Förslag till avgörande av generaladvokat Emiliou – Mål C‑646/22 Compass Banca

I. Inledning

1. ”Enligt den rena liberala logiken är människorna fria, jämlika och gamla nog att klara sig utan att staten blandas in … Lagen tar emellertid hänsyn till verkligheten och det faktum att parterna [i ett låneavtal] i själva verket inte är så fria och jämlika som i den liberala teorin.”

2. Många av de texter som unionslagstiftaren har antagit på området konsumentskydd härrör från samma enkla iakttagelse, nämligen att parterna i ett konsumentavtal vanligtvis inte är jämbördiga, och särskilt inte de som befinner sig i ett gäldenärs/borgenärsförhållande. Därför krävs det en ”hög grad” av konsumentskydd.

3. Direktiv 2005/29/EG vars syfte är att skydda konsumenterna mot konsekvenserna av ”otillbörliga” affärsmetoder som ”direkt syftar till att påverka deras affärsbeslut beträffande produkter” utgör inte något undantag från denna allmänna princip. Det syftar till att säkerställa en hög gemensam konsumentskyddsnivå genom att förbjuda sådana otillbörliga affärsmetoder särskilt när de är ”vilseledande” eller ”aggressiva”.

4. Tvisten i det nationella målet avser en affärsmetod som klaganden i det nationella målet, Compass Banca SpA (nedan kallad Compass Banca), tillämpar. Metoden består i att sälja en försäkring till konsumenter som redan är i färd med att teckna ett privatlån hos bolaget. Motparten i det nationella målet, Autorità Garante della Concorrenza e del Mercato (konkurrens- och marknadsmyndigheten, Italien) (nedan kallad AGCM) anser att kunderna i allt väsentligt ”tvingas att teckna” försäkringen. AGCM har därvidlag uppgett att låneprodukten och försäkringen erbjuds samtidigt, och avtalen för dessa produkter undertecknas samtidigt av kunderna. Vidare täcker försäkringen personliga händelser som, även om de inte har något samband med själva låneavtalet, (om de inträffade) skulle kunna påverka kundernas förmåga att betala tillbaka lånet – vilket är en möjlighet som skulle påverka deras beslut att köpa försäkringen.

5. Förevarande mål ger domstolen tillfälle att klargöra de omständigheter under vilka en sådan affärsmetod med korsförsäljning kan anses som aggressiv och således otillbörlig i den mening som avses i direktiv 2005/29. Det ger också domstolen anledning att reflektera mer allmänt över begreppet ”genomsnittskonsument”, vilket medlemsstaterna och deras domstolar eller behöriga myndigheter har att använda som riktmärke enligt detta instrument.

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Unionsrätt

6. I artikel 2, med rubriken ”Definitioner”, i direktiv 2005/29 anges följande:

”I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

…

e) att avsevärt snedvrida konsumentens ekonomiska beteende: att använda en affärsmetod i syfte att i märkbar mån försämra konsumentens förmåga att fatta ett välgrundat beslut och därmed få konsumenten att fatta ett annat affärsbeslut än vad som annars skulle ha varit fallet.

…

j) otillbörlig påverkan: utnyttjande av en maktställning i förhållande till konsumenten för att utöva påtryckning, även utan fysiskt våld eller hot om sådant, på ett sätt som avsevärt inskränker konsumentens förmåga att fatta ett välgrundat beslut.

…”

7. Artikel 5 i direktivet, vilken har rubriken ”Förbud mot otillbörliga affärsmetoder”, har följande lydelse:

”1. Otillbörliga affärsmetoder skall vara förbjudna.

2. En affärsmetod skall vara otillbörlig om den

a) strider mot god yrkessed, och

b) innebär, eller sannolikt kommer att innebära, avsevärd snedvridning av det ekonomiska beteendet i förhållande till produkten hos den genomsnittskonsument som affärsmetoden riktar sig till eller som nås av metoden, eller den genomsnittliga gruppmedlemmen om affärsmetoden riktar sig till en viss konsumentgrupp.

…”

8. I artikel 8 i direktiv 2005/29, vilken har rubriken ”Aggressiva affärsmetoder”, föreskrivs följande:

”En affärsmetod skall anses vara aggressiv om den, i sitt sammanhang och med beaktande av alla dess särdrag och av omständigheterna kring den, genom trakasseri, tvång, inbegripet fysiskt våld, eller otillbörlig påverkan avsevärt inskränker eller som sannolikt kommer att avsevärt inskränka genomsnittskonsumentens valfrihet eller handlande avseende produkten och därigenom medför eller sannolikt kommer att medföra att konsumenten fattar ett affärsbeslut som denne annars inte skulle ha fattat.”

9. Artikel 9 i direktivet, vilken har rubriken ”Trakasseri, tvång och otillbörlig påverkan”, har följande lydelse:

”När det skall fastställas om en affärsmetod innebär trakasseri, tvång, inbegripet fysiskt våld, eller otillbörlig påverkan skall följande beaktas:

a) Tidpunkt, plats, art och varaktighet.

b) Användningen av hotfullt eller kränkande språk eller beteende.

c) Om näringsidkaren för att påverka konsumentens beslut avseende produkten utnyttjar ett speciellt missöde eller omständigheter som näringsidkaren känner till och som är av sådan vikt att de försämrar konsumentens omdöme.

…”

B. Nationell rätt

10. Artikel 20 i Decreto legislativo del 6 settembre 2005, n. 206, Codice del consumo (lagstiftningsdekret nr 206 av den 6 september 2005, ”konsumentlagen”) har rubriken ”Förbud mot otillbörliga affärsmetoder’. Där föreskrivs följande:

”En affärsmetod ska anses vara otillbörlig om den strider mot god yrkessed och innebär, eller sannolikt kommer att innebära, avsevärd snedvridning av det ekonomiska beteendet i förhållande till produkten hos den genomsnittskonsument som affärsmetoden riktar sig till eller som nås av metoden, eller den genomsnittliga gruppmedlemmen om affärsmetoden riktar sig till en viss konsumentgrupp.”

11. Artikel 24 i lagstiftningsdekretet avser ”aggressiva affärsmetoder” och genom denna införlivas de krav som anges i artikel 8 i direktiv 2005/29.

III. Bakgrund, målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

12. Mellan januari 2015 och juli 2018 erbjöd Compass Banca sina kunder att, förutom olika typer av privatlån, teckna försäkringar som täckte vissa personliga händelser och inte hade något samband med lånet. Att teckna en försäkring var inte ett villkor för att bevilja lånet, men detta erbjöds i samband med denna produkt. Vidare undertecknades avtalen om de båda produkterna samtidigt.

13. Den 13 september 2018 inledde AGCM en utredning för att avgöra om denna affärsmetod var otillbörlig i den mening som avses i direktiv 2005/29.

14. Under utredningen godtog Compass Banca, för att undvika böter, några av de åtgärder som AGCM föreslog. I dessa åtgärder ingick att alla kunder dessutom fick villkorslös rätt att säga upp försäkringsavtalet (utan att låneavtalet påverkades), vilket medförde att försäkringen upphörde att gälla och att oanvända försäkringspremier återbetalades.

15. Samtidigt avvisade Compass Banca AGCM:s begäran om att de båda avtalen skulle undertecknas med sju dagars mellanrum. Compass Banca ansåg att åtgärden var oproportionerlig. Compass Banca föreslog emellertid att den skulle kontakta kunderna sju dagar efter det att de hade undertecknat försäkringsavtalet för att bekräfta att de fortfarande ville behålla försäkringen, och tillade att Compass Banca skulle täcka kostnaden för försäkringspremien under den tid som motsvarade de sju dagarna.

16. AGCM ansåg att dessa åtaganden var otillräckliga. I beslut av den 2 april 2019 angav AGCM att Compass Banca hade tillämpat en aggressiv och således otillbörlig affärsmetod i den mening som avses i direktiv 2005/29, vilken bestod i en ”obligatorisk kombination av privata låneavtal och försäkringsprodukter som inte hade något samband med den kredit för vilken detta finansinstitut agerade som mellanhand”. AGCM förbjöd Compass Banca att fortsätta använda denna metod och bötfällde denna med 4700000 euro.

17. Compass Banca väckte talan vid Tribunale Amministrativo Regionale per il Lazio (Regionala förvaltningsdomstolen, Lazio, Italien) mot AGCM:s beslut. Nämnda domstol ogillande talan.

18. Därefter överklagade Compass Banca beslutet till Consiglio di Stato (Högsta förvaltningsdomstolen, Italien), som är den hänskjutande domstolen.

19. Compass Banca har gjort gällande att AGCM betraktat dess affärsmetod som aggressiv och således otillbörlig i den mening som avses i direktiv 2005/29 enbart av den anledningen att den består i korsförsäljning av privatlån och försäkringar, men att AGCM inte lagt fram några faktiska bevis för denna aggressiva karaktär mot bakgrund av metodens specifika kännetecken eller relevanta omständigheter.

20. Compass Banca har tillagt att på grund av AGCM:s tillvägagångssätt har Compass Banca bevisbördan för att affärsmetoden faktiskt inte är aggressiv. En sådan omvänd bevisbörda är omotiverad och oacceptabel enligt Compass Banca.

