Domstolens dom (tionde avdelningen) den 28 april 2022
I mål C‑277/21, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Belgien) genom beslut av den 31 mars 2021, som inkom till domstolen den 29 april 2021, i målet
DOMSTOLEN (tionde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden I. Jarukaitis samt domarna M. Ilešič och Z. Csehi (referent), generaladvokat: M. Campos Sánchez-Bordona, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av: Secrétariat général de l’enseignement catholique ASBL (SeGEC) m.fl., genom D. Renders och E. Gonthier, avocats, Europeiska kommissionen, genom F. Blanc och T. Materne, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
1. Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av punkt 20.15 i bilaga A och punkt 20.309 h i bilaga A till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 549/2013 av den 21 maj 2013 om det europeiska national- och regionalräkenskapssystemet i Europeiska unionen (EUT L 174, 2013, s. 1).
2. Begäran har framställts i ett mål mellan, å ena sidan, Secrétariat général de l’enseignement catholique ASBL (SeGEC) och sex andra ideella föreningar som är verksamma inom undervisningssektorn i Belgien (nedan tillsammans kallade föreningarna i fråga) och, å andra sidan, Institut des Comptes nationaux (nedan kallat ICN) och Banque nationale de Belgique. Målet rör ICN:s klassificering av föreningarna i fråga inom sektorn offentlig förvaltning, delsektorn delstatlig förvaltning, enligt 2010 års europeiska redovisningssystem, som inrättats genom förordning nr 549/2013 (nedan kallat ENS 2010).
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
3. Skälen 1 och 3 i förordning nr 549/2013 har följande lydelse:
(”(1) Utarbetandet av unionens politik och övervakningen av medlemsstaternas ekonomier och av den ekonomiska och monetära unionen (EMU) förutsätter att det finns jämförbara, aktuella och tillförlitliga uppgifter om varje medlemsstats eller regions ekonomiska struktur och utveckling.
…
(3) Unionsmedborgarna behöver räkenskaper som underlag för att kunna analysera den ekonomiska situationen i en medlemsstat eller en region. För jämförbarhetens skull bör sådana räkenskaper utarbetas enligt gemensamma och entydiga principer. Den information som tillhandahålls bör vara så exakt och fullständig som möjligt, och lämnas i god tid för att säkerställa största möjliga transparens för samtliga sektorer.”
4. Bilaga A till förordningen, som rör ENS-metoden 2010, innehåller ett kapitel 1, med rubriken ”Allmän översikt och grundprinciper”, som innehåller punkterna 1.01, 1.19, 1.34–1.36 och 1.57 i denna bilaga. I dessa punkter anges följande:
”1.01) [ENS 2010] är ett internationellt jämförbart räkenskapssystem för systematisk och detaljerad beskrivning av en hel ekonomi (dvs. en region, ett land eller en grupp av länder), av dess komponenter och av dess samband med andra hela ekonomier.
…
1.19) För [Europeiska unionen] och dess medlemsstater har resultaten från [ENS 2010] stor betydelse vid utformning och styrning av den sociala och ekonomiska politiken.
…
1.34) Sektorräkenskaperna skapas genom att enheter hänförs till olika sektorer vilket möjliggör att transaktioner och saldoposter i räkenskaperna kan redovisas efter sektor. Genom en sådan uppdelning får man ett viktigt underlag för den ekonomiska politiken och finanspolitiken. De viktigaste sektorerna är hushåll, offentlig förvaltning, bolag (finansiella och icke-finansiella), hushållens icke-vinstdrivande organisationer och utlandet. Den distinktion som görs mellan marknadsverksamhet och icke-marknadsverksamhet är väsentlig. En offentligt styrd enhet som betraktas som en marknadsaktör ska klassificeras till bolagssektorn och inte till sektorn offentlig förvaltning. Bolagets underskott och skuldsättning kommer således inte att ingå i det offentliga underskottet och skuldsättning.
1.35) Det är viktigt att det fastställs tydliga och stabila kriterier för hur enheterna ska hänföras till sektorerna. Den offentliga sektorn består av ekonomins alla inhemska institutionella enheter som styrs av den offentliga förvaltningen. Den privata sektorn omfattar alla övriga inhemska enheter. Av tabell 1.1 framgår vilka kriterier som används för att skilja mellan den offentliga och den privata sektorn, och mellan sektorn offentlig förvaltning och sektorn offentliga bolag, och inom den privata sektorn mellan sektorerna hushållens icke-vinstdrivande organisationer och privata bolag.
Tabell 1.1
Kriterier | Offentligt styrda (Sektorn offentlig förvaltning plus offentliga bolag) | Privatstyrda (Privata sektorn)
Icke-marknadsproduktion | Offentlig förvaltning | Hushållens icke-vinstdrivande organisationer
Marknadsproduktion | Offentliga bolag | Privata bolag
1.36) Med styrning eller bestämmande inflytande avses möjligheten att bestämma policy eller strategisk inriktning för en institutionell enhet. Närmare uppgifter beträffande definitionen av styrning (bestämmande inflytande) ges i punkterna 2.35–2.39.
…
1.57) Institutionella enheter är ekonomiska enheter som kan äga varor och tillgångar, skuldsätta sig och bedriva ekonomisk verksamhet och göra transaktioner med andra enheter för egen räkning. I ENS 2010-systemet delas de institutionella enheterna in i fem ömsesidigt uteslutande inhemska institutionella sektorer: Dessa fem sektorer sammantaget bildar den totala inhemska ekonomin. Varje sektor är också indelad i delsektorer. ENS 2010-systemet möjliggör en fullständig uppsättning av flödeskonton och balansräkningar för varje sektor och delsektor samt för ekonomin totalt. Utländska enheter kan samverka med dessa fem inhemska sektorer, och denna samverkan visas mellan de fem inhemska sektorerna och en sjätte institutionell sektor – utlandet.”
a) Icke-finansiella bolag.
b) Finansiella bolag.
c) Offentlig förvaltning.
d) Hushåll.
e) Hushållens icke-vinstdrivande organisationer
5. I kapitel 2, med rubriken ”Enheter och gruppering av enheter”, i denna bilaga återfinns punkterna 2.12, 2.39, 2.113 och 2.130, vilka har följande lydelse:
”2.12) Definition: En institutionell enhet är en ekonomisk enhet som kännetecknas av beslutsautonomi när den utövar sin huvudsakliga funktion. En inhemsk enhet betraktas som en institutionell enhet på det ekonomiska territorium där den har sin huvudsakliga ekonomiska hemvist om den har beslutsautonomi och antingen har en fullständig bokföring eller kan sammanställa en fullständig bokföring. För att en enhet ska anses ha beslutsautonomi när den utövar sin huvudsakliga funktion ska den
a) ha rätt att äga varor och tillgångar för egen räkning, och kunna byta ägandet till varor eller tillgångar genom transaktioner med andra institutionella enheter,
b) kunna fatta ekonomiska beslut och bedriva ekonomisk verksamhet som den har det juridiska ansvaret för,
c) kunna ådra sig skulder för egen del, åta sig andra förpliktelser eller vidare åtaganden samt ingå avtal, och
d) kunna upprätta en fullständig bokföring som omfattar alla dess transaktioner under räkenskapsperioden samt en balansräkning över tillgångar och skulder.
