Förslag till avgörande av generaladvokat Pikamäe – Mål C‑219/22 QS (Upphävande av uppskjutande av verkställighet)

I. Inledning

1. Förevarande begäran om förhandsavgörande, som Rayonen sad Nesebar (Distriktsdomstolen i Nesebar, Bulgarien) har framställt med stöd av artikel 267 FEUF, rör tolkningen av artikel 3 i rådets rambeslut 2008/675/RIF av den 24 juli 2008 om beaktande av fällande domar avkunnade i Europeiska unionens medlemsstater vid ett nytt brottmålsförfarande i en medlemsstat. Begäran har samband med en framställan från åklagaren vid Rayonna prokuratura Nesebar (Distriktsåklagarmyndigheten i Nesebar, Bulgarien) till den hänskjutande domstolen om att denna ska förordna om faktisk verkställighet av en fällande dom som en rumänsk domstol tidigare har meddelat mot en rumänsk medborgare, QS.

2. Förevarande mål aktualiserar väsentliga rättsliga frågor om var unionslagstiftaren anser att gränserna ska gå för principen om ömsesidigt erkännande, en princip som ligger till grund för rambeslut 2008/675 och som bland annat medger att en domstol i en medlemsstat, när den fastställer vilken typ av straff som ska utmätas och hur straffet ska avtjänas, beaktar lagakraftvunna avgöranden i brottmål som har meddelats i andra medlemsstater. Närmare bestämt behöver EU-domstolen uttala sig om den roll som inom EU:s område med frihet, säkerhet och rättvisa ska tillmätas den traditionella straffrättsliga territorialitetsprincipen såsom uttryck för statens suveränitet. Rambeslut 2008/675 innehåller visserligen bestämmelser som är avsedda att lösa konflikter mellan dessa båda principer, men tillämpningen av dessa bestämmelser försvåras av osäkerhet om deras tolkning. Det förefaller oundgängligt att EU-domstolen tar ställning i dessa synnerligen känsliga frågor, eftersom ett sådant ställningstagande är en förutsättning för ett gott samarbete mellan straffrättsliga myndigheter.

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Unionsrätt

1. Rambeslut 2008/675

3. I punkt 1 i artikel 1 i rambeslut 2008/675, vars rubrik lyder ”Syfte”, föreskrivs följande:

”Syftet med detta rambeslut är att fastställa villkoren för när en tidigare fällande brottmålsdom som avkunnats i andra medlemsstater mot en person, men på andra grunder, ska beaktas vid ett brottmålsförfarande i en medlemsstat mot samma person.”

4. I artikel 2 i det rambeslutet, vars rubrik lyder ”Definitioner”, stadgas följande:

”I detta rambeslut avses med fällande dom alla lagakraftvunna beslut av domstolar som handlägger brottmål varigenom en person konstateras skyldig till ett brott.”

5. Artikel 3 i samma rambeslut, vars rubrik lyder ”Hur en fällande dom som avkunnats i en annan medlemsstat ska beaktas vid ett nytt brottmålsförfarande”, har följande lydelse:

”1. Varje medlemsstat ska säkerställa att man vid ett brottmål mot en person beaktar tidigare fällande domar som avkunnats mot samma person på andra grunder i andra medlemsstater, om vilka uppgifter har erhållits enligt tillämpliga instrument om ömsesidig rättslig hjälp eller om utbyte av information som hämtats från kriminalregister, i den utsträckning som tidigare inhemska fällande domar beaktas och att likvärdig rättslig verkan tillerkänns dem som för tidigare inhemska fällande domar, i enlighet med nationell lagstiftning.

2. Punkt 1 ska tillämpas på skedet före brottmålsförfarandet, under detta och i samband med verkställigheten av domen och avser särskilt tillämpliga processregler, till exempel tillfälligt frihetsberövande, kvalifikationen av gärningen, påföljdens natur och stränghet samt det sätt på vilket beslutet verkställts.

3. Beaktandet av tidigare fällande domar som avkunnats i andra medlemsstater enligt punkt 1 får inte innebära att den medlemsstat som genomför det nya förfarandet inkräktar på tidigare fällande domar eller beslut om deras verkställighet, återkallar dem eller tar upp dem till omprövning.

4. I enlighet med punkt 3 ska punkt 1 inte tillämpas om den tidigare fällande domen är en inhemsk fällande dom som avkunnats av den medlemsstat som genomför det nya förfarandet och om beaktandet av den tidigare fällande domen enligt den nationella lagstiftningen i den medlemsstaten skulle innebära att man inkräktar på tidigare fällande domar eller beslut om deras verkställighet, återkallar dem eller tar upp dem till omprövning.

5. Om det brott för vilket det nya förfarandet genomförs har begåtts innan en tidigare fällande dom har avkunnats eller till fullo verkställts ska punkterna 1 och 2 inte leda till ett krav på medlemsstaterna att tillämpa sådana nationella regler för fastställande av domar om tillämpningen av dessa regler på utländska fällande domar skulle begränsa domaren vid fastställandet av domen i det nya förfarandet.

Medlemsstaterna ska dock se till att de nationella domstolarna i sådana fall på annat sätt kan beakta tidigare fällande domar som har utdömts av andra medlemsstater.”

2. Rambeslut 2008/947/RIF

6. I artikel 1, med rubriken ”Syfte och tillämpningsområde”, i rådets rambeslut 2008/947/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på domar och övervakningsbeslut i syfte att övervaka alternativa påföljder och övervakningsåtgärder föreskrivs följande:

”1. Syftet med detta rambeslut är att underlätta dömda personers sociala återanpassning, förbättra skyddet för brottsoffer och allmänhet samt underlätta tillämpningen av lämpliga alternativa påföljder och övervakningsåtgärder för gärningsmän som inte är bosatta i den dömande staten. …

…

3. Detta rambeslut ska inte tillämpas på

a) verkställighet av brottmålsdomar genom vilka fängelse eller en frihetsberövande åtgärd utdöms och som ligger inom tillämpningsområdet för rambeslut 2008/909/RIF[],

…”

7. I artikel 5 i rambeslut 2008/947, vars rubrik lyder ”Kriterier för översändande av en dom och, i förekommande fall, ett övervakningsbeslut”, föreskrivs följande:

”1. Den behöriga myndigheten i den utfärdande staten kan översända en dom och, i förekommande fall, ett övervakningsbeslut till den behöriga myndigheten i den medlemsstat i vilken den dömda personen har sin lagliga och vanliga vistelseort, i de fall den dömda personen har återvänt eller vill återvända till den staten.

