Förslag till avgörande av generaladvokat J. M. Bobek – Mål C-919/19 Generálna prokuratura Slovenskej republiky (Den dömda personens bosättningsort)
I. Inledning
1. Klaganden i det nationella målet är en slovakisk medborgare som har dömts i Republiken Tjeckien för grovt rån. Han dömdes till åtta års fängelse och avtjänar för närvarande påföljden i denna medlemsstat.
2. Den behöriga tjeckiska domstolen framställde en begäran om att domen mot klaganden skulle erkännas och att påföljden skulle verkställas i Slovakien i enlighet med rambeslut 2008/909/RIF. Domen mot klaganden erkändes i första instans i Slovakien.
3. Den hänskjutande domstolen, Najvyšší súd Slovenskej Republiky (Högsta domstolen, Republiken Slovakien), som har att pröva klagandens överklagande, hyser emellertid tvivel om flera aspekter av tolkningen av rambeslut 2008/909. Den hänskjutande domstolen vill särskilt få klarhet i exakt vad det faktiskt innebär att den dömda personen ”bor” inom den verkställande medlemsstatens territorium, vilket är en av de nödvändiga förutsättningarna för att överförande ska kunna ske, och exakt vilka roller som myndigheterna i den utfärdande och den verkställande staten har tilldelats vid bedömningen av den dömda personens möjligheter till social återanpassning.
II. Tillämpliga bestämmelser
A. Unionsrätt
4. Skäl 9 i rambeslut 2008/909 har följande lydelse: ”Verkställighet av påföljden i den verkställande staten bör förbättra den dömda personens möjligheter till social återanpassning. När den behöriga myndigheten i den utfärdande staten ska förvissa sig om att påföljden, genom verkställighet av påföljden i den verkställande staten, främjar syftet att underlätta den dömda personens sociala återanpassning, bör den beakta sådana faktorer som till exempel personens anknytning till den verkställande staten, frågan om han eller hon anser den staten vara platsen för familjeband samt språkliga, kulturella, sociala eller ekonomiska och andra band till den verkställande staten.”
5. Skäl 10 har följande lydelse: ”I artikel 6.3 hänvisas till den dömda personens inställning, som kan vara till hjälp framför allt när det gäller att tillämpa artikel 4.4. Ordet ”särskilt” är tänkt att även gälla fall där den dömda personens uppfattning innehåller information som kan vara relevant med avseende på skälen för att inte erkänna en dom och verkställa en påföljd. Bestämmelserna i artiklarna 4.4 och 6.3 utgör inte skäl för vägran med hänvisning till social återanpassning.”
6. I skäl 17 i rambeslut 2008/909 föreskrivs att när det i detta rambeslut ”hänvisas till den stat där den dömda personen ”bor”, betyder det den ort till vilken denne har anknytning genom hemvist och faktorer som familj samt sociala eller yrkesmässiga band”.
7. Enligt artikel 3.1 i rambeslut 2008/909 är ”[s]yftet med detta rambeslut … att fastställa regler enligt vilka medlemsstaterna, för att underlätta en social återanpassning av den dömda personen, ska erkänna en dom och verkställa påföljden”.
8. Artikel 4 har rubriken ”Kriterier för översändande av en dom och ett intyg till en annan medlemsstat”. Punkt 1 har följande lydelse:
”Förutsatt att den dömda personen befinner sig i den utfärdande staten eller i den verkställande staten och förutsatt att denna person gett sitt samtycke, om detta krävs enligt artikel 6, får en dom tillsammans med intyget, för vilket ett standardformulär återges i bilaga I, översändas till någon av följande medlemsstater:
a) Den medlemsstat där den dömda personen är medborgare och där han eller hon bor.
b) Den medlemsstat där han eller hon är medborgare och till vilken medlemsstat, som dock inte får vara den stat där han eller hon bor, den dömda personen kommer att utvisas eller avvisas när han eller hon friges efter verkställigheten av påföljden på grund av ett utvisnings- eller avvisningsbeslut eller ett annat beslut om avlägsnande som ingår i domen eller i ett rättsligt eller ett administrativt beslut eller någon annan åtgärd som vidtas till följd av domen.
c) Annan medlemsstat än sådan medlemsstat som avses i a eller b, vars behöriga myndigheter samtycker till att få domen och intyget översänt till den medlemsstaten.”
9. Enligt artikel 4.2 i rambeslut 2008/909 får ”[ö]versändandet av domen och intyget … ske när den behöriga myndigheten i den utfärdande staten efter samråd, i lämpliga fall, mellan de behöriga myndigheterna i den utfärdande och den verkställande staten, är förvissad om att verkställighet av påföljden i den verkställande staten skulle tjäna syftet att underlätta den dömda personens sociala återanpassning”.
10. Artikel 4.3 i rambeslut 2008/909 har följande lydelse: ”Innan domen och intyget översänds, får den behöriga myndigheten i den utfärdande staten på lämpligt sätt samråda med den behöriga myndigheten i den verkställande staten. Samråd ska vara obligatoriskt i de fall som avses i punkt 1 c. I dessa fall ska den behöriga myndigheten i den verkställande staten utan dröjsmål underrätta den utfärdande staten om sitt beslut att samtycka eller inte samtycka till översändandet av domen.”
11. Enligt artikel 4.4 i rambeslut 2008/909 får den behöriga myndigheten i den verkställande staten ”[u]nder detta samråd … avge ett motiverat yttrande till den behöriga myndigheten i den utfärdande staten, enligt vilket verkställande av påföljden i den verkställande staten inte skulle tjäna syftet att underlätta den dömda personens sociala och gynnsamma återanpassning till samhället. Om inget samråd har ägt rum får ett sådant yttrande avges utan dröjsmål när domen och intyget har översänts. Den behöriga myndigheten i den utfärdande staten ska ta ställning till detta yttrande och besluta om intyget ska återkallas eller ej.”
12. Artikel 6 har rubriken ”Underrättelse till den dömda personen och dennes inställning”. De två första punkterna har följande lydelse:
”1. Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 2, får en dom tillsammans med ett intyg endast överlämnas till den verkställande staten för erkännande och verkställighet av påföljden med den dömda personens samtycke i enlighet med den utfärdande statens lagstiftning.
2. Den dömda personens samtycke ska inte krävas, när domen tillsammans med intyget översänds
a) till den medlemsstat där den dömda personen är medborgare och där han eller hon bor,
…”
13. I artikel 6.3 i rambeslut 2008/909 föreskrivs att ”[i] alla de fall där den dömda personen fortfarande befinner sig i den utfärdande staten ska denne ges tillfälle att muntligen eller skriftligen uttrycka sin inställning. … Den dömda personens uppfattning ska beaktas när frågan om översändande av domen tillsammans med intyget avgörs. Om personen har använt sig av den möjlighet som föreskrivs i denna punkt, ska den dömda personens inställning översändas till den verkställande staten, särskilt med hänsyn till artikel 4.4. Om den dömda personen har framfört sin uppfattning muntligen, ska den utfärdande staten se till att den verkställande staten har tillgång till den skriftliga uppteckningen av denna.”
14. Artikel 8.1 i rambeslut 2008/909 har följande lydelse: ”Den behöriga myndigheten i den verkställande staten ska erkänna en dom som har översänts i enlighet med artikel 4 och i enlighet med förfarandet i artikel 5 och omedelbart vidta alla nödvändiga åtgärder för verkställighet av påföljden, såvida inte denna myndighet beslutar att åberopa något av skälen för att vägra erkännande eller verkställighet enligt artikel 9.”
15. Enligt artikel 9.1 b i rambeslut 2008/909 får den behöriga myndigheten i den verkställande staten vägra att erkänna domen och verkställa påföljden, om ”de kriterier som anges i artikel 4.1 inte är uppfyllda”.
16. Artikel 9.3 i rambeslut 2008/909 har följande lydelse: ”I de fall som avses i [artikel 9] punkt 1 a, b, c, i, k och l ska den behöriga myndigheten i den verkställande staten, innan den fattar ett beslut om att inte erkänna domen och verkställa påföljden, på lämpligt sätt samråda med den behöriga myndigheten i den utfärdande staten och i tillämpliga fall anmoda denna att utan dröjsmål tillhandahålla alla nödvändiga ytterligare upplysningar.”
17. Enligt ruta d) punkt 4 i standardformuläret för intyget i bilaga I till rambeslut 2008/909 (nedan kallat intyget i bilaga I) är det nödvändigt att förse den verkställande staten med ”[a]ndra relevanta uppgifter om den dömda personens familjemässiga, sociala eller yrkesmässiga band”.