…
2.39) För icke-vinstdrivande organisationer som betraktas som självständiga juridiska enheter ska följande fem indikatorer på kontroll beaktas vid bedömningen om de är offentligt styrda: Precis som med bolag kan en enda indikator i vissa fall vara tillräcklig för att fastställa att enheten är offentligt styrd, men i andra fall kan det vara flera olika indikatorer som tillsammans pekar på att så är fallet.
a) Tillsättningen av ledande befattningshavare.
b) Instruktionsbestämmelserna.
c) Avtalsförpliktelser.
d) Finansieringsgrad.
e) Graden av riskexponering för den offentliga förvaltningen.
…
Offentlig förvaltning (S.13)
…
2.113) Sektorn offentlig förvaltning delas in i följande fyra delsektorer: … …
b) Delstatlig förvaltning (utom sociala trygghetsfonder) (S.1312).
Hushållens icke-vinstdrivande organisationer (S.15)
…
2.130) … De icke-vinstdrivande organisationer som inte är marknadsproducenter och står under bestämmande inflytande av den offentliga förvaltningen ska klassificeras i sektorn offentlig förvaltning (S.13).
…”
6. Kapitel 3 i samma bilaga innehåller en punkt 3.31 som har följande lydelse:
”Övriga privata producenter delas upp i privata icke-vinstdrivande organisationer och övriga privata producenter.
Definition: En privat icke-vinstdrivande organisation definieras som en juridisk eller social enhet vars syfte är att producera varor och tjänster med egenskaper som gör att de inte kan bli en källa för inkomster, vinster eller andra finansiella förtjänster för de enheter som inrättar, styr eller finansierar dem. När produktionsverksamheten genererar ett överskott kan inga andra institutionella enheter tillgodogöra sig detta överskott.
…
En privat icke-vinstdrivande organisation klassificeras i sektorn hushållens icke-vinstdrivande organisationer om den är en icke-marknadsproducent, såvida den inte styrs av den offentliga förvaltningen. Om så är fallet ska den ingå i sektorn offentlig förvaltning.
…”
7. I kapitel 20, med rubriken ”Räkenskaper för sektorn offentlig förvaltning”, i bilaga A till förordning nr 549/2013 återfinns punkterna 20.05, 20.13, 20.15, 20.18, 20.29, 20.306, 20.309 och 20.310, vilka har följande lydelse:
”20.05) Sektorn offentlig förvaltning (S.13) består av alla enheter inom den offentliga förvaltningen och alla icke-marknadsproducerande icke-vinstdrivande organisationer som kontrolleras av offentliga förvaltningsenheter. …
…
Icke-vinstdrivande organisationer som klassificeras som tillhörande sektorn offentlig förvaltning
20.13) Icke-vinstdrivande organisationer som är icke-marknadsproducenter och kontrolleras av offentliga förvaltningsenheter tillhör sektorn offentlig förvaltning.
…
20.15) Med kontroll eller bestämmande inflytande över en icke-vinstdrivande organisation avses möjligheten att bestämma den allmänna inriktningen för denna organisation. Offentlig intervention i form av allmänna föreskrifter som gäller för alla enheter som bedriver en viss verksamhet är inte relevant när det gäller att avgöra huruvida den offentliga förvaltningen har bestämmande inflytande över en enskild enhet eller ej. För att avgöra om den offentliga förvaltningen har bestämmande inflytande över en icke-vinstdrivande organisation eller inte används följande fem indikatorer: En enda indikator kan räcka för att fastställa vem som har bestämmande inflytande. Om en icke-vinstdrivande organisation som huvudsakligen finansieras av den offentliga förvaltningen fortfarande kan bestämma policy eller strategisk inriktning i betydande utsträckning enligt övriga indikatorer anses den emellertid inte vara offentligt kontrollerad. I de flesta fall är det en rad separata indikatorer som tillsammans pekar på att en enhet står under bestämmande inflytande. Ett beslut som bygger på dessa indikatorer är till sin natur en subjektiv bedömning.
a) Tillsättning av befattningshavare.
b) Andra grundvalar för verksamheten (t.ex. förpliktelser i stiftelseurkunden eller stiftelsestadgarna för den icke-vinstdrivande organisationen).
c) Avtalsförpliktelser.
d) Finansieringsgrad.
e) Riskexponering.
…
Offentlig kontroll
20.18) Med kontroll eller bestämmande inflytande över en enhet avses möjligheten att bestämma den allmänna inriktningen för denna enhet. …
…
Gränsdragningen mellan marknad och icke-marknad
20.29) … Förmågan att bedriva marknadsverksamhet kommer främst att bedömas med hjälp av det vanliga kvantitativa kriteriet (det s.k. 50 %-kriteriet), där försäljningen ställs i relation till produktionskostnaderna (enligt definitionen i punkterna 20.30 och 20.31). För att betraktas som marknadsproducent ska den offentliga enheten under flera år i rad täcka minst 50 % av sina kostnader med försäljningen.
…
20.306) Alla institutionella enheter i den offentliga sektorn är inhemska enheter som direkt eller indirekt kontrolleras av offentliga enheter. Med kontroll över en enhet avses möjligheten att bestämma enhetens allmänna inriktning eller policy. Detta beskrivs mer utförligt nedan.
