Förslag till avgörande av generaladvokat Tanchev – Mål C‑191/17 ING-DiBa Direktbank Austria
I. Inledning
1. Den huvudsakliga fråga som väckts genom denna begäran om förhandsavgörande som ingetts av Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen i Österrike) avser frågan huruvida en viss typ av bankkonto som kallas elektroniskt direktsparkonto, där kunden har obegränsad tillgång till medlen på kontot, men alla överföringar till och från kontot till tredje parter ska utföras via ett annat konto som kallas referenskonto, omfattas av begreppet betalkonto enligt artikel 4.14 i direktiv 2007/64/EG om betaltjänster på den inre marknaden.
2. Detta mål ger domstolen den första möjligheten att tolka innebörden av ett ”betalkonto” i den betydelse som avses i direktiv 2007/64. I det nationella målet krävs detta för att kunna avgöra huruvida bankkontot i fråga måste följa kraven i direktiv 2007/64.
II. Rättslig ram
A. Unionsrätt
3. I artikel 4, med rubriken ”Definitioner”, i direktiv 2007/64 står:
”14) betalkonto: ett konto som innehas i en eller flera betaltjänstanvändares namn och som används för genomförandet av betalningstransaktioner.”
B. Österrikisk rätt
4. Direktiv 2007/64 införlivades med österrikisk lagstiftning genom Bundesgesetz über die Erbringung von Zahlungsdiensten (Zahlungsdienstegesetz – ZaDiG) (lagen om betaltjänster) av 2009 (BGB1. I, 66/2009) (nedan kallad lagen om betaltjänster).
5. I 3 § lagen om betaltjänster, med rubriken ”Definitioner” anges följande:
”13) betalkonto: ett konto som innehas i en eller flera betaltjänstanvändares namn och som används för genomförandet av betalningstransaktioner.”
III. Bakgrund till det nationella målet och tolkningsfrågan
6. Bundeskammer für Arbeiter und Angestellte (Förbundskammaren för arbetare och tjänstemän) (sökanden) har enligt österrikisk rätt att väcka talan för att skydda konsumenternas intressen.
7. ING-DiBa Direktbank Austria Niederlassung der ING-DiBA AG (svaranden) är en bank med verksamhet i hela Österrike.
8. Svaranden använder allmänna affärsvillkor i affärsverksamheten med konsumenter (Allgemeine Geschäftsbedingungen; ”AGB”) I synnerhet har svaranden använt AGB i samband med en viss typ av konto som erbjuds till konsumenter med beteckningen ”Direkt-Sparen” (”direktsparkonto”), till vilket det hänvisas i begäran om förhandsavgörande som, bland annat, ett elektroniskt direktsparkonto (”elektroniskt direktsparkonto”)
9. Det framgår av beslutet om hänskjutande att det aktuella elektroniska direktsparkontot är ett konto där konsumenterna själva kan göra insättningar och uttag via nätbaserade banktjänster (telebanking). Emellertid måste konsumenten alltid göra dessa överföringar via ett annat konto, kallat referenskonto, som innehas i kundens namn. Referenskontot måste vara ett avistakonto som har öppnats i Österrike, men behöver inte vara ett konto hos svaranden. Konsumenten kan besluta, utan begränsning eller förvarning och därmed utan negativa effekter på räntan, om, när och till vilket belopp konsumenten överför pengar mellan det elektroniska sparkontot och referenskontot. Överföringar kan visserligen bara göras mellan det elektroniska direktsparkontot och referenskontot, men konsumenten är inte förhindrad att när som helst få tillgång till – utan att behöva involvera betaltjänstleverantören – pengarna på det elektroniska direktsparkontot.
10. Sökanden väckte talan mot svaranden och gjorde gällande att ett stort antal av klausulerna i AGB som svaranden använder i sina avtal om de aktuella elektroniska direktsparkontona är oförenliga med lagen om betaltjänster. Denna talan har nu överklagats till den hänskjutande domstolen.
11. Svaranden har gjort gällande att lagen om betaltjänster inte är tillämplig på det elektroniska direktsparkontot i fråga.
12. Den hänskjutande domstolen har angett att lagen om betaltjänster ordagrant återger de relevanta definitionerna i direktiv 2007/64. Därmed gäller att om det aktuella elektroniska direktsparkontot omfattas av direktiv 2007/64 är lagen om betaltjänster också tillämplig på det.
13. Den hänskjutande domstolen ansåg bland annat att en klassificering som ”sparkonto” i sig inte innebär att det aktuella elektroniska direktsparkontot inte ska omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2007/64, eftersom artikel 3 i direktivet, som rör frågor som undantagits från direktivets tillämpningsområde, inte ger någon vägledning i detta avseende. Den hänskjutande domstolen påpekade emellertid att varje gång som kontoinnehavaren vill betala en räkning krävs ett mellanliggande steg genom vilket pengarna förs över från det elektroniska direktsparkontot till referenskontot. Först efter att pengarna kommit in på referenskontot kan de sedan föras över till en tredje part. Den hänskjutande domstolen ansåg att det inte klart gick att avgöra, utifrån tolkningen av begreppet betalkonto i artikel 4.14 i direktiv 2007/64, huruvida detta mellansteg motiverar att det elektroniska direktsparkontot ska undantas från direktivets tillämpningsområde.
