Förslag till avgörande av Generaladvokat Campos Sánchez-Bordona – Mål C‑645/20 V A och Z A (subsidiär behörighet i successionsfrågor)
1. Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike) frågar EU-domstolen huruvida myndigheterna i en medlemsstat där det finns tillgångar efter den avlidne, självmant ska pröva om de är behöriga att pröva arvsmålet i dess helhet, genom tillämpning av artikel 10 i förordning nr 650/2012.
2. Frågan har uppkommit i samband med en arvsrättslig tvist mellan barnen till en avliden fransk medborgare, om vilken det är omtvistat huruvida han hade hemvist i Frankrike vid sin död, och den kvinna som var gift med honom (men som inte var mor till barnen) vid hans död.
3. Ingen av parterna har ifrågasatt den avlidnes medborgarskap vid hans död eller att han var ägare till en fastighet i Frankrike. Tvisten handlar bara om var han hade hemvist vid sin död.
4. I första instans förklarade sig en fransk domstol behörig att pröva den talan som den avlidnes barn hade väckt i syfte att det skulle utses en boutredningsman.
5. Domstolen i andra instans slog emellertid fast att de franska domstolarna inte var behöriga att fatta beslut om arvet i dess helhet, eftersom den avlidne hade hemvist i Förenade kungariket vid sin död.
6. I sitt överklagande till Högsta domstolen har klagandena gjort gällande att de franska domstolarna under alla förhållanden självmant borde ha förklarat sig behöriga och det är denna fråga som begäran om förhandsavgörande handlar om.
I. Tillämpliga bestämmelser. Förordning nr 650/2012
7. I skäl 7 anges följande:
”En välfungerande inre marknad bör underlättas genom att man undanröjer hindren för fri rörlighet för de personer som för närvarande har svårt att hävda sina rättigheter vid arv med gränsöverskridande verkan. I det europeiska området för rättvisa bör medborgarna kunna utforma sina arvsrättsliga förhållanden i förväg. Det är också viktigt att på ett effektivt sätt skydda rättigheterna för arvingar, testamentstagare, övriga till den avlidne närstående personer och borgenärer.”
8. Skäl 23 har följande lydelse:
”Med tanke på medborgarnas ökande rörlighet samt för att säkerställa en korrekt rättstillämpning i unionen och säkra den faktiska anknytningen mellan arvet och den medlemsstat där behörigheten utövas bör det i denna förordning anges att det allmänna anknytningskriteriet för fastställande av såväl behörighet som tillämplig lag bör vara den avlidnes hemvist vid tidpunkten för dödsfallet …”
9. I skäl 27 anges följande:
”Reglerna i denna förordning är tänkta att se till att den myndighet som handlägger arvet i de flesta fall kommer att tillämpa den egna lagstiftningen. Därför anger denna förordning ett antal mekanismer som skulle träda i kraft då den avlidne för regleringen av sitt arv hade valt lagstiftningen i en medlemsstat där denne var medborgare.”
10. I skäl 30 anges följande:
”För att säkerställa att domstolarna i alla medlemsstater får utöva behörighet på samma grunder när det gäller arv efter personer som inte hade sin hemvist i en medlemsstat vid tidpunkten för dödsfallet bör man i denna förordning uttömmande, i hierarkisk ordning, förteckna de grunder på vilka sådan subsidiär behörighet får utövas.”
11. Skäl 43 har följande lydelse:
”De bestämmelser om behörighet som fastställs i denna förordning kan i vissa fall leda till en situation där den domstol som är behörig att fatta beslut om arvet inte kommer att tillämpa sin egen lagstiftning …”
12. I skäl 57 erinras om följande:
”Lagvalsreglerna i denna förordning kan leda till tillämpning av en tredjestats lagstiftning. När så är fallet bör hänsyn tas till de internationella privaträttsliga bestämmelserna i den staten. Om man i dessa bestämmelser hänvisar antingen till en medlemsstats lagstiftning eller till lagstiftningen i en tredjestat som skulle tillämpa sin egen lagstiftning på arvskiftet, bör denna hänvisning godtas för att säkerställa internationell konsekvens …”
13. Artikel 4 (”Allmän behörighet”) har följande lydelse:
”Domstolarna i den medlemsstat där den avlidne hade hemvist vid sin död ska vara behöriga att fatta beslut om arvet i dess helhet.”
14. Artikel 10 (”Subsidiär behörighet”) har följande lydelse:
”1. När den avlidne vid sin död inte hade hemvist i en medlemsstat ska domstolarna i den medlemsstat på vars territorium de tillgångar som ingår i kvarlåtenskapen är belägna ändå vara behöriga att pröva arvsmålet i dess helhet om
a) den avlidne var medborgare i den medlemsstaten vid sin död, eller i annat fall,
b) den avlidne tidigare haft sin hemvist i den medlemsstaten, förutsatt att det vid den tidpunkt då talan väcktes vid domstolen inte gått mer än fem år sedan hemvisten ändrades.
2. Om ingen domstol i en medlemsstat har behörighet i enlighet med punkt 1 ska domstolarna i den medlemsstat där de tillgångar som ingår i kvarlåtenskapen är belägna ändå vara behöriga att fatta beslut om dessa tillgångar.”
15. I artikel 15 (”Prövning av behörighetsfrågan”) föreskrivs följande:
”Om talan som väcks vid en domstol i en medlemsstat avser en arvsfråga som domstolen inte är behörig att ta upp enligt denna förordning ska domstolen självmant förklara sig obehörig.”
16. Artikel 20 (”Universell tillämpning” har följande lydelse:
”Den lag som anges i denna förordning ska tillämpas oavsett om det är en medlemsstats lag eller inte.”
II. Bakgrund, tvisten vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan
17. Den 3 september 2015 avled den franske medborgaren XA i Frankrike och efterlämnade sin maka, TP, och sina tre barn från ett första äktenskap, YA, ZA och VA (nedan kallade A m.fl.), som arvingar.
18. A m.fl. väckte talan mot TP vid en tribunal de grande instance (förstainstansdomstol, Frankrike) som beslutar om interimistiska åtgärder i syfte att det skulle utses en boutredningsman.
19. I ansökan åberopade A m.fl. de franska domstolarnas behörighet på grundval av artikel 4 i förordning nr 650/2012, och gjorde gällande att XA vid sin död hade hemvist i Frankrike.
