Förslag till avgörande av generaladvokat Rantos – Mål C‑295/21 Allianz Benelux

I. Inledning

1. Genom denna begäran om förhandsavgörande har Cour d’appel de Bruxelles (Appellationsdomstolen i Bryssel) begärt att domstolen ska avgöra huruvida belgisk praxis som begränsar storleken på det överskott av definitivt beskattad inkomst (nedan kallad DBI) som vid en bolagsfusion får överföras från det överlåtande bolaget till det övertagande bolaget, är förenlig med artikel 4 i direktiv 90/435/EEG, jämförd med direktiv 78/855/EEG och med direktiv 82/891/EG.

2. Begäran har framställts i en tvist mellan försäkringsbolaget Allianz Benelux SA, Belgien, och service public fédéral des Finances (den federala skattemyndigheten, Belgien) om fastställande av bolagets beskattningsbara vinst med avseende på bolagsskatt för beskattningsåren 2004–2007.

3. Domstolen har redan vid flera tillfällen granskat det belgiska systemet för bolagsskatt och i synnerhet DBI‑systemet, vilket medger att bolag drar av utdelad vinst från sitt beskattningsunderlag om vissa specifika villkor är uppfyllda. Den nu aktuella begäran om förhandsavgörande kan visserligen ses mot bakgrund av de tidigare målen vid EU-domstolen, vilka avsåg överföring av överskott av DBI mellan bolag inom samma koncern, men den präglas av ett annat faktiskt sammanhang, eftersom den avser överskott av DBI som i och för sig förs över mellan bolag inom samma koncern men som härrör från bolag som tidigare varit självständiga. Frågan är alltså huruvida de principer som fastställts i EU-domstolens praxis kan tillämpas i en tvist där den huvudsakliga sakfrågan är att fastställa huruvida det är förenligt med unionsrätten att begränsa storleken på ett sparat skatteavdrag i samband med att det förs över inom ramen för en fusion.

4. Jag anser att frågan ska besvaras nekande, av de skäl som redovisas i detta förslag till avgörande.

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Unionsrätt

1. Direktiv 90/435

5. Den hänskjutande domstolen har inte angett vilken version av direktiv 90/435 som är tillämplig i detta fall. De omtvistade beskattningsåren avsåg åren 2004–2007, och därför är både den ursprungliga versionen och den ändrade versionen tillämpliga. De ändringar av artikel 4 i direktiv 90/435 som gjordes genom direktiv 2003/123 har emellertid ingen relevans i det nu aktuella målet.

6. I det tredje skälet i direktiv 90/435 angavs följande:

”Gällande skattebestämmelser avseende förhållandet moderbolag och dotterbolag från olika medlemsstater varierar avsevärt från medlemsstat till medlemsstat och är generellt sett mindre fördelaktiga än de som är tillämpliga på moderbolag och dotterbolag i samma medlemsstat. Samverkan mellan bolag från olika medlemsstater missgynnas därigenom i jämförelse med samverkan mellan bolag i samma medlemsstat. Det är nödvändigt att eliminera denna nackdel genom införandet av ett gemensamt system för att underlätta grupperingar.”

7. Artikel 1.1 i direktivet hade följande lydelse:

”Varje medlemsstat ska tillämpa detta direktiv

på utdelning till bolag som är hemmahörande i denna stat från dotterbolag i andra medlemsstater,

på utdelning från bolag som är hemmahörande i denna stat till moderbolag i andra medlemsstater.

…”

8. I artikel 4 i direktivet föreskrevs följande:

”1. Då ett moderbolag eller ett fast driftställe till detta i kraft av moderbolagets förbindelse med ett dotterbolag tar emot utdelning från detta annat än i samband med att dotterbolaget träder i likvidation skall den stat där moderbolaget är hemmahörande och den stat där det fasta driftstället är beläget antingen

avstå från att beskatta sådan utdelning, eller

beskatta den men medge moderbolaget och det fasta driftstället rätt att från den skatt de har att betala avräkna sådan på vinstutdelningen belöpande bolagsskatt som har erlagts av dotterbolaget och av eventuella underliggande dotterbolag, under förutsättning att varje bolag och dess underliggande dotterbolag på varje nivå uppfyller kraven enligt artiklarna 2 och 3, upp till beloppet för den motsvarande skatt som skall betalas.

