Förslag till avgörande av generaladvokat Hogan – Mål C‑940/19 Les Chirurgiens-Dentistes de France m.fl.
I. Inledning
1. Förevarande begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 4f.6 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU av den 20 november 2013 om ändring av direktiv 2005/36/EG om erkännande av yrkeskvalifikationer och förordning (EU) nr 1024/2012 om administrativt samarbete genom informationssystemet för den inre marknaden (IMI‑förordningen). Denna bestämmelse möjliggör för första gången partiellt tillträde till en yrkesverksamhet inom ramen för ett system för ömsesidigt erkännande av kvalifikationer.
2. Även om det ömsesidiga erkännandet av yrkeskvalifikationer är allmänt erkänt som en av den inre marknadens stora landvinningar, är det också berättigat att påpeka att detta inte har skett utan vissa svårigheter. Ett problem som har uppkommit är att erfarenheten har visat att det inom varje medlemsstat kan finnas en mängd underkategorier och specialiteter inom olika yrken. I många fall kan det hända att just dessa praktiker inte har de erforderliga kvalifikationerna som skulle göra det möjligt för dem att uppfylla kraven för erkännande för alla yrkesmässiga ändamål i en annan medlemsstat.
3. Det är för att komma till rätta med just detta problem som unionslagstiftaren, såsom vi snart kommer att se, har infört begreppet partiellt tillträde för att gripa sig an dessa underkategorier och specialiteter. Eftersom tandläkaryrket utgör bakgrunden i förevarande mål, är tandhygienister ett bra exempel. En utbildad tandhygienist vill kanske utöva sitt yrke i en annan medlemsstat, men upptäcker att han eller hon inte har rätt att göra det utan att även vara utbildad tandläkare. Bestämmelsen om partiellt tillträde i det nyare direktivet om erkännande av yrkeskvalifikationer syftar till att åtgärda detta problem.
4. Begäran har framställts i ett förfarande som anhängiggjorts av Confédération nationale des Syndicats dentaires (Nationella sammanslutningen av fackföreningar för tandläkare), numera Les Chirurgiens-Dentistes de France (Franska tandläkarförbundet), och andra organisationer som företräder yrkesutövare inom hälso- och sjukvård. Motparterna i detta förfarande är Ministre des Solidarités et de la Santé (ministern för solidaritet och hälsa), Ministre de l’Enseignement supérieur, de la recherche et de l’innovation (ministern för högre utbildning, forskning och innovation) och Premier Ministre (premiärministern). Sökandena hävdar att den franska regeringen har handlat rättsstridigt genom det sätt på vilket flera regleringsakter syftade till att införliva kraven i direktiv 2013/55 med fransk nationell rätt.
II. Tillämpliga bestämmelser
A. Unionsrätt
1. Direktiv 2013/55
5. I skäl 7 i direktiv 2013/55 anges följande:
”Direktiv 2005/36/EG gäller bara yrkesutövare som vill utöva samma yrke i en annan medlemsstat. Det finns fall där den berörda verksamheten i den mottagande medlemsstaten är en del av ett yrke med mer omfattande verksamhetsområde än den i ursprungsmedlemsstaten. Om skillnaderna mellan verksamhetsområdena är så stora att ett fullständigt utbildningsprogram skulle kräv[a]s för att yrkesutövarna ska kunna kompensera för brister, och på begäran av yrkesutövarna, bör den mottagande medlemsstaten under dessa särskilda omständigheter bevilja partiellt tillträde. Vid tvingande hänsyn av allmänt intresse, i enlighet med domstolens rättspraxis rörande artiklarna 49 och 56 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) och som kan komma att vidareutvecklas, bör en medlemsstat kunna vägra partiellt tillträde. Detta kan särskilt vara fallet för hälso- och sjukvårdsyrken som har konsekvenser för folkhälsan eller patientsäkerheten. Partiellt tillträde bör beviljas utan att detta påverkar arbetsmarknadsparternas rätt att organisera sig.”
