Förslag till avgörande av generaladvokat Kokott – MÅL C‑504/19 Banco de Portugal m.fl.

I. Inledning

1. När en bank måste ansöka om konkurs kan dess kritiska funktioner under vissa omständigheter inte längre upprätthållas. Eftersom detta kan få långtgående konsekvenser för såväl insättare som realekonomin, är det av allmänt ekonomiskt intresse att förhindra bankkonkurser och i stället vidta rekonstruktions- och ordnade resolutionsåtgärder.

2. Även om många banker ingår i en grupp av företag med gränsöverskridande verksamhet, fanns det fram till antagandet av direktiv 2014/59 (nedan kallat BRRD) inget enhetligt instrument för de nationella tillsynsmyndigheterna. Unionsrätten begränsade sig i detta avseende snarare till bestämmelserna i direktiv 2001/24, enligt vilka rekonstruktions- och likvidationsåtgärder som föreskrivs i medlemsstaternas nationella rätt i princip ska erkännas i de andra medlemsstaterna utan ytterligare formaliteter.

3. Ett instrument för rekonstruktion och ordnad resolution av banker, som finns i både portugisisk rätt och numera även i BRRD, är inrättandet av en så kallad brobank. Alla områden med lönsam verksamhet i en bank som befinner sig i svårigheter ska överföras till brobanken för att stabilisera bankens tidigare verksamhet och skydda insättarna. Den återstående ”Bad Bank” avvecklas därefter i vederbörlig ordning.

4. Bakgrunden till det nationella målet var risken för att den tidigare näst största portugisiska banken Banco Espírito Santo (nedan kallad BES) skulle bli insolvent år 2014. Till följd därav inrättade Portugals centralbank och den tidigare tillsynsmyndigheten Banco de Portugal ett broinstitut, kallat Novo Banco, till vilken den i augusti 2014 överförde alla områden med lönsam verksamhet i BES. Så kallade giftiga skulder kvarblev i BES och dotterbolagens egendom, vilket gjorde dem till ”Bad Bank”.

5. Klaganden i målet vid den nationella domstolen (nedan kallad klaganden) var ursprungligen investerare i BES spanska dotterbolag. Avtalsförbindelserna fortsatte emellertid från och med augusti 2014 av Novo Banco Spanien. Efter det att klaganden hade väckt talan om ogiltigförklaring av det aktuella avtalet mot Novo Banco Spanien på grund av att BES hade lämnat felaktiga råd när investeringsavtalet med klaganden ingicks, beslutade Banco de Portugal att med retroaktiv verkan återföra en viss del av ansvaret till BES, däribland även det ansvar som BES hade i samband med ingåendet av investeringsavtalet med klaganden.

6. Förevarande begäran om förhandsavgörande avser nu frågan huruvida de spanska domstolarna enligt direktiv 2001/24 utan vidare ska erkänna detta beslut, om detta leder till att klagandens talan mot Novo Banco Spanien ogillas. Enligt den hänskjutande domstolen, Tribunal Supremo (Högsta domstolen, Spanien), kan detta resultat nämligen strida mot principen om ett effektivt domstolsskydd och rättssäkerhetsprincipen. Detta fall är särskilt känsligt eftersom den hänskjutande domstolen på så sätt underförstått har ifrågasatt giltigheten av skyldigheten att förbehållslöst erkänna resolutionsåtgärder enligt direktiv 2001/24.

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Direktiv 2001/24

7. I skälen 6, 23 och 30 i direktiv 2001/24 anges följande:

(”(6) Det är viktigt att de administrativa eller rättsliga myndigheterna i hemlandet får exklusiv behörighet att besluta om och tillämpa de rekonstruktionsåtgärder som föreskrivs i lagstiftning och gällande praxis i denna medlemsstat. På grund av svårigheterna att harmonisera medlemsstaternas lagstiftning och praxis bör medlemsstaterna ömsesidigt erkänna de åtgärder som var och en av dem vidtar för att återskapa möjligheterna för de institut som medlemsstaten har auktoriserat att driva sin verksamhet vidare.

…

(23) Även om det är viktigt att hålla fast vid principen att det är hemlandets lag som bestämmer rekonstruktionsåtgärders och likvidationsförfarandens fulla verkan, vare sig den är processuell eller materiell, måste hänsyn ändå tas till att denna verkan kan strida mot de bestämmelser som normalt gäller kreditinstitutens och deras filialers ekonomiska och finansiella verksamhet i de andra medlemsstaterna. Hänvisning till en annan medlemsstats lagstiftning är i vissa fall ett oundvikligt avsteg från principen att det är hemlandets lag som är tillämplig.

…

(30) Rekonstruktionsåtgärdernas eller likvidationsförfarandenas verkan på en pågående rättegång regleras av lagen i den medlemsstat där denna rättegång pågår, vilket är ett undantag från tillämpningen av ’lex concursus’. Rekonstruktionsåtgärdernas eller likvidationsförfarandenas verkan på enskilda exekutiva tvångsåtgärder som härrör från sådana rättegångar regleras av hemlandets lag enligt den allmänna regel som fastställs i detta direktiv.”

8. I artikel 2 i direktiv 2001/24 definieras begreppet ”rekonstruktionsåtgärd” som en åtgärd ”som är [avsedd] att bevara eller återställa ett kreditinstituts eller ett värdepappersföretags finansiella situation … och som kan påverka tredje mans redan befintliga rättigheter, däribland åtgärder som kan komma att innebära inställande av betalningar, uppskjutande av verkställighetsåtgärder eller nedskrivning av fordringar; de åtgärderna omfattar tillämpningen av de resolutionsverktyg och utövandet av de resolutionsbefogenheter som fastställs i direktiv [2014/59/EU].”

9. Artikel 3 i direktiv 2001/24, med rubriken ”Beslut om rekonstruktionsåtgärder – tillämplig lag”, har följande lydelse:

”1. Endast de administrativa eller rättsliga myndigheterna i hemlandet skall ha behörighet att besluta om genomförandet av en eller flera rekonstruktionsåtgärder i ett kreditinstitut, inklusive filialer i andra medlemsstater.

2. Rekonstruktionsåtgärderna skall tillämpas i enlighet med de lagar, förordningar och förfaranden som gäller i hemlandet, om inte annat anges i detta direktiv.

De skall, i enlighet med den medlemsstatens lagar, ha full verkan i hela gemenskapen utan vidare formaliteter också mot tredje man i andra medlemsstater, även om de regler i värdlandet som är tillämpliga på dem inte föreskriver sådana åtgärder eller ställer upp villkor för deras genomförande som inte är uppfyllda.

Rekonstruktionsåtgärderna skall ha verkan i hela gemenskapen så snart som de får verkan i den medlemsstat där de har vidtagits.”

10. I artikel 6.1–6.3 i direktiv 2001/24 regleras skyldigheten att i Europeiska unionens officiella tidning offentliggöra beslut om rekonstruktionsåtgärder som kan påverka tredje mans rättigheter i ett värdland och mot vilka talan kan väckas i hemlandet. Punkterna 4 och 5 i denna bestämmelse har följande lydelse:

”4. I det utdrag ur beslutet som skall offentliggöras skall på det eller de officiella språken i de berörda medlemsstaterna särskilt anges beslutets syfte och rättsliga grund, tidsfristerna för att överklaga, med tydlig uppgift om vilken dag tidsfristerna går ut, samt den fullständiga adressen till de myndigheter eller den domstol som är behörig att pröva ett överklagande.

5. Rekonstruktionsåtgärderna skall vidtas oberoende av de åtgärder som föreskrivs i punkterna 1–3 och skall ha full verkan gentemot borgenärerna, såvida inte hemlandets administrativa eller rättsliga myndigheter eller hemlandets lagstiftning om sådana åtgärder föreskriver annat.”

11. I artikel 32 i direktiv 2001/24 föreskrivs däremot följande:

”Verkan av en rekonstruktionsåtgärd eller ett likvidationsförfarande på en pågående rättegång beträffande tillgångar eller rättigheter som kreditinstitutet inte längre förfogar över skall uteslutande regleras av lagen i den medlemsstat där rättegången pågår.”

B. Direktiv 2014/59 (BRRD)

12. Skälen 4, 5 och 59 i BRRD har i utdrag följande lydelse:

(”(4) På unionsnivå finns det för närvarande ingen harmonisering av resolutionsförfaranden för institut. För institut använder vissa medlemsstater samma förfaranden som för andra företag som fallerat, i vissa fall anpassade till institut. Mellan medlemsstaterna finns det betydande materiella och formella skillnader mellan lagar och andra författningar om insolvens för institut. Dessutom har finanskrisen visat det faktum att de allmänna insolvensförfarandena för företag inte alltid är lämpliga för institut, eftersom de inte alltid medger tillräckligt snabba ingrepp, fortsatt fungerande kritiska funktioner inom institut och bevarad finansiell stabilitet.

(5) Därför behövs det en ordning som ger myndigheter en trovärdig uppsättning verktyg för att ingripa tillräckligt tidigt och snabbt i institut med osunda finanser eller på obestånd, så att deras kritiska finansiella och ekonomiska funktioner kan fortsätta, samtidigt som det innebär att institutens fallissemang minimalt påverkar ekonomin och det finansiella systemet. Ordningen bör säkerställa att aktieägare bär förluster först och att borgenärer bär förluster efter aktieägare, …

…

(59) Resolutionsverktygen bör omfatta en försäljning av verksamheten vid eller aktierna i institutet under resolution, inrättande av ett broinstitut, avskiljande av lönsamma tillgångar från osäkra eller underpresterande tillgångar hos det fallerade institutet samt skuldnedskrivning (’bail-in’) för aktieägarna och borgenärerna.”