…

2. Varje medlemsstat är dock bibehållen rätten att föreskriva att eventuella kostnader som avser innehavet och eventuella förluster till följd av vinstutdelningen från dotterbolaget inte får dras av från den beskattningsbara vinsten i moderbolaget. Om de förvaltningskostnader som avser innehavet i sådant fall fastställs schablonmässigt, får detta belopp inte överstiga 5 % av den vinst som utdelats av dotterbolaget.

…”

9. Direktiv 90/435 har upphävts genom direktiv 2011/96/EU, vilket trädde i kraft den 18 januari 2012. Med hänsyn till tidpunkten för de faktiska omständigheterna i det nationella målet är det emellertid direktiv 90/435 som tidsmässigt (ratione temporis) är tillämpligt.

2. Direktiv 78/855

10. I artikel 19.1 i direktiv 78/855 anges följande:

”1. En fusion skall i kraft av själva lagstiftningen ha följande rättsverkningar, vilka skall inträda samtidigt:

a) både i förhållandet mellan det överlåtande och det övertagande bolaget och i förhållandet till tredje man övergår det överlåtande bolagets samtliga tillgångar och skulder till det övertagande bolaget,

…”

B. Belgisk rätt

11. I artikel 202 i Code des impôts sur les revenus de 1992 (1992 års lag om inkomstskatt), i den lydelse som var i kraft vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna i det nationella målet (nedan kallad CIR 1992), föreskrivs följande om DBI‑systemet:

”1. Från vinst som hänför sig till den period beskattningen avser medges, i förekommande fall, även avdrag för:

1°) utdelning, med undantag av inkomst som erhållits i samband med överlåtelse till ett bolag av dess egna aktier eller andelar eller i samband med hel eller delvis uppdelning av tillgångarna i ett bolag,

…”

12. I artikel 204 första stycket CIR 1992 föreskrivs följande:

”De inkomster som är avdragsgilla enligt artikel 202 § 1 leden 1, 3 och 4 ska anses ingå i vinsten för den period som beskattningen avser med 95 procent av det belopp som inkasserats eller uppburits, eventuellt ökat med faktisk eller fiktiv förskottsvis uttagen skatt …”

13. Artikel 205.2 CIR 1992 har följande lydelse:

”Det avdrag som föreskrivs i artikel 202 får inte överstiga den vinst som efter tillämpning av artikel 199 kan hänföras till beskattningsperioden …”

14. I artikel 206.1 CIR 1992, som rör avdrag för tidigare underskott, föreskrivs följande:

”Tidigare års underskott av näringsverksamhet ska dras av successivt från inkomst av näringsverksamhet under var och en av de följande beskattningsperioderna.”

15. I artikel 206.2 andra stycket CIR 1992 anges följande:

”Vid en fusion som genomförs i enlighet med artikel 211 § 1 ska underskott i näringsverksamhet som ett överlåtande bolag hade före fusionen förbli avdragsgilla för det övertagande bolaget i förhållande till den andel som de skattemässiga nettotillgångarna i de överlåtna delarna av det förstnämnda bolaget, före fusionen, utgjorde av det övertagande bolagets sammanlagda skattemässiga nettotillgångar, likaledes före fusionen, och av det skattemässiga nettovärdet av de överlåtna delarna …”

III. Målet vid den nationella domstolen, tolkningsfrågan och förfarandet vid domstolen

16. 1995 överläts två belgiska försäkringsbolag till försäkringsbolaget AGF L’Escaut SA. 1999 överläts AGF L’Escaut och fem andra försäkringsbolag till ett annat försäkringsbolag, Assubel-Vie SA.

17. De bolag som överläts till AGF l’Escaut SA och Assubel-Vie SA och som nu är samlade under bolagsnamnet Allianz Benelux SA, hade ett överskott av DBI som kunde sparas till senare räkenskapsår. De hade alltså innan fusionerna genomfördes erhållit utdelning på sina aktieinnehav i andra bolag, samtidigt som de hade ett underskott.

18. Allianz Benelux skrev över hela detta överskott av DBI för räkenskapsåren 2004–2007. Skattemyndigheten godkände inte denna fullständiga överföring.