21. AGCM har gjort gällande att Compass Banca genom korsförsäljning av privatlån och försäkringar avsevärt har påverkat och inskränkt kundernas valfrihet vad gäller försäkringsprodukterna. AGCM hävdar att Compass Banca i synnerhet inte har lämnat information till sina kunder om att försäkringen är valfri. Enligt AGCM skulle Compass Bancas affärsmetod inte ha varit aggressiv, om de båda avtalen hade undertecknats med sju dagars mellanrum.

22. Den hänskjutande domstolen har påpekat att det enligt direktiv 2005/29 krävs att genomsnittskonsumenten ska användas som riktmärke när en affärsmetods potentiellt otillbörliga karaktär bedöms.

23. Den hänskjutande domstolen vill i detta avseende få klarhet i om detta begrepp ger tillräcklig tyngd åt teorier som visar behovet av en högre konsumentskyddsnivå, särskilt teorin om ”begränsad rationalitet”. Enligt denna teori agerar personer ofta utan att inhämta all nödvändig information, de fattar irrationella beslut (jämfört med de beslut som en hypotetiskt skäligen välinformerad, uppmärksam och upplyst person annars skulle ha fattat) och de ändrar sina preferenser beroende på det sätt på vilket näringsidkaren presenterar den relevanta informationen eller alternativen till en viss handling eller produkt (den så kallade framing‑effekten).

24. Mot bakgrund av dessa omständigheter har den hänskjutande domstolen påpekat att även om de personliga händelser som täcks av den försäkring som Compass Banca säljer (till exempel hälsoproblem) inte har något samband med det privatlån som företaget också säljer ”inramar” Compact Banca de kombinerade erbjudandena av dessa två produkter på ett sådant sätt att konsumenterna kan tro att det inte är möjligt att teckna lånet utan att också teckna försäkringen. Nämnda domstol vill få klarhet i om denna metod följaktligen ska anses som en aggressiv och således otillbörlig affärsmetod i den mening som avses i direktiv 2005/29.

25. Den hänskjutande domstolen vill slutligen få klarhet i om den omständigheten att Compass Bancas affärsmetod består i korsförsäljning av en försäkringsprodukt (försäkringen) och en annan produkt (privatlånet) får konsekvenser för avgörandet av tvisten i det nationella målet. Den har i detta hänseende påpekat att artikel 24.7 i direktiv 2016/97 (som särskilt avser ”distribution” av försäkringsprodukter) innehåller regler om korsförsäljning av försäkringsprodukter och andra produkter. Den vill få klarhet i om denna bestämmelse utgör hinder för att AGCM förbjuder Compass Bancas affärsmetod med tillämpning av direktiv 2005/29.

26. Mot denna bakgrund beslutade Consiglio di Stato (Högsta förvaltningsdomstolen) att vilandeförklara målet och hänskjuta följande frågor till EU-domstolen med begäran om förhandsavgörande:

”1) Ska begreppet genomsnittskonsument i direktiv 2005/29, som avser en normalt informerad samt skäligen uppmärksam och upplyst konsument – med hänsyn till att det är luddigt och vagt – hellre formuleras mot bakgrund av bästa tillgängliga kunskap och erfarenhet och följaktligen inte enbart hänvisa till det klassiska begreppet homo oeconomicus utan även till nya rön om … [teorin om] begränsad rationalitet, vilka har visat att personer ofta agerar utan att inhämta nödvändig information och därmed fattar ’irrationella’ beslut jämfört med de beslut som en hypotetiskt uppmärksam och upplyst person annars skulle ha fattat, med den följden att de nya rönen medför ett behov av en högre konsumentskyddsnivå om det finns risk för kognitiv påverkan vilket allt oftare är fallet i den moderna marknadsdynamiken?

2) Kan en affärsmetod i sig anses vara aggressiv när ett val, på grund av det sammanhang i vilket information presenteras (framing), kan framstå som påtvingat och utan alternativ mot bakgrund av artikel 6.1 i direktivet, enligt vilken en affärsmetod ska anses vara vilseledande om den på något sätt, (”även genom den allmänna utformningen”) vilseleder eller sannolikt kommer att vilseleda genomsnittskonsumenten?

3) Ger direktivet om otillbörliga affärsmetoder [AGCM] (när det har konstaterats föreligga en risk för psykologisk påverkan vad gäller 1) det ekonomiska trångmål som en person som ansöker om lån normalt befinner sig i, 2) komplexiteten hos de avtal som konsumenten ombes underteckna, 3) samtidigheten med avseende på kombinationserbjudandet och 4) de korta tidsramar som ges för att underteckna erbjudandet) befogenhet att göra ett avsteg från principen om att försäkringsprodukter och finansiella produkter som inte har någon koppling till varandra får säljas tillsammans och föreskriva ett tidsspann på sju dagar mellan undertecknandet av de båda avtalen?

4) Utgör direktiv (EU) 2016/97, särskilt artikel 24.3 hinder för att [AGCM] fattar ett beslut på grundval av artiklarna 2 d, 2 j, 4, 8 och 9 i direktiv 2005/29/EG och den nationella genomförandelagstiftningen … – i samband med korsförsäljning av en finansiell produkt och en försäkringsprodukt som inte har någon koppling till den förstnämnda produkten – avslagits av ett bolag inom investeringstjänster som vägrat att ge konsumenten en ångerperiod (spatium deliberandi) på sju dagar mellan formuleringen av kombinationserbjudandet och undertecknandet av försäkringsavtalet, när det finns risk för att konsumenten påverkas av omständigheterna i det konkreta fallet (vilket även kan härledas ur komplexiteten hos den dokumentation som ska gås igenom)?

5) Kan den omständigheten att försäljning av en finansiell produkt tillsammans med en försäkringsprodukt i sig anses utgöra en aggressiv affärsmetod resultera i en otillåten regleringsrättsakt och medföra att näringsidkaren (och inte[AGCM], vilket borde vara fallet) har bevisbördan (vilken är svår att uppfylla) för att det inte rör sig om en aggressiv affärsmetod i strid med direktiv 2005/29 (inte minst eftersom medlemsstaterna enligt det nämnda direktivet inte får anta strängare regler än dem som föreskrivs i direktivet, inte ens för att uppnå en högre konsumentskyddsnivå) eller föreligger tvärtom inte denna omvända bevisbörda, förutsatt att det mot bakgrund av objektiva faktorer konstateras att en konsument som har ett lånebehov löper en konkret risk att påverkas vid ett kombinationserbjudande av komplex karaktär?”

27. Begäran om förhandsavgörande av den 10 oktober 2022 registrerades vid domstolens kansli den 13 oktober 2022. Compass Banca, Europ Assistance Italia SpA (nedan kallat Europ Assistance Italia), den italienska regeringen och Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden. Det har inte hållits någon muntlig förhandling.

IV. Bedömning

28. Den hänskjutande domstolens fem frågor avser alla tolkningen av direktiv 2005/29 som, vilket jag har förklarat i inledningen ovan, förbjuder otillbörliga affärsmetoder. I artikel 5.2 i detta instrument anges att en affärsmetod är otillbörlig om den ”strider mot god yrkessed” (det första kravet) och ”innebär eller sannolikt kommer att innebära, avsevärd snedvridning av det ekonomiska beteendet i förhållande till produkten hos den genomsnittskonsument som affärsmetoden riktar sig till eller som nås av metoden” (det andra kravet).

29. Av denna definition och av skäl 18 i detta direktiv följer att en affärsmetods otillbörliga karaktär ska bedömas med utgångspunkt från genomsnittskonsumenten som är ”normalt informerad samt skäligen uppmärksam och upplyst, med beaktande av sociala, kulturella och språkliga faktorer”.

30. Mot denna bakgrund avser den hänskjutande domstolens första fråga tolkningen av begreppet genomsnittskonsument (A). De övriga fyra frågorna avser i huvudsak frågan huruvida en sådan metod med korsförsäljning som den som Compass Banca tillämpar är aggressiv och således otillbörlig i den mening som avses i direktiv 2005/29 och vilka åtgärder den behöriga nationella myndigheten kan vidta i en sådan situation. Jag kommer att behandla den andra (B) och den femte frågan (C) innan jag besvarar den tredje (D) och den fjärde frågan (E).

A. Begreppet genomsnittskonsument (fråga 1)

31. Den hänskjutande domstolen har i huvudsak ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida begreppet genomsnittskonsument, vilket nationella domstolar och myndigheter ska använda som riktmärke enligt direktiv 2005/29 när de bedömer en affärsmetods otillbörliga karaktär med tillämpning av det direktivet, ska tolkas med hänvisning enbart till det ”klassiska begreppet homo oeconomicus”, eller huruvida andra teorier som visar behovet av en högre konsumentskyddsnivå, särskilt teorin om begränsad rationalitet, också får beaktas.

32. För att reda ut den exakta innebörden av denna fråga kommer jag att börja med att förklara vad den hänskjutande domstolen avser med ”det klassiska begreppet homo oeconomicus” och teorin om begränsad rationalitet.

33. EU-domstolen har aldrig använt termen homo oeconomicus. Det förekommer inte heller någonstans i direktiv 2005/29. Uttrycket myntades av nyklassiska ekonomer som antog att det finns en konsument som beter sig rationellt för att maximera sin ”vinst” eller ”personliga nytta”. Enligt modellen med homo oeconomicus är genomsnittskonsumenten en rationell aktör som är säker och aktiv när det gäller att inhämta och behandla information innan han eller hon fattar beslut om transaktioner och som har full överblick över konsekvenserna av sina val.

