Förslag till avgörande av generaladvokat Pitruzzella – Förenade målen C‑152/18 P och C‑153/18 P Crédit mutuel Arkéa mot ECB

1. De båda aktuella förenade målen avser två identiska överklaganden som har ingetts av Crédit mutuel Arkéa (nedan kallat CMA), ett kreditinstitut bildat enligt fransk rätt, i vilka det yrkas att domstolen ska upphäva två domar från tribunalen, vilka också är nästan identiska. Genom dessa domar ogillade tribunalen CMA:s talan i båda målen om ogiltigförklaring av två beslut av Europeiska centralbanken (ECB) om fastställande av tillsynskrav tillämpliga på gruppen Crédit mutuel, som CMA ingår i.

2. Dessa mål ger domstolen tillfälle att dels för första gången tolka bestämmelsen i artikel 127.6 FEUF, vilken utgör den rättsliga grunden för att tilldela ECB tillsynsuppgifter inom banksektorn, dels klargöra den subjektiva räckvidden av den gruppbaserade tillsyn som ECB utövar över bankgrupper inom ramen för den gemensamma tillsynsmekanismen (SSM).

I. Tillämpliga bestämmelser

A. Unionsrätt

3. Genom rådets förordning (EU) nr 1024/2013 av den 15 oktober 2013 om tilldelning av särskilda uppgifter till Europeiska centralbanken i fråga om politiken för tillsyn över kreditinstitut (nedan kallad SSM-förordningen) inrättades, från och med år 2014, ett nytt tillsynssystem för banker i euroområdet och andra deltagande medlemsstater som inte har euron som valuta inom ramen för den gemensamma tillsynsmekanismen. Den gemensamma tillsynsmekanismen är ett system för finansiell tillsyn som består av ECB och nationella behöriga myndigheter.

4. Bland de olika tillsynsuppgifter som ECB har tilldelats inom ramen för den gemensamma tillsynsmekanismen, har ECB genom artikel 4.1 g i SSM-förordningen tilldelats uppgiften att ”[u]töva gruppbaserad tillsyn över kreditinstituts moderföretag etablerade i en av de deltagande medlemsstaterna, och även över finansiella holdingföretag och blandade finansiella holdingföretag …”.

5. SSM-förordningen har kompletterats och förtydligats genom ECB:s förordning (EU) nr 468/2014 av den 16 april 2014 om upprättande av ramen för samarbete inom den gemensamma tillsynsmekanismen mellan Europeiska centralbanken och nationella behöriga myndigheter samt med nationella utsedda myndigheter (nedan kallad ramförordningen SSM).

6. I artikel 2.21 i nämnda förordning definieras begreppet ”grupp som står under tillsyn”. Enligt denna bestämmelse avses med en sådan grupp ”ettdera av följande:

a) En grupp vars moderföretag är ett kreditinstitut eller finansiellt holdingföretag som har sitt huvudkontor i en deltagande medlemsstat.

b) En grupp vars moderföretag är ett blandat finansiellt holdingföretag som har sitt huvudkontor i en deltagande medlemsstat, förutsatt att samordnaren till det finansiella konglomeratet … är en myndighet som är behörig att utöva tillsyn över kreditinstitut och även är samordnare i sin funktion som tillsynsmyndighet för kreditinstitut.

c) Enheter som står under tillsyn och har sitt huvudkontor i samma deltagande medlemsstat förutsatt att de är permanent underställda ett centralt organ som övervakar dem enligt villkoren i artikel 10 i förordning … nr 575/2013 och som är etablerat i samma deltagande medlemsstat.”

7. Artikel 10 i förordning nr 575/2013, som det hänvisas till i artikel 2.21 c i ramförordningen SSM, har rubriken ”Undantag för kreditinstitut som är permanent underställda ett centralt organ”. I artikel 10.1 föreskrivs följande:

”De behöriga myndigheterna får, i enlighet med nationell lagstiftning, helt eller delvis bevilja undantag från kraven i delarna två till åtta för ett eller flera kreditinstitut i samma medlemsstat som permanent underställts ett centralt organ som övervakar dem och som är etablerat i samma medlemsstat, om följande villkor är uppfyllda:

a) För åtaganden som gjorts av det centrala organet och dess underställda institut gäller antingen solidariskt ansvar eller också garanteras de senare institutens åtaganden fullt ut av det centrala organet.

b) Solvens och likviditet för det centrala organet och alla dess underställda institut övervakas som en helhet grundat på den sammanställda redovisningen från dessa institut.

c) Det centrala organets ledning är bemyndigad att utfärda instruktioner till ledningen för varje underställt institut.

…”

B. Fransk rätt

8. Enligt artikel L.511–30 i Code monétaire et financier français (den franska lagen om penningmarknaden och finansmarknaden) (nedan kallad CMF) ska Confédération nationale du Crédit mutuel (CNCM) anses vara ett centralt organ vid tillämpningen av bestämmelserna i CMF om kreditinstitut och finansieringsbolag.

9. I artikel L.511–31 CMF föreskrivs bland annat att de centrala organ representerar de kreditinstitut och de finansieringsbolag som är underställda dem, att de ansvarar för att säkerställa sammanhållningen i deras nätverk och se till att de kreditinstitut och finansieringsbolag som är underställda dem fungerar väl, och att de för det syftet ska vidta alla nödvändiga åtgärder, bland annat för att garantera likviditet och solvens för vart och ett av dessa institut och bolag liksom för nätverket som helhet.

II. Bakgrund till tvisten

10. Bakgrunden till tvisten anges i de överklagade domarna, till vilka jag hänvisar för en mer detaljerad redogörelse.

11. Med avseende på förevarande mål begränsar jag mig till att erinra om att Crédit Mutuel är en decentraliserad bankgrupp bestående av ett nät av lokala sparkassor som har en rättslig ställning som kooperativa företag. Var och en av Crédit mutuels lokala sparkassor måste ansluta sig till en regional förening och varje förening måste ansluta sig till CNCM – nätets centrala organ i den mening som avses i artiklarna L.511–30 och L.511–31 CMF.

12. CMA är ett kooperativt kreditbolag med rörligt kapital, godkänt som kreditinstitut. Bolaget är medlem i gruppen Crédit mutuel.

13. Genom beslut av den 1 september 2014 fastställde ECB att gruppen Crédit mutuel utgjorde en omfattande grupp som stod under tillsyn. I nämnda beslut fann ECB bland annat att CNCM utgjorde den högsta konsolideringsnivån inom den gemensamma tillsynsmekanismen och att CMA var en enhet som ingick i gruppen Crédit mutuel.

14. Genom skrivelse av den 19 september 2014 meddelade CMA ECB sin bedömning att det inte kunde underställas ECB:s tillsyn via CNCM.

15. Efter olika skriftväxlingar med CMA och CNCM, antog ECB den 17 juni 2015 ett beslut om fastställande av tillsynskrav tillämpliga på gruppen Crédit mutuel. I beslutet slog ECB bland annat fast att den var den myndighet som utövade en gruppbaserad tillsyn över CNCM och hade behörighet avseende tillsynen över de enheter som angavs i detta beslut, däribland CMA.

16. CMA begärde omprövning av beslutet, och den 14 september 2015 slog den administrativa omprövningsnämnden i ett yttrande fast att ECB:s beslut av den 17 juni 2015 var lagenligt. Vid bemötandet av de argument som hade anförts av CMA, fann omprövningsnämnden för det första att det inte krävdes att ett ”centralt organ”, i den mening som avses i artikel 2.21 c i ramförordningen SSM och i artikel 10.1 i förordning nr 575/2013, nödvändigtvis är ett kreditinstitut. För det andra konstaterade omprövningsnämnden att gruppen Crédit mutuel uppfyllde villkoren i artikel 10.1 i förordning nr 575/2013, till vilken det hänvisas i artikel 2.21 c i ramförordningen SSM.

17. Efter detta yttrande antog ECB den 5 oktober 2015 det första omtvistade beslutet, vilket upphävde och ersatte beslutet av den 17 juni 2015, men behöll exakt samma innehåll.

18. Därefter antog ECB den 5 december 2015 det andra omtvistade beslutet, i vilket ECB fastställde nya tillsynskrav som är tillämpliga på gruppen Crédit mutuel och på de enheter som ingår i denna.

III. Förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen

19. Genom två ansökningar som inkom till tribunalens kansli den 3 december 2015 och den 3 februari 2016 väckte CMA talan om ogiltigförklaring i två mål, med i huvudsak samma innehåll, avseende det första omtvistade beslutet och det andra omtvistade beslutet.

