Förslag till avgörande av generaladvokat Pikamäe – Mål C‑183/18 Bank BGŻ BNP Paribas
I. Inledning
1. Rådets rambeslut 2005/214/RIF av den 24 februari 2005 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff möjliggör för myndigheterna i en medlemsstat (nedan kallad den utfärdande staten) att begära verkställighet av ett bötesstraff i en annan medlemsstat (nedan kallad den verkställande staten) i vilken den fysiska eller juridiska person mot vilken beslutet har meddelats har egendom eller inkomst, normalt är bosatt eller, när det gäller en juridisk person, har sitt säte.
2. På grundval av en begäran från Centraal Justitieel Incassobureau (CJIB) (centralkontoret för indrivning, Nederländerna) inom Ministerie van Veiligheid en Justitie (ministeriet för rättsliga frågor och säkerhetsfrågor, Nederländerna) om erkännande och verkställighet av beslut av Adm. Verwerking Flitsgegevens CJIB HA Leeuwarden (avdelningen för konfidentiell uppgiftsbehandling inom CJIB i Leeuwarden, Nederländerna) av den 25 november 2016 om böter till ett belopp av 36 euro för Bank BGŻ BNP Paribas SA w Gdańsku (Bank BGŻ BNP Paribas SA i Gdańsk, Polen) har EU-domstolen genom förevarande begäran om förhandsavgörande ombetts att tillämpa lärdomarna av domen av den 29 juni 2017 i målet Popławski med avseende på verkningarna av rambeslut, särskilt i fråga om tillämpningsföreskrifter för skyldigheten att göra en konform tolkning.
3. Genom denna begäran om förhandsavgörande ombeds domstolen vidare att för första gången fastställa om och i så fall hur ett bötesstraff kan verkställas i en medlemsstat trots att denna påföljd avser en enhet som i den berörda staten saknar rättskapacitet.
II. Tillämpliga bestämmelser
A. Unionsrätt
1. Rambeslut 2005/214
4. Artikel 1 i rambeslut 2005/214 har rubriken ”Definitioner”. Där anges följande:
”I detta rambeslut används följande beteckningar med de betydelser som här anges:
a) beslut: ett slutgiltigt beslut om bötesstraff för en fysisk eller juridisk person, om beslutet fattas …
iii) av en annan myndighet än domstol i den utfärdande staten med avseende på gärningar som är straffbara enligt den utfärdande statens nationella lag eftersom de utgör överträdelser mot lagbestämmelser, förutsatt att vederbörande har haft möjlighet att få fallet prövat inför en domstol med särskild behörighet i brottmål,
…”
5. I artikel 4 i rambeslutet, som har rubriken ”Översändande av beslut och anlitande av den centrala myndigheten” föreskrivs följande i punkterna 1 och 6:
”1. Ett beslut, tillsammans med ett intyg enligt denna artikel, får översändas till de behöriga myndigheterna i en medlemsstat där den fysiska eller juridiska person mot vilken beslutet har meddelats har egendom eller inkomst, normalt är bosatt eller, när det gäller en juridisk person, har sitt säte.
…
6. Om en myndighet i den verkställande staten tar emot ett beslut och inte är behörig att erkänna det och vidta de åtgärder som krävs för att det skall verkställas, skall den ex officio översända beslutet till den behöriga myndigheten och därefter underrätta den behöriga myndigheten i den utfärdande staten.”
6. I artikel 5 i rambeslutet, som har rubriken ”Tillämpningsområde”, föreskrivs följande i punkt 1:
”Följande brott skall enligt detta rambeslut medföra erkännande och verkställighet av beslut utan kontroll av dubbel straffbarhet, om de är straffbara i den utfärdande staten enligt den utfärdande statens lagstiftning:
…
Beteende som står i strid med vägtrafikbestämmelser, inbegripet överträdelser av bestämmelser om körtid och viloperioder och av bestämmelser om farligt gods.
…”
7. Artikel 6 i rambeslut 2005/214 har rubriken ”Erkännande och verkställighet av beslut”. Där anges följande:
”De behöriga myndigheterna i den verkställande staten skall erkänna ett beslut som har översänts i enlighet med artikel 4 utan krav på ytterligare formaliteter och skyndsamt vidta alla de åtgärder som krävs för att verkställa det, såvida inte den behöriga myndigheten beslutar att åberopa något av de skäl för att vägra erkännande eller verkställighet som anges i artikel 7.”
8. Artikel 9.1 och 9.3 i rambeslutet har följande lydelse:
”1. Om inte annat föreskrivs i punkt 3 i denna artikel eller i artikel 10, skall beslutets verkställighet regleras av lagen i den verkställande staten på samma sätt som för ett bötesstraff i den verkställande staten. Myndigheterna i den verkställande staten skall ha exklusiv behörighet att besluta om verkställighetsförfarandena och att fastställa alla åtgärder i samband därmed, inklusive grunderna för att avbryta verkställigheten.
…
3. Ett bötesstraff som ådömts en juridisk person skall verkställas, även om den verkställande staten inte erkänner principen om juridiska personers straffrättsliga ansvar.”
9. Artikel 20 i nämnda rambeslut har följande lydelse:
”1. Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa bestämmelserna i detta rambeslut senast den 22 mars 2007.
2. Varje medlemsstat får under högst fem år från och med den dag detta rambeslut träder i kraft begränsa dess tillämpning till
…
b) i fråga om juridiska personer, beslut som avser ett beteende för vilket ett EU-instrument föreskriver tillämpning av principen om juridiska personers ansvar.
…
3. Varje medlemsstat får motsätta sig erkännande och verkställighet av beslut, om intyget enligt artikel 4 ger anledning att förmoda att de grundläggande rättigheterna eller de grundläggande rättsliga principerna enligt artikel 6 i fördraget kan ha kränkts. Det förfarande som anges i artikel 7.3 skall därvid tillämpas.
…”
2. Direktiv (EU) 2015/413
10. I skälen 1 och 2 i direktiv (EU) 2015/413 anges följande:
(”(1) Förbättrad trafiksäkerhet är ett av huvudmålen för [Europeiska] unionens transportpolitik. Unionen arbetar för att förbättra vägtrafiksäkerheten i syfte att minska antalet dödsolyckor, personskador och materiella skador. I detta arbete är det viktigt att konsekvent följa upp och utdöma påföljder för trafikbrott som begås i unionen och som allvarligt äventyrar trafiksäkerheten.