14. Under dessa omständigheter beslutade Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och hänskjuta följande fråga till domstolen för ett förhandsavgörande:
”Ska artikel 4.14 i direktiv 2007/64/EG om betaltjänster på den inre marknaden (betaltjänstdirektivet) tolkas på så sätt, att ett elektroniskt sparkonto, med vilket kunden (utan förvarning och utan någon särskild medverkan från bankens sida) genom nätbaserade banktjänster kan göra insättningar på och uttag från ett referenskonto som står i hans eller hennes namn (ett avistakonto i Österrike), omfattas av begreppet betalkonto (artikel 4.14 i direktivet) och därmed av direktivets tillämpningsområde?”
15. Sökanden, svaranden, den tyska regeringen och Europeiska kommissionen har ingett skriftliga yttranden till domstolen. I enlighet med artikel 76.2 i domstolens rättegångsregler hölls inte någon muntlig förhandling.
IV. Parternas yttranden
16. Sökanden och kommissionen anser att det elektroniska direktsparkontot i fråga omfattas av definitionen av ett betalkonto enligt artikel 4.14 i direktiv 2007/64, medan svaranden och den tyska regeringen intar en motsatt ståndpunkt.
17. Sökanden har gjort gällande, bland annat på grundval av vissa andra definitioner som anges i direktiv 2007/64, att begreppet betalkonto inte kräver samverkan mellan kontoinnehavaren och tredje part. Tvärtom anser sökanden att den grundläggande förutsättningen för klassificeringen betalkonto är kontoinnehavarens möjlighet att genomföra transaktioner på eget initiativ när som helst utan att behöva kontakta betaltjänstleverantören. Sökanden har dessutom anfört att vissa svar i kommissionens dokument med frågor och svar rörande direktiv 2007/64 (nedan kallat ”kommissionens vägledande dokument”) stöder dess ståndpunkt och bestrider relevansen av de uppgifter som ingår i en tidigare vägledning om direktiv 2007/64 som utfärdats av den europeiska banksektorns expertgrupp för betaltjänstdirektivet (”expertgruppens vägledning”).
18. Svaranden har gjort gällande att klassificeringen av ett konto som ett betalkonto måste ses mot bakgrund av kontots funktioner och mål, och att begreppet betalkonto inbegriper möjligheten att interagera direkt med tredje part som en del av genomförandet av betalningstransaktioner. På grundval av detta har svaranden gjort gällande att när det gäller det elektroniska direktsparkontot i fråga, är dess användning för transaktioner med tredje part utesluten både enligt avtal och rent tekniskt, och att det därför inte kan anses vara ett betalkonto. I detta avseende har svaranden påpekat att den avgörande egenskapen för det elektroniska direktsparkontot i fråga är att alla överföringar till och från ett sådant konto måste ske genom ett referenskonto, som är ett betalkonto i den mening som avses i direktiv 2007/64.
19. Till stöd för sin ståndpunkt har svaranden bland annat åberopat kommissionens och expertgruppens vägledande dokument, två andra rättsakter inom betaltjänstsektorn i EU – direktiv 2014/92/EU (det så kallade betaltjänstdirektivet) och förordning (EU) nr 260/2012 (förordningen om det gemensamma eurobetalningsområdet (Sepa)) – samt den strategi som antagits av flera medlemsstater på detta område. Svaranden har även understrukit att det skulle få avsevärda negativa konsekvenser att klassificera det elektroniska direktsparkontot som ett betalkonto, till exempel en diskriminering mellan elektroniska direktsparkonton och traditionella sparkonton som inte är klassificerade som detta enligt 31 § första stycket lagen om banksystemet (Bankwesengesetz), betydande kostnader för banker utan motsvarande fördelar för kunder, avvikelse från EU:s betaltjänstlag och en urholkning av uppdelningen mellan inlåningskonton och avistakonton vilken ingår i själva strukturen för bankverksamhet.
20. Den tyska regeringen har understrukit att det finns vissa typer av konton som inte omfattas av direktiv 2007/64. På grundval av detta har den tyska regeringen anfört att sparkonton i första hand används för sparande och i regel inte används för betalningstransaktioner, vilket är fallet med det elektroniska direktsparkontot i fråga. Den tyska regeringen har gjort gällande att denna uppfattning om sparkonton har ytterligare stöd i ordalydelsen i vissa bestämmelser i direktiv 2014/92 om betalkonton, och påpekar att vissa svar i kommissionens vägledande dokument är otydliga samt att det dokumentet ändå inte är bindande.