20. Till stöd för sin talan vid tribunalen åberopade CMA, i vart och ett av målen, tre grunder, av vilka endast två berörs av de aktuella överklagandena. I sin talan i de båda målen ifrågasatte CMA de två omtvistade beslutens lagenlighet, i den mån de organiserade en gruppbaserad tillsyn över gruppen Crédit mutuel via CNCM. Genom de första grunderna för talan i de båda målen gjorde CMA gällande att CNCM inte kunde betecknas som ett centralt organ enligt artikel 2.21 c i ramförordningen SSM, eftersom den inte är ett kreditinstitut. Genom de andra grunderna för talan i de båda målen gjorde CMA gällande att ECB felaktigt hade slagit fast att gruppen Crédit mutuel uppfyllde villkoren i artikel 10.1 i förordning nr 575/2013, vilken det hänvisas till i artikel 2.21 c i ramförordningen SSM.

21. Genom de överklagade domarna ogillade tribunalen CMA:s talan i sin helhet i de båda målen.

IV. Parternas yrkanden

22. CMA har yrkat att domstolen ska upphäva de överklagade domarna.

23. ECB har yrkat att domstolen ska åtminstone delvis avvisa överklagandena och ogilla dem i övrigt, fastställa de överklagade domarna och förplikta CMA att ersätta rättegångskostnaderna.

24. Europeiska kommissionen har yrkat att domstolen ska ogilla överklagandena och förplikta CMA att ersätta rättegångskostnaderna.

25. CNCM, vars interventionsansökan beviljades av domstolens ordförande genom beslut av den 20 september 2018, stöder ECB:s och kommissionens yrkanden och har yrkat att domstolen ska förplikta CMA att ersätta rättegångskostnaderna.

V. Rättslig bedömning

26. Till stöd för sina två överklaganden har CMA åberopat två grunder.

27. De första grunderna avser en felaktig rättstillämpning vid tolkningen av artikel 2.21 c i ramförordningen SSM och artikel 10 i förordning nr 575/2013. CMA har hävdat att tribunalen felaktigt slog fast att ECB med stöd av dessa bestämmelser kan anordna en gruppbaserad tillsyn över kreditinstitut som är underställda ett centralt organ, även när det centrala organet inte är ett kreditinstitut.

28. I de andra grunderna har CMA hävdat att tribunalen felaktigt slog fast att gruppen Crédit mutuel utgjorde en grupp som står under tillsyn, i den mening som avses i artikel 2.21 c i ramförordningen SSM, trots att denna grupp, enligt CMA:s mening, inte uppfyllde villkoret i artikel 10.1 a i förordning nr 575/2013.

29. Före bedömningen av de grunder som CMA har anfört, är det lämpligt att inledningsvis pröva huruvida CMA:s hänvisning, i inledningen av sina överklaganden, till en promemoria som bifogats som bilaga, i vilken en universitetsprofessor på CMA:s egen begäran har bedömt de överklagade domarna mot bakgrund av lagstiftningen om bankreglering och banktillsyn, kan godtas.

30. I det avseendet noterar jag att det framgår av rättspraxis att bilagorna enbart ska tjäna som bevismaterial och som medel för målets utredning, vilket innebär att såvitt en handling som bifogats ett överklagande innehåller rättsliga omständigheter som görs gällande i vissa grunder eller argument som anges i överklagandet ska dessa omständigheter återfinnas i själva överklagandet till vilket handlingen bifogats eller åtminstone i tillräcklig grad ha identifierats i detta. Mot bakgrund av att bilagorna enbart ska tjäna som bevismaterial ankommer det inte på domstolen att i dessa söka efter och identifiera de grunder eller argument som den skulle kunna anse utgör grunden för överklagandet eller för de olika grunder som anförs i överklagandet.

31. I förevarande fall är den allmänna och generella hänvisningen till den aktuella promemorian som CMA har gjort i sina överklaganden obestämd och den är inte uttryckligen knuten till någon grund. CMA har inte på något särskilt sätt identifierat argumenten i denna promemoria som skulle ligga till grund för de argument som har anförts i de grunder som CMA har åberopat i sina överklaganden. Under dessa omständigheter anser jag att denna hänvisning inte kan godtas, vilket gör att innehållet i den aktuella promemorian inte ska beaktas som en rättslig omständighet som görs gällande i de grunder och argument som CMA har anfört i sina överklaganden.

A. De första grunderna för överklagandena, avseende kravet att det centrala organet ska vara ett kreditinstitut för att det ska vara fråga om en ”grupp som står under tillsyn”

32. Inom ramen för de första grunderna för de båda överklagandena, vilka består av två delar, har CMA hävdat att tribunalen gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning vid tolkningen av artikel 2.21 c i ramförordningen SSM. Enligt CMA ska denna bestämmelse tolkas som att den kräver att det centrala organ som avses i denna text är ett kreditinstitut. Ett sådant krav följer både av artikel 2.21 c i själva ramförordningen SSM (första delgrunden) och av artikel 10.1 i förordning nr 575/2013, till vilken nämnda bestämmelse hänvisar (andra delgrunden).

1. De första grundernas första del: Felaktig tolkning av artikel 2.21 c i ramförordningen SSM

33. CMA har inom ramen för de första grundernas första del ifrågasatt tribunalens tolkning av artikel 2.21 c i ramförordningen SSM, på grundval av vilken tribunalen slog fast att denna bestämmelse inte i sig innebar att ett centralt organ är ett kreditinstitut.

a) Kort sammanfattning av tribunalens resonemang

34. I de överklagade domarna gjorde tribunalen en bokstavstolkning, en teleologisk tolkning och en kontextuell tolkning av artikel 2.21 c i ramförordningen SSM.

35. Vad, för det första, gäller bokstavstolkningen, påpekade tribunalen att det inte i lydelsen i den aktuella bestämmelsen i sig anges att det centrala organet måste vara ett kreditinstitut.

36. Vad, för det andra, beträffar den teleologiska tolkningen, utgick tribunalen från det dubbla syftet med gruppbaserad tillsyn över grupper av kreditinstitut som den tidigare hade identifierat, nämligen att dels göra det möjligt för ECB att bedöma de risker som kan påverka ett kreditinstitut, men som inte härrör från detta utan från den grupp som det tillhör, dels undvika en uppdelning av tillsynen över de enheter som utgör nämnda grupper mellan olika tillsynsmyndigheter, särskilt ECB och de nationella myndigheterna.

37. Av detta dubbla syfte drog tribunalen först slutsatsen att iakttagandet av villkoren i artikel 10.1 i förordning nr 575/2013 innebär att det finns ett tillräckligt samband mellan de institut som är underställda ett centralt organ för att det ska kunna konstateras att det föreligger en grupp.

38. Tribunalen drog vidare slutsatsen att följa CMA:s synsätt, enligt vilket det skulle vara omöjligt att utöva en gruppbaserad tillsyn genom ett centralt organ som inte är ett kreditinstitut, ”skulle … innebära att olika institut som är permanent underställda ett centralt organ som inte är kreditinstitut, men uppfyller de villkor som föreskrivs i artikel 10.1 i förordning nr 575/2013, beroende på deras individuella betydelse, skulle omfattas antingen av endast ECB:s tillsyn, eller av direkt tillsyn av behöriga nationella myndigheter, inom ramen för SSM, vilket skulle leda till en uppdelning av tillsynen i strid med ändamålen med såväl [SSM-]förordningen som ramförordningen SSM”.

39. Vad därefter beträffar den kontextuella tolkningen, påpekade tribunalen att de relevanta bestämmelserna i SSM-förordningen inte föreskriver någon möjlighet för ECB att ålägga de centrala organen som sådana några sanktioner. Tribunalen fann dock att med hänsyn till att gruppbaserad tillsyn utgör ett tillägg utöver den individuella tillsynen, utgör inte den omständigheten att det är omöjligt för ECB att ålägga sanktioner i förhållande till centrala organ som inte är kreditinstitut något hinder för genomförandet av en lämplig tillsyn, eftersom ECB kan använda sina befogenheter i förhållande till de enheter som är underställda detta centrala organ.

40. Inom ramen för de första grundernas första del har CMA anfört tre argument mot den tolkning som tribunalen gjorde.

b) Huruvida tribunalens tolkning är förenlig med artikel 127.6 FEUF

41. CMA har som första argument gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att den inte tolkade artikel 2.21 c i ramförordningen SSM på ett sätt som skulle ha varit förenligt med den överordnande rättsregel som tillämpas genom denna bestämmelse, nämligen artikel 127.6 FEUF. Det framgår av sistnämnda bestämmelse att ECB utövar sina tillsynsuppgifter endast gentemot kreditinstitut och finansinstitut. En tolkning av artikel 2.21 c i ramförordningen SSM som är förenlig med denna överordnade rättsregel i FEUF borde ha lett tribunalen till slutsatsen att det centrala organ som avses i denna bestämmelse med nödvändighet måste vara ett kreditinstitut för att ECB ska kunna utöva en gruppbaserad tillsyn utifrån det centrala organet. CMA har inte tagit upp en fråga om huruvida artikel 2.21 c i ramförordningen SSM är rättsstridig, utan endast en tolkningsfråga: den sekundärrättsliga bestämmelsen ska tolkas på ett sätt som är förenligt med den överordnade rättsregeln i FEUF.

