Förslag till avgörande av generaladvokat Szpunar – Mål C‑501/20 M P A (Hemvist – Tredjeland)

I. Inledning

1. ”Närhetsprincipen … är närmare vardagslivet och det är det som är dess adelsmärke. Den ger oss en lektion i anspråkslöshet och lär oss att ingen politisk vilja och ingen domstol, oavsett hur goda avsikterna är, under någon längre tid kan åberopa nationell lagstiftning för att reglera levnadsförhållanden som ligger utanför dess räckvidd.” Dessa ord från Paul Lagarde är lika relevanta i dag som när de skrevs 1986. Numera är närhetsprincipen nämligen central i unionens förordningar om äktenskapsmål och mål om underhållsskyldighet.

2. Rent allmänt är det vanligt att en medborgare i en medlemsstat av yrkesmässiga skäl tjänstgör i en annan medlemsstat eller i ett tredjeland. Situation blir mer komplicerad om den berörda medborgaren beslutar sig för att separera eller skilja sig, och detta gäller i ännu högre grad om domstolen i den medlemsstat vid vilken talan väckts ska fastställa sin internationella behörighet inte enbart avseende upplösningen av äktenskapet och föräldraansvaret för underåriga barn, utan även avseende underhållsbidrag till dessa barn och nyttjandet av familjens bostad i tredjelandet. Detta är situationen i förvarande mål.

3. Genom sina tolkningsfrågor vill Audiencia Provincial de Barcelona (Provinsdomstolen i Barcelona, Spanien) att EU-domstolen ska tolka artiklarna 3, 7, 8 och 14 i förordning (EG) nr 2201/2003 och artiklarna 3 och 7 i förordning (EG) nr 4/2009, samt artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

4. För att besvara dessa frågor måste domstolen först ta ställning till hur artiklarna 3 och 8 i förordning nr 2201/2003 och artikel 3 i förordning nr 4/2009, och följaktligen begreppet hemvist, ska tolkas, särskilt när makarna är kontraktsanställda i Europeiska unionen och tjänstgör i ett tredjeland där de, enligt vad de själva påstår, har diplomatstatus. Domstolen har vidare ombetts att fastställa behörigheten i mål om äktenskapsskillnad och föräldraansvar i övriga fall där svaranden är medborgare i en medlemsstat, och har följaktligen getts en möjlighet att undersöka förhållandet mellan artiklarna 6, 7 och 14 i förordning nr 2201/2003. Slutligen har domstolen ombetts att precisera räckvidden för det forum necessitatis som avses i artikel 7 i förordning nr 4/2009, vid fastställandet av underhållsbidrag till barn, och tillämpningsområdet för artikel 47 i stadgan, för att tolka dessa bestämmelser.

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Internationell rätt

5. I artikel 31.1 i Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser, undertecknad i Wien den 18 april 1961 (nedan kallad Wienkonventionen), föreskrivs följande:

”1. Diplomatisk företrädare skall åtnjuta immunitet i den mottagande staten i vad avser utövandet av dess domsrätt i straffrättsligt hänseende. Han skall åtnjuta sådan immunitet även i vad avser utövandet av dess domsrätt i tvistemål och administrativa mål, utom då saken rör

a) talan angående privat fast egendom, belägen på den mottagande statens område, om den icke innehas av honom på den sändande statens vägnar för beskickningsändamål

b) talan angående kvarlåtenskap med avseende på vilken den diplomatiska företrädaren uppträder som testamentsexekutor, boutredningsman, arvinge, eller legatarie i egenskap av privatperson och ej på den sändande statens vägnar, och

c) talan angående yrkes- eller affärsverksamhet, utövad av den diplomatiska företrädaren i den mottagande staten vid sidan av hans tjänst.”

6. I artikel 32.1 i Wienkonventionen föreskrivs följande:

”Den sändande staten äger häva den immunitet i vad avser lagföring, som tillkommer diplomatisk företrädare samt den som åtnjuter diplomatisk immunitet enligt artikel 37.”

B. Unionsrätt

1. Förordning nr 2201/2003

7. Artikel 3 i förordning 2201/2003, som har rubriken ”Allmän behörighet”, har följande lydelse:

”1. Behörighet att ta upp frågor om äktenskapsskillnad, hemskillnad och annullering av äktenskap skall tillkomma domstolarna i den medlemsstat

a) inom vars territorium

makarna har hemvist, eller,

makarna senast hade hemvist om en av dem fortfarande är bosatt där, eller

svaranden har hemvist, eller

om ansökan är gemensam, någon av makarna har hemvist, eller

sökanden har hemvist om sökanden har varit bosatt där i minst ett år omedelbart innan ansökan gjordes, eller

sökanden har hemvist om sökanden har varit bosatt där i minst sex månader omedelbart innan ansökan gjordes och sökanden antingen är medborgare i den berörda medlemsstaten eller, när det gäller Förenade kungariket och Irland, har 'domicil' där,

b) i vilken båda makarna är medborgare eller, när det gäller Förenade kungariket och Irland, båda makarna har 'domicil'.

…”

8. Artikel 6 i denna förordning, som har rubriken Exklusiv behörighet enligt artiklarna 3, 4 och 5” har följande lydelse:

”Talan mot en make som

a) har hemvist inom en medlemsstats territorium, eller

b) är medborgare i en medlemsstat, eller, när det gäller Förenade kungariket och Irland, har ”domicil” inom en av de senare medlemsstaternas territorium,

får väckas vid en annan medlemsstats domstolar endast i enlighet med artiklarna 3, 4 och 5.”

9. Artikel 7 i förordningen har rubriken ”Behörighet i övriga fall”. I artikel 7.1 föreskrivs följande:

”Om ingen medlemsstats domstol är behörig enligt artiklarna 3, 4 och 5 skall behörigheten i varje medlemsstat bestämmas enligt den statens lag.”

10. Artikel 8 i samma förordning har rubriken ”Allmän behörighet”. I artikel 8.1 föreskrivs följande:

”Domstolarna i en medlemsstat skall vara behöriga i mål om föräldraansvar för ett barn som har hemvist i den medlemsstaten vid den tidpunkt då talan väcks.”

11. I artikel 14 i förordning nr 2201/2003, som har rubriken ”Behörighet i övriga fall” föreskrivs följande:

”Om ingen medlemsstats domstol är behörig enligt artiklarna 8–13, skall behörigheten i varje medlemsstat bestämmas enligt den statens lag.”

2. Förordning nr 4/2009

12. Artikel 3 i förordning nr 4/2009, som har rubriken ”Allmänna bestämmelser”, föreskrivs följande:

”I frågor som gäller underhållsskyldighet i medlemsstaterna ska behörigheten ligga hos

a) domstolen i den ort där svaranden har hemvist, eller

b) domstolen i den ort där den underhållsberättigade har hemvist, eller

c) den domstol som enligt sin egen lag är behörig att pröva en talan om någons rättsliga status, om frågan om underhåll har samband med den talan, såvida inte behörigheten endast grundar sig på den ena partens medborgarskap, eller

d) den domstol som enligt sin egen lag är behörig att pröva en talan om föräldraansvar om frågan om underhåll har samband med denna talan, såvida inte behörigheten endast grundar sig på den ena partens medborgarskap.”

13. I artikel 7 i denna förordning, som har rubriken ”Forum necessitatis”, föreskrivs följande:

”Om ingen medlemsstats domstol är behörig enligt artiklarna 3, 4, 5 och 6, kan domstolarna i en medlemsstat, i undantagsfall, uppta tvisten om ett förfarande inte rimligen kan inledas eller genomföras eller visar sig vara omöjligt i en tredjestat till vilken tvisten har nära anknytning.

Tvisten ska ha tillräcklig anknytning till den medlemsstat i vilken talan väckts.”

C. Spansk rätt

14. I artikel 22 quater c och d i Ley Orgánica 6/1985 del Poder Judicial (lag 6/1985 om domstolsväsendet) av den 1 juli 1985, i dess lydelse enligt Ley Orgánica 7/2015 (lag 7/2015 av den 21 juli 2015, som reglerar spanska domstolars behörighet), föreskrivs följande:

”I avsaknad av ovannämnda kriterier är spanska domstolar behöriga

…

c) i mål som rör personliga förhållanden och förmögenhetsförhållanden mellan makar, annullering av äktenskap, hemskillnad och äktenskapsskillnad och ändringar rörande dessa, under förutsättning att ingen annan utländsk domstol är behörig, när båda makarna har hemvist i Spanien när talan väcks eller har haft sin senaste hemvist i Spanien och en av dem [fortfarande] bor där, eller när svaranden har hemvist i Spanien eller, vid gemensam ansökan, när en av makarna är bosatt i Spanien, eller när käranden har haft hemvist i Spanien i minst ett år efter att talan väcktes, eller när käranden är spansk medborgare och har haft hemvist i Spanien i minst sex månader innan talan väcktes, samt när båda makarna är spanska medborgare.

d) i mål som rör släktskap och förhållandet mellan föräldrar och barn, skydd av barn och föräldraansvar, när barnet har hemvist i Spanien när talan väcks eller när käranden är spansk medborgare eller har hemvist i Spanien, eller, under alla förhållanden, har haft det i sex månader innan talan väcktes.”

15. I artikel 22 octies LOPJ föreskrivs följande:

”1. Spansk domstol är inte behörig i de fall där forumreglerna i spansk lag inte föreskriver någon sådan behörighet.

…

3. … Spansk domstol får … inte förklara sig obehörig när tvisten har anknytning till Spanien och domstolarna i de olika stater som har anknytning till tvisten har förklarat sig obehöriga …”

16. I artikel 40 i Código Civil (civillagen) föreskrivs att diplomater som på grund av sin tjänst är bosatta i utlandet, och som åtnjuter exterritorialitetsrätt, ska anses ha hemvist på den ort där de senast hade hemvist i Spanien.

III. Bakgrund till tvisten i det nationella målet, tolkningsfrågorna och förfarandet vid domstolen

17. M P A, som är spansk medborgare, och LC D N M T, som är portugisisk medborgare, gifte sig den 25 augusti 2010 på Spaniens ambassad i Guinea-Bissau. De har två underåriga barn som föddes i Manresa (Provinsen Barcelona, Spanien) den 10 oktober 2007 respektive den 30 juli 2012, och som har både spanskt och portugisiskt medborgarskap.

18. Mellan augusti 2010 och februari 2015 bodde makarna i Guinea-Bissau och flyttade därefter till Lomé (Togo). Efter sin separation i juli 2018 bodde modern och barnen kvar i makarnas gemensamma bostad i Togo medan hennes make bodde på ett hotell i samma land.

19. Makarna arbetade som kontraktsanställda vid Europeiska kommissionen och tjänstgjorde vid Europeiska unionens delegation i Togo. Den hänskjutande domstolen har påpekat att kontraktsanställda betraktas som unionsanställda i unionens medlemsstater, men endast har ställning som diplomatiska företrädare för unionen i tjänstgöringslandet.

20. Den 6 mars 2019 väckte M P A talan vid Juzgado de Primera Instancia de Manresa (Förstainstansdomstolen i Manresa, Barcelona, Spanien) och yrkade att nämnda domstol skulle döma till äktenskapsskillnad och besluta att makarnas förmögenhetsförhållanden skulle avvecklas, samt fastställa villkoren och formerna för utövandet av vårdnaden om och föräldraansvaret för de underåriga barnen, fastställa ett underhållsbidrag till barnen samt reglera rätten att nyttja makarnas gemensamma bostad i Lomé. Hon ansökte dessutom om interimistiska åtgärder.

21. LC D N M T hävdade att Juzgado de Primera Instancia de Manresa (Förstainstansdomstolen i Manresa, Barcelona) saknade internationell behörighet. Genom beslut av den 9 september 2019 förklarade sig nämnda domstol sakna behörighet att pröva talan med motiveringen att parterna, enligt denna domstol, inte hade hemvist i Spanien.

22. M P A har överklagat detta beslut till den hänskjutande domstolen. Hon har gjort gällande att hon och hennes make har diplomatstatus i egenskap av ackrediterad unionspersonal i tjänstgöringslandet och att även parets underåriga barn omfattas av denna status. Hon har gjort gällande att enligt förordningarna nr 2201/2003 och nr 4/2009 ska behörigheten att pröva frågor om äktenskapsskillnad, föräldraansvar och underhållsbidrag fastställas på grundval av var parterna har hemvist. Enligt artikel 40 i spanska civillagen, är hennes hemvist emellertid inte den ort där hon tjänstgör som kontraktsanställd, vilket hennes make har gjort gällande, utan den ort där hon var bosatt innan hon fick ställning som kontraktsanställd, det vill säga Spanien. Hon har vidare gjort gällande att hon åtnjuter immunitet enligt artikel 31 i Wienkonventionen och att hennes yrkanden avseende äktenskapsskillnad, föräldraansvar och underhållsbidrag inte omfattas av undantagen i den artikeln.

23. M P A har dessutom åberopat det forum necessitatis som föreskrivs i förordning nr 4/2009 och redogjort för de togolesiska domstolarnas situation. Hon har i detta sammanhang hänvisat till rapporter från FN:s generalförsamlings människorättsråd och har framhållit att det i en av dessa rapporter, från den 17 augusti 2016, anges att domarna inte får lämplig och kontinuerlig utbildning och att en atmosfär av straffrihet råder när det gäller brott mot de mänskliga rättigheterna. Av en annan av dessa rapporter, från den 22 augusti 2016, framgår att Förenta nationerna känner oro när det gäller domstolsväsendets oberoende, tillgången till domstolsprövning och straffrihet för brott mot de mänskliga rättigheterna. Hon har påpekat att kommittén för avskaffande av diskriminering av kvinnor har uppmanat Togo att garantera att kvinnor har faktisk tillgång till domstolsprövning.