2. Direktiv 2005/36
6. Artikel 1 i direktiv 2005/36, med rubriken ”Syfte”, har följande lydelse:
”I detta direktiv fastställs de regler enligt vilka en medlemsstat som kräver bestämda yrkeskvalifikationer för tillträde till eller utövande av ett reglerat yrke inom sitt territorium (nedan kallad ’mottagande medlemsstat’) för tillträde till och utövandet av detta yrke skall erkänna sådana yrkeskvalifikationer som förvärvats i en eller flera andra medlemsstater (nedan kallad ’ursprungsmedlemsstat’) och som ger innehavaren av dessa kvalifikationer rätt att där utöva yrket.
I detta direktiv fastställs också regler för ett partiellt tillträde till reglerade yrken och erkännande av yrkespraktik som bedrivs i en annan medlemsstat.”
7. I artikel 4 i direktiv 2005/36, med rubriken ”Verkan av erkännandet”, föreskrivs följande:
”1. Om den mottagande medlemsstaten erkänner yrkeskvalifikationerna ska detta ge förmånstagare möjlighet att få tillträde i den medlemsstaten till samma yrke som denne är behörig för i ursprungsmedlemsstaten och att utöva det yrket i den mottagande medlemsstaten på samma villkor som dess medborgare.
2. I detta direktiv skall det yrke som sökanden önskar utöva i den mottagande medlemsstaten vara detsamma som sökanden är behörig för i ursprungsmedlemsstaten, om det rör sig om jämförbara verksamheter.
3. Genom undantag från bestämmelserna i punkt 1 ska partiellt tillträde beviljas i den mottagande medlemsstaten enligt de villkor som anges i artikel 4f.”
8. I artikel 4f i direktiv 2005/36, vilken infördes genom direktiv 2013/55 och som har rubriken ”Partiellt tillträde”, föreskrivs följande:
”1. Den mottagande medlemsstatens behöriga myndighet ska från fall till fall bevilja partiellt tillträde till en yrkesverksamhet på landets territorium, endast om följande villkor är uppfyllda:
a) Yrkesutövaren är fullt behörig att i ursprungsmedlemsstaten utöva den yrkesverksamhet för vilken partiellt tillträde söks i den mottagande medlemsstaten.
b) Skillnaderna mellan en lagligen utövad yrkesverksamhet i ursprungsmedlemsstaten och det reglerade yrket i den mottagande medlemsstaten är så stora att tillämpning av kompensationsåtgärder skulle innebära att den sökande måste fullfölja hela det utbildningsprogram som föreskrivs i den mottagande medlemsstaten för att få tillträde till hela det reglerade yrket i den medlemsstaten.
c) Yrkesverksamheten kan objektivt särskiljas från andra verksamheter som ingår i det reglerade yrket i den mottagande medlemsstaten.
Vid tillämpningen av led c ska den mottagande medlemsstatens behöriga myndighet beakta huruvida yrkesverksamheten kan utövas självständigt i ursprungsmedlemsstaten.
2. Ett partiellt tillträde får nekas om detta motiveras av tvingande hänsyn till allmänintresset, om det är lämpligt för att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås, och om det inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det målet.
3. Ansökningar för etablering i en mottagande medlemsstat ska granskas i enlighet med avdelning III kapitel I och IV.
4. Ansökningar för ett temporärt och tillfälligt tillhandahållande av tjänster i den mottagande medlemsstaten avseende yrkesverksamheter som har konsekvenser för folkhälsa eller säkerhet ska granskas i enlighet med avdelning II.
5. När ett partiellt tillträde har beviljats och genom undantag från artikel 7.4 sjätte stycket och artikel 52.1 ska yrkesverksamheten utövas under ursprungsmedlemsstatens yrkestitel. Den mottagande medlemsstaten får kräva att denna yrkestitel används på den mottagande medlemsstatens språk. De yrkesutövare som har beviljats partiellt tillträde ska tydligt ange sin yrkesverksamhets räckvidd för tjänstemottagarna.
