Förslag till avgörande av generaladvokat Rantos – Mål C‑833/19 P rådet/Hamas
I. Inledning
1. Förevarande mål avser de restriktiva åtgärder som har vidtagits av Europeiska unionens råd i syfte att bekämpa terrorism till följd av Förenta nationernas säkerhetsråds resolution 1373 (2001) och framför allt de restriktiva åtgärder som har vidtagits mot ”Hamas”, inbegripet ”Hamas -Izz al-Din al-Qassem” (nedan kallad Hamas).
2. Rådet har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 4 september 2019, Hamas/rådet. Genom denna dom ogiltigförklarade tribunalen dels rådets beslut (Gusp) 2018/475 av den 21 mars 2018 om uppdatering av förteckningen över personer, grupper och enheter som omfattas av artiklarna 2, 3 och 4 i gemensam ståndpunkt 2001/931/Gusp om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism, och om upphävande av beslut (Gusp) 2017/1426 och rådets genomförandeförordning (EU) 2018/468 av den 21 mars 2018 om genomförande av artikel 2.3 i förordning (EG) nr 2580/2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism samt om upphävande av genomförandeförordning (EU) 2017/1420, dels rådets beslut (Gusp) 2018/1084 av den 30 juli 2018 om uppdatering av förteckningen över personer, grupper och enheter som omfattas av artiklarna 2, 3 och 4 i gemensam ståndpunkt 2001/931/Gusp om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism och om upphävande av beslut (Gusp) 2018/475 och rådets genomförandeförordning (EU) 2018/1071 av den 30 juli 2018 om genomförande av artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 och om upphävande av genomförandeförordning (EU) 2018/468 (nedan gemensamt kallade de omtvistade rättsakterna), i den mån dessa rättsakter avser Hamas.
3. Den fråga som har uppkommit i förevarande mål utgör ett tillfälle för domstolen att precisera omfattningen av skyldigheten att underteckna och följaktligen bestyrka de icke-lagstiftningsakter som rådet antar inom området för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (Gusp). Närmare bestämt har domstolen anmodats att avgöra huruvida skyldigheten att underteckna rådets akter, enligt artikel 297.2 första stycket FEUF och artikel 15 i rådets arbetsordning, antagen genom beslut 2009/937/EU av den 1 december 2009, och med beaktande av motiveringsskyldigheten som fastställs i artikel 296 FEUF, även gäller redogörelserna för skälen för dessa akter, vilka återfinns i separata handlingar.
4. Svaret på denna fråga är av särskild betydelse när det gäller genomförandet av de restriktiva åtgärder som antas inom ramen för Gusp, med hänsyn till rådets fasta praxis att endast underteckna rättsakterna och inte redogörelserna för skälen för dessa, och kan ha följder för omfattningen av skyldigheten att underteckna bilagorna till de lagstiftningsakter och administrativa handlingar som antas av Europeiska unionens institutioner.
II. Tillämpliga bestämmelser
A. Förenta nationernas säkerhetsråds resolution 1373 (2001)
5. Den 28 september 2001 antog Förenta nationernas säkerhetsråd resolution 1373 (2001), i vilken strategier lades fram för att med alla medel bekämpa terrorism och i synnerhet finansieringen av terrorism. I punkt 1 c i denna resolution föreskrivs bland annat att alla stater utan dröjsmål ska frysa penningmedel och andra finansiella tillgångar eller ekonomiska resurser för personer som begår eller försöker begå terroristhandlingar alternativt deltar i eller underlättar genomförandet av terroristhandlingar, för enheter som ägs eller kontrolleras av sådana personer, och för personer eller enheter som agerar å sådana personers eller enheters vägnar eller under deras ledning.
6. Resolutionen innehåller inte någon förteckning över de personer som dessa restriktiva åtgärder ska tillämpas på.
B. Unionsrätten
1. EUF-fördraget
7. Artikel 296 andra stycket FEUF har följande lydelse:
”Rättsakter ska motiveras och innehålla en hänvisning till de förslag, initiativ, rekommendationer, framställningar eller yttranden som föreskrivs i fördragen.”
8. I artikel 297 FEUF föreskrivs följande:
”1. Lagstiftningsakter som antas i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet ska undertecknas av Europaparlamentets ordförande och rådets ordförande.
Lagstiftningsakter som antas i enlighet med ett särskilt lagstiftningsförfarande ska undertecknas av ordföranden för den institution som har antagit dem.
Lagstiftningsakterna ska offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning. De ska träda i kraft den dag som anges i dem eller, om det inte anges någon dag, den tjugonde dagen efter offentliggörandet.
2. Icke-lagstiftningsakter som antas i form av förordningar, direktiv och sådana beslut som inte anger till vem eller vilka de riktar sig ska undertecknas av ordföranden för den institution som har antagit dem.
Förordningar och direktiv som riktar sig till samtliga medlemsstater samt sådana beslut som inte anger till vem eller vilka de riktar sig ska offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning. De ska träda i kraft den dag som anges i akterna eller, om det inte anges någon dag, den tjugonde dagen efter offentliggörandet.
Övriga direktiv samt sådana beslut som anger till vem eller vilka de riktar sig ska delges den eller dem som de riktar sig till och får verkan genom denna delgivning.”
2. Gemensam ståndpunkt 2001/931
9. I syfte att genomföra resolution 1373 (2001) har rådet antagit gemensam ståndpunkt 2001/931/Gusp.
10. I artikel 1.1, 1.4 och 1.6 i denna gemensamma ståndpunkt föreskrivs följande:
”1. Denna gemensamma ståndpunkt skall tillämpas i enlighet med bestämmelserna i följande artiklar på personer, grupper och enheter som deltar i terroristhandlingar och finns förtecknade i bilagan.
…
4. Förteckningen i bilagan skall upprättas på grundval av exakta uppgifter eller fakta i det relevanta ärendet som visar att ett beslut har fattats av en behörig myndighet beträffande de personer, grupper eller enheter som avses, oavsett om det gäller inledande av undersökningar eller rättsliga åtgärder i fråga om en terroristhandling, försök att begå, deltaga i eller underlätta en sådan handling, grundat på bevis eller allvarliga och trovärdiga indicier eller en dom för sådana handlingar. Personer, grupper och enheter som enligt FN:s säkerhetsråd är knutna till terrorism eller mot vilka säkerhetsrådet har utfärdat sanktioner kan ingå i förteckningen.
I denna punkt avses med behörig myndighet: en rättslig myndighet eller, om rättsliga myndigheter inte har behörighet på det område som omfattas av denna punkt, en likvärdig myndighet som är behörig på det området.
…
6. Namnen på de personer och enheter som finns i förteckningen i bilagan skall ses över med jämna mellanrum minst en gång var sjätte månad för att man skall försäkra sig om att det är berättigat att behålla dem i förteckningen.”
3. Förordning nr 2580/2001
11. I syfte att genomföra de åtgärder som beskrivs i gemensam ståndpunkt 2001/931 har rådet antagit förordning nr 2580/2001.
12. I artikel 2 i denna förordning föreskrivs följande:
”1. Med undantag för vad som tillåts enligt artiklarna 5 och 6 skall följande gälla:
a) Alla penningmedel, andra finansiella tillgångar och ekonomiska resurser, som tillhör eller innehas av en fysisk eller juridisk person, en grupp eller en enhet som finns i den förteckning som avses i punkt 3 skall frysas.
b) Inga penningmedel, andra finansiella tillgångar eller ekonomiska resurser får direkt eller indirekt ställas till förfogande för, eller göras tillgängliga till förmån för, en fysisk eller juridisk person, en grupp eller en enhet som finns i den förteckning som avses i punkt 3.
2. Med undantag för vad som tillåts enligt artiklarna 5 och 6 skall det vara förbjudet att tillhandahålla finansiella tjänster till, eller till förmån för, en fysisk eller juridisk person, en grupp eller en enhet som finns i den förteckning som avses i punkt 3.