24. LC D N M T har, å sin sida, gjort gällande att varken han eller hans maka tjänstgör som diplomater för sina respektive hemländer, utan arbetar som kontraktsanställda vid unionens delegation i Togo. Enligt honom är ett ”laissez-passer” inte något diplomatpass utan en passersedel eller ett resedokument som endast gäller inom tredjeländer som inte är medlemmar av unionen. Han har dessutom gjort gällande att tillämplig lagstiftning inte är Wienkonventionen utan protokoll nr 7 om Europeiska unionens immunitet och privilegier. Detta protokoll är dock bara är tillämpligt på handlingar som tjänstemän och övriga anställda i unionen begått i sin tjänsteutövning och gör det inte möjligt att tillämpa regeln om forum necessitatis.

25. Den hänskjutande domstolen konstaterar att det i en sådan situation som den i det nationella målet inte finns någon rättspraxis beträffande begreppet makars hemvist av vilken det går att fastställa vilken domstol som är behörig att pröva en talan om äktenskapsskillnad. Detsamma gäller enligt den hänskjutande domstolen för begreppet underåriga barns hemvist, det vill säga vilken betydelse diplomatstatus eller en analog ställning – såsom ställning som personer som arbetar som anställda vid eller utför arbete för unionen och som är stationerade i tredjeländer för att utföra dessa arbetsuppgifter – har vid fastställandet av hemvisten. Enligt den hänskjutande domstolen har dessa personers närvaro i dessa länder sin grund och sitt ursprung i arbetet som anställda vid eller utförandet av arbete för unionen.

26. Det är mot denna bakgrund som Audiencia Provincial de Barcelona (Provinsdomstolen i Barcelona, Spanien), genom beslut av den 15 september 2020, som inkom till domstolens kansli den 6 oktober 2020, har beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

”1) Hur ska begreppet hemvist i artikel 3 i förordning nr 2201/2003 och i artikel 3 i förordning nr 4/2009 tolkas med avseende på personer som är medborgare i en medlemsstat och som uppehåller sig i ett tredjeland för att utföra uppgifter som de anförtrotts i egenskap av [unionens] kontraktsanställda och som i det tredjelandet anses vara diplomatiska företrädare för [unionen] när deras vistelse i den staten är knuten till utövandet av de uppgifter som de utför för unionen?

2) Om fastställandet av makarnas hemvist i den mening som avses i artikel 3 i förordning nr 2201/2003 och i artikel 3 i förordning nr 4/2009 är beroende av deras ställning som [unionens] unionens kontraktsanställda i ett tredjeland, hur påverkar deras hemvist fastställandet av de underåriga barnens hemvist enligt artikel 8 i förordning nr 2201/2003?

3) För det fallet att barnen inte anses ha hemvist i det tredjelandet, kan då moderns anknytning genom medborgarskap, hennes hemvist i Spanien innan äktenskapet ingicks, de underåriga barnens spanska medborgarskap och den omständigheten att de är födda i Spanien, beaktas vid fastställandet av deras hemvist enligt artikel 8 i förordning nr 2201/2003?

4) För det fallet att det fastställs att föräldrarna och barnen inte har hemvist i en medlemsstat, med beaktande av att det enligt förordning nr 2201/2003 inte finns någon annan medlemsstat som är behörig att pröva talan, förhindrar då den omständigheten att svaranden är medborgare i en medlemsstat att bestämmelserna om behörighet i övriga fall i artiklarna 7 och 14 i [denna förordning] tillämpas?

5) För det fallet att det fastställs att föräldrarna och barnen inte har hemvist i en medlemsstat, vid fastställandet av underhållsbidraget för barnen, hur ska då det forum necessitatis som avses i artikel 7 i förordning nr 4/2009 tolkas, och, i synnerhet, vilka villkor ska vara uppfyllda för att slutsatsen ska kunna dras att ett förfarande inte rimligen kan inledas eller genomföras eller visar sig vara omöjligt i ett tredjeland till vilken tvisten har nära anknytning (i förevarande fall Togo)? Måste parten styrka att han eller hon har inlett eller försökt inleda förfarandet i den staten med negativt resultat och utgör någon av parternas medborgarskap en tillräcklig anknytning till [den medlemsstat där den domstol vid vilken talan väckts är belägen]?

6) Om i ett fall som det här aktuella, i vilket makarna har stark anknytning till medlemsstater (medborgarskap, tidigare hemvist), ingen medlemsstat är behörig genom tillämpning av reglerna i förordningarna, strider det då mot artikel 47 i [stadgan]?”

27. Den hänskjutande domstolen ansökte om att förevarande mål skulle handläggas enligt det förfarande för brådskande mål om förhandsavgörande som föreskrivs i artikel 107 i domstolens rättegångsregler.

28. Domstolens fjärde avdelning beslutade den 19 oktober 2020, på förslag av referenten och efter att ha hört generaladvokaten, att avslå denna ansökan.

29. Skriftliga yttranden har inkommit från den spanska och den tjeckiska regeringen samt från Europeiska unionens råd och kommissionen. Parterna i det nationella målet och samma parter deltog i förhandlingen den 16 september 2021.

IV. Bedömning

A. Den första tolkningsfrågan

30. Genom den första frågan vill den hänskjutande domstolen få klarhet i hur begreppet hemvist i artikel 3 i förordning nr 2201/2003 och i artikel 3 i förordning nr 4/2009 ska tolkas när makarna är kontraktsanställda i unionen och tjänstgör i ett tredjeland där de, enligt vad de själva påstår, har diplomatstatus.

31. Den hänskjutande domstolen anser att artikel 40 i den spanska civillagen, på vilken M P A grundar sin bedömning att de spanska domstolarna är behöriga, inte är tillämplig i det nationella målet, eftersom den definition av begreppet hemvist som anges i denna ger upphov till en rättslig fiktion i spansk rätt som begränsas till personer som utför diplomatiska uppgifter. Den hänskjutande domstolen anser vidare att det för att bedöma makarnas hemvist är nödvändigt att fastställa huruvida deras vistelse i Togo präglas av varaktighet, regelbundenhet och stabilitet. Den hänskjutande domstolen undrar därför om makarnas ställning som unionsanställda utgör en viktig faktor för att avgöra huruvida de har hemvist i Togo, i den mening som avses i artikel 3 i förordning nr 2201/2003 och artikel 3 i förordning nr 4/2009.

32. För att besvara den första frågan kommer jag att inleda med att undersöka begreppet hemvist, i den mening som avses i artikel 3 i förordning nr 2201/2003 och artikel 3 i förordning nr 4/2009, och därefter undersöka räckvidden av makarnas ställning som diplomatiska företrädare för unionen i den stat där de har sin hemvist vid fastställandet av densamma.

1. Begreppet hemvist

a) Begreppet hemvist i den mening som avses i artikel 3 i förordning nr 2201/2003

33. Av skäl 1 i förordning nr 2201/2003 framgår att målet är att denna förordning ska bidra till upprättandet av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, där den fria rörligheten för personer garanteras. I detta avseende föreskrivs i kapitel II och III i nämnda förordning bland annat regler om domstols behörighet samt om erkännande och verkställighet av domar angående upplösning av äktenskap, och syftet med dessa regler är att säkerställa rättssäkerheten.

34. Artikel 3 i förordning nr 2201/2003, som ingår i kapitel II i denna förordning, är grundstommen för förordningens bestämmelser om internationell behörighet i mål om äktenskapsskillnad, hemskillnad och annullering av äktenskap. I artikel 3.1 a och b i förordningen anges flera behörighetsgrunder, mellan vilka det, enligt domstolen, ”inte fastställts någon rangordning”. Begreppet hemvist förekommer i de sex första behörighetsgrunderna i artikel 3.1 a i förordningen. Ett sjunde kriterium, nämligen den medlemsstat ”i vilken båda makarna är medborgare eller, när det gäller Förenade kungariket och Irland, båda makarna har ”domicil”, anges i artikel 3.1 b i förordning nr 2201/2003. Begreppet hemvist utgör således hörnstenen i reglerna om internationell behörighet i äktenskapsmål. Detta begrepp förekommer även i artiklarna 6 och 7, samt i artikel 8 i denna förordning, vilka också är relevanta för förevarande mål.

35. Jag konstaterar emellertid att begreppet hemvist, även om det är av avgörande betydelse för att de behöriga domstolarna ska kunna pröva ansökningar om äktenskapsskillnad och frågor om föräldraansvar för barn, inte definieras i artikel 2 i förordning nr 2201/2003. Eftersom unionslagstiftaren inte har hänvisat till medlemsstaternas rättsordningar för att fastställa innebörden och räckvidden av begreppet hemvist i den mening som avses i artikel 3.1 a i denna förordning, ska detta begrepp anses utgöra ett självständigt och enhetligt unionsrättsligt begrepp. Detta synsätt stöds av domstolens praxis angående nämnda förordning vad gäller tolkningen av begreppet hemvist för ett barn i den mening som avses i artikel 8 i samma förordning och, mer nyligen, av en makes hemvist i den mening som avses i artikel 3.1 a i förordningen.

36. Vad gäller tolkningen av detta självständiga begrepp i det särskilda sammanhang som är aktuellt i förevarande mål, ska, mot bakgrund av att förordning nr 2201/2003 inte innehåller någon definition av begreppet, hänsyn tas till de bestämmelser i vilka begreppet nämns och förordningens syfte. Jag inleder dock med en analys av ordalydelsen i artikel 3.1 a i nämnda förordning, genom att hänvisa till domstolens relevanta praxis.

1) Bokstavlig, historisk, kontextuell och teleologisk tolkning av artikel 3.1 a i förordning nr 2201/2003

37. Jag påpekar för det första att domstolen i domen IB, i samband med fastställandet av makars hemvist, nyligen slagit fast att flera bestämmelser i förordning nr 2201/2003, bland annat artikel 3.1 a, nämner begreppet hemvist i singular och inte i plural. I denna förordning hänvisas nämligen ”till domstolarna i den medlemsstat där någon av makarna eller barnet har 'hemvist', beroende på omständigheterna, med systematisk användning av singularis. En och samma person anses inte samtidigt kunna ha flera hemvister eller hemvist på flera platser.”

38. Härav följer i princip att makarna inte samtidigt kan ha hemvist i två medlemsstater eller, som i förevarande fall, i en medlemsstat och i ett tredjeland. Som jag kommer att återkomma till längre fram är detta enligt min mening en viktig aspekt vid fastställandet av makarnas hemvist i ett sådant fall som det i det nationella målet.

39. För det andra erinrar jag om att domstolen inom ramen för tolkningen av bestämmelserna om föräldraansvar i förordning nr 2201/2003, bland annat artikel 8 i denna förordning, redan har slagit fast att användningen [i den franska språkversionen] av adjektivet ”stadigvarande” gör det möjligt att dra slutsatsen att hemvisten ska präglas av en viss stabilitet eller regelbundenhet. Domstolen har vidare fastställt att det förhållandet att en person flyttar sin hemvist till en medlemsstat speglar vederbörandes önskan att etablera centrum för sina intressen i denna medlemsstat, med avsikt att denna situation ska vara stadigvarande. Domstolen har närmare bestämt funnit att det, för att fastställa ett barns hemvist, är viktigt att undersöka var föräldrarna stadigvarande är familjemässigt och socialt integrerade. I detta sammanhang kan föräldrarnas avsikt att bosätta sig med barnet i en medlemsstat, om den har kommit till uttryck i vissa konkreta åtgärder, också beaktas i syfte att fastställa barnets hemvist.

40. För det tredje får denna uppfattning inte bara stöd av Borrásrapporten, utan även av syftet med artikel 3.1 a i förordning nr 2201/2003. Syftet med de behörighetsregler som fastställs i denna bestämmelse är nämligen att säkerställa en balans mellan personers rörlighet inom Europeiska unionen och rättssäkerheten.

41. För att en person ska anses ha hemvist på en viss plats, och vara ”stadigvarande” bosatt där, måste följaktligen både ett objektivt rekvisit (”stabilitet” eller ”regelbundenhet”) och ett subjektivt rekvisit (”avsikt” eller ”önskan”), vara uppfyllt. Eftersom den hänskjutande domstolens bedömning av dessa rekvisit i grunden ska utgå från de faktiska förhållandena, ska den beakta samtliga särskilda omständigheter i det enskilda fallet. Domstolen har i sin praxis fastställt ett antal kriterier som gör det möjligt att fastställa en berörd persons hemvist. I det följande kommer jag endast att hänvisa till de argument som jag anser är relevanta för förevarande mål.

2) Det objektiva rekvisitet och det subjektiva rekvisitet

i) Stabilitet eller regelbundenhet

42. Vad gäller det objektiva rekvisitet erinrar jag om att bland de omständigheter som är avgörande för att fastställa en makes, eller båda makarnas, hemvist är den berörda personens omgivning särskilt viktig. En vuxens omgivning består förvisso av en rad olika aktiviteter och intressen, bland annat professionella, sociokulturella, ekonomiska, privata och familjemässiga, och enligt domstolen kan det inte krävas att dessa intressen ska vara koncentrerade till en enda medlemsstat. Även om syftet med det system för fördelning av behörighet i mål om upplösning av äktenskap som införts genom förordning nr 2201/2003 inte är att utesluta att det kan finnas flera behöriga domstolar som är behöriga, anser jag emellertid att det är viktigt att understryka att domstolen i domen i målet IB nyligen slog fast följande: ”Att godta att en make samtidigt kan ha hemvist i flera medlemsstater skulle … skada rättssäkerheten genom att öka svårigheterna att i förväg avgöra vilka domstolar som kan besluta om upplösning av äktenskapet och genom att göra det svårare för den domstol där talan väckts att pröva sin egen behörighet”. Enligt generaladvokaten Campos Sánchez-Bordona har domstolen nämligen preciserat att ”risken då [skulle] vara att den internationella behörigheten i slutändan inte skulle fastställas med utgångspunkt i kriteriet 'hemvist' i den mening som avses i artikel 3.1 a i förordning nr 2201/2003, utan med hjälp av ett kriterium som enbart grundar sig på var den ena eller den andra maken är bosatt, vilket strider mot förordningen.”