20. Förstainstansdomstolen fann att den omständigheten hade styrkts och förklarade sig behörig att pröva tvisten. TP överklagade detta beslut till Cour d’appel de Versailles (Appellationsdomstolen i Versailles, Frankrike).
21. Efter att ha bedömt att den avlidne hade hemvist i Förenade kungariket vid sin död, slog Cour d’appel de Versailles fast att den, enligt artikel 4 i förordning nr 650/2012, inte var behörig att fatta beslut om arvet.
22. Vid Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike) har A m.fl. gjort gällande följande: Cour d’appel de Versailles borde självmant ha prövat om den var behörig, enligt artikel 10 i förordning nr 650/2012. Den avlidne var fransk medborgare och ägde tillgångar som var belägna i Frankrike. Även om det hade förhållit sig så, att han inte hade hemvist i Frankrike vid sin död, skulle de franska domstolarna subsidiärt ha varit behöriga att pröva arvsmålet i dess helhet, eftersom det bland kvarlåtenskapen fanns tillgångar som var belägna i Frankrike och den avlidne var fransk medborgare vid sin död. Bestämmelserna i förordning nr 650/2012 utgör tvingande rätt och domstolen ska tillämpa dem ex officio.
23. Mot denna bakgrund har Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike) hänskjutit följande tolkningsfråga till domstolen:
”Ska artikel 10.1 a i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg tolkas så, att när den avlidne vid sin död inte hade hemvist i en medlemsstat, ska domstolen i en medlemsstat där den avlidne inte hade hemvist, men som konstaterar att den avlidne var medborgare i denna stat och ägde tillgångar där, ex officio pröva huruvida den har sådan subsidiär behörighet som föreskrivs i förordningen?”
III. Förfarandet vid EU-domstolen
24. Begäran om förhandsavgörande inkom till domstolens kansli den 1 december 2020.
25. Skriftliga yttranden har ingetts av TP, den spanska, den franska och den tjeckiska regeringen samt Europeiska kommissionen.
26. Det har inte ansetts nödvändigt att hålla förhandling.
IV. Bedömning
A. Inledning
1. Grunden för överklagandet och förutsättningarna för den
27. I sitt överklagande har klaganden vänt sig mot att Cour d’appel de Versailles inte prövade ex officio om den var behörig, mot bakgrund av artikel 10 i förordning nr 650/2012, trots att den (enligt klaganden) borde ha gjort det.
28. Det ankommer naturligtvis på den hänskjutande domstolen att bedöma den grunden, eftersom den har bäst förutsättningar att pröva alla omständigheter i målet i de lägre instanserna.
29. Lydelsen av domen i andra instans visar emellertid, som nämnts, att det åtminstone kan diskuteras om artikel 10 i förordning nr 650/2012 inte på ett eller annat sätt tillämpades i den.
30. I den överklagade domen återges artikel 10 i förordning nr 650/2012 under rubriken ”Sur la compétence” (Om behörighet), vilket innebär att Cour d’appel de Versailles på eget initiativ uppmärksammade en bestämmelse som parterna inte hade åberopat.
31. Cour d’appel de Versailles för visserligen därefter ett resonemang som rör artikel 4 i förordning nr 650/2012. Det kan emellertid inte helt uteslutas att den prövat sin behörighet enligt artikel 10 i samma förordning och (underförstått) funnit att det saknades skäl att tillämpa den artikeln.
32. Om Cour d’appel de Versailles gjorde en sådan prövning, prövade den sin internationella behörighet enligt artikel 10 i förordning nr 650/2012. Det enda som då kan ifrågasättas är dess tolkning av bestämmelsen eller om den har tillämpat den felaktigt i förevarande mål.
2. Avgränsning av frågan
33. Efter detta påpekande ska jag nu behandla tolkningsfrågan så som den är formulerad. Det innebär att jag ska koncentrera mig på frågan huruvida domstolen på eget initiativ skulle ha dragit konsekvenserna av artikel 10 i förordning nr 650/2012, vilket det görs gällande att den inte gjorde.
34. Det är lämpligt att först göra två påpekanden.
a) ”På eget initiativ”
35. Det första påpekandet rör tillämpningen av den unionsrättsliga bestämmelsen ”på eget initiativ”.
36. Förutom att det rör rollfördelningen mellan domstolen och parterna i ett mål, är det begreppet inte entydigt: vad som ankommer på domstolen att göra på eget initiativ och vad som ankommer på parterna i målet har inte något entydigt svar. Det varierar mellan olika rättsordningar och inom varje rättsordning är det beroende av faktorer som vilken typ av mål det rör sig om, vilket område tvisten rör och i vilken instans målet befinner sig. Det varierar naturligtvis även över tid.
37. I förevarande mål innebär en ”tillämpning på eget initiativ” att domstolen ska avgöra tvisten om dess behörighet på grundval av en annan bestämmelse än den som parterna har åberopat, men utan att ändra tvistens omfattning eller stödja sig på andra omständigheter än de som båda parterna anser styrkta.
38. I det här fallet byter domstolen bara ut en rättslig grund som den anser felaktig mot en annan som den anser riktig, även om den inte har åberopats av käranden, ändrar domstolen inte kärandens yrkande och för inte själv in omständigheter och utreder inte heller om det finns andra nya eller annorlunda omständigheter, utan den tolkar bara en tillämplig bestämmelse, trots att den inte har åberopats, vilket innebär att den inte frångår den passivitet som normalt sett karaktäriserar en domstols ställning i ett tvistemål, åsidosätter domstolen inte den dispositiva principen, den dömer inte utöver vad som har yrkats (ultra petita) och den åsidosätter inte rätten till försvar (även om den först ska upplysa parterna om att det finns en annan ratio decidendi än den som parterna har åberopat, för att de ska ges tillfälle att yttra sig över den).
39. Begränsas domstolens åtgärder på det sättet skulle det emellertid kunna ge upphov till invändningar, eftersom slutresultatet oundvikligen kommer att gynna den ena parten (i det här fallet den som har väckt talan i fransk domstol) och missgynna den andra (den som gör gällande att fransk domstol saknar behörighet).