(2) … Syftet med detta direktiv är att se till att trafiksäkerhetsrelaterade brott … utreds på ett effektivt sätt.”
11. Artikel 2 i direktivet har rubriken ”Tillämpningsområde”. Där anges att direktivet bland annat gäller fortkörning.
12. Artikel 3 n i nämnda direktiv har följande lydelse:
”I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:
…
n) fordonsinnehavare: den person som är registrerad ägare till fordonet, i enlighet med den definition som anges i lagstiftningen i registreringsmedlemsstaten.”
13. Artikel 4.3 tredje stycket i direktiv 2015/413 har följande lydelse:
”Den medlemsstat där brottet begicks ska inom ramen för detta direktiv använda de uppgifter som erhållits för att fastställa vem som är personligen ansvarig för de trafiksäkerhetsrelaterade brott som förtecknas i artikel 2 i det här direktivet.”
B. Polsk rätt
14. Genom avsnitt 66b i ustawa – Kodeks postępowania karnego (lagen om rättegång i brottmål) av den 6 juni 1997 införlivas bestämmelserna i rambeslut 2005/214 med den polska rättsordningen.
15. I avsnitt 66b i lagen om rättegång i brottmål, med rubriken ”Begäran från en medlemsstat om verkställighet av ett beslut genom vilket ett bötesstraff ådöms” anges i artikel 611ff följande:
”1 §. När [den utfärdande staten] begär verkställighet av ett lagakraftvunnet beslut genom vilket bötesstraff ådöms ska Sąd Rejonowy [distriktsdomstol, Polen] i den domsaga där den som har begått brottet har egendom eller inkomst, eller är stadigvarande eller tillfälligt bosatt verkställa detta beslut. I detta avsnitt förstås med ’bötesstraff’ skyldigheten för den som har begått ett brott att i enlighet med beslutet betala
1) ett penningbelopp såsom påföljd för ett annat brott än en förseelse,
…
6 §. Om inte annat föreskrivs i detta avsnitt ska verkställighet av beslut enligt 1 § falla under bestämmelserna i den polska lagstiftningen …”
16. Artikel 611fg i lagen om rättegång i brottmål har följande lydelse:
”Verkställighet av ett sådant beslut som avses i artikel 611ff. 1 § kan vägras i följande fall:
1. Den gärning för vilken beslutet meddelades utgör inte ett brott som inte är att betrakta som en förseelse enligt polsk rätt, såvida det inte enligt lagstiftningen i det land som utfärdade beslutet rör sig om ett sådant brott som anges i artikel 607w eller ett brott … …
c) mot transportsäkerheten.
2. Beslutet inte åtföljs av det intyg som avses i artikel 611 ff. 2 § eller om intyget är ofullständigt eller uppenbart oförenligt med innehållet i beslutet.
…
7. Den som har begått brottet omfattas inte av polska brottmålsdomstolars jurisdiktion, eller så saknas det tillstånd som krävs för åtal.
…
9. Av innehållet i de intyg som avses i artikel 611 ff. 2 § framgår att den person som berörs av beslutet, inte har blivit korrekt informerad om möjligheten och rätten att överklaga beslutet.
10. Av innehållet i de intyg som avses i artikel 611 ff. 2 § framgår att beslutet har meddelats i den tilltalades utevaro, såvida inte…
a) den som har begått brottet har kallats att delta i förfarandet eller på annat sätt informerats om tid och plats för sammanträde med angivande av att utevaro inte utgör hinder för att beslut meddelas, eller om den som har begått brottet har en försvarsadvokat som var närvarande vid sammanträdet,
b) den som har begått brottet, efter att ha delgetts en kopia av beslutet med angivande av dennes rätt att i den utfärdande medlemsstaten begära genomförande av ett nytt domstolsförfarande i dennes närvaro angående samma sak samt angivande av frist och tillvägagångssätt avseende en sådan begäran, inte inom den föreskrivna fristen lämnat in en sådan begäran eller förklarat att han eller hon inte bestrider beslutet.
11. Det brott, som inte är en förseelse, som beslutet avser skulle, för det fall polska brottmålsdomstolar var behöriga, vara föremål för amnesti.
12. Beslutet avser bötesstraff som understiger 70 euro eller motsvarande belopp i annan valuta.”
17. Artikel 611fh i lagen om rättegång i brottmål har följande lydelse:
”1 §. Domstolen avgör ärenden angående verkställighet av beslut om bötesstraff efter sammanträde där åklagaren, den som har begått brottet, om denne vistas på Republiken Polens territorium, och dennes försvarsadvokat har rätt att närvara. Om en tilltalad som inte vistas på Republiken Polens territorium inte har en försvarsadvokat ska ordföranden för den domstol som är behörig att pröva ärendet på eget initiativ utse en försvarsadvokat för denne.
2 §. Domstolens beslut om verkställighet av beslut om bötesstraff ska kunna överklagas.
3 §. Ett lagakraftvunnet beslut om bötesstraff, tillsammans med det åtföljande intyget som avses i artikel 611ff. 2 §, ska erkännas och vara verkställbart i Polen efter det att beslut om verkställighet har meddelats.
4 §. När de uppgifter som har överlämnats av den utfärdande medlemsstaten inte är tillräckliga för att besluta om verkställighet av ett beslut om bötesstraff ska domstolen be behörig domstol eller annat behörigt organ i den utfärdande medlemsstaten att komplettera uppgifterna inom en angiven frist.
5 §. I händelse av bristande efterlevnad av den tidsfrist som avses i 4 § ska beslutet om verkställighet fattas på grundval av de uppgifter som överlämnats tidigare.”
18. I ustawa – Kodeks postępowania w sprawach o wykroczenia (lag om förfaranden angående förseelser) av den 24 augusti 2001 föreskrivs i artikel 116b. 1 § följande:
”Bestämmelserna i avsnitten 66a och 66b i lagen om rättegång i brottmål ska gälla i tillämpliga delar för en begäran som riktas till en medlemsstat i [unionen] angående verkställighet av böter, påföljder i form av ytterligare gottgörelse eller ett beslut om rättegångskostnader avseende verkställighet av beslut om bötesstraff utfärdade av en domstol eller annan myndighet i en medlemsstat i [unionen].”