43. Härav följer enligt min mening att även om det inte är uteslutet att en make samtidigt kan ha flera bostadsorter, kan maken vid en viss tidpunkt endast ha en enda hemvist i den mening som avses i denna bestämmelse.

44. Jag erinrar dessutom om att en persons hemvist enligt domstolen utgörs av den plats där personen har centrum för sitt liv. Omständigheter som har samband med anställningen, såsom utstationeringens varaktighet eller möjligheten att förlänga den, kan således beaktas, bland annat den omständigheten att den yrkesverksamhet som personen bedriver på en viss ort bedrivs inom ramen för ett tillsvidareanställningsförhållande. Däremot kan personens vistelse i sin ursprungsmedlemsstat under sin ledighet eller under storhelger inte anses ha en avgörande betydelse.

45. I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att makarna och deras barn har bott i Togo sedan februari 2015 och att deras bosättning i denna stat följaktligen har en viss varaktighet, regelbundenhet och oavbrutenhet. Den hänskjutande domstolen har nämligen slagit fast att de oavbrutet vistas i Togo utanför sin ledighet eller semester. Jag anser att det är viktigt att förtydliga att det av beslutet om hänskjutande framgår att ingen av makarna har flyttat till sin respektive medlemsstat efter separationen.

46. Det är visserligen riktigt att makarnas vistelse i Togo har ett direkt samband med deras tjänsteutövning som kontraktsanställda i unionen och att vistelsens längd kan variera beroende på tjänsteutövningen och kommissionens behov. Av kommissionens skriftliga yttrande framgår emellertid att parterna i det nationella målet, enligt de uppgifter som kommissionen har mottagit från Europeiska utrikestjänsten, har tillsvidareanställningsavtal och inte roterar mellan tjänstgöringsorten och Bryssel.

47. Den omständighet som parterna anförde vid förhandlingen, nämligen att de vistas i Spanien under sin ledighet eller storhelger eller att de begett sig till denna medlemsstat för att föda sina två barn, innebär således inte att makarna, eller i vart fall M P A, har hemvist i denna medlemsstat enligt kriterierna om stabilitet, regelbundenhet och oavbrutenhet.

ii) Önskan eller avsikt

48. Vad gäller det subjektiva rekvisitet framgår det, såsom kommissionen har påpekat i sitt skriftliga yttrande, inte klart av beslutet om hänskjutande att makarna har uttryckt sin avsikt att bibehålla ett permanent eller varaktigt centrum för sina intressen i Spanien. Med undantag för M P A:s medborgarskap och hennes tidigare hemvist i Spanien innehåller det beslutet inte någon uppgift med vars hjälp det går att dra slutsatsen att det i det nationella målet finns något annat tänkbart anknytningskriterium som gör det möjligt att anse att makarna, eller åtminstone en av makarna, har hemvist i denna medlemsstat.

49. I en sådan situation som den i det nationella målet går det eventuellt att fråga sig vilket rekvisit som har företräde vid en konflikt mellan det objektiva rekvisitet (fysisk närvaro, permanent centrum för intressen på en viss ort) och det subjektiva rekvisitet (önskan om att återvända till ursprungsmedlemsstaten).

50. Som svar på en fråga som domstolen ställde vid förhandlingen förklarade kommissionen att en tjänst vid en av unionens delegationer, såsom den i Togo, kräver fysisk närvaro och att de personer som vill ha dessa tjänster frivilligt söker dem. Kommissionen påpekade dessutom att makarnas avsikt att bosätta sig i Spanien efter avslutat uppdrag i Togo var en hypotetisk omständighet som inte kunde beaktas för att fastställa deras hemvist.

51. Jag delar denna uppfattning. I vissa undantagsfall kan nämligen konkreta omständigheter eller yttre tecken, såsom en makes eller båda makarnas avsikt att etablera sig och integreras i en annan stat eller att återetablera sig och återintegreras i ursprungsstaten och därmed få en ny hemvist och ge upp den tidigare, komplettera, eller till och med ersätta, den fysiska närvarons varaktiga, regelbundna eller oavbrutna karaktär som normalt sett är utmärkande för begreppet hemvist. Enbart avsikten att återvända till ursprungsstaten efter att ha uppehållit sig i en annan medlemsstat eller i ett tredjeland påverkar emellertid inte på något sätt den berörda personens nuvarande hemvist. I en sådan situation som den i det nationella målet föreligger det under alla omständigheter inte någon konflikt mellan det objektiva rekvisitet och det subjektiva rekvisitet.

52. Mot bakgrund av samtliga dessa omständigheter konstaterar jag därför dels att makarnas hemvist i Togo i princip har en regelbunden och stabil karaktär, dels att de har sina yrkesintressen och sina privata och familjemässiga intressen i denna stat. Även om jag är benägen att anse att dessa omständigheter i princip gör det möjligt att anse att makarna inte har hemvist i Spanien och att centrum för makarnas liv finns i Togo, ankommer det emellertid på den hänskjutande domstolen att kontrollera huruvida det av samtliga faktiska omständigheter i målet faktiskt går att konstatera att makarna inte har hemvist i Spanien.

b) Begreppet hemvist i den mening som avses i artikel 3 i förordning nr 4/2009

53. I mål om underhållsskyldighet avgörs domstolarnas internationella behörighet av behörighetsreglerna i förordning nr 4/2009. Jag erinrar om att det genom denna förordning har inrättats ett fullständigt system med regler om internationell domstols behörighet, inom vars ram unionslagstiftaren i artikel 3 i förordningen har infört ett antal alternativa kriterier, bland annat på grund av processrättsliga skäl rörande närhet. I denna artikel föreskrivs således att behörigheten ska ligga hos domstolen (eller domstolarna) i den ort där svaranden har hemvist (oavsett om denne är underhållsberättigad eller underhållsskyldig) (led a) eller domstolen (eller domstolarna) i den ort där den underhållsberättigade har hemvist (led b).

54. Frågan är därför huruvida begreppet hemvist ska ges samma definition i både förordning nr 2201/2003 och förordning nr 4/2009.

55. För mig är det uppenbart att denna fråga ska besvaras jakande.

56. För en konsekvent och enhetlig tillämpning av unionsrätten är det nämligen nödvändigt att hålla fast vid en definition och en tolkning av begreppet hemvist som vägleds av samma principer i båda dessa förordningar. När hemvist ska fastställas i konkreta fall kan denna definition emellertid nyanseras. Jag erinrar om att eftersom begreppet hemvist är ett självständigt begrepp och tolkningen av detta begrepp i inom ramen för förordning nr 4/2009, precis som inom ramen för förordning nr 2201/2003, ska ske på ett självständigt sätt, ska begreppets innebörd och räckvidd fastställas mot bakgrund av det sammanhang i vilket förordningens bestämmelser ingår och förordningens syfte, bland annat det syfte som anges i skäl 15 i förordningen. Enligt detta skäl har de särskilda behörighetskriterierna för tvister om underhållsskyldighet fastställts för att uppfylla två mål, nämligen för att skydda de underhållsberättigades intressen och för att främja en god rättskipning.

57. Jag anser därför att det är relevant att tillämpa definitionen av begreppet hemvist i förordning nr 2201/2003 inom ramen för förordning nr 4/2009, även med beaktande av de nära band som finns mellan dessa två förordningar. Med beaktande av den särskilda karaktären hos, syftet med och det sammanhang i vilket förordning nr 4/2009 ingår anser jag att såväl de objektiva omständigheter och faktorer (stabilitet, hemvistens regelbundenhet och integration av den berörda personen i socialt hänseende och familjehänseende) som de subjektiva omständigheter och faktorer (denna persons avsikt att fastställa sin hemvist på en viss ort) som måste föreligga för att, mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet, fastställa hemvist i den mening som avses i förordning nr 2201/2003, även ska vägleda den hänskjutande domstolen vid fastställandet av den underhållsskyldiges, den underhållsberättigades eller den sökandes hemvist inom ramen för förordning nr 4/2009. I praktiken rör det sig nämligen om samma hemvist.

58. Denna tolkning stöds av Andrea Bonomis förklarande rapport till Haagprotokollet, i vilken det i punkt 37 anges att skälet till anknytningen till lagen i den stat där den underhållsberättigade har sin hemvist ”är att den gör det möjligt att fastställa förekomsten och omfattningen av underhållsskyldigheten med beaktande av de rättsliga och faktiska förhållandena i det land där den underhållsberättigade bor och utövar huvuddelen av sin verksamhet”. I punkt 42 i denna rapport anges även att ”det kriterium som ska tillämpas är hemvist, vilket förutsätter en viss stabilitet. En tillfällig bosättning räcker inte i sig för att avgöra vilken lag som ska tillämpas i mål om underhållsskyldighet”.

59. Med hänsyn till min analys av begreppet hemvist, av vilket det framgår att makarna inte tycks ha hemvist i en medlemsstat, är det nödvändigt att undersöka huruvida den ställning som diplomatiska företrädare för unionen som makarna åtnjuter i Togo kan påverka makarnas hemvist i en sådan situation som den i det nationella målet.

2. Räckvidden för ställningen som diplomatiska företrädare för unionen i den stat där makarna har hemvist vid tillämpningen av artikel 3 i förordning nr 2201/2003

60. Den spanska regeringen anser att den domstol som är behörig att pröva en ansökan om äktenskapsskillnad enligt förordning nr 2201/2003 är den domstol där makarna har hemvist. Med stöd av skäl 14 i denna förordning anser de emellertid att även om denna domstol inte kan utöva sin behörighet på grund av att makarna har diplomatstatus till följd av att de är kontraktsanställda i unionen, bör denna behörighet fastställas med stöd av gällande regler i den medlemsstat där de berörda personerna inte har diplomatstatus, med tillämpning av domstolslandets lag, det vill säga artikel 40 i den spanska civillagen. Den spanska regeringen har nämligen påpekat att diplomatiska företrädare enligt artikel 31.1 i Wienkonventionen, som är tillämplig på Togo, åtnjuter immunitet vid tvistemålsdomstolar i den mottagande staten. Erkännandet av en sådan ställning som diplomatisk företrädare innebär därför att det inte går att tillämpa kriteriet om makarnas hemvist för att fastställa domstolens internationella behörighet att pröva ansökan om äktenskapsskillnad.

61. Den tjeckiska regeringen har begränsat sig till att bekräfta att en person som tjänstgör som diplomatisk företrädare i ett tredjeland behåller sin hemvist i den medlemsstat där personen var bosatt före utstationeringen.

62. Kommissionen anser däremot att den omständigheten att makarna har ställning som unionsanställda och därför har utstationerats till ett tredjeland inte ska tillmätas någon särskild betydelse vid bedömningen av deras hemvist. Enligt kommissionen, och i motsats till vad den spanska regeringen har gjort gällande, är skäl 14 i förordning nr 2201/2003 inte relevant i det nationella målet. Eftersom makarna inte åtnjuter diplomatisk immunitet i någon medlemsstat är deras diplomatstatus inte en relevant omständighet vid fastställandet av huruvida de, i egenskap av unionsanställda, har hemvist i tjänstgöringsstaten.

63. För det första framgår det varken av tolkningen av artikel 3.1 a i förordning nr 2201/2003 eller av artikel 3 i förordning nr 4/2009 att makarnas ställning som kontraktsanställda i unionen kan vara relevant vid fastställandet av deras hemvist.

64. För det andra noterar jag att det i skäl 14 i förordning nr 2201/2003 anges följande: ”Verkningarna av denna förordning bör inte påverka tillämpningen av folkrätten när det gäller diplomatisk immunitet. Om den domstol som är behörig enligt denna förordning inte kan utöva sin behörighet på grund av att det föreligger diplomatisk immunitet enligt folkrätten, bör behörigheten i den medlemsstat där den berörda personen inte åtnjuter någon immunitet avgöras enligt lagen i den staten.”

65. Jag understryker att detta skäl bekräftar att domstolarna i en medlemsstat enligt folkrätten inte kan utöva sin behörighet på grund av att den berörda personen har diplomatstatus i den medlemsstaten. Även om denna person åtnjuter diplomatisk immunitet uppkommer emellertid frågan i vilken mån förekomsten av denna diplomatiska immunitet kan medföra att de togolesiska domstolarna saknar behörighet. Detta är emellertid inte fallet i förevarande mål.

66. Efter detta klargörande delar jag i övrigt kommissionens uppfattning att detta skäl inte är relevant i det nationella målet. Den hänskjutande domstolen har angett att kontraktsanställda har ställning som diplomatiska företrädare för unionen i det land där de tjänstgör. De har emellertid ställning som unionsanställda i unionens medlemsstater. Makarna åtnjuter således inte diplomatisk immunitet i den mening som avses i artikel 31 i Wienkonventionen i någon medlemsstat. På en fråga från domstolen vid förhandlingen svarade kommissionen dessutom att den diplomatiska immunitet som makar åtnjuter i Togo syftar till att skydda delegationstjänstemän eller delegationspersonal under deras tjänsteutövning.

3. Preliminär slutsats

67. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att makarnas ställning som kontraktsanställda i unionen som tjänstgör i ett tredjeland inte är avgörande vid fastställandet av deras hemvist, varken i den mening som avses i artikel 3 i förordning nr 2201/2003 eller i den mening som avses i artikel 3 i förordning nr 4/2009.