40. När domstolen fattar beslut om huruvida den är behörig, grundar den emellertid sitt beslut på objektiva omständigheter som ingen av parterna har ifrågasatt, vilket innebär att domstolen inte gynnar en av parterna framför den andra utan handlar i rättvisans intresse och för en korrekt tillämpning av ett instrument som har tillkommit för att fördela domstolarnas behörighet mellan medlemsstaterna.
b) Den hänskjutande domstolens resonemang
41. Det andra påpekandet rör omfattningen av tolkningsfrågan, vilken i korthet syftar till att få klarlagt huruvida den domstol vid vilken kärandena har väckt talan på grundval av artikel 4 i förordning nr 650/2012 ex officio ska pröva om den här behörig i enlighet med artikel 10 i samma förordning, eller huruvida det ankom på kärandena att åberopa artikel 10 och att domstolen i annat fall får avvisa talan (på grund av att den saknar behörighet).
42. Även om frågan rör artikel 10 i förordning nr 650/2012, i vilken det föreskrivs en subsidiär behörighet, begränsar sig inte den hänskjutande domstolens motivering till den artikeln, utan den rör även argument som kan knytas till andra artiklar i förordningen eller till systemet som helhet.
43. Mot bakgrund av detta resonemang bör min bedömning inte enbart omfatta artikel 10 i förordning nr 650/2012.
B. Internationell behörighet i förordning nr 650/2012. Artikel 10
1. Systemets uppbyggnad
a) Behörighetskriterier och sambandet mellan dem
44. I kapitel II i förordning nr 650/2012 införs ett system för internationell behörighet för arvsmålet i dess helhet som bygger på objektiva kriterier (den avlidnes hemvist vid sin död, tillgångar som ingår i kvarlåtenskapen är belägna i en medlemsstat) och subjektiva kriterier (de berörda parternas val av domstol samt att parterna i målet har accepterat behörigheten).
45. Detta är ett slutet system. Inom det materiella tillämpningsområdet för förordning nr 650/2012, är behörigheten för medlemsstaternas domstolar uteslutande en följd av de enhetliga regler som föreskrivs där och alla andra regler är uteslutna.
46. I första hand på grundval av målen att ”säkerställa en korrekt rättstillämpning i unionen och säkra den faktiska anknytningen mellan arvet och den medlemsstat där behörigheten utövas”, innehåller förordning nr 650/2012 följande bestämmelser: Där föreskrivs att domstolarna i den medlemsstat där den avlidne hade hemvist vid sin död i första hand ska vara behöriga. I regel ska dessa domstolar tillämpa den egna lagstiftningen. Där föreslås en lösning för de fall där den avlidne hade hemvist i en tredjestat vid sin död, men där en tillräcklig anknytning till en medlemsstat motiverar att domstolarna i den medlemsstaten ska vara behöriga. I regel ska de domstolarna tillämpa den tredjestatens lag. Där föreslås mekanismer för att sammanföra forum och jus när: a) domstolen i den medlemsstat där den avlidne hade hemvist vid sin död, om en tvist anhängiggörs vid den, till följd av att den avlidne har gjort ett lagval, ska tillämpa lagen i en annan stat än domstolsstaten, eller b) när villkoren är uppfyllda för ett en domstol i unionen ska pröva tvisten, och den avlidne, som hade hemvist i en tredjestat vid sin död, valt att lagen i en medlemsstat där han eller hon var medborgare ska tillämpas.
47. I förordning nr 650/2012 är redogörelsen för behöriga domstolar inte hierarkisk i egentlig mening, även om det kan förefalla så, eftersom var och en av dem avser olika faktiska omständigheter: antingen hade den avlidne senast hemvist i unionen (artikel 4), eller så hade han eller hon inte det (artikel 10).
48. Den behörighet som blir resultatet i båda fallen får bara frångås om den avlidne valt en viss lag (enligt artikel 5 och följande artiklar i förordning nr 650/2012).
49. Partsautonomin, vilken är underkastad stränga krav, är i det här sammanhanget inte att betrakta som en princip eller en central del av systemet för att för att fastställa behörighet, vilket förklaras av den funktion som den har och som skiljer sig från dess funktion inom andra områden.
50. Ett avtal om behörig domstol som parterna får ingå – i förekommande fall ett uttryckligt eller underförstått accepterande av den domstol som ska göra prövningen – förutsätter framför allt att den avlidne har gjort ett val av lag. Möjligheten att välja domstol uppkommer i själva verket på grund av att den avlidne har gjort ett sådant val.
51. I förordning nr 650/2012 har den utformats som en pragmatisk möjlighet: den syftar till att undvika en åtskillnad mellan forum och jus till följd av att den avlidne har valt en lag som per definition inte är lagen i den stat där den domstol finns som lagstiftaren har gett behörighet i första hand.
52. Möjligheten för de personer som berörs av arvet att välja behörig domstol, beror följaktligen inte på en övertygelse om att en självreglering i sig är av godo eller innebär fördelar. Denna möjlighet är som nämnts mycket begränsad: om den avlidne inte ålägger sina rättsinnehavare den plats där arvsärendet måste handläggas, ankommer det på honom eller henne att skapa förutsättningar för att det inte sker i den medlemsstat där han eller hon hade hemvist vid sin död (eller där han eller hon hade tillgångar, på vissa villkor).
53. För att upphäva behörigheten för den myndighet som objektivt sett är behörig krävs det att den avlidne har valt vilken lag som ska tillämpas och dessutom a) antingen ett avtal mellan alla de berörda parterna, eller b) att de parter i målet som inte var parter i avtalet inte bestrider domstolens behörighet, eller c) alla parter i målet uttryckligen accepterar att den är behörig. Om en enda av de berörda parterna vägrar att samverka med de övriga, räcker det för att domstolen i den medlemsstat där den avlidne var medborgare inte ska vara behörig.
54. Jag anser att dessa konstateranden nyanserar den hänskjutande domstolens påstående att artiklarna 4 och 10 i förordning nr 650/2012 hör till dispositiv rätt och dess slutsats att ”det skulle … vara ologiskt om domstolen var skyldig att pröva ett kriterium om subsidiär behörighet som parterna inte har haft för avsikt att åberopa”.
b) Gemensamma regler för tillämpning av behörighetskriterierna. Artikel 15 i förordning nr 650/2012
55. Liksom är fallet med andra instrument för civilrättsligt samarbete, innehåller förordning nr 650/2012 bestämmelser för att omsätta behörighetsreglerna i praktiken. En av dessa är artikel 15, som har rubriken ”Prövning av behörighetsfrågan”.
