Förslag till avgörande av generaladvokat Kokott – Mål C‑675/20 P Brown/kommissionen och rådet

I. Inledning

1. För att kunna arbeta för Europeiska unionen måste tjänstemän ofta lämna sitt hemland och bosätta sig i anställningsmedlemsstaten. I syfte att kompensera de olägenheter som detta medför och möjliggöra att med en så stor geografisk bas som möjligt rekrytera medborgare i unionens medlemsstater, har unionslagstiftaren utformat utlandstillägget, för vilket villkoren regleras i artikel 4.1 a och b i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen (nedan kallade tjänsteföreskrifterna).

2. Enligt denna bestämmelse har tjänstemän som inte är medborgare i den stat där anställningsorten ligger och som inte heller har varit kontinuerligt bosatta där under de senaste fem åren innan de tillträdde tjänsten rätt till utlandstillägg (led a). Vidare utgår det utlandstillägg till tjänstemän som visserligen är medborgare i den stat där anställningsorten ligger, men som emellertid under de senaste tio åren innan de tillträdde tjänsten inte var bosatta där, inte heller under kort tid (led b).

3. Frågan är emellertid vad som gäller för en tjänsteman som inte var medborgare i den stat där anställningsorten ligger när denne tillträdde tjänsten och således omfattades av led a, men som senare under sin karriär förvärvar medborgarskap där? Medför ett sådant förvärv av medborgarskapet i anställningsmedlemsstaten skäl till en ny prövning huruvida det föreligger en rätt att erhålla utlandstillägg, denna gång enligt led b? Eller ska tvärtom endast det medborgarskap anses avgörande som tjänstemannen innehar när denne tillträder tjänsten, vilket innebär att ett senare förvärv av medborgarskapet i anställningsmedlemsstaten inte påverkar rätten till utlandstillägg?

4. Detta är den fråga som domstolen ska besvara inom ramen för förevarande överklagande.

II. Tillämpliga bestämmelser

5. I förevarande mål utgörs den rättsliga ramen av tjänsteföreskrifterna.

6. I artikel 69 första stycket i tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:

”Utlandstillägget skall vara lika med 16 % av summan av den grundlön, det hushållstillägg och det barntillägg tjänstemannen har rätt till.”

7. Enligt artikel 4.1 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna ska utlandstillägget beviljas på följande villkor:

”1. Ett utlandstillägg motsvarande 16 % av den totala grundlönen och av hushållstillägget och tillägget för underhållsberättigat barn skall beviljas följande:

a) Tjänstemän

som inte är och aldrig har varit medborgare i den stat inom vars territorium anställningsorten ligger, och

som inte under den femårsperiod som löpt ut sex månader innan de tillträdde tjänsten varaktigt var bosatta eller utövade sin huvudsakliga yrkesverksamhet inom den statens europeiska territorium. Vid tillämpningen av denna bestämmelse ska förhållanden som följer av arbete som utförts för en annan stat eller internationell organisation inte beaktas.

b) Anställda som är eller har varit medborgare i den stat inom vars territorium anställningsorten ligger, men som under 10 år innan de tillträdde tjänsten varaktigt var bosatta utanför den statens europeiska territorium av andra skäl än för att tjänstgöra i statlig tjänst eller i en internationell organisation.

[…]

2. En anställd som inte är och aldrig har varit medborgare i den stat inom vars territorium hans anställningsort ligger men som inte uppfyller villkoren i punkt 1 ska ha rätt till ett särskilt utlandstillägg som ska uppgå till en fjärdedel av utlandstillägget.

3. Vid tillämpningen av punkt l och 2 skall en tjänsteman, som genom äktenskap automatiskt fått och inte kan avsäga sig medborgarskap i den stat inom vars territorium han eller hon tjänstgör, likställas med en tjänsteman som omfattas av punkt l a första strecksatsen.”

8. I enlighet med artikel 8.1 första stycket i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna har ”[t]jänstemän som har rätt till utlandstillägg eller särskilt utlandstillägg …, inom de begränsningar som anges i punkt 2 … rätt till en årlig schablonmässig ersättning som motsvarar resekostnaderna från anställningsorten till ursprungsorten enligt artikel 7 för egen del och, om de har rätt till hushållstillägg, för sin maka och andra underhållsberättigade i den mening som avses i artikel 2.”

III. Bakgrund till överklagandet

A. Bakgrunden till tvisten

9. Tribunalen har sammanfattat de relevanta aspekterna från bakgrunden till förevarande mål i punkterna 1–8 i domen av den 5 oktober 2020, Brown/kommissionen (nedan kallad den överklagade domen) på följande sätt:

10. Klaganden, Colin Brown, var ursprungligen endast medborgare i Förenade kungariket och bodde i detta land fram till år 1996. Han studerade i Italien under åren 1996 och 1997 och därefter i Belgien från september 1997 till juni 1998. Klaganden gjorde därefter en praktiktjänstgöring vid Europeiska kommissionen i Bryssel (Belgien) från den 1 oktober 1998 till den 28 februari 1999. Han arbetade slutligen heltid inom den privata sektorn i Belgien från den 1 mars 1999 till den 31 december 2000.

11. Klaganden tillträdde en tjänst vid kommissionen den 1 januari 2001. Byrån för löneadministration och individuella ersättningar vid kommissionen (nedan kallad PMO) beviljade honom utlandstillägg enligt artikel 4.1 a i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna.

12. Den 23 juni 2016 röstade medborgarna i Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland för att lämna Europeiska unionen. Den 29 mars 2017 underrättade Förenade kungarikets premiärminister Europeiska rådet om denna medlemsstats avsikt att utträda ur unionen och Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom).

13. Den 27 juni 2017 ansökte Colin Brown om belgiskt medborgarskap, vilket han erhöll den 3 november 2017. Han underrättade PMO om denna ändrade situation den 19 januari 2018.

14. Den 23 februari 2018 underrättades klaganden om att han fråntogs rätten till utlandstillägg från och med den 31 oktober 2017, på grund av att han hade förvärvat belgiskt medborgarskap, och att han till följd av detta även förlorade rätten till ersättning för resekostnader med tillämpning av artikel 8 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna.

15. Efter att ha begärt förklaringar mottog klaganden den 5 mars 2018 ett e-postmeddelande av vilket det framgick att indragningen av utlandstillägget enligt artikel 4.1 b i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna motiverades av att han varit bosatt i Belgien sedan år 1997.

16. Den 19 mars 2018 ersatte PMO beslutet av den 23 februari 2018 med ett nytt beslut i vilket det fastställdes att klagandens rätt till utlandstillägg och ersättning för resekostnader drogs in från och med den 1 december 2017 (nedan kallat det omtvistade beslutet).

17. Den 17 juni 2018 gav Colin Brown in ett klagomål, som avslogs av tillsättningsmyndigheten genom beslut av den 15 oktober 2018.