19. Sedan Allianz Benelux begärt en omprövning av avslagsbeslutet godkände behörig regiondirektör vid skattemyndigheten den 19 december 2012 att överskottet av DBI fördes över till det övertagande bolaget, men endast i den proportion som föreskrivs i fråga om förluster som kan återvinnas av bolaget inom ramen för en fusion. Beslutet att delvis underkänna överföringen av överskott av DBI innebar således att bolagets beskattningsunderlag ökade till sammanlagt ungefär 13,6 miljoner euro för beskattningsåren 2004–2007.

20. Allianz Benelux överklagade detta beslut till Tribunal de première instance francophone de Bruxelles (Franskspråkiga förstainstansdomstolen i Bryssel, Belgien). Denna domstol avslog begäran om överföring av hela överskottet av DBI genom dom av den 20 maj 2016.

21. Allianz Benelux överklagade denna dom till den hänskjutande domstolen. Bolaget gjorde gällande att följden av att hela den överföringsbara DBI som ett överlåtande bolag förfogar över inte överförs till ett övertagande bolag blir att dessa inkomster beskattas, att artikel 4.1 i direktiv 90/435 åsidosätts och att principen om skatteneutralitet åsidosätts.

22. Mot denna bakgrund beslutade Cour d’appel de Bruxelles (Appellationsdomstolen i Bryssel) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

”Ska artikel 4.1 i [direktiv 90/435], eventuellt jämförd med bestämmelserna i direktiv [78/855] och direktiv [82/891]… om bolagsrätt, tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning som föreskriver att utdelad vinst enligt direktiv 90/435 ska inkluderas i beskattningsunderlaget för det bolag som mottar utdelningen innan 95 procent av utdelningen får dras av från beskattningsunderlaget och, i förekommande fall, sparas till senare beskattningsår men som, i avsaknad av en särskild bestämmelse som föreskriver att avdrag som således sparats hos det överlåtande bolaget i händelse av en bolagsomstrukturering ska överföras till det mottagande bolaget i sin helhet, innebär att det aktuella överskottet beskattas indirekt vid nämnda transaktion på grund av en bestämmelse som begränsar överföringen av nämnda avdrag i förhållande till den andel som de skattemässiga nettotillgångarna i de överlåtna delarna av det överlåtande bolaget utgjorde, före transaktionen, av det övertagande bolagets sammanlagda skattemässiga nettotillgångar, likaledes före omstruktureringen, och av det skattemässiga nettovärdet av de övertagna delarna?”

23. Den belgiska regeringen och Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden. Dessa parter och Allianz Benelux yttrade sig också vid förhandlingen den 3 februari 2022.

IV. Bedömning

A. Huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning

24. Jag vill inledningsvis framhålla att den hänskjutande domstolen i sin fråga har hänvisat till artikel 4.1 i direktiv 90/435 men även till direktiv 78/855 och direktiv 82/891, utan att för den skull ange några konkreta bestämmelser i dessa direktiv eller förklara varför den hänvisat till dessa direktiv.

25. Direktiv 82/891 reglerar för det första endast bolagsrätten vid fissioner av aktiebolag och kan därför inte vara tillämpligt i det nu aktuella målet som rör en fusion.

26. Direktiv 78/855 avser för det andra endast de privaträttsliga aspekterna av fusioner och innehåller inga bestämmelser av skattemässig betydelse som skulle kunna vara tillämpliga i det nationella målet. Detta bekräftas för övrigt av den omständigheten att de skattemässiga aspekterna av fusioner inom unionen reglerades genom direktiv 90/434/EEG vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna i det nationella målet.

27. Direktiv 90/435 syftar till att förhindra dubbelbeskattning av vinstutdelning från ett dotterbolag etablerat i en medlemsstat till dess moderbolag etablerat i en annan medlemsstat, för att underlätta grupperingar av bolag på unionsnivå. Då ett moderbolag hemmahörande i en medlemsstat tar emot utdelning från ett dotterbolag hemmahörande i en annan medlemsstat, ska den stat där moderbolaget är hemmahörande, enligt artikel 4.1 i direktivet, antingen avstå från att beskatta sådan utdelning (undantagandesystemet) eller medge moderbolaget rätt att från den skatt det har att betala avräkna den på vinsten belöpande bolagsskatt som har erlagts av dotterbolaget (beskattningssystemet).