…
Kontroll över den offentliga sektorn
20.309) Med kontroll över en inhemsk offentlig enhet avses möjligheten att bestämma allmän inriktning eller policy för denna enhet. Detta kan ske genom en enda offentlig enhets direkta rättigheter eller genom många offentliga enheters kollektiva rättigheter. Följande indikatorer på kontroll ska beaktas: …
a) Rätten att utse, inge veto mot eller entlediga merparten av tjänstemännen, styrelseledamöterna etcetera Rätten att utnämna, entlediga, godkänna eller inge veto mot majoriteten av ledamöterna i en enhetsstyrelse är tillräckligt för att avgöra om kontroll föreligger. Dessa rättigheter kan innehas direkt av en offentlig enhet eller indirekt av offentliga enheter tillsammans. Om den första omgången av utnämningar bestäms av den offentliga sektorn men efterföljande ersättningar inte är föremål för sådan kontroll, kvarstår klassificeringen till den offentliga sektorn tills majoriteten av styrelseledamöterna inte är kontrollerade utnämningar.
b) Rätten att utse, inge veto mot eller entlediga nyckelpersoner inom personalen. Om kontrollen av den allmänna inriktningen i praktiken bestäms av inflytelserika styrelseledamöter, t.ex. vd, styrelseordförande och finansdirektör, blir befogenheterna att utse, inge veto mot eller entlediga dessa befattningshavare desto viktigare.
c) Rätten att utse, inge veto mot eller entlediga de flesta ledamöter i enhetens viktigaste kommittéer. Om viktiga faktorer för den allmänna inriktningen, t.ex. ersättningen till de högre tjänstemännen och affärsstrategin, delegerats till underkommittéer är rätten att utse, inge veto mot eller entlediga direktörer i dessa underkommittéer avgörande för kontroll.
g) Rätten att kontrollera genom godkännande/tillstånd till upplåning. Långivare kräver ofta bestämmande inflytande som villkor för att ge lån. Om den offentliga sektorn utövar ett bestämmande inflytande via utlåning eller genom att skydda sin riskexponering på grund av en garanti och det inflytandet är större än det som ett bolag inom den privata sektorn vanligtvis möter från en bank, är detta en indikator på kontroll. Om en enhet måste ha tillstånd från den offentliga sektorn för att låna är detta en indikator på kontroll.
h) Styrning via överdrivet strikta bestämmelser. Om bestämmelserna är så strikta att de i praktiken dikterar bolagets allmänna inriktning är det en form av kontroll. Offentliga myndigheter kan i vissa fall ha stora tillsynsbefogenheter, särskilt på områden med monopol och för privatiserade enheter för allmännyttiga tjänster. Tillsynen kan avse viktiga områden, som prissättning, utan att en enhet för den skull har överlämnat kontrollen av den allmänna inriktningen. Valet att bedriva verksamhet i en strikt reglerad miljö är också en indikator på att enheten inte är kontrollerad.
i) Övrigt. Kontroll kan också förekomma genom lagstadgade befogenheter eller rättigheter som härrör från en enhets bolagsordning, t.ex. att begränsa verksamhet, mål och driftsaspekter, godkänna budgetar eller förhindra att enheten ändrar sin bolagsordning eller upplöser sig, godkänna utdelningar eller säga upp enhetens förbindelser med den offentliga sektorn. En enhet som helt eller nästan helt finansieras av den offentliga sektorn anses kontrollerad om styrningen av den finansieringen är tillräckligt restriktiv för att diktera den allmänna inriktningen på det området.
20.310) Varje klassificeringsfall måste bedömas individuellt och samtliga dessa indikatorer kanske inte är relevanta i varje enskilt fall. Vissa indikatorer, såsom a, c och d i punkt 20.309, är tillräckliga i sig själva för att fastställa kontroll. För de övriga kan en rad separata indikatorer tillsammans ange att kontroll förekommer.”
Belgisk rätt
8. I artikel 24 i konstitutionen föreskrivs följande:
”§ 1. Utbildning är fri; alla åtgärder som hindrar detta är förbjudna; bekämpning av överträdelser regleras endast i lag eller i förordning.
Gemenskapen ska säkerställa föräldrarnas fria val.
Gemenskapen ska bedriva neutral undervisning. Neutraliteten innebär bland annat respekt för filosofiska, ideologiska eller religiösa uppfattningar hos föräldrar och hos elever.
Skolor som drivs i offentlig regi ska, fram till dess att skolplikten upphör, erbjuda möjlighet att välja mellan undervisning i en av de erkända religionerna och undervisning i icke-konfessionell etik.
§ 2. Om en gemenskap, i egenskap av huvudman, vill delegera behörighet till ett eller flera självständiga organ, kan detta endast ske genom dekret som antas med en majoritet av två tredjedelar av de avgivna rösterna.
§ 3. Var och en har rätt till utbildning med respekt för de grundläggande friheterna och rättigheterna. Tillgången till utbildning ska vara kostnadsfri fram till dess att skolplikten upphör.
Alla elever som omfattas av skolplikt har rätt att få undervisning i etik eller i religion av gemenskapen.
§ 4. Alla elever och studenter, föräldrar, anställda och skolor är lika inför lagen eller dekretet. I lag och i dekret beaktas objektiva skillnader – särskilt de kännetecken som utmärker varje huvudman – som motiverar en lämplig behandling.
§ 5. I lag eller i dekret regleras hur gemenskapen ska driva undervisning och undervisningens erkännande och subventionering.”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
9. Det framgår av begäran om förhandsavgörande att i Belgien föreskrivs principen om fri undervisning sedan år 1831 i konstitutionen. Organisationen av förskole-, primär-, sekundär- och högskolekurser som inte är universitetsutbildning har varit föremål för en nationell lagstiftning som gör en åtskillnad mellan, å ena sidan, de läroanstalter som omfattas av den ”officiella utbildningen”, som utgörs av skolor som organiseras av staten, provinser, kommuner, sammanslutningar av kommuner eller av andra offentligrättsliga personer, och, å andra sidan, ”fri subventionerad undervisning”, som är konfessionell och icke-konfessionell, bestående av ett nätverk av skolor som subventioneras av den behöriga offentligrättsliga personen, i detta fall den franskspråkiga gemenskapen, men som organiseras av en privaträttslig juridisk person. Organisationerna i fråga ingår i det nätverk för den fria undervisningen som subventioneras och är en sammanslutning som företräder de organisationer som anordnar den katolska undervisningen, en sammanslutning som består av de organisationer som anordnar den fria icke-konfessionella undervisningen och fem organ som bedriver subventionerade fria utbildningsinrättningar av konfessionell karaktär.
10. I Belgien är det ICN som har i uppdrag att sammanställa de statistiska uppgifter som krävs enligt ENS 2010 och att i detta syfte dela in de olika ekonomiska aktörerna i varje sektor i de kategorier som fastställs i förordning nr 549/2013. De främsta sektorerna är hushåll, offentlig förvaltning, bolag (finansiella och icke-finansiella), hushållens icke-vinstdrivande organisationer och utlandet.
