Förslag till avgörande av generaladvokat Pikamäe – Mål C‑133/22 LACD

1. ”Nöjd eller pengarna tillbaka!” Detta fängslande reklamargument motsvarar en välkänd och utbredd marknadsföringsteknik. I förevarande mål uppkommer frågan huruvida ett sådant budskap emellertid kan anses utgöra en garanti, i den mening som avses i artikel 2 led 14 i direktiv 2011/83/EU och artikel 2 led 12 i direktiv (EU) 2019/771.

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

2. I förevarande mål är artikel 2 led 14 i direktiv 2011/83 och artikel 2 led 12 i direktiv 2019/771 relevanta.

Tysk rätt

3. Enligt 443 § punkt 1 i Bürgerliches Gesetzbuch (civillagen) (nedan kallad BGB) utfästs en garanti när säljaren, tillverkaren eller en annan tredje part, i ett uttalande eller i en motsvarande annons vid tidpunkten för avtalets ingående eller dessförinnan, gör en utfästelse, utöver de rättsliga skyldigheter som den parten har i fråga om avtalsenlighet, om att återbetala det betalade priset eller att byta ut, reparera eller utföra någon form av service på varorna, om de inte överensstämmer med specifikationerna i garantibeviset eller andra eventuella utfästelser som inte hänför sig till avtalsenligheten men som framgår av garantibeviset eller av reklamen för produkten.

4. I 479 § punkt 1 i BGB föreskrivs att ett garantibevis, i den mening som avses i 443 § i BGB, ska avfattas i enkla och begripliga ordalag och innehålla en förteckning över de delar som förklaringen innehåller.

Bakgrund till tvisten, förfarandet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

5. Förutom försäljningsverksamhet i sin egen nätbutik distribuerar LACD GmbH, via detaljhandlare och online-försäljare, sport- och fitnessartiklar, tillverkade av LACD, under varumärket ”LACD”. På sina T‑shirts satte LACD hänglappar med följande text:

”LACD-garanti

Varje LACD-produkt är försedd med vår egen livstidsgaranti. Om du inte är helt nöjd med någon av våra produkter, kan du returnera den till den återförsäljare som du köpte den av. Du kan även skicka tillbaka produkten direkt till LACD, men glöm inte att ange var och när du köpte den.”

6. I augusti 2018 köpte BB Sport GmbH, som också säljer sport- och fitnessartiklar i sin internetbutik, genom ”mystery shopping” två T‑shirts av varumärket LACD, vilka var försedda med hänglappar med det uttalande som nämns i föregående punkt, från företaget Outdoor-Works på näthandelsplattformen Amazon Marketplace.

7. BB Sport ansåg att informationen på etiketterna inte uppfyllde de lagstadgade krav som gäller för en garantiförklaring, i den mening som avses i 443 § och 479 § i BGB, och väckte därför talan vid Landgericht München I (Regionala domstolen i München I, Tyskland), i enlighet med konkurrensrätten, och yrkade att LACD skulle åläggas att upphöra med att förse sina kläder med sådana etiketter. Denna domstol avvisade talan, varpå BB Sport överklagade till Oberlandesgericht München (Regionala överdomstolen i München, Tyskland), som biföll överklagandet.

8. LACD överklagade vid den hänskjutande domstolen, som anser att utgången i målet beror på tolkningen av artikel 2 led 14 i direktiv 2011/83 och artikel 2 led 12 i direktiv 2019/771.

9. Den hänskjutande domstolen har påpekat att BB Sport endast kan vinna framgång med sin talan om det beteende som LACD klandras för kan betraktas som en otillbörlig affärsmetod. Den hänskjutande domstolen menar att för att det ska kunna fastställas att LACD har åsidosatt den informationsskyldighet som föreskrivs i 479 § punkt 1 i BGB, och därmed att det föreligger en otillbörlig affärsmetod, måste åtagandet att återta klädprodukten om kunden är missnöjd, som finns med i LACD:s uttalande, utgöra en ”garanti”, i den mening som avses i 443 § punkt 1 i BGB. Genom sistnämnda bestämmelse införlivas i tysk rätt artikel 1.2 e och i artikel 6.1 i direktiv 1999/44/EG, som sedan den 1 januari 2022 grundas på artikel 2 led 12 i direktiv 2019/771.

10. Den hänskjutande domstolen anser att även om ”konsumentens tillfredsställelse med avseende på den köpta produkten” inte omfattas av ”specifikationerna för den sålda varan”, skulle den ändå kunna utgöra en ”ytterligare del som inte är knuten till avtalsenligheten”, i den mening som avses i 443 § punkt 1 i BGB. Den hänskjutande domstolen har erinrat om att detta kriterium lades till i nämnda bestämmelse i BGB den 13 juni 2014 i syfte att införliva garantibegreppet i artikel 2 led 14 i direktiv 2011/83 och att nämnda bestämmelse i nationell rätt följaktligen ska tolkas i enlighet med denna artikel.

