon ”verklig effekt” på relationerna mellan IFPEN och bank- och finansinstituten, under den aktuella perioden.

129. Denna omständighet räcker nämligen inte för att kullkasta en sådan presumtion om att det föreligger en fördel som den som uppställdes i domen La Poste (C‑559/12 P). Det måste dessutom styrkas att den aktuella garantin, på grund av IFPEN:s särdrag, inte kunde ge denna institution en fördel i framtiden i dess relationer med nämnda aktörer.

130. Detta är inte vad tribunalen gjorde.

131. Tribunalen påpekade förvisso i punkt 186 i den överklagade domen att sökandena i första instans vid förhandlingen hade erinrat om att enligt gällande lagstiftning, det vill säga artikel 12 i lag nr 2010/1645, fick IFPEN inte ta lån hos ett kreditinstitut med en löptid på mer än tolv månader och omfattades i det avseendet av en statlig kontroll.

132. I punkt 191 i den överklagade domen slog dock tribunalen fast att ”[e]ftersom den [gratis] och obegränsade statliga garanti som följer av IFPEN:s ställning som offentlig institution av industriellt och kommersiellt slag inte gav detta företag en exklusiv fördel inom ramen för relationerna mellan IFPEN och bank- och finansinstituten under perioden 2006–2010, kan denna garanti inte kvalificeras som statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF”.

133. Tribunalen tillade i punkt 193 att eftersom presumtionen har kullkastats, kan det inte längre vara fråga om att ålägga Republiken Frankrike att styrka att garantin inte ”kan ge [IFPEN] en fördel i framtiden”.

134. Tribunalen drog slutsatsen att det av det ovan anförda följer att den inte ens behöver ta ställning till huruvida det argument som sökandena i första instans åberopade kan prövas (och än mindre pröva det i sak).

135. Jag anser att tribunalen gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att nöja sig med att det skulle styrkas att garantin i det förflutna inte hade haft någon som helst (verklig) effekt på IFPEN:s relationer med bank- och finansinstituten, för att kullkasta den presumtion som uppställdes i domen La Poste (C‑559/12 P).

136. Överklagandet ska följaktligen bifallas såvitt avser den första grundens andra del och den andra grunden, vilket medför att den överklagade domen ska upphävas i det avseendet.

137. Jag anser att målet på denna punkt är färdigt för avgörande på grundval av bedömningen av det argument som sökandena i första instans åberopade och som grundar sig på artikel 12 i lag nr 2010/1645, ett argument som de har upprepat i sina skriftliga yttranden och under förhandlingen vid domstolen. Kommissionen har på nytt bestritt att detta argument kan prövas i sak, eftersom ”tribunalen inte har använt det i sin dom och inte kunde använda det, eftersom varken de franska myndigheterna eller IFPEN har upplyst kommissionen om artikel 12” (såsom påpekades under förhandlingen vid domstolen).

138. Jag anser att den invändning som kommissionen har framställt ska ogillas, eftersom det i mycket mindre utsträckning rör sig om ett argument eller en åberopad grund än en objektiv och offentlig uppgift, eftersom det rör sig om en lag i den aktuella medlemsstaten.

139. Domstolen har nämligen ”redan haft tillfälle att precisera vid ett flertal tillfällen att omfattningen av den lagenlighetsprövning som föreskrivs i artikel 263 FEUF omfattar samtliga omständigheter i kommissionens beslut i förfaranden om tillämpning av artiklarna 101 FEUF och 102 FEUF. Tribunalen säkerställer en fördjupad prövning av dessa bestämmelser, såväl vad gäller de rättsliga som de faktiska omständigheterna, mot bakgrund av de grunder som klagandena har åberopat … och med beaktande av samtliga omständigheter som dessa anfört. Detta gäller oavsett om dessa omständigheter ägde rum före eller efter det aktuella beslutet och oavsett om de åberopats tidigare under det administrativa förfarandet eller för första gången i målet vid tribunalen, i den mån omständigheterna är relevanta för lagenlighetsprövningen av kommissionens beslut…”.