2. En behörig myndighet i den utfärdande staten kan på den dömda personens begäran översända domen och, i förekommande fall, övervakningsbeslutet till en behörig myndighet i en annan medlemsstat än den i vilken den dömda personen har sin lagliga och vanliga vistelseort, på villkor att den senare myndigheten har gett sitt samtycke till ett sådant översändande.”

8. Punkt 1 i artikel 14 i det rambeslutet, med artikelrubriken ”Behörighet för alla följdbeslut samt tillämplig lagstiftning”, har följande lydelse:

”Den behöriga myndigheten i den verkställande staten har behörighet att fatta samtliga följdbeslut beträffande uppskjutna påföljder, villkorlig frigivning, villkorliga påföljder och alternativa påföljder, särskilt för det fall en alternativ påföljd eller en övervakningsåtgärd missköts eller om den dömda personen begår ett nytt brott.

Sådana följdbeslut ska i synnerhet omfatta

…

b) upphävande av uppskjutandet av verkställigheten av påföljden eller upphävande av beslutet om villkorlig frigivning, och

…”

B. Bulgarisk rätt

9. I artikel 8.2 i Nakazatelen kodeks (strafflagen) föreskrivs följande:

”En lagakraftvunnen dom som har meddelats i en annan medlemsstat i Europeiska unionen med anledning av en handling som utgör brott enligt den bulgariska strafflagen ska beaktas i varje brottmålsförfarande i Republiken Bulgarien mot samma person.”

10. Artikel 68.1 i den lagen har följande lydelse:

”Om den dömde före utgången av den prövotid som domstolen fastställer begår ett annat uppsåtligt brott som faller under allmänt åtal och för det brottet döms – oaktat om domen meddelas efter prövotidens utgång – till ett frihetsberövande straff, ska den dömde även avtjäna det straff vars verkställighet har uppskjutits.”

11. I artikel 343b.1 i samma lag föreskrivs följande:

”Den som för ett motordrivet fordon med en vederbörligen fastställd alkoholkoncentration i blodet som överstiger 1,2 promille döms till fängelse i ett till tre år och till böter på tvåhundra till tusen [bulgariska lev (BGN)].”

III. Bakgrund till tvisten, förfarandet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

12. QS är rumänsk medborgare och bosatt i Rumänien.

13. Genom dom av den 3 april 2019 – vilken den 24 juni 2019 fastställdes genom sedermera lagakraftvunnen dom av Curtea de Apel Cluj (Appellationsdomstolen i Cluj, Rumänien) – dömdes QS till fängelse i ett år och sex månader med uppskjuten verkställighet under en prövotid av två år, det vill säga till och med den 24 juni 2021 (nedan kallad den första fällande domen), för rattfylleri (nedan kallat det första brottet).

14. Den 1 september 2020, alltså under prövotiden, gjorde QS i Bulgarien sig skyldig till sådant rattfylleri som avses i artikel 343b.1 i den bulgariska strafflagen (nedan kallat det andra brottet).

15. Genom beslut av Rayonen sad Nesebar (Distriktsdomstolen i Nesebar) som vann laga kraft den 9 mars 2022 dömdes QS till fängelse i tre månader, böter på 150 BGN (omkring 77 euro) och indragning av körkortet under tolv månader (nedan kallat den andra fällande domen).

16. Den 23 mars 2022 inkom till den domstolen, som är den hänskjutande domstolen, en begäran från åklagaren vid Rayonna prokuratura Burgas (Distriktsåklagarmyndigheten i Burgas, Bulgarien) med innebörden att den första fällande domen i överensstämmelse med artikel 68.1 i den bulgariska strafflagen skulle verkställas med tanke på att det andra brottet hade begåtts under den prövotid som föreskrevs i den domen.

17. I detta sammanhang hyser den hänskjutande domstolen tvivel om tolkningen av artikel 3 i rambeslut 2008/675.

18. Därvidlag har den hänskjutande domstolen uppgett att artikel 8.2 i den bulgariska strafflagen innebär ett införlivande med bulgarisk rätt av de principer som anges i det rambeslutet, särskilt i artikel 3.1 i detta, genom att det i nämnda artikel 8.2 föreskrivs att en lagakraftvunnen dom som har meddelats i en annan medlemsstat med anledning av en handling som utgör brott enligt den bulgariska strafflagen ska beaktas i varje brottmålsförfarande i Bulgarien mot samma person.

19. Så är enligt den hänskjutande domstolen fallet såvitt avser den första fällande domen, eftersom QS genom lagakraftvunnen dom har dömts till fängelse i ett år och sex månader i Rumänien och eftersom det på grundval av upplysningar som har inhämtats via instrument för ömsesidig rättslig hjälp är fastställt att den gärning som utgör det första brottet är likvärdig med den gärning som utgör det andra brottet.

20. Den hänskjutande domstolen har också konstaterat att samtliga rekvisit som enligt artikel 68.1 i den bulgariska strafflagen gäller för att den första fällande domen ska kunna verkställas är uppfyllda i det aktuella fallet. Före utgången av prövotiden enligt den domen begick QS nämligen ett annat uppsåtligt brott som faller under allmänt åtal, för vilket han har dömts till ett frihetsberövande straff.

21. Därför anser den hänskjutande domstolen sig vara tvungen att beakta den första fällande domen och verkställa denna, i kraft av artikel 8.2 jämförd med artikel 68.1 i den bulgariska strafflagen. Fråga har emellertid uppkommit om huruvida artikel 3.3 i rambeslut 2008/675 utgör hinder för ett sådant beaktande.

22. Därvidlag har den hänskjutande domstolen påpekat att den bestämmelsen, såsom EU-domstolen har tolkat den, innebär ett förbud mot att ompröva ett beslut om verkställighet av en tidigare fällande dom. Den hänskjutande domstolen anser emellertid att det nu aktuella målet skiljer sig från det mål som föranledde domen Beshkov, där EU-domstolen enligt den hänskjutande domstolen tolkade nämnda bestämmelse så, att den innebär ett förbud mot att i samband med utdömande av en sammanlagd påföljd ändra det sätt att verkställa denna påföljd som har fastställts i en annan medlemsstat.

23. I det nu aktuella målet är det nämligen enligt den hänskjutande domstolen inte fråga om någon omprövning eller skönsmässig ändring från dess sida av sättet att verkställa den första fällande domen, utan sättet att verkställa den domen följer av en tvingande regel såsom artikel 68.1 i den bulgariska strafflagen, som enligt den hänskjutande domstolen innebär att denna är skyldig att verkställa en påföljd vars verkställighet har uppskjutits under en prövotid, när – såsom i det aktuella fallet – samtliga för det ändamålet fastställda rekvisit är uppfyllda.

