Förslag till avgörande av generaladvokat Emiliou – Mål C‑638/22 PPU Rzecznik Praw Dziecka m.fl. (Uppskov med verkställigheten av avgörandet om återlämnande)
I. Inledning
1. Mål som avser bortföranden av barn hör onekligen till de mest känsliga mål som en domstol kan vara tvungen att avgöra. De ingår nämligen i ett känslomässigt och rättsligt sammanhang som är särskilt laddat, där föräldrarnas ömsesidiga avoghet blandas med de känslor som de hyser gentemot sitt/sina barn, och bådas grundläggande rättigheter, som är inriktade på barnets/barnens bästa.
2. Det förfarande som i det avseendet har inrättats genom konventionen om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn, som ingicks i Haag den 25 oktober 1980 (nedan kallad 1980 års Haagkonvention), och som i unionen har kompletterats med vissa bestämmelser i förordning (EG) nr 2201/2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar (nedan kallad Bryssel IIa-förordningen), vilket syftar till att säkerställa att barnet omedelbart återlämnas till den stat i vilken det har hemvist, har redan varit föremål för en omfattande praxis från EU-domstolen och från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen). Genomförandet av detta förfarande förblir dock kontroversiellt, i vart fall i vissa stater.
3. Genom förevarande begäran om förhandsavgörande från Sąd Apelacyjny w Warszawie (Appellationsdomstolen i Warszawa, Polen), har EU-domstolen ombetts att granska skyldigheten för unionens medlemsstater, som följer av dessa rättsakter, att föreskriva snabba förfaranden för handläggningen av ansökningar om återlämnande. Nämnda domstol vill närmare bestämt få klarhet i huruvida en medlemsstat, enligt nämnda rättsakter, på det aktuella området får föreskriva, förutom två ordinarie domstolsinstanser, en möjlighet att väcka kassationstalan som, efter enbart en ansökan utan motivering från ett av de offentliga organ som är behöriga att väcka en sådan talan, leder till uppskov med verkställigheten av ett lagakraftvunnet avgörande om återlämnande. I förevarande förslag till avgörande kommer jag att förklara varför så inte kan vara fallet.
II. Tillämpliga bestämmelser
A. 1980 års Haagkonvention
4. Enligt artikel 1 a i 1980 års Haagkonvention är ändamålet med nämnda konvention bland annat ”att säkerställa ett snabbt återförande av barn som olovligen har förts ut till eller kvarhållits i en fördragsslutande stat”.
5. I artikel 2 i konventionen föreskrivs att konventionens fördragsslutande stater ”skall vidta alla lämpliga åtgärder för att inom sina landområden säkerställa att ändamålet med denna konvention uppfylls. I detta syfte skall de använda de snabbaste förfaranden som finns tillgängliga”.
6. I artikel 11 i konventionen föreskrivs följande:
”De judiciella eller administrativa myndigheterna i de fördragsslutande staterna skall iaktta en snabb handläggning för att få barnet återlämnat.
Om den berörda judiciella eller administrativa myndigheten inte har fattat ett avgörande inom sex veckor från den dag förfarandet inleddes, har sökanden eller centralmyndigheten i den anmodade staten, på eget initiativ eller på begäran av centralmyndigheten i den ansökande staten, rätt att kräva en redogörelse för orsakerna till dröjsmålet. …”
7. Artikel 12 i konventionen har följande lydelse:
”Om ett barn olovligen har förts bort eller hållits kvar enligt vad som sägs i artikel 3 och det den dag då förfarandet inleds hos den judiciella eller administrativa myndigheten i den fördragsslutande stat där barnet befinner sig har förflutit mindre än ett år från den dag det olovliga bortförandet eller kvarhållandet ägde rum, skall vederbörande myndighet besluta om barnets omedelbara återlämnande.
…”
8. I artikel 13 i 1980 års Haagkonvention föreskrivs följande:
”Utan hinder av bestämmelserna i föregående artikel är den judiciella eller administrativa myndigheten i den stat där återlämnande har begärts inte förpliktad att besluta om barnets återlämnande, då den person eller institution eller det organ av annat slag som motsätter sig återlämnandet visar att:
…
b) det finns en allvarlig risk för att barnets återlämnande skulle utsätta det för fysisk eller psykisk skada eller på annat sätt försätta det i en situation som inte är godtagbar.
…”
B. Bryssel IIa-förordningen
9. I artikel 11 i Bryssel IIa-förordningen, som har rubriken ”Återlämnande av barn”, föreskrivs följande:
”1. Om en person … som har vårdnad om barnet ansöker hos de behöriga myndigheterna i en medlemsstat om att de skall meddela ett beslut på grundval av [1980 års Haagkonvention] i syfte att utverka återlämnande av ett barn som olovligt bortförts eller kvarhållits i en annan medlemsstat än den medlemsstat där barnet hade hemvist omedelbart före det olovliga bortförandet eller kvarhållandet, skall punkterna 2–8 tillämpas.
…
3. En domstol som erhållit en ansökan om återlämnande av ett barn enligt punkt 1 skall skyndsamt handlägga ansökningen enligt de snabbaste förfaranden som får tillämpas enligt den nationella lagstiftningen.
Utan att det påverkar tillämpningen av första stycket skall domstolen, såvida detta inte på grund av exceptionella omständigheter är omöjligt, meddela sitt beslut inom sex veckor efter det att den erhållit ansökningen.
…”
C. Polsk rätt
10. I artikel 5191 § 21 i Kodeks postępowania cywilnego (civilprocesslagen), i dess lydelse enligt Ustawa o wykonywaniu niektórych czynności organu centralnego w sprawach rodzinnych z zakresu obrotu prawnego na podstawie prawa Unii Europejskiej i umów międzynarodowyc (lag om reglering av viss verksamhet som bedrivs av centralmyndigheten på familjerättens område på grundval av unionsrätten och internationella konventioner) av den 26 januari 2018 (Dz. U. från år 2018, position 416) (nedan kallad 2018 års lag), föreskrivs följande:
”Kassationstalan får även väckas i ett mål om återlämnande av en person som är underställd föräldraansvar eller vårdnad enligt 1980 års Haagkonvention.”
11. Artikel 5191 § 22 i civilprocesslagen, likaså i dess lydelse enligt 2018 års lag, har följande lydelse:
”Kassationstalan i de fall som avses i § 21 får väckas av Prokurator Generalny (riksåklagaren), Rzecznik Praw Dziecka (barnombudsmannen) eller Rzecznik Praw Obywatelskich (ombudsmannen) inom fyra månader från den dag då avgörandet har vunnit laga kraft.”
12. Genom Ustawa z dnia 7 kwietnia 2022 r. o zmianie ustawy Kodeks postępowania cywilnego (lag av den 7 april 2022 om ändring av civilprocesslagen) (Dz. U. 2022, position 1098) (nedan kallad 2022 års lag), vilken trädde i kraft den 24 juni 2022, infördes artikel 3881 i civilprocesslagen, som har följande lydelse:
”1. I mål om återlämnande av en person som är underställd föräldraansvar eller vårdnad enligt [1980 års Haagkonvention], ska verkställigheten av avgörandet automatiskt skjutas upp efter ansökan från en sådan person som avses i artikel 5191 § 22, vilken ska inges till [Sąd Apelacyjny w Warszawie (Appellationsdomstolen i Warszawa)], inom två veckor från den dag då avgörandet om återlämnande av en person som är underställd föräldraansvar eller vårdnad vann laga kraft.
2. Uppskovet med verkställigheten av det avgörande som avses i § 1 ska upphöra om den person som avses i artikel 5191 § 22 inte väcker kassationstalan inom två månader från den dag då avgörandet vann laga kraft.
3. Om kassationstalan väcks av den person som avses i artikel 5191 § 22 inom två månader från den dag då det avgörande som avses i § 1 vinner laga kraft, ska uppskovet med avgörandets verkställighet automatiskt förlängas till dess att det att kassationsförfarandet har avslutats.
4. Den person som ansökt om uppskov med verkställigheten av det avgörande som avses i § 1, får återkalla ansökan inom två månader från den dag då avgörandet vann laga kraft, såvida inte den person som avses i artikel 5191 § 22 väcker kassationstalan.
5. Vid återkallelse av ansökan om uppskov med verkställigheten av det avgörande som avses i § 1, blir avgörandet verkställbart.”
III. Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan
13. T.C. (nedan kallad fadern) och M.C. (nedan kallad modern), är polska medborgare och föräldrar till två barn, nämligen N., född den 8 juni 2011, och M., född den 1 januari 2017 (nedan gemensamt kallade barnen). Familjen har bott i Irland under flera år. Där föddes barnen, som också har irländskt medborgarskap. Båda föräldrarna har dessutom fast anställning i landet, men modern är långtidssjukskriven.
14. Under sommaren 2021 reste modern på semester till Polen med barnen, med faderns samtycke. Modern meddelade fadern i september att hon skulle stanna permanent i Polen. Fadern gav aldrig sitt samtycke till ändringen av barnens hemvist eller till att de inte skulle återvända till Irland.
15. Den 18 november 2021 lämnade fadern in en ansökan till Sąd Okręgowy we Wrocławiu (Regionala domstolen i Wrocław, Polen) om att barnen skulle återlämnas till Irland, med stöd av 1980 års Haagkonvention. Modern intervenerade i förfarandet och yrkade att ansökan skulle avslås, Prokurator Okręgowy we Wrocławiu (den regionala åklagaren i Wrocław) intervenerade till stöd för denna ansökan.
16. Genom beslut av den 15 juni 2022 biföll Sąd Okręgowy we Wrocławiu (Regionala domstolen i Wrocław) faderns ansökan. Nämnda domstol fann att det i förevarande fall faktiskt varit fråga om ett ”olovligt kvarhållande av ett barn” i den mening som avses i 1980 års Haagkonvention och att det skäl för kvarhållande som föreskrivs i artikel 13 första stycket b i nämnda konvention inte var tillämpligt. Den ålade följaktligen modern att se till att barnen återlämnades till Irland inom sju dagar från den dag då detta avgörande skulle vinna laga kraft.
