Förslag till avgörande av Ćapeta – Mål C‑579/22 P Anglo Austrian AAB/ECB och Far East

I. Inledning

1. Den gemensamma tillsynsmekanismen (”Single Supervisory Mechanism”, SSM) utgör den första pelaren i den bankunion som år 2014 skapades med anledning av finanskrisen. Dess syfte är att ”säkerställa kreditinstitutens säkerhet och sundhet och det finansiella systemets stabilitet i unionen liksom i de enskilda deltagande medlemsstaterna samt den inre marknadens enhetlighet och integritet”.

2. Sammanfattningsvis utövar Europeiska centralbanken (ECB) tillsyn över kreditinstituten med bistånd av nationella myndigheter i enlighet med den arbetsfördelning som anges i artikel 6 i SSM-förordningen.

3. Den gemensamma tillsynsmekanismens utformning avviker i viss mån från hur större delen av unionens rättsordning fungerar. Enligt artikel 4.3 i SSM-förordningen ska ECB ”tillämpa all tillämplig unionsrätt och, när denna [unionsrätt] utgörs av direktiv, den nationella lagstiftning som införlivar dessa direktiv. Om den tillämpliga unionsrätten utgörs av förordningar ska ECB där dessa förordningar för närvarande uttryckligen ger medlemsstaterna utrymme för olika alternativ också tillämpa den nationella lagstiftning som utnyttjar dessa möjligheter”.

4. Det är den bestämmelsen som står i centrum för det nu aktuella överklagandet. Anglo Austrian AAB AG, tidigare Anglo Austrian AAB Bank AG (nedan kallat AAB Bank), klaganden i förevarande mål, var ett mindre betydande kreditinstitut med säte i Österrike. Sedan ECB hade återkallat det kreditinstitutets tillstånd, väckte klaganden talan vid tribunalen mot ECB:s beslut och gjorde därvid gällande att ECB hade återkallat tillståndet trots att de nödvändiga förutsättningarna för detta enligt unionsrätten, såsom denna hade införlivats med den österrikiska rättsordningen, inte förelåg.

5. Tribunalen ogillade talan genom dom av den 22 juni 2022, Anglo Austrian AAB och Belegging-Maatschappij ”Far-East”/ECB ( T‑797/19, EU:T:2022:389) (nedan kallad den överklagade domen). Klaganden i förevarande mål har nu bland annat gjort gällande att tribunalen tolkade och tillämpade nationell rätt på ett felaktigt sätt.

II. Relevant nationell rätt

6. Två österrikiska lagar är relevanta i förevarande mål om överklagande: Bundesgesetz über das Bankwesen (Bankwesengesetz) (banklagen, nedan kallad BWG) och Bundesgesetz zur Verhinderung der Geldwäsche und Terrorismusfinanzierung im Finanzmarkt (federal lag om bekämpning av penningtvätt och finansiering av terrorism på finansmarknaderna, nedan kallad FM‑GwG).

7. 39 § BWG har rubriken ”Allmän aktsamhetsplikt”. I 39 § 2 och 2b föreskrivs följande:

”(2). Kreditinstitut och företag som är ansvariga i enlighet med 30 § 6 ska förfoga över förvaltnings-, redovisnings- och kontrollförfaranden som är lämpliga mot bakgrund av deras bankverksamhets art, omfattning och komplexitet för att fastställa, bedöma, hantera och övervaka bankaffärs- och bankverksamhetsrisker, däribland de risker som härrör från deras makroekonomiska omgivning mot bakgrund av det skede som den relevanta affärscykeln befinner sig i, risken för penningtvätt och finansiering av terrorism samt den egna ersättningspolicyn och praktiken på ersättningsområdet. Förvaltnings-, redovisnings- och kontrollförfarandena ska i största möjliga utsträckning även omfatta möjliga nya bankaffärs- och bankverksamhetsrisker samt risker kopplade till ersättningspolicyn och praktiken på ersättningsområdet. Organisationsstrukturen och förvaltnings-, redovisnings- och kontrollförfarandena ska dokumenteras skriftligen och på ett begripligt sätt. Organisationsstrukturen ska vara så beskaffad att intresse- och behörighetskonflikter undviks genom för verksamheten lämpliga organisatoriska och procedurmässiga avgränsningar. Internrevisionen ska minst en gång om året kontrollera att dessa förfaranden är lämpliga och att de tillämpas.

…

(2b). Förfarandena enligt punkt 2 ska särskilt beakta följande: 1. kredit- och motpartsrisk, 2. koncentrationsrisk, 3. marknadsrisk, 4. överskuldsättningsrisk, 5. verksamhetsrisk, 6. värdepapperiseringsrisk, 7. likviditetsrisk, 8. ränterisk såvitt avser samtliga transaktioner som inte redan omfattas av underpunkt 3, 9. restrisk efter tillämpning av tekniker för kreditriskminimering, 10. belägenheten för ett kreditinstituts riskexponering, 11. risken för penningtvätt och finansiering av terrorism, 12. den risk som är knuten till ett instituts affärsmodell, med hänsyn tagen till inverkan av diversifieringsstrategier, 13. resultaten av stresstest för institut med användning av interna tillvägagångssätt och 14. revisions- och kontrollarrangemangen för kreditinstitut och företag som är ansvariga i enlighet med 30 § 6 samt deras företagskultur och ledningsorganets förmåga att fullgöra sina skyldigheter.”

8. I 70 § 4 BWG regleras tillsynsbehörigheten för Finanzmarktaufsichtsbehörde (den österrikiska tillsynsmyndigheten för finansmarknaderna, nedan kallad FMA). Där stadgas att om ett kreditinstitut överträder bestämmelserna i BWG och vissa andra lagar som räknas upp där, ska FMA

”1. vid vite förelägga kreditinstitutet, det finansiella holdingbolaget, det blandade finansiella holdingbolaget eller det blandade holdingbolaget att inom en frist som är skälig med tanke på omständigheterna i fallet se till att bestämmelserna åter iakttas,

2. för den händelse att överträdelsen upprepas eller fortgår, helt eller delvis förbjuda medlemmarna av ledningen att driva bolaget, såvida inte detta vore oskäligt mot bakgrund av överträdelsens art och allvar och det dessutom kan förväntas vara möjligt att genom ytterligare åtgärder enligt underpunkt 1 se till att bestämmelserna åter iakttas; i detta fall ska det ursprungligen ålagda vitet verkställas och föreläggandet meddelas på nytt, förenat med ett högre vite,

3. återkalla ett kreditinstituts tillstånd, såvida inte andra åtgärder enligt denna federala lag kan säkerställa kreditinstitutets funktionsförmåga. …”

9. Såvitt sedan avser FM‑GwG föreskrivs i 31 § 3 andra stycket att ”[v]id åsidosättande av skyldigheter enligt 34 § 2 och 3 [FM‑GwG] får FMA … återkalla det tillstånd som FMA har meddelat”.

10. Genom 34 § 2 och 3 FM‑GwG har bestämmelserna om penningtvätt i direktiv 2005/60 införlivats med den österrikiska rättsordningen; där hänvisas i synnerhet till allvarliga, upprepade eller systematiska överträdelser av 6 § 1, 6 § 2–4, 6 § 6, 6 § 7, 7 § 7, 9 § och 23 § 3 FM‑GwG.

III. Den händelseutveckling som ledde fram till målet i tribunalen

11. De faktiska omständigheter som har betydelse för förevarande mål om överklagande kan sammanfattas enligt följande.

12. Klaganden, AAB Bank, var ett mindre betydande kreditinstitut med säte i Österrike. Belegging-Maatschappij ”Far-East” BV (nedan kallad aktieägaren) är ett finansiellt holdingbolag som ägde 99,99 procent av aktierna i AAB Bank.

13. Den 26 april 2019 lämnade FMA till ECB ett utkast till beslut om återkallande av AAB Banks tillstånd att driva verksamhet i kreditinstitut i enlighet med artikel 80.1 i SSM-ramförordningen.

14. Genom beslut av den 14 november 2019 återkallade ECB AAB Banks tillstånd som kreditinstitut med verkan från den dag då beslutet delgavs.

15. ECB drog, på grundval av FMA:s konstaterande att AAB Bank hade gjort sig skyldigt till fortlöpande och upprepade åsidosättanden av kraven avseende bekämpning av penningtvätt och finansiering av terrorism samt kraven på intern styrning, slutsatsen att AAB Bank inte kunde säkerställa en sund hantering av sina risker.

16. Mot bakgrund av detta gjorde ECB bedömningen att det fanns grund för att återkalla AAB Banks tillstånd att driva verksamhet i kreditinstitut i enlighet med vad som föreskrivs i den med österrikisk rätt införlivade artikel 18 f i direktiv 2013/36, med tanke på att AAB Bank hade åsidosatt artikel 67.1 d och o i det direktivet, såsom dessa båda led hade införlivats med österrikisk rätt, samt att det var en proportionerlig åtgärd att återkalla tillståndet.

17. ECB beslutade dessutom att inte skjuta upp verkningarna av sitt beslut för en period på 30 dagar. Detta motiverade ECB med att AAB Banks yttrande inte var av sådan art att det kunde ge upphov till tvivel om beslutets lagenlighet, att beslutet inte kunde orsaka irreparabel skada och att allmänintresset av att skydda insättare, investerare och andra partner till AAB Bank samt slå vakt om det finansiella systemets stabilitet gjorde det befogat att beslutet tillämpades omedelbart.

IV. Förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen

18. Genom ansökan registrerad vid tribunalens kansli den 19 november 2019 väckte AAB Bank och aktieägaren talan om ogiltigförklaring av ECB:s beslut.