24. Mot denna bakgrund har Rayonen sad Nesebar (Distriktsdomstolen i Nesebar) beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till EU-domstolen:

”Ska artikel 3.3 i [rambeslut 2008/675] tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning såsom artikel 68.1 [i den bulgariska strafflagen] jämförd med artikel 8.2 [i samma lag], enligt vilken den nationella domstol som har att ta ställning till en begäran om att den påföljd som en domstol i en annan medlemsstat tidigare har utdömt ska verkställas, i det syftet kan ändra sättet att verkställa den sistnämnda påföljden i samband med att den fattar beslut om faktisk verkställighet?”

IV. Förfarandet vid domstolen

25. Beslutet att begära förhandsavgörande är daterat den 25 mars 2022 och inkom till domstolens kansli den 28 mars 2022.

26. QS och Europeiska kommissionen inkom med skriftliga yttranden inom den frist som anges i artikel 23 i stadgan för Europeiska unionens domstol.

27. Vid sammanträdet i administrativt plenum den 24 januari 2023 beslutade domstolen att ingen muntlig förhandling skulle hållas.

V. Rättslig bedömning

A. Inledande synpunkter

1. Behovet av att beakta brottshistoriken för dem som begår brott inom EU:s område med frihet, säkerhet och rättvisa

28. I samband med sitt på ömsesidigt förtroende grundade område med frihet, säkerhet och rättvisa har EU vidtagit åtgärder för att se till att medborgarna skyddas mot brottslighet samtidigt som deras grundläggande rättigheter respekteras om de blir inblandade i ett brottmål – som målsägande eller som tilltalade. Skapandet av ett sådant integrerat område med rättvisa kräver att fällande domar som har meddelats mot en person i en medlemsstat beaktas i andra medlemsstater, så att framtida brott kan undvikas. Om en person begår nya brott måste denna beteendemässiga faktor på liknande sätt beaktas i ett nytt brottmålsförfarande, förutsatt att det rättvisa i förfarandet inte undergrävs.

29. En effektiv straffrätt inom EU kräver nämligen att samtliga medlemsstater förfogar över regler som gör det möjligt att i varje skede av det straffrättsliga förfarandet beakta huruvida en individ är förstagångsförbrytare eller tidigare har dömts för brott i en annan medlemsstat. Möjligheten att bedöma brottshistoriken för den som har begått ett brott är ytterst viktig för att ett nytt brottmålsförfarande ska kunna genomföras på lämpligt sätt, särskilt när det gäller att fatta välgrundade beslut om häktning eller frigivning mot borgen och när det gäller att få tillgång till samtliga åtkomliga upplysningar i samband med meddelandet av den fällande domen. Detta är bakgrunden till rambeslut 2008/675, enligt vilket domstolsmyndigheterna i en medlemsstat är skyldiga att beakta lagakraftvunna straffrättsliga avgöranden meddelade av domstolar i andra medlemsstater, förutsatt att vissa villkor är uppfyllda.

2. De undantag från principen om ömsesidigt erkännande som föreskrivs i rambeslut 2008/675

30. I rambeslut 2008/675 föreskrivs några undantag från denna skyldighet. Syftet med dessa undantag är i allt väsentligt att slå vakt om medlemsstaternas suveränitet i fråga om straffrätt genom att förbjuda andra medlemsstater från att fatta vissa beslut i deras ställe. Verkan av dessa undantag blir därför att det sker en samordning av behörigheten för olika domstolar, så att ett visst mått av sammanhang åstadkoms när det gäller rättskipningen i brottmål inom EU.

31. Den hänskjutande domstolen har ställt sin tolkningsfråga för att få klarhet i tillämpningsområdet för ett av nämnda undantag, närmare bestämt det som avses i artikel 3.3 i rambeslut 2008/675, enligt vilken ”[b]eaktandet av tidigare fällande domar som avkunnats i andra medlemsstater … [inte] får … innebära att den medlemsstat som genomför det nya förfarandet inkräktar på tidigare fällande domar eller beslut om deras verkställighet, återkallar dem eller tar upp dem till omprövning”. Enligt den hänskjutande domstolen kan det tänkas att dess skyldighet enligt den bulgariska lagstiftningen – nämligen att i ett nytt brottmålsförfarande mot en person som tidigare har blivit föremål för en fällande dom i en annan medlemsstat upphäva uppskjutandet av verkställigheten av en påföljd som har utdömts genom en tidigare fällande dom meddelad i en annan medlemsstat och att förordna om faktisk verkställighet av den påföljden i Bulgarien – strider mot den ovannämnda bestämmelsen. I sitt svar måste EU-domstolen ta hänsyn till de utmaningar som den hänskjutande domstolen står inför, och svaret måste vara så precist att det nationella målet blir möjligt att avgöra.

32. Innan jag ser närmare på den frågan, finner jag det emellertid nödvändigt att ta upp en annan fråga, nämligen huruvida det fall som avses i den bulgariska lagstiftningen, såsom denna har beskrivits i föregående punkt, verkligen faller inom tillämpningsområdet för artikel 3.1 i rambeslut 2008/675, det vill säga den bestämmelse där medlemsstaterna åläggs en skyldighet att tillämpa principen om ömsesidigt erkännande. I kraft av den bestämmelsen skulle den hänskjutande domstolen i princip vara skyldig att beakta den första fällande domen mot QS i Rumänien, och denna rättsföljd skulle vara utesluten endast om undantaget enligt artikel 3.3 i rambeslut 2008/675 var tillämpligt.

33. Vid min bedömning av tolkningsfrågan kommer jag i allt väsentligt att följa den disposition som jag har beskrivit i de föregående punkterna. Således kommer jag först att undersöka huruvida rambeslut 2008/675 är tillämpligt på det aktuella fallet. Därefter kommer jag att förklara räckvidden för den skyldighet att beakta tidigare fällande domar som slås fast i det rambeslutet. Slutligen kommer jag att på det nu aktuella målet tillämpa de principer som den skyldigheten grundar sig på. Min bedömning kommer – såsom jag kommer att förklara utförligt – att ge vid handen att den aktuella bulgariska lagstiftningen, såsom den hänskjutande domstolen har tolkat denna, inte är förenlig med den princip om icke-inblandning som åsyftas i artikel 3.3 i det rambeslutet.