56. Enligt den artikeln ska en domstol som ska pröva arvsmålet självmant förklara sig obehörig, om den inte är behörig enligt förordning nr 650/2012.
57. Den här bestämmelsen fanns med, utan någon vidare förklaring, i kommissionens förslag till förordning och den gav inte upphov till några kommentarer eller någon diskussion i efterhand.
58. Mot bakgrund av dess likhet med regler med likartad lydelse, bör det påpekas att ett sådant påbud säkerställer en korrekt tillämpning av förordning nr 650/2012, även om ingen av parterna bestrider behörigheten, vilket av olika skäl kan vara fallet, utgör en garanti för en svarande som inte har inställt sig i domstolen i en tvist, förhindrar att beslut som fattats av en myndighet som saknar behörighet eller vars behörighet inte uppfyller kriterierna i förordning nr 650/2012, kan cirkulera fritt inom det europeiska området för rättvisa.
59. Artikel 15 i förordning nr 650/2012 bidrar således till ett välfungerande rättsligt samarbete inom unionen i arvsfrågor.
60. Enligt den bestämmelsen gäller emellertid inte det motsatta automatiskt, åtminstone inte om man ser till dess ordalydelse. Där föreskrivs inte uttryckligen att domstolarna i medlemsstaterna ex officio ska tillämpa bestämmelserna i förordning nr 650/2012 för att hävda eller bekräfta sin behörighet enligt förordningen.
2. Artikel 10 i förordning nr 650/2012, i synnerhet
61. Enligt artikel 10 förordning nr 650/2012 ska domstolarna i den medlemsstat (eller de medlemsstater) där tillgångar som ingår i kvarlåtenskapen är belägna vara behöriga, när den avlidne vid sin död hade hemvist i en tredjestat.
62. Denna behörighet innefattar arvsmålet i dess helhet om den avlidne var medborgare i den medlemsstaten vid sin död eller om den avlidne tidigare haft sin hemvist i den medlemsstaten, förutsatt att det vid den tidpunkt då talan väcktes vid domstolen inte gått mer än fem år sedan hemvisten ändrades, är i annat fall begränsad till de tillgångar som är belägna i medlemsstaten.
63. I detta system har artikel 10 i förordning nr 650/2012 två syften: Att säkerställa att reglerna om internationell behörighet är enhetliga, för att underlätta ömsesidiga erkännanden av avgöranden mellan medlemsstaterna. Lagstiftaren har uteslutit alla hänvisningar till nationell rätt och uttömmande förtecknat de fall där domstolen i en medlemsstat är behörig. Att garantera arvingar och fordringsägare möjlighet till rättslig prövning när den avlidne ”har nära anknytning till någon av medlemsstaterna på grund av att kvarlåtenskap befinner sig där”.
64. Förekomsten av kvarlåtenskap (utan vidare eller underkastade krav rörande själva kvarlåtenskapen eller den avlidne) är ett behörighetskriterium som är välbekant inom det komparativrättsliga området. I förordning nr 650/2012 tillkommer de ovan beskrivna villkoren rörande den avlidnes medborgarskap eller hemvist. Det innebär att en nära anknytning till den medlemsstat vars myndighet prövar målet är odiskutabel, även om den avlidne inte hade hemvist i den staten vid sin död.
65. Den omständigheten att behörigheten enligt artikel 10 i förordning nr 650/2012 betecknas som ”subsidiär”, innebär inte att den bestämmelsen har mindre normativ betydelse än artikel 4. Jag anser därför att den domstol som prövar målet inte kan bortse från den bestämmelsen, även om den inte har åberopats av någon av parterna.
66. De båda reglerna är i själva verket likvärdiga: artikel 10 ger behörighet i ett fall där förutsättningen i artikel 4 inte föreligger, vilket medför att den helt enkelt inte är tillämplig.
67. De anknytningspunkter som dessa bestämmelser innehåller uttrycker ett tillräckligt samband mellan omständigheterna och domstolen. Det är starkare i artikel 4 och mindre starkt i artikel 10 i förordning nr 650/2012 (skillnaden förklarar den systematiska placeringen för var och en av dem). Om den omständighet som avses i artikel 4 inte föreligger men omständigheterna i artikel 10 gör det, måste den normativa konsekvensen av detta dras.
68. Denna slutsats bygger på följande argument: Artiklarna 4 och 10 i förordning nr 650/2012 fungerar på samma sätt om den avlidne gör ett lagval, om de som inte är parter i ett avtal om behörig domstol bestrider domstolens behörighet och i fråga om möjligheten att begränsa förfarandet och från det utesluta tillgångar som är belägna i en tredjestat, om det antas att ett eventuellt avgörande inte kommer att erkännas eller verkställas i den staten. Sett till ordalydelsen innehåller artikel 10 i förordning nr 650/2012 ett påbud för den nationella domstolen, vilket inte är fallet med andra bestämmelser, exempelvis artikel 11, som ger domstolen rätt, men inte skyldighet, att pröva ett arvsmål. Till skillnad från den sistnämnda bestämmelsen, förutsätter dessutom utövandet av behörigheten enligt artikel 10 inte att en annan stats domstolar inte är behöriga eller förhåller sig passiva.
69. Den hänskjutande domstolen anför som argument för att hypotetiskt sett inte tillämpa artikel 10 i förordning nr 650/2012 ex officio, att den ”innebär en avvikelse från principen om den dömande och den lagstiftande behörighetens enhetlighet, vilken ligger till grund för förordningen”.
70. Jag instämmer inte med det resonemanget. Målet att sammanföra forum och jus är inte absolut, utan lagstiftaren godtar själv att det är möjligt att skilja dem åt. Dessutom omfattar de lösningar som lagstiftaren tillhandahåller för att försöka återupprätta parallellen det fall där den domstol som prövar målet gör det med tillämpning av artikel 10.
71. Det ska vidare beaktas att om den avlidne vid sin död inte hade hemvist i en medlemsstat, kan förordning nr 650/2012 per definition inte föreskriva eller garantera att domstolarna i den staten där den avlidne hade hemvist är behöriga och än mindre att det ska finnas ett samband mellan forum och jus.