13. I artikel 40 BRRD regleras ”Broinstitutverktyget” enligt följande:

”1. För att broinstitutverktyget ska vara verkningsfullt, och med hänsyn till behovet av att upprätthålla kritiska funktioner inom broinstitutet, ska medlemsstaterna se till att resolutionsmyndigheterna har befogenhet att till ett broinstitut överföra

a) aktier eller andra äganderättsinstrument som emitterats av ett eller flera institut under resolution,

b) alla eller vissa tillgångar, rättigheter eller skulder i ett eller flera institut under resolution.

Den överföring som avses i första stycket får med förbehåll för artikel 85 äga rum utan att medgivande erhålls från aktieägarna i instituten under resolution eller från andra tredje män än broinstitutet och utan att eventuella förfarandekrav enligt bolags- eller värdepappersrätten iakttas.

…

7. Resolutionsmyndigheterna får föra tillbaka aktier eller andra äganderättsinstrument eller tillgångar, rättigheter eller skulder från broinstitutet i något av följande fall:

a) Möjligheten att kunna föra tillbaka de specifika aktierna eller andra äganderättsinstrumenten, tillgångarna, rättigheterna eller skulderna anges uttryckligen i det instrument genom vilket överföringen gjordes.

b) De specifika aktierna eller andra äganderättsinstrumenten, tillgångarna, rättigheterna eller skulderna omfattas inte av de klasser av, eller uppfyller inte de villkor för överföring av aktier eller andra äganderättsinstrument, tillgångar, rättigheter eller skulder som anges i det instrument genom vilket överföringen gjordes.

Ett sådant återförande får göras inom en period som anges i instrumentet och ska göras med iakttagande av eventuella andra villkor som anges däri.

8. Överföringar mellan institutet under resolution, eller de ursprungliga ägarna till aktierna eller andra äganderättsinstrument, å ena sidan, och broinstitutet, å andra sidan, ska omfattas av de skyddsåtgärder som avses i kapitel VII i avdelning IV. …”

14. De skyddsåtgärder som avses i avdelning IV kapitel VII omfattar artiklarna 73–80 BRRD.

15. I artikel 83 BRRD, med rubriken ”Resolutionsmyndigheters procedurkrav”, föreskrivs följande:

”…

2. Resolutionsmyndigheten ska underrätta institutet under resolution och följande myndigheter, om det inte är samma myndighet:

a) Den behöriga myndigheten för det institutet under resolution.

b) Den behöriga myndigheten för filialerna för det institutet under resolution.

…

4. Resolutionsmyndigheten ska offentliggöra eller se till att en kopia av beslutet eller instrumentet som ligger till grund för en resolutionsåtgärd, eller en underrättelse som redogör för effekterna av en resolutionsåtgärd offentliggörs och särskilt effekterna för slutkunder och, i tillämpliga fall, villkoren och perioden för uppskjutandet eller begränsningen som avses i artiklarna 69, 70 och 71, på följande sätt:

a) På myndighetens webbplats.

…

c) På den webbplats som institutet under resolution har. …”

16. I artikel 131 BRRD föreskrivs att direktivet träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning den 12 juni 2014. Enligt artikel 130 BRRD ska medlemsstaterna senast den 31 december 2014 anta och offentliggöra de lagar, och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv och tillämpa dessa bestämmelser från och med den 1 januari 2015.

III. Bakgrund och förfarandet i målet vid den nationella domstolen

17. Den 10 januari 2008 ingick klaganden i målet vid den nationella domstolen vid Banco Espirito Santo, S.A. Sucursal en Españas (nedan kallad BES Spanien) bankkontor i Bilbao köp av preferensaktier i företaget Kaupthing Bank, för vilket hon betalade 166021 euro.

18. Mot bakgrund av den allvarliga kris som hade drabbat BES beslutade den portugisiska centralbanken Banco de Portugal i egenskap av tillsynsmyndighet, genom beslut av den 3 augusti 2014, som ändrats genom beslut av den 11 augusti 2014 (nedan kallat beslutet av augusti 2014) om resolution av BES. För detta ändamål inrättades genom nämnda beslut en brobank, Novo Banco SA (nedan kallad Novo Banco). Till denna brobank överläts en del av BES verksamhet genom att BES tillgångar, skulder och andra poster som anges i bilaga 2 till samma beslut överfördes till Novo Banco. Från denna överföring undantogs ”ansvar eller ersättningsgrundande förpliktelser som särskilt följer av bedrägeri eller åsidosättande av tillsynsrelaterade, straff- eller förvaltningsrättsliga bestämmelser eller beslut”.

19. BES Spanien blev därefter Novo Bancos filial i Spanien. Novo Banco bibehöll affärsrelationen med klaganden, genom att den förvarade och förvaltade värdepapper och tog ut den periodiska provisionen enligt nämnda avtal.

20. Den 4 februari 2015 väckte klaganden talan mot Novo Banco Spanien. Klaganden yrkade, i första hand, att det skulle fastställas att ordern om köp av preferensaktier i Kaupthing Bank skulle förklaras ogiltig, på grund av ett felaktigt samtycke, och att Novo Banco Spanien skulle förpliktas att till henne återbetala köpesumman på 166021 euro. Klaganden yrkade i andra hand, att nämnda avtal skulle hävas på grund av BES bristande fullgörande av sina omsorgs-, lojalitets- och informationsskyldigheter och att Novo Banco Spanien skulle förpliktas att betala skadestånd till henne med samma belopp. Novo Banco Spanien genmälde att det saknades passiv legitimation, eftersom det ansvar banken avkrävdes avsåg något som inte hade överförts till den enligt Portugals centralbanks beslut från augusti 2014.

21. Juzgado de Primera Instancia de Vitoria (Förstainstansdomstolen i Vitoria) biföll talan genom dom av den 15 oktober 2015, med motiveringen att det ansvar som saken i målet avsåg enligt dess uppfattning omfattades av överföringen. Nämnda domstol ansåg att det hade förekommit ett felaktigt medgivande, eftersom klaganden, som var 68 år när hon ingick avtalet och saknade ekonomisk utbildning, inte hade informerats korrekt av BES om beskaffenheten av och riskerna med de preferensaktier som hon förvärvade. Domstolen förklarade således avtalet ogiltigt på grund av ett felaktigt medgivande och förpliktade Novo Banco Spanien att till klaganden återbetala hela köpesumman.

22. I överklagandeförfarandet ingav Novo Banco Spanien två beslut som Banco de Portugal hade antagit den 29 december 2015 (nedan kallade beslut från december 2015), enligt vilka inget ansvar skulle övergå på Novo Banco till följd av

”Obligationer, garantier, ansvar eller ersättningsgrundande förpliktelser som åtagits vid saluföring, finansförmedling, förfarande för ingående av avtal och distribution av finansiella instrument som utfärdats av något av instituten…”.

23. I besluten angavs även att BES skulder som inte hade överförts till Novo Banco särskilt utgjordes av ”alla ersättningar som hade samband med bristande uppfyllelse av… avtal som ingåtts före den 3 augusti 2014” och ”alla ersättningar och krediter som följer av att transaktioner som BES genomfört som leverantör av finansiella tjänster och investeringar har annullerats” samt ”varje ansvar som omfattats av något av de förfaranden som anges i bilaga I”. I bilaga I angavs flera domstolsförfaranden som pågick i flera stater, däribland det förfarande som inletts på klagandens begäran. I besluten från december 2015 angavs slutligen att

”i den mån tillgångar, skulder eller andra poster… alltjämt omfattades av BES tillgångar och skulder, men faktiskt hade överförts till Novo Banco, ska dessa tillgångar, skulder eller andra poster härmed återföras från Novo Banco till BES, med verkan från den 3 augusti 2014.”

24. Överklagandet från Novo Banco Spanien, som grundade sig på att passiv legitimation saknades, ogillades emellertid av appellationsdomstolen, som helt fastställde avgörandet i första instans. Novo Banco Spanien överklagade denna dom som ett extraordinärt rättsmedel på grund av förfarandefel och, därutöver, som ett vanligt överklagande vid den hänskjutande domstolen.

IV. Beslutet om hänskjutande och förfarandet vid domstolen

25. Genom beslut av den 25 juni 2019, som inkom till domstolen den 2 juli 2019, beslutade Tribunal Supremo (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till EU-domstolen: Är en tolkning av artikel 3.2 i direktiv 2001/24 enligt vilken ett beslut av en behörig förvaltningsmyndighet i hemlandet ska erkännas ha verkan utan vidare formaliteter i domstolsförfaranden som pågår i andra medlemsstater, när beslutet syftar till att de rättsliga bestämmelser som gällde när förfarandena inleddes ska ändras med retroaktiv verkan och innebär att domar som inte följer bestämmelserna i det nya beslutet saknar verkan, förenlig med den grundläggande rätten till ett effektivt rättsmedel i artikel 47 i EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna, rättsstatsprincipen i artikel 2 i fördraget om Europeiska unionen och rättssäkerhetsprincipen?

26. Skriftliga yttranden har inkommit från Banco de Portugal, Fondo de resolución, Novo Banco, Republiken Portugal, Republiken Italien, Konungariket Spanien, Europeiska kommissionen, Europeiska unionens råd och Europaparlamentet. Förutom Republiken Italien var dessa parter även företrädda vid förhandlingen den 30 september 2020.