6. Denna artikel ska inte tillämpas på de yrkesutövare som omfattas av automatiskt erkännande av deras yrkeskvalifikationer enligt avdelning III kapitel II, III och IIIa.”
9. Artikel 21.1 i direktiv 2005/36, med rubriken ”Principen om automatiskt erkännande”, har följande lydelse:
”Varje medlemsstat skall erkänna de bevis på formella kvalifikationer som läkare som ger tillträde till yrkesverksamhet som läkare med grundutbildning och som specialistläkare, som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, som tandläkare, som specialisttandläkare, som veterinär, som apotekare och som arkitekt, vilka avses i punkterna 5.1.1, 5.1.2, 5.2.2, 5.3.2, 5.3.3, 5.4.2, 5.6.2 respektive 5.7.1 i bilaga V, och som uppfyller minimikraven för utbildning som avses i artiklarna 24, 25, 31, 34, 35, 38, 44 respektive 46, genom att ge innehavare av dessa bevis på formella kvalifikationer tillträde till och rätt att utöva yrket på samma villkor som innehavare av de bevis på formella kvalifikationer som utfärdats av denna medlemsstat.
…”
B. Fransk rätt
10. Ordonnance du 19 janvier 2017 relative à la reconnaissance des qualifications professionnelles dans le domaine de la santé (beslut nr 2017–50 av den 19 januari 2017 om erkännande av yrkeskvalifikationer inom hälso- och sjukvård) antogs för att införliva direktiv 2013/55 med fransk rätt. Genom beslutet infördes artiklarna L. 4002–3–L. 4002–6 i code de la santé publique (folkhälsolagen).
11. Artikel L. 4002–3 i folkhälsolagen ger möjlighet till partiellt tillträde till alla hälso- och sjukvårdsyrken som regleras i del 4 i samma lag, däribland de yrken som ordningen för automatiskt erkännande av yrkeskvalifikationer är tillämplig på.
12. Décret du 2 novembre 2017 relatif à la reconnaissance des qualifications professionnelles dans le domaine de la santé (dekret nr 2017–1520 av den 2 november 2017 om erkännande av yrkeskvalifikationer på hälso- och sjukvårdsområdet) utfärdades för tillämpningen av särskilt artikel L. 4002–3 i folkhälsolagen. Besluten av ministern för solidaritet och hälsa av den 4 december 2017 och den 8 december 2017 utfärdades för att införliva dekret nr 2017–1520 av den 2 november 2017.
III. Bakgrund till det nationella målet och begäran om förhandsavgörande
13. Les Chirurgiens-Dentistes de France och de andra organisationer som har nämnts ovan har, genom flera ansökningar, väckt talan avseende maktmissbruk vid Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Frankrike) och yrkat, beroende på omständigheterna, att dekret nr 2017–1520 av den 2 november 2017 helt eller delvis ska upphävas, och/eller att beslutet av ministern för solidaritet och hälsa av den 4 december 2017 ska upphävas, och/eller att beslutet av ministern för solidaritet och hälsa av den 8 december 2017 ska upphävas.
14. Till stöd för talan har sökandena bland annat gjort gällande att de ovannämnda nationella lagbestämmelserna på ett rättsstridigt sätt har låtit tillämpningsområdet för partiellt tillträde innefatta de yrken som omfattas av kapitel III i avdelning III i direktiv 2005/36, det vill säga de yrken som omfattas av ordningen för automatiskt erkännande av yrkeskvalifikationer.
15. Eftersom dessa olika bestämmelser grundar sig på det beslut varigenom direktiv 2013/55 införlivades med fransk rätt, ansåg den nationella domstolen att frågan huruvida artikel 4f.6 i direktiv 2005/36 – vilken infördes genom direktiv 2013/55 – utesluter att en medlemsstat föreskriver en möjlighet till partiellt tillträde till ett av dessa yrken därför var avgörande för lösningen av tvisten.