42. Vidare anser CMA att, i motsats till vad ECB har hävdat, ett centralt organ för en grupp av ömsesidiga företag, såsom CNCM, inte kan anses vara ett ”annat finansinstitut” i den mening som avses i artikel 127.6 FEUF. CNCM utgör nämligen endast en sammanslutning som bedriver rent administrativ verksamhet, men som däremot inte bedriver någon ekonomisk verksamhet.

43. ECB och kommissionen har anfört att detta argument inte kan godtas.

44. Det ska inledningsvis påpekas att det i artikel 127.6 FEUF föreskrivs att Europeiska unionens råd ”får … tilldela Europeiska centralbanken särskilda uppgifter i samband med tillsynen över kreditinstitut och andra finansinstitut med undantag av försäkringsföretag”.

45. Denna bestämmelse i FEUF utgör den rättsliga grund som rådet stödde sig på för att anta SSM-förordningen, på grundval av vilken ECB senare antog ramförordningen SSM.

46. Det ska först påpekas att den omständigheten, vilken har framhållits av ECB och av kommissionen, att CMA inte har framställt någon invändning om att artikel 2.21 c i ramförordningen SSM är rättsstridig med hänsyn till artikel 127.6 FEUF eller SSM-förordningen inte kan ha någon inverkan på det argument som har anförts av CMA. Såsom CMA klart har angett avser nämligen bolagets argument att det skedde ett fel vid tribunalens tolkning av artikel 2.21 c i ramförordningen SSM, genom att denna tolkning inte är förenlig med den överordnade rättsregel som finns i FEUF. CMA har däremot inte gjort gällande att artikel 2.21 c i ramförordningen SSM är oförenlig med nämnda överordnade rättsregel. Det rör sig således uppenbarligen om ett argument som avser tolkningen av artikel 2.21 c i ramförordningen SSM, och inte dess giltighet. Möjligheten att anföra ett sådant argument är inte på något sätt villkorad av att det framställs en invändning om rättsstridighet.

47. I huvudsak har CMA gjort gällande att tribunalens tolkning av artikel 2.21 c i ramförordningen SSM är felaktig, eftersom det med nödvändighet följer av den omständigheten att artikel 127.6 FEUF uteslutande hänvisar till tillsynen över kreditinstitut och andra finansinstitut att ett sådant centralt organ som avses i nämnda sekundärrättsliga bestämmelse med nödvändighet ska vara ett kreditinstitut för att ECB ska kunna utöva gruppbaserad tillsyn utifrån detta centrala organ.

48. Ett sådant argument förutsätter enligt min mening en restriktiv tolkning av artikel 127.6 FEUF i sig och av begreppen ”kreditinstitut” och ”andra finansinstitut” som finns i denna artikel. Enligt det synsätt som CMA har förordat, ska denna primärrättsliga bestämmelse tolkas på så sätt att rådet, i samband med de särskilda uppgifter i fråga om tillsyn som det kan tilldela ECB, inte kan ge ECB behörighet att utöva en gruppbaserad tillsyn över en bankgrupp, på grund av att det centrala organ som de olika kreditinstituten i gruppen är underställda inte i sig självt utgör ett kreditinstitut.

49. Under dessa omständigheter ska det undersökas huruvida detta verkligen är den tolkning av artikel 127.6 FEUF som ska tillämpas, så att tribunalens tolkning av artikel 2.21 c i ramförordningen SSM är oförenlig med innebörden i den överordnade rättsregeln i FEUF.

50. Jag tror dock inte att detta är den korrekta tolkningen av artikel 127.6 FEUF.

51. Ur bokstavlig synvinkel är det riktigt att artikel 127.6 FEUF uttryckligen gör det möjligt för rådet att tilldela ECB särskilda uppgifter i samband med tillsynen endast i förhållande till två typer av enheter: kreditinstitut och andra finansinstitut (med undantag av försäkringsföretag). De båda begreppen kreditinstitut och finansiellt institut har vidare, inom unionens sekundärrätt, definierats i förordning nr 575/2013.

52. Fastställandet av räckvidden av artikel 127.6 FEUF och bemyndigandet däri för rådet att tilldela ECB särskilda uppgifter i fråga om tillsynen i banksektorn ska dock med nödvändighet ske mot bakgrund av det system som denna primärrättsliga bestämmelse ingår i och de mål som den eftersträvar.

53. I det avseendet vill jag först påpeka att den aktuella bestämmelsen i FEUF, vilken infördes i primärrätten genom Maastrichtfördraget, ur systematisk synvinkel finns i den första artikeln i kapitlet om monetär politik (kapitel 2 i avdelning VIII i tredje delen av FEUF). Denna artikel innehåller de grundläggande bestämmelserna som fastställer målen och tilldelningen av uppgifter för Europeiska centralbankssystemet och ECB. Den aktuella bestämmelsen, vilken ingår i samma sammanhang som de andra bestämmelserna i samma artikel 127 FEUF och i förhållande till vilka den har en kompletterande karaktär, är av systemisk betydelse.

54. Det är dock bedömningen av de syften som eftersträvas genom artikel 127.6 FEUF som enligt min mening talar mot en restriktiv tolkning av begreppen ”kreditinstitut” och ”andra finansinstitut” som finns däri, vilken skulle leda till att utesluta möjligheten för rådet att tilldela ECB tillsynsuppgifter avseende en bankgrupp enbart på grund av att det centrala organ som de kreditinstitut som ingår i den aktuella bankgruppen är underställda inte är ett kreditinstitut.

55. I det avseendet ska det påpekas att målet med utförande av banktillsynsuppgifter i allmänhet är att skydda kreditinstitutens säkerhet och sundhet, vilket utgör ett väsentligt villkor för att garantera det finansiella systemets stabilitet i allmänhet. Såsom finanskrisen år 2008 visade med all önskvärd tydlighet, finns det nämligen ett direkt samband mellan, å ena sidan, det finansiella systemets stabilitet och, å andra sidan, de stora kreditinstitutens och de stora bankgruppernas säkerhet och sundhet.

56. Artikel 127.6 FEUF ska därför tolkas som att den eftersträvar syftet att göra det möjligt för rådet, om och när rådet anser det nödvändigt, att tilldela ECB särskilda uppgifter i samband med tillsynen över den europeiska banksektorn, i syfte att säkerställa denna sektors säkerhet och sundhet för att garantera det finansiella systemets stabilitet – till vilken det uttryckligen hänvisas i artikel 127.5 FEUF – och i sista hand den gemensamma valutans och den inre marknadens integritet.

57. Under en lång period, från och med införandet i primärrätten av den bestämmelse som finns i artikel 127.6 FEUF genom Maastrichtfördraget år 1992 (och från och med inrättandet av ECB år 1998) och fram till antagandet av SSM-förordningen år 2013, ansåg inte rådet att det var nödvändigt att använda sig av den möjlighet som denna bestämmelse gav rådet för att tilldela ECB särskilda banktillsynsuppgifter.

58. Finanskrisen år 2008, som snabbt kom att bli en bankkris, framhävde dock bristerna i det icke integrerade tillsynssystem som fanns i unionen och avslöjade uppenbara brister i lagstiftningen som bidrog till att kraftigt förvärra krisen.

59. Under sådana omständigheter framgick det klart att endast en tillsyn som utövades på ett integrerat sätt på europeisk nivå skulle kunna säkerställa en lämplig tillsyn i ett sammanhang där en inre marknad för banktjänster hade utvecklats i unionen och där flera grupper med europeisk dimension numera var verksamma på denna marknad och aktiva i olika medlemsstater. Det var i ett sådant sammanhang som rådet antog SSM-förordningen.

60. För att kunna uppnå de mål som nämnts ovan i punkterna 55 och 56 och för att möjliggöra för ECB att till fullo utföra sina tillsynsuppgifter, är det nödvändigt att denna institution har tillsynsbefogenheter inte bara på individuell nivå, avseende varje enskilt kreditinstitut, utan även på gruppnivå avseende de bankgrupper som ett eller flera kreditinstitut tillhör.

61. Tilldelningen av befogenheten att utöva gruppbaserad tillsyn över bankgrupper överensstämmer med det dubbla syfte som tribunalen korrekt identifierade i de överklagade domarna – och som har omnämnts i punkt 36 ovan – nämligen att dels göra det möjligt för ECB att bedöma de risker som kan påverka ett kreditinstitut och som härrör från den grupp som det tillhör, dels undvika en uppdelning av tillsynen över de enheter som utgör gruppen. Jag vill för övrigt påpeka att CMA inte har ifrågasatt denna analys i sina överklaganden.

62. Mot bakgrund av dessa mål måste ECB:s tillsynsbefogenheter vid gruppbaserad tillsyn, för att den på ett effektivt sätt ska kunna utföra de tillsynsuppgifter som den har tilldelats, kunna omfatta enheter som inte är kreditinstitut eller finansinstitut då dessa enheter ingår i bankgruppen. Som kommissionen korrekt har påpekat är i sådana fall de tillsynsbefogenheter som ECB har tilldelats i förhållande till enheter som inte utgör banker inte motiverade på grund av enheternas särdrag eller egna verksamheter, utan på grund av att dessa enheter ingår i en grupp som innefattar kreditinstitut och att tillsynen över dessa kreditinstitut endast kan ske på ett effektivt sätt genom gruppbaserad tillsyn över gruppen.