34. Enligt teorin om begränsad rationalitet antas däremot att människor i allmänhet har begränsad förmåga att ta till sig komplex information och att de inte alltid tar till sig all den information som de tillhandahålls eller som finns tillgänglig för dem. Denna teori lanserades av beteendeekonomer som avfärdade myten att konsumenterna gör de val som är bäst för dem även när de tillhandahålls all relevant information.

35. Mot bakgrund av dessa omständigheter har jag förstått att den första frågan har sin grund i det argument som har framförts av vissa författare, nämligen att begreppet genomsnittskonsument vid tillämpning av direktiv 2005/29 avser en rationell person som är aktiv när det gäller att inhämta all relevant information, som på ett rationellt sätt behandlar den information som tillhandahålls honom eller henne och som således kan fatta välgrundade beslut (i överensstämmelse med modellen homo oeconomicus). Den tolkningen bygger på skäl 18 i direktiv 2005/29, i vilket det anges att genomsnittskonsumenten ska anses vara ”normalt informerad samt skäligen uppmärksam och upplyst”.

36. Jag har också förstått att den hänskjutande domstolen har ställt denna fråga för att få klarhet i huruvida det sätt på vilket Compass Banca presenterar (eller inramar) informationen för kunderna spelar någon roll för bedömningen av om företagets affärsmetod är otillbörlig i den mening som avses i direktivet. Om genomsnittskonsumenten är en rationell person som är aktiv när det gäller att inhämta all relevant information och på ett rationellt sätt behandlar den information som tillhandahålls honom eller henne (ungefär som en homo oeconomicus) kommer det sätt på vilket näringsidkaren presenterar informationen för konsumenten inte att kunna avsevärt snedvrida denna konsuments ekonomiska beteende lika mycket som om denne var en person med begränsad rationalitet som agerade utan att inhämta all relevant information eller inte på ett rationellt sätt kunde behandla den information som tillhandahållits honom eller henne.

37. Med dessa inledande anmärkningar kan jag tillbakavisa Compass Bancas påstående att den första frågan inte kan tas upp till prövning på grund av att den är hypotetisk. Jag vill i detta avseende erinra om att nationella domstolars frågor presumeras vara relevanta, vilket kan motbevisas endast i undantagsfall, exempelvis när problemet är hypotetiskt och domstolen har tillgång till uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den. Mot bakgrund av den förklaring som jag nyss har lämnat och med beaktande av att Consiglio di Stato (Högsta förvaltningsdomstolen) ska utgå från ”genomsnittskonsumentens” perspektiv för att avgöra huruvida Compass Bancas affärsmetod är ”aggressiv” och därför otillbörlig” i den mening som avses i direktiv 2005/29, står det klart för mig att det problem som har framlagts för domstolen i den första frågan inte är hypotetiskt och i själva verket har direkt betydelse för avgörandet av det nationella målet.

38. Efter dessa klargöranden kommer jag att förklara varför jag delar den italienska regeringens och kommissionens uppfattning att genomsnittskonsumenten inom ramen för tillämpningen av direktiv 2005/29 inte nödvändigtvis är en person som motsvarar modellen homo oeconomicus. Begreppet är tillräckligt flexibelt för att han eller hon i vissa situationer ska uppfattas som en person med begränsad rationalitet som agerar utan att inhämta all relevant information eller inte kan behandla den information som har tillhandahållits denna. Det finns flera skäl till att jag drar denna slutsats.

39. För det första anges uttryckligen i skäl 18 i direktivet att begreppet genomsnittskonsument är avhängigt av utvecklingen av EU‑domstolens praxis och att ”begreppet genomsnittskonsument inte är ett statistiskt begrepp”. Vidare ska nationella domstolar och myndigheter beakta ”sociala, kulturella och språkliga faktorer” när de definierar genomsnittskonsumenten i förhållande till en given affärsmetod. I detta skäl anges också att domstolarna och myndigheterna måste använda ”sitt eget omdöme” för att avgöra hur genomsnittskonsumenten reagerar på en sådan metod.

40. Av dessa omständigheter följer att begreppet genomsnittskonsument vid tillämpning av direktiv 2005/29 betraktas som ett flexibelt begrepp som ska anpassas med hänsyn till de aktuella omständigheterna. Att avgöra vem genomsnittskonsumenten är i förhållande till en given affärsmetod antas inte vara en rent teoretisk uppgift. Överväganden som är mer realistiska ska också beaktas. De kan till exempel ha att göra med områdets komplexitet, den kunskap som kan förväntas av genomsnittskonsumenten vad gäller en speciell produkt och sannolikheten för att han eller hon är föremål för kognitiv snedvridning. Det förefaller mig som om genomsnittskonsumenten i vissa situationer kan anses ha förmåga att handla rationellt och fatta välgrundade beslut, men i andra situationer (exempelvis när det rör sig om en produkt som genomsnittskonsumenten har en benägenhet att köpa tvångsmässigt eller under känslomässig stress) kan anses vara oförmögen att göra detta.

41. För det andra anges i detta skäl att genomsnittskonsumenten är den ”typiska konsumenten”. När nationella domstolar och myndigheter bedömer en affärsmetods otillbörliga karaktär måste de vidare fastställa ”genomsnittskonsumentens typiska reaktion i ett givet fall”. Jag förstår av dessa villkor att nämnda domstolar och myndigheter inte måste fastställa vad som avses med det ekonomiska beteendet hos en rationell konsument som är aktiv när det gäller att inhämta relevant information, som på ett rationellt sätt behandlar den information som lämnats och som således kan fatta välgrundade beslut (en homo oeconomicus). Det krävs enbart att de bedömer en typisk konsuments typiska reaktion. Den tolkningen är också den som kommissionen har rekommenderat i sin vägledning om tolkningen av direktiv 2005/29 i vilken den konstaterar att ”begreppet bygger på proportionalitetsprincipen” och att ”en genomsnittskonsument enligt [detta direktiv] i alla händelser inte [är] en person som endast behöver en låg skyddsnivå eftersom han eller hon alltid kan ta till sig tillgänglig information och agera klokt utifrån den informationen”.

42. Mot bakgrund av dessa uppgifter delar jag kommissionens uppfattning att begreppet skäligen i uttrycket ”normalt informerad samt skäligen uppmärksam och upplyst” som används i skäl 18 i direktiv 2005/29 inte betyder ”helt” eller ens ”särskilt”. I det hänseendet vill jag erinra om att, såsom generaladvokaten Medina har konstaterat, är ”begreppet genomsnittskonsument en rättslig fiktion (fictio juris) vars syfte är att ”komprimera en mycket varierad verklighet till en gemensam nämnare”. Detta begrepp härrör från mål där EU-domstolen hade att väga risken för vilseledande av konsumenter mot kravet på fri rörlighet för varor. Det är ett objektivt riktmärke som inte används enbart inom ramen för direktiv 2005/29, utan även i många andra instrument inom unionsrätten på konsumentområdet, liksom inom andra områden av unionsrätten. Jag vill påpeka att domstolen med avseende på direktiv 93/13/EEG om oskäliga villkor i konsumentavtal har förklarat att kriteriet genomsnittskonsument inte kan anses motsvara vare sig en konsument som är mindre välinformerad eller upplyst än genomsnittskonsumenten, eller en konsument som är bättre informerad eller upplyst än den senare. Jag förstår inte varför detta kriterium skulle tolkas på annat sätt om direktiv 2005/29 tillämpades.

43. Mot bakgrund av detta vidare sammanhang förstår jag att uttrycket ”normalt informerad samt skäligen uppmärksam och upplyst” i skäl 18 i direktiv 2005/29 inte har till ändamål att ”höja ribban” när det gäller vad som kan förväntas av en typisk konsument med hänsyn till en given affärsmetod genom att systematiskt kräva att han eller hon åtminstone ska vara en rationell person som är aktiv när det gäller att inhämta relevant information, som på ett rationellt sätt behandlar den information som lämnats och som således kan fatta välgrundade beslut (ungefär som en homo oeconomicus). Uttrycket är snarare avsett att säkerställa att nationella domstolar och myndigheter inte utgår från en konsument som är informerad, uppmärksam och upplyst i så liten utsträckning att det skulle vara orimligt eller oproportionerligt att skydda honom eller henne. Jag vill i detta avseende påpeka att kommissionen i sin vägledning om tolkningen av direktiv 2005/29 uttryckligen undantog ”en godtrogen, naiv eller ytlig konsument” från skyddet. Den ansåg att det skulle vara ”oproportionerlig[t] och skapa … ett omotiverat hinder för handeln”. Detta är en ganska låg miniminivå.

44. Mot bakgrund av dessa uppgifter omständigheter delar jag inte Compass Bancas uppfattning att enbart på grund av att det i direktiv 2005/29 finns en särskild bestämmelse om skydd av ”särskilt sårbara” grupper av konsumenter (nämligen dess artikel 5.3) är genomsnittskonsumenten, som anges i artikel 5.2 i detta instrument, i sin tur en person som kan agera rationellt i alla situationer. Jag anser att den omständigheten att unionslagstiftaren avsåg att ge en högre nivå av skydd åt särskilt sårbara grupper av konsumenter inte innebär att han inte avsåg att ge en hög nivå av skydd åt konsumenter som inte ingår i de grupperna eller, under alla omständigheter, betraktade dessa som osårbara, helt rationella personer.