17. Därefter överklagade modern detta avgörande till Sąd Apelacyjny w Warszawie (Appellationsdomstolen i Warszawa). Fadern och den regionala åklagaren i Wrocław yrkade att överklagandet skulle ogillas.
18. Genom dom av den 21 september 2022 ogillade Sąd Apelacyjny w Warszawie (Appellationsdomstolen i Warszawa) överklagandet. I huvudsak instämde appellationsdomstolen i den bedömning som hade gjorts av domstolen i första instans, särskilt vad beträffar att det skäl för kvarhållande som föreskrivs i artikel 13 första stycket b i 1980 års Haagkonvention inte var tillämpligt.
19. Domen från Sąd Apelacyjny w Warszawie (Appellationsdomstolen i Warszawa) vann laga kraft samma dag som den meddelades, det vill säga den 21 september 2022. Avgörandet från Sąd Okręgowy we Wrocławiu (Regionala domstolen i Wrocław) av den 15 juni 2022 vann också laga kraft samma datum.
20. Den tidsfrist på sju dagar som modern medgavs, i avgörandet av den 15 juni 2022 från Sąd Okręgowy we Wrocławiu (Regionala domstolen i Wrocław), för att frivilligt verkställa det lagakraftvunna avgörandet om återlämnande, löpte ut den 28 september 2022, utan att hon hade sett till att barnen återlämnades till Irland.
21. I syfte att det lagakraftvunna avgörandet om återlämnande skulle verkställas, ingav fadern den 29 september 2002 en begäran till Sąd Apelacyjny w Warszawie (Appellationsdomstolen i Warszawa) om att nämnda domstol skulle införa en kommentar i avgörandet om att det var verkställbart, och tillställa honom en kopia av detta avgörande tillsammans med denna kommentar.
22. Den 30 september 2022 lämnade barnombudsmannen in en ansökan om att verkställigheten av de avgöranden som hade meddelats av domstolarna i båda instanser skulle skjutas upp i enlighet med artikel 3881 § 1 i civilprocesslagen. Även riksåklagaren ansökte om detta den 5 oktober 2022.
23. Mot denna bakgrund beslutade Sąd Apelacyjny w Warszawie (Appellationsdomstolen i Warszawa) att vilandeförklara målet och att ställa följande tolkningsfråga till EU-domstolen:
”Ska artikel 11.3 i [Bryssel IIa-förordningen] samt artiklarna 22, 24, 27.6, 28.1 och 28.2 i [Bryssel IIb-förordningen], jämförda med artikel 47 i [Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan)], tolkas så, att de utgör hinder för att tillämpa nationell lagstiftning enligt vilken verkställighet kan skjutas upp av ett avgörande i ett mål gällande återlämnande av en person som står under föräldraansvar eller vårdnad enligt [1980 års Haagkonvention], efter en ansökan från riksåklagaren, barnombudsmannen eller ombudsmannen, vilken lämnats in till Sąd Apelacyjny w Warszawie (Appellationsdomstolen i Warszawa) inom två veckor från den dag då avgörandet om återlämnande av en person som står under föräldraansvar eller vårdnad vann laga kraft?”
IV. Förfarandet vid domstolen
24. Den hänskjutande domstolen ansökte om att begäran om förhandsavgörande skulle handläggas enligt det förfarande för brådskande mål om förhandsavgörande som föreskrivs i artikel 107 i domstolens rättegångsregler.
25. Till stöd för denna ansökan anförde nämnda domstol att med hänsyn till att barnen redan befinner sig i Polen sedan mer än ett år tillbaka, skulle en vidare förlängning av denna otrygga situation med ytterligare månaders förfarande riskera att dels allvarligt skada barnens relation till fadern, dels påverka deras välbefinnande och särskilt försvåra deras eventuella återkomst till Irland och deras återanpassning i denna stat.
26. Mot bakgrund av dessa omständigheter beslutade tredje avdelningen den 26 oktober 2022 att bifalla ansökan.
27. Fadern, barnombudsmannen, riksåklagaren, modern, den polska regeringen och Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden till domstolen. Fadern, riksåklagaren, modern, den polska, den belgiska, den franska och den nederländska regeringen samt kommissionen var företrädda vid förhandlingen den 8 december 2022.
V. Bedömning
28. Det ska inledningsvis erinras om att 1980 års Haagkonvention, som samtliga medlemsstater är parter i, syftar till att på ett civilrättsligt plan hantera ”internationella bortföranden av barn”, eller närmare bestämt ”olovliga bortföranden eller kvarhållanden” av barn. Här avses situationer då en underårig ”bortförs”, vanligtvis av den ena föräldern, från den fördragsslutande stat där barnet har hemvist till en annan fördragsslutande stat, eller inte ”återlämnas” till den första staten, i strid med den vårdnad som har anförtrotts en person enligt lagen i nämnda stat, särskilt när ett sådant bortförande eller kvarhållande, i enlighet med denna lag, borde ha godkänts av den andra föräldern, men så inte har skett.
29. Konventionen utgår från antagandet att ett sådant tillvägagångssätt vanligtvis faktiskt allvarligt skadar det bortförda barnets intressen – vilket har fråntagits den miljö som vederbörande levde i före bortförandet och ofta berövas kontakt med sin andra förälder – och att det i princip ligger i barnets bästa att snarast möjligt återställa tidigare status quo och kontinuiteten i barnets levnads- och utvecklingsvillkor, och i konventionen föreskrivs därför ett särskilt förfarande som har till syfte att säkerställa att barnet omedelbart återlämnas till den stat i vilken det har hemvist.
30. Om en ”ansökan om återlämnande” lämnas in med stöd av 1980 års Haagkonvention – vanligtvis av den förälder som inte har barnet hos sig – till en behörig myndighet i den stat där barnet bortfördes (den anmodade staten), föreskrivs i artikel 12 i konventionen principen att denna myndighet ska besluta om barnets ”omedelbara återlämnande” till den stat i vilken barnet har hemvist. Nämnda myndighet får dock i undantagsfall underlåta att besluta om barnets återlämnande i de fall, vilka uttömmande räknas upp i konventionen, då ett återställande av tidigare status quo inte ligger i barnets intresse. Så är särskilt fallet, enligt artikel 13 första stycket b i nämnda konvention, om det finns en ”allvarlig risk” för att återlämnandet skulle utsätta barnet för fysisk eller psykisk skada eller på annat sätt försätta det i en situation som inte är godtagbar.
31. När ett bortfarande av barn, såsom i målet vid den nationella domstolen, sker inom unionen, kompletteras reglerna i 1980 års Haagkonvention av bestämmelserna i artikel 11 i Bryssel IIa-förordningen – eller numera, vad beträffar ansökningar om återlämnande som ingetts efter den 1 augusti 2022, av artiklarna 22–29 i Bryssel IIb-förordningen. Huvudsakligen stärker dessa förordningar, i relationerna mellan medlemsstater, principen att barnet omedelbart ska återlämnas, vilken föreskrivs i artikel 12 i konventionen, bland annat genom att, på ett striktare sätt än vad som har skett i konventionen, reglera användningen av de skäl för kvarhållande som föreskrivs i artikel 13 i konventionen.
32. Efter att ha erinrat om dessa allmänna anmärkningar ska det påpekas att förevarande mål, såsom jag angav i inledningen till detta förslag till avgörande, specifikt avser de rättsmedel som föreskrivs i polsk rätt för prövningen av ansökningar om återlämnande av barn och således för att genomföra det förfarande som har beskrivits ovan. Jag anser även att det i detta inledande skede av min bedömning är lämpligt att kortfattat specificera de relevanta aspekterna av detta förfarande.
33. I det avseendet framgår det av beslutet om hänskjutande och av de yttranden som har ingetts till domstolen att en ansökan om återlämnande som inges till de polska myndigheterna med stöd av 1980 års Haagkonvention, särskilt vid bortföranden mellan två medlemsstater, då Bryssel IIa-förordningen och Bryssel IIb-förordningen kompletterar denna konvention, kan föranleda en prövning i två ordinarie instanser.
34. Ansökan om återlämnande prövas först av en av de behöriga regionala domstolarna. Parterna och eventuella intervenienter kan därefter överklaga det avgörande om återlämnande – eller om kvarhållande – som meddelas när förfarandet i första instans avslutas. I förekommande fall prövas då målet på nytt av Sąd Apelacyjny w Warszawie (Appellationsdomstolen i Warszawa), som har exklusiv behörighet på detta område.
35. Domen i målet om överklagande anses vinna laga kraft den dag då den meddelas. Samma dag blir domen vanligtvis verkställbar i den nationella rättsordningen. Detsamma gäller det avgörande som meddelats i första instans, om det fastställs. När det beslutas att barnet ska återlämnas, kan således återlämnandet i princip genomföras av de behöriga myndigheterna, förutsatt att vissa formaliteter fullgörs.
36. Genom antagandet av 2018 års lag föreskrev dock den polska lagstiftaren en möjlighet – som dessförinnan inte hade funnits – att väcka kassationstalan vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen, Polen) avseende ett avgörande om återlämnande. Föräldrarna till det eller de bortförda barnen kan emellertid inte använda sig av detta särskilda rättsmedel. Endast tre offentliga organ – nämligen riksåklagaren, barnombudsmannen och ombudsmannen – är behöriga att väcka kassationstalan, oavsett huruvida de tidigare har intervenerat i förfarandet, inom fyra månader från den dag då det aktuella avgörandet om återlämnande har vunnit laga kraft.
37. Som regel har väckandet av en kassationstalan inte någon suspensiv verkan i polsk rätt. Enligt en allmän bestämmelse i civilprocesslagen, nämligen artikel 388 § 1 i nämnda lag, kan dock parterna ansöka hos den appellationsdomstol som har meddelat det lagakraftvunna avgörandet efter överklagande om att verkställigheten av detta avgörande ska skjutas upp till dess att kassationsförfarandet har avslutats, när genomförandet av avgörandet skulle kunna orsaka en part irreparabel skada – bedömningen av detta villkor och således beviljandet av ett sådant uppskov med verkställigheten ska underställas den domstolens prövning.