28. När det gäller tillämpligheten av direktiv 90/435 i det nationella målet, vill jag klargöra följande.

29. Direktiv 90/435 är som anges ovan i punkt 27 avsett att undanröja dubbelbeskattning av vinster som delas ut mellan bolag som ingår i samma koncern men är belägna i olika medlemsstater. Det finns således ingen bestämmelse i direktivet som uttryckligen föreskriver att det ska tillämpas i samband med fusioner mellan (tidigare oberoende) bolag. Det är visserligen riktigt att ett av de mål som eftersträvas med direktivet är att ”underlätta grupperingar” på unionsnivå, men den gruppering som avses i direktivet måste huvudsakligen anses vara av typen ”intern” och endast beröra bolag inom samma koncern.

30. Artikel 1 i direktiv 90/435 avser utdelning till bolag som är hemmahörande i en medlemsstat från dotterbolag som är hemmahörande i andra medlemsstater. Det framgår också av domstolens praxis att artikel 4.1 första strecksatsen i direktivet inte reglerar den situationen där det bolag som lämnar utdelningen har sitt säte i samma medlemsstat som det moderbolag som erhåller utdelningen.

31. Med hänsyn till att det inte framgår av begäran om förhandsavgörande varifrån de utdelningar som mottagits av de överlåtande bolagen härrör, tycks det inte vara möjligt att fastställa huruvida sådana transaktioner som de som är aktuella i det nationella målet regleras av direktiv 90/435 och, i synnerhet, om de inte utgör en rent intern situation som endast berör belgiska bolag.

32. Enligt fast rättspraxis ska frågor som ställs för förhandsavgörande och som rör tolkningen av unionsrätten förutsättas vara relevanta. Domstolen har också redan medgett att belgisk nationell rätt i fråga om DBI‑systemet innehåller en hänvisning till direktiv 90/435, och, därmed, att en begäran om förhandsavgörande avseende denna hänvisning kan tas upp till sakprövning. Domstolen har slagit fast att den exakta betydelsen av en hänvisning i nationell rätt till unionsrätten är en fråga som uteslutande regleras av nationell rätt, vilket således medför en rätt att hänvisa till unionsrättsliga bestämmelser för inhemska situationer som inte omfattas av det materiella tillämpningsområdet (ratione materiae) för de unionsbestämmelser som de nationella bestämmelserna hänvisar till.

33. I det nu aktuella målet framgår det av begäran om förhandsavgörande att den belgiska skattemyndigheten uttryckligen grundade sitt beslut på EU-domstolens praxis i fråga om DBI.

34. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att tolkningsfrågan kan tas upp till prövning men att den endast ska bedömas mot bakgrund av direktiv 90/435.

B. Prövning i sak

1. Anpassningen av det belgiska DBI‑systemet i enlighet med domstolens praxis

35. Jag vill först understryka att domstolen flera gånger har haft tillfälle att undersöka om det belgiska DBI‑systemet är förenligt med direktiv 90/435.

36. I domen Cobelfret fann domstolen att det belgiska systemet med DBI‑avdrag som var i kraft vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna i det målet inte var förenligt med artikel 4.1 i direktiv 90/435, eftersom villkoret för att fullt avdrag skulle beviljas inte föreskrevs i direktivet, det vill säga att resultatet under det beskattningsår då utdelning lämnades skulle vara positivt eller ett nollresultat. Domstolen menade att om detta villkor inte var uppfyllt blev följden en indirekt beskattning av utdelning som mottagits under senare beskattningsår på grund av den minskning av det underskott som kunde sparas som blev följden av att mottagen utdelning först hade inkluderats i beskattningsunderlaget.

37. För det fall att den beskattningsbara vinsten under det aktuella beskattningsåret inte är tillräcklig för att hela DBI ska kunna dras av, följer det av denna rättspraxis att det överskott som inte omedelbart är avdragsgillt ska sparas till senare beskattningsår utan någon begränsning i tid.

38. I denna dom medgav domstolen även att artikel 4.1 i direktiv 90/435 hade direkt effekt.

39. Det belgiska DBI‑systemet ändrades som en följd av beslutet KBC, i vilket domstolen bekräftade domen Cobelfret. Systemet omfattar numera en i tiden obegränsad möjlighet att spara avdrag för DBI som inte kunnat avräknas omedelbart på grund av otillräcklig vinst till senare beskattningsår.