B. Den andra tolkningsfrågan

68. Mot bakgrund av mitt förslag till svar på den första frågan är det inte nödvändigt att pröva den andra frågan. Följaktligen begränsar jag mig till att konstatera att det är uppenbart att makarnas ställning som kontraktsanställda i unionen som tjänstgör i ett tredjeland inte heller har någon inverkan på fastställandet av hemvist för underåriga barn i den mening som avses i artikel 8 i förordning nr 2201/2003.

C. Den tredje tolkningsfrågan

69. Genom den tredje frågan vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida det vid fastställandet av barnens hemvist, i den mening som avses i artikel 8 i förordning nr 2201/2003, är möjligt att beakta sådana kriterier som moderns medborgarskap, den omständigheten att modern bodde i en medlemsstat före äktenskapet, de underåriga barnens medborgarskap i denna medlemsstat samt den omständigheten att de föddes i denna medlemsstat.

70. Jag erinrar för det första om att artikel 8 i förordning nr 2201/2003, vad gäller barns hemvist i tvister om föräldraansvar, inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för att bestämma betydelsen och räckvidden av begreppet hemvist. Följaktligen ska ”det begreppet bedömas mot bakgrund av bestämmelsernas sammanhang och det mål som eftersträvas med förordningen, bland annat det mål som framgår av dess skäl 12, enligt vilket behörighetsregler som fastställs i förordningen är utformade med hänsyn till barnets bästa och, i synnerhet, till kriteriet om närhet”.

71. Enligt domstolen ska barnets hemvist för det andra fastställas på grundval av samtliga faktiska omständigheter i det enskilda fallet. Domstolen har angett en rad faktorer som gör det möjligt för den nationella domstolen att fastställa hemvisten.

72. Domstolen anser att det för att fastställa att ett barn har sin hemvist i en viss medlemsstat dels krävs att barnet fysiskt befinner sig i den medlemsstaten, dels att det finns andra omständigheter som kan visa att denna närvaro på intet sätt är tillfällig eller sporadisk och att barnets hemvist avspeglar att barnet i viss utsträckning är integrerat i socialt hänseende och familjehänseende.

73. Domstolen har vidare preciserat att ett barns hemvist i den mening som avses i förordning nr 2201/2003, motsvarar ”den plats som utgör centrum för barnets liv” vid tidpunkten då talan om föräldraansvaret för barnet väcktes. Fastställandet av detta centrum motsvarar den domstol där talan väckts. I detta sammanhang kan sådana faktorer beaktas såsom hur varaktig och regelbunden barnets vistelse i den aktuella medlemsstaten (eller, såsom i förevarande fall, ett tredjeland) är, förhållandena för och skälen till vistelsen, platsen och förutsättningarna för barnets skolgång samt barnets familjeförhållanden och sociala band i nämnda medlemsstat (eller nämnda tredjeland)”.

74. Såsom jag erinrade om i punkt 39 i förevarande förslag till avgörande har domstolen preciserat att det, för att fastställa ett barns hemvist, är viktigt att fastställa den ort där föräldrarna stadigvarande är familjemässigt och socialt integrerade. I detta sammanhang ska även avsikten att bosätta sig med barnet i en medlemsstat, om denna avsikt har kommit till uttryck i vissa konkreta åtgärder, beaktas.

75. I förevarande mål framgår det av beslutet om hänskjutande att barnen är födda i Spanien år 2007 respektive år 2012 och att de har både spanskt och portugisiskt medborgarskap. Makarna bodde dessutom i Guinea Bissau mellan augusti 2010 och februari 2015 och flyttade därefter till Togo, där de fortfarande är bosatta. Som jag redan har framhållit har den hänskjutande domstolen nämligen tydligt angett att barnen inte har flyttat till följd av föräldrarnas separation. Den ort där dessa underåriga barn har centrum för sina liv förefaller därför inte vara belägen i Spanien.

76. Den hänskjutande domstolen kan inte enbart beakta sådana kriterier som moderns och de två underåriga barnens spanska medborgarskap, liksom den omständigheten att barnen är födda i Spanien eller att de tillbringat sina semestrar i denna medlemsstat, för att fastställa att barnen har hemvist i den medlemsstaten.

77. Jag konstaterar därför att barnen inte har hemvist i Spanien, i den mening som avses i artikel 8.1 i förordning nr 2201/2003, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva med beaktande av samtliga faktiska omständigheter i det enskilda fallet.

78. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att den tredje tolkningsfrågan ska besvaras så, att det vid fastställande av barns hemvist i den mening som avses i artikel 8 i förordning nr 2201/2003 inte är möjligt att enbart beakta sådana kriterier som moderns anknytning genom medborgarskap, den omständigheten att hon bodde i en medlemsstat innan äktenskapen ingicks, de underåriga barnens medborgarskap samt den omständigheten att de är födda i den medlemsstaten.

D. Den fjärde tolkningsfrågan

79. Genom den fjärde frågan vill den hänskjutande domstolen i huvudsak få klarhet i huruvida den omständigheten att LC D N M T är medborgare i en medlemsstat utgör hinder tillämpningen av bestämmelsen om behörighet i övriga fall i artiklarna 7 och 14 i förordning nr 2201/2003. Enligt den hänskjutande domstolen grundar sig dessa tvivel på den omständigheten att artikel 6, i överensstämmelse med delar av doktrinen, kan utgöra hinder för tillämpningen av artiklarna 7 och 14 i förordningen och följaktligen för tillämpningen av den nationella lagstiftningen om fastställande av behörighet i mål om äktenskapsskillnad och föräldraansvar.

80. I sitt skriftliga yttrande har den spanska regeringen däremot gjort gällande att den omständigheten att barnens far är medborgare i en medlemsstat inte utgör hinder för tillämpning av artiklarna 7 och 14 i förordning nr 2201/2003.

1. Behörighet i övriga fall i mål om äktenskapsskillnad: förhållandet mellan artiklarna 6 och 7 i förordning nr 2201/2003, en dubbel hierarkisk lösning

81. I artikel 7.1 i förordning nr 2201/2003 föreskrivs att ”[o]m ingen medlemsstats domstol är behörig enligt artiklarna 3, 4 och 5 skall behörigheten i varje medlemsstat bestämmas enligt den statens lag”. Även om denna bestämmelse, betraktad för sig, tycks göra det möjligt för makar som har hemvist utanför unionen och som är medborgare i olika länder att vända sig till ett subsidiärt forum på grundval av nationella regler om domstols behörighet, begränsas tillämpningsområdet för denna behörighet av artikel 6 i samma förordning. Av en kombinerad läsning av artiklarna 6 och 7 i nämnda förordning framgår nämligen att förordningen endast gör det möjligt att tillämpa nationella behörighetsregler på vissa villkor som syftar till att skydda svaranden.

82. Enligt artikel 6 i förordning nr 2201/2003 får för det första en talan mot en make som har hemvist inom en medlemsstats territorium, eller är medborgare i en medlemsstat, eller, när det gäller Förenade kungariket och Irland, har ”domicil” inom en av de senare medlemsstaternas territorium, väckas vid en annan medlemsstats domstolar endast i enlighet med artiklarna 3, 4 och 5.

83. Vad särskilt gäller artikel 6 b i förordning nr 2201/2003 framgår det vidare av ordalydelsen i denna bestämmelse att unionslagstiftarens val av uttrycket ”en annan medlemsstat” innebär att det rör sig om en medlemsstat som är distinkt från den medlemsstat där maken är medborgare. En restriktiv tolkning av artikel 6 i denna förordning, enligt vilken makarna inte har tillgång någon behörig domstol enligt förordning nr 2201/2003 om de är medborgare i en medlemsstat men inte har hemvist i en medlemsstat, kan enligt min mening därför inte godtas.

84. En sådan tolkning skulle nämligen inte bara strida mot all logik utan även mot den tydliga ordalydelsen i artikel 7.1 i förordning nr 2201/2003, vars tillämpning beror på huruvida en domstol i en medlemsstat är behörig enligt artiklarna 3–5 i denna förordning. Vad är i så fall ratio legis för en bestämmelse som inte ger behörighet i minst en av medlemsstaterna och som endast har en uteslutande verkan?

85. En sådan tolkning skulle dessutom strida mot syftet med förordning nr 2201/2003. Jag erinrar om att det i skäl 1 i denna förordning hänvisas till upprättandet av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, ”där den fria rörligheten för personer garanteras”. Vad gäller detta syfte har domstolen redan slagit fast att nämnda förordning har som mål att införa enhetliga bestämmelser om behörighet att pröva äktenskapsmål för att säkerställa en så stor rörlighet för personer som möjligt. Jag erinrar slutligen om att förordningen även har till mål att främja ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden.

86. Den extensiva tolkning som jag förordar stöds även av domstolens praxis. Domstolen har nämligen i sin dom i målet Sundelind Lopez redan slagit fast att med hänsyn till att den behörighet som föreskrivs i artiklarna 3–5 i förordning nr 2201/2003 är exklusiv får en talan mot en svarande som har hemvist inom en medlemsstats territorium eller som är medborgare i en medlemsstat väckas vid en annan medlemsstats domstolar endast i enlighet med dessa bestämmelser, och således inte i enlighet med nationella behörighetsregler.

87. Enligt doktrinen innebär slutligen artikel 6 i förordning nr 2201/2003 att om en person är medborgare i en medlemsstat men inte har sin hemvist i en medlemsstat, kan talan väckas vid en domstol i en annan medlemsstat än den medlemsstat där personen är medborgare endast om denna andra medlemsstat kan förklara sig behörig enligt artikel 3 i förordningen. Vissa författare anser nämligen att artiklarna 6 och 7 i nämnda förordning innebär att det i mål om äktenskapsskillnad upprättas en rangordning mellan behörighetsregler som leder till en dubbel lösning. Om ett av behörighetskriterierna i förordning nr 2201/2003 gör det möjligt att förklara en domstol i en medlemsstat behörig, har för det första den bestämmelse i förordningen som avser detta kriterium företräde framför alla nationella bestämmelser, oberoende av de övriga anknytningskriterierna. För det andra är de nationella bestämmelserna tillämpliga när en domstol saknar behörighet enligt en bestämmelse i förordningen, även om dessa bestämmelser inte kan göras gällande mot medborgare i medlemsstaterna eller mot personer med hemvist i medlemsstaterna.

88. I förevarande mål är makarna emellertid inte medborgare i samma medlemsstat och förefaller ha hemvist i ett tredjeland. Under alla omständigheter framgår det av beslutet om hänskjutande att M P A inte har hemvist i Portugal och inte är portugisisk medborgare. Som jag redan påpekat i punkt 52 i förevarande förslag till avgörande pekar dessutom allt på att hon inte har hemvist i Spanien. M P A kan således inte åberopa bestämmelsen i artikel 7.1 i förordning nr 2201/2003 om behörighet i övriga fall för att väcka talan om äktenskapsskillnad i Spanien mot sin make, som är portugisisk medborgare, eftersom artikel 6 i denna förordning utgör hinder för att väcka talan mot honom vid den hänskjutande domstolen i enlighet med de spanska reglerna om behörighet i övriga fall.

89. Som kommissionen har påpekat kan M P A emellertid väcka talan om äktenskapsskillnad i Portugal.

90. I så fall går det att fråga sig vilken situation en make befinner sig om behörighetsreglerna i den medlemsstat där han är medborgare inte innehåller någon bestämmelse om behörighet i övriga fall avseende förordning nr 2201/2003. I ett sådant fall skulle nämligen ingen domstol i en medlemsstat vara behörig enligt denna förordning. Jag återkommer till denna fråga i samband med min prövning av den sjätte tolkningsfrågan.

91. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att denna fråga ska besvaras så, att även om den domstol vid vilken talan väckts inte kan grunda sin behörighet på artiklarna 3–5 i förordning nr 2201/2003, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera, utgör artikel 6 i samma förordning hinder mot att tillämpa bestämmelsen i artikel 7.1 i förordningen om behörighet i övriga fall, och en talan mot en svarande som är medborgare i en medlemsstat kan följaktligen endast väckas vid domstolarna i den medlemsstaten.

2. Behörighet i övriga fall i mål om föräldraansvar

92. I artikel 14 i förordning nr 2201/2003 föreskrivs att ”[o]m ingen medlemsstats domstol är behörig enligt artiklarna 8–13, skall behörigheten i varje medlemsstat bestämmas enligt den statens lag”.

93. Vad gäller förhållandet mellan artikel 8 och artikel 14 i förordning nr 2201/2003 har domstolen framhållit att den omständigheten att ett mål som har anhängiggjorts vid en domstol i en medlemsstat inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 8.1 i förordning nr 2201/2003 inte nödvändigtvis utesluter att den domstolen kan vara behörig att döma i målet på någon annan grund. Enligt domstolen har det genom nämnda förordning inrättats en mekanism som gör det möjligt för medlemsstaterna att tillvarata barnets bästa även i de fall då ett mål inte omfattas av sistnämnda bestämmelse. I så fall ges medlemsstaterna enligt artikel 14 i förordningen möjlighet att, i dessa övriga fall, ge sina egna domstolar behörighet med stöd av nationell rätt.

94. I förevarande fall gör artikel 14 i förordning nr 2201/2003 det möjligt för den domstol vid vilken talan väckts att tillämpa sina egna behörighetsregler, inbegripet de regler som ger den behörighet på grundval av barnets medborgarskap, för att fastställa att den är behörig, och det även om svaranden är medborgare i en annan medlemsstat, eftersom artikel 6 i förordningen endast är tillämplig på en talan om äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap.