B. Den överklagade domen

18. Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 11 januari 2019 väckte klaganden talan enligt artikel 270 FEUF om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet, genom vilket det fastställdes att han inte längre hade rätt till utlandstillägg och ersättning för resekostnader. Dessutom yrkade han att tribunalen skulle fastställa att han skulle återfå sin rätt till dessa förmåner från och med den 1 december 2017 samt förplikta kommissionen att betala de tillägg och kostnadsersättningar som inte har betalats ut mellan den 1 december 2017 och det datum då han återfår sin rätt till nämnda förmåner, jämte ränta på samtliga belopp.

19. I den överklagade domen ogillade tribunalen talan och fastställde att vardera parten skulle bära sina rättegångskostnader.

IV. Målet om överklagande och parternas yrkanden

20. Genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 11 december 2020 har klaganden överklagat tribunalens dom.

21. Klaganden yrkar att domstolen ska upphäva den överklagade domen om att inte ogiltigförklara det omtvistade beslutet, ogiltigförklara det omtvistade beslutet, på grundval av samtliga uppgifter som domstolen förfogar över, och fastställa att klagandens utlandstillägg och ersättning för resekostnader ska återställas med verkan från och med den 1 december 2017 och att de ersättningar som inte betalats mellan den 1 december 2017 och dagen för återupprättande av klagandens rätt ska betalas till klaganden med ränta, och förplikta kommissionen att ersätta klagandens rättegångskostnader vid domstolen och tribunalen.

22. Kommissionen och rådet yrkar att domstolen ska ogilla överklagandet, och förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.

23. Parterna utvecklade sin talan skriftligen och yttrade sig muntligen om överklagandet vid förhandlingen den 2 februari 2022.

V. Bedömning

A. Överklagandet

24. Såsom inledningsvis angetts föreskrivs en rätt till utlandstillägg för unionstjänstemän i artikel 4.1 a och b i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna i två situationer.

25. Inledningsvis när de berörda tjänstemännen inte är eller har varit medborgare i det land där deras anställningsort ligger och inte varaktigt var bosatta eller utövade sin huvudsakliga yrkesverksamhet där under den femårsperiod som löpt ut sex månader innan de tillträdde tjänsten. Härvid ska förhållanden som följer av arbete som utförts för en annan stat eller internationell organisation inte beaktas (led a). De båda kriterierna utövande av den huvudsakliga yrkesverksamheten och varaktig bosättning är lika relevanta, men eftersom de inte är avgörande för utgången i förevarande mål, kommer jag nedan endast att hänvisa till kriteriet varaktig bosättning. Vid tillämpningen av denna bestämmelse nekas tjänstemän som inte är medborgare i det land där anställningsorten ligger endast utlandstillägg om de var varaktigt bosatta i detta land under hela referensperioden på fem år.

26. Dessutom utgår det utlandstillägg till tjänstemän som visserligen är eller har varit medborgare i det land där anställningsorten ligger, men som under tio år innan de tillträdde tjänsten inte var varaktigt var bosatta där av andra skäl än för att tjänstgöra i statlig tjänst eller i en internationell organisation (led b). Vid tillämpningen av denna bestämmelse är det tillräckligt att den berörda personen varit bosatt i anställningslandet under en mycket kort tid under den tioåriga referensperioden för att vederbörande ska nekas denna ersättning.

27. Klaganden som inledningsvis endast var medborgare i Förenade kungariket beviljades rätt till utlandstillägg när han tillträdde sin tjänst i Bryssel år 2001 enligt artikel 4.1 a i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna, eftersom han varken var eller hade varit belgisk medborgare och inte heller hade varit kontinuerligt bosatt eller arbetat i Belgien fem år innan han tillträdde sin tjänst.

28. Efter det att klaganden förvärvat belgiskt medborgarskap år 2017 omprövade PMO hans rätt till utlandstillägg och fann att artikel 4.1 a inte längre var tillämplig på honom, eftersom han numera var medborgare i det land där anställningsorten ligger.

29. PMO prövade vidare huruvida klaganden skulle tillerkännas en rätt till utlandstillägg enligt artikel 4.1 b i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna. Detta ansågs inte heller vara fallet, eftersom han hade varit bosatt i Belgien mellan 1997 och 2000 och således inom de senaste tio åren innan han tillträdde sin tjänst år 2001.

30. Klaganden överklagade detta beslut till tribunalen som ogillade talan. Han överklagade därefter denna dom till domstolen och anför två grunder för att tribunalen felaktigt har avfärdat hans yrkanden i första instans.

1. Den första grunden

31. Inom ramen för den första grunden anför klaganden att tribunalen felaktigt har bekräftat kommissionens uppfattning, enligt vilken artikel 4.1 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna ska tolkas så, att han förlorar sin rätt att erhålla utlandstillägg, eftersom han 17 år efter att ha tillträtt tjänsten har antagit medborgarskapet i anställningslandet.

32. Enligt tribunalens överväganden i punkterna 36, 41, 45 samt 47–51 i den överklagade domen föreskrivs visserligen inte uttryckligen i den omtvistade bestämmelsen att rätten till utlandstillägg ska omprövas när tjänstemannen förvärvar medborgarskapet i det land där anställningsorten ligger. Detta tillägg är dessutom utformat som en kompensation för de olägenheter som uppkommer på grund av att en tjänsteman befinner sig långt från sin ursprungsort och som finns kvar under anställningen, vilket innebär att en integration på anställningsorten efter det att tjänsten har tillträtts inte kan utgöra hinder mot en betalning av utlandstillägg.

33. Ändå har lagstiftaren genom att använda presens i artikel 4.1 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna (”Tjänstemän som inte är … medborgare i den stat inom vars territorium anställningsorten ligger”) och med betraktande av det faktum att tillägget utgör en periodisk förmån, inte uteslutit att en tjänsteman måste uppfylla kravet på att inte vara medborgare i det land där anställningsorten ligger under hela sin anställning för att behålla sin rätt till utlandstillägg. Således är det inte uteslutet att denna särskilda form av integrering som består av förvärv av medborgarskap i det land där anställningsorten ligger efter det att tjänsten har tillträtts utgör en väsentlig förändring av situationen som kan leda till att rätten till utlandstillägg går förlorad.

34. Enligt klaganden bygger en sådan slutsats på en felaktig rättstillämpning. Enligt ordalydelsen i artikel 4.1 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna jämfört med utlandstilläggets systematik samt dess syfte framgår nämligen att kravet på att vara främmande eller utlandsstationerad på anställningsorten ska bedömas vid tidpunkten då tjänsten tillträds. Ett senare förvärv av medborgarskap i det land där anställningsorten ligger kan däremot inte påverka rätten till utlandstillägg. Denna rätt ska endast omprövas om en tjänsteman som ursprungligen var berättigad till utlandstillägg förflyttas till en anställningsort i sitt ursprungsland och således inte längre uppfyller kravet på en utlandsstationering på anställningsorten.

a) Utlandstilläggets systematik och syfte

35. Vid tolkningen av en unionsbestämmelse ska enligt domstolens fasta praxis inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i. Dessutom ska även förarbetena till en bestämmelse beaktas i den mån lagstiftarens verkliga avsikt framgår.