72. Av de två möjliga alternativ som finns (en hänvisning till de behörighetsgrunder som föreskrivs i de nationella lagstiftningarna eller införandet av en gemensam regel för medlemsstaterna) har unionslagstiftaren valt det sistnämnda. På så sätt främjas även syftet med förordning nr 650/2012 att på ett effektivt sätt skydda rättigheterna för arvingar, testamentstagare, andra släktingar till den avlidne och garantera dem möjlighet till rättslig prövning.
C. Prövning på eget initiativ eller på begäran av en part i artikel 10 i förordning nr 650/2012
73. Jag ska nu återvända till den hänskjutande domstolens fråga: Ska domstolen förklara sig behörig, med tillämpning av en internationell behörighetsregel som parterna inte har åberopat, som motsvarar de omständigheter som föreligger i målet och som inte har förnekats, men som inte har anförts som grund för den behörigheten?
74. Vid första anblicken tycks det inte uttryckligen föreskrivas hur artikel 10 i förordning nr 650/2012 ska behandlas processuellt. Härav kan slutsatsen dras att lagstiftaren inte har haft för avsikt att harmonisera den aspekten, utan att låta den regleras av medlemsstaternas nationella processrättsliga bestämmelser.
75. Jag anser emellertid att den slutsatsen är felaktig. Enligt min uppfattning finns det faktorer som talar emot detta formella resonemang och som gör det möjligt att inta en annan ståndpunkt, när de åtgärder som domstolen vidtar på eget initiativ tar sig uttryck i omständigheter som de här aktuella.
76. Jag ska här nedan redogöra för skälen till att jag anser detta. Jag ska endast i andra hand, för det fallet att EU-domstolen inte instämmer med mig, behandla det förstnämnda alternativet (det som talar för att problemet ska lösas på grundval av varje medlemsstats lagstiftning).
1. Argument för en tillämpning på eget initiativ (under de här aktuella förhållandena)
77. Jag anser, under de här aktuella förhållandena, att den nationella domstol vid vilken en talan har väckts med stöd av artikel 4 i förordning nr 650/2012, på eget initiativ ska förklara sig behörig enligt artikel 10, även om kärandena inte har åberopat den artikeln.
78. Min ståndpunkt bygger på överväganden som hänger samman med a) skyldigheten att förklara sig obehörig, enligt artikel 15 i förordning nr 650/2012 och b) uttalanden från EU-domstolen som rör de omständigheter som domstolen ska beakta när den prövar om den har internationell behörighet, när en av parterna bestrider den.
79. Vad beträffar artikel 15 i förordning 650/2012, ålägger den, som nämnts, domstolen att självmant pröva om den är obehörig.
80. När domstolen prövar om den är obehörig ”enligt denna förordning”, ska den undersöka samtliga kriterier som föreskrivs i kapitel II. Den får bara förklara sig obehörig på eget initiativ, när, och i den mån, ingen bestämmelse i förordning nr 650/2012 ger den behörighet. Prövningen är således inte begränsad till vissa regler i förordningen eller enbart till de regler som den beröra parten åberopar.
81. Härav drar jag slutsatsen att om domstolen finner att det finns en bestämmelse som visar att den är behörig, kan den inte dra den konsekvens som avses i artikel 15 i förordning nr 650/2012, som den är skyldig att pröva. Även om den regel som den grundar sin behörighet på inte åberopas av käranden, skulle det vara alltför formalistiskt att blunda för att det finns andra regler som ger den tillräcklig behörighet för att fortsätta att pröva tvisten, även om de inte har åberopats.
82. Det anges inte närmare i förordning nr 650/2012 om prövningen av behörigheten ska ske på eget initiativ eller på begäran av en part. Det sägs bland annat inget om vilka uppgifter domstolen ska beakta eller hur den ska identifiera dem.
83. Det finns emellertid en viss vägledning rörande detta i domar som EU-domstolen har meddelat i fråga om prövning av behörighet enligt förordning (EG) nr 44/2001.
84. Enligt dessa domar inskränker sig domstolens prövning inte bara till det som käranden har gjort gällande, utan den omfattar alla uppgifter som domstolen har kännedom om. Den behöver emellertid inte undersöka (varken om det finns andra eller om dessa är sanningsenliga).
85. Domstolen motiverade sin ståndpunkt med målet att säkerställa god rättskipning, vilket ligger till grund för förordning nr 44/2001, och respekten för domarnas självständighet i sitt yrkesutövande.
86. Jag ser inget skäl till att denna rättspraxis enbart ska begränsas till den konkreta bestämmelse som tolkas, eller till det fall där prövningen av behörigheten sker på begäran av en part och inte ex officio.
87. Jag anser således att det är berättigat att tolka artikel 10 mot bakgrund av artikel 15 i förordning nr 650/2012 så, att de inte ålägger domstolen att aktivt söka efter en faktisk grund för att avgöra om den är behörig i ett visst mål, men att, på grundval av de faktiska omständigheter som är oomtvistade, hitta en grund för sin behörighet som eventuellt skiljer sig från den som käranden har åberopat. Jag anser att den i det här fallet bör förklara sig behörig på eget initiativ.
2. Avsaknad av en uttrycklig lösning i förordning nr 650/2012. Processuell autonomi och gränser
88. För det fall att domstolen inte skulle finna detta resonemang övertygande, ska jag i andra hand undersöka det svar som, så som jag angav, rör avsaknaden av en uttrycklig processrättslig reglering, i artikel 10 i förordning nr 650/2012, för att hänvisa svaret på den fråga som ställts till processrätten i varje medlemsstat.
89. I detta perspektiv, som skulle kunna kallas klassiskt, räcker det att tillämpa EU-domstolens fasta praxis, enligt vilken unionsrättens regler fungerar inom ramen för medlemsstaternas system, det i avsaknad av unionsrättslig lagstiftning på området ”följer … av medlemsstaternas processuella autonomi att det ankommer på varje medlemsstat att i sin rättsordning fastställa de processuella regler som gäller för att säkerställa skyddet av de rättigheter som enskilda har på grund av unionsrätten. Dessa regler får emellertid varken vara mindre förmånliga än dem som reglerar liknande situationer där talan bygger på nationell rätt (likvärdighetsprincipen) eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionens rättsordning (effektivitetsprincipen)”. den nationella domstolen ska tillämpa de processuella regler som föreskrivs i nationell rätt ”endast i den mån dessa regler inte äventyrar syftet med och den fulla verkan av” den motsvarande unionsrättsliga bestämmelsen.