IV. Tolkningsfrågan och förfarandet vid EU-domstolen
16. Mot denna bakgrund beslutade Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen), genom beslut av den 19 december 2019 som inkom till domstolen den 30 december 2019, att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till EU‑domstolen:
”Utesluter artikel 4f.6 i [direktiv 2005/36] att en medlemsstat inför en möjlighet till partiellt tillträde till ett av de yrken som omfattas av den ordning för automatiskt erkännande av yrkeskvalifikationer som föreskrivs i bestämmelserna i kapitel III i avdelning III i samma direktiv?”
17. Skriftliga yttranden har ingetts av Les Chirurgiens-Dentistes de France, Conseil national de l’Ordre des Chirurgiens-Dentistes (Tandläkarsamfundets nationella råd), Conseil national de l’Ordre des Infirmiers (Sjuksköterskesamfundets nationella råd), den franska, den tjeckiska och den österrikiska regeringen samt Europeiska kommissionen.
18. I slutet av den skriftliga delen av förfarandet ansåg domstolen att den hade tillräckligt underlag för att, i enlighet med artikel 76.2 i domstolens rättegångsregler, avgöra målet utan muntlig förhandling.
V. Bedömning
19. Till följd av domstolens praxis, särskilt dom av den 19 januari 2006, Colegio de Ingenieros de Caminos, Canales y Puertos ( C‑330/03, EU:C:2006:45), och, inom hälso- och sjukvård, dom av den 27 juni 2013, Nasiopoulos ( C‑575/11, EU:C:2013:430), införde unionslagstiftaren begreppet ”partiellt tillträde” till en yrkesverksamhet i direktiv 2005/36. Enligt artikel 4f.1 i direktiv 2005/36 ska således den mottagande medlemsstatens behöriga myndighet numera, från fall till fall och om villkoren som föreskrivs i denna bestämmelse är uppfyllda, bevilja partiellt tillträde till en yrkesverksamhet på landets territorium.
20. I artikel 4f.6 i direktiv 2005/36 anges dock att artikel 4f ”inte [ska] tillämpas på de yrkesutövare som omfattas av automatiskt erkännande av deras yrkeskvalifikationer enligt avdelning III kapitel II, III och IIIa”.
21. Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen) vill genom sin fråga just få klarhet i huruvida artikel 4f.6 i direktiv 2005/36 utesluter partiellt tillträde till ett av de yrken som omfattas av den ordning för automatiskt erkännande av yrkeskvalifikationer som föreskrivs i bestämmelserna i kapitel III i avdelning III i samma direktiv.
22. Mot bakgrund av ordalydelsen i det aktuella direktivets bestämmelser, ordningen och systematiken i direktivet samt de mål som direktivet eftersträvar, anser jag att domstolen bör besvara denna fråga nekande. Jag har kommit fram till denna slutsats av följande skäl.
23. För det första ska det, med hänsyn till ordalydelsen i artikel 4f.6 i direktiv 2005/36, påpekas att lagstiftaren använde begreppet ”yrkesutövare” i stället för ”yrken”, till skillnad från andra bestämmelser i direktivet. Detta ordval tycks vara avsiktligt. Även om kommissionens förslag inte innehöll någon sådan bestämmelse som nuvarande artikel 4f.6 i direktiv 2005/36, föreslog Europaparlamentet en ändring för att utesluta ”vissa yrken” från partiellt tillträde i sin helhet, och inte från fall till fall. Efter överenskommelse mellan de institutioner som deltog i lagstiftningsförfarandet föredrogs emellertid begreppet ”yrkesutövare”.
24. Eftersom direktiv 2005/36 inte innehåller någon definition av begreppet yrkesutövare, ska ordets betydelse och räckvidd – i enlighet med domstolens fasta praxis – fastställas i överensstämmelse med dess normala betydelse i vanligt språkbruk, med beaktande av det sammanhang i vilket det används och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som det ingår i.