11. Under dessa omständigheter beslutade Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

”1) Kan andra eventuella krav som inte hänför sig till överensstämmelsen med specifikationerna i garantibeviset, i den mening som avses i artikel 2 led 14 i [direktiv 2011/83], och andra eventuella krav som inte hänför sig till avtalsenligheten, i den mening som avses i artikel 2 led 12 i [direktiv 2019/771] vara tillämpliga, när garantigivarens skyldighet är kopplad till subjektiva omständigheter som är hänförliga till konsumenten, i synnerhet konsumentens subjektiva inställning till den köpta varan (i detta fall huruvida konsumenten är nöjd med den köpta varan), utan att dessa subjektiva omständigheter behöver ha ett samband med den köpta varans tillstånd eller egenskaper?

2) För det fall att fråga 1 besvaras jakande: Ska avsaknaden av krav som grundas på subjektiva omständigheter som hänför sig till konsumenten (i detta fall huruvida konsumenten är nöjd med de köpta varorna) kunna fastställas på grundval av objektiva omständigheter?”

Förfarandet vid domstolen

12. Klaganden och motparten i målet vid den nationella domstolen samt Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden.

Fastställande av de relevanta bestämmelserna

13. Prövningen av begäran om förhandsavgörande ger upphov till en första fråga om vilka bestämmelser som är relevanta. Medan den hänskjutande domstolen begär att EU-domstolen ska tolka vissa bestämmelser i direktiv 2011/83 och direktiv 2019/771, hävdar klaganden i målet vid den nationella domstolen att den första frågan inte kan tas upp till prövning i den mån den avser det första av dessa två direktiv, eftersom den norm som var gällande vid tidpunkten för det påstådda åsidosättandet var direktiv 1999/44. Kommissionen föreslår å sin sida att den första frågan ska omformuleras genom att direktiv 2019/771, som inte är tillämpligt i tiden (ratione temporis), utelämnas. Det ska noteras att det genom förevarande mål visserligen uppdagas en anhopning av lagstiftningsakter som tvingar domaren att företa en normativ utgrävning för att kunna lösa frågan om reglernas följd.

14. För det första ska det påpekas att vid tidpunkten för online-köpet av varan i fråga var direktiv 1999/44 och direktiv 2011/83 i kraft, eftersom det förstnämnda upphävdes genom direktiv 2019/771, dock med verkan först från och med den 1 januari 2022. Det huvudsakliga syftet med direktiv 1999/44 om försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier var att ålägga säljaren en skyldighet att till konsumenten leverera en avtalsenlig vara och att ansvara för bristande avtalsenlighet vid leveransen av denna vara. Avtalsinslag av typen kriterier för avtalsenlighet, förfaranden för bristande avtalsenlighet och de viktigaste formerna för deras utövande har varit föremål för minimiharmonisering.

15. Eftersom det är vanligt att säljare eller tillverkare lämnar en garanti för varor mot alla fel som kan uppträda inom en viss tidsperiod, innehöll direktiv 1999/44 även bestämmelser om detta garantibegrepp, som i artikel 1.2 e definierades som ”varje utfästelse som en säljare eller en tillverkare utan extra kostnad gör till konsumenten och som innebär att han skall återbetala det betalade priset eller byta ut, reparera eller på något sätt befatta sig med konsumentvaran, om den inte motsvarar specifikationerna i garantibeviset eller i reklam som rör varan”. I artikel 6 i direktiv 1999/44 fastställdes ett regelverk för denna garanti, vilket utgjorde ett komplement till konsumentens lagstadgade rättigheter avseende varans avtalsenlighet, enligt vilket det krävdes att viss information lämnades för att säkerställa att konsumenten inte vilseleddes.

16. Direktiv 1999/44 ändrades genom direktiv 2011/83, vars bestämmelser är tillämpliga på avtal som ingåtts efter den 13 juni 2014 och som harmoniserar reglerna om den information som ska lämnas särskilt för distansavtal och avtal utanför fasta affärslokaler. Distansavtal definieras enligt artikel 2 led 7 i direktiv 2011/83 som ”varje köpe- eller tjänsteavtal som ingås mellan näringsidkaren och konsumenten med stöd av ett organiserat system för distansförsäljning eller tillhandahållande av tjänster på distans, utan att näringsidkaren och konsumenten samtidigt är fysiskt närvarande, enbart med utnyttjande av ett eller flera medel för distanskommunikation fram till och inbegripet den tidpunkt då avtalet ingås”. I förevarande fall genomfördes köpet av kläderna hos företaget Outdoor-Works på näthandelsplattformen Amazon Marketplace, vilket är kännetecknande för ett distansavtal.

17. Harmonisering i fråga om information före avtalets ingående, som påbörjas här, rör även den garanti som i artikel 2 led 14 i direktiv 2011/83 nyligen definierats som ”varje utfästelse som näringsidkaren eller tillverkaren (garantigivaren), utöver sina rättsliga skyldigheter i fråga om avtalsenlighet, ger konsumenten om att återbetala det betalade priset eller att byta ut, reparera eller utföra någon form av service på varorna om de inte överensstämmer med specifikationerna i garantibeviset, eller andra eventuella krav som inte hänför sig till överensstämmelsen men ingår i garantibeviset, eller i den reklam som var tillgänglig vid den tidpunkt då avtalet ingicks eller före avtalets ingående”.