140. Vidare har kommissionen i sak medgett i punkt 106 i överklagandet att den motbevisbara presumtion som uppställdes i domen La Poste (C‑559/12 P) inte skulle kunna åberopas för det fall garantin inte kan ge den offentliga institutionen av industriellt och kommersiellt slag en fördel i relationerna mellan denna institution och bank- och finansinstituten ”på grund av särdragen hos [den offentliga institutionen av industriellt och kommersiellt slag]”. Enligt kommissionen skulle dessa särdrag bland annat kunna bestå i ett förbud för den offentliga institutionen av industriellt och kommersiellt slag att skuldsätta sig hos banker eller ett krav att lånevillkoren ska vara sådana att den potentiella fördelen under alla omständigheter är försumbar för att institutionen ska få ta lån.

141. Kommissionen godtog dessutom under förhandlingen vid domstolen den 28 september 2017 att man av lag nr 2010/1645 ”högst sannolikt skulle kunna … utläsa ett högsta belopp som i förekommande fall skulle vara försumbart och detta skulle faktiskt kunna leda till presumtionen kullkastas. Det är den typen av åtgärd som faktiskt kan leda till att presumtionen kullkastas”.

142. I förevarande fall lyckades dock den franska regeringen och IFPEN vid tribunalen styrka att om IFPEN en dag skulle ta ett lån för framtiden, skulle den endast kunna låna för en mycket begränsad tid, vilket följer av den ställning som övriga centrala förvaltningsorgan (organismes divers d’administration centrale – ODAC) och följaktligen IFPEN åtnjuter.

143. Det är på så sätt som det i förevarande fall har kunnat styrkas att IFPEN, som omfattas av en gratis och obegränsad statlig garanti, inte har fått och att det inte var sannolikt att den i framtiden skulle få lån hos bank- och finansinstitut på mer förmånliga finansiella villkor än de som normalt kan erhållas på finansmarknaderna (såsom en längre räntesats eller mindre stränga krav på säkerhet).

144. Eftersom presumtionen kullkastades kan slutsatsen dras att kommissionen inte styrkte att företaget i framtiden likväl kunde dra fördel av ”åtgärder som på olika sätt minskar de kostnader som normalt belastar ett företags budget”.

C. IFPEN:s relationer med sina leverantörer och kunder: den tredje grunden (den motbevisbara presumtionen om att det föreligger en fördel i dessa relationer)

145. Denna grund riktar sig mot punkterna 134–161 i den överklagade domen. Kommissionen har kritiserat tribunalen för att felaktigt ha dragit slutsatsen att kommissionen, inom ramen för IFPEN:s relationer med sina leverantörer och kunder, inte kunde åberopa en motbevisbar presumtion om att det föreligger en fördel för IFPEN som följer av den gratis och obegränsade statliga garanti som den omfattas av.

1. Sammanfattning av parternas argument

146. Enligt kommissionen grundar sig tribunalens slutsats i det avseendet dels på en felaktig tolkning av domen La Poste (C‑559/12 P) och av tillkännagivandet om garantier, dels på påståendet att garantin inte hade någon sannolik inverkan på IFPEN:s relationer med sina leverantörer och kunder.

147. Vad, för det första, beträffar tolkningen av domen La Poste (C‑559/12 P), har kommissionen gjort gällande att det inte finns något i nämnda dom som tyder på att presumtionen om att det föreligger en fördel inte skulle vara tillämplig på de relationer som den offentliga institutionen av industriellt och kommersiellt slag har med sina leverantörer och kunder.

148. Den omständigheten att det i såväl domen La Poste (C‑559/12 P) som i tillkännagivandet om garantier, i samband med bedömningen av presumtionen om att det föreligger en fördel, endast hänvisas till krediter som beviljas av bank- eller finansinstitut utesluter inte att nämnda presumtion kan vara tillämplig i samband med relationerna mellan den offentliga institutionen av industriellt och kommersiellt slag och dess kommersiella fordringsägare, eftersom denna hänvisning finns med i nämnda dom endast som exempel (punkt 102).

149. För det andra, med hänsyn till påståendet att garantin inte hade någon sannolik inverkan på IFPEN:s relationer med sina leverantörer och kunder, har kommissionen påpekat att det rimligen inte kan hävdas att de kommersiella fordringsägarna i allmänhet är likgiltiga inför huruvida de får betalt för sina fordringar. Tvärtom, i varje kredittransaktion, oavsett om det rör sig om finansiell kredit eller handelskredit, är risken för utebliven betalning något som påverkar relationen mellan avtalsparterna. Försäkran om att få sin fordran betald av staten om IFPEN inte betalar har följaktligen i princip stor betydelse för den kommersiella fordringsägaren.