40. Några år senare granskade domstolen återigen det belgiska DBI‑systemet i domen Brussels Securities, vilken avsåg metoden för att spara avdrag för DBI och – närmare bestämt – ordningsföljden för avräkning av bolagsskatt enligt den dåvarande belgiska lagstiftningen. I den domen fastställde domstolen att den omständigheten att avräkning av sparade avdrag för DBI skulle ges prioritet kunde leda till förlust av andra möjligheter att spara avdrag som var begränsade i tiden. Eftersom moderbolagets skattebörda kunde påverkas, ansåg domstolen att moderbolaget därigenom indirekt beskattades för den utdelning som erhållits från dess dotterbolag, vilket stred mot artikel 4.1 i direktiv 90/435.

2. Utgör begränsningen av möjligheten att spara överskott av DBI vid en fusion en indirekt beskattning?

41. I det nu aktuella målet har skattemyndigheten tillämpat artikel 206.2 CIR 1992 – vilken rör överföring av underskott som det överlåtande bolaget haft före fusionen till det övertagande bolaget – analogt på överföring av överskott av DBI från de överlåtande bolagen till det övertagande bolaget. Det ska alltså fastställas huruvida denna minskning av överskottet av DBI utgör en direkt eller indirekt beskattning av utdelningar som ska vara undantagna skatt enligt artikel 4.1 första strecksatsen i direktiv 90/435.

42. Jag anser i likhet med kommissionen och den belgiska regeringen att tolkningsfrågan ska besvaras nekande.

43. Jag vill först och främst framhålla att domstolens praxis i fråga om det belgiska DBI‑systemets förenlighet med artikel 4.1 första strecksatsen i direktiv 90/435 – vilket beskrivs ovan i punkterna 36–40 – har fastställts i ett annat faktiskt och rättsligt sammanhang.

44. I de ovan angivna målen undersökte domstolen huruvida det belgiska DBI‑system som var tillämpligt vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna var förenligt med unionsrätten i ett faktiskt sammanhang som helt och hållet omfattades av bestämmelsens tillämpningsområde, i och med att dessa mål avsåg betalningar mellan ett dotterbolag och ett moderbolag i en och samma koncern. Det nu aktuella målet rör ett fall där överskott av DBI inte överförs direkt från ett dotterbolag till ett moderbolag, utan där det överlåtande bolaget överför överskott av DBI som detta bolag innehar till följd av ett (tidigare) andelsinnehav i andra bolag, till (moder)bolaget som har övertagit det i ett senare skede.

45. Därmed uppkommer frågan om denna rättspraxis kan överföras på det nu aktuella fallet, vilket inte rör överföring av överskott av DBI mellan bolag i samma koncern utan en ”överföring” av överskott av DBI från ett tidigare självständigt bolag till ett annat bolag efter en fusion.

46. Artikel 4.1 i direktiv 90/435 föreskriver ingen möjlighet att medge en ovillkorlig överföring av överskott av DBI från det överlåtande bolaget till det övertagande bolaget, och domstolens praxis – i synnerhet domen Cobelfret – kan inte tolkas så, som Allianz Benelux felaktigt har anfört. Jag anser således att det i det nu aktuella fallet inte finns några inslag som kan föranleda en utvidgning av tillämpningsområdet för artikel 4.1 i direktiv 90/435 och för domstolens ovan angivna rättspraxis.

47. Vidare tycks det för det andra inte finnas någon unionsrättslig bestämmelse om en rätt till ovillkorlig överföring av överskott av DBI från ett överlåtande bolag till det övertagande bolaget, som Allianz Benelux har gjort anspråk på. Direktiv 90/434, som ändå avser skatteaspekterna av fusioner, innehåller inte heller några bestämmelser som gör det möjligt att föra över underskott eller överskott av DBI (eller andra skatteförmåner) i samband med fusioner. Den tolkning som Allianz Benelux har förespråkat medges inte heller enligt den tolkning som domstolen har gjort av detta direktiv i mål med liknande omständigheter som de i det nationella målet och som avsett överföring av underskott (och andra skatteförmåner) inom ramen för fusioner.

48. Det ska för det tredje undersökas huruvida det DBI‑system som är i fråga i det nu aktuella målet leder till en direkt eller indirekt beskattning som är oförenlig med artikel 4.1 första strecksatsen i direktiv 90/435.

49. Belgien valde det undantagandesystem som föreskrivs i artikel 4.1 första strecksatsen i direktivet när denna åtgärd införlivades med nationella rätt.