63. I ett sådant sammanhang, och mot bakgrund av de mål som eftersträvas genom tilldelningen av tillsynsbefogenheter till ECB, kan artikel 127.6 FEUF inte tolkas restriktivt så att det är uteslutet att rådet kan tilldela ECB befogenheter för gruppbaserad tillsyn med avseende på bankgrupper som, trots att de uppfyller villkoren i artikel 10.1 i förordning nr 575/2013, på högsta konsolideringsnivån har en enhet som inte är ett kreditinstitut, oavsett vilken juridisk form som har valts för denna enhet. En sådan tolkning skulle nämligen klart strida mot de syften som eftersträvas genom artikel 127.6 FEUF och som har nämnts ovan i punkt 56 i förevarande förslag till avgörande. Den skulle nämligen göra det möjligt för en bankgrupp att undgå gruppbaserad tillsyn enbart på grund av den juridiska formen, såsom en sammanslutning, som valts för den enhet som fungerar som centralt organ, vilket skulle riskera att äventyra den gruppbaserade tillsynens effektivitet.

64. Av det ovan anförda följer att artikel 127.6 FEUF inte utgör hinder för att ECB kan utöva gruppbaserad tillsyn över en bankgrupp utifrån ett centralt organ som inte är ett kreditinstitut och att det i det avseendet är oväsentligt huruvida detta organ har en särskild juridisk form eller huruvida det bedriver någon ekonomisk verksamhet, om villkoren i artikel 10.1 i förordning nr 575/2013 är uppfyllda.

65. Av samtliga ovan angivna överväganden följer att den tolkning av artikel 2.21 c i ramförordningen SSM som tribunalen gjorde i de överklagade domarna inte strider mot artikel 127.6 FEUF och att det första argument som har anförts inom ramen för de första grundernas första del följaktligen inte kan godtas.

c) Risken för en uppdelning av tillsynen

66. CMA har som andra argument, vilket har anförts inom ramen för de första grundernas första del till stöd för sina överklaganden, ifrågasatt tribunalens bedömning som återges i punkt 38 i detta förslag till avgörande, nämligen att det synsätt som CMA förordade skulle leda till en uppdelning av tillsynen i strid med ändamålen med såväl SSM-förordningen som ramförordningen SSM.

67. CMA anser, för det första, att tribunalen missuppfattade lydelsen i artikel 2.21 c i ramförordningen SSM och artikel 10 i förordning nr 575/2013 genom att påstå att underställda institut inte behövde vara kreditinstitut samtidigt som de uppfyllde villkoren i nämnda artikel 10 och därmed hörde till sådana enheter som ingår i en ”grupp som står under tillsyn”.

68. I förevarande fall är CNCM, för det andra, en sammanslutning som inte bedriver någon ekonomisk verksamhet och som har en rent administrativ funktion och som således inte bär någon egen risk som skulle kunna påverka situationen för de kreditinstitut som är underställda CNCM. Integreringen av CNCM i kretsen av den grupp som står under tillsyn av ECB är således inte motiverad av de syften som den aktuella lagstiftningen eftersträvar.

69. ECB och kommissionen har anfört att detta argument inte kan godtas.

70. Det framgår av fast rättspraxis att anmärkningar som riktats mot överflödiga domskäl i ett avgörande från tribunalen inte kan medföra att avgörandet ska upphävas, och sådana anmärkningar är således verkningslösa.

71. Som ECB och kommissionen korrekt har framhållit, riktar sig detta argument mot ett överflödigt domskäl i den överklagade domen och ska därför anses vara verkningslöst.

72. Att det domskäl som CMA åsyftar med detta argument är överflödigt framgår klart av den omständigheten att tribunalen i den punkt som föregår den av CMA åberopade punkten i de båda överklagade domarna, redan hade dragit slutsatsen att det är ”förenligt med syftena med [SSM-förordningen] och ramförordningen SSM att fastställa att det rör sig om en ’grupp som står under tillsyn’ i den mening som avses i artikel 2.21 c i ramförordningen SSM, oberoende av huruvida denna grupps centrala organ är ett kreditinstitut eller inte”. Att domskälet är överflödigt bekräftas vidare av användningen av uttrycket ”vidare” i början av de punkter i de överklagade domarna som CMA:s resonemang åsyftar.

73. Under alla omständigheter är argumentet inte bara verkningslöst, utan det är även uppenbart att det saknar grund.

74. Vad beträffar anmärkningen att tribunalen missuppfattade de relevanta bestämmelsernas lydelse, grundar sig denna anmärkning på en uppenbart felaktig tolkning av de överklagade domarna. I de punkter som avses i dessa domar har nämligen tribunalen inte alls hävdat att det var möjligt att de underställda instituten inte var kreditinstitut samtidigt som de uppfyllde villkoren i artikel 10 i förordning nr 575/2013.

75. Vad vidare gäller anmärkningen att integreringen av CNCM i kretsen av den grupp som står under tillsyn av ECB, på grund av dess karaktär av en sammanslutning som inte bedriver någon ekonomisk verksamhet och som har en rent administrativ funktion, inte är motiverad av de syften som den aktuella lagstiftningen eftersträvar, framgår det av vad som anförts ovan i punkterna 61–64 att anmärkningen inte kan godtas.

76. Härav följer att det andra argument som CMA har anfört inom ramen för de första grundernas första del enligt min mening inte heller kan godtas.

d) Tillsynsuppdrag och befogenhet att ålägga sanktioner

77. CMA har som tredje argument, vilket har anförts inom ramen för de första grundernas första del till stöd för sina överklaganden, gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning vid tolkningen av artikel 2.21 c i ramförordningen SSM genom att den, trots att den konstaterade att ECB inte kan ålägga de centrala organ som avses i denna bestämmelse sanktioner, likväl inte beaktade den nödvändiga följden av detta konstaterande, nämligen att det är nödvändigt att ett centralt organ är ett kreditinstitut.

78. Det finns nämligen ett nära samband mellan möjligheten att utöva tillsyn över ett kreditinstitut och möjligheten att ålägga det sanktioner vid åsidosättanden. En effektiv tillsyn skulle inte kunna säkerställas om ingen sanktion kunde åläggas. Det skulle därför vara inkonsekvent att tillerkänna ECB en tillsynsbefogenhet i förhållande till ett organ och samtidigt frånta den de medel som säkerställer tillsynens effektivitet. Eftersom sanktionsbefogenheten garanterar tillsynens effektivitet och denna befogenhet endast kan tillämpas på kreditinstitut och finansiella företag, borde tribunalen ha tolkat bestämmelserna i artikel 2.21 c i ramförordningen SSM som att de endast kan tillämpas på de centrala organ som är kreditinstitut eller finansiella företag.

79. Den av tribunalen omnämnda omständigheten att ECB har en sanktionsbefogenhet i förhållande till de enheter som är underställda det centrala organet är verkningslös. En underlåtenhet att iaktta de tillsynskrav som föreskrivs i förordning nr 575/2013 på grundval av den konsoliderade situationen skulle nämligen kunna följa endast av det centrala organets brister vid fullgörandet av dess uppgifter gentemot de underställda instituten, och inte av beteendet av ett av de underställda kreditinstituten. Under dessa omständigheter skulle ECB sakna fog för att ålägga ett kreditinstitut sanktioner, om det aktuella åsidosättandet inte kan tillskrivas kreditinstitutet.

80. ECB och kommissionen har anfört att detta argument inte kan godtas.

81. I det avseendet ska det påpekas att artikel 132.3 FEUF allmänt ger ECB rätt, inom de gränser och på de villkor som fastställs av rådet, att ålägga företag böter eller viten om de inte uppfyller sina förpliktelser enligt ECB:s förordningar och beslut. På grundval av denna bestämmelse antog rådet förordning (EG) nr 2532/98 av den 23 november 1998 om Europeiska centralbankens befogenhet att ålägga sanktioner.

82. Vad särskilt gäller utförandet av uppgifter i fråga om politiken för tillsyn över kreditinstitut har ECB tilldelats befogenhet att ålägga sanktioner genom artikel 18 i SSM-förordningen, särskilt artikel 18.1. Förfarandena för att ålägga sanktioner i det sammanhanget föreskrivs i artikel 120 och följande artiklar i ramförordningen SSM, vilken i enlighet med artikel 18.7 i SSM-förordningen också reglerar förhållandet till bestämmelserna i förordning nr 2532/98.