3. Rådet skall enhälligt upprätta, revidera och ändra förteckningen över personer, grupper och enheter, på vilka denna förordning skall tillämpas i enlighet med bestämmelserna i artikel 1.4, 1.5 och 1.6 i gemensam ståndpunkt [2001/931]. Förteckningen skall bestå av:
i) fysiska personer som begår eller försöker begå, deltar i eller underlättar genomförandet av terroristhandlingar,
ii) juridiska personer, grupper eller enheter som begår eller försöker begå, deltar i eller underlättar genomförandet av terroristhandlingar,
iii) juridiska personer, grupper eller enheter som ägs eller kontrolleras av en eller flera sådana fysiska eller juridiska personer, grupper eller enheter som avses i leden i och ii, eller
iv) fysiska eller juridiska personer, grupper eller enheter som agerar för eller under ledning av en eller flera sådana fysiska eller juridiska personer, grupper eller enheter som avses i leden i och ii ovan.”
4. Rådets arbetsordning
13. I artikel 12 i rådets arbetsordning, med rubriken ”Vanligt skriftligt förfarande och förenklat skriftligt förfarande”, föreskrivs följande i punkterna 1 och 3:
”1. Rådets akter med avseende på brådskande ärenden kan antas genom skriftlig omröstning, om rådet eller [Ständiga representanternas kommitté (Coreper)] enhälligt beslutar att tillämpa detta förfarande. Under särskilda omständigheter kan även ordföranden föreslå ett sådant förfarande; i så fall får skriftlig omröstning äga rum om alla rådsmedlemmar är överens om det.
…
3. Generalsekretariatet ska fastställa när ett skriftligt förfarande är avslutat.”
14. Artikel 15 i rådets arbetsordning, med rubriken ”Undertecknande av akter”, har följande lydelse:
”Texten till sådana akter som antas av Europaparlamentet och rådet i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet och texten till sådana akter som antas av rådet ska undertecknas av den ordförande som tjänstgör vid tidpunkten för antagandet och av generalsekreteraren. Generalsekreteraren får delegera sin undertecknanderätt till generaldirektörer vid generalsekretariatet.”
III. Bakgrund till tvisten
15. I enlighet med artikel 1.1 i gemensam ståndpunkt 2001/931, som har genomförts genom förordning nr 2580/2001 och beslut 2001/927, har en förteckning upprättats över personer, grupper och enheter som deltar i terroristhandlingar (nedan kallad den omtvistade förteckningen), vilken regelbundet har uppdaterats genom rådets senare akter.
16. Genom antagandet av dessa akter har namnet Hamas tagits upp i den omtvistade förteckningen, först som ”Hamas-Izz al-Din al-Qassem (Hamas terroristgren)”, därefter som ”’Hamas’, inbegripet ’Hamas-Izz al-Din al-Qassem’”. Sistnämnda beteckning är den som återfinns i de omtvistade rättsakterna.
17. Genom de omtvistade rättsakterna har rådet, till följd av den översyn som föreskrivs i artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931, bibehållit namnet Hamas i den omtvistade förteckningen.
18. I motiveringen till dessa akter anges följande: Rådet har kontrollerat att de behöriga myndigheter som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 har fattat beslut beträffande alla personer, grupper och enheter i den omtvistade förteckningen, om att dessa personer, grupper och enheter har deltagit i terroristhandlingar i den mening som avses i artikel 1.2 och 1.3 i denna gemensamma ståndpunkt och har också konstaterat att dessa personer, grupper och enheter bör fortsätta att omfattas av de restriktiva åtgärderna. Där det varit praktiskt möjligt har rådet tillhandahållit samtliga personer, grupper och enheter redogörelser för skälen till att de har upptagits på den omtvistade förteckningen. I ett meddelande som offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning informerade rådet personerna, grupperna och enheterna på den omtvistade förteckningen om att det hade beslutat att låta dem kvarstå på förteckningen. Rådet informerade även de berörda personerna, grupperna och enheterna om att de av rådet kunde begära en redogörelse för skälen till att de förts upp på förteckningen, om de inte redan hade meddelats en sådan redogörelse. Vid revideringen av den omtvistade förteckningen beaktade rådet såväl de synpunkter som det erhållit från de berörda som den uppdaterade information som det erhållit från de behöriga nationella myndigheterna avseende statusen på nationell nivå för de individer och enheter som finns uppförda på förteckningen.
19. Vad gäller upptagandet av Hamas i den omtvistade förteckningen nämns i redogörelserna för skälen för de omtvistade rättsakterna (nedan kallade redogörelserna för skälen) dels ett beslut av den 29 mars 2001 av Secretary of State for the Home Department (Förenade kungarikets inrikesminister), dels tre beslut som antogs av myndigheterna i Förenta staterna 1995, 1997 och 2001 (nedan kallade de amerikanska myndigheternas beslut).
20. I den centrala delen av redogörelserna för skälen konstaterade rådet – efter att ha påpekat att dessa nationella beslut utgjorde beslut av behöriga myndigheter i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 och alltjämt gällde – att vart och ett av dessa beslut innehöll tillräckliga skäl för att föra upp Hamas i den omtvistade förteckningen och angav att de skäl som hade motiverat att Hamas fördes upp i denna förteckning fortfarande var giltiga och att namnet Hamas således skulle kvarstå i nämnda förteckning.
21. I bilagorna till redogörelserna för skälen beskrev rådet de nationella lagar med stöd av vilka de nationella besluten hade antagits, presenterade de definitioner av terrorism som används i dessa lagar, beskrev förfarandena för översyn av dessa beslut och de sakomständigheter som de nationella myndigheterna hade grundat sig på samt konstaterade att dessa sakomständigheter utgjorde terroristhandlingar i den mening som avses i artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931.
22. De omtvistade rättsakterna och redogörelserna för skälen antogs av rådet genom ett skriftligt förfarande i den mening som avses i artikel 12.1 i denna institutions arbetsordning.
IV. Förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen
23. Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 17 maj 2018 ingav Hamas en talan grundad på artikel 263 FEUF med yrkande om ogiltigförklaring av beslut 2018/475 och genomförandeförordning 2018/468, i den mån de avser Hamas. Eftersom dessa akter har upphävts och ersatts av beslut 2018/1084 och genomförandeförordning 2018/1071 justerade Hamas sina ursprungliga yrkanden så att talan även avsåg en ogiltigförklaring av sistnämnda akter, i den mån de avser Hamas.
24. Till stöd för sin talan åberopade Hamas sju grunder, varav den första avsåg ett åsidosättande av artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931, den andra en oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna, den tredje en oriktig bedömning avseende kvalificeringen av Hamas som en terroristorganisation, den fjärde ett åsidosättande av principen om icke-inblandning, den femte ett otillräckligt hänsynstagande till hur situationen utvecklats med beaktande av den tid som förflutit, den sjätte ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten och den sjunde ett åsidosättande av principen om iakttagande av rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd. Som svar på en fråga som tribunalen ställde som en åtgärd för processledning åberopade Hamas en åttonde grund avseende en avsaknad av bestyrkande av redogörelserna för skälen.
25. Beträffande den första till den sjunde grunden konstaterade tribunalen först att motiveringen var otillräcklig när det gällde de amerikanska myndigheternas beslut, vilket innebar att dessa beslut inte kunde ligga till grund för de omtvistade rättsakterna, och begränsade därefter den fortsatta prövningen av talan på så sätt att den skedde med utgångspunkt i att de omtvistade rättsakterna grundade sig på beslutet från Secretary of State for the Home Department från 2001. Till följd av denna prövning fann tribunalen att talan inte kunde bifallas på grunderna i fråga, i den mån nämnda rättsakter grundade sig på sistnämnda beslut.
26. Beträffande den åttonde grunden påpekade tribunalen, efter att ha konstaterat att den kunde tas upp till prövning, eftersom den utgjorde en grund avseende tvingande rätt, att redogörelserna för skälen för de omtvistade rättsakterna inte hade undertecknats av rådets ordförande och generalsekreterare trots att de återfanns i separata handlingar, och fastslog bland annat med hänvisning till den rättspraxis som följer av domen av den 15 juni 1994, kommissionen/BASF m.fl., att rättsakterna hade antagits med åsidosättande av artikel 297.2 andra stycket FEUF och måste ogiltigförklaras på grund av att denna väsentliga formföreskrift hade åsidosatts. Tribunalen biföll följaktligen talan på den åttonde grunden och ogiltigförklarade nämnda rättsakter, i den mån de avsåg Hamas.