25. Under dessa omständigheter tenderar ordvalet i artikel 4f.6 i direktiv 2005/36 att begränsa omfattningen av det undantag som föreskrivs i denna bestämmelse till att avse yrkesutövare – det vill säga personer som utövar ett av de yrken som avses i kapitel II, III och IIIa i avdelning III i direktiv 2005/36 och vilka, som sådana, omfattas av automatiskt erkännande av deras yrkeskvalifikationer i enlighet med villkoren i direktivet – och inte yrket som helhet betraktad.
26. För det andra bekräftar en analys av systematiken i artikel 4f i direktiv 2005/36 denna tolkning, eftersom en sådan systematisk tolkning eller ett sådant systematiskt synsätt innebär att de stycken som en artikel består av utgör en enhet vars bestämmelser inte kan betraktas var för sig.
27. I det sammanhanget är det obestridligt att artikel 4f.1 i direktiv 2005/36 inrättar principen om partiellt tillträde till yrkesverksamhet och fastställer villkoren för att sådant partiellt tillträde ska vara tillåtet, medan det i artikel 4f.2 föreskrivs en möjlighet att neka partiellt tillträde på grund av tvingande hänsyn till allmänintresset. I artikel 4f.3 och 4f.4 förklaras därefter förfarandet för att granska ansökningar, och i artikel 4f.5 anges under vilken titel yrkesverksamheten ska utövas och vilken information som ska lämnas till tjänstemottagaren. I artikel 4f.6, som är den sista punkten, anges sedan att dessa bestämmelser i artikel 4f inte är tillämpliga på de yrkesutövare som omfattas av automatiskt erkännande av deras yrkeskvalifikationer enligt kapitel II, III och IIIa i avdelning III. Av denna struktur framgår därför klart att den sista punkten utgör ett undantag från den princip som anges i den första punkten och som har utformats i de följande punkterna. Som ett undantag från principen om partiellt tillträde ska därför artikel 4f.6 i direktiv 2005/36 tolkas restriktivt.
28. Det mål som artikel 4f i direktiv 2005/36 och, mer allmänt, direktivet eftersträvar föranleder, för det tredje, samma tolkning.
29. Beträffande ändamålet med direktiv 2005/36 är syftet med detta direktiv, såsom EU-domstolen redan har slagit fast, att ge dem som har en yrkeskvalifikation, genom vilken de ges tillträde till ett reglerat yrke i sin ursprungsmedlemsstat, möjlighet att i den mottagande medlemsstaten utöva det yrke som personen i fråga är behörig för i ursprungsmedlemsstaten.
30. Vad beträffar målet med artikel 4f i direktiv 2005/36 kan det, för det första, tilläggas att det direktiv varigenom denna bestämmelse infördes – nämligen direktiv 2013/55 – antogs med artikel 53.1 FEUF som rättslig grund. Det framgår emellertid av den sistnämnda bestämmelsen att sådana direktiv som antas med stöd av den grunden har som målsättning att främja det ömsesidiga erkännandet av utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis genom att fastställa gemensamma regler och kriterier som i möjligaste mån medför att dessa utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis automatiskt erkänns. För det andra bekräftar skäl 7 i direktiv 2013/55 att tillstånd till partiellt tillträde – för yrken där skillnaderna mellan verksamhetsområdena i yrkesutövarens ursprungsmedlemsstat och den mottagande medlemsstaten är så stora att ett fullständigt utbildningsprogram skulle krävas för att yrkesutövarna ska kunna kompensera för sina brister – klart utgör en del av målet att underlätta ömsesidigt erkännande.
31. I det sammanhanget anser jag att harmonisering av de yrkeskvalifikationer som krävs för automatiskt erkännande av yrken och vilkas verksamhetsområde klart definieras i direktivet – såsom tandläkare – inte betyder att några medlemsstater inte godtar att vissa av de verksamheter som omfattas av definitionen av ett ”harmoniserat yrke”, utövas parallellt och självständigt. Det skulle emellertid strida mot ovannämnda mål att hindra sådana yrkesutövare från att utöva yrket i en annan medlemsstat endast under förevändning att denna verksamhet är en av dem som omfattas av ett annat yrke med en större räckvidd.