95. Av prövningen av artiklarna 6, 7 och 14 i förordning nr 2201/2003 följer det sammanfattningsvis att olika domstolar kan tilldelas internationell behörighet i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar. Den omständigheten att flera forum kan vara behöriga, vilket är förenligt med den princip om favor divortii som har inspirerat merparten av medlemsstaternas rättsordningar, underlättar förvisso en uppdelning av mål om äktenskapsskillnad. Frågan är därför om barnets bästa inte äventyras av en sådan uppdelning.

96. Jag anser inte att så är fallet. Kriterierna i förordning nr 2201/2003 för åtgärder som rör barn skiljer sig nämligen från kriterierna beträffande äktenskapsskillnad, vilket innebär att behörigheterna endast kan sammanfalla vid gynnsamma omständigheter eller med makarnas samtycke. Artikel 12.3 i förordningen gör det således möjligt för makarna att undvika att målet delas upp. Enligt den bestämmelsen ska domstolarna i en medlemsstat även vara behöriga i fråga om föräldraansvar när det gäller andra förfaranden än de som anges i artikel 12.1 i förordningen om barnet har en nära anknytning till den medlemsstaten, särskilt genom att någon av personerna med föräldraansvar har hemvist där eller att barnet är medborgare i den medlemsstaten, och deras behörighet har godtagits uttryckligen eller på något annat entydigt sätt av alla parter i förfarandet vid den tidpunkt då talan väcks och denna behörighet är till barnets bästa. Denna bestämmelse gör det således möjligt för makarna att godta domstolens behörighet i mål äktenskapsskillnad, förutsatt att detta val är förenligt med barnets bästa.

97. Vad gäller föräldraansvar föreslår jag, mot bakgrund av ovanstående, att om den domstol vid vilken talan väckts inte är behörig enligt artiklarna 8–13 i förordning nr 2201/2003, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera, är artikel 14 i denna förordning tillämplig oberoende av barnens hemvist och svarandens medborgarskap.

E. Den femte tolkningsfrågan

98. Genom den femte frågan vill den hänskjutande domstolen få klarhet i räckvidden av det forum necessitatis som avses i artikel 7 i förordning nr 4/2009 vid fastställandet av underhållsbidrag till barnen. Den hänskjutande domstolen vill närmare bestämt få klarhet i vilka kriterier som gör det möjligt att fastställa att ett förfarande inte rimligen kan inledas eller genomföras eller visar sig vara omöjligt i ett tredjeland till vilken tvisten har nära anknytning. I ett sådant fall önskar den hänskjutande domstolen även få klarhet i huruvida det är nödvändigt att styrka att det är omöjligt att inleda förfarandet i detta tredjeland och huruvida någon av parternas medborgarskap är tillräckligt för att det ska anses föreligga en nära anknytning till en medlemsstat.

99. För att besvara denna fråga är det nödvändigt att undersöka räckvidden av det forum necessitatis som avses i artikel 7 i förordning nr 4/2009.

1. Räckvidden för det forum necessitatis som avses i artikel 7 i förordning nr 4/2009

100. I artikel 7.1 i förordning nr 4/2009 föreskrivs dels att om ingen medlemsstats domstol är behörig enligt artiklarna 3, 4, 5 och 6, kan domstolarna i en medlemsstat, i undantagsfall, uppta tvisten om ett förfarande inte rimligen kan inledas eller genomföras eller visar sig vara omöjligt i en tredjestat till vilken tvisten har nära anknytning, dels att tvisten ska ha tillräcklig anknytning till den medlemsstat i vilken talan väckts.

101. För att ett forum necessitatis ska kunna godtas i mål om underhållsskyldighet krävs således att ingen domstol i en annan medlemsstat är behörig. Med tanke på att det rör sig om behörighet i övriga fall går det med andra ord endast att tillämpa regeln om forum necessitatis vid en negativ behörighetskonflikt inom unionen.

a) Huruvida en medlemsstat saknar behörighet enligt artiklarna 3–6 i förordning nr 4/2009

102. För att avgöra huruvida artikel 7 i förordning nr 4/2009 är tillämplig ska den nationella domstolen kontrollera att inget av de behörighetskriterier som föreskrivs i artiklarna 3–6 i förordningen är tillämpligt på den tvist som har anhängiggjorts vid den.

103. Vad för det första gäller de alternativa, och inte rangordnande, behörighetskriterier som föreskrivs i artikel 3 i förordning nr 4/2009, ska den domstol vid vilken talan väckts konstatera att varken käranden eller svaranden har hemvist i en medlemsstat. Om så är fallet ska den nationella domstolen även kontrollera att ingen domstol i en medlemsstat är behörig enligt kriterierna i artikel 3 c och d i denna förordning. I dessa båda bestämmelser, som reglerar hur målet ska koncentreras, anges nämligen att den domstol som enligt sin egen lag är behörig att pröva en talan om någons rättsliga status, om frågan om underhåll har samband med den talan (led c), eller den domstol som enligt sin egen lag är behörig att pröva en talan om föräldraansvar (led d) (i detta fall till förmån för barnet) är behörig att pröva en talan om underhållsskyldighet, såvida inte behörigheten endast grundar sig på den ena partens medborgarskap.

104. Jag erinrar om att domstolen i sin dom i målet A tolkade artikel 3 c och d i förordning nr 4/2009, bland annat genom att klargöra förhållandet mellan de behörighetskriterier som anges där. Genom att understryka att det är nödvändigt att beakta barnets bästa vid tolkningen av behörighetsreglerna i denna bestämmelse slog domstolen fast att denna bestämmelse ska tolkas så, att när talan har väckts vid två domstolar, varvid den ena talan rör hemskillnad eller äktenskapsskillnad mellan två makar som är föräldrar till underåriga barn och den andra talan rör föräldraansvaret för dessa barn, så kan ett yrkande om underhållsbidrag till dessa barn ”endast anses ha samband med talan om föräldraansvar”.

105. Den hänskjutande domstolen har emellertid påpekat att om det under de omständigheter som är i fråga i det nationella målet visar sig att den domstol vid vilken talan väckts inte är behörig enligt artiklarna 8–13 i förordning nr 2201/2003, och att artikel 14 i samma förordning är tillämplig, är spanska domstolar alltså behöriga att pröva åtgärder rörande föräldraansvar enligt artikel 22 quater d LOPJ, på grund av att modern är spansk medborgare. Jag noterar emellertid att även om talan om underhållsbidrag har samband med talan om föräldraansvar är det behörighetskriterium som anges i artikel 3 d i förordning nr 4/2009 inte tillämpligt när behörigheten enligt domstolslandets lag grundar sig på den ena partens medborgarskap. Med hänsyn till hur tydligt den bestämmelsen är formulerad är det därför, i princip, troligt att de spanska domstolar som är behöriga i mål om föräldraansvar med stöd av den behörighet i övriga fall som avses i artikel 14 i denna förordning inte är behöriga att besluta om underhållsbidrag till barnen.

106. Vad för det andra gäller artiklarna 4–6 i förordning nr 4/2009 ska den nationella domstolen även kontrollera att ingen domstol i en medlemsstat är behörig att pröva talan om underhåll på grundval av de kriterier för subsidiär behörighet som föreskrivs i dessa artiklar. Jag påpekar att det av beslutet om hänskjutande inte framgår att så skulle vara fallet. Det är nämligen ostridigt att parterna i målet vid den nationella domstolen inte är medborgare i samma medlemsstat.

107. Av samtliga dessa omständigheter följer i princip att ingen domstol i en medlemsstat är behörig att pröva en talan om underhåll i ett sådant mål som det vid den nationella domstolen. Frågan uppkommer därför huruvida de två villkor som anges i artikel 7 i förordning nr 4/2009 är uppfyllda, så att den hänskjutande domstolen kan tillämpa regeln om forum necessitatis i förevarande mål.

b) Huruvida det är omöjligt eller så gott som omöjligt att inleda eller genomföra ett förfarande i ett tredjeland till vilket tvisten har nära anknytning

108. Jag erinrar inledningsvis om att det forum necessitatis som avses i artikel 7 i förordning nr 4/2009, enligt skäl 16 i förordningen, syftar till att råda bot på situationer där rättsvägran föreligger, om ingen domstol i en medlemsstat normalt är behörig.

109. Regeln om forum necessitatis gör det således möjligt för domstolarna i en medlemsstat att i undantagsfall uppta tvisten om ett förfarande rimligtvis inte kan inledas eller genomföras eller visar sig vara omöjligt i ett tredjeland till vilken tvisten har nära anknytning.

110. Vad för det första gäller den nära anknytningen mellan tvisten och tredjelandet, anser jag rent generellt att det kan finnas en sådan anknytning om den domstol vid vilken talan väckts slår fast att parterna har hemvist i ett tredjeland, såsom Togo, och att domstolarna i detta land erkänner sig behöriga med tillämpning av sin nationella lagstiftning.

111. Vad vidare gäller villkoret att det inte är möjligt att inleda eller genomföra ett förfarande vid domstolar i tredjeland, som den hänskjutande domstolen direkt har hänvisat till i sin fråga, ska det påpekas att det i artikel 7 i förordning nr 4/2009 fastställs två kategorier av hinder som motiverar att den domstol vid vilken talan väckts tillämpar regeln om forum necessitatis.

112. Den första kategorin avser en situation där det visar sig vara omöjligt att inleda ett underhållsförfarande i ett tredjeland. Denna kategori kan bland annat omfatta situationer där domstolen i det tredjeland till vilken tvisten har en nära anknytning vägrar att utöva sin behörighet, eller där de processuella villkoren är oskäliga.

113. Den andra kategorin avser en situation där ett förfarande inte rimligen kan inledas eller genomföras i ett tredjeland.

114. I skäl 16 i förordning nr 4/2009 hänvisas till vissa situationer som anses som exceptionella och som kan ge vägledning vid tolkningen av detta villkor. Behovet av ett forum necessitatis kan således uppstå till följd av mycket allvarliga situationer, såsom inbördeskrig, eller om käranden inte rimligen kan förväntas inleda eller genomföra ett förfarande i ett tredjeland. I linje med detta kan den domstol vid vilken talan väckts tillämpa regeln om forum necessitatis under vissa omständigheter under vilka, såsom kommissionen har påpekat, tillgången till domstolsprövning otillbörligen hindras, bland annat om det är orimligt dyrt att väcka talan, rättegången pågår orimligt länge, det finns allvarliga problem med korruption i domstolssystemet eller när det finns brister i de grundläggande garantierna för en rättvis rättegång eller systematiska brister. Oavsett om det rör sig om en processuell eller en situationsbetingad omständighet ska den domstol vid vilken talan väckts bedöma huruvida ett förfarande inte kan inledas eller genomföras mot bakgrund av samtliga omständigheter i det enskilda fallet.

115. Det är viktigt att understryka att den domstol vid vilken talan väckts måste iaktta största försiktighet om den vill förena den exceptionella karaktären hos regeln om forum necessitatis och nämnda domstols stora utrymme för skönsmässig bedömning. Regeln om forum necessitatis kan nämligen endast tillämpas i mycket allvarliga eller brådskande fall där det finns en risk för rättsvägran. Jag påpekar att den omständigheten att den lösning som den domstol vid vilken talan väckts har valt är mer fördelaktig än den lösning som förväntas av den domstol som är behörig enligt förordning nr 4/2009, eller att målet att åtgärda situationer med rättsvägran som har samband med en strikt tolkning av behörighetsgrunderna för denna förordning inte i något fall kan motivera en tillämpning av regeln om forum necessitatis, som inte ska ses som ett alternativt forum utan som ett forum för brådskande mål.

c) Huruvida det föreligger tillräcklig anknytning till den medlemsstat i vilken talan väckts

116. Om den domstol vid vilken talan väckts, såsom i förevarande mål, anser att villkoret att det ska vara omöjligt eller så gott som omöjligt att inleda eller genomföra ett förfarande i ett tredjeland till vilket tvisten har nära anknytning är uppfyllt, kan den behörighet som grundas på forum necessitatis emellertid endast utövas om tvisten har ”tillräcklig anknytning” till den medlemsstat där den domstolen är belägen. I skäl 16 i förordning nr 4/2009 preciseras att den tillräckliga anknytning som avses i artikel 7 i den förordningen kan föreligga när en av parterna är medborgare i den medlemsstat där den domstol vid vilken talan väckts är belägen.

117. Enligt doktrinen kan en sådan ”tillräcklig anknytning” endast fastställas om det framgår att anknytningen mellan tvisten och den medlemsstat där talan väckts inte är ”kortvarig eller illusorisk”. Som jag påpekade i mitt förslag till avgörande i målet KP anser jag rent generellt att behörighetsreglerna i förordning nr 4/2009 grundar sig på antagandet att det finns ett samband mellan det underhåll som det aktuella målet avser och den stat vars domstol har behörighet i målet. Detta samband bör i vart fall vara så nära att båda parter i underhållsförhållandet kan förutse i vilken stat talan om underhåll kan väckas.

118. Jag påpekar även att föremålet för en talan om underhållsbidrag normalt sett är av ekonomisk natur och att den omständigheten att den underhållsskyldige har egendom i den medlemsstat där den domstol vid vilken talan väckts är belägen är en omständighet som kan beaktas av den domstol vid vilken talan väckts i samband med dess bedömning av situationen i varje enskilt fall. Efter detta förtydligande är det emellertid lämpligt att understryka att förordning nr 4/2009 inte är tänkt att omfatta allt underhåll.

119. Under alla omständigheter anser jag att artikel 7 i denna förordning ska tolkas mot bakgrund av artiklarna 24 och 47 i stadgan.

120. Jag erinrar om att enligt domstolen ska förordning nr 4/2009 genomföras med beaktande av artikel 24.2 i stadgan, enligt vilken barnets bästa ska komma i främsta rummet vad avser alla åtgärder som rör barn, oavsett om de vidtas av offentliga myndigheter eller privata institutioner.