V. Förfarandet vid domstolen och parternas yrkanden
27. Den 14 november 2019 överklagade rådet tribunalens dom och den 15 mars 2021 svarade det på de frågor för skriftliga svar som domstolen hade ställt. Rådet har yrkat att domstolen ska upphäva den överklagade domen och ogilla talan i första instans samt förplikta Hamas att ersätta rättegångskostnaderna i bägge instanser.
28. Hamas har yrkat att domstolen ska ogilla överklagandet och förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna i bägge instanser.
VI. Bedömning
29. Rådet har till stöd för sitt överklagande åberopat två grunder. Som första grund har det gjorts gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid prövningen av den åttonde grunden för talan, avseende en avsaknad av bestyrkande av redogörelserna för skälen för de omtvistade rättsakterna. Såvitt avser den andra grunden har rådet gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att konstatera att de amerikanska myndigheternas beslut inte utgjorde en tillräcklig grund för att föra upp Hamas i den omtvistade förteckningen.
A. Den första grunden för överklagandet: En avsaknad av bestyrkande av redogörelserna för skälen för de omtvistade rättsakterna
30. Den första grunden för överklagandet avser felaktig rättstillämpning vid prövningen av den åttonde grunden för talan, avseende en avsaknad av bestyrkande av redogörelserna för skälen för de omtvistade rättsakterna.
31. Det framgår att rådet, i enlighet med fast praxis vid antagandet av restriktiva åtgärder inom ramen för Gusp, dels offentliggjorde de omtvistade rättsakterna i L-serien av Europeiska unionens officiella tidning, dels översände dessa rättsakter och tillhörande redogörelser för skälen till Hamas, samt till de andra berörda personerna och enheterna. Det framgår också att medan nämnda rättsakter hade undertecknats av rådets ordförande och generalsekreterare, hade texten till redogörelserna för skälen, som genom skrivelse delgavs Hamas tillsammans med rättsakterna, inte undertecknats.
32. I den överklagade domen fastslog tribunalen, efter att ha påpekat att redogörelserna för skälen för de omtvistade rättsakterna inte hade undertecknats av rådets ordförande och generalsekreterare, trots att de utgjorde separata handlingar, att nämnda akter hade antagits med åsidosättande av artikel 297.2 andra stycket FEUF och artikel 15 i rådets arbetsordning och måste ogiltigförklaras på grund av att denna väsentliga formföreskrift hade åsidosatts.
33. Tribunalen kom fram till denna slutsats genom följande resonemang: I artikel 297.2 andra stycket FEUF anges att icke-lagstiftningsakter som antas i form av förordningar, direktiv och sådana beslut som inte anger till vem eller vilka de riktar sig ska undertecknas av ordföranden för den institution som har antagit dem och i artikel 15 i rådets arbetsordning fastställs att texten till sådana akter som antas av denna institution ska undertecknas av ordföranden och av generalsekreteraren. Såsom framgår av domen i målet kommissionen/BASF m.fl. har bestyrkandet av rättsakter genom deras undertecknande till syfte att trygga rättssäkerheten och utgör en väsentlig formföreskrift, vars åsidosättande kan ge anledning till en talan om ogiltigförklaring. Eftersom det i artikel 296 andra stycket FEUF anges att de rättsakter som rådet antar ska motiveras och det i domen i målet kommissionen/BASF m.fl. konstaterades att artikeldelen och motiveringen utgör en odelbar helhet, följer av detta att när rättsakten och redogörelsen för skälen, vilken kompletterar motiveringen, föreligger i separata handlingar, ska båda bestyrkas.
34. Som svar på rådets argument preciserade tribunalen dessutom följande: Även om det av domstolens praxis framgår att offentliggörandet av beslut om frysning av penningmedel i Europeiska unionens officiella tidning kan begränsas till artikeldelen och allmänt avfattade beslutsskäl, påverkar denna ”tolerans” inte skyldigheten att underteckna rättsakterna i enlighet med artikel 297.2 andra stycket FEUF och artikel 15 i rådets arbetsordning. Rådet fick inte ersätta bestyrkandet av de omtvistade rättsakterna genom deras undertecknande med en ”beskrivning av det förfarande som har följts inom rådet vid antagandet av dessa rättsakter” och som föreskrivs i artikel 12.1 i dess arbetsordning. En avsaknad av bestyrkande av redogörelserna för skälen för de omtvistade rättsakterna utgör ett åsidosättande av en väsentlig formföreskrift som ska leda till att dessa rättsakter ogiltigförklaras, även om det, till skillnad från de omständigheter som gav upphov till domen i målet kommissionen/BASF m.fl., inte har bestritts att texten i de redogörelser för skälen som delgavs Hamas överensstämde med den text som antagits av rådet. Detta åsidosättande av en väsentlig formföreskrift ska i sig leda till att de omtvistade rättsakterna ogiltigförklaras.
35. I sitt överklagande har rådet gjort gällande, för det första, att det undertecknade de omtvistade rättsakterna. För det andra upprättade det en separat handling med redogörelserna för skälen för dessa rättsakter och översände ett utdrag ur denna handling, innehållande den del av redogörelserna för skälen som avsåg Hamas, endast till Hamas, i enlighet med tribunalens praxis. För det tredje hade kommissionsledamöternas kollegium i det mål som gav upphov till domen i målet kommissionen/BASF m.fl. antagit ett beslut som inte överensstämde med vissa språkversioner och inte heller med de versioner som offentliggjordes och delgavs de berörda enheterna, medan det i förevarande fall inte har styrkts eller ens hävdats att de redogörelser för skälen som sändes till Hamas skiljde sig från de som antagits av rådet och dessutom antogs texterna till de omtvistade rättsakterna och redogörelserna för skälen enligt ett och samma förfarande, nämligen det som föreskrivs i artikel 12.1 i rådets arbetsordning. För det fjärde innehöll den handling som delgavs Hamas en underskrift, en stämpel och en elektronisk tidsmarkering. För det femte följer det inte av domen i målet kommissionen/BASF m.fl. att den handling som innehåller redogörelserna för skälen måste undertecknas separat av rådets ordförande och generalsekreterare. För det sjätte hade de skrivelser som sändes till Hamas stämplats av rådets generalsekreterare, även om den specifika avsändaren inte angavs, som en försiktighetsåtgärd med hänsyn till generalsekretariatets personal, eftersom sådana skrivelser riktas till enheter och personer som deltar i terroristhandlingar. I sitt svar på de frågor för skriftliga svar som ställts av domstolen har rådet dessutom gjort åtskillnad mellan å ena sidan bestyrkandet av en rättsakt, vilket medför att den har rättsverkan och följer av dess offentliggörande eller, i förekommande fall, dess delgivning och å andra sidan skyldigheten att underteckna en rättsakt, vilken har ett annat syfte, nämligen att säkerställa den antagna textens stabilitet och fastställa den berörda institutionens vilja.
36. Hamas har genmält, för det första, att eftersom motiveringen av en rättsakt inte kan avskiljas från artikeldelen, ska den bestyrkas när den separeras från denna. För det andra motiverar den omständigheten att rådet separerar de individuella redogörelserna för skälen från artikeldelen i de omtvistade rättsakterna inte ett undantag från reglerna om bestyrkande. För det tredje kompenserar genomförandet av förfarandet inom rådet och överensstämmelsen mellan de redogörelser av skälen som antogs av rådet och de som delgavs Hamas inte för avsaknaden av bestyrkande. För det fjärde kan endast en handskriven underskrift, och inte en elektronisk sådan, bestyrka de rättsakter som antas av rådet, särskilt som redogörelserna för skälen sändes till Hamas med brev. För det femte ska redogörelserna för skälen bestyrkas med beaktande av principen att motiveringen och artikeldelen i en rättsakt utgör en odelbar helhet och de berörda personernas intresse av att kunna vara säkra på att akten faktiskt har antagits av institutionen i fråga och överensstämmer med institutionens vilja. För det sjätte nämndes den omständigheten att delgivningarna hade stämplats av rådets generalsekreterare inte i den överklagade domen och är således inte relevant inom ramen för förevarande överklagande.
