Rådets direktiv av den 8 november 1990 om samordning av lagar och andra författningar om direkt livförsäkring, och med bestämmelser avsedda att göra det lättare att effektivt utnyttja friheten att tillhandahålla tjänster, och om ändring av direktiv 79/267/EEG (90/619/EEG)

Avis juridique important

Rådets direktiv 90/619/EEG av den 8 november 1990 om samordning av lagar och andra författningar om direkt livförsäkring, och med bestämmelser avsedda att göra det lättare att effektivt utnyttja friheten att tillhandahålla tjänster, och om ändring av direktiv 79/267/EEG Europeiska gemenskapernas officiella tidning nr L 330 , 29/11/1990 s. 0050 - 0061 Finsk specialutgåva Område 6 Volym 3 s. 0067 Svensk specialutgåva Område 6 Volym 3 s. 0067

RÅDETS DIREKTIV av den 8 november 1990 om samordning av lagar och andra författningar om direkt livförsäkring, och med bestämmelser avsedda att göra det lättare att effektivt utnyttja friheten att tillhandahålla tjänster, och om ändring av direktiv 79/267/EEG (90/619/EEG)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen, särskilt artikel 57.2 och artikel 66 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag (1),

i samarbete med Europaparlamentet (2),

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (3), och

med beaktande av följande:

Skälen nedan är grundrättsaktens. Ändringsrättsakternas skäl: direktiv 92/96/ · direktiv 2002/65/ · direktiv 2002/83/.

Det är nödvändigt att utveckla den inre marknaden för livförsäkring och för den verksamhet som avses i rådets första direktiv 79/267/EEG av den 5 mars 1979 om samordning av lagar och andra författningar om rätten att etablera och driva verksamhet med direkt livförsäkring (4), i fortsättningen kallat "första direktivet", senast ändrat genom anslutningsakten för Spanien och Portugal. För att uppnå detta bör det underlättas för försäkringsföretag med huvudkontor inom gemenskapen att tillhandahålla tjänster i medlemsstaterna, och därigenom ge försäkringstagarna tillgång till inte endast försäkringsgivare etablerade i det egna landet, utan också till försäkringsgivare som har sitt huvudkontor inom gemenskapen och är etablerade i andra medlemsstater.

Enligt fördraget har all diskriminering i fråga om friheten att tillhandahålla tjänster, vilken grundas på att ett företag inte är etablerat i den medlemsstat där tjänsterna utförs, varit förbjuden efter utgången av övergångsperioden. Detta förbud gäller beträffande tjänster som tillhandahålls från alla etableringsställen inom gemenskapen, vare sig det är ett huvudkontor, en agentur eller en filial.

Av praktiska skäl bör tillhandahållandet av tjänster definieras med hänsyn tagen till såväl försäkringsgivarens etableringsställe som platsen för åtagandet. Därför bör även åtagandet definieras. Vidare är det önskvärt att göra åtskillnad mellan verksamhet genom etablering och verksamhet som utövas inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster.

Första direktivet bör kompletteras, särskilt för att klargöra de befogenheter och medel för kontroll som anförtrotts tillsynsmyndigheterna. Det är även önskvärt att utfärda särskilda föreskrifter om villkoren för att starta och driva verksamhet som utövas inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster, samt om tillsyn över sådan verksamhet.

Försäkringstagare som, beroende på att de har tagit initiativ till ett åtagande i en annan stat och därmed ställer sig själva under det skydd som den andra medlemsstatens rättsordning medför, inte är i behov av särskilt skydd i medlemsstaten för åtagandet, bör ges full frihet att utnyttja största möjliga marknad för livförsäkring och för verksamheter som avses i första direktivet. Andra försäkringstagare bör också erbjudas ett tillräckligt skydd.

Vad gäller förvaltningen av vissa gruppensionskassor föranleder de olika systemens mångfald och komplexitet samt deras nära samband med socialförsäkringssystemen särskilda överväganden. De bör därför undantas från de bestämmelser i detta direktiv som särskilt gäller friheten att tillhandahålla tjänster. De kommer att behandlas i ett annat direktiv.

Det finns alltjämt skillnader mellan medlemsstaternas avtalsrättsliga lagstiftning tillämplig på de verksamheter som avses i första direktivet. En frihet att som tillämplig lag för avtalet välja en annan lag än den i medlemsstaten för åtagandet bör kunna ges, med stöd av bestämmelser som tar hänsyn till särskilda förhållanden.

Bestämmelserna i första direktivet om överlåtelse av försäkringsbestånd bör förstärkas och kompletteras med särskilda bestämmelser om överlåtelse till ett annat företag av bestånd av försäkringsavtal som ingåtts inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster.

Till skydd för försäkringstagarna bör på nuvarande samordningsstadium medlemsstaterna tillåtas begränsa möjligheterna att samtidigt bedriva verksamhet inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster och verksamhet genom etablering. En sådan begränsning bör inte kunna ske när försäkringstagarna inte är i behov av detta skydd.

För rätten att starta och driva verksamhet inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster bör vissa förfaranden gälla som säkerställer att försäkringsföretagen följer bestämmelser avseende finansiella garantier, försäkringsvillkor och premiesatser. Lättnader får göras i dessa förfaranden, när verksamheten, utövad inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster, omfattar försäkringstagare som, beroende på arten av det åtagande de avser få till stånd, inte är i behov av särskilt skydd i staten för åtagandet.