90. Förordning nr 650/2012 föreskriver som nämnts inte någon särskild processuell behandling för artikel 10. Det gör den däremot för andra bestämmelser, där den uttryckligen kräver antingen ett yrkande av en part eller att den domstol som prövar målet handlar på eget initiativ.
91. Det förefaller vara lika möjligt att uppfatta tystnaden på denna punkt i artikel 10 i förordning nr 650/2012 som en underförstådd hänvisning till medlemsstaternas lagstiftningar (beträffande den principiella lösningen) som att hävda att den innebär ett avsiktligt undantag och inte bara ett förbiseende. Om hänvisningen till den nationella processrätten är uttrycklig i andra delar av förordningen (artiklarna 66 och 71), skulle avsaknaden av den i artikel 10 kunna tolkas så, att detta område inte hänvisas till de nationella rättsordningarna.
92. Om det hypotetisk sett skulle godtas att den hänskjutande domstolens fråga om rollfördelningen mellan domstolen och parterna, enligt artikel 10 i förordning nr 650/2012, ska besvaras på det sätt som följer av den franska lagstiftningen, skulle följderna av detta bli följande i det här aktuella målet: Den prövning av domstolens behörighet som avses i artikel 10 i förordning nr 650/2012 ska ske på eget initiativ om det föreskrivs i den lagstiftningen för jämförbara käromål som bygger på den. Däremot ska den artikeln bara tillämpas när den berörda parten åberopar den, om detta är lösningen för jämförbara käromål i den nationella rätten, utom i det fall där det visar sig praktiskt taget omöjligt eller alltför svårt att utöva de rättigheter som unionsrätten ger eller om det förhindrar den ändamålsenliga verkan av den bestämmelse som prövningen avser.
93. Den hänskjutande domstolen lämnar inte tillräcklig information om sin egen nationella processrätt. Mot bakgrund av detta skulle varje reflektion från min sida rörande frågan huruvida en tillämpning av artikel 10 i förordning nr 650/2012 som enbart får ske på begäran av en part är förenlig med principerna om likvärdighet och effektivitet och iakttagandet av bestämmelsens ändamålsenliga verkan, vara ren spekulation.
V. Förslag till avgörande
94. Mot bakgrund av vad som ovan anförts föreslår jag att domstolen ska ge Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike) följande svar:
”Artikel 10.1 a i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg ska tolkas så, att när den avlidne vid sin död inte hade hemvist i en medlemsstat i Europeiska unionen, ska domstolen i en medlemsstat i vilken en arvsrättslig tvist har uppkommit på eget initiativ förklara sig behörig att pröva arvsmålet i dess helhet, om den mot bakgrund av de omständigheter som parterna har åberopat och som är otvistiga, konstaterar att den avlidne var medborgare i denna stat vid sin död och ägde tillgångar där.”
1 Originalspråk: spanska.
2 Jag använder fortsättningsvis uttrycket ”medlemsstat” för att beteckna stater som är bundna av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg (EUT L 201, 2012, s. 107). Så är inte fallet med Danmark och Irland. Förenade kungariket, som vid den avlidnes död fortfarande tillhörde Europeiska unionen, var aldrig bundet av förordningen.
3 Enligt beslutet att begära förhandsavgörande åberopade ingen av parterna den här artikeln, varken i första eller i andra instans. Lydelsen av domen i andra instans skulle emellertid åtminstone göra det möjligt att ifrågasätta att artikel 10 inte har tillämpats (se punkt 27 och följande punkter i detta förslag till avgörande).
4 Enligt den information som finns att tillgå tycks XA ha bott i Förenade kungariket från 1980-talets början och fram till augusti 2012, då han flyttade till Frankrike. Han avled där tre år senare. Han var delägare i två fastigheter i Förenade kungariket och ägde 10 procent av aktierna i ett franskt bolag, som hade bildats för att köpa en fastighet i Frankrike som han finansierade i sin helhet och som han bodde i vid sin död.
5 I den spanska och den portugisiska versionen av artikel 10 i förordning nr 650/2012 hänvisas ordagrant till den medlemsstat där ”los bienes de la herencia” (”de tillgångar som ingår i kvarlåtenskapen”) (min kursivering) är belägna, vilket kan ge intryck av att hela kvarlåtenskapen ska vara belägen i den staten för att dess domstolar ska vara behöriga. Så förhåller det sig däremot inte i den franska versionen och inte heller i de andra versioner som jag har kunnat granska. Jag betvivlar inte att de sistnämnda versionerna är de korrekta. Detta framgår av förarbetena: se förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar och officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg (COM(2009) 154 final) (nedan kallat kommissionens förslag), i kommentaren till artikel 6. De är även den logiska tolkningen. I annat fall skulle det inte gå att förklara varför behörigheten enligt artikel 10.1 uttryckligen omfattar arvsmålet i dess helhet. Det skulle heller inte gå att förklara varför behörigheten enligt punkt 2 i samma artikel begränsas till de tillgångar som ingår i kvarlåtenskapen och som är belägna där.
6 Se, för ett liknande resonemang, L’office du juge- Études de droit comparé, under samordning av Chanais, C., Hess, B., Saletti, A. och van Drooghenbroeck, J.F., Bruylant, 2018. Samma avsaknad av enhetlighet kan även konstateras när det gäller tillämpning av unionsrätten på eget initiativ, exempelvis när det gäller konsumenträtten. Beträffande detta se Hess, B. och Taelman, P., ”Consumer Actions before National Courts”, i Hess, B. och Law, S., Implementing EU Consumer Rights by National Procedural Law, Hart/Beck/Nomos, 2019, s. 95 och följande sidor.
7 Förordning nr 650/2012 utgör inte hinder för att domstolen bereder båda parterna| tillfälle att yttra sig över tillämpningen av artikel 10. Tvärtom kan det vara obligatoriskt, enligt EU-domstolens praxis rörande nödvändigheten av att iaktta krav som har samband med rätten till en rättvis rättegång. Parterna ska kunna få kännedom om och ha möjlighet att diskutera de omständigheter som domstolen har prövat ex officio och som den har för avsikt att grunda sitt avgörande på; se bland annat dom av den 21 februari 2013, Banif Plus Bank ( C‑472/11, EU:C:2013:88, punkt 29 och följande punkter).