150. Vidare har kommissionen påpekat att det enligt punkt 139 i den överklagade domen inte är sannolikt att förekomsten av den statliga garantin – och således nämnda fördel för fordringsägaren – tar sig uttryck i en prissänkning till förmån för IFPEN. Även om kommissionen har medgett att en prissänkning är knuten till ett flertal olika faktorer, och inte bara till förekomsten av en garanti som är knuten till ställningen som offentlig institution av industriellt och kommersiellt slag, har den bestritt att en sådan omständighet kan utesluta en tillämpning av presumtionen om att det föreligger en fördel vilken följer av domen La Poste (C‑559/12 P). I det avseendet har kommissionen erinrat om att i det mål som avgjordes genom nämnda dom, hade parterna faktiskt hävdat att relationerna mellan La Poste och dess fordringsägare följde av en rad komplexa faktorer och inte enbart av garantin. Varken tribunalen eller domstolen ansåg dock att denna omständighet var sådan att den uteslöt en tillämpning av presumtionen om att det föreligger en fördel.

151. För det tredje har kommissionen bestritt tribunalens kritik, vilken framfördes bland annat i punkt 130 i den överklagade domen, och som avser att kommissionen ska ha åsidosatt den motiveringsskyldighet som föreskrivs i artikel 296 FEUF, vad gäller att styrka den fördel som IFPEN åtnjuter genom garantin i sina relationer med leverantörer och kunder. Motiveringen i det omtvistade beslutet gör det nämligen möjligt att förstå dels att denna institutions resonemang grundar sig på en presumtion, även om presumtionens villkor inte uttryckligen omnämns, dels skälet varför denna presumtion inte kullkastades i förevarande fall.

152. IFPEN har påpekat att eftersom beviljandet av den garanti som är knuten till ställningen som offentlig institution av industriellt och kommersiellt slag utgör ett individuellt stöd och eftersom den presumtion som uppställdes i domen La Poste (C‑559/12 P) inte är tillämplig i förevarande fall, gjorde tribunalen en korrekt bedömning när den, i punkt 129 i den överklagade domen, konstaterade att kommissionen borde undersöka garantins verkliga följder, för att styrka att det förelåg en fördel för IFPEN.

153. Vidare har IFPEN hävdat att kommissionen i det omtvistade beslutet, i motsats till vad den har gjort gällande i sitt överklagande, inte identifierade en fördel för IFPEN:s fordringsägare, bland annat för leverantörer och klienter.

154. IFPEN har i det avseendet påpekat att kommissionen, vad beträffar relationerna mellan IFPEN och dess leverantörer, i det omtvistade beslutet och i sitt överklagande felaktigt drog slutsatsen att leverantörerna inte behöver betala en factoringavgift för att överlåta sina fordringar på IFPEN, eftersom de drar fördel av den gratis och obegränsade statliga garanti som nämnda institution omfattas av.

155. Vad beträffar relationerna mellan IFPEN och dess kunder, har denna part hävdat att kommissionen, i det omtvistade beslutet och i sitt överklagande, felaktigt gjorde gällande att IFPEN, tack vare den garanti som är knuten till dess ställning som offentlig institution av industriellt och kommersiellt slag, kunde erbjuda sina kunder en fullgörandegaranti eller en garanti om bästa vilja. Eftersom IFPEN huvudsakligen erbjuder forskningstjänster, har den sig inte några avtalsenliga skyldigheter vad gäller resultat eller fullgörande. Dessutom ger denna institution normalt sett sina kunder en garanti som är begränsad till avtalets värde.

156. Enligt IFPEN följer härav att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den, i punkterna 99–108 respektive i punkterna 111–120 i den överklagade domen, slog fast att kommissionens antagande var teoretiskt och osannolikt, med hänsyn till den påstådda fördelen för IFPEN i sina relationer med kunder och leverantörer.

157. Republiken Frankrike anser att tribunalen inte gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning vid definitionen av tillämpningsområdet för presumtionen om att det föreligger en fördel som följer av den gratis och obegränsade statliga garantin. Enligt denna regering gjorde nämligen tribunalen rätt i att inte utvidga denna garanti till att omfatta de relationer som den offentliga institutionen av industriellt och kommersiellt slag har med sina leverantörer och kunder.