18. Direktiv 2011/83 kan enligt min mening inte anses utgöra lex specialis i förhållande till direktiv 1999/44, eftersom det inte finns något samband mellan dessa särskilda bestämmelser som avviker från de allmänna reglerna på samma område för avtal om försäljning av konsumentvaror. Den nya definitionen av en garanti ska dock endast användas för att besvara den hänskjutande domstolens fråga i enlighet med principen om nya rättsreglers företräde framför äldre (lex posterior derogat legi priori), som ligger till grund för att direktiv 2011/83 har företräde framför direktiv 1999/44 när det gäller garanti i distansförsäljningsavtal.

19. Förutom den kronologiska ordningen för dessa sekundärrättsakter talar också den fullständiga harmoniseringen på området för konsumentinformation före avtalets ingående, som genomförts genom direktiv 2011/83, och den omständigheten att artikel 2 led 14 i direktiv 2011/83, i vilken garantin definieras, inte kan skiljas från artikel 6 i direktivet, som avser informationskrav för konsumenter, för att endast direktiv 2011/83 ska beaktas. Jag noterar i detta avseende att 2011 års lagstiftare i definitionen av garantin inkluderade garantins autonoma karaktär i förhållande till den rättsliga garantin som tidigare föreskrevs i artikel 6.2 i direktiv 1999/44, förtydligade omfattningen av den första garantin genom att särskilja ett möjligt dubbelt syfte och införde en informationsskyldighet avseende den rättsliga garantin för varans avtalsenlighet och förekomsten av garantier samt ”villkoren för dessa”, vilket är en annan generisk formulering än den som användes i den tidigare nämnda artikeln.

20. För det andra, eftersom de omtvistade plaggen förvärvades i augusti 2018, bör det erinras om att direktiv 1999/44 upphävdes med verkan från och med den 1 januari 2022 och ersattes av direktiv 2019/771, som är tillämpligt på avtal som ingåtts från och med den 1 januari 2022, i enlighet med artikel 23 första meningen och artikel 24.2 i direktivet. Den hänskjutande domstolen har icke desto mindre bett EU-domstolen att tolka artikel 2 led 12 i direktiv 2019/771 och har gjort gällande att talan om upphörande av en otillbörlig affärsmetod, som grundar sig på risken för återfall och som väckts av BB Sport, endast kan bifallas om det beteende som LACD kritiseras för strider mot konkurrensrätten såväl vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna som vid tidpunkten för avgörandet av överklagandet.

21. Det kan konstateras att EU-domstolen i ett mål som rörde ett identiskt nationellt förfarande valde att tolka den unionsrättsliga bestämmelse som var tillämplig i tiden (ratione temporis) vid tidpunkten för avgörandet av överklagandet, oberoende av att de faktiska omständigheterna i det nationella målet hade inträffat innan denna norm antogs.

22. Domstolen erinrade om sin rättspraxis enligt vilken medlemsstaternas domstolar, från och med det datum då ett direktiv träder i kraft, i den utsträckning det är möjligt ska avstå från att tolka den nationella rätten på ett sätt som efter utgången av införlivandefristen riskerar att allvarligt äventyra uppnåendet av det mål som eftersträvas med direktivet. I förevarande fall förelåg det en sådan skyldighet åtminstone vid det datum då beslutet om hänskjutande fattades, det vill säga den 10 februari 2022, då direktiv 2019/771 hade trätt i kraft och då införlivandefristen för direktivet, som hade fastställts till den 1 juli 2021, hade löpt ut. Å andra sidan konstaterade domstolen att det uttryckligen framgick av begäran om förhandsavgörande, liksom i förevarande fall, att utgången av överklagandet i vart fall berodde på huruvida den aktuella talan om förbudsföreläggande kunde väckas med stöd av den lagstiftning som var tillämplig vid tidpunkten för avgörandet av det nationella målet, efter det att domen i målet om förhandsavgörande meddelats, i den mån det nationella målet även avsåg framtida överträdelser. Under dessa omständigheter måste den tolkning av direktiv 2019/771 som den hänskjutande domstolen har begärt anses kunna vara användbar för att avgöra det nationella målet.

23. Jag noterar i detta sammanhang att direktiv 2019/771 enligt skäl 11 i samma direktiv kompletterar direktiv 2011/83, på så sätt att det genom direktiv 2019/771 införs regler om varors avtalsenlighet, rättsmedel vid bristande avtalsenlighet och hur dessa kan utövas. I skäl 62 i direktiv 2019/771 nämns dock att det, för att transparens ska säkerställas, bör fastställas vissa krav avseende garantier, vid sidan av de krav på information före avtalets ingående som gäller för garantier och därtill hörande villkor som föreskrivs i direktiv 2011/83. I detta sammanhang definieras i artikel 2 led 12 i direktiv 2019/771 begreppet garanti som ”varje utfästelse som säljaren eller en tillverkare (garantigivaren) ger konsumenten, utöver säljarens rättsliga skyldigheter i fråga om avtalsenlighet, att återbetala det betalade priset eller att byta ut, reparera eller utföra någon form av service på varorna om de inte överensstämmer med specifikationerna eller andra eventuella krav som inte hänför sig till avtalsenligheten men som ingår i garantibeviset eller i den reklam som var tillgänglig vid den tidpunkt då avtalet ingicks eller före köpeavtalets ingående”.