38. Mellan åren 2018 och 2022 var dessa allmänna bestämmelser även tillämpliga på avgöranden om återlämnande, men den polska lagstiftaren införde, genom 2022 års lag, en specialbestämmelse som från och med 24 juni 2022 specifikt avser denna kategori av avgöranden.
39. Enligt den nya artikeln 3881 § 1 i civilprocesslagen ska verkställigheten av ett lagakraftvunnet avgörande om återlämnande automatiskt skjutas upp när ett av de offentliga organ som är behöriga att väcka kassationstalan avseende ett sådant avgörande inger en ansökan om detta till Sąd Apelacyjny w Warszawie (Appellationsdomstolen i Warszawa), inom två veckor från den dag då detta avgörande vann laga kraft. I motsats till vad som föreskrivs i artikel 388 i civilprocesslagen kräver en sådan ansökan inte någon motivering eller bedömning av nämnda domstol. När en sådan ansökan inges, skjuts verkställigheten av avgörandet om återlämnande automatiskt upp under två månader från den dag då det avgörandet vann laga kraft. Om det organ som har ansökt om uppskov med verkställigheten inte väcker kassationstalan inom denna tidsfrist, ska uppskovet med verkställigheten upphöra. Om en sådan kassationstalan däremot väcks ska uppskovet med verkställigheten förlängas till dess att kassationsförfarandet har avslutats.
40. Med tillämpning av dessa processuella bestämmelser prövades, i det nationella målet, den ansökan om återlämnande av barnen som fadern hade ingett i första instans och därefter, efter överklagande av modern, av den hänskjutande domstolen. De båda inblandade domstolarna biföll denna ansökan. De avgöranden som de meddelade vann laga kraft den dag då det andra avgörandet meddelades. Riksåklagaren och barnombudsmannen ingav dock, på moderns begäran, ansökningar till den hänskjutande domstolen om uppskov med verkställigheten av dessa avgöranden, med stöd av artikel 3881 § 1 i civilprocesslagen. Dessa båda organ har därefter väckt kassationstalan inom den lagstadgade tidsfristen. Dessa ansökningar om uppskov med verkställigheten borde i princip automatiskt hindra genomförandet av det lagakraftvunna avgörandet om återlämnande av barnen under hela den tid som förfarandet vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) pågår.
41. Den hänskjutande domstolen betvivlar att ett sådant resultat är förenligt med 1980 års Haagkonvention och med Bryssel IIa-förordningen och Bryssel IIb-förordningen samt med rätten till ett effektivt rättsmedel som garanteras i artikel 47 i stadgan. Jag är av samma uppfattning, såsom jag kommer att förklara närmare i de följande punkterna (avsnitt B). Före det ska jag kortfattat granska huruvida tolkningsfrågan kan tas upp till prövning (avsnitt A).
A. Huruvida tolkningsfrågan kan tas upp till prövning
42. Riksåklagaren och modern har i sina respektive yttranden invänt att den fråga som ställts av den hänskjutande domstolen inte kan tas upp till prövning, genom att hävda att den är hypotetisk. I det avseendet har de gjort gällande att några ”tvister” eller ”förfaranden” för närvarande inte är anhängiga vid nämnda domstol, inom ramen för vilka den ska ”döma i saken”, i den mening som avses i artikel 267 FEUF, i samband med vilket ett eventuellt förhandsavgörande från EU-domstolen kan beaktas.
43. För egen del anser jag, i likhet med fadern och kommissionen, att den fråga som ställts faktiskt kan tas upp till prövning och att denna invändning därför ska avslås.
44. I det avseendet vill jag, för det första, påpeka att denna fråga hänger samman med ett domstolsförfarande om återlämnande som bland annat har ägt rum vid den hänskjutande domstolen. Som modern har framhållit formulerade visserligen nämnda domstol denna fråga efter att ha meddelat sin dom av den 21 september 2022, varigenom detta förfarande i sak slutgiltigt avslutades. Den hänskjutande domstolens spörsmål avser emellertid inte prövningen i sak av ansökan om återlämnande, utan frågan huruvida det avgörande varigenom ansökan bifölls är verkställbart, vilken samma domstol fortfarande har att ta ställning till, med hänsyn till dels faderns begäran om att domstolen ska intyga att avgörandet är verkställbart, dels riksåklagarens och barnombudsmannens ansökningar om att verkställigheten tvärtom ska skjutas upp.
45. Jag vill påpeka att EU-domstolen har gjort en vid tolkning av uttrycket ”döma i saken”, som används i artikel 267 FEUF. Även om domstolens intygande av att ett avgörande om återlämnande är verkställbart med nödvändighet sker först efter det att den har ”dömt i saken” genom detta avgörande, kvarstår det faktum, såsom fadern har förklarat, att denna formalitet är nödvändig i polsk rätt för att man senare ska kunna ansöka om verkställighet av avgörandet hos de behöriga myndigheterna. Detta intygande framstår således, ur funktionell synvinkel, som det sista steget i det tidigare domstolsförfarandet, vilket krävs för att säkerställa den praktiska verkan av avgörandet om återlämnande.
46. Jag vill, för det andra, påpeka att även om intygandet av att avgörandet om återlämnande är verkställbart betraktas isolerat, råder det inte någon tvekan om att den hänskjutande domstolen i det sammanhanget ska ”döma i saken” i den mening som avses i artikel 267 FEUF. I det avseendet förklarade fadern vid förhandlingen, utan att motsägas, att detta intygande – som nämnda domstol är behörig att göra, vilket såväl modern som riksåklagaren medgav vid förhandlingen – i sig utgör ett domstolsförfarande som föreskrivs i polsk rätt. ”Kommentaren” om att avgörandet är verkställbart tar sig formen av ett dedikerat beslut, meddelat av nämnda domstol, som bifogas avgörandet om återlämnande, varigenom de behöriga myndigheterna åläggs att verkställa avgörandet. För övrigt är det, såsom fadern har gjort gällande, enkelt för alla att förstå – med risk för att visa prov på en överdriven formalism – att den uppenbara motstridigheten mellan de ansökningar som ingetts av fadern, å ena sidan, och riksåklagaren och barnombudsmannen, å andra sidan, återspeglar att det föreligger en ”tvist” mellan dessa parter som omger denna frågeställning och som den hänskjutande domstolen ska ”avgöra” inom ramen för detta förfarande.
47. Riksåklagarens argument om att dessa olika ansökningar inte kräver någon prövning från den hänskjutande domstolens sida, på grund av att uppskovet med verkställigheten enligt artikel 3881 i civilprocesslagen sker automatiskt, vilket medför att faderns ansökan med automatik avslås. Det ska nämligen erinras om att den fråga som har ställts av den hänskjutande domstolen avser just frågan huruvida det är förenligt med unionsrätten att ett sådant uppskov med verkställigheten kan beviljas automatiskt efter ansökan, utan att det görs en domstolsprövning av huruvida denna åtgärd är nödvändig och proportionerlig. Detta argument avser således prövningen i sak av denna tolkningsfråga och kan av det skälet inte innebära att frågan inte kan tas upp till prövning.
48. I det sammanhanget kan ett svar på denna fråga från domstolen inte bara beaktas av den hänskjutande domstolen i det nationella målet, utan framstår även – såsom fadern har gjort gällande – som ”nödvändigt” för att nämnda domstol ska kunna avgöra den tvist som omger verkställbarheten av avgörandet om återlämnande. Om det antas att EU-domstolen svarar att unionsrätten utgör hinder för en sådan bestämmelse som artikel 3881 i civilprocesslagen, ska den hänskjutande domstolen betrakta ansökningarna om uppskov med verkställigheten som ogiltiga och bifalla faderns ansökan. I det motsatta fallet ska den konstatera att verkställigheten av detta avgörande skjuts upp och avslå faderns ansökan.
49. Efter detta klargörande ska det påpekas att riksåklagaren vidare har gjort gällande att tolkningsfrågan inte kan tas upp till prövning eftersom den avser tolkningen av Bryssel IIb-förordningen, då denna förordning inte är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet.
50. Visserligen är endast Bryssel IIa-förordningen tidsmässigt tillämplig (ratione temporis) på detta mål – vilket den hänskjutande domstolen för övrigt är medveten om. EU-domstolen kan därför inte, med hänsyn till den logik som ligger bakom förfarandet med förhandsavgörande, direkt ta ställning till tolkningen av Bryssel IIb-förordningen i förevarande mål. Detta problem kräver dock endast att tolkningsfrågan omformuleras, så att den begränsas till den förstnämnda rättsakten. Trots detta kan Bryssel IIb-förordningen komma att beaktas, som en del av sammanhanget vid bedömningen av denna fråga.
B. Prövning i sak
51. Den hänskjutande domstolen har ställt frågan för att få klarhet i huruvida artikel 11.3 i Bryssel IIa-förordningen, jämförd med artiklarna 2 och 11 i 1980 års Haagkonvention, samt artiklarna 7 och 47 i stadgan utgör hinder för att tillämpa en nationell lagstiftning, såsom artikel 3881 i civilprocesslagen, som efter enbart en ansökan utan motivering från vissa behöriga offentliga organ automatiskt leder till uppskov med verkställigheten av ett lagakraftvunnet avgörande om återlämnande, vilket har meddelats efter prövning i två ordinarie instanser, under en första period på två månader i syfte att möjliggöra för dessa organ att väcka kassationstalan och i förekommande fall under hela den tid som ett sådant kassationsförfarande pågår.
52. Som modern, riksåklagaren och den polska regeringen noga har framhållit har 1980 års Haagkonvention och Bryssel IIa-förordningen inte inneburit att de handläggningsregler som är tillämpliga på ansökningar om återlämnande som grundar sig på denna konvention har blivit enhetliga. Dessa rättsakter innehåller bland annat inte några bestämmelser om eventuell talan som kan väckas avseende ett avgörande om återlämnande som har meddelats av en domstol i den anmodade medlemsstaten, om vid vilken tidpunkt ett sådant avgörande blir verkställbart, eller om den suspensiva verkan som en sådan talan har på avgörandets verkställighet. Samtliga dessa frågor regleras av processrätten i den anmodade medlemsstaten.