V. Rättslig bedömning

A. Inledande synpunkter

27. Enligt Banco de Portugal, Novo Banco och den portugisiska regeringen har det ansvar som klaganden i det nationella målet har gjort gällande aldrig övergått på Novo Banco. Det ansvar som åligger BES och ”som följer av bedrägeri eller åsidosättande av tillsynsrelaterade, straff- eller förvaltningsrättsliga bestämmelser eller beslut” har enligt bilaga 2 till beslutet från augusti 2014 nämligen inte överförts till Novo Banco. Frågan om en återföring till BES genom beslut från december 2015 eller dess verkan på den pågående rättegången uppkommer således över huvud taget inte.

28. Det är i detta avseende tillräckligt att påpeka att frågan huruvida det ansvar som klaganden i det nationella målet har åberopat utgör en ett ansvar ”som följer av bedrägeri eller åsidosättande av tillsynsrelaterade, straff- eller förvaltningsrättsliga bestämmelser eller beslut”, innefattar en rättslig bedömning som, i enlighet med fördelningen av uppgifter mellan de nationella domstolarna och EU-domstolen i ett mål om förhandsavgörande, det endast ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva. Det följer nämligen av fast rättspraxis att nämnda domstol anger de rättsliga och faktiska omständigheterna under sitt eget ansvar, vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva.

29. Vid besvarandet av tolkningsfrågan ska det i enlighet med vad som anförts av Tribunal Supremo (Högsta domstolen) utgås från att ansvaret för felaktig investeringsrådgivning som klaganden lämnats först överfördes till Novo Banco genom beslut av Banco de Portugal från augusti 2014. Det var först efter ett nytt beslut som Banco de Portugal hade fattat i december 2015 – och därmed efter det att talan hade väckts i februari 2015 och efter det att domen i första instans hade meddelats i oktober 2015 – som detta ansvar fördes tillbaka till BES Spanien, med retroaktiv verkan från och med den 3 augusti 2014.

30. Genom skyldigheten att erkänna denna materiella rättsliga situation, som i princip föreskrivs i artikel 3.2 i direktiv 2001/24, ställs Tribunal Supremo (Högsta domstolen) inför en fråga om rättsligt skydd och rättssäkerhet. Enligt Tribunal Supremo (Högsta domstolen) måste den under dessa omständigheter nämligen upphäva underinstansernas domar och ogilla överklagandet, trots att dessa domar meddelats utan felaktig rättstillämpning, åtminstone med beaktande av den rättsliga situation som gällde vid den tidpunkten.

31. Dess tolkningsfråga förutsätter härvid utan tvekan att den princip som anges i artikel 3.2 i direktiv 2001/24, enligt vilken rekonstruktionsåtgärder enligt gällande lagstiftning i hemlandet ska ”ha full verkan i hela [unionen] utan vidare formaliteter …, även om de regler i värdlandet som är tillämpliga på dem inte föreskriver sådana åtgärder eller ställer upp villkor för deras genomförande som inte är uppfyllda,”, faktiskt är tillämplig i förevarande fall. Med andra ord skulle den ovan beskrivna frågan inte uppkomma, vilket samtliga parter i domstolsförfarandet påpekat, om den hänskjutande domstolen över huvud taget inte var tvungen att erkänna återförandet av ansvaret till BES i det enskilda fallet.

32. Enligt den spanska och den italienska regeringen samt kommissionen, rådet och parlamentet kan denna slutsats dras genom att artikel 32 i direktiv 2001/24 tillämpas i målet vid den nationella domstolen. Enligt denna bestämmelse ska ”[v]erkan av en rekonstruktionsåtgärd eller ett likvidationsförfarande på en pågående rättegång beträffande tillgångar eller rättigheter som kreditinstitutet inte längre förfogar över … uteslutande regleras av lagen i den medlemsstat där rättegången pågår.”

33. Det ska följaktligen för det första prövas huruvida artikel 32 i direktiv 2001/24 är tillämplig i förevarande mål och om dess tillämpning verkligen leder till att det beslut som Banco de Portugal fattade i december 2015 inte har någon verkan i det nationella målet (se punkt B). Om denna fråga besvaras nekande, ska det därefter fastställas huruvida den hänskjutande domstolen kan göra erkännandet av beslutet beroende av att rättssäkerhetsprincipen och principen om ett effektivt domstolsskydd beaktas i beslutet (se punkt C). Det återstår slutligen att pröva huruvida erkännandet av beslutet som sådant, under de särskilda omständigheterna i målet vid den nationella domstolen, innebär ett åsidosättande av dessa principer (se punkt D).

B. Huruvida artikel 32 i direktiv 2001/24 är tillämplig och eventuella rättsliga följder av denna artikel i målet vid den nationella domstolen

34. Villkoren för tillämpning av artikel 32 i direktiv 2001/24 är visserligen uppfyllda. Tillämpningen av denna bestämmelse leder emellertid inte till att återförandet av ansvaret till BES inte har någon verkan i målet vid den nationella domstolen. Detta kan vara skälet till att Tribunal Supremo (Högsta domstolen) inte uttryckligen har angett denna bestämmelse i sin tolkningsfråga.

1. Huruvida artikel 32 i direktiv 2001/24 är tillämplig i det nationella målet

35. De olika villkoren för tillämpning av artikel 32 i direktiv 2001/24 är uppfyllda i förevarande fall.

36. För det första utgör återförandet av ansvaret till BES en ”rekonstruktionsåtgärd” i den mening som avses i artikel 2 i direktiv 2001/24, eftersom den finansiella situationen för BES därigenom ska återställas eller säkerställas, såtillvida att broinstitutets funktion säkerställs.

37. Ett broinstitut ska nämligen inte bära de förluster och skador som uppkommit för den bank som hamnat i svårigheter, utan framför allt säkerställa skyddet för insättarna. Den omständigheten att återförandet av ansvaret i begreppsmässigt hänseende utgör en rekonstruktionsåtgärd bekräftas av artikel 40 i BRRD, i vilken det i punkterna 1 b och 7 uttryckligen föreskrivs att överföring av alla ”tillgångar, rättigheter eller skulder” och återförandet av dessa kan ingå i resolutionsåtgärden ”inrättande av ett broinstitut”. I artikel 2 i direktiv 2001/24 föreskrivs att alla resolutionsåtgärder i den mening som avses i BRRD ska betraktas som rekonstruktionsåtgärder i den mening som avses i direktiv 2001/24.

38. Åtgärden avser för det andra ”tillgångar eller rättigheter som kreditinstitutet inte längre förfogar över”. Detta villkor, som enligt dess ordalydelse i flera språkversioner av direktivet under alla omständigheter har formulerats mycket brett, ska därför omfatta alla möjliga föremål för rekonstruktionsåtgärder som kan bli föremål för en rättegång. Det måste särskilt omfatta anspråk som grundar sig på ett avtal (eller anspråk som härrör från perioden innan avtal ingås) eller skadestånd utanför avtalsförhållanden från och mot kreditinstitutet under resolution, eftersom just detta kan vara föremål för en överföring till andra inrättningar. Så snart innehavaren av en rättighet, ett anspråk eller en skuld eller en annan tillgång ändras under en pågående rättegång, finns det ett behov av bestämmelsen i artikel 32 i direktiv 2001/24.

39. För det tredje ska det nationella målet betraktas som en ”pågående rättegång” i den mening som avses i denna bestämmelse, eftersom varje förfarande i sak som redan pågick vid tidpunkten för den aktuella åtgärden omfattas av detta begrepp. I detta avseende ska endast vad som anförts av Tribunal Supremos (Högsta domstolen) beaktas, nämligen att den rättsliga situation ändrades med retroaktiv verkan genom det beslut som antogs av Banco de Portugal i december 2015, det vill säga vid en tidpunkt då det är utrett att det nationella målet redan var anhängigt. Den omständigheten att dom redan hade meddelats i en underinstans utesluter inte att det föreligger ett pågående förfarande, så länge förfarandet inte slutgiltigt har avslutats.

40. I artikel 32 i direktiv 2001/24 föreskrivs emellertid inte endast att när villkoren för tillämpning av denna bestämmelse är uppfyllda, det vill säga bland annat när en rättegång pågår i en medlemsstat, ska en utländsk rekonstruktionsåtgärd i denna medlemsstat i sig inte ha någon verkan eller erkännas. Tvärtom anges i denna bestämmelse att verkningarna av rekonstruktionsåtgärden på den pågående rättegången uteslutande ska regleras av lagstiftningen i den medlemsstat där rättegången pågår.

41. Slutsatsen att återförandet av ansvaret till BES saknar betydelse skulle i målet vid den nationella domstolen således endast kunna dras om ytterligare två villkor är uppfyllda. För det första ska hänvisningen till spansk rätt i artikel 32 i direktiv 2001/24 förstås så, att frågan huruvida en åtgärd över huvud taget har verkningar i detta avseende – det vill säga bedömningen av dess giltighet med avseende på tvisten – ska bedömas enligt värdlandets lagstiftning. För det andra måste återförandet vara ogiltigt enligt spansk rätt.

42. Jag anser emellertid att hänvisningen i artikel 32 i direktiv 2001/24 till lagstiftningen i värdlandet endast avser de processuella verkningarna av en rekonstruktionsåtgärd på en pågående rättegång och således inte kan påverka de materiella verkningarna av återförandet.

2. Räckvidden av hänvisningen i artikel 32 i direktiv 2001/24 till ”lagen i den medlemsstat där rättegången pågår”

43. Vid en första anblick skulle man kunna tro att ”inverkan på rättegången” omfattar utgången i sak i denna. Det framgår emellertid bland annat av det rättsliga sammanhanget och de mål som eftersträvas med artikel 32 i direktiv 2001/24 att denna bestämmelse inte ska förstås på detta sätt.