158. I det avseendet har den franska regeringen först påpekat att den presumtion som uppställdes i domen La Poste (C‑559/12 P) inte grundar sig på ett antagande om de relationer som den offentliga institutionen av industriellt och kommersiellt slag har med sina leverantörer eller kunder, och kommissionen kan därför inte åberopa denna under sådana omständigheter.

159. Vidare är möjligheten att använda en sådan presumtion som bevisning under alla omständigheter avhängig av sannolikheten i de antaganden som presumtionen grundar sig på, såsom tribunalen påpekade i punkt 136 i den överklagade domen.

160. Det omtvistade beslutet grundar sig i det avseendet, för det första, på antagandet att den offentliga institution av industriellt och kommersiellt slag som omfattas av en statlig garanti drar fördel av en prissänkning som dess leverantörer erbjuder. Republiken Frankrike anser att, såsom tribunalen korrekt påpekade, en prissänkning i relationerna mellan en leverantör och den berörda offentliga institutionen av industriellt och kommersiellt slag grundar sig på ett flertal olika faktorer, bland annat volymen på de order som lagts, de betalningsfrister som leverantören har gett eller avtalsförhållandets längd. En prissänkning följer således inte av att det föreligger en garanti som myndigheterna har ställt till förmån för den offentliga institutionen av industriellt och kommersiellt slag.

161. Vad, för det andra, beträffar relationerna mellan IFPEN och dess kunder, har den franska regeringen hävdat att det var korrekt av tribunalen att, i punkt 141 i den överklagade domen, slå fast att kommissionen i det omtvistade beslutet inte hade definierat den fördel som förekomsten av den statliga garantin innebar för IFPEN, och att den presumtion som kommissionen avsåg att åberopa därför var utan föremål i det avseendet. Enligt Republiken Frankrike styrkte nämligen inte kommissionen på vilket sätt den gratis och obegränsade statliga garanti som följer av ställningen som offentlig institution av industriellt och kommersiellt slag skulle leda till en förbättring av företagets situation i relationerna med sina kunder.

162. Mot bakgrund av det ovan anförda har Republiken Frankrike yrkat att överklagandet inte ska bifallas såvitt avser den tredje grunden.

2. Bedömning av huruvida överklagandet kan tas upp till prövning

163. IFPEN har hävdat att kommissionen i själva verket avser att ifrågasätta den bedömning av de faktiska omständigheterna och av bevisningen som tribunalen gjorde i punkterna 90–131 i den överklagade domen. På grund av detta anser IFPEN att överklagandet inte kan prövas såvitt avser denna grund.

164. Denna kritik är mycket summarisk och IFPEN själv har inte hävdat att överklagandet inte kan prövas såvitt avser någon del av den tredje grunden (med hänsyn till att IFPEN, i sin svarsskrivelse, ”lägger åt sidan” diskussionen om huruvida det finns en presumtion om att det föreligger en fördel).

165. Denna grund avser dock just tillämpningsområdet för presumtionen om att det föreligger en fördel som följer av en gratis och obegränsad garanti, och särskilt frågan huruvida denna presumtion även är tillämplig på IFPEN:s relationer med sina leverantörer och kunder. Med andra ord undgår själva föremålet för den tredje grunden den kritik som IFPEN har framfört.

166. Eftersom detta i högsta grad är en rättsfråga, ska den invändning om rättegångshinder som IFPEN har framställt avslås.

3. Bedömning i sak

167. Enligt kommissionen grundar sig tribunalens slutsats dels på en felaktig tolkning av domen La Poste (C‑559/12 P) och av tillkännagivandet om garantier, dels på påståendet att garantin inte hade någon sannolik inverkan på IFPEN:s relationer med sina leverantörer och kunder.

168. Vad beträffar tillämpningsområdet för den presumtion som följer av domen La Poste (C‑559/12 P) och således tribunalens tolkning av domstolens nämnda dom, anser jag att det inte finns någonting i den domen som tyder på att presumtionen om att det föreligger en fördel inte skulle kunna vara tillämplig på de relationer som en offentlig institution av industriellt och kommersiellt slag har med sina leverantörer och med sina kunder.

169. I den domen erkändes förvisso den motbevisbara presumtionen endast i fråga om de relationer som en offentlig institution av industriellt och kommersiellt slag hade med bank- och finansinstitut, men det var på grund av att det var den enda marknad som kommissionen ifrågasatte i det målet.