45. För det tredje anser jag att målet med direktiv 2005/29, vilket är att uppnå en ”hög konsumentskyddsnivå” bekräftar denna tolkning. Denna skyddsfunktion – som, vilket jag påpekade i inledningen, utgör ryggraden inte bara i detta direktiv utan även i många av de texter som unionslagstiftaren har antagit på området konsumentskydd – skulle förvisso inte behövas om genomsnittskonsumenten alltid bedömdes med homo oeconomicus-modellen som måttstock. Med risk för att påpeka det uppenbara förefaller det mig som om unionslagstiftaren inte skulle ha antagit direktiv 2005/29 (vars syfte är att skydda konsumenterna mot metoder som sannolikt kommer att innebära avsevärd snedvridning av det ekonomiska beteendet), om han hade ansett att konsumenterna alltid är förmögna att handla rationellt.

46. I detta avseende vill jag påpeka att EU-domstolen tidigare uttryckligen har slagit fast att konsumenternas ekonomiska beteende kan försämras genom affärsmetoder som utnyttjar deras kognitiva snedvridningar. I direktiv 2005/29 finns det vidare flera begrepp och uttryck genom vilka antyds att konsumenterna kan manipuleras och få nackdelar av sådana snedvridningar (exempelvis uttrycken ”utöva påtryckning” i artikel 2 j, ”avsevärt snedvrida” i artiklarna 2 e och 5.2, ”vilseleda” i artikel 6 eller ”påverkan” i artiklarna 8 och 9).

47. För det fjärde är det riktigt att EU-domstolen i domen Deroo‑Blanquart (ett mål som avsåg en affärsmetod som bestod i försäljning av en dator utrustad med förinstallerade program) slog fast att kravet på tillbörlighet i direktiv 2005/29 kan anses vara uppfyllda ”genom att konsumenten till exempel ges korrekt information”. Jag tror emellertid inte att detta uttalande grundades på tanken att konsumenterna nödvändigtvis skulle handla rationellt om all relevant information faktiskt lämnades till dem (eller om de hade tillgång till den) (i överensstämmelse med modellen homo oeconomicus). I den domen fastställde domstolen bara att konsumenten hade fått korrekt information, vilket var en av de omständigheter som sannolikt skulle leda till slutsatsen att kravet på iakttagande av hederlig marknadspraxis eller den allmänna principen om god tro var uppfyllt.

48. Slutligen delar jag uppfattningen att ett av huvudsyftena med direktiv 2005/29 är att skydda konsumenternas förmåga att fatta välgrundade beslut. Detta syfte illustreras till exempel av artikel 2 e i direktivet, i vilken det hänvisas till en affärsmetod som används för att ”i märkbar mån försämra konsumentens förmåga att fatta ett välgrundat beslut och därmed få konsumenten att fatta ett annat affärsbeslut än vad som annars skulle ha varit fallet”. I artikel 2 j i samma direktiv, i vilket begreppet otillbörlig påverkan definieras, nämns också konsumentens förmåga att fatta ett välgrundat beslut. Vidare grundas artikel 7 i direktiv 2005/29 (som har rubriken ”Vilseledande underlåtenhet”) på att ju mer information som lämnas till konsumenterna, desto mindre sannolikt är det att de vilseleds. Jag tolkar emellertid inte dessa bestämmelser så, att genomsnittskonsumenten är en person som nödvändigtvis skulle fatta ett sådant välgrundat beslut (vilket en homo oeconomicus skulle ha gjort), om inte hans eller hennes ekonomiska beteende hade snedvridits avsevärt på grund av den otillbörliga affärsmetoden. I artikel 2 e och j i direktiv 2005/29 anges i själva verket enbart att en metod är otillbörlig om den avsevärt försämrar konsumentens förmåga (eller möjlighet) att fatta ett sådant beslut.

49. Mot bakgrund av dessa omständigheter anser jag att genomsnittskonsumenten, vilken de nationella domstolarna ska utgå från enligt direktiv 2005/29, inte nödvändigtvis är en rationell person som är aktiv när det gäller att inhämta relevant information, som på ett rationellt sätt behandlar den information som lämnats och som således kan fatta välgrundade beslut. Medan genomsnittskonsumenten kan vara en sådan person i vissa situationer är begreppet tillräckligt flexibelt för att han eller hon i andra situationer ska uppfattas som en individ med begränsad rationalitet, som handlar utan att inhämta relevant information eller inte har förmåga att på ett rationellt sätt behandla den information som lämnats (inbegripet den information som näringsidkaren har lämnat).

50. I nästa avsnitt kommer jag bland annat att undersöka betydelsen av denna senare omständighet (det sätt på vilket näringsidkaren lämnar informationen till konsumenten) inom ramen för det specifika sammanhang som artiklarna 8 och 9 i direktiv 2005/29 ingår i.

B. Bedömningen av den aggressiva karaktären hos en affärsmetod som består i att näringsidkaren inte endast korsförsäljer två produkter, utan även lämnar information till kunderna på ett sätt som får dem att tro att de absolut måste köpa de båda produkterna tillsammans (fråga 2)

51. Den andra frågan avser huruvida en affärsmetod, som består i att näringsidkaren inte endast korsförsäljer två produkter, utan lämnar information till kunderna på ett sätt som får dem att tro att de absolut måste köpa de båda produkterna tillsammans är aggressiv till sin natur i den mening som avses i direktiv 2005/29.

52. För det första konstaterar jag att den hänskjutande domstolen, även om den har ställt en fråga om en sådan metods aggressiva karaktär, har hänvisat till en enda bestämmelse, nämligen artikel 6.1 i direktiv 2005/29, i vilken de omständigheter under vilka en affärsmetod kan betraktas som vilseledande (inte aggressiv) räknas upp. I artikel 5.4 i direktivet klargörs att vilseledande och aggressiva affärsmetoder är två olika typer av otillbörliga affärsmetoder. Såsom parterna i det nationella målet och de övriga deltagarna i rättegången alla har påpekat i sina yttranden omfattas aggressiva affärsmetoder inte av artikel 6.1 i direktiv 2005/29 utan av dess artiklar 8 och 9. Jag föreslår således att EU-domstolen omformulerar den andra frågan på så sätt att den endast innehåller en hänvisning till dessa bestämmelser.

53. För det andra vill jag erinra om att EU-domstolen tidigare har slagit fast att kombinationserbjudanden som grundar sig på att minst två olika erbjudanden av produkter eller tjänster sammanförs i ett enda erbjudande utgör affärshandlingar som tydligt ingår i en näringsidkares affärsstrategi och som direkt avser dennes marknadsföring och försäljning. Härav följer att de faktiskt utgör affärsmetoder i den mening som avses i artikel 2 d i direktiv 2005/29/EG och följaktligen omfattas av tillämpningsområdet för detta instrument. Samma sak gäller logiskt sett för affärsmetoder som består i korsförsäljning av två produkter (där näringsidkaren inte endast erbjuder kunden två produkter samtidigt, utan försäljningen av de båda produkterna också fullbordas samtidigt). Domstolen gör faktiskt inte någon klar åtskillnad mellan de båda affärsmetoderna.

54. Vidare har domstolen tidigare slagit fast att direktiv 2005/29 ska tolkas så, att det utgör hinder för ett allmänt förbud mot kombinationserbjudanden i förebyggande syfte, utan någon föregående prövning av huruvida de är otillbörliga mot bakgrund av de kriterier som ställs upp i artiklarna 5–9 i nämnda direktiv. Jag anser att samma resonemang utan problem kan tillämpas på en affärsmetod som består i korsförsäljning av två produkter. En sådan affärsmetod kan inte förbjudas generellt och den kan inte anses ”otillbörlig” till sin natur.

55. Efter dessa klargöranden vill jag påpeka att den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida en affärsmetod, som består i att näringsidkaren inte endast korsförsäljer två produkter, utan även lämnar information till kunderna på ett sätt som får dem att tro att de inte har något annat val än att köpa de båda produkterna tillsammans, är aggressivt till sin natur, i den mening som avses i direktiv 2005/29. Jag har förstått att den hänskjutande domstolen med uttrycket ”till sin natur” avser ”under alla omständigheter” oberoende av andra kännetecken hos affärsmetoden och det aktuella sammanhanget.

56. När det gäller artiklarna 8 och 9 i direktiv 2005/29 vill jag påpeka att det i den förstnämnda bestämmelsen klargörs att bedömningen av om en affärsmetod är aggressiv i den mening som avses i dessa bestämmelser ska baseras på ”[dess] sammanhang och med beaktande av alla dess särdrag och av omständigheterna kring den”. De behöriga nationella myndigheterna ska mot bakgrund av dessa olika omständigheter bedöma om affärsmetoden i fråga ”avsevärt inskränker eller sannolikt kommer att avsevärt inskränka genomsnittskonsumentens valfrihet eller handlande avseende produkten och därigenom medför eller sannolikt kommer att medföra att konsumenten fattar ett affärsbeslut som denne annars inte skulle ha fattat”. EU-domstolen har i detta avseende tidigare slagit fast att artikel 8 i direktiv 2005/29 medför en skyldighet att beakta alla särdrag i näringsidkarens beteende i det aktuella sammanhanget.