44. För det första grundar sig denna bestämmelse, i motsats till vad vissa berörda parter har hävdat, inte på tanken att utgången i en redan pågående rättegång av rättssäkerhetsskäl inte kan påverkas av senare händelser. Det kan nämligen inte anses att ett beaktande av omständigheter som inträffat efter det att talan väckts i allmänhet leder till ett åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen. Vidare skulle det i ett sådant fall i artikel 32 i direktiv 2001/24 endast föreskrivas att en utländsk rekonstruktionsåtgärd inte inverkar på en pågående rättegång, det vill säga att den inte påverkas av denna. Det är emellertid inte fallet. Tvärtom föreskrivs i denna bestämmelse att verkan på rättegången ska regleras av värdlandets lagstiftning. Den aktuella rekonstruktionsåtgärden kan emellertid även vara lagenlig enligt lagen i detta värdland. I ett sådant fall skulle utgången av den redan pågående rättegången således i förekommande fall, trots tillämpningen av artikel 32, ändras genom en senare händelse.

45. Med andra ord innebär inte artikel 32 i direktiv 2001/24, inte heller vid en vid tolkning enligt dess ordalydelse, att borgenärer som redan har väckt talan automatiskt privilegieras. Direktiv 2001/24 innehåller inte heller i övrigt några uppgifter som gör det möjligt att anse att sådana borgenärer ska privilegieras.

46. För det andra är det svårt att förstå varför ett pågående domstolsförfarande skulle motivera en bedömning av samtliga verkningar av en rekonstruktionsåtgärd enligt lagen i värdlandet. En sådan tolkning av artikel 32 skulle utgöra ett särskilt allvarligt åsidosättande av den grundläggande principen i direktiv 2001/24, eftersom alla verkningar av en rekonstruktions- eller likvidationsåtgärd regleras av lex concursus och således inte är förenliga med direktivets systematik.

47. Som en jämförelse hänvisas till bestämmelserna i artiklarna 20–27 i direktiv 2001/24. Även dessa bestämmelser innehåller undantag från principen om tillämpning av lex concursus. I dessa bestämmelser fastställs emellertid tydligt de materiella rättsliga situationer som inte påverkas av rekonstruktionsåtgärderna. I dessa bestämmelser föreskrivs inte att samtliga materiella verkningar av en rekonstruktionsåtgärd ska bedömas mot bakgrund av lagstiftningen i värdlandet när åtgärden avser ett av de rättsinstitut som nämns i den bestämmelsen.

48. Artikel 32 i direktiv 2001/24 ska därför tolkas så, att endast den processuella verkan regleras av värdlandets lag och inte åtgärdens giltighet för förfarandet som sådant. Detta gäller särskilt som direktiv 2001/24, och särskilt artikel 32 i det direktivet, enligt domstolens praxis har till syfte att förhindra att de tillgångar som omfattas av rådighetsberövandet minskas. Den tolkning som här föreslås överensstämmer således även med den restriktiva tolkning som denna bestämmelse bör ges i egenskap av undantagsbestämmelse.

49. För det tredje är det ofta i praktiken omöjligt att mot bakgrund av lagen i värdlandet fullt ut fastställa alla verkningar av en rekonstruktions- eller likvidationsåtgärd. Genom direktiv 2001/24 harmoniseras nämligen inte de nationella bestämmelserna om rekonstruktions- och likvidationsåtgärder för kreditinstitut. En rekonstruktionsåtgärd som vidtas i en medlemsstat saknar således motsvarighet i en annan medlemsstats lagstiftning och kan följaktligen aldrig uppfylla villkoren i denna lagstiftning. I artikel 3.2 i direktiv 2001/24 föreskrivs således uttryckligen att en utländsk rekonstruktionsåtgärd ska erkännas ”även om … [reglerna] i värdlandet … inte föreskriver sådana åtgärder eller ställer upp villkor för deras genomförande som inte är uppfyllda”.

50. Av det skälet begränsas även artiklarna 20–27 i direktiv 2001/24 till vissa materiella rättsliga situationer som fastställts enligt värdlandets lagstiftning och artikel 32 till den processuella verkan på den pågående rättegången.

51. Vad gäller dessa verkningar är det emellertid nödvändigt att avvika från principen om lex concursus när det är fråga om en redan pågående rättegång. Det är nämligen endast i värdlandets lagstiftning som det kan fastställas huruvida åtgärden exempelvis kräver en ändring av talan, att det slås fast att det saknas anledning att döma i saken eller att parterna byts ut. Innan ett domstolsförfarande inleds kan däremot även de processuella verkningarna av en rekonstruktions- eller likvidationsåtgärd regleras av hemlandets lagstiftning. I hemlandets lagstiftning kan det således föreskrivas att ett kreditinstitut förlorar sin partshabilitet när ett likvidationsförfarande inleds och därför ska företrädas av en konkursförvaltare vid domstolen.

52. Av artikel 32 i direktiv 2001/24 följer således vad gäller förevarande mål enbart att återförandet av ansvaret till BES, som skett i enlighet med portugisisk rätt, har de processuella följder som föreskrivs i spansk rätt på det förfarande som inletts i Spanien. Detta framgår konkret, enligt Tribunal Supremo (Högsta domstolen), av den omständigheten att Novo Banco förlorar sin passiva saklegitimation, utan möjlighet att byta svarande, vilket i sin tur leder till att den talan som väckts mot Novo Banco ogillas.

53. Tribunal Supremo (Högsta domstolen) anser visserligen att denna följd är otillfredsställande. Med hänsyn till den avgörande betydelsen av principen om tillämpning av lex concursus för rekonstruktionsåtgärdernas universella verkan, vilket är syftet med direktiv 2001/24, skulle det emellertid inte vara tillåtet att därav dra slutsatsen att åtgärden ska frånkännas alla dess verkningar i det pågående förfarandet. Enligt min mening skulle därmed barnet kastas ut med badvattnet. Lösningen på detta problem måste snarare sökas i spansk processrätt, vilken ska tillämpas mot bakgrund av unionsrätten.

54. Av det ovan anförda följer att den materiella giltigheten av återförandet av ansvar till BES i målet vid den nationella domstolen inte ska bedömas enligt spansk rätt. Det är endast de processuella följderna av denna åtgärd för det pågående förfarandet som regleras av den medlemsstatens lagstiftning. Den hänskjutande domstolen kan således inte vägra att erkänna denna rättsliga situation med motiveringen att den strider mot spansk rätt.

C. Undantag från principen om ömsesidigt erkännande?

55. Enligt artikel 3.2 i direktiv 2001/24 ska rekonstruktionsåtgärder som vidtas i enlighet med hemlandets lagstiftning ha full verkan i hela unionen, utan vidare formaliteter. Till grund för principen om ömsesidigt erkännande, som anges i denna bestämmelse, ligger principen om ömsesidigt förtroende. Enligt denna bestämmelse ska myndigheterna och domstolarna i värdlandet inte kontrollera lagenligheten av en åtgärd som vidtagits i enlighet med hemlandets bestämmelser.

56. Det ömsesidiga förtroendet bygger å sin sida på antagandet att det finns jämförbara garantier i alla medlemsstater, bland annat vad gäller grundläggande rättsstatliga och demokratiska värderingar samt unionens grundläggande rättigheter. Det är först detta antagande som motiverar att frågan om en åtgärd som ska tillämpas genom ömsesidigt erkännande är förenlig med lagstiftningen av högre rang i värdlandet inte längre behöver prövas.

57. Erkännandet av beslutet från december 2015 är i förevarande fall inte heller beroende av att andra krav i unionsrätten har iakttagits.

58. Återförandet av ansvaret till BES ska för det första nämligen inte bedömas mot bakgrund av BRRD (se punkt 1). För det andra utgör antagandet av denna rekonstruktionsåtgärd av denna anledning inte heller en tillämpning av unionsrätten, vilket innebär att unionsrättens allmänna rättsprinciper och grundläggande rättigheter inte är tillämpliga (se punkt 2). För det tredje har det inte heller utvecklats några typfall i domstolens praxis där det med avseende på en nationell åtgärd som omfattas av principen om ömsesidigt erkännande undantagsvis ska prövas om de grundläggande principerna i unionsrätten har iakttagits (se punkt 3).

1. Tillämpningen i tiden av BRRD

59. Bestämmelserna i BRRD är av tidsmässiga skäl (ratione temporis) inte tillämpliga på återförandet av ansvar till BES genom Banco de Portugals beslut från december 2015.

60. Det ska erinras om att BRRD trädde i kraft den 2 juli 2014. I augusti 2014 upprättade Banco de Portugal Novo Banco i syfte att avveckla BES och att till Novo Banco överföra bland annat det ansvar som klaganden i målet vid den nationella domstolen har gjort gällande. Fristen för införlivande av BRRD löpte ut den 31 december 2014. I december 2015 beslutade Banco de Portugal att återföra det aktuella ansvaret till BES med retroaktiv verkan från och med den 3 augusti 2014.

61. Återförandet av ansvaret till BES i december 2015 ska härvid emellertid endast betraktas som en icke självständig del av den rekonstruktionsåtgärd som rubricerats ”Inrättande av broinstitutet Novo Banco”, vilken beslutades redan i augusti 2014 och således före utgången av fristen för införlivande av BRRD. Denna helhetsbedömning stöds av den omständigheten att det skulle vara onaturligt att bedöma de olika rekonstruktionsåtgärderna isolerat från varandra enbart på grund av tidsgapet mellan dem, trots att de i själva verket hör samman i materiellt hänseende och har samma syfte, nämligen inrättandet av Novo Banco och tilldelning av lönsamma eller värdelösa tillgångar.