170. Jag anser inte att man därav kan dra slutsatsen att den motbevisbara presumtionen inte kan utvidgas till att omfatta andra marknader eller relationer, och att tribunalen således gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning när den slog fast motsatsen (se, bland annat, punkt 160 i den överklagade domen).

171. Tribunalen medgav nämligen att kommissionen hade skäl för att göra en bedömning i tre steg, nämligen bandet till bankerna, bandet till leverantörerna, bandet till kunderna (punkt 89 i den överklagade domen och punkt 26 i detta förslag till avgörande), och den medgav att i var och en av dessa kategorier kunde en fördel uppkomma, samtidigt som tribunalen, bland annat i punkt 142 i den överklagade domen, nekade att det ens var möjligt att utvidga presumtionen om att det föreligger en fördel till att gälla i relationerna med leverantörerna eller kunderna (se även punkt 35 i detta förslag till avgörande).

172. I motsats till vad tribunalen slog fast, stöter man i fråga om leverantörer och kunder på samma typ av fördel som den som domstolen identifierade i domen La Poste (C‑599/12 P), nämligen dels en förbättring av finansieringsvillkoren för den som omfattas av garantin, dels att sistnämnda inte behöver betala en lämplig premie som motsvarar den riskpremie som staten står för.

173. De relationer som den som omfattas av den gratis och obegränsade statliga garantin har med sina leverantörer och sina kunder innefattar nämligen i allmänhet även beviljande av krediter och betalningsfrister (med de risker som följer därav), inte minst på grund av eftersläpningen mellan tillhandahållandet av tjänsten eller leveransen av varan och betalningen för denna tjänst eller vara.

174. Det är uppenbart att ingåendet av ett avtal med den som omfattas av en gratis och obegränsad statlig garanti, såsom IFPEN, åtföljs av vissheten att få betalt, vilket inte är oväsentligt för en leverantör, eller för en kund att få en leverans eller att kunna få skadestånd. Denna fördel skulle inte finnas om leverantören eller kunden ingick avtal med andra aktörer som inte omfattas av denna garanti och det är bara vanligt sunt förnuft att anse att den som omfattas av garantin i gengäld skulle kunna få en rad fördelar som bland annat skulle kunna yttra sig i en prissänkning eller det faktum att man mycket hellre ingår avtal med denne än med andra aktörer.

175. Jag vill dessutom (i likhet med kommissionen) påpeka att den uttryckliga hänvisningen till de krediter som beviljas av bank- eller finansinstitut inte utgör en unik hänvisning, vare sig i domen La Poste (C‑559/12 P) eller i tillkännagivandet om garantier (punkterna 1.2, 2.1 och 2.2) som det hänvisas till i nämnda dom. Oftast är det fråga om de finansieringsvillkor som den som omfattas av garantin åtnjuter och att det inte betalas någon premie till staten för att täcka den risk som vederbörande löper, utan att dessa överväganden uttryckligen syftar på lån som tagits hos bank- och finansinstitut.

176. Tribunalen har framhållit att i det mål som avgjordes genom domen av den 8 december 2011, Residex Capital IV ( C‑275/10, EU:C:2011:814), befann sig det företag som omfattades av garantin redan i svårigheter när garantin ställdes ut till företaget. Jag kan inte heller se hur denna omständighet skulle kunna tala för en begränsning av presumtionen. Tvärtom kommer en leverantör inte med lätthet att ge ett företag i svårigheter kredit, om inte företaget omfattas av en gratis och obegränsad statlig garanti. Den fördel som företaget åtnjuter genom garantin i sina relationer med denna fordringsägare är i en sådan situation uppenbar.

177. Såsom tribunalen har påpekat är det riktigt att affärsförbindelserna mellan en leverantör och dess kund i allmänhet avgörs av ett flertal olika faktorer, och således inte bara av huruvida det föreligger en gratis och obegränsad statlig garanti. Jag anser dock inte att denna omständighet gör det möjligt att bryta en presumtion om att det föreligger en fördel som följer av en sådan garanti.

178. I det mål som avgjordes genom domen La Poste (C‑559/12 P) hade klaganden dessutom framhållit att relationerna mellan La Poste och dess fordringsägare följde av en rad komplexa faktorer och inte enbart av garantin. Varken tribunalen eller domstolen ansåg dock att denna omständighet kunde bryta en presumtion om att det förelåg en fördel.