B. Nationell rätt
18. Enligt § 4 (1) a) i Zákon č. 549/2011 Z.z. o uznávaní a výkone rozhodnutí, ktorými sa ukladá trestná sankcia spojená s odňatím slobody v Európskej únii a o zmene a doplnení zákona č. 221/2006 Z.z. o výkone väzby (lag nr 549/2011 om erkännande och verkställighet av brottmålsdomar avseende fängelse inom Europeiska unionen [och om ändring av lag nr 221/2006 om verkställighet av internering]) (nedan kallad lag nr 549/2011), kan en dom erkännas och verkställas i Slovakien om den omständighet eller den gärning som ligger till grund för domen även utgör ett brott enligt slovakisk lagstiftning, med förbehåll för bestämmelserna i § 4 (2) och (3), och om den dömda personen är en slovakisk medborgare som har sin hemvist i Slovakien, eller inom dess territorium bevisligen har familj eller sociala eller yrkesmässiga band som kan bidra till att underlätta hans eller hennes återanpassning under verkställigheten av fängelsestraffet i Slovakien.
19. I § 3 g) i lag nr 549/2011 anges att med ”hemvist” avses varaktig bosättningsort eller tillfällig vistelseort.
20. Enligt § 2 (2) i Zákon č. 253/1998 Z. z. o hlásení pobytu občanov Slovenskej republiky a registri obyvateľov Slovenskej republiky (lag nr 253/1998 om slovakiska medborgares uppgivande av bosättningsort och registret över slovakiska medborgare, i dess ändrade lydelse) (nedan kallad lagen om uppgivande av bosättningsort), ska ”bosättningsort” i samband med registerföringen av medborgarnas bosättningsort tolkas som varaktig bosättningsort eller tillfällig vistelseort.
21. Enligt den hänskjutande domstolen är det enbart av registerföringsskäl som det fastställs om slovakiska medborgare är antingen varaktigt bosatta eller vistas tillfälligt i Slovakien, vilket innebär att de har hemvist i den mening som avses i lag nr 549/2011. Varken varaktig bosättningsort eller tillfällig vistelseort förutsätter att medborgaren faktiskt bor i Slovakien och således har familjeband eller sociala, yrkesmässiga eller andra band till denna stat.
22. Den hänskjutande domstolen har förklarat att även om det i lagen föreskrivs en skyldighet för alla medborgare som inte varaktigt vistas utomlands att uppge sin varaktiga bosättningsort, samt en skyldighet att anmäla avflyttning om de planerar att resa utomlands i avsikt att bosätta sig där permanent, stadgas det inte någon sanktion i denna bestämmelse för eventuella åsidosättanden av dessa skyldigheter.
23. Den hänskjutande domstolen har även förklarat att i enlighet med § 4 (1) a) i lag nr 549/2011 kan den utfärdande statens domar avseende fängelse således erkännas och verkställas även i de fall då den dömde slovakiske medborgaren faktiskt inte bor i Slovakien (utan bor i den utfärdande staten), men ändå har en registrerad varaktig bosättningsort eller tillfällig vistelseort i Slovakien.
24. Den hänskjutande domstolen har påpekat att villkoret att det bevisligen finns familjemässiga, sociala eller yrkesmässiga band som kan underlätta den dömda personens återanpassning således föreskrivs som ett alternativ, som enligt slovakisk rätt enbart måste uppfyllas när den slovakiska medborgaren inte har sin hemvist, det vill säga sin varaktiga bosättningsort eller tillfälliga vistelseort, i Slovakien.
25. Slutligen har den hänskjutande domstolen tillagt att det, från och med den 1 januari 2020, införs en ändring i den slovakiska lagstiftningen som, enligt den nya lydelsen av § 4 (1) a) i lag nr 549/2011, gör det möjligt att i Slovakien erkänna en dom avseende fängelse när den dömda personen är medborgare i Slovakien och har sin hemvist inom dess territorium, varvid detta uttryck inte längre kommer att definieras som varaktig bosättningsort eller tillfällig vistelseort. Enligt § 32 i denna lag ska emellertid förfaranden som inletts före den 1 januari 2020 slutföras med tillämpning av denna lag i dess lydelse fram till och med den 31 december 2019.
III. Bakgrunden, det nationella målet och tolkningsfrågorna
26. Klaganden i det nationella målet är en slovakisk medborgare som har dömts i Republiken Tjeckien för grovt rån. Genom dom av den 18 juli 2017 dömdes han av Krajský soud v Plzni (Regiondomstolen i Pilsen, Republiken Tjeckien) till tio års fängelse. Denna påföljd ändrades genom dom av Vrchní soud v Praze (Överdomstolen i Prag, Republiken Tjeckien) av den 20 september 2017 till åtta års fängelse. För närvarande avtjänar klaganden denna påföljd i Republiken Tjeckien.
27. Den 12 februari 2018 mottog Krajský súd v Košiciach (Regiondomstolen i Košice, Slovakien) det intyg i bilaga I som utfärdats av Krajský soud v Plzni (Regiondomstolen i Pilsen). Intyget översändes, tillsammans med ovannämnda domar, till Slovakien i egenskap av verkställande stat, eftersom den behöriga myndigheten i den utfärdande staten var förvissad om att verkställighet av fängelsepåföljden i denna medlemsstat skulle tjäna syftet att underlätta klagandens sociala återanpassning. Den behöriga myndigheten i den utfärdande staten ansåg även att Slovakien var den stat där klaganden är medborgare och där han bor.
28. I intyget i bilaga I anges, i ruta d) punkt 4, att klaganden anlände till Republiken Tjeckien med sin maka fem månader innan han begick det ifrågavarande brottet. När han hade arbetat en kort tid i Pilsen upphörde hans anställning. Han var således arbetslös vid den tidpunkt då brottet begicks. Han bodde inledningsvis på ett härbärge för att sedan hyra en lägenhet med sin familj. Krajský soud v Plzni (Regiondomstolen i Pilsen) påpekade också att klagandens sociala återanpassning skulle lyckas bättre i Slovakien, eftersom han är medborgare i denna medlemsstat, har bott i Slovakien i hela sitt liv och har sin hemvist där.
29. I ruta l) i intyget i bilaga I anges dessutom att klaganden saknar hemvist i Republiken Tjeckien. Han bodde där endast under en mycket kort period innan han begick det ifrågavarande brottet och under denna tid hann han inte etablera några yrkesmässiga, kulturella eller sociala band. Den omständigheten att klagandens barn bor inom Republiken Tjeckiens territorium påverkar inte slutsatsen att klaganden har sin hemvist i Slovakien. Barnen är också slovakiska medborgare och kan när som helst återvända dit.
30. Genom dom av den 17 maj 2018 beslöt Krajský súd v Košiciach (Regiondomstolen i Košice), med stöd av intyget i bilaga I, att erkänna och verkställa domen.
31. Klaganden överklagade denna dom till Najvyšší súd Slovenskej Republiky (Högsta domstolen, Republiken Slovakien), som är hänskjutande domstol i detta mål. Han uppgav att hela hans familj (maka, två döttrar, svärson och barnbarn) bor i Pilsen och att familjemedlemmarna besöker honom varje månad medan han avtjänar sitt straff. Han har inte någon kontakt med sin son eller sin styvbror som bor i Slovakien. Han hävdar att han inte har några familjeband eller nära vänner i Slovakien och att han, om han skulle överföras till denna medlemsstat, skulle förlora kontakten med sin familj. Klaganden önskar således avtjäna sitt straff i Republiken Tjeckien.
32. Den hänskjutande domstolen har påpekat att klaganden enligt Republiken Slovakiens medborgarregister är slovakisk medborgare. Sedan år 1998 är han registrerad som varaktigt bosatt i en kommun i Slovakien. Det framgår emellertid av den rapport av den 5 mars 2018 som upprättades av den behöriga polismyndigheten i den verkställande medlemsstaten att klaganden inte har synts till i denna kommun, inte har någon kontakt med någon där och tros ha varit i Frankrike med sin familj i ungefär fem år. I en rapport från kommunens borgmästare uppges att på klagandens registrerade adress bor endast klagandens son tillsammans med sin mormor. Mormodern uppger att hon tror att klagandens familj bor i Republiken Tjeckien, men att hon inte vet var eftersom de inte har kontakt med varandra.
33. Den hänskjutande domstolen anser att syftet att underlätta den sociala återanpassningen som eftersträvas med rambeslut 2008/909, och således kriterierna i artikel 4.1 a, endast kan uppfyllas om den dömda personen har sådana familjeband eller språkliga, kulturella, sociala, ekonomiska eller yrkesmässiga band till den medlemsstat där han eller hon är medborgare att det rimligen kan antas att verkställigheten av påföljden i den staten verkligen kommer att främja möjligheterna att uppnå detta mål. Den hänskjutande domstolen anser således att § 4 (1) a) i lag nr 549/2011, enligt vilken en utländsk dom som ådömer en slovakisk medborgare ett fängelsestraff kan erkännas och verkställas enbart på grundval av en formellt registrerad varaktig bosättningsort eller tillfällig vistelseort, utan att det samtidigt finns familjeband eller sociala, yrkesmässiga eller andra band, inte säkerställer att rambeslut 2008/909 ges full verkan.