62. Denna tanke illustreras av bestämmelserna i artikel 40.7 i BRRD. Enligt denna lag får ett återförande av ansvar till Bad Bank, som är en åtgärd som i förevarande fall vidtogs efter det att införlivandeskyldigheten hade löpt ut, endast ske under förutsättning att denna möjlighet redan föreskrevs i urkunden om inrättande av brobanken, vilken föreskrevs före utgången av fristen för införlivande. Inrättandet av ett broinstitut är således oupplösligt förbundet med överförandet och återförandet av ansvar. Om man emellertid hade velat pröva återförandet mot bakgrund av artikel 40.7 BRRD, skulle detta dessutom innebära att konkreta krav skulle kunna härledas ur BRRD avseende beslutet från augusti 2014, trots att det är utrett att fristen för införlivande ännu inte hade löpt ut vid denna tidpunkt. Det är således inte möjligt att beakta de olika åtgärderna var för sig. Detta övervägande gäller helt oberoende av den omständigheten att bestämmelserna i artikel 40.7 BRRD faktiskt har iakttagits i förevarande fall.

63. Om man hade velat betrakta åtgärderna var för sig, borde till och med den administrativa behörigheten ha delats upp för de åtgärder som vidtogs senare i samband med resolutionen av BES. När förordning nr 806/2014 trädde i kraft överfördes nämligen behörigheten för resolutionsåtgärder beträffande banker av samma storlek och relevans som BES till resolutionsnämnden (Single Resolution Board (SRB).

64. I detta avseende framgår det av domstolens praxis att det kan vara motiverat att tillämpa ett tidigare rättsläge på situationer som uppkom under dess giltighetstid och som fortfarande föreligger efter det att den nya rättsliga situationen trätt i kraft, när de nya bestämmelserna utgör en odelbar enhet och även har medfört en systemförändring. Så är fallet med BRRD.

65. Det är således endast lämpligt att bedöma lagenligheten av de åtgärder som vidtagits av Banco de Portugal i samband med resolutionen av BES som ett enhetligt åtgärdspaket på grundval av den gällande rättsliga situationen i augusti 2014, det vill säga vid en tidpunkt då fristen för införlivande av BRRD ännu inte hade löpt ut.

66. De aktuella rekonstruktionsåtgärderna kräver inte heller någon eventuell förtida effekt av BRRD. Medlemsstaterna ska visserligen under ett direktivs införlivandefrist avhålla sig från att vidta åtgärder som allvarligt äventyrar det resultat som föreskrivs i direktivet. Det framgår emellertid inte att återförandet av ansvaret till BES strider mot BRRD:s mål, särskilt artikel 40 i detta.

67. Tvärtom ska endast de lönsamma verksamhetsområdena i en bank som hamnat i svårigheter fortsätta att bedrivas genom ett broinstitut. Ett sådant institut kan emellertid inte ta på sig ansvaret för ett mycket riskabelt och eventuellt skadligt beteende från den bankens sida. Tvärtom syftar detta instrument, i enlighet med de allmänna målen för bankresolution, bland annat till att skydda innehavare av insättningar och att lindra potentiella systemkonsekvenser. Såsom redan har påpekats utgör klagandens aktiedepå emellertid inte en skyddad insättning.

68. Inrättandet av Novo Banco och dess kapitalisering på 4,9 miljarder euro skedde med hjälp av statliga medel. Om Novo Banco skulle hållas ansvarig för BES affärsmetoder, vilka av de spanska domstolarna betecknats som olagliga och som bestod i att kort tid före bolagets konkurs sälja aktier i den olönsamma isländska banken Kaupthing Bank till oerfarna investerare, skulle slutligen åter skattebetalarna ”hållas ansvariga” för de fel som bankerna gjort sig skyldiga till. Det angivna målet med alla reformer på bankregleringsområdet, som genomfördes sedan finanskrisen år 2008, är emellertid att motverka så kallad ”moral hazard” inom finanssektorn och att i möjligaste mån minska kostnaderna för allmänheten för att rädda banker.

69. Det kan vid en första anblick visserligen förefalla otillfredsställande att klaganden, som enligt de spanska domstolarna inte kunde överblicka följderna av sin investering, går miste om sina pengar. Detta beror emellertid på att till och med två allmänna risker realiserats i klagandens fall. För det första fallerade Kaupthing Bank och avvecklades. Om klaganden hade innehaft solida aktier i sin depå hos BES, hade hon med största sannolikt redan från början inte väckt talan grundad på felaktig investeringsrådgivning. För det andra fallerade även BES, vilket innebär att klaganden trots sitt krav på grund av felaktig investeringsrådgivning, inte längre har några utsikter att få sina tillbaka sina pengar från detta institut. Härav följer emellertid inte att dessa två risker ska övervältras på staten respektive allmänheten. Däremot kan man tänka sig personligt ansvar för investeringsrådgivaren eller straffrättsliga följder.

70. Av dessa skäl är återförandet av ansvaret till BES, som är omtvistat i förevarande fall, förenligt med målen med BRRD. BRRD är således inte heller tillämplig på denna åtgärd på grund av en eventuell förtida verkan.

2. Huruvida allmänna rättsprinciper och grundläggande rättigheter i unionsrätten är tillämpliga?

71. Hade man velat pröva återförandet av ansvar till BES mot bakgrund av principerna i unionsrätten om rättssäkerhet och om ett effektivt domstolsskydd ska detta anses utgöra en ”tillämpning av unionsrätten” i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan. I ett sådant fall skulle inte bara stadgan, nämligen artikel 47 däri, utan även de allmänna rättsprinciperna i unionsrätten kunna tillämpas. Till de sistnämnda hör bland annat i rättssäkerhetsprincipen.

72. Återförandet av ansvaret till BES genom beslutet från december 2015 utgör emellertid, till skillnad från erkännandet av detta beslut, inte en tillämpning av unionsrätten.

73. Genom direktiv 2001/24 harmoniseras nämligen inte de nationella bestämmelserna om rekonstruktion och likvidation av kreditinstitut. I direktiv 2001/24 föreskrivs visserligen en skyldighet för medlemsstaterna att erkänna sådana åtgärder från andra medlemsstater. Erkännandet av värdstaten, i förevarande fall Spanien, är emellertid en åtgärd som ska skiljas från antagandet av den egentliga rekonstruktionsåtgärden av hemlandet, i förevarande fall Portugal. När det gäller antagande och genomförande av rekonstruktions- och likvidationsåtgärder som vidtas av myndigheter och domstolar i ett kreditinstituts hemland, innehåller direktiv 2001/24 inte några särskilda skyldigheter, utan dessa åtgärder regleras uteslutande av hemlandets lagstiftning. I synnerhet föreskrivs i direktiv 2001/24 inte någon skyldighet för medlemsstaterna att anta eller genomföra vissa rekonstruktions- och likvidationsåtgärder. Det är just av detta skäl som det ömsesidiga erkännandet över huvud taget är nödvändigt.

74. Genom antagandet av BRRD har rekonstruktions- och resolutionssåtgärderna för kreditinstitut harmoniserats inom unionen. Genom BRRD ges medlemsstaternas tillsynsmyndigheter en enhetlig verktygslåda med resolutionsåtgärder, som även inbegriper inrättandet av en brobank och de därmed förbundna transaktionerna. Såsom emellertid redan har konstaterats är bestämmelserna i BRRD i tidsmässigt hänseende (ratione temporis) inte tillämpliga på det i målet vid den nationella domstolen aktuella återförandet av ansvar till BES. Tvärtom inrättade Banco de Portugal brobanken i enlighet med portugisisk rätt vid en tidpunkt då endast direktiv 2001/24, i vilket det inte föreskrevs någon harmonisering av rekonstruktionsåtgärder, var tillämpligt.

75. Beslutet från december 2015 utgör således inte en tillämpning av unionsrätten.

76. Om man hade velat att varje nationellt avgörande som omfattas av ömsesidigt erkännande enligt unionsrätten – det vill säga i alla straffrättsliga eller civilrättsliga avgöranden, alla avgöranden om underhållsskyldighet, alla examensbevis i medicin och så vidare – skulle anses utgöra en tillämpning av unionsrätten, skulle detta inte enbart innebära en extrem utvidgning av stadgans tillämpningsområde. Framför allt skulle systemet med ömsesidigt erkännande urholkas. I stället för att erkänna en åtgärd i förlitan på att den är förenlig med överordnade principer, skulle den i varje enskilt fall kunna bli föremål för en prövning mot bakgrund av de grundläggande rättigheterna och de allmänna rättsprinciperna i unionsrätten. Denna möjlighet har emellertid endast erkänts i absoluta undantagsfall, vilkas villkor inte är uppfyllda i förevarande fall.

3. Prövning i undantagsfall av om unionsrättens grundläggande värderingar iakttagits?

77. Enligt domstolens praxis kan undantag från principen om ömsesidigt erkännande i själva verket nämligen på sin höjd göras under ”exceptionella omständigheter”. Domstolen har i detta avseende, i samband med verkställighet av en europeisk arresteringsorder medgett att en verklig och risk för åsidosättande av ett rättsligt intresse av grundläggande betydelse till följd av systembrister kan utgöra en sådan exceptionell omständighet. Den hänvisade i detta avseende närmare bestämt till förbudet mot omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning i artikel 4 i stadgan och till kravet på domares oavhängighet. På motsvarande sätt yttrande sig rådet vid förhandlingen i andra hand beträffande domstolens praxis avseende rättsstatsprincipen.