11. Genom beslut av den 28 mars 2018 fann ICN:s styrelse att organisationerna i fråga är ”separata institutionella enheter” i den mening som avses i punkt 2.12 i bilaga A till denna förordning, vilka kontrolleras av den offentliga förvaltningen, närmare bestämt av den franskspråkiga gemenskapen. ICN ansåg därför att organisatörerna, i egenskap av icke-marknadsenheter, skulle klassificeras i sektorn offentlig förvaltning på regional nivå (S.1312-sektorn) i den mening som avses i punkt 2.113 b i bilaga A till nämnda förordning. ICN preciserade bland annat att offentlig kontroll, i den mening som avses i ENS 2010, av de fria subventionerade utbildningsinrättningarna skulle konstateras bland annat i den mån undervisningsverksamheten helt eller nästan helt finansieras av den offentliga sektorn och denna finansiering är beroende av att lagstadgade normer iakttas.
12. Den 14 juni 2018 väckte de aktuella sammanslutningarna talan vid den hänskjutande domstolen, det vill säga Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Belgien), om ogiltigförklaring av detta klassificeringsbeslut. De har bland annat ifrågasatt ICN:s bedömning att de kontrolleras av den franskspråkiga gemenskapen och gjort gällande att de, såsom tillhörande kategorin hushållens icke-vinstdrivande organisationer, felaktigt har klassificerats inom sektorn offentlig förvaltning.
13. Den hänskjutande domstolen har för det första angett att de organisationer som driver de subventionerade fria utbildningsinrättningarna, vilka har formen av ideella föreningar, kan betraktas som icke-vinstdrivande organisationer i den mening som avses i bilaga A till förordning nr 549/2013, och att de aktuella sammanslutningarna inte är överens med ICN vad gäller tolkningen av begreppet ”offentlig kontroll” i den mening som avses i bilagan, eftersom beslutet av den 28 mars 2018 i detta avseende lägger tonvikten på tre av de fem kontrollindikatorer som avses i punkt 20.15 i denna bilaga, det vill säga finansieringsgraden, andra grundvalar för verksamheten och riskexponeringen.
14. Den hänskjutande domstolen anser vidare att även om den fria subventionerade undervisningen huvudsakligen finansieras av den franskspråkiga gemenskapen, det vill säga en offentlig myndighet, innebär finansieringskriteriet emellertid inte i sig att det är möjligt att konstatera att det föreligger en offentlig kontroll över en icke-vinstdrivande organisation när denna organisation fortfarande på ett betydande sätt kan bestämma sin policy eller sitt program. Den hänskjutande domstolen anser vidare, med hänvisning till punkt 77 i domen av den 11 september 2019, FIG och FISE ( C‑612/17 och C‑613/17, EU:C:2019:705), att frågan huruvida en offentlig förvaltning kontrollerar en icke-vinstdrivande organisation inte kan avse frågan huruvida den offentliga förvaltningen har ett bestämmande inflytande över förvaltningen av eller beslutsförmågan hos den institutionella enheten i fråga, vilken per definition har full autonomi på området, utan syftar till att fastställa huruvida denna enhet, trots att en sådan självständighet föreligger, kan leda och ha ett bestämmande inflytande över enheten i samband med utformningen och förverkligandet av dess syften, verksamhet och strategiska inriktning.
15. Enligt den hänskjutande domstolen grundar sig ICN:s beslut att klassificera de organisationer som driver de subventionerade fria utbildningsinrättningarna inom sektorn offentlig förvaltning huvudsakligen på de olika skyldigheter som åligger dem för att kunna dra fördel av den finansiering som beviljats av den franskspråkiga gemenskapen. Dessa skyldigheter ska emellertid bedömas mot bakgrund av den kontrollindikator som föreskrivs i punkt 20.309 h i bilaga A till förordning nr 549/2013, avseende ”[s]tyrning via överdrivet strikta bestämmelser”. I förevarande fall anser den hänskjutande domstolen emellertid att det, även om de olika omständigheter som åberopats av ICN visar att de aktuella föreningarnas verksamhet omfattas av en betydande nationell lagstiftning, är svårt att klassificera den som ”överdriven”, i den mening som avses i denna bestämmelse, i avsaknad av indikationer på detta i EU-domstolens praxis. Det är för att få klarhet i detta som den hänskjutande domstolen har ställt den första tolkningsfrågan.
16. Den hänskjutande domstolen har dessutom ställt den andra frågan för att få klarhet i räckvidden av punkt 20.15 i bilaga A till förordning nr 549/2013, i vilken det i första meningen föreskrivs att den offentliga förvaltningens kontroll över en icke-vinstdrivande organisation ska definieras som befogenheten att bestämma dess allmänna policy eller program. I andra meningen i denna punkt föreskrivs emellertid att enbart ett offentligt ingripande i form av allmänna bestämmelser som är tillämpliga på samtliga enheter inom ett och samma verksamhetsområde inte är relevant för att avgöra huruvida den offentliga förvaltningen utövar kontroll över en viss enhet. I förevarande fall har den hänskjutande domstolen angett att ICN:s beslut även grundar sig på den omständigheten att de rättsregler som är tillämpliga på personalen inom den fria subventionerade undervisningen liknar de regler som gäller för personal inom den officiella undervisningen, vilka i sig liknar reglerna som gäller för offentligt anställda. Det ska således fastställas huruvida de regler som är tillämpliga på personal inom den fria subventionerade undervisningen kan anses vara ”allmänna föreskrifter som gäller för alla enheter som bedriver en viss verksamhet”. Om så är fallet ska det, med tillämpning av det ”negativa kriteriet” i andra meningen i denna bestämmelse, anses att förekomsten av dessa regler inte är relevant för bedömningen av huruvida den offentliga förvaltningen utövar kontroll över en institutionell enhet. Den hänskjutande domstolen har emellertid preciserat att även om ”en viss verksamhet”, i den mening som avses i den andra meningen, är undervisningsområdet i sig, måste hänsyn tas till den omständigheten att, trots likheterna mellan de två regelsystemen som tillämpas på de två personalkategorierna i fråga, ett visst antal nationella bestämmelser endast är tillämpliga på personalen inom den fria subventionerade undervisningen, utan att för den skull vara specifika för var och en av de enskilda enheter som de olika organen utgör.