34. Mot denna bakgrund har Najvyšší súd Slovenskej Republiky (Högsta domstolen, Republiken Slovakien) beslutat att vilandeförklara målet och att hänskjuta följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:
”[1]) Ska artikel 4.1 a i [rambeslut 2008/909] tolkas så, att de kriterier som anges däri endast ska anses uppfyllda om den dömda personen har sådana familjeband eller sociala, yrkesmässiga eller andra band till den medlemsstat där han eller hon är medborgare att det med fog kan antas att verkställigheten av påföljden i den staten skulle underlätta dennes sociala återanpassning och att den därmed utgör hinder för en nationell bestämmelse, såsom § 4 (1) a) i [lag nr 549/2011] (i dess lydelse till och med den 31 december 2019), som i sådana fall gör det möjligt att erkänna och verkställa en dom på grundval av den dömda personens enbart formellt registrerade hemvist i den verkställande medlemsstaten, oavsett om denne har faktiska band till den staten som skulle förbättra hans eller hennes sociala återanpassning eller ej?
[2]) Om denna fråga ska besvaras jakande, ska artikel 4.2 i [rambeslut 2008/909] då tolkas så, att den behöriga myndigheten i den utfärdande staten även i det fall som avses i artikel 4.1 a i [rambeslut 2008/909] är skyldig att, redan innan domen och intyget översänds, förvissa sig om att verkställighet av påföljden i den verkställande staten skulle tjäna syftet att underlätta den dömda personens sociala återanpassning, och dessutom är skyldig att tillhandahålla de uppgifter som särskilt inhämtats för detta ändamål i ruta d) punkt 4 i intyget när den dömda personen i sitt yttrande med stöd av artikel 6.3 i [rambeslut 2008/909] påstår sig ha faktiska familjemässiga, sociala eller yrkesmässiga band till den utfärdande staten?
[3]) Om den första frågan ska besvaras jakande, ska artikel 9.1 b i [rambeslut 2008/909] då tolkas så, att det, i det fall som avses i artikel 4.1 a i [rambeslut 2008/909], ändå föreligger skäl för att vägra att erkänna domen och verkställa påföljden när det, trots samråd enligt artikel 4.1.3 [4.3] i [rambeslut 2008/909] och eventuellt tillhandahållna nödvändiga ytterligare upplysningar, inte har kunnat påvisas att det föreligger sådana familjemässiga, sociala eller yrkesmässiga band att det med fog kan antas att verkställighet av påföljden i den verkställande staten skulle underlätta den dömda personens sociala återanpassning?”
35. Den tjeckiska, den spanska, den ungerska och den polska regeringen samt Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden. Den tjeckiska och den spanska regeringen samt kommissionen har även svarat på EU-domstolens skriftliga frågor till de berörda parterna med tillämpning av artikel 61.1 i domstolens rättegångsregler.
IV. Bedömning
36. Detta förslag till avgörande är strukturerat på följande sätt. Jag kommer att börja med att besvara den hänskjutande domstolens första fråga. Jag hävdar att bedömningen av huruvida en dömd person bor i en viss medlemsstat vid tillämpningen av rambeslut 2008/909 inte kan begränsas till att endast avse den formellt uppgivna bostadsadressen där. Därefter kommer jag att föra fram vilka andra kriterier som bör vara relevanta inom ramen för denna bedömning (A). Som svar på den andra frågan kommer jag att framhålla att den behöriga myndigheten i den utfärdande staten är skyldig att förvissa sig om att överförandet av den dömda personen till den stat där denne är medborgare kommer att förbättra hans eller hennes sociala återanpassning. Denna myndighet är även skyldig att förse den verkställande myndigheten med alla relevanta uppgifter som inhämtats rörande möjligheterna till social återanpassning av den dömda personen (B). Slutligen kommer jag att klargöra vilka av de relevanta kriterier som uppställs som villkor för överförandet av den dömda personen som kan göras föremål för en bedömning av den behöriga myndigheten i den verkställande staten som kan leda till en vägran att erkänna domen och verkställa påföljden (C).
A. Den första frågan: Var bor den dömda personen?
37. Om den dömda personen inte samtycker till överförandet, är överförande enligt artikel 4.1 a i rambeslut 2008/909 endast möjligt om denna person är medborgare i den verkställande medlemsstaten och bor där.
38. I förevarande mål är kravet på medborgarskap uppenbarligen uppfyllt och inte en tvistefråga. Den första tolkningsfrågan i förevarande mål rör endast räckvidden av uttrycket där han eller hon bor i den mening som avses i artikel 4.1 a i rambeslut 2008/909.
39. Rambeslut 2008/909 sprider lite ljus över detta uttryck i skäl 17, där det anges att ”[n]är det … hänvisas till den stat där den dömda personen ”bor”, betyder det den ort till vilken denne har anknytning genom hemvist och faktorer som familj samt sociala eller yrkesmässiga band”.
40. Den omtvistade nationella bestämmelsen, det vill säga § 4 (1) a) i lag nr 549/2011, föreskriver att det är möjligt att erkänna en dom och verkställa en påföljd i Republiken Slovakien när den dömda personen är en slovakisk medborgare som har sin hemvist i Slovakien, eller inom dess territorium bevisligen har familj eller sociala eller yrkesmässiga band som kan bidra till att underlätta hans eller hennes återanpassning under verkställigheten av fängelsestraffet i Slovakien.
41. Denna bestämmelse återspeglar således i princip ordalydelsen i skäl 17. Ordet ”och” har dock ersatts med ordet ”eller”. Det förefaller således som att ”hemvist”, å ena sidan, och ”bevisligen har familj eller sociala eller yrkesmässiga band”, å andra sidan, utgör två alternativa grunder för erkännande i fall som omfattas av artikel 4.1 a i rambeslut 2008/909. Dessutom ska uttrycket hemvist i det första scenariot, i den tillämpliga versionen av den nationella lagstiftningen, förstås så, att det avser varaktig bosättningsort eller tillfällig vistelseort. Den hänskjutande domstolen har förklarat att såväl den varaktiga bosättningsorten som den tillfälliga vistelseorten består i den formella bostadsadress som registrerats för administrativa ändamål.
42. Jag noterar att bruket av konjunktionen ”och” i skäl 17 i rambeslut 2008/909, som knyter ”hemvist” till ”familj samt sociala eller yrkesmässiga band”, tydliggör att vad som erfordras för att en dömd person ska anses ”bo” i den verkställande staten i den mening som avses i artikel 4.1 a i rambeslut 2008/909 är mer än en formellt registrerad adress.
43. Det står tämligen klart för mig att § 4 (1) a) i lag nr 549/2011, genom att göra det möjligt att erkänna domen och överföra den dömda personen enbart på grundval av en registrerad varaktig eller tillfällig bostadsadress, inte motsvarar kravet i artikel 4.1 a i rambeslut 2008/909.
44. Ur en viss minimalistisk synvinkel skulle detta faktiskt räcka som svar på den hänskjutande domstolens första fråga. Uppfattningen att en formellt registrerad adress inte uppfyller kravet att den dömda personen ska bo i den verkställande staten (vilket alla berörda parter som har yttrat sig i förevarande mål i huvudsak är överens om) är emellertid lika minimalistisk som svar som formuleringen av den verkliga frågan i förevarande mål: Om en formellt registrerad bostadsadress inte räcker, vad krävs egentligen?
45. Omständigheterna i förevarande mål illustrerar detta mycket väl. Utöver medborgarskapet och den formellt registrerade adressen har klaganden uppenbart vissa band till Slovakien. Det förefaller emellertid råda oenighet om huruvida band av ifrågavarande typ, karaktär och djup räcker för att utlösa överförandemekanismen i artikel 4.1 a i rambeslut 2008/909.
46. Naturligtvis ankommer det inte på EU-domstolen, och än mindre på förevarande förslag till avgörande, att göra några specifika uttalanden i fråga om huruvida kriterierna i artikel 4.1 a i rambeslut 2008/909 är uppfyllda i det nationella målet. Detta är sakfrågor som det ankommer på de behöriga nationella myndigheterna i de verkställande och utfärdande medlemsstaterna att avgöra.
47. Förevarande mål och de fakta som har presenterats där gör det emellertid nödvändigt att överväga två allmänna frågor om tolkningen och funktionen av rambeslut 2008/909 som uppkommit med anledning därav. Vilket specifikt innehåll har, för det första, de krav som uppställs i artikel 4.1 a i rambeslut 2008/909 vad avser uttrycket ”där han eller hon bor” i samband med uttrycken ”hemvist” och ”familj samt sociala eller yrkesmässiga band”? (1) Hur ska, för det andra, dessa faktorer bedömas, och av vem? (2)
1. ”Där han eller hon bor”: hemvist och familj samt sociala eller yrkesmässiga band
48. Var en dömd person ”bor” i den mening som avses i rambeslut 2008/909, särskilt i dess artikel 4.1 a, definieras i skäl 17 i rambeslutet. Det är den ”ort till vilken denne har anknytning genom hemvist och faktorer som familj samt sociala eller yrkesmässiga band”. Inget av dessa uttryck, inklusive uttrycket ”hemvist”, definieras i rambeslut 2008/909.