21. Kommissionen har gjort gällande att det inte finns någonting i lydelsen i direktiv 2007/64 som tyder på att begreppet betalkonto inte skulle omfatta det elektroniska direktsparkontot i fråga. Kommissionen har också betonat att syftet med direktiv 2007/64 är att skydda användare av betaltjänster: enligt skäl 46 och artiklarna i avdelning IV i direktiv 2007/64 omfattas de konton som täcks av direktivet av vissa rättsliga minimikrav för ett korrekt utförande av betalningstransaktioner. Kommissionen anser att konsumenterna skulle förlora detta skydd i händelse av en restriktiv tolkning av begreppet betalkonto i den mening som avses i direktiv 2007/64.
V. Bedömning
22. Av domstolens fasta praxis följer att det vid tolkningen av en unionsbestämmelse inte bara är lydelsen som ska beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i.
23. Det är på grundval av detta som jag har dragit slutsatsen att det elektroniska direktsparkontot i fråga inte kan anses omfattas av begreppet betalkonto enligt artikel 4.14 i direktiv 2007/64.
24. Jag är benägen att instämma i att bara att kalla ett konto för till exempel ”sparkonto” inte i sig bestämmer huruvida detta konto utgör ett betalkonto i den mening som avses i direktiv 2007/64, utan i stället måste detta kontos särskilda egenskaper, vilket inbegriper dess funktioner och syfte, beaktas. Emellertid är ett avgörande kriterium vid fastställandet av om ett konto är ett betalkonto i den mening som avses i direktiv 2007/64 huruvida ett sådant konto innefattar direkt deltagande i betalningstransaktioner med tredje parter. Jag anser därför att det elektroniska direktsparkontot i fråga inte omfattas av begreppet betalkonto enligt direktiv 2007/64.
A. Ordalydelsen
25. Såsom framgår av punkt 3 i mitt förslag till avgörande ovan definieras i artikel 4.14 i direktiv 2007/64 ett betalkonto som ”ett konto som innehas i en eller flera betaltjänstanvändares namn och som används för genomförandet av betalningstransaktioner”. Denna definition anger inte i sig de särskilda egenskaper eller typer av konton som kan anses omfattas av begreppet.
26. Den definitionen använder i själva verket termer – ”betaltjänstanvändare” och ”betalningstransaktion” – som i sin tur har definierats i andra punkter i artikel 4 i direktiv 2007/64. Följaktligen bör definitionen av betalkonto läsas mot bakgrund av andra definitioner som anges i denna bestämmelse samt i artiklarna 2 och 3 i direktivet vilka avser dess tillämpningsområde i allmänhet.
27. I synnerhet definieras i artikel 4.10 i direktiv 2007/64 begreppet betaltjänstanvändare som ”en fysisk eller juridisk person som utnyttjar en betaltjänst i egenskap av antingen betalare eller betalningsmottagare eller i båda dessa egenskaper”.
28. Definitionen av betaltjänstanvändare i artikel 4.10 i direktiv 2007/64 är tvetydig eftersom den anger att den person som utnyttjar tjänsten kan vara antingen betalare eller betalningsmottagare eller båda. Men om ordalydelsen beaktas separat kan den tolkas som att betalaren (avsändaren av medel) och betalningsmottagaren (mottagaren av medel) kan vara samma person och en person som gör transaktioner med sig själv kan vara en betaltjänstanvändare.
29. I artikel 4.5 i direktiv 2007/64 definieras begreppet betalningstransaktion som ”en åtgärd som initieras av betalaren eller betalningsmottagaren vid placering, överföring eller uttag av medel, oberoende av eventuella underliggande förpliktelser mellan betalaren och betalningsmottagaren”.
30. Definitionen av ”betalningstransaktion” i artikel 4.5 i direktiv 2007/64 är också tvetydig, när den beaktas separat. Å ena sidan kan den tolkas som att det måste finnas två personer, en ”betalare” och en ”betalningsmottagare”; till skillnad från i artikel 14.10 i direktiv 2007/64 anges i artikel 4.5 i direktiv 2007/64 inte uttryckligen att en person kan vara både och. Å andra sidan kan det göras gällande att det endast krävs en handling som initieras av betalaren eller betalningsmottagaren vid ”placering, överföring eller uttag av medel”, utan att ange huruvida en sådan överföring får göras mellan två konton som innehas av samma person, såsom i fallet med det mellanliggande steg som inbegriper överföring av medel mellan det elektroniska direktsparkontot och referenskontot i fråga i det nationella målet.
31. Vidare anges i artikel 2 i direktiv 2007/64, med rubriken ”Tillämpningsområde”, att direktivet ska tillämpas på ”betaltjänster som tillhandahålls inom [unionen]”. Enligt artikel 4.3 i direktivet definieras ”betaltjänst” som ”en affärsverksamhet som förtecknas i bilagan”.
32. I synnerhet förtecknas i punkt 2 i bilagan ”tjänster som möjliggör kontantuttag från ett betalkonto”. I ordalydelsen i denna bestämmelse verkar det förutsättas att överföringar görs direkt från betalkontot.