19. Med anledning av EU-domstolens dom i målet Trasta Komercbanka fann tribunalen att aktieägarens talan inte kunde upptas till sakprövning. Därefter ogillade tribunalen AAB Banks talan i dess helhet.

V. Förfarandet vid EU-domstolen

20. Genom sitt den 1 september 2022 ingivna överklagande har AAB Bank yrkat att EU-domstolen ska upphäva den överklagade domen, ska ogiltigförklara det beslut av den 14 november 2019 varigenom ECB återkallade klagandens tillstånd att driva verksamhet i kreditinstitut, i andra hand ska återförvisa målet till tribunalen, i den mån som EU-domstolen inte anser sig kunna avgöra målet i sak, och ska förplikta ECB att ersätta rättegångskostnaderna både i förevarande mål och i målet vid tribunalen.

21. ECB har yrkat att EU-domstolen ska ogilla överklagandet i dess helhet, och förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.

22. Aktieägaren har intervenerat till stöd för klagandens yrkanden.

VI. Bedömning

23. Klaganden har anfört sju grunder för sitt överklagande.

24. För det första har klaganden gjort gällande att tribunalen överskred sin behörighet, åsidosatte unionsrätten och missuppfattade de faktiska omständigheterna. För det andra har klaganden hävdat att tribunalen begick ett fel genom att godta ECB:s behörighet i frågor som rör penningtvätt. För det tredje anser klaganden att tribunalen tolkade unionsrätten och den nationella rätten på ett felaktigt sätt och i alla händelser missuppfattade de faktiska omständigheterna. För det fjärde gjorde tribunalen enligt klaganden en felaktig tolkning av artikel 67.1 d i direktiv 2013/36 och av nationell rätt. För det femte har klaganden gjort gällande att tribunalen underlät att bemöta de argument som rörde proportionalitetsprincipen. För det sjätte anser klaganden att tribunalen åsidosatte dess rätt till försvar. För det sjunde har klaganden slutligen hävdat att tribunalen gjorde sig skyldig till processuella fel som inverkade menligt på klagandens intressen.

25. Med tanke på att frågor som rör vilken roll den nationella rätten ska tillmätas och hur den ska tolkas har betydelse för många av klagandens grunder, kommer jag i det följande först att ta upp frågan om vilken ställning nationell rätt har i regelverket för den gemensamma tillsynsmekanismen (avdelning A). Därefter kommer jag att pröva grunderna för överklagandet en i taget och därvid visa varför EU-domstolen bör ogilla överklagandet i dess helhet (avdelning B).

A. Nationell rätt som beståndsdel i regelverket för den gemensamma tillsynsmekanismen

26. I SSM-förordningen görs åtskillnad mellan reglering av bankverksamhet och tillsyn över bankverksamhet. Nämnda förordning rör mestadels, men inte enbart, det sistnämnda.

27. I den mån som det genom SSM-förordningen sker en reglering av banktillsyn, är det inte fråga om någon harmonisering av medlemsstaternas på kreditinstitut tillämpliga materiella bestämmelser. I stället utgår SSM-förordningen därvidlag från de val som de olika medlemsstaterna har gjort såvitt avser innehållet i de tillämpliga reglerna, varvid fokus ligger på ”tillsynsmetoder” och ”samspelet mellan tillsynsorgan”.

28. Att låta Europeiska unionen och medlemsstaterna dela på ansvaret för att reglera ett rättsområde är den sedvanliga regleringsmetoden inom EU. I unionens rättsordning är det vanligt förekommande att unionsrätt och nationell rätt flätas samman. Så blir oftast fallet när regleringen sker med hjälp av direktiv, men en sådan situation kan också uppkomma i samband med användning av förordningar som tillåter eller kräver att medlemsstaterna fattar kompletterande beslut i regleringsfrågor.

29. Oftast är det medlemsstaternas myndigheter som ansvarar för tillämpningen av denna blandning av unionsrätt och nationell rätt. Deras beslut kan prövas av nationella domstolar, vilka tolkar och tillämpar den nationella rätten och kan hänskjuta frågor om unionsrätten för förhandsavgörande till EU-domstolen.

30. Det unika med den gemensamma tillsynsmekanismen är att det – för första gången inom unionsrätten – är en unionsinstitution och inte en nationell myndighet som har en direkt skyldighet att tillämpa nationell rätt.

31. I de flesta fall är tillsyn över finansinstitut en uppgift som ECB och de nationella behöriga myndigheterna utför gemensamt. Såvitt avser de flesta tillsynsuppgifter delar de båda upp arbetet mellan sig i enlighet med en distinktion mellan betydande och mindre betydande kreditinstitut.

32. Oberoende av den distinktionen har emellertid ECB två exklusiva befogenheter i förhållande till samtliga kreditinstitut. Den första av dessa är att meddela eller återkalla banktillstånd medan den andra är att bedöma anmälningar om förvärv och avyttringar av kvalificerade innehav i kreditinstitut (utom vid rekonstruktion och avveckling av banker). Det är den förstnämnda befogenheten som är av intresse i förevarande mål.

33. Vid beslut om att meddela eller återkalla tillstånd ska ECB tillämpa både de unionsrättsliga reglerna och reglerna enligt lagstiftningen i den medlemsstat där det berörda kreditinstitutet återfinns. Enligt artikel 4.3 i SSM-förordningen är nationell rätt uttryckligen relevant för ECB i samband med fattandet av vissa beslut.

34. Detta aktualiserar frågan vem som ska pröva ECB:s utövning av denna befogenhet liksom frågan vilken rättsordning som ska ligga till grund för den prövningen.

35. Den första av dessa frågor har EU-domstolen redan besvarat i sin dom i målet Berlusconi: artikel 263 FEUF ger unionsdomstolen exklusiv behörighet att pröva lagenligheten av unionsinstitutionernas rättsakter, vilket betyder att de även har exklusiv behörighet såvitt avser ECB:s beslut.

36. Vilken rättsordning som ska ligga till grund för prövningen är däremot en något mer komplicerad fråga.

37. Eftersom ECB tillämpar inte endast unionsrätten utan även regler i nationell rätt vid sina beslut om att meddela eller återkalla tillstånd, måste unionsdomstolen oundvikligen tillämpa nationell rätt som grundval för sin rättsliga prövning av sådana ECB-beslut.

38. I unionsdomstolen kan nationell rätt behandlas på två sätt – som sakomständighet och som rättslig omständighet.

39. Sammanhanget för mål om fördragsbrott, förhandsavgörande och – stundom – ogiltigförklaring gör att det i sådana mål oftast faller sig naturligt att behandla nationell rätt som en sakfråga. Om EU-domstolen då prövar tribunalens slutsatser rörande nationell rätt, utför den en prövning av den process varigenom tribunalen har fastställt sakomständigheterna, och i mål om överklagande är detta något som EU-domstolen får göra endast om parterna har gjort gällande att tribunalen har missuppfattat nämnda omständigheter.

40. Det finns emellertid unionsrättsliga situationer där frågor som rör nationell rätt behandlas som rättsfrågor. Regelverket för den gemensamma tillsynsmekanismen är inte ensamt inom unionsrätten om att innehålla uttryckliga hänvisningar till nationell lag såsom tillämplig lag.

41. Det mest välkända exemplet på detta är varumärkesförordningen, där det i stor utsträckning uttryckligen hänvisas till nationell rätt. Därutöver har generaladvokaten Mengozzi också nämnt dels offentlig upphandling, där unionsinstitutionerna ibland är skyldiga att iaktta tillämpliga bestämmelser i den nationella rätten i det land där ett avtal ska genomföras, dels EU-domstolens behörighet enligt artikel 272 FEUF, där det kan tänkas att en skiljeklausul i ett avtal medför att nationell rätt blir tillämplig.

42. Generaladvokaten Mengozzi har påpekat att i situationer där nationell rätt ingår i det relevanta rättsliga sammanhanget, kan ”unionsdomstolen inte … undgå skyldigheten att undersöka samtliga administrativa rättsakter som är underkastade dess kontroll, däribland de delar av dessa rättsakter i vilka det har gjorts en bedömning av den nationella rätten”, även om unionsdomstolen därvid måste uppvisa ”största försiktighet”.

43. Såvitt avser det varumärkesrättsliga området har generaladvokaten Bot gjort bedömningen att tribunalen ”måste kunna inhämta, vid behov på eget initiativ, upplysningar om innehåll, tillämpningsvillkor och tillämpningsområde för de nationella rättsregler som parterna har anfört till stöd för sina yrkanden”.

44. Enligt min uppfattning bör nationell rätt behandlas som en rättsfråga även på området banktillsyn i den mån som unionslagstiftningen kräver att ECB tillämpar nationella rättsregler. Detta betyder att när unionsdomstolen fastställer och tillämpar nationell rätt inom ramen för den gemensamma tillsynsmekanismen, måste den använda sina sedvanliga lagtolkningsmetoder samtidigt som den bedömer den nationella rätten utifrån dess närmare nationella sammanhang, vilket kan skilja sig från en medlemsstat till en annan. Endast på detta sätt kan unionsdomstolen ge verkan åt den mångfald i fråga om de olika medlemsstaternas regelverk som har godtagits inom ramen för den gemensamma tillsynsmekanismen, vilket är ett förhållningssätt som vägleder ECB i dess utövande av sina tillsynsbefogenheter.

45. När det gäller hur tribunalen ska göra för att förstå innebörden av nationell rätt inom ramen för den gemensamma tillsynsmekanismen, håller jag med generaladvokaterna Mengozzi och Bot om att tribunalen ska beakta, vid behov på eget initiativ, både det nationella lagstiftningssammanhanget och den nationella rättspraxis som har betydelse för en korrekt tolkning av de olika nationella reglerna.