19. I avsnitt XI med rubriken ”Förseelser gällande ordning och säkerhet inom transportsektorn” i ustawa – Kodeks wykroczeń (lag om förseelser) av den 20 maj 1971 föreskrivs i artikel 92a följande:
”Den som vid framförande av fordon inte iakttar de hastighetsgränser som är fastställda i lag eller på vägskyltar ska påföras böter.”
20. Artikel 25.1 § i ustawa – Kodeks karny wykonawczy (lag om verkställande av påföljder) av den 6 juni 1997 har följande lydelse:
”Bötesbeloppet, kontantförmåner samt avgifter som ska betalas till domstolen ska erläggas … i enlighet med bestämmelserna i Kodeks postępowania cywilnego [civilprocesslagen], om inte annat föreskrivs i denna lag.”
21. I artikel 33 i ustawa – Kodeks cywilny (lag om inrättande av en civilprocessordning) av den 23 april 1964 förskrivs följande:
”Skarb Państwa [statskassan, Polen] och organ vilka särskilda bestämmelser ger rättskapacitet för är juridiska personer.”
22. I artikel 64 i ustawa – Kodeks postępowania cywilnego (civilprocesslagen) av den 17 november 1964 föreskrivs följande:
”1 §. Varje fysisk och juridisk person har processhabilitet.
11 §. Även organ som saknar rättskapacitet har processhabilitet om dessa enligt lag tillerkänns sådan rätt.
…”
23. I artikel 5.4 i ustawa o swobodzie działalności gospodarczej (lag om frihet att utöva ekonomisk verksamhet) av den 2 juli 2004 definieras ”filial” som ”en på det organisatoriska planet separat och fristående del av ett företags ekonomiska verksamhet, vilken drivs av företaget utanför dess säte eller dess huvudsakliga verksamhetsställe.”
III. Bakgrund till tvisten, målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
24. Den 9 juli 2017 anhängiggjorde CJIB en begäran om erkännande och verkställighet av beslutet av den 25 november 2016 vid Sąd Rejonowy Gdańsk-Południe w Gdańsku (distriktsdomstolen i södra Gdańsk, Polen), hänskjutande domstol i förevarande mål.
25. Det bötesbelopp som utdömts genom detta beslut är avsett att beivra ett överskridande av högsta tillåtna hastighet med 6 km/tim den 13 november 2016 i Utrecht (Nederländerna) av föraren av ett fordon tillhörande Bank BGŻ BNP Paribas Gdańsk.
26. Av det intyg som CJIB bifogade beslutet av den 25 november 2016 framgår att Bank BGŻ BNP Paribas Gdańsk, den enhet som ådömts böterna, ”enligt egen önskan inte yttrat sig” under förfarandet. Bank BGŻ BNP Paribas Gdańsk underrättades i enlighet med nederländsk lag om sin rätt att bestrida riktigheten av vad som anförs mot denna men gav inte in ett sådant bestridande inom föreskriven tid. Således vann beslutet laga kraft den 6 januari 2017 och verkställigheten av de böter som ådöms genom beslutet kommer i enlighet med nederländsk lagstiftning att preskriberas den 6 januari 2022.
27. I syfte att fatta beslut om erkännande och verkställighet av bötesstraffet höll den hänskjutande domstolen en förhandling.
28. Den hänskjutande domstolen framhåller att avsnitt 66b i lagen om rättegång i brottmål genom vilket bestämmelserna i rambeslut 2005/214 införlivas med polsk rätt är tillämpligt både på verkställighet av beslut som meddelats i fråga om brott och verkställighet av beslut som meddelats i fråga om förseelser.
29. Den hänskjutande domstolen finner emellertid att införlivandet av rambeslut 2005/214 är ofullständigt. Den polska lagstiftaren kan ha använt termen den som har begått brottet för att fastställa vilken personkrets som omfattas av den införlivade lagstiftningen, men i lagen om rättegång i brottmål täcker denna term endast fysiska personer, medan rambeslutet i enlighet med artiklarna 1 och 9 i detta även är tillämpligt på beslut genom vilka juridiska personer ådöms böter.
30. Således omfattas möjligheten att verkställa ett beslut genom vilket en juridisk person ådöms böter inte av tillämpningsområdet för artiklarna 611ff i lagen om rättegång i brottmål och heller inte av ustawa o odpowiedzialności podmiotów zbiorowych za czyny zabronione pod groźbą kary (lag om ansvarighet för kollektiva enheter i fråga om straffbelagda rättsvidriga handlingar) av den 28 oktober 2002, eftersom denna lag inte är tillämplig på förseelser som begåtts av kollektiva enheter.
31. Enligt den hänskjutande domstolen innebär detta en systematisk vägran från de polska domstolarna att erkänna och verkställa beslut genom vilka juridiska personer ådöms böter, fastän sådana beslut i enlighet med artikel 9.3 i rambeslut 2005/214 ska verkställas även om den verkställande staten inte tillämpar principen om straffrättsligt ansvar för juridiska personer.
32. I fråga om möjligheten för de polska domstolarna att direkt tillämpa bestämmelserna i rambeslutet anför den hänskjutande domstolen att det följer av domstolens praxis, bland annat av dom av den 29 juni 2017 i målet Popławski, att de nationella domstolarna då rambeslut saknar direkt verkan måste tolka den nationella lagstiftningen utifrån innehållet i rambesluten.
33. Den hänskjutande domstolen finner dock att begreppet den som har begått brottet, vilket används i lagen om rättegång i brottmål, inte i syfte att de nationella bestämmelserna ska överensstämma med rambeslut 2005/214 tycks kunna tolkas så, att det inbegriper juridiska personer.
34. Den hänskjutande domstolen ställer därmed dels en fråga om skyldigheten att inte tillämpa en nationell bestämmelse, om denna inte kan tolkas konformt, eller att ersätta den med en bestämmelse i det berörda rambeslutet.
35. Dels ställer den hänskjutande domstolen en fråga om begreppet juridisk person. Den framhåller att en enhet som Bank BGŻ BNP Paribas Gdańsk enligt polsk lagstiftning är upptagen i handelsregistret och har eget säte. Trots sin organisatoriska självständighet torde inte denna enhet utgöra ett rättssubjekt som är fristående från rättssubjektet Bank BGŻ BNP Paribas SA, vars säte är i Warszawa (Polen) och den torde sakna processhabilitet (utom i mål som rör arbetsrätt). Däremot kan det i enlighet med nederländsk rätt förefalla som om enheter inom en juridisk persons organisation också omfattas av begreppet juridisk person. Av detta framgår att begreppet juridisk person enligt nederländsk rätt också omfattar organisatoriska enheter tillhörande den juridiska personen.