53. Varje medlemsstat har således behörighet att fastställa dessa handläggningsregler. Av dessa rättsakter, samt av fördragen, stadgan och Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen), följer dock vissa skyldigheter, vilka anges i detalj i avsnitten nedan, som dessa stater ska iaktta när de utövar denna behörighet – vilken således inte är obegränsad, utan tvärtom är reglerad.
54. I likhet med fadern, den belgiska, den franska och den nederländska regeringen samt kommissionen anser jag att den polska lagstiftaren, genom att anta artikel 3881 i civilprocesslagen, just överskred gränserna för sin behörighet. Genom denna bestämmelse har nämligen den polska lagstiftaren gjort så att förfarandet för återlämnande har förlorat sin verkan (avsnitt 1). Genom att göra detta har lagstiftaren även begränsat den grundläggande rätten till skydd för familjeliv och den grundläggande rätten till ett effektivt rättsmedel för fadern (avsnitt 2), utan att en sådan begränsning, och de negativa konsekvenser som den medför, är motiverad (avsnitt 3).
1. Effektiviteten i förfarandet för återlämnande
55. Såsom har angetts ovan eftersträvar förfarandet för återlämnande, som det föreskrivs i 1980 års Haagkonvention och kompletteras av Bryssel IIa-förordningen, ett tydligt mål vid bortförande av barn: säkerställa att barnet ”snabbt” – eller med andra ord ”omedelbart” – återlämnas till den stat i vilken det har hemvist.
56. Tid är nämligen en avgörande faktor på detta område. Ju snabbare den störning som orsakats av de ändrade förhållandena upphör, desto mindre traumatiserande är det som regel för barnet. Omvänt gäller att ju längre tid barnet har fått att integrera sig i sin nya miljö, desto svårare blir det för barnet att återlämnas till ursprungsstaten. Även barnets relation till den förälder som inte har barnet hos sig är avhängig av tiden. Intensiteten i denna relation minskar allt efter det att månaderna går utan någon kontakt. Utöver detta tillkommer att ju yngre det berörda barnet är, desto snabbare utvecklas barnets intellektuella och psykologiska förmåga och desto mer kan den tid som har förflutit komma att påverka och skada denna relation.
57. Målet att barnet ”snabbt” eller ”omedelbart” ska återlämnas medför naturligtvis ett krav på skyndsamhet, vilket framhålls i olika bestämmelser i 1980 års Haagkonvention och i Bryssel IIa-förordningen. Särskilt artikel 2 andra meningen i nämnda konvention ålägger myndigheterna i medlemsstaterna att, vid handläggningen av en ansökan om återlämnande, använda ”de snabbaste förfaranden” som finns tillgängliga, och i artikel 11 första stycket i konventionen åläggs dessa myndigheter att ”iaktta en snabb handläggning för att få barnet återlämnat”. I artikel 11.3 första stycket i nämnda förordning föreskrivs i huvudsak samma skyldigheter, genom att domstolarna i dessa stater åläggs, när de har erhållit en ansökan om återlämnande, att ”skyndsamt handlägga ansökningen enligt de snabbaste förfaranden som får tillämpas enligt den nationella lagstiftningen”.
58. Detta krav på skyndsamhet har även kommit till konkret uttryck i artikel 11 andra stycket i 1980 års Haagkonvention, av vilken det framgår att de nationella myndigheterna idealiskt sett ska fatta ett avgörande avseende en ansökan om återlämnande inom sex veckor från den dag förfarandet inleddes. Som kommissionen har framhållit gjorde unionslagstiftaren för övrigt denna tidsfrist obligatorisk vid bortföranden av barn inom unionen, Enligt artikel 11.3 andra stycket i Bryssel IIa-förordningen ska nämligen en domstol som erhållit en sådan ansökan, ”såvida detta inte på grund av exceptionella omständigheter är omöjligt, meddela sitt beslut inom sex veckor efter det att den erhållit ansökningen”.
59. Även om det, såsom riksåklagaren och den polska regeringen har gjort gällande, är riktigt att dessa olika skyldigheter avser meddelandet av ett avgörande om återlämnande och inte verkställigheten av ett sådant avgörande, gäller samma krav på effektivitet och skyndsamhet för de nationella myndigheterna i detta avseende. Om ett avgörande om återlämnande som har meddelats med all den skyndsamhet som krävs därefter kunde förbli tomma ord, eller verkställas först sent omsider av dessa myndigheter, skulle nämligen de aktuella skyldigheterna förlora all ändamålsenlig verkan.
60. I det sammanhanget ska lagstiftarna i medlemsstaterna, enligt artikel 2 i 1980 års Haagkonvention och principen om lojalt samarbete i artikel 4.3 FEU, föreskriva ett regelverk som är ägnat att säkerställa skyndsamhet och effektivitet i förfarandet för återlämnande och på så sätt säkerställa förverkligandet av det mål som eftersträvas med förfarandet, genom att göra det möjligt för myndigheterna i den stat där återlämnande har begärts att handlägga ansökningarna om återlämnande, och verkställa motsvarande avgöranden, med den skyndsamhet som krävs.
61. I likhet med fadern, den belgiska, den franska och den nederländska regeringen samt kommissionen, anser jag att den polska lagstiftaren gjorde raka motsatsen, genom att anta artikel 3881 i civilprocesslagen.
62. Det ska i det avseendet erinras om att en ansökan om återlämnande i polsk rätt kan föranleda prövning i två ordinarie instanser, då ett eventuellt överklagande av det avgörande som meddelats i första instans har en suspensiv verkan. I det sammanhanget var det visserligen tillåtet för den polska lagstiftaren att dessutom föreskriva möjligheten att väcka kassationstalan – en sådan möjlighet finns för övrigt i andra medlemsstater. Genom att förse detta särskilda rättsmedel med en mekanism som innebär att verkställigheten av det angripna lagakraftvunna avgörandet automatiskt skjuts upp, såsom den som föreskrivs i artikel 3881, samtidigt som det inte vidtas tillräckliga åtgärder för att säkerställa skyndsamhet i samband med nämnda rättsmedel, har dock lagstiftaren på systemnivå äventyrat skyndsamheten och effektiviteten i förfarandet för återlämnande.
63. För det första erinrar jag om att så snart som ett av de offentliga organ som är behöriga att väcka kassationstalan – riksåklagaren, barnombudsmannen eller ombudsmannen – har ingett en ansökan med stöd av samma artikel 3881, har detta organ, automatiskt, en första suspensiv tidsfrist på två månader, räknat från den dag då det lagakraftvunna avgörandet meddelades, för att väcka en sådan talan, om organet så önskar. Även om denna tidsfrist – såsom modern, riksåklagaren, barnombudsmannen och den polska regeringen har gjort gällande – tycks vara kortare än den som vanligtvis föreskrivs i polsk rätt för att väcka en sådan talan – vilken tydligen uppgår till sex månader – är dess längd likväl iögonfallande i samband med ett förfarande för återlämnande. Upplysningsvis överstiger denna tidsfrist – som, jag upprepar, beviljas för att eventuellt förbereda en talan – de sex veckor som normalt sett uppställs för domstolarna för att avgöra en ansökan om återlämnande.
64. För övrigt vill jag påpeka att om en kassationstalan väcks inom denna tidsfrist, förlängs den suspensiva verkan till dess att förfarandet vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) har avslutats. Som den polska regeringen medgav vid förhandlingen föreskrivs det inte i nationell rätt någon tidsfrist för prövningen av en sådan talan. Nämnda regering uppgav även vid detta tillfälle att förfarandena vid den domstolen i genomsnitt varar i elva månader, det vill säga under en tid som väsentligt överstiger den tidsfrist på sex veckor som föreskrivs i artikel 11 andra stycket i 1980 års Haagkonvention och i artikel 11.3 i Bryssel IIa-förordningen. Vidare tycks nämnda domstol, enligt dess interna regler, inte ha några verktyg, såsom det förfarande för brådskande mål om förhandsavgörande som EU-domstolen har använt i förevarande mål, som tvingar den att snabbt avgöra en sådan talan.
65. För det andra kan den omtvistade mekanismen, i motsats till vad modern, riksåklagaren och den polska regeringen har antytt, påverka inte bara några mål om återlämnanden som underställts de polska domstolarnas prövning, utan ett stort antal av dessa.
66. Även om kassationstalan i Polen är begränsad till rättsfrågor, vill jag ändå påpeka att detta omfattar den påstått ”felaktiga rättstillämpningen” av domstolen i andra instans, däribland den felaktiga tillämpningen av de lagstadgade skälen för kvarhållande, som föreskrivs i artikel 13 i 1980 års Haagkonvention. Eftersom dessa skäl ofta åberopas av den förälder som har fört bort barnet för att motsätta sig ett återlämnande av barnet och i förekommande fall ska prövas av den domstolen, skulle man lika väl kunna säga att nästan samtliga avgöranden om återlämnande skulle kunna lämpa sig för en sådan talan. Riksåklagaren uppgav för övrigt vid förhandlingen att vederbörande just hade åberopat denna grund i sin talan i målet vid den nationella domstolen.
67. Den omständigheten att den polska lagstiftaren har begränsat den personkrets som har rätt att väcka en sådan kassationstalan till att avse riksåklagaren, ombudsmannen och barnombudsmannen, förhindrar visserligen att den förälder som har fört bort barnet väcker talan i oberättigade fall, enbart i förhalningssyfte, för att frånta bestämmelserna i 1980 års Haagkonvention och Bryssel IIa-förordningen all verkan. Faktum kvarstår dock att dels ökar chanserna för att en sådan talan väcks med dessa organs antal, dels skulle dessa organ själva, i förekommande fall på begäran av den aktuella föräldern, kunna använda detta förfarande på ett otillbörligt sätt – en aspekt som jag kommer att återkomma till.