24. Av det ovan anförda följer att domstolens svar måste avse artikel 2 led 14 i direktiv 2011/83 och artikel 2 led 12 i direktiv 2019/771.

Prövning av tolkningsfrågorna

25. Genom sina två tolkningsfrågor, vilka ska besvaras tillsammans, vill den hänskjutande domstolen i huvudsak få klarhet i om artikel 2 led 14 i direktiv 2011/83 och artikel 2 led 12 i direktiv 2019/771 ska tolkas så, att det garantibegrepp som åsyftas i direktiven täcker en tillverkas åtagande att utan tidsbegränsning återta och återbetala en vara, enbart på grund av att köparen är missnöjd med varan och, i så fall, villkoren för att ställa en sådan garanti.

26. Enligt domstolens fasta rättspraxis ska, vid tolkningen av en unionsrättslig bestämmelse, hänsyn tas inte bara till bestämmelsens ordalydelse, utan även till dess sammanhang och de mål som eftersträvas med den lagstiftning som bestämmelsen ingår i.

Bokstavlig tolkning

27. Det framgår av lydelsen av artikel 2 led 14 i direktiv 2011/83, vilken det erinras om i punkt 17 ovan, att unionslagstiftaren tydligt har haft för avsikt att ge garantibegreppet en vidsträckt innebörd.

28. Detta gäller först och främst användningen av det omfattande uttrycket ”varje åtagande” som syftar till att utlova ett beteende från en näringsidkare som direkt eller indirekt vänder sig till potentiella köpare av de varor som utbjuds till försäljning. Formuleringen i ovannämnda bestämmelse visar vidare att denna garanti har ett dubbelt syfte, i den meningen att den kan tillämpas när den förvärvade varan inte motsvarar de ”specifikationer” eller ”andra eventuella krav som inte hänför sig till avtalsenligheten” som anges i garantibeviset eller i reklamen för varan.

29. För att bättre förstå innebörden av detta alternativ är det lämpligt att hänvisa till den aktuella bestämmelsens tillkomsthistoria. I förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om konsumenträttigheter hänvisades endast till de ”specifikationer” som angavs i garantibeviset eller i motsvarande reklam. Detta begrepp hänvisar otvivelaktigt till det objektiva begreppet ”egenskaper” eller ”kvaliteter” hos den sålda varan, vilket är avgörande för avtalsenligheten och erinrar om att garantin, som tillkommer utöver den lagstadgade garantin om avtalsenlighet, kan bestå i en utvidgning av den senare.

30. Under lagstiftningsförfarandet och efter en ändring från parlamentet lades ett andra möjligt syfte till, vars ordalydelse uttryckligen avviker från ordalydelsen av det första syftet och som, tvärtemot det första syftet, definierar ett förhållande till varan som inte är kopplat till någon bristande avtalsenlighet. Det neutrala och generiska uttrycket ”andra eventuella krav” kan fullt ut omfatta att konsumentens subjektiva förväntningar på den förvärvade produkten inte uppfylls, oberoende av varje objektiv bedömning av produktens egenskaper eller kvaliteter. En undersökning av de olika språkversionerna av artikel 2 led 14 i direktiv 2011/83, särskilt den tyska, den engelska och den italienska språkversionen, visar att det används en terminologi, nämligen orden ”Anforderungen”, ”requirements” och ”requisito”, vilka motsvarar begreppet ”krav”. Denna terminologi verkar enligt min mening lämpligare för att översätta begreppet garanti, vars eventuella föremål är konsumentens missnöje med den köpta varan.

31. Det är intressant att notera att definitionen av garanti i artikel 2 led 12 i direktiv 2019/771, bland annat i den franska och den spanska språkversionen, är nästan identisk med definitionen i artikel 2 led 14 i direktiv 2011/83, eftersom den ändring som är relevant för den här diskussionen är just ersättningen, i den franska språkversionen, av uttrycket autres éléments éventuels (”andra eventuella krav”) med autres exigences éventuelles (”andra eventuella krav”) som inte hänför sig till avtalsenligheten.

32. Det ska slutligen understrykas att dessa andra krav, i ovannämnda språkversioner, uttryckligen beskrivs som eventuella och ska anges i garantibeviset eller i reklamen, vars innehåll uteslutande är näringsidkarens ansvar, vilket helt överensstämmer med näringsidkarens utövande av sin näringsfrihet och dess suveräna val vad gäller arten och räckvidden av den garanti som är knuten till de sålda produkterna.

33. Det framgår således att varken artikel 2 led 14 i direktiv 2011/83 eller artikel 2 led 12 i direktiv 2019/771 har en lydelse som utesluter möjligheten för en tillverkare att erbjuda en separat garanti, inte från själva produkten men från de krav som är kopplade till produktens avtalsenlighet, i form av ett ovillkorligt löfte om återtagande och återbetalning om köparen inte är nöjd med produkten.