36. Med anledning härav önskar den hänskjutande domstolen ett fastställande av om begreppet juridisk person, som används i rambeslut 2005/214, är ett självständigt unionsrättsligt begrepp eller om det ska tolkas i enlighet med den utfärdande statens lagstiftning eller i enlighet med den verkställande statens lagstiftning.
37. Mot denna bakgrund beslutade Sąd Rejonowy Gdańsk-Południe w Gdańsku (distriktsdomstolen i södra Gdańsk) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:
”1) Ska bestämmelserna i artikel 1 a och 9.3 samt i artikel 20.1 och artikel 20.2 b i rambeslut [2005/214] tolkas så, att ett beslut som översänds för verkställighet, och genom vilket en juridisk person ådöms böter, ska verkställas i den verkställande staten även om det i de nationella bestämmelser genom vilka detta rambeslut införlivats i nationell rätt inte anges någon möjlighet att verkställa det beslut genom vilket en juridisk person ådöms sådan påföljd?
2) Ska, vid ett jakande svar på den första frågan, begreppet juridisk person, som används i artikel 1 a och artikel 9.3 i rambeslutet [2005/214], tolkas och således så att begreppet även omfattar en filial till en juridisk person, trots att en filial till en juridisk person inte har någon rättskapacitet i den verkställande staten?”
a) enligt den utfärdande statens lagstiftning (artikel 1 c),
b) enligt den verkställande statens lagstiftning (artikel 1 d),
c) som ett självständigt unionsrättsligt begrepp,
IV. Förfarandet vid domstolen
38. Skriftliga yttranden har ingetts av Bank BGŻ BNP Paribas Warszawa, den polska, ungerska och nederländska regeringen samt av Europeiska kommissionen.
V. Bedömning
A. Den första tolkningsfrågan
39. Genom sin första tolkningsfråga vill den hänskjutande domstolen av EU-domstolen få svar på om artikel 1 a och artikel 9.3 samt artikel 20.1 och 20.2 b i rambeslut 2005/214 ska tolkas så, att ett beslut som översänts för verkställighet och genom vilket en juridisk person ådöms böter ska verkställas av den verkställande staten även om det i de nationella bestämmelserna för införlivande av rambeslutet inte anges någon möjlighet att verkställa ett beslut genom vilket en juridisk person ådöms böter.
40. Jag finner för det första att det av rambeslut 2005/214 entydigt följer att de böter som ådömts juridiska personer för trafikbrott ska erkännas och verkställas även om principen om straffrättsligt ansvar för juridiska personer inte erkänns i den verkställande statens lagstiftning.
41. Jag konstaterar härvid att ett bötesstraff kan ådömas såväl fysiska som juridiska personer inom den ordning som inrättas genom rambeslut 2005/214 i enlighet med flera olika bestämmelser i rambeslutet, så som artikel 1 a eller artikel 4.1, eller led f i intyget i bilagan till rambeslutet.
42. Det framgår dessutom av artikel 6 i rambeslut 2005/214 jämförd med artikel 7 i samma rambeslut att ett beslut i den mening som avses i detta i princip ska erkännas och verkställas utan att medlemsstaterna kan vägra utföra detta med motiveringen att det i den nationella lagstiftningen inte anges någon möjlighet att verkställa ett beslut genom vilket en juridisk person ådöms böter.
43. Slutligen har unionslagstiftaren föregripit skillnaderna mellan de nationella lagstiftningarna i fråga om straffrättsligt ansvar för juridiska personer. Utan att ålägga medlemsstaterna någon som helst skyldighet att införa ett straffrättsligt ansvar för dessa har unionslagstiftaren i artikel 9.3 i rambeslut 2005/214 angett att ett bötesstraff som ådömts en juridisk person ”skall verkställas, även om den verkställande staten inte erkänner principen om juridiska personers straffrättsliga ansvar”.
44. Genom rambeslut 2005/214, vars tvingande karaktär är odiskutabel, åläggs följaktligen medlemsstaterna en skyldighet att verkställa ett beslut genom vilket en juridisk person ådöms böter.
45. Denna slutsats kullkastas inte av artikel 20.2 b i rambeslutet eftersom den möjlighet som medlemsstaterna ges att under en övergångsperiod och under vissa förutsättningar begränsa tillämpningen på juridiska personer upphörde den 22 mars 2010.
46. Utifrån premissen att bestämmelserna i rambeslut 2005/214 inte har införlivats på korrekt sätt med den polska lagstiftningen, att begreppet den som har begått brottet i artikel 611ff. 1 § i lagen om rättegång i brottmål inte omfattar juridiska personer, och att ingen annan bestämmelse kan fylla denna lucka i lagstiftningen, vill den hänskjutande domstolen, för det andra, veta om den nationella lagstiftningen i sådant fall inte ska tillämpas och om bestämmelserna i rambeslutet ska tillämpas i den nationella lagstiftningens ställe.
47. Jag erinrar härvid om att verkningarna av rambeslut har förtydligats och avgränsats i domstolens senare praxis. Med utgångspunkt i att rambeslut saknar direkt verkan har EU-domstolen, förutom att det inte är möjligt att direkt tillämpa bestämmelserna i ett rambeslut, funnit att en domstol i en medlemsstat inte är skyldig att avstå från att tillämpa en bestämmelse i sin nationella lagstiftning som står i strid med ett rambeslut. Den tvingande karaktären av ett rambeslut medför dock att de nationella myndigheterna är skyldiga att tolka sin nationella lagstiftning i enlighet med rambeslutet.
48. Detta innebär konkret att de nationella myndigheterna så långt detta är möjligt ska tolka den nationella lagstiftningen med utgångspunkt i lydelsen av och syftet med rambeslut för att nå det resultat som avses med dessa. En sådan tolkning får dock inte tjäna som grund för att tolka nationell rätt contra legem eller medföra att det straffrättsliga ansvaret för dem som bryter mot bestämmelserna fastställs eller skärps på grundval av ett rambeslut och utan hänsyn till en lag som antagits för dess genomförande.
49. Då rambeslut 2005/214 saknar direkt verkan är det således uteslutet att den hänskjutande domstolen i detta fall frångår tillämpningen av lagen om rättegång i brottmål eller direkt tillämpar rambeslutet i stället för denna.