179. Slutligen kunde tribunalen föreslå att det var fordringsägaren till den som omfattades av garantin som i själva verket var den som verkligen åtnjöt garantin och därmed fördelen, och inte, i förevarande fall, IFPEN. Detta argument skulle även gälla bank- och finansinstituten, eftersom bankinstitutet inte längre tar någon risk när låntagaren har en gratis och obegränsad garanti, vilket med nödvändighet utgör en fördel för bankinstitutet.

180. I själva verket anser jag att förekomsten av en gratis och obegränsad statlig garanti medför en presumtion om att det föreligger en fördel både för den som omfattas av garantin och för de ekonomiska aktörer med vilka denne ingår avtal.

181. Även om vissa av de omständigheter som tribunalen påtalade i den överklagade domen (bland annat factoring eller prissänkningar som, enligt tribunalen, snarare följer av gemensamma inköp än av garantin) skulle ha kunnat användas för att kullkasta presumtionen, kvarstår det faktum att tribunalen borde ha godtagit den motbevisbara presumtionen om att det föreligger en fördel som, i IFPEN:s relationer med sina leverantörer och kunder, följer av att den gratis och obegränsade statliga garantin och begränsa sig till att kontrollera om denna presumtion hade kullkastats.

182. Följaktligen ska överklagandet bifallas såvitt avser den tredje grunden.

183. Jag anser därför att målet – eftersom den överklagade domen grundar sig på antagandet att tribunalen inte godtog presumtionen i fråga om relationerna med leverantörer och kunder – inte är färdigt för avgörande på denna punkt, och att domstolen med nödvändighet ska återförvisa målet till tribunalen för att den tredje grunden diskuteras där på grundval av att det föreligger en presumtion och en möjlighet för IFPEN och den franska regeringen att kullkasta denna.

V. Rättegångskostnader

184. Eftersom målet återförvisas till tribunalen ska frågan om rättegångskostnader avseende detta överklagande anstå.

VI. Förslag till avgörande

185. Av dessa skäl föreslår jag att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 26 maj 2016, Frankrike och IFP Énergies nouvelles/kommissionen ( T‑479/11 och T‑157/12, EU:T:2016:320), i den mån som tribunalen, för det första, slog fast att det för att kullkasta den motbevisbara presumtion som uppställdes i domstolens dom av den 3 april 2014, Frankrike/kommissionen ( C‑559/12 P, EU:C:2014:217), var tillräckligt att styrka att garantin i det förflutna inte hade haft någon (verklig) effekt på den offentliga institutionen IFP Enérgies nouvelles relationer med bank- och finansinstituten och, för det andra, att denna motbevisbara presumtion inte kan utvidgas till att omfatta andra marknader eller relationer än den offentliga institutionen IFP Enérgies nouvelles relationer med bank- och finansinstituten, det vill säga dess relationer med leverantörer och/eller kunder, ogilla överklagandet i övrigt, och återförvisa målet till tribunalen för en ny prövning av det resonemang som ligger till grund för den tredje grunden för överklagandet och besluta att frågan om rättegångskostnader ska anstå.

1 Originalspråk: franska.

2 Kommissionens beslut 2012/26/EU av den 29 juni 2011 om det statliga stöd C 35/08 (f.d. NN 11/08) som Frankrike har genomfört till förmån för den offentliga institutionen Institut français du pétrole (IFP) (EUT L 14, 2012, s. 1) (nedan kallat det omtvistade beslutet).

3 Det förefaller som om det finns många offentliga institutioner av industriellt och kommersiellt slag i denna medlemsstat (de ”viktigaste” är inte mindre än 51 till antalet, enligt Wikipedia: https://fr.wikipedia.org/wiki/%C3%89tablissement_public_%C3%A0_caract%C3%A8re_industriel_et_commercial_en_France#Principaux). Se även Bourdon, P., La garantie de l’Etat en faveur des établissements publics industriels et commerciaux: une aide d’Etat illicite, mais pas rédhibitoire, Revue de l’Union européenne, 2015, s. 523.