37. Som jag förklarar i nedanstående punkter anser jag att tribunalens resonemang är felaktigt i flera avseenden: För det första är artikel 297.2 första stycket FEUF inte tillämplig när det gäller redogörelserna för skälen till att personer, grupper eller enheter som omfattas av individuella restriktiva åtgärder förs upp i förteckningen och bibehålls i den. Vidare åläggs inte i vare sig artikel 297.2 första stycket FEUF – för det fallet att den skulle vara tillämplig i förevarande fall – eller artikel 15 i rådets arbetsordning en skyldighet att underteckna redogörelserna för skälen, när de rättsakter från vilka de inte kan avskiljas har undertecknats. Slutligen krävs inte heller ett separat undertecknande av redogörelserna för skälen i den mening som avses i artikel 296 FEUF, utan att detta påverkar den princip som tribunalen hänvisade till avseende att artikeldelen och motiveringen av en rättsakt inte kan skiljas från varandra.
38. Innan jag inleder min bedömning kommer jag först att undersöka förhållandet mellan skyldigheten att underteckna rådets akter och skyldigheten att bestyrka dem, som svar på rådets argument att skyldigheten att underteckna inte omfattas av skyldigheten att bestyrka de omtvistade rättsakterna.
1. Förhållandet mellan skyldigheten att underteckna rådets akter och skyldigheten att bestyrka dem
39. Den åttonde grunden för talan, som godtogs av tribunalen, avsåg ”en avsaknad av bestyrkande” av redogörelserna för skälen, som berodde på att dessa inte hade undertecknats. Tribunalen likställde således avsaknaden av undertecknande av redogörelserna för skälen med avsaknaden av bestyrkande av dem.
40. Frågan huruvida det i artikel 297.2 första stycket FEUF eller artikel 15 i rådets arbetsordning åläggs en skyldighet att separat underteckna redogörelserna för skälen, när de rättsakter från vilka de inte kan avskiljas har undertecknats, underbygger frågan huruvida undertecknandet av de omtvistade rättsakterna även innebär ett bestyrkande av dem, samt av varje därmed sammanhängande akt som rådet antar i förening med dessa akter, såsom redogörelserna för skälen, med beaktande av rådets och övriga unionsinstitutioners fasta praxis att inte separat underteckna bilagorna till sina akter.
41. I sitt svar på de frågor för skriftliga svar som domstolen ställt har rådet gjort åtskillnad mellan å ena sidan bestyrkandet av en rättsakt, vilket medför att den har rättsverkan och följer av dess offentliggörande eller, i förekommande fall, dess delgivning och å andra sidan undertecknandet av en akt, som har ett annat syfte, nämligen att säkerställa den antagna textens stabilitet och fastställa institutionens vilja.
42. Jag kan inte instämma i denna tolkning. Rådet har nämligen i sina skriftliga yttranden självt angett att syftet med skyldigheten att underteckna är ”att säkerställa den antagna textens stabilitet och fastställa institutionens vilja”, och har tillagt bland annat att undertecknandet av en rättsakt bekräftar att den ”har antagits i vederbörlig ordning och att dess innehåll troget speglar det som har beslutats”. Jag anser emellertid att dessa kännetecken gäller för rådets bestyrkande av en rättsakt, eftersom de garanterar att rättsakten faktiskt har antagits av institutionen i fråga.
43. Även om det i artikel 15 i rådets arbetsordning endast nämns en skyldighet att underteckna rådets akter, utan närmare preciseringar, förefaller det dessutom som om denna skyldighet endast tjänar till att garantera att akten har antagits i namn av den institution som undertecknarna företräder och således är ”autentisk”.
44. Det ska härvid påpekas att i artiklarna 11 och 18 i Europeiska kommissionens arbetsordning anges uttryckligen att det godkända protokollet ”skall undertecknas av ordföranden och generalsekreteraren”, respektive att för de rättsakter som antas genom det skriftliga förfarandet ska ”giltighet[en] bekräftas genom generalsekreterarens underskrift på daganteckningens sista sida”. Det framgår således tydligt av dessa artiklar att syftet med skyldigheten att underteckna de rättsakter som antas av kommissionen är att bestyrka dem.
45. I Europaparlamentets arbetsordning föreskrivs i artikel 79 första stycket, med rubriken ”Undertecknande och offentliggörande av antagna rättsakter”, att ”[e]fter slutgranskning av den text som antagits … och efter det att det har kontrollerats att alla förfaranden vederbörligen avslutats, ska rättsakter som antagits i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet undertecknas av talmannen och av generalsekreteraren”. Även om ett bestyrkande inte nämns i denna bestämmelse, förefaller det uppenbart att syftet med undertecknandet av en akt främst är garantera att förfarandet för antagande av akten i fråga har följts och således att den antagna akten är autentisk.
46. Jag anser följaktligen att det huvudsakliga syftet med skyldigheten att underteckna unionsinstitutionernas akter är att bestyrka dem.
47. Däremot anser jag att offentliggörandet eller, i förekommande fall, delgivningen av akter, som rådet likställer med bestyrkande av dem, har ett annat syfte, nämligen att säkerställa att dessa akter har rättsverkan gentemot tredje man, och således att möjliggöra deras ikraftträdande eller, i förekommande fall, deras tillämpning.
48. Enligt min mening gjorde tribunalen sig följaktligen inte skyldig till felaktig rättstillämpning när den prövade omfattningen av skyldigheten att underteckna rådets akter som en funktion av skyldigheten att bestyrka dem.
2. Omfattningen av skyldigheten att underteckna i den mening som avses i artikel 297.2 första stycket FEUF med avseende på redogörelserna för skälen för de restriktiva åtgärderna
49. Enligt artikel 297.2 första stycket FEUF ska icke-lagstiftningsakter som antas i form av bland annat förordningar och direktiv, såsom de omtvistade rättsakterna, och sådana beslut som inte anger till vem eller vilka de riktar sig undertecknas av ordföranden för den institution som har antagit dem, medan övriga direktiv samt sådana beslut som anger till vem eller vilka de riktar sig, enligt tredje stycket i denna bestämmelse, ska delges den eller dem som de riktar sig till och får verkan genom denna delgivning.
50. Härvid ska det erinras om att rådets akter om restriktiva åtgärder som antas inom ramen för Gusp, såsom de omtvistade rättsakterna, är av en särskild karaktär. De kan nämligen betraktas både som rättsakter med allmän giltighet – då de innehåller ett allmänt och abstrakt förbud för en grupp särskilda personer mot att bland annat ställa penningmedel och ekonomiska resurser till förfogande för personer och enheter vilkas namn återfinns i förteckningarna i bilagorna – och som en rad individuella beslut i förhållande till dessa personer och enheter.
51. Det är för övrigt dessa rättsakters individuella karaktär som enligt artiklarna 275 andra stycket och 263 fjärde stycket FEUF ger rättighet att väcka talan vid unionsdomstolen, eftersom domstolen enligt artikel 275 första stycket FEUF i princip inte är behörig med avseende på bestämmelserna om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken eller med avseende på akter som antas på grundval av dessa bestämmelser.
52. Det är dessutom också på grund av de ifrågavarande rättsakternas individuella karaktär och de känsliga uppgifter som de har anknytning till som det i rättspraxis har fastslagits att ett offentliggörande av en detaljerad redogörelse för de omständigheter som görs gällande mot de berörda inte enbart skulle vara oförenligt med tvingande hänsyn till allmänintresset, utan även skulle kunna inverka menligt på de berörda personernas och enheternas legitima intressen, eftersom det allvarligt kan skada deras anseende.