17. Mot denna bakgrund beslutade Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:
”1) Ska punkt 20.309 h i bilaga A till [förordning nr 549/2013] tolkas så, att bestämmelser enligt vilka en behörig offentlig förvaltning inom verksamheten undervisning ska
godkänna läroplanen,
reglera såväl utbildningsstrukturen som de prioriterade och specifika uppdragen, anordna en kontroll av villkoren för att skriva in och stänga av elever, för beslut från möten mellan lärare, elev- och föräldrarepresentanter och för det finansiella bidraget, anordna sammanslagningar av skolinrättningar inom strukturerade nätverk och kräva att kursplaner och pedagogiska planer tas fram och att aktivitetsrapporter upprättas och inges,
anordna kontroll och inspektion som särskilt avser de undervisade ämnena, utbildningsnivå och tillämpningen av språklagarna, med undantag för pedagogiska metoder, och
uppställa ett lägsta elevantal per klass, inriktningar, nivåer eller andra indelningar, såvida inte undantag har godkänts av ministern, ska anses vara ”överdrivet strikta” i den mening som avses i denna bestämmelse, så att de i praktiken dikterar eller är bindande vad gäller den allmänna inriktningen eller programmet hos enheterna inom den berörda verksamheten?
2) Ska punkt 20.15 i bilaga A till samma förordning tolkas så, att begreppet allmänna bestämmelser omfattar specifika bestämmelser som består av tjänsteföreskrifter som är tillämpliga på personalen inom icke-vinstdrivande organisationer som är verksamma inom undervisningsområdet och som finansieras av en offentlig förvaltning?”
Prövning av tolkningsfrågorna
Den första frågan
18. Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida punkt 20.309 h i bilaga A till förordning nr 549/2013 ska tolkas så, att en nationell lagstiftning som avser icke-vinstdrivande organisationer som är verksamma inom undervisningsområdet och som, trots att de subventioneras av behörig nationell myndighet, åtnjuter en undervisningsfrihet som garanteras i konstitutionen, omfattas av begreppet ”överdrivet strikta bestämmelser”, när denna lagstiftning ger nämnda myndighet i uppdrag eller rätt att godkänna läroplanen, reglera såväl utbildningsstrukturen som de prioriterade och specifika uppdragen, anordna en kontroll av villkoren för att skriva in och stänga av elever, för beslut från möten mellan lärare, elev- och föräldrarepresentanter och för det finansiella bidraget, anordna sammanslagningar av skolinrättningar inom strukturerade nätverk och kräva att kursplaner och pedagogiska planer tas fram och att en aktivitetsrapport upprättas och inges, anordna kontroll och inspektion som särskilt avser de undervisade ämnena, utbildningsnivån och tillämpningen av språklagarna, med undantag för pedagogiska metoder, och fastställa ett lägsta elevantal per klass, inriktning, nivå eller annan indelning, såvida inte undantag har godkänts av ministern.
19. Det ska inledningsvis påpekas att den hänskjutande domstolen genom denna fråga i huvudsak har bett EU-domstolen att undersöka räckvidden och omfattningen av dessa skyldigheter för de enheter som bedriver den fria subventionerade undervisningen enligt belgisk lagstiftning och att avgöra om dessa ska anses vara ”överdrivet strikta” i sådan utsträckning att de i praktiken dikterar eller är bindande vad gäller den allmänna policyn eller programmet för de berörda verksamhetsområdena mot bakgrund av de kriterier och indikatorer som krävs enligt ENS 2010.
20. Den hänskjutande domstolens begäran i detta avseende syftar således i själva verket till att EU-domstolen ska pröva den nationella lagstiftning som är tillämplig med hänsyn till omfattningen av det inflytande som den franskspråkiga gemenskapen utövar på området för subventionerad undervisning.
21. Det ska i detta hänseende erinras om att EU-domstolen i ett förfarande enligt artikel 267 FEUF, som vilar på en tydlig funktionsfördelning mellan de nationella domstolarna och EU-domstolen, enligt dess fasta praxis saknar behörighet att tolka nationell rätt och att det uteslutande ankommer på den nationella domstolen att fastställa och bedöma de faktiska omständigheterna i det nationella målet samt avgöra den exakta innebörden av bestämmelserna i nationella lagar och andra författningar (dom av den 4 mars 2020, Schenker, C‑655/18, EU:C:2020:157, punkt 19 och där angiven rättspraxis).
22. EU-domstolen, som ska ge de nationella domstolarna användbara svar, är emellertid behörig att ge anvisningar, på grundval av handlingarna i det nationella målet samt de skriftliga och muntliga yttranden som avgetts till den, som är ägnade att göra det möjligt för den hänskjutande domstolen att avgöra målet (dom av den 3 oktober 2019, Fonds du Logement de la Région de Bruxelles-Capitale, C‑632/18, EU:C:2019:833, punkt 49 och där angiven rättspraxis).
23. I förevarande fall ska det inledningsvis erinras om att det framgår av skälen 1 och 3 samt punkterna 1.01 och 1.19 i bilaga A till förordning nr 549/2013 att ENS 2010 fastställer en referensram som, för såväl unionsmedborgarnas som unionens egna behov, syftar till att utarbeta medlemsstaternas räkenskaper. För jämförbarhetens skull bör dessa räkenskaper utarbetas enligt gemensamma och entydiga principer (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 september 2019, FIG och FISE, C‑612/17 och C‑613/17, EU:C:2019:705, punkt 32).
24. För redovisningsändamål enligt ENS 2010 bör varje institutionell enhet, som i huvudsak definieras i punkterna 1.57 och 2.12 i bilaga A till förordning nr 549/2013 som en ekonomisk enhet som kännetecknas av självständigt beslutsfattande vid utövandet av sin huvudsakliga funktion, knytas till en av de sex huvudsektorer som anges i punkt 1.34 i bilaga A till den förordningen, nämligen hushåll, offentlig förvaltning, finansiella bolag, icke-finansiella bolag, hushållens icke-vinstdrivande organisationer och utlandet (dom av den 11 september 2019, FIG och FISE, C‑612/17 och C‑613/17, EU:C:2019:705, punkt 33).
25. I det nationella målet utgör de aktuella sammanslutningarna var och en en ”institutionell enhet” i den mening som avses i punkterna 1.57 och 2.12 i bilaga A till förordning nr 549/2013. Även om de inte har ifrågasatt den hänskjutande domstolens klassificering av dem som ”icke-vinstdrivande organisationer som inte är marknadsproducenter”, i den mening som avses i punkterna 3.31 och 20.29 i bilaga A till förordning nr 549/2013, finns det däremot meningsskiljaktigheter mellan parterna i det nationella målet vad gäller frågan huruvida organisationerna i fråga kontrolleras av en offentlig myndighet eller inte.