83. Som tribunalen konstaterade i de överklagade domarna ger artikel 18.1 i SSM-förordningen ECB befogenhet att ålägga uteslutande kreditinstitut, finansiella holdingföretag eller blandade finansiella holdingföretag sanktioner för att fullgöra sina tillsynsuppgifter. Artikeln tillåter däremot inte att centrala organ som inte hör till dessa kategorier, såsom dessa har definierats i artikel 2.3, 2.4 respektive 2.5 i SSM-förordningen, åläggs sanktioner. Som kommissionen har påpekat utgör nämligen legalitetsprincipen i fråga om sanktioner hinder mot att utvidga den befogenhet att ålägga sanktioner som ECB har tilldelats, utöver de fall som specifikt anges i de relevanta bestämmelserna.

84. Det ska dock påpekas att ingen av de ovannämnda bestämmelserna om sanktioner, eller någon annan bestämmelse i SSM-förordningen, innehåller något som helst normativt stöd som gör det möjligt att anse att befogenheten att ålägga enheter sanktioner skulle utgöra ett nödvändigt villkor för att tilldela ECB tillsynsbefogenheter avseende dessa enheter, med följden att sådana enheter undgår ECB:s tillsyn om sanktionsbefogenhet saknas.

85. Det förhållandet att ECB har sanktionsbefogenheter gentemot en viss typ av enhet, såsom ett centralt organ, utgör således inte ett villkor för att erkänna ECB:s behörighet att utföra uppgifter som avser gruppbaserad tillsyn över den grupp som denna enhet ingår i. Härav följer att tribunalen inte kan kritiseras för att ha gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att den, på grundval av konstaterandet att ECB saknade sanktionsbefogenheter gentemot de centrala organ som avses i artikel 2.21 c i ramförordningen SSM, inte beaktade den påstådda följden att dessa centrala organ nödvändigtvis måste vara kreditinstitut för att omfattas av ECB:s tillsyn.

86. Vidare kan tribunalen inte på något sätt kritiseras för att ha begått ett fel genom att hänvisa till möjligheten för ECB att i förekommande fall ålägga kreditinstitut som är underställda det aktuella centrala organet sanktioner för att slå fast att ECB, trots att ECB saknade sanktionsbefogenheter gentemot de centrala organen som sådana, ändå hade befogenheter som gav den möjlighet att utföra en lämplig tillsyn och således garantera tillsynens effektivitet.

87. I det avseendet vill jag påpeka att utöver den möjlighet som nämndes av tribunalen tillkommer även, såsom kommissionen har påpekat, den möjlighet som föreskrivs i artikel 18.5 i SSM-förordningen. I denna bestämmelse föreskrivs att ECB under vissa omständigheter, om det är nödvändigt för att utföra tillsynsuppgifterna, får begära att nationella behöriga myndigheter inleder ett förfarande i syfte att vidta åtgärder för att säkerställa att lämpliga sanktioner föreläggs i enlighet med bland annat eventuell tillämplig nationell lagstiftning som tilldelar särskilda befogenheter som för närvarande inte krävs enligt unionsrätten.

88. Av det ovan anförda följer att det tredje argument som CMA har anfört inom ramen för de första grundernas första del enligt min mening inte heller kan godtas, och att överklagandena följaktligen inte kan bifallas såvitt avser någon del av den första delgrunden.

2. De första grundernas andra del: Felaktig tolkning av artikel 10 i förordning nr 575/2013

89. CMA har, inom ramen för de första grundernas andra del till stöd för sina överklaganden, gjort gällande att, i motsats till vad tribunalen fann, kravet att det centrala organet ska vara ett kreditinstitut vid tillämpningen av begreppet ”grupp som står under tillsyn” enligt artikel 2.21 c i ramförordningen SSM följer av artikel 10 i förordning nr 575/2013. Inom ramen för denna delgrund har CMA anfört två argument.

90. CMA har som första argument hänvisat till artikel 11.4 i förordning nr 575/2013, i vilken det föreskrivs att ”[o]m artikel 10 [i samma förordning] tillämpas, ska det centrala organ som avses i den artikeln uppfylla kraven i del två till åtta på grundval av den konsoliderade situationen i den helhet som utgörs av det centrala organet tillsammans med dess underställda institut”.

91. CMA har hävdat att eftersom de krav som anges i denna bestämmelse endast skulle kunna uppfyllas av ett kreditinstitut, måste ett sådant centralt organ som avses i artikel 10.1 i förordning nr 575/2013 med nödvändighet vara ett kreditinstitut för att kunna bli föremål för tillsyn. Artikel 11 i förordning nr 575/2013 förutsätter således underförstått, men nödvändigtvis, att det centrala organ som avses i artikel 10 är ett kreditinstitut. Tribunalen borde således ha bedömt sambandet mellan de båda bestämmelserna och ge företräde åt den innebörd som skulle ha gjort det möjligt att tillämpa dessa bestämmelser på ett konsekvent sätt.

92. ECB och kommissionen har anfört att detta argument inte kan godtas.

93. I det avseendet ska det först preciseras att artiklarna 10.1 och 11.4 i förordning nr 575/2013 som sådana avser ett eventuellt undantag från iakttagandet av de tillsynskrav som föreskrivs i nämnda förordning, vilket en behörig myndighet individuellt kan bevilja kreditinstitut som är underställda ett centralt organ. Den aktuella frågan i förevarande överklaganden avser däremot huruvida det finns en grupp som står under tillsyn i den mening som avses i artikel 2.21 c i ramförordningen SSM, vilken uteslutande hänvisar till artikel 10 i förordning nr 575/2013 och inte till artikel 11 i nämnda förordning.

94. Efter att ha klargjort detta instämmer jag helt i tribunalens resonemang om att logiken i förhållandet mellan artikel 10.1 och artikel 11.4 i förordning nr 575/2013 innebär att genomförandet av den sistnämnda bestämmelsen är en följd av, och inte ett villkor för, tillämpningen av den förstnämnda bestämmelsen. Det är nämligen först när den behöriga myndigheten, på grundval av artikel 10 i förordning nr 575/2013, accepterar att frånta enheter som är underställda ett centralt organ ansvaret att uppfylla tillsynskraven på en individuell grund som artikel 11.4 i förordning nr 575/2013 ska tillämpas.

95. I det fallet kräver denna bestämmelse att det centrala organet ska uppfylla tillsynskraven på grundval av den konsoliderade situationen i den helhet som det centrala organet utgör tillsammans med de underställda instituten.

96. Härav följer således klart att när CMA hävdar att artikel 11.4 i förordning nr 575/2013 endast kan iakttas av ett kreditinstitut, förväxlar CMA de tillsynskrav som eventuellt är tillämpliga på ett centralt organ på individuell nivå med de krav som är tillämpliga på gruppnivå enligt denna bestämmelse. CMA:s argument grundar sig således på en uppenbart felaktig tolkning av artikel 11.4 i förordning nr 575/2013, enligt vilken det centrala organet, om nämnda artikel 10 tillämpas, inte ska uppfylla tillsynskraven individuellt, utan på gruppnivå.

97. Jag anser att det härav följer att det är uppenbart att det första argument som har anförts inom ramen för de första grundernas andra del saknar grund.

98. CMA har som andra argument inom ramen för de första grundernas andra del gjort gällande att kravet att ett centralt organ är ett kreditinstitut för att ECB ska kunna utöva gruppbaserad tillsyn utifrån detta organ följer av artikel 10.1 b i förordning nr 575/2013. CMA anser att eftersom denna bestämmelse hänvisar till det centrala organets solvens och likviditet, föreskriver den underförstått, men nödvändigtvis, att detta organ är ett kreditinstitut. Tolkningen av denna bestämmelse, vilken CMA har definierat som en tolkning utifrån syftet och en helhetssyn, och vilken tillämpades av tribunalen i den överklagade domen, beaktar inte den punkt i nämnda bestämmelse, där det uttryckligen föreskrivs att det centrala organets likviditet och solvens ska bedömas.

99. ECB och kommissionen har anfört att detta argument inte kan godtas.

100. Detta argument grundar sig på en helt felaktig tolkning av artikel 10.1 b i förordning nr 575/2013, vilken uppställer kravet att ”[s]olvens och likviditet för det centrala organet och alla dess underställda institut [ska] övervakas som en helhet grundat på den sammanställda redovisningen från dessa institut”.

101. CMA har nämligen ännu en gång förväxlat den gruppbaserade tillsynen över de enheter som avses i denna bestämmelse ”som en helhet” (det vill säga det centrala organet och de underställda instituten), vilket är den tillsyn som det är fråga om i denna bestämmelse, med tillsynen över det centrala organet på individuell nivå, vilket är en tillsyn som det inte är fråga om i denna bestämmelse.

102. Härav följer att artikel 10.1 b i förordning nr 575/2013 inte på något sätt innebär att det centrala organet bedriver verksamhet som motiverar en övervakning av dess solvens och likviditet på individuell nivå, och att detta organ därför är ett kreditinstitut.

103. Härav följer att det är uppenbart att det andra argument som har anförts inom ramen för de första grundernas andra del också ska anses sakna grund.

104. Av det ovan anförda följer att överklagandena enligt min mening inte kan bifallas såvitt avser de första grunderna till stöd för CMA:s båda överklaganden.