36. Av systematiken i artikel 4.1 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna, vilken har beskrivits i punkterna 25 och 26 i detta förslag till avgörande, framgår att den omständigheten att en person inte är eller har varit medborgare i det land där anställningsorten ligger inte utgör något absolut kriterium för att erhålla utlandstillägg. Tvärtom är det, vilket domstolen redan uttryckligen har klargjort, ett sekundärt kriterium. Det avgörande kriteriet för att erhålla utlandstillägget är nämligen den varaktiga bosättningen under de senaste fem, respektive tio åren innan tjänsten tillträddes.

37. Således har inte heller en tjänsteman som inte är eller har varit medborgare i det land där anställningsorten ligger någon rätt att erhålla utlandstillägg om denne redan har varit kontinuerligt bosatt i detta land under de fem senaste åren innan tjänsten tillträddes (artikel 4.1 a). Omvänt kan en tjänsteman som är medborgare i det land där anställningsorten ligger erhålla en rätt till utlandstillägg om denne inte har varit bosatt i detta land under de senaste tio åren, inte heller under kort tid (artikel 4.1 b).

38. Såsom även tribunalen har konstaterat i punkt 75 i den överklagade domen utgör kriteriet medborgarskap i det land där anställningsorten ligger således enbart det instrument som används för att fastställa huruvida det är relevant att beakta en varaktig bosättning under en femårsperiod eller under en tioårsperiod innan tjänsten tillträddes. Detta beror på att det faktum att en person är eller har varit medborgare i ett land ger upphov till en presumtion att den berörda personen har ett särskilt band till detta land och inte är främmande eller ”utlandsstationerad” där. Omvänt medför det faktum att en person inte är eller har varit medborgare i ett land att det kan antas att den berörda personen inte har något särskilt band till detta land och inte är främmande eller ”utlandsstationerad” där.

39. Denna presumtion att det föreligger eller saknas ett särskilt band till det land där anställningsorten ligger beroende på huruvida tjänstemannen är eller har varit medborgare där kan emellertid antingen bekräftas eller motbevisas genom rekvisitet om varaktig bosättning på anställningsorten under åren innan tjänsten tillträddes.

40. Således kan det antas att en tjänsteman som inte är eller har varit medborgare i det land där anställningsorten ligger, men emellertid har varit kontinuerligt bosatt där de senaste fem åren innan denne tillträdde tjänsten, fastän vederbörande ursprungligen inte kommer därifrån, numera har byggt upp ett särskilt band till detta land och således inte längre är främmande eller ”utlandsstationerad” där.

41. Omvänt kan det antas att en tjänsteman som visserligen är eller har varit medborgare i det land där anställningsorten ligger, men emellertid inte hade sin varaktiga bosättning där under de senaste tio åren innan denne tillträdde tjänsten, inte heller under kort tid, genom den kontinuerliga frånvaron på tio år har kapat det särskilda band som vederbörande ursprungligen hade till detta land genom medborgarskapet. Om en sådan tjänsteman återvänder till detta land för att tillträda sin tjänst innebär detta således att vederbörande uppfyller kravet på att vara främmande eller ”utlandsstationerad” där.

42. Det huvudsakliga kriteriet för rätten att erhålla utlandstillägg är således att vara främmande eller utlandsstationerad på anställningsorten när tjänsten tillträds och huruvida detta kriterium är uppfyllt beror på den varaktiga bosättningen under den relevanta tidsperioden innan tjänsten tillträds. Enligt generaladvokat Megnozzi är således ”förutsättningen för att bevilja utlandstillägg … inte den omständigheten att vederbörande inte är medborgare i den stat där anställningsorten ligger, utan snarare det förhållandet att det är en faktisk 'förflyttning' som tjänstemannen gör när han träder i tjänst.”

43. Såsom domstolen, samt även tribunalen i punkt 48 i den överklagade domen, har fastställt beror detta på att ”syftet med utlandstillägget är att kompensera för de särskilda kostnader och nackdelar som följer av tillträdet av tjänsten vid unionen om den berörda tjänstemannen härigenom är skyldig att byta bosättningsort”. Såsom tribunalen vidare har fastställt i punkt 49 i den överklagade domen gör detta det möjligt att med en så stor geografisk bas som möjligt rekrytera medborgare i unionens medlemsstater och därigenom främja en geografisk jämvikt inom den europeiska offentliga sektorn.

44. Detta syfte med utlandstillägget bekräftas genom förarbetena till den aktuella bestämmelsen. Såsom tribunalen har angett i punkt 47 i den överklagade domen, framgår det av ett informationsmeddelande från rådet av den 11 december 1959 att utlandstillägget har utformats som ett tillägg ”som ges som kompensation för ekonomiska kostnader och icke-ekonomiska olägenheter till följd av att den anställde befinner sig långt från sin ursprungsort” och att ”de anställda i allmänhet upprätthåller familjerelationer … med sin ursprungsregion”.

b) Senare integration på anställningsorten efter tillträdandet av tjänsten saknar betydelse

45. Detta påverkas inte heller av en senare integration på anställningsorten efter tillträdandet av tjänsten. Såsom tribunalen med rätta har konstaterat i punkt 47 i den överklagade domen kan de olägenheter och kostnader som uppkommer när den anställde befinner sig långt från sin ursprungsort finnas kvar under hela anställningen och till och med förvärras under denna, trots den anställdes integrering i tjänstgöringslandet. Såsom tribunalen har påpekat i punkt 50 i den överklagade domen saknar således tjänstemannens senare integration på anställningsorten under den vidare anställningen betydelse för rätten att erhålla utlandstillägg.

46. Av det ovannämnda syftet med utlandstillägget följer att en senare integration på anställningsorten saknar betydelse. Med andra ord, vilket tribunalen uttryckligen har angett i en tidigare dom, är ”syftet med utlandstillägget att ersätta de utgifter och särskilda nackdelar som följer av att arbetsuppgifter utövas varaktigt i ett land med vilket tjänstemannen, innan han tillträder sin tjänst, inte har upprättat ett varaktigt band. De olägenheter som uppstår genom tillträdandet av tjänsten kompenseras nämligen en gång per utnämning till en viss ort genom ersättning för flyttkostnader och betalning av bosättningsbidrag. Utlandstillägget betalas däremot under hela tjänstgöringsperioden, även om tjänstemannen kunnat integrera sig i den stat där anställningsorten ligger.”

47. Det följer dessutom av systematiken i artikel 4.1 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna att en senare integration på anställningsorten efter tillträdandet av tjänsten saknar betydelse. Fastställandet huruvida en person är främmande eller utlandsstationerad på anställningsorten grundas nämligen enbart på den varaktiga bosättningen under perioden innan tjänsten tillträds. Enligt de uttalanden som tribunalen själv har gjort i punkt 50 i den överklagade domen ”har lagstiftaren, genom att göra dessa preciseringar, uteslutit att en integrering som följer av att den berörde tjänstemannen under anställningen varaktigt har bosatt sig och arbetar i det land där anställningsorten ligger kan utgöra hinder för betalning av detta tillägg.” Såsom klaganden har anfört skulle i annat fall, det vill säga om den varaktiga bosättningen efter tillträdandet av tjänsten vore relevant för rätten till utlandstillägg, ingen unionstjänsteman längre vara berättigad till detta tillägg när en frist på fem år har löpt ut.

c) Senare förvärv av medborgarskap i den stat där anställningsorten ligger efter tillträdandet av tjänsten saknar betydelse

48. Trots detta har tribunalen, såsom redan angetts i punkt 33 i detta förslag till avgörande, fastställt att användningen av presens i artikel 4.1 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna (”Tjänstemän som inte är … medborgare i den stat inom vars territorium anställningsorten ligger”) i kombination med det faktum att utlandstillägget betalas ut periodiskt, inte utesluter att den särskilda form av integrering som består i förvärv, efter tillträdet av tjänsten, av medborgarskap i det land där anställningsorten ligger utgör en väsentlig förändring av situationen som kan leda till att rätten till utlandstillägg går förlorad.