78. I förevarande fall kan det emellertid inte vara fråga om allvarliga brister och systembrister med avseende på rättsstatsprincipen i Portugal. För det fall domstolen ändå skulle anse det nödvändigt att pröva rekonstruktionsåtgärden mot bakgrund av unionsrätten, kommer jag emellertid nedan, i andra hand, att pröva de grunder av vilka det följer att återförandet av ansvaret till BES varken utgör ett åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen eller av rätten till ett effektivt domstolsskydd.

a) I andra hand: Rättssäkerhetsprincipen, särskilt principen om skydd för berättigade förväntningar

79. Enligt fast rättspraxis krävs det enligt rättssäkerhetsprincipen att en statlig bestämmelse är så klar och tydlig att den som berörs därav kan få kännedom om de skyldigheter som de därigenom åläggs och på ett otvetydigt sätt kan få kännedom om sina rättigheter och således kunna vidta åtgärder i enlighet därmed. Som en naturlig följd av detta kommer i princip de berörda personernas förväntningar med avseende på att denna bestämmelse ska bestå att skyddas.

80. Berättigade förväntningar på att en situation ska bestå kan emellertid inte komma i fråga om en försiktig och medveten ekonomisk aktör hade kunnat förutse en förändring av rättsläget. Enligt rättspraxis kan en ekonomisk aktör inte med fog förvänta sig att en situation ska bestå när de nationella myndigheterna inom ramen för sitt utrymme för skönsmässig bedömning har befogenhet att ändra denna.

81. Avgörande i det nationella målet är följaktligen om det för en försiktig och medveten investerare framgick att tillsynsmyndigheten, med stöd av artikel 145 H.5 RGICSF, även med retroaktiv verkan kan återföra ansvar till Bad Bank. För detta talar härvid den omständigheten att det i beslutet från augusti 2014 återigen uttryckligen hänvisades till denna möjlighet, vilket även den portugisiska regeringen underströk under domstolensförfarandet. Det måste härvid i sin tur säkerställas att en försiktig och medveten investerare kunde få kännedom om detta beslut, vilket under alla omständigheter förutsätter ett offentliggörande på spanska enligt de former som gäller i landet. I detta avseende angavs vid förhandlingen att det beslut som fattats av Banco de Portugal fick stor uppmärksamhet i de spanska medierna.

82. Enbart den omständigheten att Novo Banco (åtminstone delvis) efterträdde BES och även fortsatte att sköta förvaltningen av klagandens aktiedepå kunde enligt min mening inte ge några förväntningar på att Novo Banco även övertog ansvaret för BES felaktiga investeringsrådgivning som redan förelåg innan detta affärsförhållande övertogs. Ett övertagande av ett avtal medför inte nödvändigtvis ett övertagande av ett redan befintligt ansvar.

83. Det är inte heller förenligt med syftet och ändamålet med inrättandet av ett broinstitut att överföra ansvaret för ett mycket riskabelt och eventuellt skadligt beteende, som den bank som hamnat i svårigheter gjort sig skyldig till, till detta institut. Dessa överväganden kan även vara av betydelse vid bedömningen av huruvida rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar har iakttagits i det nationella målet.

84. Enligt domstolens praxis begränsas nämligen skyddet för berättigade förväntningar i fråga om rättsstridiga rättsakter av legalitetsprincipen. Det är visserligen inte nödvändigt att i detta skede bedöma lagenligheten av Banco de Portugals beslut från december 2015, eftersom denna uppgift inte ankommer på domstolen. Under alla förhållanden kan förväntningarna på att ett sådant beslut om överföring ska bestå enligt min mening endast komma i åtnjutande av ett mycket begränsat skydd när detta uppenbart strider mot syftet med resolutionsåtgärden.

85. Det är i den andan som även den portugisiska regeringen, i sitt svar på domstolens skriftliga frågor, har anfört att tillsynsmyndigheten ska ges möjlighet att rätta felaktiga beslut. Detta gäller i än högre grad med hänsyn till de tidsbegränsningar under vilka resolutionsbeslutet ska fattas och de avsevärda ekonomiska bördor för allmänheten som bildandet av en brobank medför.

86. Mot bakgrund av samtliga dessa omständigheter kunde klaganden inte förlita sig på den överföring av ansvaret för BES felaktiga investeringsrådgivning till Novo Banco som ägde rum genom beslutet från augusti 2014. Rättssäkerhetsprincipen förefaller följaktligen inte ha åsidosatts.

b) I andra hand: Rätten till ett effektivt domstolsskydd

87. Enligt fast rättspraxis är principen om ett effektivt domstolsskydd en allmän princip i unionsrätten som följer av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner som har stadfästs i artikel 47 i stadgan och även har kommit till uttryck i artiklarna 6 och 13 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (nedan kallad Europakonventionen). Enligt artikel 47.1 i stadgan har var och en rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol. Det följer dessutom av artikel 47.2 i stadgan att var och en ska garanteras en effektiv möjlighet att få sin sak prövad inför domstol. I detta avseende anser Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen) att en rent formell eller teoretisk, men i praktiken utesluten, rätt till ett effektivt rättsmedel inte kan anses som tillräcklig för att garantera en effektiv tillgång till domstolsprövning.

88. Klaganden hade i förevarande fall enligt uppgift från den portugisiska regeringen rätt att överklaga beslutet från december 2015 inom tre månader från det att beslutet offentliggjorts på Banco de Portugals webbplats den 13 januari 2016. Härvid ska en bedömning göras inom ramen för en helhetsbedömning med beaktande av samtliga omständigheter i det enskilda fallet om denna möjlighet att väcka talan kan anses vara effektiv i den mening som avses i artikel 47.1 i stadgan.

89. Det ska i detta hänseende beaktas att artikel 47 i stadgan i princip inte utgör hinder för att det fastställs preklusionsfrister för att inge ett överklagande. Domstolsskyddets effektivitet äventyras inte och det blir inte heller orimligt svårt att säkerställa genom en rimlig preklusionsfrist, under förutsättning att denna frist börjar löpa vid en tidpunkt då den berörda personen fått kännedom om den eller i vart fall borde ha fått kännedom om den.

90. Enligt den portugisiska regeringens förklaringar offentliggjordes Banco de Portugals beslut den 13 januari 2016 och lades därutöver den 26 januari 2016 av Novo Banco Spanien till handlingarna i målet i den tvist som anhängiggjorts i Spanien med klaganden. Inom ramen för denna tvist företräddes klaganden hela tiden av en advokat. Enligt den portugisiska regeringen har dessutom minst sex spanska investerare väckt talan i Portugal mot beslutet från december 2015.

91. I motsats till vad den spanska regeringen har hävdat kan det inte heller generellt anses orimligt att Banco de Portugals beslut måste överklagas i Portugal. Om det i ett system för ömsesidigt erkännande medges att även utländska domar kan ha verkningar i andra medlemsstater, innebär detta med nödvändighet att den domstol som är behörig att pröva invändningar mot beslutet i fråga kan vara belägen i en annan medlemsstat än den där klaganden har sin hemvist.

92. Mot bakgrund av vad som anförts ovan måste det utgås från att även klaganden hade ett effektivt rättsmedel mot Banco de Portugals beslut från december 2015.

4. Slutsats i denna del

93. Följaktligen är inget undantag från principen om ömsesidigt erkännande enligt artikel 3.2 i direktiv 2001/24 tillämpligt. Klaganden var tvungen att göra gällande eventuella invändningar mot Banco de Portugals beslut vid portugisiska domstolar.

D. Följderna av ett erkännande av rekonstruktionsåtgärden i målet vid den nationella domstolen med hänsyn till rättssäkerhetsprincipen och principen om ett effektivt domstolsskydd

94. Mot bakgrund av ovanstående slutsats vill Tribunal Supremo (Högsta domstolen) få klarhet i huruvida skyldigheten att villkorslöst erkänna den materiella rättsliga situation som följer av Banco de Portugals beslut från december 2015, vilken följer av artikel 3.2 i direktiv 2001/24, i sig strider mot rättssäkerhetsprincipen och principen om ett effektivt domstolsskydd.

95. Den därigenom uppkomna ändringen av den materiella rättsliga situationen i det pågående förfarandet har nämligen, enligt denna domstol, i spansk rätt den processuella följden att överklagandet ska ogillas och att klaganden ska ersätta rättegångskostnaderna. I detta avseende anser Tribunal Supremo (Högsta domstolen) att det är särskilt problematiskt att den måste upphäva underinstansernas domar, trots att dessa domar meddelats utan felaktig rättstillämpning, åtminstone med beaktande av den då gällande rättsliga situationen. Av detta skäl ifrågasätter den underförstått giltigheten av artikel 3.2 i direktivet under sådana omständigheter som är för handen i målet vid den nationella domstolen.

96. Härigenom beaktas emellertid inte att upphävandet av underinstansernas domar och ogillandet av överklagandet inte direkt följer av artikel 3.2 i direktiv 2001/24. Tvärtom rör det sig här om särskilda processuella verkningar som enligt spansk rätt – som enligt artikel 32 i direktiv 2001/24 är den enda som är relevant i detta avseende – anknyter till en (retroaktiv) ändring av den materiella rättsliga situationen under det pågående förfarandet.

97. Den spanska regeringen har i detta avseende vid förhandlingen bekräftat att det i spansk rätt i detta skede av förfarandet varken föreskrivs någon möjlighet att byta svarande, eller någon möjlighet att fullfölja förfarandet mot den ursprungliga svaranden och att utvidga rättskraften till att omfatta den ”nya” gäldenären för förpliktelsen, eller ett institut som retrait litigieux. Tribunal Supremo (Högsta domstolen) har således inte något annat val än att upphäva den (vid den tidpunkten) utan felaktig rättstillämpning meddelade domen i första instans och slutligen, ogilla överklagandet och förplikta klaganden att betala samtliga rättegångskostnader. Ett sådant resultat skulle emellertid inte vara nödvändigt i andra rättsordningar.