49. När det saknas hänvisning till nationell rätt ska betydelsen och räckvidden av ett unionsrättsligt uttryck ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela unionen, med beaktande av bestämmelsens sammanhang och det med rambeslut 2008/909 eftersträvade målet.
50. Några berörda parter har föreslagit att EU-domstolen ska hämta inspiration från andra områden inom unionsrätten där uttrycken ”hemvist” och ”där han eller hon bor” också förekommer, och har gett förslag på andra unionsrättsakter som möjligen skulle kunna bidra till tolkningen av dessa begrepp, såsom förordning (EG) nr 2201/2003, förordning (EEG) nr 1408/71 och förordning nr 31 (EEG), 11 (EKSG) om tjänsteföreskrifter för tjänstemän. I rättspraxis avseende dessa rättsakter läggs tonvikten på den faktiska verkligheten till skillnad från den enbart registrerade bostadsadressen, vilket enligt mitt förmenande borde vara den vägledande principen även i förevarande mål.
51. Enligt min mening är dessa exempel av begränsad relevans när det gäller att dra paralleller i förevarande mål. Dessa rättsakters rättsliga och systemiska sammanhang är helt enkelt för avlägset och annorlunda än systematiken i och syftet med rambeslut 2008/909.
52. Jag finner mer användbar vägledning i rättspraxis avseende det fakultativa skälet till att vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder i artikel 4.6 i rambeslut 2002/584/RIF, vilket den tjeckiska och den spanska regeringen samt kommissionen har erinrat om. Detta skäl gör det möjligt att vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder ”om … den eftersökte uppehåller sig i, är medborgare eller bosatt i den verkställande medlemsstaten och denna stat åtar sig att själv verkställa detta straff eller denna åtgärd enligt denna medlemsstats lagstiftning”.
53. EU-domstolen har förklarat att dessa uttryck avser situationer där ”den person som är föremål för en europeisk arresteringsorder verkligen är bosatt i den verkställande medlemsstaten respektive efter en stabil vistelse under viss tid i samma medlemsstat har ansetts få en sådan anknytning till denna medlemsstat som kan jämställas med sådan anknytning som följer av att personen är bosatt i medlemsstaten”. Vidare tillade EU-domstolen att en bedömning av uttrycket ”uppehåller sig” måste vila på ”en helhetsbedömning som grundar sig på flera objektiva omständigheter som kännetecknar personens situation. Bland annat ska varaktigheten och arten av den eftersökta personens vistelse och villkoren för denna bedömas samt vilka familjeband och ekonomiska band personen har till den verkställande medlemsstaten.”. ”[E]n omständighet som individuellt kännetecknar den berörda personen [kan] i princip inte i sig ha någon avgörande betydelse.”
54. Med hänsyn till att artikel 4.6 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och rambeslut 2008/909 har ett gemensamt mål i fråga om social återanpassning, anser jag att en liknande logik bör vara tillämplig i förevarande sammanhang.
55. Förutom kravet på medborgarskap, vilket inte är en tvistefråga i målet vid den nationella domstolen, anges i skäl 17 i rambeslut 2008/909 vad som vid första påseendet förefaller vara två olika faktorer, nämligen ”hemvist”, å ena sidan, och ”faktorer som familj samt sociala eller yrkesmässiga band”, å andra sidan. Eftersom båda dessa faktorer är knutna till syftet att underlätta den sociala återanpassningen, utgör de emellertid i slutändan två sidor av samma mynt. I detta avseende anser jag inte att de faktiskt är två separata villkor.
56. Jag måste tillstå att jag faktiskt inte kan plocka isär dessa båda uttryck och bedöma dem separat. Om man bortser från enstöringar medför normalt den omständigheten att en person har sin hemvist någonstans att vederbörande utvecklar band av alla slag till det aktuella samhället, dess medlemmar och platsen i sig. Omvänt är det sannolikt att hemvistet kan fastställas, om det faktiskt finns några valmöjligheter i detta avseende, genom något slags band till en viss plats: familjeband eller yrkesmässiga, sociala, kulturella eller andra band.
57. De båda uttrycken har naturligtvis inte exakt samma innebörd. En enstöring skulle kunna ha hemvist någonstans och således tekniskt sett bo där, men kanske inte ha några nämnvärda sociala eller andra band beroende på att vederbörande lever ett helt avskilt och isolerat liv. Däremot, men även av samma skäl, skulle en mycket mobil utflyttad person kunna bo på ett antal olika platser, med familjen boende i en medlemsstat, kulturella och språkliga band till en annan och yrkesmässiga band till en tredje eller till och med en fjärde medlemsstat, men inte ha någon riktig hemvist att tala om någonstans.
58. Enligt min mening är emellertid både ”hemvist” och ”förekomsten av vissa band” substitut för begreppet anknytning, som i sin tur utgör ett viktigt steg på vägen mot en bedömning av möjligheterna till social återanpassning. Bortsett från denna allmänna vägledning är det ofrånkomligt att det blir en tämligen faktabaserad, och följaktligen fallberoende, övning att identifiera den medlemsstat där den dömda personen ”bor” i den mening som avses i artikel 4.1 a i rambeslut 2008/909. Det finns emellertid två andra allmänna aspekter som förtjänar att nämnas.
59. För det första ska de omständigheter som ska väljas ut och bedömas betraktas utifrån det syfte att underlätta den sociala återanpassningen som eftersträvas med rambeslut 2008/909, såsom detta kommer till särskilt uttryck i artikel 3.1 i rambeslutet. Fastställandet av huruvida den dömda personen bor i en medlemsstat, det vill säga huruvida han eller hon har hemvist och band där, innebär nämligen inte bara en abstrakt bedömning, utan genomförs faktiskt i syfte att bedöma den dömda personens möjligheter till social återanpassning.
60. Det är just detta syfte som avgör vad som är relevant och bör beaktas i varje enskilt fall. Utan att vilja inleda en invecklad diskussion om de många faktorer som den sociala återanpassningsprocessen bör innefatta, kan man kanske, som tumregel, utgå ifrån att familj och sociala band är av särskilt värde när det gäller att bistå den dömda personen efter frigivningen och ge honom eller henne en möjlighet att återanknyta till samhället.
61. Det är emellertid också tydligt att listan över relevanta band i skäl 17 inte är uttömmande, vilket framgår av orden ”faktorer som”. Detta bekräftas av skäl 9 i vilket den utfärdande myndigheten anmodas att förvissa sig om möjligheten till social återanpassning genom att beakta den dömda personens anknytning till den verkställande staten och frågan om han eller hon anser den verkställande staten vara ”platsen för familjeband samt språkliga, kulturella, sociala eller ekonomiska och andra band”. Enligt min mening är det inget som hindrar att till exempel kulturella eller språkliga band beaktas inom ramen för artikel 4.1 a i rambeslut 2008/909 om de verkligen befinns kunna vara till nytta för en persons sociala återanpassning.
62. För det andra står det också tämligen klart att varken hemvistet eller undersökningen av vilka band en person har kan bedömas enbart utifrån tiden omedelbart före brottmålsdomen. Istället ska den dömda personens liv, ganska naturligt, ses ur ett bredare perspektiv, som i lika mån tar hänsyn till de band och den anknytning som kanske redan under tidigare perioder i livet har formats där, men som kanske fortfarande kan bidra till den dömda personens förmåga att återanknyta till samhället efter att straffet har avtjänats.
63. Utöver denna allmänna vägledning är det ofrånkomligt att prövningen måste vara fallspecifik och genomföras mot bakgrund av varje dömd persons individuella omständigheter, tidigare sociala och yrkesmässiga vägval och alltid med det sociala återanpassningssyftet i åtanke. Hur som helst kan, såsom EU-domstolen har konstaterat, en enda omständighet inte i sig ha någon avgörande betydelse. Bosättningen bör aldrig bedömas isolerat. Bedömningen av bosättningen bör i stället gå hand i hand med prövningen av familjebanden samt de sociala eller andra banden. Slutsatsen blir att det helt enkelt inte kan förutsättas att sådana band existerar, enbart baserat på den dömda personens nationalitet eller den formellt registrerade bosättningsorten.
2. Bedömning av förutsättningen för överförande av den dömda personen
64. Preciseringen av det materiella innehållet i de krav som följer av artikel 4.1 a i rambeslut 2008/909 ger emellertid inte något fullständigt svar på frågan exakt hur dessa krav ska bedömas. Tre punkter är i detta avseende värda att notera.
65. För det första ska bedömningen av förutsättningarna i artikel 4.1 a i rambeslut 2008/909, liksom den bedömning av sannolikheten för social återanpassning som ålagts den utfärdande myndigheten enligt artikel 4.2 i samma rambeslut, individualiseras, så att den dömda personens specifika omständigheter kan beaktas.