68. I sistnämnda avseende replikerade modern, riksåklagaren och den polska regeringen att antalet fall av kassationstalan som väcks av de behöriga organen i mål om internationella bortföranden av barn i praktiken är få. Även om det antas att så är fallet, kvarstår dock att enbart möjligheten att väcka en sådan suspensiv talan kan väcka allvarliga tvivel om de polska myndigheternas förmåga, när ett barn har förts bort till denna medlemsstat, att se till att barnet snabbt återlämnas.
69. För det tredje är, såsom den hänskjutande domstolen har framhållit, motsägelsen mellan en sådan mekanism för automatiskt uppskov med verkställigheten och andan i bestämmelserna i 1980 års Haagkonvention och Bryssel IIa-förordningen ännu mer iögonfallande eftersom denna mekanism har föreskrivits uteslutande för ansökningar om återlämnande som grundar sig på denna konvention. I stället för att, vid handläggningen av sådana ansökningar, föreskriva en tillämpning av ”de snabbaste förfaranden som får tillämpas enligt den nationella lagstiftningen”, vilket krävs enligt artikel 11.3 första stycket i nämnda förordning, tycks den polska lagstiftaren tvärtom ha förbehållit sådana ansökningar ett av de mest långsamma förfaranden som finns i nationell rätt.
70. Slutligen finns det en annan aspekt som i mindre utsträckning har diskuterats vid domstolen, men som ändå förtjänar att nämnas. Det framgår av beslutet om hänskjutande att de aktuella offentliga organen, när kassationsförfarandet har avslutats, fortfarande har möjlighet, om avgörandet om återlämnande har fastställts, att väcka en annan talan avseende ett sådant avgörande, nämligen ingivandet av ett ”extraordinärt överklagande” som föreskrivs i artikel 89 i Ustawa z dnia 8 grudnia 2017 r. o Sądzie Najwyższym (lag av den 8 december 2017 om Högsta domstolen), vilket ska prövas av Izba Kontroli Nadzwyczajnej i Spraw Publicznych Sądu Najwyższego (Högsta domstolens avdelning för extraordinär prövning och offentliga mål). Ett sådant överklagande får inges inom ett år från den dag då kassationstalan ogillades och har även i det fallet en suspensiv verkan.
71. Som riksåklagaren och den polska regeringen har gjort gällande är visserligen ingivandet av ett sådant ”extraordinärt överklagande” fortfarande hypotetiskt i det skede som målet vid den nationella domstolen befinner sig. Vidare anser de sistnämnda att ett sådant ”överklagande” endast skulle kunna avse begränsade grunder, som skiljer sig från de grunder som redan har prövats inom ramen för kassationstalan, och att detta rättsmedel hittills aldrig har använts i mål som rör bortförande av barn. Jag anser dock att enbart förekomsten av detta ytterligare rättsmedel bekräftar, sett ur ett helhetsperspektiv i det nationella processrättsliga systemet, den inverkan som en sådan bestämmelse som artikel 3881 i civilprocesslagen kan ha på skyndsamhet och effektivitet i förfarandet för återlämnande.
2. Faderns rätt till skydd för sitt familjeliv och rätt till ett effektivt rättsmedel
72. Jag anser att en sådan bestämmelse som artikel 3881 i civilprocesslagen dessutom allvarligt begränsar den grundläggande rätten för en förälder, såsom fadern i förevarande fall, till skydd för sitt familjeliv och dess rätt till ett effektivt rättsmedel, vilka garanteras i artikel 7 i stadgan respektive i artikel 47 i samma rättsakt. Det ska preciseras att eftersom dessa rättigheter motsvarar dem som föreskrivs i artikel 8 respektive artikel 6 i Europakonventionen, ska de tolkas mot bakgrund av Europadomstolens relevanta praxis.
73. I det avseendet framgår det av denna rättspraxis att rätten för en förälder, vid internationella bortförfaranden av barn, att ansöka om återlämnande hör till rätten till skydd för familjeliv. I det sammanhanget har Europadomstolen upprepade gånger slagit fast att medlemsstaterna har positiva skyldigheter på detta område enligt artikel 8 i Europakonventionen, skyldigheter som den domstolen ska tolka mot bakgrund av 1980 års Haagkonvention. Det ankommer bland annat på medlemsstaterna att utrusta sig med lämpliga och effektiva medel, däribland ett anpassat regelverk, för att iaktta rätten för den förälder som inte har barnet hos sig att få barnet återlämnat. Enligt Europadomstolen ska frågan huruvida dessa medel är lämpliga avgöras av hur snabba de är, med hänsyn till de konsekvenser som den tid som har förflutit kan få på detta område.
74. Medlemsstaterna är således, för det första, skyldiga enligt artikel 8 i Europakonventionen att föreskriva ett regelverk som säkerställer att ansökningar om återlämnande avgörs ”inom skälig tid”, oavsett instans, eftersom en ”exceptionell skyndsamhet” krävs av nationella myndigheter vid internationella bortföranden av barn. Denna skyldighet åligger dessa myndigheter även enligt rätten till en rättvis rättegång som föreskrivs i artikel 6 i Europakonventionen.
75. Det framgår av Europadomstolens praxis att den omständigheten att en medlemsstat tillåter många överklaganden, kassationstalan och andra ”extraordinära överklaganden” avseende avgöranden om återlämnande, i förekommande fall med suspensiv verkan, utgör i det avseendet ett systemfel, eftersom talan i dessa många fall på ett orimligt sätt kan förlänga prövningen av varje ansökan om återlämnande – eller rentav gränsa till rättsvägran.
76. För det andra är medlemsstaterna även skyldiga enligt artiklarna 6 och 8 i Europakonventionen, vid ett lagakraftvunnet avgörande om återlämnande, att vidta alla lämpliga och nödvändiga åtgärder för att underlätta verkställigheten av detta avgörande. Som fadern och kommissionen har gjort gällande, skulle rätten till skydd för familjeliv och rätten till ett effektivt rättsmedel för den förälder som inte har barnet hos sig tvärtom bli bara skenbara om vissa myndigheter, utan att behöva ge någon förklaring eller ens behöva till sist väcka kassationstalan, automatiskt kunde skjuta upp verkställigheten av ett sådant avgörande, med följden att avgörandet förblir utan verkan, till nackdel för föräldern, under lång tid.
3. Avsaknaden av motivering till en sådan mekanism
77. Modern, riksåklagaren, barnombudsmannen och den polska regeringen har anfört att en sådan mekanism som den som föreskrivs i artikel 3881 i civilprocesslagen har till syfte – och är nödvändig för – att i enlighet med artikel 47 i stadgan säkerställa ett effektivt domstolsskydd för barnet, och barnets bästa, som skyddas bland annat i artikel 24 i stadgan, är av största vikt vid tolkningen och tillämpningen av 1980 års Haagkonvention och Bryssel IIa-förordningen.
78. Även om de har medgett att sistnämnda rättsakter utarbetades just i syfte att tillgodose det bortförda barnets bästa och att det vanligtvis ligger i barnets bästa att snarast möjligt återvända till den stat i vilken det har hemvist, har dessa parter och berörda framhållit att så inte alltid är fallet. Särskilt när den förälder som har fört bort barnet hävdar – såsom modern i förevarande fall – att det finns en ”allvarlig risk” för att ett återlämnande skulle utsätta barnet för fysisk eller psykisk skada eller på annat sätt försätta det i en situation som inte är godtagbar, i den mening som avses i artikel 13 första stycket b i 1980 års Haagkonvention, bör dessa påståenden, eftersom de rör barnets välbefinnande och värdighet, föranleda en ingående domstolsprövning, vilket Europadomstolen kräver, och kan för det syftet bli föremål för kassationstalan, i förekommande fall på bekostnad av skyndsamheten i förfarandet för återlämnande.
79. I det sammanhanget görs det gällande att ett automatiskt uppskov med verkställigheten av det lagakraftvunna avgörandet om återlämnande, såsom föreskrivs i artikel 3881 i civilprocesslagen, vilket hindrar att barnet skickas tillbaka med tvång till sin ursprungsstat innan en sådan talan har väckts och i förekommande fall har prövats av Sąd Najwyższy (Högsta domstolen), är absolut nödvändigt för att säkerställa kassationstalans praktiska betydelse och för att undvika att den ”allvarliga risk” som gjorts gällande förverkligas och att barnet följaktligen orsakas irreparabel skada.
80. I likhet med fadern, den belgiska, den franska och den nederländska regeringen samt kommissionen är jag inte av denna uppfattning. Även om det angivna målet är lovvärt, går den omtvistade åtgärden enligt min mening utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål och är inte heller proportionerlig.
81. Det framgår visserligen av Europadomstolens praxis att när försvarbara påståenden om ”allvarlig risk”, i den mening som avses i artikel 13 första stycket b i 1980 års Haagkonvention, har anförts i samband med ett förfarande om återlämnande, kräver respekten för barnets bästa att de rättsliga myndigheterna i vederbörlig ordning prövar dessa påståenden, för att i varje enskilt fall säkerställa att återlämnandet av barnet verkligen ligger i barnets bästa eller, om så inte är fallet, för att genomföra det skäl för kvarhållande som föreskrivs i nämnda bestämmelse. Sådana påståenden ska således ”verkligen beaktas” av dessa myndigheter – denna prövning kan i vissa fall motivera ett rimligt överskridande av den tidsfrist på sex veckor som normalt uppställs för dessa myndigheter – och, från deras sida, föranleda ”särskilt” och ”tillräckligt” motiverade avgöranden med hänsyn till omständigheterna i varje enskilt fall.
82. Av detta kan man dock inte dra slutsatsen, vilket anhängarna av artikel 3881 i civilprocesslagen har gjort, att samma påståenden om ”allvarlig risk” för barnet vid ett återlämnande nödvändigtvis ska kunna prövas på nytt i flera instanser. Domstolsskyddet för barnet mot en sådan ”risk” säkerställs i princip redan, på den nivå som krävs enligt unionsrätten och enligt Europakonventionen, genom att det är möjligt att väcka talan vid en domstolsinstans.