B. De andra grunderna för överklagandena, avseende felaktig kvalificering av de faktiska omständigheterna då tribunalen slog fast att Crédit mutuel uppfyllde villkoret i artikel 10.1 a i förordning nr 575/2013

105. I de andra grunderna för överklagandena har CMA kritiserat tribunalen för att ha gjort en felaktig rättslig kvalificering av de faktiska omständigheterna då den slog fast att Crédit mutuel uppfyllde villkoret i artikel 10.1 a i förordning nr°575/2013 vid kvalificeringen av Crédit mutuel som en ”grupp som står under tillsyn” i den mening som avses i artikel 2.21 c i ramförordningen SSM.

106. Den andra grunden består av två delar.

a) Den första delgrunden: Räckvidden av artikel L.511–31 CMF och CNCM:s beslut nr 1–1992 av den 10 mars 1992

107. CMA har, inom ramen för de andra grundernas första del, ifrågasatt den bedömning på grundval av vilken tribunalen slog fast att CNCM:s beslut nr 1‑1992 av den 10 mars 1992 (nedan kallat beslutet av den 10 mars 1992) visar att det föreligger en skyldighet att överföra kapital och likviditet inom Crédit mutuel, vilken gjorde det möjligt att dra slutsatsen att villkoret att det ska föreligga åtaganden om solidariskt ansvar mellan det centrala organet och de underställda kreditinstituten – vilket föreskrivs i artikel 10.1 a i förordning nr 575/2013 – var uppfyllt.

108. CMA har hävdat att de uppgifter som följer av nämnda beslut och som tribunalen redogjorde för inte gör det möjligt att fastställa att det föreligger en sådan skyldighet att överföra kapital och likviditet mellan Crédit mutuels olika enheter. Även om ett verkligt solidariskt ansvar föreligger mellan de sparkassor som hör till samma regionala grupp, finns det i det system som föreskrivs i beslutet däremot inte någon skyldighet att överföra kapital och likviditet på nationell nivå mellan de regionala grupperna. Om en regional grupp har problem, kan således inte CNCM ålägga en annan regional grupp att överföra kapital för att bistå den.

109. Det förhållandet att Caisse centrale de Crédit mutuel (CCCM) får använda de begränsade medel som den har fått från de regionala grupperna (som består i 2 procent av insättningarna hos dessa) gör det inte möjligt att identifiera en skyldighet att överföra kapital och likviditet mellan de regionala grupperna. Det är enbart fråga om tillhandahållandet av en bråkdel av insättningarna hos de regionala grupperna till förmån för CCCM, som förblir gäldenär i förhållande till dessa grupper.

110. Det beslut som Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Frankrike) meddelade den 9 mars 2018 i mål nr 399413, vilket ECB och kommissionen har åberopat till stöd för de överklagade domarna, är verkningslöst eftersom det meddelades efter nämnda domar och under alla omständigheter behandlar andra frågor än dem som aktualiseras i de aktuella målen om överklagande.

111. ECB och kommissionen har anfört att överklagandena inte kan bifallas såvitt avser denna delgrund. Kommissionen anser att artikel L.511–31 CMF, i motsats till vad tribunalen ansåg, i sig räcker för att villkoret i artikel 10.1 a i förordning nr 575/2013 ska vara uppfyllt, utan att det är nödvändigt att undersöka beslutet av den 10 mars 1992. Kommissionen anser att domstolen därför skulle kunna ändra domskälen i det avseendet.

112. Det ska inledningsvis noteras att CCM, såsom ECB och kommissionen har påpekat, inte har ifrågasatt den tolkning av artikel 10.1 a i förordning nr 575/2013 som tribunalen gjorde i de överklagade domarna, varigenom tribunalen drog slutsatsen att villkoret i denna bestämmelse är uppfyllt när det föreligger en skyldighet att överföra kapital och likviditet inom gruppen i syfte att säkerställa att skyldigheterna i förhållande till fordringsägarna är uppfyllda. CMA har begränsat sig till att ifrågasätta tillämpningen av denna bestämmelse i det aktuella fallet.

113. I de överklagade domarna erinrade tribunalen först om att omprövningsnämnden i yttrandet av den 14 september 2015, vilket har nämnts i punkt 16 i förevarande förslag till avgörande, hade angett flera skäl till grund för att detta villkor var uppfyllt, nämligen lydelsen i artikel L.511–31 CMF, den skyldighet för CNCM att ingripa till förmån för sparkassor med svårigheter som följer av beslutet av den 10 mars 1992, CCCM:s stadgar och den omständigheten att ett exceptionellt stöd tidigare hade beviljats enheter med svårigheter.

114. Vidare ansåg tribunalen att lydelsen i artikel L.511–31 CMF inte i sig gjorde det möjligt att dra slutsatsen att det villkor som föreskrivs i artikel 10.1 a i förordning nr 575/2013 var uppfyllt. Tribunalen fann dock att CNCM:s beslut av den 10 mars 1992 och den mekanism för solidariskt ansvar som föreskrivs däri däremot gjorde det möjligt att fastställa att det förelåg en skyldighet att överföra kapital och likviditet inom Crédit mutuel, vilken är avsedd att säkerställa att skyldigheter i förhållande till fordringsägare uppfylls, och att således enbart den omständigheten att denna mekanism för solidariskt ansvar förelåg gjorde att villkoret i artikel 10.1 a i förordning nr 575/2013 kunde anses vara uppfyllt.

115. Innan jag prövar de anmärkningar som CMA har anfört mot detta resonemang, är det lämpligt att bedöma det yrkande om ändring av domskälen som kommissionen har framställt, eftersom detta yrkande är av preliminär karaktär.

116. Det framgår av domstolens fasta praxis att en förutsättning för att ett yrkande om ändring av domskälen ska kunna prövas i sak är att den som framställt yrkandet har ett berättigat intresse av denna prövning, i den meningen att utgången av prövningen kan medföra en fördel för vederbörande. Detta kan vara fallet när yrkandet att domskälen ska ändras utgör ett försvar mot en grund som klaganden har åberopat.

117. Om det i förevarande fall skulle konstateras att artikel L.511–31 CMF, i motsats till vad tribunalen fann, i sig gör det möjligt att dra slutsatsen att det villkor som föreskrivs i artikel 10.1 a i förordning nr 575/2013 är uppfyllt av Crédit mutuel, skulle den första delen av de andra grunder som CMA har anfört bli verkningslös. I så fall skulle det inte längre vara nödvändigt att analysera CMA:s argument om det fel som tribunalen begick med avseende på bedömningen av beslutet av den 10 mars 1992. Eftersom kommissionen har ett intresse av att framställa yrkandet om ändring av domskälen, ska det enligt min mening följaktligen anses att detta yrkande kan prövas i sak.

118. Vad beträffar räckvidden av artikel L.511–31 CMF, slog tribunalen i de överklagade domarna först fast att det i avsaknad av beslut av behöriga nationella domstolar ankom på tribunalen att uttala sig angående räckvidden av denna bestämmelse. Tribunalen slog således fast att artikel L.511–31 CMF inte, i sig, gjorde det möjligt att dra slutsatsen att det villkor som föreskrivs i artikel 10.1 a i förordning nr 575/2013 var uppfyllt, eftersom dess lydelse har en alltför allmän karaktär, vilken hänvisar till ”nödvändiga åtgärder” för ”att garantera likviditet och solvens för vart och ett av dessa institut och bolag liksom för nätverket som helhet”. Tribunalen ansåg att det av en bestämmelse som har en sådan allmän karaktär inte gick att dra slutsatsen att det förelåg en skyldighet att överföra kapital och likviditet inom gruppen i syfte att säkerställa att skyldigheter i förhållande till fordringsägare uppfylls.

119. Kommissionen har hävdat att tribunalens tolkning av artikel L.511–31 CMF är alltför restriktiv. Till stöd för sin ståndpunkt har kommissionen nämnt den tolkning av denna bestämmelse som finns i beslut av Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen) av den 9 mars 2018 i mål nr 399413. ECB har också hänvisat till nämnda beslut, men den har även grundat sitt resonemang på beslut av Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen) av den 13 december 2016 i mål nr 403418.

120. I det avseendet ska det, i likhet med tribunalen, erinras om att med tillämpning av fast rättspraxis ska räckvidden av nationella lagar och andra författningar bedömas med beaktande av de nationella domstolarnas tolkning av dessa.

121. Den av CMA anförda omständigheten att beslutet av Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen) av den 9 mars 2018 meddelades efter de överklagade domarna utgör inte något hinder mot att beakta beslutet vid tolkningen av artikel L.511–31 CMF, eftersom parterna har haft möjlighet att yttra sig vid domstolen.