66. Det ska påpekas att rambeslut 2008/909 förutser att sådana individuella omständigheter ska bedömas genom att det i artikel 6.3 i rambeslutet föreskrivs en rätt för den dömda personen att uttrycka sin inställning (i alla de fall där denne fortfarande befinner sig i den utfärdande staten). I denna bestämmelse anges även att denna inställning ska översändas till den verkställande staten, särskilt med sikte på det samråd som den utfärdande myndigheten kan inleda enligt artikel 4.4 i rambeslutet. Sistnämnda bestämmelse ger dessutom den verkställande myndigheten rätt att avge ett motiverat yttrande till den utfärdande myndigheten om skälen till att syftet att underlätta den dömda personens återanpassning till samhället inte skulle uppfyllas i ett visst fall. Denna möjlighet föreligger oberoende av huruvida samråd har inletts av den utfärdande myndigheten eller ej. På det hela taget kan den utfärdande myndigheten endast aktivera det system för samarbete som stadfästs i rambeslut 2008/909 när den har fastställt att överförandet skulle underlätta den dömda personens sociala återanpassning.
67. För det andra ska den utfärdande myndigheten bedöma och förvissa sig om att det finns en (positiv) sannolikhet för social återanpassning i den verkställande medlemsstaten. Beslutet om överförande får inte grunda sig enbart på den (negativa) slutsatsen att det inte förefaller finnas något sådant perspektiv i den utfärdande staten.
68. Denna punkt följer såväl av ordalydelsen som av logiken i artikel 4.2 i rambeslut 2008/909. Detta förtjänar att uttryckligen betonas, eftersom det ur den utfärdande medlemsstatens synvinkel kan te sig något märkligt att i grund och botten vara skyldig att bedöma den faktiska situationen i en annan medlemsstat. Likväl är vad den utfärdande medlemsstaten måste göra sannolikt, enkelt uttryckt, inte avsaknaden av band ”här” (i den utfärdande medlemsstaten), utan förekomsten av band ”där” (i den verkställande medlemsstaten).
69. En sådan logik medför naturligtvis att dömda personer som saknar hemvist och saknar familj eller sociala eller andra band inte kan överföras till sin medlemsstat (till följd av medborgarskap och/eller ursprung) inom ramen för rambeslut 2008/909. Under extrema förhållanden kanske det helt enkelt inte finns någon medlemsstat där det med fog kan antas att verkställigheten av påföljden skulle underlätta den dömda personens sociala återanpassning.
70. För det tredje utgör ett sådant scenario, hur olyckligt det än kan te sig, inte något problem inom ramen för systemet i rambeslut 2008/909. I detta sammanhang är det nödvändigt att påminna om regeln och undantaget – eller, mer korrekt, undantaget från undantaget.
71. När det gäller verkställigheten av ett fängelsestraff är huvudregeln att påföljden ska verkställas av och normalt i den (medlems)stat som utdömde straffet. Överförande av dömda personer till en annan (medlems)stat för verkställighet av ett fängelsestraff är undantaget och i princip endast möjligt om detta är tillåtet enligt en särskild ordning, såsom den nuvarande i rambeslut 2008/909, eller tidigare i konventionen om överförande av dömda personer.
72. Rambeslut 2008/909 har utformats på ett sätt som tydligt tillvaratar den dömda personens intressen. Överförande av dömda personer får endast ske om det kan antas att detta överförande skulle förbättra deras möjligheter till social återanpassning. Rambeslutet har däremot inte utformats för att tjäna medlemsstaternas (potentiella) intresse av att, grundat på de dömda personernas medborgarskap, omplacera eller till och med sända hem dessa personer tvärsöver unionen för verkställighet av påföljden.
73. Inom ramen för den särskilda ordningen i rambeslut 2008/909 utgör överförandet av en dömd person utan dennes samtycke – ett scenario som förutses i artikel 4.1 a i rambeslut 2008/909 och som är relevant i förevarande mål – ett undantag. Det följer av artikel 6.1 i denna rättsakt att överförandet, som huvudregel och faktiskt traditionell regel, ska grundas på den dömda personens samtycke.
74. I vilken utsträckning ett överförande utan samtycke är förenligt med framgångsrik social återanpassning är en öppen fråga, eftersom denna återanpassning i sådana fall sannolikt kommer att äga rum på en plats dit den dömda personen inte ville överföras. Med detta i åtanke förefaller det verkligen möjligt att spekulera över att vissa av medlemsstaternas intressen därigenom tilläts att genom en bakdörr återinträda i en ordning som i första hand utformades för att gynna dömda personer. Med detta sagt står det också klart att rambeslut 2008/909 ger uttryck för unionslagstiftarens avsikt att möjliggöra överförande av dömda personer, trots att de motsätter sig det, i vissa fall där den sociala återanpassningen kan, och därför även bör, fullföljas under sådana förhållanden.
75. Det följer emellertid av den tredje punkten att förhållningssättet till eller tolkningen av artikel 4.1 a i rambeslut 2008/909 inte kan vara för långtgående. Överförande av dömda personer mot deras vilja är och förblir trots allt ett undantag från ett undantag från huvudregeln om verkställighet av fängelsestraff i den struktur som beskrivits ovan.
76. Mot bakgrund av vad som ovan anförts föreslår jag således att artikel 4.1 a i rambeslut 2008/909 ska tolkas så, att en dömd person ska anses bo i en viss medlemsstat när denna person har haft eller har sin hemvist där och när denna person har sådana etablerade familjemässiga, sociala eller yrkesmässiga band till denna stat att det med fog kan antas att denne har format en anknytning till denna stat som kommer att underlätta hans eller hennes sociala återanpassning efter avtjänat straff. Artikel 4.1 a i rambeslut 2008/909 utgör således hinder för en nationell lagstiftning som gör det möjligt att erkänna och verkställa en dom enbart på grundval av den dömda personens fasta eller tillfälliga adress, vilken har registrerats enbart för administrativa ändamål, utan att det samtidigt görs någon individuell bedömning av huruvida det föreligger några relevanta band som kan föranleda slutsatsen att dessa band kommer att underlätta den dömda personens sociala återanpassning efter avtjänat straff.
B. Den andra frågan: Den utfärdande myndighetens skyldighet att förvissa sig om möjligheterna till social återanpassning
77. Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida den utfärdande myndigheten, i ett fall som omfattas av artikel 4.1 a i rambeslut 2008/909, är skyldig att, innan domen och intyget i bilaga I översänds, förvissa sig om att verkställighet av påföljden i den verkställande staten främjar syftet att underlätta den dömda personens sociala återanpassning. Den hänskjutande domstolen vill även få klarhet i huruvida den utfärdande myndigheten dessutom är skyldig att tillhandahålla de uppgifter som för detta ändamål har inhämtats i ruta d) punkt 4 i intyget i bilaga I när den dömda personen påstår sig ha familjemässiga, sociala eller yrkesmässiga band till den utfärdande staten.
78. Den tjeckiska regeringen har ifrågasatt om den andra tolkningsfrågan kan tas upp till sakprövning. Den har hävdat att bedömningen enligt artikel 4.2 i rambeslut 2008/909 redan har gjorts i det nationella målet och att den hänskjutande domstolen inte har förklarat varför denna typ av uppgifter är nödvändiga.
79. Jag delar inte denna uppfattning.
80. Jag medger att det framgår av beslutet om hänskjutande att tillämpningen av den mekanism som föreskrivs i rambeslut 2008/9009 redan har kommit till ett skede som ligger under den verkställande statens ansvar. Processen har passerat de fakultativa samråd som avses i artikel 4.2 och som beskrivs närmare i artikel 4.3. Den verkställande myndigheten kan emellertid, i enlighet med artikel 4.4, fortfarande avge ett motiverat yttrande till den utfärdande myndigheten, enligt vilket ”verkställande av påföljden … inte skulle tjäna syftet att underlätta den dömda personens sociala och gynnsamma återanpassning till samhället”. Om inget samråd har ägt rum får ett sådant yttrande även avges när domen och intyget i bilaga I har översänts.
81. I beslutet om hänskjutande anges inte om samråd har ägt rum mellan den verkställande och den utfärdande myndigheten. Om så inte är fallet har den verkställande myndigheten således fortfarande möjlighet att avge ett motiverat yttrande till den utfärdande myndigheten angående möjligheterna till social återanpassning av klaganden.
82. Möjligen är det således ändå nödvändigt att klarlägga omfattningen av de skyldigheter som åligger myndigheten i den utfärdande staten för att den verkställande myndigheten på ett ändamålsenligt sätt ska kunna utöva sina befogenheter och avge sitt motiverade yttrande till den utfärdande myndigheten.
83. Vidare anser jag att den hänskjutande domstolens andra fråga är naturligt förknippad med den tredje frågan om den verkställande myndighetens möjlighet att, med stöd av det skäl som anges i artikel 9.1 b i rambeslut 2008/909, vägra erkännande när de kriterier som anges i artikel 4.1 inte är uppfyllda.