83. Målet vid den nationella domstolen är enligt min mening belysande i detta avseende. I det målet har domstolsskyddet för barn redan säkerställts inte bara i en, såsom krävs enligt artiklarna 24 och 47 i stadgan, utan i två instanser. Även om kassationstalan som, på moderns begäran, har väckts av riksåklagaren och barnombudsmannen tycks vila på påståendet att de lägre domstolarna åsidosatte artikel 13 första stycket b i 1980 års Haagkonvention, noterar jag att dessa domstolar inte beslutade om återlämnande av barnen på ett automatiskt eller mekaniskt sätt. De tycks tvärtom ”verkligen ha beaktat” moderns påståenden om att det föreligger en ”allvarlig risk” för barnen vid ett återlämnande. Det är i synnerhet utrett att domstolen i första instans i det avseendet företog en ingående bevisupptagning – vilket kan förklara de sju månader som den tog på sig för att fatta ett avgörande – genom att bland annat begära in ett sakkunnigutlåtande, vars slutsatser nämnda domstol använde för att utesluta att ett återlämnande skulle utsätta barnen för en sådan ”risk”. Det är även utrett att dessa domstolar meddelade avgöranden som på denna punkt innehöll en detaljerad motivering som är specifik för omständigheterna i det enskilda fallet.
84. Enligt min mening följer det av det ovan anförda att även i förhållande till påståenden om en ”allvarlig risk” för barnet vid ett återlämnande, i den mening som avses i artikel 13 första stycket b i 1980 års Haagkonvention, innebar det erforderliga iakttagandet av barnets bästa och barnets rätt till ett domstolsskydd, vilka skyddas i artiklarna 24 och 47 i stadgan, inte att den polska lagstiftaren var skyldig att införa en kassationstalan avseende avgöranden om återlämnande eller än mindre att föreskriva att en sådan talan automatiskt ska ha suspensiv verkan, efter enbart en ansökan utan motivering. Artikel 3881 i civilprocesslagen går således utöver vad som är nödvändigt i det avseendet.
85. Det är riktigt att exceptionella situationer kan uppstå då ett lagakraftvunnet avgörande om återlämnande, vilket har meddelats efter prövning i en eller rentav två domstolsinstanser, skulle utsätta det berörda barnet för fysisk eller psykisk skada (et cetera) vid verkställighet, vilket avses i artikel 13 första stycket b i 1980 års Haagkonvention. Detta skulle kunna hända om en sådan skada redan förelåg vid prövningen av ansökan om återlämnande, men inte hade kommit till den eller de berörda domstolarnas kännedom – till exempel på grund av att den förälder som har fört bort barnet inte hade gjort gällande det – eller att domstolen eller domstolarna av ett oförklarligt skäl hade bortsett från ett sådant påstående, helt uppenbart i strid med de processuella skyldigheter som följer av Europadomstolens praxis. En sådan situation skulle även kunna uppstå på grund av att omständigheterna har ändrats sedan avgörandet om återlämnande meddelades, vilket har gett upphov till en ny skada för barnet.
86. I sådana fall är en mekanism för att skjuta upp verkställigheten av avgörandet om återlämnande, i förekommande fall i avvaktan på resultatet av en talan i syfte att avgörandet ska avlägsnas från rättsordningen eller att det ska slås fast att avgörandet är ogiltigt, enligt min mening nödvändig för att skydda barnets bästa.
87. Även om den mekanism som föreskrivs i artikel 3881 i civilprocesslagen är, såsom den polska regeringen har hävdat, avsedd för sådana exceptionella fall, omgärdas emellertid inte denna mekanism, såsom jag redan har påpekat, av någon garanti som kan säkerställa att den i praktiken används enbart i sådana fall.
88. Jag erinrar i det avseendet om att det inte uppställs något villkor för uppskovet med verkställigheten av ett lagakraftvunnet avgörande om återlämnande på grundval av denna bestämmelse, förutom att det ska inges en formell ansökan om detta av ett av de organ som är behöriga att väcka talan, och att det inte krävs någon motivering från deras sida. Dessa organ är således inte skyldiga att lägga fram någon som helst bevisning för att verkställigheten av detta avgörande riskerar att leda till fysisk eller psykisk skada för barnet, i den mening som avses i artikel 13 första stycket b i 1980 års Haagkonvention. En sådan mekanism möjliggör således inte någon domstolsprövning som kan hindra att den används felaktigt, eller rentav missbrukas, av dessa organ. I absoluta termer finns det, såsom fadern har gjort gällande, inget som hindrar att de tre aktuella offentliga organen automatiskt inger en sådan ansökan i samband med varje avgörande om återlämnande som meddelats efter överklagande. Denna mekanism till och med uppmuntrar dem att göra det. De har nämligen inget att förlora på detta, då de varje gång kan unna sig lyxen att i lugn och ro granska ett sådant avgörande.
89. En sådan mekanism är inte heller proportionerlig i egentlig mening. Den förenar nämligen inte på ett lämpligt sätt de olika rättigheter och intressen som står på spel. Den polska lagstiftaren har inte upprätthållit en ”lämplig avvägning” mellan, å ena sidan, målet att skydda barnet mot varje ”allvarlig risk” och, å andra sidan, skyndsamhet och effektivitet i förfarandet för återlämnande. Lagstiftaren har i alltför stor utsträckning låtit det första målet väga tyngre, med risk för att huvudregeln (återlämnande) och undantaget (kvarhållande) i praktiken kastas om.
90. I det avseendet kan det inte bortses från den avgörande inverkan som ett uppskov med verkställigheten av ett avgörande om återlämnande under den tid som kassationstalan pågår kan ha på utgången i förfarandet för återlämnande. Som jag angav i punkt 56 ovan är nämligen tid en avgörande faktor på detta område. Ju mer barnet har integrerat sig i den stat till vilken det har bortförts, desto svårare blir det för barnet att återlämnas till ursprungsstaten och desto mindre motiverat är ett sådant återlämnande. Även om avgörandet i målet om överklagande slutligen fastställs när kassationsförfarandet avslutas, är det troligt att avgörandet inte kommer att verkställas, med hänsyn till att det är till barnets bästa att stanna kvar i det som under tiden har kommit att bli dess nya miljö. Under sken av att stabilisera barnets situation, såsom anhängarna av artikel 3881 i civilprocesslagen har hävdat, skulle ett uppskov med verkställigheten på grundval av denna bestämmelse framför allt kunna användas för att befästa den faktiska situation som följer av det olovliga bortförandet eller kvarhållandet, genom att stärka ställningen för den förälder som har fört bort barnet.
91. Att nämnda artikel 3881 är oproportionerlig är än mer påfallande då det i polsk rätt finns en annan bestämmelse som gör det möjligt att skydda barnet på ett lämpligt sätt mot varje ”allvarlig risk” för fysisk eller psykisk skada vid ett återlämnande, samtidigt som det görs en avvägning mellan samtliga rättigheter och intressen som står på spel. Artikel 388 i civilprocesslagen gör det nämligen redan möjligt för de behöriga organen att väcka kassationstalan avseende ett beslut om återlämnande genom att ansöka om att dess verkställighet ska skjutas upp, när verkställigheten av detta avgörande skulle kunna orsaka barnet irreparabel skada. Den domstolsprövning som görs av Sąd Apelacyjny w Warszawie (Appellationsdomstolen i Warszawa) på området säkerställer på ett avgörande sätt att ett sådant uppskov endast kan erhållas när barnets bästa verkligen kräver det.
92. I det sammanhanget är moderns, riksåklagarens och barnombudsmannens argument om att den polska lagstiftaren har föreskrivit en mekanism för automatiskt uppskov med verkställigheten, efter enbart en ansökan från de berörda organen, just av det skälet att Sąd Apelacyjny w Warszawie (Appellationsdomstolen i Warszawa) avslog majoriteten av ansökningarna om uppskov med verkställigheten som ingavs med stöd av artikel 388 i civilprocesslagen, enligt min mening i högsta grad problematiskt. Det finns nämligen två olika möjligheter: antingen var den polska lagstiftaren fullt medveten om att den nya artikel 3881 i denna lag skulle göra det möjligt att omintetgöra avgöranden om återlämnanden som i själva verket inte medför ”allvarlig risk” för barnet vid ett återlämnande – eftersom den domstolen i annat fall skulle godta de motsvarande ansökningarna om uppskov – i strid med de skyldigheter som åligger Republiken Polen enligt internationell rätt och unionsrätten, eller så ansåg lagstiftaren att en representant för den verkställande makten i Polen och två förvaltningsmyndigheter var bättre lämpade än en polsk domstol att bedöma i varje enskilt fall huruvida det förelåg en sådan ”risk”, utan någon kontroll. Under alla omständigheter är ett sådant argument inte godtagbart i en rättsstat.
4. Slutsats i denna del
93. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska besvara den fråga som har ställts på följande sätt. Artikel 11.3 i Bryssel IIa-förordningen, jämförd med artiklarna 2 och 11 i 1980 års Haagkonvention, samt artiklarna 7 och 47 i stadgan utgör hinder för att tillämpa en nationell lagstiftning som efter enbart en ansökan utan motivering från vissa behöriga offentliga organ automatiskt leder till uppskov med verkställigheten av ett lagakraftvunnet avgörande om återlämnande, vilket har meddelats efter prövning i två ordinarie instanser, under en första period på två månader i syfte att möjliggöra för dessa organ att väcka kassationstalan och i förekommande fall under hela den tid som ett sådant kassationsförfarande pågår.
94. Jag vill vidare precisera – eftersom den hänskjutande domstolen uttryckligen har frågat EU-domstolen om detta – att även om det antas att EU-domstolen följer mitt förslag, ska den hänskjutande domstolen i det nationella målet säkerställa att de relevanta bestämmelserna i unionsrätten ges full verkan, genom att med stöd av sin egen behörighet underlåta att tillämpa artikel 3881 i civilprocesslagen.