50. I fråga om konform tolkning av de bestämmelser i lagen om rättegång i brottmål genom vilka rambeslut 2005/214 införlivas är det uppenbart att det i kraft av behörighetsfördelningen mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna i det här aktuella fallet endast tillkommer den hänskjutande domstolen att med hänsyn till den nationella rätten i dess helhet och tillämpning av de tolkningsmetoder som är erkända i denna fastställa om det är möjligt att göra en konform tolkning av nationell rätt som säkerställer att det aktuella rambeslutet ges full verkan och genom vilken ett resultat som överensstämmer med rambeslutets syfte uppnås.
51. Eftersom den hänskjutande domstolen i förevarande mål tycks betvivla denna möjlighet vill jag emellertid framhålla det nedan angivna.
52. För det första anser jag i likhet med den polska regeringen och kommissionen att begreppet den som har begått brottet kan inbegripa såväl fysiska som juridiska personer.
53. Eftersom rambeslut 2005/214 inte syftar till att harmonisera den materiella straffrätten har den polska lagstiftaren vidare, vilket förefaller ha skett i överensstämmelse med detta rambeslut, vid införlivandet av detsamma i avsnitt 66b i lagen om rättegång i brottmål använt begreppet den som har begått brottet, som vid första påseende är ett neutralt begrepp, varför det i samband med avsnitt 66b i lagen om rättegång i brottmål och verkställigheten av bötesstraff kan tolkas oberoende av den betydelse som begreppet har inom den materiella straffrätten. Detta synsätt hos den polska lagstiftaren överensstämmer, enligt vad jag kan se, med syftet med rambeslut 2005/214 eftersom det på intet sätt ålägger medlemsstaterna att införa en mekanism för straffrättsligt ansvar för juridiska personer, även om det innebär att de måste verkställa bötesstraff som juridiska personer har ådömts.
54. I motsats till vad den hänskjutande domstolen föreslår finns det följaktligen inte anledning att ge begreppet den som har begått brottet i den mening som avses i bestämmelserna i lagen om rättegång i brottmål i fråga om verkställighet av påföljder en tolkning utifrån den materiella straffrätten, varför jag finner att begreppet kan tolkas som en hänvisning till den enhet som är föremål för ett lagakraftvunnet bötesstraff oberoende av om denna är en juridisk eller fysisk person.
55. Enligt de handlingar som domstolen har tillgång till har olika polska domstolar dessutom redan bifallit framställningar om verkställighet av böter som i Nederländerna ådömts juridiska personer för trafikbrott. Med beaktande av uppgifterna i beslutet om hänskjutande och i de handlingar som framlagts för domstolen finner jag att man kan sluta sig till att den polska lagstiftningen inte utgör hinder för verkställighet i denna medlemsstat av de böter som ådömts en juridisk person eller att denna lagstiftning i alla händelser kan tolkas i enlighet med bestämmelserna i rambeslut 2005/214.
56. För det andra bör alla invändningar avfärdas vilka grundar sig på en eventuell skärpning av det straffrättsliga ansvaret för juridiska personer. Principen och omfattningen i fråga om ansvar för den som har begått brottet fastställs nämligen inte i rambeslut 2005/214, utan enligt lagstiftningen i den utfärdande staten, varvid det i den verkställande staten, i förekommande fall Republiken Polen, endast inställer sig en fråga om verkställighet.
57. Med beaktande av det ovan anförda föreslår jag att den första tolkningsfrågan ska besvaras med att bestämmelserna i rambeslut 2005/214 ska tolkas så, att ett beslut som översänts för verkställighet och genom vilket en juridisk person ådöms böter ska verkställas av den verkställande staten även om det i de nationella bestämmelserna för införlivande av rambeslutet inte anges någon möjlighet att verkställa ett beslut genom vilket en juridisk person ådöms böter. Eftersom bestämmelserna i rambeslut saknar direkt effekt ska den behöriga myndighet i den verkställande staten, för nämnda syfte, beakta den nationella rätten i dess helhet och tillämpa de tolkningsmetoder som där erkänns, för att så långt detta är möjligt tolka de nationella bestämmelserna mot bakgrund av lydelsen i och syftet med rambeslut 2005/214.
B. Den andra tolkningsfrågan
58. Genom sin andra tolkningsfråga ber den hänskjutande domstolen EU-domstolen att klargöra dels huruvida begreppet juridisk person i rambeslut 2005/214 ska tolkas i enlighet med den nationella lagstiftningen i den utfärdande staten eller i den verkställande staten, eller som ett självständigt unionsrättsligt begrepp, dels om man därav bör sluta sig till att detta begrepp även täcker en enhet som Bank BGŻ BNP Paribas Gdańsk trots att denna inte har egen rättskapacitet i den verkställande staten.
59. Utöver definitionen av begreppet juridisk person önskar den hänskjutande domstolen i sak få fastställt hur och mot vilken enhet som påföljden ska verkställas under omständigheterna i det nationella målet.
60. Jag erinrar härvid om att påföljden i det aktuella fallet har ådömts Bank BGŻ BNP Paribas Gdańsk medan endast Bank BGŻ BNP Paribas Warszawa har rättskapacitet i Polen. Med förbehåll för den prövning som den hänskjutande domstolen ska företa framgår det av de handlingar som framlagts för domstolen att Bank BGŻ BNP Paribas Gdańsk och Bank BGŻ BNP Paribas Warszawa enligt polsk rätt utgör en enda enhet, varvid den första är en lokal struktur inom den andra. I rättsligt hänseende får denna organisatoriska enhet ett konkret uttryck genom att Bank BGŻ BNP Paribas Gdańsk i motsats till Bank BGŻ BNP Paribas Warszawa saknar rättskapacitet, varför den förra inte kan delta i ett straffrättsligt eller civilrättsligt förfarande.
61. Detta förhållande kan enligt den hänskjutande domstolen medföra en vägran från de polska myndigheternas sida att verkställa en påföljd med motiveringen att rättigheterna för en enhet som Bank BGŻ BNP Paribas Gdańsk kan kränkas eftersom den inte kan agera inom ramen för ett verkställighetsförfarande. En sådan slutsats är dock självfallet problematisk, eftersom begäran från CJIB i princip ska verkställas.
62. Vad avser den första komponenten i denna tolkningsfråga finner jag för det första att begreppet juridisk person inte inom den ordning som inrättas genom rambeslut 2005/214 ska tolkas som ett självständigt unionsrättsligt begrepp.