33. Dessutom hänvisar punkt 3 i bilagan till direktiv 2007/64 till:
”Genomförande av betalningstransaktioner, däribland överföring av medel, från ett betalkonto hos användarens betaltjänstleverantör eller någon annan betaltjänstleverantör:
Genomförande av autogireringar, även engångsautogireringar.
Genomförande av betalningstransaktioner med betalkort eller liknande.
Genomförande av betalningar, även stående betalningsorder.”
34. Tagen för sig kan den kursiverade texten i punkt 3 i bilagan tolkas som att betalningstransaktioner inte nödvändigtvis behöver inbegripa någon tredje part vid tillämpningen av begreppet betalkonto enligt artikel 4.14 i direktiv 2007/64. Emellertid följs denna formulering av tre strecksatser som var och en i princip inbegriper direkt interaktion med en tredje part i syfte att överföra medel till eller från betalkontot (autogiro inbegriper ”debitering av en betalares betalkonto”, med betalkort eller överföringar som stående betalningsuppdrag).
35. Jag noterar emellertid att i artikel 3 i direktiv 2007/64, som har rubriken ”Undantag från tillämpningsområdet”, anges att direktivet inte är tillämpligt på 15 kategorier betalningstransaktioner och tjänster som förtecknas däri, och att det elektroniska direktsparkontot i fråga inte uttryckligen tillhör någon av dem. Jag anser dock inte att denna bestämmelse är uttömmande i fråga om konton som ligger utanför direktivets tillämpningsområde. Detta stöds av skäl 6 i direktiv 2007/64, där det anges att ”det inte är lämpligt att den rättsliga ramen [för betaltjänster] är heltäckande. Dess tillämpning bör begränsas till betaltjänstleverantörer vilkas huvudsakliga verksamhet består i att tillhandahålla betaltjänster till betaltjänstanvändare.”
36. Därmed ger ordalydelsen i artikel 4.14 i direktiv 2007/64 inte något entydigt svar på frågan huruvida det elektroniska direktsparkontot i fråga kan anses vara ett betalkonto i den mening som avses i denna bestämmelse.
1. Bakgrund
37. Enligt domstolens praxis kan bakgrunden till en unionsåtgärd eller en åtgärds bestämmelse vara vägledande för att avgöra unionslagstiftarens avsikt med åtgärden eller en viss bestämmelse och därmed för att bekräfta den tolkning som gjorts.
38. Av förarbetena till direktiv 2007/64 går det inte att få något definitivt svar på frågan vad lagstiftarens avsikt har varit när det gäller begreppet betalkonto i artikel 4.14 i direktiv 2007/64. De ger dock visst stöd för uppfattningen att vissa typer av sparkonton inte omfattas av tillämpningsområdet för detta direktiv.
39. I kommissionens förslag definierades betalkonto som ”ett konto i en betaltjänstanvändares namn och som enbart används för betalningstransaktioner”. Dessutom nämndes begreppet sparkonto i samband med direktivets regler om tillgång till medel på ett betalkonto, så att bestämmelserna skulle tolkas som att de ”inte [ska] påverka debiteringar av sparkonton som omfattas av uttryckliga avtal om användningen av medlen inom sparformerna”.
40. I sitt yttrande om förslaget angav Europeiska centralbanken att definitionen av betalkonto och hänvisningen till sparkonto borde förtydligas.
41. I sin första behandling av förslaget föreslog Europaparlamentet att man skulle stryka den bestämmelse som innehåller hänvisningen till sparkonto på följande grunder: ”Eftersom sparkonton inte klassificeras som betalkonton, finns det inget behov av reglering.” Parlamentet föreslog även en ändring av definitionen av betalkonto till ”ett konto som innehas i en eller flera betaltjänstanvändares namn som används för betalningstransaktioner”.
42. I den slutliga versionen av texten lades ordet ”genomförande” till i definitionen av betalkonto, och bestämmelsen om sparkonto ströks. Ändå togs inga ytterligare förslag upp.
2. Vägledande dokument
43. Kommissionens och expertgruppens vägledande dokument som nämns i parternas yttranden i förevarande mål är, enligt min mening, inte heller avgörande vad gäller den fråga som ställts i detta mål. De kan anses stödja uppfattningen att varje typ av konto bör bedömas på sina egna meriter och vissa typer av sparkonton därmed omfattas av begreppet betalkonto i den mening som avses i artikel 4.14 i direktiv 2007/64, men de behandlar inte uttryckligen elektroniska direktsparkonton av det slag som är i fråga i det nationella målet.
44. I sitt vägledande dokument har kommissionen i sitt svar på vissa frågor angett att ett sparkonto där innehavaren kan placera och ta ut pengar utan begränsningar ska anses vara ett betalkonto i den mening som avses i direktiv 2007/64, medan ”tidsbunden inlåning” inte ska anses vara det, eftersom innehavaren inte kan göra några uttag från kontot förrän bindningstiden går ut utan att förlora ränta eller betala straffavgifter. Följaktligen är det på denna grundval inte klarlagt huruvida kravet på det elektroniska direktsparkontot i fråga att överföringar endast kan göras från det kontot till referenskontot och inte till tredje part skulle utgöra en begränsning som förhindrar det från att klassificeras som ett betalkonto.