95. Som postskriptum ska en sista fråga tas upp. Som jag har angett ovan är Bryssel IIb-förordningen tillämplig på ansökningar om återlämnade sedan den 1 augusti 2022. Denna nya förordning har bekräftat de lösningar som föreskrevs i Bryssel IIa-förordningen, samtidigt som den innehåller nyskapande bestämmelser, i syfte att ytterligare stärka effektiviteten och skyndsamheten i förfarandet för återlämnande. Särskilt i artikel 27.6 i Bryssel IIb-förordningen föreskrivs möjligheten att förklara ett avgörande om återlämnande interimistiskt verkställbart, utan hinder av att det har överklagats, om det krävs med tanke på barnets bästa. Vidare framgår det av skäl 42 i nämnda förordning att medlemsstaterna ”bör … överväga att begränsa antalet möjliga överklaganden” av ett sådant avgörande. Den omständigheten att den polska lagstiftaren, efter ikraftträdandet av den nya förordningen, men före det datum då den började tillämpas, antog en sådan bestämmelse som artikel 3881 i civilprocesslagen väcker även ur denna synvinkel allvarliga frågor vad gäller lojalt samarbete.
VI. Förslag till avgörande
96. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar den fråga som har ställts av Sąd Apelacyjny w Warszawie (Appellationsdomstolen i Warszawa, Polen) på följande sätt: Artikel 11.3 i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000, jämförd med artiklarna 2 och 11 i konventionen om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn, som ingicks i Haag den 25 oktober 1980, samt artiklarna 7 och 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ska tolkas så, att de utgör hinder för att tillämpa en nationell lagstiftning som efter enbart en ansökan utan motivering från vissa behöriga offentliga organ automatiskt leder till uppskov med verkställigheten av ett lagakraftvunnet avgörande om återlämnande, vilket har meddelats efter prövning i två ordinarie instanser, under en första period på två månader i syfte att möjliggöra för dessa organ att väcka kassationstalan och i förekommande fall under hela den tid som ett sådant kassationsförfarande pågår.
1 Originalspråk: franska.
2 Rådets förordning av den 27 november 2003 om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (EUT L 338, 2003, s. 1). Den förordningen har ersatts av rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (EUT L 178, 2019, s. 1) (nedan kallad Bryssel IIb-förordningen). Bryssel IIa-förordningen är dock tidsmässigt tillämplig (ratione temporis) i målet vid den nationella domstolen (se punkt 50 i förevarande förslag till avgörande).
3 Europeiska unionen är inte själv part i denna konvention, eftersom den inte tillåter att internationella organisationer ansluter sig.
4 Se de motsvarande definitionerna av begreppet ”olovligt bortförande eller kvarhållande av ett barn” i artikel 3 i 1980 års Haagkonvention och i artikel 2 led 11 i Bryssel IIa-förordningen. Se även, för ett liknande resonemang, artikel 11.1 i nämnda förordning.
5 Se ingressen till 1980 års Haagkonvention, skälen 12 och 33 i Bryssel IIa‑förordningen, samt dom av den 22 december 2010, Aguirre Zarraga ( C‑491/10 PPU, EU:C:2010:828, punkt 44), och dom av den 8 juni 2017, OL ( C‑111/17 PPU, EU:C:2017:436, punkt 61).
6 Enligt EU-domstolens praxis bildar 1980 års Haagkonvention och Bryssel II-förordningarna ett ”odelbart regelverk” (yttrande 1/13 (Tredjelands anslutning till Haagkonventionen) av den 14 oktober 2014, EU:C:2014:2303 punkt 78) som är tillämpligt på förfaranden för återlämnande av barn som olovligen har förts bort inom unionen.
7 Se artikel 5182 § 1 i civilprocesslagen.
8 Se punkt 45 i förevarande förslag till avgörande.
9 Se artikel 5191 § 21 i civilprocesslagen.
10 Se artikel 5191 § 22 i civilprocesslagen.
11 Enligt artikel 2.1 i 2022 års lag är denna lagändring omedelbart tillämplig i mål om återlämnande som hade inletts och som ännu inte hade avslutats genom ett lagakraftvunnet avgörande vid detta datum. I målet vid den nationella domstolen är således ändringen tillämplig på det förfarande som inleddes av fadern i november 2021.
12 I artikel 3882 i civilprocesslagen anges att denna nya rättsliga grund för ett uppskov med verkställigheten inte ersätter artikel 388 § 1 i lagen, utan tillkommer utöver denna bestämmelse. Det finns således två möjligheter att ansöka om uppskov med verkställigheten av ett avgörande om återlämnande: den ena är automatisk och ovillkorad, men kan endast användas av de organ som är behöriga att väcka kassationstalan i mål om återlämnande, och den andra, som är villkorad av en risk för irreparabel skada och domstolens prövning, kan även parterna i förfarandet – vanligtvis föräldrarna – ansöka om.
13 Se artikel 3881 § 2 i civilprocesslagen.
14 Se artikel 3881 § 3 i civilprocesslagen.
15 Se, vad beträffar detta krav, bland annat dom av den 6 oktober 2021, W.Ż. (Högsta domstolens avdelning för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – Tillsättning) ( C‑487/19, EU:C:2021:798, punkt 84 och där angiven rättspraxis), och beslut av den 5 mars 1986, Greis Unterweger ( 318/85, EU:C:1986:106, punkt 4).
16 Se punkt 18 i förevarande förslag till avgörande.
17 Se punkt 21 i förevarande förslag till avgörande.
18 Se, bland annat, dom av den 21 november 2019, Procureur-Generaal bij de Hoge Raad der Nederlanden ( C‑678/18, EU:C:2019:998, punkt 25 och där angiven rättspraxis).
19 Se, i tillämpliga delar, dom av den 16 juni 2016, Pebros Servizi ( C‑511/14, EU:C:2016:448, punkterna 27–29), dom av den 28 februari 2019, Gradbeništvo Korana ( C‑579/17, EU:C:2019:162, punkt 39), och dom av den 4 september 2019, Salvoni ( C‑347/18, EU:C:2019:661, punkt 30).
20 Förfarandet i syfte att erkänna förfarandets verkställbarhet, som i det nationella målet omfattas av den hänskjutande domstolens behörighet, ska skiljas från förfarandet för verkställighet (det vill säga de konkreta åtgärder som syftar till att genomföra återlämnandet), vilket tycks höra till en annan domstols behörighet.
21 Se Pawliczak, J., ”Reformed Polish court proceedings for the return of a child under the 1980 Hague Convention in the light of the Brussels IIb Regulation”, Journal of Private International Law, volym 17, nr 3, s. 581. För övrigt hänvisar artikel 267 FEUF till att den nationella domstolen ska ”döma” i saken utan att föreskriva några särskilda regler med hänsyn till att avgörandet eventuellt utgör en fastställelsedom (se dom av den 16 december 1981, Foglia, 244/80, EU:C:1981:302, punkt 33).
22 Se, bland annat, dom av den 6 oktober 2021, W.Ż. (Högsta domstolens avdelning för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – Tillsättning) ( C‑487/19, EU:C:2021:798, punkt 90).
23 Enligt artikel 100.1 i Bryssel IIb-förordningen ska förordningen tillämpas bland annat på rättsliga förfaranden som har inletts efter den 1 augusti 2022. Enligt artikel 100.2 i nämnda förordning ska Bryssel IIa-förordningen fortsätta att tillämpas särskilt på avgöranden som meddelats i förfaranden som har inletts före detta datum och som omfattas av den sistnämnda förordningens tillämpningsområde. Det ska erinras om att fadern ingav ansökan om återlämnande av barnen den 18 november 2021 (se punkt 15 i förevarande förslag till avgörande).
24 Se punkt 95 i förevarande förslag till avgörande.
25 Se, analogt, dom av den 6 oktober 2021, W.Ż. (Högsta domstolens avdelning för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – Tillsättning) ( C‑487/19, EU:C:2021:798, punkt 75).
26 Se ingressen och artikel 1 a i 1980 års Haagkonvention.
27 Se skäl 17 i Bryssel IIa-förordningen.
28 Av det skälet föreskrivs det i artikel 12 i 1980 års Haagkonvention att om det den dag då förfarandet om återlämnande inleds har förflutit mindre än ett år från den dag det olovliga bortförandet eller kvarhållandet av barnet ägde rum, ska myndigheten besluta om barnets omedelbara återlämnande. När det har gått mer än ett år kan det däremot inte beslutas om återlämnande om barnet har funnit sig till rätta i sin nya miljö.
29 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2008, Rinau ( C‑195/08 PPU, EU:C:2008:406, punkt 81).
30 I 1980 års Haagkonvention är denna tidsfrist inte obligatorisk. Den enda konsekvensen av att tidsfristen överskrids, vilken föreskrivs i artikel 11 i konventionen, är att sökanden eller centralmyndigheten i den anmodade staten har rätt att kräva att den aktuella administrativa eller judiciella myndigheten förklarar dröjsmålet.
31 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2008, Rinau ( C‑195/08 PPU, EU:C:2008:406, punkt 82).
32 Enligt nämnda bestämmelse ska de fördragsslutande staterna – däribland deras lagstiftande myndigheter – vidta ”alla lämpliga åtgärder för att … säkerställa att ändamålet med denna konvention uppfylls”.
33 Enligt domstolens fasta praxis innebär principen om lojalt samarbete att medlemsstaterna – återigen inbegripet deras lagstiftande myndigheter – ska vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa unionsrättens tillämplighet och verkan (se, bland annat, dom av den 19 december 2019, Amoena, C‑677/18, EU:C:2019:1142, punkt 55 och där angiven rättspraxis).
34 Jag vill framhålla att ett sådant systemproblem är ännu mer problematiskt då det kan rubba det förtroende som medlemsstaterna ömsesidigt ska hysa vad gäller genomförandet av 1980 års Haagkonvention och Bryssel IIa-förordningen.
35 Jag har förenklat saker och ting för bedömningens skull. I själva verket är tidsfristen för att väcka kassationstalan fyra månader (se artikel 5191 § 22 i civilprocesslagen). Om en ansökan om uppskov med verkställigheten har ingetts, upphör dock uppskovet automatiskt om en sådan kassationstalan inte väcks inom två månader (se artikel 3881 § 2 i nämnda lag).