50. Enligt de bestämmelser genom vilka direktiv 90/435 införlivades med belgisk rätt får ett moderbolag från sitt resultat dra av 95 procent av den utdelning bolaget erhållit från sina dotterbolag som DBI. DBI‑systemet innebär att utdelning från ett dotterbolag först ska inkluderas i moderbolagets beskattningsunderlag. Därefter dras denna utdelning av från beskattningsunderlaget, i den mån det för den berörda beskattningsperioden kvarstår en beskattningsbar vinst efter det att övriga skattebefriade vinster dragits av.

51. I det nu aktuella målet hade de överlåtande bolagen ett överskott av DBI och ett underskott vid tidpunkten för fusionen genom övertagande. Vad beträffar underskottet föreskrevs det i den gällande belgiska lagstiftningen att storleken på det avdragsgilla underskott som förts över till det övertagande bolaget skulle begränsas proportionellt.

52. Det ska följaktligen fastställas huruvida denna minskning av överskottet av DBI utgör en direkt eller indirekt beskattning av utdelning som är undantagen skatteplikt enligt artikel 4.1 första strecksatsen i direktiv 90/435.

53. Det framgår klart och tydligt av vad som anförs ovan att DBI‑systemet inte leder till en direkt beskattning av det övertagande bolaget med hänsyn till det (i det närmaste) fullständiga avdrag som det är berättigat till.

54. I frågan om en eventuell indirekt beskattning, ska det fastställas huruvida skyldigheten att avstå från beskattning i artikel 4.1 första strecksatsen i direktiv 90/435 är så pass omfattande att denna bestämmelse utgör hinder för att beskattningsunderlaget för det bolag som mottar utdelning påverkas skattemässigt till följd av begränsningen av det överskott av DBI som får överföras vid en fusion genom övertagande.

55. Jag vill i detta avseende framhålla att domstolen i domen Brussels Securities, för att fastställa en indirekt beskattning, gjorde en jämförelse mellan den situation som var i fråga i det målet, där moderbolaget när det gjorde skatteavdraget var tvunget att ge prioritet åt avdrag av överskott framför andra eventuella skatteavdrag, och den situation som skulle gälla om Belgien tillämpade ett undantagandesystem som innebar att utdelningar helt enkelt uteslöts från beskattningsunderlaget.

56. Jag anser, i likhet med kommissionen och den belgiska regeringen, att domstolens resonemang i det ovan angivna målet även kan tillämpas i det nu aktuella målet. Indirekt beskattning skulle följaktligen endast uppstå i en situation där det mottagande bolaget hamnar i ett mindre gynnsamt läge på grund av tillämpningen av de nationella bestämmelserna än om utdelning som moderbolaget mottagit helt enkelt uteslöts från beräkningen av beskattningsunderlaget.

57. Det framgår av denna jämförelse att det förhållandet att begränsningen till en proportionell andel gäller såväl överföring av överskott av DBI som överföring av underskott vid en fusion inte tycks leda till att beskattningen blir mer betungande än om utdelning uteslutits från beskattningsunderlaget för det mottagande bolaget. I båda fallen tycks skatteneutraliteten iakttas.

58. Det övertagande bolaget skulle tvärtom, såsom kommissionen mycket riktigt har understrukit, befinna sig i ett gynnsammare läge om hela överskottet av DBI överförs till detta bolag samtidigt som en sådan proportionell begränsning som den som föreskrivs i de nationella bestämmelserna tillämpas på överföring av underskott, än om Belgien endast hade föreskrivit ett undantagande.

59. Varken den hänskjutande domstolen eller Allianz Benelux har kunnat ge något exempel på en indirekt beskattning av skattebefriad utdelning.

60. För det fjärde och slutligen anser jag, även om frågan om den aktuella belgiska åtgärden är motiverad inte har uppkommit i det nu aktuella målet, att den begränsning som införts i belgisk rätt vad gäller räckvidden och omfattningen av möjligheten att dra av belopp motsvarande DBI (vid fusioner) vid första påseendet tycks kunna motiveras av det legitima syftet att motverka missbruk och skatteundandragande, naturligtvis under förutsättningen att den nationella åtgärden är nödvändig och inte strider mot proportionalitetsprincipen.

61. Frågan om motivering skulle emellertid endast uppkomma om ett åsidosättande av artikel 4.1 första strecksatsen i direktiv 90/435 hade fastställts, vilket inte är fallet i detta mål. Denna fråga har inte heller tagits upp vare sig av den hänskjutande domstolen eller av parterna i målet. Jag anser därför inte att det finns anledning att vidare undersöka denna punkt.

62. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag som svar på tolkningsfrågan att artikel 4.1 i direktiv 90/435 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för bestämmelser i en medlemsstat som föreskriver att utdelning som ett bolag erhåller ska inkluderas i bolagets beskattningsunderlag innan avdrag görs för 95 procent av utdelningsbeloppet och som gör det möjligt att vid behov spara detta avdrag till senare beskattningsår, men som, för det fall bolaget överlåts i samband med en fusion, likväl begränsar hur stor del av detta sparade avdrag som får föras över till det övertagande bolaget i proportion till den andel som det överlåtande bolagets skattemässiga nettotillgångar utgör av det övertagande bolagets och det överlåtande bolagets sammanlagda skattemässiga nettotillgångar.

V. Slutsats

63. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att EU-domstolen besvarar frågan från Cour d’appel de Bruxelles (Appellationsdomstolen i Bryssel, Belgien) på följande sätt: Artikel 4.1 i rådets direktiv 90/435/EEG av den 23 juli 1990 om ett gemensamt beskattningssystem för moderbolag och dotterbolag hemmahörande i olika medlemsstater ska tolkas så, att den inte utgör hinder för bestämmelser i en medlemsstat som föreskriver att utdelning som ett bolag erhåller ska inkluderas i bolagets beskattningsunderlag innan avdrag görs för 95 procent av utdelningsbeloppet och som gör det möjligt att vid behov spara detta avdrag till senare beskattningsår, men som, för det fall bolaget överlåts i samband med en fusion, likväl begränsar hur stor del av detta sparade avdrag som får föras över till det övertagande bolaget i proportion till den andel som det överlåtande bolagets skattemässiga nettotillgångar utgör av det övertagande bolagets och det överlåtande bolagets sammanlagda skattemässiga nettotillgångar.

1 Originalspråk: franska.

2 Rådets direktiv av den 23 juli 1990 om ett gemensamt beskattningssystem för moderbolag och dotterbolag hemmahörande i olika medlemsstater (EGT L 225, 1990, s. 6; svensk specialutgåva, område 9, volym 2, s. 25).

3 Rådets tredje direktiv av den 9 oktober 1978 grundat på artikel 54.3 g i fördraget om fusioner av aktiebolag (EGT L 295, 1978, s. 36; svensk specialutgåva, område 17, volym 1, s. 34).

4 Rådets sjätte direktiv av den 17 december 1982 grundat på artikel 54.3 g i fördraget om delning av aktiebolag (EGT L 378, 1982, s. 47; svensk specialutgåva, område 17, volym 1, s. 41).

5 Se främst dom av den 12 februari 2009, Cobelfret ( C‑138/07, EU:C:2009:82) (nedan kallad domen Cobelfret), beslut av den 4 juni 2009, KBC Bank och Beleggen, Risicokapitaal, Beheer ( C‑439/07 och C‑499/07, EU:C:2009:339) (nedan kallat beslutet KBC), och dom av den 19 december 2019, Brussels Securities ( C‑389/18, EU:C:2019:1132) (nedan kallad domen Brussels Securities).

6 Rådets direktiv 2003/123/EG av den 22 december 2003 om ändring av direktiv 90/435 (EUT L 7, 2004, s. 41).

7 Rådets direktiv av den 30 november 2011 om ett gemensamt beskattningssystem för moderbolag och dotterbolag hemmahörande i olika medlemsstater (EUT L 345, 2011, s. 8).

8 Denna begränsade överföring av överskott av BDI från de överlåtande bolagen beviljades i enlighet med den proportionella andel som anges i artikel 206.2 i CIR 1992 i fråga om återvinningsbara förluster, i och med att det inte fanns någon rättslig grund för överföring av BDI vid en fusion.

9 Den enda bestämmelse som skulle kunna vara relevant för svaret på tolkningsfrågan är artikel 19.1 a i direktiv 78/855, där det anges att en fusion både i förhållandet mellan det överlåtande och det övertagande bolaget och i förhållandet till tredje man innebär att det överlåtande bolagets samtliga tillgångar och skulder övergår till det övertagande bolaget. Rent teoretiskt skulle frågan visserligen kunna uppkomma, huruvida det aktuella överskottet av DBI (eller av andra skatteförmåner, såsom överförbara förluster) ska betraktas som en del av det överlåtande bolagets tillgångar, men utifrån detta direktiv, som inte tycks reglera skatteeffekterna av en fusion, är det långt ifrån uppenbart hur denna fråga ska besvaras.