49. Klaganden har med rätta gjort gällande att tribunalen därmed tolkade ordalydelsen i artikel 4.1 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna i strid med den systematik och det syfte med bestämmelsen som den själv har fastställt.

50. Av systematiken och syftet följer nämligen att rekvisitet att vara medborgare eller inte i den stat där anställningsorten ligger samt även rekvisitet varaktig bosättning under den relevanta perioden innan tjänsten tillträds endast ska bedömas vid tidpunkten för tillträdandet av tjänsten. Såsom förklarats är frågan om medborgaskapet endast avgörande för att fastställa den tidsperiod som är relevant för bedömningen av den varaktiga bosättningen innan tjänsten tillträds och således för kravet på att vara främmande på anställningsorten vid tidpunkten för tillträdandet av tjänsten. Såsom tribunalen redan själv har erkänt ska rätten till utlandstillägg således prövas vid tidpunkten för tillträdandet av tjänsten.

51. Personaldomstolens uttalande, enligt vilket de villkor som föreskrivs i de båda strecksatserna i artikel 4.1 a i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna (inte vara medborgare i den stat där anställningsorten ligger och inte vara bosatt där fem år innan tillträdandet av tjänsten) kumulativt måste vara uppfyllda under hela anställningen, är således felaktigt.

52. Såsom klagande med rätta har påpekat förklaras användningen av presens i artikel 4.1 a första strecksatsen och b i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna helt enkelt av att det är frågan om det medborgarskap som tjänstemannen ”har” vid den avgörande tidpunkten, nämligen vid tillträdandet av tjänsten. Användningen av presens är logisk, eftersom en person vid en viss tidpunkt (vid tillträdandet av tjänsten) endast kan inneha ett medborgarskap eller inte. Det är vedertaget att villkoren för beviljandet av en förmån i abstrakta, allmänna bestämmelser formuleras i presens indikativ, utan att den använda grammatiken ska tillmätas någon materiell betydelse.

53. Den omständigheten att utlandstillägget utgör en periodisk utbetalning medför inte någon annan bedömning. Således har personaldomstolen visserligen rätt när den konstaterar att ett tillägg som betalas som kompensation för en viss belastning ska sluta betalas ut när denna belastning upphör. Den belastning som ska kompenseras genom utlandstillägget, nämligen avståndet till den ursprungliga hemorten, upphör emellertid inte genom förvärv av medborgarskap i det land där anställningsorten ligger. Denna typ av integration ändrar inte det förhållandet att det rör sig om en utlandsstationering vid tidpunkten för tillträdandet av tjänsten, vilket utgör villkoret för att erhålla utlandstillägget.

54. Tvärtemot vad rådet hävdar kan man följaktligen inte heller mot bakgrund av att artikel 4.1 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna inte enbart hänvisar till att tjänstemannen ”är” medborgare, utan även till att denne ”har varit” medborgare, dra slutsatsen att det är frågan om det medborgarskap som tjänstemannen har eller har haft under hela sin anställning. Det faktum att en person har varit eller är medborgare utgör en indikator för det ursprungliga särskilda bandet till detta land, vilket antingen bekräftas eller tillbakavisas genom den varaktiga bosättningen under den aktuella referensperioden innan denne tillträder tjänsten.

55. Tvärtom talar det faktum att lagstiftaren särskilt hänvisar till situationen där tjänstemannen ”har varit” medborgare i det land där anställningsorten ligger, men inte till en situation där denne i framtiden ”kommer att inneha” medborgarskap där, för att ett senare förvärv av medborgarskap i det land där anställningsorten ligger inte är relevant för rätten till utlandstillägg.

56. Bestämmelsen om det så kallade särskilda utlandstillägget talar även e contrario för att lagstiftaren inte hade för avsikt att förena utlandstillägget med några särskilda rättsföljder vad gäller ett senare förvärv av medborgarskap i det land där anställningsorten ligger. Enligt artikel 4.2 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna erhåller tjänstemän som inte är och aldrig har varit medborgare i den stat där anställningsorten ligger, men som emellertid inte uppfyller villkoren för att erhålla utlandstillägg enligt punkt 1, eftersom de under den femårsperiod som föregick tillträdandet av tjänsten har varit kontinuerligt bosatta i anställningslandet, särskilt utlandstillägg. Eftersom det särskilda utlandstillägget således enbart är beroende av huruvida en person är medborgare i det land där anställningsorten ligger, bortfaller det nödvändigtvis vid förvärvet av detta medborgarskap. En sådan klar rättsföljd föreskrivs emellertid inte när det gäller utlandstillägget.

57. En tolkning enligt vilken ett förvärv av medborgarskap i det land där anställningsorten ligger senare under karriären inte påverkar rätten till utlandstillägg bekräftas även genom att en omprövning av denna rätt i en sådan situation skulle leda till en uppsplittring av kriterierna för att erhålla detta tillägg. Om en tjänsteman nämligen förvärvar medborgarskap i det land där anställningsorten ligger flera år efter att ha tillträtt tjänsten, skulle frågan vilket medborgarskap vederbörande har bedömas vid denna tidpunkt (i förevarande mål år 2017), medan det huvudsakliga kriteriet för den varaktiga bosättningen fortfarande ska bedömas under den relevanta tidsperioden innan tjänsten tillträds (i förevarande mål före år 2001).

58. Såsom klaganden med rätta har anfört leder detta emellertid till att syftet med samspelet mellan medborgarskap och bosättningsort inom ramen för artikel 4.1 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna blir helt verkningslöst. Detta samspel har nämligen till syfte att pröva huruvida en tjänsteman innan tillträdandet av tjänsten, trots att denne inte är medborgare i det land där anställningsorten ligger, har skapat ett så nära band med denna ort att tjänstemannen inte längre är främmande där (led a), respektive trots att tjänstemannen är medborgare i det land där anställningsorten ligger har kapat det särskilda bandet till denna ort innan tillträdandet av tjänsten, vilket innebär att denne numera är främmande där (led b).

59. Att såsom kommissionen ompröva rätten till utlandstillägg vid den tidpunkt som personen förvärvar medborgarskap i det land där anställningsorten ligger innebär i praktiken att man vid denna tidpunkt (i förevarande mål år 2017) prövar huruvida klaganden under de tio år innan han tillträdde tjänsten (i förevarande mål 1990–2000) har kapat ett band som ännu inte förelåg under denna period. Såsom kommissionen och rådet har medgett är detta enbart möjligt om det presumeras att klaganden var belgisk medborgare redan när han tillträdde tjänsten.