46. Eftersom nationell rätt då alltså behandlas som en rättsfråga, är EU-domstolen behörig att i ett mål om överklagande pröva tribunalens tillämpning av nationell rätt.

47. Det behöver också fastställas vilka prövningskriterier EU-domstolen ska tillämpa när den i ett mål om överklagande prövar argument med innebörden att tribunalen gjorde en felaktig tolkning av tillämplig nationell rätt.

48. På det varumärkesrättsliga området har EU-domstolen fastställt prövningskriterier som främst förefaller innebära att den ska söka efter missuppfattningar i tribunalens redogörelse för nationell rätt mot bakgrund av hur nationell rätt hade beskrivits av parterna i målet. Bakgrunden till detta kan vara att EU-domstolen aldrig uttryckligen har bekräftat att nationell rätt på nämnda område är att betrakta som en rättsfråga och inte som en sakfråga.

49. Jag håller med om att EU-domstolen i ett mål om överklagande inte bör inlåta sig på nydanande tolkning av nationell rätt utan i stället bör basera sin slutsats på en bedömning av vilka omständigheter tribunalen beaktade vid sin tolkning av nationell rätt.

50. Emellertid förefaller det mig som om ett fokus på lydelsen av de tillämpliga nationella bestämmelserna, även om dessa behandlas som en rättsfråga, kan bli alltför snävt i fallet med den gemensamma tillsynsmekanismen, där normen – såsom har visats ovan – är mångfald bland de nationella regelverken.

51. EU-domstolens prövning bör därför inriktas på att avgöra i vilken mån tribunalen har fullgjort sin aktsamhetsplikt i samband med att den har sökt fastställa den korrekta innebörden av nationell rätt. Därvid bör EU-domstolen särskilt se närmare på vilka omständigheter som tribunalen har beaktat vid sin bedömning av innebörden av nationell rätt och på hur tydligt tribunalen har resonerat om varför en viss tolkning är att föredra framför en annan.

B. Bedömning av grunderna för överklagandet

52. Med beaktande av ovanstående kommer jag nu att se närmare på klagandens sju grunder för sitt överklagande. Vid min bedömning kommer jag att byta ordning på de båda första grunderna men därefter ta upp grunderna i samma ordning som de har anförts.

1. Den andra grunden för överklagandet: ECB:s behörighet

53. Som andra grund för sitt överklagande har AAB Bank gjort gällande för det första att tribunalen begick ett fel när den inte ex officio prövade huruvida ECB har behörighet på området penningtvätt eller i fråga om tillämpning av nationell lagstiftning på det området, för det andra att ECB enbart har befogenhet att besluta om sanktionsåtgärder för överträdelser av direkt tillämplig unionsrätt och för det tredje att ECB enbart har befogenhet att utöva banktillsyn såvitt avser in- och utlåningsverksamhet.

54. Som jag förstår denna grund för överklagandet, anser klaganden att ECB inte agerade i fråga om återkallande av banktillstånd (för vilket ECB har exklusiv befogenhet) utan i fråga om bekämpande av penningtvätt (för vilket befogenheten tillkommer de nationella behöriga myndigheterna).

55. Såvitt avser det första argumentet har klaganden hänvisat till skäl 28 i SSM-förordningen och därvid tolkat detta skäl så, att det ger FMA exklusiv befogenhet i frågor som rör bekämpande av penningtvätt. Enligt klaganden gjorde tribunalen en felaktig bedömning när den ansåg att beslutsfattandet på det området kunde delas upp i två delar, där FMA konstaterar överträdelser medan ECB har befogenhet att ålägga sanktioner i form av återkallande av banktillstånd.

56. Till stöd för det argumentet har klaganden också gjort gällande att om artikel 4.3 i SSM-förordningen föranledde en annan tolkning, skulle detta göra den bestämmelsen rättsstridig, eftersom en sådan tolkning skulle vara oförenlig med befogenhetsfördelningen.

57. Såvitt avser skäl 28 i SSM-förordningen har EU-domstolen redan underkänt den tolkning som klaganden har förordat i förevarande mål.

58. I målet Versobank/ECB framhöll EU-domstolen nämligen att återkallande av banktillstånd är en exklusiv befogenhet för ECB. Dessutom fann EU-domstolen att ECB i enlighet med artikel 14.5 i SSM-förordningen kan återkalla ett tillstånd bland annat på förslag av en nationell behörig myndighet. Slutligen bekräftade EU-domstolen att ECB:s befogenhet i det aktuella sammanhanget är exklusiv även i fall där skälen för att återkalla ett tillstånd rör exempelvis skyldigheter i fråga om företagsstyrning och förhindrande av penningtvätt.

59. Således gjorde tribunalen en riktig bedömning när den drog samma slutsatser såvitt avsåg ECB:s befogenhet att med stöd av artiklarna 18 f, 67.1 d och 67.1 o i direktiv 2013/36 återkalla AAB Banks tillstånd med hänvisning till de överträdelser som FMA hade konstaterat.

60. Detta föranleder mig att dra slutsatsen att överklagandet inte kan bifallas såvitt avser den första delen av den andra grunden för detta.

61. Som sitt andra argument har klaganden gjort gällande att det skulle följa av skäl 36 och artikel 18 i SSM-förordningen att ECB endast får ålägga sanktioner som grundar sig på direkt tillämplig unionsrätt men däremot inte får ålägga sanktioner för överträdelser av nationell rätt.

62. EU-domstolen har emellertid, med hänvisning till samma skäl som såvitt avser den första delen av denna grund för överklagandet, otvetydigt bekräftat att ECB även får tillämpa relevant nationell rätt. Således gjorde tribunalen enligt min uppfattning en riktig bedömning när den fann att skyldigheter enligt 34 § 2 och 3 FM‑GwG är att hänföra till införlivandet av de relevanta bestämmelserna i direktiv 2005/60 och ett åsidosättande av dessa skyldigheter således faller inom tillämpningsområdet för 31 § 3 andra stycket FM‑GwG, där återkallande av kreditinstituts tillstånd föreskrivs som påföljd. Följaktligen gjorde tribunalen en riktig bedömning när den fann att ECB, som i kraft av SSM-förordningen har exklusiv befogenhet att återkalla tillstånd, fick grunda sitt beslut på överträdelser av nationell rätt.

63. Argumentet att artikel 4.3 i SSM-förordningen skulle vara olaglig diskuterades inte i tribunalen utan måste anses ha anförts för första gången i samband med överklagandet, varför det inte kan upptas till sakprövning.

64. Slutligen har klaganden gjort gällande att ECB skulle ha befogenhet att utöva banktillsyn enbart med avseende på in- och utlåningsverksamhet.

65. Detta argument har anförts först i samband med överklagandet och kan därför inte upptas till sakprövning.

66. I alla händelser anser jag att klaganden inte skulle kunna vinna framgång med det första argumentet inom ramen för den första grunden med tanke på att ECB, såsom jag har förklarat på tal om det första argumentet, har exklusiv befogenhet att återkalla banktillstånd, utan att det finns några begränsningar när det gäller vilka verksamheter som ett sådant tillstånd kan omfatta.

67. Således anser jag att överklagandet inte kan bifallas såvitt avser den andra grunden, som till yttermera visso delvis inte kan upptas till sakprövning.

2. Den första grunden för överklagandet: tribunalens behörighet

68. I sin första grund för överklagandet har klaganden gjort gällande att tribunalen överskred sin behörighet och åsidosatte artikel 263 FEUF genom att pröva frågor som rörde tolkningen och tillämpningen av österrikisk rätt avseende bekämpning av penningtvätt. I andra hand har klaganden hävdat att tribunalen därvid tolkade och tillämpade nationell rätt på ett felaktigt sätt. Slutligen har klaganden gjort gällande, för den händelse att EU-domstolen skulle finna att nationell rätt ska behandlas som en sakfråga, att tribunalen missuppfattade innebörden av den ifrågavarande nationella rätten.

69. Jag förordar att EU-domstolen ska göra bedömningen att det saknas fog för dessa argument. Som jag har diskuterat mer utförligt i det föregående avsnittet, medför nämligen artikel 4.3 i SSM-förordningen att nationell rätt ingår i den rättsliga ram som är relevant för den förordningen.

70. Därmed har ECB en skyldighet att meddela beslut som även grundar sig på nationell rätt.

71. Som EU-domstolen har bekräftat i domen i målet Berlusconi, ankommer det på unionsdomstolen att med stöd av artikel 263 FEUF granska lagenligheten av unionens rättsakter. När unionsdomstolen gör detta, måste den – enligt min bedömning i punkt 44 i detta förslag till avgörande – tillämpa nationell rätt såsom rättslig omständighet. Med tanke på att BWG, som rör återkallande av tillstånd, innehåller en hänvisning till FM‑GwG, som rör penningtvätt, kom FM‑GwG att ingå i den nationella rätt som tribunalen skulle tillämpa när den prövade ECB:s beslut att återkalla tillståndet.

72. Klaganden har vidare hävdat att tribunalen gjorde en felaktig bedömning när den genom analogi tillämpade principer hämtade från unionens förvaltningsrätt såvitt avsåg i vilken mån beslut meddelade av nationella administrativa myndigheter (i det aktuella fallet FMA) rörande överträdelse av 31 § 3, 34 § 2 och 34 § 3 FM‑GwG kunde anses ha vunnit laga kraft.