26. Om så är fallet ska en icke-vinstdrivande organisation, i egenskap av icke-marknadsproducent, hänföras till sektorn offentlig förvaltning, medan den, om så inte är fallet, ska klassificeras som tillhörande kategorin hushållens icke-vinstdrivande organisationer. Denna klassificeringsmetod framgår av punkterna 1.35, 2.130, 3.31, 20.05 och 20.13 i bilaga A till förordning nr 549/2013 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 september 2019, FIG och FISE, C‑612/17 och C‑613/17, EU:C:2019:705, punkt 34).
27. Det allmänna begreppet ”kontroll” definieras på ett liknande sätt i punkterna 1.36, 20.15, 20.18, 20.306 och 20.309 i bilaga A till förordning nr 549/2013 som en befogenhet eller möjlighet att bestämma allmän policy, strategi eller program för en enhet. I punkt 20.309 i denna bilaga, som ingår i den del av kapitel 20 som avser den offentliga sektorn och som bland annat omfattar offentliga myndigheter och enheter som de kontrollerar, anges nio allmänna kontrollindikatorer som gör det möjligt att avgöra om en inhemsk enhet kan anses vara offentligt styrd vid dess klassificering inom den offentliga sektorn, varvid vissa av dessa indikatorer enligt punkt 20.310 i bilagan eventuellt inte är relevanta beroende på omständigheterna (dom av den 11 september 2019, FIG och FISE, C‑613/17, EU:C:2019:705, punkt 35).
28. Punkt 20.15 i bilaga A till förordning nr 549/2013 rör närmare bestämt frågan om den offentliga förvaltningens kontroll över icke-vinstdrivande organisationer och innehåller fem kontrollindikatorer som ska beaktas vid bedömningen av huruvida en icke-vinstdrivande organisation står under offentlig kontroll. Dessa fem indikatorer återfinns även i punkt 2.39 i bilaga A till förordning nr 549/2013 med några redaktionella skillnader beroende på språkversion. Med hänsyn till att de behandlar samma fråga och har samma syfte, nämligen att precisera vilka kontrollindikatorer som är tillämpliga på icke-vinstdrivande organisationer, ska punkterna 2.39 och 20.15 i denna bilaga, trots dessa redaktionella skillnader, ges en motsvarande tolkning och anses utgöra en och samma bestämmelse (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 september 2019, FIG och FISE, C‑612/17 och C‑613/17, EU:C:2019:705, punkt 37).
29. Vidare kan det konstateras att i den mån punkt 20.309 i bilaga A till förordning nr 549/2013 definierar begreppet kontroll i syfte att fastställa gränserna för sektorn offentlig förvaltning i allmänhet och den enda bestämmelsen i punkterna 2.39 och 20.15 definierar samma begrepp för att särskilja icke-vinstdrivande organisationer inom den offentliga sektorn från sådana som inte ingår i denna sektor, har dessa två definitioner även samma syfte och är således, i fråga om icke-vinstdrivande organisationer, tillämpliga på samma enheter. Det ska således anses att dessa båda bestämmelser kompletterar varandra och därför ska tillämpas tillsammans och på ett harmoniserat sätt för att avgöra huruvida en enhet ingår i den offentliga eller privata sektorn och, följaktligen, när det gäller en icke-vinstdrivande organisation, om den ingår i sektorn offentlig förvaltning, i enlighet med punkterna 3.31 och 20.13 i bilaga A till förordning nr 549/2013, eller om den tillhör kategorin hushållens icke-vinstdrivande organisationer (dom av den 11 september 2019, FIG och FISE, C‑612/17 och C‑613/17, EU:C:2019:705, punkt 38).
30. För att i förevarande fall avgöra huruvida organisationerna i fråga kontrolleras av en offentlig myndighet har den hänskjutande domstolen betonat att finansieringskriteriet inte i sig gör det möjligt att fastställa att det föreligger en kontroll och valt att endast fråga domstolen om tolkningen av punkt 20.309 h i bilaga A till förordning nr 549/2013 och om huruvida samtliga rättigheter och uppdrag som den nationella lagstiftaren har anförtrott den franskspråkiga gemenskapen ska anses utgöra en ”styrning via överdrivet strikta bestämmelser” i den mening som avses i denna bestämmelse.
31. I denna bestämmelse anges att ”[o]m bestämmelserna är så strikta att de i praktiken dikterar bolagets allmänna inriktning är det en form av kontroll”. Domstolen har preciserat att nämnda bestämmelse ingår i kontrollindikatorn avseende ”instruktionsbestämmelserna” eller ”andra grundvalar för verksamheten (t.ex. förpliktelser i stiftelseurkunden eller stiftelsestadgarna för den icke-vinstdrivande organisationen)”, som avses i punkt 2.39 b i bilaga A till förordning nr 549/2013 respektive punkt 20.15 b i bilaga A till förordning nr 549/2013, i den mån denna indikator motsvarar de olika exempel som anges i punkt 20.309 a–c och g–i i denna bilaga (dom av den 11 september 2019, FIG och FISE, C‑612/17 och C‑613/17, EU:C:2019:705, punkt 64).
32. Domstolen har dessutom slagit fast att det framgår av punkt 20.309 h i bilaga A till förordning nr 549/2013 att ett lagstiftningsingripande som, oavsett om det är allmänt eller detaljerat, är tillräckligt ingripande för att de facto fastställa den allmänna policyn eller programmet för en enhet eller till och med samtliga enheter inom ett och samma verksamhetsområde, kan utgöra en indikation på kontroll (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 september 2019, FIG och FISE, C‑612/17 och C‑613/17, EU:C:2019:705, punkt 48).
33. Domstolen har definierat begreppet ”bestämmande inflytande över … den allmänna inriktningen” för en icke-vinstdrivande organisation, i den mening som avses i punkt 20.15 första meningen i bilaga A till förordning nr 549/2013, som att det avser en offentlig myndighets förmåga att på ett varaktigt och permanent sätt utöva ett verkligt och betydande inflytande över själva definitionen och genomförandet av målsättningarna för den icke-vinstdrivande organisationen, dess verksamhet och dess verksamhetsrelaterade aspekter samt den strategiska inriktning och de riktlinjer som den icke-vinstdrivande organisationen avser att följa vid utövandet av denna verksamhet (dom av den 11 september 2019, FIG och FISE, C‑612/17 och C‑613/17, EU:C:2019:705, punkt 90).