84. Med detta sagt avser artikel 4.1 a i rambeslut 2008/909 förutsättningen ”bor” och således förekomsten av relevanta band mellan den dömda personen och den verkställande staten. Bedömningen enligt artikel 4.1 a i rambeslutet är således sammanflätad med bedömningen av möjligheterna till social återanpassning. Rambeslut 2008/909 tycks göra en uppdelning mellan den utfärdande och den verkställande myndighetens befogenhetsutövande enligt artikel 4.2, å ena sidan, och enligt artikel 9.1 b (och, genom hänvisning, artikel 4.1 a) å andra sidan. Denna uppdelning kräver förtydligande och en granskning av den utfärdande myndighetens skyldighet är ett nödvändigt steg mot detta förtydligande. Detta är ytterligare ett skäl till att jag anser att den andra frågan kan tas upp till sakprövning.
85. I sak anser jag att ett jakande svar på den andra frågan är relativt okomplicerat och återspeglar den hållning som alla berörda parter som har yttrat sig i denna fråga har.
86. Det framgår tydligt av lydelsen i artikel 4.2 i rambeslut 2008/909 att myndigheten i den utfärdande staten faktiskt har en skyldighet att dra en positiv slutsats om möjligheterna till social återanpassning i den verkställande medlemsstaten. I annat fall utlöses inte den mekanism för erkännande som inrättats genom rambeslut 2008/909.
87. Republiken Tjeckien och kommissionen har gjort gällande att den positiva slutsatsen i detta avseende måste kunna dras med visshet. På den punkten är jag mycket mer tveksam. Man behöver inte vara Niels Bohr för att hålla med om ”det är mycket svårt att göra förutsägelser, särskilt om framtiden”. Eftersom det är osannolikt att nationella domare har kristallkulor i sina gömmor, vill jag hävda att deras uppgift är att göra ett rimligt antagande snarare än att komma till visshet. Denna förutsägelse måste fortfarande göras på grundval av den enskilda personens specifika situation och efter bästa förmåga med tillgänglig information och kunskap, men den kommer utan tvivel att förbli ett rimligt antagande.
88. Den utfärdande myndigheten är vidare även skyldig att tillhandahålla de uppgifter som för detta ändamål har inhämtats i ruta d) punkt 4 i intyget i bilaga I. De uppgifter som ska tillhandahållas är obligatoriska, utom när deras frivilliga karaktär specificeras i ruta l), med rubriken ”Andra relevanta omständigheter i ärendet (frivillig information)”.
89. I motsats till vad som tycks vara premissen för den andra tolkningsfrågan anser jag emellertid inte att den utfärdande myndighetens skyldighet är begränsad till situationer där den dömda personen har använt den möjlighet att uttrycka sin inställning som föreskrivs i artikel 6.3 i rambeslut 2008/909.
90. I sistnämnda bestämmelse anges att under sådana omständigheter ska denna inställning översändas till den verkställande myndigheten. Med detta sagt följer det inte av detta ytterligare krav att den utfärdande myndigheten, för det fall att den dömda personen inte har uttryckt sin inställning, inte är skyldig att tillhandahålla de uppgifter som inhämtats till stöd för den utfärdande myndighetens ståndpunkt att den sociala återanpassningen skulle underlättas om påföljden verkställdes i den verkställande staten. Denna skyldighet föreligger enligt min mening oberoende av om den dömda personen har gett uttryck för sin inställning i den mening som avses i artikel 6.3 i rambeslut 2008/909 eller ej.
91. Det är av avgörande betydelse att de uppgifter som stöder den utfärdande myndighetens ståndpunkt beträffande möjligheterna till social återanpassning av den dömda personen översänds så att den verkställande myndigheten på ett ändamålsenligt sätt kan utöva sin möjlighet att motsätta sig denna slutsats genom ett motiverat yttrande enligt vilket den sociala återanpassningen inte skulle underlättas i ett visst fall. Det ska erinras om att den verkställande myndigheten kan avge ett sådant yttrande, oberoende av huruvida den utfärdande myndigheten har deltagit i samråd eller ej.
92. Liksom jag konstaterade i mitt förslag till avgörande i målet A.P., noterar jag att det rättsliga samarbetet mellan medlemsstaterna grundar sig på idén om förenklad kommunikation som ofta sker i standardiserad form. För att sådan kommunikation ska vara effektiv är det nödvändigt att den utfärdande myndigheten tillhandahåller alla nödvändiga uppgifter på vilka den grundade sin slutsats att social återanpassning sannolikt skulle uppnås i den verkställande medlemsstaten. Detta gör det även möjligt för den verkställande myndigheten att i tid fullgöra sina skyldigheter.
93. I likhet med många andra rättsakter på detta område är det tydligt att rambeslut 2008/909 möjliggör samråd. Sådana samråd bör emellertid komplettera, men inte ersätta standard- och huvudinslagen i den kommunikation som den utfärdande myndigheten ska tillhandahålla direkt. Även om det är klart möjligt att begära kompletterande uppgifter eller att samråda bör detta således vara undantaget snarare än regeln. I rambeslut 2008/909 fastställs vidare tidsfrister inom vilka det slutgiltiga beslutet om erkännande av domen och verkställighet av påföljden i princip ska fattas, vilket sätter gränser för vilka faktakontroller som kan göras och kompletteras efter att domen har överförts för erkännande.
94. Mot bakgrund av vad som anförts ovan blir min andra slutsats att artikel 4.2 i rambeslut 2008/909 ska tolkas så, att den kräver att den behöriga myndigheten i den utfärdande staten, i det fall som avses i artikel 4.1 a i detta rambeslut, innan domen och intyget i bilaga I översänds, på grundval av en individualiserad bedömning av den dömda personens situation måste dra den positiva slutsatsen att verkställighet av påföljden i den verkställande staten sannolikt skulle underlätta denna persons sociala återanpassning. Denna myndighet är skyldig att tillhandahålla alla uppgifter som för detta ändamål har inhämtats i ruta d) punkt 4 i intyget i bilaga I, oberoende av om den dömda personen har använt sig av den möjlighet att uttrycka sin inställning som föreskrivs i artikel 6.3 i rambeslut 2008/909 eller ej.
C. Den tredje frågan: Den verkställande myndighetens möjlighet att vägra att erkänna domen och verkställa påföljden
95. Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida artikel 9.1 b i rambeslut 2008/909 ska tolkas så, att den verkställande myndigheten, i det fall som avses i artikel 4.1 a i rambeslutet, får vägra att erkänna domen och verkställa den aktuella påföljden när det, trots samråd enligt artikel 4.3 i rambeslutet, inte har kunnat påvisas att det föreligger sådana familjemässiga, sociala eller yrkesmässiga band att det med fog kan antas att verkställigheten av påföljden i den verkställande staten skulle underlätta den dömda personens sociala återanpassning.
96. Jag erinrar om att det i artikel 8.1 i rambeslut 2008/909 föreskrivs en skyldighet för den verkställande myndigheten att erkänna en dom, såvida inte denna myndighet beslutar att åberopa något av skälen för att vägra erkännande eller verkställighet enligt artikel 9.
97. Enligt artikel 9.1 b i rambeslut 2008/909 får den behöriga myndigheten i den verkställande staten vägra att erkänna domen och verkställa påföljden, om de kriterier som anges i artikel 4.1 inte är uppfyllda. Detta inbegriper den specifika situationen i artikel 4.1 a, vilken avser förutsättningen att den dömda personen bor i den verkställande staten och således i detta avseende har sin hemvist och relevanta band till den verkställande staten.
98. Även om det ankommer på den verkställande myndigheten att bedöma huruvida dessa förutsättningar är uppfyllda, är den utfärdande myndigheten enligt artikel 4.2 i rambeslut 2008/909 skyldig att förvissa sig om att överförandet av den dömda personen skulle underlätta dennes sociala återanpassning.
99. Jag förstår att det är denna skyldighet att förvissa sig om möjligheterna till social återanpassning som uttryckligen riktar sig till den utfärdande staten som har föranlett den hänskjutande domstolens tredje fråga, eftersom den verkställande myndighetens skyldighet, vad gäller det som är relevant här, tycks inskränka sig till att förvissa sig om att förutsättningarna i artikel 4.1 a i rambeslut 2008/909 är uppfyllda.
100. För att besvara den tredje frågan är det således nödvändigt att klargöra förhållandet mellan artikel 4.1 a, artikel 4.2 och artikel 9.1 b i rambeslut 2008/909.
101. Den tjeckiska och den ungerska regeringen samt kommissionen har gjort gällande att det bör göras en åtskillnad mellan kriterierna i artikel 4.1 a, å ena sidan, och i artikel 4.2 å andra sidan, eftersom endast den förstnämnda kan göras föremål för granskning av den verkställande myndigheten.
102. Vid första anblicken är jag överens om att den utfärdande och den verkställande myndigheten tycks ha likvärdiga bedömningsbefogenheter endast när det gäller kriterierna i artikel 4.1 a i rambeslut 2008/909, medan bedömningen enligt artikel 4.2 uteslutande ankommer på den utfärdande myndigheten. Jag instämmer således också i att den verkställande myndigheten, när den åberopar det skäl för att vägra verkställighet som anges i artikel 9.1 b i rambeslut 2008/909, endast har rätt att pröva den utfärdande myndighetens bedömning enligt artikel 4.1 a i rambeslutet. Detta följer av ordalydelsen i artikel 9.1 b, som hänvisar till artikel 4.1 a, men inte till artikel 4.2 i rambeslutet.