60. Såsom jag kommer att visa i punkt 71 och följande punkter i detta förslag till avgörande, i samband med den andra grunden för överklagandet, leder denna ”fiktion” (enligt tribunalen) till ett åsidosättande av likabehandlingsprincipen. Klaganden behandlas således på samma sätt som en tjänsteman som faktiskt var medborgare i det land där anställningsorten ligger när tjänsten tillträddes och således befinner sig i en annan situation. Detta utgör ett ytterligare argument mot den tolkning som tribunalen har gjort av artikel 4.1 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna.

61. Det är frågan om en annan situation när en tjänsteman återvänder till sitt hemland genom att byta anställningsort. Här ska en ny bedömning göras, eftersom prövningen av villkoren för utlandstillägget logiskt sett endast kan göras i förhållande till en ort. Om tjänstemannens anställningsort ändras krävs det således en ny prövning av huruvida det tidigare bandet till denna ort återupprättas.

62. I ett fall som det förevarande, när en tjänsteman har rätt till utlandstillägg enligt artikel 4.1 a i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna, eftersom denne varken är medborgare i den stat där anställningsorten ligger eller har varit kontinuerligt bosatt där fem år innan tjänsten tillträddes, och förvärvar medborgarskapet vid anställningsorten först flera år efter det att han tillträdde tjänsten, finns det emellertid inget tidigare band till denna anställningsort som härrör från tiden innan tjänsten tillträddes som kan återupprättas. Således finns det ingen anledning att ompröva den berörda tjänstemannens rätt till utlandstillägg, denna gång enligt led b i denna bestämmelse.

63. Att det inte kan anses motiverat att genomföra en senare prövning enligt artikel 4.1 b i bilaga VII i tjänsteföreskrifterna, såsom den som har gjorts i förevarande mål, framgår även av det faktum att tjänstemän, vilka i likhet med klaganden har förvärvat medborgarskap i det land där anställningsorten ligger flera år efter det att de har tillträtt tjänsten, men vilka – till skillnad från klaganden – inte har varit bosatta där de senaste tio åren innan de tillträdde tjänsten, behåller sina utlandstillägg. Trots ”den särskilda form av integrering som består i förvärv, efter tillträdet av tjänsten, av medborgarskap i det land där anställningsorten ligger”, såsom tribunalen själv uttrycker det i punkt 51 i den överklagade domen, får de tjänstemän som befinner sig i en sådan situation behålla sina utlandstillägg, eftersom de inte har varit bosatta i detta land under åren innan de tillträder sin tjänst. Såsom tribunalen har konstaterat i punkterna 94 och 95 i den överklagade domen är det frågan om många tjänstemän.

64. Alla dessa överväganden visar att det, såsom klaganden med rätta har påpekat vid den muntliga förhandlingen, helt enkelt inte finns några indikationer för att förvärvet av medborgarskap i det land där anställningsorten ligger skulle utgöra ett undantag från principen att integrationen på anställningsorten efter det att tjänsten har tillträtts saknar betydelse för utlandstillägget.

65. Förvärvet av medborgarskapet på anställningsorten kan visserligen utgöra en särskilt stark form av integration. Det är emellertid inte detta saken gäller. Utlandstillägget är utformat så, att det, å ena sidan, beaktas att unionstjänstemän integrerar sig på anställningsorten, men det, å andra sidan, även erkänns att belastningen trots denna integration förblir bestående genom avståndet till hemorten.

66. Med tiden kan det i övrigt oberoende av graden av integration i värdlandet till och med snarare bli dyrare att upprätthålla de legitima banden med ursprungslandet. Detta är exempelvis fallet när man måste ta hand om föräldrar eller andra släktingar som blir äldre och allt bräckligare. Inte heller kan unionslagstiftaren antas haft för avsikt att avhålla unionstjänstemän från en starkare integration i deras värdmedlemsstat genom att ”sanktionera” förvärvet av medborgarskapet där genom förlust av utlandstillägget. Tvärtom är det i linje med unionens anda och tillnärmningen mellan dess medlemsstater att unionstjänstemän integrerar sig på bästa sätt i sin anställningsmedlemsstat.

67. Genom det uttryckliga argument som rådet har anfört vid den muntliga förhandlingen att ”någon som är bosatt 'i sitt eget land' inte kan utgöra en 'utlandsstationerad person'” tas således inte någon hänsyn till utlandstilläggets systematik. Enligt denna inbegriper att vara främmande eller utlandsstationerad i den mening som avses i tjänsteföreskrifterna situationen där en tjänsteman lämnar sitt hemland för att tjänstgöra vid unionen, oberoende av varje senare integration i tjänstgöringslandet och även om detta land genom ett senare förvärv av medborgarskapet där blir den aktuella tjänstemannens ”eget land”.

68. Tvärtemot vad rådet hävdar leder denna tolkning, enligt vilken ett förvärv av medborgarskapet efter tillträdandet av tjänsten inte påverkar rätten till utlandstillägg, i övrigt inte till att rekvisitet medborgarskap i artikel 4.1 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna förlorar sin effet utile. Detta kriterium är nämligen fortsatt relevant för bedömningen huruvida tjänstemannen är främmande på anställningsorten vid den tidpunkt som denne tillträder tjänsten.

69. I sin dom i målet Airola/kommissionen, till vilken även tribunalen har hänvisat i den överklagade domen, slog domstolen fast att ”såvitt artikel 4.1 a i bilaga [VII i tjänsteföreskrifterna] hänvisar till tjänstemannens nuvarande eller tidigare medborgarskap […] ska man bortse från ett medborgarskap som en kvinnlig tjänsteman, utan möjlighet att avstå från detta, har påtvingats på grund av sitt äktenskap med en medborgare i en annan medlemsstat.” I förevarande mål ska det efter nödvändig anpassning fastställas att denna bestämmelse inte heller är tillämplig när en unionstjänsteman efter tillträdandet av tjänsten förvärvar medborgarskap i det land där anställningsorten ligger.

70. Mot denna bakgrund följer att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den bekräftade kommissionens uppfattning, enligt vilken klagandens förvärv av belgiskt medborgarskap gav anledning att ompröva hans rätt att erhålla utlandstillägg. Överklagandet kan således vinna bifall på den första grunden.

2. Den andra grunden

71. Klaganden har som andra grund anfört att tribunalen genom sin tillämpning av artikel 4.1 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna har åsidosatt likabehandlingsprincipen genom att behandla honom som en tjänsteman som var medborgare i det land där anställningsorten ligger när tjänsten tillträddes.

72. Den andra grunden prövas endast i andra hand. Om domstolen delar min uppfattning om den första grunden ska domen nämligen redan upphävas med stöd av denna grund.

73. Principen om likabehandling förbjuder att jämförbara situationer behandlas på olika sätt och att olika situationer behandlas likadant utom om sådan behandling, oavsett om den medför likabehandling eller särbehandling, kan motiveras objektivt. Jämförbarheten i situationerna ska bedömas utifrån föremålet för och syftet med den unionsrättsakt genom vilken den skillnaden i behandling införs.