73. Klaganden har rätt i att tribunalen vid sin bedömning av huruvida en nationell administrativ handling hade vunnit laga kraft borde beakta österrikiska förvaltningsrättsliga principer, men klaganden har inte förklarat hur de principer som tribunalen tillämpade skiljer sig från de österrikiska förvaltningsrättsliga reglerna. Därför föreslår jag att EU-domstolen inte ska fästa något avseende vid argumentet att tribunalens avgörande var materiellt felaktigt.

74. Slutligen har klaganden gjort gällande att tribunalens resonemang är motsägelsefullt i så måtto att tribunalen anger att det ankommer på de nationella administrativa organen att bestämma villkoren för att återkalla banktillstånd men ändå själv utför domstolsprövning av återkallandebeslut.

75. Jag anser inte att det finns något motsägelsefullt i tribunalens resonemang. Enligt unionsrätten (SSM-förordningen) är det medlemsstaterna som ska fastställa villkoren för att ge kreditinstitut tillstånd, men när dessa villkor väl har fastställts ska de beaktas av den institution som meddelar (eller återkallar) sådant tillstånd, vilket är ECB. Eftersom det är unionsdomstolen som är behörig att pröva ECB:s beslut, blir den ofrånkomliga slutsatsen att unionsdomstolen därvid måste beakta de villkor som följer av nationell rätt.

76. Min slutsats blir därför att överklagandet inte kan bifallas såvitt avser den första grunden, som till yttermera visso delvis inte kan upptas till sakprövning.

3. Den tredje grunden för överklagandet: tolkningen och tillämpningen av nationell rätt

77. I sin tredje grund för överklagandet, som består av nio delar, har klaganden hävdat att tribunalen gjorde en felaktig tolkning av 31 § 3 FM‑GwG och artikel 67.1 i direktiv 2013/36 liksom nationella administrativa beslut och domstolsavgöranden.

a) Den första delen: 31 § 3 FM‑GwG

78. Klaganden har gjort gällande att tribunalen tolkade och tillämpade 31 § 3 FM‑GwG på ett felaktigt sätt när den i punkt 44 i den överklagade domen fann att det inte var nödvändigt att avvakta att de berörda nationella besluten skulle vinna laga kraft innan det var möjligt att dra slutsatsen att villkoren för återkallande av tillstånd var uppfyllda. Vidare har klaganden hävdat att tribunalen tillhandahöll en ”radikal” tolkning av österrikisk rätt i så måtto att den inte såg något problematiskt i att det fanns två separata beslut som rörde samma överträdelse, nämligen ett (nationellt) genom vilket överträdelsen konstaterades och ett annat (meddelat av ECB) genom vilket en sanktion i form av återkallande av tillstånd ålades för överträdelsen.

79. Därutöver har klaganden också påstått att tribunalen i punkt 61 i den överklagade domen begick ett fel genom att göra en felaktig tolkning av 70 § 4 BWG, som uttryckligen var tillämplig i kraft av 31 § 3 FM‑GwG.

80. Såvitt avser det förstnämnda argumentet står det inte fullständigt klart att tribunalen verkligen drog den slutsats som klaganden har hävdat att den drog. Vad tribunalen gjorde var att bemöta ett argument med innebörden att en allvarlig överträdelse endast skulle kunna fastställas i enlighet med förvaltningsstraffrätten eller straffrätten och genom ett lagakraftvunnet domstolsavgörande.

81. Tribunalens motargument i det sammanhanget var att i en situation där en administrativ myndighet enligt nationell rätt har behörighet att fastställa och ålägga straff för en överträdelse av de tillämpliga bestämmelserna (34 § 2 FM‑GwG), skulle ett krav på ett lagakraftvunnet domstolsavgörande innebära att ett sådant straff skulle kunna tillämpas endast om det berörda kreditinstitutet överklagade myndighetens beslut.

82. Som jag ser saken drog tribunalen alltså inte – i motsats till vad klaganden har gjort gällande – slutsatsen att ett beslut av en administrativ myndighet genom vilket denna konstaterar en överträdelse av de tillämpliga bestämmelserna inte skulle behöva vinna laga kraft, utan det enda som tribunalen påpekade var att ett sådant beslut i avsaknad av överklagande vinner laga kraft.

83. Såvitt avser klagandens argument att tribunalen skulle ha gjort en ”radikal” tolkning av den nationella rätten, vilken inte medger att en överträdelse konstateras genom ett beslut medan straffet för den åläggs genom ett annat beslut, förefaller det mig som om detta resonemang är utsiktslöst med tanke på att exklusiv befogenhet att återkalla tillstånd i enlighet med artikel 4.1 a i SSM-förordningen tillkommer ECB.

84. Det är fullt möjligt att en sådan arbetsfördelning som den aktuella innebär en förändring jämfört med hur förvaltningsrätten fungerade i medlemsstaterna innan bankunionen skapades. Däremot kan denna arbetsfördelning inte betraktas som en felaktig tolkning av nationell rätt.

85. Slutligen har klaganden hävdat att tribunalen i punkt 61 i den överklagade domen begick ett fel genom att göra en felaktig tolkning av 70 § 4 BWG. Enligt klaganden innebär den bestämmelsen i nationell rätt – som uttryckligen är tillämplig i kraft av 31 § 3 FM‑GwG – att sanktioner på tre på varandra följande nivåer ska åläggas i tur och ordning.

86. Som jag ser saken, gjorde tribunalen emellertid inte någon sådan tolkning i punkt 61 i den överklagade domen, där den i själva verket konstaterade att även brister som har hunnit rättas till kan motivera ett återkallande av ett tillstånd med hänvisning till målet att skydda det europeiska banksystemet.

87. Betydelse i detta sammanhang har även punkterna 79–92 i den överklagade domen, där tribunalen – enligt min uppfattning på goda grunder – fann att ECB hade fog för att tillämpa återkallande av tillstånd som sanktion för systematiska, allvarliga och kontinuerliga överträdelser.

88. Som jag har påpekat i punkt 45 i detta förslag till avgörande, bör tribunalen även beakta relevant nationell rättspraxis i vilken nationell lagstiftning tolkas. Klaganden hade i tribunalen åberopat ett avgörande av Bundesverwaltungsgericht (Federala förvaltningsdomstolen, Österrike) där den domstolen hade gjort bedömningen att överträdelserna inte var allvarliga eller systematiska.

89. Tribunalen bemötte inte det argumentet i den överklagade domen utan inriktade sig i stället på de skäl som ECB hade anfört, vilka grundade sig på de slutsatser som FMA hade redovisat för ECB. Däremot hänvisade tribunalen till den tidigare redovisade förteckningen över administrativa beslut och domstolsavgöranden som hade legat till grund för FMA:s rekommendation och ECB:s beslut att återkalla tillståndet, och i den förteckningen ingick den dom som klaganden hade åberopat.

90. Jag kan hålla med om att tribunalen skulle ha kunnat förklara på ett tydligare sätt hur den domen påverkade dess slutsats, men det står icke desto mindre klart att tribunalen i sin bedömning beaktade domen från Bundesverwaltungsgericht (Federala förvaltningsdomstolen) och därvid fann att den domen inte försvagade FMA:s och ECB:s slutsats att AAB Banks överträdelser var systematiska, allvarliga och kontinuerliga.

91. Dessutom fann tribunalen att återkallandet av tillståndet var motiverat även med tanke på betydelsen av de tillsynsregler som syftar till att bekämpa penningtvätt och finansiering av terrorism, med tanke på kreditinstitutens särskilda ansvar i detta hänseende och med tanke på behovet av att så snart som möjligt kunna dra konsekvenserna av att nämnda regler har åsidosatts.

92. Jag drar därför slutsatsen att överklagandet inte kan bifallas såvitt avser den första delen av den tredje grunden.

b) Den andra delen: nationella beslut

93. Klaganden anser att tribunalen felaktigt gjorde bedömningen att det är nödvändigt att en överträdelse fastställs genom ett nationellt beslut som kan bli föremål för domstolsprövning. Emellertid har klaganden inte hänvisat till någon punkt i den överklagade domen där tribunalen skulle ha gjort en sådan bedömning.

94. Vidare står det inte heller klart vilket fel som klaganden anser att tribunalen begick. Av den anledningen anser jag att EU-domstolen bör dra slutsatsen att detta argument inte kan upptas till sakprövning.

95. I nästa steg i sitt resonemang analyserar klaganden var och en av de handlingar som räknas upp i punkt 26 i den överklagade domen, varvid klaganden gör gällande att tribunalen i den punkten tillmätte dessa handlingar fel rättsverkan.

96. Punkt 26 i den överklagade domen innehåller emellertid enbart hänvisningar till de olika handlingar som FMA och ECB hänvisade till i samband med att beslutet att återkalla tillståndet fattades. Klaganden har inte närmare angett vilket fel tribunalen skulle ha begått i samband med att den redovisade den aktuella förteckningen.

97. Därför anser jag att EU-domstolen bör dra slutsatsen att denna del av den tredje grunden för överklagandet inte kan upptas till sakprövning.

c) Den tredje delen: förvaltningsrättsliga principer

98. Klaganden har gjort gällande att tribunalen i punkterna 46 och 47 i den överklagade domen begick ett fel när den genom analogi tillämpade principer hämtade från unionens förvaltningsrätt på en situation som reglerades av österrikisk rätt.

99. Tribunalen angav att ”skuldfrågan för en person som anklagats för en överträdelse kan anses som slutligt fastställd när beslutet har vunnit laga kraft”.

100. Klaganden har inte förklarat på vilket sätt den principen strider mot tillämplig österrikisk rätt. Med andra ord har klaganden inte förklarat vad som i stället gäller enligt österrikisk rätt. Den princip som tribunalen hänvisade till följer däremot – i linje med vad ECB har anfört – en allmän logisk princip på det rättsliga området med innebörden att ett konstaterande vinner laga kraft när det beslut i vilket konstaterandet har gjorts i sig vinner laga kraft.