103. Efter att ha gjort denna formella åtskillnad är det emellertid, av de skäl som anges ovan i punkterna 55–63 som svar på den hänskjutande domstolens första fråga, mitt intryck att de båda typerna av bedömning av praktiska skäl sannolikt överlappar varandra i relativt stor utsträckning. Såsom den spanska och den polska regeringen i huvudsak har hävdat förutsätter nämligen bedömningen av i vilken utsträckning överförandet skulle underlätta den dömda personens sociala återanpassning enligt artikel 4.2 i rambeslut 2008/909 en föregående granskning av de relevanta banden enligt artikel 4.1 a.
104. Även om man alltså kategoriskt skulle hävda att det endast ankommer på den utfärdande myndigheten att göra en bedömning av den dömda personens möjligheter till social återanpassning enligt artikel 4.2 i rambeslut 2008/909, skulle detta inte frånta den verkställande myndigheten den rätt att göra en egen bedömning som den tydligt har tillerkänts genom artikel 4.1 a i rambeslut 2008/909. Myndigheten i den verkställande medlemsstaten kan på så sätt motsäga och i praktiken undanröja själva den grund (nämligen slutsatserna i fråga om hemvist och relevanta band) som slutsatserna vad gäller den sociala återanpassningen med nödvändighet måste grunda sig på.
105. Jag inser verkligen betydelsen av principen om ömsesidigt erkännande som ”hörnstenen” i det straffrättsliga samarbetet, vilket den ungerska regeringen med rätta har erinrat om. En jämförelse mellan artikel 4.1 a, artikel 4.2 och artikel 9.1 b får mig emellertid att dra slutsatsen att dessa bestämmelser, in fine, i det närmaste jämställer den utfärdande och den verkställande myndigheten när det gäller kontrollen av att de krav som uppställs för överförande av den dömda personen i det scenario som omfattas av artikel 4.1 a i rambeslut 2008/909 är uppfyllda.
106. Man kan bara spekulera i om en sådan ”balans” verkligen eftersträvades av unionslagstiftaren. Hur det än må vara med den saken innebär den nuvarande utformningen av rambeslut 2008/909 att unionslagstiftaren har gett den utfärdande myndigheten i ansvar att bilda sig en underbyggd uppfattning om möjligheterna till social återanpassning av den dömda personen enligt artikel 4.2 i rambeslutet. Med detta sagt kan den verkställande myndigheten fortfarande på ett ändamålsenligt sätt motsätta sig denna slutsats genom att uttrycka sin egen uppfattning om huruvida den dömda personen faktiskt bor i den verkställande staten, och huruvida denne har sin hemvist och relevanta band där i enlighet med artikel 4.1 a.
107. Den verkställande myndigheten kan framföra sina egna åsikter genom att avge ett motiverat yttrande under ett samråd enligt artikel 4.4, eller till och med i avsaknad av samråd. Även om denna bestämmelse inte i sig utgör skäl för vägran, såsom det erinras om i skäl 10 i rambeslut 2008/909, är det troligt att eventuella meningsskiljaktigheter i denna fråga, som inte undanröjs genom samråd och diskussioner, senare leder till att den verkställande myndigheten vägrar att erkänna domen av det skäl som anges i artikel 9.1 b.
108. Slutligen kvarstår ändå frågan om vilka uppgifter och bevis som den verkställande myndigheten kan stödja sig på när den åberopar skälet för vägran i artikel 9.1 b. Ska den verkställande myndigheten begränsa sin granskning och bedömning till den faktiska situationen såsom den fastställts av den utfärdande myndigheten? Eller är det meningen att den verkställande myndigheten ska inleda sin egen utredning och på nytt undersöka alla aspekter av den dömda personens boende i den verkställande staten?
109. Enligt min uppfattning kan den verkställande myndigheten, i den mån den självständigt kan vägra erkännande och verkställighet enligt artikel 9.1 b, även självständigt kontrollera att förutsättningarna i artikel 4.1 a i rambeslut 2008/909 är uppfyllda. Med andra ord finns det ingenting i ordalydelsen av rambeslut 2008/909 som skulle hindra en sådan oberoende prövning, även om det finns vissa begränsningar vad gäller dess omfattning.
110. För det första ska erkännande av domen och verkställighet av påföljden ske inom de tidsfrister som för detta ändamål fastställts i artikel 12 i rambeslut 2008/909. I synnerhet ska, enligt artikel 12.2 i rambeslutet, det slutgiltiga beslutet om erkännande av domen och verkställighet av påföljden principiellt fattas inom 90 dagar.
111. När den verkställande myndigheten beslutar använda sig av möjligheten att vägra erkännande och verkställighet med stöd av artikel 9.1 b i rambeslut 2008/909, förutsätter denna vägran, för det andra, såsom den tjeckiska regeringen med rätta har påpekat, att ett obligatoriskt samråd har ägt rum i enlighet med artikel 9.3.
112. Vad för det tredje gäller kontrollen av att förutsättningarna i artikel 4.1 a i rambeslut 2008/909 är uppfyllda, ska omfattningen av den verkställande myndighetens prövning hålla sig inom gränserna för det lojala samarbete som stadfästs i artikel 4.3 FEU. Detta innebär i praktiken att den verkställande myndigheten i första hand ska grunda sig på de uppgifter som redan har inhämtats och överlämnats av den utfärdande myndigheten och på dess bedömning. Detta är trots allt även anledningen till att den utfärdande myndigheten är skyldig att lämna en fullständig redogörelse för sina slutsatser i intyget i bilaga I, oavsett om den dömda personen har lämnat kompletterande upplysningar i sitt yttrande eller ej.
113. Den verkställande myndigheten får förvisso inte bara verifiera att de uppgifter som lämnats är korrekta, om den så önskar, utan kan också begära in ytterligare upplysningar, om den anser det nödvändigt. En sådan fakta- och bevisinsamlingsövning bör emellertid vara rimlig till sin specifika karaktär och ha till syfte att om möjligt verifiera vissa punktvisa aspekter som den verkställande myndigheten fortfarande hyser tvivel om. Det är inte meningen att en sådan kontroll ska förvandlas till en fullfjädrad djupanalys som bedömer alla faktorer som anges i artikel 4.1 a i rambeslut 2008/909 från grunden.
114. En sådan prövning skulle inte bara strida mot andan i och syftet med rambeslut 2008/909, och mot principen om lojalt samarbete som är tillämplig på detta rambeslut, utan skulle i praktiken även försätta de utfärdande myndigheterna i en omöjlig situation genom att indirekt uppställa för höga krav på vad som måste bevisas för att mekanismen i rambeslutet ska utlösas. Per definition är det inte bara så att myndigheten i den utfärdande medlemsstaten inte ska, utan också så att den inte kan, verifiera de närmare faktiska omständigheterna i den verkställande medlemsstaten genom att samla in bevis, höra vittnen eller begära rapporter in i minsta detalj. Enkelt uttryckt kan man knappast förvänta sig att myndigheten i den utfärdande medlemsstaten, för att få utlösa mekanismen i rambeslut 2008/909, först i detalj måste förhöra sig om exempelvis hur ofta den dömda personen besöker sin familj i den verkställande medlemsstaten, om han har synts till på den lokala puben under de senaste fem åren, eller om hans syssling just har erbjudit honom ett arbete i byn där han föddes om han skulle besluta sig för att återvända.
115. Mot bakgrund av vad som ovan anförts föreslår jag att EU-domstolen besvarar den hänskjutande domstolens tredje fråga på följande sätt: Enligt artikel 9.1 b i rambeslut 2008/909 får den behöriga myndigheten i den verkställande staten vägra att erkänna domen och verkställa påföljden om den finner att de kriterier som anges i artikel 4.1 a i detta rambeslut inte är uppfyllda. Detta inbegriper en möjlighet för den verkställande myndigheten att vägra erkänna en dom och verkställa en påföljd när denna myndighet anser att det inte finns några familjemässiga, sociala, yrkesmässiga eller andra relevanta band till den staten som gör det rimligt att anta att verkställighet av påföljden där skulle underlätta den dömda personens sociala återanpassning.