121. Vad gäller tolkningen av artikel 7 i denna förordning med iakttagande av artikel 47 i stadgan, hänvisar jag till min bedömning av den hänskjutande domstolens sjätte fråga.

2. Tillämpning i förevarande mål

122. Vad för det första gäller frågan huruvida det är omöjligt eller så gott som omöjligt att inleda eller genomföra ett förfarande i ett tredjeland till vilket tvisten har nära anknytning har M P A med stöd av olika rapporter som upprättats av FN:s generalförsamlings råd för mänskliga rättigheter bland annat åberopat avsaknaden av lämplig och kontinuerlig utbildning av domare, behovet av att reformera och stärka rättsväsendet samt uttryckt oro för domstolarnas oberoende i Togo, tillgången till domstolsprövning och förekomsten av diskriminerande behandling av kvinnor.

123. Det ska således prövas huruvida sådana omständigheter som de som åberopats av M P A kan anses vara relevanta för möjligheterna för den domstol vid vilken talan väckts att bedöma huruvida de villkor för att väcka talan vid forum necessitatis som föreskrivs i artikel 7 första stycket i förordning nr 4/2009 är uppfyllda, och i synnerhet fastställa huruvida ett förfarande rimligen inte kan inledas eller genomföras eller är omöjligt i det tredjeland till vilket tvisten har en nära anknytning, det vill säga i förevarande fall Togo.

124. Jag anser att min prövning av artikel 7 första stycket i förordning nr 4/2009 i punkterna 100–118 i förevarande förslag till avgörande kan ge den hänskjutande domstolen vägledning i detta avseende.

125. Jag påpekar i detta sammanhang att även om sådana omständigheter som de som åberopats av M P A kan anses vara relevanta och ge den domstol vid vilken talan väckts vägledning vid bedömningen av om dessa omständigheter, med stöd av artikel 7 första stycket i förordning nr 4/2009, kan motivera tillämpningen av regeln om forum necessitatis ska denna domstols bedömning av de villkor som uppställts i denna bestämmelse, mot bakgrund av de kriterier som anges i punkt 114 i förevarande förslag till avgörande, inte enbart grunda sig på de omständigheter som M P A har åberopat utan även på objektiva upplysningar och uppgifter. Bland annat gör konstaterandet att kvinnor har svårt att få till stånd en effektiv domstolsprövning eller diskrimineringen av kvinnor i Togo det möjligt för den hänskjutande domstolen att anse att det föreligger en risk för rättvägran och följaktligen att villkoren för tillämpning av regeln om forum necessitatis i artikel 7 i förordningen är uppfyllda.

126. Jag förtydligar dessutom att M P A inte är skyldig att visa att hon utan framgång har inlett eller försökt inleda ett förfarande i denna stat. Jag delar kommissionens uppfattning att det skulle strida mot syftet med förordning nr 4/2009, som i huvudsak är att skydda den underhållsberättigade och främja en god rättskipning, att kräva av parterna att de försöker inleda ett förfarande vid en domstol i tredjeland enbart för att visa att det är nödvändigt att tillämpa regeln forum necessitatis.

127. Vad för det andra gäller frågan huruvida det föreligger en tillräcklig anknytning till den medlemsstat där den domstol vid vilken talan väckts är belägen, i den mening som avses i artikel 7 andra stycket i förordning nr 4/2009, framgår det av min bedömning i punkterna 116–118 i förevarande förslag till avgörande att en av parternas medborgarskap kan räcka för att konstatera att ett sådant samband föreligger.

128. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag följaktligen att artikel 7 i förordning nr4/2009 ska tolkas så, att behovet av ett forum necessitatis kan uppstå till följd av exceptionella, mycket allvarliga eller brådskande situationer som gör det möjligt att anse att ett förfarande inte rimligen kan inledas eller genomföras eller är omöjligt i ett tredjeland till vilket tvisten har en nära anknytning. Dessa villkor är bland annat uppfyllda när domstolen i det tredjeland till vilket tvisten har en nära anknytning vägrar att utöva sin behörighet eller när det föreligger oskäliga processuella villkor, när det på grund av politiska oroligheter eller naturkatastrofer är farligt att bege sig till vissa platser och tredjelandet inte kan utöva sin normala verksamhet och, slutligen, när tillgången till domstolsprövning otillbörligen hindras, särskilt när det är orimligt dyrt med ett juridiskt ombud, rättegången pågår orimligt länge eller det finns allvarliga problem med korruption inom domstolsväsendet eller brister i de grundläggande garantierna för en rättvis rättegång eller systematiska brister. Parterna är enligt denna bestämmelse inte skyldiga att genom skriftlig bevisning visa att sådana omständigheter föreligger.

F. Den sjätte tolkningsfrågan

129. Genom den sjätte frågan vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida en situation där makarna har nära anknytning till medlemsstaterna, bland annat på grund av deras medborgarskap och tidigare hemvist, och där ingen medlemsstat förefaller behörig enligt de tillämpliga förordningarna, strider mot artikel 47 i stadgan.

130. Rådet anser bland annat att förordning nr 2201/2003 inte strider mot artikel 47 i stadgan även om ingen domstol i en medlemsstat – i en sådan situation som den det nationella målet och med tillämpning av det kriterium om hemvist som föreskrivs i denna förordning – är behörig att pröva en talan om äktenskapsskillnad och/eller om föräldraansvar som väckts av makar som är medborgare i och tidigare haft hemvist i medlemsstater i unionen och som har hemvist i ett tredjeland vid den tidpunkt då talan väcks. Det går inte att enbart av den omständigheten att den behöriga domstolen är belägen i ett tredjeland dra slutsatsen att de berörda parterna saknar tillgång till ett effektivt domstolsskydd.

131. Jag delar inte detta synsätt.

132. I själva verket finns det inget i denna fråga som tyder på att den avser giltigheten av förordning nr 2201/2003 och/eller förordning nr 4/2009. Under alla omständigheter ska de relevanta bestämmelserna i dessa förordningar tolkas innan det görs en bedömning av deras giltighet i förhållande till artikel 47 i stadgan.

133. Det är riktigt att bestämmelserna i förordning nr 2201/2003 och förordning nr 4/2009 om behörighet i övriga fall, som föreskrivs i artiklarna 7 och 14 i den förstnämnda förordningen, respektive forum necessitatis, som föreskrivs i artikel 7 i den sistnämnda förordningen, ska tolkas av den domstol vid vilken talan väckts, med iakttagande av artikel 47 i stadgan.

134. För det första föreskrivs det i artikel 51.1 i stadgan att dess bestämmelser riktar sig till medlemsstaterna endast när dessa tillämpar unionsrätten.

135. Vad särskilt gäller förordning nr 2201/2003 är de nationella behörighetsreglerna för det andra endast tillämpliga om ingen domstol i en medlemsstat är behörig enligt behörighetsreglerna i denna förordning. De nationella behörighetsreglerna ingår i de samlade behörighetskriterierna, vilka innefattar behörighetsreglerna i unionens förordningar. I ett sådant fall är medlemsstaterna skyldiga att iaktta artikel 47 i stadgan även i situationer där deras domstolar enligt nationell rätt är behöriga att pröva tvister som omfattas av förordningens tillämpningsområde.

136. I förevarande fall, bland annat vad gäller den övriga behörigheten och/eller forum necessitatis, är det med hänsyn till ordalydelsen i artikel 3 d i förordning nr 4/2009 troligt att de spanska domstolar som är behöriga i mål om föräldraansvar med stöd av den behörighet i övriga fall som avses i artikel 14 i denna förordning inte är behöriga att besluta om underhållsbidrag till barn. I detta fall är det även möjligt att den domstol vid vilken talan väckts, med stöd av artikel 7 i förordning nr 4/2009, kan tillämpa regeln om forum necessitatis för att pröva en sådan talan, och det råder således varken någon tvekan om att dessa artiklar ska tolkas med iakttagande av artikel 47 i stadgan eller, som jag redan påpekat, att de spanska behörighetsregler som ger den domstol vid vilken talan väckts möjlighet att utöva sin behörighet ska tillämpas med iakttagande av denna artikel. De nationella behörighetsreglerna, i förevarande fall artikel 22 quater d LOPJ, ska följaktligen tolkas med iakttagande av artikel 47 i stadgan för att undvika rättsvägran.

137. Som jag redan påpekat föreskrivs samordningen av de aktuella förordningarna i samband med mål om äktenskapsskillnad, föräldraansvar eller underhållsbidrag för det tredje i allmänna ordalag i vissa bestämmelser. Så är bland annat fallet med artikel 3 d i förordning nr 4/2009. Om en sådan samordning skulle misslyckas på grund av särskilda omständigheter, såsom omständigheterna i det nationella målet, skulle den domstol vid vilken talan väckts kunna vara behörig i fråga om föräldraansvar, men inte med avseende på de aspekter av tvisten som rör underåriga, och den omständigheten att den domstol vid vilken talan väckts saknar behörighet skulle kunna lösas genom tillämpning av regeln om forum necessitatis ”'genom utvidgning' av ett (i princip) skäligt forum”.

138. Jag föreslår således att domstolen besvarar denna fråga så, att artiklarna 7 och 14 i förordning nr 2201/2003 om subsidiär behörighet i mål om äktenskapsskillnad, hemskillnad respektive annullering av äktenskap samt artikel 7 i förordning nr 4/2009 om forum necessitatis i mål underhållsskyldighet ska tolkas av den domstol vid vilken talan väckts, med iakttagande av artikel 47 i stadgan. De nationella bestämmelserna om behörighet i övriga fall, inklusive bestämmelserna om forum necessitatis, ska tillämpas med iakttagande av samma artikel.

V. Förslag till avgörande

139. Mot bakgrund av vad som ovan anförts föreslår jag att domstolen ska besvara den fråga som ställts av Audiencia Provincial de Barcelona (Provinsdomstolen i Barcelona, Spanien) på följande sätt: 1) Makars ställning som kontraktsanställda i Europeiska unionen med tjänstgöring i ett tredjeland är inte avgörande vid fastställandet av makarnas hemvist, varken i den mening som avses i artiklarna 3 och 8 i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 eller artikel 3 i rådets förordning (EG) nr 4/2009 av den 18 december 2008 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet. 2) Vid fastställandet av barns hemvist i den mening som avses i artikel 8 i förordning nr 2201/2003 är det inte möjligt att enbart beakta sådana kriterier som moderns anknytning genom medborgarskap, den omständigheten att hon bodde i en medlemsstat innan äktenskapen ingicks, de underåriga barnens medborgarskap samt den omständigheten att de är födda i den medlemsstaten. 3) Vad gäller en talan om äktenskapsskillnad kan den domstol vid vilken talan väckts inte grunda sin behörighet på artiklarna 3–5 i förordning nr 2201/2003, eftersom artikel 6 i samma förordning utgör hinder för att tillämpa bestämmelsen om behörighet i övriga fall i artikel 7.1 i förordningen, och en talan mot en svarande som är medborgare i en medlemsstat kan följaktligen endast väckas vid domstolarna i den medlemsstaten. Vad gäller föräldraansvar gäller att även om den domstol vid vilken talan väckts inte är behörig enligt artiklarna 8–13 i förordning nr 2201/2003, är artikel 14 i denna förordning tillämplig oberoende av barnens hemvist och svarandens medborgarskap. 4) Artikel 7 i förordning nr 4/2009 ska tolkas så, att behovet av ett forum necessitatis kan uppstå till följd av exceptionella, mycket allvarliga eller brådskande situationer som gör det möjligt att anse att ett förfarande inte rimligen kan inledas eller genomföras eller är omöjligt i ett tredjeland till vilket tvisten har en nära anknytning. Dessa villkor är bland annat uppfyllda när domstolen i det tredjeland till vilket tvisten har en nära anknytning vägrar att utöva sin behörighet eller när det föreligger oskäliga processuella villkor, när det på grund av politiska oroligheter eller naturkatastrofer är farligt att bege sig till vissa platser och tredjelandet inte kan utöva sin normala verksamhet och, slutligen, när tillgången till domstolsprövning otillbörligen hindras, särskilt när det är orimligt dyrt med ett juridiskt ombud, rättegången pågår orimligt länge eller det finns allvarliga problem med korruption inom domstolsväsendet eller brister i de grundläggande garantierna för en rättvis rättegång eller systematiska brister. Parterna är enligt denna bestämmelse inte skyldiga att genom skriftlig bevisning visa att sådana omständigheter föreligger. 5) Artiklarna 7 och 14 i förordning nr 2201/2003 om subsidiär behörighet i mål om äktenskapsskillnad, hemskillnad respektive annullering av äktenskap samt artikel 7 i förordning nr 4/2009 om forum necessitatis i mål underhållsskyldighet ska tolkas av den domstol vid vilken talan väckts, med iakttagande av artikel 47 i stadgan. De nationella bestämmelserna om behörighet i övriga fall, inklusive bestämmelserna om forum necessitatis, ska tillämpas med iakttagande av samma artikel.

1 Originalspråk: franska.

2 Lagarde, P., ”Le principe de proximité dans le droit international privé contemporain”, Cours Général de Droit International Privé, vol. 196, Académie de droit international de La Haye, 1986, s. 21–194, särskilt s. 194.

3 Rådets förordning av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (EUT L 338, 2003, s. 1).

4 Rådets förordning av den 18 december 2008 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet (EUT L 7, 2009, s. 1).

5 Förenta nationerna, United Nations Treaty Series, vol. 500, s. 95.

6 BOE nr 157, av den 2 juli 1985, s. 20632.

7 BOE nr 174, av den 22 juli 2015, s. 61593, nedan kallad LOPJ.

8 EUT C 202, 2016, s. 266, nedan kallat protokollet om unionens immunitet och privilegier.

9 Dom av den 13 oktober 2016, Mikołajczyk ( C‑294/15, EU:C:2016:772, punkt 33 och där angiven rättspraxis), och dom av den 25 november 2021, IB (En makes hemvist – Äktenskapsskillnad) ( C‑289/20, nedan kallad domen IB, EU:C:2021:955, punkt 31).