57. Vidare ska metoden ha inslag av ”trakasseri, tvång, inklusive fysiskt våld, och otillbörlig påverkan” i den mening som avses i artikel 9 i direktivet. I denna bestämmelse finns en uppräkning av omständigheter (såsom tidpunkt, plats, art och varaktighet när det gäller metoden) som är relevanta för att kontrollera om det sistnämnda kravet är uppfyllt.

58. Jag anser att det framgår redan av ordalydelsen i artiklarna 8 och 9 i direktiv 2005/29 att frågan huruvida en affärsmetod är aggressiv i allmänhet är avhängig av en kontextuell bedömning. Det kan med hänsyn till dessa bestämmelser naturligtvis inte uteslutas att vissa affärsmetoder kan anses vara aggressiva till sin natur och således otillbörliga i den mening som avses i direktivet. Det står emellertid klart för mig att om sådana metoder existerar utgör de snarare undantag än regel.

59. Denna tolkning bekräftas sedan av bilaga I till direktiv 2005/29, som innehåller ett slags ”svart lista” över vissa metoder som under alla omständigheter ska anses som otillbörliga. Dels räknas de affärsmetoder upp som under alla omständigheter kan betraktas som vilseledande, dels räknas i punkterna 24–31 i bilaga I de metoder upp som (återigen under alla omständigheter) ska betraktas som aggressiva. Inte någon av de affärsmetoder som räknas upp i dessa punkter och som hänför sig till denna andra kategori avser eller inbegriper en metod som består i att näringsidkaren inte endast korsförsäljer två produkter, utan lämnar information till kunderna på ett sätt som får dem att tro att de absolut måste köpa de båda produkterna tillsammans.

60. I detta avseende anges i artikel 5.5 i direktiv 2005/29 dessutom att ”[b]ilaga I till direktiv 2005/29 innehåller förteckningen över affärsmetoder som under alla omständigheter skall betraktas som otillbörliga” och att ”[s]amma förteckning skall gälla i alla medlemsstater och får ändras endast genom en översyn av [det] direktiv[et]. I skäl 17 i detta instrument anges vidare att bilaga I ”innehåller en fullständig förteckning över sådana metoder” och att ”[e]ndast dessa affärsmetoder skall kunna bedömas som otillbörliga utan prövning från fall till fall utifrån bestämmelserna i artiklarna 5–9”. Mot bakgrund av dessa omständigheter har jag förstått att uppräkningen av affärsmetoder i denna bilaga är uttömmande.

61. Jag vill tillägga att EU-domstolen har slagit fast att direktiv 2005/29 ”innebär en fullständig harmonisering av de bestämmelser om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter och att, såsom uttryckligen föreskrivs [enligt] artikel 4 i [detta direktiv], medlemsstaterna således inte får anta bestämmelser som är mer restriktiva än de som anges i direktivet, även om detta sker i syfte att säkerställa en högre konsumentskyddsnivå”.

62. Mot bakgrund av dessa omständigheter står det klart för mig att en affärsmetod, som består i att näringsidkaren inte endast korsförsäljer två produkter, utan lämnar information till kunderna på ett sätt som får dem att tro att de absolut måste köpa de båda produkterna tillsammans inte kan betraktas som aggressiv till sin natur i den mening som avses i artiklarna 8 och 9 direktiv 2005/29. Denna metod finns förvisso inte med i uppräkningen i bilaga I till direktivet. De nationella domstolarna och myndigheterna måste därför undersöka en sådan metods aggressiva karaktär mot bakgrund av de krav som anges i dessa artiklar – av vilket bland annat följer att affärsmetoden ska undersökas ”med beaktande av alla dess särdrag och av omständigheterna kring den”.

63. Parterna i förevarande mål och de övriga deltagarna i rättegången har alla instämt i denna slutsats.

64. Jag skulle vilja göra ytterligare ett påpekande.

65. Av begäran om förhandsavgörande har jag förstått att skälet till att den hänskjutande domstolen i den andra frågan nämner artikel 6.1 i direktiv 2005/29, och inte dess artiklar 8 och 9, är att i artikel 6.1 uttryckligen anges att den ”allmänna utformningen” av den information som lämnas till kunderna är relevant för att avgöra om en affärsmetod är vilseledande. Såsom jag har påpekat i punkt 50 ovan tycks den hänskjutande domstolen vilja få klarhet i huruvida det sätt på vilket näringsidkaren presenterar (eller inramar) informationen också är relevant vid tillämpning av artiklarna 8 och 9 i direktiv 2005/29.

66. Enligt min mening kan svaret på denna underliggande fråga lätt utläsas av de omständigheter som jag har räknat upp i punkterna 52–62 ovan.

67. Såsom jag har förklarat ovan krävs det förvisso enligt artikel 8 i direktiv 2005/29 att de nationella behöriga myndigheterna, när de bedömer en affärsmetods aggressiva karaktär, bland annat beaktar alla särdrag hos en sådan metod. Jag anser i likhet med den italienska regeringen att det sätt på vilket näringsidkaren presenterar eller inramar informationen till kunderna är ett sådant relevant särdrag.

68. I detta avseende vill jag tillägga att otillbörlig påverkan definieras i artikel 2 j i direktiv 2005/29 som utnyttjande av en maktställning i förhållande till konsumenten för att utöva påtryckning, även utan fysiskt våld eller hot om sådant, på ett sätt som avsevärt inskränker konsumentens förmåga att fatta ett välgrundat beslut. Av detta följer enligt min uppfattning att otillbörlig påverkan kan utövas på en rad olika sätt, inbegripet det sätt på vilket näringsidkaren presenterar (eller inramar) erbjudandet för konsumenten.

69. Vidare har EU-domstolen tidigare i sin praxis, och särskilt i domen Orange Polska, understrukit betydelsen av det sätt på vilket informationen presenteras för konsumenten vid tillämpning av artiklarna 8 och 9 i direktiv 2005/29. I den domen slog domstolen fast att andra metoder, när det gäller det sätt på vilket näringsidkaren presenterar informationen för konsumenten när ett avtal ingås eller ändras (exempelvis en metod där näringsidkaren eller dennes bud insisterar på att det är nödvändigt att underteckna avtalet genom att meddela att ett försenat undertecknande enbart är möjligt under mindre gynnsamma villkor) kan leda till att en affärsmetod som inte är aggressiv till sin natur kan betraktas som aggressiv i en sådan situation.

70. Mot bakgrund av dessa omständigheter står det klart för mig att det sätt på vilket informationen som näringsidkaren presenterar (eller inramar) för konsumenten utgör ett särdrag hos en affärsmetod, vilket ska beaktas som en del av bedömningen av om en metod är aggressiv och således otillbörlig i den mening som avses i direktiv 2005/29.

71. Härav följer att de nationella behöriga myndigheterna, när de genomför bedömningen vad gäller en affärsmetod där näringsidkaren inte endast korsförsäljer två produkter, utan lämnar information till kunderna på ett sätt som får dem att tro att de absolut måste köpa de båda produkterna tillsammans, ska beakta denna omständighet. När jag gör en koppling till de omständigheter som jag har beskrivit i det föregående avsnittet kommer jag fram till att detta förhållande ska tillmätas särskild betydelse i en situation där genomsnittskonsumenten (av skäl som har att göra med exempelvis komplexiteten av det område till vilken produkten relaterar eller den ekonomiska press som han eller hon står under vid köpet av produkterna) ska förstås som en person med begränsad rationalitet som handlar utan att inhämta relevant information eller som en person som inte har förmåga att på ett rationellt sätt behandla den information som har lämnats (inbegripet den information som näringsidkaren tillhandahåller honom eller henne).

C. Den hänskjutande domstolens tvivel beträffande bevisbördan (fråga 5)

72. Den hänskjutande domstolen har i huvudsak ställt den femte frågan för att få klarhet i hur den ska ta ställning till Compass Bancas argument att AGCM:s slutsats att dess affärsmetod är aggressiv enbart av det skälet att den består i korsförsäljning av två produkter leder till att bevisbördan övergår från AGCM till Compass Banca på ett omotiverat och oacceptabelt sätt.

73. Jag anser att det inte erbjuder några svårigheter att svara på den femte frågan. Jag har faktiskt förklarat ovan i mitt svar på den andra frågan att en affärsmetod inte kan betraktas som aggressiv till sin natur i den mening som avses i direktiv 2005/29 och förbjudas enbart av den anledningen att den består i korsförsäljning av två produkter. De nationella behöriga myndigheterna måste i stället undersöka en sådan metods aggressiva karaktär mot bakgrund av de krav som anges i artiklarna 8 och 9 i direktivet (det vill säga metod för metod, av vilket bland annat följer att affärsmetoden ska undersökas ”med beaktande av alla dess särdrag och av omständigheterna kring den”).

74. Det står klart för mig att näringsidkaren inte har en oacceptabel (omvänd) bevisbörda i en sådan situation. Bevisbördan går i själva verket över huvud taget inte över på näringsidkaren, eftersom det ankommer på de nationella behöriga myndigheterna att fastställa den aktuella affärsmetodens aggressiva och således otillbörliga karaktär. Jag vill påpeka att Europ Assistance Italia, kommissionen och den italienska regeringen alla delar denna uppfattning.