Teleologisk tolkning

34. Såsom framgår av artikel 1 i direktiv 2011/83, jämförd med skälen 4, 5 och 7 i samma direktiv, är syftet med nämnda direktiv att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå genom att konsumentinformationen och konsumenternas säkerhet garanteras i transaktionerna med näringsidkarna. Konsumentskyddet i unionens politik stadfästs dessutom i artikel 169 FEUF och i artikel 38 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan). Detta är också syftet med direktiv 2019/771, vilket bekräftas i skälen 2, 3, 5 och 10 samt i artikel 1. Det preciseras nämligen i skäl 62 i nämnda direktiv att även om medlemsstaterna är fria att besluta om regler för utformningen av de garantier som inte omfattas av direktivet, får dessa regler inte beröva konsumenterna det skydd som de ges på området genom denna bestämmelse.

35. Att anse att en näringsidkares åtagande, som endast är kopplat till konsumentens personliga tillfredsställelse med avseende på den sålda varan, kan omfattas av det materiella tillämpningsområdet för direktiv 2011/83 och för direktiv 2019/771 i form av en garanti bidrar, inom ramen för den inre marknaden, vars effektiva funktion dessa rättsakter är avsedda att säkerställa, till en hög konsumentskyddsnivå.

36. Förutom en eventuell utvidgning av den rättsliga garantin om avtalsenlighet kommer konsumenten därmed att få ytterligare rättigheter som är bindande för näringsidkaren. Ett sådant erkännande kommer att leda till ett införande av informationskrav för distansavtal, som gäller information som tillhandahålls innan avtalets ingående, avseende avtalsvillkoren och konsekvenserna av avtalets ingående och som är av grundläggande betydelse för konsumenten. Det är nämligen på grundval av denna information som konsumenten beslutar sig för att ingå ett avtal med en näringsidkare. Informationsskyldigheten enligt artikel 6.1 och artikel 8.1 och 8.4 i direktiv 2011/83 gör det nämligen möjligt för konsumenten att, innan distansavtalet ingås och på lämpligt sätt, få den information som krävs och på grundval av vilken konsumenten kan besluta att ingå avtalet eller inte. Denna skyldighet tillvaratar följaktligen det legitima mål av allmänintresse som avser konsumentskyddet enligt artikel 169 FEUF, vilken det erinras om i skäl 3 i direktivet, utan att för den skull påverka det väsentliga innehållet i företagarens yttrandefrihet och informationsfrihet samt näringsfrihet, såsom dessa friheter har stadfästs i artiklarna 11 och 16 i stadgan.

37. En tolkning som går emot den föreslagna skulle å andra sidan sannolikt äventyra syftet med konsumentskyddet, eftersom det på detta område finns anledning att ta hänsyn till de förmodade förväntningarna hos en genomsnittlig konsument som informerats regelrätt och som är förnuftigt observant och försiktig. Det förefaller mig som om den genomsnittliga konsumenten, när denne ställs inför en affärsmetod baserad på en slogan av typen ”nöjd eller pengarna tillbaka” – vilken är effektiv för att fånga konsumentens intresse men lömsk eftersom den låter konsumenten tro att denne har en verklig rätt till garanti gentemot näringsidkaren – under påverkan av denna slogan, skulle vara benägen att fatta beslutet att ingå avtal. Såsom kommissionen har påpekat skulle det, i enlighet med artikel 6.1 g i direktiv 2005/29/EG, kunna utgöra en otillbörlig och därmed förbjuden affärsmetod att vilseleda konsumenterna om deras rättigheter.

38. Det enda sättet att skapa rättssäkerhet i avtalsförhållanden mellan näringsidkare och konsumenter är att införa, inom tillämpningsområdet för garantin, tillgodoseendet av konsumenternas subjektiva förväntningar på den sålda varan. Det ska i detta hänseende understrykas att skäl 7 i direktiv 2011/83 och skäl 5 i direktiv 2019/771 visar att dessa båda bestämmelser har samma syfte, nämligen att stärka rättssäkerheten vid köpeavtal mellan konsumenter och näringsidkare, vilket även stärker dessa aktörers förtroende. I skäl 62 i direktiv 2019/771 anges just behovet av att förbättra denna säkerhet och ”undvika att konsumenterna vilseleds” när det gäller garantier.

39. Domstolen har slagit fast, när det gäller den näringsfrihet som nämnts ovan, att vid tolkningen av bestämmelserna i direktiv 2011/83 måste det göras en god avvägning mellan en hög skyddsnivå för konsumenterna och företagens konkurrenskraft, såsom anges i skäl 4 i direktivet, samtidigt som företagarens näringsfrihet säkerställs i enlighet med artikel 16 i stadgan. En sådan avvägning är emellertid inte relevant i det aktuella fallet, eftersom fastställandet av syftet med och omfattningen av garantin är själva uttrycket för näringsfriheten. Det är säljaren eller tillverkaren som fritt fastställer villkoren för genomförandet av denna garanti och erbjuder den till konsumenten inom ramen för sin affärsstrategi, genom att räkna med, å ena sidan, effektiviteten av dess försäljnings- eller reklamargument för att förbättra erbjudandets konkurrenskraft och attraktivitet jämfört med konkurrenternas erbjudanden och därefter öka transaktionsvolymen och, å andra sidan, ett lågt antal returnerade varor till följd av kundernas beslut att ändra sig om sitt köp.