B. Sammanhang
45. Enligt domstolens praxis innefattar bedömningen av en unionsrättslig bestämmelses systematik och sammanhang bland annat en undersökning av sammanhanget för den aktuella bestämmelsen i förhållande till andra bestämmelser i samma unionsåtgärd samt andra åtgärder som har samband med eller på ett väsentligt sätt är knutna till unionsåtgärden i fråga. Enligt min uppfattning pekar vissa bestämmelser i direktiv 2007/64 liksom övriga åtgärder inom EU:s rättsliga ram om betaltjänster tydligt på att det elektroniska direktsparkontot i fråga inte omfattas av begreppet betalkonto enligt direktiv 2007/64.
1. Berörda bestämmelser i direktiv 2007/64
46. Undersökningen av de berörda bestämmelserna i direktiv 2007/64 visar att betalningar till en tredje part är avgörande för att ett konto ska vara ett betalkonto i den mening som avses i direktiv 2007/64.
47. Vissa av definitionerna i artikel 4 i direktiv 2007/64 förutsätter att medel kommer att överföras till eller från betalkontot till tredje parter. Detta framgår av definitionen av betalare i artikel 4.7 i direktiv 2007/64 som har nämnts ovan (”godkänner en betalningsorder från detta betalkonto”) och ”valuteringsdag” i artikel 4.17 i direktiv 2007/64, det vill säga ”den referenstidpunkt som används av en betaltjänstleverantör för beräkningen av räntan på de medel som debiterats eller krediterats ett betalkonto”.
48. Vissa bestämmelser i direktiv 2007/64 som rör betalkonton ger ytterligare bevis för att ett betalkonto förutsätter möjligheten att pengar från eller till tredje part ska kunna debiteras eller krediteras betalkontot direkt. Detta återspeglas också i vissa bestämmelser i direktiv 2007/64 om att säkerställa betalkontots säkerhet vid betalningstransaktioner direkt med tredje part, såsom återbetalning av belopp till betalkontot vid icke auktoriserade, uteblivna eller bristfälligt genomförda betalningstransaktioner.
49. Att klassificera det elektroniska direktsparkontot i fråga, ett konto för vilket gäller att inga pengar kan överföras till eller från det kontot i form av direkta betalningar till en tredje part, som ett betalkonto skulle således göra dessa bestämmelser ologiska.
2. Andra åtgärder inom EU:s rättsliga ram för betaltjänster
50. Direktiv 2007/64 – och dess efterföljare, direktiv 2015/2366 – utgör en del av EU:s rättsliga ram för betaltjänster.
51. Såsom anges i skäl 4 i direktiv 2007/64 är det ”viktigt att en modern och konsekvent rättslig ram för betaltjänster fastställs på [unions]nivå”. Som domstolen redan har påpekat nämns också i skäl 6 i direktiv 2015/2366 att unionslagstiftarens avsikt är att en enhetlig tillämpning inom Europeiska unionen av den rättsliga ramen för betaltjänster bör garanteras.
52. Flera åtgärder inom EU:s rättsliga ram rörande betaltjänster innehåller en definition av betalkonto som följer den i artikel 4.14 i direktiv 2007/64. Detta omfattar förordning 260/2012 (det så kallade gemensamma eurobetalningsområdet (Sepa)), förordning (EU) 2015/751 om förmedlingsavgifter för kortbaserade betalningstransaktioner och kommissionens rekommendation 2011/442/EU om tillgång till ett grundläggande betalkonto som ska tillämpas tillsammans med direktiv 2007/64. Faktum är att vissa åtgärder innehåller hänvisningar till definitionen av betalkonto i artikel 4.14 i direktiv 2007/64 (nu artikel 4.12 i direktiv 2015/2366).
53. I synnerhet är en viktig åtgärd inom EU:s rättsliga ram om betaltjänster direktiv 2014/92 (det så kallade betaltjänstdirektivet).
54. Enligt artikel 2.3 i direktiv 2014/92 är ett betalkonto ett ”konto i en eller flera konsumenters namn och som används för att utföra betalningstransaktioner”. Detta är i princip identiskt med definitionen av betalkonto i artikel 4.14 i direktiv 2007/64, förutom att formuleringen ”konsumenter” har ersatts av ”betaltjänstanvändare” i det senare vilket inte ändrar innebörden av definitionen, utan snarare förefaller återspegla föremålet för respektive direktiv.