D. De nationella behöriga myndigheternas möjlighet att föreskriva ett tidsspann på sju dagar mellan tidpunkterna för undertecknande av avtalen för produkter som korsförsäljs (fråga 3)

75. I de föregående avsnitten har jag konstaterat att en affärsmetod som består i korsförsäljning av två produkter inte kan betraktas som aggressiv till sin natur i den mening som avses i artiklarna 8 och 9 i direktiv 2005/29 och att samma sak gäller för en affärsmetod genom vilken näringsidkaren inte endast korsförsäljer två produkter, utan lämnar information till kunderna på ett sätt som får dem att tro att de absolut måste köpa båda produkterna tillsammans.

76. Detta innebär emellertid inte att sådana metoder aldrig kan betraktas om aggressiva i den mening som avses i dessa bestämmelser. Allt beror på om affärsmetoden i fråga, ”i sitt sammanhang och med beaktande av alla dess särdrag och av omständigheterna kring den” innebär ”trakasseri, tvång, inbegripet fysiskt våld, eller otillbörlig påverkan” och ”avsevärt inskränker eller … sannolikt kommer att avsevärt inskränka genomsnittskonsumentens valfrihet eller handlande avseende produkten och därigenom medför eller sannolikt kommer att medföra att konsumenten fattar ett affärsbeslut som denne annars inte skulle ha fattat”.

77. I den tredje frågan utgår den hänskjutande domstolen från att den affärsmetod som Compass Banca tillämpar – och som består i korsförsäljning av två produkter – är aggressiv mot bakgrund av följande omständigheter: 1) det faktum att den person som ansöker om ett lån gör detta därför att vederbörande befinner sig i ekonomiskt trångmål, 2) komplexiteten hos de avtal som Compass Banka ber kunderna underteckna, 3) samtidigheten med avseende på erbjudandena om privatlånet och försäkringen, och 4) de korta tidsramar som ges för att underteckna erbjudandena.

78. Jag delar den hänskjutande domstolens uppfattning att dessa olika omständigheter (tillsammans med det faktum att Compass Banka, så som jag har förstått det, inramar informationen till kunderna på ett sätt som får dessa att tro att de inte har något annat val än att tacka ja till försäkringsavtalet tillsammans med låneavtalet) är relevanta för att styrka otillbörlig påverkan i den mening som avses i artikel 9 i direktiv 2005/29.

79. I de omständigheter som räknas upp i denna bestämmelse ingår förvisso metodens ”[t]idpunkt, plats, art och varaktighet” liksom frågan ”[o]m näringsidkaren för att påverka konsumentens beslut avseende produkten utnyttjar ett speciellt missöde … som näringsidkaren känner till”. Jag anser att, i ett sådant fall som det som är aktuellt i det nationella målet, den sistnämnda omständigheten till exempel skulle kunna vara att näringsidkaren nämner personliga händelser för konsumenterna (som exempelvis har samband med deras hälsa) som – om de skulle inträffa – skulle kunna påverka deras förmåga att betala tillbaka lån som de har avtalat om med näringsidkaren.

80. När det gäller frågan huruvida dessa omständigheter räcker för att fastställa att den affärsmetod som Compass Banca använder inte endast innebär otillbörlig påverkan i den mening som avses i artikel 9 i direktiv 2005/29, utan även avsevärt inskränker eller sannolikt kommer att inskränka genomsnittskonsumentens valfrihet eller handlande avseende produkten och därigenom medför att konsumenten fattar ett affärsbeslut som han eller hon annars inte skulle ha fattat (enligt de krav som anges i artikel 8 i direktiv 2005/29) anser jag att svaret på frågan beror på om metoden har andra särdrag och om det föreligger andra relevanta omständigheter som antingen mildrar eller tvärtom förstärker dessa omständigheters påverkan på genomsnittskonsumentens valfrihet eller handlande. Det ankommer på den nationella domstolen att kontrollera detta.

81. Mot denna bakgrund förstår jag att den tredje frågan i huvudsak avser huruvida de åtgärder som en nationell myndighet, såsom AGCM, får vidta i en situation där den kommer fram till att en sådan affärsmetod som den som Compass Banca använder uppfyller dessa krav. Får en myndighet under dessa omständigheter föreskriva ett tidsspann på sju dagar mellan tidpunkterna för undertecknande av avtalen för de båda produkterna?

82. Jag anser att svaret på frågan återigen är uppenbart mot bakgrund av alla de omständigheter som jag har beskrivit i de föregående avsnitten.

83. I artikel 5.1 i direktiv 2005/29 anges faktiskt otvetydigt att ”[o]tillbörliga affärsmetoder skall vara förbjudna”. Jag kan inte se något skäl till att man inte skulle kunna införa detta förbud genom att kräva att de båda avtalen undertecknas med ett tidsspann på sju dagar för att säkerställa att de båda försäljningarna faktiskt äger rum på olika datum som ligger rimligt långt från varandra – om en metod som består i korsförsäljning av två produkter, med hänsyn till alla dess särdrag och de relevanta omständigheterna, är aggressiv och således otillbörlig i den mening som avses i detta direktiv.

E. Konsekvensen av att produkterna är finansiella produkter och försäkringsprodukter (fråga 4)

84. Den fjärde frågan har samband med den omständigheten att Compass Bancas korsförsäljning av produkter, vilken det nationella målet avser, delvis består av försäkringsprodukter. Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida det, med hänsyn till dessa produkters beskaffenhet, fortfarande är möjligt för AGCM att med stöd av direktiv 2005/29 föreskriva ett tidsspann på sju dagar mellan tecknandet av låneavtalet och tecknandet av den försäkring som företaget erbjuder. Nämnda domstol har påpekat att artikel 24 i direktiv 2016/97 ålägger ”distributörer av försäkringsprodukter som korsförsäljs med andra produkter vissa specifika skyldigheter. Den vill i huvudsak få klarhet i om denna bestämmelse och direktiv 2005/29 står i strid med varandra.

85. Jag vill påpeka att den hänskjutande domstolen i den fjärde frågan samt i begäran om förhandsavgörande enbart har nämnt artikel 24.3 och 24.7 i direktiv 2016/97 i begäran om förhandsavgörande. Jag kommer emellertid att behandla artikel 24 i dess helhet när jag bedömer frågan.

86. När det gäller frågan om direktiv 2005/29 står i strid med ovannämnda bestämmelse noterar jag för det första att det i artikel 3.4 i direktiv 2005/29 föreskrivs att ”[o]m bestämmelserna i detta direktiv står i strid med andra gemenskapsbestämmelser som reglerar specifika aspekter av otillbörliga affärsmetoder, skall de senare ha företräde och tillämpas på dessa specifika aspekter”.

87. För det andra vill jag erinra om att EU-domstolen tidigare har förklarat att uttrycket ”står i strid med” i denna bestämmelse avser ”ett samband mellan de berörda bestämmelserna som inte bara handlar om skillnader eller olikheter, utan att det rör sig om en skillnad som inte kan överbryggas med hjälp av en jämkande metod som gör det möjligt för de båda situationerna att samexistera utan att de behöver förändras”. Domstolen har uttalat att ”[e]n sådan motsättning som avses i artikel 3.4 i direktiv 2005/29 [följaktligen] föreligger … endast i de fall när andra unionsbestämmelser än de i [detta direktiv] vilka reglerar specifika aspekter av otillbörliga affärsmetoder ålägger näringsidkarna, utan något manöverutrymme, skyldigheter som är oförenliga med dem som föreskrivs i direktiv 2005/29”.

88. För det tredje har jag, i likhet med Compass Banca, förstått att artikel 24 i direktiv 2016/97 ålägger försäkringsdistributörerna skyldigheter i två situationer. Den första är en situation där en ”försäkringsprodukt erbjuds tillsammans med en annan, underordnad produkt eller tjänst som inte är en försäkring – som en del av ett paket eller av ett och samma avtal”. De relevanta delbestämmelser som är tillämpliga på denna situation är följande: Försäkringsdistributören ska informera kunden om huruvida det är möjligt att köpa de olika beståndsdelarna separat, och, om detta är möjligt, ge en adekvat beskrivning av de olika beståndsdelarna i avtalet eller paketet samt lämna separata uppgifter om kostnader och avgifter för respektive beståndsdel (artikel 24.1). Försäkringsdistributören ska specificera kundens krav och behov med avseende på försäkringsprodukter som utgör en del av det övergripande paketet eller av ett och samma avtal (artikel 24.6), och medlemsstaterna får behålla eller anta ytterligare, striktare bestämmelser eller ingripa från fall till fall för att förbjuda försäljning av försäkringar tillsammans med sidotjänster eller sidoprodukter som inte är försäkringar – som en del av ett paket eller av ett och samma avtal – om de kan visa att sådan verksamhet är negativ för konsumenterna (artikel 24.7).

89. Av de tre delbestämmelser som jag har nämnt ovan är det enligt min mening endast den sistnämnda (artikel 24.7) som eventuellt är oförenlig med bestämmelserna i direktiv 2005/29. Såsom jag har förklarat i det föregående avsnittet ska detta direktiv tolkas så, att om en affärsmetod inte uttryckligen räknas upp i dess bilaga I kan den inte förbjudas med motiveringen att den är otillbörlig till sin natur (det vill säga otillbörlig under alla omständigheter).