10 Rådets direktiv av den 23 juli 1990 om ett gemensamt beskattningssystem för fusion, fission, överföring av tillgångar och utbyte av aktier eller andelar som berör bolag i olika medlemsstater (EGT L 225, 1990, s. 1; svensk specialutgåva, område 9, volym 2, s. 20). Det ska emellertid klargöras att direktiv 90/434, som beskrivs nedan i punkt 47, inte tycks innehålla några bestämmelser som är tillämpliga i det nationella målet.

11 Se tredje skälet i direktiv 90/435.

12 Beslutet KBC (punkt 57).

13 Dom av den 19 december 2019 Junqueras Vies ( C‑502/19, EU:C:2019:1115, punkterna 55 och 56 och där angiven rättspraxis).

14 Dom av den 18 oktober 2012, Punch Graphix Prepress Belgium ( C‑371/11, EU:C:2012:647, punkt 26) och beslutet KBC (punkterna 58 och 59).

15 Domen Cobelfret (punkterna 33–41).

16 Domen Brussels Securities (punkt 49).

17 Domen Brussels Securities (punkt 53).

18 Att en skatterättslig bestämmelse tillämpas analogt på en situation som i princip inte tycks ingå i bestämmelsens materiella tillämpningsområde (ratione materiae) väcker frågor ur ett rättssäkerhetsperspektiv, vilket i synnerhet ställer krav på att skattebestämmelser ska tolkas restriktivt.

19 Se ovan punkterna 27, 29 och 36.

20 Se ovan punkterna 60.

21 Eftersom det vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna inte fanns någon bestämmelse i belgisk rätt om överföring av överskott av DBI från de överlåtande bolagen till det övertagande bolaget, tillämpade skattemyndigheten samma regel om en proportionell begränsning analogt på överskottet av DBI.

22 Genom detta resonemang fastställde domstolen att de aktuella nationella bestämmelserna i vissa situationer innebar att moderbolaget kan beskattas mer än om utdelningar som mottagits inom ramen för skattesystemet för moder- och dotterbolag hade uteslutits från dess beskattningsunderlag.

23 Detta konstaterande bekräftas också av de jämförande siffrorna för dessa två fall i den belgiska regeringens och kommissionens skriftliga yttranden. Konstaterandet bestreds för övrigt inte av Allianz Benelux vid förhandlingen.

24 Om det var tillåtet att föra över obegränsade underskott och överskott av DBI i samband med fusion, skulle bolag kunna genomföra (potentiellt fiktiva) uppköp av andra bolag som förfogar över sådana underskott eller överskott av DBI i det enda syftet att erhålla en skatteförmån eller undandra sig skatt. Genom att fastställa ett objektivt, tydligt och förutsägbart kriterium (som en proportionell begränsning) i förhållande till de skattemässiga nettotillgångarna i de överlåtna delarna av det överlåtande bolaget och det övertagande bolagets sammanlagda skattemässiga nettotillgångar, likaledes före fusionen, och det skattemässiga nettovärdet av de övertagna delarna, kan just ett sådant missbruk förhindras. Jag vill emellertid klargöra att det inte framgår vare sig av beslutet om hänskjutande eller av parternas yttranden att det nu aktuella målet rör en sådan situation.

25 Domstolen har i detta avseende redan slagit fast att en åtgärd enligt vilken ett moderbolag med hemvist i en medlemsstat, vid en fusion saknar möjlighet att från sin skattepliktiga inkomst göra avdrag för förluster i det överlåtande dotterbolaget, med hemvist i en annan medlemsstat, kan vara motiverad av behovet av att säkerställa fördelningen av beskattningsrätten mellan medlemsstaterna och att förhindra att förluster utnyttjas två gånger samt att förhindra skatteflykt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 februari 2013, A ( C‑123/11, EU:C:2013:84, punkterna 40–46)). Frågan om fördelningen av beskattningsrätten mellan medlemsstaterna har inte uppkommit i det nu aktuella målet, eftersom den belgiska skattemyndigheten tycks vara den enda behöriga myndigheten.