8 Jag vill tillägga att behörighetsgrunderna i förordning nr 650/2012 inte ger käranden någon möjlighet att välja, vilket däremot exempelvis är fallet med artiklarna 4 och 7 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1). De innebär att domstolens ingripande ex officio inte ger den rätt att ”råda bot på” det misstag som har begåtts av den part som haft fördelen att kunna välja, men valt fel rättslig grund för behörigheten och i stället valt en ”olämplig” behörighetsgrund.
9 Se punkt 10 i beslutet att begära förhandsavgörande, beträffande det internationella behörighetssystemets slutna karaktär, och punkt 11, beträffande sambandet mellan forum och jus som en grundläggande princip för förordning nr 650/2012, i fråga om behörighetsgrundernas dispositiva karaktär och räckvidden för skyldigheten att pröva den egna behörigheten.
10 Artiklarna 4 och 10.1 (på de villkor som anges).
12 Och tillräckligt för att avgöra alla frågor som rör ett arv, oavsett var de tillgångar som ingår i kvarlåtenskapen är belägna. Endast i undantagsfall begränsar lagstiftaren den behöriga domstolens behörighet till de tillgångar som är belägna i den egna medlemsstaten: se artikel 10.2 i förordning nr 650/2012. I artikel 12.2 föreskrivs att domstolen får undanta vissa tillgångar från förfarandet, men skälet till det är inte att den saknar internationell behörighet med avseende på dessa tillgångar.
13 Lagstiftaren har fört in ett ”forum necessitatis” i artikel 11, i syfte att förhindra en eventuell rättsvägran.
14 Skäl 23. Dessa mål ska enligt lagstiftaren i första hand uppnås genom att tillämpa den avlidnes hemvist vid sin död som ”allmänt anknytningskriterium”, vilket är avgörande för såväl den internationella behörigheten som tillämplig lag.
15 Artikel 4 jämförd med artikel 21.1 i förordning nr 650/2012.
16 Artikel 10 jämförd med artikel 21.1 i förordning nr 650/2012.
17 Till förmån för lagen i den medlemsstat där personen var medborgare vid sin död eller vid tidpunkten för sitt val; se artikel 22.1
18 Det föreligger naturligtvis ett tydligt begreppsmässigt företräde för domstolen i den ort där den avlidnes senast hade hemvist när den är belägen i en medlemsstat, eftersom den hemvisten ger upphov till en starkare koppling (mellan arvet och domstolen) än andra faktorer.
19 Skäl 27 och 28 i förordning nr 650/2012. Att låta parterna välja är en av de mekanismer – men inte den enda – som syftar till att göra det möjligt för den myndighet som handlägger tvisten att pröva och fatta beslut i arvsärendet i enlighet med den egna lagstiftningen.
20 Dessutom ska vissa krav vara uppfyllda; se följande punkt.
21 Artikel 5 jämförd med artiklarna 6 b och 7 b i förordning nr 650/2012.
22 Artikel 9 i förordning nr 650/2012.
23 Artikel 7 c i förordning nr 650/2012.
24 Beslutet att begära förhandsavgörande, punkt 11.
25 Det föreskrivs emellertid inte någon påföljd om detta påbud inte iakttas.
26 Kommissionens förslag, artikel 11. På förslag av Europaparlamentet klargjordes det att det mål som nämnts i bestämmelsen ska ”avse en arvsfråga”; se artikel 11 i förslag till Europaparlamentets lagstiftningsresolution av den 6 mars 2012, dokument A7–0045/2012.
27 Påbudet om en prövning ex officio av den egna behörigheten har sitt ursprung i konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1972, s. 32; konsoliderad version i EGT C 27, 1998, s. 1). Det finns med i alla senare förordningar med bestämmelser om internationell behörighet, oavsett område. Regelns räckvidd kan variera, men inte den föreskrivna rättsliga följden: en domstol som inte är behörig ska på eget initiativ förklara sig obehörig.
28 Det kan helt enkelt bero på att förfarandet inte är kontradiktoriskt.
29 En förklaring ex officio att domstolen saknar behörighet utgör ett nödvändigt komplement för att ”kompensera” för avsaknaden av kontroll av den ursprungliga domstolens behörighet när domstolen i en annan medlemsstat ska erkänna den förstnämnda domstolens avgörande och förklara det verkställbart. Se artikel 40 i förordning nr 650/2012, som innehåller en uttömmande uppräkning av skälen för att vägra erkännande, och artikel 52, som utsträcker dessa skäl till att omfatta avslag på en ansökan om verkställbarhetsförklaring eller upphävande av verkställbarhetsförklaringen.
30 Artikel 10.1 a i förordning nr 650/2012.
31 Artikel 10.1 b i förordning nr 650/2012.
32 Artikel 10.2 i förordning nr 650/2012.
33 Skäl 30 i förordning nr 650/2012. Se även skäl 13 i kommissionens förslag.
34 Kommissionen använder sig av denna formulering i sin motivering till förslaget, under punkt 4.2. Slutversionen av förordning nr 650/2012 är mer sammanfattande; se skäl 7.
35 Se exempelvis 105 § jämförd med 343 § i den tyska lagen om familjerättsliga ärenden och ärenden som rör frivillig rättsvård (Gesetz über das Verfahren in Familiensachen und in den Angelegenheiten der freiwilligen Gerichtsbarkeit, FamFG); i Spanien, artikel 22 quater g i lag 6/1985 av den 1 juli 1985 om domstolsväsendet (Ley Orgánica 6/1985, de 1 de julio, del Poder Judicial); i Italien, artikel 50 i lagen om internationell privaträtt (Legge 31 maggio 1995, n. 218).
36 Jag vill erinra om att om inget av dessa villkor är uppfyllda, omfattar behörigheten bara den kvarlåtenskap som är belägen i medlemsstaten, enligt artikel 10.2 i förordning nr 650/2012.