40. Det ska för övrigt noteras att näringsidkarens åtagande om ”nöjd eller pengarna tillbaka” utgör en gammal, särskilt utbredd, reklamteknik som genom unionsbestämmelserna helt enkelt har givits en mer exakt ram med tiden. Denna garanti överskrids i sin tur genom åtagandet ”nöjd och pengarna tillbaka”, som innebär att en näringsidkare erbjuder varor som kan återbetalas till fullo på begäran, utan att kunden behöver vara ”missnöjd” med produkten.

41. Det ska erinras om att det unionspolitiska målet att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå bygger på det faktum att konsumenterna befinner sig i en underlägsen position i förhållande till näringsidkarna, eftersom de måste anses vara mindre informerade, ekonomiskt svagare och mindre juridiskt erfarna än sina avtalsparter. Näringsidkarna är helt i stånd att förstå den rättsliga ramen för sin verksamhet riktad till konsumenter, och således att uppskatta omfattningen av en affärsmässig förbindelse, som kompletterar den rättsliga garantin för avtalsenlighet och binder dem i sin helhet, för vilken unionslagstiftaren logiskt sett inte har föreskrivit några skyddsåtgärder till deras fördel.

42. I detta avseende anser jag att det mål som syftar till att bespara näringsidkaren oproportionerliga olägenheter kopplade till vissa situationer, som föreskrivits av unionslagstiftaren och genomförts av domstolen i dess rättspraxis, saknar grund i en situation där den berörda parten fritt och med full kännedom om saken fastställer det bindande åtagande som gjorts gentemot konsumenten, efter att ha övervägt de eventuella ekonomiska konsekvenserna därav. Jag noterar med intresse att domstolen har slagit fast att när en näringsidkare uttryckligen uppmärksammar konsumenten på att det finns en garanti från tillverkaren, för att göra denna till ett försäljnings- eller reklamargument och på så sätt öka erbjudandets konkurrenskraft och attraktivitet jämfört med konkurrenternas erbjudanden, är den informationsskyldighet som avses i artikel 6.1 m i direktiv 2011/83 tillämplig. Domstolen har vidare klargjort att en sådan informationsskyldighet inte heller kan anses utgöra en oproportionerlig börda för näringsidkaren, eftersom näringsidkaren själv, med full kännedom om saken, beslutar sig för att fästa konsumentens uppmärksamhet på denna omständighet och har för avsikt att med hjälp av denna uppnå en konkurrensfördel.

43. Under dessa omständigheter anser jag att en tolkning som innebär att en näringsidkares åtagande, som endast har samband med konsumentens personliga tillfredsställelse med avseende på den sålda varan, kan vara föremål för en garanti, överensstämmer med det unionsrättsliga målet att säkerställa en god balans mellan en hög konsumentskyddsnivå och företagens konkurrenskraft.

Kontextuell tolkning

44. En kontextuell analys bekräftar enligt min mening den föreslagna tolkningen av garantin. Att i tillämpningsområdet för garantin inkludera ett erbjudande utan tidsbegränsning om återtagande och återbetalning av den sålda varan om köparen inte är nöjd framstår som en utvidgning av den ångerrätt som konsumenten har enligt direktiv 2011/83.

45. I artikel 9 i direktivet föreskrivs således att konsumenten inom en bestämd tidsfrist kan utöva en sådan rätt utan påföljd och utan att behöva ange skälen för sitt beslut. När det gäller de rättsliga konsekvenserna av ångerrätten föreskrivs i artikel 13.1 i direktiv 2011/83 att ”näringsidkaren ska … betala tillbaka alla belopp som konsumenten har betalat, inklusive, där så är tillämpligt, leveranskostnaderna”. Konsumenten står för de direkta kostnaderna som uppstår genom returneringen av varorna och, i en viss situation, en del av leveranskostnaderna. Det framgår vidare av skäl 37 i direktivet att ångerrätten är till för att skydda konsumenten vid distansavtal i situationer där konsumenten ”inte kan se varan innan avtalet ingås”. Ångerrätten ska således kompensera konsumenten för de nackdelar som uppstår när ett avtal ingås på distans genom att konsumenten ges en lämplig tid att tänka över köpet under vilken de köpta varorna kan undersökas och provas.

46. Konsumentens möjlighet, som uttrycks i garantibeviset eller i den motsvarande reklamen, att ångra sig och returnera en vara som förvärvats online, utan tidsbegränsning och enbart på grund av sin missnöjdhet med avseende på produkten, innebär endast att den tidsmässiga aspekten av logiken bakom ångerrätten drivs till sin spets.

47. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska slå fast att artikel 2 led 14 i direktiv 2011/83 och artikel 2 led 12 i direktiv 2019/771 ska tolkas så, att det garantibegrepp som avses i dessa bestämmelser omfattar en tillverkares åtagande att utan tidsbegränsning återta och återbetala en vara som förvärvats inom ramen för ett distansavtal, enbart på grund av att köparen inte är nöjd med denna.