36 Jag vill framhålla att även om det inte uttryckligen anges i dessa båda bestämmelser, råder det inte någon tvekan om att när medlemsstaterna föreskriver att en ansökan om återlämnande kan prövas i flera instanser, ska denna tidsfrist på sex veckor gälla i varje instans. Om en domstol i första instans tvingade sig att fatta ett avgörande inom denna tidsfrist, men domstolarna i målet om överklagande eller kassationsförfarandet sedan kunde ”ta god tid på sig” för att göra en ny prövning av avgörandet, skulle bestämmelserna förlora sin ändamålsenliga verkan. Se, i det avseendet, Europadomstolen, 12 mars 2015, Adžić mot Kroatien, CE:ECHR:2015:0312JUD002264314, § 97, och Europadomstolen, 14 januari 2020, Rinau mot Litauen, CE:ECHR:2020:0114JUD001092609, § 194. Se även Haagkonferensen för internationell privaträtt (HCCH), ”Conclusions et Recommandations de la Quatrième réunion de la Commission spéciale sur le fonctionnement de la Convention de La Haye du 25 octobre 1980 sur les aspects civils de l’enlèvement international d’enfants (22–28 mars 2001)”, punkterna 3.3 och 3.4, tillgänglig på följande adress: https://assets.hcch.net/upload/concl28sc4_f.pdf.
37 Sąd Najwyższy (Högsta domstolen) förfogar endast över en mekanism för att handlägga mål med förtur, vilken enbart gör det möjligt att låta ett mål gå före andra mål och som dessutom överlåts åt den referent som ansvarar för det aktuella målet att avgöra efter eget skön – det är således inte garanterat att en sådan handläggning tillämpas på kassationstalan i mål om återlämnande.
38 Se artikel 3983 § 1 i civilprocesslagen.
39 Se, i det avseendet, punkterna 78 och 81 i förevarande förslag till avgörande
40 Se dom av den 11 juli 2008, Rinau ( C‑195/08 PPU, EU:C:2008:406, punkt 85).
41 Se punkt 88 i förevarande förslag till avgörande. I det avseendet uppgav den polska regeringen vid förhandlingen, som svar på domstolens frågor, att det finns en mekanism för kontroll av kassationstalan vid Sąd Najwyższy (Högsta domstolen). En föregående granskning görs innan prövningstillstånd medges, under vilken det bland annat kontrolleras huruvida kassationstalan aktualiserar en rättsfråga som är relevant/viktig. Även om det antas att en kassationstalan i förhalningssyfte inte klarar denna inledande granskning, är det likväl så att tillägget av, för det första, tidsfristen för att väcka talan och, för det andra, tidsåtgången innan kontrollen görs och talan ogillas redan gör det möjligt att väsentligt försena återlämnandet av barnet.
42 Jag hänvisar i denna fråga till min anmärkning i fotnot 34 i förevarande förslag till avgörande.
43 Dz. U. från år 2021, position 1904, i dess ändrade lydelse.
44 Se artikel 3883 i civilprocesslagen, som infördes genom 2022 års lag.
45 Detta rättsmedel föreskrivs bland annat med avseende på lagakraftvunna avgöranden som strider mot de principer eller rättigheter och friheter för människor och medborgare som anges i Republiken Polens konstitution, eller som uppenbart strider mot lagen, när det inte är möjligt att upphäva eller ändra avgörandet genom andra särskilda rättsmedel som föreskrivs i nationell rätt.
46 Jag vill framhålla att stadgan är tillämplig i en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet. Eftersom två medlemsstater är inblandade i bortförandet av barnen, är Bryssel IIa-förordningen tillämplig på ansökan om återlämnande. Det är således fråga om ”tillämpning av unionsrätten” i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan.
47 Enligt artikel 52.3 i stadgan.
48 Se, bland annat, Europadomstolen, 3 juni 2014, López Guió mot Slovakien, CE:ECHR:2014:0603JUD001028012, § 82.
49 Se, bland annat, Europadomstolen, 7 mars 2013, Raw m.fl. mot Frankrike, CE:ECHR:2013:0307JUD001013111, §§ 78 och 79, samt där angiven rättspraxis. Se även punkt 56 i förevarande förslag till avgörande.
50 Se, bland annat, Europadomstolen, 13 januari 2015, Hoholm mot Slovakien, CE:ECHR:2015:0113JUD003563213, § 44, och Europadomstolen, 14 januari 2020, Rinau mot Litauen, CE:ECHR:2020:0114JUD001092609, § 152.
51 Se, bland annat, Europadomstolen, 3 juni 2014, López Guió mot Slovakien, CE:ECHR:2014:0603JUD001028012, §§ 107–109; Europadomstolen, 13 januari 2015, Hoholm mot Slovakien, CE:ECHR:2015:0113JUD003563213, §§ 49, 52 och 53. Se, analogt, dom av den 11 juli 2008, Rinau ( C‑195/08 PPU, EU:C:2008:406, punkt 87). Vidare hänvisar jag, även i detta fall, till min anmärkning i fotnot 34 i förevarande förslag till avgörande.
52 Se, bland annat, Europadomstolen, 7 mars 2013, Raw m.fl. mot Frankrike, CE:ECHR:2013:0307JUD001013111, § 84 och där angiven rättspraxis.
53 Se, i tillämpliga delar, dom av den 19 december 2019, Deutsche Umwelthilfe ( C‑752/18, EU:C:2019:1114, punkterna 35–37, och där angiven rättspraxis), och Europadomstolen, 6 september 005, Săcăleanu mot Rumänien, CE:ECHR:2005:0906JUD007397001, § 5.
54 Se, bland annat, dom av den 23 december 2009, Detiček ( C‑403/09 PPU, EU:C:2009:810, punkt 34 och där angiven rättspraxis).
55 Se punkt 29 i förevarande förslag till avgörande.
56 Se, bland annat, Europadomstolen, 14 januari 2020, Rinau mot Litauen, CE:ECHR:2020:0114JUD001092609, § 194. Som den belgiska regeringen och kommissionen har gjort gällande säkerställer denna tidsfrist på sex veckor teoretiskt sett en balanserad avvägning mellan kravet på skyndsamhet och behovet av att göra en konkret prövning av omständigheterna i varje enskilt mål, vilket motiverar att tidsfristen i allmänhet följs av domstolarna. Att det i ett enskilt fall är omöjligt för en sådan domstol att uppfylla Europakonventionens krav inom denna tidsfrist hör enligt min mening till de ”exceptionella omständigheter” som avses i artikel 11.3 andra stycket i Bryssel IIa-förordningen.
57 Se, bland annat, Europadomstolen, 26 november 2013, X mot Lettland, CE:ECHR:2013:1126JUD002785309, §§ 106 och 107.
58 Se, beträffande den omständigheten att den grundläggande rätten till ett effektivt rättsmedel i allmänhet inte uppställer något krav på att det finns flera domstolsinstanser, bland annat dom av den 26 september 2018, Belastingdienst/Toeslagen (Överklagandets suspensiva verkan) ( C‑175/17, EU:C:2018:776, punkt 34 och där angiven rättspraxis), och Europadomstolen, 5 april 2018, Zubac mot Kroatien, CE:ECHR:2018:0405JUD004016012, § 82.
59 Se Europadomstolen, 26 november 2013, X mot Lettland, CE:ECHR:2013:1126JUD002785309, §§ 112–114, och Europadomstolen, 14 januari 2020, Rinau mot Litauen, CE:ECHR:2020:0114JUD001092609, §§ 190–195.
60 Se, bland annat, Europadomstolen, 26 november 2013, X mot Lettland, CE:ECHR:2013:1126JUD002785309, § 107.
61 Se, analogt, dom av den 26 september 2018, Belastingdienst/Toeslagen (Överklagandets suspensiva verkan) ( C‑175/17, EU:C:2018:776, punkt 36 och där angiven rättspraxis).
62 Typexemplet i det avseendet är att den förälder som skulle ta hand om barnet i ursprungsmedlemsstaten har avlidit, eller att det har uppstått en väpnad konflikt i den staten.
63 Den polska regeringens argument om att en motivering inte krävs för att göra det möjligt för organen att reagera och inge en ansökan om uppskov med verkställigheten så fort som möjligt, med hänsyn till den omständigheten att de ofta inte har detaljkännedom om omständigheterna i mål om återlämnande, eftersom de inte är parter i förfaranden för återlämnande, är knappast övertygande. Det framgår nämligen att åtminstone riksåklagaren och barnombudsmannen kan intervenera i dessa förfaranden, och detta redan i första instans. Detta argument tenderar dessutom att just understryka att mekanismen i artikel 3881 i civilprocesslagen kan användas av de aktuella organen innan de ens har fått kännedom om omständigheterna i ett mål och följaktligen har undersökt huruvida ett uppskov med verkställigheten är motiverat.
64 Även om de aktuella organen, såsom den polska regeringen har gjort gällande, anses agera i lagens och barnets intresse, vill jag erinra om att ett av dessa organ – riksåklagaren – hör till den verkställande makten i Polen. Det kan i det avseendet inte bortses från risken att denna verkställande makt blandar sig i vissa pågående förfaranden som särskilt uppmärksammas i media, för andra syften än enbart i lagens intresse. Se, i det avseendet, Europadomstolen, 14 januari 2020, Rinau mot Litauen, CE:ECHR:2020:0114JUD001092609, §§ 195–223.
65 Se för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 13 januari 2015, Hoholm mot Slovakien, CE:ECHR:2015:0113JUD003563213, §§ 45–47.
66 Se, analogt, dom av den 23 december 2009, Detiček ( C‑403/09 PPU, EU:C:2009:810, punkt 49).
67 Se, bland annat, dom av den 27 november 2007, C ( C‑435/06, EU:C:2007:714, punkt 57 och där angiven rättspraxis).
68 Särskilt i artikel 24 i Bryssel IIb-förordningen föreskrivs fortfarande en tidsfrist på sex veckor för prövningen av ansökningar om återlämnande, samtidigt som det uttryckligen bekräftas att den gäller i varje eventuell instans.
69 Se, i tillämpliga delar, dom av den 18 december 1997, Inter-Environnement Wallonie ( C‑129/96, EU:C:1997:628, punkt 45).