37 Enligt artikel 6 i förordning 650/2012, och beroende på om omständigheterna i led a eller led b föreligger, har den domstol som prövar målet samma rätt att avstå och samma skyldighet att göra det, oavsett om dess behörighet följer av artikel 4 eller artikel 10. I artikel 8 föreskrivs att en domstol som på eget initiativ tagit upp ett arvsmål enligt artikel 4 eller artikel 10 ska avsluta förfarandet om parterna i målet har enats om att avgöra arvsfrågan i godo utanför domstol i den medlemsstat vars lag har valts av den avlidne.
38 Artikel 9.2 i förordning nr 650/2012.
39 Artikel 12.1 i förordning nr 650/2012. I praktiken är det troligt att ett erkännande i en tredjestat av ett avgörande som fattats på grundval av en behörighet enligt artikel 10 ger upphov till större förbehåll än om det skett på grundval av artikel 4. Den befogenhet som föreskrivs i artikel 12 avser emellertid inte enbart det förstnämnda fallet.
40 Punkt 11 i beslutet att begära förhandsavgörande.
41 Det räcker att se till skäl 43, direkt, eller skäl 57, indirekt, båda i förordning nr 650/2012.
42 Se punkt 63 i detta förslag till avgörande.
43 I punkt 103 i sitt förslag till avgörande i målet Mercredi ( C‑497/10 PPU, EU:C:2010:738), som rörde rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (EUT L 338, 2003, s. 1), drog generaladvokaten Cruz Villalón också slutsatsen att det följer av systematiken att domstolarna är skyldiga att självmant grunda sin behörighet på förordning nr 2201/2003. Han menade att det inte räcker att domstolen gör en prövning enligt artikel 17 i förordning nr 2201/2003, vilken motsvaras av artikel 15 i förordning nr 650/2012. Han angav inget annat skäl för sitt svar, eftersom han ansåg att det han föreslog var en uppenbar (”utan tvivel”) följd av systemets logik. Bland annat begränsade han den inte till att det målet syftade till att säkerställa barnets bästa.
44 Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1).
45 Se dom av den 28 januari 2015, Kolassa ( C‑375/13, EU:C:2015:37, punkt 64), och av den 16 juni 2016, Universal Music International Holding ( C‑12/15, EU:C:2016:449, punkt 45). Det rörde sig om artikel 5.3 i förordning nr 44/2001.
46 Se föregående fotnot.
47 Se fotnot 7 i detta förslag till avgörande rörande domstolens skyldighet att ge parterna tillfälle att yttra sig över de omständigheter som kommer att ligga till grund för domstolens avgörande, när iakttagandet av den kontradiktoriska principen kräver det.
48 Punkt 74 i detta förslag till avgörande.
49 Det finns gott om exempel som belyser det. Vad beträffar civilrättsligt samarbete, se exempelvis dom av den 8 november 2005, Leffler ( C‑443/03, EU:C:2005:665, punkterna 49–51), dom av den 15 oktober 2015, Nike European Operations Netherlands ( C‑310/14, EU:C:2015:690, punkt 28), dom av den 9 november 2016, ENEFI ( C‑212/15, EU:C:2016:841, punkt 30), och dom av den 8 juni 2017, Vinyls Italia ( C‑54/16, EU:C:2017:433, punkterna 25–27), eller beslut av den 28 april 2016, Alta Realitat ( C‑384/14, EU:C:2016:316, punkterna 80–85).
50 Ett av många exempel är dom av den 20 maj 2021, X (Tankfordon för gasol) ( C‑120/19, EU:C:2021:398, punkt 69).
51 Se beslut av den 28 april 2016, Alta Realitat ( C‑384/14, EU:C:2016:316, punkt 85). Den återgivna formuleringen förknippas ibland med effektivitetsprincipen. Enligt min uppfattning rör det sig snarare om ett skydd av den ”ändamålsenliga verkan” av det tillämpliga instrumentet; se, i linje med detta, Szpunar, M., ”L’effet utile dans la jurisprudence de la Cour de justice en matière de droit international privé”, Travaux du Comité Français de Droit International Privé, 2018–2020, s. 153 och följande sidor.
52 Ett exempel på det förstnämnda är artikel 6 a eller artikel 12.1 i förordning nr 650/2012 och ett exempel på det sistnämnda är artikel 15 i samma förordning.
53 Se även punkt 77 och följande punkter i detta förslag till avgörande.
54 Som jag tidigare nämnt är innebörden av uttrycket ”på eget initiativ” inte entydig. Räckvidden av en eventuell skyldighet att tillämpa den unionsrättsliga bestämmelsen på eget initiativ ska då fastställas enligt fransk lag (den ska till exempel avgöra huruvida domstolen är skyldig att utreda de omständigheter som ligger till grund för dess behörighet eller om den kan eller ska kräva att den berörda parten styrker dem).
55 Fastställandet av den nationella bestämmelse vars processuella behandling ska jämföras med behandlingen av artikel 10 i förordning nr 650/2012 ska ske med beaktande av det som redovisats med avseende på den bestämmelsen och på adjektivet ”subsidiär” med avseende på den behörighet som den ger.
56 Såvitt jag inte misstar mig finns det avgöranden från Cour de cassation (Högsta domstolen) rörande tillämpning av unionens internationella privaträttsliga bestämmelser, oberoende av om en part har åberopat dem. Exempelvis upphävde den dom som Cour de cassation, Chambre civile 1 (Högsta domstolen, första civilmålsavdelningen) meddelade den 22 februari 2005, 02–20.409, vilken i stor omfattning har kommenterats i doktrinen, det överklagade beslut som inte ex officio tillämpade artikel 2.1 b i rådets förordning (EG) nr 1347/2000 av den 29 maj 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar för makars gemensamma barn (EGT L 160, 2000, s. 19). Det framgår inte vilken processrättslig grund som låg till grund för domen. Senare har samma domstol förespråkat en tillämpning ex officio av en unionsrättslig lagvalsregel, nämligen artikel 6 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (EUT L 199, 2007, s. 40). Den grundade sig på artikel 12 i civilprocesslagen, enligt vilken ”le juge tranche le litige conformément aux règles de droit qui lui sont applicables” (”domstolen ska avgöra tvisten på grundval av tillämpliga rättsregler”), och på principerna om unionsrättens företräde och effektivitet; se dom meddelade av Cour de cassation, Chambre civile 1 (Högsta domstolen, civilmålsavdelningen) den 26 maj 2021, 19–15.102. Det är emellertid oklart för mig om detta utgör fast rättspraxis.