4 Rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel [108 FEUF] (EGT L 83, 1999, s. 1), vilken med verkan från och med den 14 oktober 2015 ersattes av rådets förordning (EU) 2015/1589 av den 13 juli 2015 om tillämpningsföreskrifter för artikel 108 FEUF (EUT L 248, 2015. s. 9, och rättelse i EUT L 159, 2016, s. 23)

5 EUT C 155, 2008, s. 10 (nedan kallat tillkännagivandet om garantier).

6 Loi no 2005–781, du 13 juillet 2005, de programme fixant les orientations de la politique énergétique (lag nr 2005–781 av den 13 juli 2005 om program för fastställande av riktlinjerna för energipolitiken) (JORF av den 14 juli 2005, s. 11570).

7 Kommissionens beslut 2010/605/EU av den 26 januari 2010 om det statliga stöd C 56/07 (f.d. E 15/05) som Frankrike har beviljat La Poste (EUT L 274, 2010, s. 1) (nedan kallat La Poste-beslutet).

8 Kommissionens beslut 2009/157/EG av den 16 juli 2008 om det stöd som Frankrike har genomfört till förmån för koncernen IFP (C 51/05 (ex NN 84/05)) (EUT L 53, 2009, s. 13).

9 Med hänsyn till att domen omnämns många gånger i detta förslag till avgörande kommer en exakt rättsfallshänvisning till domen inte att lämnas varje gång. Domen kommer i stället genomgående att benämnas ”domen La Poste (C‑559/12 P)”.

10 Dom av den 15 december 2005, Italien/kommissionen ( C‑66/02, EU:C:2005:768, punkterna 91 och 92); dom av den 6 september 2006, Portugal/kommissionen ( C‑88/03, EU:C:2006:511 punkt 91); dom av den 9 juni 2011, Comitato ”Venezia vuole vivere” m.fl./kommissionen ( C‑71/09 P, C‑73/09 P och C‑76/09 P, EU:C:2011:368, punkt 114), dom av den 12 september 2007, Italien och Brandt Italia/kommissionen ( T‑239/04 och T‑323/04, EU:T:2007:260, punkterna 142–144).

11 Enligt denna rättspraxis leder den underförstådda och obegränsade statliga garanti som följer av ställningen som offentlig institution av industriellt och kommersiellt slag till en förbättring av det mottagande företagets ekonomiska situation genom att de utgifter som normalt sett belastar dess budget minskar (punkt 98 i den nämnda domen).

12 Kommissionen har påpekat att en sådan situation inte är ovanlig. Det räcker att tänka på stödordningar till förmån för tjänster av allmänt intresse, genom vilka staten fastställer villkoren för beviljande av ersättning till dem som tillhandahåller sådana tjänster, bland annat till alla sjukhus som iakttar vissa villkor eller till alla företag som tillhandahåller vissa tjänster för assistans åt personer med särskilda svårigheter. Varje sjukhus eller företag som omfattas av denna ordning kan emellertid också omfattas av en stödordning, i den meningen att sjukhuset eller företaget kommer att få ett stöd som är obestämt eller som inte går att hänföra till ett visst projekt (på grund av att stödet beror på den nettokostnad för den allmänna tjänsten som kommer att uppstå för varje rättssubjekt, en kostnad som inte känd i förväg). Det är just denna kvalificering som ordning, i den mening som avses i artikel 1 d andra delen i förordning nr 659/1999, som gör det möjligt för kommissionen, när åtgärden kvalificeras som befintligt stöd, att vidta lämpliga åtgärder för sjukhuset eller det berörda företaget. För ett exempel på denna situation, se kommissionens beslut av den 5 juli 2016 om det statliga stöd SA.19864 – 2014/C (f.d. 2009/NN54) som Belgien har genomfört till förmån för finansiering av de offentliga IRIS-sjukhusen i huvudstadsregionen Bryssel (EUT L 351, 2016, s. 68).

13 Kommissionens beslut K(2005) 2706 slutlig av den 14 september 2005 om statligt stöd till Olympiaki Aeroporia Ypiresies AE (C 11/2004 (före detta NN 4/2003) – Olympiaki Aeroporia – Omstrukturering och privatisering); kommissionens beslut av den 17 september 2008, statligt stöd N 321/08, N 322/08 och N 323/08 – Grekland – Försäljning av vissa tillgångar i Olympic Airlines/Olympic Airways Services: kommissionens beslut C(2012) 9403 av den 20 december 2011 om det statliga stöd C 25/08 (f.d. NN 23/08) i form av en reform av finansieringen av pensionerna för statsanställda vid France Télécom som Republiken Frankrike genomfört till förmån för France Télécom (EUT L 279, 2012, s. 1) och kommissionens beslut K(2010) 4499 av den 29 september 2010 om statligt stöd N 178/2010, vilket anmälts av Konungariket Spanien, i form av ersättning för en offentlig tjänst knuten till en prioriteringsordning till förmån för kraftverk som använder inhemskt kol.