98. Vid närmare påseende är det således inte erkännandet av den materiella rättsliga situationen – och således artikel 3.2 i direktiv 2001/24 – som utgör ett problem, utan avsaknaden av processuella möjligheter att reagera enligt spansk rätt. Följaktligen uppkommer frågan, vilken även underförstått har tagits upp av rådet under det skriftliga förfarandet vid domstolen, huruvida en nationell bestämmelse, enligt vilken erkännandet av en utländsk rekonstruktionsåtgärd under ett pågående domstolsförfarande, som föreskrivs i direktiv 2001/24, anknyter till den processuella följden att en tidigare välgrundad talan ogillas i ett överklagande och klaganden förpliktas att ersätta samtliga rättegångskostnader, är förenlig med rättssäkerhetsprincipen och principen om ett effektivt domstolsskydd.

99. För att besvara denna fråga är dessa principer i deras unionsrättsliga dimension relevanta, eftersom erkännandet av en utländsk rekonstruktionsåtgärd, till skillnad från antagandet av denna, innebär ett införlivande av medlemsstaternas skyldighet enligt artikel 3.2 i direktiv 2001/24 och således utgör en ”tillämpning av unionsrätten” i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan.

1. Rättssäkerhetsprincipen

100. När det gäller förenligheten med rättssäkerhetsprincipen följer enligt min mening inga specifika problem av spansk processrätt. I synnerhet kan det innan ett förfarande slutgiltigt har avslutats inte uppkomma något skydd för berättigade förväntningar på att ett avgörande som meddelats av en lägre instans ska bestå.

101. Eftersom möjligheten att återföra ansvaret till BES i sig ska anses vara förenlig med rättssäkerhetsprincipen, kan det inte förhålla sig annorlunda med de processuella följderna av detta återförande. Det kan av en försiktig och medveten klagande nämligen förväntas att han eller hon känner till tillämplig processrätt. Med andra ord borde klaganden ha räknat med att en eventuell ändring av den materiella rättsliga situationen skulle leda till att talan skulle ogillas och hon skulle förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna helt.

2. Rätten till ett effektivt domstolsskydd

102. Det råder emellertid allvarliga tvivel om huruvida denna slutsats är förenlig med rätten till ett effektivt rättsmedel och rätten till domstolsprövning enligt artikel 47 i stadgan.

103. Huruvida ett rättsmedel är effektivt i den mening som avses i artikel 13 i Europakonventionen och artikel 47.1 i stadgan kan visserligen inte likställas med att en part vinner framgång med talan. Artikel 47 i stadgan garanterar således inte att talan bifalls och att det beslut som Banco de Portugal fattade i december 2015 inte erkänns.

104. Det är emellertid klagandens skyldighet att ersätta rättegångskostnaderna i samband med att talan ogillas som utgör ett problem. I detta sammanhang har det i domstolens praxis slagits fast att även oproportionerligt höga kostnader för förfarandet kan kränka rätten till ett effektivt rättsmedel och rätten till domstolsprövning. Kostnaderna ska emellertid anses vara oproportionerliga inte bara om de är oproportionerliga i förhållande till klagandens ekonomiska intresse av en bifallande dom, utan även om de inte är objektivt motiverade.

105. Därför är en bestämmelse, enligt vilken klaganden för det fall att han eller hon förlorar målet ska ersätta rättegångskostnaderna vanlig och kan i princip inte kritiseras. Det objektiva skälet till denna skyldighet att ersätta rättegångskostnaderna är nämligen att frågan om huruvida talan kan tas upp till sakprövning och huruvida den är välgrundad faller inom klagandens ansvarsområde.

106. Det kan emellertid finnas situationer där detta övervägande inte är riktigt. Ett sådant fall illustreras av målet vid den nationella domstolen. Talan i det målet är inte (längre) välgrundad, eftersom den materiella rättsliga situationen har ändrats i efterhand och retroaktivt, vilket emellertid helt faller utanför klagandens inflytelsesfär och ansvarsområde.

107. I förevarande fall borde klaganden visserligen ha räknat med att rättsläget eventuellt kunde komma att ändras till hennes nackdel och att klaganden följaktligen inte skulle få framgång med sin talan i den del den avsåg det anspråk som gjorts gällande. Detta kan emellertid inte medföra att klaganden kan komma att lida skada av att talan väcks och att klaganden därför i princip kan föranledas att avstå från att väcka talan. Detta skulle nämligen inkräkta på själva kärnan i rätten till ett effektivt rättsmedel.

108. I ett sådant fall ska det i den nationella rätten följaktligen enligt min mening föreskrivas en processuell möjlighet att reagera. I fråga kommer exempelvis ett fastställande av att det saknas anledning att döma i saken, en ändring av talan eller varje annat medel som gör det möjligt att förhindra att klaganden inte vinner framgång med sin talan enbart på grund av att den materiella situationen ändras i efterhand och med retroaktiv verkan. Eller så måste domstolen ges behörighet att, trots att talan ogillats, avstå från att förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.

109. Risken för att en klagande som tappar målet nödvändigtvis ska ersätta samtliga rättegångskostnaderna är däremot ägnad att avskräcka en klagande från att göra gällande sina rättigheter vid domstol och är följaktligen oförenlig med artikel 47 i stadgan.

VI. Förslag till avgörande

110. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar den fråga som ställts av Tribunal Supremo (Högsta domstolen) på följande sätt: Det erkännande som föreskrivs i artikel 3.2 i direktiv 2001/24/EG av en rekonstruktionsåtgärd som vidtagits i en medlemsstat, varigenom den materiella rättsliga situationen ändras med retroaktiv verkan, som är föremål för ett förfarande som är anhängigt i en annan medlemsstat, får i detta mål inte leda till att den part som påverkas negativt av denna ändring tappar målet och nödvändigtvis ska ersätta samtliga rättegångskostnader. Detta innebär emellertid att väckande av talan i sig blir en risk och kan avskräcka en klagande från att göra gällande sina rättigheter vid domstol och följaktligen är oförenlig med artikel 47 i stadgan.

1 Originalspråk: tyska.

2 Se kommissionens faktablad av den 15 april 2014 om det så kallade Bank Recovery and Resolution Directive, kort BRRD (se fotnot 3), MEMO/14/297.

3 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag (EUT L 173, 2014, s. 190).

4 Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG av den 4 april 2001 om rekonstruktion och likvidation av kreditinstitut (EGT L 125, 2001, s. 15).

5 Kaupthing Bank var tidigare den största isländska banken som till följd av finanskrisen den 9 oktober 2008 hamnade under statlig kontroll. Den isländska tillsynsmyndigheten fastställde den 31 oktober 2008 att Kaupthing Bank var insolvent.

6 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 oktober 2010, Rosenbladt ( C‑45/09, EU:C:2010:601, punkt 33), dom av den 31 januari 2017, Lounani ( C‑573/14, EU:C:2017:71, punkt 56), och dom av den 13 juni 2018, Deutscher Naturschutzring ( C‑683/16, EU:C:2018:433, punkt 29).

7 Aktiedepåer som den som innehas av klaganden omfattas för övrigt inte av insättningsgarantin, eftersom denna endast omfattar tillgodohavanden på ett konto, se artikel 2.1 punkt 3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/49/EU av den 16 april 2014 om insättningsgarantisystem (EUT L 173, 2014, s. 149).

8 Det tyska begreppet Vermögensgegenstand kan, i likhet med den engelska varianten assets, eller till exempel det polska begreppet aktyw[a] omfatta varje rättslig ställning som är en tillgång.

9 Exempelvis ett broinstitut eller ett annat kreditinstitut som förvärvar vissa verksamhetsområden i det kreditinstitutet som hamnat i svårigheter genom ett övertagande.

10 Se i detta avseende nedan punkt 43 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

11 Se i detta avseende dom av den 24 oktober 2013, LBI ( C‑85/12, EU:C:2013:697, punkt 54).

12 Den hänskjutande domstolen förefaller i vart fall underförstått utgå från detta.

13 Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Cruz Villalón i målet LBI ( C‑85/12, EU:C:2013:352, punkt 86 och följande punkt).

14 Se i detta avseende dom av den 24 oktober 2013, LBI ( C‑85/12, EU:C:2013:697, punkt 55).

15 Dom av den 24 oktober 2013, LBI ( C‑85/12, EU:C:2013:697, punkt 55).

16 Dom av den 24 oktober 2013, LBI ( C‑85/12, EU:C:2013:697, punkt 52).

17 Dom av den 24 oktober 2013, LBI ( C‑85/12, EU:C:2013:697, punkt 39), och dom av den 19 juli 2016, Kotnik m.fl. ( C‑526/14, EU:C:2016:570, punkt 104).

18 Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Cruz Villalón i målet LBI ( C‑85/12, EU:C:2013:352, punkt 86 och följande punkt).

19 Enligt tysk rätt kan förfarandet mot Novo Banco fortsätta exempelvis trots denna ändring. Domens rättskraft skulle emellertid utvidgas till att omfatta BES, se bestämmelserna i 265 § punkt 2 och 325 § ZPO. Se i detta avseende nedan punkt 96 och följande punkt i detta förslag till avgörande.

20 Se i detta avseende dom av den 24 oktober 2013, LBI ( C‑85/12, EU:C:2013:697, punkt 55).

21 Se i detta avseende nedan punkt 94 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

22 Se, avseende detta sammanhang, dom av den 22 december 2010, Aguirre Zarraga ( C‑491/10 PPU, EU:C:2010:828, punkt 70), och dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru ( C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkt 77).