34. Med hänsyn till att bestämmelserna i punkterna 20.15 och 20.309 i bilaga A till förordning nr 549/2013 kompletterar varandra, vilket påpekats i punkterna 28 och 29 i förevarande dom, ska denna tolkning av punkt 20.15 första meningen i bilaga A till förordning nr 549/2013, såsom Europeiska kommissionen med rätta har gjort gällande i sitt skriftliga yttrande, även tillämpas analogt på tolkningen av punkt 20.309 h andra meningen i bilaga A till denna förordning, i vilken det föreskrivs att ”[o]m bestämmelserna är så strikta att de i praktiken dikterar bolagets allmänna inriktning är det en form av kontroll”.
35. Punkt 20.309 h i bilaga A till förordning nr 549/2013, jämförd med punkterna 2.39 b och 20.15 b i nämnda bilaga, ska följaktligen tolkas så, att en nationell lagstiftning som avser de icke-vinstdrivande organisationer som är verksamma på utbildningsområdet och som visserligen subventioneras av behörig nationell myndighet men har en undervisningsfrihet som garanteras i konstitutionen, ska anses vara överdrivet strikt i den mening som avses i punkt 20.309 h i nämnda bilaga, när de uppgifter och rättigheter som dessa bestämmelser ger denna förvaltning är tillräckligt långtgående för att i praktiken bestämma den allmänna policyn eller programmet för de berörda utbildningsinstitutionerna genom att göra det möjligt att på ett varaktigt och permanent sätt utöva ett verkligt och väsentligt inflytande över själva fastställandet och förverkligandet av dessa enheters mål, deras verksamhet och operativa aspekter samt de strategiska inriktningar och riktlinjer som enheterna avser att följa vid genomförandet av sin verksamhet.
36. Det ankommer således på den hänskjutande domstolen, som är den enda som har direkt kännedom om tvisten i målet vid den nationella domstolen, att, mot bakgrund av alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter, göra de kontroller som är nödvändiga för att avgöra om de befogenheter som den franskspråkiga gemenskapen har gentemot de aktuella sammanslutningarna genom nationell lagstiftning är tillräckligt långtgående för att i praktiken kunna fastställa de aktuella sammanslutningarnas allmänna policy eller program, särskilt eftersom det är denna förvaltning som har till uppgift att fastställa kursplaner och kursernas innehåll, och därmed att fastställa undervisningens mål, eller om effekten av dessa befogenheter är begränsad, vilket de berörda sammanslutningarna anfört i sina skriftliga yttranden, till en ren kontroll i efterhand, utan avgörande inverkan på den allmänna policyn eller på skolprogrammet eller det akademiska programmet, i den mån den inte rör det konkreta innehållet i undervisningen som skulle leda till utdelandet av ett intyg som bekräftar att ett skolår eller akademiskt år har slutförts med godkänt resultat.
37. Under alla omständigheter ankommer det på den hänskjutande domstolen att göra en helhetsbedömning av indikatorerna, inklusive indikatorn avseende finansieringsgraden, varvid det ska preciseras att denna bedömning, i enlighet med punkt 20.15 sista meningen i bilaga A till förordning nr 549/2013, till sin natur förutsätter en ”subjektiv bedömning” (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 september 2019, FIG och FISE, C‑612/17 och C‑613/17, EU:C:2019:705, punkterna 87 och 88). Enligt punkt 20.310 i bilaga A till denna förordning ska varje klassificeringsfall nämligen prövas för sig och alla dessa indikatorer kan vara irrelevanta i vissa fall, medan flera separata indikatorer i andra fall tillsammans kan visa att det föreligger kontroll. I punkt 2.39 sista meningen och punkt 20.15 sjätte meningen i bilaga A till förordningen anges samma princip, enligt vilken det i de flesta fall är bedömningen av en rad indikatorer som kan visa att det föreligger kontroll.
38. Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan besvaras enligt följande. Punkt 20.309 h i bilaga A till förordning nr 549/2013, jämförd med punkterna 2.39 b och 20.15 b i denna bilaga, ska tolkas så, att nationella bestämmelser som avser icke-vinstdrivande organisationer som är verksamma på utbildningsområdet och som visserligen subventioneras av behörig nationell myndighet men har en undervisningsfrihet som garanteras i konstitutionen, ska anses vara överdrivet strikta när dessa bestämmelser ger denna myndighet uppgiften och rätten: att godkänna läroplanen, att reglera såväl utbildningsstrukturen som de prioriterade och specifika uppdragen, anordna en kontroll av villkoren för att skriva in och stänga av elever, av beslut från möten mellan lärare, elev- och föräldrarepresentanter och av det finansiella bidraget, anordna sammanslagningar av skolinrättningar inom strukturerade nätverk och kräva att kursplaner och pedagogiska planer tas fram och att en aktivitetsrapport upprättas och inges, att anordna kontroll och inspektion som särskilt avser de undervisade ämnena, utbildningsnivån och tillämpningen av språklagarna, med undantag för pedagogiska metoder, och att fastställa ett lägsta elevantal per klass, inriktning, nivå eller annan indelning, såvida inte undantag har godkänts av ministern, i den mån dessa uppdrag och rättigheter är tillräckligt ingripande för att i praktiken fastställa de berörda icke-vinstdrivande organisationernas allmänna policy eller program och därigenom på ett varaktigt och permanent sätt kunna utöva ett verkligt och betydande inflytande över själva definitionen och genomförandet av dessa icke-vinstdrivande organisationers mål, deras verksamhet och de operativa aspekterna samt den strategiska inriktningen och riktlinjer som nämnda icke-vinstdrivande organisationer har för avsikt att följa vid bedrivandet av verksamheten, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.
Den andra frågan
39. Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida punkt 20.15 andra meningen i bilaga A till förordning nr 549/2013 ska tolkas så, att en nationell lagstiftning som utgör en rättslig ordning som endast är tillämplig på personal vid icke-vinstdrivande organisationer som är verksamma inom undervisningsområdet och som finansieras av en offentlig myndighet omfattas av begreppet ”allmänna föreskrifter som gäller för alla enheter som bedriver en viss verksamhet”.