14 Dom av den 13 september 2010, Grekland m.fl./kommissionen ( T‑415/05, T‑416/05 och T‑423/05, EU:T:2010:386), dom av den 3 december 2014, Castelnou Energía/kommissionen ( T‑57/11, EU:T:2014:1021); beslut av den 3 april 2014, CFE-CGC France Télécom-Orange/kommissionen ( T‑2/13, ej publicerat, EU:T:2014:226).

15 Dom av den 14 februari 1990, Frankrike/kommissionen ( C‑301/87, EU:C:1990:67, punkt 33). Se även dom av den 8 december 2011, France Télécom/kommissionen ( C‑81/10 P, EU:C:2011:811, punkterna 19–24), och dom av den 20 september 2011, Regione autonoma della Sardegna m.fl./kommissionen ( T‑394/08, T‑408/08, T‑453/08 och T‑454/08, EU:T:2011:493, punkt 91).

16 Fransk rätt hindrar IFPEN från att ta lån med en löptid på mer än tolv månader och underkastar företaget en statlig kontroll i det avseendet [(IFPEN har hänvisat till artikel 12 i loi no 2010–1645, du 28 décembre 2010, de programmation des finances publiques pour les années 2011 à 2014 (lag nr 2010–1645 av den 28 december 2010 om planering av de offentliga finanserna för åren 2011–2014) (JORF av den 29 december 2010, s. 22868)].

17 Se, även, Bourdon, P., som det hänvisas till ovan i fotnot 3, enligt vilken ”presumtionen … kan kullkastas [exempelvis genom att överväga] att bevara den statliga garantin till förmån för [offentliga institutioner av industriellt och kommersiellt slag]. Denna statliga garanti måste dock dels inkluderas i redovisningen för den [offentliga institutionen av industriellt och kommersiellt slag], dels beaktas av institutionen vid beräkningen av dess kostnader. Denna lösning, vilken inte är ny …, har helt nyligen framhållits av Conseil d’état [Högsta förvaltningsdomstolen, Frankrike]. [Nämnda domstol] uppgav att när de erbjuder tjänster på marknaden, ”ska det pris som föreslås av den lokala myndigheten eller det offentliga samarbetsorganet fastställas med beaktande av samtliga direkta och indirekta kostnader som bidrar till dess bildande, utan att myndigheten, vid fastställandet av detta, åtnjuter en fördel som följer av de resurser eller medel som den tilldelats med anledning av dess uppdrag av allmänintresse och på villkor att den, om nödvändigt, kan styrka detta genom sina redovisningshandlingar eller andra lämpliga upplysningar” [EG, den 30 december 2014, nr 355563, Société Armor SNC, Lebon 433 tillsammans med förslaget till avgörande]. Detta avgörande avsåg inte [offentliga institutioner av industriellt och kommersiellt slag], men det kan helt och hållet överföras på dessa när de erbjuder tjänster på marknaden. Som ett komplement skulle [den offentliga institutionen av industriellt och kommersiellt slag] kunna betala en premie för den statliga garantin som står i relation till garantins ekonomiska värde, vilket nästan motsvarar den risk som staten bär … I avsaknad av en premie, skulle det eventuellt kunna styrkas att den statliga garantin utgör ersättning för skyldigheter att tillhandahålla en offentlig tjänst som åligger [den offentliga institutionen av industriellt och kommersiellt slag]. Detta föreskrivs i artikel 106 [FEUF]. Ett avtal som är bindande för [den offentliga institutionen av industriellt och kommersiellt slag] och för staten i syfte att fastställa denna fråga skulle vara till hjälp för att kullkasta presumtionen om att det föreligger ett olagligt statligt stöd”.

18 Dom av den 21 januari 2016, Galp Energía España m.fl./kommissionen ( C‑603/13 P, EU:C:2016:38, punkt 72 och där angiven rättspraxis). Min kursivering.

19 Dom av den 1 juli 2008, Chronopost och La Poste/UFEX m.fl. ( C‑341/06 P och C‑342/06 P, EU:C:2008:375, punkt 123).