122. I skäl 5 i beslutet av Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen) av den 13 december 2016 har nämnda domstol angett att ”[l]agstiftaren … har, genom att anta bestämmelserna i artikel L.511–31 … gett [CNCM] i uppgift att se till att uppnå sammanhållning i gruppen Crédit mutuel [och] utöva en administrativ, teknisk och finansiell kontroll över varje sparkassas organisation och förvaltning och vidta alla nödvändiga åtgärder för att nätverket ska fungera väl. … Enligt artikel L.511–31 i samma lag får dessutom CNCM, när de berörda institutens ekonomiska situation motiverar det, och utan hinder av andra bestämmelser eller villkor, besluta att två eller flera sparkassor som är anslutna till nätverket ska slås samman, att deras affärsrörelse ska överlåtas och att de ska upplösas. Av detta regelverk följer att oavsett vilka förhållanden som råder inom Crédit mutuels nätverk mellan de grupperingar som bildats däri, har CNCM ansvar enligt lag att utarbeta och genomföra de åtgärder som utgör en del av den systemiska regleringen av banksystemet vad beträffar hela gruppen Crédit mutuel och ska, i egenskap av ’moderföretag i unionen’, ha en förebyggande återhämtningsplan för denna grupp”.

123. Liknande överväganden finns i skäl 7 i beslutet av Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen) av den 9 mars 2018, i vilket nämnda domstol har lagt till att ”[u]tförandet av dessa uppgifter, vilka utgör en del av regleringen av kreditinstitut, innebär med nödvändighet att [CNCM] har behörighet att utfärda föreskrifter för sparkassorna, att se till att dessa följer de bestämmelser som är tillämpliga på dem och att vid åsidosättande av dessa bestämmelser ålägga dem lämpliga sanktioner”.

124. I punkt 20 i sistnämnda beslut slog Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen) dessutom fast att ”för att ’garantera nätverkets likviditet och solvens’, vilket de centrala organen ansvarar för, har de centrala organen, enligt artikel L.511–31 i Code monétaire et financier [lagen om penningmarknaden och finansmarknaden], behörighet att vidta ’alla nödvändiga åtgärder’ och särskilt inrätta tvingande mekanismer för solidariskt ansvar mellan nätverkets medlemmar, vilka inte får begränsa sig till enbart tillhandahållandet av i förväg finansierade åtgärder, såsom garantimedel”.

125. Det framgår av denna rättspraxis från Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen) att den skyldighet som föreskrivs i artikel L.511–31 CMF att ”vidta alla nödvändiga åtgärder, bland annat för att garantera likviditet och solvens för vart och ett av dessa institut och bolag liksom för nätverket som helhet”, förutsätter att CNCM har befogenheter att göra mycket ingående administrativa, tekniska och finansiella kontroller avseende hela Crédit mutuels grupp. Dessa befogenheter gör det möjligt för CNCM att när som helst inrätta tvingande mekanismer för solidariskt ansvar, som till exempel de skyldigheter att överföra kapital och likviditet som nätverkets medlemmar kan åläggas. Dessa befogenheter har av Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen) beskrivits sträcka sig så långt som till att möjliggöra för CNCM, om ett institut drabbas av ekonomisk kris, att besluta om att slå samman två eller flera sparkassor som är anslutna till nätverket, utan hinder av andra bestämmelser eller villkor. Befogenheten att genomdriva att en medlem i nätverket ska slås samman med ett kreditinstitut som drabbats av ekonomisk kris är likvärdig med att ålägga denna medlem att svara för kreditinstitutets skulder, vilket för denna medlem innebär en potentiellt sett ännu mer betungande börda än den som följer av åläggandet att enbart överföra kapital och likviditet.

126. Mot bakgrund av omfattningen av dessa befogenheter för kontroll och ingripande vid kris i ett kreditinstitut som är medlem i nätverket som CMCM har gentemot de enheter som ingår i Crédit mutuels grupp, anser jag att man inte kan förneka att bestämmelsen i artikel L.511–31, såsom den har beskrivits i rättspraxis från Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen), medför att det föreligger en skyldighet att överföra kapital och likviditet inom Crédit mutuels grupp. Härav följer att denna artikel, i motsats till vad tribunalen ansåg, enligt min mening i sig är tillräcklig för att denna grupp ska uppfylla villkoret i artikel 10.1 a i förordning nr 575/2013.

127. Det följer av domstolens fasta praxis att om en dom från tribunalen innehåller domskäl som är felaktiga, men domslutet framstår som riktigt enligt andra rättsliga grunder, innebär inte detta åsidosättande att avgörandet ska upphävas, men domskälen ska då ersättas.

128. Härav följer att kommissionens yrkande om ändring av domskälen enligt min mening ska bifallas, och att överklagandena följaktligen inte kan bifallas såvitt avser de andra grundernas första del, eftersom denna delgrund är verkningslös.

b) Den andra delgrunden: CNCM:s beslut nr 1–1992 av den 10 mars 1992 är inte tillämpligt på hela kretsen i gruppen Crédit mutuel

129. CMA har, inom ramen för de andra grundernas andra del, gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig rättslig kvalificering av de faktiska omständigheterna i förhållande till artikel 10.1 a i förordning nr 575/2013 genom att beslutet av den 10 mars 1992, även om det antas att det i beslutet slogs fast att det förelåg en skyldighet att överföra kapital och likviditet, inte är tillämpligt på hela den krets i gruppen Crédit mutuel som står under tillsyn av ECB.

130. Gruppen Crédit mutuels krets omfattar nämligen bankenheter, dotterbolagen till de regionala sparkassorna, som inte är underställda det centrala organet. Dessa dotterbolag faller helt och hållet utanför tillämpningsområdet för beslutet av den 10 mars 1992 och det finns inte någon mekanism för solidariskt ansvar i förhållande till dessa. CNCM har inte några sådana befogenheter som avses i artikel 10 i förordning nr 575/2013 gentemot dessa dotterbolag.

131. ECB har först hävdat att detta resonemang, vilket anfördes för första gången i samband med målen om överklagande, utgör en ny grund som inte avser tolkningen av artikel 10 i förordning nr 575/2013, utan räckvidden av artikel 2.21 c i ramförordningen SSM och att överklagandena således inte kan prövas såvitt avser den andra delgrunden. Kommissionen delar i huvudsak ECB:s uppfattning. ECB och kommissionen har hävdat att överklagandena under alla omständigheter inte kan bifallas såvitt avser den andra grundens andra del. I samband med detta har ECB anmodat domstolen att begära in vissa återfinansieringsavtal som ingåtts mellan de enheter som utgör ömsesidiga företag inom gruppen Crédit mutuel och deras dotterbolag, såsom en åtgärd för processledning enligt artikel 64 i rättegångsreglerna.

132. I det avseendet ska det erinras om att det framgår av fast rättspraxis att en part i ett mål om överklagande inte kan åberopa ett argument för första gången vid domstolen vilket inte har åberopats vid tribunalen, eftersom domstolens kontroll begränsas till prövningen av den rättsliga bedömningen av de grunder och argument som har åberopats i den lägre instansen.

133. Jag anser att det, vid en genomgång av handlingarna i målen, inte råder någon tvekan om att det resonemang som CMA har fört i samband med de andra grundernas andra del inte alls hade åberopats vid tribunalen i första instans. Det kan inte heller anses vara ett nytt argument som utgör enbart en vidareutveckling eller utvidgning av det resonemang som fördes vid tribunalen.

134. Under dessa omständigheter anser jag, i första hand, att överklagandena inte kan prövas såvitt avser denna delgrund.

135. I andra hand vill jag påpeka att även om det antas – vilket inte är fallet – att överklagandena kan prövas såvitt avser denna delgrund, är delgrunden under alla omständigheter även verkningslös.

136. Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen) angav nämligen i sitt beslut av den 9 mars 2018 att de kontrollbefogenheter som det åligger CNCM att utöva enligt artikel L.511–31 CMF inom ramen för Crédit mutuels grupp ska anses omfatta även ”dotterbolagen till sparkassorna, eftersom den ekonomiska situationen för de förstnämnda påverkar den ekonomiska situationen för de sistnämnda”. Under dessa omständigheter och mot bakgrund av den slutsats som jag har kommit fram till i punkt 125 ovan, nämligen att artikel L.511–31 CMF i sig räcker för att villkoret i artikel 10.1 a i förordning nr 575/2013 ska vara uppfyllt, påverkar, även om beslutet av den 10 mars 1992 inte är tillämpligt på hela kretsen i gruppen Crédit mutuel, denna omständighet inte konstaterandet att denna grupp uppfyller villkoret.

137. Av det ovan anförda följer att överklagandena enligt min mening inte kan bifallas såvitt avser de andra grundernas andra del. Det är därvid inte nödvändigt att pröva det yrkande om åtgärder för processledning som ECB har framställt. Eftersom de båda överklagandena inte kan bifallas såvitt avser de andra grunderna, anser jag följaktligen att båda överklagandena ska ogillas i sin helhet.

VI. Rättegångskostnader

138. Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet ogillas.

139. Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna om detta har yrkats.

140. ECB, kommissionen och CNCM har yrkat att CMA ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom CMA har tappat målet, ska bolaget förpliktas att bära sina rättegångskostnader och ersätta ECB:s, kommissionens och CNCM:s rättegångskostnader.