63. Även om en självständig tolkning i princip utgör en garanti för unionsrättens effektivitet skulle nämligen ett sådant synsätt i detta fall strida mot unionslagstiftarens avsikt.
64. Genom artikel 9.3 i rambeslut 2005/214 jämförd med principen om ömsesidigt erkännande kan verkställighet av bötesstraff som ådömts juridiska personer säkerställas trots den dubbla motsättningen mellan hänvisningen till medlemsstaternas lagstiftning och det självständiga begreppet. Genom att försäkra sig om att bötesstraff verkställs trots de skillnader som råder mellan de nationella lagstiftningarna i fråga om straffrättsligt ansvar för juridiska personer, är min åsikt att unionslagstiftaren således just önskade undvika att nämnda begrepp ska bli föremål för en tolkning som är specifik för unionsrätten.
65. Jag vill dessutom tillägga att även om en självständig tolkning av ett begrepp i princip är begränsad till det rättsliga instrument där det ingår skulle en självständig tolkning av begreppet juridisk person, även begränsad till endast rambeslut 2005/214, kunna få allvarliga konsekvenser på andra områden inom unionsrätten, trots att både domstolen och unionslagstiftaren enligt min uppfattning alltid varit mycket försiktiga i fråga om nämnda begrepp.
66. För det andra styrs inom den ordning som inrättas genom rambeslut 2005/214 ansvarighet och påföljd samt vilken enhet denna påföljd ska avse av den utfärdande statens lagstiftning, och därför ska begreppet juridisk person tolkas med beaktande av den utfärdande statens lagstiftning.
67. Det förtjänar härvidlag att framhållas att artikel 5.1 i rambeslut 2005/214, där det framgår att det är den utfärdande statens straffrätt som ska tillämpas på definitionen av brottet, omsätter territorialitetsprincipen i fråga om straffrätt. Denna bestämmelse vidareutvecklas i artikel 9.1 och 9.3 i rambeslut 2005/214, där det framgår dels att den verkställande statens lagstiftning ska tillämpas på verkställigheten av påföljden, dels att böter som ådömts en juridisk person ska verkställas även om den verkställande staten inte erkänner ett straffrättsligt ansvar för juridiska personer.
68. Utan att tillgripa harmonisering av den materiella strafflagstiftningen och lagstiftningen i fråga om verkställighet av påföljder säkerställer unionslagstiftaren således ändå att bötesstraffen verkställs inom medlemsstaterna tack vare principen om ömsesidigt erkännande.
69. Av ovan anförda skäl finner jag att begreppet juridisk person inte inom den ordning som inrättas genom rambeslut 2005/214 kan tolkas som ett självständigt begrepp utan ska tolkas mot bakgrund av den utfärdande statens lagstiftning.
70. Vad avser den andra komponenten i denna tolkningsfråga anser jag att man måste hålla i minnet både behovet av att på ett effektivt sätt tillämpa bötesstraff och skyddet för de enheter som är föremål för dessa.
71. Eftersom den enhet som i detta fall ådömts ekonomiska sanktioner i Nederländerna inte har den rättskapacitet som krävs för att agera inom ett verkställighetsförfarande i Polen kvarstår dock en svårighet i fråga om den praktiska tillämpningen av rambeslut 2005/214. Sålunda är det uppenbart att för att ett bötesföreläggande som riktar sig mot en juridisk person ska kunna verkställas i en medlemsstat måste denna enhet ha de rättigheter och skyldigheter utan vilka verkställigheten av påföljden blir problematisk.
72. Det förhåller sig härvid obestridligen så, att en situation där de polska myndigheterna inom ramen för det samarbete som inrättas genom direktiv 2015/413 tillhandahåller sina kollegor uppgifter som visserligen inte är felaktiga men åtminstone ofullständiga står i strid med det syfte som direktivet och även rambeslut 2005/214 har. Om det inte anges att den fordonsägare som är ansvarig för brottet är en enhet mot vilken verkställighet av ett bötesstraff inte kan garanteras äventyras ofrånkomligen denna verkställighet.
73. För framtiden och för att säkerställa varaktigheten av den ordning som införs genom rambeslut 2005/214 är det således avgörande att medlemsstaterna i enlighet med principen om lojalt samarbete och i den samarbetsanda som präglar både direktiv 2015/413 och rambeslutet lämnar uppgifter inom ramen för direktivet som gör det möjligt att inte bara fastställa vilken fordonsägare som är ansvarig för brottet utan också att garantera att eventuella bötesstraff verkställs inom hela unionen.
74. Sådana rekommendationer gäller dock endast för framtiden och tillhandahåller inte den hänskjutande domstolen ett användbart svar som ger den möjlighet att i det aktuella fallet iaktta de skyldigheter som följer av rambeslut 2005/214.
75. Som jag understrukit i punkt 66 i förevarande förslag till avgörande styrs inom den ordning som införs genom rambeslut 2005/214 ansvarighet och påföljd samt fastställandet av vilken enhet denna påföljd ska avse av den utfärdande statens lagstiftning, medan den verkställande statens lagstiftning är tillämplig på verkställigheten av påföljden utan att den verkställande staten har möjlighet att hindra verkställighet med motiveringen att juridiska personer saknar sådana processuella rättigheter som gör det möjligt för dem att agera inom ett verkställighetsförfarande.
76. I en situation som den i det nationella målet tycks det mig således, med förbehåll för den prövning som den hänskjutande domstolen ska företa, att Bank BGŻ BNP Paribas Warszawa i sin egenskap av juridisk person med rättskapacitet – för att verkställigheten av bötesstraffet ska kunna säkerställas – skulle kunna betraktas som den enhet som rättsligt sett är ansvarig för Bank BGŻ BNP Paribas Gdańsk och därmed som den enhet som påförts bötesstraffet. CJIB:s begäran skulle då i enlighet med artikel 4.6 i rambeslut 2005/214 kunna översändas till den behöriga domstolen i Warszawa där Bank BGŻ BNP Paribas har sitt säte.
77. Unionslagstiftaren har i rambeslut 2005/214 upprepade gånger framhållit vikten av respekt för de grundläggande rättigheterna och syftet med rambeslutet var att underlätta verkställigheten av bötesstraff och samtidigt säkerställa ett iakttagande av de erforderliga garantierna för de personer och enheter mot vilka sådan påföljd verkställs.