34. Här är det viktigt att framhålla att alla hänvisningar till ”den bulgariska lagstiftningen” i fråga åsyftar den tolkning som följer av en jämförelse av två nationella bestämmelser – närmare bestämt artikel 8.2 och artikel 68.1 i den bulgariska strafflagen – vilka enligt de upplysningar som den hänskjutande domstolen har tillhandahållit innebär att den domstolen åläggs den skyldighet som har nämnts i punkt 31 i detta förslag till avgörande. En läsning av de aktuella bestämmelserna föranleder visserligen, som kommissionen har påpekat i sitt yttrande, inte utan svårighet en sådan tolkning, men såvitt avser tolkningen av bestämmelser i den nationella rättsordningen är EU-domstolen i princip skyldig att grunda sig på de rättsliga kvalificeringar som följer av begäran om förhandsavgörande. Således ska tolkningsfrågan prövas på grundval av den tolkning av bulgarisk rätt som den hänskjutande domstolen har redovisat.

B. Huruvida rambeslut 2008/675 är tillämpligt

35. Jag påpekar inledningsvis att syftet med rambeslut 2008/675 enligt artikel 1.1 i detta är att ”fastställa villkoren för när en tidigare fällande brottmålsdom som avkunnats i andra medlemsstater mot en person, men på andra grunder, ska beaktas vid ett brottmålsförfarande i en medlemsstat mot samma person”. Avsikten med det rambeslutet är, såsom framgår av skäl 2 i detta, att möjliggöra bedömning av brottslingars förflutna.

36. Av detta följer att rambeslut 2008/675 är tillämpligt i situationer där en person som tidigare har blivit föremål för en fällande dom i en annan medlemsstat blir föremål för ett ”nytt brottmålsförfarande” – för att använda det uttryck som förekommer i rambeslutets titel och i rubriken på artikel 3 i detta. Såsom framgår av artikel 3.2 och skäl 7 i rambeslutet, ska begreppet ”nytt brottmålsförfarande” ges en extensiv tolkning och anses innefatta skedet före brottmålsförfarandet i domstol, själva detta förfarande och verkställigheten av domen.

37. I det aktuella fallet förefaller det mig som om det i Bulgarien inledda förfarandet mot QS, eftersom syftet med detta är att lagföra denne för det rattfylleribrott som han begick den 1 september 2020 i Bulgarien, måste anses utgöra ett ”nytt brottmålsförfarande” i den mening som avses i artikel 1.1 i rambeslut 2008/675. Således är de bulgariska domstolsmyndigheterna, i kraft av den likvärdighetsprincip som anges i artikel 3.1 i rambeslut 2008/675, i princip skyldiga att beakta den tidigare fällande dom som har meddelats i Rumänien.

38. Beaktandet av den tidigare fällande domen, som även den meddelades med anledning av rattfylleri, kan påverka både själva brottmålsförfarandet i den hänskjutande domstolen, bland annat såvitt avser fastställandet av typ och stränghet för den påföljd som utdöms för det nya brottet, och verkställigheten av den fällande domen, såvitt avser fastställandet av det sätt på vilket denna ska verkställas. Som jag har påpekat i detta förslag till avgörande, är det i själva verket just möjligheten att förordna om faktisk verkställighet i Bulgarien av den i Rumänien meddelade fällande domen som är vad den hänskjutande domstolen är osäker på. Den hänskjutna frågan bör tolkas i linje med detta.

39. I detta sammanhang finner jag för gott att erinra om EU-domstolens praxis med innebörden att rambeslut 2008/675 ska tillämpas ”inte … endast på förfaranden som har samband med fastställande och bestämmande av huruvida den tilltalade är skyldig” utan även på ”ett nationellt förfarande som syftar till att ett sammanlagt frihetsstraff ska verkställas med beaktande av den påföljd som den nationella domstolen dömt den tilltalade till, liksom med beaktande av den påföljd som utdömts i en dom som en domstol i en annan medlemsstat har avkunnat tidigare mot samma person för andra gärningar”. Under sådana omständigheter rör det sig om ett nationellt förfarande avseende verkställigheten av påföljden, inom ramen för vilket den påföljd som har utdömts genom en tidigare fällande dom i en annan medlemsstat ska beaktas.

40. I den situation som beskrivs i begäran om förhandsavgörande rör det nationella förfarandet (i Bulgarien) verkställigheten av en i en annan medlemsstat (Rumänien) meddelad fällande dom med uppskjuten verkställighet av påföljden under en prövotid. Det nationella förfarandet inleddes emellertid uteslutande på grund av att det förelåg en lagakraftvunnen fällande dom avseende ett nytt brott som hade begåtts i Bulgarien under en prövotid. Enligt den ifrågavarande bulgariska lagstiftningen, som det hänvisas till i begäran om förhandsavgörande, är en bulgarisk domstol som uppmanas att godkänna en överenskommelse mellan den tilltalade och åklagaren rörande det begångna brottet skyldig att även uttala sig i frågan om verkställighet av tidigare domar med uppskjuten verkställighet av påföljden under en prövotid.

41. Under dessa omständigheter förefaller det mig som om ett förfarande som inleds i en medlemsstat i syfte att upphäva uppskjutandet av verkställigheten av en påföljd som har utdömts genom en tidigare fällande dom meddelad i en annan medlemsstat, med anledning av att den berörda personen har dömts för ett nytt brott som har begåtts under den prövotid som slås fast i den tidigare fällande domen, är att anse som ett ”nytt brottmålsförfarande” i den mening som avses i artikel 1.1 i rambeslut 2008/675. Således är det rambeslutet i princip tillämpligt på det nu aktuella fallet.

C. Räckvidden för skyldigheten enligt rambeslut 2008/675 att beakta tidigare fällande domar

42. Härnäst ska det prövas vilken räckvidd som ska tillmätas skyldigheten enligt rambeslut 2008/675 att beakta tidigare fällande domar samt undersökas huruvida det finns undantag som kan tänkas vara tillämpliga på sådana omständigheter som är i fråga i det aktuella fallet.

43. För det första är det därvidlag lämpligt att nämna skäl 2 i rambeslut 2008/675, av vilket framgår att det rambeslutet syftar till genomförande av principen om ömsesidigt erkännande av domar i brottmål. I det skälet anges att ”en domare i en medlemsstat bör kunna beakta slutliga brottmålsdomar avkunnade i andra medlemsstater när han gör en bedömning av brottslingens förflutna, inbegripet återfall, och för att fastställa vilken typ av straff som skall utmätas och hur det skall avtjänas”. I skäl 3 anges sedan att ”[s]yftet med detta rambeslut är att fastställa en minimiskyldighet för medlemsstaterna att beakta fällande domar som har avkunnats i en annan medlemsstat” på grundval av principen om ömsesidigt erkännande. Härvidlag ska det påpekas att EU-domstolen har tolkat denna skyldighet så, att tidigare meddelade fällande domar ”ska … beaktas sådana de har avkunnats”.