VII. Förslag till avgörande

141. Mot bakgrund av vad som anförts ovan föreslår jag att domstolen meddelar följande dom: 1) Överklagandet ogillas i båda målen. 2) Crédit mutuel Arkéa ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de kostnader som uppkommit för Europeiska centralbanken, Europeiska kommissionen och Confédération nationale du crédit mutuel.

1 Originalspråk: franska.

2 Tribunalens dom av den 13 december 2017, Crédit mutuel Arkéa/ECB ( T-712/15, EU:T:2017:900) (nedan kallad den första överklagade domen), och dom av den 13 december 2017, Crédit mutuel Arkéa/ECB ( T-52/16, EU:T:2017:902) (nedan kallad den andra överklagade domen). I det följande kommer jag att hänvisa till båda domarna gemensamt som de ”överklagade domarna”.

3 Europeiska centralbankens (ECB) beslut ECB/SSM/2015 – 9695000CG7B84NLR5984/28 av den 5 oktober 2015 om fastställande av tillsynskrav tillämpliga på gruppen Crédit mutuel (nedan kallat det första omtvistade beslutet) respektive ECB:s beslut ECB/SSM/2015 – 9695000CG7B84NLR5984/40 av den 4 december 2015 om fastställande av tillsynskrav tillämpliga på gruppen Crédit mutuel (nedan kallat det andra omtvistade beslutet) (nedan gemensamt kallade de omtvistade besluten).

4 EUT L 287, 2013, s. 63.

5 Vad beträffar deltagandet av medlemsstater som inte har euron som valuta, se artikel 7 i SSM-förordningen.

6 EUT L 141, 2014, s. 1.

7 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (EUT L 176, 2013, s. 1)

8 Se punkterna 1–13 i den första överklagade domen respektive punkterna 1–14 i den andra överklagade domen.

9 ECB:s beslut ECB/SSM/2015/10 – 9695000CG7B84NLR5984/14 av den 17 juni 2015 om fastställande av tillsynskrav tillämpliga på gruppen Crédit Mutuel.

10 Denna nämnd föreskrivs i artikel 24 i SSM-förordningen.

11 I enlighet med artikel 24.7 i SSM-förordningen.

12 De tredje grunderna som CMA anförde till stöd för sin talan i de båda målen, genom vilka bolaget i huvudsak ifrågasatte fastställandet av ytterligare kapital, berörs inte av de aktuella överklagandena.

13 Se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 11 september 2014, MasterCard m.fl./kommissionen ( C‑382/12 P, EU:C:2014:2201, punkterna 38–41 och där angiven rättspraxis), och förslaget till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i samma mål MasterCard m.fl./kommissionen ( C‑382/12 P, EU:C:2014:42, punkt 19). Se även, analogt, dom av den 25 april 2013, kommissionen/Slovakien ( C‑331/11, ej publicerad, EU:C:2013:271, punkt 28), och beslut av den 7 augusti 2018, Campailla/Europeiska unionen ( C‑256/18 P, ej publicerat, EU:C:2018:655, punkt 34).

14 Punkt 84 och följande punkter i den första överklagade domen samt punkt 83 och följande punkter i den andra överklagade domen.

15 Punkt 86 i den första överklagade domen och punkt 85 i den andra överklagade domen.

16 Punkterna 58–64 i den första överklagade domen och punkterna 57–63 i den andra överklagade domen.

17 Punkt 88 i den första överklagade domen och punkt 87 i den andra överklagade domen.

18 Punkt 89 i den första överklagade domen och punkt 88 i den andra överklagade domen.

19 Punkterna 90–93 i den första överklagade domen samt punkterna 89–92 i den andra överklagade domen.

20 Artikel 127.6 FEUF återges ordagrant i artikel 25.2 i protokollet om stadgan för Europeiska centralbankssystemet och Europeiska centralbanken.

21 Rådet ska för det ändamålet, i enlighet med ett särskilt lagstiftningsförfarande, anta förordningar med enhällighet och efter att ha hört Europaparlamentet och ECB.

22 I de överklagade domarna påpekade tribunalen själv att CMA inte hade framställt någon invändning om rättsstridighet. Se punkt 81 i den första överklagade domen och punkt 80 i den andra överklagade domen.

23 Se artikel 4.1.1 och 4.1 och 26 i förordning nr 575/2013.

24 Artikel 105.6 i Maastrichtfördraget.

25 Se, i det avseendet, dom av den 27 november 2012, Pringle ( C‑370/12, EU:C:2012:756), dom av den 16 juni 2015, Gauweiler m.fl. ( C‑62/14, EU:C:2015:400), och dom av den 11 december 2018, Weiss m.fl. ( C‑493/17, EU:C:2018:1000).

26 Vad dock beträffar kravet att ECB:s tillsynsuppgifter ska utföras åtskilt från de monetära uppgifterna, se skäl 65 i SSM-förordningen.

27 Se, i det avseendet, skäl 65 i SSM-förordningen.

28 För några överväganden rörande finanskrisen år 2008 och inrättandet av den gemensamma tillsynsmekanismen, se förslaget till avgörande av generaladvokaten Hogan i målet Landeskreditbank Baden-Württemberg/ECB ( C‑450/17 P, EU:C:2018:982 punkterna 1 och 2), och förslaget till avgörande av generaladvokaten Campos Sánchez-Bordona i målet Berlusconi och Fininvest ( C‑219/17, EU:C:2018:502, punkterna 1 och 2).

29 Se, i det avseendet, skäl 16 i SSM-förordningen.

30 Se, i det avseendet, skäl 26 i SSM-förordningen, vilket även tribunalen har hänvisat till i punkt 60 i den första överklagade domen och i punkt 59 i den andra överklagade domen.

31 Punkt 89 i den första överklagade domen och punkt 88 i den andra överklagade domen.

32 Se, bland många andra, dom av den 14 mars 2019, Meta Group/kommissionen ( C‑428/17 P, ej publicerad, EU:C:2019:201, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

33 På grundval av det resonemang som utvecklades i punkterna 88 och 89 i den första överklagade domen och i punkterna 87 och 88 i den andra överklagade domen.

34 Punkt 93 i den första överklagade domen och punkt 92 i den andra överklagade domen.

35 Denna bestämmelse återges ordagrant i artikel 34.3 i protokollet om stadgan för Europeiska centralbankssystemet och Europeiska centralbanken.

36 EGT L 318, 1998, s. 4.

37 Punkt 91 i den första överklagade domen och punkt 90 i den andra överklagade domen.

38 Denna delgrund avser punkterna 95–108 i den första överklagade domen samt punkterna 94–107 i den andra överklagade domen.

39 Se punkt 99 och följande punkter i den första överklagade domen samt punkt 98 och följande punkter i den andra överklagade domen.

40 Detta argument avser punkterna 106 och 107 i den första överklagade domen samt punkterna 105 och 106 i den andra överklagade domen.

41 Punkterna 135–137 i den första överklagade domen samt punkterna 134–136 i den andra överklagade domen.

42 ECLI:FR:CECHR:2018:399413.20180309.

43 Punkterna 118–130 i den första överklagade domen samt punkterna 117–129 i den andra överklagade domen.

44 Punkterna 131–139 i den första överklagade domen samt punkterna 130–138 i den andra överklagade domen.

45 Se, bland många andra, dom av den 11 juli 2013, Ziegler/kommissionen ( C‑439/11 P, EU:C:2013:513, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

46 Punkt 134 i den första överklagade domen och punkt 133 i den andra överklagade domen.

47 ECLI:FR:CECHR:2016:403418.20161213.

48 Se, bland många andra, dom av den 16 september 2015, kommissionen/Slovakien ( C‑433/13, EU:C:2015:602, punkt 81 och där angiven rättspraxis).

49 Se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 5 april 2017, EUIPO/Szajner ( C‑598/14 P, EU:C:2017:265, punkterna 44–46 och där angiven rättspraxis). För ett liknande resonemang, se även dom av den 24 april 2018, Caisse régionale de crédit agricole mutuel Alpes Provence m.fl/ECB ( T‑133/16–T‑136/16, EU:T:2018:219, punkt 87). I synnerhet tog CMA ställning till beslutet av Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen) av den 9 mars 2018 i samband med sin replik.

50 Se för ett liknande resonemang, bland många andra, dom av den 23 januari 2019, Deza/Echa ( C‑419/17 P, EU:C:2019:52, punkt 87 och där angiven rättspraxis).

51 Se, bland många andra, dom av den 20 september 2018, Agria Polska m.fl./kommissionen ( C‑373/17 P, EU:C:2018:756, punkt 99 och där angiven rättspraxis).

52 Ett argument som utgör en vidareutveckling eller en utvidgning av det resonemang som anfördes vid tribunalen kan nämligen tas upp till prövning. Se dom av den 10 september 2009, Akzo Nobel m.fl./kommissionen ( C‑97/08 P, EU:C:2009:536, punkt 39).

53 Se skälen 10 och 11 i Conseil d’États (Högsta förvaltningsdomstolen) avgörande av den 9 mars 2018.