Försäkringstagare bör ges möjlighet att inom en tid av 14 till 30 dagar frånträda livförsäkringsavtal som ingåtts inom ramen för fritt tillhandahållande av tjänster.

I första direktivet infördes principen om förbud mot att samtidigt driva verksamhet som omfattas av direktiv 73/239/EEG (5) (kallat första samordningsdirektivet för annan försäkring än livförsäkring) i dess lydelse enligt direktiv 88/357/EEG (6) och sådan verksamhet som omfattas av första direktivet. Medan befintliga blandade företag tilläts fortsätta sin verksamhet, föreskrevs att de inte fick starta agenturer eller filialer för livförsäkring. Den speciella arten av de åtaganden som kommer till stånd på försäkringsområdet inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster gör det icke desto mindre motiverat att införa ett visst mått av flexibilitet i tillämpningen av ovan nämnda princip, åtminstone övergångsvis från anmälan av detta direktiv till medlemsstaterna.

Det finns inget i detta direktiv som hindrar att ett blandat företag delas upp i två företag, det ena verksamt inom livförsäkringsområdet och det andra inom området för annan försäkring. För att en sådan uppdelning skall kunna ske under mest gynnsamma betingelser bör medlemsstaterna medges rätt att, i enlighet med gemenskapens konkurrensregler, införa lämpliga skattebestämmelser, särskilt med hänsyn till kapitalvinster som en sådan uppdelning kan medföra.

Det är nödvändigt att, inom området för friheten att tillhandahålla tjänster, få till stånd ett särskilt samarbete mellan medlemsstaternas behöriga tillsynsmyndigheter och mellan dessa myndigheter och kommissionen. Det bör också föreskrivas ett påföljdssystem, tillämpligt då ett företag som tillhandahåller tjänster inte följer bestämmelserna i den medlemsstat där tjänsterna utförs.

De tekniska reserverna, inklusive premiereserver, bör vara underkastade regler och tillsyn i den medlemsstat där tjänsten utförs, när tjänsterna rör åtaganden för vilka den staten önskar ge försäkringstagaren särskilt skydd. När emellertid ett sådant intresse av att skydda försäkringstagaren inte är befogat, bör i fråga om de tekniska reserverna, inklusive premiereserver, även i fortsättningen de regler och den tillsyn tillämpas som gäller i den medlemsstat där företaget är etablerat.

I vissa medlemsstater är livförsäkringsavtal och andra verksamheter som omfattas av första direktivet inte föremål för någon form av indirekt beskattning, medan andra medlemsstater tillämpar särskilda skatter. Mellan dessa medlemsstater varierar strukturen och nivån för sådana skatter avsevärt. Det bör undvikas att en situation uppstår där dessa skillnader medför konkurrensstörningar mellan företag i olika medlemsstater. I avvaktan på ytterligare samordning kan ett medel att avhjälpa sådana olägenheter vara att tillämpa det skattesystem som gäller i den medlemsstat där åtagandet har ingåtts. Medlemsstaterna får bestämma hur uppbörden av sådana skatter skall ske.

I första direktivet finns uttryckliga bestämmelser om särskilda regler för auktorisation av agenturer och filialer till företag med huvudkontor utanför gemenskapen.

Det bör skapas förutsättningar för ett smidigt förfarande för prövning av reciprocitet på gemenskapsbasis i förhållande till tredje land. Syftet med ett sådant förfarande är inte att stänga gemenskapens finansiella marknader utan i stället att hålla dessa marknader öppna för omvärlden och att globalt främja liberalisering av de finansiella marknaderna i tredje land. För dessa ändamål anvisar direktivet en ordning för underhandlingar med tredje land och, som en sista utväg, för åtgärder som bland annat innefattar uppskov med prövning av nya ansökningar om auktorisation och begränsning av nya auktorisationer.

Det är önskvärt att, så som sägs i artikel 8c i fördraget, hänsyn tas till omfattningen av de insatser som måste göras av vissa ekonomier som uppvisar skillnader i utveckling. Vissa medlemsstater bör därför medges rätt till sådana övergångsarrangemang som möjliggör en gradvis tillämpning av detta direktivs särskilda bestämmelser angående friheten att tillhandahålla tjänster.

Med hänsyn till skillnaderna i nationell lagstiftning är det även lämpligt att medge medlemsstater, som så önskar, övergångsarrangemang som ger dem möjlighet att anpassa sin lagstiftning, såvitt avser gruppförsäkringsavtal knutna till ett anställningsavtal eller såvitt avser medverkan av mäklare, innan de fullt ut iakttar de bestämmelser i detta direktiv som gäller försäkringstagares initiativ till att träffa avtal inom ramen för tillhandahållandet av tjänster.

Det är särskilt viktigt att kunna medge de medlemsstater, som så önskar, en tillräckligt lång tid att införa erforderliga bestämmelser för att säkerställa försäkringsmäklarnas yrkeskvalifikationer och oberoende. Med hänsyn tagen till den allt större roll som sådana mäklare spelar vid rådgivning till dem som köper försäkring, och i betraktande av det ökande utbudet av produkter som friheten att tillhandahålla tjänster kommer att leda till, kommer mäklarnas yrkeskvalifikationer och oberoende att vara av väsentlig betydelse för konsumentskyddet.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

XXX

XXX

Article1¶XXXX

Ändrad genom direktiv 2002/83/.

1. XXXX