32. Införandet av partiellt tillträde i direktiv 2005/36 medför således, enligt min mening, att den rättspraxis som baseras på de tidigare direktiven, vilka inte föreskrev att det kunde inrättas en kategori av praktiker som inte motsvarade någon av de kategorier som föreskrevs i de då gällande direktiven, inte är tillämplig.
33. I motsats till vad som kan ha gjorts gällande på ett eller annat sätt av sökandena i det nationella målet, förstår jag inte hur det skulle kunna strida mot den harmonisering som lagstiftaren eftersträvar att tillåta partiellt tillträde till verksamheter som ingår i de yrken som omfattas av automatiskt erkännande av deras yrkeskvalifikationer enligt kapitel II, III och IIIa i avdelning III i direktiv 2005/36. Sådan harmonisering förhindrar inte det faktum att dessa yrken kan bestå av olika verksamheter som, objektivt sett, kan skilja sig från de verksamheter som omfattas av det ”harmoniserade yrket” och vilka som sådana utövas självständigt.
34. En person – ”yrkesutövaren” i den mening som avses i artikel 4f.6 i direktiv 2005/36 – som har alla de kvalifikationer som krävs för att utöva ett av de yrken som omfattas av automatiskt erkännande av yrkeskvalifikationer måste däremot med nödvändighet tillåtas utöva alla de verksamheter som det aktuella yrket omfattar. Det är så den ändamålsenliga verkan – effet utile – av direktiv 2005/36 bevaras och det är så jag uppfattar förbudet mot partiellt tillträde som avses i artikel 4f.6 i direktiv 2005/36.
35. Även om direktiv 2005/36 behandlar dessa yrken, i fråga om vilka kvalifikationerna har harmoniserats, som en helhet, erkänner direktivet likväl realiteten att det i många medlemsstater finns separata yrkesverksamheter som bedrivs inom ramen för ett yrke. Dessa yrkesverksamheter kan naturligtvis inbegripa motsvarande utbildning. Direktiv 2005/36 utgör inte hinder för att exempelvis en specialistutbildning, vars benämning inte motsvarar benämningen på någon av de specialistutbildningar som anges i bilaga V till det direktivet, riktas såväl till dem som endast har fullgjort den grundläggande läkarutbildningen som till dem som med godkända resultat endast har fullgjort den grundläggande tandläkarutbildningen, även om en sådan specialistutbildning i det fallet inte kan utmynna i utfärdandet av ett bevis på formella kvalifikationer som läkare med grundutbildning eller ett bevis på formella kvalifikationer som tandläkare med grundutbildning.
36. Under dessa omständigheter anser jag, vad beträffar andra yrken som EU-domstolen nämnde i sin dom av den 19 januari 2006, Colegio de Ingenieros de Caminos, Canales y Puertos ( C‑330/03, EU:C:2006:45), och dom av den 27 juni 2013, Nasiopoulos ( C‑575/11, EU:C:2013:430), att när den ifrågavarande verksamheten objektivt kan avskiljas från helheten av verksamheter inom ett av de yrken som omfattas av den ordning för automatiskt erkännande av yrkeskvalifikationer som föreskrivs i bestämmelserna i kapitel III i avdelning III i samma direktiv, skulle den avskräckande effekten som följer av att alla möjligheter till partiellt tillträde utesluts bli alltför betydande för att väga upp farhågorna om att tjänstemottagarnas rättigheter eventuellt skadas eller vad som är nödvändigt för hälsoskyddet.