101. Därför anser jag att denna del av den tredje grunden för överklagandet inte kan upptas till sakprövning.

d) Den fjärde delen: verkan av nationella administrativa beslut

102. Klaganden har gjort gällande att tribunalen i punkterna 149 och 150 i den överklagade domen i strid med nationell rätt felaktigt tillskrev nationella administrativa beslut ett antal följder.

103. Enligt min åsikt avspeglar detta argument en missuppfattning av det resonemang som ligger till grund för de åberopade punkterna i den överklagade domen, där tribunalen endast avfärdade AAB Banks internrevisionsrapport som tillräckligt bevis för att det inte skulle ha förekommit några sådana allvarliga överträdelser som hade konstaterats i de berörda administrativa besluten på nationell nivå.

104. Därför anser jag att överklagandet inte kan bifallas såvitt avser denna del av den tredje grunden för detta.

e) Den femte delen: ingen rök utan eld

105. Klaganden har hävdat att tribunalen agerade utifrån principen ”ingen rök utan eld” genom att på ett ytligt sätt behandla ett antal handlingar som på ett allmänt plan avser lagstiftning rörande kampen mot penningtvätt.

106. Klaganden har inte specifikt hänvisat till någon del av den överklagade domen, vilket betyder att denna del av den tredje grunden för överklagandet inte kan upptas till sakprövning – EU-domstolen kan ju inte formulera klagandens argument för överklagandet åt denne.

107. Tilläggas ska också att tribunalen specifikt prövade de konstateranden i fråga om enskilda överträdelser som hade föranlett först FMA och sedan ECB att dra slutsatsen att det förelåg allvarliga, systematiska och kontinuerliga överträdelser av 34 § 2 och 3 FM‑GwG, något som motiverar att ett tillstånd återkallas.

108. Därför föreslår jag att EU-domstolen ska lämna denna del av den tredje grunden för överklagandet utan avseende.

f) Den sjätte delen: övergripande bedömning

109. Klaganden har gjort gällande att tribunalen underlät att göra en övergripande bedömning av de relevanta nationella avgörandena och har därvidlag nämnt två avgöranden meddelade av Bundesverwaltungsgericht (Federala förvaltningsdomstolen).

110. Noteras ska att detta argument inte togs upp i tribunalen och således har anförts för första gången i samband med överklagandet. Sådana argument kan, som jag redan har nämnt ovan, inte upptas till sakprövning.

111. Till den del som klaganden har hänvisat till att tribunalens bedömning rörde frågor som enligt klaganden var ”alltför specifika och inaktuella” är det oklart vilka delar av den överklagade domen som dessa argument avser och exakt vari tribunalens påstått felaktiga rättstillämpning skulle ha bestått. För mig framstår det närmast som om klaganden önskar att EU-domstolen i samband med prövningen av överklagandet ska göra en bedömning av de faktiska omständigheterna.

112. EU-domstolen är emellertid inte behörig att fastställa de faktiska omständigheterna eller att bedöma bevisning utom i fall där en klagande har hävdat att tribunalen missuppfattade de faktiska omständigheterna och att det uppenbart framgår av handlingarna i målet att så är fallet.

113. Dessutom måste den part som gör gällande att tribunalen har missuppfattat bevisning ange exakt vilka bevis som tribunalen ska ha missuppfattat och visa de bedömningsfel som nämnda part anser har orsakat denna missuppfattning från tribunalens sida.

114. Klaganden har inskränkt sig till att beskriva de faktiska omständigheter som tribunalen redan har prövat utan att därvid styrka att tribunalen missuppfattade någon bevisning.

115. Därför anser jag att EU-domstolen ska slå fast att den sjätte delen av den tredje grunden för överklagandet i sin helhet är omöjlig att uppta till sakprövning.

g) Den sjunde delen: artikel 67.1 o i direktiv 2013/36

116. Inom ramen för den sjunde delen av sin tredje grund för överklagandet har klaganden gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig bedömning när den fann att det hade begåtts allvarliga överträdelser, något som krävs enligt artikel 67.1 o i direktiv 2013/36. Dessutom har klaganden hävdat att tribunalen missuppfattade den dom avseende förverkande av en koncession för en hasardspelsaktör som klaganden hade hänvisat till. Slutligen har klaganden gjort gällande att det saknas anledning att tolka österrikisk rätt mot bakgrund av unionsrätten i stället för mot bakgrund av österrikisk rätt.

117. Såvitt avser det argument som rör huruvida det förelåg en allvarlig överträdelse har klaganden uppmanat EU-domstolen att göra en ny bedömning av de faktiska omständigheterna, något som ligger utanför EU-domstolens behörighet. Som jag har förklarat i punkterna 112–114 ovan kan argument som avser faktiska omständigheter inte upptas till sakprövning såvida inte klaganden har gjort gällande att tribunalen har missuppfattat de faktiska omständigheterna, och så är inte fallet här.

118. Såvitt avser tolkningen av den dom som tribunalen hänvisade till i punkt 49 i den överklagade domen, har klaganden inte förklarat vilket felet är eller vilken som är den korrekta tolkning som tribunalen borde ha tillämpat. Det argumentet bör därför också lämnas utan avseende på grund av att det är otillräckligt underbyggt och således inte kan upptas till sakprövning.

119. Slutligen har klaganden inte förklarat närmare i vilken del av den överklagade domen som tribunalen ska ha tolkat österrikisk rätt med hänvisning enbart till unionsrätten trots att den enligt klaganden borde ha gjort detta enbart mot bakgrund av österrikisk rätt. Utan en mer precis förklaring kan EU-domstolen inte göra annat än att förklara i allmänna ordalag att det ankom på tribunalen att tillämpa de nationella regler som var tillämpliga på grund av att de ingick i regelverket för den gemensamma tillsynsmekanismen mot bakgrund av både österrikisk rätt och unionsrätten, på samma sätt som en nationell domstol skulle göra i samband med att den tolkade nationell rätt.

120. Jag föreslår därför att EU-domstolen ska slå fast att den sjunde delen av den tredje grunden för överklagandet inte kan upptas till sakprövning.

h) Den åttonde delen: 70 § 4 BWG

121. Klaganden har hävdat att tribunalen gjorde en otillräcklig prövning av kraven enligt 70 § 4 BWG, som innebär att sanktioner ska åläggas i tre på varandra följande steg som vart och ett ska grunda sig på separata enskilda överträdelser. I punkt 158 i den överklagade domen begick tribunalen enligt klaganden ett fel genom att godta att de olika åtgärder som FMA tidigare hade vidtagit var tillräckliga, med tanke på att det krävs att en överträdelse fortgår vid den tidpunkt då beslutet fattas, vilket betyder att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning i punkterna 61 och 62 i den överklagade domen. Klaganden har också gjort gällande att tribunalens egna politiska åsikter fick den att missuppfatta österrikisk rätt, något som ger upphov till farhågor såvitt avser rättsstatens principer. Slutligen har klaganden hävdat att artikel 127.6 FEUF – den rättsliga grunden för SSM-förordningen – inte gav rådet befogenhet att ändra nationell rätt i fråga om villkoren för återkallande av tillstånd.

122. Såvitt avser det första argumentet bör det påpekas att klaganden har uppmanat EU-domstolen att överpröva tribunalens slutsatser i sak, särskilt det värde som tribunalen tillmätte de åtgärder som AAB Bank hade vidtagit för att avhjälpa brister liksom FMA:s olika tillsynsbeslut.

123. Som jag har förklarat i punkterna 112–114 ovan, kan argument som rör faktiska omständigheter inte upptas till sakprövning såvida inte klaganden har gjort gällande att sådana omständigheter har missuppfattats, och så är inte fallet här.

124. Såvitt avser de övriga argumenten har klaganden inte närmare angett vilka delar av den överklagade domen som avses eller närmare angett vilket fel tribunalen ska ha begått utöver en allmän hänvisning till tribunalens politiska åsikter och rättsstatens principer. Sådana argument kan enligt EU-domstolens praxis inte upptas till sakprövning.

125. Jag föreslår därför att EU-domstolen ska slå fast att den åttonde delen av den tredje grunden för överklagandet inte kan upptas till sakprövning.

i) Den nionde delen: förhållandet mellan 31 § 3 FM‑GwG och 70 § 4 BWG

126. Klaganden har gjort gällande att tribunalen i punkt 105 och följande punkter i den överklagade domen gjorde en felaktig tolkning av förhållandet mellan 31 § 3 FM‑GwG och 70 § 4 BWG. Specifikt har klaganden hävdat att ECB grundade sitt beslut på 70 § 4 BWG samtidigt som befogenheten att ålägga sanktioner för verksamheter som strider mot reglerna för bekämpande av penningtvätt och finansiering av terrorism regleras enbart av FM‑GwG, som det inte hänvisas till i 70 § 4 BWG. Mot denna bakgrund anser AAB Bank att ECB använde sig av fel rättslig grund för sitt beslut att återkalla tillståndet.

127. Tribunalen fann i punkt 103 i den överklagade domen att ECB hade hänvisat till 70 § 4 BWG, i vilken det föreskrivs en befogenhet att återkalla tillstånd vid åsidosättande av nämnda lags bestämmelser om bekämpande av penningtvätt. I punkt 104 i den överklagade domen noterade tribunalen vidare att ECB även hade hänvisat till att AAB Bank hade åsidosatt ett flertal bestämmelser i FM‑GwG. I punkt 109 i den överklagade domen framhöll tribunalen slutligen att AAB Bank inte hade gjort gällande att ECB:s bedömning skulle ha blivit annorlunda om en annan rättslig grund hade använts.