55. I skäl 12 i direktiv 2014/92 anges att: ”… Samtliga bestämmelser i det här direktivet bör gälla betalkonton genom vilka konsumenter kan genomföra följande transaktioner: placera medel, ta ut pengar samt genomföra och ta emot betalningstransaktioner till och från tredje parter, inbegripet genomförandet av betalningar. Till följd av detta bör konton med mer begränsade funktioner exkluderas. Konton som exempelvis sparkonton, kreditkortskonton dit medel vanligtvis betalas in med återbetalningen av en kreditkortsskuld som enda syfte, bolånekonton och konton för elektroniska pengar bör i princip vara uteslutna från tillämpningsområdet för det här direktivet. Om sådana konton används för dagliga betalningstransaktioner och innehåller alla de funktioner som förtecknas ovan kommer de däremot att omfattas av tillämpningsområdet för det här direktivet. …”
56. Detta sker genom artikel 1.6 i direktiv 2014/92, där det uttryckligen anges att de tre minimikraven för betalkonton som faller inom tillämpningsområdet för detta direktiv utgörs av möjligheten att placera medel på ett betalkonto, ta ut kontanter från ett sådant konto samt ”utföra och ta emot betalningstransaktioner, inklusive betalningar till och från tredje part”.
57. Dessutom anges i skäl 14 i direktiv 2014/92: ”De definitioner som används i detta direktiv bör i största möjliga utsträckning anpassas efter dem som finns i andra unionslagstiftningsakter, särskilt de som ingår i direktiv 2007/64/EG och i förordning (EU) nr 260/2012 …”
58. Följaktligen bör de krav som anges i direktiv 2014/92 för begreppet betalkonto beaktas vid tolkningen av detta begrepp i artikel 4.14 i direktiv 2007/64. Det är därför min uppfattning att det elektroniska direktsparkontot i fråga inte kan anses omfattas av denna bestämmelse mot bakgrund av dess ”mer begränsade funktioner”, det vill säga att det inte tillåter innehavaren att utföra och ta emot betalningstransaktioner till och från tredje part.
C. Mål
59. Det övergripande målet med direktiv 2007/64 är enligt skäl 60 inrättandet av en inre marknad för betaltjänster. Det finns dessutom, vilket domstolen har medgivit, flera skäl i direktiv 2007/64 som ansluter sig till målet att skydda konsumenter som mottagare av betaltjänster.
60. Mot denna bakgrund anser jag att tolkningen att begreppet betalkonto i artikel 4.14 i direktiv 2007/64 inte omfattar det elektroniska direktsparkontot i fråga inte skulle strida mot de mål som eftersträvas med direktivet. Eftersom referenskontot med nödvändighet uppfyller villkoren för att klassificeras som ett betalkonto tycks det inte finnas behov av ”dubbelt skydd” för konsumenterna i samband med det elektroniska direktsparkontot i fråga när alla betalningar till tredje part måste ske genom referenskontot.
VI. Förslag till avgörande
61. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen bör besvara frågan från Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen i Österrike) på följande sätt: Artikel 4.14 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/64/EG av den 13 november 2007 om betaltjänster på den inre marknaden och om ändring av direktiven 97/7/EG, 2002/65/EG, 2005/60/EG och 2006/48/EG samt upphävande av direktiv 97/5/EG ska tolkas så, att ett elektroniskt sparkonto, med vilket kunden (utan förvarning och utan någon särskild medverkan från bankens sida) genom nätbaserade banktjänster kan göra insättningar på och uttag från ett referenskonto som står i hans eller hennes namn (ett avistakonto i Österrike), inte omfattas av begreppet betalkonto enligt artikel 4.14 i direktivet och därmed inte omfattas av direktivets tillämpningsområde.
1 Originalspråk: engelska.
2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/64/EG av den 13 november 2007 om betaltjänster på den inre marknaden och om ändring av direktiven 97/7/EG, 2002/65/EG, 2005/60/EG och 2006/48/EG samt upphävande av direktiv 97/5/EG (EGT L 319, 2007, s. 1) (”direktiv 2007/64”). Direktiv 2007/64 har upphävts, från och med den 13 januari 2018, genom Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2366 av den 25 november 2015 om betaltjänster på den inre marknaden, om ändring av direktiven 2002/65/EG, 2009/110/EG och 2013/36/EU samt förordning (EU) nr 1093/2010 (EUT L 337, 2015, s. 35) (”direktiv 2015/2366”). Såsom framgår av beslutet om hänskjutande inleddes det nationella målet långt före den 13 januari 2018. Direktiv 2007/64 är således tillämpligt i tiden (ratione temporis). I vart fall innehåller artikel 4.12 i direktiv 2015/2366 samma definition av betalkonto som den i artikel 4.14 i direktiv 2007/64.
3 Enligt vad som anges i beslutet om hänskjutande och i de skriftliga yttrandena av den tyska regeringen och svaranden, används både termerna direktsparkonto och elektroniskt direktsparkonto för att beskriva kontot i fråga i den nationella domstolen. I mitt förslag till avgörande använder jag den övergripande termen ”elektroniskt direktsparkonto”, vilken också återfinns i beslutet om hänskjutande.