23 Det ska enbart för fullständighetens skull påpekas att det under alla förhållanden inte råder något tvivel om att åtgärden är lagenlig enlig portugisisk rätt. I synnerhet bekräftade den portugisiska regeringen under förfarandet vid domstolen återigen uttryckligen att artikel 145 H 5 RGICSF enligt portugisisk rätt utgjorde en giltig rättslig grund för beslutet från december 2015 och att Banco de Portugal även hade iakttagit alla andra formella och materiella bestämmelser i portugisisk rätt.

24 Se yttrande 2/13 (Unionens anslutning till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna) av den 18 december 2014 ( EU:C:2014:2454, punkt 191), samt dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru ( C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkt 78), och dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (brister i domstolssystemet) ( C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 35).

25 Dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) ( C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 37).

26 Se artikel 131 BRRD: den tjugonde dagen efter det att det offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning den 12 juni 2014 var den 2 juli 2014.

27 Se artikel 130 BRRD.

28 Enligt domstolens praxis följer det visserligen av en gemensam tillämpning av såväl artikel 4.3 FEU och artikel 288 tredje stycket FEUF som själva det aktuella direktivet att medlemsstaterna under ett direktivs införlivandefrist ska avhålla sig från att vidta åtgärder som allvarligt äventyrar det resultat som föreskrivs i direktivet. Av denna kan emellertid endast skyldigheten att avhålla sig från att vidta vissa åtgärder härledas men inte några positiva skyldigheter, se bland annat dom av den 4 juli 2006, Adeneler m.fl. ( C‑212/04, EU:C:2006:443, punkt 121 och följande punkt).

29 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 806/2014 av den 15 juli 2014 om fastställande av enhetliga regler och ett enhetligt förfarande för resolution av kreditinstitut och vissa värdepappersföretag inom ramen för en gemensam resolutionsmekanism och en gemensam resolutionsfond och om ändring av förordning (EU) nr 1093/2010 (EUT L 255, 2014, s. 1) (nedan kallad förordningen om den gemensamma resolutionsmekanismen).

30 Artikel 5.1 i förening med artikel 7.2 a i) i förordningen om den gemensamma resolutionsmekanismen.

31 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 november 1981, Meridionale Industria Salumi m.fl. ( 212/80–217/80, EU:C:1981:270, punkt 11), och dom av den 26 mars 2015, kommissionen/Moravia Gas Storage ( C‑596/13 P, EU:C:2015:203, punkt 36).

32 Dom av den 18 december 1997, Inter-Environnement Wallonie ( C‑129/96, EU:C:1997:628, punkt 45), dom av den 11 september 2012, Nomarchiaki Aftodioikisi Aitoloakarnanias m.fl. ( C‑43/10, EU:C:2012:560, punkt 57), och dom av den 13 november 2019, Lietuvos Respublikos Seimo narių grupė ( C‑2/18, EU:C:2019:962, punkt 55).

33 Resolutionsmålen fastställs numera i artikel 14.2 i förordningen om den gemensamma resolutionsmekanismen.

34 Se i detta avseende redan ovan punkt 36 i detta förslag till avgörande.

35 Se kommissionens pressmeddelande IP/14/901 av den 4 augusti 2014 om godkännande av likviditetsstöd för Banco Espírito Santo.

36 Se exempelvis kommissionens faktablad av den 15 april 2014 avseende BRRD, MEMO/14/297. Se även artikel 14.2 andra meningen i förordningen om den gemensamma resolutionsmekanismen.

37 Se förklaringarna avseende artikel 51 i stadgan, EUT C 303, 2007, s. 32, och dom av den 10 juli 2014, Julián Hernández m.fl. ( C‑198/13, EU:C:2014:2055, punkt 33), och beslut av den 24 september 2019, Spetsializirana prokuratura (Oskuldspresumtionen) ( C‑467/19 PPU, EU:C:2019:776, punkt 39).

38 Dom av den 1 juli 2014, Ålands Vindkraft ( C‑573/12, EU:C:2014:2037, punkt 125).

39 Dom av den 24 oktober 2013, LBI ( C‑85/12, EU:C:2013:697, punkt 39), och dom av den 19 juli 2016, Kotnik m.fl. ( C‑526/14, EU:C:2016:570, punkt 104).

40 Avseende det kriterium enligt vilket medlemsstaterna måste ha vissa skyldigheter enligt unionsrätten för att stadgan ska kunna tillämpas, dom av den 6 mars 2014, Siragusa ( C‑206/13, EU:C:2014:126, punkt 26), och dom av den 10 juli 2014, Julián Hernández m.fl. ( C‑198/13, EU:C:2014:2055, punkt 35), samt beslut av den 24 september 2019, Spetsializirana prokuratura (Oskuldspresumtionen) ( C‑467/19 PPU, EU:C:2019:776, punkt 41).

41 Se, för ett liknande resonemang, beslut av den 24 september 2019, Spetsializirana prokuratura (Oskuldspresumptionen) ( C‑467/19 PPU, EU:C:2019:776, punkterna 41 och 42).

42 Se skäl 10 i BRRD, samt dom av den 19 juli 2016, Kotnik m.fl. ( C‑526/14, EU:C:2016:570, punkt 113).

43 Se artikel 40 BRRD.

44 Se ovan punkt 59 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

45 Se rådets rambeslut 2008/909/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen (EUT L 327, 2008, s. 27).

46 Se Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1).

47 Se rådets förordning (EG) nr 4/2009 av den 18 december 2008 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet (EUT L 7, 2009, s. 1) (nedan kallad unionens förordning om underhållsskyldighet).

48 Se Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer (EUT L 255, 2005, s. 22).

49 Se yttrande 2/13 (unionens anslutning till Europakonventionen) av den 18 december 2014 ( EU:C:2014:2454, punkt 191), och dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru ( C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkt 82), och dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) ( C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 43).

50 Dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru ( C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkt 85).

51 Dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) ( C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 48).

52 Rådets ombud hänvisade bland annat till dom av den 27 februari 2018, Associação Sindical dos Juízes Portugueses ( C‑64/16, EU:C:2018:117), och dom av den 24 juni 2019, kommissionen/Polen (Högsta domstolens oavhängighet) ( C‑619/18, EU:C:2019:531).

53 Dom av den 1 juli 2014, Ålands Vindkraft ( C‑573/12, EU:C:2014:2037, punkt 127).

54 Dom av den 11 juni 2015, Berlington Hungary m.fl. ( C‑98/14, EU:C:2015:386; punkt 77).

55 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 september 2006, Spanien/rådet ( C‑310/04, EU:C:2006:521, punkt 81), och dom av den 10 september 2009, Plantanol ( C‑201/08, EU:C:2009:539, punkt 53), och dom av den 11 juli 2019, Agrenergy och Fusignano Due ( C‑180/18, C‑286/18 och C‑287/18, EU:C:2019:605, punkt 31).

56 Se, avseende det nya rättsläget, artikel 40.9 i BRRD.

57 Se, i detta avseende, punkt 67 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

58 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 mars 1961, Snupat/Höga myndigheten ( 42/59 och 49/59, EU:C:1961:5, s. 172), dom av den 3 mars 1982, Alphasteel/kommissionen ( 14/81, EU:C:1982:76, punkt 10), dom av den 17 april 1997, de Compte/parlamentet ( C‑90/95 P, EU:C:1997:198, punkterna 35 och 36), och dom av den 13 januari 2004, Kühne & Heitz ( C‑453/00, EU:C:2004:17, punkt 27).

59 Med hänsyn till det nuvarande gällande rättsläget i Europa är kravet på att det föreligger brådskande omständigheter en förutsättning för resolutionen, se artikel 18.1 b i förordningen om den gemensamma resolutionsmekanismen.

60 Se dom av den 8 september 2010, Winner Wetten ( C‑409/06, EU:C:2010:503, punkt 58).

61 Enligt denna rättspraxis får en rätt till rättsmedel inte endast vara ”teoretisk eller illusorisk”, se exempelvis Europadomstolens dom av den 19 mars 1997, Hornsby mot Grekland (CE:ECHR:1997:0319JUD001835791, §§ 40 och 41), och dom av den 26 februari 2002, Del Sol mot Frankrike, (CE:ECHR:2002:0226JUD004680099, § 21).

62 Beslut av den 17 maj 2002, Tyskland/parlamentet och rådet ( C‑406/01, EU:C:2002:304, punkt 20).

63 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 november 2019, Flausch m.fl. ( C‑280/18, EU:C:2019:928, punkt 55), och dom av den 27 februari 2020, TK m.fl. (Löner för tjänstemän och domare) ( C‑773/18-C‑775/18, EU:C:2020:125, punkt 73).

64 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 december 2010, Aguirre Zarraga ( C‑491/10 PPU, EU:C:2010:828, punkt 69).

65 Se ovan punkt 41 och följande punkter i förevarande förslag till avgörande.

66 Se, i tysk rätt, bestämmelserna i §§ 265.2 ZPO (civilprocesslagen).

67 Se, i fransk rätt, bestämmelserna i artikel 1699 och följande artiklar i code civil (civilprocesslagen).

68 Se i detta avseende redan punkt 73 i detta förslag till avgörande.

69 Se i detta avseende punkt 79 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

70 Europadomstolens dom av den 29 november 1991, PINE Valley mot Irland (CE:ECHR:1991:1129JUD001274287, § 66).

71 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 april 2013, Edwards och Pallikaropoulos ( C‑260/11, EU:C:2013:221, punkt 33).

72 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 april 2013, Edwards och Pallikaropoulos ( C‑260/11, EU:C:2013:221, punkt 25), och dom av den 13 februari 2014, kommissionen/Förenade kungariket ( C‑530/11, EU:C:2014:67, punkt 44).

73 Se punkt 79 och följande punkter i detta förslag till avgörande.