48. Jag anser att denna lösning ger lösningen avseende de villkor som gäller för genomförandet av en sådan garanti. Den hänskjutande domstolen vill i detta avseende få klarhet i huruvida konsumentens missnöjdhet måste fastställas på objektiva grunder. Denna fråga kan endast besvaras nekande, eftersom den omständigheten att konsumentens subjektiva förväntningar på den förvärvade produkten inte har tillgodosetts per definition inte kan prövas objektivt, eftersom domstolen inte är i stånd att undersöka den berörda personens tankar. En enkel förklaring om detta från konsumentens sida, som åtföljs av att varan returneras, är tillräcklig.

Förslag till avgörande

49. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska besvara de frågor som ställts av Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland) på följande sätt: Artikel 2 led 14 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 om konsumenträttigheter och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv 85/577/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG samt artikel 2 led 12 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/771 av den 20 maj 2019 om vissa aspekter på avtal om försäljning av varor, om ändring av förordning (EU) 2017/2394 och direktiv 2009/22/EG samt om upphävande av direktiv 1999/44/EG ska tolkas på följande sätt: Det garantibegrepp som avses i dessa bestämmelser omfattar en tillverkares åtagande att utan tidsbegränsning återta och återbetala en vara som förvärvats inom ramen för ett distansavtal, enbart på grund av att köparen inte är nöjd med denna.

1 Originalspråk: franska.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 25 oktober 2011 om konsumenträttigheter och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv 85/577/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG (EUT L 304, 2011, s. 64).

3 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 20 maj 2019 om vissa aspekter på avtal om försäljning av varor, om ändring av förordning (EU) 2017/2394 och direktiv 2009/22/EG samt om upphävande av direktiv 1999/44/EG (EUT L 136, 2019, s. 28).

4 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 25 maj 1999 om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier (EGT L 171, 1999, s. 12).

5 Direktiv 1999/44 var tillämpligt på alla avtal om försäljning av konsumentvaror, inklusive distansavtal, vilket tydligt framgår in fine av skäl 4 i direktivet.

6 Se skäl 21 i direktiv 1999/44.

7 I sitt förslag av den 8 oktober 2008 (KOM(2008) 614 slutlig), som ledde till antagandet av direktiv 2011/83, hade kommissionen föreslagit att fyra direktiv, däribland direktiv 1999/44, skulle ersättas med ett ”enda horisontellt instrument” grundat på en fullständig harmonisering på konsumentskyddsområdet. Rådet förkastade detta tillvägagångssätt. Det framgår av skäl 63 och artikel 33 i direktiv 2011/83 att den enda ändringen av direktiv 1999/44 slutligen var införandet i direktivet av en artikel 8a, enligt vilken medlemsstaterna är skyldiga att informera kommissionen om antagandet av strängare nationella bestämmelser om konsumentskydd på vissa områden.

8 Se artiklarna 8 och 33 i direktiv 2011/83.

9 Det framgår att köpet av produkterna i fråga gjordes online från företaget Outdoor-Works genom ”mystery shopping” på uppdrag av BB Sport. Enligt domstolens rättspraxis avses emellertid med ”näringsidkare”, i den mening som avses i artikel 2 led 2 i direktiv 2011/83, inte bara den fysiska eller juridiska person som i samband med avtal som omfattas av detta direktiv agerar för ändamål som faller inom ramen för den egna närings- eller yrkesverksamheten, utan även den fysiska eller juridiska person som agerar i egenskap av mellanhand, i nämnde näringsidkares namn eller för dennes räkning. Såväl denna mellanhand som den huvudsakliga affärsidkaren kan härvid anses utgöra ”näringsidkare”, i den mening som avses i ovannämnda bestämmelse, utan att det behöver röra sig om tillhandahållande av två olika tjänster (dom av den 24 februari 2022, Tiketa, C‑536/20, EU:C:2022:112, punkt 36). Jag noterar dock att det nationella målet avser en talan om upphörande av en otillbörlig affärsmetod som tillskrivs LACD och att den hänskjutande domstolen – på vilken det ankommer att, mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i varje mål, bedöma såväl sitt behov av ett förhandsavgörande för att kunna döma i målet som relevansen av tolkningsfrågorna – i syfte att lösa tvisten, frågar EU-domstolen vad som, i form av ett åtagande från en tillverkare, kan utgöra en garanti, i den mening som avses i direktiv 2011/83. Med hänsyn till den presumtion om relevans som gäller för tolkningsfrågor som ställs av de nationella domstolarna, och i den mån det inte är uppenbart att den tolkning av unionsrätten som dessa frågor syftar till inte har något samband med verkligheten eller föremålet för talan i det nationella målet, finns det skäl att besvara den hänskjutande domstolens frågor.

10 Se skäl 5 och 7 i direktiv 2011/83 och skäl 6 i direktiv 2019/771, samt dom av den 13 september 2018, Starman ( C‑332/17, EU:C:2018:721, punkt 27).