78. För det första förhåller det sig så, att om eventuella kränkningar av rättigheterna för Bank BGŻ BNP Paribas Warszawa inte kan relativiseras, så kan de åtminstone betraktas utifrån särdragen hos dess band till Bank BGŻ BNP Paribas Gdańsk. Jag erinrar om att Bank BGŻ BNP Paribas Warszawa och Bank BGŻ BNP Paribas Gdańsk enligt polsk rätt bildar en enda enhet och att endast den förra har rättskapacitet. Således är Bank BGŻ BNP Paribas Warszawa ansvarig för handlandet inom Bank BGŻ BNP Paribas Gdańsk. Dessutom kan den önskan som uttryckts av Bank BGŻ BNP Paribas Gdańsk att inte yttra sig vid förhandlingen och att inte överklaga betraktas som den sammantagna enhetens vilja.
79. För det andra skulle det kunna anses att en situation som den i det nationella målet framför allt utgör ett internt missförhållande som beror på bristande kommunikation mellan Bank BGŻ BNP Paribas Warszawa och Bank BGŻ BNP Paribas Gdańsk. Då dessa båda utgör en enda enhet förblir emellertid en sådan brist i kommunikationen utan verkan, eftersom handlandet inom Bank BGŻ BNP Paribas Gdańsk, såsom dess beslut att inte inge ett överklagande i Nederländerna ska tillskrivas Bank BGŻ BNP Paribas Warszawa.
80. Det står i alla händelser klart att Bank BGŻ BNP Paribas Warszawa i en situation som den i det nationella målet måste kunna hävda sina rättigheter i den verkställande staten.
81. Vid ett eventuellt överklagade av ett sådant beslut om verkställighet som anges i artikel 611fh. 2 § i lagen om rättegång i brottmål skulle nämnda bank sålunda kunna anföra oskälig kränkning av dess rättigheter genom att den inte fick agera i Nederländerna. Bedömningen av om sådan kränkning förekommit och om den var proportionerlig bör ske från fall till fall och ligger följaktligen inom den verkställande statens jurisdiktion.
82. Jag föreslår därmed att den andra tolkningsfrågan ska besvaras på så sätt, att begreppet juridisk person inte är ett självständigt unionsrättsligt begrepp utan ska tolkas mot bakgrund av den utfärdande statens lagstiftning och att begreppet juridisk person i den mening som avses i rambeslutet omfattar en sådan enhet utan rättskapacitet som Bank BGŻ BNP Paribas Gdańsk, under förutsättning att denna bildar en organisatorisk enhet med en enhet som har rättskapacitet.
VI. Förslag till avgörande
83. Med beaktande av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska besvara de tolkningsfrågor som ställts av Sąd Rejonowy Gdańsk-Południe w Gdańsku (distriktsdomstolen i södra Gdańsk, Polen) på följande sätt: 1) Bestämmelserna i rådets rambeslut 2005/214/RIF av den 24 februari 2005 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff, i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009, ska tolkas så, att ett beslut som översänts för verkställighet och genom vilket en juridisk person ådöms böter ska verkställas av den verkställande medlemsstaten även om det i de nationella bestämmelserna för införlivande av rambeslutet inte anges någon möjlighet att verkställa ett beslut genom vilket en juridisk person ådöms böter. Eftersom bestämmelserna i rambeslut saknar direkt effekt ska den behöriga myndighet i den verkställande medlemsstaten, för nämnda syfte, beakta den nationella rätten i dess helhet och tillämpa de tolkningsmetoder som där erkänns, för att så långt detta är möjligt tolka de nationella bestämmelserna mot bakgrund av rambeslutets lydelse och syfte. 2) Bestämmelserna i rambeslut 2005/214, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299, ska tolkas så, att begreppet juridisk person inte är ett självständigt unionsrättsligt begrepp utan ska tolkas mot bakgrund av den utfärdande medlemsstatens lagstiftning och att begreppet juridisk person i den mening som avses i rambeslutet omfattar en sådan enhet utan rättskapacitet som Bank BGŻ BNP Paribas Gdańsk, under förutsättning att denna bildar en organisatorisk enhet med en enhet som har rättskapacitet.
1 Originalspråk: franska.
2 EUT L 76, 2005, s. 16, i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24), nedan kallat rambeslut 2005/214.
3 Nedan kallad CJIB.
4 Nedan kallad Bank BGŻ BNP Paribas Gdańsk. Detta beslut kallas nedan ”beslutet av den 25 november 2016”.
5 C‑579/15, EU:C:2017:503.
6 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/413 av den 11 mars 2015 om underlättande av gränsöverskridande informationsutbyte om trafiksäkerhetsrelaterade brott (EUT L 68, 2015, s. 9).
7 Polens officiella tidning, nr 89 punkt 555; nedan kallad lagen om rättegång i brottmål.
8 Polens officiella tidning nr 106, punkt 1148.
9 Polens officiella tidning nr 12, punkt 114.
10 Polens officiella tidning nr 90, punkt 557.
11 Polens officiella tidning nr 16, punkt 93.
12 Polens officiella tidning nr 43, punkt 296.
13 Polens officiella tidning nr 173, punkt 1807.
14 I fråga om dessa sistnämnda genom hänvisning i artikel 116b. 1 § i lagen om mindre förseelser.
15 Polens officiella tidning nr 197, punkt 1661.
16 C‑579/15, EU:C:2017:503.
17 Nedan kallad Bank BGŻ BNP Paribas Warszawa.
18 För verkställighet av ett beslut om böter för en fysisk eller juridisk person ska den behöriga myndigheten i den stat som utfärdade beslutet i enlighet med artikel 4 i rambeslut 2005/214 översända ett sådant beslut åtföljt av intyget i bilagan till rambeslutet. Om påföljden avser en juridisk person krävs i led f i intyget att dennas namn, form och registrerat säte ska anges liksom en beskrivning av den juridiska personens egendom och inkomster och var dessa befinner sig.
19 I artikel 7 i rambeslut 2005/214 anges grunderna för att vägra erkännande och verkställighet av beslut som innebär böter. Det förhållandet att det i den nationella lagstiftningen inte anges någon möjlighet att verkställa ett beslut om att ådöma en juridisk person ett bötesstraff återfinns inte bland dessa grunder.