10 Se, bland annat, dom av den 16 juli 2009, Hadadi ( C‑168/08, EU:C:2009:474, punkt 48). Att dessa kriterier inte har rangordnats beror på att situationen snabbt kan förändras till följd av äktenskapskriser.

11 Av domstolens praxis följer att dessa kriterier är objektiva, icke-kumulativa och exklusiva och tillgodoser behovet av en lagstiftning som är anpassad efter de särskilda behov som konflikter i fråga om upplösning av äktenskap medför (domen IB, punkt 32). Vad gäller valet mellan olika behörighetsgrunder har professor Alegría Borrás (professor i internationell privaträtt vid universitetet i Barcelona) i sin förklarande rapport om konventionen, som utarbetats på grundval av artikel K 3 i fördraget om Europeiska unionen, om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål, preciserat att ”[d]e behörighetsbestämmelser som antagits motsvarar behoven på ett objektivt plan, de är anpassade till parternas intressen, de innebär en flexibel reglering, anpassad till människors rörlighet, och avsikten är kort sagt att hjälpa enskilda utan att rättssäkerheten går förlorad” (EGT C 221, 1998, s. 27, nedan kallad Borrásrapporten), s. 36, punkt 27.

12 I artikel 3.1 a första–fjärde strecksatserna i förordning nr 2201/2003 hänvisas uttryckligen till kriteriet om makarnas eller svarandens hemvist. I artikel 3.1 a femte och sjätte strecksatserna medges att regeln om forum actoris tillämpas. Se, bland annat dom av den 13 oktober 2016, Mikołajczyk ( C‑294/15, EU:C:2016:772, punkt 41).

13 Tillämpningsområdet för avsnitt I förordning nr 2201/2003, med rubriken ”Äktenskapsskillnad, hemskillnad och annullering av äktenskap”, som ingår i kapitel II i förordningen, avgränsas enligt artiklarna 6 och 7 genom den berörda makens hemvist inom en medlemsstats territorium eller makens medborgarskap. Jag återkommer längre fram till vilka konsekvenser denna avgränsning får för det nationella målet. Se punkterna 98 och 129 i förevarande förslag till avgörande.

14 Begreppet hemvist förekommer även i artiklarna 9–13, 15, 18, 29, 33, 42, 51, 57, 60 och 66 i förordning nr 2201/2003.

15 Se, för ett liknande resonemang, Borrás, A., ”Article 3”, i Magnus, U., och Mankowski, P. (red.), Brussels II bis Regulation, ”European Commentaries on Private International Law”, Sellier European Law Publishers, 2012, s. 90, punkt 8.

16 Jag förtydligar att avsaknaden av en definition av detta begrepp generellt sett beror den tradition som har uppstått till följd av Haagkonferensen för internationell privaträtt. En sådan definition skulle nämligen ”kunna störa tolkningen av flera andra konventioner som använder sig av samma begrepp”. Se Pierre Lagardes förklarande rapport till konventionen av den 19 oktober 1996 om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn (text antagen vid den artonde sessionen för Haagkonferensen för internationell privaträtt. Paris, den 15 januari 1997, tillgänglig på franska på http://www.hcch.net/upload/expl34.pdf). Actes et documents de la Dix-huitième session de la conférence de la Haye de droit international privé, 1996, volym II, s. 552, punkt 40 (nedan kallad Lagarderapporten). För Lagarderapportens relevans för tolkningen av bestämmelserna i förordning nr 2201/2003, se bland annat skäl 3 i denna förordning. Vad särskilt gäller förordning nr 2201/2003, se Borrásrapporten, s. 38, punkt 32.

17 Vad gäller ett barns hemvist, se dom av den 2 april 2009, A ( C‑523/07, EU:C:2009:225, punkt 31), och dom av den 9 oktober 2014, C ( C‑376/14 PPU, EU:C:2014:2268, punkt 50). Vad gäller ett spädbarns hemvist se dom av den 22 december 2010, Mercredi ( C‑497/10 PPU, EU:C:2010:829, punkterna 44–46), dom av den 8 juni 2017, OL ( C‑111/17 PPU, EU:C:2017:436, punkt 40), och dom av den 28 juni 2018, HR ( C‑512/17, EU:C:2018:513, nedan kallad domen HR, punkt 40). Jag återkommer till denna rättspraxis i min bedömning av den tredje tolkningsfrågan.

18 Domen IB (punkt 38).

19 Se, bland annat, domen IB (punkt 39 och där angiven rättspraxis).

20 Domen IB (punkt 40). Se, även, förslag till avgörande av generaladvokaten Campos Sánchez-Bordona i målet IB (En makes hemvist – Äktenskapsskillnad) ( C‑289/20, EU:C:2021:561). Se artikel 66 a i förordning nr 2201/2003.

21 Se punkt 43 och 44 i förevarande förslag till avgörande.

22 Se punkt 69 i förevarande förslag till avgörande. Jag återkommer till denna artikel längre fram.

23 Se, för ett liknande resonemang, domen av den 22 december 2010, Mercredi ( C‑497/10 PPU, EU:C:2010:829, punkterna 44 och 51), och, mer nyligen, domen IB (punkt 41).

24 Se, bland annat, domen HR (punkterna 45 och 46 och där angiven rättspraxis).

25 Av denna rapport framgår att ”man tagit särskild hänsyn till det faktum att [EU]-domstolen (dock inte med tillämpning av [konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1972, nedan kallad 1968 års Brysselkonvention)]) vid flera tillfällen har lämnat en definition med innebörden 'den plats som personen har utsett till permanent eller brukligt centrum av fast slag för sin verksamhet, varvid det är viktigt att ta hänsyn till alla i sammanhanget relevanta fakta för att avgöra frågan om hemvist'”, Borrásrapporten, s. 38, punkt 32.

26 Se punkt 33 i förevarande förslag till avgörande.

27 Domen IB (punkt 44). Se, även, skäl 1 i förordning nr 2201/2003 och Borrásrapporten, s. 36, punkt 27.

28 Se, för ett liknande resonemang, domen HR (punkt 41 och där angiven rättspraxis).

29 Se, för ett liknande resonemang, domen IB (punkt 56).

30 Domen IB (punkt 56), och dom av den 13 oktober 2016, Mikołajczyk ( C‑294/15, EU:C:2016:772, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

31 Domen IB (punkt 45), och dom av den 13 oktober 2016, Mikołajczyk ( C‑294/15, EU:C:2016:772, punkterna 46 och 47 och där angiven rättspraxis).

32 Domen IB (punkt 46). Se, även, förslag till avgörande av generaladvokaten Campos Sánchez-Bordona i målet IB (En makes hemvist – Äktenskapsskillnad) ( C‑289/20, EU:C:2021:561, punkt 94): ”… varje gång en part uppger att han eller hon har mer än en hemvist, måste det avgöras om det verkligen förhåller sig så. När allt kommer omkring ökar det risken för att en bosättning (och inte en hemvist enligt artikel 3 i förordning nr 2201/2003) i slutändan avgör vilken domstol som är internationellt behörig.”

33 Domen IB (punkt 51).

34 Se, för ett liknande resonemang, dom HR (punkterna 44–46 och där angiven rättspraxis).

35 Vad gäller ett spädbarns hemvist, se domen HR (punkt 66). I Lagarderapporten framhålls bland annat att den omständigheten att ett barn av semesterskäl inte vistas på hemvistorten i princip inte ändrar dess hemvist.

36 Kommissionen har i detta avseende förklarat att tjänsterna vid delegationerna är mycket eftertraktade och att beslutet om utstationering antas med beaktande av de utsända personernas önskemål.

37 Jag erinrar om att det framgår av beslutet om hänskjutande att makarna mellan augusti 2010 och februari 2015 var bosatta i Guinea-Bissau.

38 Se, för ett liknande resonemang, fotnot 36 och punkt 48 i förevarande förslag till avgörande.

39 Se, för ett liknande resonemang, domen HR (punkt 46 och där angiven rättspraxis).

40 Se, vad gäller tolkningen av artikel 3.1 a femte och sjätte strecksatserna i förordning nr 2201/2003, förslag till avgörande av generaladvokaten Campos Sánchez-Bordona i målet IB (En makes hemvist – Äktenskapsskillnad) ( C‑289/20, EU:C:2021:561, punkt 66).

41 Detta är inte fallet vid en vistelse som beror på en yrkesmässig utstationering som läkare eller sjuksköterskor i ett tredjeland inom ramen för humanitära organisationers tillfälliga uppdrag eller soldaters tillfälliga uppdrag inom ramen för vissa typer av uppdrag.

42 Enligt förordning nr 2201/2003 är det endast möjligt att fastställa huruvida en person har eller inte har hemvist inom en medlemsstats territorium.

43 I artikel 1 i förordning nr 4/2009 föreskrivs att denna förordning ”ska tillämpas på underhållsskyldighet som har sin grund i familje-, släktskaps-, äktenskaps- eller svågerlagsförhållande”. Se, även, skäl 11 i den förordningen.

44 Det ska preciseras att det i förordning nr 4/2009 inte uppställs något krav på att svaranden ska ha hemvist i en medlemsstat för att förordningen ska vara tillämplig. Se skäl 15 i förordning nr 4/2009: ”… Att en svarande har hemvist i en tredjestat bör inte längre innebära att tillämpning av gemenskapens behörighetsregler utesluts och en hänvisning till behörighetsreglerna i nationell rätt bör inte längre finnas. I denna förordning bör det därför regleras i vilka fall en domstol i en medlemsstat kan ha subsidiär behörighet.”

45 Jag understryker att det i mål om äktenskapsskillnad rör sig om att fastställa makarnas eller en av makarnas eller svarandens hemvist. I mål om föräldraansvar rör det sig om att fastställa föräldrarnas och/eller barnens hemvist och i mål om underhållsskyldighet rör det sig om att fastställa den underhållsberättigades eller svarandens hemvist.

46 Dom av den 18 december 2014, Sanders och Huber ( C‑400/13 och C‑408/13, EU:C:2014:2461, punkterna 26–29).

47 I skälen 22, 25, 31, 33, 35 och 45 i förordning nr 4/2009 bekräftas att målet är att säkerställa (snabb och effektiv) indrivning av underhållsbidrag i gränsöverskridande situationer och därmed underlätta den fria rörligheten för personer inom Europeiska unionen.

48 Se punkt 50 i förevarande förslag till avgörande.

49 Vad gäller överensstämmelsen mellan begreppet hemvist i förordning nr 4/2009 och samma begrepp i artikel 3 (avseende vuxna) och artikel 7 (avseende barn) i rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (EUT L 178, 2019, s. 1), se Hess, B., ”Towards a Uniform Concept of Habitual Residence in European Procedural and Private International Law?”, Polski Proces Cywilny, nr 4, 2021, s. 523–542, särskilt s. 528.

50 Text antagen vid den tjugoförsta sessionen för Haagkonferensen för internationell privaträtt, nedan kallad Bonomirapporten.

51 Se Wouters, J., och Duquet, S., ”The EU and International Diplomatic Law: New Horizons?”, The Hague Journal of Diplomacy, vol. 7, nr 1, 2012, s. 31–49, särskilt s. 44. Enligt dessa författare ska ”[unionens] diplomatiska nätverk omfattas av Wienkonventionen genom särskilda överenskommelser med värdlandet. De flesta stater har accepterat att [unions]delegationerna, deras personal och deras egendom omfattas av sådana privilegier och sådan immunitet. De specifika bestämmelserna och det regelverk de ingår i kan dock variera beroende på vilken part som berörs”.

52 Jag preciserar att det rör sig om olika personers hemvist, i förevarande fall makarnas, faderns eller moderns hemvist samt den underhållsberättigades hemvist.

53 Vad gäller begreppet ett barns hemvist, se dom av den 2 april 2009, A ( C‑523/07, EU:C:2009:225, punkterna 34 och 35), och dom av den 9 oktober 2014, C ( C‑376/14 PPU, EU:C:2014:2268, punkt 50). Vad gäller begreppet ett spädbarns hemvist, se dom av den 22 december 2010, Mercredi ( C‑497/10 PPU, EU:C:2010:829, punkterna 44–46), dom av den 8 juni 2017, OL ( C‑111/17 PPU, EU:C:2017:436, punkt 40), och domen HR (punkt 40).

54 Se bland annat, för ett liknande resonemang, domen HR (punkt 41).

55 Se, bland annat, dom av den 15 februari 2017, W och V ( C‑499/15, EU:C:2017:118, punkt 61).

56 Se, för ett liknande resonemang, domen HR (punkt 41). Enligt min mening tyder domstolens användning av uttrycket ”i viss utsträckning är integrerat” på att det inte krävs att integreringen är fullständig eller total. Se även, för ett liknande resonemang, domen IB.

57 Se, för ett liknande resonemang, domen HR (punkt 42).

58 Om nämnda faktorer, såsom i förevarande fall, är koncentrerade till ett tredjeland inom ramen för förordning nr 2201/2003 innebär detta inte att den hänskjutande domstolen kan fastställa att barnen har hemvist i den staten, utan snarare att de inte har hemvist i en medlemsstat.

59 Domen HR (punkt 43 och där angiven rättspraxis).

60 Se, bland annat, domen HR (punkterna 45 och 46 och där angiven rättspraxis).

61 Se bland annat, för ett liknande resonemang, domen HR (punkterna 52–54 och där angiven rättspraxis).

62 Den tolkning som den spanska regeringen förordade i sitt skriftliga yttrande pekar i samma riktning. Se punkt 80 i förevarande förslag till avgörande.