4 Trots att beslutet om hänskjutande inte verkar definiera nätbaserade banktjänster (telebanking) avser termen sannolikt banktjänster på elektronisk väg. Detta motsvarar dess användning i annan begäran om förhandsavgörande från den hänskjutande domstolen om bestämmelser i direktiv 2007/64: se dom av den 9 april 2014, T-Mobile Austria ( C‑616/11, EU:C:2014:242, punkt 17), och generaladvokat Wathelets förslag till avgörande i målet T-Mobile Austria ( C‑616/11, EU:C:2013:691, punkt 49). Dessutom anger svarandens hemsida, https://www.ing-diba.at/sparen/direkt-sparen, under produktinformation för ”Direkt-Sparen” att kunden kan ”utföra banktransaktioner via telefon, internet eller mobila banktjänster”. Min översättning.
5 Enligt artiklarna 1.1 och 4.9 i direktiv 2007/64 innefattar betaltjänstleverantörer banker och andra kreditinstitut och betalningsinstitut.
6 European Commision, Your questions on PSD – Direktiv 2007/64/EG om betaltjänster på den inre marknaden, frågor och svar, som senast uppdaterades den 22 februari 2011, tillgängligt på https://ec.europa.eu/info/system/files/faq-transposition-psd-22022011_en.pdf, frågorna 150 och 187.
7 Europeiska banksektorns exportgrupp för betaltjänstdirektivet, PSD Guidance for the Implementation of the Payment Services Directive, version 1.0 – augusti 2009, tillgänglig på https://www.ebf.eu/wp-content/uploads/2017/01/Brochure-_24–08–09-PSD-Web-2009–01152–01-E.pdf, punkt 2.b Definition av ”betalkonto”.
8 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/92/EU av den 23 juli 2014 om jämförbarhet för avgifter som avser betalkonto, byte av betalkonto och tillgång till betalkonto med grundläggande funktioner (EUT L 257, 2014, s. 214) (nedan kallat direktiv 2014/92).
9 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 260/2012 av den 14 mars 2012 om antagande av tekniska och affärsmässiga krav för betalningar och autogireringar i euro och om ändring av förordning (EG) nr 924/2009 (EUT L 94, 2012, s. 22) (nedan kallad förordning nr 260/2012), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 248/2014 av den 26 februari 2014 om ändring av förordning nr 260/2012 när det gäller övergången till unionsomfattande betalningar och autogireringar (EUT L 84, 2014, s. 1).
10 I sitt skriftliga yttrande har svaranden hänvisat till lagstiftning och praxis i fem medlemsstater: Österrike, Belgien, Tyskland, Luxemburg och Nederländerna.
11 I 31 § första stycket i lagen om banksystemet (BGB1. I, 532/1993, i dess lydelse enligt BGBl. I, 118/2016) föreskrivs följande: ”Sparande avser medel som sätts in hos kreditinstitut och som inte är avsedda för betalningstransaktioner, utan för investeringar, och kan därmed endast accepteras mot uppvisande av vissa handlingar (sparbevis)”.
12 Se till exempel dom av den 7 februari 2018, American Express ( C‑304/16, EU:C:2018:66, punkt 54 och där angiven rättspraxis).
13 Min kursivering.
14 I artikel 4.7 i direktiv 2007/64 definieras en betalare som ”en fysisk eller juridisk person som är betalkontoinnehavare och som godkänner en betalningsorder från detta betalkonto eller, om det inte finns något betalkonto, en fysisk eller juridisk person som lämnar en betalningsorder”. I artikel 4.8 i direktiv 2007/64 definieras en betalningsmottagare som ”en fysisk eller juridisk person som är den avsedda mottagaren av medel som har omfattats av en betalningstransaktion”.
15 Min kursivering.
16 Direktiv 2007/64/EG, artikel 2.1.
17 Direktiv 2007/64, bilaga ”Betaltjänster (definition 3 i artikel 4)”, punkt 2.
18 Direktiv 2007/64, bilaga ”Betaltjänster (definition 3 i artikel 4)”, punkt 3. Min kursivering.
19 I artikel 4.28 i direktiv 2007/64 definieras begreppet autogiro.
20 Även om begreppet ”stående överföring” inte definieras, definieras i artikel 4.16 i direktiv 2007/64 ”betalningsorder” som ”varje instruktion som en betalare eller betalningsmottagare ger sin betaltjänstleverantör om att en betalningstransaktion ska genomföras”.
21 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 mars 2018, Rasool ( C‑568/16, EU:C:2018:211, punkt 36).
22 Se till exempel dom av den 23 januari 2018, Piotrowski ( C‑367/16, EU:C:2018:27, punkt 32) och dom av den 21 mars 2018, Klein Schiphorst ( C‑551/16, EU:C:2018:200, punkt 38).
23 Samma sak kan sägas om förarbetena till direktiv 2015/2366 med avseende på tolkningsfrågan i förevarande mål.
24 COM(2005) 603 slutlig, 1 december 2005, förslag till artikel 4.7.
25 COM(2005) 603 slutlig, 1 december 2005, förslag till artikel 65.4. Min kursivering.
26 Se Europeiska centralbankens yttrande av den 26 april 2006 om ett förslag till direktiv om betaltjänster på den inre marknaden (EUT C 109, 2006, s. 10), punkterna 2.2, 12.4 och 12.5.