74. Tribunalen har i punkterna 87–90 i den överklagade domen funnit att klagandens rätt till utlandstillägg ska omprövas efter det att han förvärvat belgiskt medborgarskap. I annat fall skulle han behandlas mer förmånligt än personer som varit belgiska medborgare sedan födseln och som tillträtt en tjänst för unionen i Belgien.

75. Klaganden som inte var belgisk medborgare när han tillträdde sin tjänst i Belgien, utan först blev det flera år senare, befinner sig med hänsyn till syftet med utlandstillägget, nämligen att kompensera olägenheter vid byte av bosättningsort till anställningsorten och att vara främmande där, faktisk i en annan situation. Eftersom han inte ursprungligen var medborgare i anställningsstaten, hade han inte heller något särskilt band till denna som hade kunnat brytas genom en kontinuerlig tioårig frånvaro innan tjänsten tillträddes.

76. Tvärtemot vad kommissionen och rådet har gjort gällande vid den muntliga förhandlingen befinner sig klaganden inte heller i samma situation som en tidigare belgisk medborgare som har avsagt sig sitt belgiska medborgarskap men som tjänstgör i Belgien. Även i en sådan situation utgör nämligen det faktum att den berörda personen har varit medborgare i det land där anställningsorten ligger en indikation på att denne ursprungligen hade ett särskilt band till detta land. Genom bedömningen av den varaktiga bosättningen under referensperioden före tillträdandet av tjänsten fastställs om detta band fortfarande består eller inte. I den situation som klaganden befinner sig i, som först förvärvade belgiskt medborgarskap flera år efter tillträdandet av tjänsten, föreligger emellertid inte någon sådan presumtion om ett ursprungligt band för vilket en prövning kan genomföras om det fortsatt kvarstår eller har upphört.

77. Detsamma gäller såsom anges ovan för kommissionens jämförelse med den situation som en belgisk medborgare befinner sig i som ursprungligen tjänstgör i ett annat land och som byter till en anställningsort i sitt hemland.

78. Till skillnad från vad särskilt rådet har hävdat vid den muntliga förhandlingen är det i samband med utlandstillägget inte korrekt att alla tjänstemän som är medborgare i anställningslandet måste behandlas lika, oberoende av när de har förvärvat detta medborgarskap. Med avseende på detta tillägg kan ”medborgarskap nämligen inte alltid likställas medborgskap”. Medborgarskap i anställningsstaten är tvärtom endast avgörande när det gäller fastställandet av vilken period innan tillträdandet av tjänsten som är relevant i samband med prövningen huruvida kravet på utlandsstationering är uppfyllt vid tillträdandet av tjänsten.

79. Det saknar således betydelse för rätten till utlandstillägg att klaganden faktiskt inte längre befinner sig i samma situation som unionstjänstemän som inte har förvärvat medborgarskapet i anställningsstaten. Eftersom den bristande integrationen vid tidpunkten för tillträdandet av tjänsten är det enda som är avgörande i detta avseende, befinner sig tjänstemän som förvärvar medborgarskapet på anställningsorten efter tillträdandet av tjänsten och sådana som inte gör det mycket väl i samma situation vad gäller syftet med utlandstillägget.

80. Kommissionen och rådet hänvisar visserligen till utdrag ur domar enligt vilka utlandstillägget syftar till att överbrygga ”de faktiska skillnader som uppkommer mellan tjänstemän som är helt integrerade i samhället i det land där anställningsorten ligger och tjänstemän som inte är det”. Dessa utdrag måste emellertid läsas i sitt sammanhang, av vilket framgår att det är fråga om integrationen i samhället i det land där anställningsorten ligger innan tillträdandet av tjänsten. Däremot har tribunalen själv redan fastställt att integrationen efter tillträdandet av tjänsten saknar betydelse för utlandstillägget. Således krävs det att tjänstemannens integration i det land där anställningsorten ligger jämförs före och inte efter tillträdandet av tjänsten vad gäller detta tillägg.

81. Vid den muntliga förhandlingen har kommissionen och rådet själva medgett att klagandens situation utgör ett gränsfall, eftersom det endast är möjligt att tillämpa artikel 4.1 i bilaga VII i tjänsteföreskrifterna på det sätt som de förespråkar i en sådan situation om man låtsas som om klaganden redan hade belgiskt medborgarskap vid tillträdandet av tjänsten. Klaganden har med rätta påpekat att prövningen huruvida det föreligger en särbehandling emellertid inte kan grundas på ett sådant antagande som inte överensstämmer med verkligheten.

82. Såsom tribunalen själv har påpekat i punkterna 83, 91 och 92 i den överklagade domen har lagstiftaren för rätten till utlandstillägg gjort en uppdelning i kategorier och det krävs en prövning av vilken kategori unionstjänstemannen befinner sig i. Det kan inte godtas att en tjänsteman flyttas från en kategori till en annan eller likställs med tjänstemän som befinner sig i denna kategori på grundval av antaganden som inte överensstämmer med verkligheten, fastän vederbörande på grund av sin situation inte tillhör denna kategori.

83. Av det ovan anförda följer att tribunalen genom sin tillämpning av artikel 4.1 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna har åsidosatt likabehandlingsprincipen och således har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning. Talan kan således även bifallas såvitt avser den andra grunden.

B. Talan vid tribunalen

84. Enligt artikel 61 första stycket i domstolens stadga kan domstolen, för det fall att tribunalens avgörande ska upphävas, slutligt avgöra ärendet om detta är färdigt för avgörande.

85. Detta är fallet i förevarande mål.

86. Klaganden yrkar att domstolen ska upphäva det omtvistade beslutet och återställa hans rätt till utlandstillägg och ersättning för resekostnader med verkan från och med den 1 december 2017 och fastställa att de ersättningar som inte betalats mellan den 1 december 2017 och dagen för återupprättande av klagandens rätt ska betalas till honom med ränta.

87. Vad gäller yrkandet om upphävande av det omtvistade beslutet följer av ovanstående resonemang att PMO:s beslut av den 19 mars 2018, genom vilket det fastställdes att klaganden från och med den 1 december 2017 inte längre hade rätt till utlandstillägg och ersättning för resekostnader, ska upphävas.

88. Vad gäller ansökan om återställande av klagandens utlandstillägg och ersättning för resekostnader med verkan från och med den 1 december 2017 följer på samma sätt av ovanstående resonemang att klagandens förvärv av belgiskt medborgarskap den 3 november 2017 inte påverkar hans rätt att erhålla utlandstillägg enligt artikel 4.1 a samt ersättning för resekostnader enligt artikel 8 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna. Således följer återställandet av hans rätt till dessa förmåner – om domstolen skulle följa den lösning som förespråkas här – av domstolens dom, utan att det krävs något särskilt fastställande. Det ankommer tvärtom på kommissionen att i överensstämmelse med artikel 266 FEUF vidta de motsvarande åtgärder som följer av domstolens dom.