40. Det ska i detta hänseende erinras om att domstolen har slagit fast att detta begrepp ska tolkas så, att det omfattar varje ingripande av en enhet inom den offentliga sektorn som föreskriver eller tillämpar bestämmelser som syftar till att utan åtskillnad och på samma sätt införa övergripande, vidsträckta och abstrakta regler eller allmänna riktlinjer för samtliga enheter inom det berörda verksamhetsområdet, utan att sådana bestämmelser, på grund av sin art eller sin ”överdrivna” karaktär, i den mening som avses i punkt 20.309 h i bilaga A till förordning nr 549/2013, i praktiken kan innebära ett dikterande av den allmänna policyn eller programmet för enheterna inom det berörda verksamhetsområdet (dom av den 11 september 2019, FIG och FISE, C‑612/17 och C‑613/17, EU:C:2019:705, punkt 54).
41. Domstolen har även preciserat att punkt 20.15 andra meningen i bilaga A till förordning nr 549/2013, enligt vilken ”[o]ffentlig intervention i form av allmänna föreskrifter som gäller för alla enheter som bedriver en viss verksamhet [inte är] relevant när det gäller att avgöra huruvida den offentliga förvaltningen har bestämmande inflytande över en enskild enhet eller ej”, syftar till att från begreppet ”kontroll”, i den mening som avses i denna bestämmelse, undanta varje ingripande av en enhet inom den offentliga sektorn som föreskriver eller tillämpar bestämmelser som syftar till att utan åtskillnad och på samma sätt införa övergripande, vidsträckta och abstrakta regler eller allmänna riktlinjer för samtliga enheter inom det berörda verksamhetsområdet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 september 2019, FIG och FISE, C‑612/17 och C‑613/17, EU:C:2019:705, punkterna 42 och 43).
42. I förevarande fall är det ostridigt att ”tjänsteföreskrifterna” innehåller särskilda bestämmelser som är tillämpliga på anställda vid institutioner som är verksamma på utbildningsområdet och som finansieras av en offentlig myndighet. Såsom kommissionen med rätta har påpekat i sitt skriftliga yttrande är de bestämmelser som är tillämpliga på subventionerade utbildningsinrättningar, inklusive ”tjänsteföreskrifterna” som är tillämpliga på anställda, inte tillämpliga på privatskolor som inte erhåller finansiering från den franskspråkiga gemenskapen. På samma sätt har de aktuella sammanslutningarna i sina skriftliga yttranden påpekat att ”regeln i fråga” endast är tillämplig på personal vars anställning subventioneras. Den hänskjutande domstolen har för sin del preciserat att ”[o]m det aktuella verksamhetsområdet är undervisningen i sig, måste det konstateras att vissa regler i dekret endast är tillämpliga på anställda inom den fria subventionerade undervisningen”.
43. I förevarande fall kan verksamhetsområdet fri subventionerad undervisning inte anses vara ett annat verksamhetsområde än det som avser offentlig undervisning eller undervisning i allmänhet i Belgien. Av detta följer att de särskilda regler som utgör tjänsteföreskrifter som endast är tillämpliga på personal vid de fria subventionerade undervisningsinrättningarna inte avser verksamhetsområdet undervisning i dess helhet, utan endast den del av verksamhetsområdet som utgörs av fri subventionerad undervisning. Eftersom den aktuella lagstiftningen inte är tillämplig på samtliga enheter inom samma verksamhetsområde, det vill säga undervisning, kan ”tjänsteföreskrifterna” följaktligen inte omfattas av begreppet ”allmänna föreskrifter” i den mening som avses i punkt 20.15 andra meningen i bilaga A till förordning nr 549/2013.
44. Mot bakgrund av det ovan anförda ska den andra frågan besvaras enligt följande. Punkt 20.15 andra meningen i bilaga A till förordning nr 549/2013 ska tolkas så, att en nationell lagstiftning som utgör en rättslig ordning som endast är tillämplig på personal vid icke-vinstdrivande organisationer som är verksamma inom undervisningsområdet och som finansieras av en offentlig myndighet inte omfattas av begreppet ”allmänna föreskrifter som gäller för alla enheter som bedriver en viss verksamhet”.
Rättegångskostnader
45. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tionde avdelningen) följande:
1) Punkt 20.309 h i bilaga A till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 549/2013 av den 21 maj 2013 om det europeiska national- och regionalräkenskapssystemet i Europeiska unionen, jämförd med punkterna 2.39 b och 20.15 b i denna bilaga, ska tolkas så, att nationella bestämmelser som avser icke-vinstdrivande organisationer som är verksamma på utbildningsområdet och som visserligen subventioneras av behörig nationell myndighet men har en undervisningsfrihet som garanteras i konstitutionen, ska anses vara överdrivet strikta när dessa bestämmelser ger denna myndighet uppgiften och rätten: att godkänna läroplanen, att reglera såväl utbildningsstrukturen som de prioriterade och specifika uppdragen, anordna en kontroll av villkoren för att skriva in och stänga av elever, av beslut från möten mellan lärare, elev- och föräldrarepresentanter och av det finansiella bidraget, anordna sammanslagningar av skolinrättningar inom strukturerade nätverk och kräva att kursplaner och pedagogiska planer tas fram och att en aktivitetsrapport upprättas och inges, att anordna kontroll och inspektion som särskilt avser de undervisade ämnena, utbildningsnivån och tillämpningen av språklagarna, med undantag för pedagogiska metoder, och att fastställa ett lägsta elevantal per klass, inriktning, nivå eller annan indelning, såvida inte undantag har godkänts av ministern, i den mån dessa uppdrag och rättigheter är tillräckligt ingripande för att i praktiken fastställa de berörda icke-vinstdrivande organisationernas allmänna policy eller program och därigenom på ett varaktigt och permanent sätt kunna utöva ett verkligt och betydande inflytande över själva definitionen och genomförandet av dessa icke-vinstdrivande organisationers mål, deras verksamhet och de operativa aspekterna samt den strategiska inriktningen och riktlinjer som nämnda icke-vinstdrivande organisationer har för avsikt att följa vid bedrivandet av verksamheten, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.
2) Punkt 20.15 andra meningen i bilaga A till förordning nr 549/2013 ska tolkas så, att en nationell lagstiftning som utgör en rättslig ordning som endast är tillämplig på personal vid icke-vinstdrivande organisationer som är verksamma inom undervisningsområdet och som finansieras av en offentlig myndighet inte omfattas av begreppet ”allmänna föreskrifter som gäller för alla enheter som bedriver en viss verksamhet”.
1 Rättegångsspråk: franska.