53. Till skillnad från de allmänna kriterierna för upptagande i förteckningen, av vilka skälen till att rådet antar restriktiva åtgärder i sammanhanget i förevarande fall framgår och vilka omfattas av rättsaktens allmänna karaktär och dess motivering, omfattas de specifika skäl som ligger till grund för att de enskilda personer, grupper eller enheter som omfattas av dessa åtgärder tas upp i förteckningen av denna rättsakts individuella karaktär och måste inte med nödvändighet offentliggöras av rådet.
54. I förevarande fall ska det konstateras att enligt den rättspraxis som anges i punkt 50 ovan utgör de omtvistade rättsakterna, samtidigt som de är rättsakter med en allmän räckvidd, även ”individuella beslut” gentemot Hamas, i den mån de avser Hamas.
55. Vid tillämpning av artikel 297.2 FEUF ska åtskillnad följaktligen göras mellan, å ena sidan, de delar av de omtvistade rättsakterna som omfattas av deras karaktär av akter med allmän räckvidd och som således utlöser den skyldighet att underteckna som anges i första stycket i denna bestämmelse och, å andra sidan, de delar av dessa rättsakter som omfattas av deras karaktär av individuella beslut och, å sin sida, utlöser delgivningsskyldigheten i enlighet med tredje stycket i denna bestämmelse.
56. Även om själva de omtvistade rättsakterna har en allmän räckvidd och ska undertecknas enligt artikel 297.2 första stycket FEUF och offentliggöras i den mening som avses i andra stycket i denna bestämmelse, är det enligt min mening uppenbart att redogörelserna för skälen, vilka avser de individuella skälen till att de personer som omfattas av de restriktiva åtgärderna, i förevarande fall Hamas, har tagits upp i förteckningen, inte omfattas av dessa akters allmänna karaktär, utan i stället av deras individuella karaktär. Den individuella och konfidentiella karaktären hos dessa skäl motiverar för övrigt den omständigheten att nämnda individuella skäl, enligt den rättspraxis som anges i punkt 52 ovan, inte offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning.
57. Jag anser följaktligen att redogörelserna för skälen för de omtvistade rättsakterna inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 297.2 första stycket FEUF, utan i likhet med ett beslut som riktar sig till en viss person omfattas av tredje stycket i denna bestämmelse, där det inte nämns någon skyldighet att underteckna och där det anges att ett sådant beslut får verkan genom att det delges.
58. Av detta följer att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fastslog att det enligt artikel 297.2 FEUF under omständigheterna i förevarande fall krävs att redogörelserna för skälen för de omtvistade rättsakterna undertecknas.
59. Även för det fallet att artikel 297.2 FEUF skulle anses vara tillämplig i förevarande fall anser jag, såsom preciseras i punkterna 60–67 nedan, att denna bestämmelse i vart fall inte medför en skyldighet att i förevarande fall underteckna redogörelserna för skälen för de omtvistade rättsakterna separat från själva rättsakterna.
3. Omfattningen av skyldigheten att underteckna i den mening som avses i artikel 297.2 första stycket FEUF eller artikel 15 i rådets arbetsordning med avseende på de redogörelser för skälen som är fogade till de omtvistade rättsakterna
60. För det första ska det erinras om att i artikel 297.2 första stycket FEUF föreskrivs att de ”icke-lagstiftningsakter” som antas av rådet ska undertecknas av dess ordförande. Nästan identiskt föreskrivs i artikel 15 i rådets arbetsordning att ”texten till sådana akter” som antas av rådet ska undertecknas av den ordförande som tjänstgör vid tidpunkten för antagandet och av generalsekreteraren.
61. Enligt lydelsen i ovannämnda bestämmelser krävs det följaktligen att (texten till) akter som antas av rådet undertecknas, utan att denna skyldighet nödvändigtvis utsträcks till bilagorna till dessa akter.
62. För det andra ska det påpekas att den omständigheten att grunden avseende ett åsidosättande av reglerna för bestyrkande av unionsakter utgör tvingande rätt huvudsakligen förklaras av rättssäkerhetsskäl och behov som hör samman med domstolsprövningen. I domen i målet kommissionen/BASF m.fl., på vilken tribunalen har grundat sitt resonemang, slog domstolen nämligen fast att det bestyrkande av kommissionens akter genom ordförandens och generalsekreterarens underskrifter som föreskrevs i artikel 12 i den arbetsordning för denna institution som var i kraft vid tidpunkten för det omtvistade beslutet syftade till att trygga rättssäkerheten, vilket kräver att utomstående kan kontrollera att offentliggjorda eller delgivna rättsakter är desamma som de som har antagits, och utgjorde en väsentlig formföreskrift vars åsidosättande kunde ge anledning till en talan om ogiltigförklaring.
63. I förevarande fall har rådet, utan att motsägas, styrkt att under det förfarande för antagande som föreskrivs i artikel 12 i rådets arbetsordning var redogörelserna för skälen fogade till de omtvistade rättsakterna på ett sådant sätt att de inte kunde avskiljas från dem och att varje ändring av de handlingar som antogs i detta sammanhang omöjliggjordes genom användningen av informationstekniska medel, såsom elektronisk underskrift, elektronisk stämpel och elektronisk tidsmarkering av dessa handlingar.
64. Hamas, å sin sida, har inte styrkt eller ens hävdat att den text till redogörelserna för skälen som antogs av rådet inte överensstämde med den text som rådet översände till Hamas och har inte åberopat något annat indicium eller någon annan omständighet som kan undanröja presumtionen att de rättsakter som antas av unionens institutioner är giltiga. I den överklagade domen fann tribunalen, för sin del, endast att denna aspekt var utan verkan, eftersom de omtvistade rättsakterna och redogörelserna för skälen utgjorde separata handlingar.
65. Undertecknandet av en rättsakt ska enligt min mening betraktas som ett instrument för bestyrkande av viljan hos upphovsmannen och den institution som denne företräder att anta denna rättsakt och i förevarande fall anser jag att det har styrkts att rådets ordförande och generalsekreterare, när de undertecknade de omtvistade rättsakterna, manifesterade denna institutions vilja att anta de omtvistade restriktiva åtgärderna mot Hamas, inbegripet att bibehålla Hamas i den omtvistade förteckningen, med beaktande av skälen till detta bibehållande, vilka förklaras i redogörelserna för skälen för dessa rättsakter. I samma rättsakter nämns för övrigt den omständigheten att rådet, där det varit praktiskt möjligt, hade tillhandahållit samtliga personer, grupper och enheter en redogörelse för skälen till att de upptagits i den omtvistade förteckningen, och under förfarandet för antagande var redogörelserna för skälen fogade till nämnda rättsakter på ett sådant sätt att de inte kunde avskiljas från dem.
66. Jag anser således att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den slog fast att ordföranden och generalsekreteraren, under omständigheterna i förevarande fall, enligt artikel 15 i rådets arbetsordning var skyldiga att underteckna redogörelserna för skälen för de omtvistade rättsakterna separat från själva rättsakterna, i syfte att bestyrka dem.
67. Samma resonemang är enligt min mening tillämpligt beträffande den skyldighet att underteckna som föreskrivs i artikel 297.2 första stycket FEUF, för det fallet att domstolen, tvärtemot den slutsats som jag har kommit fram till i punkterna 49–59 ovan, skulle anse att denna bestämmelse är tillämplig i förevarande fall.
4. Omfattningen av skyldigheten att underteckna redogörelserna för skälen för rådets rättsakter med beaktande av motiveringsskyldigheten i den mening som avses i artikel 296 andra stycket FEUF och den princip enligt vilken artikeldelen och motiveringen av ett beslut utgör en odelbar helhet
68. Enligt artikel 296 andra stycket FEUF ska rättsakter motiveras. Enligt den rättspraxis som tribunalen hänvisade till i den överklagade domen utgör artikeldelen och motiveringen en odelbar helhet.