27 Europaparlamentets betänkande av den 20 september 2006, A6–0298/2006, ändringsförslag 82, s. 147.
28 Europaparlamentets betänkande av den 20 september 2006, A6–0298/2006, ändringsförslag 57, s. 26 och 27.
29 Kommissionens vägledande dokument kan rent allmänt vara användbara men är inte bindande för domstolen. Se, analogt, andra typer av kommissionens vägledande dokument, t.ex. förslag till avgörande av generaladvokat Kokott i målet kommissionen/Frankrike ( C‑383/09, EU:C:2011:23, punkt 28 och där angiven rättspraxis) och förslag till avgörande av generaladvokat M. Campos Sánchez-Bordona i Snitem och Philips France ( C‑329/16, EU:C:2017:501, punkterna 55 och 56 och där angiven rättspraxis).
30 Se kommissionens vägledande dokument, not 6 i förevarande förslag, fråga 31; expertgruppens vägledande dokument, not 7 i förevarande förslag, punkt 2 b. Definition av ”betalkonto”.
31 Se kommissionens vägledande dokument, not 6 i förevarande förslag, frågorna 25, 31, 150, 187 och 262.
32 Se till exempel mitt förslag till avgörande i målet Vaditrans ( C‑102/16, EU:C:2017:82, punkt 53 och där angiven rättspraxis).
33 Se not 14 i förevarande förslag.
34 Min kursivering.
35 Se till exempel direktiv 2007/64/EG, artiklarna 69, 71 och 73.
36 Se till exempel direktiv 2007/64/EG, artiklarna 60.1, 75.1 och 75.2. Se även artikel 53.3 i direktiv 2007/64 som hänvisar till ”möjlighet att frysa kontot”.
37 Se not 2 i förevarande förslag.
38 Se till exempel direktiv 2015/2236, skäl 1 och 2; Motiveringen till kommissionens förslag till direktiv 2015/2236, COM(2013) 547 slutligt, av den 24 juli 2013, punkt 1, s. 4.
39 Dom av den 7 februari 2018, American Express ( C‑304/16, EU:C:2018:66, punkt 57).
40 Förordning 260/2012, not 9 i förevarande förslag, artikel 2.5. Se i detta hänseende kommissionens förslag till förordning 260/2012, COM(2010) 775 slutligt, av den 16 december 2010, punkt 5, s. 10, i vilken noteras att de definitioner som återfinns i artikel 2 i samma förordning ”i största möjliga utsträckning [har] anpassats till definitionerna i direktiv 2007/64/EG”.
41 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/751 av den 29 april 2015 om förmedlingsavgifter för kortbaserade betalningstransaktioner (EUT L 123, 2015, s. 1), artikel 2.22.
42 Kommissionens rekommendation 2011/442/EU av den 18 juli 2011 om tillgång till ett grundläggande betalkonto (EUT L 190, 2011, s. 87), avsnitt I 1 c. Se även skäl 11 och avsnitt III. Andra definitioner däri innehåller hänvisningar till direktiv 2007/64: se avsnitt I 1 b, d, e och f.
43 Kommissionens rekommendation 2011/442/EU, skäl 5.
44 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/847 av den 20 maj 2015 om uppgifter som ska åtfölja överföringar av medel och om upphävande av förordning (EG) nr 1781/2006 (EUT L 141, 2015, s. 1), artikel 3.7. Utanför detta område, se även till exempel Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/302 av den 28 februari 2018 om åtgärder mot omotiverad geoblockering och andra former av diskriminering på grund av kunders nationalitet, bosättningsort eller etableringsort på den inre marknaden och om ändring av förordningarna (EG) nr 2006/2004 och (EU) 2017/2394 och direktiv 2009/22/EG (EUT L 60 I, 2018, s. 1), artikel 2.8.
45 Se not 8 i förevarande förslag.
46 Min kursivering.
47 Min kursivering.
48 Faktum är att flera definitioner i direktiv 2014/92 hänvisar direkt till direktiv 2007/64: se artikel 2.4, 2.6, 2.7 och 2.9. Se i detta avseende Europeiska centralbankens yttrande av den 19 november 2013 om kommissionens förslag till direktiv 2014/92 (EUT C 51, 2014, s. 3), punkt 3.1.
49 Dom av den 22 mars 2018, Rasool ( C‑568/16, EU:C:2018:211, punkt 38). Mot bakgrund av omständigheterna i det målet slog domstolen fast att detta inte motiverade klassificeringen betaltjänst i den mening som avses i direktiv 2007/64 av ett kontantuttag av det slag som drivs av den klagandes företag.
50 Detta ska jämföras med den situation som jag behandlade i mitt nyligen föredragna förslag till avgörande i OTP Bank och OTP Faktoring ( C‑51/17, EU:C:2018:303).