20 För en genomgång av skillnaderna mellan de nationella lagstiftningarna kort efter det att rambeslut 2005/214 antogs, se S. Adam, N. Colette-Basecqz och M. Nihoul La responsabilité pénale des juridiska personer en Europe, Corporate Criminal Liability in Europe, La Charte, Bryssel, 2008.
21 Se dom av den 16 juni 2005, Pupino ( C‑105/03, EU:C:2005:386, punkterna 33 och 34). Jag framhåller här att det inte går att godta den ståndpunkt som företräds av Bank BGŻ BNP Paribas Warszawa, att bestämmelserna i rambeslutet, om de inte har införlivats med polsk rätt, inte kan ligga till grund för verkställighet av ett beslut genom vilket en juridisk person ådöms böter i den angivna medlemsstaten av de bestämmelser i rambeslut 2005/214 där möjligheten anges att i denna medlemsstat verkställa ett sådant beslut, eftersom denna ståndpunkt i praktiken skulle leda till att den tvingande karaktären i nämnda rambeslut äventyras.
22 Se dom av den 24 juni 2019, Popławski ( C‑573/17, EU:C:2019:530).
23 Se dom av den 24 juni 2019, Popławski ( C‑573/17, EU:C:2019:530, punkterna 60–71).
24 Se dom av den 24 juni 2019, Popławski ( C‑573/17, EU:C:2019:530, punkt 72 och där angiven rättspraxis).
25 Se dom av den 24 juni 2019, Popławski ( C‑573/17, EU:C:2019:530, punkterna 73–76).
26 Enligt vad domstolen redan har angivit i fråga om skyldigheten att göra en konform tolkning av nationell rätt, så som framhålls i dom av den 24 juni 2019, Popławski ( C‑573/17, EU:C:2019:530, punkt 77 och där angiven rättspraxis).
27 Även om ett sådant förhållande inte får påverka den hänskjutande domstolen i fråga om möjligheten att göra en tolkning i enlighet med den nationella lagstiftningen, vill jag påpeka att i avsaknad av möjlighet att direkt tillämpa bestämmelserna i rambeslut 2005/214 och bifalla CJIB:s begäran om en annan grund än avsnitt 66b i lagen om rättegång i brottmål är konform tolkning av bestämmelserna i lagen om rättegång i brottmål det enda sättet att iaktta rambeslutets tvingande verkan.
28 Denna bedömning måste anses gälla trots att detta begrepp i andra avsnitt i samma lag endast inbegriper fysiska personer, eftersom avsnitt 66b i lagen om rättegång i brottmål endast avser framställningar som görs inom ramen för rambeslut 2005/214 och endast avser hur verkställigheten av bötesstraffet ska ske och inte lagföringen som sådan.
29 Jag noterar här att endast Bank BGŻ BNP Paribas Warszawa har intervenerat i förfarandet vid domstolen och att endast denna enhet har låtit sig företrädas av ombud.
30 Detta framgår tydligt i artikel 6 i rambeslut 2005/214. Inom den ordning som inrättas genom rambeslutet måste medlemsstaterna på grundval av principen om ömsesidigt erkännande och i enlighet med bestämmelserna i själva rambeslutet verkställa beslut genom vilka böter ådöms. De verkställande rättsliga myndigheterna får således i princip endast vägra att verkställa ett sådant beslut på grundval av de grunder för vägran att verkställa som uttömmande anges i rambeslut 2005/214. Medan verkställighet av ett beslut om böter utgör huvudregeln är följaktligen en vägran att verkställa utformad som ett undantag som ska tolkas strikt (se, analogt, dom av den 14 november 2013, Baláž ( C‑60/12, EU:C:2013:733, punkt 29), och dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (brister inom rättsordningen) ( C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 41)).
31 Se dom av den 14 november 2013, Baláž ( C‑60/12, EU:C:2013:733, punkt 26).
32 Artikel 9.3 i rambeslut 2005/214 gör det sålunda möjligt att särskilja denna tolkningsfråga från dom av den 16 november 2010, Mantello ( C‑261/09, EU:C:2010:683), och dom av den 14 november 2013, Baláž ( C‑60/12, EU:C:2013:733).
33 Jag framhåller i alla händelser att man enligt fast rättspraxis bör eftersträva en självständig och enhetlig tolkning med beaktande av det sammanhang i vilket den bestämmelse där ett begrepp förekommer ingår samt målet med den lagstiftning där begreppet ingår (se bland annat dom av den 14 november 2013, Baláž ( C‑60/12, EU:C:2013:733, punkt 26)).
34 I fråga om implicit vägran att tolka detta begrepp på ett älvständigt sätt, se beslut av den 24 november 2009, Landtag Schleswig-Holstein/kommissionen ( C‑281/08 P, ej publicerat, EU:C:2009:728, punkterna 20 och 22). Jag noterar även att unionslagstiftaren i ett antal sekundärrättsliga rättsakter som grundar sig på artikel 83.1 FEUF om införande av minimibestämmelser i fråga om fastställande av brott har hänvisat till ”juridisk person” i de nationella lagstiftningarna och inte till ett begrepp vilket det åligger domstolen att ge en självständig tolkning av(se exempelvis Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/541 av den 15 mars 2017 om bekämpande av terrorism, om ersättande av rådets rambeslut 2002/475/RIF och om ändring av rådets beslut 2005/671/RIF (EUT L 88, 2017, s. 6)).
35 Denna princip ligger bakom systematiken i rambeslut 2005/214 i dess helhet och i synnerhet strukturen i artikel 6 i detta.
36 De nederländska myndigheterna har i det aktuella fallet fastställt den fordonsägare som är ansvarig för brottet, nämligen Bank BGŻ BNP Paribas Gdańsk, på grundval av registreringsuppgifter från de polska registren för fordonsregistrering. Det är därför förvånande att innehavaren av registreringsbeviset, som ska vara ägaren eller innehavaren av fordonet, är en enhet utan rättskapacitet.
37 I likhet med den nederländska regeringen finner jag att det är av grundläggande betydelse att den utfärdande staten kan använda de uppgifter som ges av den verkställande staten för att fastställa vem som är ansvarig för trafikbrott och beivra dessa.
38 För den händelse felaktiga uppgifter som lämnats medför att den person som ålagts böter inte är den som är ansvarig för brottet behöver kompletterande garantier finnas till hands, såsom ett återupptagande av förfarandet eller en talan om ersättning till förmån för denna person.
39 Se skäl 5 och artikel 3 i rambeslutet.