63 Jag noterar att bortsett från några ändringar av huvudsakligen formell karaktär har förordning 2019/1111 inte ändrat reglerna om domstolars internationella behörighet i äktenskapsmål. Unionslagstiftaren har således behållit det system med behörighet i övriga fall som föreskrivs i artiklarna 6 och 7 i förordning nr 2201/2003, och som numera återfinns i artikel 6 i förordning nr 2019/1111. I artikel 104 i förordning 2019/1111 föreskrivs nämligen att med förbehåll för artikel 100.2 i denna förordning ska förordning nr 2201/2003 upphöra att gälla den 1 augusti 2022.

64 Det komplexa sambandet mellan artiklarna 6 och 7 i förordning nr 2201/2003 har varit föremål för omfattande kritik i doktrinen. Se, bland annat, Borrás, A., ”Article 6”, a.a., s. 98, punkt 2. Jag påpekar att kommissionen i sitt förslag till rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 2201/2003 om domstols behörighet och införande av bestämmelser om tillämplig lag i äktenskapsmål, av den 17 juli 2006 (KOM(2006) 399 slutlig, s. 8), föreslog att artikel 6 skulle utgå: ”Det offentliga samrådet visade att denna bestämmelse kan orsaka missförstånd. Den är också onödig, eftersom artiklarna 3, 4 och 5 beskriver under vilka omständigheter en domstol har exklusiv behörighet när en maka eller make har hemvist inom en medlemsstats territorium”.

65 Enligt kommissionen ”[hänvisas det i] artikel 7 i förordning nr 2201/2003 nu till de nationella reglerna om domstols behörighet i situationer när makarna inte har hemvist inom en medlemsstats territorium och är av olika nationalitet”, se KOM(2006) 399 slutlig, s. 9.

66 Dom av den 29 november 2007, Sundelind Lopez ( C‑68/07, EU:C:2007:740, punkt 26). Enligt domstolen ska hänsyn även tas till skälen 4 och 8 i rådets förordning (EG) nr 1347/2000 av den 29 maj 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar för makars gemensamma barn (EGT L 160, 2000, s. 19), vars bestämmelser om behörighet att pröva äktenskapsmål i väsentliga delar har intagits i förordning nr 2201/2003, vid tolkningen av bestämmelserna i förordning nr 2201/2003. Se, för ett liknande resonemang, Ní Shúilleabháin, M., Cross-Border Divorce Law. Bruxelles II bis, Oxford Private International Law Series, 2010,., s. 30, punkt 1.43.

67 I skäl 2 i förordning nr 2201/2003 understryks även att det ömsesidiga erkännandet av rättsliga avgöranden är ”en hörnsten i arbetet med att skapa ett verkligt rättsligt område”. Se, även, skäl 23 i denna förordning och slutsatserna från Europeiska rådets möte i Tammerfors den 15 och 16 oktober 1999, punkt 34, tillgängliga på följande webbadress: http://www.europarl.europa.eu/summits/tam_sv.htm, och kommissionens arbetsdokument ”Ömsesidigt erkännande av avgöranden om föräldraansvar”, KOM(2001) 166 slutlig, s. 3.

68 Dom av den 29 november 2007 ( C‑68/07, EU:C:2007:740).

69 Dom av den 29 november 2007, Sundelind Lopez ( C‑68/07, EU:C:2007:740, punkt 22).

70 Se Ní Shúilleabháin, M., a.a., s. 157, punkt 4.33. Se, även, Kruger, T., och Samyn, L., ”Brussels II bis: successes and suggested improvements”, Journal of Private International Law,·2016, s. 1–37, särskilt s. 8, och Campiglio, C., ”Conflitti positivi et negativi di giurisdizione in materia matrimoniale”, Rivista di diritto internazionale privato et processuale, nr 3, 2021, s. 497–532, särskilt s. 522.

71 Pataut, E., ”Codifier le divorce international: Quelques remarques sur le projet GEDIP”, AUC IURIDICA, 2020, nr 66, s. 95–115, särskilt s. 103.

72 Se punkt 129 i förevarande förslag till avgörande. Jag påpekar att det i doktrinen ifrågasätts huruvida det är lämpligt att behålla den behörighet i övriga fall som föreskrivs i förordning nr 2201/2003 och huruvida det är berättigat att ersätta denna med en ”enhetlig” behörighet. Se bland annat, Bonomi, A., ”La compétence internationale en matière de divorce. Quelques suggestions pour une (improbable) révision du règlement Bruxelles II bis”, Revue critique de droit international privé, 2017, vol. 4, nr 4, s. 511–534, särskilt s. 522 och följande sidor, och Pataut, E., loc. cit., s. 104 och följande sidor.

73 I det mål som avgjordes genom domen av den 29 november 2007, Sundelind Lopez ( C‑68/07, EU:C:2007:740), var sökanden bosatt i en annan medlemsstat än den hon var medborgare i. När en av makarna är medborgare i en medlemsstat och båda makarna är bosatta i ett tredjeland blir det, såsom påpekats i doktrinen, däremot problem, eftersom vissa medlemsstater i sin interna rättsordning saknar bestämmelser om behörighet ”i övriga fall” när det gäller artikel 3 i förordning nr 2201/2003. Se Borrásrapporten, punkt 47. Se, även, Borrás, A., ”Article 6”, Magnus, U., och Mankowski, P. (red.), a.a., s. 102, punkt 13.

74 Dom av den 17 oktober 2018, UD ( C‑393/18 PPU, EU:C:2018:835, punkt 57).

75 Dom av den 17 oktober 2018, UD ( C‑393/18 PPU, EU:C:2018:835, punkt 66).

76 Se Pataut, E., ”Articles 10–15”, i Magnus, U., och Mankowski, P. (red.), Brussels II bis Regulation, European Commentaries on Private International Law, Sellier European Law Publishers, 2012, artikel 14, s. 162, punkt 4.

77 Se Bonomi, A., ” a.a., särskilt s. 514.

78 Vad gäller artikel 12.3 i förordning nr 2201/2003 anser vissa författare att en flexibel och vid tolkning av denna bestämmelse även gör det möjligt att iaktta bestämmelserna i artikel 15 i förordningen, enligt vilka ett mål får överföras till en domstol som är bättre lämpad att pröva målet. Se Pataut, E., ”Articles 10–15”, a.a., s. 157, punkt 53. Andra författare är däremot av motsatt uppfattning. Bland annat Ancel, B. och Muir Watt, H. anser att ”den förlängning som föreskrivs i denna bestämmelse gör att mekanismen för överföring av behörighet till en domstol som är bättre lämpad i artikel 15 i förordningen, som hämtats från 1996 års konvention, blir överflödig. Under dessa omständigheter ter det sig rimligare att hålla fast vid en restriktiv tolkning där artikel 12.3 endast ses som en anpassning av artikel 3.2 i Bryssel II-förordningen till det nya behörighetssystemet och där det således endast är möjligt att utvidga behörigheten till förmån för domstolarna i den medlemsstat där ett mål om äktenskapsskillnad prövas på grundval av en domstols behörighet i övriga fall (artikel 7 i förordningen: behörighet till följd av internationell privaträtt)”. Ancel, B. och Muir Watt, H., ”Aliments sans frontières. Le règlement CE no 4/2009 du 18 décembre 2008 relatif à la compétence, la loi applicable, la reconnaissance et l'exécution des décisions et la coopération en matière d'obligations alimentaires”, Revue critique de droit international privé, no 3, 2010, s. 457–484., särskilt s. 476, punkt 18.

79 Dom av dom av den 12 november 2014, L ( C‑656/13, EU:C:2014:2364, punkt 39) och dom av den 6 oktober 2015, Matoušková ( C‑404/14, EU:C:2015:653, punkt 36). Däremot är det inte tillåtet att välja behörig domstol i mål om äktenskapsskillnad.

80 Se Franzina, P., ”Forum Necessitatis”, Viarengo, I., och Villata, F.C., (red.), Planning the Future of Cross Border Families: A Path Through Coordination (Studies in Private International Law), Oxford: Hart Publishing, 2020, s. 325–330, särskilt s. 326.

81 Dom av den 16 juli 2015, A ( C‑184/14, EU:C:2015:479).

82 Dom av den 16 juli 2015, A ( C‑184/14, EU:C:2015:479, punkterna 47 och 48).

83 I mål om föräldraansvar är spanska domstolar bland annat behöriga ”när käranden är spansk”.

84 Enligt den hänskjutande domstolen är spanska domstolar enligt artikel 22 quater d LOPJ emellertid inte behöriga att pröva en talan om äktenskapsskillnad

85 Även om, som jag angav i mitt förslag till avgörande i målet R (Domstols behörighet i fråga om föräldraansvar och underhållsskyldighet) ( C‑468/18, EU:C:2019:649, punkt 72), innebär den omständigheten att talan om underhållsbidrag har samband med en talan om föräldraansvar, i den mening som avses i artikel 3 d förordning nr 4/2009, inte att det är uteslutet att en domstol i en medlemsstat kan vara behörig med stöd av artikel 3 a eller, i förekommande fall, med stöd av artikel 5 i denna förordning.

86 ”såvida inte behörigheten endast grundar sig på den ena partens medborgarskap”.

87 Det framgår inte av beslutet om hänskjutande att parterna har gjort ett val av domstol (artikel 4) eller att svaranden frivilligt gått i svaromål av något annat skäl än att bestrida domstolens behörighet (artikel 5). Jag erinrar emellertid om att enligt artikel 4.3 i förordning nr 4/2009 ska artikel 4 inte tillämpas på en tvist om underhållsskyldighet mot ett barn under 18 år.

88 I artikel 6 i förordning nr 4/2009 föreskrivs en subsidiär behörighet för domstolarna i den medlemsstat där båda parterna är medborgare.

89 I vissa delar av doktrinen anges emellertid att det inte är säkert att den situation där förfarandet ”inte rimligen kan inledas eller genomföras eller visar sig vara omöjligt i en tredjestat till vilken tvisten har nära anknytning” omfattar andra hinder för erhållande av underhåll än rent processuella hinder. Ancel, B., och Muir Watt, H., a.a., särskilt, s. 483.

90 Bland annat när det begärs att ett betydande belopp ska ställas som säkerhet.

91 Bland annat vid översvämningar eller andra naturkatastrofer.

92 Till exempel vid risk för rättsvägran på grund av sexuell läggning, religions- eller rastillhörighet eller om de berörda domstolarna begär oacceptabla och diskriminerande bevis.

93 Lagarde, P., ”Le for de nécessité dans les règlements européens”, Europa als Rechts- und Lebensraum: Liber amicorum für Christian Kohler zum 75. Geburtstag am 18. Juni 2018, red. Ch. Kohler, B. Hess, E. Jayme, H.P. Mansel, Bielefeld, 2018, s. 255–267, särskilt s. 262.

94 Vad gäller arv, se mitt förslag till avgörande i målet RK (Avvisning av talan på grund av bristande behörighet) ( C‑422/20, EU:C:2021:565, punkt 60 och fotnot 35).

95 Vanligtvis en av föräldrarna som företrädare för den underhållsberättigade men även ett offentligt organ som lagligen har övertagit den underhållsberättigades rättigheter. Se dom av den 17 september 2020, Landkreis Harburg (Ett offentligt organs övertagande av den underhållsberättigades rättigheter) ( C‑540/19, EU:C:2020:732).

96 Franzina, P., ”Forum Necessitatis”, a.a., s. 327.

97 Se mitt förslag till avgörande i målet KP ( C‑83/17, EU:C:2018:46, punkt 53).

98 Se, bland annat, Ancel, B., och Muir Watt, H., a.a., s. 483.

99 Dom av den 16 juli 2015, A ( C‑184/14, EU:C:2015:479, punkt 46).

100 Se punkt 23 i förevarande förslag till avgörande.

101 Även om talan om underhållsbidrag formellt har väckts av den underhållsberättigade, anses talan ha väckts av modern (som företräder sina barn). Se rapporten från kommittén för undanröjande av diskriminering av kvinnor, Slutliga synpunkter avseende Togos sjätte och sjunde periodiska rapporter, antagna av kommittén vid dess femtiotredje session (1–19 oktober 2012), s. 3. Tillgänglig på https://tbinternet.ohchr.org/_layouts/15/treatybodyexternal/Download.aspx?symbolno=CEDAW/C/TGO/CO/6–7&Lang=En: ”Kommittén är bekymrad över att kvinnor i praktiken inte har tillgång till domstolsprövning och över de många faktorer som ligger till grund för detta, såsom … [bland annat] stigmatiseringen av kvinnor som väcker talan vid domstol.”

102 Se, bland annat, dom av den 7 november 2019, UNESA m.fl. ( C‑80/18–C‑83/18, EU:C:2019:934, punkt 37), och beslut av den 15 januari 2020, Corporate Commercial Bank ( C‑647/18, ej publicerad, EU:C:2020:13, punkt 38).

103 Szpunar, M., och Pacula, K., ”Forum of necessity in family matters within the framework of EU and international law”, Polski Proces Cywilny, 4/2021, s. 563–592, särskilt s. 584, samt de författare som citeras i fotnot 99.

104 Se, för ett liknande resonemang, Fernández Arroyo, D. P., ”Compétence exclusive et compétence exorbitante dans les relations privées internationales”, Recueil des Cours de l'Académie de Droit International de la Haye, 2009/323, s. 11–259, särskilt s. 75 och 76: ”[d]et förefaller som om det huvudsakliga syftet med forum necessitatis inte är att ge domstolarna skäl att ingripa i mål där de inte är behöriga, utan att säkerställa den grundläggande rätten till domstolsprövning”.