89. Avseende yrkandet om fastställande av betalning för det tillägg, jämte ränta, som inte betalats ut mellan den 1 december 2017 och dagen för återupprättande, ska slutligen påpekas att domstolen enligt artikel 91.1 andra meningen i tjänsteföreskrifterna vid tvister av ekonomisk art på vilka tjänsteföreskrifterna är tillämpliga ska ha obegränsad behörighet, i samband med vilken den kan ålägga unionsorganen att betala ut belopp som ska betalas enligt tjänsteföreskrifterna, i förekommande fall jämte eventuell ränta. Om ett beslut genom vilket en tjänsteman nekats en rätt till utlandstillägg upphävs får domstolen således ålägga kommissionen att betala det tillägg som den skulle ha varit skyldig att betala sedan beslutet meddelades.

90. Således ska domstolen ålägga kommissionen att betala det utlandstillägg och de resekostnader till klaganden som inte har betalats mellan den 1 december 2017 och dagen för återupprättande av hans rättigheter i detta avseende.

91. Vidare följer det av rättspraxis att ränta ska betalas på upplupna belopp enligt tjänsteföreskrifterna som betalas ut för sent från dagen för ingivande av klagomålet enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna. Således ska ränta beräknas på fordringar som redan förfallit till betalning den dag som klagomålet ingavs, i förevarande mål således den 17 juni 2018, från och med denna dag, medan ränta ska beräknas på fordringar som förfallit till betalning efter denna dag från och med den aktuella förfallodagen. Vad gäller räntesatsen framgår det slutligen av senare rättspraxis att ränta ska beräknas på de belopp som ska betalas med den räntesats som Europeiska centralbanken (ECB) tillämpar på sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner med tillägg av 3,5 procentenheter.

VI. Rättegångskostnader

92. Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet bifalls och domstolen avgör målet slutligt.

93. Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 ska gälla i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

94. Eftersom klaganden har yrkat att domstolen ska förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna för förfarandena vid tribunalen och vid domstolen och kommissionen har tappat målet, ska kommissionen förpliktas ersätta klagandens kostnader samt bära sina egna kostnader för förfarandena vid tribunalen och vid domstolen.

95. Enligt artikel 140.1 i domstolens rättegångsregler, som enligt artikel 184.1 i dessa regler ska tillämpas i mål om överklagande, ska institutioner som har intervenerat bära sina rättegångskostnader. Rådet ska således bära sina egna kostnader för förfarandet i första instans och i målet om överklagande.

VII. Förslag till avgörande

96. Mot bakgrund av vad som anförts ovan föreslår jag att domstolen ska fastställa följande: 1. Den dom som Europeiska unionens tribunal (fjärde avdelningen i utökad sammansättning) meddelade den 5 oktober 2020 i målet Brown/kommissionen ( T‑18/19, EU:T:2020:465), upphävs. 2. Beslutet från byrån för löneadministration och individuella ersättningar (PMO) vid Europeiska kommissionen av den 19 mars 2018, genom vilket det fastställdes att Colin Brown från och med den 1 december 2017 inte längre hade rätt till utlandstillägg och ersättning för resekostnader, upphävs. 3. Kommissionen förpliktas att betala Colin Brown det utlandstillägg och de resekostnader som inte betalats mellan den 1 december 2017 och dagen för återupprättande av hans rätt till utlandstillägg och ersättning för resekostnader. 4. Ränta ska beräknas på de belopp som kommissionen ska betala till Colin Brown från och med den 17 juni 2018 med den räntesats som Europeiska centralbanken tillämpar på sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner under varje relevant tidsperiod, med tillägg av 3,5 procentenheter. Ränta ska beräknas på belopp som förföll till betalning redan den 17 juni 2018 från och med denna dag och på belopp som förfallit till betalning senare från och med respektive förfallodag. 5. Kommissionen ska bära sina rättegångskostnader samt ersätta Colin Browns kostnader i förfarandet i första instans och i målet om överklagande. 6. Europeiska unionens råd ska bära sina rättegångskostnader i förfarandet i första instans och i målet om överklagande.

1 Originalspråk: tyska.

2 Förordning nr 31 (EEG), 11 (EKSG) om tjänsteföreskrifter för tjänstemän och anställningsvillkor för övriga anställda i Europeiska ekonomiska gemenskapen och Europeiska atomenergigemenskapen (EGT P 045, 1962, s. 1385).

3 T‑18/19, EU:T:2020:465.

4 Se, avseende förhållandet mellan den varaktiga bosättningen och utövandet av den huvudsakliga yrkesverksamheten, tribunalens dom av den 28 februari 2019, Pozza/parlamentet ( T‑216/18, ej publicerad, EU:T:2019:118, punkt 28 och följande punkter och där angiven rättspraxis).

5 Se tribunalens dom av den 15 september 2021, LF/kommissionen ( T‑466/20, EU:T:2021:574, punkt 40 och där angiven rättspraxis), personaldomstolens dom av den 11 juli 2007, B/kommissionen ( F‑7/06, EU:F:2007:129, punkt 38 och där angiven rättspraxis), samt punkt 76 i den överklagade domen. Se emellertid beträffande ”sporadiska och kortvariga frånvaroperioder” med ett samtidigt bibehållande av bosättningen vid den senare anställningsorten, dom av den 9 oktober 1984, Witte/parlamentet ( 188/83, EU:C:1984:309, punkterna 9–11).

6 Se domarna i föregående fotnot, LF/kommissionen och B/kommissionen.

7 Se, för ett liknande resonemang, personaldomstolens dom av den 26 juni 2013, Achab/EESK ( F‑21/12, EU:F:2013:95, punkt 28).

8 Dom av den 14 juni 2012, Banco Español de Crédito ( C‑618/10, EU:C:2012:349, punkt 61), dom av den 14 januari 2016, Vodafone ( C‑395/14, EU:C:2016:9, punkt 40), och dom av den 25 januari 2018, kommissionen/Republiken Tjeckien ( C‑314/16, EU:C:2018:42, punkt 47).

9 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 oktober 2009, Zurita García och Choque Cabrera ( C‑261/08 och C‑348/08, EU:C:2009:648, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

10 Dom av den 20 februari 1975, Airola/kommissionen ( 21/74, EU:C:1975:24, punkterna 6/8), dom av den 16 oktober 1980, Hochstrass/domstolen ( 147/79, EU:C:1980:238, punkt 12), och dom av den 2 juli 1981, Garganese/kommissionen ( 185/80, EU:C:1981:161, punkt 11). Se även tribunalens dom av den 28 februari 2019, Pozza/parlamentet ( T‑216/18, ej publicerad, EU:T:2019:118, punkt 37), och personaldomstolens dom av den 11 juli 2007, B/kommissionen ( F‑7/06, EU:F:2007:129, punkt 35).

11 Se tribunalens dom av den 15 september 2021, LF/kommissionen ( T‑466/20, EU:T:2021:574, punkt 35 och följande punkter och där angiven rättspraxis), och personaldomstolens dom av den 11 juli 2007, B/kommissionen ( F‑7/06, EU:F:2007:129, punkt 36 och följande punkter och där angiven rättspraxis).