90. Med detta sagt anser jag att artikel 24.7 inte kräver eller ens ger medlemsstaterna rätt att föreskriva ett sådant generellt förbud. I bestämmelsen föreskrivs i själva verket endast att medlemsstaterna ”får” förbjuda korsförsäljning av försäkringsprodukter och sidoprodukter och sidotjänster ”från fall till fall” om de kan visa att sådan verksamhet är negativ för konsumenterna.

91. Jag vill tillägga att en restriktiv tolkning enligt min uppfattning stöds av skäl 53 i direktiv 2016/97, i vilket anges att ”[k]orsförsäljning är en vanligt förekommande strategi som försäkringsdistributörer använder i hela [Europeiska] unionen”, och det medges att medan sådana metoder kan ”innebära fördelar för kunder men kan också medföra att kundernas intressen inte beaktas i tillräcklig mån”.

92. Artikel 24.7 i direktiv 2016/97 gäller i varje fall endast 1) om försäkringsprodukten kan betraktas som en ”huvudprodukt” eller ”väsentlig” produkt och den andra produkten eller tjänsten är en ”underordnad produkt” eller ”sidoprodukt, och 2) om de båda produkterna ”erbjuds som en del av ett paket eller av ett och samma avtal”. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att bedöma om de produkter som Compass Banca erbjuder uppfyller dessa krav. Mot bakgrund av handlingarna i målet betvivlar jag emellertid att det privatlån som företaget erbjuder kunderna kan betraktas som underordnat den försäkring som det föreslår att kunderna ska köpa samtidigt. Det tycks snarare som om det motsatta förhållandet ligger närmare sanningen, eftersom Compass Bancas affärsmetod består i att sälja en försäkring till kunder som redan är i färd med att teckna ett privatlån hos företaget.

93. Den andra uppsättningen krav som räknas upp i artikel 24 i direktiv 2016/97 gäller när ”en försäkringsprodukt är underordnad en vara eller en tjänst som inte är en försäkring – som en del av ett paket eller av ett och samma avtal” (ett scenario som, vilket jag har förklarat ovan, bättre tycks motsvara omständigheterna i det nationella målet). De relevanta delbestämmelserna är följande: Försäkringsdistributören ska erbjuda kunden möjligheten att köpa varan eller tjänsten separat (såvida inte den vara eller den tjänst som försäkringsprodukten är underordnad omfattas av tillämpningsområdet för specifika bestämmelser i vissa andra direktiv (artikel 24.3), och försäkringsdistributören ska specificera kundens krav och behov med avseende på försäkringsprodukter som utgör en del av det övergripande paketet eller av ett och samma avtal (artikel 24.6).

94. Jag kan inte heller se att skyldigheterna i dessa delbestämmelser och reglerna i direktiv 2005/29 är oförenliga med varandra. Jag anser i synnerhet att artikel 24.3 i direktiv 2016/97 inte kräver att nationella behöriga myndigheter ska gå längre än vad som krävs enligt direktiv 2005/29, exempelvis genom att de åläggs att generellt förbjuda korsförsäljning av försäkringsprodukter som är underordnade andra produkter eller tjänster (inbegripet finansiella produkter). Enligt denna bestämmelse krävs det i själva verket enbart att kunderna också ska kunna köpa dem separat, om sådana produkter och/eller tjänster korsförsäljs till kunderna.

95. Denna bestämmelse kräver inte heller att nämnda myndigheter ska göra mindre än de har rätt till enligt direktiv 2005/29. Jag anser i synnerhet att artikel 24.3 i direktiv 2016/97 inte hindrar en nationell behörig myndighet, såsom AGCM, från att föreskriva ett tidsspann på sju dagar mellan tidpunkterna för undertecknande av de båda avtalen avseende ett privatlån och en försäkring som de erbjuds samtidigt av samma näringsidkare, när en sådan metod ”i sitt sammanhang och med beaktande av alla dess särdrag och av omständigheterna kring den” visar sig vara aggressiv och således otillbörlig i den mening som avses i artiklarna 8 och 9 i direktiv 2005/29.

96. Under dessa omständigheter föreslår jag att domstolen besvarar den fjärde frågan på så sätt att bestämmelserna i direktiv 2005/29 och artikel 24 i direktiv 2016/97 inte står i strid med varandra. Den sistnämnda bestämmelsen kräver inte att de nationella behöriga myndigheterna ska gå längre än vad som krävs enligt direktiv 2005/29, exempelvis genom att generellt förbjuda en affärsmetod som består i korsförsäljning av ett privatlån och en försäkring. Den förbjuder inte heller dessa myndigheter att föreskriva ett tidsspann på sju dagar mellan tidpunkterna för undertecknande av de båda avtalen avseende dessa produkter, om affärsmetoden, ”i sitt sammanhang och med beaktande av alla dess särdrag och av omständigheterna kring den”, visar sig vara aggressiv och således otillbörlig i den mening som avses i artiklarna 8 och 9 i direktiv 2005/29.

97. Jag kommer att avsluta detta avsnitt genom att säga några ord om den omständigheten att de produkter som Compass Banca korsförsäljer till kunderna inte endast är försäkringsprodukter i den mening som avses i direktiv 2016/97, utan även finansiella produkter. Den relevanta bestämmelsen i det avseendet är artikel 3.9 i direktiv 2005/29. I denna bestämmelse anges att ”[n]är det gäller ’finansiella tjänster’ enligt definitionen i direktiv 2002/65/EG … får medlemsstaterna på det område som tillnärmas genom direktiv 2005/29 ställa mer inskränkande eller mer föreskrivande krav än enligt [direktiv 2005/29].” ”Finansiella tjänster” definieras i artikel 2 b i direktiv 2005/65 som ”alla banktjänster samt tjänster som avser krediter, försäkringar, privata individuella pensioner, investeringar eller betalningar”. I tjänsterna ingår försäljning av både ett sådant privatlån och en sådan försäkring som Compass Banca erbjuder kunderna.

98. Av dessa omständigheter drar jag slutsatsen att om den italienska lagstiftaren hade beslutat att med stöd av lex specialis i artikel 3.9 i ovannämnda direktiv anta en åtgärd för att generellt förbjuda korsförsäljning av ett privatlån och en försäkring (något som ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera) skulle en sådan åtgärd ha varit förenlig med detta instrument.

99. Jag vill påpeka att Compass Banca och Europ Assistance Italia emellertid har gjort gällande att den italienska lagstiftaren inte har antagit någon sådan åtgärd. Mot denna bakgrund förefaller det som om artikel 3.9 i direktiv 2005/29 därför inte påverkar mina slutsatser i de föregående avsnitten.

V. Förslag till avgörande

100. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar de frågor som Consiglio di Stato (Högsta förvaltningsdomstolen, Italien) har hänskjutit för förhandsavgörande enligt följande: 1) Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) 2006/2004 (direktiv om otillbörliga affärsmetoder) ska tolkas så, att genomsnittskonsumenten inte nödvändigtvis är en rationell person som är aktiv när det gäller att inhämta relevant information, som på ett rationellt sätt behandlar den information som tillhandahållits honom eller henne och som således kan fatta välgrundade beslut. Medan genomsnittskonsumenten kan anses ha förmåga att handla rationellt i vissa situationer och fatta välgrundade beslut är begreppet tillräckligt flexibelt för att han eller hon i andra situationer ska uppfattas som en person med begränsad rationalitet, som handlar utan att inhämta relevant information eller inte har förmåga att på ett rationellt sätt behandla den information som har tillhandahållits honom eller henne, inbegripet den information som näringsidkaren har tillhandahållit. 2) Artiklarna 8 och 9 i samma direktiv ska tolkas så, att en affärsmetod, som består i att näringsidkaren inte endast korsförsäljer två produkter, utan lämnar information till kunderna på ett sätt som får dem att tro att de absolut måste köpa de båda produkterna tillsammans, inte är aggressiv till sin natur i den mening som avses i dessa bestämmelser. De behöriga myndigheterna i medlemsstaterna ska bedöma en sådan affärsmetod ”i [dess] sammanhang och med beaktande av alla dess särdrag och av omständigheterna kring den” för att avgöra om den uppfyller de krav som anges i dessa bestämmelser. Bevisbördan går inte över på näringsidkaren. Om myndigheterna emellertid vid denna bedömning kommer fram till att affärsmetoden är aggressiv i den mening som avses i dessa bestämmelser ska de förbjuda den. I detta hänseende kan de till exempel kräva att avtalen för de båda produkterna undertecknas med ett tidsspann på sju dagar. Om de båda produkterna har samband med finansiella tjänster får medlemsstaterna dessutom anta bestämmelser för att förbjuda korsförsäljning av dessa produkter med tillämpning av lex specialis i artikel 3.9 i samma direktiv. 3) Artikel 24 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/97 av den 20 januari 2016 om försäkringsdistribution ska tolkas så, att den inte förbjuder de nationella behöriga myndigheterna att föreskriva ett tidsspann på sju dagar mellan tidpunkterna för undertecknande av de båda avtalen avseende ett privatlån och en försäkring som de erbjuds samtidigt av samma näringsidkare, när en sådan affärsmetod i sitt sammanhang och med beaktande av alla dess särdrag och av omständigheterna kring den visar sig vara aggressiv och således otillbörlig i den mening som avses i direktiv 2005/29.