11 Även om EU-domstolen i dom av den 5 maj 2022, Victorinox ( C‑179/21, EU:C:2022:353), gjorde en jämförelse mellan artikel 6.1 m i direktiv 2011/83 och artikel 6.2 andra strecksatsen i direktiv 1999/44, var det som svar på en särskild fråga från den hänskjutande domstolen som inte gällde klassificeringen av en försäkran från tillverkaren som en garanti, utan den eventuella överensstämmelse av den information som enligt den förstnämnda bestämmelsen ska lämnas till konsumenten avseende de villkor för garantin som avses i den andra bestämmelsen. Under alla omständigheter medför tillämpningen av principen lex posterior derogat legi priori och den odelbara harmoniserade helhet som utgörs av artikel 2 led 14 och artikel 6 i direktiv 2011/83 enligt min mening att en tolkning tillsammans med de relevanta bestämmelserna i direktiv 1999/44 saknar syfte.

12 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 januari 2010, Plus Warenhandelsgesellschaft ( C‑304/08, EU:C:2010:12, punkterna 29–32).

13 I den första tolkningsfrågan hänvisas till begreppet ”garant”, vilket omfattar det enligt min mening mer suggestiva begreppet ”tillverkare”, vilket motsvarar LACD:s situation. För att underlätta läsbarheten i förevarande förslag till avgörande, anser jag att det är bättre att använda det sistnämnda uttrycket och begreppet ”näringsidkare”, som motsats till begreppet ”konsument”. I dom av den 5 maj 2022, Victorinox ( C‑179/21, EU:C:2022:353, punkterna 35 och 36), slog domstolen dessutom fast att när en tillverkare säljer sin vara till en konsument, direkt eller via en annan person som agerar i tillverkarens namn och för dennes räkning, betraktas tillverkaren som en näringsidkare, i den mening som avses i artikel 2 led 12 i direktiv 2011/83. Den garanti som vederbörande ger kan således inte anses motsvara något annat än den ”utfästelse som näringsidkaren ger”, i den mening som avses i artikel 2 led 14 i detta direktiv, och inte den ”utfästelse som tillverkaren ger”, i den mening som avses i sistnämnda bestämmelse. Sistnämnda uttryck hänför sig till en situation där näringsidkaren inte är samma person som tillverkaren.

14 I LACD:s förklaring, såsom den återgetts i begäran om förhandsavgörande, hänvisas endast till ett eventuellt återlämnande av den förvärvade varan, utan att det uttryckligen anges att återbetalning av varan ska ske. Detta förefaller minst sagt märkligt och motsägelsefullt i förhållande till garantins natur, vilken syftar till ”återbetalning av priset, byte eller reparation”. Vid en genomgång av LACD:s yttrande undanröjs emellertid all tvetydighet, eftersom det däri anges att det ”inte råder något tvivel om att kunden när som helst kan returnera T-shirten, antingen till affärsidkaren eller till LACD, och att kunden återbetalas köpet där T-shirten returneras”.

15 Dom av den 14 juli 2016, Verband Sozialer Wettbewerb ( C‑19/15, EU:C:2016:563, punkt 23).

16 Dom av den 7 april 2022, Fuhrmann-2 ( C‑249/21, EU:C:2022:269, punkt 21).

17 Dom av den 13 september 2018, Wind Tre och Vodafone Italia ( C‑54/17 och C‑55/17, EU:C:2018:710, punkt 46).

18 Dom av den 23 januari 2019, Walbusch Walter Busch ( C‑430/17, EU:C:2019:47, punkterna 36 och 42).

19 Dom av den 21 januari 2016, Viiniverla ( C‑75/15, EU:C:2016:35, punkt 25).

20 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (direktiv om otillbörliga affärsmetoder) (EUT L 149, 2005, s. 22).

21 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 april 2022, Fuhrmann-2 ( C‑249/21, EU:C:2022:269, punkt 31).

22 Dom av den 14 maj 2020, NK (Utkast till ett enfamiljshus) ( C‑208/19, EU:C:2020:382, punkt 39).

23 Se artikel 3.3 andra stycket i direktiv 1999/44 och artikel 13.2 och 13.3 i direktiv 2019/771.

24 Se, bland annat, dom av den 16 juni 2011, Gebr. Weber och Putz ( C‑65/09 och C‑87/09, EU:C:2011:396, punkterna 58 och 73), dom av den 23 maj 2019, Fülla ( C‑52/18, EU:C:2019:447, punkterna 52–54), och dom av den 12 mars 2020, Verbraucherzentrale Berlin ( C‑583/18, EU:C:2020:199, punkterna 31 och 36).

25 Dom av den 5 maj 2022, Victorinox ( C‑179/21, EU:C:2022:353, punkterna 45 och 46).

26 Artikel 9 i direktiv 2011/83, i vilken det hänvisas till artiklarna 13.2 och 14 i direktivet.

27 Se, analogt, dom av den 3 september 2009, Messner ( C‑489/07, EU:C:2009:502, punkt 20), avseende Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG av den 20 maj 1997 om konsumentskydd vid distansavtal (EGT L 144, 1997, s. 19).