69. Med hänsyn till att artikeldelen och motiveringen av de omtvistade rättsakterna inte kan skiljas från varandra uppkommer då frågan huruvida redogörelserna för skälen för dessa akter måste undertecknas av rådets ordförande och generalsekreterare, såsom tribunalen fastslog i den överklagade domen, i den mån de kompletterar motiveringen av rättsakterna och återfinns i handlingar som är separata från rättsakterna.
70. Som det anges i punkt 65 ovan anser jag att undertecknandet av de omtvistade rättsakterna även gäller som undertecknande och således bestyrkande av de tillhörande redogörelserna för skälen, vilket är tillräckligt för att ifrågasätta tribunalens konstaterande.
71. Utan att det påverkar principen att artikeldelen och motiveringen utgör en odelbar helhet anser jag nämligen att när rådets ordförande och generalsekreterare undertecknade de omtvistade rättsakterna, manifesterade de denna institutions vilja att anta både dessa rättsakter och de handlingar, såsom redogörelserna för skälen, vilka under förfarandet för antagande av rättsakterna i fråga var fogade till dem på ett sådant sätt att de inte kunde avskiljas från dem och vilka, såsom jag påpekat i punkt 65 ovan, nämndes i dessa samma rättsakter.
72. Vidare anser jag att enligt den rättspraxis som anges i punkt 50 ovan utgör de redogörelser för skälen för de omtvistade rättsakterna som specifikt rör Hamas i vart fall individuella beslut som har antagits gentemot Hamas och omfattas inte av dessa rättsakters karaktär av rättsakter med allmän räckvidd i den mening som avses i artikel 297.2 första stycket FEUF. Detta konstaterande bekräftas av den omständigheten att de individuella skälen till att de personer och enheter som berörs av de restriktiva åtgärderna tagits upp i förteckningen inte offentliggörs, utan uteslutande meddelas dessa personer och enheter, i enlighet med den rättspraxis som anges i punkt 52 ovan. Dessa individuella skäl utgör således inte en nödvändig komplettering av motiveringen av nämnda rättsakter i deras egenskap av rättsakter med allmän räckvidd.
73. Härvid ska det påpekas att domstolen i punkt 67 i domen i målet kommissionen/BASF m.fl., som tribunalen hänvisade till i den överklagade domen, konstaterade att artikeldelen och motiveringen utgör en odelbar helhet, endast i syfte att slå fast att enligt kollegialitetsprincipen, som styr denna institutions verksamhet, var det nödvändigt att artikeldelen och motiveringen antogs av kommissionsledamöternas kollegium. Den fråga som hade uppkommit i det målet avsåg således den bristande överensstämmelsen mellan å ena sidan texten till ett beslut som hade antagits av kommissionsledamöternas kollegium och å andra sidan den text till samma beslut som hade offentliggjorts och delgivits vissa personer.
74. Situation är däremot en helt annan i förevarande fall, eftersom rättsakterna i fråga, enligt den rättspraxis som anges i punkt 50 ovan, utgör både rättsakter med allmän räckvidd som innehåller en motivering som är förenlig med deras karaktär, och individuella beslut med en specifik motivering. Som jag har påpekat i punkt 64 ovan har det dessutom inte ens bestritts att texten i de redogörelser för skälen som översändes till Hamas motsvarade den som antogs av rådet.
75. Tribunalen gjorde sig följaktligen skyldig till felaktig rättstillämpning när den fastslog att rådet, enligt artikel 296 andra stycket FEUF, tolkad mot bakgrund av principen att artikeldelen och motiveringen utgör en odelbar helhet, under omständigheterna i förevarande fall var skyldigt att underteckna redogörelserna för skälen för de omtvistade rättsakterna separat, i egenskap av ett nödvändigt komplement till motiveringen av dem.
5. Slutsats i denna del
76. Mot bakgrund av ovanstående överväganden anser jag att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den konstaterade att rådet hade åsidosatt en väsentlig formföreskrift, eftersom redogörelserna för skälen för de omtvistade rättsakterna inte hade bestyrkts genom underskrifter av denna institutions ordförande och generalsekreterare trots att de utgjorde separata handlingar.
77. Varken enligt artikel 297.2 första stycket FEUF eller artikel 15 i rådets arbetsordning, och inte heller enligt artikel 296 andra stycket FEUF, tolkad mot bakgrund av principen att motiveringen och artikeldelen i en rättsakt utgör en odelbar helhet, krävdes det nämligen under omständigheterna i förevarande fall att redogörelserna för skälen för de omtvistade rättsakterna undertecknades specifikt av rådets ordförande och generalsekreterare.
78. Jag föreslår därför att överklagandet ska bifallas på den första grunden och att den överklagade domen således ska upphävas.
B. Den andra grunden för överklagandet: Felaktig bedömning av de amerikanska myndigheternas beslut som grund för de omtvistade rättsakterna
79. Genom sin andra grund för överklagandet har rådet gjort gällande att tribunalen gjorde fel när den konstaterade att de amerikanska myndigheternas beslut inte utgjorde en tillräcklig grund för upptagande av Hamas i den omtvistade förteckningen.
80. Det ska påpekas att enligt artikel 169.1 i domstolens rättegångsregler ska yrkandena i ett överklagande avse upphävandet, helt eller delvis, av tribunalens avgörande.
81. I förevarande fall syftar rådets andra grund för överklagandet inte till att domstolen ens delvis ska upphäva domslutet i den överklagade domen, utan endast till att vissa av domskälen avseende den första till den sjunde grunden ska ändras.
82. Vad avser yrkandet om ogiltigförklaring av de omtvistade rättsakterna bifölls nämligen rådets yrkanden i första instans vad gällde den första till den sjunde grunden. Rådets överklagande syftar således endast till att domskälen ska ändras vad rör dessa grunder, vilka underkändes av tribunalen. Som det framgår av själva texten i överklagandet har rådet begränsat sig till att manifestera ”sin oenighet med tribunalens resonemang” och har inte yrkat att den överklagade domen ska upphävas, utan anser att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning ”i det resonemang som den utvecklade” i sin dom.
83. Rådet har inte heller anfört några argument till stöd för att den andra grunden för överklagandet kan tas upp till prövning. Rådet har anmodat domstolen att uttala sig om huruvida de amerikanska myndigheternas beslut var tillräckliga som grund för de omtvistade rättsakterna, med beaktande av den påverkan som denna fråga har på mål som är anhängiga och att tribunalen har följt samma linje i andra mål.
84. Det ska härvid erinras om att en doms rättskraft omfattar domskälen endast i den mån dessa ger nödvändigt stöd för domslutet och därför inte kan avskiljas från domslutet. När en unionsdomstol ogiltigförklarar ett beslut, har de domskäl genom vilka domstolen i fråga har underkänt vissa argument som har anförts av parterna därför inte rättskraft.
85. Rådets argument är följaktligen inte tillräckliga för att konstatera att grunden i fråga kan tas upp till prövning enligt artikel 169.1 i rättegångsreglerna.
86. Jag anser därför att den andra grunden för överklagandet inte kan tas upp till prövning.
VII. Talan vid tribunalen
87. Enligt artikel 61 i stadgan för Europeiska unionens domstol kan domstolen, om den upphäver tribunalens avgörande, själv slutligt avgöra målet, om detta är färdigt för avgörande.
88. Jag anser att så är fallet i förevarande mål.
89. Vad gäller den åttonde grunden för talan föreslår jag att den ska underkännas mot bakgrund av punkterna 30–78 ovan.
90. Vad gäller den första till den sjunde grunden för talan måste det konstateras att eftersom dessa grunder underkändes av tribunalen, utan att Hamas i ett anslutningsöverklagande invände mot underkännandet av dem, påverkar inte upphävandet av den överklagade domen samma dom i den del tribunalen funnit att talan inte kan vinna bifall såvitt avser nämnda grunder.
91. Under dessa omständigheter anser jag att den talan som Hamas ingett vid tribunalen inte kan bifallas.
VIII. Rättegångskostnader
92. Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när ett överklagande bifalls och domstolen själv slutligt avgör saken.
93. Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som är tillämplig i mål om överklagande enligt artikel 184.1 i rättegångsreglerna, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.