44. För det andra behöver det hänvisas till den likvärdighetsprincip som slås fast i artikel 3.1 i rambeslut 2008/675 och som åsyftas i skälen 5 och 6 i detta. Denna princip innebär att ”en fällande dom som avkunnats i en annan medlemsstat även i de övriga medlemsstaterna får en verkan som är likvärdig med den som följer av en inhemsk dom i enlighet med nationell lagstiftning”. I skäl 5 preciseras att detta rambeslut ”[inte] syftar … till att harmonisera de verkningar som olika medlemsstaters lagstiftning tillmäter tidigare fällande domar” utan endast ställer upp ett krav på att tidigare fällande domar meddelade i andra medlemsstater ska beaktas som om de hade meddelats av domstolsmyndigheterna i den medlemsstat som ansvarar för ett nytt brottmålsförfarande.

45. För det tredje finner jag det lämpligt att uppmärksamma den princip om icke-inblandning som slås fast i artikel 3.3 i rambeslut 2008/675. Denna princip förefaller mig vara särskilt relevant för det nu aktuella målet. Dess innebörd är att ”[b]eaktandet av tidigare fällande domar som avkunnats i andra medlemsstater [inte] får … innebära att den medlemsstat som genomför det nya förfarandet inkräktar på tidigare fällande domar eller beslut om deras verkställighet, återkallar dem eller tar upp dem till omprövning”. Denna princip preciseras sedan i artikel 3.4 i rambeslutet, av vilken det framgår att principen om ömsesidigt erkännande ”inte [ska] tillämpas om den tidigare fällande domen är en inhemsk fällande dom som avkunnats av den medlemsstat som genomför det nya förfarandet och om beaktandet av den tidigare fällande domen enligt den nationella lagstiftningen i den medlemsstaten skulle innebära att man inkräktar på tidigare fällande domar eller beslut om deras verkställighet, återkallar dem eller tar upp dem till omprövning”.

46. Punkterna 3 och 4 i artikel 3 kompletterar varandra och bör därför gemensamt läggas till grund för bedömningen av räckvidden för principen om icke-inblandning. Således behöver även artikel 3.4 i rambeslut 2008/675 beaktas vid prövningen av tolkningsfrågan. Att den hänskjutande domstolen inte uttryckligen har nämnt artikel 3.4 utgör inte hinder för detta, eftersom det ankommer på EU-domstolen att tillhandahålla den hänskjutande domstolen alla uppgifter om unionsrättens tolkning som denna kan finna användbara vid avgörandet av det nationella målet, oberoende av huruvida det har hänvisats därtill i frågan eller inte. EU-domstolen har vid upprepade tillfällen erinrat om att en tolkningsfråga ska prövas mot bakgrund av alla de bestämmelser i fördragen och i sekundärrätten som kan vara relevanta för problemet i fråga.

47. Det är också viktigt att inte underskatta ingressens betydelse för tolkningen av de relevanta bestämmelserna i rambeslut 2008/675. Skälen i en unionsakt har visserligen inget rättsligt värde i sig, eftersom de är beskrivande snarare än normativa, men icke desto mindre har EU-domstolen i sin praxis tillmätt skäl en icke försumbar betydelse i tolkningssammanhang. Skälen är nämligen värdefulla vid tolkningen av dessa akter, eftersom de gör det möjligt att bättre förstå unionslagstiftarens avsikt. Mot bakgrund av detta är det lämpligt att här även nämna skäl 14 i rambeslut 2008/675, med tanke på att begreppet ”inkräktande på en dom eller dess verkställighet”, vilket sedan används i artikel 3.3 och 3.4 i detta rambeslut, diskuteras i det skälet.

48. Vidare anser jag att även skäl 6 i rambeslut 2008/675 är väsentligt för bedömningen av vilken räckvidd principen om ömsesidigt erkännande har på det nu aktuella specifika området inom unionsrätten. Av det skälet framgår att syftet med rambeslutet ”inte [är] att rättsliga beslut som fattats i en medlemsstat ska verkställas i en annan medlemsstat”. Detta klargörande är logiskt mot bakgrund av den princip om icke-inblandning som ligger till grund för nämnda rambeslut, eftersom det i annat fall skulle stå varje medlemsstat fritt att efter eget gottfinnande blanda sig i verkställighetsbeslut fattade av domstolar i andra medlemsstater, något som också skulle vara till förfång för sammanhanget mellan domstolsavgöranden inom ett integrerat område med rättvisa.

49. De ovannämnda bestämmelserna visar i kombination med de skäl där de preciseras att principen om icke-inblandning ställer upp vissa gränser för principen om ömsesidigt erkännande samt att dessa gränser bestäms av det ovan anförda begreppet ”inkräktande”. Det ovannämnda skäl 14 i rambeslut 2008/675 ger vissa klargöranden i det hänseendet, med tanke på att det där anges att utdömandet av en gemensam påföljd för flera brott utgör ett ”inkräktande” – och därmed en ”inblandning” – som strider mot detta rambeslut, när den första fällande domen ännu inte har verkställts eller inte har ”överförts” till den andra medlemsstaten för att verkställas där.

50. Såvitt specifikt avser den i skäl 14 nämnda möjligheten att ”överföra” en fällande dom till en annan medlemsstat för att den ska verkställas där, vill jag understryka att det under alla omständigheter rör sig om ett undantag från den allmänna principen, nämligen den straffrättsliga territorialitetsprincipen, som är tillämplig när inget annat anges. Denna bedömning ligger i linje med den som generaladvokaten Bobek gjorde i sitt förslag till avgörande i mål C‑2/19, A. P. (Övervakningsåtgärder). Den princip om icke-inblandning som slås fast i artikel 3.3 och 3.4 i rambeslut 2008/675 garanterar respekten för den dömande medlemsstatens rätt att verkställa fällande domar meddelade av dess egna domstolar inom sitt eget territorium och på det sätt som föreskrivs i dess nationella lagstiftning.