128. Enligt min uppfattning gjorde tribunalen en riktig bedömning när den i punkterna 105–107 i den överklagade domen fann dels att 39 § 2 och 2b BWG också innehåller hänvisningar till risken för penningtvätt och finansiering av terrorism, dels att både FM‑GwG och BWG kan beaktas vid fastställande av sådana överträdelser som föranleder återkallelse av tillstånd.

129. Vidare anser jag att tribunalen också gjorde en riktig bedömning när den fann att om ett felaktigt val av rättslig grund för ett beslut enbart har formell betydelse, kan detta felaktiga val inte föranleda ogiltigförklaring av beslutet.

130. Tribunalen hänvisade därvid till en dom som den själv tidigare hade meddelat, vilken den sedermera har börjat beteckna som fast rättspraxis.

131. Det synsätt som tribunalen förordar är också företrätt i ett mer än tre decennier gammalt förslag till avgörande som generaladvokaten Mischo lade fram i målet Gestetner Holdings. Han hävdade där att ett felaktigt val av rättslig grund inte (nödvändigtvis) leder till ett annat resultat än det som skulle ha uppkommit om den korrekta rättsliga grunden hade valts.

132. Jag föreslår att EU-domstolen ska ansluta sig till det resonemang som har förts både av tribunalen och av generaladvokaten Mischo genom att slå fast att ett val av ”fel” rättslig grund för ett individuellt beslut ska tillmätas avgörande betydelse för beslutets giltighet endast om den ”korrekta” rättsliga grunden skulle ha resulterat i ett annat utfall i själva beslutet.

133. Därvidlag anser jag att tribunalen inte gjorde någon felaktig bedömning när den fann att valet av en annan rättslig grund inte skulle ha påverkat ECB:s bedömning eller dess befogenhet att återkalla AAB Banks tillstånd.

134. Jag föreslår därför att EU-domstolen inte ska bifalla överklagandet såvitt avser den nionde delen av den tredje grunden.

4. Den fjärde grunden för överklagandet: artikel 67.1 d i direktiv 2013/36

135. Som fjärde grund för sitt överklagande har klaganden gjort gällande att tribunalen i punkterna 132–144 i den överklagade domen begick fel genom att dels finna att överträdelser som hade begåtts för tre eller fem år sedan och hade hunnit avhjälpas utgjorde tillräcklig grund för återkallelse av tillstånd, dels anse att överträdelser inte behöver vara av allvarlig art för att ett tillstånd ska kunna återkallas, dels slå fast – i strid med EU-domstolens dom i målet Berlusconi – att ett nationellt beslut genom vilket det hade konstaterats överträdelser avseende intern företagsstyrning hade vunnit laga kraft och skulle ha behövt överklagas på nationell nivå, dels göra en felaktig bedömning av de handlingar som räknas upp i punkt 122 i den överklagade domen.

136. Såvitt avser det första argumentet anser jag att klaganden genom att anföra detta i själva verket har begärt att EU-domstolen ska överpröva de konstateranden i sak som tribunalen gjorde med avseende på det värde som den tillmätte de överträdelser som FMA och ECB hade konstaterat.

137. Som jag har förklarat i punkterna 112–114 ovan, kan argument som rör faktiska omständigheter inte upptas till sakprövning såvida inte klaganden har gjort gällande att sådana omständigheter har missuppfattats, och så är inte fallet här.

138. För den händelse att EU-domstolen inte skulle hålla med mig på denna punkt, anser jag att tribunalen inte gjorde någon felaktig bedömning när den i punkt 134 i den överklagade domen fann att artikel 67.1 d i direktiv 2013/36 inte utgör hinder för att ett tillstånd återkallas med hänvisning till tidigare överträdelser eller överträdelser som har blivit mindre allvarliga.

139. Tribunalen påpekade också, i punkt 135 i den överklagade domen, att den motsatta bedömningen skulle innebära att de behöriga myndigheterna skulle behöva fatta nya beslut för att visa att kreditinstitutet faktiskt hade åsidosatt de krav på företagsstyrning som är avsedda att skydda det europeiska banksystemet.

140. Jag anser inte att tribunalens resonemang är behäftat med något fel. Utöver att det inte finns något krav på att överträdelser som avser företagsstyrningsarrangemang måste vara systematiska eller allvarliga, bör det framhållas att ECB återkallade tillståndet med hänvisning till upprepade överträdelser inte endast av artikel 67.1 d i direktiv 2013/36 utan även av artikel 67.1 o i det direktivet.

141. Därför föreslår jag att EU-domstolen ska lämna det aktuella argumentet utan avseende.

142. Såvitt avser det andra argumentet anser jag att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den i punkt 138 i den överklagade domen fann att artikel 67.1 d i direktiv 2013/36 inte innebär något krav på att en överträdelse som avser företagsstyrningsarrangemang måste vara allvarlig, uppenbar eller systematisk för att motivera att ett tillstånd återkallas. Den bestämmelsen innehåller nämligen – till skillnad från artikel 67.1 o i direktiv 2013/36 – inte något krav på att en överträdelse måste vara allvarlig. Således bör detta argument lämnas utan avseende.

143. Klagandens tredje argument innebär att tribunalen i punkterna 142–145 i den överklagade domen skulle ha gjort en felaktig bedömning när den fann att FMA:s beslut rörande överträdelser i fråga om företagsstyrningsarrangemang borde ha överklagats på nationell nivå, samtidigt som EU-domstolen i sin dom i målet Berlusconi fann att nationella domstolar inte får pröva utredningsåtgärder i ärenden där ECB har befogenheten att fatta det slutliga beslutet.

144. I domen i målet Berlusconi fann EU-domstolen mycket riktigt att artikel 263 FEUF utgör hinder för att nationella domstolar prövar utredningsåtgärder som nationella behöriga myndigheter har vidtagit med stöd av artiklarna 22 och 23 i direktiv 2013/36, artiklarna 4.1 c och 15 i SSM-förordningen och artiklarna 85–87 i SSM-ramförordningen.

145. FMA:s beslut rörande AAB Banks underlåtenhet att införa erforderliga företagsstyrningsarrangemang är emellertid – som tribunalen också med gott fog påpekade i punkterna 145 och 146 i den överklagade domen – ett slutligt beslut. Således är slutsatserna från domen i målet Berlusconi inte tillämpliga.

146. Slutligen har klaganden gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig bedömning av de handlingar som räknas upp i artikel 122 i den överklagade domen och därvid inte analyserade de tre påföljdsskedena enligt 70 § 4 BWG.

147. Antalet upprepade överträdelser i det aktuella hänseendet gjorde det emellertid – som ECB också hävdade – påkallat just att återkalla tillståndet, eftersom det inte fanns någon mindre restriktiv åtgärd som det hade varit lika lämpligt att vidta för att komma till rätta med det stora antalet upprepade överträdelser av reglerna avseende företagsledningsarrangemang.

148. Jag föreslår därför att EU-domstolen inte ska bifalla överklagandet såvitt avser någon del av den fjärde grunden för detta.

5. Den femte grunden för överklagandet: proportionalitetsprincipen och nationell rätt

149. Som femte grund för sitt överklagande har klaganden gjort gällande att tribunalen åsidosatte proportionalitetsprincipen och underlät att beakta 70 § 4 BWG.

150. Noteras bör att klaganden även har anfört dessa argument inom ramen för den åttonde delen av den tredje grunden för överklagandet, varför jag hänvisar till min bedömning i det sammanhanget.

151. Utöver detta har klaganden hävdat att ECB genom att återkalla tillståndet förorsakade att FM‑GwG inte längre kom att vara tillämplig, medan den lagen skulle ha förblivit bindande för klaganden om denna hade genomgått frivillig likvidation. Det är oklart vilket fel tribunalen påstås ha begått inom ramen för detta argument, varför EU-domstolen med stöd av den rättspraxis som har nämnts ovan bör slå fast att nämnda argument inte kan upptas till sakprövning

152. Jag anser således att överklagandet inte kan bifallas såvitt avser den femte grunden, som till yttermera visso delvis inte kan upptas till sakprövning.

6. Den sjätte grunden för överklagandet: rätten till försvar

153. Som sjätte grund för sitt överklagande har klaganden gjort gällande att tribunalen i punkt 227 och följande punkter i den överklagade domen åsidosatte klagandens rätt till försvar såvitt avsåg tillgång till akten och kontroll av ECB:s skyldighet att fastställa de relevanta omständigheterna.

154. I punkterna 245–248 i den överklagade domen fann tribunalen att ECB saknade skyldighet att låta AAB Bank ta del av den konfidentiella delen av akten.

155. Till stöd för den bedömningen anförde tribunalen artikel 32.1 och 32.5 i SSM-ramförordningen, enligt vilken rätten att få tillgång till akten inte ska gälla konfidentiell information såsom korrespondens mellan ECB och nationella behöriga myndigheter. Därutöver fann tribunalen att AAB Bank hade varit mottagare av FMA:s beslut respektive part i nationella domstolsförfaranden och därför hade tillräcklig kännedom om innehållet i de administrativa beslut och domstolsavgöranden som låg till grund för återkallandet av tillståndet.

156. När det sedan gäller ECB:s fastställande av de relevanta omständigheterna ska det påpekas att tribunalen i punkterna 251–273 i den överklagade domen gjorde en uttömmande analys av ECB:s skyldighet i det hänseendet och att klaganden inte har bestritt dessa punkter i nämnda dom.