12 Se dom av den 11 juli 2007, B/kommissionen ( F‑7/06, EU:F:2007:129, punkt 39 och där angiven rättspraxis). Se även punkt 82 i den överklagade domen.

13 Dom av den 13 november 1986, Richter/kommissionen ( 330/85, EU:C:1986:430, punkt 6). Tribunalens dom av den 27 september 2000, Lemaître/kommissionen ( T‑317/99, EU:T:2000:218, punkt 50), och personaldomstolens dom av den 11 juli 2007, B/kommissionen ( F‑7/06, EU:F:2007:129, punkt 39). Skälet till att perioder för att tjänstgöra i statlig tjänst eller i en internationell organisation inte ska inkluderas vid beräkningen av den tid som tillbringats i (led a), respektive utanför (led b) det land där anställningsorten ligger, grundas på presumtionen att utförande av arbete för en stat eller en internationell organisation inte i sig kan skapa varaktiga band mellan den berörda personen och den stat i vilken detta arbete utförs, se i detta hänseende förslaget till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i mål kommissionen/Hosman-Chevalier ( C‑424/05 P, EU:C:2007:169, punkterna 50 och 51 samt där angiven rättspraxis). Se även tribunalens dom av den 13 juli 2018, Quadri di Cardano/kommissionen ( T‑273/17, EU:T:2018:480, punkt 49).

14 Förslag till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i mål kommissionen/Hosman-Chevalier ( C‑424/05 P, EU:C:2007:169, punkt 44, fotnot 23).

15 Dom av den 2 juli 1981, Garganese/kommissionen ( 185/80, EU:C:1981:161, punkt 11), och dom av den 15 september 1994, Magdalena Fernández/kommissionen ( C‑452/93 P, EU:C:1994:332, punkterna 20 och 21).

16 Tribunalens dom av den 30 mars 1993, Vardakas/kommissionen ( T‑4/92, EU:T:1993:29, punkt 39) (min kursivering).

17 Se ovan, punkterna 36–42 i förevarande förslag till avgörande.

18 Tribunalens dom av den 13 juli 2018, Quadri di Cardano/kommissionen ( T‑273/17, EU:T:2018:480, punkt 58).

19 Personaldomstolens dom av den 26 juni 2013, Achab/EESK ( F‑21/12, EU:F:2013:95, punkt 28).

20 Personaldomstolens dom av den 26 juni 2013, Achab/EESK ( F‑21/12, EU:F:2013:95, punkt 26).

21 Se dom av den 16 oktober 1980, Hochstrass/domstolen ( 147/79, EU:C:1980:238, punkt 12).

22 Se ovan punkterna 38–41 i förevarande förslag till avgörande.

23 Se punkt 85 i den överklagade domen.

24 Beträffande återkallande av utlandstillägg vid ett återvändande till hemlandet till exempel beslut av den 14 juli 2005, Gouvras/kommissionen ( C‑420/04 P, EU:C:2005:482, punkt 57), med hänvisning till tribunalens dom av den 15 juli 2004, Gouvras/kommissionen ( T‑180/02 och T‑113/03, EU:T:2004:238, punkt 104, se även punkt 85). Se även tribunalens dom av den 28 september 1993, Magdalena Fernández/kommissionen ( T‑90/92, EU:T:1993:78). Den tid som tillbringats i unionens tjänst utanför hemlandet klassificeras som tjänstgöring i en internationell organisation, genom vilken bandet till hemlandet kapas, se tribunalens dom av den 13 juli 2018, Quadri di Cardano/kommissionen ( T‑273/17, EU:T:2018:480, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

25 Dom av den 20 februari 1975, Airola/kommissionen ( 21/74, EU:C:1975:24, punkterna 9–12). Se även punkt 61 i den överklagade domen, samt numera artikel 4.3 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna.

26 Dom av den 1 mars 2011, Association belge des Consommateurs Test-Achats m.fl. ( C‑236/09, EU:C:2011:100, punkterna 28 och 29). Se även punkt 80 i den överklagade domen.

27 Se ovan punkt 43 i förevarande förslag till avgörande.

28 Se ovan punkt 59 i förevarande förslag till avgörande.

29 Se ovan punkt 61 i förevarande förslag till avgörande.

30 Se ovan punkt 38 förevarande förslag till avgörande.

31 Dom av den 21 juni 2007, kommissionen/Hosman-Chevalier ( C‑424/05 P, EU:C:2007:367, punkt 26), och dom av den 25 mars 2021, Alvarez y Bejarano m.fl./kommissionen ( C‑517/19 P och C‑518/19 P, EU:C:2021:240, punkt 69).

32 Tribunalens dom av den 30 mars 1993, Vardakas/kommissionen ( T‑4/92, EU:T:1993:29, punkt 39). Se redan ovan punkt 46 i förevarande förslag till avgörande.

33 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 december 2012, Grazyte/kommissionen ( F‑76/11, EU:F:2012:173, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

34 Se dom av den 17 april 1997, de Compte/parlamentet ( C‑90/95 P, EU:C:1997:198, punkt 45), dom av den 18 december 2007, Weißenfels/parlamentet ( C‑135/06 P, EU:C:2007:812, punkterna 65–68 och där angiven rättspraxis), och dom av den 20 maj 2010, Gogos/kommissionen ( C‑583/08 P, EU:C:2010:287, punkterna 44–46 och där angiven rättspraxis).

35 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 december 2012, Grazyte/kommissionen ( F‑76/11, EU:F:2012:173, punkterna 25 och 26).

36 För mer omfattande information, se förslaget till avgörande från generaladvokaten Bot i målet kommissionen/IPK International ( C‑336/13 P, EU:C:2014:2170, punkt 35 och följande punkter, särskilt punkt 68).

37 Se ovan punkt 17 i förevarande förslag till avgörande.

38 Se dom av den 15 januari 1985, Battaglia/kommissionen ( 737/79, EU:C:1985:4, punkt 10) samt de ytterligare domar till vilka hänvisas i punkt 42 i förslaget till avgörande från generaladvokaten Bot i målet kommissionen/IPK International ( C‑336/13 P, EU:C:2014:2170).

39 Se, beträffande tjänsteföreskrifterna, exempelvis tribunalens dom av den 3 juli 2019, PT/EIB ( T‑573/16, EU:T:2019:481, punkt 444), dom av den 3 oktober 2019, DQ m.fl./parlamentet ( T‑730/18, EU:T:2019:725, punkt 118), och dom av den 19 december 2019, Wehrheim/ECB ( T‑100/18, ej publicerad, EU:T:2019:882, punkt 115). Se även domstolens dom av den 20 januari 2021, kommissionen/Printeos ( C‑301/19 P, EU:C:2021:39, punkt 129). Den räntesats som Europeiska centralbanken tillämpar på sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner med tillägg av 3,5 procentenheter motsvarar den räntesats som generellt fastställs i artikel 116.5 a jämförd med artikel 99.2 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) 2018/1046 av den 18 juli 2018 om finansiella regler för unionens allmänna budget (EUT L 193, 2018, s. 1) för betalningar från unionen som genomförs när betalningsfristerna har löpt ut, om inget annat föreskrivs.