51. Konkret kan, i enlighet med bestämmelserna i rambeslut 2008/947, undantag göras från den allmänna principen när den medlemsstat där den tidigare fällande domen meddelades har översänt en dom genom vilken det utdöms en påföljd vars verkställighet skjuts upp under en prövotid (och i förekommande fall ett övervakningsbeslut) till den behöriga myndigheten i den medlemsstat där det nya brottmålsförfarandet genomförs, med syftet att övervakningsåtgärderna ska övervakas i den medlemsstaten. Om den medlemsstaten erkänner den fällande dom som har meddelats i den förstnämnda medlemsstaten, kan den nämligen i kraft av artikel 14 i det rambeslutet överta ansvaret för samtliga följdbeslut och i synnerhet upphäva uppskjutandet av verkställigheten av påföljden för den händelse att den dömda personen begår ett nytt brott. Enligt artikel 1.1 i rambeslut 2008/947 är syftet med denna ordning att ”underlätta dömda personers sociala återanpassning, förbättra skyddet för brottsoffer och allmänhet samt underlätta tillämpningen av lämpliga alternativa påföljder och övervakningsåtgärder för gärningsmän som inte är bosatta i den dömande staten”.

52. När det gäller denna av unionslagstiftaren föreskrivna möjlighet är det emellertid viktigt att hålla i minnet att en förutsättning för att den ska kunna utnyttjas faktiskt är ett frivilligt och suveränt beslut av den medlemsstat som har meddelat den ifrågavarande fällande domen. Således står det klart att möjligheten att förordna om överföring till en annan medlemsstat av verkställigheten av en fällande dom endast bekräftar den regel som säger att varje medlemsstat är behörig att inom sitt territorium och på det sätt som föreskrivs i dess nationella lagstiftning verkställa fällande domar som meddelas av dess domstolar.

53. I domen Beshkov ställde EU-domstolen sig bakom den fördelning mellan medlemsstaterna av behörighet såvitt avser straffrättslig rättskipning som föreskrivs i rambeslut 2008/675, varvid den slog fast att artikel 3.3 i det rambeslutet innebär att tidigare fällande domar ”[inte] får … omprövas [utan] ska … beaktas sådana som de har avkunnats”. Därefter fann EU-domstolen att det rambeslutet utgör hinder för att en medlemsstat, i samband med att den beaktar tidigare fällande domar, ”ändra[r] sättet att verkställa” den påföljd som har utdömts i en annan medlemsstat.

54. I de föregående punkterna har jag angett de undantag från skyldigheten att beakta tidigare fällande domar som enligt min uppfattning kan vara aktuella i förevarande mål. Härvidlag är det viktigt att framhålla att de ifrågavarande undantagen inte medför att de fall som de avser faller utanför tillämpningsområdet för nämnda rambeslut utan endast innebär att avsteg ska göras från principen om ömsesidigt erkännande när vissa villkor är uppfyllda.

D. Tillämpning på det nu aktuella fallet av de principer som ligger till grund för rambeslut 2008/675

55. Mot bakgrund av det ovan anförda drar jag slutsatsen att ett upphävande av uppskjutandet av verkställigheten av en påföljd som har utdömts inom ramen för den första fällande domen, med verkan att det förordnas om faktisk verkställighet av den påföljden i Bulgarien, är att anse som en ändring av sättet att verkställa den påföljden och därmed som en ”inblandning” i den mening som åsyftas i artikel 3.3 i rambeslut 2008/675. Ett sådant upphävande innebär nämligen att man inkräktar på beslutet om verkställighet av en tidigare fällande dom. Noteras ska att ett sådant återkallande också träffas av artikel 3.4 i det rambeslutet, eftersom ett beaktande i kraft av den bulgariska lagstiftningen av den första fällande domen, om man antar att denna hade meddelats i Bulgarien och inte i Rumänien, skulle ha föranlett en ändring av sättet att verkställa den domen, eftersom den bulgariska domstolen då skulle ha förordnat om faktisk verkställighet av den påföljd vars verkställighet ursprungligen hade skjutits upp under en prövotid.

56. Som jag har erinrat om i detta förslag till avgörande, har EU-domstolen i sin praxis funnit att ändringar i sättet att verkställa en fällande dom, bland annat i form av upphävande av ett uppskjutande av verkställigheten av en påföljd som har utdömts genom en tidigare fällande dom i en annan medlemsstat och i form av omvandling av en påföljd vars verkställighet är uppskjuten under en prövotid till ett faktiskt fängelsestraff, är att anse som ”inblandning” i verkställigheten av den tidigare fällande domen. De principer som kan härledas ur nämnda praxis förefaller mig vara helt och fullt tillämpliga på förevarande mål.

57. Den hänskjutande domstolen har i sin begäran om förhandsavgörande hänvisat till att den bestämmelse som enligt dess uppfattning medför att uppskjutandet av verkställigheten av påföljden ska upphävas är en tvingande bestämmelse som inte ger de nationella domstolarna något utrymme för skönsmässig bedömning, varför upphävandet alltså inte är en följd av någon egentlig omprövning av den tidigare fällande domen. Den omständigheten är enligt min uppfattning ovidkommande i det aktuella hänseendet. Därvidlag vill jag erinra om att det enligt artikel 5.1 i rambeslut 2008/675 är medlemsstaterna som åläggs de skyldigheter som införs genom det rambeslutet. Av detta följer att de olika statsmakterna, i överensstämmelse med sina respektive befogenheter enligt den inhemska konstitutionella ordningen, ska se till att dessa skyldigheter iakttas. Ansvar i detta hänseende åligger både den dömande makten och den lagstiftande makten. Detta är skälet till att jag anser det betydelselöst huruvida lagen ger de nationella domstolarna utrymme för skönsmässig bedömning eller huruvida den nationella lagstiftaren har tvingat dem att handla på ett visst sätt. Således föreligger det ”inblandning” i verkställigheten av den första fällande domen.

58. I detta skede av bedömningen är det viktigt att påpeka att skäl 14 i rambeslut 2008/675 inte utgör hinder för det konstaterandet, eftersom det i förevarande mål inte råder någon av de båda där nämnda situationer där det inte kan föreligga något ”inkräktande” och därmed inte kan röra sig om någon sådan ”inblandning” som är förbjuden enligt artikel 3.3 och 3.4 i det rambeslutet; jag kommer att gå närmare in på detta i det följande.