V. Förslag till avgörande
116. Jag föreslår att EU-domstolen besvarar tolkningsfrågorna från Najvyšší súd Slovenskej republiky (Högsta domstolen, Republiken Slovakien) på följande sätt: 1. Artikel 4.1 a i rådets rambeslut 2008/909/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen ska tolkas så, att en dömd person ska anses bo i en viss medlemsstat när denna person har haft eller har sin hemvist där och när denna person har sådana etablerade familjemässiga, sociala eller yrkesmässiga band till denna stat att det med fog kan antas att denne har format en anknytning till denna stat som kommer att underlätta hans eller hennes sociala återanpassning efter avtjänat straff. Artikel 4.1 a i rambeslut 2008/909 utgör således hinder för en nationell lagstiftning som gör det möjligt att erkänna och verkställa en dom enbart på grundval av den dömda personens fasta eller tillfälliga adress, vilken har registrerats enbart för administrativa ändamål, utan att det samtidigt görs någon individuell bedömning av huruvida det föreligger några relevanta band som kan föranleda slutsatsen att dessa band kommer att underlätta den dömda personens sociala återanpassning efter avtjänat straff. 2. Artikel 4.2 i rambeslut 2008/909 kräver att den behöriga myndigheten i den utfärdande staten, i det fall som avses i artikel 4.1 a i detta rambeslut, innan domen och intyget i bilaga I översänds, på grundval av en individualiserad bedömning av den dömda personens situation måste dra den positiva slutsatsen att verkställighet av påföljden i den verkställande staten sannolikt skulle underlätta denna persons sociala återanpassning. Denna myndighet är skyldig att tillhandahålla alla uppgifter som för detta ändamål har inhämtats i ruta d) punkt 4 i intyget i bilaga I, oberoende av om den dömda personen har använt sig av den möjlighet att uttrycka sin inställning som föreskrivs i artikel 6.3 i rambeslut 2008/909 eller ej. 3. Enligt artikel 9.1 b i rambeslut 2008/909 får den behöriga myndigheten i den verkställande staten vägra att erkänna domen och verkställa påföljden om den finner att de kriterier som anges i artikel 4.1 a i detta rambeslut inte är uppfyllda. Detta inbegriper en möjlighet för den verkställande myndigheten att vägra erkänna en dom och verkställa en påföljd när denna myndighet anser att det inte finns några familjemässiga, sociala, yrkesmässiga eller andra relevanta band till den staten som gör det rimligt att anta att verkställighet av påföljden där skulle underlätta den dömda personens sociala återanpassning.
1 Originalspråk: engelska.
2 Rådets rambeslut av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen (EUT L 327, 2008, s. 27).
3 Min kursivering.
4 Se, exempelvis, dom av den 17 juli 2008, Kozlowski ( C‑66/08, EU:C:2008:437, punkt 42 och där angiven rättspraxis), dom av den 2 april 2009, A ( C‑523/07, EU:C:2009:225, punkt 34 och där angiven rättspraxis), eller dom av den 11 januari 2017, Grundza ( C‑289/15, EU:C:2017:4, punkt 32 och där angiven rättspraxis).
5 Rådets förordning av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (EUT L 338, 2003, s. 1).
6 Rådets förordning av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, i den version som uppdaterades genom rådets förordning (EEG) nr 2001/83 av den 2 juni 1983 (EGT L 230, 1983, s. 6; svensk specialutgåva, område 5, volym 3, s. 13), i dess ändrade lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 2195/91 av den 25 juni 1991 (EGT L 206, 1991, s. 2; svensk specialutgåva, område 5, volym 5, s. 46).
7 Förordning nr 31 (EEG), nr 11 (EKSG) om tjänsteföreskrifter för tjänstemän och anställningsvillkor för övriga anställda i Europeiska ekonomiska gemenskapen och Europeiska atomenergigemenskapen (EGT 45, 1962, s. 1385) (nedan kallade tjänsteföreskrifterna).
8 Dom av den 2 april 2009, A ( C‑523/07, EU:C:2009:225, punkterna 37 och 38) vad gäller fastställandet av barnets ”hemvist” i den mening som avses i förordning nr 2201/2003, dom av den 11 november 2004, Adanez-Vega ( C‑372/02, EU:C:2004:705, punkt 37) vad avser arbetstagarens bosättning enligt förordning nr 1408/71, och dom av den 15 september 1994, Pedro Magdalena Fernández/kommissionen ( C‑452/93 P, EU:C:1994:332, punkt 22), vad gäller tjänsteföreskrifterna.
9 Rådets rambeslut av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna – Uttalanden från vissa medlemsstater vid antagandet av rambeslutet (EGT L 190, 2002, s. 1) (nedan kallat rambeslutet om en europeisk arresteringsorder).
10 Min kursivering.
11 Dom av den 17 juli 2008, Kozlowski ( C‑66/08, EU:C:2008:437, punkt 46). Se även dom av den 13 december 2018, Sut ( C‑514/17, EU:C:2018:1016, punkt 34).
12 Dom av den 17 juli 2008, Kozlowski ( C‑66/08, EU:C:2008:437, punkt 48). Se även dom av den 5 september 2012, Lopes Da Silva Jorge ( C‑42/11, EU:C:2012:517, punkt 43).
13 Dom av den 17 juli 2008, Kozlowski ( C‑66/08, EU:C:2008:437, punkt 49). Jämför med punkt 36 i den domen, där EU-domstolen slog fast att uttrycket ”uppehåller sig” inte innefattar tillfälliga besök. Se även dom av den 5 september 2012, Lopes Da Silva Jorge ( C‑42/11, EU:C:2012:517, punkt 38).
14 EU-domstolen har slagit fast att det fakultativa skäl till att verkställighet får vägras som anges i artikel 4.6 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder ”bland annat har till syfte att möjliggöra för den verkställande rättsliga myndigheten att lägga särskild vikt vid möjligheterna att underlätta den eftersökta personens återanpassning till samhället när denne avtjänat sitt fängelsestraff”. Dom av den 17 juli 2008, Kozlowski ( C‑66/08, EU:C:2008:437, punkt 45). Se även dom av den 24 juni 2019, Poplawski ( C‑573/17, EU:C:2019:530, punkt 99 och där angiven rättspraxis). För ett liknande uttalande avseende artikel 5.3 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder, se dom av den 11 mars 2020, SF (En europeisk arresteringsorder – Garanti om återsändande till den verkställande staten) (C‑314/18, EU:C:2020:191, punkt 48 och där angiven rättspraxis).
15 Se, i synnerhet, artikel 3.1.
16 Se även kommissionens tillkännagivande – Handbok om överförande av dömda personer och översändande av fängelsedomar i Europeiska unionen (EUT C 403, 2019, s. 2), punkt 2.3.2.
17 Se emellertid även artikel 4.2, artikel 4.4 och skäl 9 i rambeslut 2008/909.
18 Se, exempelvis, Faraldo-Cabana, P., ”One step forward, two steps back? Social rehabilitation of foreign offenders under Framework Decisions 2008/909/JHA and 2008/947/JHA”, New Journal of Criminal Law, vol. 10(2), 2019, s. 151–167, på s. 157–159.
19 Dom av den 17 juli 2008, Kozlowski ( C‑66/08, EU:C:2008:437, punkt 49).
20 Ruta k) i det intyg för vilket det finns ett formulär i bilaga I har rubriken ”Den dömda personens synpunkter” och kräver att information lämnas om detta.
21 Europarådets konvention av den 21 mars 1983 om överförande av dömda personer, CETS nr 112. Enligt denna konvention krävs samtycke till överförandet av den dömda personen. Såsom erinras om i skäl 4 i rambeslut 2008/909 har ”[t]illäggsprotokollet till den konventionen …, enligt vilket överförande under vissa förutsättningar får ske utan personens samtycke, … inte ratificerats av samtliga medlemsstater”.
22 För en diskussion om syftet med rambeslut 2008/909, se, till exempel, De Wree, E., Vander Beken, T., och Vermeulen, G., ”The transfer of sentenced persons in Europe: Much ado about reintegration”, Punishment & Society vol. 11(1), 2009, s. 111–128, på s. 117; Martufi, A., ”Assessing the resilience of “social rehabilitation” as a rationale for transfer. A commentary on the aims of Framework Decision 2008/909/JHA”, New Journal of European Criminal Law, vol. 9, 2018, s. 43–61, på s. 44; Faraldo-Cabana, P., ”One step forward, two steps back? Social rehabilitation of foreign offenders under Framework Decisions 2008/909/JHA and 2008/947/JHA”, New Journal of Criminal Law, vol. 10(2), 2019, s. 151–167.
23 Martufi, A., ”Assessing the resilience of “social rehabilitation” as a rationale for transfer. A commentary on the aims of Framework Decision 2008/909/JHA”, New Journal of European Criminal Law, vol. 9, 2018, s. 43–61, på s. 49.
24 Till skillnad från obligatoriska samråd när överförandet omfattas av artikel 4.1 c.
25 Min kursivering.
26 Se mitt förslag till avgörande i målet A.P. (Övervakningsåtgärder) ( C‑2/19, EU:C:2020:80, punkt 30).
27 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 januari 2018, Piotrowski ( C‑367/16, EU:C:2018:27, punkt 61). Se även mitt förslag till avgörande i målet X (En europeisk arresteringsorder mot en sångare) ( C‑717/18, EU:C:2019:1011, punkt 80).
28 Se artikel 12 i rambeslut 2008/909.
29 Se, exempelvis, dom av den 8 november 2016, Ognyanov ( C‑554/14, EU:C:2016:835, punkt 46 och där angiven rättspraxis).
30 Såsom redan har angetts ovan i punkterna 91–93 i detta förslag till avgörande.