1 Originalspråk: engelska.

2 Carrère, E., D’autres vies que la mienne, Folio, 2010, s. 194 och 195 (fri översättning). I denna roman redogör författaren för livet för den franske domaren som begärde ett förhandsavgörande som ledde till domen av den 21 november 2002, Cofidis ( C‑473/00, EU:C:2002:705), vilken avsåg otillbörliga villkor i konsumentavtal.

3 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) 2006/2004 (direktiv om otillbörliga affärsmetoder) (EUT L 149, 2005, s. 22).

4 Se skäl 7 i detta direktiv.

5 Se, bland annat, skälen 11, 23 och 24 i direktiv 2005/29 och artikel 1 i detta direktiv.

6 Se artikel 5 i direktiv 2005/29.

7 Enligt artikel 2 b i direktiv 2005/29 avses med ”näringsidkare” en ”fysisk person eller juridisk person som, med avseende på affärsmetoder som omfattas av det direktivet, handlar för ändamål som ligger utanför dennes näringsverksamhet, affärsverksamhet, hantverk eller yrke”.

8 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 20 januari 2016 om försäkringsdistribution (EUT L 26, 2016, s. 19).

9 En affärsmetod ska anses vara otillbörlig i den mening som avses i artikel 5.2 i direktiv 2005/29 om den uppfyller dessa två villkor (se dom av den 7 september 2016, Deroo-Blanquart, C‑310/15, EU:C:2016:633, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

10 Jag vill tillägga att termen ”konsument” definieras i artikel 2 a i direktiv 2005/29 som ”en fysisk person som, med avseende på de affärsmetoder som omfattas av [det] direktiv[et] handlar för ändamål som ligger inom ramen för dennes näringsverksamhet, affärsverksamhet, hantverk eller yrke”.

11 Se Siciliani, P., Riefa, C., och Gamper H., Consumer Theories of Harm: An Economic Approach to Consumer Law Enforcement and Policy Making, första upplagan, Hart Publishing, 2019, s. 25.

12 Lobel, O. ”A Behavioural Law and Economics Perspective: Between methodology and ideology when behavioural sciences meet law”, i: van Gestel, R, Micklitz och H‑W, Rubin, EL, Rethinking Legal Scholarship: A Transatlantic Dialogue, Cambridge University Press, 2017, s. 476.

13 Se Wheeler, G., ”Bounded rationality”, i Zalta, E.N. (red.) The Stanford Encyclopedia of Philosophy, 2020, som finns på följande adress: <https://plato.stanford.edu/archives/fall2020/entries/bounded-rationality/>.

14 Se van Boom, W. och Garde, A., The European Unfair Commercial Practices Directive: Impact, Enforcement Strategies and National Legal Systems, första upplagan, Routledge, 2014, s. 6.

15 Se Siciliani, P., Riefa, C., och Gamper, H. (ovan, fotnot 11), s. 21.

16 Se, till exempel, van Boom, W., och Garde, A., The European Unfair Commercial Practices Directive: Impact, Enforcement Strategies and National Legal Systems, Routledge (ovan, fotnot 14) s. 6.

17 Se dom av den 4 juni 2020, Kancelaria Medius ( C‑495/19, EU:C:2020:431, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

18 Kommissionens tillkännagivande – Vägledning om tolkningen och tillämpningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29 (EUT C 526, 2021, s. 1).

19 Se förslag till avgörande av generaladvokaten Medina i målet Caixabank m.fl. (Kontroll av transparens vid grupptalan) ( C‑450/22, EU:C:2024:64, punkt 46).

20 Se dom av den 13 januari 2000, Estée Lauder ( C‑220/98, EU:C:2000:8, punkterna 27–31).

21 Som ett lite ”roligt” exempel kan nämnas att EU-domstolen uttryckligen har förklarat att kriteriet för genomsnittskonsumenten vilket används i direktiv 2005/29 också gäller i samband med bedömning av risken för missförstånd eller förväxling som nämns i artikel 3.1 b i Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/30/EU av den 19 maj 2010 om märkning och standardiserad produktinformation som anger energirelaterade produkters användning av energi och andra resurser (EUT L 153, 2010, s. 1) (se dom av den 25 juli 2018, Dyson ( C‑632/16, EU:C:2018:599, punkt 56)).

22 Rådets direktiv av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29).

23 Se dom av den 21 september 2023, mBank (Polsk förteckning över rättsstridiga avtalsvillkor) ( C‑139/22, EU:C:2023:692, punkt 66).

24 Se fotnot 18 ovan.

25 EU-domstolen har till exempel slagit fast att om en konsument informeras om att han eller hon har vunnit ett pris utnyttjas en psykologisk verkan, och konsumenten uppmuntras att fatta ett beslut som inte nödvändigtvis är rationellt (se dom av den 18 oktober 2012, Purely Creative m.fl., C‑428/11, EU:C:2012:651, punkt 38).

26 Se dom av den 7 september 2016, ( C‑310/15, EU:C:2016:633, punkt 36).

27 Ibidem, punkt 37. De andra omständigheter som domstolen nämnde i detta avseende var bland annat att kombinationserbjudandet motsvarar förväntningarna hos en betydande andel av konsumenterna och att de ges möjlighet att godta samtliga delar i erbjudandet eller låta köpet gå tillbaka.

28 Min kursivering.

29 Jag vill tillägga att det i skäl 13 i direktivet anges att vilseledande och aggressiva affärsmetoder är de två typer av affärsmetoder som är absolut vanligast (min kursivering).

30 Artiklarna 6 och 7 i direktiv 2005/29 avser i själva verket vilseledande metoder.

31 Se dom av den 7 september 2016, Deroo-Blanquart ( C‑310/15, EU:C:2016:633, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

32 I den dom som jag har citerat i föregående fotnot använde domstolen faktiskt begreppet kombinationserbjudande för att beteckna en affärsmetod bestående i försäljning av en dator utrustad med förinstallerade program, utan möjlighet för konsumenten att köpa en dator av samma modell som inte var utrustad med förinstallerade program.

33 Se dom av den 7 september 2016, Deroo-Blanquart ( C‑310/15, EU:C:2016:633, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

34 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 juni 2019, Orange Polska ( C‑628/17, EU:C:2019:480, punkt 30).

35 Se även skäl 16 i direktiv 2005/29, i vilket anges att aggressiva affärsmetoder är ”metoder med inslag av trakasseri, tvång, inklusive fysiskt våld, och otillbörlig påverkan”.

36 Se dom av den 7 september 2016, Deroo-Blanquart ( C‑310/15, EU:C:2016:633, punkt 30 och där angiven rättspraxis). Se även, för ett liknande resonemang, dom av den 17 januari 2013, Köck ( C‑206/11, EU:C:2013:14, punkt 50), i vilken domstolen i huvudsak drog slutsatsen att om en affärsmetod inte omfattas av bilaga I till direktiv 2005/29 ska den behöriga nationella myndigheten själv göra en bedömning av huruvida metoden är otillbörlig mot bakgrund av de kriterier som anges i artiklarna 5–9 i detta direktiv, och den får inte förbjuda en sådan metod generellt, samt dom av den 12 juni 2019, Orange Polska ( C‑628/17, EU:C:2019:480, punkt 25).

37 Se dom av den 19 oktober 2017, Europamur Alimentación ( C‑295/16, EU:C:2017:782, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

38 Dom av den 12 juni 2019 ( C‑628/17, EU:C:2019:480, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

39 Ibidem, punkterna 46–49.

40 Begreppet ”försäkringsdistributör” definieras i artikel 2.1 led 8 i direktiv 2016/97 som ”varje försäkringsförmedlare, försäkringsförmedlare som bedriver förmedling som sidoverksamhet eller försäkringsföretag”.

41 I detta avseende vill jag påpeka att direktiv 2016/97, såsom anges i dess skäl 7, gäller för all ”försäljning av försäkringsprodukter” (se även dom av den 29 september 2022, TC Medical Air Ambulance Agency ( C‑633/20, EU:C:2022:733, punkt 48). I detta sammanhang avser artikel 24 i nämnda instrument närmare bestämt korsförsäljning av sådana produkter med andra produkter.

42 Vidare anges i skäl 10 i direktiv 2005/29 att detta instrument ”skyddar konsumenterna när det inte finns någon branschlagstiftning på gemenskapsnivå …” och följaktligen ” kompletterar [det] de delar av gemenskapens regelverk som är tillämpliga på affärsmetoder som skadar konsumenternas ekonomiska intressen”.

43 Se dom av den 13 september 2018, Wind Tre och Vodafone Italia ( C‑54/17 och C‑55/17, EU:C:2018:710, punkterna 60 och 61).

44 Min kursivering.

45 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 23 september 2002 om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter och om ändring av rådets direktiv 90/619/EEG samt direktiven 97/7/EG och 98/27/EG (EGT L 271, 2002, s. 16).

46 I det avseendet vill jag påpeka att Compass Banca och Europ Assistance Italia har gjort gällande att den italienska lagstiftaren har använt artikel 3.9 i direktiv 2005/29 enbart för att vissa skyldigheter ska kunna åläggas näringsidkare som använder en sådan metod (exempelvis genom kravet att viss information ska lämnas till konsumenten och att den senare också ska kunna välja att köpa produkterna separat).