59. För det första ska det noteras att begäran om förhandsavgörande inte innehåller någon upplysning som kan föranleda slutsatsen att den första fällande domen redan skulle ha verkställts i sin helhet. De uppgifter som den hänskjutande domstolen har redovisat ger vid handen att QS begick det brott som den andra fällande domen avser ”under prövotiden” enligt den första fällande domen. Det förtjänar att påpekas att omständigheterna i det nu aktuella målet skiljer sig från omständigheterna i det mål som föranledde domen Beshkov, där EU-domstolen fann att ”den prövotid … som föreskrevs i [den första fällande domen] hade löpt ut[, varför den berördes] påföljd som var villkorlig … slutgiltigt [hade] upphört”, och att ”den påföljden … således [skulle] anses vara verkställd i sin helhet”. Av dessa skäl anser jag att det såvitt avser förevarande mål finns fog för att utgå från att den första fällande domen ännu inte har verkställts i sin helhet.

60. För det andra finns det inte heller något i begäran om förhandsavgörande som ger vid handen att de rumänska domstolsmyndigheterna skulle ha lämnat tillstånd till att den första fällande domen ska verkställas i Bulgarien. Själva den omständigheten att den hänskjutande domstolen hyser tvivel just om räckvidden för artikel 3.3 i rambeslut 2008/675 och om den bestämmelsens tillämplighet i det aktuella fallet – särskilt med tanke på den påstått tydliga skyldighet, utan utrymme för skönsmässig bedömning, som den domstolen åläggs genom den bulgariska lagstiftningen, nämligen en skyldighet att upphäva uppskjutandet av verkställigheten av en påföljd som genom en tidigare fällande dom meddelad i en annan medlemsstat har fått sin verkställighet uppskjuten under en prövotid och förordna om faktisk verkställighet i Bulgarien av den påföljden – tyder tvärtom snarare på att de bulgariska domstolsmyndigheterna har handlat på eget initiativ, utan att någon överenskommelse om överföring av verkställigheten av den första fällande domen har träffats mellan de båda medlemsstaterna.

E. Överväganden rörande en eventuell överföring av verkställigheten av den fällande domen

61. Jag betvivlar för övrigt att en sådan överenskommelse skulle kunna träffas under de omständigheter som är för handen i det nationella målet, eftersom en överföring av verkställigheten till Bulgarien skulle strida mot det syfte som eftersträvas genom rambeslut 2008/947, vilket bland annat är att underlätta ”dömda personers sociala återanpassning” liksom ”tillämpningen av lämpliga alternativa påföljder och övervakningsåtgärder för gärningsmän som inte är bosatta i den dömande staten”. Myndigheterna i den medlemsstat där den dömda personen bor är i regel bättre lämpade att övervaka efterlevnaden av den lagstadgade skyldigheten att under en prövotid inte begå nya brott liksom att avgöra vilka följder ett åsidosättande av denna skyldighet ska få. Detta är anledningen till att det i artikel 5.1 och 5.2 i detta rambeslut föreskrivs att en dom kan översändas antingen på initiativ av de behöriga myndigheterna i den utfärdande staten, i fall där den dömda personen har återvänt eller vill återvända till den medlemsstat där han eller hon har sin lagliga och vanliga vistelseort, eller på begäran av den dömda personen.

62. I detta sammanhang vill jag erinra om att social återanpassning och återintegrering i samhället av dömda personer är ett mål som eftersträvas även genom andra normativa unionsakter, exempelvis rambeslut 2008/909. Av skäl 9 i det rambeslutet framgår att verkställighet av påföljden i den verkställande staten ”bör förbättra den dömda personens möjligheter till social återanpassning”. Av samma skäl framgår också att den behöriga myndigheten i den utfärdande medlemsstaten, det vill säga den medlemsstat där brottmålsdomen meddelas, i syfte att förvissa sig om att verkställighet av påföljden genom den verkställande statens försorg kommer att bidra till förverkligandet av det ovannämnda syftet, ”bör … beakta sådana faktorer som till exempel personens anknytning till den verkställande staten, frågan om han eller hon anser den staten vara platsen för familjeband samt språkliga, kulturella, sociala eller ekonomiska och andra band till den verkställande staten”. Jag vill också erinra om att generaladvokaten Bot i sitt förslag till avgörande i mål C‑582/15, van Vemde, tolkade nämnda skäl 9 såsom innebärande att ”samtliga åtgärder avseende verkställighet och anpassning av straff ska individanpassas av de rättsliga myndigheterna i syfte att, med iakttagande av samhällets intressen och offrens rättigheter, förutom att förebygga återfall i brott, främja den dömda personens sociala anpassning eller återanpassning”.

63. I det aktuella fallet är den dömde en rumänsk medborgare som är bosatt i Rumänien, varför det i princip torde ha saknats anledning för de behöriga rumänska myndigheterna att översända den första fällande domen till de bulgariska myndigheterna för kontroll av övervakningsåtgärderna. Troligtvis hade inte heller den dömde något intresse av att begära en sådan överföring. Vidare torde denna persons sociala återanpassning inte främjas vare sig genom ett senare översändande av den domen till de bulgariska myndigheterna för faktisk verkställighet, efter det att ett nytt brott under prövotiden hade begåtts i Bulgarien, eller genom det upphävande av uppskjutandet av verkställigheten av påföljden som detta skulle medföra i kraft av den bulgariska lagstiftningen. Dessa överväganden stärker min övertygelse att syftet med rambeslut 2008/947 skulle undergrävas om QC behövde avtjäna sitt straff utomlands.

64. Att det alltså föreligger vissa hinder för verkställighet av den i Rumänien meddelade första fällande domen hindrar emellertid inte att det står de behöriga bulgariska myndigheterna fritt att i enlighet med rambeslut 2008/909 översända den andra fällande domen till de behöriga rumänska myndigheterna i syfte att den domen ska verkställas i Rumänien, under förutsättning att QS samtycker till detta och att villkoren i det rambeslutet är uppfyllda. I förekommande fall ankommer det sedan på de rumänska domstolarna att bedöma vilken inverkan den andra fällande domen får på hur den första fällande domen ska verkställas. Jag anser att det för främjande av god rättskipning är lämpligt att EU-domstolen uppmärksammar den hänskjutande domstolen på denna möjlighet som står till buds enligt rambeslut 2008/909.

65. De ovan redovisade övervägandena ger vid handen att artikel 3.3 och 3.4 i rambeslut 2008/675 utgör hinder för tillämpning av nationella bestämmelser vilkas verkan påstås vara att en nationell domstol i en medlemsstat åläggs att inom ramen för ett nytt brottmålsförfarande mot en person som tidigare har dömts i en annan medlemsstat upphäva uppskjutandet av verkställigheten av en påföljd som har utdömts genom en tidigare meddelad fällande dom i denna andra medlemsstat och förordna om faktisk verkställighet av den påföljden i den egna medlemsstaten.