94. Eftersom Hamas har tappat målet föreslår jag att Hamas ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de kostnader som uppkommit för rådet.
IX. Förslag till avgörande
95. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 4 september 2019, Hamas/rådet ( T‑308/18, EU:T:2019:557), ogilla den talan som Hamas väckt vid tribunalen, och förplikta Hamas att bära sina rättegångskostnader och ersätta de kostnader som uppkommit för Europeiska unionens råd.
1 Originalspråk: franska.
2 T‑308/18, EU:T:2019:557 (nedan kallad den överklagade domen).
3 EUT L 79, 2018, s. 26.
4 EUT L 79, 2018, s. 7.
5 EUT L 194, 2018, s. 144.
6 EUT L 194, 2018, s. 23.
7 EUT L 325, 2009, s. 35.
8 Rådets gemensamma ståndpunkt av den 27 december 2001 om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism (EGT L 344, 2001, s. 93).
9 Denna förteckning har upprättats genom rådets beslut 927/2001/EG av den 27 december 2001 om upprättande av den förteckning som avses i artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 (EGT L 344, 2001, s. 83) och har regelbundet uppdaterats genom rådets senare akter, bland annat de omtvistade rättsakterna.
10 Se den överklagade domen, punkterna 10 och 26.
11 Denna förteckning återfinns i identisk lydelse i bilagorna till de fyra omtvistade rättsakterna.
12 Se skäl 5 i beslut 2018/475 och förordning 2018/468 samt samma skäl i beslut 2018/1084 och förordning 2018/1071.
13 Se skäl 2 i förordning 2018/468 och förordning 2018/1071.
14 Se skäl 3 i förordning 2018/468 och förordning 2018/1071.
15 Se skäl 4 i förordning 2018/468 och förordning 2018/1071.
16 Bilaga A till redogörelserna för skälen.
17 Bilaga B till redogörelserna för skälen.
18 Se den överklagade domen, punkterna 76 och 77.
19 Se den överklagade domen, punkterna 78–261.
20 Se den överklagade domen, punkterna 266–269.
21 C‑137/92 P, EU:C:1994:247 (nedan kallad domen i målet kommissionen/BASF m.fl.).
22 Se den överklagade domen, punkterna 270–305.
23 Rådet meddelar dessa rättsakter antingen direkt, när det känner till adressen till de berörda personerna och enheterna, eller, i motsatt fall, genom offentliggörande av ett meddelande i C‑serien av Europeiska unionens officiella tidning. Av punkterna 11 och 27 i den överklagade domen framgår att rådet i förevarande fall genom skrivelser av den 22 mars och den 31 juli 2018 till Hamas advokat översände redogörelserna för skälen till att Hamas skulle kvarstå på den omtvistade förteckningen.
24 Se den överklagade domen, punkt 278.
25 Se den överklagade domen, punkterna 270–305.
26 Se den överklagade domen, punkterna 270 och 271.
27 Se den överklagade domen, punkterna 272–277.
28 Se den överklagade domen, punkterna 281 och 282.
29 Se den överklagade domen, punkterna 285–288.
30 Se den överklagade domen, punkterna 289–297.
31 Se den överklagade domen, punkterna 298–302.
32 Se den överklagade domen, punkterna 303 och 304.
33 Rådet har hänvisat till dom av den 12 december 2006, Organisation des Modjahedines du peuple d’Iran/rådet ( T‑228/02, EU:T:2006:384, punkt 147).
34 Se den överklagade domen, punkterna 262 och 263.
35 EGT L 308, 2000, s. 26.
36 Min kursivering.
37 EUT L 302, 2019, s. 1.
38 Se dom av den 23 april 2013, Gbagbo m.fl./rådet ( C‑478/11 P–C‑482/11 P, EU:C:2013:258, punkt 56 och där angiven rättspraxis).
39 Se dom av den 23 april 2013, Gbagbo m.fl./rådet ( C‑478/11 P–C‑482/11 P, EU:C:2013:258, punkt 57).
40 Se dom av den 12 december 2006, Organisation des Modjahedines du peuple d’Iran/rådet ( T‑228/02, EU:T:2006:384, punkt 147).
41 Det ska påpekas att rådet, enligt sin praxis, offentliggör de individuella skälen till upptagande i förteckningen endast i den mån detta är nödvändigt för att visa att upptagandet av en person i förteckningen överensstämmer med de allmänna kriterier för upptagande som anges i de rättsakter i vilka de restriktiva åtgärderna åläggs, samtidigt som det meddelar de närmare uppgifterna om upptagandet uteslutande till den berörda personen. Se, exempelvis, rådets beslut 2014/119/Gusp av den 5 mars 2014 (EUT L 66, 2014, s. 26) och förordning (EU) nr 208/2014 av samma datum (EUT L 66, 2014, s. 1) om restriktiva åtgärder mot vissa personer, enheter och organ med hänsyn till situationen i Ukraina, i deras ändrade lydelse och förlängda till dagens datum. I bilagorna till dessa akter anger rådet kortfattat skälet till att var och en av de personer som omfattas av åtgärderna har tagits upp i förteckningen (bland annat att det pågår ett straffrättsligt förfarande avseende förskingring) och meddelar senare endast den berörda personen, på dennes begäran, de närmare skälen till att personen i fråga tagits upp i förteckningen (bland annat föremålet för det straffrättsliga förfarandet mot personen i fråga). Se, bland annat, dom av den 15 september 2016, Yanukovych/rådet ( T‑346/14, EU:T:2016:497, punkterna 8–12), fastställd efter överklagande genom dom av den 19 oktober 2017, Yanukovych/rådet ( C‑598/16 P, ej publicerad, EU:C:2017:786).
42 Se Clausen F., Les moyens d’ordre public devant la Cour de justice de l’Union européenne, Bruylant, Bryssel, 2018, s. 222.
43 Se den överklagade domen, punkterna 272–277.
44 Se domen kommissionen/BASF m.fl., punkterna 75 och 76.
45 Enligt domstolens fasta praxis presumeras de rättsakter som antas av unionens institutioner, organ och byråer vara giltiga, vilket innebär att de har rättsverkan så länge de inte har återkallats eller förklarats vara ogiltiga inom ramen för en talan om ogiltigförklaring eller till följd av en begäran om förhandsavgörande eller invändning om rättsstridighet (dom av den 14 juni 2012, CIVAD, C‑533/10, EU:C:2012:347, punkt 39 och där angiven praxis). I ett mål där sökanden med hänvisning till domen i målet kommissionen/BASF m.fl. ifrågasatte huruvida antagandet och bestyrkandet av beslutet i fråga hade skett på ett korrekt sätt och huruvida den kopia som delgivits överensstämde med originalet, underkände tribunalen dessa argument med motiveringen att sökanden inte hade åberopat något bevis eller någon exakt omständighet som kunde motivera ett undanröjande av den presumtion om giltighet som gemenskapens rättsakter omfattas av, varken vad gällde antagandet och bestyrkandet av det omtvistade beslutet eller vad gällde överensstämmelsen mellan den kopia som översänts till sökanden och originaltexten till beslutet (se dom av den 7 juli 1994, Dunlop Slazenger/kommissionen, T‑43/92, EU:T:1994:79, punkt 24).