157. Jag anser därför att överklagandet inte kan bifallas såvitt avser någon del av den sjätte grunden för detta.

7. Den sjunde grunden: processuella brister

158. Som sjunde grund för sitt överklagande har klaganden hävdat att tribunalen gjorde sig skyldig till processuella fel som inverkade menligt på klagandens intressen.

159. För det första har klaganden gjort gällande att den borde ha fått möjlighet att yttra sig om tribunalens ståndpunkt med innebörden att de skäl som hade redovisats i de nationella administrativa besluten och domstolsavgörandena skulle tillmätas bindande verkan även i förhållande till återkallandet av tillståndet.

160. Klaganden har emellertid inte angett vilka punkter i den överklagade domen som är relevanta eller vilka fel tribunalen ska ha begått.

161. Det är oklart vilket fel tribunalen påstås ha begått inom ramen för detta argument, som därför i enlighet med den rättspraxis som har hänvisats till ovan bör befinnas vara omöjligt att uppta till sakprövning.

162. För det andra har klaganden hävdat att tribunalen borde ha tillkännagett sitt ändrade synsätt i samband med en åtgärd för processledning av den 27 april 2021, med tanke på att tribunalen enligt klaganden därvid fann att det hade begåtts allvarliga åsidosättanden av skyldigheterna med anknytning till kampen mot penningtvätt.

163. Åtgärden för processledning av den 27 april 2021 innebar emellertid inte att tribunalen tog ställning i någon rättsfråga utan att den ställde två skriftliga frågor till ECB. Det aktuella argumentet bör därför lämnas utan avseende.

164. För det tredje har klaganden gjort gällande att tribunalen, i och med att den avslog klagandens begäran av den 8 april 2021 om en åtgärd för processledning, intog ståndpunkten att villkoren för återkallande av tillstånd inte var uppfyllda på grund av att de erforderliga allvarliga överträdelserna saknades.

165. Enligt min uppfattning kan det argumentet inte upptas till sakprövning av det skälet att det inte närmare anges vilket fel tribunalen påstås ha begått.

166. Slutligen har klaganden hävdat att tribunalen åsidosatte sin motiveringsskyldighet, särskilt i jämförelse med domarna från Bundesverwaltungsgericht (Federala förvaltningsdomstolen).

167. Liksom för det föregående argumentet har klaganden inte närmare angett vilka punkter i den överklagade domen som är relevanta eller vilka fel tribunalen ska ha begått, varför även detta argument bör befinnas vara omöjligt att uppta till sakprövning.

168. Jag föreslår därför att EU-domstolen ska ogilla överklagandet såvitt avser den sjunde grunden, som till yttermera visso delvis inte kan upptas till sakprövning.

VII. Förslag till avgörande

169. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att EU-domstolen ska ogilla överklagandet, och förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.

1 Originalspråk: engelska.

2 Rådets förordning (EU) nr 1024/2013 av den 15 oktober 2013 om tilldelning av särskilda uppgifter till Europeiska centralbanken i fråga om politiken för tillsyn över kreditinstitut (EUT L 287, 2013, s. 63) (nedan kallad SSM-förordningen).

3 Bankunionens andra pelare är den gemensamma resolutionsmekanismen, ett system för ändamålsenlig och effektiv resolution av fallerande kreditinstitut. Dess tredje pelare är det europeiska insättningsgarantisystemet. Se förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EU) nr 806/2014 för att inrätta ett europeiskt insättningsgarantisystem (COM(2015) 586 final).

4 Skäl 30 i SSM-förordningen. Se även skälen 16, 17, 27, 65 och 87 i denna.

5 Dom av den 8 maj 2019, Landeskreditbank Baden-Württemberg/ECB ( C‑450/17 P, EU:C:2019:372, punkterna 38–41).

6 Se vidare A Bobić, The Individual in the Economic and Monetary Union. A Study of Legal Accountability, Cambridge University Press, 2024, s. 140–144.

7 Boucon, L., & Jaros, D., ”The Application of National Law by the European Central Bank within the EU Banking Union’s Single Supervisory Mechanism: A New Mode of Integration?”, European Journal of Legal Studies, vol. 10, 2018, s. 155, och F. Coman-Kund & F. Amtenbrink, ”On the Scope and Limits of the Application of National Law by the European Central Bank within the Single Supervisory Mechanism”, Banking & Finance Law Review, vol. 33, 2018, s. 133.

8 Sparbankslagen, bosparandeinstitutslagen, förordningen om införande av hypoteksbanklagen och pantbrevslagen, hypoteksbankslagen, pantbrevslagen, bankobligationslagen, 2011 års investeringsfondslag, inlåningslagen, lagen om elektroniska pengar, lagen om avgångsvederlag och pensionsinbetalningar för anställda och egenföretagare, lagen om investeringsfonder för placeringar i fast egendom, lagen om finanskonglomerat, den federala lagen om sanering och avveckling av banker, lagen om insättningsgaranti och ersättning till investerare, pantbrevslagen (BGBl. I nr 199/2021), en förordning utfärdad eller ett besked lämnat med stöd av dessa federala lagar, bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (EUT L 176, 2013, s. 1) eller ett besked lämnat med stöd av den förordningen, eller för banktillsyn relevanta tekniska standarder enligt artiklarna 10–15 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska bankmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/78/EG (EUT L 331, 2010, s. 12), och artiklarna 10–15 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1095/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/77/EG (EUT L 331, 2010, s. 84).

9 Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG av den 26 oktober 2005 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt och finansiering av terrorism (EUT L 309, 2005, s. 15). Den 25 juni 2017 upphävdes det direktivet av, och ersattes med, Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849 av den 20 maj 2015 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt eller finansiering av terrorism, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG och kommissionens direktiv 2006/70/EG (EUT L 141, 2015, s. 73).

10 Europeiska centralbankens förordning (EU) nr 468/2014 av den 16 april 2014 om upprättande av ramen för samarbete inom den gemensamma tillsynsmekanismen mellan Europeiska centralbanken och nationella behöriga myndigheter samt med nationella utsedda myndigheter (EUT L 141, 2014, s. 1) (nedan kallad SSM-ramförordningen).

11 Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG (EUT L 176, 2013, s. 338).

12 Dom av den 5 november 2019, ECB m.fl./Trasta Komercbanka m.fl. ( C‑663/17 P, C‑665/17 P och C‑669/17 P, EU:C:2019:923, punkterna 107–115 och 119), i vilken EU-domstolen fann att aktieägarna i ett kreditinstitut vars tillstånd att driva verksamhet i kreditinstitut har återkallats inte är direkt berörda av beslutet att återkalla tillståndet.

13 Boucon & Jaros (se ovan fotnot 7), s. 163.

14 Witte, A., ”The Application of National Banking Supervision Law by the ECB: Three Parallel Modes of Executing EU Law?”, Maastricht Journal of European and Comparative Law, vol. 21, 2014, s. 89.

15 Dom av den 8 maj 2019, Landeskreditbank Baden-Württemberg/ECB ( C‑450/17 P, EU:C:2019:372, punkterna 38–41 och 49). För en analys av hur denna slutsats i fråga om arbetsfördelning ska kunna omsättas i praktiken, se Annunziata, F., ”European Banking Supervision in the Age of the ECB: Landeskreditbank Baden-Württemberg-Förderbank v ECB”, European Business Organization Law Review, vol. 21, 2020, s. 555–556.

16 Artikel 6.4 i SSM-förordningen. Enligt den bestämmelsen är det ECB som slutgiltigt avgör huruvida ett visst kreditinstitut är att anse som betydande eller mindre betydande.

17 Dessa befogenheter definieras i artikel 14 respektive 15 i SSM-förordningen och är förbehållna ECB i kraft av artikel 6.4 i samma förordning. Därutöver – och likaså oberoende av den arbetsfördelning som grundar sig på distinktionen mellan betydande och mindre betydande kreditinstitut – tilldelas ECB även vissa befogenheter genom artikel 6.5 i SSM-förordningen, exempelvis att utfärda riktlinjer, förordningar eller allmänna instruktioner till nationella behöriga myndigheter i syfte att säkerställa enhetliga resultat av tillsynen.

18 Dessutom stadgas följande i artikel 9.1 tredje stycket i SSM-förordningen: ”I den mån det är nödvändigt för att utföra de uppgifter som ECB tilldelas genom denna förordning får ECB genom instruktioner kräva att dessa nationella myndigheter använder sina befogenheter på de villkor som anges i nationell rätt, om sådana befogenheter inte tilldelas ECB genom denna förordning. Dessa nationella myndigheter ska hålla ECB fullständigt underrättat om utövandet av dessa befogenheter.”

19 Dom av den 19 december 2018, Berlusconi och Fininvest ( C‑219/17, EU:C:2018:1023, punkterna 42–44). Den domen rörde ECB:s andra exklusiva befogenhet inom den gemensamma tillsynsmekanismen, vilken gör det möjligt för ECB att bedöma anmälningar om förvärv och avyttringar av kvalificerade innehav i kreditinstitut.

20 För en heltäckande beskrivning av de båda sätten, se M. Prek & S. Lefèvre, ”The EU Courts as ’national’ courts: National law in the EU judicial process”, Common Market Law Review, vol. 54(2), 2017, s. 369.

21 I mål om förhandsavgörande brukar EU-domstolen också framhålla att den nationella rätten är en fråga enbart för de nationella domstolarna. Se, exempelvis, dom av den 22 december 2008, Magoora ( C‑414/07, EU:C:2008:766, punkt 32).