VI. Förslag till avgörande

66. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att EU-domstolen ska besvara tolkningsfrågan från Rayonen sad Nesebar (Distriktsdomstolen i Nesebar, Bulgarien) enligt följande: Artikel 3.3 och 3.4 i rådets rambeslut 2008/675/RIF av den 24 juli 2008 om beaktande av fällande domar avkunnade i Europeiska unionens medlemsstater vid ett nytt brottmålsförfarande i en medlemsstat ska tolkas så, att den utgör hinder för tillämpning av nationella bestämmelser vilkas verkan påstås vara att en nationell domstol i en medlemsstat åläggs att inom ramen för ett nytt brottmålsförfarande mot en person som tidigare har dömts i en annan medlemsstat upphäva uppskjutandet av verkställigheten av en påföljd som har utdömts genom en tidigare meddelad fällande dom i denna andra medlemsstat och förordna om faktisk verkställighet av den påföljden i den egna medlemsstaten.

1 Originalspråk: franska.

2 EUT L 220, 2008, s. 32.

3 EUT L 337, 2008, s. 102.

4 Rådets rambeslut av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen (EUT L 327, 2008, s. 27).

5 Dom av den 21 september 2017, Beshkov ( C‑171/16, nedan kallad domen Beshkov, EU:C:2017:710).

6 I domen av den 5 juli 2018, Lada ( C‑390/16, EU:C:2018:532, punkt 36), hänvisade domstolen till skapandet inom det europeiska området med rättvisa av en ”rättskultur” som innebär att tidigare fällande domar som har meddelats i en annan medlemsstat i princip ska beaktas.

7 I domen av den 12 januari 2023, MV (Bestämmande av gemensam påföljd) ( C‑583/22 PPU, EU:C:2023:5, punkt 65), förklarade domstolen att rambeslut 2008/675 innebär att den mångfald av inhemska lösningar och förfaranden som krävs för att uppnå det målet respekteras. Därför ”bidrar [det rambeslutet] till att skapa ett område med frihet, säkerhet och rättvisa inom unionen med respekt för de olika rättssystemen och rättsliga traditionerna i medlemsstaterna”, i enlighet med artikel 67.1 FEUF.

8 Se Muñoz de Morales Romero, M., ”The taking into account of EU previous convictions in joint/accumulated punishment: the Spanish case”, European criminal law review, 2018, vol. 8 (2), s. 244 och följande sidor.

9 Se punkt 35 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

10 Se punkt 42 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

11 Se punkt 55 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

12 Rambeslut 2008/675 har införlivats med den bulgariska rättsordningen genom artikel 8.2 i strafflagen. Lydelsen av den bestämmelsen innebär emellertid inte att bulgariska domstolar åläggs en skyldighet att ensidigt förordna om verkställighet av fällande domar meddelade i andra medlemsstater. En sådan skyldighet följer snarare av tillämpning och tolkning av den bestämmelsen i kombination med artikel 68.1 i samma lag. Det måste emellertid noteras att den sistnämnda bestämmelsen endast avspeglar en allmän straffrättslig princip i medlemsstaterna när det gäller fällande domar, nämligen att ett uppskjutande av verkställigheten av en fällande dom upphävs när den dömda personen begår ett nytt brott under prövotiden.

13 Dom av den 7 augusti 2018, Banco Santander och Escobedo Cortés ( C‑96/16 och C‑94/17, EU:C:2018:643, punkt 57), och dom av den 17 december 2020, Generalstaatsanwaltschaft Berlin (Utlämning till Ukraina) ( C‑398/19, EU:C:2020:1032, punkt 62).

14 Mina kursiveringar.

15 Se punkt 31 i detta förslag till avgörande.

16 Se domen Beshkov, punkt 28.

17 Dom Beshkov, punkt 29, och dom av den 15 april 2021, AV (Dom med gemensam påföljd) ( C‑221/19, EU:C:2021:278, punkt 52). Min kursivering.

18 Min kursivering.

19 Domen Beshkov, punkt 37, dom av den 5 juli 2018, Lada ( C‑390/16, EU:C:2018:532, punkt 39), och dom av den 15 april 2021, AV (Dom med gemensam påföljd) ( C‑221/19, EU:C:2021:278, punkt 53). Min kursivering.

20 Skäl 5 i rambeslut 2008/675. Min kursivering.

21 Mina kursiveringar.

22 Mina kursiveringar.

23 Dom av den 16 juni 2022, Obshtina Razlog ( C‑376/21, EU:C:2022:472, punkt 51).

24 Se dom av den 15 september 2022, HN (Rättegång mot en tilltalad som avlägsnats ur landet) ( C‑420/20, EU:C:2022:679, punkterna 35, 52 och 53).

25 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Richard de la Tour i målet HN (Rättegång för en tilltalad som avlägsnats från landet) ( C‑420/20, EU:C:2022:157, punkt 68).

26 Mina kursiveringar.

27 Mina kursiveringar.

28 Se dom av den 15 april 2021, AV (Dom med gemensam påföljd) ( C‑221/19, EU:C:2021:278, punkt 55).

29 (EU:C:2020:80, punkt 67).

30 Domen Beshkov, punkt 44. Min kursivering.

31 Domen Beshkov, punkt 47. Min kursivering.

32 Se punkt 53 i detta förslag till avgörande.

33 Se punkt 49 i detta förslag till avgörande.

34 Se punkt 14 i detta förslag till avgörande.

35 Domen Beshkov, punkt 42.

36 Se punkt 51 i detta förslag till avgörande. Min kursivering.

37 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 2020, A. P. (Övervakningsåtgärder) ( C‑2/19, EU:C:2020:237, punkterna 52 och 53).

38 Rosanò, A., ”Beshkov or the long road to the principle of social rehabilitation of offenders”, European Papers, vol. 3, 2018, nr 1, s. 434. Enligt Rosanò är social återanpassning av brottslingar något som ingår i vissa medlemsstaters konstitutionella traditioner och som nämns i vissa normativa unionsakter, ibland till och med såsom ett syfte att eftersträva.

39 Mina kursiveringar.

40 Min kursivering.

41 Förslag till avgörande av generaladvokaten Bot i målet van Vemde ( C‑582/15, EU:C:2016:766, punkt 48) och i målet Ognyanov ( C‑554/14, EU:C:2016:319, punkterna 107 och 108). Min kursivering.