46 Se den överklagade domen, punkt 301.
47 Se punkterna 42–46 ovan.
48 Se skäl 2 i förordning 2018/468 och förordning 2018/1071.
49 I rättspraxis har ett liknande synsätt antagits vad gäller artikel 16 första stycket i kommissionens arbetsordning av den 17 februari 1993 (EGT L 230, 1993, s. 16), i vilken det, liksom i den nu gällande arbetsordningen, föreskrevs att antagna rättsakter skulle bifogas protokollet från det sammanträde där de hade antagits samt bestyrkas genom ordförandens och generalsekreterarens underskrifter på protokollets första sida. Enligt denna rättspraxis utgör föreskrifterna om bestyrkande i denna bestämmelse i sig en tillräcklig garanti för att det i händelse av att texten ifrågasätts ska vara möjligt att kontrollera att de delgivna eller offentliggjorda texterna fullständigt överensstämmer med den text som kommissionsledamöternas kollegium antagit samt med upphovsmannens vilja. Genom att texten bifogas protokollet och den första sidan i protokollet bär ordförandens och generalsekreterarens underskrifter, finns det ett samband mellan protokollet och de handlingar det innefattar vilket gör det möjligt att fastställa det exakta innehållet i kollegiets beslut och dess exakta form. En institution ska i det avseendet presumeras ha handlat i enlighet med tillämpliga bestämmelser, så länge unionsdomstolarna inte har konstaterat att dess handlande inte är förenligt med dessa normer (se bland annat, för ett liknande resonemang, dom av den 20 april 1999, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl./kommissionen, T‑305/94–T‑307/94, T‑313/94–T‑316/94, T‑318/94, T‑325/94, T‑328/94, T‑329/94 och T‑335/94, EU:T:1999:80, punkterna 302–304, fastställd på denna punkt genom dom av den 15 oktober 2002, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl./kommissionen, C‑238/99 P, C‑244/99 P, C‑245/99 P, C‑247/99 P, C‑250/99 P–C‑252/99 P och C‑254/99 P, EU:C:2002:582).
50 Jag frågar mig för övrigt om rådets åsidosättande av skyldigheten att bestyrka de omtvistade rättsakterna borde ha föranlett en ogiltigförklaring av dem under sådana omständigheter som i förevarande fall. Domstolen har visserligen fastslagit att bestyrkandet av rättsakter (bland annat det bestyrkande som avses kommissionens arbetsordning) utgör en väsentlig formföreskrift i den mening som avses i artikel 263.1 FEUF och att ett åsidosättande av den kan ge anledning till en talan om ogiltigförklaring (se domen i målet kommissionen/BASF m.fl., punkt 76) samt att själva underlåtenheten att bestyrka en rättsakt utgör ett åsidosättande av en väsentlig formföreskrift, utan att det är nödvändigt att därutöver fastställa att rättsakten är behäftad med andra felaktigheter eller att avsaknaden av bestyrkande har medfört skada för den som har åberopat felaktigheten (se dom av den 6 april 2000, kommissionen/ICI, C‑286/95 P, EU:C:2000:188, punkt 42, och dom av den 6 april 2000, kommissionen/Solvay, C‑287/95 P och C‑288/95 P, EU:C:2000:189, punkt 46). De mål som gav upphov till dessa domar kännetecknades emellertid av den omständigheten att det åtminstone förelåg en risk för att texten till den rättsakt som delgivits dem som den riktades till inte var identisk med den som antagits av den berörda institutionen (se dom av den 6 april 2000, kommissionen/ICI, C‑286/95 P, EU:C:2000:188, punkterna 61 och 62, och dom av den 6 april 2000, kommissionen/Solvay, C‑287/95 P och C‑288/95 P, EU:C:2000:189, punkterna 66 och 67). Denna risk förverkligades för övrigt i det mål som gav upphov till domen i målet kommissionen/BASF m.fl., där först tribunalen och därefter domstolen konstaterade att det förelåg skillnader dels mellan vissa språkversioner av det beslut som antagits av kommissionsledamöternas kollegium, dels mellan texten till det antagna beslutet och texten till det beslut som offentliggjorts i EGT (se domen i målet kommissionen/BASF m.fl., punkt 8). I alla dessa mål påverkades oundvikligen rättssäkerhetsprincipen på grund av att det förelåg tvivel om det berörda beslutets autenticitet (se, för ett liknande resonemang, domen i målet kommissionen/BASF m.fl., punkt 75). De formaliteter vilkas åsidosättande ger upphov till en grund avseende åsidosättande av väsentliga formföreskrifter är för övrigt med nödvändighet sådana som är avsedda att skydda enskilda (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 maj 1991, Nakajima/rådet, C‑69/89, EU:C:1991:186, punkt 50). Även om det inte råder något tvivel om att en avsaknad av bestyrkande av en rättsakt i de flesta fall kan påverka rättssäkerhetsprincipen, eftersom det försätter enskilda personer i en situation med osäkerhet vad gäller överensstämmelsen mellan de texter som riktas till dem eller som rör dem och upphovsmannens vilja, frågar jag mig dock om detta konstaterande inte borde nyanseras i sådana situationer som den förevarande, där autenticiteten hos redogörelserna för skälen för de omtvistade rättsakterna – i motsats till i de ovan nämnda fallen – inte ens har bestritts. I en sådan situation förefaller det mig paradoxalt att en grund som avser avsaknaden av bestyrkande av en rättsakt (det vill säga en grund avseende det förfarande som gör att akten kan tillskrivas den institution som den härrör ifrån) ska bifallas, när denna rättsakts autenticitet (det vill säga den omständigheten att den härrör från denna institution) inte har ifrågasatts av vare sig parterna eller unionsdomstolen. Ett mer nyanserat synsätt på denna fråga förefaller för övrigt vara förenligt med det synsätt som tillämpats av domstolarna i vissa medlemsstater: här kan som exempel nämnas den dom som meddelades av Symvoulio tis Epikrateias (Högsta förvaltningsdomstolen, Grekland) den 28 februari 2003 (nr 530/2003, EL:COS:2003:0228A530.99E4028, punkt 4) och den rättspraxis som följer av den dom som Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Frankrike) meddelade i målet Danthony (beslut av den 23 december 2011, Claude Danthony m.fl., nr 335033, FR:CEASS:2011:335033.20111223), vilka talar för synsättet att ett formfel kan medföra att det beslut som fattats är rättsstridigt endast om det kan påverka innebörden i detta beslut eller har berövat de berörda en garanti, men inte när detta formfel åberopas för att ifrågasätta en bedömning av de faktiska omständigheterna som inte har bestritts av de berörda parterna.
51 Se den överklagade domen, punkterna 281–283, där det hänvisas till domen i målet kommissionen/BASF m.fl., punkt 67, och dom av den 18 januari 2005, Confédération Nationale du Crédit Mutuel/kommissionen ( T‑93/02, EU:T:2005:11, punkt 124).
52 I domen i målet kommissionen/BASF m.fl. kritiserade domstolen kommissionen för ett stort antal åsidosättanden av väsentliga formföreskrifter, och konstaterade, för det första, att den tyska språkversionen av det beslut som hade antagits av kommissionsledamöternas kollegium inte överensstämde med övriga språkversioner och inte heller med den offentliggjorda versionen, för det andra att i de beslut som offentliggjorts i EGT hade ett stycke som inte förkom i de beslut som hade antagits av kommissionsledamöternas kollegium lagts till, för det tredje att i den version av rättsakterna som delgavs de berörda enheterna hade artikeldelen ändrats jämfört med texten i de versioner av beslutet som hade ingetts till kollegiet (se domen i målet kommissionen/BASF m.fl., punkt 8) och för det fjärde att kommissionsledamöternas kollegium endast hade antagit det omtvistade beslutet i tysk, engelsk och fransk språkversion (se domen i målet kommissionen/BASF m.fl., punkt 10).
53 Se den överklagade domen, punkterna 304 och 305.
54 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 november 2012, Al-Aqsa/rådet och Nederländerna/Al-Aqsa ( C‑539/10 P och C‑550/10 P, EU:C:2012:711, punkt 44).
55 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 november 2012, Al-Aqsa/rådet och Nederländerna/Al-Aqsa ( C‑539/10 P och C‑550/10 P, EU:C:2012:711, punkt 49), och dom av den 15 maj 2019, CJ/ECDC ( C‑170/18 P, ej publicerad, EU:C:2019:410, punkt 49 och där angiven praxis).
56 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 maj 2019, CJ/ECDC ( C‑170/18 P, ej publicerad, EU:C:2019:410, punkt 49 och där angiven praxis).
57 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 mars 2021, kommissionen/Fútbol Club Barcelona ( C‑362/19 P, EU:C:2021:169, punkterna 108–110), och den rättspraxis som anges i punkt 84 ovan.