22 Se, exempelvis, dom av den 14 december 2023, kommissionen/Amazon.com m.fl. ( C‑457/21 P, EU:C:2023:985, punkt 20).

23 Prek & Lefèvre (se fotnot 20 ovan), s. 383–387.

24 Förslag till avgörande av generaladvokaten Medina i de förenade målen Tyskland m.fl./kommissionen ( C‑794/21 P och C‑800/21 P, EU:C:2023:854, punkterna 90–92) och förslag till avgörande av generaladvokaten Medina i de förenade målen WEPA Hygieneprodukte m.fl./kommissionen ( C‑795/21 P och C‑796/21 P, EU:C:2023:855, punkterna 90–92).

25 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001 av den 14 juni 2017 om EU-varumärken (EUT L 154, 2017, s. 1).

26 Artikel 7.1 j och m (om absoluta registreringshinder), artikel 8.6 i (om relativa registreringshinder), artikel 17.1 (om kompletterande tillämpning av nationell rätt om intrång), artikel 27.4 (om rättsverkan i förhållande till tredje man), artikel 34.2 (om rätt till prioritet), artikel 46.1 c och d (om invändningar), artikel 60.2 (om relativa ogiltighetsgrunder), artikel 93 (om omvandling), artikel 106.1 a (om avbrott i förfarandet), artikel 110.3 (om verkställighet av beslut om kostnadsbelopp), artikel 117.1 (om administrativt samarbete), artikel 128.3 (om genkäromål) och artikel 129.2 (om tillämplig lag) samt avsnitt 2 (med rubriken ”Tillämpning av nationell rätt för att förbjuda användning av EU-varumärken”) i kapitel XI.

27 Förslag till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i målet Evropaïki Dynamiki/ECB ( C‑401/09 P, EU:C:2011:31, punkterna 64 och 70). För ytterligare exempel, se Prek och Lefèvre (se fotnot 20 ovan)s. 381 och 382.

28 Förslag till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i målet Evropaïki Dynamiki/ECB ( C‑401/09 P, EU:C:2011:31, punkt 71). Enligt Mengozzi innefattar detta att undersöka hur nationella domstolar har tolkat den ifrågavarande nationella rätten (punkt 74).

29 Förslag till avgörande av generaladvokaten Bot i målet harmoniseringskontoret/National Lottery Commission ( C‑530/12 P, EU:C:2013:782, punkt 89).

30 Bobić (se fotnot 6 ovan), s. 165–166 och där angiven litteratur.

31 Boucon & Jaros (se fotnot 7 ovan), s. 186.

32 I sitt förslag till avgörande i målet Evropaïki Dynamiki/ECB ( C‑401/09 P, EU:C:2011:31, punkt 74) framhöll generaladvokaten Mengozzi att i fall där nationell rätt ingår i det unionsrättsliga regelverket, måste unionsdomstolen vid tillämpning av denna nationella rätt även beakta hur de nationella domstolarna tolkar bestämmelserna i den ifrågavarande nationella lagstiftningen.

33 ”Vad sedan gäller domstolens prövning av [tribunalens] bedömning av den nationella lagstiftningen, är domstolen behörig enligt följande. Till att börja med är domstolen behörig att pröva om [tribunalen], mot bakgrund av de handlingar och de övriga uppgifter som ingetts, inte missuppfattat ordalydelsen i de aktuella nationella bestämmelserna eller i den nationella rättspraxis eller doktrin som rör dessa bestämmelser. Vidare är domstolen behörig att pröva om [tribunalen] – mot bakgrund av denna information – inte kom fram till slutsatser som uppenbarligen är oförenliga med innehållet däri. Slutligen är domstolen behörig att pröva om [tribunalen] inte – vid sin prövning av alla dessa omständigheter – tillmätte någon av dem, för att konstatera innehållet i den aktuella nationella lagstiftningen, en betydelse som den inte har i förhållande till de andra omständigheterna, såvida detta på ett uppenbart sätt framgår av handlingarna i målet.” Dom av den 5 juli 2011, Edwin/harmoniseringskontoret ( C‑263/09 P, EU:C:2011:452, punkt 53).

34 EU-domstolen har enbart förklarat att dess slutsats i målet Edwin/harmoniseringskontoret inte innebär att nationell rätt ”ska anses utgöra en rent faktisk omständighet”. Dom av den 27 mars 2014, harmoniseringskontoret/National Lottery Commission ( C‑530/12 P, EU:C:2014:186, punkt 37); min kursivering.

35 Dom av den 7 september 2023, Versobank/ECB ( C‑803/21 P, EU:C:2023:630, punkt 91).

36 Ibid., punkt 93.

37 Ibid., punkt 97, med hänvisning till artikel 67.1 d, e och o i direktiv 2013/36.

38 Den överklagade domen, punkterna 29–34.

39 Den överklagade domen, punkterna 35–38.

40 Ibid., punkt 50.

41 Enligt artikel 170.1 i EU-domstolens rättegångsregler kan föremålet för talan i tribunalen inte ändras i samband med överklagandet. Se även dom av den 1 februari 2007, Sison/rådet ( C‑266/05 P, EU:C:2007:75, punkt 95).

42 Dom av den 19 december 2018, Berlusconi och Fininvest ( C‑219/17, EU:C:2018:1023, punkt 44).

43 Den överklagade domen, punkterna 45–47.

44 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 oktober 2020, ECB/Espírito Santo Financial Group i konkurs ( C‑396/19 P, ej publicerad, EU:C:2020:845, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

45 Den överklagade domen, punkt 41.

46 Vilket den också gjorde exempelvis i sin dom av den 19 september 2012, kommissionen/SEMEA och Commune de Millau ( T‑168/10 och T‑572/10, EU:T:2012:435, punkterna 62–67). Att det tillvägagångssättet var det riktiga bekräftades sedan av EU-domstolen i dess dom av den 19 juni 2014, Commune de Millau och SEMEA/kommissionen ( C‑531/12 P, EU:C:2014:2008, punkterna 82–85).

47 För fullständig referens, se den överklagade domen, punkt 80.

48 Den överklagade domen, punkt 86, med hänvisning till punkt 26 i samma dom.

49 Den överklagade domen, punkt 50.

50 Punkt 46 i den överklagade domen, med hänvisning till dom av den 12 oktober 2007, Pergan Hilfsstoffe für industrielle Prozesse/kommissionen ( T‑474/04, EU:T:2007:306, punkt 76).

51 Klaganden har hänvisat till följande påstådda följder: 1. De brister som hänvisas till i beslutsskälen ska anses vara styrkta. 2. De argument som redovisas i beslutsskälen styrker att de påstådda bristerna även är tillräckligt allvarliga för att motivera ett senare återkallande av ett tillstånd, även om de i själva verket på sin höjd kan motivera en mindre sträng rättslig påföljd. 3. De påstådda bristernas relevans för ett senare återkallande av ett tillstånd är styrkt i förväg. 4. Motbevisning till styrkande av att bristerna inte förelåg är utesluten.

52 Den överklagade domen, punkterna 66, 72, 78 och 91.

53 Se fotnot 41 ovan.

54 Dom av den 2 september 2010, kommissionen/Deutsche Post ( C‑399/08 P, EU:C:2010:481, punkt 63), och dom av den 29 oktober 2015, kommissionen/ANKO ( C‑78/14 P, EU:C:2015:732, punkt 54).

55 Dom av den 10 november 2022, kommissionen/Valencia Club de Fútbol ( C‑211/20 P, EU:C:2022:862, punkt 55).

56 Dom av den 16 februari 2012, Costa och Cifone ( C‑72/10 och C‑77/10, EU:C:2012:80).

57 Dom av den 28 april 2022, Changmao Biochemical Engineering/kommissionen ( C‑666/19 P, EU:C:2022:323, punkterna 187–189). EU-domstolen har också uttalat att ”[e]tt överklagande som inte innehåller något argument som särskilt syftar till att visa att det har skett en felaktig rättstillämpning i domen eller beslutet i fråga uppfyller inte detta krav” (dom av den 14 oktober 2021, NRW.Bank/SRB, C‑662/19 P, EU:C:2021:846, punkt 36).

58 Den överklagade domen, punkt 108, med hänvisning till dom av den 9 juni 2015, Navarro/kommissionen ( T‑556/14 P, EU:T:2015:368, punkt 26).

59 Dom av den 21 februari 2024, Sinopec Chongqing SVW Chemical m.fl./kommissionen ( T‑762/20, EU:T:2024:113, punkt 157). Utöver till domen i målet Navarro/kommissionen hänvisade tribunalen där även till dom av den 18 december 1997, Costantini/kommissionen ( T‑57/96, EU:T:1997:214, punkt 23). Tribunalen åberopade vidare samma regel i dom av den 5 juni 1996, Günzler Aluminium/kommissionen ( T‑75/95, EU:T:1996:74, punkt 55).

60 Förslag till avgörande av generaladvokaten Mischo i målet Gestetner Holdings/rådet och kommissionen ( 156/87, EU:C:1989:287, punkt 31).

61 EU-domstolen ansåg inte att valet av rättslig grund i det aktuella målet var felaktigt, varför den saknade anledning att ta ställning till generaladvokatens slutsatser rörande inverkan av ett felaktigt sådant val på ett besluts giltighet. Dom av den 14 mars 1990, Gestetner Holdings/rådet och kommissionen ( C‑156/87, EU:C:1990:116, punkterna 29–34).

62 Dessa överträdelser räknas upp i punkterna 26, 38 och 122 i den överklagade domen.

63 Dom av den 19 december 2018, Berlusconi och Fininvest ( C‑219/17, EU:C:2018:1023, punkt 59).

64 Punkterna 121–125 ovan.

65 Se fotnot 57 ovan.

66 Den överklagade domen, punkt 241.

67 Ibid., punkt 245.

68 Se fotnot 57 ovan.

69 Se fotnot 57 ovan.