37. I ett sådant fall kan dessa legitima syften uppnås med mindre ingripande medel, särskilt genom en skyldighet att använda den ursprungliga yrkestiteln eller den akademiska titeln på såväl det språk som den utfärdades på som på den mottagande medlemsstatens officiella språk. Denna garanti föreskrivs numera uttryckligen i artikel 4f.5 i direktiv 2005/36. I artikel 4f.5 anges vidare att de yrkesutövare som har beviljats partiellt tillträde tydligt ska ange sin yrkesverksamhets räckvidd för tjänstemottagarna. Det ska dessutom erinras om att partiellt tillträde endast kan beviljas från fall till fall och att medlemsstaterna i vilket fall som helst får neka partiellt tillträde på grund av tvingande hänsyn till allmänintresset, såsom folkhälsa, i enlighet med artikel 4f.2 i direktiv 2005/36.
38. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag följaktligen att artikel 4f.6 i direktiv 2005/36 inte utesluter att en medlemsstat föreskriver partiellt tillträde till ett av de yrken som omfattas av den ordning för automatiskt erkännande av yrkeskvalifikationer som föreskrivs i bestämmelserna i kapitel III i avdelning III i samma direktiv.
VI. Förslag till avgörande
39. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag följaktligen att domstolen besvarar den tolkningsfråga som har hänskjutits av Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Frankrike) enligt följande: Artikel 4f.6 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU av den 20 november 2013 utesluter inte att en medlemsstat föreskriver partiellt tillträde till ett av de yrken som omfattas av den ordning för automatiskt erkännande av yrkeskvalifikationer som föreskrivs i bestämmelserna i kapitel III i avdelning III i samma direktiv.
1 Originalspråk: engelska.
2 EUT L 255, 2005, s. 22.
3 EUT L 354, 2013, s. 132, och rättelse i EUT L 273, 2016, s. 39.
4 Se, för en jämförelse, artiklarna 6 a, 7.4 eller 10 i direktiv 2005/36.
5 Jämför kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2005/36/EG om erkännande av yrkeskvalifikationer och förordning om administrativt samarbete genom informationssystemet för den inre marknaden (KOM(2011) 883 slutlig) och ändring 34 i utkastet till rapport från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd av den 16 juli 2012 om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2005/36/EG om erkännande av yrkeskvalifikationer och förordning om administrativt samarbete genom informationssystemet för den inre marknaden (2011/0435 (COD)).
6 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 juni 2018, Louboutin och Christian Louboutin ( C‑163/16, EU:C:2018:423, punkt 20).
7 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 september 2015, Sodiaal International ( C‑383/14, EU:C:2015:541, punkt 25).
8 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 april 2015, Angerer ( C‑477/13, EU:C:2015:239, punkterna 36 och 44).
9 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 januari 2006, Colegio de Ingenieros de Caminos, Canales y Puertos ( C‑330/03, EU:C:2006:45, punkt 23).
10 Enligt artikel 36.1 i direktiv 2005/36 ska i detta direktiv ”yrkesverksamhet som tandläkare innebära sådan verksamhet som definieras i punkt 3 och som utövas av personer med de yrkestitlar som anges i punkt 5.3.2 i bilaga V”.
11 Ett bra exempel i detta sammanhang är situationen med belgiska tandhygienister som kommissionen har åberopat.
12 Se beslut av den 17 oktober 2003, Vogel ( C‑35/02, EU:C:2003:570, punkterna 28, 30 och 31).
13 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 september 2013, Conseil national de l’ordre des médecins ( C‑492/12, EU:C:2013:576, punkt 39).
14 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 september 2013, Conseil national de l’ordre des médecins ( C‑492/12, EU:C:2013:576, punkt 40).
15 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 januari 2006, Colegio de Ingenieros de Caminos, Canales y Puertos ( C‑330/03, EU:C:2006:45, punkt 38), och dom av den 27 juni 2013, Nasiopoulos ( C‑575/11, EU:C:2013:430, punkterna 30 och 34).
16 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 januari 2006, Colegio de Ingenieros de Caminos, Canales y Puertos ( C‑330/03, EU:C:2006:45, punkt 38).